Prop. 1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet

Regeringens proposition

1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet Prop. 1989/90: 76

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo- gade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 mars l990.

På regeringens vägnar

Odd Engström Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas den regiOnala utvecklingen. mål och riktlinjer för regionalpolitiken samt förslag till utformning och inriktning av regio- nala utvecklingsåtgärder m.m.

Under 1980-talets slut har den regionala utvecklingen varit balanserad. Omfattande regionala utvecklingsinsatser har genomförts. vilka skapat ett stort antal nya arbetstillfällen. Utvecklingsförutsättningarna i de priorite- rade regionerna har förbättrats bl. a. genom att infrastrukturen förstärkts.

Förslag och bedömningar grundas på ett betänkande från 1987 års regionalpolitiska kommitté och andra utredningsrapporter m. m.

Förslagen som avser att skapa regional tillväxt och utjämning kan i korthet summeras på följande sätt. Målen och riktlinjerna för regionalpoli- tiken preciseras och utvecklas. Utvecklingsåtgärderna koncentreras främst till norra Sveriges inland. Samtidigt föreslås förbättrade och förenklade möjligheter att utveckla glesbygd och landsbygd i hela landet. Den viktiga sektorssamordningen förstärks och särskilda åtgärder för att förbättra infrastrukturen föreslås. Företagsstödet föreslås bli mer inriktat på utveck- lingsinriktade investeringar, samtidigt som förslag till betydande förenk- lingar av stöden läggs fram. En kraftig decentralisering av regionalpoliti- kens genomförande sker till länsstyrelserna. Särskilda åtgärder föreslås för Jämtlands län. Resurserna för regionala utvecklingsinsatser föreslås bli kraftigt förstärkta.

Gällande mål för regionalpolitiken om att ge människor tillgång till arbete. service och god miljö oavsett var de bor i landet skall ligga fast. Målen skall emellertid preciseras ytterligare. chionalpolitiken bör främja

en rättvis fördelning av välståndet mellan olika delar av landet, bidra till en balanserad befolkningsutveckling så att valfrihet beträffande bosätt- ning. utbildning, arbete m.m. främjas. Vidare skall regionalpolitikcn un- derstödja en rationell produktion så att en hög ekonomisk tillväxt främjas och med hänsyn tagen till målet om en god miljö.

Nuvarande stödområdesindelning föreslås förändrad så att endast två stödområdcn anges _ stödområde ] och 2 motsvarande i huvudsak nuvarande stödområde A och B samt delar av stödområde C. Det område där en nedsättning av företagens socialavgifter bör gälla föreslås ändras från att som idag omfatta Norrbottens län till att omfatta hela det föreslagna stödområdet ]. I de delar av Norrbottens län som inte ingåri stödområde ] föreslås nedsättningen under en period på fem år vara hälften så stor som i stödområde ]. Undantagna från nedsättningen bör fortsättningsvis vara vissa basindustrier. ] övrigt redovisas geografiska prioriteringar beträffande vissa stödjepunkter. glesbygds- och landsbygdsinsatser m.m.

I det regionalpolitiska arbetet bör större vikt läggas vid åtgärder som främjar förutsättningarna för regional utveckling, t.ex. förbättringar av infrastrukturen. Effektiv samordning bör ske mellan samhälls- och politik- områden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen. Förslag till effektivare former för att påverka myndigheternas verksamhet redovisas. Ett särskilt anslag för infrastrukturåtgärder föreslås, som till största delen ska användas i stödområde 1 och hanteras av berörda länsstyrelser gemen- samt. En mindre del av infrastrukturanslaget bör hanteras av regeringen. Regionalpolitiska medel avsätts särskilt för att förstärka forsknings- och utvecklingsverksamhet vid mindre och medelstora högskolor i eller i an- slutning till stödområdena samt i sydöstra Sverige.

Beträffande de regionalpolitiska företagsstöden föreslås betydande för- enklingar genom att antalet stödformer minskas. att de hanteras av färre organ och att en ytterligare decentralisering genomförs. Stöd till företag föreslås fortsättningsvis kunna lämnas i form av bidrag till investeringar, företagsutveckling och sysselsättningsökning. Den maximala bidragspro— centen föreslås sänkas för lokaliseringsbidrag medan sysselsättningsbidra- get föreslås höjt. Lokaliseringslånen och investeringsbidragen föreslås slo- pas.

Förslag om avveckling av Stiftelsen Industricentras verksamhet redovi- sas också. För de kommuner som berörs av detta föreslås andra regionala utvecklingsåtgärder.

Gods- och persontransportstöd m.m. berörs inte nu av några föränd- ringar. En utredning har tillsatts för att se över de nuvarande formerna för dessa stöd.

Förenklingar och förbättringar föreslås beträffande glesbygdsstödet där stödmöjligheterna samlas i färre stödformer. Möjligheter till utvecklings- åtgärder i landsbygdsområden föreslås. För att ansvara för glesbygdsfrågor föreslås att en myndighet inrättas i Östersund. Myndigheten skall bl.a. förmedla kunskaper om glesbygdsproblem. bedriva försöksverksamhet, svara för utvärdering m.m.

Planering och genomförande av de regionala utvecklingsåtgärderna de- eentraliseras ytterligare till länsstyrelserna.

Förslag lämnas till förbättringar av uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska åtgärderna.

Medel för särskilda regionala utvecklingsåtgärder i Jämtlands län före- slås. Åtgärdema inriktas på näringslivsutveckling, turism. forskning. ut- bildning, teknikspridning och kultur.

Sammanlagt föreslås att 2250 milj. kr. anvisas budgetåret 1990/91 för regionalpolitiska åtgärder, vilket är en kraftig ökning jämfört med de medel på sammanlagt 1 897 milj. kr., som anvisats för budgetåret 1989/90.

För beslut av regeringen och statens industriverk om stöd till företag föreslås 350 milj. kr. Länsstyrelserna föreslås kunna disponera 900 milj. kr. för stöd till företag. glesbygdsstöd och regionala utvecklingsprojekt. Ett nytt infrastrukturanslag på 330 milj. kr. föreslås. Huvuddelen av anslaget är avsett för stödområde I och bör handläggas av de tre nordligaste länsstyrel- serna gemensamt. För nedsatta socialavgifter och för sysselsättningsbidrag föreslås 350 milj. kr. resp. 250 milj. kr. Därutöver föreslås särskilda medel för regionalpolitisk forskning och utvärdering m.m.

För innevarande budgetår föreslås att 230 milj. kr. tillförs anslagen för lokaliseringsbidrag m.m. och regionala utvecklingsinsatser.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län

Härigenom föreskrivs att 65 lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall ha följande

lydelse. Nuvarande lydelse

Nedsättning av arbetsgivaravgif- ter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsav- giften och därefter i angiven ord- ning barnomsorgsavgiften, sjukför- säkringsavgiften, arbetarskyddsav- giften, delpensionsavgiften, arbets- skadeavgiften och tillläggspensions- avgiften.

1 fråga om förfarandet för ned- sättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av social- avgifter från arbetsgivare.

1 fråga om förfarandet för ned- sättningen av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272).

Föreslagen lydelse

Nedsättning av arbetsgivaravgif- ter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiflen och sjuk/ör- säkringsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsav- giften och därefter i angiven ord- ning barnomsorgsavgiften, sjukför- säkringsavgiften, arbetarskyddsav- giften. delpensionsavgiftcn. arbets- skadeavgiften och tilläggspensions- avgiften.

1 fråga om förfarandet för ned- sättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av social- avgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för ned- sättningen av egenavgifter gäller be- stämmelserna i uppbördslagen (1953: 272).

Denna lag träder i kraft den ljuli 1990. De nya bestämmelserna skall tillämpas för avgifter avseende tiden från och med den ljanuari 1990.

2. Förslag till

Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 5 I denna lag ges föreskrifter om stöd till näringslivet genom nedsätt- ning helt eller delvis av socialavgifter enligt lagen (1981:691) om socialav- gifter och allmän löneavgift enligt lagen (1982. 423) om allmän löneavgift Stödet ges till näringslivet i Arjeplogs Arvidsjaurs. Gällivare. Haparan- da. Jokkmokks, Kalix Kiruna Pajala, Överkalix och Övertorneå kommu- ner i Norrbottens län. Dorotea Malå, Sorsele Storumans. Vilhelmina och Åsele kommuner i Västerbottens län, Bergs, Härjedalens. Ragunda och Strömsunds kommuner samt Hotagens. Laxsjö, Föllinge, Offerdals och Alsens församlingari Krokoms kommun i Jämtlands län (stödområde 1). Stödet ges också i den omfattning som framgår av 5 och 6 55 till närings- livet i Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län.

2 5 Lagen gäller arbetsgivare och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2 5 lagen (1981:691) om socialavgifter och tillämpas på avgifter som är hu- vudsakligen hänförliga till arbete inom

]. gruvor och mineralbrott, med undantag av malmgruvor,

2. tillverkning. med undantag av tillverkning inom massa- och pappers- industri samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk,

3. produktionsvaruinriktad partihandel,

4. uppdragsverksamhet,

5. hotell-, pensionats- och campingverksamhet eller

6. restaurang- och kaféverksamhet som bedrivs i kombination med hotell-, pensionats- eller campingverksamhet.

Första stycket gäller i den mån verksamheten bedrivs vid arbetsgivarens eller den försäkrades fasta driftställe i stödområde 1 eller i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län. Lagen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än statens affärsdrivande verk.

Bestämmelser för hela stödområde l

3 5 För en arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 5 som bedrivs vid fast driftställe i stödområde 1 skall den procentsats efter vilken arbets- givaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med utgiftsåret 2000. För utgiftsåret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för en arbetsgivare vars verksamhet bedrivs i stödområde l utanför Norrbottens län.

45 För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 5 som bedrivs vid fast driftställe i stödområde 1 skall den procentsats efter vilken egenav- gifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med inkomståret 2000. om den försäkrade för inkomståret är mantalsskriven inom stödområde 1. För inkomståret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för försäkrade vars verksamhet bedrivsi stö- dområde l utanför Norrbottens län.

Bestämmelser för Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län

5 5 För en arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 åsom bedrivs vid fast driftställe i Bodens. Luleå. Piteå eller Alvsbyns kommun i Norrbot- tens län skall den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av utgiftsåren 1991 till och med 1995.

65 För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 5 som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbot- tens län skall den procentsats efter vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av inkomståren 1991 till och med 1995, om den försäkrade för inkomståret är mantalskriven i någon av dessa kommuner.

Bestämmelser för Svappavaara samhälle 7 5 En arbetsgivare som driver eller etablerar verksamhet som avses i 2 5 vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kiruna kommun. har rätt att efter särskilt tillstånd bli befriad från arbetsgivaravgifter och allmän löne- avgift för denna verksamhet till och med utgiftsåret 1993. Sådan befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekonomisk syn- punkt.

Från och med utgiftsåret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 iövrigt.

8 5 En försäkrad som bedriver eller etablerar verksamhet som avses i 2 5 vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kiruna kommun, har rätt att efter särskilt tillstånd befrias från egenavgifter och allmän löneavgift för "inkomster från denna verksamhet till och med inkomståret 1993. Sådan befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekono- misk synpunkt.

Från och med inkomståret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 iövrigt.

Förfarandet m. m.

9 & Nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsav- giften och sjukförsäkringsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgif- ten och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften, sjukförsäkrings- avgiften, arbetarskyddsavgiften, delpensionsavgiften, arbetsskadeavgiften och tilläggspensionsavgiften.

[ fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (l984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller bestäm- melserna i uppbördslagen (1953: 272).

10 & Frågor om befrielse från avgifter enligt 7 eller 8 & prövas av regering- en eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11 5 Ett belopp motsvarande det bortfall av avgiftsinkomster som föran-

leds av bestämmelserna i 3 — 8 äg skall påföras staten och uppbäras i samma ordning som avgifterna i övrigt.

1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1991 och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift för arbetsgiva- re för utgiftsåret 1991 och ifråga om egenavgifter och allmän löneavgift för försäkrade som beräknas med ledning av 1992 års taxering.

2. Genom lagen upphävs lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialav- gifter och allmän löneavgift i Norrbottens 1än. dock tillämpas den gamla lagen för utgiftsåren till och med 1990 och till och med vid 1991 års taxering.

3. Beträffande bidrag för sysselsättningsökning och etablering gäller 29” 2 stycket och 3 Q' 2 stycket i den gamla lagen även efter ikraftträdandet av denna lag om ansökan om bidraget gjorts före den 1 juli 1991 och avser kalenderåret 1990 eller tidigare.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 423) om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs att 3aä lagen (l982:423) om allmän löneavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lule/.se

3 aå Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser i lagen (198351055) Om nedsättning av socialavgifter och allmän löne- avgift i Norrbottens län.

Föreslagen lydelse

3 aä Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser i lagen (1990.'000) om nedsättning av socialavgifter och allmän löne- avgift.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1991.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990.

Närvarande: statsrådet Engström. ordförande. och statsråden Hjelm- Wallén. S. Andersson, Göransson. Gradin. R. Carlsson, Hellström. Johans- son, Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist.Tha1e'n. Freivalds, Molin,Sahlin, Larsson. Åsbrink

Föredragande: statsrådet Molin

Proposition om regionalpolitik för 90-talet

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den vikt jag i mina förslag

lagt vid satsningar på infrastrukturåtgärder, decentralisering m.m. stäm- mer väl överens med den allmänna policyinriktning som växer fram i Nor- den, EG och OECD när det gäller regionalpolitiken.

Inom regeringskansliet följs de regionalpolitiska frågorna inom EG av en tjänstemannagrupp som arbetar med frågor om närings- och regional- politik. Särskilda studier har bl. a. genomförts om hur EG:s regler på det regionalpolitiska området tillämpas i praktiken. Jag vill också nämna att statens industriverk (SIND) inlett en utredning om konsekvenserna av förverkligandet av EG:s inre marknad för svensk industri.

Inom det nordiska regionalpolitiska samarbetet är avsikten att länderna gemensamt inför EG bl.a. ska presentera de särdrag som finns i Norden (glesbefolkade områden, näringslivsstruktur, långa avstånd, klimatförhål- landen etc.) och som motiverar kraftfulla regionalpolitiska insatser.

6 Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser 6.1 Riktlinjer Min bedömning: För att nå de regionalpolitiska målen krävs åtgär-

der inom en rad olika samhälls- och politikområden. Verksamheten inom respektive område bör därför utformas så att de krav som de regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör vara att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom de ordinarie medelsramar som ställs till respektive politikområdes förfogande.

Kommittén: Kommittén betonar regionalpolitikens bredd och menar att insatser inom olika politikområden behövs för att vi skall få väl fungeran- de regioner i alla delar av landet. För att den sektorspolitik som riksdagen har beslutat om skall genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner. är det enligt kommittén viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt att de gemensamma nationella målen uttrycks tydligt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens upp- fattning om att regionalpolitiken omfattar åtgärder inom en rad olika sektorsområden och om behovet av förbättrad målstyrning och sektors- samordning på central och regional nivå.

Skälen för min bedömning: Den regionala utvecklingen är det samlade resultatet av en mångfald beslut inom näringslivet och den offentliga sektorn samt av hushåll och enskilda individer.

Stödet till näringslivet har varit den mest uppmärksammade delen av regionalpolitiken alltsedan lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. Statsmakternas ambition har varit att genom olika former av stöd till enskilda företag påverka beslut om lokalisering och expansion så

att en större andel av företagens verksamhet förläggs till de regionalpoli- tiskt prioriterade områdena än vad som annars skulle bli fallet.

Synen på regionalpolitikens innehåll har successivt breddats. Med den inriktning av de regionalpolitiska målen som jag tidigare redogjort för, är regionalpolitiken en viktig del av samhällets allmänna välfärdspolitik. Samtidigt kan en väl utformad och genomförd regionalpolitik aktivt bidra till att samhällets resurser i form av arbetskraft och kapital utnyttjas på ett effektivt sätt så att den ekonomiska tillväxten främjas. Båda dessa förhål- - landen motiverar att regionalpolitiken på ett medvetet sätt integreras i den statliga sektorspolitiken.

I årets budgetpropsition (prop. 1989/90: 100 bil. 2) redovisar regeringen sin allmänna syn på utvecklingen av den offentliga sektorn. De utgångs- punkter som är vägledande för utvecklingsarbetet — det gäller t. ex. tydli- gare ansvarsfördelning och bättre samordning mellan offentliga verksam- heter, övergång till en mer mål- och resultatorienterad styrning av den offentliga verksamheten, decentralisering, valfrihet i fråga om verksam- hetsformer och arbetssätt samt en rationell personalpolitik bör i till- lämpliga delar vara vägledande också i det regionalpolitiska arbetet.

Den regionalpolitiska kommittén framhåller som utgångspunkt för sina överväganden och förslag att ”regionalpolitiken omfattar samtliga de in- satser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken i olika former av statlig sektorspolitik.” Jag delar i allt väsentligt kommitténs synsätt i detta avseende.

Kommittén har i sitt betänkande redovisat det geografiska utfallet av huvuddelen av de resurser som fördelas över statsbudgeten under ett bud- getår. Resultaten har även redovisats i en särskild rapport (Staten i geogra- fin SOU 1989265). Av denna redovisning framgår att det redan i dag finns en förhållandevis god överensstämmelse mellan regionalpolitiska priorite- ringar och insatsemas fördelning inom vissa sektorer/politikområden. Det gäller t. ex. inom arbetsmarknadspolitikcn, som sedan länge spelar en viktig roll för att upprätthålla regional balans. Skatteutjämningssystemet är ett annat område där den regionalpolitiska profilen är tydlig. Inom vissa andra sektorer, som är delar av den generella välfärdspolitiken, fördelas resurserna per capita, vilket ger ett från regionalpolitisk utgångspunkt tämligen neutralt utfall. Det gäller t.ex. barnbidrag, vissa pensioner, bi- drag till grundskolan etc. De geografiska skillnader som kan noteras beror främst på skillnader i befolkningens åldersstruktur.

Inom andra sektorer däremot. som högre utbildning, forskning, delar av kulturområdet, vissa delar av kommunikationssektom etc. fördelas resur- ser över landet på ett sätt som avviker från de regionalpolitiska priorite- ringarna. Huvudorsaken till detta är att det är fråga om verksamheter som med de kvalitetskrav eller andra krav som definierats inom sektorn endast kan bedrivas på ett begränsat antal platser i landet. Samtidigt handlar det ofta om sådana verksamheter som betraktas som strategiska för den regio- nala utvecklingen. Här uppstår således konflikter mellan tillgänglighet och kvalitet. Med utnyttjande av ny teknik, nya verksamhetsforrner etc. bör

sådana konflikter successivt kunna övervinnas. Inom bl.a. de ovan nämn- da sektorerna har också under de senaste åren skett en rad förändringar där stor hänsyn tagits till regionala aspekter.

Politiken för olika sektorsområden måste utformas med utgångspunkt från de mål och krav som gäller inom respektive sektor. Det är en förut- sättning för en tydlig och effektiv politik. Samtidigt anserjag det principi- ellt viktigt att när konkreta insatser planeras inom olika sektorsområden, de ges en sådan inriktning och utformning att de regionalpolitiska målen främjas. Detta är angeläget såväl från allmänna välfärdspolitiska utgångs- punkter som från målet om tillväxt och högt resursutnyttjande i samhälls- ekonomin. För att det skall vara möjligt för dem som genomför sektorspo- litiken att ta nödvändiga regionalpolitiska hänsyn, är det emellertid viktigt att de regionalpolitiska målen och riktlinjerna för olika sektorsområden görs tydliga och precisa. Jag återkommer (avsnitt 6.2) till formerna för hur ' det bör ske.

I vissa fall kan särskilda regionalpolitiska insatser i enskilda sektorer vara motiverade. Det gäller främst i fråga om utbyggnad eller förstärkning av infrastrukturen i prioriterade regioner. För sådana insatser bör särskil- da regionalpolitiska medel kunna disponeras i kombination med' ordinarie sektorsmedel. Jag återkommer senare (avsnitt 9) till denna fråga.

6.2 Organisation på central statlig nivå

Miri bedömning: Formerna för samordning av statens insatser inom och mellan olika samhälls- och politikområden bör utvecklas så att de regionalpolitiska målen främjas. Mål och riktlinjer för regional- politiken bör därför preciseras så att de olika områdenas och berör- da myndigheters regionalpolitiska roll och ansvar tydliggörs. I vissa fall bör mål och riktlinjer t.ex. kunna uttryckas i form av service- nivåer eller motsvarande.

Regionalpolitiskt betydelsefulla myndigheter bör i sina årliga an- slagsframställningar redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har tagits och vilka resultat som har uppnåtts samt hur man under kommande år avser att följa upp fastställda riktlinjer och service- mål.

Centrala myndigheter bör kunna ges särskilda utredningsuppdrag med regionalpolitisk inriktning. Vidareböröverläggningarmed verks- ledningar genomföras, arbetet inom regeringens statssekreterargrupp för regionalpolitisk samordning ytterligare intensifieras m.m.

En ökad målstyrning ställer krav på effektiv uppföljning och utvärdering av insatta åtgärder.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och sektorsområden, måste tydliggöra de regionalpolitiska målen så att de myndigheter som har att fullgöra rege- ringens och riksdagens beslut. vet hur åtgärderna stämmer överens med fastlagda regionalpolitiska mål.

Det är också enligt kommittén viktigt att olika åtgärder för regional utveckling samordnas i regeringskansliet och att olika intressen och sek- torsfrågor vägs mot varandra. Den särskilda statssekreterargrupp för regi- onalpolitiska frågor som finns bör därför bevaras och om möjligt förstär- kas.

Kommittén anser att myndigheterna i samband med sina årliga anslags- framställningar bör redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har tagits och vilka servicemål som ställts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

SIND bör enligt kommittén få en delvis annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fast- lagda mål än på stödhantering. SIND föreslås också ha ett ansvar för kompetensutveckling bl.a. genom att svara för erfarenhetsutbyte mellan län och kommuner i hela landet.

Vidare anser kommittén att uppföljning och utvärdering av de olika re- ' gionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar kommitténs syn på be- hovet av en förbättrad målstyrning och om en precisering av de regional- politiska målen. SIND anser att målen måste preciseras ytterligare för att målstyrning skall kunna användas i regionalpolitiken. SåVäl statskontoret som riksrevisionsverket framhåller att det från stymingssynpunkt är ange— läget att kostnaderna för regionalpolitiken så långt det är möjligt görs synliga.

Några remissinstanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Det gör t. ex. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län och Norrlands- förbundet. SIND anser att verket bör få ansvaret för sektorssamordningen.

Skälen för min bedömning: Den breda inriktningen av regionalpolitiken och dess koppling till sektorspolitik, som jag tidigare har redogjort för, innebär bl.a. att ett stort antal myndigheter får viktiga uppgifter när det gäller att genomföra regionalpolitiken.

I verksförordningen (1987: 1100) regleras myndigheternas allmänna uppgifter och ansvar. I förordningens 55 sägs att ”Myndighetens chef skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att den utvecklas och anpassas till de krav som ställs på den. Därvid skall beaktas de krav som ställs av hänsyn till totalförsvaret, regionalpolitiken och miljöpolitiken.”

Vidare regleras i förordningen (1982: 877) om regionalt utvecklingsarbe- te vissa skyldigheter för statliga myndigheter. I förordningens 35 sägs att "statliga myndigheter efter sina förutsättningar skall

1. i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsätt- ningen, servicen och miljön i olika regioner,

2. beakta möjligheterna till decentralisering av sin verksamhet samt

3. inom sina verksamhetsområdcn även i övrigt verka för att de regi- onalpolitiska målen uppnås”.

Myndigheterna har således genom dessa och andra riktlinjer ett generellt ansvar att i den egna verksamheten väga in regionalpolitiska hänsyn.

Inriktningen måste här vara att genom målstyrning få myndigheterna att uppmärksamma och beakta gällande riktlinjer. Hittills har de regionalpoli- tiska målen inte alltid varit tillräckligt preciserade. För att myndigheterna på ett meningsfullt sätt skall kunna uppfylla de krav som regionalpolitiken ställer måste operativa mål och riktlinjer formuleras för varje sektor.

I 1989 års kompletteringsproposition (prop. 1988/89:150 bil. 1) redovi- sade regeringen sin syn på arbetet med förnyelse och utveckling av den offentliga förvaltningen. Viktiga inslag i detta arbete är en förbättrad verksamhetsplanering inom regeringskansliet och en ökad mål- och resul- tatstyrning av myndigheternas verksamhet. Inom regeringskansliet sker samordning av olika åtgärder för regional utveckling och avvägning mellan regionalpolitiska mål och mål för olika sektorers verksamhet inom ramen för verksamhetsplaneringen och i budgetarbetet. Regeringens avsikt är att fortsättningsvis i budgetpropositionen fortlöpande ge en samlad redovis— ning av vilka regionalpolitiska överväganden som gjorts, vilka viktigare beslut av regionalpolitisk betydelse som har fattats inom olika departe- ments ansvarsområden etc.

Utformningen av regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika myndig- heter kan ske på olika sätt beroende på den enskilda myndighetens verk- samhet och förutsättningar i övrigt. Posten och televerket är exempel på sektorsorgan vars verksamhet är av stor regionalpolitisk betydelse.

För att bedöma statens regionalpolitiska ansvar på tele- och postområ- dena och i samband därmed precisera televerkets och postverkets roll har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté (dir. 1988: 1 l). Kommittén skall redovisa sina överväganden och förslag under våren 1990. Vidare kommer, som har aviserats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 8), en översyn av styrningen av kommunikationsdepartementets af- färsverk att göras. Översynen kommer bl.a. att behandla kraven på treårs- planernas innehåll, ekonomisk styrning, organisation och redovisning samt hur den ägarmässiga uppföljningen skall ske.

Inom regeringskansliet finns sedan år 1986 en statssekreterargrupp som har till uppgift att svara för regionalpolitisk samordning av insatser inom olika departements ansvarsområden. Gruppen består av statssekreterarna i de regionalpolitiskt viktigaste departementen och leds av statssekretera- ren i industridepartementet. Denna statssekreterargrupp bör tillsammans med företrädare för regionalpolitiskt betydelsefulla sektorsmyndigheter ta fram underlag för utformningen av regionalpolitiska riktlinjer för myndig- heterna. Jag avser därför att intensifiera gruppens verksamhet. Det är också angeläget att utnyttja olika expertorgan i detta arbete. Statskontoret bör t. ex. kunna medverka med värdefull expertkunskap. Underlag för att bedöma servicenivåer m.m. i olika regioner bör expertorganen kunna ta fram. Regeringen, som har att avväga de regionalpolitiska målen mot andra väsentliga mål, bör sedan i regleringsbrev eller i annan lämplig form besluta om vilka riktlinjer som skall gälla för respektive myndighet.

M_t-tndighetarna bör vidare i samband med sina anslagsframställningar och i förekommande fall även treårsplaner redovisa på vilka sätt de regio- nalpolitiska riktlinjerna har beaktats och vilka resultat som har uppnåtts

samt hur man under kommande år avser att verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemål eller motsvarande.

Det är också angeläget att utveckla samverkan och samarbete mellan olika myndigheter i regionalpolitiska frågor. Regeringen har tidigare upp- dragit åt vissa myndigheter att gemensamt utreda eller på annat sätt behandla särskilda frågor. Uppdragen hari första hand berört SIND. STU, AMS, UHÄ och SÖ. Det har bl. a. gällt regional utbildningsplancring och regional teknikspridning. Erfarenheterna från dessa uppdrag är goda. För- utom att regeringen har fått ett underlag för sina ställningstaganden, har de berörda myndigheterna utvecklat nya samarbetsformer och fått impulser som påverkat inriktningen av deras ordinarie verksamhet. Regeringen bör därför även i andra sammanhang kunna ta initiativ till liknande samar— betsprojekt. Jag kommer senare (avsnitt 8.6) att avisera att ett uppdrag skall lämnas till bl. a. länsstyrelserna och UHÄ att ta fram ett planerings- underlag för högskoleverksamheten.

Bland de centrala myndigheterna intar statens industriverk (SIND) en särställning i fråga om regionalpolitiken. SIND är central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Verkets uppgifter innefattar handläggning av stöd i vissa ärenden, administration av den stödgivning som såväl regeringen som SIND och länsstyrelserna svarar för samt viss rådgivning m. m. till länsstyrelserna.

Jag kommer senare (avsnitt 7.2. 1.5) bl.a. att föreslå att länsstyrelserna i fortsättningen skall svara för all administration och uppföljning av stöd- givningen på regional nivå. I stället bör SIND få ett ansvar för uppföljning av de beslut som fattas av regeringen och SIND samt för att utvärderingar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet görs fortlöpande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

SIND har också i sin instruktion tilldelats vissa andra uppgifter på det regionalpolitiska området. SIND skall således bedriva viss projektverk- samhet, svara för lokaliseringssamråd med den privata tjänste- och ser- vicesektorn samt bedriva utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. Vidare har regeringen genom en rad olika beSlut uppdragit åt SIND att arbeta med särskilda projekt. För närvarande har SIND i upp- drag att dels genomföra ett utvecklingsprogram för sågverks- och trämanu- fakturindustrin i de fyra nordligaste länen, dels tillsammans med STU genomföra särskilda åtgärder för teknikspridning i norra Sveriges inland.

SIND har i sin treårsplan för budgetåren 1990/91—1992/93 föreslagit att verket inom ramen för ett nytt insatsområde Regionala SIND- diagnoser — skall tilldelas ytterligare uppgifter när det gäller att bl.a. beskriva och analysera utvecklingen i olika regioner och att utarbeta åt- gärdsprogram för dessa. Vidare har SIND föreslagit att verket bör få utveckla arbets- och samverkansformer mellan olika organ på central. regional och lokal nivå.

SIND har i sitt yttrande över den regionalpolitiska kommitténs betän- kande också framhållit att verket bör få ett ökat ansvar för sektorssamord- ning på central nivå.

För egen del menarjag att det är naturligt att den kompetens som SIND har kan utnyttjas i arbetet med att utveckla regionalpolitiken men också i

genomförandet av olika regionalpolitiska åtgärder. En viktig uppgift för SIND bör t. ex. vara att fortlöpande göra analyser av befolknings—, närings- livs— och sysselsättningsutvecklingen i olika regioner. Beträffande insats- området Regionala SIND-diagnoser är min inställning följande. SIND bör på eget initiativ. i samverkan med berörda myndigheter, kunna delta i arbetet med fördjupade analyser och utarbetande av åtgärdsprogram. Dock måste gälla att sådana åtgärdsprogram endast får utmynna i förslag som ryms inom de ekonomiska ramar som tilldelats SIND och berörda myndigheter. Genom att befrämja samordning och samverkan beträffande olika åtgärder bör det vara möjligt att uppnå ett bättre resursutnyttjande.

I övrigt bör det vara regeringen som tar initiativ till särskilda åtgärder i orter och regioner som genomgår mera omfattande strukturförändringar av näringslivet. Jag kommer senare (avsnitt 11) att behandla formerna för och inriktningen av sådana åtgärder. I sådana sammanhang bör SIND, liksom hittills, på regeringens uppdrag kunna medverka t.ex. med att göra nödvändiga analyser men också i genomförandet av skilda insatser.

Jag vill vidare peka på ett område där det är angeläget att SIND:s kompetens och överblick utnyttjas. Det gäller informations- och erfaren- hetsutbyte mellan olika regioner och aktörer på det regionalpolitiska fältet. SIND bedriver redan idag viss utbildningsvcrksamhet bl.a. riktad till personal vid länsstyrelser, länsarbetsnämnder och regionala utvecklings- fonder. Det bör enligt min mening vara en viktig uppgift för SIND att under de närmaste åren vidareutveckla denna verksamhet. I det samman- hanget bör särskilt uppmärksammas betydelsen av att utveckla informa- tions- och erfarenhetsutbytet med andra myndigheter på central och regio- nal nivå.

Jag anser det emellertid inte vara lämpligt att tilldela SIND ett ansvar för sektorssamordning mellan centrala myndigheter. En sådan uppgift är nära sammankopplad med direktivgivning, medelsfördelning etc., vilket gör att den måste ligga hos regeringen. SIND har ändå, som jag nyss redovisat, ett stort antal betydelsefulla uppgifter inom regionalpolitiken som tillsammans kräver en kraftfull insats från verket. Det gäller t.ex. i fråga om uppföljning. utvärdering m.m. av olika inslag i regionalpolitiken.

Jag anser det vara angeläget att ha ett fortlöpande informations- och erfarenhetsutbyte mellan regeringen och berörda myndigheter men också med organisationer och andra aktörer inom det regionalpolitiska området. Jag avser därför att ta initiativ till sådant utbyte.

En förutsättning för att nå en bättre målstyrning inom det regionalpoli- tiska området är att det sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering av olika insatser. Det gäller såväl olika typer av regionalpolitiskt stöd till företag som insatser inom olika politikområden som är av regionalpolitisk betydelse. Ansvaret för att följa upp olika åtgärder bör i första hand ligga på de myndigheter som genomför åtgärderna medan utvärderingsansvaret i princip bör ligga utanför dessa myndigheter. När det gäller utvärdering av det regionalpolitiska företagsstödet har jag tidigare redovisat att SIND bör få ett övergripande ansvar. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör enligt min mening bl. a. svara för utvärderingar av de regionalpolitiskt motiverade åtgärder för att förstärka infrastrukturen i

vissa regioner som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå. Den myndig- het för glesbygdsfrågor som jag senare (avsnitt 10.5) kommer att föreslå skall inrättas, bör bl. a. ges ansvar för utvärdering av glesbygdsstödet. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor.

6.3 Organisation på regional nivå

Miri bedömning: Länsstyrelserna bör på regional nivå ha huvudan- svaret för samordningen av statens regionala utvecklingsinsatser. Handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd bör läggas helt på länsstyrelserna. Därigenom uppnås bl.a. en förenkling och när- het m. m. till de frågor som skall behandlas. Det behov som finns av samordning mellan län bör normalt kunna tillgodoses genom initiativ från berörda länsstyrelser och i de former som dessa finner ändamålsenliga.

För att skapa gynnsammare utvecklingsförutsättningar i de regio- nalpolitiskt mest prioriterade områdena, dvs. stödområde 1. avser jag föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser. Berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att ge- mensamt redovisa ett förslag till vilka åtgärder som bör prioriteras för att åstadkomma en långsiktigt positiv regional utveckling.

Kommittén: Kommittén anser att länsstyrelserna bör vara huvudansva- riga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen. Länsstyrelserna bör också ha huvudansvaret för beslut om finansiellt stöd till enskilda företag. Detta ansvar skall inrymma såväl de beredande, beslutande som upp— följande åtgärderna.

Den kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter som länsstyrelser- na enligt kommitténs förslag skulle få, måste också enligt kommittén innebära att tillräckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av en samordnad länsförvaltning ger enligt kommitténs mening goda möjligheter till omprioriteringar av resursanvändningen.

Kommittén menar vidare att problemen i den region som man benäm- ner Inlandet är mera djupgående än i andra regioner och att Inlandets möjligheter att hantera problemen behöver förstärkas ytterligare. Kom- mittén föreslår därför att en särskild delegation för inlandet Inlandssty- relsen — inrättas för en tioårsperiod. Inlandsstyrelsen, som utöver ordfö- randen bör bestå av företrädare för de politiska partierna och utses av regeringen, bör ha betydande resurser till sitt förfogande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna såsom t.ex. länsstyrel- serna i Västernorrlands och Jämtlands län. anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken. Många framhåller utvecklingsfon- dernas betydelse för länen. Att deras finansiella verksamhet skall vara kvar anser bl. a. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län. AMS biträder försla- get om att hanteringen av sysselsättningsstödet på regional nivå överförs från länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna. Så gott som alla remissin-

stanser avstyrker förslaget om Inlandsstyrelsen. Det gäller t.ex. SIND, Bergslagsdelegationen, flera länsstyrelser, utvecklingsfonder, landsting och kommuner i främst de berörda länen. Några enstaka anser att frågan kan utredas vidare.

Skälen för min bedömning: Länsstyrelserna har ifråga om regionalt ut- vecklingsarbete och regionalpolitikens genomförande i länen givits en samordningsroll. Med utgångspunkt från statsmakternas beslut om regio- nalpolitiken skall länsstyrelserna precisera och lägga fast mål och riktlinjer för arbetet inom det egna länet. Häri ingår att ange regionalpolitiska riktlinjer för såväl länsstyrelsens egen verksamhet som för verksamheten hos andra statliga länsorgan och andra statliga myndigheter som arbetar i länet. I det löpande regionala utvecklingsarbetet skall länsstyrelserna se- dan verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet står i samklang med målen för länets utveckling.

F örutsättningama för länsstyrelsernas samordningsroll ges främst i läns- styrelseinstruktionen (1988z97l) och förordningen (l982:877) om regio- nalt utvecklingsarbete. Länsstyrelserna ges här befogenheter på en rad områden som är av betydelse för länens utveckling. Samtidigt åläggs andra statliga länsorgan och myndigheter i den allmänna verksstadgan och i nämnda förordning om regionalt utvecklingsarbete att efter sina förutsätt- ningar verka för att de regionalpolitiska målen uppnås och att resultatet av länsstyrelsernas löpande länsplanering läggs till grund för planeringen av den egna verksamheten.

Möjligheterna för länsstyrelserna att bedriva ett aktivt samordningsar— bete har successivt förstärkts i takt med att olika administrativa regler tillkommit och genom att regionalpolitiska medel tillförts länen. Av sär- skild betydelse har här varit medlen för regionalt utvecklingsarbete. de 5. k. projektmedlen. Det konkreta samarbetet mellan olika regionala och lokala organ i projekt har skapat förutsättningar för en mera effektiv samordning av resursanvändningen inom olika sektorer.

Mitt intryck är emellertid att många länsstyrelser inte i tillräcklig ut- sträckning har tagit vara på de formella och reella möjligheter som finns att med sektorsmyndigheter ta upp frågor om en bättre anpassning av deras verksamhet till regionalpolitiska mål som ställts upp. Det kan finnas flera orsaker till detta. Som jag tidigare (avsnitt 6.2) har framhållit måste de regionalpolitiska riktlinjer som bör gälla inom olika sektorer preciseras. Alltför oprecisa mål och riktlinjer försvårar självfallet för såväl berörda sektorsorgan som för länsstyrelserna att åstadkomma och följa upp de anpassningar som är nödvändiga. Med de åtgärder för att precisera och konkretisera regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika sektorer som jag tidigare har redovisat, kommer detta förhållande att successivt förbättras. Det bör således vara en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter att åstad— komma en väl fungerande sektorssamordning. I detta ligger också att ta initiativ till utvecklingsarbete och experiment i samarbete med andra myndigheter och kommunerna för att utveckla nya former för förbättrad samhällsservice.

Riksdagen har på regeringens förslag (prop.l988/89: 154, 1989/90:BoU4 och BoU9) nyligen beslutat om en ny regional statlig förvaltning fr.o.m.

den 1 juli 1991. Beslutet innebär i huvudsak att en ny länsstyrelse bildas av de verksamheter som idag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden och lantbruksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya länsstyrelsen som i övrigt får vidgade uppgifter vad gäller bl.a. kommunikationer och trafiksäkerhet. På vissa områden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, införs ett utvidgat samrådsförfarande. Sedan tidigare finns dessutom en gemensam beredningsordning fastställd för länsstyrelsen. länsarbetsnämn- den och den regionala utvecklingsfonden i frågor om stöd till näringslivet. Genom beslutet om en ny regional statlig förvaltning skapas enligt min mening bättre förutsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen mot varandra och samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och regionala mål för utvecklingen.

Den nuvarande organisationen i länen när det gäller handläggningen av regionalpolitiskt stöd till företag är delvis splittrad. Såväl länsstyrelserna som de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna har upp- gifter i fråga om beredning, beslut och uppföljning av olika ärenden. Vidare svarar SIND för vissa handläggningsuppgifter i ärenden där beslut fattas på regional nivå.

Jag anser att det är angeläget att renodla organisationen vad gäller handläggningen av det regionalpolitiska stödet i länen. Genom att i ökad utsträckning lägga nyss nämnda handläggningsuppgifter på ett och samma organ blir ansvarsfördelningen tydligare. Från stödmottagamas synpunkt innebär det också en förenkling i och med att antalet stödhandläggande organ minskar. Enligt min mening böri princip ansvaret för såväl beredning som beslut och uppföljning av samtliga ärenden om regionalpolitiska insat- ser riktade till företag som skall avgöras på länsnivå fortsättningsvis ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelserna bör dock även fortsättningsvis kunna an- lita de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna för t.ex. vissa beredningsuppgifter. Detta gäller i synnerhet i ett inledningsskede. Jag återkommer (avsnitt 7.2. l .5) till dessa frågor.

En förändring av ansvars— och arbetsfördelning i enlighet med vad jag har redovisat, förutsätter en motsvarande anpassning av handläggningsre- surserna hos berörda organ.

Kostnaderna för SIND: s handläggning av ärenden som föreslås överföras till länstyrelserna betalas från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvalt- ningskostnader. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopptill 1 milj. kr. Från anslaget B. 8 Småföretagsutveckling på tolfte huvudtiteln betalas bl. a. kostnader för de regionala utvecklingsfondemas administration. Den del av anslaget som avser kostnader för fondernas del i beredning och upp- följning av ärenden om regionalpolitiskt stöd till företag beräknar jag till 7 milj. kr. för budgetåret 1990/91. Kostnaderna för länsarbetsnämndemas handläggning av ärenden om sysselsättningsstöd betalas från anslaget B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader på tionde huvudtiteln. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopp till 1 milj. kr. Dessa belopp bör disponeras av de länsstyrelser som, i enlighet med vad jag tidigare har fö- reslagit, tillförs nya uppgifter i fråga om handläggningen av nämnda stöd. Härutöver kan ytterligare vissa medel behöva tillföras för länstyrelsemas

ökade arbetsuppgifter. Regeringen bör besluta om hur medlen skall fördelas mellan berörda länsstyrelser. Jag hari denna fråga samrått med cheferna för arbetsmarknads- och civildepartementen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att i direktiven till den utredning om transportstödet som regeringen tidigare beslutat om (dir. K 1989:B) framhålls att en regionalisering av administrationen av transport- stödet bör övervägas. I direktiven sägs också att det regionala organ som i sådant fall bör svara för denna administration är länsstyrelsen.

Den regionalpolitiska kommittén redovisar vissa överväganden och för- slag vad gäller samordning av insatser i regioner som omfattar mer än ett län. Jag delar kommitténs uppfattning att sådan samordning normalt bör kunna ske inom ramen för nuvarande förvaltningsstruktur. Länsstyrelse- instruktionens & 3 anger att ”i frågor som har betydelse även för angrän-

_ sande län skall länsstyrelsen främja det för länen gemensamma intresset”. Berörda länsstyrelser bör enligt min mening kunna ta nödvändiga initiativ och utveckla de former för samarbetet som kan vara lämpliga. Jag vill samtidigt betona betydelsen av att ett reellt samarbete sker mellan angrän- sande län. Det är inte minst av betydelse när det gäller samordning av insatser inom och mellan olika politikområden. Skulle ett nödvändigt samarbete inte komma till stånd på initiativ från berörda länsstyrelser, bör regeringen ta sådana initiativ.

Regeringen har tidigare i vissa speciella fall inrättat ett särskilt organ för att under en avgränsad tidsperiod samordna statlig verksamhet av betydel- se för utvecklingen i en region. Det senaste exemplet är Bergslagsdelega- tionen som inrättades som en särskild myndighet år 1986. Dess verksam- het skall enligt tidigare fattat beslut upphöra den 1 juli 1990. Därefter bör berörda länsstyrelser svara för att nödvändig samordning över länsgränser

_sker.

Kommittén anser att problemen i den region som man benämner Inlan- det är mer djupgående än i övriga regioner och att Inlandets möjligheter att hantera de rådande problemen behöver förstärkas. En särskild delega- tion för inlandet Inlandsstyrelsen — som har betydande resurser till sitt förfogande bör därför enligt kommittén inrättas för en tioårsperiod. In- landsstyrelsen bör enligt kommittén vara parlamentariskt sammansatt och . utses av regeringen. Vidare bör Inlandsstyrelsen ha olika referensgrupper

knutna till sig med representanter för berörda kommuner samt arbets- tagar- och näringslivsorganisationer.

Jag delar i allt väsentligt kommitténs bedömning vad gäller problemens omfattning och karaktär i den aktuella regionen. Tidigare (avsnitt 4.2) har jag föreslagit två stödområden 1 och 2, som i huvudsak motsvarar det område kommittén benämner Inlandet. Jag "anser också att särskilda resur- ser för infrastrukturåtgärder behövertillföras stödområde 1 för att skapa för- utsättningar för en gynnsam utveckling. I likhet med en övervägande ma- joritet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag om en särskild lnlandsstyrelse, anser jag emellertid inte att det finns några vä- gande skäl för att inrätta ett nytt organ av den typ som kommittén föreslår. Ansvaret för att planera och genomföra nödvändiga insatser bör kunna läggas på berörda länsstyrelser. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att

särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser i stödområde ]. Jag avser vidare föreslå regeringen att ge länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län ett särskilt uppdrag att ge- mensamt dels redovisa ett förslag till program för användningen av dessa medel. dels föreslå lämpliga former för beslut m.m. om medlens använd- ning.

För att sprida information om det regionala utvecklingsarbetet är den årliga länsrapporten en viktig informationskanal. I många län har de reglerade formerna för länsrapporternas utformning upplevts som en be- gränsning när det gäller den tids- och ämnesmässiga inriktningen av arbe- tet. Flera länsstyrelser har därför valt att utöver länsrapporterna skapa andra kanaler för att informera om den regionala utvecklingen och det regionala utvecklingsarbetet i länet.

Jag menar att regeringens behov av information om hur länsstyrelserna bedriver det regionalpolitiska arbetet och vilka geografiska prioriteringar som görs inom länet samt om riktlinjer för användningen av de regionalpo- litiska medel länsstyrelsen disponerar m.m. i fortsättningen bör tillgodoses genom anslagsframställningarna. Detta ligger också i linje med avsikten med den treårsbudgetering som nu successivt införs i statsförvaltningen. Inom något år kommer länsstyrelserna att omfattas av denna budgeterings- form. Länsstyrelserna bör då ges sådana riktlinjer för anslagsframställning- arna som tillgodoser behovet av en fördjupad budgetprövning. I de fall som det finns behov av särskilda redovisningar för att t. ex. belysa förhållandena inom olika sektorer anserjag att det fortsättningsvis kan ske antingen genom redovisningar i anslagsframställningarna eller genom att särskilda regerings- uppdrag ges till länsstyrelserna. Vidare avser jag föreslå att uppföljningen och utvärderingen av regionalpolitiskt stöd och andra regionalpolitiska åt- gärder skall förstärkas.

Jag avser mot denna bakgrund att senare föreslå regeringen att i förord- ningen (l982:877) om regionalt utvecklingsarbete ta bort kravet på en årlig länsrapport. Länsstyrelserna kan självfallet även fortsättningsvis ut- arbeta en årlig länsrappott som ett instrument i den regionala sektorssam- ordningen. Jag bcdömer emellertid att länsstyrelserna med denna ordning bättre än hittills skall kunna anpassa sin skriftliga information till skilda mottagargrupper efter de förutsättningar och behov som kan finnas i de enskilda länen. Länsstyrelserna bör dock även i fortsättningen vara skyldi- ga att utarbeta bcfolknings- och sysselsättningsprognoscr för län och kom- muner.

6.4 Kommunal verksamhet

Min bedömning: Kommunernas verksamhet har stor betydelse för att regionalpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Genom en väl utbyggd samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bcbyggelseplancring, fritids- och kulturverk- samhet etc. kan kommunerna aktivt främja en önskvärd utveckling av näringslivet.

Även kommunernas mer direkt näringslivsutvecklande verk- samhet blir allt viktigare. Länsstyrelserna bör ha möjlighet att på olika sätt främja kommunernas verksamhet på detta område. Kom- munernas näringsliVSinriktade verksamhet måste självfallet ske inom ramen för den kommunala kompetensen.

Skatteutjämningsbidragcn har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Kommittén: Kommittén anser att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken. Länsstyrelserna föreslås genom länsanslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelarna. '

Kommittén betonar vidare skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna i regionalpolitiskt prioriterade områden. Kommittén menar att om man inom skatteutjämningen skall ge utrymme för ökade regional- politiska insatser, så måste konstruktionen av systemet utredas närmare. Med hänsyn till att förändringar i Skatteutjämningssystemet trädde i kraft så sent som år 1989 och i avvaktan på Kommunförbundets utredning om kommunernas kostnader vill kommittén inte föreslå några förändringar av det nuvarande systemet.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar betänkandets syn på kommunernas roll i regionalpolitiken. Svenska kommunförbundet beto- nar särskilt den kompetens som finns på kommunal nivå och som på ett aktivt sätt måste tas tillvara för att formulera och genomföra regionala strategier. Många anser i likhet med länsstyrelsen och landstinget i Norr- bottens län och Fagersta kommun att skatteutjämningsbidraget är viktigt för kommunerna för att nå de regionalpolitiska målen.

Skälen för min bedömning: Kommunernas verksamhet har på en rad olika områden stor betydelse för genomförandet av regionalpolitiken. Kommunerna svarar för väsentlig samhällsservice i form av utbildning, social omsorg. bostads— och bebyggelseplanering, fritids- och kulturverk- samhet m.m. En rad olika studier visar tydligt att väl fungerande boende- miljöer med tillgång till bra utbildningsmöjligheter och bra barnomsorg, ett varierat kultur- och fritidsliv etc. är viktiga faktorer som vägs in när företagen gör sina lokaliseringsval. Det gäller inte minst företagen inom den privata tjänste- och servicesektorn. Kommunernas engagemang och aktivitet på dessa områden har således stor betydelse för möjligheterna att med statligt regionalpolitiskt stöd påverka företagens lokalisering och ut-_ byggnad. Det är också viktigt som en följd av regionalpolitikens allt

. starkare inriktning på att förbättra infrastrukturen i de prioriterade områ- dena.

Tillsammans med landstingen har kommunerna via länstrafikbolagen ett ansvar för kollektivtrafiken i länen. En väl fungerande kollektivtrafik är av stor betydelse när det gäller att vidga de lokala arbetsmarknaderna och för att dessa skall fungera väl. Detta är viktigt inte minst för många kvinnor som ofta inte har tillgång till bil i samma utsträckning som männen.

Kommunerna och landstingen är genom den egna verksamheten också stora arbetsgivare. ofta t.o.m. de största enskilda arbetsgivarna i en kommun. Genom att välja lämpliga lokaliseringar av sin verksamhet kan landstingen aktivt medverka till att den inomregionala balansen i ett län förbättras. Landstingen spelar också genom sitt engagemang i de regionala utvecklingsfondema men även inom kultur- och turismsektorerna andra viktiga roller för näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen i län och kommuner.

Även när det gäller det mera direkt näringslivsutvecklande arbetet är kommunernas engagemang av stor betydelse. Under senare år har flertalet kommuner förstärkt sin organisation på detta område och en kommunal näringslivspolitik har successivt vuxit fram. Det är verksamheter som kan sammanfattas med begreppet nätverksbyggande som det främst rör sig om. Viss rådgivnings- och utbildningsverksamhet. främjande av kontakter mellan olika aktörer etc. är exempel på inslag i detta arbete. Samtidigt medför ofta ett ökat engagemang i näringslivsfrågor en mera medveten fokusering på näringslivets behov och förutsättningar i den ordinarie kommunala verksamheten. Det gäller t.ex. inom utbildningsområdet.

Den regionalpolitiska kommittén menar att många kommuner i de av kommittén prioriterade områdena har ett så begränsat ekonomiskt hand- lingsutrymme att de inte kan ta på sig de åtaganden som denna typ av verksamhet innebär. Kommittén menar därför att en intensifiering av den kommunala näringspolitiken i dessa områden bör kunna ske med statliga bidrag via länsstyrelserna. Jag anser för min del att det bör vara en viktig uppgift för länsstyrelserna att främja en väl fungerande kommunal nä- ringslivsutveckling. Detta sker också på flera håll redan i dag. Med den förstärkning av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklinginsatser som jag senare (avsnitt 16) kommer att föreslå, kommer dessa möjligheter att öka. Formerna för detta bör kunna utarbetas gemensamt av länsstyrel- serna och berörda kommuner utifrån behoven och förutsättningarna i de enskilda fallen. Det är emellertid angeläget att även det lokala näringslivet engageras i detta arbete och att deras kompetens tas till vara.

Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att kommunernas näringslivsinriktade verksamhet självfallet måste ske inom ramen för den kommunala kompetensen. Kommunernas och landstingens ökade engage- mang i näringslivs- och sysselsättningspolitiska frågor har lett till en dis- kussion om den lagenliga kompetensen när det gäller dessa frågor. Stat— kommunberedningcn har därför på regeringens uppdrag analyserat erfa- renheterna av kommunernas näringslivsinsatser samt belyst konsekvenser- na av olika kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet.

I ett betänkande (DsC 1986: 16 Kommunal näringslivspolitik) framhål- ler beredningen bl.a. att ”när det gäller medverkan till en från samhälls- synpunkt lämplig lokalisering av näringslivet skall det väsentligen vara en statlig angelägenhet”. Samtidigt menar beredningen att kommunernas och landstingens åtgärder inom näringslivspolitiken måste tillmätas stor bety- delse. Den nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis som utvecklats ger enligt stat—kommunberedningen kommunerna möjlighet att göra be- tydande lokala näringslivsinsatser samtidigt som gränser finns för alltför omfattande åtaganden. En grundläggande regel är att kommunala engage- mang på det egentliga näringslivets område skall ha formen av allmänt näringslivsfrämjande insatser. Det innebär bl.a. att det inte är lagligt att teckna aktier, gå i borgen. direkt låna ut pengar eller ge kontanta bidrag till enskilda företag.

Regionalpolitiskt stöd kan för närvarande under vissa förutsättningar lämnas till kommuner eller andra organ där kommuner har ägarintresse. De ändamål som kan komma i fråga för sådant stöd är turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, uppförande av lokaler för uthyrning samt teknikcentra. När det gäller 'teknikcentra kommer jag senare (avsnitt 7.2.1.2) att föreslå att stöd till detta ändamål fortsättningsvis skall lämnas från det nya anslaget för regionalpolitiska infrastrukturinsatser.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i de re- gionalpolitiskt prioriterade områdena. Regionalpolitiska prioriteringar sker i Skatteutjämningssystemet genom differentiering av den tillförsäkra- de grundgarantin. I riksdagens beslut våren 1988 (prop. 1987/88:100 bil.9, FiU 19, rskr. 244) om förändringari Skatteutjämningssystemet motiveras differentieringen tydligare än tidigare med regionalpolitiska skäl. Ändring- en innebar att grundgarantinivån höjdes för kommunerna i norra Sverige men också för vissa kommuner i bl.a. Bergslagen och sydöstra Sverige. Som tidigare har redovisats (prop. 1989/90: 100 bil. 1 ), avser regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över statens bidrag till kommunerna. Översynen som också skall omfatta skatteutjäm- ningssystcmet bör resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskat- terna kan uppnås. Jag förutsätter att man i denna utredning även kommer att väga in de regionalpolitiska aspekterna.

Sammanfattningsvis har det regionalpolitiska företagsstödet enligt min bedömning varit av stor betydelse under de senaste åren för möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt utsatta orter och regioner. Genom dessa arbetstillfällen har också resurser i form av underutnyttjad arbetskraft och samhällelig infrastruktur kunnat tas till vara på ett sätt som inneburit ekonomisk vinning för hela landet.

1988' 983 6 380 3 139,8

7.2.I.Z Lokaliseringsbidrag

Mitt förslag: Stöd i samband med investeringar i byggnader, maski- ner m.m. skall fortsättningsvis kunna lämnas endast i form av lokaliseringsbidrag, vilket innebär att lokaliseringslån och investe- ringsbidrag avskaffas.

Lokaliseringsbidrag skall kunna lämnas i stödområdena 1 och 2 och undantagsvis även utanför dessa.

Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör uppgå till 35% av en investering i stödområde 1 och 20 % i stödområde 2. Till lokaler för uthyrning och markberedning för torvproduktion skall den maximala andelen lokaliseringsbidrag vara 5 % lägre i resp. stödom- råde. I tillfälliga stödområden och i områden som tillfälligt inplace- rats i högre stödområde skall lokaliseringsbidrag kunna lämnas med en maximal andel som fastställs av regeringen för varje särskilt fall, dock högst 35 %.

[ undantagsfall skall högre lokaliseringsbidrag kunna lämnas, dock högst 50%.

Stöd till teknikcentra skall fortsättningsvis kunna lämnas med medel från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infra- strukturåtgärder som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå.

Kommittén: Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och ma- skiner i befintliga företag bör enligt kommittén förbehållas Inlandet.

Lokaliseringsbidrag bör vidare enligt kommittén lämnas med 35 % av investeringskostnaden eller högst 400 000 kr. per beräknat nytt arbetstillfä- le för befintliga företag. Någon prövning av stödbehovet i varje enskilt fall skall alltså inte ske i dessa fall. Om investeringen inte medför sysselsätt- ningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna lämnas med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör enligt kommittén lokaliseringsbidrag kun- na lämnas med högst 50 % av investeringskostnadema, oavsett hur många arbetstillfällen som beräknas tillkomma. Stöd till nyetableringar bör kun- na lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag för byggande av lokaler för uthyrning bör kunna lämnas i Inlandet med högst 25%.

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % av utgifterna för investeringar upp till 20 milj. kr.

Lokaliseringslånen bör enligt kommittén, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än som hittills skett, ersättas med kreditgarantier.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kom- mittén kunna lämnas till företag 1 enskilda fall.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har olika erin- ringar mot kommitténs förslag. Endast några instanser, som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun, uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.

I likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande lokaliseringsbidragen, men som bestämt avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsynpunkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är bl. a. AMS, Svensk industriförening, Kalix kommun, Stiftelsen lndustricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade företag är den allra vanligaste förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker denna differentiering. Ett vanligt skäl för detta är, som bl.a. Strömsunds kommun konstaterar, att stöd till en investering i ett befintligt företag ibland kan ha en större strategisk bety- delse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt och att det också medför risk för olika former av konstruerade fall av nyetableringar.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun och Tio-kommungruppen i Västerbottens län anser att det är olyckligt att sänka subventionsnivån. Länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län menar att inlandet inte heller är enhet- ligt. Därför behövs menar man en differentiering av stödnivåer.

Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att det är ineffektivt och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Ett relativt begränsat antal instanser har berört förslaget om bidrag till lokaler för uthyrning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om 25 % bidrag i Inlandet och menar att 20 % bidrag bör lämnas för övriga prioriterade områden. Också Säters, Karlskoga och Nybro kommuner anser att området bör vidgas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele. Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur) anser att stöd till uthyrningslokaler skall lämnas i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde ges med 40 % i områden motsva- rande nuvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner föror- dar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25% får förödande konsekvenser för inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyrning.

Enligt gällande regler för lokaliseringsbidrag skrivs statens fordran suc- cessivt ner under en sjuårsperiod. SIND föreslår att nedskrivningsperio- den begränsas till fem år.

Endast ett fåtal instanser har berört kommitténs förslag att ersätta lokaliseringslånen med kreditgarantier. Landstingsförbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas. Däremot avstyrker bl.a. SIND. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegationen, Svensk industriförening, utveck- lingsfonden i Gävleborgs län att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Skäl som anförs är bl.a. att ett garantisystem innebär en krånglig och tidsödande administration i och med att staten måste ta ut en avgift på garantisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker

tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl.a. på risken att bankerna regelmässigt komer att kräva statliga garantier.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kreditmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokaliseringslån eller finan- sieringskapital bör finnas kvar. _

Endast ett begränsat antal instanser har berört förslaget om att behålla investeringsbidraget. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Flera instanser uttrycker en positiv syn. exempelvis länsstyrelserna i Kro- nobergs, Göteborg och Bohus samt Västernorrlands län. Sundsvalls kom- mun och glesbygdsdelegationen är däremot tveksamma till förslaget. SIND samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stödområdet behålls som ett stödinstrument. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län menar att investeringsbidraget yt- terst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Skälen för mitt förslag: De regionalpolitiska stöd som för närvarande kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. är utformade som ekonomiska stimulansmedel som påverkar företagens kal- kyler i ett inledningsskede.

Stöden lämnas efter en individuell prövning av de olika ärendena. Det sammanlagda stödet får härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd.

Som allmänna villkorjb'r att erhålla regionalpolitiskt stöd gäller bl. a.

— att stöd endast får lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsstäl- lande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning. — att minst 40% av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet skall förbehållas vartdera könet, — att stöd får beviljas endast i den mån de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som gäller enligt tillämpligt kollektivavtal, — att en stödmottagare skall ha auktoriserad eller godkänd revisor.

Dessa grundläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även fortsättningsvis.

Beträffande den s.k. könskvoteringen har en utvärdering nyligen ge- nomförts på uppdrag av bl.a arbetsmarknadsdepartementet. Den visar bl. a. att kvoteringen bidragit till att kvinnornas arbetsmarknad breddats i de aktuella regionerna.

Mot bakgrund av bl.a. nämnda utvärdering bedömer jag att systemet med könskvotering har haft positiva effekter för att åstadkomma en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Målsättningen att minst 40% av de tillkommande arbetsplatserna skall förbehållas vartdera könet har sålunda i det närmaste uppnåtts under senare år. Det är även av stor regionalpoli- tisk betydelse att könskvoteringen bidrar till att skapa fler arbetstillfällen för kvinnor och därmed underlättar för dem att stanna kvar på orter där ojämn könsfördelning skapar särskilda demografiska problem. Efter sam- råd med statsrådet Margot Wallström föreslår jag därför att könskvote- ringen inom det regionalpolitiska stödet bibehålls i nuvarande omfattning.

Stöt/berättigad verksamhet. I princip gäller att alla typer av verksamhe- ter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Sedan år 1985 gäller att lokaliseringsstöd kan lämnas till s.k. teknikcent- ra. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att ett nytt anslag inrättas för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder. Bl.a. eftersom samma lönsamhetskrav som för andra stödberättigade verksamheter inte kan stäl- las på teknikcentra anser jag det motiverat att fortsättningsvis i stället lämna stöd till detta ändamål från det nya infrastrukturanslaget.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag. Stöd i samband med investeringar kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsstöd och investeringsbi- drag. Lokaliseringsstöd består av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Lokaliseringsbidrag kan lämnas för attltäcka en del av de totala kostna- derna i samband med investeringar som gäller — ny-, till- eller ombyggnad av byggnader eller anordnande av markan-

läggningar.

— maskiner eller inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år. eller -— markberedning för torvproduktion, om det finns särskilda skäl.

Lokaliseringslån kan dessutom lämnas till kostnader för förvärv av mark, byggnader eller markanläggningar, för anskaffning av omsätt- ningstillgångar, patent, licenser eller liknande eller för marknadsföring, produktutveckling eller liknande.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag grundas på de totala kostnaderna, inklusive inkörningskostnader och liknande. i samband med en investe- ring. Bidraget bestäms med hänsyn till antalet nya arbetstillfällen, investe- ringcns storlek och inriktning samt angelägenheten från samhällssynpunkt att den genomförs. Bidraget får dock inte vara större än vad som behövs för att investeringen skall komma till stånd och det får vidare uppgå till högst följande procentandelar av den del av totalkostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier:

Stödområde A 50 % Stödområde B 35 % Stödområde C 20 %

För verksamheter i områden som regeringen beslutar tillfälligt skall komma i fråga för regionalpolitiskt stöd uppgår den högsta procentandelen lokaliseringsbidrag till 15 % eller 20 %.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning får lämnas högst med be- lopp som är tio procentenheter lägre än nyss nämnda procentsatser. För markberedning för torvproduktion kan bidrag lämnas med högst 25% av totalkostnaderna i stödområde A och högst 10% i stödområde B.

Om det finns synnerliga skäl kan regeringen medge att lokaliseringsbi- drag lämnas med högst 70 % i hela landet.

Regionalpolitiska kommittén konstaterar att bidragsnivån i det regio- nalpolitiska stödet i samband med investeringar i byggnader och maski- ner för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts inom EG för de rikare ländernas regionalpolitik. Där gäller som regel att högsta bidrags-

nivån får vara ca 35%. Kommittén föreslår bl. a. därför att den maximala andelen lokaliseringsbidrag skall sänkas till 35 %. Kommittén anför som ytterligare motiv till att sänka bidragsproeenten att den ordinarie kredit- marknaden bör medverka på ett annat sätt än hittills. Vidare bör använd- ningen av det regionalpolitiska stödet allmänt sett förskjutas till förmån för s.k. mjuka investeringar. Dessutom får företag i vissa områden, som tidigare inte haft sänkta socialavgifter, en förbättrad självfinansieringsför- måga om kommitténs förslag genomförs. De områden som kommittén avser härmed är Inlandet förutom Norrbottens län.

Jag ansluter mig i detta avseende till kommitténs förslag. Förutom de motiv som den anger vill jag peka på följande faktorer:

— Industrins lönsamhet och soliditet har starkt förbättrats under de senas- te åren. Förbättringen gäller även företagen i stödområdet, som därför för närvarande har väsentligt större möjligheter än tidigare att genom egna finansiella insatser och via den reguljära kreditmarknaden finansi- era sina investeringar. Riskkapitalförsörjningen inom de regionalpolitiskt prioriterade områ- dena har förbättrats under senare år. Utöver den ökade kreditvärdighe- ten i näringslivet kan man peka på att de prioriterade landsdelarna tillförts betydande kapital via regionala investmentbolag.

Jag återkommer senare (avsnitt 7.7) till min syn på bl.a. storleken och inriktningen av företagsstöd jämfört med de regler m.m. som tillämpas inom EFTA och EG.

Härtill kommer att jag strax avser att föreslå dels förbättringar i företa- gens möjligheter att få regionalpolitiskt stöd till immateriella investering- ar, dels att sysselsättningsstödet skall höjas.

Jag vill i detta sammanhang också peka på att ett av de allmänna villkoren för stöd är, att sådant endast skall lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning. Avsikten är alltså att verksamheterna på sikt skall kunna drivas vidare utan fortsatt stöd. Kraven på avkastning från de investering- ar som ges regionalpolitiskt stöd bör därför inte sättas alltför lågt. Dessut- om får det inte råda någon tveksamhet om att ansvaret för ett projekt ligger hos företaget och övriga privata finansiärer.

Den maximala procentsatsen som jag förordat för lokaliseringsbidrag, 35 %, skall gälla i stödområde 1. I stödområde 2 föreslår jag att det maximala bidraget skall vara högst 20%.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning kan för närvarande lämnas med en maximal procentsats som är tio procentenheter lägre än om bidrag lämnas till ett företag som bygger egna lokaler. Skälen härtill är bl. a. att det inte är en samhällelig uppgift att generellt tillhandahålla lokaler för företagen, varför de bör stimuleras att bygga egna lokaler. Företag som får hyra redan subventionerade lokaler får dessutom ofta ett högre totalt stöd genom att de även kan få lokaliseringsbidrag i samband med egna maskin- investeringar. Med hänsyn till den sänkning av de maximala bidragspro- centsatsema som jag nyss föreslagit anser jag dock att lokaliseringsbidrag .till lokaler för uthyrning fortsättningsvis skall kunna lämnas med ett

belopp som är högst fem procentenheter lägre än vad som annars är maxi- malt i resp. stödområde.

Som en konsekvens av de sänkningar av den maximala bidragsproeen- ten i olika stödområden jag förordat bör också den högsta andelen lokalise- ringsbidrag för markberedning för torvproduktion minskas. För enkelhe- tens skull föreslår jag att samma regler tillämpas som för lokaler för uthyrning, dvs. att lokaliseringsbidrag kan lämnas med ett belopp som är högst fem procentenheter lägre i resp. stödområde.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) förordat att regeringen fortsättningsvis i vissa fall skall kunna inplacera kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde och tillfälligt inplacera sådana områden i högre stöd- område. Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör vid tillämpning av denna metod bestämmas av regeringen i varje särskilt fall. Den får dock uppgå till högst 35 %.

Myndigheterna har utbildat en praxis att vid bestämmande av ett lokali- seringsbidrags storlek ta stor hänsyn till bidrag per nytt arbetstillfälle. Kommittén föreslår dels en viss automatik i stödgivningen till verksamhe- ter som medför ökad sysselsättning, dels att normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte skall tillämpas för nyetablerade företag.

Stödverksamheten måste bedrivas inom ramen för tillgängliga medel. Jag vill bl. a. med anledning härav betona att jag inte anser det lämpligt att lämna stöd utan prövning av hur stort stödet måste vara i varje enskilt fall för att en investering skall komma till stånd. Bidrag per nytt arbetstillfälle bör dock endast användas som en bland flera bedömningsfaktorer och bidragets storlek liksom hittills grundas på en avvägning mellan alla de faktorer jag tidigare nämnt.

I likhet med en majoritet av remissinstanserna är jag inte heller beredd att tillstyrka kommitténs förslag att stöd till'nyetableringar skall kunna lämnas med högre belopp än till befintliga företag. Skäl som remissinstan- serna anför, och som jag ansluter mig till, är bl.a. att en investering i ett befintligt företag kan ha en större strategisk betydelse, att ett sådant system kan bidra till för stora initialinvesteringar och risken för olika fall av konstruerade nyetableringar.

Kommittén föreslår även att regionalpolitiskt stöd till företag för miljö- investeringar skall kunna lämnas i vissa fall. Man avser enstaka punktin- satser i fall där ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort och där de nödvändiga miljöinvesteringarna uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära.

För egen del vill jag betona att det grundläggande motivet för lokalise- ringsstödet är att skapa ny sysselsättning. Dessutom anser jag att kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan statligt stöd.

Enligt nuvarande regler kan dock lokaliseringsstöd i undantagsfall läm- nas även i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsätt- ning. Regeringen bör liksom hittills närmare utforma bestämmelserna härom. Regeringen har i förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt stöd föreskrivit att stöd, förutom när en investering beräknas leda till ökad sysselsättning, kan lämnas

i samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nöd- vändig för att bevara sysselsättning eller, —— om investeringen sker i ersättnings— och rationaliseringssyfte i en verk- samhet som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten på sikt inte bedöms kunna fortsätta utan att investering- en kommer till stånd och denna inte kan genomföras utan att lokali- seringsstöd lämnas.

Jag anser att de bestämmelser som regeringen utformat när det gäller stöd i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning och som jag nyss redogjort för redan idag ger tillräckliga möjligheter till stöd i samband med sådana miljöinvesteringar som kommittén avser med sitt förslag.

SIND har föreslagit att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod skall begränsas till fem år för att förstärka bidragets resultatpåverkande effekt under ett projekts. inkömingsfas.

I samband medatt lokaliseringsbidraget fick sin nuvarande utformning genom riksdagens beslut år 1982 upphävdes skyldigheten för stödmottaga- rcn att skriva av värdet av de med stödet anskaffade tillgångarna i samma takt som bidraget intäktsförs. Syftet härmed är att företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Detta uppnås genom att bidraget successivt kan intäktsföras eftersom det lämnas för att täcka dc inkör- nings- och merkostnader som uppstår i samband med investeringen. Dessa kostnader antas för närvarande i normalfallet fördela sig över en sjuårspe- riod med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10, 10% av lokaliseringsbidraget per år från utbetalningstidpunkten. Om det av någon anledning är önskvärt att fördela bidraget på något annat sätt finns möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av bidraget.

Vid bestämning av hur bidraget skulle fördela sig över tiden var avsikten således att uppnå balans mellan de inkörnings- och merkostnader som under en längre tidsperiod uppstår i samband med en investering i stöd- områdena och stödcts resultatpåverkande effekt. Vid bestämning av perio- dens längd togs även hänsyn till vikten av att underlätta företagens långsik- tiga överlevnad.

Jag har nyss föreslagit att de maximala procentsatserna för lokaliserings- bidrag skall sänkas. Med hänsyn härtill anser jag SIND:s förslag välgrun- dat och föreslår att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod begränsas till fem år och att nedskrivningen sker successivt med resp. 30, 25, 20, 15 och 10% årligen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av nedskriv— ningen.

Avskaffande av lokaliseringslån. Kommittén föreslår. som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än hittills i finansieringen av stödprojekt, att lokaliseringslånen skall ersättas med kreditgarantier.

Lokaliseringslån kan för närvarande, tillsammans med lokaliseringsbi- drag, lämnas med upp till 70% av det totala kapitalbehovet i samband med de åtgärder som skall finansieras. Lån får dock bara lämnas om upplåning inte bedöms kunna ske på den allmänna kreditmarknaden.

Lånen innehåller inte några subventioner utan räntan uppgår till diskonto plus 4,25 %. Lånens funktion är alltså främst att vara riskbärande utöver vad den allmänna kreditmarknaden förmår.

Under budgetåret 1988/89 utbetalades 234,0 milj. kr. i lokaliseringslån. I räntor och avbetalningar inbetalades 166,3 resp. 440.9 milj. kr. Uteståen- de belopp vid låntagares konkurs var 32,7 milj. kr. och eftergivet belopp i samband med företagsrekonstruktioner uppgick till 29,5 milj. kr. Ute- stående fodringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1989 till 1 403.8 milj. kr.

Lokaliseringslånens andel av det beviljade regionalpolitiska stödet har sjunkit och har på senare år uppgått till drygt 20 %. Beloppet för utestående lokaliseringslån har också sjunkit kraftigt på senare år. Från över 3 miljar- der kronor per den 30 juni 1986 till i dagsläget ca 1,4 miljarder kronor. Avregleringen av kreditmarknaden och den därmed sammanhängande ökade tillgången på riskvilligt kapital har haft stor betydelse i detta sam- manhang.

Användningen av lokaliseringslån som regionalpolitiskt instrument va- rierar också avsevärt mellan olika beslutande myndigheter. Erfarenheterna i detta avseende är att ingående förhandlingar med banker och andra finansiärer oftast medför att ett projekt kan genomföras utan att lokalise- ringslån behöver lämnas. Jag har tidigare även framhållit att kraven på avkastning från de investeringar som får regionalpolitiskt stöd inte bör sättas för lågt. Tillräckligt med avkastningskrävande kapital bör därför i normalfallet kunna uppbringas.

Slutsatsen av dessa förhållanden är enligt min mening att lokaliserings- lånen numera endast i undantagsfall är av avgörande betydelse för om ett projekt skall komma till stånd. Jag föreslår därför att lokaliseringslånen slopas.

Det är bara inom de allra sämst ställda områdena som de säkerheter företagen kan lämna i. form av pantbrev i industrifastigheter kan vara av otillräckligt värde. För att lösa de finansieringsproblem som kan uppkom- ma i dessa undantagsfall är jag dock inte beredd att föreslå att ett nytt stöd i form av exempelvis kreditgarantier införs. Detta bl. a. eftersom jag anser det mycket angeläget att stödsystemet förenklas och antalet stödformer minskas.

Lokaliseringslånen är inte de enda statliga låneformer med ett högt risktagande som kan lämnas till presumtiva stödprojekt. Redan nu lämnar exempelvis de regionala utvecklingsfondema i många fall kompletterande finansiering i samband med sådana investeringar.

Ett annat statligt organ som har riskvilligt kapital till sitt förfogande och som verkar i de områden där behovet av riskkapital är som störst är Stiftelsen Norrlandsfonden.

En tredje finansieringsmöjlighet är s.k. regionallån som tillhandahållas av Nordiska Investeringsbanken (NIB). Dessa lån kan av NIB för närva- rande ställas till förfogande för Norrlandsfonden och sex utvecklingsfon- der i skogslänen. Lånen är avsedda att användas inom stödområdena.

Jag kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag om näringspoli- tisk proposition. I den kommer jag att närmare utveckla hur jag anser att

utvecklingsfondemas och Norrlandsfondens framtida finansieringsverk- samheter skall bedrivas. Jag kommer därvid att bl. a. föreslå att de även i fortsättningen skall kunna bedriva sådan. Jag avser dessutom att föreslå att ett antal riskkapitalbolag bildas. i vilka bl. a. utvecklingsfondema bör delta. Dessa riskkapitalbolag kommer enligt mitt förslag att tillföras avsevärda resurser som skall placeras som minoritetsposter i utvecklingsbara företag. Jag räknar med att dessa bolag på sikt kommer att bli viktiga instrument för riskkapitalförsörjningen också i regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Till de angelägna projekt som trots dessa möjligheter inte kan komma tillstånd föreslår jag att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas med högre belopp än vad som är maximalt i respektive stödområ- de, dock högst 50 %.

Jag avser att uppmärksamt följa hur avskaffandet av lokaliseringslånen påverkar möjligheterna att få till stånd angelägna stödprojekt. Om konse- kvenserna visar sig mycket negativa i detta avseende är jag beredd att överväga åtgärder som kan förbättra finansieringen av sådana projekt.

Avskaflande av investeringsbidrag. Investeringsbidrag får lämnas av läns- styrelserna utanför stödområdena i samband med investeringar i vissa stödberättigade verksamheter om de medverkar till att lösa inomregionala obalansproblem eller strukturproblem inom näringslivet och leder till ökad sysselsättning.

Ett investeringsbidrag får enligt gällande regler beviljas i samband med investeringar med ett högsta totalt kapitalbehov av 9 milj. kr. och det får uppgå till högst 15% av den del av kostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier. 1 övrigt gäller för investe- ringsbidrag i stort sett samma regler som för lokaliseringsbidrag.

Kommittén föreslår att investeringsbidraget skall bibehållas och kunna lämnas vid investeringar med ett högsta kapitalbehov av 20 milj. kr.

Investeringsbidragen utnyttjas i liten omfattning. Under budgetåret 1988/89 beviljades totalt 26,2 milj. kr. i investeringsbidrag. Detta motsva- rar knappt sex procent av den totala stödgivningen på regional nivå och drygt två procent av all stödgivning.

Jag har som viktiga utgångspunkter för mina förslag till förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet bl.a. angett att det bör koncentreras till de geografiska områden som bedöms ha de svåraste problemen och att det bör förenklas. I likhet med flera remissinstanser bedömer jag också att investeringsbidraget ytterst sällan avgör om en investering kommer till stånd eller inte, Att regelmässigt lämna stöd utanför de fastlagda stödom- rådena kan också möta hinder i EFTA och EG-sammanhang.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit Ökade möjligheter att lämna stöd i kommuner eller delar av kommuner som inplacerats i tillfälliga stödområ- den. Liksom hittills bör också regeringen i undantagsfall kunna lämna regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.

Senare (avsnitt 10) återkommer jag också till frågan om regionala ut- vecklingsinsatser i glesbygds- och landsbygdsområden, som i många fall berör de delar av landet där investeringsbidrag för närvarande kan lämnas.

Med dessa motiv föreslår jag att investeringsbidragen avskaffas.

7. 2. 1 . 3 Utvecklingsbidrag

Mitt förslag: Stöd till immateriella investeringar skall inom stödom- rådena kunna lämnas genom en ny stödform, utvecklingsbidrag, som ersätter bl.a. offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapi- tal.

Den maximala andelen utvecklingsbidrag skall uppgå till 50% av en investering och högsta belopp för ett projekt till 500 000 kr.

I undantagsfall skall utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utan direkt samband med immateriella investeringar och utanför stödområdena.

Kommittén: Kommittén föreslår att en ny stödform för företagsutveck- ling införs. Stödet bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid stöd till ”mjuka investeringar" bör vara 50%. Stöd i varje enskilt ärende, där beslut fattas av länsstyrelsen, får uppgå till högst 500000 kr. Stödet bör kunna lämnas utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med denna nya stödform.

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före- slås få tillgång till en ”konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjan- det av utomstående expertis.

_ Kommittén anser vidare att det skall finnas möjlighet till lokaliserings- stöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Stöd bör enligt kommittén också kunna lämnas till företag i de priorite- rade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser bl.a. SIND, länssty- relserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Tio-kommungruppen i Västerbottens län. Bergslagsdele- "

gationen, Glesbygdsdelegationen, Sveriges turistråd, TCO, Hagfors. Bräc- ke, Strömsunds och Bodens kommuner och Svensk industriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till "mjuka investeringar".

SIND anser att stödet inte skall lämnas enbart som bidrag utan att det exempelvis skall kunna utformas som lån med villkorlig återbetalningsskyl- dighet. Även utvecklingsfonden i Västmanlands län förordar villkorat åter- betalningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhct och affärsmässig- het i stödgivningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att gränsen 500000 kr. är en onödig restriktion i ljuset av kommitténs syn på decentralisering. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beloppsgränsen bör höjas till 1 milj. kr.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de föreslagna stödbestämmel- serna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. '

Flertalet av de remissinstanser som berör förslaget om konsultcheck är positiva och tillstyrker detta. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelser-

na i Blekinge. Uppsala. Jämtlands och Västerbottens län och landstinget i Prop. 1989/90: 76 Västernorrlands län. Enligt SIND finns dock risk för sammanblandning mellan stödet till "mjuka” investeringar och konsultstödet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet bör samordnas med stödet till ”mjuka"

investeringar.

Sveriges turistråd liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta företag i turistbranschen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör komma i fråga för företag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. Lantbruks- styrelsen har också synpunkter på målgruppen och menar att även närings- verksamhet på landsbygden bör omfattas inom ramen för glesbygdsstöd.

Utvecklingsfonden i Västerbottens län liksom länsstyrelserna i Norrbot- tens och Jämtlands län anser att kommitténs förslag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Kommitténs resonemang tyder enligt utveck- lingsfondens mening på bristande kunskap om de ”fältmässiga" förhållan- dena.

Landstinget i Norrbottens län liksom utveeklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alterna- tiv till utvecklingsfondens finansieringsmöjligheter. Utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att man istället bör förstärka utvecklingsfonden.

Skälen för mitt förslag: Det regionalpolitiska stödet var till en början starkt inriktat på att lämna stöd till företagens investeringar i byggnader och maskiner. I takt med att andra typer av s.k. mjuka investeringar blivit allt viktigare för företagens utveckling har stödet successivt anpassats till de nya förutsättningarna. Med ”mjuka", eller mer korrekt uttryckt —- immateriella — investeringar avses åtgärder för produktutveckling, mark- nadsföring. utbildning m.m.

För närvarande kan stöd till immateriella investeringar lämnas i form av lokaliseringslån, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Att låna till denna typ av investeringar är riskfyllt. Lokaliseringslånen har därför endast haft marginell betydelse i detta sammanhang. Jag har dessutom nyss föreslagit att de skall avskaffas.

Offertstödct, som kan användas när andra stödformer inte är tillämpli- ga. är främst avsett just för framtidsinriktade åtgärder i form av immate- riella investeringar. Det har även kommit att få stor betydelse för möjlig- heterna att lämna stöd till företag inom den privata tjänste- och servicesek- torn och därmed för möjligheterna till avlänkning av expansion inom sådana företag från Stockholmsregionen. Offertstödct har dock använts främst för stora stödärenden och beslut har fattats på central nivå.

År 1985 infördes en möjlighet för länsstyrelserna att överföra medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser _till den regionala utvecklingsfon- den i länet för att användas som regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansiera avgränsade projekt i företagen i form av exempelvis produktutvecklings- och mark- nadsföringsåtgärder. Om projektet i fråga misslyckas behöver medlen i regel inte betalas tillbaka. Å andra sidan bör utvecklingsfonden om projek- tet lyckas kunna få tillbaka ett större belopp än det som satsats. Utveck- 82

lingskapital lämnas således ofta med krav på royalty för att fonden skall få del av de framtida intäkterna av projektet.

Det regionalpolitiska utvecklingskapitalet har inte kommit att användas i den utsträckning som förutsågs. Årligen har i genomsnitt ca 25 företag erhållit stöd med sammanlagt knappt 10 milj. kr. Den främsta anledningen härtill är enligt den regionalpolitiska kommitténs bedömning att den idé om gemensamt risktagande och vinstdelning som präglar denna stödform är olämplig för den regionalpolitiskt motiverade kapitalförsörjningen. Kommittén föreslår därför att en ny stödform för företagsutveckling in- förs. Högsta bidragsandel för den nya stödformen bör enligt kommittén vara 50%, stödet i varje enskilt ärende uppgå till högst 500000kr. och någon direkt koppling till nyskapade arbetstillfällen bör inte finnas.

Jag delar kommitténs ståndpunkt såtillvida att det fortsättningsvis bör vara möjligt att även på regional nivå och inom stödområdena lämna stöd till immateriella investeringar i företag som rent bidrag. Storleken och villkoren i övrigt bör även vara de som kommittén föreslår. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Jag återkommer strax till denna fråga.

Jag föreslår att den nya stödformen benämns utvecklingsbidrag och att de nuvarande stödformerna offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingska- pital upphör. De närmare villkoren för stödet bör utformas av regeringen. En viktig utgångspunkt bör enligt min mening härvid vara att det inte skall vara någon typ av driftsstöd. utan i princip endast lämnas i samband med immateriella investeringar eller andra typer av klart avgränsade projekt i företaget.

Även om någon direkt koppling till nya arbetstillfällen sålunda inte bör finnas bör dock bedömningen av huruvida bidrag skall lämnas ske mot bakgrund av att syftet med de regionalpolitiska företagsstöden är att skapa nya arbetstillfällen, för såväl kvinnor som män.

I vissa fall, när beslut skall fattas av statens industriverk eller regeringen, bör utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utanför stödområ- dena och utan direkt samband med investeringar. Det bör t.ex. vara möjligt att även fortsättningsvis lämna bidrag i samband med etableringar av privata företag inom tjänste- och servicesektorn i de av mig tidigare (avsnitt 4.3) angivna stödjepunktema i anslutning till stödområdet.

Som jag nyss framhållit kan det enligt min mening i vissa fall vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Detta tillämpas t. ex. för närvarande för regionalpolitiskt utvecklingskapi- tal och vid lån till privata regionala investmentbolag. Denna princip bör även kunna tillämpas för exempelvis större utvecklingsbidrag. Som en försöksverksamhet föreslår jag därför att det belopp som i sådant fall återbetalas till myndigheten får behållas av denna och utnyttjas för nya utvecklingsbidrag. De närmare villkoren härför bör utformas av regering- en.

Kommittén föreslår också att mindre industriföretag skall få tillgång till en ”konsultchcck” för att underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis. Kommittén menar att den tid under vilken de nuvarande

konsultinsatsema subventioneras, dvs. de första 3—5 dagarna, bör kunna utsträckas till 15 dagar.

Stöd till konsultinsatser finns redan inom flera delar av småföretagspoli- tiken. Sålunda har de regionala utvecklingsfondema möjlighet att erbjuda subventionerade konsultinsatser inom ramen för sin företagsservice. Läns- styrelserna har också redan möjlighet att överföra medel från sitt anslag för regionala utvecklingsinsatser till utvecklingsfondema för att användas till företagsserviceåtgärder.

För min del anser jag att i den mån nuvarande möjligheter till konsult- stöd inte är tillräckliga så bör det nya utvecklingsbidraget kunna användas för detta ändamål.

Ett annat ändamål som statens industriverk och kommittén tagit upp som angeläget är att kunna lämna stöd till förstudier till stödprojekt. Exempelvis bör planerade nya företag kunna få stöd för testning av pro- duktidéer, undersökning av marknadens storlek och liknande förberedan- de insatser i syfte att förädla affärsidén.

Enligt min mening bör, i den mån nuvarande möjligheter till konsult- stöd inte är tillräckliga det nya utvecklingsbidraget kunna användas även till nämnda ändamål.

Kommittén föreslår också att det skall finnas möjligheter till lokali- seringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet. Den anser att en grundservice som inryms i abonnemangskostnaden och auto- matiskt följer den tekniska utvecklingen bör ställas till företagens förfogan- de i hela landet. För mer avancerad dataöverföring bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form kunna lämnas efter särskild prövning. Inte minst är detta enligt kommittén viktigt i samband med försök att flytta verksamheter från bl. a. Stockholm.

För'egen del anser jag, att om övriga villkor för regionalpolitiskt stöd är uppfyllda, bör det vara möjligt att lämna stöd till de olika former av investeringar som kan vara nödvändiga i företaget till nämnda ändamål i form av lokaliserings- eller utvecklingsbidrag.

Kommittén föreslår även att stöd bör kunna lämnas till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm. För- slaget syftar främst till att göra det lättare för tjänsteföretag att bearbeta den växande marknaden i Stockholmsområdet. Kommittén påpekar att dess förslag till ny stödform för immateriella investeringar rymmer möjlig- heter härtill.

Eftersom jag nyss föreslagit att utvecklingsbidrag skall kunna lämnas till bl. a. dessa ändamål är kommitténs förslag i detta avseende tillgodosett.

Jag återkommer senare (avsnitt 10.2) till frågan om möjligheterna att lämna stöd till inmateriella investeringar inom glesbygdsstödet.

7. 2. 1.4 S ysselsärtningsbidrag

Mitt förslag: Sysselsättningsbidrag skall fortsättningsvis kunna läm- nas till företag i stödområdena ] och 2. Det skall uppgå till samman- lagt 200000 kr. resp. 120000 kr. under fem år per ny årsarbetskraft i stödområde 1 resp. 2.

Kommittén: Stöd till privata tjänsteföretag bör enligt kommittén vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förutsättningar att anpassas till tjänsteföre- tagens behov. .

Sysselsättningsstödet bör enligt kommittén förändras så att det totalt sett uppgår till 150000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen bör förändras så att 2/3 av sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år. mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 50% av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås av kommittén kunna lämnas till industri- service, partihandel, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna: Förslaget om stöd till privata tjänsteföretag möter många positiva reaktioner. Det är ett angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs. Uppsala och Kopparbergs län. Faluns, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsdele- gationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro för att en satsning på prioriterade mellanstäder skall utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäder- na av bl. a. Gällivare kommun, Tio-kommungruppen i Västerbottens län, Trollhättans, Pajala, Älvdalens, Malungs och Lindesbergs'kommuner.

Kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i väst- ra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sun- ne, Säffle, Åmål och Årjäng) framför liknande synpunkter och utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektorn avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänste- sektorn. Verket avstyrker också bestämt förslaget att utforma stödet som ett förskottsbetalt bidrag mot bankgaranti och anser att det även fortsätt- ningsvis bör lämnas till alla företag i stödområdena A och B som bedriver stödberättigad verksamhet och som ökar sysselsättningen. Stödet har en- ligt SIND visat sig vara ett enkelt och verkningsfullt instrument att pre- miera expanderande företag. Även med hänsyn till kommitténs förslag att reducera nivåerna för lokaliseringsbidrag finns enligt verket behov av sysselsättningsstöd i stödområde A och B. Även landstinget i Västemorr- lands län, AMS, utvecklingsfondema i Kopparbergs och Västerbottens län

Prop. 1989/90: 76

m.fl. anser att målgruppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag. utan att även varuproducerande företag bör få komma i fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsätt- ningsstödet. Den tekniska lösning som utredningen valt underkänns.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att det nya stödet till tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar enligt länsstyrelsen att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständiga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rund- gång av personal. Stödet kan även få oönskade effekter ur konkurrenssyn- punkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföre- tagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslag- na.

Skälen för mitt förslag: Sysselsättningsstödet är avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i företag som nystartar eller utvidgar sin verksamhet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande inom stödområdena A och B till all verksamhet som är stödberättigad utom till lokaler för uthyrning, teknikcentra och investmentbolag.

För stödet gäller bl. a. villkoret att minst 40 % av de nytillkomna arbets- tillfällena skall avse vartdera könet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande med sammanlagt 180000 kr. per ny årsarbetskraft i stödområde A och med 1 10000 kr. i stödområde B. Som framgått av den redogörelse för utfallet av stödverksamheten som jag tidigare lämnat så har beviljat sysselsättningsstöd ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det avspeglar enligt min mening att den goda konjunkturen nu även nått stödområdena så att många företag kunnat öka antalet anställda. Till detta har naturligtvis också den regionalpolitiska stödverksamheten bidragit.

Kommittén föreslår att nyetablerade företag och företag som ökar sin sysselsättning, på olika sätt skall ges goda förutsättningar för detta.

Den föreslår också att verksamheter inom den privata tjänste- och servicesektorn skall underlättas genom att sysselsättningsstöd fortfarande skall kunna lämnas, även om villkoren föreslås bli något förändrade.

Jag bedömer det inte möjligt att helt följa kommitténs förslag när det gäller det framtida stödet till dessa typer av företag.

I likhet med kommittén anser jag det dock viktigt att lämna en särskild stimulans till företag som nyetableras och som ökar sin sysselsättning och därigenom något kompensera för de inkörningskostnader detta medför. Jag delar också den bedömning som flera av remissinstanserna gör att stödet inte bör begränsas till tjänsteföretag. Sysselsättningsstödet bör där- för behållas som stödform för alla de verksamheter som nu är stödberätti- gade och den geografiska omfattningen bör vara stödområde 1 och 2.

För att få en enhetlig benämning på de olika regionalpolitiska företags- stöden föreslår jag att stödet fortsättningsvis kallassysselsättningsbidrag.

Jag föreslår också att sysselsättningsbidraget höjs till sammanlagt 200000kr. i stödområde 1 och 120000kr. i'stödområde 2.

I likhet med statens industriverk föreslår jag att bidraget fortsättningsvis fördelas på fem år i bägge stödområdena.

Jag'föreslår därför att sysselsättningsbidrag från och med kalenderåret

1990 lämnas med följande belopp per ny årsarbetskraft i de olika stödom- Prop. 1989/90: 76 rådena.

Stödområde 1 Stödområde 2 Förstaårsstöd 60000 kr. 40000 kr. Fortsatt stöd för andra året 50000 30000 tredje året 40000 25 000 fjärde året 30 000 15 000 femte året 20000 10000

Sammanlagt 200000 kr. 120000 kr.

I detta sammanhang vill jag också erinra om det flyttningsstöd som kan lämnas till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får anställ- ning vid företag som bedriver stödberättigad verksamhet inom stödområ- det. Stödet utgörs bl.a. av starthjälp som uppgår till 9000 kr. för ensam- stående och till 20 000 kr. för flerpersonershushåll.

7.2. 1.5 Handläggningsordning m. m.

Mitt förslag: Länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokalise- ringsbidrag skall ökas till att omfatta investeringar med ett beräknat totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Beslut av statens industriverk i fråga om regionalpolitiskt före- tagsstöd skall inte kunna överklagas hos regeringen. Min bedömning: Ärenden om lokaliserings-, utvecklings- och sys- selsättningsbidrag bör på regional nivå i fortsättningen handläggas av ett organ, länsstyrelsen.

Förbättrade former för och möjligheter till uppföljning och utvär- dering av uppnådda resultat bör införas inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Kommittén: Kommittén anser att den regionala och lokala beslutskom- petensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut, att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken och att länsstyrelserna bör vara hu- vudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör en- ligt kommittén få större betydelse.

Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats.

Statens industriverk bör enligt kommittén delvis få en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på. uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar kommitténs åsikt Prop. 1989/90: 76 att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken i länet. Några, exempelvis landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län tycker dock att utvecklingsfondema skall sköta allt företagsstöd.

Flera remissinstanser t.ex. länsstyrelserna i Älvsborgs. Västernorrlands och Jämtlands län anser att länsstyrelsernas beslutsramar behöver utökas. SIND ställer sig bakom en allmän utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker en höjning av länsstyrelsernas beslutskompetens i nya loka- liseringsstödsärenden. LO anser att beslutsgränsen kan behöva höjas med hänsyn till inflationen. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelserna skall kunna fatta beslut över gällande procentsatser när så behövs och även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla an- svaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SIND:s uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar.

AMS tillstyrker i sitt yttrande att hanteringen av sysselsättningsstödet överförs till länsstyrelserna.

SIND påpekar i olika sammanhang vikten av att uppföljningen och utvärderingen av de regionalpolitiska stöden förbättras.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Regeringen beslutar om handläggnings- och beslutsordningcn för det regionalpolitiska stödet. Någ- ra bestämmelser har dock sådan principiell betydelse att riksdagen bör ta ställning till dessa. Det gäller dels storleken på en investering i samband med vilken beslut om stöd skall fattas på regional nivå. dels frågan om ifall de beslut som fattas av statens industriverk skall kunna överklagas till regeringen.

Följande beslutsordning gäller för närvarande.

Stödform Regeringen ' SIND Läns- Länsarbets- Utveck- styrcl- nämnden lings- sen fonden

Lokaliseringsstöd X X X — Offertstöd X X — — _

Investeringsbidrag — —- X — — Regionalpolitiskt — — — X

utvecklingskapital

Sysselsättningsstöd — X — X _

Vid beredningen av alla ärenden i vilka företagsekonomiska bedömning- ar är viktiga deltar i regel utvecklingfonden. Fonden har även ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av ärendena. Länsarbetsnämnden deltar i beredningen och uppföljningen av sysselsättningsaspekterna och könskvo- teringsbestämmelserna.

Jag har tidigare i detta kapitel föreslagit att regionalpolitiskt företagsstöd fortsättningsvis endast skall lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings- och sysselsättningsbidrag. Härtill kommer nedsättning av vissa företags socialavgifter inom stödområde 1 till vilket jag återkommer inom kort (av- snitt 7.2.2.). Mina förslag innebär en betydande förenkling av stödgiv- ningen. '

Ett ytterligare sätt att förenkla stödgivningen är enligt min mening att 88

samla beslutsfattandet på regional nivå hos ett organ. I likhet med kom- mittén föreslårjag därför att länsstyrelsen får denna uppgift. Det innebär att länsstyrelsen fortsättningsvis beslutar om såväl lokaliserings- som ut- vecklings- och sysselsättningsbidrag. Länsstyrelsens roll bör också förstär- kas och ansvarsfördelningen i länet ytterligare klargöras genom att länssty- relsen i fortsättningen tilldelas hela ansvaret för beredning och uppföljning av stödärendena på regional nivå. Den senare uppgiften är idag de regiona- la utvccklingsfonderna och länsarbetsnämnderna ålagda att fullgöra. Jag räknar med att utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna även fram- ledes kommer att anlitas av länsstyrelsen för uppgifter inom det regional- politiska företagsstödet.

Även fortsättningsvis är det dock från olika synpunkter motiverat att beslut i undantagsfall fattas på central nivå, i första hand av statens industriverk och i vissa fall av regeringen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur handläggnings- och beslutsordningcn meri detalj skall utformas.

I ett avseende har riksdagen dock vid olika tillfällen tagit ställning till handläggnings- och beslutordningcn. Det gäller storleken på en investering i samband med vilken beslut om lokaliseringsbidrag skall kunna fattas av länsstyrelsen. Detta belopp har även betydelse för fördelningen av medel mellan länsstyrelsen och centrala organ.

De senaste åren har präglats av en starkt ökad decentralisering av beslutsfattandet inom regionalpolitiken. Länsstyrelserna har successivt tillförts kraftigt ökade resurser för regionala utvecklingsinsatser och det högsta beloppet för storleken på en investering till vilka länsstyrelsen beslutar om stöd har successivt höjts. Senast år 1988 höjdes beloppet till 12 milj. kr. I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att beloppet bör höjas ytterligare med hänsyn till inflationen och till att en ytterligare decentralisering bör ske. Jag föreslår därför att länsstyrelserna fortsätt— ningsvis får besluta om lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Jag övergår nu till att behandla frågan om rätten att hos regeringen överklaga de beslut som statens industriverk fattar i frågor om regionalpo- litiskt stöd. Denna fråga behandlades senast av riksdagen i samband med regeringens proposition 1982/83:113 om Verksamheten vid statens in- dustriverk m.m. (NU 39, rskr. 376). Riksdagen anmodade då regeringen att närmare överväga hur överklaganderätten mera långsiktigt bör utfor- mas.

Att delegera regeringsärenden har länge varit ett viktigt sätt att rationali- sera verksamheten hos regeringen och anpassa den till tidens krav och människors behov.

År 1984 fastställde vidare riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen. De innebär att regeringen skall befrias från sådana ärenden som inte kräver ett ställnings- tagande från regeringen som politiskt organ.

Regeringen avgör om ett ärende skall kunna överklagas eller inte. 1 frågor om regionalpolitiskt företagsstöd gäller för närvarande att beslut av länsarbetsnämnden i fråga om sysselsättningsstöd får överklagas hos sta-

tens industriverk, medan beslut av länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- stöd eller investeringsbidrag inte får överklagas. Sistnämnda bestämmelse beror bl. a. på att de regionalpolitiska insatsemas omfattning på regional . nivå styrs av tillgången på medel och att länsstyrelsen bör ha ett eget ansvar för medlens användning. Beslut av statens industriverk får överkla- gas hos regeringen.

Huvudsyftet med överklaganderätt är att tillgodose enskildas rätts- skydd. De starkaste skälen mot att begränsa överklaganderätten finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. De flesta stöd som lämnas till näringslivet i regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas, även om formella förutsättningar finns. Rättsskyddsa'spekten får i sådana fall inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns.

Min strävan är att regeringen i än högre grad än tidigare endast skall besluta i enskilda stödärenden som har principiell vikt eller är av stor betydelse. Häri inkluderar jag eventuella stöd utanför stödområdena. Jag avser därför att återkomma med förslag till regeringen som innebär att ytterligare ärenden kan beslutas av statens industriverk i stället för av regeringen och att rätten att överklaga industriverkets beslut upphör. Eftersom riksdagen tidigare behandlat denna fråga bör riksdagens godkän- nande inhämtas.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt frågan om uppföljning och utvär- dering av det regionalpolitiska företagsstödet.

Regeringen har i 1989 års kornpletteringsproposition redogjort för de former för mål- och resultatorienterad styrning som successivt skall införas i den statliga verksamheten. Denna form av styrning bygger i stor utsträck- ning på förbättrade former för uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat. Inte minst inom regionalpolitiken är det, särskilt med tanke på den successiva decentralisering av verksamheten som skett, av stor vikt att uppföljningen och utvärderingen förbättras.

Den regionalpolitiska kommittén har kartlagt hur de personella resurser- na för regionalpolitiken används hos länsstyrelserna. Resultatet är att mindre än 3 % av de resurser som avsätts för regionalpolitiska arbetsupp- gifter används för uppföljning och utvärdering.

Jag finner detta förhållande otillfredsställande. Jag avser därför åter- komma till regeringen med förslag om hur uppföljnings- och utvärderings- verksamheten bör förbättras. När det gäller det regionalpolitiska företags- stödet bör enligt min mening i första hand länsstyrelserna svara för upp- följningen och statens industriverk för utvärderingen.

7.2.2 Nedsatta socialavgifter

Mitt förslag: Systemet med nedsatta socialavgifter som stöd till näringslivet bibehålls. Den geografiska omfattningen utökas till hela stödområde 1. De verksamheter som är berättigade till nedsatta av- gifter minskas med vissa basindustrier och utökas med restaurang- verksamhet som bedrivs i kombination med turistverksamhet.

Nedsättningen skall i stödområde 1 uppgå till tio procentenheter och gälla under en tioårsperiod från lagens ikraftträdande. I de delar av Norrbottens län som inte ingåri stödområde 1 skall nedsättningen uppgå till fem procentenheter och gälla under en femårsperiod.

Det särskilda bidraget med 10000 kr. under tre år till kostnaden för arbetsgivaravgifterna, som nu lämnas till vissa arbetsgivare i Norrbottens län, vilka redovisar en nettoökning av sysselsättningen. liksom till vissa försäkrade som etablerar verksamhet i länet, av- vecklas.

Förändringarna genomförs den 1 januari 1991. I de områden som för närvarande inte omfattas av nedsättningen skall denna ökas suc- cessivt. .

Den totala befrielse från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift som gäller i Svappavaara samhälle till och med år 1993 ersätts därefter med nedsättning i enlighet med de regler som nu föreslås för stödområde 1.

Kommittén: Kommittén anser att sänkta socialavgifter bör bibehållas som stödform och förbehållas Inlandet, där företagen på grund av gleshet, avstånd m.m. har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med det tillägget att också blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara tio procentenheter och gälla för en sexårsperi- od räknat från år 1991.

Nedsättningen i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödom- råde C, dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångspe- riod på tre år.

Kommittén har inget förslag beträffande det särskilda bidrag till kostna- den för arbetsgivaravgifterna som vissa arbetsgivare som ökar sysselsätt- ningen i Norrbottens län kan erhålla.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de instanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker att socialavgifterna sänks med tio procentenheter i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län, AMS, landstingsförbundet, Norrlandsfonden, Svensk industriförening, Småföretagens Riksorganisa- tion. Hushållningssällskapens förbund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa anser att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta anges den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås.

Många instanser anser att den föreslagna nedsättningsperioden — sex år — är för kort. Bland dessa kan nämnas SIND. länsstyrelsen i Västerbot- tens län, AMS, Inlandskommuncrna (Berg, Ragunda. Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommu- ner. Enligt SIN D bör nedsättningsperioden sättas till lägst tio år från och med kalenderåret 1991.

RSV avstyrker förslaget med hänvisning dels till att regionalpolitiska mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen, dels till att stödet är ineffektivt.

På grund av tolkningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning och de tekniska svårigheterna att få en regionalpolitisk effekt ställer sig även RRV tveksamt till att använda sänkta socialavgifter som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats- kontoret, länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län, TCO, Säters och Mora kommuner. Mora kommun anser förslaget vara dyrt och ineffek- tivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod.

SIND förordar att stödet avvecklas snabbare i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län, utvecklingsfonden i Norrbottens län och t.ex. LRF avvisar förslaget om avveckling som förhastat och kortsiktigt.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade år 1983 av regionalpolitiska skäl om nedsättning av socialavgiftema för vissa företag i Norrbottens län (prop. 1982/83:120, AU 24, rskr 205, och prop. 1983/84:38, AU 9, rskr. 102). Nedsättningen uppgår till tio procentenheter och omfattar gruvverk- samhet, tillverkningsindustri, produktionsvaruinriktad partihandel. upp- dragsverksamhet samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet. Ned- sättningen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än affärsdrivande verk.

För företag i Svappavaara samhälle i Kiruna kommun gäller i princip att de är helt befriade från socialavgifter till och med år 1993.

Kostnaderna för de nedsatta socialavgiftema, som anvisas över ett sär- skilt regionalpolitiskt anslag, uppgick under budgetåret 1988/89 till 405,5 milj. kr.

Arbetsgivare som ökar sin sysselsättning i Norrbottens län och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 29" lagen (1981z691) om socialavgifter som etablerar verksamhet i länet, har dessutom rätt att få ett bidrag på 10000 kr. per år under tre år för varje ny årsarbetskraft. För detta stöd gäller i övrigt i samma regler som för sysselsättningsstöd, och medel för ändamålet anvisas över anslaget för sysselsättningsstöd.

Nedsättningen av arbetsgivaravgifter enligt den nu gällande lagen om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften. Sedan folkpensionsavgiften sänkts med två procentenheter till 7,45 pro- cent av avgiftsunderlaget från och med den 1 januari 1990 (SFS 1989: 633) är det inte längre tillräckligt att nedsättningen, för att erhålla tio procents nedsättning av arbetsgivaravgifterna, avser endast folkpensionsavgiften och barnomsorgsavgiften. Jag föreslår därför att nedsättningen skall avse

även sjukförsäkringsavgiften och att ändringen skall gälla för avgifter avse- ende tiden fr.o.m. den ljanuari 1990.

Statens industriverk har på regeringens uppdrag utvärderat effektema av de nedsatta socialavgiftema. Utvärderingen visar att det inte är möjligt att härleda-någon sysselsättningseffekt till stödet, men att vissa positiva effekter på företagens lönsamhet har uppstått.

Kommittén menar att en allmän kostnadssänkning av detta slag är en åtgärd som kan förväntas få effekt på sysselsättningen i ett längre tidsper- spektiv. En varaktig lönsamhetsförbättring kan antas vara det mest påtag- liga resultatet under de första åren. För att lönsamhetsförbättringen skall resultera i en expansion måste också tydligare anges under hur lång tid åtgärden skall verka. Kommittén föreslår därför att stödformen skall bibe- hållas och att nedsättningen skall gälla under sex år.

När det gäller den geografiska omfattningen av stödet föreslår kommit- tén att nedsättningen förbehålls de kommuner där företagen har varaktiga konkurrensnackdelar och att det således skall upphöra i vissa kommuner i Norrbottens kustland. För Svappavaara samhälle föreslår kommittén att samma nedsättning som i övriga inlandskommuner bör gälla efter år 1993. Vad gäller näringsgrenar som skall omfattas av nedsättningen anser kom- mittén att även restaurangverksamhet i samband med turistverksamhet bör omfattas .

För egen del vill jag anföra följande. Systemet med nedsatta socialavgif- ter och allmän löneavgift är ett regionalpolitiskt instrument vars effekter kan avläsas först på lång sikt. För att effekterna på sysselsättningen skall kunna utvärderas är det därför nödvändigt att bibehålla stödet.

Kostnaderna för stödet är dock stora och de ökar år från år i takt med löneutvecklingen. Det är därför nödvändigt att begränsa stödets geografis- ka omfattning till de områden som har de absolut största problemen och till verksamheter som i betydande utsträckning kan påverkas av stödet och som inte i första hand konkurrerar på den internationella marknaden.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att stödformen bör bibe- hållas, att nedsättningen bör vara tio procentenheter, att Svappavaara samhälle inte bör särbehandlas efter år 1993. att även restaurangverksam- het i samband med turism bör omfattas och att nedsättningen bör förbe- hållas områden med varaktiga konkurrensnackdelar. Geografiskt föreslår jag därför att nedsättningen fortsättningsvis skall avse stödområde 1. Un- dantagna från nedsättningen bör dock, i samtliga områden, fortsättningsvis vara malmgruvor, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och ferrole- geringsverk. Stöd till dessa verksamheter kan betraktas som konkurrenss- nedvridande på den internationella marknaden. För att företagen långsik- tigt skall kunna räkna med denna kostnadsminskning föreslår jag att ned- sättningen skall gälla t.o.m. år 2000.

De föreslagna förändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1991. För att underlätta för mindre företag och försäkrade i de kommuner i Norrbottens kustland, som inte ingår i stödområde 1 , föreslår jag dock att avgifterna i dessa kommuner under en period på fem år nedsätts med fem procentenheter. Denna nedsättning skall gälla avgifter hänförliga till åren

1991 t.o.m. 1995. Den löpande utvärderingen av stödsystemet får därefter utvisa vilka effekter som uppnåtts.

Eftersom ersättning för nedsättning av företagens socialavgifter. som jag nyss beskrivit, tar i anspråk en stor del av de regionalpolitiska stödmedlen föreslårjag att nedsättningen av socialavgiftema m.m. ide kommuner som inte tidigare omfattats av stödformen under det första året begränsas till fem procentenheter. Denna övergångsperiod skall avse avgifter hänförliga till år 1991.

Eftersom företagen vet vilken nedsättning de kan räkna med under den kommande tioårsperioden bör de i god tid kunna vidta de åtgärder som stödet är avsett att underlätta.

Det särskilda bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna och egenav- gifterna som nu lämnas till företag i Norrbottens län har liten omfattning. Bl.a. för att förenkla stödgivningen föreslårjag att det slopas. De arbetsgi— vare och försäkrade som har rätt till det särskilda bidraget under tiden fram till dess förändringarna genomförs bör dock få behålla bidraget i enlighet med de nu gällande bestämmelserna.

-De föreslagna ändringarna medför att lagen om nedsättning av socialav- gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län bör upphöra att gälla. Istället bör en ny lag av det innehåll som nu beskrivits införas.

7.3 Riskkapitalbolag

Min bedömning: Statligt engagemang i regionala investmentbolag är särskilt viktigt i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Lån till privata regionala investmentbolag bör även fortsättnings- vis kunna lämnas.

Kommittén: Kommittén föreslår att kapitaltillskott skall kunna ges till uppbyggnad av nya regionalt baserade riskkapitalbolag i vattenkraftslänen samtidigt som Norrlandsfondens verksamhet avvecklas och dess resurser fördelas på de föreslagna riskkapitalbolagen. Kommittén föreslår också att utvecklingsfondema i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och att de inte bör bedriva egen finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna: Statens industriverk och länsstyrelsen i Västernorr- lands län avstyrker förslaget om uppbyggnad av nya riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Stiftelsen Norrlandsfonden. Ett antal remiss- instanser bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker att Norrlandsfon- den avskaffas. Statens industriverk anser bl.a. att kommittén inte har redovisat erfarenheterna av tidigare statliga insatser inom riskkapitalom- rådet. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser att ytterli- gare riskkapitalbolag behövs. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig anser att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara kvar.

Skälen för min bedömning: Den regionalpolitiska kommittén föreslår att vattenkraftsregionerna i norra Sverige under en tioårsperiod skall få del i vattenkraftens övervinster. En del av dessa övervinstcr föreslås användas

till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrbottens, Västerbottens, Jämt- lands och Västernorrlands län. Som jag senare (avsnitt 8.4) redovisar har en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om kraftföretagens vinster. Jag är därför inte nu beredd att redovisa ett ställningstagande till kommitténs förslag.

Jag vill allmänt beträffande kapitalförsörjningen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena i likhet med kommittén anknyta till Finansierings- utredningens betänkande om statligt finansiellt stöd (SOU 1989: 24). Även om denna utredning inte haft till uppgift att behandla de regionalpolitiska stöden berör en del av dess förslag organ som har en viktig funktion att fylla i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag tänker då närmast på de regionala utvecklingsfondema och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Utredningen konstaterar att de senaste årens stora förändringar på kre- ditmarknaden genom framförallt avreglering innebär kraftigt ökade möj- ligheter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren genom att valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet förändras. En konsekvens av denna utveckling är enligt utredningen att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar. Några allmänna skäl att lämna statliga lån till finansiering av företag finns därför inte. Finansieringsutredningen konstaterar dock att det även fortsättningsvis behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn.

En majoritet av remissinstanserna som yttrat sig över finansieringsut- redningens betänkande vänder sig emot förslaget att utvecklingsfondemas långivning skulle upphöra och delar inte utredarens uppfattning att en fortsatt avreglering av kreditmarknaden skulle innebära att tillräckligt med riskfinansiering genereras för nyföretagare och för små och medelsto- ra företag. I likhet med remissinstanserna bedömer jag att de positiva effekterna av utvecklingen inom kreditmarknaden i allmänhet inte heller får samma genomslagskraft i de regionalpolitiskt utsatta regionerna som i landet i övrigt. Jag redovisar i den näringspolitiska propositionen min syn i övrigt på utredningens förslag.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall avskaffas. Jag hänvisade därvid bl. a. till de möjligheter som de regionala utvecklingsfondema har för riskfinansiering. Behovet av riskfinansiering tillsammans med möjligheter att tillföra kunskap och företagsledningska- pacitet anser jag vara stort såväl inom småföretagssektorn och i allmänhet som inom och i anslutning till stödområdet. De regionala utvecklingsfon- dernas och Norrlandsfondens uppgift att förse företag med riskfinansiering blir således än mer betydelsefull när lokaliseringlånen slopas.

I den näringspolitiska propositionen kommer jag att närmare gå in på frågan, om hur kapitalförsörjningen kommer att utformas. Utformningen av kapitalförsörjningen är av mycket'stor betydelse för företagen särskilt i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) nämnt att Stiftelsen Norrlandsfonden verkari de områden där behovet av riskfinansiering är som störst.

95.

Min bedömning är att de statliga finansieringsinsatserna bör inriktas på små och medelstora företag.

Sedan slutet av l970-talet har staten av främst regionalpolitiska skäl på olika sätt stimulerat tillkomsten av olika typer av regionala investmentbo- lag. Vissa av dessa bolag har varit helstatliga, men de flesta har byggts upp med en kombination av statligt och privat kapital. Syftet med det statliga stödet till regionala investmentbolag har varit att främja expansion av främst små och medelstora företag inom stödområdena dels genom att öka tillgången på riskvilligt kapital, dels genom att tillföra företagen kom- petens i form av ledningskunnande.

Lån till privata regionala investmentbolag infördes som regionalpolitisk stödform 1982. Villkoren för dessa lån har utformats så att bolagens likviditet i ett inledningsskede inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention har staten erhållit del i bolagens eventuella värdetillväxt. Ett tiotal privata regionala investmentbolag har erhållit sådana lån med sammanlagt nära 60 milj. kr.

Därtill har privata regionala investmentbolag i flera fall skapats i regio- ner med strukturförändringar dels av näringslivet, dels av stat och nä- ringsliv gemensamt. De regionalpolitiska insatserna har ofta skett i form av kapitaltillskott som använts för att teckna och betala aktier i invest- mentbolagen. Genom att staten engagerat sig på detta sätt tillsammans med privata intressenter har investmentbolagen fått en kapitalbas som möjliggör en större uthållighet än som annars skulle vara fallet. Exempel på detta finns i bl. a. Blekinge, Bergslagen, Västerbottens och Norrbottens län. Som jag tidigare nämnt kommer de förslag som lämnas i näringspoli- tiska propositionen ytterligare att stärka riskkapitalförsörjningen även i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Jag anser att regionalpolitiskt stöd i form av lån till privata regionala investmentbolag bör kunna lämnas även i fortsättningen.

7.4 Stiftelsen lndustricentra m.m.

Mitt förslag: De ursprungliga förutsättningarna för Stiftelsen ln- dustricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsen lndustricentra skall därför avvecklas. De anläggningar som stiftelsen äger och förvaltar skall säljas. En del av de medel som frigörs vid en försälj- ning av anläggningarna skallanvändas till utveckling av näringslivet i de åtta kommuner där stiftelsens anläggningar är belägna.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén understödjer att den Översyn som arbetsmarknadsdepartementet påbörjat om alternativ-a former för ägandet av Stiftelsen lndustricentras lokaler genomförs. Enligt kommit- téns mening bör de förslag departementet kan komma fram till föreläggas riksdagen för prövning tillsammans med kommitténs övriga förslag. Kom-

mittén har föreslagit att en affärskontaktförmedling skapas för att bl.a. stärka näringslivet i Norrland. Verksamheten bör bedrivas i samarbete mel- lan offentliga organ och representanter för det privata näringslivet eller närstående organisationen och vara riktad i första hand mot Stockholms- marknaden.

Remissinstanserna: Stiftelsen lndustricentra anser att en översyn av dess verksamhet för att finna alternativa former för ägandet av fastigheterna är en felsyn. Stiftelsen förordar att verksamheten får fortsätta och att indu- stricentraorterna även fortsättningsvis bedöms som strategiska och får högsta regionalpolitiska prioritet. Stiftelsen accepterar att nuvarande verk- samhet ses över men med inriktning på att den vidareutvecklas och ges vidgade arbetsuppgifter. Haparanda och Härjedalens kommuner betonar vikten av att stiftelsen får verka till dess att 300 nya arbetstillfällen tillkom- mit. Gällivare kommun anser det bl. a. väsentligt att bidragsnivån till stif- telsen höjs.

Länsstyrelsen i Stockholms län stöder förslaget om att en organisation för affärsförmedling m. m. bildas i Stockholm. Statens industriverk avstyr- ker detta förslag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen bemyndigade år 1973 (prop. 1973: 50, an 7, rskr. 248) regeringen att avsätta 3 milj. kr. till en stiftelse med ändamål att äga och förvalta industricenteranläggningar. Med stöd av bemyndigandet inrättade regeringen Stiftelsen lndustricentra samt fast- ställde stadgar för stiftelsen. Av stadgarna framgår bl.a. att regeringen fattar beslut om stiftelsens upplösning och att stiftelsens tillgångar skall ställas till regeringens disposition vid en eventuell upplösning av stiftelsen.

Verksamheten vid Stiftelsen lndustricentra

Stiftelsen lndustricentra har som ändamål att genom uppförande av industrilokaler och kontorslokaler för uthyrning stödja regionalpolitiskt högt prioriterade regioner. Det skall ske dels genom att styra ny indu- strisysselsättning och sysselsättning inom tjänstesektorn till strategiskt viktiga orter i dessa områden. dels genom att skapa en god företagsmiljö med tillgång pålallsidig service för hyresföretagen i de industricentraan- läggningar som har byggts upp.

För att nå dessa mål har stiftelsen i uppgift att planera, uppföra, äga. och förvalta industricentraanläggningar. rekrytera hyresgäster till dessa samt i övrigt skapa goda förutsättningar för verksamheten i anläggningarna.

För att underlätta stiftelsens rekrytering av hyresgäster har stiftelsen numera också möjlighet att hyra ut lokaler till företag från orten.

Stiftelsens verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. Hyran skall ligga på en nivå som motsvarar de kostnader företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med regionalpolitiskt stöd. Finansiering av anläggningarna har i huvudsak skett med maximalt lokaliseringbidrag och extra kapitaltill- skott till stiftelsen. Bidraget och kapitaltillskottet är för närvarande sam- manlagt 70 % av godkända investeringskostnader i stödområde A och 55 % i stödområde B. Stiftelsens kostnader för driften av anläggningarna skall täckas av hyrorna. Regionalpolitiskt motiverade kostnader för stiftelsens

verksamhet i form av exempelvis kostnader för att rekrytera hyresgäster, tomma lokaler m.m. har dock täckts med särskilda bidrag.

lndustricentraanläggningar finns nu uppförda på åtta orter. Ortema (inom parentes anges det år byggandet av anläggningarna påbörjades), uppförd lokalyta, uthyrd yta, antal hyresgäster samt antal sysselsatta hos dessa framgår av följande sammanställning som avser situationen i no- vember 1989.

Ort Uppförd yta Uthyrd yta lnvesterat Antal hyres- Antal m2 rn2 % tkr. gäster sysselsatta Lycksele (1973) 12001 10937 91 48 304 8 98 Strömsund (1973) 26 146 17 699 68 76 907 7 90 Ljusdal (1976) 15 507 8080 52 69 432 10 130 Haparanda (1978) 18454 12236 66 105357 38 217 Vilhelmina (1980) 8518 7068 83 76 686 27 68 Ånge(l980) 7218 3876 54 48819 7 76 Gällivare (1982) 11 184 6259 56 83 959 22 68 Sveg (1982) 5295 4235 80 26 725 3 91 Summa 104323 70390 67 536189 122 838

Från verksamhetens start har investerats sammanlagt 536 milj. kr. i anläggningarna. Härav har 320 milj. kr. finansierats med lokaliseringbi- drag eller avskrivningslån, 123 milj. kr. som tillskott av stiftelsekapital och 65 milj. kr. med lokaliseringslån/annuitetslån. Sedan 1 juli 1982 gäller att 10% av investeringkostnaden skall finansieras på den öppna kreditmark- naden.

Stiftelsen har ett kansli i Skellefteå med ca 10 anställda. Riksdagen har vid skilda tillfällen tagit ställning till Stiftelsen lndustricentras verksamhet. Vid sitt senaste beslut år 1985 framhöll riksdagen bl. a. att utbyggnaden av anläggningarna skulle ske etappvis. [ huvudsak skall befintliga resurser utnyttjas för verksamheten och en högre uthymingsgrad borde efter- strävas.

Uthyrningsgraden har, trots ökade insatser för marknadsföring och en vidgning av rekryteringsbasen för hyresgäster, inte ökat. Det löpande drift- underskottet för verksamheten var budgetåret 1984/85 ca 1 1 milj. kr. Detta har ökat till nära 21 milj. kr. budgetåret 1988/89. Dessa underskott har täckts med statliga bidrag och räntesubventioner. De direkta bidragen för att täcka kostnaderna för tomma lokaler m.m. var budgetåret 1988/89 7 050000 kr. och bidraget till kanslikostnaderna var 4 405 000 kr.

Utredningar om verksamheten

Mot den här beskrivna bakgrunden tillkallade chefen för arbetsmarknads- departementet hösten 1989 på regeringens uppdrag en särskild utredare med uppgift att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen Indu- stricentra. Vidare har expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) haft i uppdrag av regeringen att utvärdera Stiftelsen lndustricentras betydelse för näringslivsutvecklingen samt undersöka om det finns effekti- vare sätt att utveckla näringslivet i de åtta industricentrakommunema.

ERU konstaterar i sin rapport att det finns förutsättningar för att på ett effektivare sätt stödja näringslivsutvecklingen än genom stiftelsens verk- samhet. Fem huvudpunkter redovisas:

a) temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i befintliga in- dustricentralokaler,

b) lokala näringslivsprogram.

c) teknik- och utbildningsinsatser inom vissa gemensamma områden.

d) etablering av nätverk utanför regionen och

e) infrastrukturåtgärder. Sammanlagt bedömer utredningen kostnaderna för angivna åtgärder till totalt 100— 150 milj. kr. för en femårsperiod.

Försäljning av lokalerna

Den särskilde utredaren har bedömt att det finns olika alternativ till ägandet av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster har ekonomiska möj- ligheter och vill köpa de lokaler där de bedriver sin verksamhet. Andra alternativ som redovisas är förvärv av lokalerna av lokala företagare, inve- sterare, kommunala fastighetsbolag och större fastighetsbolag med natio- nellt och internationellt kontaktnät. Kombinationer av redovisade altema- tiv är också möjliga. Utredaren konstaterar vidare att fastighetsmarknaden fungerar dåligt i berörda kommuner. Detta beror på att hyror och byggande av lokaler under en lång period har subventionerats kraftigt av stat och kommun. Vid en försäljning av stiftelsens fastigheter är det angeläget att detta görs på ett sådant sätt att orterna på sikt erhåller en fungerande hyres- och fastighetsmarknad.

Vid ett möte i januari med företrädare för de åtta industricentrakommu- nema har jag informerat dessa om utredarnas förslag och mina bedöm- ningar. Kommunerna accepterade att försäljning av lokalerna genomförs. Jag har också haft överläggningar med stiftelsens ledning och styrelse.

För min egen del vill jag framhålla följande. Trots väsentligt ökat statligt Stöd har målen för verksamheten inte uppnåtts. Uthyrningsgraden har inte ökat och är fortfarande för låg. Driftunderskottct har ökat avsevärt de senaste åren. Antalet anställda i anläggningarna har ökat och flera företag som börjat sin verksamhet i industricentraanläggningarna har efter en konsolideringsperiod flyttat till andra lokaler på orten.

När det gäller stiftelsens möjligheter att rekrytera hyresgäster har de gjorda utredningarna visat att de till största delen rekryteras av kommu- nema.

När stiftelsen startade sin verksamhet fanns varken tillräckligt med industrilokaler eller någon längre industriell tradition på de flesta av orterna. Därför var det då befogat att med regionalpolitiskt stöd bygga upp dessa anläggningar som medel för att rekrytera industriföretag till orterna.

Avgörande för näringslivsutvecklingen är idag inte på samma sätt som tidigare tillgången på lokaler. Andra faktorer som tillgång på kvalificerad arbetskraft, goda kommunikationer, ett bra företagsklimat, kommunernas möjligheter att marknadsföra unika kvalitetsfaktorer för bygden m.m., har större betydelse.

Det finns idag industrianläggningar av betydande storlek på de åtta industricentraorterna. På de flesta orterna har stiftelsen tomma lokaler som måste fyllas med hyresgäster och vidareutvecklas.

Det är enligt min mening mycket angeläget att det näringsliv som idag finns på de åtta industricentraorterna utvecklas och att ny sysselsättning tillförs dessa orter.

Den särskilde utredaren visar i sin utredning att det finns former för ett alternativt ägande av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster är intres- serade av att överta sina egna lokaler och några kommuner är intresserade av större inflytande och ägande av lokalerna inom resp. kommun. Lokala fastighetsbolag har visat intresse för vissa anläggningar. Det finns också intresse från organisationer med mycket stort kontaktnät både nationellt och internationellt och med ett betydande intresse av att näringslivet utvecklas i norra Sveriges inland.

En försäljning av anläggningarna till någon eller till en kombination av ovan angivna intressenter skulle frigöra ett kapital som troligen väl kom- mer att täcka de åtgärder som jag strax kommer att föreslå för utveckling av näringslivet i de åtta kommunerna. Staten kommer på detta sätt att kunna göra en besparing på sikt om ca 50 milj. kr. per år, genom att inga drifts- och underskottsbidrag behöver betalas ut till stiftelsen.

Den eller de nya fastighetsägarna bör ha väl så goda möjligheter som stiftelsen att skaffa nya hyresgäster till lokalerna.

Jag anser därför att lokalerna bör säljas i enlighet med något eller en kombination av några av tidigare angivna alternativ. Det är dock viktigt att den eller de som förvärvar anläggningarna tar ett långsiktigt ansvar för lokalerna. Jag anser vidare att kommunerna skall beredas möjlighet att ingå med andelar i särskilda bolag som kan komma att bildas för att bl. a. förvalta lokalerna. Kommunerna bör också få möjlighet att förvärva lokalerna till ett marknadsmässigt pris. De medel som genom en försäljning inflyter till stif- telsen bör levereras in till staten och bör få användas bl. a. för åtgärder av de slag som jag föreslår i det följande.

Näringslivsutveckling [ berörda kommuner

Jag skall redovisa några åtgärder som jag bedömer som väsentliga för vidareutvecklingen av näringslivet och sysselsättningen i industricentraor- terna. Det är således angeläget att berörda kommuner övergångsvis får vissa resurser för att utveckla lokala näringslivsprogram. I dessa bör de etable- ringsfördelar resp. kommun har för att vidareutveckla kommunens närings- livsorganisation och åstadkomma företagssamverkan redovisas.

Gemensamt för samtliga orter är att det finns företag och verksamheter med inriktning mot bearbetning av trä. Jag bedömer det vara viktigt att höja kunskapsnivån inom träteknikområdet och därigenom utveckla den trävarubaserade industrin i Norrlands inland. Det projekt Träman 90 - som statens industriverk på regeringens uppdrag nu genomför bör ha stor betydelse i detta sammanhang.

Ett annat stort problem för företag i norra Sveriges inland är att kunna marknadsföra sig mot Stockholmsområdet och de mellersta och södra

delarna av Sverige. Marknadskontakter med länder utanför Sverige är också mycket angelägna för företagen.

För egen del anser jag det vara angeläget att verksamheter startas som kan underlätta förmedling av affärskontakter och verka för att sysselsättning skapas framförallt i stödområde 1 och 2. Jag är beredd att pröva frågan om stöd till sådan verksamhet med regionalpolitiska medel. En förutsättning är dock att det finns ett starkt intresse och en aktiv och resursmässig medverkan från det privata näringslivet.

Jag har erfarit att det bland hyresgästerna i Stiftelsen lndustricentras anläggningar finns flera små utvecklingsföretag där en höjning av hyres- nivån kan bli en stor belastning. Det kan för sådana hyresgäster finnas skäl att under en kort övergångstid lämna särskilda hyresrabatter för att därige- nom underlätta en konsolidering av den verksamhet de bedriver.

Med tidigare gjorda insatser i form av uppbyggnad och drift av Stiftelsen lndustricentra m.m. och de av mig tidigare skisserade framtidsinriktade insatserna bedömerjag att det skall finnas goda möjligheter för en positiv utveckling i de åtta industricentrakommunerna.

Vid en försäljning av Stiftelsen lndustricentras lokaler finns inte längre något behov av en sådan stiftelse varför den bör avvecklas när en försäljning är genomförd.

Jag föreslår regeringen att hos riksdagen begära bemyndigande att för- sälja Stiftelsen lndustricentras lokaler. att avveckla stiftelsen samt använ- da intäkter från en försäljning till näringslivsutveckling i de berörda åtta kommunerna.

7.5 Åtgärder för att främja kvinnors företagande

Min bedömning: Kunskaperna om kvinnors företagande och villko- ren för detta behöver förbättras. Statens industriverk bör därför ges i uppdrag att utreda frågor om möjligheter och hinder som kvinnor möter som företagare i stödområdena. Särskilda resurser bör ges de regionala utvecklingsfondema i stödområdeslänen för att underlätta för kvinnor att driva företag.

Kommittén: Kommittén föreslår att särskilda kompetenscentra för kvin- nor inrättas i de särskilt utpekade landsdelarna. En ram om 25 milj. kr. föreslås avsättas för ändamålet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som behandlar kommit- téns förslag delar dess uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att utveckla kvinnors arbetsmarknad. Flera remissinstanser är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscen- tra. En del, bl. a. Jämtlands läns landsting, SIND, länsstyrelserna i Uppsa- la och Västmanlands län, anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än vad som föreslås i betänkandet.

Landstinget i Kronobergs län, utvecklingsfondema i Kronobergs, Öre- bro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens samt Norrbottens län

anser bl.a. att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksamhet men att en förutsättning för detta är att utvecklingsfondemas målgrupp utökas. Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingsfonden i Gävleborgs län avstyrker förslaget om kompetenscen- tra och anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ.

Skälen för min bedömning: Det är viktigt att på olika sätt stödja kvinnor som vill etablera sig som företagare, oavsett vilken del av landet det gäller. Jag ser därför detta i första hand som en näringspolitisk fråga. Jag tar i detta sammanhang upp de speciella förhållandena för kvinnorna i stödom- rådena. Jag menar att de regionala utvecklingsfondema men också andra organ, t. ex. länsstyrelserna har stora förutsättningar att kunna svara även mot de särskilda krav och behov som de kvinnliga företagarna har.

Många nyetableringar görs av kvinnor. Det är viktigt att kvinnors för- måga och vilja att starta och driva företag tas tillvara inom det ordinarie regionalpolitiska stödets ram, vilket jag tidigare har redogjort för (avsnitt 7.2). Detta stöd har emellertid hittills visat sig otillräckligt för en stor grupp kvinnliga företagare. Detta skall ses mot bakgrunden av att närings- strukturen i stödområdena är mansdominerad.

Strävandena att öka det kvinnliga företagandet är givetvis också ett led i att åstadkomma en ökad jämställdhet. I stödområdena har kvinnorna fortfarande lägre förvärvsfrekvens och arbetar i högre grad inom traditio- nellt kvinnliga yrkesområden än i övriga landet. Det är särskilt viktigt att möjligheterna för kvinnor att vara företagare främjas i dessa områden.

Särskilda insatser för att främja och stödja kvinnor som företagare görs sedan några år av de regionala utvecklingsfondema liksom av länsstyrel- serna och av särskilda regionalpolitiska organ t. ex. Bergslagsdelegationen. På initiativ av riksdagen (NU 1984/85:23, rskr. 242) har regeringen till— sammans med landstingsförbundet verkat för att varje utvecklingsfond skall utse en jämställdhetsansvarig. Flertalet fonder har utsett sådana jämställdhetsansvariga handläggare.

Många fonder har bedrivit kurser och seminarier i marknadsföring, ledarskap och starta-eget speciellt för kvinnor. Andra aktiviteter har varit rådgivning,-bildande av nätverk och föreningar samt mässor och utställ- ningar. Erfarenheterna har visat att behovet av och intresset för deltagande i sådana insatser är stort.

Regeringen har vidare anslagit medel till SIND för att finansiera ett treårigt projekt som syftar till att stödja kvinnor som startar och driver företag. Enligt vad jag har erfarit har SIND skapat ett stort kontaktnät bland dem som sysslar med kvinnligt företagande. SIND kommer att framställa ett utbildningsmaterial för kvinnliga företagare. som skall dis- tribueras via utvecklingsfondema.

De flesta utvecklingsfonder har genomfört och har således erfarenhet av särskilda aktiviteter för kvinnliga företagare. Jag anser därför inte att något nytt organ behöver skapas utan att befintliga organ bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Jag ämnar föreslå regeringen att de regionala utvecklingsfondema i stödområdena tillförs vissa resurser

från infrastrukturanslaget (avsnitt 9) för att bättre kunna främja kvinnors företagande.

Kunskaperna om betydelsen av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling i stödområdet är enligt min mening otillräckliga. Detsamma gäller det kvinnliga företagandets omfattning. Vidare saknas tillfredsställande utvärderingar och uppföljning av aktiviteter som görs via utvecklingsfondema m.fl. organ.

Jag ser det därför som angeläget att ta fram ett underlag som ökar kunskapen om kvinnors företagande i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Det är också angeläget att öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som vill starta företag. Det är också önsk- värt att förstärka insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare. Vissa kartläggningar kan härvid erfordras. Det bör vara en uppgift för SlND att medverka till detta. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att ge SIND ett sådant kartläggningsuppdrag.

Enligt vad jag har erfarit saknas i många avseenden relevant informa- tionsmaterial om förutsättningarna för företagande. Detta drabbar troli- gen i särskilt hög grad kvinnor som överväger att starta eget. Informatio- nen är spridd på många myndigheter. Ansvar för hithörande frågor kan t.ex. ligga hos statens industriverk. arbetsmarknadsverket. patent- och registreringsverket, riksskatteverket, kooperativa rådet. statistiska central- byrån m. fl.

Jag avser därför att i samband med det ovan redovisade uppdraget till SIND också föreslå regeringen att SIND ges i uppdrag att svara för att berörda myndigheter utarbetar ett informationsmaterial som vänder sig till bl.a. kvinnliga företagare. _

De möjligheter som skall finnas att generellt stödja företagande inom det regionalpolitiska stödets ram har jag behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

7.6 Lokaliseringssamråd

Min bedömning: Lokaliseringssamrådet är numera inriktat på ett begränsat antal stora industriföretag samt på vissa tjänste- och ser- viceföretag. Samrådet med såväl industri-som tjänsteföretagen bör fortsätta.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen bör fortsätta lokaliserings- samrådet med framförallt tjänsteföretag om etablering utanför Stock- holmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också enligt kommittén bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna fråga. Sveriges industriförbund hänvisar till det avtal som regeringen och indu- striförbundet ingick 1976 och menar att de relationer som avtalet syftade till att skapa nu finns etablerade och att de kommer att fortsätta oberoende av avtal. Förbundet menar därför att avtalet inte längre behövs utan kan sägas upp utan att något av det som är avtalets innehåll går förlorat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att samrådet bör utvecklas till att avse även andra organisationer än större industri- och tjänsteföretag.

Skälen för min bedömning: Regeringen och industriföretagens organisa- tioner — Sveriges industriförbund, Kooperativa Förbundet och Lantbru- karnas Riksförbund kom under åren 1976 och 1977 överens om att skapa ett särskilt lokaliseringssamråd mellan regeringen och de större industriföretagen. Motivet var att skapa en informell kontaktkanal direkt mellan regeringen och de stora industrikoncememas företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Riksdagen beslöt senare att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till att omfatta den privata tjänste— och servicesektorn (prop. 1978/79: 1 12, AU 23, rskr. 435). Detta samråd fungerar utan formellt avtal och bedrivs numera av statens industriverk och regeringen med bestämd arbetsfördelning.

Vad gäller lokaliseringssamrådet med de större industriföretagen redo- visade regeringen år 1985 i sin proposition om regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85: 115 s. 89) dels att det inte är rimligt att, trots en allmänt sett gynnsammare utveckling inom industrin, förvänta sig några mera betydande nyetableringar eller omlokaliseringar bland de företag vilka är föremål för samråd, dels att det regelbundna samrådet i praktiken kommit att koncentreras till ett urval av de företag som berörs av överens- kommelsen, dels att överläggningarna med företagen också skett med ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Regeringen har på detta sätt fått tillgång till initierad och aktuell information om utveck- lingen i de större industriföretagen. Regeringens kännedom om sådana aktuella förhållanden inom industrisektom som kan vara av betydelse vid utformningen av industri- och regionalpolitiken har därigenom förbätt- rats.

Jag anser att det av både regional- och industripolitiska skäl finns anledning att fortsätta samrådet med de större industriföretagen. Den hittillsvarande formella grunden för samrådet bör diskuteras med de par- ter regeringen slutit avtal med. I den proposition om näringspolitiken som jag senare idag kommer att förelägga regeringen beskrivs ett samråds- projekt beträffande de större svenska industriföretagens intemationalise- ring samt vissa planer beträffande samrådet i denna del.

I slutet av år 1987 bildades en arbetsgrupp inom industridepartementet för att med regionalpolitiska motiv genomföra en aktiv samrådsverksam- het med de större tjänsteföretagen. Samrådsarbetet har inriktats mot de största tjänsteföretagen i Stockholmsregionen. De diskussioner som förts har i första hand gällt förutsättningarna att lokalisera eller avlänka verk- samheter till andra regioner och då framförallt till stödområdena. Fram till nu har i detta arbete kontakter tagits med ett åttiotal företag, banker, försäkringsbolag, finansbolag, data- och mediaföretag m.fl. Kontakterna har hittills resulterat i ett trettiotal regeringsbeslut om offertstöd till tjän- steföretag med sammanlagt ca 140 milj. kr. Sammantaget beräknas att ca 1 100 arbetstillfällen successivt kommer att avlänkas från Stockholmsom- rådet till regionalpolitiskt prioriterade områden genom dessa insatser.

Jag har också erfarit att flera stora tjänsteföretag som ett resultat av bl. a.

dessa kontakter, beslutat att utan stöd från staten etablera verksamhet utanför Stockholmsområdet och kraftigt decentralisera sina organisationer i Stockholm.

Det samråd med mindre och medelstora tjänste- och serviceföretag som bedrivs vid statens industriverk har börjat ge resultat. lndustriverket har varit i kontakt med ett stort antal företag i Stockholmsregionen och hittills har ca 150 nya arbetstillfällen tillkommit i prioriterade orter. Ett samar- bete har även inletts mellan SIND, AMS och några länsarbetsnämnder i syfte att effektivisera samrådsverksamheten och underlätta etableringar. lnsatser i syfte att underlätta samverkan mellan tjänsteföretag i stödområ- dena och Stockholm har också genomförts.

Jag bedömer det som mycket angeläget att såväl departementets som SIND:s kontakter fortsätter eftersom man genom denna typ av åtgärder dels minskar överhettningen i Stockholmsområdet, dels erhåller nya ar- betstillfällen i sådana regioner där tjänstesektorn är underrepresenterad.

Möjligheterna att lämna stöd till tjänsteföretag har jag behandlat tidiga- re (avsnitt 7.2.1).

Den offentliga förvaltningen är mycket stor i Stockholmsområdet. Stockholms läns landsting har ca 70000 anställda, Stockholms kommun ca 50000 och statlig förvaltning och affärsverken har över 110000 anställda.

Jag anser det vara viktigt att såväl landstinget som Stockholms kommun prövar möjligheterna att förlägga en del av sådana uppgifter som inte nödvändigtvis behöver utföras i regionen i de av mig prioriterade regioner- na. Jag tänker här på administrativa stödfunktioner, konsulttjänster etc.

Kommittén föreslår att samråd med centrala verk startas. Regeringens riktlinjer för arbetet med omlokalisering av statlig verksamhet och delege- ring av beslutsbefogenheter har tidigare lagts fast av riksdagen (prop. 1987/88:100 bil. 2, AU 13. rskr. 326). Där konstaterades att erfarenheter- na hittills visar att utflyttning av centrala statliga myndigheter från Stock- holmsregionen har varit ett verksamt medel för att förbättra den regionala balansen. Enbart under de tre senaste åren har beslutats om utflyttning av sammanlagt ca 1 300 arbetstillfällen från Stockholmsregionen.

Övervägandena om omlokalisering av statlig verksamhet liksom om delegering av beslutsbefogenheter skall ske fortlöpande som en integrerad del av beredningen inom regeringskansliet rörande förändringar i myndig- heters verksamhet och organisation.

7.7 Ätgärdemas överensstämmelse med internationella överenskommelser m. m.

Min bedömning: De förslag till företagsstöd m.m. som redovisas ligger väl i linje med de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG.

Kommittén: Kommittén har gjort en bedömning av i vilken grad EG:s regler för företagsstöd och regionalpolitik kan innebära restriktioner för vår egen regionalpolitik.

När det gäller företagsstöd är det enligt EG:s regler undantagsvis tillåtet att ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurrensnackdelar. Stödet måste dock vara tidsbegränsat.

Vidare konstaterar kommittén att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts för de rikare EG-ländemas regionalpolitik. 1 de mindre utvecklade länderna inom EG är subventionsnivåema lika höga som i Sverige. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd till tjänstesektorn finns inte samma restrik- tioner som för fysiska investeringar. Stöd får inte utgå för exportfrämjande insatser.

Det bör också enligt kommittén observeras att så länge Sverige betraktas som ”tredje-land” finns risken att enskilda företag inom EG anmäler svenska företag för dumping med åberopande av att de erhållit konkur- renssnedvridande statligt stöd.

Sammanfattningsvis finns det enligt kommitténs uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad ett närmande till EG skulle betyda för utform- ningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet i Sverige.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna i Bryssel framhåller att Sveri- ge utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden.

Delegationen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihan- delsavtal med EG såsom Sverige är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrenssnedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23: l). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet.

Enligt delegationen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalpolitisk stödåtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandels- avtalet skulle kunna grundas på de kriterier som tillämpas inom EG. Kom- merskollegium och statskontoret understryker vikten av att EG:s stödreg— ler analyseras vid utformningen av stödformer i Sverige. Svenska Handels- kammarförbundet anser att kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG.

Skälen för min bedömning: De viktigaste och för Sveriges del mest relevanta bestämmelserna att beakta i ett internationellt sammanhang vad gäller regionalpolitiskt stöd till företag anser jag vara de som finns i EFTA- konventionen om förbud mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurren- sen mellan företag. När det gäller stöd till regional utveckling får dessa enligt konventionen inte påverka konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Det är dock tillåtet att med ekonomiska insatser kompensera företag för skill- nader i kostnader för investeringar m.m. Ett företagsstöd får emellertid inte leda till att produktionen ökar i branscher där det råder överkapacitet.

Selektivt stöd till olönsamma företag kan enligt EFTA-konventionen accepteras under förutsättning att det är tidsbegränsat och ingår i ett program för omstrukturering av näringslivet och minskning av olönsam produktion. Statligt stöd till förlusttäckning i form av direkta subventioner eller tillskott av ägarkapital är däremot otillåtet.

En expertkommitté inom EFTA har nyligen lagt fram förslag om ett övervaknings- och sanktionssystem beträffande statsstöd. Det föreslagna

systemet ska leda till en effektivisering av kontrollen av efterlevnaden av gällande regler.

Sedan tidigare gäller att EFTA-länderna har förpliktat sig att till EFTA- sekretariatet anmäla (notifiera) statsstöd under följande förutsättningar:

a) när nya typer av stöd införs

b) när regler för befintliga stöd förändras

c) när resurserna för stödinsatser förändras med minst 10 procent realt för befintliga program.

Notifiering av förslagen i denna proposition har således skett i de delar som behandlar statligt stöd till företag.

EFTA:s regler för statligt stöd till företag överensstämmer väl med de som tillämpas inom EG. EFTA och EG har också träffat en överenskom- melse om ett ömsesidigt infonnationsutbyte om statsstöd.

Regionalpolitiska kommittén har konstaterat att de regionalpolitiska företagsstöd som nu tillämpas i Sverige är högre än de stöd som finns i jämförbara länder.

Den allmänna tendensen i flertalet europeiska länder har under senare år varit att minska de direkta samhällsstöden till enskilda företag. Samti- digt övergår många länder till att i regionalpolitiskt syfte vidta åtgärder för att förbättra infrastrukturen och därigenom skapa en gynnsam utveck- lingsmiljö för företagen. Detta är t. ex. en policy som drivs inom EG.

Med det mycket stora internationella beroende som Sverige och svenska företag lever i, finns det all anledning att se till att eventuella otillbörliga och konkurrenssnedvridande företagsstöd försvinner. De av mig nu pre- senterade förslagen till företagsstöd anser jag ligger väl i linje med den inriktning och de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG. Mina förslag innebär att företagsstöden i första hand är inriktade mot små och medelstora företag och att krav på långsiktig lönsamhet föreligger för att stöd ska kunna lämnas. Bidragen föreslås också ligga på en nivå som synes vara väl accepterad i andra länder.

Mitt förslag till stödområdesavgränsning innebär att stödinsatserna kon- centreras till de områden som har långsiktiga utvecklingsproblem och där olika företagsstöd är nödvändiga för att näringslivet skall ha samma ut- vecklingsmöjligheter som i andra delar av landet. Mitt förslag till områdes- avgränsning (avsnitt 4.2) innebär också en geografisk begränsning och att antalet boende och företag i stödområden minskar. De åtgärder, som enligt mina tidigare (avsnitt 4.5) redovisade förslag, ska kunna vidtas i samband med omfattande strukturkriser anser jag också ligger helt i linje med de regler som t. ex. EFTA ställt upp.

De senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende be- ror huvudsakligen på en ökad nettoinvandring av främst flyktingar men även på allmänt ökade födelsetal.

Som framgår av tabellerna I och 2 har befolkningen i storstadslänen ökat väsentligt snabbare under 1980-talet än under 1970-talet. Under perioden 1986—1989 har tillväxten relativt sett varit nästan dubbelt så stor som under den första hälften av 1980-talet. Invånarantalet i storstadslänen ökade med ca 73000 personer under perioden 1971 1980 och med ca 154000 personer perioden 1981—1989. Stockholms län har under såväl 1970— som 1980-talet haft en något större befolkningstillväxt än storstads- länen totalt. Under var och en av perioderna 1971—1980 resp. 1981— 1989 svarade Stockholms län för omkring två tredjedelar av länsgruppens totala befolkningstillväxt i antal personer räknat.

Under år 1989 har storstadslänens invånarantal ökat med ca 26500 personer, vilket kan jämföras med en årlig ökning med ca 21 900 invånare under perioden 1986—1988. Befolkningstillväxten har således förstärkts i dessa län under år 1989. I Stockholms län ökade invånarantalet med ca 12 500 personer under år 1989, vilket är ungefär samma årliga tillväxt som under perioden 1986—1988. Den förstärkta tillväxten i storstadslänen beror således helt på en ökad tillväxt i de båda övriga storstadslänen. Det är framförallt Malmöhus län som bidragit till detta med en nästan dubbelt så stor befolkningsökning under år 1989 som genomsnittligt under perio- den 1986—1988.

Tabell 1 Bejblkningsutveeklingen i tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1971—1989

Område Antal invånare Relativ förändring (1 OOO-tal) (% per år) 1970 1980 1989' 1971—80 1981—85 1986—89 Storstadslän 2 910 2 983 3 137 0.2 0.4 0,8 därav AB län 1477 1 528 1 630 0,3 0,6 0,8 S_kogslän" 1 742 1 779 1 765 0.2 —0,3 0,1 Ovriga län 3 424 3 556 3 624 0,4 0.0 0,5 Stödområde A 187 178 168 —O.5 —0,8 —0,5 " B 199 190 183 —0,4 -0,5 —0,2 C 768 776 765 0,1 —0,3 —0,3 A—C 1154 1145 1117 —0,1 —0,4 —0,3 Utanför " 6 922 7 173 7 409 0.4 0.2 0,6 Riket totalt 8077 8318 8526 0.3 0,1 0,5

* Preliminära uppgifter. " Värmlands. Kopparbergs. Västernorrlands. Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län (S, W, X. Y, Z, AC, BD). Källa: SCB (U MDAC).

De sju s.k. skogslänen, som under 1970-talet hade samma relativa befolkningstillväxt som storstadslänen, har under 1980-talet haft en vä-

Bilaga 1

sentligt ogynnsammare utveckling än storstadslänen. Under 1980-talets första hälft minskade invånarantalet med ca 23000 personer för att däref- ter under perioden 1986 — 1989 ha varit oförändrat eller ökat mycket svagt. Befolkningsutvecklingen under 1980-talet har dock samtidigt varit väsent- ligt bättre än den var under 1960-talet då skogslänens invånarantal minsk- ade med sammanlagt ca 54000 personer. Under år 1989 har skogslänens invånarantal ökat med ca 10000 personer, vilket är en förändring i positiv riktning jämfört med de senaste årens stagnation.

Gruppen bestående av resterande 14 län — övriga län — har under 1980- talet haft en allt gynnsammare befolkningsutveckling. Under första hälften av 1980-talet var tillväxten mycket svag men under perioden 1986—1989 har invånarantalet ökat med omkring en halv procent årligen. Trots detta har befolkningstillväxten under de senaste åren endast varit knappt hälften så stor relativt sett som inom storstadslänen. Under 1970-talet hade denna grupp av län däremot en dubbelt så hög ökningstakt som storstadslänen resp. skogslänen.

Tabell 2 Årliga jblkmängds/örändringar i tre länsgruppcr, stödområden och i Stock- holmslän under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Område Årlig folkmängdsförändring' (antal personer)

1966—70 1971—75 1976—1980 1981—1985 1986—1989

Storstadslän 38 600 7 600 6 800 12 300 23 100

därav AB län 21400 3 400 6 900 10 000 12 800 Skogslän — 4 500 4 000 3 400 — 4 500 2 300 Ovriga län 26600 14800 11 700 300 16 700 Stödområde A — 3 600 1 000 — 700 — 1 400 — 800 B — 3 700 -— 1 400 — 300 — 1 000 — 400 " C —2000 1700 0 —2500 —2100 " A—C —9300 — 800 —1000 —4900 —3400 Utanför A—C 70100 27100 22900 13000 45400 Riket totalt 60800 26400 21 900 8000 42000

* Preliminära uppgifter för år 1989. Källa: SCB (UMDAC).

När det gäller befolkningsutvecklingen inom de regionalpolitiska stöd- områdena kan som framgår av tabellerna I och 2 konstateras att samtliga tre (A, B, C) haft befolkningsminskning under såväl 1970- som 1980-talet med undantag för stödområde C som haft en viss tillväxt under 1970-talet.

Befolkningsminskningcn inom stödområde A har varit något större rela- tivt sett under 1980-talet än under 1970-talet. Sammanlagt minskade invånarantalet med ca —8700 personer under 1970-talet medan minsk- ningen under perioden 1981—1989 uppgått till ca 10300 personer. År 1989 fanns det omkring 168000 invånare inom detta stödområde som består av ett 20-tal kommuner.

Invånarantalet inom stödområde B har under 1980-talet minskat något mindre än inom stödområde A. Under 1970-talet var befolkningsminsk- ningen ungefär lika stor som under 1980-talet och då ungefär lika stor som inom stödområde A. Sammanlagt minskade invånarantalet i stödområde B med ca —8 500 personer under 1970-talet och med ca —6 900 personer

under perioden 1981—1989. År 1989 fanns det ca 183000 personer inom Prop. 1989/90: 76 stödområde B som består av ett 20—tal kommuner. Bilaga 1 Inom stödområde C minskade invånarantalet under 1980-talets första hälft ytterligare något svagare än inom stödområde B. Under perioden 1986—1989 fortsatte befolkningsminskningen i samma takt. Invånaranta- let under hela perioden 1981 —1989 minskade med ca —20 900 personer. Under 1970-talet hade stödområde C en svag befolkningstillväxt under den första hälften medan invånarantalet stagnerade under den senare hälften. År 1989 fanns det ca 755000 personer inom stödområde C, som består av ett 40—tal kommuner längs främst norrlandskusten och i Bergsla-

gen. Av figur 2 och 4 i bilaga l.'2 framgår den relativa befolkningsutveckling- en i landets 284 kommuner under perioderna 1981—1985 resp. 1986— 1988. Som framgår av dessa figurer finns de kommuner som haft den mest negativa bcfolkningsutvecklingen under 1980-talet främst i norra Sverige, i de västra delarna av mellersta Sverige och i sydöstra Sverige.

1.2. Omflyttningens regionala effekter

Den förbättrade regionala balans i befolkningshänseende som kunnat mär- kas under de senaste åren beror främst på en ökad nettoinvandring av flyk- tingar men även på ökade födelsetal och förändringar av den inrikes om- flyttningen.

1 .2.1 Totala omflyttningsefl'ekter

Av tabell 3 framgår de årliga effekterna av omflyttningen under perioden 1966— 1988 inom de regionalpolitiska stödområdena resp. vissa länsgrup- per/län. Som framgår av tabellen resulterade den totala omflyttningen för storstadslänens del i ett årligt överskott på ca 8000 personer under 1980- talets första hälft. Under perioden 1986—1989 ökade denna länsgrupps totala flyttningsvinst till ca 13300 personer per år. Under 1970-talets första hälft hade storstadslänen ett betydande årligt flyttningsunderskott och under den senare hälften ett förhållandevis måttligt överskott. De senaste årens totala fiyttningsvinst är dock per år räknat väsentligt lägre än under 1960-talets senare hälft (ca 13300 resp. ca 21800 personer). Av tabellen framgår även att Stockholms [än under 1980-talets första hälft svarade för ca 80% av länsgruppens totala årliga flyttningsvinst och att motsvarande andel under de senaste åren minskat till ca 46 %.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar för storstadslä- nens del på en total flyttningsvinst på ca 13800 personer, vilket ligger ca 700 personer högre. än genomsnittet för perioden 1986— 1988. Den totala flyttningsvinsten för Stockholms län under 1989 blev ca 4300 personer. vilket kan jämföras med ett genomsnitt på ca 6 600 personer under peri- oden 1986—1988. Flyttningsöverskottet har således reducerats med drygt en tredjedel under år 1989. 227

Tabell 3 Totala årliga _flvttningsnetton för tre länsgrupper. stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Totalt årligt flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—1980 1981—1985 1986—1989

Storstadslän 21800 —5400 1800 8000 13 300 därav AB län 11500 —3800 3300 6400 6100 S_kogslän — 9 200 2 300 4 900 — 2 500 2 400 Ovriga län 14 200 4 400 9 300 — 300 10 000 Stödområde A — 5 000* — 1 200 — 500 — 1 200 — 700 " B 3 400* — 800 600 200 100 C — 3000* 1 300 900 1 300 1 000 A — C 1 1 400* — 700 1 000 — 2 700 400

* Avser genomsnitt för perioden 1968 —1970. Källa: SCB (UMDAC).

Även för de sju s.k. skogslänen har den totala omflyttningen medfört en klar förbättring under 1980-talet. En årlig flyttningsförlust under 1980- talets första hälft på ca —2500 personer har nämligen under perioden 1986—1989 förbytts i ett ungefär lika stort årligt överskott. Under 1970- talets båda hälfter hade dock skogslänen väsentligt större årliga flyttnings- överskott. Under den omfattande utflyttningsperiodcn under 1960-talets senare del uppgick de årliga underskotten till ca —9 200 personer.

Under år 1989 uppgick skogslänens totala flyttningsöverskott enligt den preliminära befolkningsstatistiken till ca 8 100 personer. Detta innebär en mycket kraftig ökning jämfört med det genomsnittliga överskottet på ca 500 personer under perioden 1986 —1988. Denna förbättring beror huvud- sakligen på en mycket kraftig ökning av nettoinvandringen till skogslänen under år 1989 men även på att flyttningsunderskotten gentemot övriga landet minskat med omkring två tredjedelar.

För gruppen övriga [än har den kraftigaste omsvängningen i positiv riktning skett i flyttningshänsecnde under 1980-talet. Ett litet årligt under- skott på ett par hundra personer under 1980-talets första hälft har under perioden 1986—1989 övergått till ett överskott på ca 10000 personer per år.

För de tre regionalpolitiska stödområdena har de totala flyttningsunder- skotten reducerats betydligt under 1980-talet och under de senaste åren övergått till överskott med ca 400 personer per år. Den gynnsamma omsvängningen under de senaste åren för stödområdenas del beror dock huvudsakligen på en ökad nettoinvandring och endast till en mindre del på ett förbättrat flyttningsnetto gentemot övriga landet.

Stödområde A:s årliga underskott på ca —1 200 personer under 1980- talets första hälft har minskat till ca — 700 personer under de senaste åren. Dessa underskott är ungefär lika stora som under 1970-talet men väsentligt mindre än under slutet av 1960-talet. Stödområde B:s underskott från perioden 1981—1985 på ca —200 personer har förbytts till ett årligt överskott med ett 100—tal personer under de senaste åren. Den största förändringen uppvisar stödområde C där de årliga flyttningsunderskotten på ca — 1 300 personer från 1980-talets första hälft förvandlats till ett årligt överskott på ca 1 000 personer under de senaste åren.

Avjigur 6 och 8 i bilaga 1:2 framgår den totala omflyttningens relativa

ls.) |») 00

nettoeffekter för landets samtliga kommuner under perioderna 1981— Prop. 1989/90: 76 1985 resp. 1986—1988. Som framgår av dessa figurer finns den ungefärliga Bilaga ] tredjedel av landets kommuner som haft den ogynnsammaste utvecklingen i flyttningshänseende främst i Norrland, Bergslagen och i sydöstra Sverige. Under den senare delen av 1980-talet har antalet norrlandskommuncr i denna grupp ökat. De största flyttningsöverskotten har främst kommuner- na i och kring storstadsregionerna haft men även åtskilliga kommuner i Dalarna, västra delarna av Värmland och längs västkusten tillhör denna

grupp.

Den förbättring av den regionala balansen i befolkningshänseende som skett under de senaste åren beror inte på en förbättrad balans i den inrikes omflyttningen utan som tidigare påpekats på en ökad nettoinvandring som till största delen bestått av flyktingar.

Det totala antalet flyttningar över församlingsgränser uppgick under pe- rioden 1986—1988 till ca 60900 personer per år, vilket var ca 3% fler än genomsnittet för perioden 1981— 1985. Under den senare hälften av 1970- talet var antalet flyttningar över församlingsgränsen ungefär lika stort som under de senaste åren. Under perioden 1971 — 1975 var dock antalet flytt- ningar ca 14% större än under perioden 1986—1988.

Antalet flyttningar över länsgränser, dvs. den mer långdistanta omflytt- ningen, uppgick under perioden 1986—1988tillca 166000 personerårligen, vilket var ca 13% fler än under 1980-talets första hälft och i nivå med genomsnittet för perioden 1976—1980. Under perioden 1971—1975 var dock den årliga antalet flyttare över länsgränser ca 16% större än genom- snittet för perioden 1986—1988.

Som framgår av tabell 4 har storstadslänens årliga flyttningsvinst gent- emot övriga landet i stort sett halverats under 1980-talets senare del. De årliga överskotten har minskat från ca 5 200 till ca 2 700 personer. Denna minskning beror främst på att Stockholms läns överskott minskat kraftigt frår ca 4400 till ca 400 personer. Under år 1988 hade länet för första gången sedan år 1980 ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet (ca 2 600 personer).

För år 1989 visar den preliminära befolkningsstatistiken att storstadslä- nens flyttningsöverskott gentemot övriga landet under perioden 1986— 1988 förbytts till ett underskott på ca —2 300 personer. Såväl Stockholms som Göteborgs- och Bohus län har haft underskott i den inrikes omflytt- ningen under år 1989 medan Malmöhus haft ett överskott. Underskottet för Stockholms läns del uppgick till ca — 3 900 personer, vilket kan jämfö- ras med 1988 års underskott på ca —2 600 personer. Det förefaller således alltmer tydligt att Stockholms län sedan början av år 1988 haft ett trend- brott vad avser flyttningsnettot i förhållande till övriga landet.

Tabell 4 Årliga inrikes flyttningsnettot: för tre länsgrupper, stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Inrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89 Storstadslän l 1 100 — 6 000 7 600 5 200 2 700 därav AB län 6 600 — 3 900 4 300 4 400 400 S_kogslän — l 1 800 2 200 3 600 — 2 700 — 2 700 Ovriga län 600 3 800 4 000 — 2 600 100 Stödområde A 5 400" 1 400 — 800 — 1 000 _ 1 300' " B — 3 500" — 800 500 — 300 — 500* ” C — 4 600" 1 300 400 — 1 500 — 2 200*

” A—C —l3500" — 900 100 —2800 —4000'

* Genomsnitt för perioden 1986—1988. ** AVser genomsnitt för perioden 1968 — 1970. Källa: SC B.

Jämför man 1980-talets inrikes flyttningsmönster för storstadslänen med 1970-talet är skillnaderna mycket stora. Under 1970-talet uppgick nämligen storstadslänens flyttningsunderskott gentemot övriga landet till ca —-6800 personer per år. Går man ännu länge tillbaka så hade denna länsgrupp under andra hälften av l960—talet en årlig flyttningsvinst på ca 1 1 100 personer. Stockholms län uppvisar samma mönster som länsgrup- pen med en betydande flyttningsförlust under 1970-talet (ca —4 100 perso- ner per år) och kraftig tillväxt under perioden 1966—1970 (ca 6600 personer).

Av tabell 4 framgår att skogslänens årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet varit lika stora under 1980-talets tidigare resp. senare del ( - 2 700 personer). Den mycket klara förbättring som skett i flyttningshänse- ende totalt sett för denna länsgrupp under 1980-talet beror således helt på en kraftigt ökad nettoinvandring.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att skogslänen haft ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet med ca 1 100 perso- ner, vilkct är lägre än det genomsnittliga underskottet under perioden 1986—1988 på ca -—3300 personer. Detta är en klar förbättring av den mellanregionala balansen i flyttningshänseende.

Under 1970-talet hade däremot skogslänen en väsentligt mer positiv utveckling när det gäller den inrikes omflyttningen med ett årligt flytt- ningsöverskott på ca 2900 personer. Eftersom inflyttningsöverskotten i stor utsträckning uppstod i vissa större orter hade flertalet kommuner i skogslänen även under detta decennium fortsatta flyttningsunderskott. Under andra hälften av 1960—talet uppgick skogslänens flyttningsunder- skott gentemot övriga landet till ca _. 1 1 800 personer per år.

Av tabell 5 framgår förändringarna av det inrikes flyttningsnettot i de enskilda skogslänen och ] Bergslagslänen Örebro och Västmanlands län samt i Stockholms län under perioden 1966— 1989.

TabellS Årliga inrikes flyttningsnetton förtio län Prop. 1989/90; 76 Län Inrikes flyttningsnetto' (antal personer) Bilaga 1 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89 Stockholms 6 600 — 3 900 — 4 300 4 400 400 Värmlands —1 100 100 700 400 0 Orebro — 600 -— 700 100 — 500 — 500 Västmanlands _ 400 —1 100 — 900 —1200 — 900 Kopparbergs —2000 900 1 500 — 200 300 Gävleborgs —1 100 400 500 — 300 — 900 Västernorrlands —1600 100 200 — 600 800 Jämtlands —1300 700 600 100 — 100 Västerbottens — 1 500 —200 800 200 — 300

Norrbottens —3 200 300 — 600 —1 100 — 1000

" Avrundade värden(genomsnitt per år). Källa: SCB.

Ett allmänt intryck av tabell 5 är att 1980-talet inneburit en klar försäm- ring av den regionala balansen i flyttningshänseende jämfört med 1970- talet. Dessutom tycks inte de senaste årens mycket goda arbetsmarknads- konjunktur ha bidragit till att vända på den försämring av balansen som uppstod under 1980-talets första hälft. Detta talar onekligen för att det utöver en god arbetsmarknadskonjunktur behövs andra faktorer för att åstadkomma en förbättrad balans mellan dessa län och övriga delar av landet när det gäller omflyttningen. Positivt för den regionala balansen kan dock sägas vara att Stockholms läns flyttningsöverskott gentemot övriga landet minskat mycket kraftigt under 1980-talets senare del och under åren 1988 och 1989 t.o.m. övergått till underskott.

Utvecklingen under 1980-talet har dock inte varit lika negativ som under den senare hälften av 1960—talet med undantag för Västmanlands län där främst omstruktureringama inom stålindustrin bidragit till en för- sämring av det inrikes flyttningsnettot. Länsgenomsnitt av den typ som redovisas i tabell 5 döljer samtidigt mycket av de ofta betydande inomre- gionala skillnader som samtidigt finns. Detta belyses till en del av den re- dovisning av de inrikes flyttningsnetton som görs i tabell 4 med fördel ning på de regionalpolitiska stödområdena där stödområdena A och B främst utgörs av inlandskommuneri de sju s.k. skogslänen.

I den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 är inte omflyttning- en uppdelad på inrikes- resp. utrikes flyttning på kommunnivå. Detta medför bl.a. att den inrikes/utrikes omflyttningens nettoeffekter för detta år inte kan redovisas för stödområdena A — C.

Som framgår av tabell 4 har 1980-talet inneburit en avsevärd flyttnings- förlust för stödområde A gentemot övriga delar av landet. Sammanlagt handlar det om ca -—8800 personer eller ca S% under perioden 1981— 1988. Det årliga underskottet har ökat något under perioden 1986—1988 jämfört med 1980-talets första hälft. Anmärkningsvärt sett i ett längre tidsperspektiv är att stödområde A:s flyttningsförluster inte minskat sär- skilt mycket jämfört med 1970-talet och förlusterna då var stora trots att skogslänen samtidigt hade en förhållandevis gynnsam utveckling. Detta belyser delvis de. stora inomregionala skillnader som ofta finns inom

Bilaga 1

enskilda län. Det 20-tal kommuner som för närvarande utgör stödområde A är av utpräglad inlands- och glesbygdskaraktär.

Stödområde B har haft något större årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet under perioden 1986 1988 (ca — 500 personer) jämfört med perioden 1981 1985. Sammantaget har detta stödområde haft en förlust under dessa båda perioder på ca 2 700 personer eller ca 1 %. Förlusten är således förhållandevis liten relativt sett och endast omring en femtedel så stor som inom stödområde A. Jämfört med utvecklingen under den senare hälften av 1970-talet,då de årliga flyttningsöverskotten uppgick till ca 500 personer, har dock en klar försämring skett under 1980-talet. Det 20-tal kommuner som utgör stödområde B är liksom inom stödområde A av inlandstyp och glesbygdskaraktär men de ligger i allmänhet något mindre isolerat geografiskt sett.

Den mest märkbara försämringen av flyttningsnettot gentemot övriga landet under 1980-talet jämfört med 1970-talet har skett inom stödområde C. Under första hälften av 1970-talet hade detta område årliga flyttningsö- verskott på ca 1 300 personer och under den senare hälften överskott med ca 400 personer per år. Under 1980-talet har däremot betydande flyttningsun- derskott gentemot övriga landet uppstått. Sammantaget under perioden 1981—1988 har dessa förluster uppgått till ca — 14 200 personer eller ca 2 %. Relativt sett är denna förlust dock, liksom inom stödområde B, av förhål- landevis ringa omfattning. Den ogynnsamma flyttningsutvccklingen inom stödområde C:s omkring 40 kommuner under 1980-talet beror främst på de omfattande strukturförändringar som skett inom stålindustrin i Bergslagen.

Som tidigare påpekats har en kraftigt ökad nettoinvandring främst bidragit till de senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende. Av tabell 6 framgår hur det årliga utrikesnettot i genomsnitt har förändrats i vissa länsgrupper och i stödområdena under perioden 1966 1989.

Preliminär befolkningsstatistik för helåret 1989 visar på ett totalt in- vandringsöverskott på ca 44000 personer, vilket innebär en ökning med ca 14000 personer jämfört med år 1988. Ökningen beror på att invandringen fortsatt att stiga samtidigt som utvandringen varit i stort sett oförändrad. Invandringen under år 1989 uppgick till ca 66000 personer, vilket är det högsta antalet hittills med undantag för år 1970. Till skillnad mot år 1970 utgörs invandringen idag främst av flyktingar och är endast till en mindre del arbetsmarknadsbetingad.

Tabell 6 Årliga utrikes _tlyttningsnetton för tre länsgrupper, stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966—1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Utrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89

Storstadslän 10 700 500 9 400 2 800 10600

därav AB län 4 900 100 8 300 2 000 5 700 S_kogslän 2 600 100 1 400 200 5 100 Ovriga län 13 600 600 5 300 2 200 l 1 600 Stödområde A 400" 100 300 —200 400* ” B 100" 0 100 0 400Il " C 1 600" 0 500 200 2 200* A — C 2 000" 200 900 100 2 900* Riket totalt 26900 1300 16000 5200 27300

"' Avser genomsnitt för perioden 1986—1988. " Avser genomsnitt för perioden 1968—1970. Källa: SCB.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till storstadslänen per år räknat fyrdubblats under de senaste åren jämfört med den första hälften av 1980-talet. Nettoinvandringen till dessa län har under de senaste åren nått upp till samma genomsnittliga nivå som under den senare delen av 1960- talet. Närmare hälften av de senaste årens invandringsöverskott har upp- stått i Stocklzolms län. Jämfört med 1980-talets första hälft har detta läns årliga invandringsöverskott nästan tredubblats. Nettoinvandringen till lä- net var dock väsentligt större under perioden 1976 1980.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att storstadslä- nens invandringsöverskott uppgått till ca 16 200 personer. Detta överskott är omkring dubbelt så stort som det genomsnittliga överskottet under perioden 1986—1988. De ökande underskott som storstadslänen haft be- träffande den inrikes omflyttningen under åren 1988 och 1989 har således mer än väl uppvägts av en kraftigt ökad nettoinvandring. Nettoinvand- ringen till Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8 100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 4 800 personer under perioden 1986—1988. _

För skogslänens del har de senaste årens utveckling inneburit en bety- dande omsvängning genom att en mycket liten nettoinvandring under perioden 1981—1985 övergått i en årlig nettoinvandring med ca 5100 personer. Denna nettoinvandring är väsentligt större än den var under 1970-talet och den senare hälften av 1960-talet.

Under år 1989 har skogslänen haft ett invandringsöverskott på ca 9 100 personer, vilket innebär en mycket kraftig ökning jämfört med perioden 1986— 1988 då överskottet uppgick till ca 3 800 personer årligen. Invand- ringen har således förstärkt sin roll när det gäller att upprätthålla den mellanregionala befolkningsbalansen i landet.

Även för gruppen övriga län har nettoinvandringen ökat kraftigt under de senaste åren. Jämfört med den första hälften av 1980-talet är det fråga om ett närmare fem gånger större överskott på årsbasis räknat. De senaste årens överskott på ca 11 600 personer per år ligger klart högre än överskotten under 1970-talet men också klart lägre än nettoinvandringen under 1960- talets senare hälft. Under år 1989 uppgår det sammanlagda invandringsö- 233

verskottet till ca 18 900 personer.vilket liksom för de båda övriga länsgrup- perna innebär en väsentligt högre nettoinvandringjämfört med genomsnit- tet för de senaste åren.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till de regionalpolitiska stödområdena ökat kraftigt under 1980-talet och under de senaste åren har det årliga invandringsöverskottet uppgått till ca 3000 personer. Storleken på denna förändring blir än tydligare om man noterar att det sammanlag- da invandringsöverskottet under hela 1970-talet uppgick till ca 5 500 per- soner.

Nettoinvandringen till stödområde A har under de senaste åren uppgått till ca 400 personer årligen liksom inom stödområde B. I båda fallen innebär detta en klar förbättringjämfört med den första hälften av 1980- talet. Den största förändringen rent antalsmässigt har dock skett beträffande stödområde C där de genomsnittliga överskottet ökat från ca 200 till ca 2 200 personer.

1 .2.4 Flyttarnas köns- och åldersstruktur

För att få en viss uppfattning om vilken typ av människor det är som vanligen flyttar redovisas i tabell 7 den totala nettoflyttningens köns- och åldersstrukturi de tre länsgrupperna, stödområdena och i Stockholms län år 1988.

Tabell 7 Total nettoflyttning inom vissa åldersgrupper samt totalt med fördelning på kön år 1988 (avrundade värden) Område Nettoflyttning år 1988 (antal personer)

20—24 år 25—29 år 30—39 år Män Kv. Män Kv. Män Kv. Storstadslän 3 170 3 740 1 780 850 — 60 — 350

därav AB län 1 830 2090 1 150 520 140 —400 S_kogslän 160 — 380 330 390 730 760 Ovriga län — 30 —950 1000 900 2030 1850 Stödområde A — 260 — 250 — 60 50. 50 40 " B — 80 — 160 60 70 140 120 " C 10 —280 120 150 310 320 " A—C —-330 —690 120 270 490 490 Riket totalt 3310 2410 3110 2130 2700 2260

Källa: SCB (UMDAC).

Som framgår av tabell 7 uppstod storstadslänens flyttningsöverskott främst genom överskott inom åldersgruppen 20—24 år där dessutom överskottet bland kvinnorna var klart större än bland männen. Inom åldersgruppen 25—29 år var däremot överskottet bland männen ungefär dubbelt så stort som bland kvinnorna. En annan intressant aspekt på storstadslänens nettoflyttning är att man hade små underskott inom ål- dersgruppen 30—39 år och därvid med klar övervikt för kvinnorna. Dessa underskott berodde i sin tur helt på att Stockholms län hade underskott inom denna åldersgrupp. Skogslänen och gruppen övriga län hade år 1988 flyttningsunderskott bland främst kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år.

Totalt Män

4500 1 810 3 390 8050

—230 570 1310 1650

Kv.

4950 1 960 2 160 6450

—275 310 760 790

Ovanstående siffror talar för att de yngre kvinnorna flyttar till storstadslä— Prop. 1989/90: 76 nen i något större utsträckning än vad männen i samma åldersgrupp gör. Bilaga 1 Siffrorna tyder också på att männen inom åldersgruppen 25—29 år i Han större utsträckning än kvinnorna inom samma åldersgrupp flyttar till stor— stadslänen Dessa skillnader mellan könen kan dock till en del bero på net— toinvandringens struktur.

Trots en förhållandevis stor nettoinvandring hade hade samtliga tre stö- dområden totala flyttningsunderskott bland såväl män som kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år. Undantag utgjorde endast stödområde C som i stort sett hade balans mellan in- resp. utflyttande män. lnom stödområde B och C var det främst bland kvinnorna som underskotten uppstod. lnom åldersgruppen 25 29 år hade stödområde A ett litet underskott bland män men i övrigt hade stödområdena överskott inom denna åldersgrupp både bland män och kvinnor.

1.3. Äldersstrukturens betydelse för bcfolkningsutvecklingen i olika delar av landet

Vid sidan av omflyttningarnas nettoeffekter för olika regioner är det födelsenettot eller födelseöverskottet som svarar för bcfolkningsutveck- lingen. Eftersom födelscöverskottet, dvs. skillnaden mellan antalet födda och antalet avlidna personer, i hög grad beror på en regions åldersstrukturär det alltid intressant att uppmärksamma de regionala skillnader som finns beträffande ålderstrukturen.

Av tabell 8 framgår vilka skillnader som förelåg i ålderstruktur år 1988 i de tre länsgrupperna och i stödområdena. Som framgår av tabellen har storstadslänen en klart högre andel invånare inom de yrkesverksamma åldrarna 20—64 år än de båda övriga länsgrupperna. Detta beror i sin tur på att storstadslänen har en klart högre andel invånare inom åldersgrup— pen 20—44 år. Detta är naturligtvis mycket en följd av de stora flyttnings- överskott som storstadslänen haft under långa periodchen höga andelen invånare i fertila åldrar resulterar även i förhållandevis många födslar inom denna länsgrupp. Antalet födda har en dessutom ökat klart genom den allmänna höjning av födelsetalcn som skett efter år 1983. Av tabellen fram— går också att skogslänen har en något högre andel invånare i åldrarna 45 år och äldre än de båda övriga länsgrupperna, vilket i sin tur är en följd av de flyttningsförluster av främst yngre personer som denna länsgrupp haft under långa perioder.

När det gäller skillnaderna i ålderstruktur mellan stödområdena är inte dessa särskilt stora frånsett att stödområde B har en klart högre andel äldre invånare än de båda övriga stödområdena. Jämfört med området utanför stödområdena har samtliga tre stödområden en klart lägre andel invånare inom yrkesverksamma åldrar och högre andel äldre invånare.

Tabell 8 Befolkningens ålderstruktur i tre länsgrupper. stödområden och i Stock- Prop. 1989/90; 76 holms län är 1988 (%)

Bilaga 1 Område Andel invånare inom åldersgruppen 1988 (%) 0—19 20—44 45—64 65— 20—64 0—

Sforstadslän 23.9 38.3 21.5 16.7 59.9 100.0

därav AB län 23.5 39.7 2l,2 15.6 60.9 100.0 Skogslän 24.4 34.3 22.5 18.8 56.8 100.0 Ovriga län 25.4 34.7 21.7 18.3 56.4 [00.0 Stödområde A 24.3 32.7 23.8 19.2 56.5 100.0 " B 23.3 31.0 22.9 22.8 53.9 100.0 C 24.4 33.9 22.5 19.2 56.4 100.0 " A—C 24.2 33.2 22.8 19.8 56.0 100.0 Utanför " 24,5 36.4 21,7 17.5 58.0 100,0 Riket totalt 24.5 36.0 21.8 17.8 57.8 1000

Källa: SCB (U MDAC).

Av tabell 9 framgår vilket genomslag åldersstrukturen haft på befolk- ningsutvecklingen genom födelsenettot under olika perioder i de tre läns- grupperna, stödområdena och i Stockholms län. Som framgår av denna tabell har storstadslänens födelseöverskott under de senaste åren mer än fördubblats jämfört med 1980-talets första hälft. Samtidigt har födelseöver- skottet långt ifrån nått upp till den nivå det hade under perioden 1971 — 1975. Stockholms län svarade under 1980-talets första hälft helt för att det blev födelsöverskott i storstadslänen men under de senaste åren har länets andel i detta avseende minskat till ca 70 %.

Tabell9 Årliga_/ödel.veöver.s'kottitrclänsgrupper.stödområden underperiodcn 1966— 1989 (avrundade värden)

Område Årliga födelseöverskott (antal personer) 1966—70 1971—19751976—19801981—19851986—89 Storstadslän 10 700 13 000 5 700 4100 9 600 därav AB län 7 400 7 300 3 600 4 600 6 600 Skogslän 2 600 1 600 _ 1 600 — 2 000 — 100 Ovriga län 13 600 10 000 2 500 400 5 200 Stödomr. A — 200 — 200 — 200 — 200* " B _ — 700 900 -— 900 — 700* C — 500 — 900 — 1 100 — 700* " A—C _ —100 —2000 —2300 —1600* Riket totalt 26 900 24 600 5 900 2 500 14 600

* Avser genomsnitt för perioden 1986—1988. Källa: SCB (UMDAC).

Under år 1989 uppgick födelseöverskottet i hela landet enligt preliminär befolkningsstatistik till ca 23.100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 11700 personer under perioden 1986— 1988. Födelseöverskotten har under de senaste åren kommit att spela en allt viktigare roll. inte minst regionalt, för en mer gynnsam befolknings- utveckling. Som framgår av tabell 9 har storstadslänen under hela perioden haft betydande födelseöverskott. vilket är en följd av att dessa oftast haft inflyttningsöverskott och av att inflyttarna till största del befinner sig i 236

åldersskikt med höga födelsetal. Minskande födelsetal och flyttningsförlus- Prop. 1989/90: 76 ter gentemot såväl övriga landet som utlandet bidrog dock under l970— Bilaga 1 talet och början av 1980-talet till en kraftig minskning av storstadslänens födelseöverskott. Under 1980-talet har återigen överskotten ökat till en nivå som under de senaste åren uppgått till ca 9 600 personer per år.

Storstadslänens födelseöverskott under år 1989 uppgår till ca 12600 personer. vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 8 600 personer under perioden 1986 — 1988. Födelseöverskotten har således spe— lat en väsentlig roll för storstadslänens ökade befolkningstillväxt under år 1989. Födelseöverskottet i Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8200 personer, vilket kan jämföras med ett årligt överskott på ca 6100 personer uner perioden 1986—1988. Länets födelseöverskott under år 1989 var för övrigt ungefär lika stort som invandringsöverskottet.

1 skogslänen har de årliga födelseöverskotten från början av 1970-talet förbytts i ungefär lika stora underskott fram till mitten av 1980-talet varefter dessa underskott halverats till ca — 800 personer per år. Denna minskning av underskotten har tillsammans med en kraftigt ökad nettoinvandring bidra- git till den stabilisering av skogslänens befolkningutveckling som skett totalt sett under de senaste åren.

Under år 1989 hade skogslänen ett födelseöverskott på ca 1 900 perso- ner. vilket innebär en avsevärd omsvängning jämfört med de årliga under- skotten på ca —800 personer under perioden 1986—1988. Vid sidan om nettoinvandringen verkar det nu som om även födelsenettot börjar att positivt bidra till en gynnsammare befolkningsutveckling i skogslänen.

För gruppen övriga län har födelseöverskotten från början av 1970-talet minskat för att återigen öka under de senaste åren. Överskotten har dock hela tiden varit väsentligt mindre än inom storstadslänen.

Stödområde A hade under 1970-talets första hälft ett litet årligt födelse- överskott med ett par hundra personer. Därefter har dett övergått i ett lika stort årligt underskott. Stödområde B har ända sedan 1970-talets första hälft haft födelseunderskott på 700 till —900 personer per år. Stödområde C hade ett årligt födelseöverskott på ca 500 personer under perioden 1971 —-1975. Dessa överskott övergick till ungefär dubbelt så stora årliga underskott under perioden 1976— 1985. Under de senaste åren har under- skotten minskat till ca — 700 personer per år.

Av tabell 13 i bilaga I:] och angur 10 och 12 i bilaga I.'2 framgår den relativa betydelsen av födelsenettot i kommunerna under perioderna 1981—1985 resp. 1986— 1988. Den ungefärliga tredjedel av kommunerna som hade de största underskotten under de senaste åren fanns främst i norra Sveriges inland, de västra delarna av mellersta Sverige samt i sydöst- ra Sverige. Totalt hade 160 kommuner födelseunderskott under perioden 1986—1988. Dessa kommuner behöver ha totala flyttningsvinster för att få en tillväxt av befolkningen. Mycket ofta har emellertid kommuner av denna typ samtidigt nettoutflyttning till övriga landet varför de negativa effekterna av ålderstrukturen på bcfolkningsutvecklingen förstärks av om- flyttningen. De senaste årens ökade nettoinvandring har dock för många av dessa kommuner verkat i motsatt riktning och stabiliserat den negativa trenden. vilket bidragit till en bättre regional balans i befolkningshänseen- 237

de. Kommunerna med de största födelseöverskotten fanns främst i de tre Prop. 1989/90: 76 storstadsregionerna samt i vissa större orter i södra och mellersta Sverige Bilaga 1 men även några större norrlandskommuncr tillhör denna grupp.

Hänvisningar till S1-3

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 4.2

1.4. Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd

] den regionalpolitiska propositionen år 1982 (prop. 1981/82:113) avgrän- sades utpräglade glesbygdsområden. I dessa områden bor drygt 550000 invånare. Som framgår av tabell 10 har invånarantalet minskat med ca 31 000 personer under 1970-talet och med ca 25 000 personer under peri- oden 1981 — 1988. Per år räknat handlar det om en minskning med drygt —3000 personer under båda dessa perioder. Under senare år har dock invånarantalet stabiliserats.

Av tabell 10 framgår även att bcfolkningsutvecklingen inom de mer utpräglade glesbygdsområdena varit väsentligt olika i olika delar av landet. Den klart mest gynnsamma utvecklingen bland de län som sammanförts i tabellen har Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län haft, vilka samtliga har ett betydande inslag av attraktiva skärgårdsområden inom resp. glesbygdsområde. Såväl under l970— som 1980-talet har invånaranta- let i dessa läns glesbygdsområden nämligen ökat med 300—400 personer per år. [ Jönköpings och Kronobergslän har befolkningsminskningen i glesbygdsområdena varit relativt likartad under l970— och 1980-talet. Un- der de senaste åren har dock minskningen varit klart lägre. I de tre sydligast belägna skogslänen Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län har befolkningsminskningen i glesbygden också varit förhållandevis likartad under perioderna 1971—1980 och 1981—1985 men under de senaste åren har den årliga minskningen halverats till ca — 400 personer. Ser man till utvecklingen i de fyra nordligast belägna skogslänen Västernorr- lands, Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län — så har däremot befolkningsminskningen inom den mer utpräglade glesbygden från 1970— talet fortsatt även under 1980-talet.

Tabell 10 Befolkningsutvecklingen inom utpräglade glesbygdsområden'i vissa delar av landet samt totalt under perioden 1971 —1988

Område Antal inv. (1000-tal) Förändring antal inv. per år 1970 1980 1985 1988 1971—80 1981—85 1986—88

Del av län i:

(AB. C. 0) 38 41 43 44 400 300 400 (F. G) 39 36 34 34 — 300 — 400 100

(5, W. X) 144 137 133 132 — 700 — 800 — 400

(Y. Z. AC. BD) 254 234 225 218 —2000 —1800 —2 300

Glesbygd

totalti '

riket 608 577 561 552 —3 100 —3200 —3000

* Enligt det exempel på avgränsning som redovisas i prop. 1981/82: 113 och där även ett antal mindre tätorter hänförts till glesbygden. Källa: Bearbetning av SCB:s statistik. 238

Bilaga 1

När det gäller bcfolkningsutvecklingen på landsbygden i stort finns det ingen mer entydig avgränsning av vad som rimligen bör räknas in under detta begrepp. Regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989155) angett att ungefär 1,6 milj. invånare skulle frnnas inom ett dylikt vidare geografiskt område. vilket då även inkluderar ett betydande antal tätorter över hela landet.

Mot bakgund av den senaste tätortsavgränsningen genomfördes redan i samband med folk- och bostadsräkningen år 1980 är det dock svårt att göra en mer realistisk uppskattning av bcfolkningsutvecklingen efter detta år inom ett dylikt vidare geografiskt område. Man vet helt enkelt inte på ett mer heltäckande och systematiskt vis hur invånarantalet förändrats inom och utanför landets tätorter efter år 1980. Detsamma kan sägas gälla beträffande nybildningen/bortfallet av tätorter.

På längre sikt brukar förändringen i befolkning och sysselsättning följas åt genom att omflyttningen primärt brukar bero på arbetskraftsefterfrågan. En rad faktorer bidrar dock till att motverka denna samvariation mellan befolknings— och sysselsättningsutveckling. Bland dessa faktorer märks socialförsäkringsystemet med bl.a. arbetslöshetsersättning. ökat inslag av hushåll med fler än en förvärvsarbetande samt ett ökat villaboende. Detta medför i sin tur att en regionalt inriktad analys av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen ofta ger väsentligt olika bilder.

2.1. Sysselsättningsutvecklingen totalt

Av tabell I I framgår hur sysselsättningen totalt sett utvecklats inom olika delar av landet under perioden 1970—1987. På grund av vissa definitions- ändringar m.m. är dock sysselsättningsnivåema för åren 1970 och 1980 intejämförbara med nivåerna från år 1985 och senare.

Tabell 11 Sysselsättningsutvecklingen totalt inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1970— 1987

Område Antal syssels. Årlig relativ sysselsförändring (%)

(milj.)

1985 1987 1970—75 1975—80 1980—85' 1985—87 Storstadslän 1.670 1.726 1.5 0.8 0.9 1.6

därav AB län 0.896 0.932 1.6 1.1 1.1 2.0 S_kogslän 0.868 0.873 1.9 1.0 0.3 0.3 Ovriga län 1.734 1.757 1.3 0.9 0.6 0.7 Stödomr. A 0.078 0.076 1.9 0.7 — — 1.0 " B 0.084 0.084 —0.5 0.9 —0.l " C 0.373 0.374 1.9 0.5 — 0.2 " A—C 0.535 0.535 1.5 0.6 0.0 Utanför " 3.733 3.821 1.5 0.9 — 1.2 Riket totalt 4.273 4.356 1.5 0.9 0.7 1.0

Källor: FoB för åren 1970.1980 och 1985,AKU (") för åren 1980 och 1985 samt ARSYS 1987 (SCB) (Avser såväl hel- som deltidssysselsatta).

Bilaga 1

Länsgrupperna

Som framgår av tabell 1] har storstadslänen under de senaste åren haft en mer än dubbelt så stor sysselsättningstillväxt som gruppen övriga län relativt sett. Storstadslänens sysselsättningstillväxt har samtidigt varit om- kring fem gånger så stor som inom skogslänen. Även under den första hälften av 1980-talet hade storstadslänen en klart större tillväxt än de båda övriga länsgrupperna men skillnaderna var inte lika stora som under de senaste åren. Under perioden 1985— 1987 ökade det totala antalet syssel- satta i storstadslänen med ca 56 000 personer varavStockholms län ensamt svarade för en ökning med ca 36 000 personer. I landet som helhet uppgick den totala sysselsättningsökningen till ca 83000 personer. Omkring 67 % av den totala sysselsättningsökningen uppstod således i storstadslänen, vilket kan jämföras med dessas sysselsättningsandel år 1985 som var ca 39 %. Motsvarande andelar för Stockholms län var ca 43 % resp. ca 21 %. En avsevärd koncentration av sysselsättningstillväxten till storstadslänen och då främst till Stockholms län har således skett under de senaste åren. Storstadlänens andel av sysselsättningen i hela landet har dock bara ökat med drygt en halv procentenhet.

Skogs/änen har haft en väsentligt svagare sysselsättningstillväxt under 1980— än under 1970-talet. Den svaga tillväxten har varit relativt likartad under förstahälften av 1980-talet och under de senaste åren. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta i skogslänen ökat med ca 4400 personer. vilket motsvarar ca 5% av landets totala sysselsättnings- tillväxt. År 1985 var skogslänens sysselsättningsandel ca 20 %.

Gruppen övriga län har under 1980-talet haft en svagare sysselsättnings- tillväxt än storstadslänen men denna har ändå varit omkring dubbelt så stor relativt sett som i skogslänen. Under perioden 1985—1987 ökade antalet sysselsatta i gruppen övriga län med sammanlagt ca 23 000 peroner, vilket motsvarade ca 28 % av landets totala sysselsättningsökning. År 1985 hade gruppen övriga län en sysselsättningsandel på ca 41 %. Även denna länsgrupp har således fått en mindre del av tillväxten än vad som skulle varit fallet om sysselsättningen ökat i proportion till sysselsättningsande- len.

Stödområdena

Inom de olika stödområdena har sysselsättningen under de senaste åren stagnerat om man ser på dessa sammantaget. Samtidigt har området utanför stödområdena haft en klar tillväxt med drygt en procent per år. Jämfört med den andra hälften av 1970-talet är det en ogynnsammare utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med drygt en halv procent om året. Tyvärr finns det inte någon riktigt pålitlig statistik för att beskriva sysselsättningsutvecklingen i stödområdena under 1980-talets första hälft.

Den klart mest ogynnsamma sysselsättningsutvecklingen under de se- naste åren har skett inom stödområde A där antalet sysselsatta minskat med en procent om året eller med sammanlagt ca —1500 personer. År 1987 fanns omkring 76000 sysselsatta inom detta stödområde. Jämfört

med utvecklingen under 1970-talet betyder detta en försämring eftersom Prop. 1989/90: 76 sysselsättningen ökade under främst 1970-talets första hälft men även Bilaga 1 under den andra hälften. lnom stödområde B har antalet sysselsatta i stort sett stagnerat efter år 1985. År 1987 fanns det omkring 84000 sysselsatta inom detta stödområ- de. Jämfört med utvecklingen under den andra halvan av 1970-talet är det fråga om en sämre utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med närmare en procent per år. Det är som tidigare påpekats svårt att säga något säkert om utvecklingen under den första hälften av 1980-talet. Stödområde C har haft en svag sysselsättningstillväxt under de senaste åren. Sammantaget ökade antalet sysselsatta med ca 1 700 personer under perioden 1985 —1987.År 1987 fanns det omkring 374000 sysselsatta inom detta stödområde. Utanför stödområdena har antalet sysselsatta ökat med drygt en procent om året under de senaste åren, vilket är ungefär samma utveckling som under 1970-talet. År 1987 fanns det omkring 3,8 milj. sysselsatta utanför stödområdena, vilket motsvarade ca 88 % av landets totala sysselsättning.

Glesbygden/landsbygden

När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom glesbygd/landsbygd under de senaste åren har den beskrivits genom den redovisning som tidigare gjorts under denna punkt beträffande utvecklingen inom stödområdena. Stödområde A och B kan därvid sägas representera en något mer utpräglad glesbygd än stödområde C. När det gäller sysselsättningsutveeklingen inom det vidare begreppet landsbygd är det svårare att beskriva utveck- lingen eftersom någon mer entydig dcfrnition av begreppet landsbygd inte finns. Dessutom gjordes, som tidigare påpekats. ingen tätortsavgränsning i samband med folk- och bostadsräkningen år 1985. vilket gör det svårt att beskriva sysselsättningsutvecklingen på landsbygden på ett mer relevant sätt.

Kommunerna

Av tabell 14 i bilaga 1: I och av figur 14 i bilaga I:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen i landets samtliga kommuner under perioden 1985—1987. Som framgår av denna figur finns den ungefärliga fjärdedel av landets kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättnings- utvecklingen främst i Norrland men även åtskilliga kommuner i Bergsla- gen och sydöstra Sverige tillhör denna grupp. Den fjärdedel kommuner som haft den största sysselsättningstillväxten ligger ganska utspridda i södra och mellersta Sverige men med en viss koncentration av kommuner till storstadsregionerna och dessas närområde samt till västra Götaland och södra Småland.

Bilaga 1

2.2. Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar

Eftersom näringsstrukturen i olika delar av landet varierar så påverkar sysselsättningsutvecklingcn inom de olika näringsgrenarna i stor utsträck- ning den totala sysselsättningsutvecklingen. Av tabell 11 framgår hur sysselsättningen förändrats inom olika näringsgrensaggregat i de tre läns- grupperna och i riket under perioden 1970—1987.

Som framgår av tabell 12 var det framförallt den offentliga sektorn bland de studerade näringsgrenarna som svarade för sysselsättningstillväx- ten i storstads'länen under 1970-talet. Tillväxten var dock samtidigt något lägre än i riket som helhet. Sammantaget ökade antalet sysselsatta inom denna sektor i storstadslänen med ca 152000 personer. Under 1980-talet har det i stället varit sektorn privata tjänster som haft den kraftigaste tillväxten relativt sett. Särskilt under de senaste åren har tillväxten varit mycket kraftig inom denna sektor. En del av minskningen inom industri- sektorn är dock avknoppningar av verksamheter till sektorn privata tjäns- ter varför en del av tillväxten inom den sistnämnda i praktiken inte varit någon reell tillväxt. På analogt vis har inte industrisysselsättningen i storstadslänen minskat lika mycket som siffrorna visar. Beträffande de senaste årens utveckling kan konstateras att industrisysselsättningen ökat svagt samtidigt som' antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn mins- kat i ungefär samma takt.

Inom skogslänen har sysselsättningsminskningen inom jord- och skogs- bruket efter en viss avmattning under 1980-talets första hälft åter ökat under de senaste åren till en takt som ligger något högre än under 1970- talet. lndustrisysselsättningen i skogslänen har minskat sedan mitten av 1970-talet men under de senaste åren har minskningen varit väsentligt lägre än tidigare. Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn ökade mycket kraftigt i skogslänen under 1970-talet och sammanlagt uppgick ökningen till ca 95000 personer. Under 1980-talets första hälft dämpades dock tillväxttakten avsevärt och under de senaste åren har tillväxten varit förhållandevis svag.

För gruppen övriga [än har sysselsättningsutvecklingcn inom jord- och skogsbruket varit relativt likartad den inom skogslänen relativt sett. Den svaga ökning av sysselsättningen inom sektorn som arbetskraftsundersök- ningarna visar på för perioden 1980—1985 är inte statistiskt säkerställd eftersom den ligger inom den statistiska felmarginalen. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning minskat kraftigt och mer än inom skogslä- nen. lndustrisysselsättningen inom denna länsgrupp har minskat sedan mit- ten av 1970-talet men under de senaste åren har en svag tillväxt skett i klart högre takt som under 1970-talets första hälft. Denna tillväxt har för övrigt varit klart större än inom storstadslänen. Sysselsättningen inom den offent- liga sektorn har ända sedan 1970-talets början. liksom i skogslänen. varit något större än den i sig kraftiga tillväxten i storstadslänen och under de senaste åren har tillväxten fortsatt men varit väsentligt svagare.

Tabell 12 Sysselsättningsutvecklingen inom vissa näringsgrenar och totalt inom tre Prop. 1989/90; 76 länsgrupper och i riket under perioden l970— 1987 Bilaga 1

Näringsgren Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1970—1975 1975—1980 1980—1985 1985—1987

Storstadslän: Jord-o. skog -—2.4 _2.3 —2.8 —4.7 Tillv. ind. m. m. 0.4 —2.1 —0.5 0.3 Privata tjänst. 1,7 2.9 2.1"' 6.0 Offentl. service 5.5 3.0 1.5 —O.2 Syssels. totalt 1.5 0.8 0.9 1.6 Skogslän: Jord-o. skog —3.1 —2.5 —0.9 —3.4 Tillv. ind. m. m. 1.9 — 1.1 — 1.4 —O.3 Privata tjänst. 1.9 3.2 2,1" 4.2 Offentlservicc 5 8 4.6 2.6 0.5 Sysselstotalt 1.9 1.0 0,3 0.3 Övriga län: Jord-o. skog — 3.0 —0.8 0.6 —4.7 Tillv.ind. m.m. 0.4 1,4 —O,9 1.4 Privata tjänst. 1.1 3.1 2.8* 4.3 Offcntl. service 4.2 1.8 0.4 Syssels. totalt 1.3 0.8 0.6 0.7 RIKET TOTALT:

Jord-o. skog 3.0 — 1.5 —0.3 —4.3 Tillv. ind. m. m. 0.7 — 1.6 —0.9 0.7 Privata tjänst. 1.5 3.0 2.3* 5.2 Offentl.service 5.8 3.8 1.8 0.2 Syssels. totalt 1,5 0.9 0.7 1.0

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning. Källor: FoB för åren 1970. 1975. 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980—85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga förvärvsarbetande).

Av tabell 13 framgår hur sysselsättningsutvecklingen varit inom vissa näringsgrenar inom och utanför de regionalpolitiska stödområdena sedan början av 1970-talet. Ser man på stödområdena sammantaget kan bl.a. konstateras att industrisysselsättningen inom dessa minskat svagt under de senaste åren till skillnad mot området utanför stödområdena som haft en viss tillväxt.

Sysselsättningstillväxten inom den offentliga sektorn har under de se- naste åren varit ungefär lika svag inom som utanför stödområdena. Mellan stödområdena har dock utvecklingen varierat med en klar minskning inom stödområde A, en stagnation inom stödområde B och en svag tillväxt inom stödområde C. Tillväxten inom stödområde C har för övrigt varit omkring dubbelt så stor som utanför stödområdena. Antalet sysselsatta inom privata tjänster inom stödområdena har relativt sett ökat i nästan samma takt som utanför stödområdet men sektorn svarar samtidigt för en mindre andel av sysselsättningen inom stödområdena. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket har fortsatt att minska klart under de senaste åren såväl inom som utanför stödområdena. Inom främst stödområde B har minskningtakten dock varit betydligt lägre än inom de övriga områden som redovisas i tabell 13. 243

Bilaga 1

Tabell 13 Sysselsättningsutveckling inom vissa näringsgrenar inom och utanför stödområdena under perioden l970— 1987

Stödom råde/ näringsgren

Stödområde A: Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde B:

Jord- o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde C:

Jord o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde A — C:

Jord-0. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Utanför A-C:

J ord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

RIKET TOTALT:

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj.

Offentl. serv.

* 1 AKU finns ingen redovisning på stödområden. Källor: FoB för åren 1970. 1975. 1980 och 1985. ARSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980 85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga färvärvsarb. ).

Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1980—1985* 1985—1987 1970—1975

5.8

1975—1980

upp»:

[

ålQOlQ

l bw—l»)

2.3. Sysselsättningsstrukturen

Av tabell [4 framgår översiktligt näringsstrukturen i de tre länsgrupper och i riket totalt år 1987 samt resp. näringsgrens sysselsättningsandel åren 1970 och 1987.

va.—..—

3

wg—w

o'o—b.

. .

oo'oxo _Awm mwm— am—o |

OOOONUJ

8

rPPP oowow

990? v—Ur—N peop— PPP? muscu- PHP? quw WLANDO Ull—)Q—

Tabell 14 Näringsstrukturi tre länsgrupper åren 1970 och 1987 Prop 1989/90; 76 Länsgrupp Andel sysselsatta (%) Antal sysselssatta Brlaga 1 - (l OOO-tal) 1970 1987 1987 Storstadslän: Jord. o. skog 3,2 1.6 27 Tillv. ind. m.m. 24.4 17.7 306 Priv.tj. 17,0 20.4 352 Offentlservice 21.6 29,9 516 Skogslän: Jord.o. skog 10.8 6.3 55 Tillv. ind. m. m. 29.4 22.5 197 Priv.tj. 9.9 12.3 108 Offentlservice 20.7 34.1 298 Övriga län: Jord. o. skog 10.9 6.5 114 Tillv. incl. m.m. 36.0 27.9 489 Priv.tj. 9.6 11,4 201 Offentlservice 18.7 31.3 549 RIKET T OTALT: Jord o. skog 7.9 4.5 196 Tillv. ind. m. m. 30.2 22,8 992 Priv.tj. 12,6 15,2 660 Offentl. service 20,2 31 .3 1 364

Källor: FoB för år 1970 samt ÅRSYS 1987 (SCB). Avser såväl hcl- som deltidsarbe- tande.

Som framgår av tabell 14 är det andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn som i samtliga tre länsgrupper ökat klart mest mellan åren 1970 och 1987. För riket som helhet betyder detta att sektorns andel ökat från omkring en femtedel till närmare en tredjedel av den totala sysselsättning- en. Samtidigt har andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskat från ca 30 % till ca 23 %. Denna minskning har skett i samtliga länsgrupper. Andelen sysselsatta inom privata tjänster har ökat från ca 13 % till ca 15 %. Inom storstadslänen har sektorn ökat från ca 17% till drygt 20% och svarar idag för en något större andel av sysselsättningen än tillverkningsin- dustrin. Särskilt inom storstadslänen har dock många verksamheter som tidigare räknades till industrisektom överförts till privata tjänster varför andelsförskj utningama kan vara något missvisande.

Från regional synpunkt bör särskilt framhållas den stora betydelse som utbyggnaden av den ojkntliga sektorn haft för arbetsmarknadsituationen och därmed också för den regionala balansen i skogslänen. När sysselsätt- ningen inom jord- och skogsbruket och inom industrin minskat har expan- sionen av olika offentliga verksamheter utgjort ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen i särskilt dessa län. Dessutom har tillväxten varit förhållan- devis jämnt fördelad även inom länen, vilket bidragit till att upprätthålla den inomregionala balansen. Ytterligare en positiv faktor ur arbetsmark- nadssynpunkt har varit den förhållandevis stora stabilitet som kan sägas känneteckna de skatte- och avgiftsfinansierade verksamheter som tillsam- mans utgör den offentliga verksamheten.

Särskilt under de senaste åren har sysselsättningstillväxten inom sektorn privta tjänster varit mycket kraftig. Från regional synpunkt framstår det 245 dock som ett dilemma att en så pass stor del av denna sektor är koncentre- rad till storstadsområdena och till landets största tätorter. Till skillnad mot

den offentliga sektorn tenderar därför en tillväxt inom privata tjänster att Prop. 1989/90: 76 öka de inom- och mellanregionala obalansema. Bilaga 1

2.4. Inomregionala obalanser

De inomregionala Obalanserna bclyscs endast delvis om man analyserar utvecklingen med avseende på stödområdesinplacering m.m. Eftersom länen utgör en administrativ avgränsning och länsstyrelserna förfogar över särskilda regionalpolitiska medel är det även intressant att belysa de inom- regionala obalanserna länsvis. l tabell [5 redovisas därför en uppdelning av de sju skogslänen samt av Örebro och Västmanlands län i två delar. Den ena länsdelen utgörs i resp. fall av den största lokala arbetsmarknaden i länet enligt en avgränsning som SCB nyligen redovisat och den andra länsdelen består av den del av länet som ligger utanför den största lokala arbetsmarknaden. I två fall (Gävleborgs och Jämtlands län) har dock SCB:s avgränsning frångåtts genom att ett färre antal kommuner räknats till den största lokala arbetsmarknaden.Vilka kommuner sam ingår i resp. läns största lokala arbetsmarknad framgår av bilaga I : 3.

Tabell 15 BefolkningS- och sysselsättningsutveckling inom nio läns största lokala arbetsmarknad och i området utanför denna under l970— och 1980-talet

Största lok. arb. m./ Årlig relativ förändring (%) resterande länsdel/ Antal invånare Antal sysselsatta länet totalt 1971—80 1981—88 1970—80 1985—87

SLBD' RBD* BD län totalt

SLAC RAC AC län totalt SLZ RZ Z län totalt

SLY RY Y län totalt

SLX RX X län totalt SLW RW W län totalt

SLU RU U län totalt

SLT RT T län totalt

SLS RS — , S län totalt 0.0

| oo—

| 99 Nix] N—N | . P _AN NOO— Num— _uhN www Amt») _o-a- [OU-axl tu

I c .o—o 9.0— 900

1 |

Noax: wau Nuo N'NL: __N— "who _ooo xle: »soso .nu. xI-P-OO Nour så?—oo ——— moln own..» 'oOUv '_le | ooo ooo ooo ooo ooo oo— oo;—

I | I

of:-N _A— 'on—oo O—N "olma wA'o moo Ul-D-N |

| oo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo

op ooo I |

ooo ooo ooo ooo ooo oo oo— Peo rp:— ___...— ...._.._. ___—__. ___—|.) .N""—'

I P "o

" SLBD=största lokala arb. markn. i Norrbottens län(Luleå..Piteå. Boden och Älvs- byns kommuner). RBD=resterande del av Norrbottens län. Ovriga förkortningar på motsvarande vis. De kommuner som ingår i de största lokala arbetsmarknaderna framgår av bilaga I.'3. 246 Källa: Befolkningsstatistik (SoS), FoB för år 1970, 1980 samt ÅRSYS för år 1985 och 1987 (SCB).

Som framgår av tabell 15 har i de flesta av de studerade nio länen Prop. 1989/90; 76 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen varit väsentligt gynnsamma- Bilaga 1 re inom den största lokala arbetsmarknaden än inom den resterande delen av länet. Detta visar på de ofta avsevärda inomregionala skillnader som finns i utvecklingshänseende och som döljs om endast uppgifter för hela länet används för att beskriva utvecklingen.

Hänvisningar till S2-4

2.5. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket

Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruket var år 1987 endast ca 5% av den totala sysselsättningen i landet. År 1970 var motsvarande andel ca 8%. Trots denna minskning betyder sysselsättningen inom denna sektor fortfarande mycket regionalpolitiskt eftersom den i många sysselsättnings- svaga delar av landet t. ex. inom glesbygden utgör en viktig deltidssyssel- sättning.

Som framgått av tidigare tabeller har sysselsättningen inom jord- och skogsbruket forsatt att minska förhållandevis kraftigt under de senaste åren. Minskningen har varit något större utanför stödområdena relativt sett. Sammanlagt uppgår minskningen till ca 18000 personer under peri- oden 1985—1987. År 1987 fanns omkring 196000 personer sysselsatta inom denna sektor (jmf. tabell 3 i bilaga 1:1).

För att belysa att jord- och skogsbruket alltjämnt svarar för en betydan- de del av sysselsättningen i många delar av landet kan nämnas de tio kommuner som år 1987 hade de högsta andelarna nämligen: Ydre (27,2 %), Borgholm (26,4 %), Grästorp (26,2 %), Bjurholm (25,7 %), Hörby (25,60/0), Svalöv (23.70/0), Robertsfors (23,40/0), Sjöbo (23,30/0), Sorsele (23.30/0) samt Mörbylånga (23,0 %).

2.6. Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri

Under de senaste åren har som tidigare framgått antalet sysselsatta inom gruv- och tillverkningsindustrin åter ökat efter att under en lång följd av år ha minskat. Under perioden 1985—1987 uppgår den sammanlagda ök- ningen till ca 14000 personer eller ca 1,4%. Inom skogslänen har dock antalet industrisysselsatta forsatt att minska om än i väsentligt lägre takt än tidigare. Sysselsättningsökningen inom sektorn har varit väsentligt snabbare inom gruppen övriga län än i storstadslänen (jmf. tabell 4 i bilaga 1:2 ochjigur 15 i bilaga I:2).

Tabell 16 Sysselsättningsutveeklingen inom gruv- och til/verkningsimlustri i tre läns- Prop. 1989/90; 76 grupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1970—1987 samt andel . sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%) Bllaga 1

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr.(%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 l980—85*l985—87 1970 1987

Storstadslän 0.4 —2. l —O.5 0.3 24.4 17.7

därav AB län 0.2 —2. 1 —0,8 —0.6 20.3 14.2 Skogslän 1.9 —l. l —l .4 —0.3 29.4 22.5 Ovriga län 0.4 — 1.4 —0. 9 1.4 36.0 27.9 Stödområde A 4.3 —0. l — — 1.9 21.7 19.4 " B 3.5 —0. 5 —O.7 19.5 17.7 " (* 1.9 —.l 6 — 0.1 33.5 26.0 " A—C 2.4 —.1 3 — —O,3 29.4 23.7 Utanför " 0.5—1.6 — 0.9 30.3 22.6 Riket totalt 0.7 — 1.6 —O.9 0.7 30.2 22.8

* Enligt AKU för år 1980 resp 1985 (SCB). Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källor: FoB för åren 1970. 1975 och 1980. AKU (_jml'. ovan), ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

Inom de regionalpolitiska stödområdena har antalet industrisysselsatta minskat svagt under de senaste åren. Minskningen har dock huvudsakligen skett inom stödområde A och B medan stödområde C haft en i stort sett oförändrad industrisysselsättning. Sysselsättningsminskningen inom stöd- område A har relativt sett varit ungefar dubbelt så stor som inom stöd- område B. Sammantaget handlar det om en minskning med ca —600 arbetstillfällen i stödområde A och om ca —200 arbetstillfällen inom stödområde B. '

Av figur 16 i bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av industri- sysselsättningen under perioden 1985—1987 i landets kommuner. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den största minsk- ningen av industrisysselsättningen främst i övre Norrlands inland men även åtskilliga kommuner i mellersta Sverige tillhör denna grupp. Kom- munerna med den största tillväxten av industrisysselsättningen finns främst i södra Sverige och ligger förhållandevis utspritt.

2.6.1 Industrins arbetsställestruktur regionala skillnader

Industrins arbetsställestruktur varierar förhållandevis mycket mellan olika delar av landet. Vissa regioner är typiska småföretagsområden medan andra är starkt dominerade av ett fåtal större arbetsställen. Detta förhål- lande innebär i sig väsentligt olikartade förutsättningar för den regionala utvecklingen inom resp. region och för den typ av politiska åtgärder som kan behövas.

Av tabell 17 framgår hur arbetsställestrukturen varierade mellan ett antal län år 1988. Som framgår av tabellen är Jämtlands län det som har den klart högsta andelen industrisysselsatta vid mindre arbetsställen dvs. upp till 50 anställda. Även Jönköpings, Kronobergs. Kristianstads och lf'ästerbottens län har förhållandevis höga andelar sysselsatta vid de mind- re arbetsställcna. Även när det gäller de medelstora arbetsställcna (50— 248

199 anställda) ligger Jämtlands län högst av de studerade länen med en Prop. 1989/90: 76 andel på drygt 40 procent. Liksom beträffande de mindre arbetsställena Bilaga 1 har även Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och I-"ästerbottens [än en förhållandevis hög andel sysselsatta vid de medelstora arbctsställena. Av de studerade länen utmärks särskilt Kronobergs län av en hög andel sysselsatta vid arbetsställen med 200—499 anställda. När det gäller de största arbetsställena inom industrin dvs. de med minst 500 anställda ligger Blekinge och Västmanlands län högst med andelar på ca 48 % resp. ca 44 % av den totala industrisysselsättningen. Därefter följer Gävleborgs och Stockholms län med andelar strax under 40 %.

Tabell 17 .-1rbetsställestruktur inom grnv- och til/verkningsindustri i vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Län Arbetsställcstruktur år 1988 (%)

Antal anställda per arbetsställe 0—4 5—49 50— 199 200—499 500— Totalt Stockholms 4.9 22.5 19.6 15.3 37.7 [00.0 Jönköpings 3.3 28.6 37.6 16.0 14.4 100.0 Kronobergs 2.9 26.8 34.7 30.0 6.4 1000 Blekinge 1.5 13.5 14.5 22.5 47.9 100.0 Kristianstads 2.9 25.2 31.7 16.8 23.4 100.0 Västmanlands 2.0 14.2 20.3 19.4 44.1 100.0 Värmlands 2.2 18.7 25.2 22.9 31.1 100.0 Kopparbergs 3.0 22.9 26.6 15.4 32.0 100.0 Gävleborgs 2,2 16.4 24.7 18.2 38.5 100,0 Västernorrl. 2.8 17.9 29.9 14.1 35.3 100.0 Jämtlands 4.2 36.6 42.2 8.8 8.2 100,0 Västerbottens 4.0 24.5 33.3 22.1 16.2 100.0 Norrbottens 3.5 23.1 26.3 12.5 34.6 100.0 Riket totalt 3.1 20.7 25.3 17.8 33.1 100.0

Källa." CFAR (SCB).

Som framgår av tabell 18 finns det en avsevärd regional variation beträf- fande olika branschers betydelse för sysselsättningen inom industrisek- torn. Denna variation är naturligtvis till största delen historiskt betingad genom att industrier byggts upp där det funnits speciellt gynnsamma förutsättningar för en viss verksamhet t. ex. när det gällt närheten till vissa råvaror som skog ellerjärnmalm. Denna regionala variation medför i sin tur att utvecklingen inom olika regioners industri varierar och kan vid större strukturförändringar inom en viss bransch medföra betydande ar- betsmarknads- och regionalpolitiska problem i vissa delar av landet. Färs- ka exempel på detta utgör förändringarna inom järn- och stålindustrin i Bergslagen och inom varvsnäringen i Väst- och Sydsverige.

Som framgår av tabell 18 är de dominerande branscherna inom stor- stadslänen grafisk industri (14%) och olika delbranscher inom verkstads- industrin. I skogslänen är det i högre utsträckning råvarubaserade bran- scher som dominerar som t.ex. trävaruindustri (12%). massa- och pap- persindustri (13 %) samt järn- och stålindustri (12 %). Inom gruppen övriga 249

Bilaga 1

län är de största branscherna delbranscher inom verkstadsindustrin som metallvaruindustri.maskinindustri och transportmedelsindustri.

Ser man till de senaste årens sysselsättningsutveckling inom de olika industribranscherna kan för storstadslänens del konstateras att bland de sysselsättningsmässigt mer betydelsefulla branscherna har den kemiska industrin. maskin- och elektroindustrin. haft en svag minskning. Den mest positiva förändringen bland de "tunga” branscherna uppvisar transport- medelsindustrin med en klar sysselsättningsökning. Det är bilindustrin som främst ligger bakom denna gynnsamma utveckling. Även metallvaru- industrin har haft en viss sysselsättningstillväxt i storstadslänen under de senaste åren.

Bland skogslänens sysselsättningsmässigt viktigaste industribranscher är det framförallt metallvaruindustrin som svarat för en kraftig tillväxt med en tioprocentig sysselsättningsökning per år. Även trävaruindustrin har haft en viss tillväxt av antalet sysselsatta. Bland de viktigare branscherna har dock sysselsättningen samtidigt minskat inom massa- och _pappersin- dustrin med drygt 5% per år. järn- och stålindustrin med drygt 8% samt inom maskinindustrin med ca 6% per år.

Gruppen övriga län, som också haft den klart gynnsammaste utveckling- en av industrisysselsättningen totalt sett av länsgrupperna, har haft en sysselsättningstillväxt inom de tre största branscherna nämligen maskin- industrin. metallvaruindustrin och transportmedelsindustrin. Ökningen inom metallvaruindustrin är dock väsentligt svagare än inom de båda övriga branscherna.

Tabell 18 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985 — 1987 (%) inom tre länsgrupper

Bransch Andel syss. av tot. Årlig relativ förändr. ind.syss. 1987 (%) __ ant.syss. 1985—87010) Stor- Skogs- Ovriga Stor- Skogs- Ovriga stadslän län län stadslän län län Gruvor m.m. 0.3 4.4 0,6 — 2,6 —7.4 0.6 Skydd. livsm. 8.3 6,2 5.3 0.9 5.4 1,5 Konk. livsm. 4.4 0.8 2.1 3.5 — 1.0 — 0.6 Teko 2.6 1.9 6,0 — 0,4 0,7 1,0 Trävaruind. 2.0 12.3 9.6 1.6 1.7 1.1 Massa-o. papp. 3.4 13.2 5.4 4.9 5.1 1.0 Grafiskind. 13.5 4.3 4.8 0.4 3.1 — 0.2 Kemisk..petrl. 8.0 3,1 4.2 — 1,1 4.0 — 3.4 Gummi. plast 2.7 1.9 3.6 8.9 6.5 1.5 Jord- o. stenv. 2.3 1.4 4.0 4.7 2.5 10.4 Järn-o.stålin. 0.8 11.6 3.9 — 7.0 —8.3 —10,3 Metallvaruind. 9.4 14.1 13.0 1.9 10.0 1.5 Maskinind. 13.8 10.5 14.3 — 1.1 —6.0 7.9 Elektroind. 10.1 7.2 8.2 — 2.0 —3.9 — 4.1 Varvsind. 2.2 0.3 0.6 —25.5 19.9 3.4 Ovr. transp. 12.2 5.6 12.7 4.5 16.8 5.7 Instr. m.m. 4.2 1.2 1.7 10.2 7.5 1.4 lnd. totalt* 100.0 lO0,0 1000 0.3 -0.3 1.4

* Gruv- och tillverkningsindustri (SNl 2+3+4). Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (avser samtliga förvärvsarbetande) (SCB).

Av tabell 19 framgår hur branschstrukturen varierar inom stödområde- Prop. 1989/90: 76 na A—C och i området utanför dessa stödområden samt hur sysselsätt- Bilaga 1 ningsutvecklingen varit inom de olika branscherna under perioden 1985 -— 1987. Inom stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste branscherna metallvaruindustrin (16 %),trävaruindustrin (13%). järn- och stålindustrin (12 %) samt massa- och pappersindustrin (9 %). Jämfört med området utanför stödområdena betyder också gruvindustrin (6 %) förhål- landevis milcket. Sysselsättningsutvecklingen inom dessa branscher har varit mycket olika. Den klart mest positiva utvecklingen har metallvaruin- dustrin haft med en sysselsättningsökning på 14% per år. Trävaruindu- strin har haft en mycket svag ökning medan antalet sysselsatta minskat förhållandevis mycket inom de Övriga ”tunga” branscherna i stödområde- na. Även gruvindustrin har haft en betydande sysselsättningsminskning.

Utan/ör stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste bran- scherna maskinindustri (14%). övrig transportmedelsindustri (12 %) samt metallvaruindustri (12 %). Samtliga dessa branscher har haft en klar sysselsättningstillväxt under perioden 1985 — 1987. Störst ökning uppvisar transportmedelsindustrin med närmare 6% per år.

Tabell 19 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985—1987 (%) i stödområde A—C.övriga landet och i hela riket

Bransch Andel syss. av tot. Årlig relativ förändr. ind. syss.19_8_7 (%) antal syss. 1985-87 (%) St. omr. Ovr. Riket St. omr. Ovr. Riket

Gruvor m.m. 6.4 0.5 1.3 7.1 1.7 —- 5.3 Skydd. livsm. 5.9 7.0 6.4 5.0 1.6 2.0 Konk. livsm. 0.7 2.8 2.5 17.9 1.0 1.5 Teko 2.3 4.4 4.1 1.7 _ 0.6 0.7 Trävaruind. 12.9 7.1 7.8 0.6 1.5 1.3 Massa-opapp. 9.4 5.9 6.3 6.5 1.2 1.1 Grafisk ind. 3.4 7.9 7.3 6.7 0.1 0.5 Kemisk..petrl. 2.0 5.6 5.1 8.3 2.0 — 1.5 Gummi.plast 2,6 3.0 3.0 4.5 1.7 2.0 Jord- o.stcnv. 2.0 3.1 2.9 4.6 8.0 8.2 Järn-o.stålin. 11,7 3.4 4.5 —10.9 — 8.2 — 9.1 Metallvaruind. 16.4 11.5 12.1 14.0 1.7 3.4 Maskinind. 8.7 14.1 13.4 — 7.3 3.5 2.5 Elcktroind. 8.4 8.6 8.6 — 4.3 — 3.2 — 3.4 Varvsind. 0.4 1.2 1.1 24.6 — 19.7 — 18.6 Ovr.transp. 5.9 11.9 11.2 17.1 5.6 6.3 Instr. m.m. 1.0 2.6 2.4 8.0 6.5 6.5 Ind.tota1t* 100.0 100.0 100.0 — 0.3* 0.9* 07*

* Gruv- och tillverkningsindustri m.m.(SN12 + 3 +4). Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

2.7. Sysselsättningen inom privata tjänster

Sektorn privata tjänster har alltmer uppmärksammats genom den förhål- landevis kraftiga sysselsättningstillväxt som skett inom denna sektor sedan mitten av 1970-talet. Som tidigare påpekats förklaras dock åtminstone i storstadslänen en inte oväsentlig del av tillväxten av att verksam heter som 251

redan tidigare fanns inom industriföretagen brutits ut från dessa och blivit självständiga verksamheter inom tjänstesektorn. Reellt betyder detta att tillväxten inte varit fullt så kraftig som statistiken visar.

När man studerar sektorn privata tjänster bör man dels vara medveten om att den inrymmer mycket heterogena verksamheter. dels att sektorn i hög grad är koncentrerad till storstadsregionerna och till de största orterna i övriga landet. Detta belyses av att ca 53 % av sektorns totala sysslesätt- ning på ca 660000 personer år 1987 fanns i storstadslänen. Enbart Stock- holms län hade detta år ca 225 000 sysselsatta inom sektorn, vilket motsva- rade ca 34 % av sektorns totala sysselsättning,

Som framgår av tabell 20 har antalet sysselsatta inom sektorn privata tjänster ökat kraftigt inom samtliga tre länsgrupper under perioden 1985 — 1987. Tillväxten har dock varit klart störst i storstadslänen där omkring hälften av sektorns sysselsättning i landet finns. Stockholms län har nästan genomgående haft en något större sysselsättningstillväxt än länsgruppen som helhet.

När det gäller stödområdena är det kanske mest intressant att konstatera den väsentligt mindre roll som sektorn spelar ur sysselsättningssynpunkt. År 1987 fanns bara drygt var tionde förvärvsarbetande inom sektorn privata tjänster i stödområdena mot omkring var fjärde förvärvsarbetande i Stock- holms län.

Ser man till ökningen i antal arbetstillfällen inom sektorn under peri- oden 1985—1987 så handlar det för storstadslänens del om en samman- lagd ökning med ca 38000 arbetstillfällen. Av dessa har ca 26000 eller närmare 70 % tillkommit enbart i Stockholms län. I skogslänen har ökning- en samtidigt varit ca 8000 arbetstillfällen. Antalet sysselsatta inom landet som helhet har ökat med ca 63000 arbetstillfällen. vilket betyder drygt 30000 nya arbetstillfällen per år.Drygt 40 % av sektorns totala sysselsätt- ningsökning under perioden 1985 —1987 har skett i Stockholms län. (Jmf. även tabell 5 i bilaga 1:10chjigur 17 i bilaga 1: 2).

Tabell 20 Sysselsättningsutvecklingen inom privata tjänster' i tre länsgrupper. stö- dområdena och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%)

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr. (%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 1981—85" 1985—87 1970 1987 Storstadslän 1.7 2.9 2.1 6.0 17.0 20.4 därav AB län 2.1 4.6 2.1 6.4 20.3 24.1 S_kogslän 1.9 3.2 2.1 4.2 9.9 12.3 Ovriga län 1.1 3.1 2.8 4.3 9.6 11.4 Stödområde A 1.3 0.8 5.5 8.4 10.6 " B 1.1 2.9 — 3.4 8.5 11.5 C 1.9 4.0 —- 4.1 9.0 11.5 " A—C 1.7 3.4 — 4.2 8.8 11.3 Utanför 1.5 2.9 — 5.3 13.1 15.7 Riket totalt 1.5 3.0 2.3 5.2 12.6 15.2

" Enligt den sektorsavgränsning som används inom länsplaneringen. " Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB). Källa: se tabell 16.

lx) Ul IN)

Av figur 18 i bilaga 1.'2 framgår den relativa förändringen av antalet Prop. 1989/90: 76 sysselsatta inom privata tjänster i landets kommuner under perioden Bilagal 1985—1987. Som framgår av denna figur finns det förhållandevis många kommuner i norra Sverige bland de kommuner som haft den största sysselsättningsökningen inom sektorn. Man bör dock vara medveten om att sektorn i många av dessa kommuner sysselsätter förhållandevis få personer, vilket medför att även mindre ökningar av antalet sysselsatta kan innebära stora relativa förändringar. Av figuren framgår även att kommunerna strax nordväst om Stockholmsregionen haft en särskilt gynn- sam utveckling. Den svagaste sysselsättningstillväxten inom sektorn har främst de mindre kommunerna i hela landet haft.

Av tabell 21 framgår hur arbetsställestrukturen inom sektorn privata tjänster varierade i de tre länsgrupperna och i vissa län år 1988. Rent allmänt kan konstateras att sektorn i hög grad är dominerad av mindre arbetsställen. Omkring 60 % av de anställda fanns år 1988 vid arbetsställen med mindre än 50 anställda. Från regional synpunkt kan noteras att de mindre arbetsställena är något vanligare utanför storstadslänen. Arbets- ställen med 50— 199 anställda svarar för omkring en fjärdedel av sektorns sysselsättning såväl inom som utanför storstadslänen medan arbetsställen med mer än 200 anställda betyder klart mer för sysselsättningen inom storstadslänen än i skogslänen och övriga landet.

Tabell 21 Arbetsställestruktur inom privata ljänster"' i tre länsgrupper. vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Område Arbetsställestruktur år 1988 (%) Antal anställda per arbetsställe 0—4 5 49 50— 199 200—499 500— Totalt Storstadslän 10.3 39.8 24.2 13.5 12.2 100.0 AB län 9.1 36.1 24.1 14,8 16.0 1000 M län 13.3 47.5 26.9 10.1 2.3 100,0 0 län 11.2 43,7 22.3 12.9 9,8 100.0 Skogslän 15.3 52.4 24.0 7.6 0.6 1000 Övriga län 15.2 52,3 23,0 3,5 1,0 100,0 Riket totalt 12.7 45.8 23.8 11.0 6.8 1000

* Avser här en något vidare avgränsning än i övriga tabeller (parti- och detaljhandel. rest. o. hotellv.. samfärds.. post o. tele..bank-o. försäkr. samt fastighetsförvaltn). Källa: C FAR (SCB).

2.8. Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster

Sysselsättningen ökade mycket kraftigt inom den offentliga sektorn under 1970-talet. Från regionalpolitisk synpunkt var denna kraftiga tillväxt myc- ket värdefull eftersom den fördelade sig förhållandevis jämnt över landet. Samtidigt som sysselsättningen inom jord- och skogsbruket och inom industrisektom började minska betydde denna utbyggnad av den offentli- ga sektorn mycket för att möta det arbetskraftsutbud som fanns i olika delar av landet. På detta vis har den offentliga sektorn kommit att spela en 253

Bilaga 1

viktig roll för den regionala balansen i landet. En annan minst lika viktig roll har sektorn spelat för att öka andelen sysselsatta kvinnor inom olika lokala arbetsmarknader.

Som framgår av tabell 22 har sysselsättningstillväxten inom den offentli- ga sektorn reducerats avsevärt under 1980-talet jämfört med 1970-talet. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning t.o.m. minskat svagt i storstadslänen. Även om tillväxten således avtagit under 1980-talet har den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen gjort att den offentliga sek- torn i dagsläget svarar för drygt 30% av landets totala sysselsättning. Ser man till sektorns sysselsättningsandel i de tre länsgrupperna år 1987 så var denna högst i skogslänen (ca 34%) och omkring två procentenheter lägre i de båda övriga länsgrupperna.

Under perioden 1985— 1987 har antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn i landet som helhet ökat med ca 6100 personer. 1 storstadslänen har antalet sysselsatta inom sektorn däremot minskat med ca 1 700 per- soner. Denna minskning beror helt på att sysselsättningen minskat med ca 3 100 personer i Stockholms län medan de båda övriga storstadslänen haft en liten ökning. De båda övriga länsgrupperna skogslän resp övriga län har haft sysselsättningsökningar med ca 3000 resp. ca 4800 personer. Även om storstadslänen inte längre har en tillväxt av sysselsättningen inom den of- fentliga sektorn finns närmare 38 % av sektorns totala sysselsättning i dessa län. Motsvarande andel för skogslänen är ca 22 %. Andelen sysselsatta kvin- nor inom sektorn offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI9) var år 1987 så hög som 71 %. Som en jämförelse kan nämnas att andelen kvinnor inom gruv- och tillverkningsindustrin (SNI 2+3) samma år var ca 28 %. (Jmf. även tabell 6 i bilaga I:] ochfgur 19 i bilaga 12.)

Tabell 22 Sysselsättningsutvecklingen inom offentlig/[invaltning och tjänster" i tre länsgrupper. stödområdca och i Stockholms län under perioden 1970—1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%)

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr. (%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 1980—85" 1985-87 1970 1987

Storstadslän 5.5 3.0 1.5 —0.2 21.6 29.9

därav AB län 5.4 5.1 1.6 —O,6 23.4 29.8 S_kogslän 5.8 4.6 2.6 0,5 20.7 34.1 Ovriga län 6.1 4,2 1,8 0,4 18,7 31.3 Stödområde A 5.5 4.4 — 1,8 20,3 35.3 " B 4.2 4.5 — —0.1 19,5 33.4 " C 5.7 3.9 -— 0.9 19.6 32.7 " A—C 5,4 4,1 — 0.3 19.7 33.2 Utanför " 5.8 3.8 — 0.5 20.3 31.0 Riket totalt 5.8 3.8 1.8 0.2 20.2 31.3

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning ** Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB).Sektorsavgränsningen avviker någotjäm- fört med länsplaneringen. Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källa: se tabell 16.

Av figur 20 i bilaga 1:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen inom den offentliga sektorn i landets kommuner under perioden 1985— 1987. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den mest

gynnsamma sysselsättningsförändringen spridda över hela landet men en Prop. 1989/90: 76 viss koncentration till de västra delarna av södra Sverige finns. Även de Bilaga 1 kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättningsförändringcn med en svag minskning ligger förhållandevis utspritt men en viss koncen- tration till norra Sveriges inland finns. Av tabell 23 framgår hur arbetsställestrukturen inom den offentliga sektorn varierade i ett antal län och i landet som helhet år 1988. Omkring en tredjedel av sektorns sysselsättning fanns vid arbetsställen med 5—49 anställda. Ytterligare omkring en fjärdedel av sektorns totala sysselsätt— ning fanns vid arbetsställen med 50— 199 anställda. De regionala variatio- nerna kring dessa andelar är inte särskilt stora. vilket beror på att sektorn byggts ut relativt likformigt i olika delar av landet. Arbetsställen med 200—499 anställda svarar endast för ca 1 1 % av sektorns sysselsättning. Stockholms län ligger högst av de studerade länen med närmare 15% och Jämtlands län lägst med endast ca 3%. I övrigt är den regionala variatio- nen inom denna storleksklass särskilt stor. De största arbetsställena svarar för knappt en fjärdedel av sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Även i detta fall slås man av hur liten den regionala variationen ändå är t. ex. ijämförelse med arbetsställestrukturen inom tillverkningsindustrin.

Tabell 23 .»frl)etsställestruktur inom O_[letltltjg förvaltning och andra tjänster" i vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Län Arbetsställestruktur år 1988 (%)

Antal anställda per arbetsställe 0—4 5—49 50—199 200—499 500— Totalt Stockholms 5.4 30.4 25.7 14.5 24.0 100.0 Malmöhus 5.8 32.9 27.0 11.3 23.2 1000 Göteborgs och Bohus 6.1 30.5 27.2 13.5 22,7 1000 Ostergötlands 4.6 32.7 25.6 11.0 26.1 100.0 Kalmar 6.3 34.5 27.0 11.0 21 ,2 1000 Blekinge 6,4 35.1 23.3 8.8 26.4 100.0 Värmlands 6.8 33.4 26.1 12.7 20.9 [00.0 Orebro 5.8 34.5 24,7 12,7- 22.2 100.0 Kopparbergs 7,0 35.2 21 .8 10,2 25.7 100.0 Gävleborgs 6.6 36.8 21 .8 9.6 25.3 100.0 Västernorrlands 6.1 36.2 23.9 6.8 27.1 100.0 Jämtlands 6.9 36.2 31,5 3.0 22.5 100,0 Västerbottens 8.7 32.4 24.2 8.9 25.7 100.0 Norrbottens 6.3 33,8 25,3 10.3 24.3 100.0 Riket totalt 6.1 33.1 25.8 11.4 23.6 100.0

" Avser SNI-kod 9. Källa: CFAR (SCB).

De regionala Obalanserna när det gäller tillgången på arbete belyses lättast genom en analys av sysselsättningsgraderna och då helst av dessa köns- och åldersuppdelade. Sysselsättningsgraderna anger i procent andelen för- värvsarbetande av befolkningen inom hela eller vissa delar av befolkning— 255

en inom ett visst geografiskt område. De förvärvsarbetande dvs. den s.k. Prop. 1989/90: 76 nattbefolkningcn bor inom området ifråga men behöver fördenskull inte Bilaga 1 arbeta inom detta utan kan lika gärna vara s.k. arbetspendlare över områ- desgränscn. Av tabell 24 framgår sysselsättningsgraderna i hela landet åren 1985 och 1987 med uppdelning på vissa köns— och åldersgrupper. Eftersom FoB 85 dvs. även ÅRSYS 85 inte är jämförbar med tidigare folk- och bostadsräkningar redovisas inga uppgifter för tidigare år i tabellen.(.lmf. även tabell 7 i bilaga I:] och_figur 21 i bilaga 1:2.)

'l'abell 24 .Svssclsätmin_argradcr inom vissa åldersgrupper i riket totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på kön (%)

Åldersgrupp Sysselsättningsgrad (%)

Män Kvinnor 1985 1987 1985 1987 16— 19 41.2 41.0 47.2 45.7 20—24 77.2 79.0 77.8 79.8 25—29 86.9 87.4 83.3 84.7 30—39 91.2 91.3 85.3 87.0 40—49 92.4 92.9 87.9 89.2 50—59 87.8 88.1 77.7 79.5 60—64 63.2 63,9 45,6 48.5 16—64 82.0 82.8 76.5 78.3

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB). (UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Som framgår av tabell 24 har inte männens sysselsättningsgrad ökat särskilt mycket under de senaste åren trots en mycket god arbetsmarknads- konjunktur inte minst inom industrisektom. Detta beror mycket på att männens sysselsättningsgrad redan tidigare varit förhållandevis hög. För hela åldersgruppen 16 — 64 år är det endast fråga om en ökning med knappt en procentenhet. Den största ökningen har skett bland yngre män, 20—24 år. där ökningen varit närmare två procentenheter.

Kvinnornas sysselsättningsgrad har inom hela åldersgruppen 16—64 år ökat med närmare två procentenheter dvs. mer än dubbelt så mycket som männens. Precis som för männen har den största ökningen skett inom åldersgruppen 20—24 år men även åldersgrupperna däröver har haft näs- tan lika stora ökningar.

Av tabell 1.5 i bilaga I: I och_ägurZZ i bilaga l:2 framgår sysselsättnings- graderna bland båda könen i enskilda kommuner åren 1985 resp. 1987. Som framgår av figuren finns den fjärdedel kommuner som år 1987 hade de lägsta sysselsättningsgraderna främst i norra Sveriges inland och i de västra delarna av mellersta Sverige. De högsta sysselsättningsgraderna finns främst i storstadsregionerna och de sydvästra delarna av Småland.

3.1. Sysselsättningsgraderna bland män i olika delar av landet

Av tabell 2.5 framgår hur männens sysselsättningsgrader varierar mellan de tre länsgrupperna och i Stockholms län samt inom de olika stödområdena. Som framgår av tabellen är skillnaderna mellan männens sysselsättnings- grader i de olika länsgrupperna inte särskilt stora och framförallt väsentligt 256

mindre än för kvinnorna. Mest anmärkningsvärt är väl snarast att syssel- Prop. 1989/90: 76 sättningsgraden inom åldersgruppen 20—44 år var högre i både skogslänen Bilaga 1 och inom gruppen övriga län än i storstadslänen. (Jmf. även tabell 8 i bilaga l: l.) .

Ser man på männens sysselsättningsgrad i de tre stödområdena är dock skillnaderna något större än beträffande länsgrupperna. År 1987 var t.ex. sysselsättnigsgraden inom åldersgruppen 16—64 är drygt sju procentenhe- ter lägre inom stödområde A än i Stockholms län. Motsvarande skillnad var för stödområde B:s del omkring tre procentenheter och för stödområde C knappt två procentenheter. Det är framförallt bland äldre män som stödområdena har en lägre sysselsättningsgrad än Stockholms län. lnom åldersgruppen 30—44 år har däremot stödområde B resp. C en klart högre sysselsättningsgrad än detta län.

Tabell 25 Sysselsättningsgrader bland män”" inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper. stödområden och på Stockholms län (%)

Område Sysselsättningsgrad män (%) 1985 1987 - Åldersgrupp Åldersgrupp 20—29 30—44 45—64 16—64 20—29 30—44 45—64 16—64 Storstadslän 80.7 89.4 82.5 81.3 82.0 90,2 83.7 82,4 därav AB län 81.7 89.3 83.8 82.2 83.2 90.6 85.2 83.5 S_kogslän 82.2 92.8 79.7 80.9 82.6 92.7 80.6 81,4 O_vriga län 83.1 93.3 84.3 83.1 84.1 93.3 85.1 83.8 Stödomr. A 78.1 89.3 73.7 75.8 78.9 89.4 73.0 76.1 " B 84.2 92.6 77.2 80.0 84.4 92.5 77,8 80.6 C 83.4 93.4 80.6 81.6 83.1 93.1 81.1 81.7 Ad—C 82.6 92.7 78.9 80,4 82.6 92,4 79,2 80,6 Utanför " 81.9 91.6 83.3 82.2 83.0 91.9 84.3 83.1 Riket totalt 82.0 91.7 82.6 82.0 83.0 92.0 83.6 82.8

* Andel förvärvsarbetande män av antalet män i resp. åldersgrupp (%) Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Även om männens sysselsättningsgrader uppvisar mindre regionala skillnader än kvinnornas finns betydande skillnader mellan enskilda kom- muner. Som framgår av figur 23 i bilaga 1:2 finns de högsta sysselsätt- ningsgraderna bland kommunerna i Stockholmsregionen och i sydvästra Sverige och de lägsta sysselsättningsgraderna i främst de västra delarna av mellersta Sverige och i norra Sveriges inland.

3.2. Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i olika delar av landet

Under de senaste åren har. som framgår av tabell 26. sysselsättningsgraden bland kvinnor inom åldersgruppen 16—64 år ökat med 2,2 procentenheter i skogslänen samtidigt som ökningen i storstadslänen varit 1.5 procenten- heter. Genom detta har en viss ujämning skett men även efter denna var skillnaden mellan dessa båda länsgrupper närmare tre procentenheter. Detta kan kanske framstå som en förhållandevis liten skillnad men i absoluta tal betyder detta att omkring 15 000 fler kvinnor detta år skulle ha 257

behövt varit sysselsatta i skogslänen för att denna skillnad inte skulle ha Prop. 1989/90: 76 funnits. Den kvinnliga sysselsättningsgraden i övriga län låg 0,8 procenten- Bilaga 1 heter högre än i skogslänen år 1987. Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i enskilda län framgår av tabell 9 i bilaga I; 1.

Ser man på skillnaderna mellan länsgrupperna när det gäller kvinnornas sysselsättningsgrad inom mindre åldersgrupper kan konstateras att det är bland äldre kvinnor som dessa obalanser är störst. År 1987 skilde det närmare 6 procentenheter mellan storstadslänen och skogslänen inom åldersgruppen 45—64 år. Skillnaden för de äldre kvinnorna jämfört med Stockholms län var samtidigt hela nio procentenheter. För denna ålders- grupp har det dessutom inte skett någon nämnvärd utjämning mellan storstadslänen och skogslänen under de senaste två åren.

Ser man på den kvinnliga sysselsättningsgraden inom de olika stödområ- dena får man ett något annorlunda perspektiv på de regionala obalansema. År 1987 var kvinnornas sysselsättningsgrad inom åldersgruppen 16—64 år inom stödområde A närmare nio procentenheter lägre än i Stockholms län. Stödområde B resp. C hade på motsvarande vis omkring sju resp. fem procentenheter lägre kvinnlig sysselsättningsgrad än Stockholms län. Det är främst bland kvinnor inom åldersgruppen 45—64 år som kvinnornas sysselsättningsgrad är väsentligt lägre i stödområdena än i Stockholms län. Jämföit med förhållandena år 1985 har avståndet till Stockholms sysselsättningsgrad bland kvinnor minskat med omkring en procentenhet för vart och ett av de tre stödområdena.

Tabell 26 Sysselsättningsgrader bland kvinnor* inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper. stödområden och på Stockholms län (%)

Område Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 1985 1987 Åldersgrupp Åldersgrupp 20—29 30—44 45—64 16—64 20—29 30—44 45—64 16—64 Storstadslän 80.8 86.8 74.4 78.2 82.1 88.0 76.8 79.7 därav AB län 82.5 88,2 78.2 80.8 83.5 89.1 80.3 82.0 S_kogslän 80.0 85.9 68.4 74.7 82.0 87.9 71.3 76.9 Ovriga län 80.4 86.0 70.7 75.7 82.2 87.7 73.4 77.7 Stödomr. A 75.7 82.7 65.8 70.9 79.5 84.0 68.3 73.2 " B 80.7 83.9 65.2 72.2 84.0 86.8 68.2 75.3 " C 80.3 86.0 68.0 74,5 82.3 88.1 70.7 76.7 A—C 79.7 85.2 67.2 73,6 82.1 87.9 74.9 76.0 Utanför " 80.6 86.5 72.3 76.9 82.1 87.9 74.9 78.6 Riket totalt . 80.5 86.3 71.6 76.5 82.1 87.9 74,2 78,3

* Andel fövärvsarbetandc kvinnor av antalet kvinnor i resp. åldersgrupp (%). Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Mellan enskilda kommuner är skillnaderna ifråga om kvinnors syssel- sättningsgrad fortfarande avsevärda. De högsta sysselsättningsgraderna finner man i kommunerna i eller nära storstadsområdena och i de största kommunerna i övriga landet. Detta beror naturligtvis mest på att den offentliga sektorn på dessa platser är väsentligt större och att denna oftast har en förhållandevis hög andel kvinnlig sysselsättning. Samtidigt är ar- betsmarknaden på dessa platser väsentligt större och bredare än på mindre 258

orter. vilket ytterligare underlättar för kvinnorna att finna sysselsättning Prop. 1989/90: 76 även utanför den offentliga sektorn. Bilaga 1 Som framgår av figur 24 i bilaga 1:2 finns det 70-tal kommuner som år 1987 hade de lägsta kvinnliga sysselsättningsgraderna främst i norra Sveri-

ges inland men koncentrationen till detta område är inte lika stor som när

det gäller männens sysselsättningsgrad. Några utpräglade inlandskom- muner har t.o.m. en förhållandevis hög kvinnlig sysselsättningsgrad. För- hållandevis många av kommunerna med en låg sysselsättningsgrad bland kvinnor finns i Bergslagen men även sydöstra Sverige bör nämnas i detta sammanhang. De högsta sysselsättningsgraderna bland kvinnorna finns främst i storstadsregionerna, sydvästra Småland och i vissa större kommu- ner i övriga landet.

Arbetspendlingen bidrar i hög grad till att upprätthålla den regionala balansen i landet. Genom denna typ av pendling minskar nämligen beho- vet av omflyttning mellan olika delar av landet. Omkring tre fjärdedelar av alla arbetsresor sker med bil. I vissa områden — oftast mer tätbefolkade spelar givetvis kollektivtrafiken en viktig roll för arbetspendlingen.

Av tabell 27 framgår hur antalet pendlare över kommungräns utvecklats under de senaste åren. Som framgår av tabellen pendlade år 1987 omkring var fjärde förvärvsarbetande man resp. var femte kvinna över- någon kommungräns. Jämfört med förhållandena år 1985 betyder detta att män- nens resp kvinnornas pendling ökat med ca 9%. Den mest omfattande pendlingen förekommer inom storstadsregionerna och i området närmast dessa.

Tabell 27 Antal och andel pendlare över kommungräns åren l985— 1987

(1 OOO-tal) Kön Antal pendlare Andel av antalet

över kommungräns förvärvsarbet.(0/o) 1985 1986 1987 1985 1986 1987 Män 544 570 592 24.1 25.0 25 8 Kvinnor 375 393 405 18.5 19.2 19 5 Båda könen 919 963 997 21.5 22.3 22 8

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB).

För att i någon mån belysa den stora spännvidd som finns beträffande in- och utpendlingen till/från enskilda kommuner redovisas i tabellerna 28 och 29 de kommuner som år 1987 hade den största resp minsta andelen in- och utpendlare över den egna kommungränsen.

Bilaga 1

Tabell 28 Antal och andel inpendlare i relation till dagbefolkningcn för kommuner med de 10 största och minsta inpendlingsandclarna år 1987

Kommun Antal Andel (%) Kommun Antal Andel (%) Solna 41 588 80.8 Vansbro 159 4.8 Sundbyberg 12 555 72,3 Ovcrkalix 88 4.5 Danderyd 11435 69.0 Härjedalen 248 4.4 Burlöv 4894 61.6 Gällivare 507 4.3 Huddinge 17007 54.8 Skellefteå 1 526 4,1 Mölndal 14293 51.4 Västervik 759 4.0 Sollentuna 10 523 51.0 Storuman 137 3.8 Sigtuna 10437 49.3 Pajala 118 3.5 Partille 4170 46.1 Ornsköldsvik 912 3.1 Stockholm 239087 45.1 Gotland 462 1.7

Källa." Am 60 SM 8902 (SCB)

Tabell 29 Antal och andel utpendlarei relation till nattbefolkningen för kommuner med de 10 största och minsta utpendlingsandelarna år 1987

Kommun Antal Andel (%) Kommun Antal Andel (%) Salem 5 519 77.6 Norrköping 4228 7.0 Sundbyberg 12 744 72.5 Gällivare 806 6.7 Panille 1 1327 69.5 Jönköping 3 701 6.6 Lomma 6 513 69.1 Västervik 1 248 6.4 Tyresö 13 658 68.5 Östersund 1 942 6,3 Täby 21460 66.9 Umeå 2 843 5.9 Vellinge 9 625 66,6 Kiruna 716 5.2 Huddinge 20 086 66.6 Skellefteå 1 820 4.8 Håbo 5 457 65,6 Ornsköldsvik 1 241 4,1 3.8 Vallentuna 7 665 65.2 Gotland 1090 Källa: Am 60 SM 8902 (SCB). '

Ytterligare en aspekt på olika kommuners pendlingsberoende ger en analys av den s.k. självförsörjningsgraden dvs. antalet sysselsatta med ar- betsplats i en viss kommun dividerat med antalet förvärvsarbetande som bor i samma kommun. När antalet sysselsatta överstiger antalet förvärvs- arbetande som bor inom ett visst område t.ex. en kommun ger detta mått (multiplicerat med 100) ett indexvärde som överstiger 100 och om antalet sysselsatta är mindre än antalet fövärvsarbetandc som bor inom området blir index-värdet mindre än 100. Som framgår av tabell 17ibilaga 1: 1 resp. figur 29 i bilaga 1:2 var det endast ett drygt 60—tal kommuner som år 1987 hade ett index-värde som översteg 100. Dessa kommuner fanns ganska utspridda över landet och bland dem återfanns det stora flertalet av landets största kommuner. Den högsta ”självförsörjningsgraden" hade Solna kom- mun med ett index på 183,6 och den lägsta Salems kommun med ett index på 34,1.

Den öppet registrerade arbetslösheten uppvisar en avsevärd regional va- riation i synnerhet om man jämför enskilda kommuner (jmf.!abell 16 i bilaga I:] resp.!igur 26 och 28 i bilaga 1: 2). Även mellan olika regioner finns dock också klara skillnader i arbetslöshetsnivå även om en viss

Bilaga 1

utjämning skett under de senaste åren. Man bör samtidigt vara medveten om att förväntningarna om att finna arbete kan vara väsentligt lägre i sysselsättningssvaga regioner med följd att proportionellt sett färre perso- ner låter registrera sig som arbetsökande än inom t. ex. storstadsregioner- na. Detta medför i sin tur att bristen på arbete kan framstå som något mindre än den faktiskt är i de sysselsättningssvaga regionerna. I detta fall ger en jämförelse av sysselsättningsgraderna i olika delar av landet en mer rättvisande bild av problemens omfattning.

Av tabell 30 framgår hur hög arbetslöshetsnivån i genomsnitt varit i olika delar av landet under olika perioder under 1980-talet. Som framgår av tabellen har arbetslöshetsnivåerna minskat klart inom samtliga redovi- sade områden under den senare delen av 1980-talet. Under perioden 1986— 1988 var trots detta arbetslösheten i skogslänen omkring tre gånger så hög som inom storstadslänen. (Jmf. även tabell 10 i bilaga I:] och_ligur 25 och 27 i bilaga 12).

Ser man till stödområdena så är det framförallt stödområde A som haft en förhållandevis hög arbetslöshet även under 1980-talets senare del. Ar- betslösheten har relativt sett varit omkring tre gånger högre inom detta stödområde än utanför stödområdena och nästan sex gånger högre än i Stockholms län. Detta belyser de avsevärda regionala obalanser som finns kvar även efter de senaste årens goda arbetsmarknadskonjunktur.

Tabell 30 Arbetslöshet'” inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län un- der perioderna 1980— 1985. 1986—1988 och under 1989"

Område 1980—1985 1986—1988 1989" Antal arbl. % Antal arbl. % Antal arbl. %

Storstadslän 40 500 2.1 33 500 1,7 22 200 1.1

därav AB län 13100 1.3 11 500 1,1 7800 0.7 S_kogslän 43 100 3.9 35000 3.2 24100 2.2 Ovriga län 58 600 2.7 44 500 2.0 26500 1.1 Stödområde A 7 200 6.5 5 800 5.5 4 900 4.7 " B 5100 4.4 4000 3.6 3000 2.7 " C 17400 3.6 13 900 2.9 9 500 2.0 " A—C 29 700 4.2 23 700 3,4 17400 2.5 Utanför " 112400 2.5 89300 1,9 55400 1,1 Riket totalt 142 200 2.7 113000 2.1 72900 1.4

" Andel av bcfolkn. 16—64 år. " jan. —maj 1989. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa: AMS register över arbetssökande.

Av tabell 16 i bilaga I:] och jigur 26 och 28 i bilaga 12 framgår den genomsnittliga arbetslösheten i enskilda kommuner under 1980-talet. Som framgår av jigur 26 fanns den ungefärliga fjärdedel kommuner som under perioden 1986— 1988 hade den högsta arbetslösheten främst i norra Sveri- ges inland. dc västra delarna av mellersta Sverige samt i Blekinge. Den lägsta arbetslösheten fanns främst bland kommunerna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt i sydvästra Småland.

Ytterligare en aspekt på skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner fås om denna redovisas könsuppdelad. Av tabell 31 framgår hur den

genomsnittliga arbetslösheten varierade bland män resp. kvinnor inom Prop. 1989/90: 76 olika delar av landet under perioden 1986 1988. Som framgår av tabellen Bilaga 1 var männens arbetslöshetsnivå högre än kvinnornas inom samtliga tre stödområden och inom skogslänen medan förhållandet var tvärtom utan- för stödområdena resp. i de båda övriga länsgrupperna. Den mest rimliga förklaringen till detta något märkliga förhållande torde vara att förvänt- ningarna bland kvinnorna att finna arbete är lägre inom stödområdena/ skogslänen än utanför dessa områden. vilket medfört att förhållandevis färre kvinnor brytt sig om att söka arbete och därigenom bli registrerade som arbetssökande.

Av tabell 31 framgår vidare att männens arbetslöshet var omkring dub- belt så hög inom stödområde A som inom stödområde C och omkring tre gånger större än utanför stödområdet. Skillnaderna mellan männens ar- betslöshetsnivåer är väsentligt mindre om man jämför de tre länsgrupper- na.

Kvinnornas arbetslöshet varierar inte lika mycket mellan de olika stöd- områdena som männens. Detta beror dock sannolikt på att som tidigare påpekats förhållandevis färre kvinnor inom stödområdena registrerar sig som arbetssökande. Kvinnornas problem när det gäller att finna arbete inom stödområdena och vissa andra delar av landet belyses sannolikt därför bättre av de skillnader i sysselsättningsgrader som tidigare redovi- sats under punkt 3.2.

Tabell 31 .flrbetslc'isheF bland män resp. kvinnor inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1986—1988 (%)

Område Arbetslöshet 1986—1988 (%) Arbetslöshet 1989 (%)" Män Kvinnor Män Kvinnor

Storstadslän 1.9 2.0 1.1 1.1

därav AB län 1.1 1.1 0.8 0,7 S_kogslän 3.3 3.0 2.5 1.9 Ovriga län 1.9 2.2 1.2 1.2 Stödområde A 6.2 4.6 5.9 3.4 B 3.9 3.3 3.2 2.3 " C 3.0 2.9 2.2 1.8 " A—C 3.6 3.2 2.9 2.1 Utanför " 1.9 2.0 1.2 1.2 Riket totalt 2.1 2.2 1.4 1,3

* Andel av befolkn. män resp. kvinnor 16—64 år. "jan.—maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas) Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

Innehållsförteckning Länstabe/ler

Tabell 1 Befolkningsutveckling 1971—1989 Tabell 2 Sysselsättningsutveckling totalt 1985 — 1987 Tabell 3 Sysselsättningsutveckling jord- och skogsbruk 1985 1987 Tabell 4 Sysselsättningsutveckling tillverkningsindustri 1985 —1987 Tabell 5 Sysselsättningsutveckling privata tjänster . 1985 — 1987 Tabell 6 Sysselsättningsutveckling olfentlig förvaltning och tjänster 1985 —1987 Tabell 7 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor 1985 — 1987 Tabell 8 Sysselsättningsgrader, män 1985—1987 Tabell 9 Sysselsättningsgrader, kvinnor 1985 — 1987 Tabell 10 Arbetslöshet 1980— 1989

Kommuntabeller

Tabell 11 Befolkningsutveckling 1981—1989 Tabell 12 Totala årliga flyttningsnetton 1983— 1989 Tabell 13 Årliga födelseöverskott 1983—1989 Tabell 14 Sysselsättningsutveckling totalt 1985—1987 Tabell 15 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor 1985—1987 Tabell 16 Arbetslöshet genomsnitt 1986—1988 och 1989 Tabell 17 ”Självförsörjningsgrad” 1987

Tabell 1 qublkningsutveckling 1971 1989

Län/länsgrupp Antal invånare Årlig rel. förändring % per år 1970 1980 1985 1986 1987 1988 1989'” 1971—80 1981—85 1986—89*

Stockholms län 1476 704 1528 200 1 578 299 1593 333 1606157 1617038 1629567 Uppsala län 217292 243 585 251852 254938 257739 260476 264709 Södermanlands län 248 270 252 536 249 701 249 479 250073 251423 253 366 Ostergötlands län 382205 392 789 393 585 394753 395 580 396919 399456 Jönköpings län 299362 303156 300753 301413 302475 304021 306558 Kronobergs län 166852 173691 173972 173853 174116 175427 176558 Kalmar län 240856 241581 238176 237417 237356 237781 239530 Gotlands län 53780 55346 56144 56174 56 269 56383 56831 Blekinge län 153516 153542 150959 150258 149600 149544 149904 Kristianstads län 264161 280193 280354 280609 281907 283818 286 643 Malmöhus län 718537 743 286 750140 753075 757643 763 349 771370 Hallands län 199728 230924 240063 242250 244377 247417 250924 Göteborgs och Bohus län 715201 711 195 715728 721553 726 325 729 629 735608 Alvsborgs län 402242 425452 426 698 427638 430129 433417 437466 Skaraborgs län 258438 269730 270468 270111 270847 272 126 274498 Värmlands län 284498 284070 279183 278 861 279402 280694 282358 Orebro län 275492 274356 270211 269620 269341 270031 271499 Västmanlands län 261564 259538 254761 254423 254253 254847 256499 Kopparbergs län 277201 286968 283880 283191 283330 284407 286621 Gävleborgs län 293430 294020 289 153 287 691 286 907 287004 288 186 Västernorrlands län 267450 267 935 262314 261089 260 332 259964 260472 Jämtlands län 131304 134934 134190 133543 133389 134116 134777 Västerbottens län 233 133 243 856 245 255 245 204 245 703 247 521 250079 Norrbottens län 255 156 267 054 262 300 261039 260833 261536 262 784

Storstadslänen 2910442 298268] 3044167 3067 961 3090125 3110016 3 136 545 Skogslänen" 1742 242 1778 837 1756 275 1750618 1749 896 1755 242 1765 277 Ovriga län 3423 845 3556419 3557697 3562 936 3574062 3593 630 3624441

Riket 8076529 8317937 8358139 8381515 8414083 8458888 8526263

0.6 0.8 0.7 1.3

ooooodooooo

m_eqm_erMOOMm—XOQZIOO—moowun-n NPIQ M O—OOOOOOOOO—OOOOOOOOOOOO 000 0

mmomoo————-mm=r_N'mq-——=r vmo '—

OOOOOOOOO—OOOÖOOOOOOOO OOO O

oo'o |||

”VV?_MÖINDIN—INNO'VM—v—IPI—Pl—ln— w—W lf”:

'" Preliminära uppgifter ** Avser Värmlands. Kopparbergs, Gävleborgs. Västernorrlands. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län Källa: SCB(UMDAC).

Bilaga 1 Prop. 1989/90

Tabell 2 Staate/säl[ningsutveckling totalt 1985 I 98 7

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kahnarlän Gotlands län Blekingelän Krknanmadslän hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgslän Skaraborgslän Värnnandslän Orebro län Väsunanlandslän Kopparbergs län (Rävlcborgslän Västernorrlands län .lämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Total sysselsättning (antal)

1985 1986 895533 916018 118147 120433 118239 118570 199649 200341 155868 156594 89016 90673 115648 115745 27859 27904 72991 72791 130816 131423 377951 380481 108923 110119 396782 403083 201413 202710 132876 133753 138810 139265 134053 134120 128708 128414 136565 136519 141957 141732 130447 130628

65849 65681 123148 124227 131694 131790

1670266 1699582

868470 869842 1734206 1743590 4272942 4313014

1987

931681 120617 118418 200783 158971

90976 116615

27884 73334 133343 383985 111321 410140 205182 135753 139296 135060 129300 137241 142195 131228

65937 125002 131986

1 725 806 872 885 1 757 147

4355 838

Förändring 1985—1987

Antal % per år 36148 2470 179 1 134 3103 1960 967 25 343 2527 6034 2398 13358 3769 2467 486 1007 592 676 238 781 88 1854 292

55540 4415 22941

82 896

—orpppr—oo—p o quo -—xl—wl—Nmbtoxoou—DOOIJO-h—Ow—OO

.— 99— PPOPOOPOPPPr

Källa: ÅRSYS för resp. år(SCB/1JM1)AC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Tabell 3 S ysselsättnin_gcsutveck/ing inom jord— och skogsbruk 1985 — 1987

Län/länsgrupp

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Ostergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Orebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Källa: se tabell 2.

Jord- och skogsbruk (antal)

1985 1986 6612 6240 6962 6832 6337 5997 10772 10404 11029 10107 7950 7494 11092 10335 4258 3940 4449 4089 12984 12067 15884 15015 10637 10049 7282 6785 13220 12468 13825 12934 10749 9336 6511 6025 5570 5136 8361 7681 8207 7872 7544 7574 7134 6739 8974 8997 7611 6770 29778 28040 58580 54969 125596 117877 213954 200886

1987

6586 6646 5920 10021 9582 7313 10105 4043 4051 11832 14448 9605 5984 11647 12338 8994 5824 5124 7840 7640 7370 6739 8943 7183

27018 54709 114051

195 778

Förändring 1985—1987

Antal % per år —26 —0,2 —316 —2,3 —417 —3.3 —751 —3.5 —1447 —6,8 —637 —4,1 —987 —4.6 —215 —2,6 ——398 —4.6 —1 152 —4,5 —1436 —4,6 — 1032 —5,0 —1298 —9.3 —1573 —6.1 — 1 487 —5.5 — 1 755 —8,5 —687 —5,4 —446 —4,1 —521 —3,2 —567 —3,5 174 — 1.2 —395 —2.8 —31 —0,2 -—428 —2.9 —2760 —4,7 —3871 —3.4 —11545 —4.7 — 18 176 —4.3

Tabell 4 S_vsselsättningsutveckling inom tillverkningsindustri m. m. 1985 — ! 98 7

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanhndslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län (]anndslän Blekinge län Kristianstads län hdahnöhuslän llanandslän Göteborgs och 'Bohus län Alvsborgslän Skaraborgslän Värnnandslän Orebro län Väshnanlandslän Kopparbergs län (]ävleborgslän Väacrnordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogdänen Ovriga län

Rika

'AvwrSNl2+3+4 Källa: sc tabell 2.

Tillverkningsindustri m. rn." (antal)

1985

133702 20492 32184 52962 49746 25320 33766

4072 22160 32526 83254 25503 86955 63289 37019 34381 34872 42006 36271 37879 29705

9867 25197 24487

303911 197787 475917

977615

1986

130959 20481 32659 53954 51300 26437 34713

3943 22322 33927 84031 26229 88352 63657 38443 34898 36250 40364 36564 37605 29792

9809 24991 24460

303342 198119 484679

986140

1987

132009 19847 32585 53855 52906 25735 35387

3984 22955 34717 85075 26868 88421 64455 39637 35387 36540 39972 35645 37146 29705

9821 24599 24317

305505 196620 489443

991568

Förändring 1985—1987 Antal % per år

—l693 —645 401 893 3160 415 1621 —88 795 2191 1821 1365 1466 1166 2618 1006 1668 —2034 —626 —733 0 —46 —598 —170

1594 —ll67 13526

13953

11 —O axa

xi Anno: urthOcaxoena—Miniooco——t»oo—-Acm-a>o

.,0 —00 .P—OOJ—OPPTWOPP—PF— Mos-noe.

Tabell 5 Sysselsättningsutveckling inom privata tjänster 1985 1987

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län Ganndslän Blekinge län Kristianstads län hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgslän Yärndandslän Orebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Vääernordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Privata tjänster* (antal)

1985 1986 198684 210209 14639 15633 14875 15005 22 597 23816 15464 15752 8795 9542 10840 11275 2973 3257 7298 7475 12420 12625 52959 52976 11656 11840 61605 64840 19246 20273 12860 13282 15546 15737 15758 15834 15102 16158 15963 16272 15906 16344 15265 15505 7308 7739 14347 15150 14991 16012 313248 328025 99326 102759 184523 191 767_ 597097 622551

" Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning

Källa: se tabell 2.

1987

224699 16756 15292 24857 16592 10264 11642

3354 7620 13130 57177 12548 69787 21154 13767 16402 16580 17235 17096 17096 16187

7989 16545 16475

351 663 107790 200791

660 244

Förändring 1985—1987 Antal % per år

26015 2117 417 2260 1128 1469 802 381 322 710 4218 892 8182 1908 907 856 822 2133 1133 1190 922 681 2198 1484

38415 8464 16268

63147

eosooowtooocnohow

ro uar—ao one—"ox'oqv-oocrximooa

UI ååå—ON :DNlAw-PJPJOSNEv-PJPONUJLHNIQONWOoL—äå_NOS

Tabell 6 Sysselsätmingsutveckling inom ofentligjörva/ming m. m. 1985 —1987

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekingelän Kristianstads län hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgslän Skaraborgs län Värndandslän Orebro län Västmanlands län liopparbergslän (Jävleborgslän Vääernordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogdänen Ovriga län Riket

Offentlig förvaltning m.lm.* (antal)

1985

280359 48435 37888 66755 42624 25856 34040 10112 24085 40022 117443 32420 120022 58101 41529 44717 45167 37676 43067 45624 41897 24833 44654 50262

517824 295054 544710

1357588

1986

279399 48549 37616 66322 42835 26337 34144 10565 24344 40234 118455 32960 119644 58455 41842 45677 45243 37268 43610 45509 42437 24872 45287 49901

517498 297293 546714

1361505

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning Källa: se tabell 2.

1987

277296 48692 37482 66174 43407 26319 33944 10405 24365 40730 117790 33392 121020 59829 42296 45997 45016 37434 43438 45894 43035 24827 45177 49692

516106 298060 549485

1363651

Förändring 1985—1987 Antal % per år

—3063 —05 257 —406 —581 783 463 —96 293 280 708 347 972 998 1728 767 1280 —151 —242 371 270 1138 —6 523 —570

—l718 3006 4775

6063

—9ro—990r909090

caoopppp—oooo

lx) &&)!li ooowwhwtvpcmpm—ooA—owe—mw

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1: 1 Tabell 7 Sysselsättningsgrad båda könen*, 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Dilferens 1985 — 1987

Stockholms län 81,5 82.4 82,7 1,3 Uppsala län 78,9 79,8 80,2 1,3 Södermanlands län 78,2 79,1 79,5 1,3 Ostergötlands län 79,8 80,2 80,4 0,6 Jönköpings län ' 80,5 81,3 82,2 1,6 Kronobergs län 80,0 80,9 81 ,4 1,3 Kalmar län 78,7 79,5 80,2 1,5 Gotlands län 80,6 81,2 81,0 0.4 Blekinge län 77,1 77,6 78,6 1,5 Kristianstads län 77,9 78,6 79,6 1,7 Malmöhus län 77,8 78,5 78,8 1,0 Hallands län 79,7 80,5 81,0 1,3 Göteborgs och Bohus län 78,0 79,1 79,7 1,7 Alvsborgs län 81,2 82,1 82,7 1,5 Skaraborgs län 80.4 81,4 82,3 1,9 Värmlands län 78.3 79.1 79,3 1,0 Orebro län 79.2 79.8 80.4 1.2 Västmanlands län 78,4 78,9 79.6 1,2 Kopparbergs län 77,7 78,7 79,2 1,5 Gävleborgs län 77.7 78,4 78,9 1,2 Västernorrlands län 78,3 79,1 79,9 1,6 Jämtlands län 78,7 79,4 80,1 1,4 Västerbottens län 78,5 79,4 80,0 1.5 Norrbottens län 76,3 77,1 ' 77,5 1,3 Storstadslänen 79,8 80,7 81,1 1,3 Skogslänen 77.9 78,7 79,2 1,3 Ovriga län 79,4 80,2 80,8 1,4 Riket 79,2 80,1 80,6 1,4

* Andel förvärvsarbetande av antalet invånare 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:l Tabell 8 Svssefs'ätmingsgrad, män* 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Differens 1985—1987

Stockholms län 82.2 83.2 83.5 1.3 Uppsala län 81.6 82,4 82.6 1.1 Södermanlands län 81.6 82.4 82.5 0.9 Ostergötlands län 83.1 83.2 83,0 —0,1 Jönköpings län 85.0 85.2 85.7 0.7 Kronobergs län 84,3 84.7 84.8 0,5 Kalmar län 82.8 83,2 83.7 0.9 Gotlands län 83,2 83.1 82,8 —0,4 Blekinge län 81,3 81.7 82.4 1.1 Kristianstads län 82.5 82.8 83.3 0,8 Malmöhus län 80.5 80.8 81.0 0.5 Hallands län 83.8 84.3 84,4 0,6 Göteborgs och Bohus län 80.3 81.4 81,5 1,2 Alvsborgs län 84,3 84.9 85.2 0.8 Skaraborgs län 84.7 85.2 85.8 1.1 Värmlands län 81,7 82.0 81.9 0,2 Orebro län 82,0 82.0 82.4 0.4 Västmanlands län 81,7 81,9 82,6 0.8 Kopparbergs län 81.8 82,3 82,4 0.6 Gävleborgs län 81.2 81,5 81,7 0.5 Västernorrlands län 81,4 81 ,4 82.1 0.7 Jämtlands län 80.5 80.5 81.3 0.9 Västerbottens län 81,0 81,6 81.8 0.8 Norrbottens län 78.3 78.5 78,6 0,3 Storstadslänen 81.3 82.2 82.4 1.1 Skogslänen 80.9 81.2 81.4 0.5 Ovriga län 83,1 83,5 83,8 0,7 Riket 82,0 82.5 82.8 0.8

" Andel förvärvsarbetande män av antalet män 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:l Tabell 9 Svsselsätmingsgrad kvinnor*, 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Differens 1985—1987

Stockholms län 80.8 81.6 82.0 1,2 Uppsala län 76,3 77,2 77,8 1,5 Södermanlands län 74.7 75.6 76,4 1,8 Ostergötlands län 76.5 77.2 77.8 1.3 Jönköpings län 76.0 77.2 78.5 2.6 Kronobergs län 75.6 77.0 77,7 2,1 Kalmar län 74.4 75.6 76.5 2,1 Gotlands län 77,9 79.2 79,2 1.4 Blekinge län 72,7 73.4 74.6 1.9 Kristianstads län 73.2 74.3 75.7 2.5 Malmöhus län 75,1 76.2 76.7 1,6 Hallands län 75,5 76.7 77.4 1.9 Göteborgs och Bohuslän 75.6 76.8 77.8 2,1 Alvsborgs län 78,0 79.2 80,1 2.1 Skaraborgs län 76.0 77,4 78,6 2,6 Värmlands län 74,0 76,1 76,7 1.8 Orebro län 76.4 77,5 78,3 1.9 Västmanlands län 74.9 75.7 76.4 1,5 Kopparbergs län 73,5 74,9 75,8 2,4 Gävleborgs län 74.0 75,1 75.9 1.9 Västernorrlands län 75,0 76,7 77,7 2,7 Jämtlands län 76.8 78.2 78.7 1,9 Västerbottens län 76,0 77,1 78,2 2.2 Norrbottens län 74.1 75.5 76,4 2,3 Storstadslänen 78,2 79,2 79.7 1.5 Skogslänen 74.7 76,0 76,9 2.2 Ovriga län 75,7 76,7 77,7 2,0 Riket 76.5 77.5 78.3 1.8

* Andel förvärvsarbetande kvinnor av antalet kvinnor 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

Tabell 10 Arbetslär/wt 1980— 1989 Län/länsgrupp Antal arbetslösa Andel av befolkningen 16—64 år (%)

1980— 1988 l989* 1980— 1986 1987 1988 1989'" 1985 1985 Stockholms län 13125 9701 7789 1,31 1.23 1.14 ,91 ,73 Uppsala län 3120 2 313 1814 2.06 2.02 1.79 1.40 1.08 Södermanlands län 4 717 2 426 1 849 3.02 2.45 2.13 1.55 1,17 Ostergötlands län 5 826 3409 2 532 2,40 2.35 2.06 1,38 1,02 Jönköpings län 4304 2249 1577 2.33 2.12 1.70 1,21 ,84 Kronobergs län 2474 1 170 841 2,38 1,87 1.55 1,09 ,77 Kalmar län 3 913 2042 1625 2,69 2.44 2.05 1,41 1,12 Gotlands län 601 590 501 1.78 2.55 2,47 1,70 1,44 Blekinge län 3159 2029 1569 3,37 3.67 3,14 2,20 1,70 Kristianstads län 4801 2495 1971 2,86 2.67 2,06 1,45 1,14 Malmöhus län 15232 9403 7 170 3,26 3,00 2,60 1,96 1,48 Hallands län 3 356 1984 1688 2,39 2.03 1.74 1.31 1.09 Göteborgs och Bohus län 12112 8 423 7 260 2,65 2,47 2,15 1,80 1,54 Alvsborgs län 6987 3522 2826 2.69 2.10 1,83 1,31 1,05 Skaraborgs län 4450 2,052 1 767 2,73 2,27 1,91 1,23 1,06 Värmlands län 7 440 4220 3447 4.25 3.85 3.29 2.44 1,98 Orebro län 5466 3877 3130 3.25 3,25 2.91 2.34 1,88 Västmanlands län 5389 3419 2810 3.28 2.96 2,61 2,10 1,72 Köpparbergs län 5894 3726 2904 3,36 3,38 2.99 2.16 1.68 Gävleborgs län 6 721 4185 3272 3,70 3,75 3,53 2,34 1,83 Västernorrlands län 5419 3452 3261 3.28 3,03 2,74 2,13 2.02 Jämtlands län 2 566 1882 1643 3.12 3,46 2.96 2,33 2,02 Västerbottens län 5442 3503 2942 3,55 3,11 2,98 2,27 1,90 Norrbottens län 9661 6601 6657 5.66 5,19 4.77 3.90 3,92 Storstadslänen 40 469 27 528 22221 2.10 1.95 1,73 1.37 1,10 Skogslänen 43145 27 571 24129 3.91 3.71 3.36 2.53 2.21 Ovriga län 58571 33583 26506 2.69 2,44 2,08 1,51 1.19 Riket totalt 142187 88 689 72 860 2.73 2.52 2,21 1,67 1,36

* Avser genomsnitt för pcriodenjan. —maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

Tabell 1 1 Befolkningsutveckling i kommunerna 1981 1989

Kommun

Upplands-Väsby VaHentuna Ostcråker Vänndö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Sahni Haninge Tyresö UpphndsBro Täby Danderyd SoHentuna Stockhohn SödenäUe Nacka Sundbyberg Soma Lkhngö Vaxhohn NornäUe Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar

Vingåker Nyköping Oxelösund Fkn Katnnehohn EskHstuna Suängnäs

(Ödeshög -Ydrc

Kinda Boxhohn Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Nhnah Vadmena Mjölby Aneby Gnogö

Antalinvånare

1980

31961 17603 25631 17846 53321 15927 66570 65218 12879 58541 31061 18489 47105 27842 45868 647214 80045 57229 25717 50441 37390 4851 40842 28276 20333

13301 9736 20608 146129 32720 21028

9750 64099 14120 18231 32277 90354 23705

6228 4362 10595 5794 12927 24614 9303 112600 119238 11467 41965 7654 26042

6873 9056

1985

33912 19511 26324 19173 56020 16534 70209 66326 12370 61166 32161 19887 54185 28706 48212 659030 79764 59688 28516 49648 38271 6325 42204 29300 20857

13876 9270 19818 154859 32881 21148

9721 64404 13137 17117 31889 88528 24905

6042 4330 10136 5629 12707 23703 8784 116838 118567 12339 41350 7435 25725

6897 9175

1986

34642 19912 26881 19582 56405 16968 71568 66957 12347 61172 32564 19843 55093 28645 49424 663217 80003 60315 29692 50108 38681 6355 42503 29601 20855

14198 9139 19771 157675 33058 21097

9707 64199 13134 17084 31777 88448 25130

6039 4304 10051 5597 12627 23692 8717 117835 118801 12532 41352 7462 25744

6881 9235

1987

35023 20343 27644 20169 56563 17409 71910 67536 12278 61301 33112 20021 55661 28792 49757 666810 80263 61084 30569 50450 38818 6468 43140 29900 21136

14460 9082 19609 159962 33290 21336

9772 64428 12996 17000 31884 88508 25485

5968 4272 10029 5550 12551 23473 8701 118602 119001 12638 41444 7523 25828

6919 9365

Prop.l989/90176 Bäagalzl 1988 1989* 35294 35543 20823 21615 28362 29130 20660 21212 56402 56385 17885 18331 71921 73094 68167 68247 12347 12375 61551 62164 33567 33815 20090 20041 56339 56554 28525 28213 50242 50603 669485 672235 80660 81444 61931 63145 31095 31406 50964 51426 38819 38607 6591 6665 43741 44785 30182 30849 21395 21683 14815 15028 9175 9170 19620 19794 161828 164724 33700 34300 21338 21693 9800 9828 64739 65136 12923 13162 17016 17183 32254 32434 88850 89469 25841 26154 5917 5944 4252 4271 10067 10206 5578 5603 12677 12710 23378 23237 8697 8789 119167 120554 119370 119926 12838 13034 41502 41713 7524 7418 25952 26051 7002 7038 9420 9664

Kmnmun

Gislaved Vaggeryd Jönköping Nässjö Vämamo Säväö Vedanda Ekgö Tranås

Uppvidinge Lessebo Tingsryd Alvesta Ahnhun hdarkaryd VäUö Ljungby llögsby 113rsås hdörbylånga Hultsfred hdönsterås Ennnaboda Kahnar Pbero Oskarshamn llästervik Vimmerby Borgholm

Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg

Östra Göinge Orkelljunga TbanHa Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kananmad Simrishamn Angdhohn Hässleholm

SvMöv Staffanstorp Budöv Vellinge Muv Kävhnge

Antal invånare

1980 28483 12121' 107561 31694 30342 11838 28736 18072 18380

11040

9006 14773 19442 15562 11798 64661 27409

7800 7923 12613 17794 13135 11324 52846 21636 28037 41263 16180 11030

55346

15630 60141 30159 31879 15733

15424

9306 12664 12069 13765

7526 16549 12946 12091 68883 20303 29813 48854

12990 16368 14323 23190 14672 20643

1985

28448 12070 107362 30786 30668 11588 27965 17894 17900

10465

8840 14376 19518 15720 11265 66554 27234

7392 7870 12707 16961 12999 10854 54165 20867 27605 39975 15702 11079

56144

15017 59393 29382 31634 15533

14879

9294 12321 12162 13581

7185 16099 12693 12578 69752 19887 31477 48446

12653 17393 14314 25397 14107 21154

1986

28525 12049 108235 30798 30737 11517 27784 17840 17812

10420

8822 14264 19552 15621 11075 66925 27174

7296 7804 12683 16777 12920 10730 54554 20720 27494 39752 15589 11098

56174

14903 59007 29114 31630 15604

14867

9262 12218 12181 13522

7189 16058 12667 12603 69941 19773 31938 48390

12516 17431 14310 25919 14008 21257

1987

28715 12099 108962 30739 30894 11566 27727 17804 17685

10469

8798 14273 19515 15538 10974 67350 27199

7215 7768 12799 16689 12878 10723 54915 20705 27351 39558 15630 11125

56269

14847 58650 28988 31429 15686

14917

9334 12157 12248 13497

7259 16105 12750 12779 70180 19745 32443 48493

12544 17422 14401 26425 14005 21508

Prop.l989/90176 BHaga kl

1988 1989' 28766 28988 12185 12306 109890 110854 30623 30749 31040 32188 11730 11882 27833 27977 17857 17988 17675 17824 10418 10549 8769 8857 14297 14397 19579 19764 15645 15814 11044 11062 68499 68842 27176 27273 7184 7178 7828 7858 13029 12233 16703 16925 12911 13016 10694 10681 55129 55792 20706 20852 27217 27221 39522 39593 15688 15836 1170 11345 56383 56831 14883 14980 58634 58732 28868 28897 31377 31406 15782 15889 14971 15024 9446 9605 12241 12388 12379 12461 13617 13618 7244 7468 16163 16222 12939 12984 12962 13272 70491 71119 19709 19939 32998 33748 48658 48795 12678 12698 17427 17484 14522 14562 27074 27665 14144 14211 21892 22579

Kommun Antal invånare

1980 1985 1986 1987 1988 1989' Lomma 16607 16835 16822 16898 16855 17087 Svedala 15471 16741 16870 16996 16099 17135 Skurup 12583 12668 12608 12689 12862 13093 Sjöbo 15016 15157 15152 15217 15350 15698 Hörby 12624 12915 12924 12891 13049 13197 Höör 10902 11499 11597 11828 12107 12 570 Malmö 233803 229 936 230056 230838 231575 232 909 Lund 78487 82015 83391 84 342 85150 86410 Landskrona 36 493 35 302 35284 35 371 35 393 35 847 Helsingborg 101956 105468 106275 106982 107443 108 363 Höganäs 22111 22212 22124 22172 22302 22520 Eslöv 26 829 26 340 26 296 26 566 27 097 27 257 Ystad 23 773 23 900 24 028 24186 24 484 24 755 Trelleborg 34 445 34134 34 207 34 362 34 846 35 330 Hylte 11211 10841 10858 10811 10800 10997 Halmstad 76042 77151 77601 77 942 78 607 79 357 Laholm 21059 21462 21490 21685 21881 22184 Falkenberg 34912 35 596 35 822 36095 36536 37079 Varberg 44164 46 253 46 639 47 040 47 566 48188 Kungsbacka 43 536 48 760 49 840 50 804 52 027 53 119 Härryda 23 195 24784 25068 25 562 26151 26434 Partille 27172 29232 29418 29 604 30100 30539 Ockerö 9 842 10260 10 364 10434 10 553 10 793 Stenungsund 16091 17034 17271 17516 17792 18140 Tjörn 11701 12482 12663 12928 13248 13710 Orust 12364 12890 13038 13132 13475 13941 Sotenäs 9 252 9 136 9 224 9 274 9 407 9 697 Munkedal 10703 10726 10790 10796 10923 11033 Tanums 11463 11473 11407 11421 11648 11906 Göteborg 431273 425495 429 339 431 521 430763 431 796 Mölndal 47 788 49 785 50164 50 549 51 106 51 759 Kungälv 29 702 31 745 31962 32186 32 549 33131 Lysekil 15037 14869 14804 14851 14968 15077 Uddevalla 46032 45816 45983 46257 46489 47001 Strömstad 9 580 10001 10058 10294 10457 10651 Dals-Ed 5 287 5 362 5 410 5 362 5 366 5 394 Färgelanda 7373 7411 7418 7461 7485 7546 Ale 23312 23412 23402 23492 23528 23 853 Lerum 29 871 31063 31403 31751 32 353 32 626 Vårgårda 9256 9481 9497 9619 9759 9889 Tranemo 12413 12233 12110 12144 12218 12386 Bengtsfors 12199 11891 11796 11738 11836 11915 Mellerud 10677 10464 10416 10412 10455 10499 Lilla Edet 11836 11971 12009 12241 12615 12791 Mark 31418 31708 31736 31974 32146 32604 Svenljunga 10989 10888 10842 10928 11004 11 158 Herrljunga 9347 9281 9281 9360 9473 9583 Vänersborg 34 574 35 702 35 804 35 948 36 151 36 497 Trollhättan 49600 49173 49499 49914 50296 50612 Alingsås 29 637 31 394 31 718 32 052 32 402 33 035 Borås 102129 99963 100054 100395 100795 101236 Ulricehamn 21970 22086 22114 22264 22405 22 571 Åmål 13564 13215 13129 13075 13130 13271 Grästorp 5 719 5892 5878 5927 6076 6169 Essunga 6061 5850 5845 5886 5912 5977

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:1 Kommun Antal invånare 1980 1985 1986 1987 1988 1989' Mullsjo 6518 7011 7032 7099 7201 7233 Habo 8085 8761 8767 8830 9017 9233 Karlsborg 8236 8038 8070 8049 8064 8035 Gullspång 6 685 6 433 6 349 6 276 6 267 6 360 Vara 16932 16787 16687 16746 16787 16878 Götene 12854 13091 13030 13075 13144 13331 Tibro 12214 11111 11066 11007 11044 11116 Töreboda 10393 10204 10172 10212 10292 10444 Mariestad 24413 24175 24255 24465 24 508 24624 Lidköping 35061 35212 35 070 35082 35168 35445 Skara 17868 18023 18164 18283 18402 18579 Skövde 46007 46431 46 311 46438 46 712 47175 Hjo 8740 8974 8987 9031 8952 9064 Tidaholm 13069 13027 12951 12957 13048 13121 Falköping 31875 31448 31477 31484 31532 31714 Kil 11171 11432 11474 11657 11750 11942 Eda 9518 9392 9334 9332 9481 9538 Torsby 15601 15137 15018 14947 15030 15070 Storfors 5 508 5 333 5 302 5 269 5 312 5 293 Hammarö 12129 12888 13102 13247 13342 13390 Munkfors 5132 4809 4737 4704 4771 4818 Forshaga 12019 11583 11636 11688 11739 11842 Grums 10805 10224 10180 10173 10126 10197 Årjäng 9805 9829 9762 9857 10050 10144 Sunne 13344 13112 13169 13194 13245 13485 Karlstad 74 068 74439 74 669 74892 75412 76 127 Kristinehamn 26 977 26107 25968 26061 26 006 26 022= Filipstad 14606 13709 13520 13500 13481 13472 Hagfors 17511 16482 16371 16298 16346 16254 Arvika 26 891 26 558 26521 26532 26 668 26812 SäHle 18985 18149 18098 18051 17935 17952 Laxå 8662 7972 7933 7885 7792 7773 Hallsberg 17246 16699 16479 16403 16405 16 554 Degerfors 12246 11912 11787 11739 11734 11728 Hällefors 10576 9839 9695 9449 9402 9383 Ljusnarsberg 7 006 6 644 6 526 6 428 6 356 6 467 Orebro 116969 118043 118443 119066 119824 120373 Kumla 17760 17786 17718 17780 17884 18253 Askersund 11896 11614 11653 11723 11703 11890 Karlskoga 36 828 35 028 34 761 34 395 34 316 34089 Nora 10211 10043 10062 10027 10200 10364 Lindesberg 24956 24631 24563 24 446 24415 24625 '- Skinnskatteberg 5346 5271 5237 5254 5236 5325 Surahammar 11439 11234 11 159 11206 11287. 11328 Heby 13378 13088 13096 13181 13287 13476 Kungsör 8 606 8 322 8 378 8 291 8 317 8 408 Hallstahammar 18237 16854 16681 16622 16637 16736 Norberg 6 843 6 485 6 481 6 488 6 531 6 579 Västerås 117487 117706 117732 117563 117717 118372 Sala 20936 21000 21112 21231 21381 21616 Fagersta 15121 13989 13871 13753 13744 13804 Köping 27201 26371 26296 26280 26253 26 321 Arboga 14944 14441 14380 14384 14457 14 534 Vansbro 8 523 8 150 8 043 7 942 7 923 7 910 Malung 11971 11683 11626 11579 11611 11676

Kommun

Gagnel' Leksand Rättvik Qrsa Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Östersund

Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk

Antal invånare

1980 1985 9842 9877 13572 13930 11 194 10967 7354 7353 8348 8266 13389 13280 19376 19892 50597 51653 46794 45858 10874 1 17063 1

1 201 6 894

26376 24 969 31 695 29907

6663 13170 1 13785 1 11962 1

6438 2368 3613 1603

21 595 21 161 87 378 87 784 42 866 40423 31 186 30288 27877 27 871 37 538 37604

13349 1 18872 1

3001 8279

27 756 27338 94742 93181 26611 25223 26053 25401 60552 59891

7571 7336 9224 8794 13418 13979 17343 16611 9469 9659 9003 8641 13096 12724 55810 56446 8124 7900 3354 3070 7101 6636 7737 7713 5719 5445 4312 4222 8330 8201 3923 3689 3972 3821 8093 8117 8681 8640 4719 4342 81088 85108 14493 14069 74210 74282 8392 8185 4041 3927 7087 6893

1986

9788 13914 10947

7239 8272 13194 19925 51900 45966 11276 16748 24814 29539

6444 12314 13531 11551 21030 87431 40096 29895 27819 37580

12873 18269 27287 92795 24929 25305 59631

7206 8701 13866 16374 9606 8553 12575 56662

7918 3008 6538 7661 5400 4187 8106 3659 3804 8123 8574 4264 85698 13997 74267

8136 3831 6822

1987

9846 13983 10973

7282 8253 13100 19993 52202 45990 11318 16724 24731 29414

6456 12293 13457 11457 20958 87474 39876 29709 27659 37568

12760 18374 27252 92721 24793 25184 59248

7109 8578 13899 16217 9614 8538 12520 56914

7893 2989 6496 7716 5384 4153 7978 3624 3808 8165 8480 4201 86816 13909 74091

8098 3818 6820

Prop.l989/90:76 BHaga kl 1988 1989* 10008 10259 14115 14387 11048 11214 7291 7 346 8271 8 269 13 183 13 217 20078 20 343 52448 53 105 46 343 46401 11 490 11 739 16644 16663 24671 24768 29283 29 324 6489 6455 12204 12 170 13447 13 506 11418 11367 21026 21089 87747 88073 39 740 40005 29606 29 536 27724 27965 37 603 38020 12653 12 529 18 392 18 550 27248 27204 92983 93415 24607 24 567 25114 24954 58 967 59253 7077 7114 8664 8 605 14036 14 112 16164 16151 9 787 9890 8529 8593 12578 12574 57281 57738 7944 8107 2 950 2990 6471 6643 7715 7838 5 338 5 353 4136 4144 7896 7844 3565 3571 3 759 3 756 8 266 8 327 8464 8 522 4144 4140 88 726 89969 14020 14 181 74127 74683 8074 8078 3814 3823 6823 6 816

Kommun Antal invånare

1980 1985 1986 1987 1988 1989* Överkalix 5083 4840 4762 4687 4707 4723 Kalix 19599 19338 19213 19143 19160 19283 Overtorneå 6293 6181 6101 6151 6122 6120 Pajala 8763 8685 8646 8599 8593 8456 Gällivare 24711 23532 23254 22 908 22717 22563 Alvsbyn 9624 9458 9414 9387 9373 9393 Luleå 66834 66557 66526 66719 67443 67850 Piteå 38402 38870 38 688 38 828 39079 39530 Boden 28 848 29029 28 981 29117 29160 29 461 Haparanda 9672 9943 9955 10007 10159 10330 Kiruna 29 705 26862 26710 26551 26312 26358

* Preliminära uppgifter från SCB Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 12 Totala årliga jlvttningwwtton för landets kommuner 1983— ] 989

Kommun

U pplands-V äsby

Vallentuna Osteråkcr Värmdö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Salem Haninge Tyresö Upplands-Bro Täby Danderyd Sollentuna Stockholm Södertälje Nacka Sundbyberg Solna Lidingö Vaxholm Norrtälje Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar Vingåker Nyköping Oxelösund Flen Katrineholm Eskilstuna Strängnäs

1983

—19 46 13 164 136 89 113 —1323 —390 —435 67 —41 1468 134 —140 3254 —679 —124 970 —496 13 122 416 246 —61

——75 —23 -— 156 504 ——34 61

6 189 —170 —154 —-87 ——337 197

1984 1985 713 81 63 152 386 308 128 356 -—132 —207 —53 30 -—212 —37 -217 -—305 —-150 -—132 —16 131 —24 -—181 63 27 1645 1039 201 132 459 295 4316 6930 —600 -—100 136 416 413 1009 -210 803 146 189 48 41 239 153 32 155 —25 40 —29 7 —97 ——43 —45 —76 1171 1300 —98 14 —121 —78 —32 1 —36 —-246 —102 —-248 —138 —-239 1 52 -—335 ——150 192 181

1986

359 264 345 279 —72 297 592 —75 —82 —633 126 —276 469 — 169 822 4986 —263 298 1 123 415 298 19 320 43

— 73

187 ——106 25 1616 116 ——59

—26 425 —39 _25 —83 _ 120

232

1987

53 288 512 425 —285 339 —456 — 179 — 159 —463 209 —38 209 30 —61 4118 —214 404 737 279

14 81 633

58 222

115 3 —107 1135 116 204

64 186 133 —40 152 —1 339

1988 1989* 123 — 143 268 604 485 497 300 345 —601 —473 336 244 ——646 328 —241 —740 —3 — 79 —396 —71 74 — 154 186 —262 202 —214 —360 —428 63 —21 2 778 2 396 — 178 98 445 698 355 94 384 318 — 1 13 —335 1 16 53 653 980 16 386 167 164 231 40 136 44 98 218 793 1 558 301 445 —49 312 35 —3 153 — 152 —83 206 9 150 347 162 335 452 342 269

lx) lx)

Bilaga 1:1

Kommun

Ödeshög Ydre

Kinda Boxholm Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Motala Vadstena Mjölby

Aneby Gnosjö Gislaved Vaggeryd Jönköping Nässjö Värnamo Sävsjö Vetlanda Eksjö Tranås

Uppvidinge Lessebo Tingsryd Alvesta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg Östra Göinge Orkelljunga Tomelilla Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kristianstad Simrishamn Angelholm Hässleholm

1983

—48 _38 —47 —3 —14 —129 23 419 — 55 84 —20 1 —104

1 13 _117 —28 _324 _121 _21 _45 —116 57 42

15 —18 —5 29

3 —38 272 10

—34 34 36 —106 —3 —39 35 —83 156 —108 _30 14

15

—79 120 —133 25 —71

_121 _45 22 _55 _44 150 36 —167 93 197 82 138 —106

1984

— 13 16 —27 —44 -47 —273 —57 690 538 43 —89 —36

—22

_25 38 42 18 —67 _ 194 44 _42 _32 _32 4

—76 —108 _29 _41 74 —81 153 —26

—115 45 51 —95 —78 —107 191 —87 —81 —138 —20 110 98 —136 46 32 _41 36

_113 —8 _23 —64 18 —185 —106 —165 175 193 —118 457 _93

1985

—38 —28 —50 —27 ——124. —163 — 117 855 298 166 —102 _42 —53

—38 46 -36 —73 139 —86 174

1986

8

— 19 —67 1 —68 —67 —70 457 150 158 —53 55 43

—30 —1 —35 —47 766 —23 7 —62 _117 —64 —66

11 _21 —89

7 _70 —158 239 —69

—33 —10 _32 —122 —48 —71 356 —85 —44 —80 —57 80

—29

— 106 _382 —228 —22 86

_24 _24 _39 —18 _47 8 _1 _55 54 107 _1 452 _75

1987

—63 ——31 —25 —22 —70 —237 9 235 64 67 45 59 85

30 88 86 34 581 —36 76 25 —8 —38 —39

77 —22 41 —2 —82 —81 167 —27

—36 12 110 —27 —23 33 264 12 _149 —116 37 83

—6 —55 —299 —59 —137 97

76 —23 21 0 51 69 48 220 162 64 494 76

1988 —36

59 45 118 —— 132 32 12 278 133 32 31 104

60

—88 82 611 —79 72 160 117 78 38

—23 —12 114 18 75 92 897 10

—26 70 216 67 52 —28 96 47 — 38 52 61 64

—33

12 53 —63

122

17 93 127 92 126 —23 71 131 243 187 52 515 78

1989*

32 37 147 46 18 — 170 110 867 326 140 155 —65 55

—2 156 123

95 591

49 74 119 127 117 117

148 111 129 117 173 17 68 60

60 71 174 202 179

577 131

19 105 123 202

355

55 185 27 42 98

—23 101 147

20 12 191 86 330 451 268 695 95

Kommun

Svalöv Staffanstorp Burlöv Vellinge Bjuv Kävlinge Lomma Svedala Skurup Sjöbo Hörby Höör Malmö Lund Landskrona Helsingborg Höganäs Eslöv Ystad Trelleborg

Hylte Halmstad Laholm Falkenberg Varberg Kungsbacka Härryda Partille Ockerö Stenungsund Tjörn

Orust Sotenäs Munkedal Tanum Göteborg Mölndal Kungälv Lysekil Uddevalla Strömstad

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors Mellerud Lilla Edet Mark Svenljunga Herrljunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål

Grästorp Essunga Mullsjö Habo

1983

—86 76 —281 510 — 161 73 83 247 78 25 62 125 —498 327 —200 1 131 47 _223 24

— 100

—54 222 48 122 270 1 103

216 223

64 11 196

89 _13 62 89 _1477 _113 187

86 _139 175

12 23 —60 251 51 —104 30 70 17 205

_ 14 279 _294 373 _454

—26

43 —10 —18

63

1984

-19 62 37 392 —211 8 -—33 —68 21 45 68 167 286 317 —205 986 93 —92 104 _48

—76 310 19 21 349 923 91 406 60 209 163 184 40 — 17 98 —332 596 160 —29 —93 189

—158 ,

125

301 289 266 _232

71

24 _36 —16

1985

—87 —11 —71 296 —81 89

— 148 181 —130 59

88 —11 1205 332 36 874 _22 -20 102 73

—65 195 43 74 321 813

_25 351 112

68 21 —9 —21 -10 33 1336 425 412 —43 54 69

44

—154 _19 —23 —l44 —13

13 10

—70 —52 173 121 254

45 _77

71 —43 60 35

1986

—136

240

360

32 218 235 814

101

89 123 146 100 132

3519

1987

5 _126 15 353 — 12 175

1 37 92 73

1 200 1042 366 132 709 1 14 183 268 181

——34 334 171 224 276 663

317 —31 20 126 182 95 86 23 65 1373 150 31 61 146 230

—16 52

7 112 116 —1 —19 20 197 200 94 76 95 215 241 376 152 2

32 55 —46 4

1988

147 — 132 35 493 101 277 — 138 24 177 145 149 254 972 194 121 436 162 458 353 410

34 567 179 387 342 826

393 280 79 133 263 298 156 122 243 — 1 647 215 139 115 101 157

21 6 —69 369 84 46 116 84 321 130 65 94 82 150 312 231 184 69 112 27 42 122

1989'

20 _50 —59

427 0 538 165 —37 225 344 133 415 1 280 653 439 670 275 163 342 419

173 543 241 435 411 713

80 174 163 186 388 404 316 1 16 240

144 277 366

90 327 197

48 67 189 —8 107 125 96 96 119 343 131 111- 213

83 549 243 147 155

72 52 4 157

Bilaga 1:1

Kommun

Karlsborg Gullspång Vara Götene Tibro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde Hjo Tidaholm Falköping Kil

Eda Torsby Storfors Hammarö Munkfors Forshaga Grums Årjäng Sunne Karlstad Kristinehamn Filipstad Hagfors Arvika Sätile

Laxå Hallsberg Degerfors Hällefors Ljusnarsberg Orebro Kumla Askersund Karlskoga Nora Lindesberg

Skinnskatteberg Surahammar Heby Kungsör Hallstahammar Norberg Västerås

Sala

Fagersta Köping Arboga Vansbro Malung Gagnef Leksand Rättvik

Qrsa

Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora

1983

—50 —30 —60 50 —36 21 —103

17 —96 43 —34 _140

44 53 21 —62 108 —35 —52 —145 140 96 76 —63 _154 — 1 17 52 —110

—157 —217 —98 —110 4 197 46 _34 —361

15

—20 —48 -13 —27 _227 —18 —26 57 —280 --221 —41

54 30 102 111 48

63 76 64 —402 79 95

1984

—64 _43 _21

—105 —111

28 74 25 99 —71

_48 154

—78 —35

—91 —93 196 78 358 —124 —128 —88 122 _29

—-103 —188 —99 _—56 —28 315 —32 67 —325 —61 —174

_9 10 —98 —110 _277 —54 —498 6 _280 _159 —83

30

141 74 34 15 —21 102 160 —292 20 45

1985

—29 —25 —61

—34 —20 _29 2 71 10 28 —21 —50

_41 _44 _22 _57

317 ——61 —96 _157

49 63 73

—'l78 _105 —94

82 _207

_120 _133 _91 _95 _75

594 _48 —90 _77 _12 —181

34 — 209 60

—187 —41 —145 —38 —172 —131 —29

—35 —46 —14 58 —61 5 6 —46 107 125 —441 48 —94

1986

25 —68 —76 -87 —80 -45

67

1 19 142 _334

13 —64

34

16 —25

—25 186 —27 40 —23

131 156 —31 —106 -38 78 15

—48 —216 —128 — 1 17 —82 493 —60 89 —203 46 —35

_22 —68

54 _150 15 —201 102 —84 —144 —68

—51 11 —84 2 48 —64 16 —97 37 171

15' 36 —111

1987

_25 -81 34 71 —74 58 119 —35 104 —58 30 36 27

110 54 45 —22 54

61 23 152 120 102 113 54 22 77

—51 -70 —27 —196 —53 580 86 107 —340

—100

21 35 84 —80 —49 33 —523 138 —66 —9 13

_32

65 129 124 41 11 —73 76 219 —87 10 —3

1988 18

76 18

74 _38 86 74 55 _74 95 134

54 180 203

48 47 90 57

28 240 130 396 15

26 103 204

67

—-77

33 ——15 —18

636 147 27

7 169 —43

56 —24 89 16 —83 32 _252 122 — 13 85 58

56 48 173 215 165 61 37 112 86 115 171 152 —57

1989'

99 109 171

53 127

82 196 129 209 133

68 157

110 76 112 —10 —6 99 89 67 118 267 459

48 —56 166 55

—23 158 13 115 203 319 185 —229 173 226

— 34 140 74 72 47 98 240 109 — 29 49

15 98 204 291 211 69

50 232 523

11 179

Kommun

Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Ostersund Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå

Piteå Boden Haparanda Kiruna

' Preliminära uppgifter

Källa: SCB (UMDAC).

1983

_161 _259 34 _204 _46 _41 51 139 —488 —126 116 82

76 _104 —17 _284 —69 —40 —99

17 _42 303 —68 —39 — 19

6 230

—75 _22 —78 6 _45 37 —40 —26

_35 10 _40 303 _170 55

22

_5

23 _41 —18 _25 93 _202 15 _109 —61 112 _11 —1018

1984 1985 1986 1987

_166 —293 —154 _26 —250 —199 —276 —58

—21 —65 19 29 9 —58 —8 9 _45 4 —59 —50 _25 2 —17 _42 14 —15 _22 39 134 17 —325 44 _401 _222 _214 _151 _70 _73 —287 —106 50 —162 _23 —83 61 _64 46 49 28 _45 _55 _27 —87 _69 28 112 _94 _137 —7 —15 _326 —376 _378 —132 —68 —54 —83 96 69 17 — 15 _23 —186 —227 —299

—46 —63 —57 —61 53 —58 —97 33 —81 —55 —133 —101.

97 64 —58 —-1 —20 —15 —49 49

16 —118 _66 2

5 —36 68 152 —31 —23 51 —-7 —19 —47 —33 _61 —107 —63 —17 —16 —58 —31 53 —39 —33 —35 —6 _41 —24 —25 _25 _30 _75 —92 —115 —68 _69 —21 —26 —8 —16 10 8 _24 25 _10 21 20 _52 _55 _92 _22 _43 _30 _22 —2 310 53 443 —108 _105 —86 _99 72 _42 _45 _110

—35 —62 —18 -—11 —18 —3 —100 —21 _57 —12 —48 —10 —39 —15 —32 —36 —48 —120 _120 —57 —41 —71 —51 64 —10 —5 22 —13 —289 —234 —301 —411 —76 —73 —56 —57

8 —539 —309 —115 10 —73 _243 23 80 —93 —34 115 54 —57 34 62 —665 —457 —249 —292

1988

—10 —17

77 —50

137 215 —81 —55 117 61

—50

56 167 17

_210

31 99 113 43 204 20 130 196 62

35 —17

_77-

_L

_31 _94 _54 —26

75

—15 1177 89 70

—18

24 43 31

22 —313 —36 401 144

156 —370

1989' . B1laga 1: 1 161

_23 _21 75 _20 131 222 291 —6 215 365

—75

75 -— 19 209

79 —-36 240

79 —3 81 55 79 83 —1 258

163 60 176 107 29

__43 19

44 39 28 495 154 458

41 15

33 104 22 —115 —251 —-16 65 215 189 176 —156

Tabell 13 Årliga födelseöverskott [ kommunerna 1983—1989 Prop. l989/ 90: 76

Kommun 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989' 311323 111 Upplands-Väsby 293 319 351 358 331 392 388 Vallentuna 157 133 170 131 151 206 188 Osteråker 196 167 203 210 249 235 271 Värmdö 71 89 99 129 165 184 207 Järfälla 450 481 432 442 436 434 454 Ekerö 46 82 1 12 129 102 139 202 Huddinge 522 603 638 736 780 655 838 Botkyrka 652 704 704 686 757 863 817 Salem 84 85 94 57 90 72 107 Haninge 597 637 554 625 594 639 679 Tyresö 270 308 301 273 337 376 403 Upplands-Bro 202 193 234 236 216 253 213 Täby 281 345 362 429 353 472 429 Danderyd 51 6 88 105 114 92 113 Sollentuna 240 373 316 388 382 420 379 Stockholm _2043 —1879 —1489 927 — 620 — 152 314 Södertälje 416 469 406 477 472 561 684 Nacka 256 330 262 327 356 400 516 Sundbyberg — 36 43 63 41 136 164 220 Solna — 44 —— 53 18 32 47 125 144 Lidingö 120 64 91 103 119 110 121 Vaxholm 13 20 22 7 31 7 20 Norrtälje 50 31 — 54 — 26 — 3 53 64 Sigtuna 192 235 195 247 241 294 280 Nynäshamn 25 58 45 62 58 92 124 Håbo 109 77 87 131 149 124 172 Alvkarleby — 42 — 29 — 44 — 31 53 — 44 47 Tierp 91 — 51 — 88 — 75 52 88 44 Uppsala 716 774 935 1 130 1 121 1058 1341 Enköping — 33 30 64 68 119 109 155 Osthammar 21 — 31 22 1 37, 50 43 Vingåker — 8 — 2 — 22 13 — 1 — 6 488 Nyköping 42 14 12 26 50 146 178 Oxelösund 49 30 13 33 4 9 33 Flen — 59 2 74 3 40 10 17 Katrineholm 55 74 — 38 — 27 — 49 26 17 Eskilstuna —— 146 4 — 3 18 60 7 167 Strängnäs — 21 16 29 1 17 16 45 Ödeshög _ 22 _ 9 _ 21 _ 5 _ 8 _ 14 _ 7 Ydre — 9 — 3 11 — 8 — 1 — 16 19 Kinda — 15 — 58 48 _ 19 2 16 8 Boxholm — 22 — 34 — 33 — 25 — 16 — 21 Åtvidaberg 6 — 21 17 — 18 6 6 16 Finspång — 13 14 — 10 59 17 32 29 Valdemarsvik — lO — 31 — 4 l 32 _— 36 — 17 Linköping 256 213 393 529 526 550 519 Norrköping — 123 — 146 — 182 66 152 88 229 Söderköping 28 40 — 3 36 36 67 56 Motala — 29 23 85 50 44 27 58 Vadstena — 7 — 58 —- 31 — 28 l — 30 — 41 Mjölby — 3 — 66 6 24 4 15 43 Aneby 9 15 32 14 9 28 38 Gnosjö 53 44 41 63 40 50 86 Gislaved 104 79 107 109 95 139 97 Vaggeryd 21 20 20 26 14 4 26 Jönköping 103 215 161 110 134 314 369 Nässjö — 34 -— 62 — 26 25 25 38 75 Värnamo 72 5 4 58 87 73 171 Sävsjö — 18 — 18 5 — 2 25 3 33 Vetlanda 3 _ 47 — 75 — 61 — 53 6 14 Eksjö 9 — 18 — 68 — 7 2 — 16 10

_ _ _ _ 7 _ _ _ Tranås 33 80 96 ..3 93 44 29 287

Bilaga l:1

Kommun

Uppvidinge Lessebo Tingsryd A_lvcsta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm

Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg

Östra Göinge Orkelljunga Tomelilla Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kristianstad Simrishamn Angelholm Hässleholm

Svalöv Staffanstorp Bunöv Vellinge Bjuv Kävlinge Lomma Svedala Skurup Sjöbo Hörby Höör Malmö Lund Landskrona Helsingborg Höganäs Eslöv Ystad Trelleborg Hylte Halmstad Laholm Falkenberg

1983

74 32 64 30

139 33

46 66

75 34 14 25 36 55 125 70 20

65

10 91 60 20 10

26 73 72

27 49 42

60 130 23 19

106 72 124 34 76 42 85

34

503 404 126 212

39

121 20 22

24 14

1984

43

83 54

19 158 9

36

81 26 38 25 58 18 139 11 49

113

86 43 14 28

59 16 54 59 41 30 23 20 30 33 108 26 20

15 118 30 60 35 79 95 80 22 50

17 567 417 101 176

55 36 95 35

42 71 12 45

1985

31 26 60

16 14 225 11

59 30 19 28 10 44 54 76 48 92 39 63

22 144 43 17

13

61 33 37 23 28 20

28 120 13

20 81 81 105 13 90 69 78 27 27 19

407 481 89 92

113 16

15 29 20

1

1986

56

26 23 30 42 140

61 52

47 27 55 43 61 12 104 60 46

57 10

44 13 17

11

61 35 16 11 29 46 26 78 112 29 28

130 78 129

106 45 104 40

21

344 612 13 167 29 33 115 44

88

6 12

1

1987

28

31 33

20 240 41

45 41

57 20 37 96 30 21 64

47 96

56 68 66 15

47

41 46 24 31 25 37 35 75 102 24 27

21 116 76 157 11 74 78 87 11

36 31 269 580 48

67 78 110 27

15

24 45

1988

28 16 86 44 33 21 258 27

13 42 18

118 46 75 77

148

27 71 61 48 20

36 20 41 39

10 13 70 57 126 79 40 88

11 136 86 156 37 106 94 78

14

25 233 606

94 25 34 75 56 74

50 92 19 60

1989"

17 22 29 67 4 2 273 31

66 41 29 20 26

9 85 15 15 34 25 26

96

42 87 7 12 9

76 57 1 62 11 33 29 43 20 178 38 50 40

2 107 98 164 67 149 68 73 6 4 14 49 58 607 15 251 56 3 69 64

7 204

62 107

Bilaga 1: l

Kommun

Varberg Kungsbacka Härryda Partille Ockerö Stenungsund Tjörn Orust Sotenäs Munkedal Tanum Göteborg Mölndal Kungälv Lysekil Uddevalla Strömstad

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors Mellerud Lilla Edet Mark Svenljunga Herrljunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål Grästorp Essunga Mullsjö Habo Karlsborg Gullspång Vara Götene Tibro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde Hjo Tidaholm Falköping Kil Eda Torsby Storfors Hammarö Munkfors Forshaga Grums Årjäng Sunne Karlstad Kristinehamn

1

1983

57 190

163 125 26 94 38

68 51 69

- 135 226 176 33 84 90

17 110 134

17 56 72

10 35 18

110 30 101

77

57 53

16 59

26 23

39 20 139 42 33

49 109

38 29 47 19 60 134 46

1984

108 263

132 156 37 103 21 44 25 45 235 228 132 54 31 53

28 14 80 168 16 33 78 35 64 50 7 16 11 41 50 17 28 65

16 27 33 80 15 32 22 14 34 9 17 25 8 186 7 48 37

2 66 103 19 9 48 3 45 90 106 34 95

1985

101 252

172 199 46 102 36

51 67

300 129 56 64 49 23

79 184 44 46 62 77 71 32 25

121 71 33 40 56

15 50 60 20

41

35 22 17 26 149 7

74

47 68 145 20 35 19 17 45 83 101 36 72

1986

165 271

174 177 18 112 29 43 46

58 293 285 181

70 49 46

37

59 215

111

116 23 41 16 19 59 70

70 107

197 25

53

16 20 56 57

21 26 13 21 84 31 14 187 14 29 18

70 54 98 10 86 30 10 30 54 93 127 18

1988

184 389

197 218 40 145 57 45 23

16 842 337 225

130

17 17 100 230 56 33 16 42 54 45 1 1 18 122 223 45 166

40 17

39

59 65

10 36 50 29

81

42 221

84 42 26 112 48 23

19 44 80 124 43

1989' Prop. 1989/90: 76

210 380

204 265 78 161 75 62 _ 26 _ 7 15 1171 370 213 19 184 — 3

— 20 6 135 281 23 43 — 16 — 42 58 116 23 1 134 233 85 194 19 — 15

21 13 28 58

— 32 — 6 — 18 16 19 27 34 81 48 253 21 5

24

81 _ 18 _ 71 _ 7

54 _ 52

15

4 _ 24 _ 28

252

'>')

Kommun

Filipstad Hagfors Arvika Säffle

Laxå Hallsberg Degerfors Hällefors Ljusnarsberg Orebro Kumla Askersund Karlskoga Nora Lindesberg

Skinnskatteberg

Surahammar Heby Kungsör Hallstahammar Norberg Västerås Sala

Fagersta Köping Arboga Vansbro Malung Gagnef Leksand Rättvik Qrsa Alvdalen Smedjebacken Mora

Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre

1983

69 114 171

49

16

7 13 42 60 40 12 56 50 27 29

28 15 40 14 1 13 183 39 43 24 13

66 69 6 41 66 22 12 45 41 241 50 17 47 67 164

34 73 15 40 1 19 91 160 120 69 60

118 30 33 "141 214 152 37

47 45 38 109 29

1984

82 58 164 40

9 16 29 65 56 121 13 37 39 17

5

4 13 3 18 11 17 209 29 11 57 10

39 56 4 71 92 18 42 40 1 107 64 25 19 43. 132

55 29 15 48 126 20 157 141 94 41

68 21 61 62 259 118

58 32

93 37

1985

102 107 131

40

16

3 14 43 58 22 20 44 70 43 50

14 32 12 23

22 253 15 40 6 13

61 64 12 46 82 33 27

6 7 118 115 8 1 47 160

80 39 16 47 148 76 135 167 35 70

88 58 85 18 219 99 31

66 87 32 78 11

1986

85 68 113 73

8 13

3 26 33 22 12 46 69 27 25 15

5 6 7 18 18 276 l 1 36 68 7

57 70 10 18 63 51 12 10 4 107 98 35 45 5 94

17 48 22 34 116 57 117 113 37 70

71 34 38 22 218 85 30

64 35 9 107

1987

74 91 64 54

3 13 21 51 41 39 32 37 24 25 14

5 13 4 6 20 29 384 20 52 6 8

72 40 8 62 96 1 30 19 9 98 1 19

32 77

58 71

18 39 24 52 111 12 77 87 81 64

85 11 13 49 222 95 80

53 64 7 56 17

1988

50 52 71 50

16 27 11 28 64 111 40 46 87 3 11

1 16 11

4 33 23 423

1 33 44

5

75 17 13 83 89 52 21 23 2 133 183 20 24 55 108

44 39 16 47 65 55 55 46 52 23

57 14 56 96 203 67 69

63 l 1 25 97 31

1989*

59 35 20 38

5 8 3 32 - 4 347

556

48 96 28

27 33 47 19 45 14

16 31 132 68 67 14 64 69

11 13 16 31 68 102 25 63 52 23

57 83 25 224 119 124 47 41 55

68 23

Kommun 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989' PFOP- 1989/90-76 ___—___— Bllaga 1:1 Berg — 55 63 — 45 -— 39 -— 61 — 28 19 Härjedalen — 64 — 49 — 51 82 -— 59 — 69 — 3 . Ostcrsund 103 113 66 154 81 182 198 Nordmaling 37 18 29 — 33 -— 18 — 9 1 Bjurholm — 18 40 40 — 29 -— 19 37 20 Vindeln — 34 — 44 15 — 35 -— 25 — 60 — 4 Robertsfors 14 3 7 - 20 1 7 16 Norsjö — 21 24 — 4 — ll -— 10 — 24 — 14 Malå -— 10 — 10 5 — 7 .. 9 15 5 Storuman — 2 10 19 — 3 -— 14 12 _- 9 Sorsele — 8 — 3 — 20 — 8 -— 9 5 13 Dorotea — 15 — 9 29 — 30 -— 2 — 23 — 11 Vännäs 4 8 — 10 17 21 27 17 Vilhelmina — 21 17 5 — 11 _— 2 — 16 30 Åsele 52 —— 39 57 51 _- 46 43 — 32 Umeå 507 508 627 548 668 745 748 Lycksele 5 -— 44 4 15 5 23 7 Skellefteå 37 -- 1 — 13 13 -— 79 — 41 96 Arvidsjaur — 26 31 — 19 31 -— 25 7 — 37 Arjeplog — 11 — 26 13 6 8 — 7 — 6 Jokkmokk 23 — 30 — 41 — 23 8 — 22 1 Overkalix — 35 — 21 — 49 — 45 -— 39 — 23 — 17 Kalix — 3 4 — 1 — 1 2 — 14 17 Overtomeå 9 — 43 11 31 -— 15 25 — 24 Pajala — 53 — 34 25 — 59 -— 34 — 27 — 22 Gällivare — 7 14 46 17 65 122 98 Alvsbyn — 8 3 22 36 24 36 Luleå 251 293 290 284 305 346 344 Piteå 99 88 148 67 121 109 236 Boden 28 21 26 16 48 71 113 Haparanda — 7 4 13 3 1 6 — 5 Kiruna 120 119 101 103 135 129 210

* Preliminära uppgifter Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 14 Svsselsättningsutveck/ing totalt i kommuner 1985 — 1987

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _— sysselsatta 1985 1986 1987 % per år 1985—1987

Upplands-Väsby 12 600 13206 13 191 2,3 Vallentuna 4885 5007 5117 2,3 Osteråker 7 878 8074 8 128 1.6 Värmdö 5760 5931 5967 1,8 Järfälla 21711 21416 21216 —l,l Ekerö 5338 4680 4759 —5.6 Huddinge 29912 31348 31016 1,8 Botkyrka 20002 20479 20375 ,9 Salem 2687 2570 2427 —5,0 Haninge 21248 21568 21997 1,7 Tyresö 9132 9164 8938 — 1,1 Upplands-Bro 6 762 6 836 6 820 ,4 Täby 15946 16884 17359 4,3 Danderyd 15653 16160 16 584 2,9 Sollentuna 18 879 19900 20616 4.5 Stockholm 511396 522483 530432 1.8 Södertälje 39847 40919 41770 2.4 Nacka 21675 22198 22 371 1.6 Sundbyberg 16662 17212 17363 2.1 Solna 49 269 50237 51486 2.2 291

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _ __ sysselsatta Btlaga 1:1 1985 1986 1987 % per år 1985—1987 Lidingö 12476 13091 12966 1.9 Vaxholm 2417 2560 2520 2,1 Norrtälje 17903 18122 18297 1.1 Sigtuna 16741 17066 21 178 12,5 Nynäshamn 8 754 8907 8 788 ,2 Håbo 3 510 3 546 3 505 _ ,1 Alvkarleby 3 864 3 754 3 635 3,0 Tierp 8 150 8 190 8 149 ,0 Uppsala 78 128 80371 80 909 1,8 Enköping 14489 14465 14373 —,4 Osthammar 10006 10107 10046 ,2 Vingåker 3839 4036 3 921 1.1 Nyköping 28893 29238 29273 .7 Oxelösund 6 688 6 675 6 449 — 1,8 Flen 7 950 7 893 7 869 — ,5 Katrineholm 15 682 15 599 15 706 Eskilstuna 44 683 44 966 45052 ,4 Strängnäs 10504 10163 10148 — 1,7 Ödeshög 2 350 2 303 2 257 —- 2,0 Ydre 1513 1457 1424 —3.0 Kinda 4170 4098 4074 1.2 Boxholm 2358 2 321 2445 1,8 Åtvidaberg 5243 5010 4920 —3.1 Finspång 11 145 11039 10963 _,8 Valdemarsvik 3 524 3 548 3594 1,0 Linköping 65 403 66 231 66 969 1,2 Norrköping 64 801 65014 64962 ,] Söderköping 4 771 4681 4 702 —.7 Motala 19398 19325 19457 ,2 Vadstena 3 566 3 577 3 536 — ,4 Mjölby 11593 11737 11480 —.5 Aneby 2829 2827 2820 —.2 Gnosjö 5259 5459 5600 3,2 Gislaved 15618 15930 16271 2,1 Vaggeryd 4947 5012 5177 2.3 Jönköping 57645 57942 58773 1.0 Nässjö 14863 14941 15316 1,5 Värnamo 17305 17510 17753 1.3 Sävsjö 5 606 5 397 5 394 — 1,9 Vetlanda 13605 13637 13 812 ,8 Eksjö 9381 9150 9157 —1,2 Tranås 8 810 8 789 8 898 .5 Uppvidinge 4718 4847 4801 ,9 Lessebo 3 461 3 748 3 669 3,0 Tingsryd 6047 6055 5687 —3.0 Alvesta 8467 8657 8406 —,4 Almhult 8503 8515 8278 —1.3 Markaryd 5632 5 563 5461 — 1,5 Växjö 38132 39104 40103 2.6 Ljungby 14056 14184 14571 1.8 Högsby 2 904 2 792 2 805 1.7 Torsås 2943 2963 2924 —,3 Mörbylånga 4306 4286 4289 —.2 Hultsfred 8413 8 333 8188 — 1.3 Mönsterås 5 365 5 275 5 469 1,0 Emmaboda 5638 5683 5818 1.6 Kalmar 31696 32054 32 408 1.1 Nybro 9697 9722 9886 1.0 Oskarshamn 13974 14192 14196 ,8 Västervik 19007 18979 18 905 —.3 Vimmerby 7 377 7 239 7 429 .4 292

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _ ___—— sysselsatta Bilaga 1 :1 1985 1986 1987 % per år 1985—1987

Borgholm 4328 4227 4298 —,3 Gotland 27859 27 904 27884 ,0 Olofström 9011 9217 9481 2.6 Karlskrona 28 724 28 459 28 507 —,4 Ronneby 12915 12565 12978 .2 Karlshamn 15 584 15 702 15 646 ,2 Sölvesborg 6 757 6 848 6 722 — .3 Qstra Göinge 6123 6279 6446 2,6 Orkelljunga 4116 4153 4100 —,2 Tomelilla 5171 5222 5305 1.3 Bromölla 4620 4827 4947 3,5 Osby 5449 5461 5672 2,0 Perstorp 4058 4254 4265 2.5 Klippan 7085 7359 7211 .9 Åstorp 5 241 5162 5 771 4,9 Båstad 5 443 5 547 5 556 1,0 Kristianstad 37 943 37 391 37 838 — ,] Simrishamn 9342 . 9078 9191 —,8 Angelholm 14421 14616 14922 1.7 Hässleholm 21804 22 074 22119 ,7 Svalöv 4498 4451 4352 — 1,6 Staffanstorp 5 263 5 316 5 365 1,0 Burlöv 7 244 7 651 7 948 4,7 Vellinge 5995 6119 6187 1,6 Bjuv 6460 6619 6677 1.7 Kävlinge 7085 7066 7007 —,6 Lomma 4533 4511 4559 .3 Svedala 5406 5317 5665 2,4 Skurup 4088 3859 3860 —2.8 Sjöbo 5436 5380 5 577 1.3 Hörby 5 244 5 079 5 152 — ,9 Höör 4393 4438 4508 1,3 Malmö 140234 140960 142273 .7 Lund 49 398 50349 50779 1,4 Landskrona 17444 17465 17 382 —,2 Helsingborg 57 499 57 987 58 552 ,9 Höganäs 7655 7437 7588 —,4 Eslöv 12 477 12 664 12 690 .8 Ystad 11638 11 702 11688 ,2 Trelleborg 15961 16111 16 176 .7 Hylte 5271 5270 5258 —,1 Halmstad 39 946 40023 40596 ,8 Laholm 8 705 8 637 8 689 — .1 Falkenberg 16679 17117 17210 1,6 Varberg 23 537 24070 23 926 ,8 Kungsbacka 14785 15002 15642 2,9 Härryda 8837 8631 9870 5.7 Partille 8 715 8963 9050 1.9 Ockerö 2 766 2 724 2 722 .8 Stenungsund 9 207 9 207 9 526 1,7 Tjörn 3 708 3918 4227 6,8 Orust 4265 4234 4266 ,0 Sotenäs 3 783 3 758 3 809 ,3 Munkedal 4012 4071 4279 3,3 Tanum 4793 4789 4901 1.1 Göteborg 270077 274386 280836 2,0 Mölndal 28293 30216 27 816 —,8 Kungälv 12224 12636 12892 2,7 Lysekil 6714 6762 6949 1,7 Uddevalla 24816 24160 24310 — 1,0 Strömstad 4 572 4628 4687 1 2 293

Kommun

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors hdeHerud [jHa Edet hdark ' SvenUunga Henhunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål

(Erästorp Essunga håungö Habo Karlsborg (EuHspäng Vara (iötene TÄbro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde PUo TTdahohn Falköping KH

Eda Torsby Storfors Hammam Munkfors Forshaga Grums Ådäng Sunne Karlstad Kristinehamn Filipstad Hagos Arvika Säftle

Laxå flaHsberg I)egerhars Hällefors Ljusnarsberg ()rebro Kunna Askersund Karhkoga liora Lindesberg

Antal sysselsatta

1985

2486 3243 7822 7795 3716 6139 6394 4254 4103 14049 4809 4445 18568 30297 13486 53788 10277 5742

2070 2220 2686 3058 3860 2913 8577 6102 5215 4026 12587 17181 9985 27593 3453 6513 14837

4060 4321 7285 1530 5200 2349 3911 4745 4485 5912 45478 13595 6407 8077 12607 8848

4191 7680 4655 4612 2620 63189 7368 4661 19017 4302 11758

1986

2405 2945 7536 7933 3719 6075 6459 4250 4122 14097 4708 4465 18956 31043 13652 54200 10401 5744

2077 2312 2693 3049 3912 2897 8492 5932 5445 3960 12836 17492 9989 28058 3415 6355 14839

4034 4393 7203 1522 5150 2408 3836 4671 4544 5951 46368 13583 6375 7933 12431 8863

4185 7648 4569 4528 2570 63062 7637 4601 19194 4269 11857

1987

2408 2876 7820 8043 3761 6218 6413 4474 4183

14231 4809 4456 18817 31887 13777 54848 10316 5845

2038 2286 2765 3157 3772 2923 8637 6135 5450 4035 12961 17564 10148 28456 3430 6636 14950

4060 4019 7413 1532 4891 2430 3587 4522 4589 5965 47265 13457 6261 7708 12635 8962

4199 7760 4573 4481 2473 64387 7581 4505 19008 4240 11853

Förändring antal _ sysselsatta Bilaga 1:1 % per år 1985—1987

—15

| L)!

.—

. —tv

___-IQ

I ___—___-

N &xlONlåkOOO-Axom— a—w—boams—Nqo—xpab avomooo—m—iowwN—o—wmoo omo—ou—oaoo—ao—to—tow

|__-___.

1 nu

| 1..— _NA—w

1 J” "'

1 N .—

....—

Kommun

Skinnskanebcrg Surahammar Heby Kungsör Hauaahanunar Norberg Västerås Sda Fagersta Kömng Arboga

Vansbro Malung (]agncf Leksand llättvik (yrsa Alvdalen Smed jebackcn hdora FMun Bodänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockdbo Hamm ()vanäker Nordanstig ljusdal Gävh Sandviken Söderhamn BoHnäs lludiksvaH

Ånge

Thnrå Hänikand Sundsvan Kramfors Soneheå ()rnsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Hädedden Ostersund

Nordmaling Bjurholm Vinddn Robutäbm Norsjö hdam Storuman Sorsele I)orotea Vännäs

Antal sysselsatta

1985

1946 4444 4965 2958 7845 2171 65398 9713 7769 14055 7444

3242 5810 3299 5660 4227 2666 3555 5228 10824 27596 25103 4755 8140 11537 14923

2609 5530 6299 4109 9203 47370 20009 14521 13452 18855

6064 6323 14643 50808 10999 11843 29767

2909 3634 4865 7089 4634 3342 5818 33558

3170 1211 2613 3115 2340 1822 3666 1601 1442 2912

1986

1952 4264 4821 3012 7705 2164 65277 9620 7948 14341 7310

3380 5876 3171 5607 4161 2635 3611 5263 10950 27522 25451 4581 8067 11520 14724

2610 5986 6499 3995 9191 47456 19508 14313 13332 18842

6040 6194 14691 51448 10998 11633 29624

2908 3418 4896 7109 4490 3343 5742 33775

2960 1130 2525 3299 2439 1784 3468 1587 1463 2875

1987

1972 4228 4924 3089 7456 2229 66139 9553 8007 14360 7343

3334 5889 3214 5726 4186 2640 3600 5201 10935 27812 25618 4530 8037 11613 14906

2519 6060 6518 4009 9117 47811 19561 14390 13349 18861

6196 6305 14499 51854 11098 11720 29556

2826 3375 4786 7036 4625 3319 5678 34292

2945 1079 2552 3362 2588 1733 3504 1602 1478 2865

Förändring antal _ sysselsatta Bilaga 1 2 l % per år 1985—1987

I P

xi—uröolösuwurf—ohmxi

| _NN

__...I

1

| . 34.— ' _WOAOÖUIWOMMOQJQA

| 1 ___—:p..—

| ogZA'C—uuquu'w'uxtli

....l l.. &Uu'b'Ob-L—

- . ?”.—' _meu—Aoocx-c—

KQNM'JJ—UIUJ ——

'oolv'ow'uiqt—Jxo'w'asa—

| _.

Kommun

Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå

Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå

Piteå Boden Haparanda Kiruna

Riket totalt

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB) (UMDAC). Uppgifterna avser samtliga Förvärvsar- betande.

Tabell 15 Sysse/sättningsgrad båda könen 16 —-64 år i landets samtliga

Antal sysselsatta

1985 1986 3742 3660 1842 1780 48503 50022 7490 7575 37679 37660 3790 3766 1931 1863 3549 3592 2034 1981 8919 9088 2334 2302 3421 3389 12252 12256 3993 3895 38615 39374 18271 18016 14940 14761 3720 3687 13925 13820

1987

3591 1741 50863 7530 37569

3729 1866 3425 1938 8945 2399 3366 11789 3972 40146 18179 14843 3704 13685

4272942 4313014 4355838

kommuner I 985 1987 (%)

Kommun

Upplands-Väsby Vallentuna Osteråker Värmdö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Salem Haninge Tyresö Upplands-Bro Täby Danderyd Sollentuna Stockholm Södertälje Nacka Sundbyberg Solna Lidingö Vaxholm NornäUc Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar

1985

84.4 83,3 82,0 84.2 83.8 84.1 83.8 80.1 83,5 83,2 83.5 83.7 83.6 80,6 83.8 80,1 80,0 83.0 83,5 80,2 82.0 83.8 78,8 82,5 82.7

81.8 79,4 77,0 78,9 78,5 79,6

1986

85,4 84,0 82,4 848 84.4 84.9 84.2 81.1 84,4 84,2 84.5 83.5 84,3 80,6 84,7 81.3 80,6 83,4 84,6 81,6 82.9 85.1 80.0 83,4 83,9

83,1 80,4 78.3 79.6 79.3 80.4

Förändring antal sysselsatta % per år1985 —1987

I N N N

1 N_— 1 | INI._I._

o orob'lnoba'o'oo-h—i—hboki'oo Luis—ooo

._

1987

85,3 84.1 83,2 84.2 84.7 84.9 84.3 81.4 84.6 84.7 84.3 83.6 84.4 80,9 84.6 81,8 81.2 83.4 84.4 81.7 83.1 85,2 80.8 83.9 83.8

82,7 80.8 79,6 80.1 80,0 80,4

Prop. 1989/90: 76 Bilaga H

__Taf— Prop. 1989/90: 76

Kommun 1987 _ M Bllaga 121 Vingåker 78,7 80.6 80.5 Nyköping 79,5 80,4 81,2 Oxelösund 78.3 78.7 78.6 Flcn 78.2 79.5 79.1 Katrineholm 78.1 79.5 79.9 Eskilstuna 76.9 77.5 78,1 Strängnäs 79.6 80,1 80.5 Ödeshög 75,2 75.5 77.1 Ydre 76,5 77.2 77.7 Kinda 78.8 79.1 80.6 Boxholm 77.8 78.6 79.3 Åtvidaberg 79.9 80,5 81,3 Finspång 79,0 79,4 80.1 Valdemarsvik 77.4 78,4 79,7 Linköping 80.4 80.8 80.8 Norrköping 80,4 80,8 80,7 Söderköping 82.2 82,1 82,2 Motala 78.6 78.7 79.2 Vadstena 81.4 81.9 81.0 Mjölby 78,2 79,2 79.8 Aneby 79.3 80,0 79.6 Gnosjö 85,5 87,2 88,1 Gislaved 84,7 85.7 86.2 Vaggeryd 80,8 82.1 83,3 Jönköping 79,5 80,1 81 ,0 Nässjö 79,5 80,1 80,9 Värnamo 83.5 84.8 85.7 Sävsjö 78.7 79.0 79.7 Vetlanda 79.2 79.6 81,5 Eksjö 80.6 81.0 81.4 Tranås 77.3 77,9 79,2 Uppvidinge 77.8 79.3 79.1 Lessebo 82.0 82,4 82,5 Tingsryd 77.3 78.2 78.9 A_lvesta 81.1 81.9 82.2 Almhult 79,7 80.5 81.1 Markaryd 77,2 78,1 79.5 Växjö 80.5 81,5 81,7 Ljungby 81,0 81,7 82.4 Högsby 76,9 77,1 78,0 Torsås 75,4 76,8 76,8 Mörbylånga 80.8 81.0 81,3 Hultsfred 78.6 79.1 79.2 Mönsterås 77,4 78.2 80.0 Emmaboda 79.4 80,6 80,3 Kalmar 80,0 80.9 81.6 Nybro 79,4 80.3 81,1 Oskarshamn 77,4 78.6 79.4 Västervik 78.7 79.4 80. Vimmerby 77.8 78.5 80.3 Borgholm 76.5 76.3 76,7 Gotland 80.6 81.2 81,0 Olofström 78.2 79.9 80,7 Karlskrona ' 77.3 77,6 78,5 Ronneby 76,0 76,0 77,9 Karlshamn 77,3 78,2 78,7 Sölvesborg 77.2 77.3 77,7 Qstra Göinge 77,9 79,2 80.1 Orkelljunga 76,7 77.6 77.9 Tomelilla 77,8 78.7 80.3 Bromölla 77.9 79,3 80,9

Osby 78.0 79.2 80.8 297

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal sysselsatta 1985 1986 1987 % per år 1985—1987 Perstorp 78,1 78,7 78,6 Klippan 75,4 77,1 78,2 Åstorp 78.5 79,7 81.1 Båstad 76.9 77.7 78.6 Kristianstad 78,6 79,1 79,9 Simrishamn 79,4 79,4 80,5 Angelholm 78.5 78.8 79.4 Hässleholm 77,0 77,6 78,6 Svalöv 77,6 79,0 79,0 Staffanstorp 83.1 83,1 83,1 Burlöv 81.2 82.0 82,6 Vellinge 80.9 81,0 81.6 Bjuv 79,3 80,9 80,7 Kävlinge 82,7 83,2 83,0 Lomma 81,2 81,9 82.3 Svedala 82.4 83,3 84,0 Skurup 78.2 78.5 78.8 Sjöbo 78.9 79.2 79.8 Hörby 80,9 81.8 81,9 Höör 79.9 81,0 81,1 Malmo 75,6 76,1 76,4 Lund 78.2 78.5 78.6 Landskrona 76.6 76.8 77.3 Helsingborg 76.3 77,9 78,3 Höganäs 76,6 77.5 78.4 Eslöv 80.9 81.5 81.1 Ystad 78,5 79.0 80.0 Trelleborg 79,6 80,0 80,7 Hylte 81.9 82.3 83.5 Halmstad 78,6 79,3 79,4 Laholm 79,4 79,5 80,1 Falkenberg 79,5 80,7 81 ,] Varberg 80.2 81,2 81.8 Kungsbacka 80.8 81,7 82,3 Härryda 82.2 82,6 83,4 Partille 79,5 80,4 82.6 Ockerö 80.7 80.7 82.4 Stenungsund 78.4 80.1 81.4 Tjörn 77,5 79,9 81.1 Orust 77,7 78.4 79.3 Sotenäs 79.0 79.2 79,8 Munkedal 76.9 77.6 78.5 Tanums 78,2 79.4 79.1 Göteborg 76.8 78.1 78.5 Mölndal 82.4 82.6 83,7 Kungälv 81.1 82.1 83.0 Lysekil 77.3 77,6 79,3 Uddevalla 78.5 79.9 79.6 Strömstad 77.1 77.7 76.3 Dals-Ed 78.5 76,2 77,6 Färgelanda 81,8 80.1 81 .1 Ale 80,7 82,2 83.2 Lerum 80.8 81.6 82.1 Vårgårda 78.7 79.3 80.3 Tranemo 84.9 85.9 86.1 Bengtsfors 82.5 83,5 82,5 Mellerud 77.8 78.0 79.7 Lilla Edet 79.4 79,9 80.7 Mark 82,5 82,8 83.9 Svenljunga 81.4 82.4 83.1 Herrljunga 79.4 81.1 81.3 Vänersborg 83.3 84.2 84.5

Bilaga 1: 1

Kommun 1985 1986 1987 Trollhättan 81,4 82,6 83,0 Alingsås 79,7 80.2 81.0 Borås 81,4 82,4 82,9 Ulricehamn 83,0 84.3 84.7 Åmål 77.1 78.3 79.3 Grästorp 79,4 81,2 81,5 Essunga 81 .2 82.9 83.6 Mullsjö 79.6 79,6 81,0 Habo 83.0 83.0 84.6 Karlsborg 79,3 79.5 80.3 Gullspång 76.8 77.3 79.4 Vara 81,1 81,4_ 82,1 Götene 81.1 81,6 83,0 Tibro 77.8 80,0 81,0 Töreboda 76,3 77,0 78.5 Mariestad 80.2 81.7 82,4 Lidköping 80,0 81.6 82.3 Skara 83.9 83.5 83.8 Skövde 81,2 82,4 83,4 Hjo 78,0 79.3 80.4 Tidaholm 81,1 81,2 82.7 Falköping 80,6 81.3 82,1 Kil 79,1 80.0 80.5 Eda 74,0 73,9 72,8 Torsby 75.8 75,9 77,1 Storfors 76,2 77,4 78,2 Hammarö 81,6 82.6 82,9 Munkfors 76.0 78,4 79,6 Forshaga 80,4 80,6 79,8 Grums 79.1 79,4 79,7 Årjäng 76,5 76,6 76,1 Sunne 78.3 79,1 79,1 Karlstad 79.2 80.4 80.9 Kristinehamn 80.5 81.3 81.1

Filipstad 76,6 77,6 77,1 Hagfors 78,1 78,1 78,3 Arvika 76.8 77,3 77,7 Sällle 76.9 77.4 78.0 Laxå 78.4 78,2 79,2 Hallsberg 79.3 79.5 79.9 Degerfors 77.9 78.7 79.2 Hällefors 76.5 77.0 78.2 Ljusnarsberg 73,4 74,8 73,5 Orebro 79,4 79,9 80.6 Kumla 80,3 80,4 81,6 Askersund 79,8 80,3 80,2 Karlskoga 78.8 80.1 80.6 Nora 80.9 80.2 81.1

Lindesberg 80.5 81 .0 81 ,6 Skinnskatteberg 74,4 76.0 75.8 Surahammar 79.5 78,6 78,8 Heby 77.7 77.2 78.7 Kungsör 76.3 77.2 77.7 Hallstahammar 76.6 77.6 78,3 Norberg 76.9 78,2 79,2 Västerås 79.5 79.8 80.5 Sala 79.1 79.2 79.5 Fagersta 76.8 77.3 78,1 Köping 77.1 78.8 79.4 Arboga 77,7 77.8 79.1 Vansbro 73.9 76.7 77.2 Malung 76.9 78.1 78.7

Gagnef 75,2 76,5 77,4 Leksand 77.5 78.0 78.6

Bilaga 1:1

Kommun

Rättvik ()rsa Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall Ånge Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Ostersund Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå Piteå Boden

1985

73,6 74.0 75.0 76.2 79,9 81,0 77.6 80,9 79,4 75,6 76.3

76.7 72,2 78.5 75.2 74.5 79.4 77.2 77.4 78,0 78,1 76,4 77,3 79.8 79,0 76,4 76,9 78,5 75,4 78,1 79,6 74,2 79.4 75.6 75.9 81.0

77.9 73,7 76,2 79,0 76,5 75,3 73.0 74.1 73,0 78,3 72,3 73,4 80,1 78.8 79,4

75.2 79,6 79,4 70,8 75,4 65,8 66,9 77,1 74,4 78.2 78,7 80,6

1986

74,6 75.8 76.8 77,5 81.0 81.7 78.3 82.0 80.1 76.3 77,6

77.6 75,0 80,1 75,2 74,9 80,0 77.7 77.8 78.5 78.8 78,1 77.8 80.3 79.9 77,2 77,9 79.2

76.3 78,5 79,8 74,8 80,0 76.8 76.5 81.8

78.6 75.7 77,2 79,9 76,7 75,8 73,5 74,8 73,7 80.3 73.1 75.2 80,9 79,6 80.3

75,9 78,9 78.9 71,3 76,8 67.0 67,3 77.8 75,4 79,4 79,0 80,9

1987

75.9 76.8 76.8 77.9 81,3 82.0 79.4 81.6 80.0 76,5 77.9

78.4 74.3 80,3 76.4 75.8 80.6 78.0 77,7 79.8 79,1 77,5 78.9 81 . 1 80.8 78,4 78.9 79.8

77,9 79.0 80,4 76,0 80,3 77,9 77,7 82.1

79.6 76,4 78,7 80.4 78.9 77,2 74,7 76.6 73.8 81,3 73.7 75,7 81.5 80.3 80.4

77.5 80.5 79.2 72,2 77,4 68,2 67,9 77,6 78.3 79.8 79,0 81,3

Kommun 1985 1986 1987 _ Bilaga 1: 1 Haparanda 62,8 63,0 63.8 Kiruna 73,7 74.8 74.1 Riket totalt 79,2 80,1 80,6

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB). (UMDAC). Uppgifterna avser samtliga förvärvsar- betande.

Tabell 16 Arbetslöshet [ kommuner och län. 1986 — 1989

Län/kommun Gcnom- 1986 — Genom- l989* snitt 1988 snitt Antal % Antal % Stockholms län 11542 1.10 7 789 . 73 Upplands-Väsby 189 .81 116 .47 Vallentuna 92 .72 54 .38 Osteråker 139 .79 124 .63 Värmdö 102 .79 59 .42 Järfälla 317 .81 214 .54 Ekerö 41 .37 23 . 19 Huddinge 431 .88 255 .51 Botkyrka 451 .99 336 .71 Salem 42 .51 22 .26 Haninge 264 .62 182 .42 Tyresö 184 .81 107 .44 Upplands-Bro 109 .81 85 .61 Täby 273 .75 134 .35 Danderyd 88 .48 43 .23 Sollentuna 219 .67 147 .43 Stockholm 5 755 1.35 4001 .93 Södertälje 983 1.84 718 1.32 Nacka 398 1.01 229 _55 Sundbyberg 220 1.13 150 .72 Solna 365 1.08 247 .73 Lidingö 166 .66 103 .41 Vaxholm 33 .79 23 .53 Norrtälje 343 1.32 199 .74 Sigtuna 217 1.07 140 .66 Nynäshamn 107 .79 69 .49 Uppsala län 2834 I. 75 I 8 I 4 1.08 Håbo 95 1 .02 54 .52 Alvkarleby 134 2.35 127 2.26 Tierp 241 2.06 155 1.34 Uppsala 1718 1.69 1 114 1.05 Enköping 447 2.17 248 1.17 Osthammar 195 1.51 111 .85 Södermanlands län 3 201 2.04 1 84 9 I . [7 Vingåker 78 1.33 49 .82 Nyköping 558 1.38 348 .86 Oxelösund 136 1.53 133 1.52 Flen 185 1.76 103 .99 Katrineholm 331 1.68 168 .85 Eskilstuna 1569 2.77 876 1.55 Strängnäs 340 2.22 171 1.07 QStergöt/ands län 4 766 1. 93 2532 1. 02 Odeshög 45 1.29 19 .56 Ydre 38 1.54 20 .83 Kinda 100 1.71 69 1.18 Boxholm 38 1.14 16 .47

*.Genomsnitt jan.—maj månad. (Vissa tekniska problem i samband med omlägg- mng av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). 301

Bilaga 1:1

Län/kommun

Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Motala Vadstena Mjölby Jönköpings län Aneby Gnosjö Gislaved Vaggeryd Jönköping

Nässjö Värnamo Sävsjö Vetlanda Eksjö

Tranås Kronabengs [än Uppvidinge Lessebo Tingsryd

Alvesta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Kalmar län Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm Gotlands län Gotland Blekinge län Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg Kristianstads län Ostra Göinge Orkelljunga Tomelilla

Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp

Genom- 1986 —

snitt 1988 Antal %

81 1.05 258 1.72 117 2.28 1 507 1.99 1 623 2.17

82 1.08 598 2.36

35 .78 237 1.50 3103 1.68

73 1.83 11 .19 133 .74

66 .92 1498 2.24 263 1.41 163 .84

88 1.29 285 1.70 169 1.59 348 3.22 1609 1.50

83 1.38 79 1.52 97 1.18 102 .88

93 .96 180 2.65 750 1.75 222 1.33 2851 1.96 116 2.80

87 1.95 59 .78 195 1.91 205 2.56

99 1.48 594 1.74 197 1.55 458 2.68 504 2.08 216 2.25 1 14 1.80 776 3.23 776 2.23

2 786 2. 99 268 2.74 1054 2.93 514 2.87 647 3.25 300 3.12 3527 2. 06 166 1.83

70 1.27 167 2.32 192 2.53 149 1.84

56 1.22 258 2.60 184 2.32

Genom- snitt

Antal

32 146 63 849 813

60 329 11 96 1577 32

9 54 39 827

133 94 34 70 69 212 841 31 54 40

47 47 65 443 109 1625 44 53 46 67 135

46 414 138 202 270

89 111 501 500

1569 145 592 286 368 175 1971 77 41 7086

80 40 22 198 102

1989'

%

.41 1.00 1.23 1.10 1.08

.76 1.29 .24 .60 .84 .80 .15 .29 .54 1.21

.72 .48 .49 '.42 .65 1.99 .77 .52 1.04 .49 .40 .49 .98 .99 .65 1.12 1.1 1 1.20 .59 .67 1.70 .70 1.19 1.09 1 . 19 1.13 .93 1.75 1.44 1.44

1. 70 1.49 1.68 1.62 1.85 1.79 1.14 .84 .73 1.55 1.03 .49 .48 1.99 1.25

Län/kommun Genom- 1986— Genom- 1989* _ snitt 1988 snitt Bllaga 1:l Antal % Antal %

Båstad 74 1.02 51 .68 Kristianstad 954 2.21 558 1.28 Simrishamn 220 1.86 129 1.11 Angelholm 407 2.12 208 1.03 Hässleholm 623 2.10 347 1.16 Malmöhus län 12 024 2. 52 7 I 70 I . 48 Svalöv 121 1.59 54 .69 Staffanstorp 138 1.18 70 .59 Burlöv 203 2.1 1 90 .92 Vellinge 240 1.45 122 .68 Bjuv 149 1.68 51 .57 Kävlinge 161 1.21 64 _45 Lomma 107 .96 78 .69 Svedala 161 1.52 82 .75 Skurup 197 2.58 132 1.68 Sjöbo 231 2.55 119 1.28 Hörby 130 1.72 79 1.04 Höör 121 1.79 57 .80 Malmö 5004 3.39 2950 2.01 Lund 1357 2.51 836 1.48 Landskrona 602 2.74 385 1.75 Helsingborg 1 522 2.28 1006 1.48 Höganäs 213 1.60 138 1.02 Eslöv 317 1.93 179 1.06 Ystad 409 2.83 300 2.02 Trelleborg 627 2.90 363 1.65 Ila/lands län 2541 I. 70 1688 1.09 Hylte 74 1.15 48 .75 Halmstad 1066 2.21 619 1.25 Laholm 232 1.83 134 1.04 Falkenberg 364 1.71 241 1.10 Varberg 471 1.66 365 1.25 Kungsbacka 329 1.03 274 .80 Göteborgt och Bohus län 9 953 2.15 7260 1.54 Härryda 150 .92 117 .67 Partille 273 1.41 184 .92 Ockerö 65 1.03 40 .61 Stenungsund 165 1.44 128 1.07 Tjörn 97 1.25 89 1.09 Orust 107 1.39 89 1.10 Sotenäs 108 2.11 60 1.15 Munkedal 130 2.01 79 1.19 Tanum 107 1.65 74 1.11 Göteborg 7137 2.57 5 359 1.92 Mölndal 318 .96 239 .70 Kungälv 222 1.06 153 .71 Lysekil 195 2.19 130 1.44 Uddevalla 794 2.70 428 1.46 Strömstad 72 1.20 72 1.13 ,lllvsborgt' län 4 64 9 I . 75 2826 1.05 Dals-Ed 61 1.99 26 .82 Färgelanda 92 2.06 38 .84 Ale 163 1.08 113 .73 Lerum 299 1.48 159 .74 Vårgårda 95 1.68 54 .91 Tranemo 26 .34 28 .37 Bengtsfors 116 1.68 83 1.20 Mellerud 87 1.41 65 1.06 Lilla Edet 140 1.88 72 .91 Mark 324 1.69 175 .90 Svenljunga 97 1.50 51 .78 Herrljunga 46 83 37 .56 303

Vänersborg 317 1:42 224 .99

Bilaga 1:1

Län/kommun Genom- 1986 Genom- snht 1988 snnt Antal % Antal Trloänan 617 1.93 388 Alingsås 358 1.87 Borås 1403 2.22 165 Ulricehamn 169 1.28 912 Åmål 230 2.83 93 Skaraborgs län 2 994 1.81) 136 (Erästorp 41 1.17 1 767 Essunga 52 1.52 26 hduugö 54 1.30 -29 Habo 44 .83 34 Karhborg 102 2.17 29 (]uHspång 75 1.95 50 Vara 137 1.37 43 (iötcne 95 1.21 94 Täbro 129 1.88 56 Töreboda 146 2.39 85 hdadenad 305 1.97 107 Lidköping 496 2.28 157 Skara 152 1.39 277 Skövde 714 2.39 113 Hjo 81 1.54 402 Tidahohn 128 1.61 52 Fäköping 233 1.22 55 t-"a"rmland.t län 5 523 3. 18 144 Kil 153 2.15 3447 Eda 155 2.74 89 Torsby 421 4.72 150 Storfors 91 2.84 329 Hammarö 180 2.18 49 Munkfors 123 4.21 63 Forshaga 210 2.99 93 Grunm 126 L99 85 Årjäng 161 2.77 57 Sunne 305 3.96 91 Karlstad 1 607 3.31 209 Kristinehamn 412 2.52 978 FHipmad 258 3.16 343 Hagfors 464 4.55 121 Arvika 533 3.30 389 Säme 314 184 230 Orebro län 4 710 2.83 3 130 Laxå 94 1.90 54 llaHsberg 218 2.14 143 Degerfors 239 3.25 152 HäHeRus 146 243 121 Ljusnarsberg 182 4.72 123 Orebro 2 244 3.04 1 495 Kunna 216 L97 116 Askersund 151 2.25 82 Karhkoga 670 3.06 504 Nora 1 53 2.55 98 Lindesberg 390 2.62 233 1-"ästn1anlandx län 4 174 2.55 2810 Skinnskatteberg 100 3.12 99 Surahannnar 239 3.35 137 Heby 197 2.50 1 59 Kungsör 159 3.06 88 Haugahanunar 325 294 187 ldorberg 119 3.03 57 Vääerås 1786 2.30 1255 Sala 276 2.14 239 Fagersta 231 2.63 105

1989'

% 1.19

.83 1.44 .69 I. 71 1.06 .72 .83 .78 .52 1.06 1.16 .94 .71 1.25 1.75 1.01 1.27 1.00

-—-—-—>—-—-—-u—-n—w.-— ——|g—r——thbJ:——:N_wl__!g 190800in mextomxom——Nrooowqwro i—Jöobsih'xlöslokoi—xl LALIIiaJiQOsOi—di—L-Ai—Goihbomv—

Idh-INO—

,989. Prop. 1989/90: 76

Län/kommun Genom- 1986 — Genom- . snitt 1988 snitt B1laga l:1 Antal % Antal % Köping 499 2.94 330 1.97 Arboga 236 2.61 151 1.68 Kopparbergs län 4 915 2. 83 2 904 1.68 Vansbro 171 3.70 81 1.80 Malung 223 3.10 94 1.32 Gagnef 144 2.47 69 1 . 17 Leksand 218 2.73 93 1.16 Rättvik 223 3.59 145 2.34 Orsa 123 2.85 95 2.24 Alvdalen 198 3.99 176 3.63 Smedjebacken 301 3.67 213 2.61 Mora 245 2.02 112 .91 Falun 683 2.11 375 1.15 Borlänge 861 2.92 580 1.96 Säter 122 1.79 65 .94 Hedemora 222 2.17 128 1.28 Avesta 472 3.09 218 1.46 Ludvika 700 3.86 448 2.54 Gävleborgs län 5 75 5 3.19 3 272 1. 83 Ockelbo 104 2.71 65 1.69 Hofors 158 2.04 99 1.29 Ovanåker 259 3.16 206 2.55 Nordanstig 200 2.95 95 1.42 Ljusdal 573 4.59 387 3.14 Gävle 1 564 2.75 698 1.23 Sandviken 805 3.17 435 1.74 Söderhamn 713 3.80 381 2.08 Bollnäs 566 3.30 420 2.49 Hudiksvall 805 3.48 477 2.06 Västernorrlands län 4 282 2.62 3 261 2. 02 Ånge 175 2.26 154 2.09 Timrå 438 3.80 306 2.61 Härnösand 397 2.37 337 2.02 Sundsvall 1486 2.45 1043 1.72 Kramfors 452 3.09 373 2.60 Sollefteå 503 3.35 427 2.94 Ornsköldsvik 825 2.22 615 1.69 Jämtlands län 2 3 72 2. 90 1 643 2. 02 Ragunda 125 2.98 83 2.09 Bräcke 108 2.15 95 1.93 Krokom 225 2.78 160 1.97 Strömsund 422 4.36 261 2.81 Åre 185 3.17 141 2.39 Berg 150 3.02 97 2.02 Härjedalen 276 3.64 219 2.96 Ostersund 875 2.39 576 1.56 Västerbottens län 4 303 2. 78 2 942 1. 90 Nordmaling 101 2.24 35 .77 Bjurholm 55 3.17 36 2.19 Vindeln 69 1.81 37 1.01 Robertsfors 71 1.60 27 .60 Norsjö 80 2.41 64 2.00 Malå 110 4.21 60 2.42 Storuman 257 5.02 204 4.24 Sorsele 85 3.97 55 2.77 Dorotea 90 4.16 60 2.82 Vännäs 94 1.89 33 .66 Vilhelmina 225 4.30 248 4.97 Åsele 77 3.12 58 2.49 Umeå 1369 2.40 804 1.35

Län/kommun Genom- 1986— Genom- 1989* PrOp' 1989/90:76

snitt 1988 snitt Bllaga 1: 1 Antal % Antal % Lycksele 229 2.61 161 1.88 Skellefteå 1 381 2.98 1 049 2.28 Norrbottens län 7 840 4. 60 6 65 7 3. 92 Arvidsjaur 250 4.97 234 4.78 Arjeplog 91 3.70 58 2.50 Jokkmokk 154 3.54 141 3.28 Overkalix 148 5.03 135 4.87 Kalix 606 5.06 542 4.55 Overtomeå 264 7.21 190 5.39 Pajala 501 9.51 455 8.86 Gällivare 777 4.88 750 4.93 Alvsbyn 357 6.02 256 4.42 Luleå 1 404 3.09 1 120 2.42 Piteå 879 3.65 813 3.27 Boden 510 2.79 383 2.09 Haparanda 468 7.59 369 5.83 Kiruna 1401 7.60 1 193 6.59 Riket . 113 043 2.14 72860 1.36

Källa: AMS register över arbetsökande (UMDAC)

Tabell 17 Kommunernas ”självförsörjningsgrad'"år 1987

(Index där värdet 100.0 innebär att antalet sysselsatta i kommunen = antalet för- värvsarbetande som bor i kommunen). Rangordnade värden.

Kommun 1987 Solna 1836] Stockholm 1486 Göteborgs 1259 Malmö 125.0 Sigtuna 1 19.9 Olofström 118.8 Fagersta 1 18.4 Karlstad 1 18.3 Trollhättan 117.4 Perstorp 1 15.2 Lund 1 14.5 Kalmar 1 13.2 Skövde 1 12.7 Ostersund 111.5 Växjö 1 10.1 Helsingborg 109.4 Karlskoga 1092 Luleå 109.2 Borlänge 1086 Bengtsfors 108.5 Danderyd [07.9 Mora 107.4 Munkfors 107.2 Laxå [07.2

' Antalet sysselsatta med arbetsplats i kommunen dividerat med antalet förvärvsar- betande som bor 1 kommunen multiplicerat med 100. (Solna kommun hade t.ex. 83.6 % fler sysselsatta än förvärvsarbetande som bodde i kommunen.) Källa: ÅRSYS 1987 (SCB) 306

Kommun [987

Bllaga [:1

Kristianstad [07.0 Lycksele [06.8 Linköping [06.4 Norrköping [06.4 Umeå 106.3 Ludvika 106.3 Köping [06.1 Skara [05.8 Härnösand [05.6 Orebro [05.6 Västerås [05.2 Jönköping [05.0 Sundsvall [05.0 Hofors [04.6 Emmaboda [04.0 Gävle [03.7 Oskarshamn [03.6 Eksjö [03.6 Ånge [03.0 Värnamo [02.9 Almhult [02.9 Tranås [02.8. Halmstad [02.8 Torsby [02.8 Gnosjö [02.7 Borås [02.5 Uddevalla [02.5 Falun [02.4 Malung [02.4 Arboga [02.3 Hudiksvall [01.3 Karlskrona [01.2 Landskrona [01.2 Ljungby 101 .2 Gislaved [01.2 Eskilstuna [01.1 Hultsfred [00.9 Säflle [00.9 Kristinehamn [00.8 Vara [00.7 Filipstad 99.9 Markaryd 99.7 Avesta 99.7 Kiruna 99.7 Katrineholm 99.6 Mariestad 99.5 Nässjö 99.2 Skellefteå 99.1 Sandviken 98.9 Söderhamn 98.9 Sundbyberg 98.8 Karlshamn 98.7 Ornsköldsvik 98.6 Burlöv 98.6 Sollefteå 98.5 Norsjö 98.4 Tidaholm 98.4 Hällefors 98.4 Arvika 98.3 Hedemora 98.3 Mölndals 98.2 Varberg 98.2 Stenungsunds 98.1 Vetlanda 97.9 Karlsborg 97.8 Boden 97.8 307

Kommun

Jokkmokk Vänerhorg Gällivare Ovanåker Ystad Västervik Bollnäs Tibro Lidköping Lysekils Gotland Lindesberg Arjeplog Åre Kramfors Hagfors Gullspång Uppvidinge Årjäng Eda Motala Sävjsö Uppsala Strömstads Härjedalen Hallsberg Falkenberg Kalix Strömsund Vilhelmina Ljusdal Södertälje Sorsele Arvidsjaur Vimmerby Overtomeå Hylte Flen Nybro Tranemo Ostham mar Herrljunga Åsele Simrishamn Dals-Ed Vadstena Qxclösund Overkalix Alvdalen Angelholm Falköping Ronneby Vansbro Eslöv Pajala

Bjuv Hässleholm Haparanda Dorotea Finspång Götcnc Båstad Pheå Storuman Sunne Klippan

[987

97.7 97.6 97.5 97.3 97.2 97.2 96.9 96.6 96.6 96.5 96.4 96.3 96.3 96.0 95.9 95.9 95.9 95.9 95.8 95.6 95.5 95.4 95.3 95.3 95.2

'95.[

95.0 95.0 94.9 94.7 94.7 94.7 94.6 94.5 94.3 94.3 94.2 94.1 94.1 93.9 93.8 93.7 93.5 93.3 93.1 92.9 92.9 92.8 92.8 92.7 92.4 92.4 92.4 92.3 92.3 92.3 92.2 92.0 92.0 91.7 91.5 91.5 91.4 91 .3 90.9 90.8

Kommun [987 B'l l [ Örkelljunga 90.8 laga ' Trelleborg 90.8 Sala 90.6 Robertsfors 90.6 Boxholm 90.5 Åmål 90.2 Tanums 89.8 Tomelilla 89.8 Ljusnarsberg 89.7 Sotenäs 89.5 Mjölby 89.1 Nyköping 88.5 Ulricehamn 88.1 Mellerud 87.9 Leksand 87.9 Grums 87.9 Åstorp 87.8 Sölvesborg 87.1 Ragunda 87.1 Malå 87.0 Rättvik 87.0 Hallstahammar 86.8 Valdemarsvik 86.8 Tierp 86.6 Ostra Göinge 86.4 Högsby 85.7 Alvsbyn 85.7 Aneby 85.5 Mark 85.4 Alingsås 85.2 Nora 85.1 Alvesta 84.5 Borgholm 84.5 Enköping 84.2 Osby 84.1 Svenljunga 84.1 Bräcke 83.9 Lessebo 83.9 Vaggeryd 83.7 Tingsryd 83.7 Kumla 83.5 Norrtälje 83.5 Mönsterås 83.5 Kinda 83.4 Vindeln 83.2 Kumla 83.5 Norrtälje 83.5 Mönsterås 83.5 Kinda 83.4 Vindeln 83.2 Berg 2.[ Töreboda 82.1 Torsås 82. Odeshög 81.5 Laholm 81.4 Smedjebacken 81.3 Ockelbo 81.1 Vingåker 81.1 Munkedals 80.8 Askersund 80.6 Alvkarleby 80.5 Skinnskatteberg 80.5 Bjurholm 80.0 Säter 79.9 Strängnäs 79.5 Hörby 79.5 309

Bilaga 1:[

Kommun

Nordmaling Bromölla Åtvidaberg Degerfors Mullsjö Orsa Hjo

Höör Vårgårda Heby Färgelanda Nordanstig Essunga Nynäshamn Kungsör Surahammar Sjöbo Huddinge Kungälvs Ydre Sollentuna Söderköping Norberg Krokom Höganäs Svalöv Gagnef Hammarö Vännäs Härryda Vaxholm Habo Grästorp Timrå Kil Mörbylånga Lilla Edet ()rust Nacka Tjörns Upplands—Väsby Järfälla Svedala Forshaga Skurup Storfors Kävlinge Ale Haninge Lidingö Upplands—Bro Kungsbacka Partille Staffanstorp Täby Botkyrka Osteråker Värmdö Ockerö Lomma Ekerö Lerum Tyresö Vallentuna Vellinge Håbo Salem

Figurer Prop. 1989/90. 76 Bilaga 1: 2 Innehållsförteckning Figur [: Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1986— [989 Figur 2: Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, 1986-— 1988 Figur 3: Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1981—1985 Figur 4: Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, [981— [985

Figur 5: Årlig relativ total nettoflyttning, [än, 1986— [988 Figur 6: Årlig relativ total nettoflyttning, kommuner, 1986—1988 Figur 7: Årlig relativ total nettoflyttning, län, 1981—1985 Figur 8: Årlig relativ total nettoflyttning, kommuner, 1981—1985 Figur 9: Årligt relativt födelseöverskott, län, 1986—1988 Figur 10: Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1986— [988 Figur 11: Ärligt relativt födelseöverskott, län, 1981—1985 Figur 12: Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1981—1985 Figur 13: Ärlig relativ total sysselsättningsförändring, [än, 1985—

1987 Figur 14: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, kommuner, [985—1987 ' Figur 15: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, industri, län, 1985—1987

Figur 16: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, industri, kommuner 1985 — [987 Figur 17: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, privata tjäns- ter, län, 1985—1987 Figur 18: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, privata tjäns- ter, kommuner, [985—1987 Figur 19: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, offentlig för- valtning och tjänster, [än, 1985 [987 Figur 20: Årlig relativ total sysselsättningsf'örändring, offentlig för- valtning och tjänster, kommuner, 1985 — 1987 Figur 21: Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, [än, 1987 Figur 22: Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, kommuner, 1987 Figur 23: Sysselsättningsgrader, män, kommuner, [987 Figur 24: Sysselsättningsgrader, kvinnor, kommuner, [987

Figur 25: Andel arbetslösa (%), [än, 1986 — 1988 Figur 26: Andel arbetslösa (%), kommuner, 1986— [988 Figur 27: Andel arbetslösa (%), län, 1981—1985 Figur 28: Andel arbetslösa (%), kommuner, [981—1985

Figur 29: Självförsörjningsgrad, kommuner, [987

Årlig relativ befolkningsförändring 1986 —89. Prop. 1989/ 90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1. 2

Figur 1

LÄN

Få —0_2 —— % lj —O.l ——- +0.1% & +0.2 —-— +0.5% & +0.6 —— +0.9%

UMD A C 2 UMEÅ mama.... , DNS nA—mngmm 31

Årlig relativ befolkningsförändring 1986 —88. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

KOMMUNER

Figur 2 Bllaga 12

E —0.2 —— % D—OJ __ +0.1% & +o.2 __ +0.3% % +o.4 __ +0.7% +0.9 —— %

UMDAC UMEÅ HnasKoLe—qasinr—as DATDRCEN'TRAL

Årlig relativ befolkningsförändring 1981 ——85. Prop. 1989/902 76 (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.) Bilaga 1. 2 Figur 3 '

2-0.4 __ % & —0.2 —— —0.3% iii—0.1 —— +0.1% % +0.2 —— +0.3%

UMDAC UMEA HUSBKGLEFEGIDNI DATOREENTRAL 314

Årlig relativ befolkningsföråndring 1981 —85. PI'OD- 1989/902 76 (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.) Bilaga 1- 2 Figur 4 '

KOMMUNER

% —0.4 — —— % % —0.2 — +0.3% D —0.l — — +O.l% & +0.2 —— +0.3%

%

UHDÅC 3 l 5 UMEÅ HUGSKDLEIEGIDNS DATDRCENTRAL

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. PrOP- 1989/903 76 Procent av befolkning 1985. Bilaga 1. 2 Figur 5 '

% ( 0% D 0 —— +0.2% % > +0.2%

UMDAC 3 16 UMEÅ HUGsKULEREG [ ch uA'roaca—NTRA;

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. Prop 1989/90; 76 Procent av befolkning 1985. Bilaga 1' 2

Figur 6

KOMMUNER

& ( 0% D 0 —— +0.3% & > +0.3%

UMDAC 31 7 UMEÅ Hussknusngs ' DNS DA'l DRCSNTRA'.

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981 —85. Prop. 1989/902 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 12 2

Figur 7

lä ( —0.1% i] —0.1 —— +0.1% % > +0.1%

UMDAC UMEÅ magenta—as ' DNS om mat.-mma 318

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981 —85. Prop. 1989/90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 112 Figur8 KOMMUNER

( —0.20%

D —0_20 —— +O.[5% % > +0_15%

UMDAC mer Hmmm.-..- ws Mmmm. 319

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986 ——88. Prop, 1989/90: 76 Procent av befolknlng 1985. Figur 9 Bilaga 1: 2 LÄN

% ( —0.05 % [i —0.05 —— +0.15% % > +0.15%

UMDAC 320 UNEÅ HDGSKDLEREG [ |:le :IATEIFCEINTRAt.

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986—88. Procent av befolkning 1985.

KOMMUNER

Prop. 1989/90: 76 Figur 10 Bilaga 1: 2

( —0.15% |:] —0.15 __ +0.15% & > +0.15%

UMDAC 32 1 UMEA HDGSKDLEREGYONS DA'FEIREENTRAL

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981 — 85. Prop. 1 989/ 90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 1: 2 '

Figurl 1

LÄN

% ( —0.1% B —0.l —— +0.l% & > +0.1%

.JMDAC 322 UHEA HUGSKDLEHEGtaNS DATDRCENTRAL

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981—85. Prop. 1989/90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 1. 2 Figur 12 '

KOMMUNER

ä ( —0.20%

—0.20 —— +0.05% > +0.05%

UMDAC 323 UMEÅ HDGSKDLEREG'DNS DATDHCENTHA'.

Årlig relativ förändr. totala Prop. 1989/ 90: 76 s sselsättningen 1985—87. ' . (Ärlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Figur 13 Bllaga 1' 2

LÄN

D ( +0.2 %

& +0.3 — — +0.7% % +0.8 —— +1.6% +l.7 —— %

UMDAC mer Hmmm. , ONS wmww 324

Årlig relativ förändr. totala Prop. 1989/90; 76

s sselsättningen 1985—87 . . _. ' . ( rlig procentuell förändring mot 1985 ars varde.) Figur 14 B11aga 1. 2

KOMMUNER

D ( +0.2 % & +0.3 __ +0.7% % +0.8 __ +l.6% +1.7 __ %

UMDAC 32 om _DGSMEREG -, DNS B.TURLENTM 5

Årlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985—87. Pr0p ' 1989/90: 76 (Årllg procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 122 Figur 15 LÄN

å—-1.7 —— %

-—0.6 —— —1.6% B —0.5 —— +O.5% & +0.6 —— +1.6% & +l.7 —— +3.0%

—— %

UMDAC WE,. mamma . DNS ammande 326

Årlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985—87 . Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) . _ Figur 16 B11aga [. 2

KOMMUNER

å—lj —— %

& —0.6 — — —1.6%

—0.5 ——- +O.5% ä+06 —— +1.6% a—HJ —— +3.0%

—— %

UF'IDAC WE,. maggans—E.. , DNS Ensamma 327

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 122 Figur 17

LÄN

”ID +1,4 —— +2.9%

—3.o __ +3.9% & +4.o __ +4.9% % +5.o __ +6.9%

+7.0 —- — %

UMDAC WEA anamnes . .,Ns D. mcwm 328

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) _ Bilaga 1: 2 Flgur 18 KOMMUNER ”ID + 1.4 — — +2.9% +3.0 — +3.9% +4.0 — — +4.9% +5.0 — _ +6.9% +7.0 — — %

UMD A C um magnum. . DNS Bungsam» 329

Årlig relativ syss. förändr. inom offentlig förvaltning och tjänster 1985—87. PTOD- 1989/901 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1: 2 Figur 19

LÄN

% —0.3 —— % D _o.2 __ +0.2% % +0.3 __ +0.6% % +0.7 __ +1_2%

UMD/xc 330 UMEÅ HUSSKU—EFEE [ ows DATDHEENTRAL

Årlig relativ syss. förändr. inom oHentlig förvaltning och tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1. 2 Figur 20 '

KOMMUNER

& —0.3 —— % D _o.2 __ +0.2% & +0.3 __ +0.6% % +0.7 __ +1.2%

+1.3 __ %

UMDAC mer HGGSKMREG . m :..-mamman 331

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987. Prop. l989/902 76 Män + kvinnor. Bilaga 1: 2

_ _ . Figur 21 (Andel (%) forvarvsarb. av befolkn- 16—64 ar.)

LÄN

% ( 79.00/0

& 79.1 __ 80.00/0 & 80.1 __ 81.00/0 > 81.10/0

UMDAC 3 2 UMEÅ HDGSKLYLEHEGKDNS DATDRCENTRAL 3

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987 . Prop. 1989/90; 76 Mån + kvinnor. . _ Figur 22 Bilaga 1.2 (Andel (%) iörvärvsarb. av befolkn- 16—64 år.)

KOMMUNER

% ( 78.40/0

% 78.5 —— 79.9% % 30.0 __ 81.40/0 ' > 81.59/0

uMDAC ungt HDGSKDLEREe-UNS Mm.—ENT”. 333

Sysselsättningsgrad 16 _64 år. 1987. Prop. 1989/90: 76

Män. - . Figur 23 Bllaga 1. 2 (Andel (%) förvärvsarb. män av antalet män 16 _64 år.)

KOMMUNER

% ( 81.9%

% 82.0 —— 83.4% & 83.5 —— 84.90/0 > 85.00/0

UMDAC 334 UMEA HDGSKDLEREE : DNs DATUHGENTRÅL

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987. Prop. 1989/901 76 Kvinnor. Bilaga 1_ 2

Figur 24 , ' (Andel (%) förvärvsarb. kvinnor av antalet kvinnor 16—64 år.)

KOMMUNER

% ( 74.4% & 74.5 __ 75.90/0 & 76.0 __ 78.90/0 ' > 79.00/0

UMD/KC unEA HassngRg-slaw mmamwmn 335

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1986 —- 88. Prop. 1989/90: 76 (Andel (%) av befolkningen 16 —64 år, 1985.) Bilaga 1_ 2 Figur 25

LÄN

[31.50 — 1990/o m 2.00 — 2.490/0 & 2.50 — 2.999/0 & 3.00 — 3.490/0

UMDAC UMEÅ HDGSKCLERECFDNS DA'FDREENTRAL 336

ähetslöshet. Genomsnitt för år 1986—88. Prop. 1989/90: 76ndel (%) av befolkningen 16—64 år, 1985.) - . Figur % 'Bllaga 1. 2

KOMMUNER

% ( l.45%

% 1.46 —- 2.15% %llö * 2.850/0

> 2.860/0

UMD": 337

UNEÅ HDGSKGLEHEB | :::—xs nxronczr—n'mn.

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981 —85. Prop. 1989/90: 76

(Andel (%) av befolkningen 16—64 år, 1980.) ' . Figur 27 B1laga 1. 2

LÄN

[:| 1.40 —— 2.200/0 ”ID 2.50 —— 2.99% % 3.00 —— 3.490/0 % 3.50 -— 3.990/0 —— 5.800/0

UMDAC 33 8 UMEÅ Mnesxmsaeatmqs DATOHCENTP—AL

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981—85. Prop. 1989/90: 76 (Andel (%) av befolkningen 16—64 år, 1980.) Figur 28 Bilaga 1: 2

KOMMUNER

% ( 2.150/0

& 2.16 — Z.85% % 2.86 3.55%

> 3.56%

UMDAC nm magman.-m.. omnämnt 339

”Själviörsörjniugsgrad” 1987. Prop. 1989/90: 76 (Index (Riket = 100). Totala antalet syssels. relativt kommunens Bila a 1. 2 totala arbetskraftsutbud multiplicerat med 100.) g '

Figur 29

KOMMUNER

Bilaga l:.3

Bilaga 1:3

Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader

Under avsnitt 2.4, Inomregionala obalanser redovisas i bilaga I tabell 15 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen inom bl.a. vissa större lokala arbetsmarknader i mellersta och norra Sverige. Av nedanstående lista framgår, vilka kommuner som hänförts till den största lokala arbetsmark- naden i resp.-län. [ två fall har dock avsteg gjorts från den avgränsning SCB redovisat. När det gäller Gävleborgs län har inte Älvkarleby kommun i Uppsala län hänförts till den största lokala arbetsmarknaden och när det gäller Jämtlands län har endast Krokoms kommun vid sidan om Öster- sund hänforts till densamma.

Största lokala arbetsmarknaden/län (be- Ingående kommuner teckning i bilaga I)

Norrbottens län (SLBD) Luleå, Piteå, Boden, Älvsbyn

Västerbottens län (SLAC) Umeå, Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors, Vännäs

Jämtlands län (SLZ) Östersund, Krokom

Västernorrlands län (SLY) Sundsvall, Timrå

Gävleborgs län (SLX) Gävle, Sandviken, Ockelbo

Kopparbergs län (SLW) Falun, Borlänge, Gagnef, Leksand, Rättvik, Säter

Västmanlands län (SLU) Västerås, Hallstahammar, Surahammar, Sala Örebro län (SLT) Örebro, Hallsberg, Kumla, Nora, Askersund

Värmlands län (SLS) Karlstad, Hammarö, Forshaga, Grums, Kil

Avgränsningen bygger till största delen på en avgränsning av lokala arbets- marknader som gjorts inom SCB på grundval av uppgifter från ÅRSYS 1987.

Hänvisningar till US19

Sammanfattning av 1987 års regionalpolitiska Prop. 1989/90: 76 kommittés betänkande (SOU 1989: 55) Fungerande 311333 2 regioner i samspel och sammanställning av remissyttranden som avgetts över betänkandet

Drivkrafter [ den regionala utvecklingen

lntemationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. Denna process torde också vara tämligen obero- ende av hur Sverige som nation reglerar förhållandena till EG.

Historiskt har en fortgående intemationalisering varit en underliggande ekonomisk kraft som drivit på strukturomvandlingen och lett till en ökad urbanisering. Förändringarna av bosättningsmönstren sker långsamt och har i Sverige följt en huvudfåra under mer än 100 år.

Från regionalpolitisk synpunkt är de här förhållandena ytterst centrala. Regionalpolitiska problemområden blir något förenklat de delar av landet som har låg befolkningstäthet. De växande delarna av näringslivet blir i allt större utsträckning typiska ”stadsnäringar". Men om verkligheten vore så rätlinjig skulle inte de olika landsdelamas andel av befolkningen vara relativt stabil över tiden. Det finns anpassningsmekanismer och krafter som verkar återhållande. Under 1970-talet har expansionen inom den offentliga sektorn varit en sådan återhållande kraft.

En annan sådan faktor är att industrisysselsättningen under efterkrigsti- den andelsmässigt har förskjutits mot mindre tätbebyggda delar av landet. Bakom detta ligger sannolikt att ju mognare verksamheten blir desto kostnadskänsligare blir den. Samtidigt har utvecklingen av transportsyste- men gjort att man kan nå intemationella marknader även från mindre centralt belägna lokaliseringar.

Ytterligare ett förhållande av stor betydelse i det här sammanhanget är att samhällsbyggandet i vid mening verkar återhållande. Den fysiska infra- strukturen åldras ojämnt. Det är därför svårt att göra stora förändringar i samband med att enskilda delar behöver bytas ut. Den materiella fömyel- sen sker successivt och i harmoni med existerande struktur. Därmed blir den fysiska infrastrukturen inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den blir också en mycket stark stabiliserande kraft. ,

Under senare år har i Sverige och i andra länder de regionala utveck- lingsstrategiema omprövats inom forskning och i den förda politiken. Den traditionella regionalpolitiken med stöd till näringslivet som bärande in- slag har kompletterats med åtgärder som förbättrar rambetingelsema i regionerna. I en omfattande studie inom EG där man försökt att ange infrastrukturens betydelse för regional utveckling motiveras denna föränd- ring av tyngdpunkten i politiken med att regionala skillnader till sin natur 342

är långsiktiga och inte resultatet av kortsiktiga konjunkturförlopp. Som Prop. 1989/90: 76 följd av detta måste tyngdpunkten i politiken ligga på utbudssidan och inte Bilaga 2 på efterfrågesidan i den regionala ekonomin. Motivet för detta är att varje enstaka region är liten i förhållande till världsekonomin varför efterfrågan kan betraktas som obegränsad. Det regionala problemet är därför att attrahera så stor del av världsefterfrågan att den regionala utvecklingspo- tentialen tas till vara. Denna efterfrågan måste uppnås i den intemationel- la konkurrenssituation som vi nyss berörde. Detta betraktelsesätt leder till två huvudfrågor: I Vad är det som bestämmer den regionala utvecklingspotentialen? [1 Vad är det som bestämmer en regions relativa konkurrenskraft och därmed dess utnyttjande av regionens resurser?

I EG-studien avgränsas sex olika faktorer av betydelse: ]. Uppsättningen av naturresurser.

2. Befolkning och befolkningens sammansättning med avseende på ålder och kön.

3. En regions geografiska läge (tillgänglighet).

4. Storleken och strukturen av bosättningsmönstret inom en region och regionens position i det internationella onssystemet.

5. Sektorssammansättningen i regionens ekonomi, dvs. fördelningen mel- lan areella näringar, industri och service.

6. Kapitalstocken i en region, såväl realkapital inom näringslivet, som infrastrukturoch ”mänskligt” kapital, dvs. kunskap, information, organi- sationsförmåga m.m. Kommittén har i sina analyser sökt belysa de punkter som sammanfattas i EG-studien. &. l Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är befolkningssamman- sättningen ogynnsam Såtillvida att andelen unga är låg och andelen äldre är hög. Denna obalans innebär dels att dessa områden får ett litet tillskott av arbetskraft dels att anspråken på social service blir höga. De problem som generellt Uppstår i landet på grund av de små ungdomskullama har där- med särskild aktualitet i dessa områden. b. Strukturomvandlingen kommer under 90—talet liksom tidigare att vara snabb inom råvarubaserad och arbetskraftsintensiv verksamhet, dvs. sådana delar av näringslivet som är överrepresenterade i Inlandet, Bergsla- gen och Sydöstra Sverige. Trycket på strukturomvandling inom tjänstenä- ringarna, privata såväl som offentliga kommer sannolikt också att öka vilket betyder att möjligheten att ersätta industriarbeten med tjänstebe— fattningar kan komma att begränsas. c. Jordbruket står inför en omfattande förändring. De problem som hittills i huvudsak berört jordbruket i Norrland kan därmed komma att spridas till Sydöstra Sverige. Samtidigt kan denna omställning komma att medföra att utrymmet för ”nischproduktion” tas om hand av jordbrukare på slättbygdema. d. Många lokala arbetsmarknader i landet är så små att det ofta förelig- ger brist på vissa yrkesgrupper samtidigt som arbetslöshet förekommer. Arbetsmarknadema är för små för att matchningen mellan vakanser och arbetsökande skall kunna fungera. En fortgående ökad specialisering på 343

Bilaga 2

arbetsmarknaden i kombination med att kostnaderna för arbetspendling blir högre medför risk för att Obalanserna på dessa små arbetsmarknader förvärras ytterligare.

c. Överhettningen på huvudstadsregionens arbetsmarknad är inte en- bart beroende av konjunkturskäl. Den beror också på strukturella förhål- landen som överrepresentationen av den privata tjänstesektorn och central statlig förvaltning samt av att de mellanstäder som skulle kunna vara alternativ inte har tillräcklig attraktivitet.

f. Bergslagen och Sydöstra Sverige är områden som i förhållande till sin nuvarande regionalpolitiska prioritering erhåller låga resursöverföringar per invånare över statsbudgeten särskilt på kommunikations— och utbild- ningsområdet.

g. Inlandet erhåller höga resursöverföringar per invånare över statsbud- geten. En stor del av dessa överföringar är en följd av de arbetsmarknads— problem som föreligger. Om arbetsmarknaden fungerar bättre skulle dessa överföringar automatiskt minska.

h. Ett närmande till EG kommer inte att innebära några avgörande begränsningar för våra möjligheter att bedriva regionalpolitik.

i. Regionalpolitiska insatser kan v:-.dtas inom i stort sett alla politikområ- den. En mycket liten del av de insatser som görs finansieras genom särskilda regionalpolitiska anslag.

j. För att den utvecklingspotential som finns i olika delar av landet skall kunna tas tillvara måste brister i tillgängligheten till kommunikationer, utbildning, forskning och andra rambetingelser undanröjas.

k. Beröringspunktema mellan regionalpolitik och miljöpolitik kommer att öka under l990—talet. Detta be:-ror dels på att skärpta miljökrav för industrin t. ex. i form av miljöavgifter får stor betydelse i regionalpolitiskt intressanta områden, dels också på att de miljöstörningar som är direkt förknippade med bosättningsmönstret ökar.

De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar mot en geografisk uttolk- ning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrund som nyss redovi- sats behöver de också enligt vår uppfattning ha ett mer specifikt geogra- fiskt innehåll. En formulering som skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Landsdelar, mellanstäder, landsbygd

Tre landsdelar bör enligt kommitténs mening prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadslä- get och i övrigt bidra till att regionerna fungerar bättre. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt- rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser

behövs under överskådlig tid. Kommittén menar att dessa landsdelar Prop. 1989/90: 76 skiljer ut sig från andra när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder Bilaga 2 som föreligger för omställning och utveckling.

För att landet som helhet skall fungera anser kommittén det också vara angeläget att mellanstädema, särskilt de som har naturliga kontaktytor mot de prioriterade landsdelarna, utvecklas så att de bättre kan fylla sin funktion som länk mellan storstad och landsbygd. Bättre fungerande mellanstäder förbättrar förutsättningarna för en angelägen avlänkning av tillväxten inom central statlig verksamhet och inom den privata tjänstesektorn i huvud- stadsregionen. En mer balanserad regional utveckling till förmån för såväl berörda regioner som landet som helhet förutsätter också att mellanstäder- nas möjligheter att stärka den inomregionala utvecklingen tas tillvara.

De geografiska prioriteringar som gjorts speglar kommitténs bedömning av var insatser för att främja den regionala utvecklingen framförallt behö- ver göras under 90-talet. Landsdelarna bör ersätta de nuvarande stödom- rådena. _

Inlandet motsvarar nuvarande hela kommuner i stödområde A och B, de församlingar i Mora, Krokom, Örnsköldsvik och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar kommunerna Tierp, Östhammar, Storfors, Munk- fors. Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Degerfors, Hällefors. Ljusnars- berg, Karlskoga, Lindesberg, Skinnskatteberg, Hallstahammar, Norberg, Fagersta, Smedjebacken, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors.

[ Sydöstra Sverige ingår kommunerna Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Högsby, Torsås, Hultsfred, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Olofström, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg.

De mellanstäder kommittén prioriterat är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

De kommuner som för närvarande finns i stödområde C men som inte ingår i någon av de tre landsdelarna bör uppmärksammas av regeringen vid fördelningen av länsanslaget för berörda län. På liknande sätt måste regeringen ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala problem på enskilda orter eller i vissa regioner.

De geografiska prioriteringar som kommittén redovisat skär över läns— gränser. Frågan om hur prioriteringarna skall få genomslag i olika resurs- fördelningsbeslut är därför viktig. Det finns ingen administrativ apparat tillgänglig som arbetar utifrån dessa landsdelsgränser. Länsstyrelserna har länen som sitt verksamhetsområde. Deras roll i regionalpolitiken ökar också. Den snabba ökning som skett av länsanslaget under l980-talet visar att budgetstyrningen via länsstyrelserna blivit det viktigaste styrinstru- mentet för de regionalpolitiska anslagen.

Kommittén har dragit ett par slutsatser av dessa förhållanden. En är att Inlandets problem är så djupgående och i många fall konflikterna mellan kust och inland så tydliga att vi föreslår att en särskild organisation med egna finansiella resurser inrättas för att hålla samman den statliga politi- ken. Även för Bergslagen och Sydöstra Sverige finns det skäl att förbättra

Bilaga 2

samverkan mellan ingående kommuner och län. Några särskilda organisa- tioner härför behövs inte cnligt kommitténs mening.

Strategisk inriktning för de olika landsdelarna Inlandet

Utgångsläget för Inlandet inför 90—talet kan beskrivas på följande sätt. Näringslivet domineras av naturresursbaserad verksamhet som sysselsätt- ningsmässigt utvecklats negativt. Den spridda bosättningen och de små arbetsmarknaderna gör att ”stadsnäringar” såsom tjänsteproduktion har svårigheter att få tillräckligt underlag. Befolkningssammansättningen har genom långvarig nettoutflyttning blivit ogynnsam. Ett särskilt problem är att de unga kvinnorna flyttar från Inlandet beroende inte bara på bristen på arbetstillfällen utan sannolikt också på att de saknar kultur- och fritids- aktiviteter i den ”mansvärld" som Inlandet utgör. Infrastrukturen är i vissa delar dåligt utbyggd. .

Näringslivets starka förankring i små och medelstora företag med inrikt- ning på råvarubaserad verksamhet är den bas som utvecklings- och förny— elsearbetet måste utgå från. Framtiden för Inlandet kommer därför att avgöras av i vilken mån man lyckas skapa en gynnsam miljö för befintliga företag att tillägna sig teknisk förnyelse, utveckla nya produkter, finna nya marknader och ha en kunnig arbetskraft.

Kommuner och landsting är mycket viktiga arbetsgivare i Inlandet. Inte minst kvinnosysselsättningen i Inlandet är beroende av en fungerande offentlig sektor. Ändå har kommunerna i Inlandet begränsade förutsätt- ningar att svara mot de anspråk som ställs på dem. Kommunalskatten är hög trots skatteutjämningen. Den höga kommunalskatten i många inlands- kommuner är betungande för de som redan bor där och motverkar också den inflyttning som skulle behövas för att förbättra ålderssammansätt- ningen och för att klara av de obalanser på arbetsmarknaden som alltid finns på små arbetsmarknader.

Resursöverföringarna över statsbudgeten till Inlandet är betydande. Grundproblemct i sammanhanget är att en alltför liten del av de resurser som satsas inom den offentliga sektorn har en utvecklingsinriktning. Lite förenklat är merparten av resurserna ”konsumtionsstöd" i olika former. Överföringarna till Inlandet sker i mycket hög grad som en konsekvens av skillnader i befolkningsstruktur och som en reaktion på skillnader i syssel- sättnings- och kostnadsläge. Även sådana resurser kan naturligtvis i vissa fall ge utvecklingseffekter. Någon mer systematisk prövning av möjlighe- ten att förena utjämning mellan individer av inkomster och konsumtions- möjligheter med regionala utvecklingstankar har inte gjorts. Sökandet efter sådana kombinationsmöjligheter framstår som en viktig uppgift för framtiden. .

Inte i något annat område i landet torde behovet att anpassa politiska åtgärder till regionala förutsättningar vara större än i Inlandet. Glesheten och den lilla skalan påkallar ett stort mått av ”egna lösningar”. Olika åtgärder som ökar flexibiliteten i befintliga regelverk är därför ett viktigt element i en strategi för Inlandet lilzsom egna finansiella resurser.

Bergslagen Prop. 1989/90: 76 En framtida industriell expansion i Bergslagen kan inte baseras på en ökad Bllaga 2 ståltillverkning. Tvärtom kommer antalet personer sysselsatta med till- verkning av stål under lång tid att fortsätta att minska även om den ekonomiska utvecklingen för stålföretagen blir gynnsam. För att skapa ökad Sysselsättning måste därför förädlingsvärdet i Bergslagens industri höjas. Detta bör ske genom att man bygger på och utvecklar regionens befintliga kompetens, samtidigt som ny kompletterande kompetens tillfö- res utifrån.

De tekniskt-ekonomiska hinder för utveckling i en region som Bergsla- gen är att den existerande kunskapsbasen är ganska smal samtidigt som den finns hos stora företag vilka på grund av bl. a. ekonomiska orsaker inte kan investera i FoU på radikalt nya kunskapsområden. När en sådan region ”mognar”, är de mekanismer som skapar ny ekonomisk aktivitet genom nybildning av företag ofta svaga. Den har inte heller ett rikt och vittförgrenat infonnationsflöde och har därför begränsade möjligheter till nyskapande. För Bergslagens del illustreras detta förhållande av att det inte finns någon högskola med inriktning mot den dominerande verksam- hetens kunskapsbehov i regionen, vilket gjort att stålindustrins FoU i betydande grad bedrivs internt i företagen och dels vid kollektivforsk- ningsinstitut och högskolor som finns utanför Bergslagen. Den FoU som företagen bedriver i Bergslagen syftar oftast till att effektivisera driften och/eller att ta fram nya produkter.

Hindren kan sammanfattas med beteckningen ”det slutna Bergslagen". Slutenhet och inåtvändhet innebär svårigheter för nya idéer och ny kun- skap att vinna insteg i Bergslagen. Förändring förutsätter därmed att Bergslagen blir mer öppet. Viktiga steg i den riktningen har också tagits på lokalt initiativ, t.ex. genom den s.k. Norbergsmodellen. Den ökade öp- penheten kan uppnås genom förstärkta insatser inom utbildnings- och forskningsområdet. På liknande sätt ger insatser för att förstärka mark- nadskontakten inte bara möjligheter till nya affärer utan också del i kun- skap. Öppenheten kan också understödjas av investeringar i infrastruktu- ren. Såväl Inlandsvägen som den s.k. Bergslagsdiagonalen är väginveste- ringar som berör Bergslagen.

Hindren i detta sammanhang är bl.a. också som vi visar i kapitel 3 att de planeringssystem som finns inom den offentliga sektorn avseende infra- strukturens utbyggnad missgynnar en region som Bergslagen. I vissa av- seenden finns här stora likheter mellan Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Sydöstra Sverige

En strategi för Sydöstra Sverige bör omfatta åtgärder som ökar samverkan mellan Iandsdelens olika delar samt mellan Sydöstra Sverige och omgiv- ningen som bärande inslag. Förutsättningama är goda för en integration på kommunikationssidan tack vare relativt små avstånd och det geografis- ka Iäget. På utbildningsområdet gäller det att fortsätta de nya samverkans- former de kommunala utbildningsanordnama prövar med näringslivet och att samordnat utveckla de högskoleresurser regionen har. 347

Bilaga 2

Även om tyngdpunkten i en strategi ligger på att förbättra infrastruktu- ren finns också behov av insatser som direkt syftar till företagsutveckling. Detta bör ses mot bakgrund av följande.

I de industridominerade delarna av Småland spelar små och medelstora företag en stor roll. Många av dessa företag arbetar som underleverantörer till stora svenska företag. Relationen mellan köpare och säljare har i detta fall kännetecknats av att köparens krav på produktens kvalitet fortgående skärps samtidigt som växande krav ställs på underleverantörers utveck- lingskompetens. Resultatet har blivit att samarbetet mellan köpare och tillverkare institutionaliserats och därmed blivit mer långsiktigt. Utveck- lingen under 1990-talet för denna del av industrin i sydöstra Sverige bestäms därför av de svenska storföretagens utveckling i allmänhet och "inköpsstrategier" i synnerhet samt av hur väl regionens företag förmår uppfylla de krav som köparna ställer. En ökad långsiktighet i samarbetet mellan storföretag och underleverantör innebär att relationen mellan före- tagen förändras. Från att ha varit en produktionsenhet som tillverkar insatsvaror utifrån köparens specifikationer blir underleverantörens upp- gift att lösa bestämda problem åt köparen utifrån angivna krav på funktion hos produkten. Underleverantören blir en del av storföretaget och får ansvar för utvecklingsarbetet inom ett avgränsat område. För att fram- gångsrikt kunna spela denna roll krävs det att underleverantören ökar sin utVecklingskompetens. Den tidigare påtalade låga utbildningsnivån i regi- onen utgör i detta sammanhang ett problem för underleverantörer i Syd- östra Sverige.

Blekinges näringslivsstruktur domineras av. stora produktionsenheter tillhörande internationellt verksamma koncerner. Den statliga företagssek- tom är betydande, framförallt i Karlskrona. Den struktur som finns i Blekinge innebär att länet är ett av de mest ” järrstyrda” i landet. En annan faktor av stor betydelse är att FoU-verksamheten i näringslivet är låg.

Mellanstädemas roll som länk mellan storstad och landsbygd Mellanstäderna

Mellanstädema är transportmässigt ofta knutpunkter i de nationella syste- men för vägar, järnvägar och flygplatser. Ett centralt begrepp i samman- hanget är nätverk i vilka mellanstädema är viktiga export- och importno— der för större regioner och mellan vilka de större länkarna i de nationella transportsystemen finns.

Ett annat centralt perspektiv på mellanstädema är att de ofta är noder i beslutssystem. Detta anknyter till den diskussion som förs om decentrali- sering av beslutsbefogenheter från Stockholm till länen (residensstädema) och till kommunerna.

Ofta sammanfaller de här två funktionerna dvs. mellanstädema är no- der i transportsystemen och även viktiga noder i framförallt de offentliga beslutssystemen. Ett antal orter är främst betydande arbetsmarknader liksom det finns residensstäder som inte utgör noder i transportsystemen. Vi redovisar en analys av dessa förhållanden i kapitel 2.

Många av de funktioner som finns i mellanstädema har betydelse för Prop. 1989/90: 76 hela län. Det kan t. ex. gälla flygplatser eller sjukhus. Serviccfunktionen är Bilaga 2 länstäckande men arbetstillfällena skapas på den lokala arbetsmarknaden, vilket gjort att mellanstädemas arbetsmarknad oftast utvecklats positivt. De är också de orter som bäst uppfyller de krav som ställs av företag som vill etablera sig utanför storstadsområdena.

Syftet med insatserna i mellanstädema är att söka åstadkomma ett bättre fungerande (tätorts-)system i ett nationellt perspektiv och att skapa förutsättningar och strategier för mellanstädema att bli motorer i den inomregionala utvecklingen. Det handlar om insatser för att förbättra tillgängligheten och/eller att stärka beslutskraften. Tillgängligheten kan ökas genom investeringar i t. ex. transportsektorn. Beslutskraften kan stär- kas genom decentralisering av beslut inom den offentliga sektorn. Syftet är att sådana insatser skall leda till att orternas konkurrenskraft gentemot storstäderna, särskilt Stockholm förstärks. Det handlar också om insatser som medför att mellanstädemas arbetsmarknad blir tillgänglig för så många som möjligt i länen, att t. ex. högskolans resurser blir tillgängliga för näringslivet i hela länet och att möjligheterna till decentralisering av statlig verksamhet från residensstaden till andra orter tas till vara.

Enligt kommitténs mening kan mellanstädemas dubbla roller inte ses isolerade från varandra. Tvärtom förutsätter en bättre balans mellan stor- stad och landsbygd att mellanstädema fungerar väl i båda dessa avseen- den.

Med hänsyn till arbetsmarknadsläget anser kommittén att fyra av våra prioriterade mellanstäder också bör få del av det regionalpolitiska före- tagsstödet till nyetableringar och företagsutveckling. Dessa mellanstäder är Karlskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå.

Hu vudstadsregionen

Stockholmsregionens och de andra storstadsområdenas utveckling är av central betydelse för hela landet och från vissa bestämda utgångspunkter också för regionalpolitiken. På Stockholms arbetsmarknad sysselsattes enligt FoB 85 drygt 20% av samtliga sysselsatta i landet. Inom huvudstads- regionen till vilken även Uppsala räknas, fanns en fjärdedel av landets sysselsatta. Om dessutom siffrorna för Göteborg och Malmö läggs till, kan vi se att storstäderna sammantaget svarade för mer än en tredjedel av landets arbetsmarknad.

Den starka dominans som främst Stockholms arbetsmarknad har och de samband med mellanstädema som finns kan också uttryckas i pendlings- termer. År 1985 pendlade totalt ca 22000 människor från mellanstädema till Stockholm. Uppsala, Nyköping, Västerås, Karlskrona och Sundsvall hade mer än 20 % av sin totala utpendling till Stockholm.

Eftersom huvudstadsregionens arbetsmarknad svarar för en fjärdedel av landets sysselsättning sprider sig följdverkningama av en dåligt fungeran- de arbetsmarknad i rcgionen till hela ekonomin. Det finns också ett sam- spel genom det pcndlingsutbyte som sker mellan huvudstadsregionens arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet. 349

Inte minst arbetsmarknads— och utbildningspolitiken är väsentliga i Prop. 1989/90: 76 detta sammanhang. Ju mindre arbetskraftsutbudet i Stockholm kvali- BilagaZ fikationsmässigt stämmer överens med den efterfrågan som finns desto kraftigare kommer suget efter arbetskraft från andra delar av landet att vara. Det är mot den bakgrunden av strategiskt intresse, inte bara för regionalpolitiken utan för hela den ekonomiska politiken, att utvecklingen sker i balanserade former. Till en sådan balanserad utveckling hör, menar kommittén, att söka avlänka tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektorn i Stockholmsområdet.

Landsbygd

Landsbygd är inget enhetligt begrepp. Det är stora skillnader mellan de förhållanden som råder t.ex. i skogsbygdema och i södra Sveriges slätt- land. Skärgårdama har sina särpräglade förutsättningar. Det som förenar är den spridda bosättningen och att människornas utkomst i relativt stor utsträckning har sin grund i de areella näringarna.

De likheter som finns speglas också i de förslag som kommit fram i Landsbygdskampanjen. De areella näringamas utveckling tas upp i många budkavlar. Lantbrukets roll som försörjningsbas betonas liksom dess roll för landskapsbilden och det öppna landskapet. En sammanställning av förslagen på ämnesområden visar att de områden som i budkavlemateri- alet har högst prioritet är: sysselsättning och näringsliv — service och utbildning

— bostäder

kultur

— natur och miljövård

kommunikationer.

Den dåliga standarden på landsbygdens vägnät är en fråga som ges stor uppmärksamhet. Bilens betydelse understryks. Inom kulturområdet är det kulturen som bärare av historia och identitet och ett för regionen gemen- samt värderingssystem som står i centrum. Önskemål om att bevara kultu- rellt värdefulla byggnader och miljöer är vanligt förekommande. Ofta kopplas de ihop med bristen på samlingslokaler.

Närmare hälften av de krav och förslag som förs fram i budkavlama riktas till kommunerna. Sammanställningen visar att det finns vissa skill- nader mellan olika delar av landet i var tyngdpunkten i förslagen ligger. Den mest tydliga är den höga prioritet sysselsättningsfrågoma ges i bud- kavlama från Norrlands inland.

. . . . . . . B'l 2 I direktiven fästs stor Vikt Vid infrastrukturens betydelse for den regiona- [ aga

la utvecklingen. På motsvarande sätt uppmärksammas utbildningen och forskningen samt andra sektorsområden. Den breda syn på regionalpoliti- ken som anläggs i direktiven innebär att begreppet regionalpolitik får en annan betydelse än det vanligen givits. I de flesta sammanhang likställs regionalpolitik med de särskilda åtgärder som finansieras genom anslagen under arbetsmarknadsdcpartementet. En sådan avgränsning av regional- politiken är uppenbarligen för begränsad i förhållande till kommitténs uppdrag. Den är också för begränsad om man ser till de mål som föreslås gälla för regionalpolitken.

I betänkandet avses därför med regionalpolitik alla de politiska åtgärder som har som huvudsyfte eller bisyfte att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet. Däri inkluderas det regionalpo- litiska stödet till näringslivet. Vi använder således inte regionalpolitiskt stöd till näringslivet och regionalpolitik som synonymer.

Konkret har detta synsätt gjort att kommittén betraktar insatser inom fem olika områden som särskilt betydelsefulla. Dessa är:

utbildning och forskning — kommunikationer

— miljö energi

kultur.

Förutom dessa sektorsområden betraktar kommittén även fortsättnings- vis det regionalpolitiska stödet till näringslivet som viktigt.

Kommitténs överväganden och förslag på dessa områden liksom de överväganden som gjorts om styrning och organisation sammanfattas som sagts i inledningen till varje kapitel. Kommittén avslutar denna samman- fattning med en punktvis redogörelse för sina förslag beträffande de priori- terade landsdelarna, mellanstädema, Stockholm och landsbygden.

Kommittén har gjort bedömningen att Inlandets problem är mer varak- tiga än Bergslagens och Sydöstra Sveriges. Detta medför att en del av kommitténs förslag bara omfattar Inlandet medan andra avser samtliga prioriterade landsdelar.

Ökad besluts- kraft till landsdelen

Ökad kompe- tens

Bättre till- gänglighet

Förstärkt kulturliv

Inlandet

Vattenkraftsmedel för finansiering

av bl.a. infra- strukturinvestc- ringar

Stöd till före- tagsutveckling

Konsultcheck till mindre industri- företag ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxenstudie- stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan Kompetenscentra för kvinnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Utred förutsätt- ningarna för att utnyttja nedsk riv- ning av studie- skuldcr som regio- nalpolitiskt medel

Skärpta krav av- seende kvalite- tcn i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Satsning på ri ks- vägarna 88 och 45 den s. k. lnlands- vägen

Stöd till data- kommunikation

Medel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

Bergslagen

Stöd till före- tagsutveckling

Konsultchcck till mindre industri- företag Ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxenstudie— stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kvinnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Skärpta krav av- seende kvalite- tcn i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Bergslagsdiago- nalen

Mcdel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

Sydöstra Sverige

Stöd till före- tagsutveckling Konsultchcck till mindre industri- företag Ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxcnstudie— stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kvmnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Skärpta krav av- seende kvalite- ten i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Upprustning av vägar främst E 66

Upprustning av den s.k. Kust- banan

Medel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

Konsolide- ring av

' närings- livet

Förnyelse

av närings- .

livet

Inlandet

Upprustning av kulturmiljöer, landskap, bygg- nader m. m.

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland

Nedsättning av socialavgifter

Lokaliserings- bidrag till ny— etableringar Sysselsättnings- stöd till privata

' tjänstesektorn

Mcdffyttandebi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves- teringar i en- staka fall

Lokaliseringsbi- drag till befint- liga företag för investeringar i byggnader och maskiner

Vattenkraftsmedel till riskkapital- bolag

Bergslagen Upprustning av kulturmiljöer. landskap, bygg— ' nader m.m. Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Lokaliserings- bidrag till ny- etableringar Sysselsättnings- stöd till privata tjänstesektorn Medflyttandebi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves- teringar i en- staka fall

Investeringsbi- drag (föreslås kunna lämnas i hela landet för— utsatt att läns- styrelsen priori- terar detta ända- mål) Vattenkraftsmedel till riskkapital- bolag

Sydöstra Sverige

Upprustning av kulturmiljöer. landskap. bygg- nader m.m.

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Glasmusc'um i östra Småland och sjöfartsmuseum i Blekinge

Lokaliserings- bidrag till ny- etableringar ' Sysselsättnings- stöd till privata tjänstesektorn Medflyttandcbi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves— teringar i en- staka fall

Investeringsbi- drag

Decentrali- sera arbets- platser

Öka till- gängligheten till växande arbetsmark- nader

Förbättrad attraktion som lokalise- rings- och bostadsort

Storstad

Lokaliserings- samråd med stor- företag Lokaliserings- samråd mcd cen- trala myndigheter Affärsfönnedling mellan stockholms- företag och före- tag i de regional- politiskt prio- riterade områdena

Mellanstäder

Program för inom- regional decentra- lisering Sysselsättningsstöd till privata tjänste- sektorn

Stöd till mark- nadsbearbetning

Ett andra flygnav i Sundsvall/Timrå

Isnabbtågsförbin-

delse Sundsvall- Gävle-Stockholm

Fasta forsknings- resurser till hög- skolor i anslut- ning till de prioriterade lands- delarna

Forskning utanför högskolan i kollek- tiv form

Pröva möjligheten till omlokalise- ring av befint- liga kollektiv- forskningsinsti- tut

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland

Landsbygd

Stöd till mark- nadsbearbetn ing

Förbättrad kollektivtrafik inom länen

Program bör ut- arbetas för upp- rustning av grus- vägar Förhöjd statlig del i kollektiv- forskning om träindustrin

Kollektivforsk- ningsprogram om turismen

Tillämpad FoU om småskalig produktion

Vattenkraftsme- del för lands- bygdsutveckling i södra Sverige

Landsbygdens be- hov måste priori- teras vid fördel- ningen av det statliga stödet till samlings- lokaler

Ingen offentlig service bör få dras in på lands- bygden utan att alternativa möj- ligheter att upp- rätthålla servi- cen prövats.

1.5. Reservationer och särskilda yttranden Prop. 1989/90: 76

. .. . .. . . Bilaga 2 Till betankandet har fogats reservationer och sarskilda yttranden enligt

följande:

Reservationer har lämnats av ledamöterna Sigge Gedin (fp), Sven Henriksson (vpk), Anders G Högmark (m) och Börje Hörnlund (c). Sär— skilda yttranden har avgetts av sakkunnige Olof Nilsson gemensamt med ledmötema Sigge Godin, Sven Henriksson, Anders G Högmark och Börje Hörnlund, gemensamt av sakkunniga Olof Eriksson och Kristina Persson, och av sakkunniga Anders Bäckström, Olof Eliason, Per-Anders Westhed, Bengt J obin samt Johan Carlström och Björn Näsvall.

Kommitténs experter har. inte lämnats tillfälle att lämna särskilda . yttranden efter beslut av kommitténs ordförande.

Betänkandet (SOU l989z55) Fungerande regioner i samspel avgivet av 1987 års regionalpolitiska kommitté (I l987:02) har remissbehandlats un- der hösten 1989.

Remissyttranden har avgetts av Storstadsutredningen (SB 1988:01), kommerskollegium, Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaper- na, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), riks— försäkringsverket (RFV), socialstyrelsen (SoS), banverket, kommittén om former för organisation av huvudmannaskapet för flygplatser (K 1989: 1 l ), luftfartsverket (LFV), postverket, sjöfartsverket (SjöV), statens järnvägar (SJ), televerket; transportforskningsberedningen, transportrådet (TPR), vägverket (VV), kommittén för utredning av statens regionalpolitiska och sociala'ansvar på tele- och postområdena (K 1988:02), riksskatteverket (RSV), centrala studiestödsnämnden (CSN), humanistisk-samhällsveten— skapliga forskningsrådet (HSF R), statens invandrarverk, medicinska forsk- ningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Nordiska muséet, riksarkivet (RA), riksantikvarieämbetet och statens historiska mu- séer (RAÄ), statens ungdomsråd, statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH), statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, forskningsrådsnämnden (FRN), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen (LBS), skogs— styrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, AMU-styrelsen, arbetsmarknads- styrelsen (AMS), Bergslagsdelegationen, delegationen för arbetsmarknads— politisk forskning, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), delegationen för glesbygdsfrågor, Stiftelsen lndustricentra, plan— och bostadsverket (Boverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens indu— striverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges turistråd (ST), konsumentverket (KOV), samtliga länsstyrelser, länsstyrelsernas or- ganisationsnämnd (LON), riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralby- rån (SCB), statskontoret, statens energiverk, statens naturvårdsverk (SNV), statens vattenfallsverk (Vattenfall), kommittén för ökad användning av 355

Bilaga 2

ekonomiska styrmedel i miljöpolitikcn (ME 1988: 03), utredningen om kön- kurrensvillkoren för elintensiv industri (ME 1988:05), centrum för regio- nalvetenskaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), Norrlandsfon- den, Svenska träforskningsinstitutet (STFI), institutet för metallforskning, institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF), Stiftelsen för metallurgisk forskning (MEFOS), Scandinavian Airlines System (SAS)/AB Aerotrans- port/AB Linjeflyg, Vänerns Seglationsstyrelse, Trollhätte Kanalverk, utvecklingsfondema i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värm- lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kommunerna Stockholm, Tierp, Östhammar, Kinda, Vetlanda, Lessebo, Tingsryd, Uppvidinge. Växjö, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskars- hamn, Torsås, Vimmerby, Västervik, Gotland, Karlskrona, Olofström. Ronneby, Sölvesborg, Kristianstad, Malmö, Göteborg. Tanum, kommu- nerna i västra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sunne, Säffle, Åmål och Årjäng), Bengtsfors, Trollhättan, Skövde, Filipstad, Hagfors, Karlstad, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Torsby, Degerfors, Karlskoga, Lindesberg, Ljusnarsberg, Fagersta, Hallsta- hammar, Norberg, Skinnskatteberg, Västerås, Avesta, Borlänge, Falun, Bergslagskommunema, Hedemora, Ludvika, Malung, Mora, Orsa, Smed- jebacken, Säter, Älvdalen, kommunerna i Hälsingland (Bollnäs, Hudiks- vall, Ljusdal, Nordanstig, Söderhamn och Ovanåker), Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Söderhamn, Härnösand, Kramfors, Sundsvall, Timrå, Örnsköldsvik, Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund, Åre, Östersund, Tio-kommungrupjpen (Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Vindeln och Åsele), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå, Umeå, Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Överkalix, Övertorneå och Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun- det, landstingen i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt— lands, Västerbottens och Norrbottens län, Folkbildningsförbundet, Handi- kappförbundens centralkommitté (HCK), Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation (RIO), Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Småföretagens Riksorganisation, Svensk Industriför- ening, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska kraftverksföreningen, Svenska elverksföreningen, Tjänstemän- nens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lands- organisationen i Sverige (LO), Svenska sparbanksföreningen, Förenings- bankemas Bank, Norrlandsförbundet, Svenska handelskammarförbundet, Svenska åkeriförbundet, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, Skärgår- dens Intresseföreningars Kontaktorganisation (SIK) och Hushållningssäll- skapens Förbund.

Dessutom har yttranden inkommit från Svenska Frisksportsförbundet, Landsbygdsutveckling i norra Ås, Mörbylånga kommun, KFUK-KFUM, Nora kommun, institutet för livsmedelsforskning SIK, VIA Lappia, Es- kilstuna kommun, regionalpolitiska konferensen i Avesta 5-6/10, regional-

politiska konferensen i Avesta 5/10, TCO-distriktet i Älvsborgs län, Opp- Prop. 1989/90: 76 manna Vånga Bygdegemenskap, Kristianstad-Blekinge Energikonsortium Bilaga 2 AB, TC O-distriktet i Norrbottens län, landstinget i Hallands län, Kommun- förbundet i Kristianstad län, Nässjö kommun, Sigvald Bergqvist LAND, Gunnar Englund Hammerdal, Bemt-Olof och Gunnel Jonäng i Bollnäs, PRO Bollnäs, Inga-Lena Bergfält, Gerd Svedberg, Vandrarhemsgruppen i Liden, Jämtlands läns bygdegårdsdistrikt, Centern i Jämtlands läns distrikt, Socialdemokratema i Nora arbetarekommun, Kvinnor på landsbygden, LO-sektionema i Sunne. Västra Värmland, Säffle, Åmål, Bengtsfors och Dals Ed, Högskolan Trollhättan/Uddevalla", Agneta Andersson, ST-Ts Örebro-distrikt. Sveriges Kyrkliga Studieförbund, Temu Interactor AB, landstinget i Skaraborgs län, Mickhall Verktyg AB, Astrid Nilsson Harm- ånger, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Gunnar Dahlberg Edsbyn, Kommittén vår bygds framtid Ullared, Tväråbäcksbygdens Intresseföre- ning, Kurt-Åke Sjöström ABF, Töcksfors Verkstads AB, Lennartsfors Mekaniska AB, Nokalux AB, lnterinnovation Precisionsplåt, Elektro- mekan AB, ABEKO, Töcksfors Påsindustri, Haro Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, Jönköpings kommun, Sveriges Riksidrottsförbund, Bohusläns skärgårdsråd, Jernkontoret, Ung Utveck- ling Norra Gotland, Förtroendemannagruppen Gotland, SOS-projektet, Björkvik Bygdckommitté, Jämtlands läns Socialdemokratiska Kvinno- distrikt, Socialdemokratema i Västerbotten, Norrbottens socialdemokra- tiska kvinnodistrikt, SLU Institutionen för Skogsteknik, Svenska Idrotts- rörelsens Studieförbund (SISU), Kollektiva forskningsinstitutens samar- betsorgan (SAMKO), TCO Jämtlands län, Långseruds socialdemokratiska förening, Nordhallands hembygdsförening, Solberga sockenråd Vetlanda, Kjell Höglin Bergslagskommunemas regionalpolitiska grupp, Byalagen i Karlskoga kommun, Gällareds bygdekommitté, Svenska Sällskapet för Landsbygdsutveckling (SSL), SIBBO-Utterbäck Byalag, Edshults Samhälls- förening, Erik Sune Sandberg, Valdemarsviks kommun, Värnamo kom- mun, Östen Forslund m.fl. studiemedelsgrupp, Linnebäcks Byalag, Okome Köinge, Svartrås kommitté för levande landsbygd, Övertorneås Socialde- mokratiska Kvinnoklubb, Kvibille lokalkommitté, Gottfrid Lissåkeri Lek- sand, Centern i Krokoms kommun, Sex nordligaste länsavdelningama i Svenska kommunförbundet, Kvinnor på landsbygden, landstinget i Södermanlands län, Aneby kommun, Arbetarnas bildningsförbund, Sura- hammars kommun, Christer Wall Lillsjöhögen, "Älvsborgs länsavdelning i Svenska kommunförbundet, Borås kommun, Fyrstad regionkommitte', Riksförbundet för Hembygdsvård, Hakkas bygdekommitté, Rättviks kom- mun. Kalvs byalag, Malmöhus läns TCO-distrikt, Grums kommun, Åke Norberg Hassela, Jämtlands läns bildningsförbund, Riksteatern, Lantbru- karnas länsförbund i Dalarna, Vetlanda Ortsförbund av LRF, Husmoders- förbundet Hem och Samhälle, Uppsala läns bygdegårdsdistrikt, Kommittén för Rimbo 90, Kvinna i Jämtland år 2010, Bäckaby sockenråd, Rödeby i Blekinge, Arne Danielsson Åseda, Vävstugans Vänner, Lockne Hembygds- . förening, Hela Sverige ska leva-gruppen i Saxnäs/ Sorsele kommun, Janne Norberg Kilafors, Grafikgruppen Svärtan, Ockelbo kommun, TBV Tjäns- temännens Bildningsverksamhet, Eksjö kommun, Trätek, Sydsvenska Han- 3 57

delskammaren,Köpingskommun,Habokommun, Stockholms universitet, Prop. 1989/90: 76 Edefors-Harads bygdekommitté, Centern i Skaraborgs distrikt, Iris Lind Bilaga 2 ledamot av miljöpartiet de grönas politiska utskott, Östra Blekinge Hem- bygdsförening, Föreningen Lidcnbygdens Framtid Bogruppen, Vasselhyt- tans bygdecirkel, Kvinnor i Dalsland, SSU Malmfältens Socialdemokra- tiska Ungdomskrets, Forshyttans Bygdekommitté, Österviks Byalag, Stu- diecirkel i Göstorp, Lantbrukarnas länsförbund i Skara, Ramkvilla Sockcnråd, Utvecklingsgruppen Ekshäradsprojekt, Karin Granberg Vidsel, Metall avd 52 i Östersund, Norrforsgruppen, Kooperativa Rådet, Elsie-Maj Björklund m.fl. Hälsingland, LO--distriktet i Örebro län, TCO-distriktet i Örebro län, Studiecirkel Boda, Korsta, Klösta och Litsnäset i Östersund, Jan Anders Eriksson Gammelstad, KRDs arbetsgrupp för Konstmuseum i Norrbotten, Alf Tagesson Mariannelund, Dellenbanans Vänner, Luleå Socialdemokratiska Arbetarekommun, Jämställdhetsarbetarcs förening, Tekniska Högskolan i Linköping, Kungsörs kommun, Samhällskooperati- vet BYSSBON, Västsvenska socialdemokratiska partidistrikten, Asker- sunds kommun, lnlandskommunernas ekonomiska förening, Kumla kom- mun, Kalmar konstmuseum, Falköpings kommun, TCOs kvinnoprojekt i Övertorneå, Sveriges Universitetslärarförbund, Studieförbundet VUXEN- SKOLAN i Skaraborgs distrikt, Långseruds Utvecklingsgrupp, Lena Nallo i Boden, Ingalis Bråman i Pajala, Maria Lindquist i Hällekis, arbetsgruppen för levande landsbygd i Vagnhärad, Tora Rensgord i Junomando, Tage Gustafsson, Hom-Hycklinge Bygdekommitté, Eksjö/Valdemarsviks/Ydre/ Kinda/Vetlanda och Åtvidabergs kommuner, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i Stockholm, Jan Erik Persson i Saxen, Hela Sverige ska leva i Kinda kommun, Dalarnas Museum, Edvard Holmberg Frösön, Koopera- tiv Utvecklingi Jämtlands län, Thure Amby i Gällstad, Brunflo Västra CKF studiecirkel, Kommunens Bästa i Borgholms kommun, Projekt Indalsleden, Bygdegårdarnas Riksförbund i Stockholm, Lantbruksnämnden i Jämtlands län, Björkö sockenförening, Projekt Arbetssugen inom Umeå kommun, Stefan Jonäng i Fjöle, Kenneth Niblom och Inger Karlsson och Berith Lindström, Dick Svensson och Nils Karlsson och Börje Ekstrand, Fritz Lund i Adak, Anders Agnemar i Vadstena kommun, Munkedals kommun, Södermanlands hembygdsförbund, Kalmar länsavdelning/Svenska kom- munförbundet. Norrbottens kvinnliga företagare, Östergötlands länsavdel- ning/Svenska kommunförbundet, Bohuslandstinget, Fyrstad/Regionkom- mittén, Bergsjö-Hassela LRF-avdelning, BLÅ'VÄGEN VÄST, Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Kopparbergs, Gävleborgs, Väster- norrlands, Jämtlands och Västerbottens län. TCO i Norrbottens län, Kvin- nor i Pajala kommun, Socialdemokratema i Örnsköldsvik och länsarbets- nämnden i Älvsborgs län.

Remissammanställningen har i möjligaste mån strukturerats efter den regionalpolitiska propositionens disposition. Varje avsnitt inleds med en kortfattad beskrivning av utredningens förslag.

Många av remissinstanserna är positiva till utredningens breda ansats och inriktning. Flera instanser anser dock att analyserna saknar djup och att materialet är svåröverskådligt.

SS VH önskar framhålla sin positiva inställning till huvuddragen i försla- gen. Bergslagsdelegationen konstaterar med tillfredsställelse att betänkan- det har en betydligt bredare ansats vad gäller regional utveckling än tidiga- re utredningar. AMS, K rarnjbrs och Skinnskattebergs kommuner samt Tio- kommungruppen stöder kommitténs breda syn på regionalpolitiken. Stats- kontoret, länsstyrelsen i Värmlands län, landstingen i Kronobergs och ll'ärmlands län anser att ansatsen i betänkandet i flera viktiga avseenden är värd beröm. Länsstyrelsen i Jämtlands "län anser att det sammanfattande intrycket av utredningens förslag är positivt. Tierps, Lessebo och Torsby kommuner anser att kommittén genom sina analyser åstadkommit en bra genomlysning av de regionala problemen. Östhammars, Karlstads, Munk- fors och Emmaboda kommuner kan i stort ansluta sig till utredningens analyser och förslag. Det är med tillfredsställelse som Sölvesborgs kommun tagit del av förslagen och tillstyrker att dessa genomförs så långt som möjligt. Olofströms och Gävle kommuner anser att utredningen har en bra helhetssyn på regionalpolitiken. Åre kommun har ingen erinran mot slut- betänkandet. Landstinget i Västernorrlands län och Oskarshamns kom— mun anscr det väsentligt att kommitténs förslag kan genomföras i sina huvuddrag. Borlänge kommun framhåller att utredningens analyser och förslag i allt väsentligt är mycket välgrundade och positiva. Gotlands och Östersunds kommuner anser att kommittén gjort en bred genomgång av det regionalpolitiska fältet. Ljusdals kommun anser att kommittén i sitt förslag lagt grunden till en väl fungerande framtida regionalpolitik. Sundsvalls kommun delar utredningens syn på regionalpolikens övergri- pande roll och infrastrukturens betydelse för en positiv regional utveck- ling. Grossistjärbundet Svensk Handel noterar att utredningens analys ut- mynnar i en breddning av begreppet regionalpolitik. Svenska Handelskam- marförbundet välkomnar den delvis nya syn som kommittén anlagt på regionalpolitiken.

ERU noterar med tillfredsställelse att kommittén fört in både miljö- och kulturfrågor i regionalpolitiken men anser att bilden av problem och lösningar är ytterst komplex och svåröverskådlig. Länsstyrelsen i Väster- bottens län menar att utredningen har haft den förtjänstfulla ambitionen att ta ett bredare grepp om regionalpolitiken men att kopplingen mellan analys och förslag behöver vidareutvecklas. Länsstyrelsen i Blekinge län finner att betänkandet är ett arbete av stor betydelse men att det uppvisar brister, möjligen på grund av tidspress. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det inte bör finnas en uppsjö av stödmöjligheter som är svåra att överblicka. CER UM anser att kommittén har en förtjänstfull ambition när den anstränger sig att formulera ett systemtänkande som försöker betona interaktionen mellan orter av olika storlek och med olika profiler. Möjli- gen har politiska brytningar inom kommittén, kanske i kombination med otillräcklig systemkompetens inom utredningen, lett till att en del grund— 359

Bilaga 2

läggande ansatser om centrala noder och dessas omland får olika innebörd på skilda ställen i utredningstexten. Det återspeglar sig också i spänningar mellan olika förslag, anser CERUM . Torsås kommun anser att trots många kritiska synpunkter på utredningens förslag så är ändå helhetsintrycket av utredningen positivt, eftersom kommunen ingår i den prioriterade lands- delen Sydöstra Svcrige. Bergslagskommunerna vill ha stora ändringar i vissa frågor men ser ändå positivt på en hel del idéer som kommittén kommit med. Hudiksvalls kommun ansluter sig till helhetssynen på regio- nalpolitiken även om inte tillräckligt fördjupade studier och analyser gjorts inom vissa områden. Krokoms kommun delar kommitténs bredare synsätt på regionalpolitiken men saknar en mer genomgripande analys beträffande förutsättningarna att nå de regionalpolitiska målen för Norr- lands inland. Älvdalens kommun delar i stor utsträckning kommitténs synpunkter på hur den framtida regionalpolitiken bör utformas, men har i vissa fall avvikande åsikter. Bergs kommun ser med tillfredsställelse på att utredningen ger begreppet regionalpolitik en betydligt vidare definition men noterar ett glapp mellan analys och förslag. Överkalix kommun anser att utredningen på många områden är väl genomarbetad men att det på andra områden saknas djupare analyser. Landstingsförbundet bedömer att de redovisade förslagen innebär angelägna men ändå tämligen begränsade förstärkningar i vissa avseenden. Göteborgs kommun anser att det är positivt att utredningen förordar utvecklingsinsatser som tar till vara befintliga kompetenser i regionerna men anser det fel att sammanföra Stockholm, Göteborg och Malmö i ett begrepp: ”storstadsregionema”. LO menar att kommittén gjort en för-:jänstfull analys av regionala förutsätt- ningar och utveckling och presenterat ett unikt kartmaterial. Analysen har enligt LOs mening dock lett till alltför detaljerade förslag. Norrlandsför- bundet anser att kommittén genom sina resonemang breddat det regional- politiska fältet men menar att utredningen misslyckats med att på ett logiskt sätt systematisera det presenterade materialet. Glesbygdsdelega— tionen konstaterar att gles- och landsbygdsfrågorna fått utrymme i betän- kandet och att många förslag är positiva ur landsbygssynpunkt men att det finns stora brister i målformulering och förslag. HCK har inga principiella invändningar mot förslagen, men konstaterar att det saknas en fördjupad analys av vissa gruppers speciella ;problem. Svensk lndustriförening note- rar att utredningen anser att kraftiga satsningar i svaga regioner är av största betydelse, vilket tyvärr inte återspeglas i förslags— och budgetdelen. Statens ungdomsråd ställer sig bakom utredningsförslagen men tillägger att kraftfullare åtgärder skulle kunna genomföras för ungdomar. Hushåll- ningssällskapens Förbund är positivt till det bredare synsättet på regional- politiken men konstaterar att utredningen drar en del slutsatser, som bl. a. rör utvecklingsfondemas verksamhet, vilka både avslöjar brist på insikter och frånvaro av analys.

Storstadsutredningen anser att kommittén behandlar storstadsregioner- nas utveckling och framtidsutsikter ytterst sparsamt och sporadiskt varför förslagen inte kan ligga till grund för en politik som syftar till att skapa fungerande regioner i samspel. Enligt ÖCBs uppfattning är det uppenbart att regionalpolitiska och beredskapsmässiga hänsyn inom viktiga sam-

hällsområden sammanfaller men att detta förhållande inte nämnvärt över- Prop. 1989/90: 76 vägts av kommittén. SoS anser att betänkandet fått en alltför stark slagsida Bilaga 2 mot betydelsen av ekonomiska faktorer medan t. ex. hälso- och sjukvård inte berörs alls. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att utredningen till största delen handlar om stödpolitik i vissa landsdelar varför samspelet mellan storstadsregioner. mellanstäder och övriga delar av landet endast berörs till en liten del. Länsstyrelsen i Södermanlands län saknar en sär- skild analys riktad mot storstadsregionemas expansion. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är kritisk till synsättet att avlänka tillväxt från storstadsområdena. Utvecklingsfonden i Kronobergs län anser att samspe- let mellan regionalpolitik och allmän näringspolitik inte analyserats i tillräcklig omfattning. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att vä- sentliga förslag är så övergripande beskrivna och analyserade att det är svårt att ta ställning till dem. Ronneby kommun anser att utredningen är vittomfattande på ett sätt som tyder på ett kraftigt överskridande av direktiven framför allt vad gäller finansieringsdelen. Vetlanda kommun anför att utredningen varit alltför generell vid indelningen av Sydöstra Sverige och förbisett konsekvenserna för till området gränsande kommu- ner. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland samt kommuner- na i Hälsingland ifrågasätter om kommittén tillräckligt observerat pro- blemen i deras regioner. Strömsunds kommun konstaterar att det finns en obalans mellan analys och förslag som gör att betänkandet i vissa stycken är svårtolkat. Jokkmokks kommun anser att det material som presenteras inte kan ligga till grund för riksdagsbeslut utan vissa grundläggande för- ändringar. Arjeplogs kommun anser att betänkandet syftar till att inom ramen för befintliga regionalpolitiska medel ta från de fattigaste kommu- nerna och ge till de något mindre fattiga. Svenska kommunförbundet och Skellefteå kommun konstaterar att förslaget i sin helhet har sådana brister att det måste ifrågasättas om det kan ligga som underlag för en regerings- proposition och därmed följande riksdagsbehandling. Landstinget i Örebro län anser det förvånande att kommittén nära nog helt ignorerat lands- tingens roll. Landstinget i Västmanlands län anser att den statliga regional- politiken skall betraktas som en komplettering till bl.a. landstingens och kommunernas egna insatser för den regionala utvecklingen inom varje län vilket enbart marginellt beaktats i betänkandet. Svenska Åkerijörbundet påpekar att betänkandet är begränsat eftersom det endast i ringa omfatt- ning rör åkerinäringen. SIKO noterar att kommittén i direktiven fått i uppdrag att värdera effekterna av statliga insatser i skärgårdsområdena vilket, enligt SIKO, inte skett.

Kommittén

Regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiv till kommitténs analy- ser och slutsatser medan några instanser är kritiskt inställda till främst analyserna.

ÖB delar kommitténs åsikt att regionalpolitik bör omfatta alla politiska åtgärder som syftar till att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet och framhåller att en positiv regional ut- . veckling är från försvarssynpunkt angelägen inom alla delar av landet. LBS delar kommitténs synsätt på regionalpolitikens omfattning och fram- håller dessutom att en fördelning av statsbudgeten per innevånare på landsbygd och i tätort för olika regioner skulle ge ytterligare belysning av skillnader i förutsättningar för ekonomisk och kulturell utveckling i olika delar av landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker den breda synen på regionalpolitik och framhåller att sektorspolitiken måste ta större hän- syn till de regionalpolitiska aspekterna. TCO delar kommitténs bedöm- ning av sektorpolitikens betydelse i regionalpolitiken och menar att det behövs en förstärkt organisation inom regeringskansliet som kan ta ett regionalpolitiskt helhetsansvar. LO anser att politiken inom alla områden måste samordnas i ett regionalpolitiskt syfte och delar kommitténs upp- fattning om vikten av en effektiv samordning av alla departements åtgär- der i ett regionalpolitiskt syfte. Bergslagskommunerna betonar att den statliga politiken i alla avseenden måste samordnas under ett helhetspers- pektiv så att inte prioriteringar inom regionalpolitiken motverkas av sek- torsbeslut inom olika myndigheter. Hallstahammars kommun anser det värdefullt att kommittén gjort en helhetsbeskrivning av statens insatser i olika kommuner och regioner. Gotlands kommun anser det bra att kom- mittén lyfter fram flera sektorsområden inom vilka man föreslår regional- politiska åtgärder. Hagfbrs kommun anser att insatser inom olika politiska sektorer skall anpassas för att uppnå regional balans och att sektorspoliti- ken skall vara underordnad målen för regionalpolitiken. Landstinget i Västernorrlands län hävdar att alla statliga insatser som i varierande grad har effekter på en regions utvecklingsmöjligheter bör ses i ett samman- hang.

RR Vställer sig tveksamt till att använda en så vid definition av begrep- pet regionalpolitik som utredningen gjort. VV anser att den analys som gjorts över hur budgetmedlen fördelas över landet bör fullföljas av en analys av vilka regionala och andra samhällsekonomiska effekter som kan 362

förväntas av denna resursfördelning. Storstadsutredningen påpekar att Prop. 1989/90: 76 även statsbudgetens inkomstssida borde kartläggas för att en geografisk Bilaga 2 analys skall vara meningsfull, men undrar samtidigt om en sådan kartlägg- ning kan ge något meningsfullt resultat. Länsstyrelsen i Hallands län saknar en diskussion om regional utveckling även i de län som ligger utanför de föreslagna stödområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län på- pekar att även storstäderna ligger lO—l5% över riksgenomsnittet vad gäller mottagande av regionalpolitiskt stöd, vilket inte klart framgår av den presentation kommittén gjort av fördelningen av stödmedel. En annan presentationsform än färgkartor skulle, enligt länsstyrelsen, gett ett annat synintryck av resultatet av denna betydelsefulla studie. Strömsunds kom- mun anser att kommittén inte har kunnat föreslå hur en mer genomgripan- de kraftsamling skall kunna genomföras för att rikta sektorpolitikens insat- ser och därmed få ut större regionalpolitisk effekt. Hofors kommun anser att det är en svaghet i betänkandet att det medel som anses vara det mest effektiva inom regionalpolitiken — nämligen insatser inom sektorspoliti- ken endast behandlas marginellt i betänkandet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner utredningens analys av statsbudgeten i ett regio- nalpolitiskt perspektiv vara bristfällig och inte ge underlag till att bedöma behov av förändringar i transfereringssystemet.

Kommittén

lntemationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. _

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. 1 den utvecklingsfas Sverige nu befinner sig kan det befintliga bosätt- ningsmönstret få än större betydelse för var tillväxten sker.

_ Krafter som kan komma att verka mot en fortsatt koncentration är: — att ny teknologi ändrar förutsättningarna för tjänsteproduktionens lo- kalisering, _ miljöproblemen i befolkningstäta regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

— lokala arbetsmarknader, geografiska prioriteringar för regionalpolitiken — Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige, mellanstäder som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Huvuddraget i befolkningsutvecklingen under 1980-talet var en fortsatt urbanisering.

1 kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

Förvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män samt mellan yngre och äldre kvinnor.

För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade 363

Bilaga 2

till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvensema är låga. För kvin- nornas del gäller det dessutom gruppen kranskommuner.

Pendling mellan bostad på landsbygden eller mindre ort och arbets- marknaden i en större ort, har varit hushållens strategi för att anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad.

Fördyrningar av bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsförändringar kan försämra möjligheterna att även fortsättningsvis ha ett bosättningsmönster som är mer utspritt än arbetsplatsemas lokalisering.

Mellanstädema har dubbla roller. Dels en inomregional genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande kvinnor i dag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primämäringama samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. Sett ur ett mellan- regionalt perspektiv är den privata tjänstesektorns starka koncentration till storstäderna iögonenfallande. '

Variationer i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som är regionalpolitiskt priorite- rade tillhör de delar av landet där befolkningen har lägst utbildningsnivå.

Remissinstanserna

Många remissinstanser instämmer i kommitténs bedömning om infra- strukturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock att analysen av den regionala problembilden på ett eller annat sätt är bristfällig.

VV delar kommitténs bedömning om den fysiska infrastrukturens fun- damentala roll för regional mångfald, liksom för social och ekonomisk utveckling. Bergslagsdelegationen delar kommitténs uppfattning att den industriella traditionen i Bergslagen innebär såväl möjligheter som hot. Vattenfall framhåller att knappast någon industrisektor har, och har haft så stor betydelse för den regionala utvecklingen som elförsörjningen, dels genom utbyggnaden i sig, dels genom att låga elpriser betytt mycket för basindustrins utbyggnad. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att upp- rustning av infrastrukturen är av största vikt för den regionala utveckling- en och att stöd till näringslivet endast är en del av insatserna på lång sikt. Nordiska muséet stöder helhjärtat förslaget att komplettera regionalpoliti- kens traditionella stödåtgärder till näringslivet med förbättring av regio- nernas rambetingelser. Högsby och Vimmerby kommuner delar i stort de synpunkter som kommittén för fram angående vilka faktorer som bestäm- mer den regionala utvecklingspotentialen. Säters kommun instämmer med kommitténs analys av den regionala utvecklingen och den snabba struktur- omvandlingen inom de råvarubaserade näringarna. De regioner som drab- bats av detta är, enligt kommunen, i första hand Inlands— och Bergslagsre-

gionerna. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland anser det Prop. 1989/90: 76 riktigt att stöd inte ges enbart till enskilda företag utan även för att bygga Bilaga 2 upp en landsdcls infrastruktur. Blekinge läns landsting anser att kommit- téns bild av Blekinges struktur i stort sett är riktig. Jämtlands läns lands- ting framhåller att Inlandet gynnas bäst av generella åtgärder under en längre tid som kan utgöra en reell grund för företagens långsiktiga handlan- de. Svensk Industriförening anser att kommitténs analys av den regionala problembilden väl stämmer överens med tidigare erfarenheter och inter- nationella undersökningsresultat och föreningen har i allt väsentligt ingen erinran mot utredningens slutsatser. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan människors bosättning komma att få större betydelse för företagens lokaliseringsort än näringslivets val av lokalisering för folks val av bosättningsort, vilket innebär att det regionala utvecklingsarbetet måste ges en bredare inriktning än enbart ett aktivt arbete med näringslivsfrågoma. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar kom- mitténs uppfattning om att den regionala problembilden är mer komplex än tidigare och anser att den breda analys som kommittén gör är en riktig ansats men menar att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre priori- terade landsdelarna. Länsstyrelsen anser att förutsättningarna i Norrlands inland är så olika det övriga landets att det mer rör sig om artskillnader än om nyansskillnader. Hallstahammars kommun anser att kommitténs bild av Sverige är intressant men inte fullständig. Bl.a. går man snabbt förbi hur företagandets villkor ter sig i olika delar av landet. Kommunen saknar också en analys av den hittillsvarande stödverksamheten. Bräcke kommun delar kommitténs synsätt beträffande vikten av en fungerande infrastruktur men anser att boendefrågornas betydelse för regional utveckling har underskat- tats i utredningen. AMS anser att analysen av den regionala utvecklingen, särskilt av syssel- sättningsfrågorna, är otillfredsställande och behöver utvidgas. Sysselsätt- ningsförhållandena måste ägnas minst lika stor uppmärksamhet som be- folkningsförhållandena, menar AMS. ERU konstaterar att av 40 sidor i betänkandet, som handlar om den regionala problembilden, ägnas drygt två sidor åt att beskriva drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen, medan huvudutrymmet i stället ägnas åt att redovisa statistik. Den analys av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen som presenteras är summarisk och motsägelsefull, anser ERU. LBS anser att kommitténs sätt att avgränsa problembeskrivningen ger litet utrymme för en samlad analys av problem och utvecklingstendenser i de svagaste områdena, dvs. på _ landsbygden. Boverket påpekar att bostaden och hushållens boendemöns-

ter är en väsentlig komponent när levnadsvillkoren i olika delar av landet skall bedömas och anser att det är en allvarlig brist att bostadsfrågan endast behandlats undantagsvis av kommittén. Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att frågorna kring storstadsområdenas utveckling och funktion endast fått en rapsodisk belysning i betänkandet och att den praktiskt taget endast gällt Stockholmsregionen. Länsstyrelsen i Gävle- borgs län anser att analysen av den regionala problembilden är ofullständig och på flera punkter felaktig eftersom för liten hänsyn tagits till avstånds- faktom och att inga prognoser har gjorts för den framtida befolknings— och 365

Bilaga 2

sysselsättningsutvecklingen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att analysen av den regionala problembilden är ofullständig och att en till— fredsställande mål — medel —analys saknas. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att tillgången på arbete förblir den grundläggande förutsättningen för människor på en ort och finner det förvånande att statistik över regionala skillnader i arbetslöshet inte redovisats av kommittén. Malmö kommun anser att kommitténs analys av den regionala utvecklingen har påtagliga brister och att den inte svarar mot direktiven. Särskilt borde större uppmärksamhet ägnats skillnaderna mellan de tre storstadsregioner- na och främst då skillnaden mellan huvudstadsregionen och övriga regio- ner. Skövde kommun anser att betänkandet bör tillföras en analys för Västsverige beträffande förväntade förändringar inom jordbruk och livs- medelsindustri och även avseende bilindustrins betydelse och den ökade intemationaliseringen. Enligt Trollhättans kommun har kommittén inte i sin analys tagit hänsyn till behovet av en balanserad struktur för att förebygga framtida kriser i regioner utanför prioriterade landsdelar och mellanstäder. Skellefteå kommun anser att kommittén genomfört sin ana- lys för att (i någon mån) rättfärdiga en på förhand beslutad geografisk prioritering och inte för att den skall ligga till grund för ställningstaganden om vilka landsdelar som bör prioriteras för regionalpolitiska insatser. Piteå kommun menar att kommittén vid sin analys av problembilden helt bortsett från de regionala skillnaderna i arbetslöshet; Piteå kommun som hänförts till den mer gynnade gruppen mellanstäder, överträffas i arbets- löshet endast av 13 kommuner utanför Norrbottens län. Bodens kommun anser att kommittén haft ett alltför snävt synsätt på begreppet regionalpo- litik. Landstinget i Norrbottens län anser att analysen av den regionala problembilden är traditionellt regionalekonomisk och ger därmed ett allt- för begränsat underlag för den breda regionalpolitiska ansats som direkti- ven — och kommittén själv — förespråkar. HCK anser att det hade varit intressant om frågeställningar rörande den regionala problembilden blivit belysta ur handikappsynpunkt.

2. 3. 2. 2 E forågor Kommittén

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EGs småföretagsprogram kommer att ske gradvis, bör de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

Det är endast det regionalpolitiska stödet till näringslivet som direkt kan komma att beröras av ett närmande till EG. Satsningar på utbildning, kommunikationer m.m. är en helt nationell angelägenhet.

Det finns inga skäl att tro att den utformning av det regionalpolitiska stödet som föreslås, står i strid med de normer som tillämpas inom EG.

Remissinstanserna Prop. ] 989/ 90: 76 De få remissinstanser som haft synpunkter på förslagen understryker Bilaga 2 framför allt vikten av att analysera EGs regler vid utformningen av stöd- former i Sverige.

Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna framhåller att Sve- rige utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden. Delegatio- nen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihandelsavtal med EG, såsom Sverige, är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrens- nedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23: l). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet. Enligt delegatio- nen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalplitisk stöd- åtgärd i Sverigc skulle vara oförenlig med frihandelsavtalet skulle kunna grundas på de kriterier som tillämpas inom eg.

Kommerskollegium vill understryka vikten av att de internationella åtaganden som Sverige gjort beaktas vid utformningen av regionalpolitis- ka stödåtgärder. Grundfrågan i GATT — och fortfarande i förhållande till EG är, enligt kollegiets mening, hur stödåtgärderna bedöms i ett konkur- rensperspektiv. Statskontoret anser att utformning av olika regionalpolitis- ka stödformer bör föregås av en noggrannare analys av EGs regler och deras konsekvenser för svenskt vidkommande än vad kommittén redovi- sat. Svenska Handelskammar/örbundet anser att utredningen inte tillräck- ligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG och inte närmare studerat hur EGs stödformer skulle kunna tillämpas i vårt land. Kalmar och Växjö kommuner anser att internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer att fortsätta under 90-talet oberoende av Sveriges förhållande till EG, eftersom utvecklingen leder till ett allt mer integrerat samhälle.

Kommittén

En politik för fullt utnyttjande av arbetskraft och kapital under 1990-talet förutsätter en kraftfull regionalpolitik som förutsättning för och komple- ment till den generella ekonomiska politiken.

Sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste förstär- kas. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste göras tydligare, främst genom den politiska styrningen.

Regionalpolitikens mål bör vara att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner.

Remissinstanserna

Några remissinstanser delar de synpunkter som läggs fram i betänkandet, medan en majoritet av instanserna har starka invändningar mot kommit- téns förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken. ÖCB, länsstyrelsen i Gotlands län, Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och Överkalix kötnmuner delar istort den i betänkandet redovisade målformu- leringen för regionalpolitiken. Härjedalens kommun betonar angelägenhe- 367

ten av att förändrade mål och geografiska prioriteringar följs upp med Prop. 1989/90: 76 resurstillskott enligt kommitténs prioriteringar. Bergslagsdelegationen de- Bilaga 2 lar kommitténs uppfattning om fungerande regioner som regionalpoliti- _ kens mål. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att utredningens målformu- lering ger en betydelsefull fördjupning av regionalpolitikens innehåll. Svenska kommunförbundet anser att de nya måldefinitionema är bättre än tidigare försök som talade om likvärdiga förutsättningar i hela landet, eftersom en sådan likvärdighet inte går att uppnå. Det måste i stället handla om att utveckla de speciella förutsättningar som finns i olika delar av landet, menar förbundet. LRF instämmer i att målpreciseringar och geografiska prioriteringar måste göras samlat för flera politikområden. Statens kulturråd anser att det är värdefullt att målet för regionalpolitiken sätts så att den skall medverka till att skapa regioner som också fungerar kulturellt. RAÄ pekar på möjlighetema till en samverkan mellan kulturpo- litik och regionalpolitik och finner det glädjande att kultur- och miljöfrå- gornas betydelse har uppmärksammats i kommitténs målformulering och överväganden om stöd för den regionala utvecklingen. Nordiska muséet framhåller att i definitionen av kulturellt fungerande regioner bör tradi- tion, historia och kulturarv ges en viktig roll, och i definitionen av en miljömässigt fungerande region bör det fysiska kulturarvet i kulturminnen och kulturlandskap också ges en viktig roll liksom tillgången till natur och friluftsliv. Hedemora kommun ställer stora förhoppningar på att de mål och riktlinjer som kommittén formulerat för regionalpolitiken kommer att vägleda handlandet inom alla samhällssektorer och politikområden. Landstinget i Västernorrlands län instämmer helhjärtat i utredningens slutsatser att ”sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste byggas ut”. Stiftelsen lndustricentra ansluter sig till utredningens ställningstagande att fullt utnyttjande av arbetskraften förutsätter en kraft- full regionalpolitik, vilket enligt stiftelsen innefattar t.ex. byggande av företagshus för kunskapsföretag.

AMS anser att förslagen till ny formulering av målen för regionalpoliti-_ ken ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regional- politiska medlen och menar att inriktningen bör anges som en strategi för att under den närmaste lO-årsperioden skapa mera likvärdiga villkor mel- lan regionema och mera robusta arbetsmarknader. SIND anser att uppgif- ten att precisera regionalpolitikens övergripande mål kvarstår. Den fördel- ningspolitiska aspekten i de regionalpolitiska målen måste kompletteras med tillväxtmål som indikerar regionalpolitikens utvecklingsinriktade uppgift. Målen bör dessutom präglas av så stor realism att de kan brytas ner i operationella delmål, anser SlIND. ERU framhåller att det förslag till regionalpolitiska mål som kommittén lägger fram, i utgångspunkten ver- kar att vara en intressant och fruktbar infallsvinkel men att den föreslagna målsättningen blir problematisk när den skall operationaliseras. För det första, anser ERU, är det oklart vilka regioner som skall fungera eftersom regionbegreppet används i flera olika betydelser. För det andra är det inte möjligt att meningsfullt värdera hur väl olika regioner fungerar och för det tredje är det en svaghet i diskussionen att någon prioritering mellan de olika dimensionerna — ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt - 368

inte görs explicit. CERUM framhåller att schabloniserade målsättningar Prop. 1989/90: 76 för en regional välfärdspolitik har stora förutsättningar att förstöra utan Bilaga 2 att egentligen åstadkomma något kompenserande gott och påpekar att en gles miljö har vissa kvaliteter just genom att den är gles, vilka egenskaper inte kan överföras till en tät miljö. Skogsstyrelsen anser att för att uppnå målet med fungerande regioner så måste dessa avgränsas med större ho- mogenitet i utvecklingsförutsättningama. Boverket vill understryka vikten av att man vid formulering av regionalpolitikens mål utgår från den enskilda människans livsbetingelser för att få en referensram. Länsstyrel- sen i Blekinge län finner att de regionalpolitiska målen bör göras mera" tydliga. SoS finner att en förskjutning ägt rum av regionalpolitikens mål, så att en ökad betoning läggs på effektivitet och starkare regional ekono- misk tillväxt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regionalpolitikens målformulering bör begränsas till att omfatta geografiska aspekter på ekonomi, sysselsättning och service, vilket dock inte innebär att övriga politikområdens betydelse nedtonas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det hade varit värdefullt om kommittén mer inträngande hade diskute- rat målsättningsfrågorna, såväl för landet som helhet som för de enskilda regionerna. Länsstyrelsen i Örebro län anser att de hittills gällande målen för regionalpolitiken skall ligga fast och att de regionalpolitiska insatserna i första hand skall utnyttjas för att utjämna skillnader mellan olika regioner. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att formuleringen av regionalpoli- tikens mål är diffus och knappast kan ge ledning för arbetet ute i länen. Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att detta mål bryts ner i delmål som är tillräckligt tydliga för det regionalpolitiska fältarbetet och för att också resultatet av de insatser som görs skall kunna bedömas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det föreslagna regionalpolitiska målet inte är mätbart och inte ger några referenspunkter samt att man släpper den individanknytning som finns i nuvarande målformulering. Länsstyrelsen anser vidare att, med den föreslagna målformuleringen, har varje godtyck- ligt definierad region i landet —- inklusive storstadsregionerna — rätt att kräva regionalpolitiska insatser eftersom begreppet region inte är definie- rat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att erfarenheten från det regionala utvecklingsarbetet på länsplanet visar att sektoriell verksamhet ofta är näst intill oåtkomlig för regionalpolitisk påverkan. LRF avstyrker utredningens förslag till ny regionalpolitisk målsättning och vill understry- ka att regionalpolitiken måste innefatta mål om att utveckla näringslivet på landsbygden så att den kan hållas levande. Utvecklingsfonden i Koppar- bergs Iän anser att utredningens regionalpolitiska mål är oklara främst avseende begreppet fungerande regioner och att de behöver preciseras. Tierps kommun anser att begreppet fungerande region bör preciseras för att bli operativt användbart och att begreppet region är oklart eftersom det används som beteckning på orter. lokala arbetsmarknader, län och lands- delar. Torsås kommun påpekar att en region t.ex. ett län — mycket väl kan innehålla några regionalt utsatta orter, trots att länet som sådant har en positiv befolkningsutveckling, låga arbetslöshetssiffror osv. Detta beror på att de största kommunerna i länet fungerar positivt medan en del mindre kommuner har problem, framhåller kommunen. Bergslagskom- 369

Bilaga 2

munerna anser att alla kommuner skall ges chansen att utvecklas i relation till sina förutsättningar. Med den föreslagna målpreciseringen finns det risk för att inte ens länen betraktas som fungerande regioner och att residensstäderna ges en roll att uppfylla samtliga föreslagna delmål efter- som deras kvaliteter upphöjs till mål. Bergslagskommunema anser därför att de befintliga och redan accepterade målen bör behållas för kommande decennier. Fagersta kommun föreslår att de redan fastlagda regionalpoli- tiska målen ligger kvar eftersom man där tryckte på människan mer än regionen. Filipstads kommun anser att det finns risk för att den föreslagna måluppfyllelsen hamnar på så hög nivå att inte ens länen betraktas som fungerande regioner och vill bl. a. framhålla vikten av att man tar tillvara och utvecklar förefintliga resurser. Ljusnarsbergs kommun anser att de gällande övergripande målen för regionalpolitiken skall stå fast. Ström- sunds kommun anser att den precisering av de regionalpolitiska målen som kommittén redovisar inte är tydligare än de mål som för närvarande gäller. Kommunerna i Hälsingland delar uppfattningen om de fyra målen för regionalpolitiska insatser men anser att de sociala och ekologiska målen måste fördjupas och göras tydligare-. Landstingsjörbundet och landstinget i Kopparbergs län delar kommitténs målprecisering, om ambitionen är att Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige blir fungerande regioner vad gäller ekonomiska, sociala, miljömässiga och kulturella förhållanden, vil- ket i så fall innebär ett förtydligande av gällande mål ”alla människor ska ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor”. Landsting- et i Örebro län ansluter sig till den föreslagna målformuleringen, men anser det vara en klar brist att kommittén inte närmare preciserat begreppet region. Landstinget i Norrbottens län delar kommitténs förslag till mål för regionalpolitiken men tvingas med beklagande konstatera att dessa inte återspeglas fullt ut i de konkreta förslagen. Småföretagens riksorganisation framhåller att regionalpolitiken bör utformas så att obalansen i service i olika regioner minskas, vilket inte betyder att de regionala särdragen skall försvinna. Glesbygdsdelegationen kan inte acceptera kommitténs målfor- mulering för regionalpolitiken, som delegationen uppfattar som en avse- värd ambitionssänkning när det gäller perifera områden, små byar m.m. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner att den föreslagna målsätt- ningen från landsbygdssynpunkt måste förtydligas och anser att nuvarande övergripande regionalpolitiska mål bör bibehållas i avsaknad på bättre alternativ. HC K instämmer i kommitténs målformulering men vill förstär- ka målen genom att uttrycka behovet av att varje del av målsättningen också får en handikappaspekt.

Kommittén

De mellanregionala prioriteringarna bör ske till förmån för de tre lands- delar där behoven av omställning och utveckling är särskilt stora. De är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Landsdelarna ersätter stödom- rådesindelningen.

Inlandet motsvarar nuvarande stödområde A och B med tillägg för Kramfors kommun, dvs. Torsby, Malungs, Vansbro, Älvdalens, Ljusdals, Sollefteå, Kramfors, Ånge, Bergs, Bräcke, Härjedalens, Ragunda, Ström- sunds, Åre, Bjurholms, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Stor- umans, Vilhelmina, Vindelns, Åsele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Älvsbyns, Överkalix och Övertorneå kommuner samt de församlingar i Mora, Krokoms, Ömskölds- viks och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar Tierps, Östhammars, Storfors, Munkfors, Kristine- hamns, Filipstads, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnarsbergs, Karlsko- ga, Lindesbergs, Skinnskattebergs, Hallstahammars, Norbergs, Fagersta, Smedjebackens, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors kommuner.

I Sydöstra Sverige ingår Uppvidinge, Lessebo, Tingsryds, Högsby, Tors- ås, Hultsfreds, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamns, Västerviks, Vimmerby, Olofströms, Ronneby, Karlshamns och Sölvesborgs kommu- ner.

Rem issinstanserna

Några av remissinstanserna instämmer i förslagen. Många instanser anser att den gamla stödområdesindelningen skall bibehållas. De remissinstanser i områden som får försämringar, främst i stödområde C, hävdar att det finns tungt vägande skäl för att de behåller sina nuvarande stödmöjligheter. SIND in. fl.remissinstanser anser att den gamla stödområdesindelningen skall behållas och göras mindre statisk. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de geografiska prioriteringarna är ett steg tillbaka och att de framtida problem som kan drabba olika regioner knappast berörs. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län och landstinget i Västerbottens län anser att stödområdet inte bör utvidgas. Göteborgs kommun anser att betänkandet konserverar en traditionell syn på regionalpolitiken. Ström- sunds kommun anser att jämförelsema mellan de olika landsdelarna är otydliga. Gävle kommun anser att länsstyrelsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som stöd skall användas. Fagersta kom- mun föreslår att det ges möjlighet inom nuvarande stödområde C att erhålla investeringsbidrag. Kramfors kommun anser att särskild uppmärk- samhet bör ägnas de kommuner som tidigare tillhört stödområdet men nu hamnar utanför samt till de kommuner som gränsar till stödområde. Tanums kommun vill starkt understryka att det finns områden i landet 371

Bilaga 2

som inte kan inordnas i regioner. LBS anser att prioriterade områden bör avse betydligt större områden än de föreslagna landsdelarna. Norrlandsför- bundet anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Troll- hättans kommun och utvecklingsfonden iÄlvsborgs län anser att Västsveri- ge är summariskt behandlat i betänkandet. ÖB anser det angeläget att följa utvecklingen på Gotland.

Flera kommuner i Norrbotten:; län samt landstinget [ Norrbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlandet till ett begrepp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län och utvecklingsjbnden i Kopparbergs län anser att Orsa samt Ore församling i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet. Länsstyrel- sen iNorrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stödområ- de A och B blir ett område och att Arvidsjaur och Älvsbyn ingår samt att stödområde C bibehålles. Utvecklingsfonden i Jämtlands län anser att Östersunds och Krokoms kommuner skall ingå i Inlandet. Torsby kommun anser att gränsen mellan Inlandet och kommunerna söder därom i Värm- land blir för skarp. Östersunds kommun anser att de själva samt Ås och Rödöns församlingar i Krokoms kommun skall tillhöra Inlandet. Mora och Älvdalens kommuner tycker det är förvånande att Siljanskommunerna och då främst Orsa placeras utanför Inlandet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att Ljusdal skall ingå i Inlandet, Hofors och Sandviken i Bergsla- _ gen samt att Nordanstig, Hudiksvall, Ovanåker, Bollnäs, Söderhamn och Ockelbo skall få samma prioritet som Bergslagen och Sydöstra Sverige. Munkfors kommun anser sig böra tillhöra Inlandet istället för Bergslagen. Landstinget i Kopparbergs län anser att Orsa samt Furudal i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att Älvkarleby skall ingå i Bergslagen. Bergslagsdelegationen, Hofors kommun samt landstinget i Gävleborgs län anser att Sandviken skall ingå Bergslagen. Timrå kommun anser att nuvarande stödområde C bör få samma prioritering som Bergslagen. Ti- erps kommun anser att Älvkarleby skall ingå i Bergslagen. Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker att sydöstra Sverige blir stödområde samtidigt som de mindre kommunerna vid Norrlandskusten utesluts. Stödområde C bör behållas i de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen och landstinget i Örebro län samt Lindesbergs kommun anser att Nora skall ingå i stödområ- det. Smäjöretagarnas Riksorganisation anser att kortsiktiga strukturella betingelser inte kan vara tillräckliga skäl för att nya områden skall ingå i permanenta stödområden. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att delar av länet skall tillhöra Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att Gullspång skall tillförsäkras samma förutsättningar som om kommunen låg i stödområdet. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att Markaryd skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att Ydre, Kinda och Valdemarsvik bör ingå i Sydöstra Sverige. TCO anser att Gotland, Öland samt de östra och sydöstra delarna av Kristian- stads län bör inräknas i Sydöstra Sverige. Landstinget i Kalmar län anser att Öland skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Jönköpings län är kritisk till de geografiska prioriteringarna med anledning av att höglands- kommunerna hamnar utanför Sydöstra Sverige. Svenska handelskammar- förbundet anser att landets södra delar rimligen borde klara sig utan stöd.

Emmaboda kommun påtalar att de kommit i ett sämre ekonomiskt läge än Prop. 1989/ 90: 76 vissa grannkommuner. Bilaga 2

AMS anser att det behövs en bredare geografisk inriktning än den som kommittén föreslagit. Man anser att andra områden t. ex. Värmland och Dalsland har ungefär samma problembild som sydöstra Sverige. Kommu- nerna i Västra Värmland och Norra Dalsland hävdar att de är i behov av stöd i likhet med Bergslagen. Länsstyrelsen och landstinget iAlvsborgs län samt utvecklingsfonden iÄlvsborgs län hemställer att norra Dalsland även i fortsättningen skall tillhöra stödområdet. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att det finns fakta som motiverar att västra Värmland och Dalsland upphör som stödområde samt menar att Bergslagen bör tillhöra stödområde B. Svenska kommunförbundet anser inte att det finns någon analys som ger belägg för att hela stödområde C skall slopas och tycker att det är märkligt att små Norrlandskommuner som Robertsfors och Nord- maling samt ett antal kommuner i västra Värmland och norra Dalsland hamnar utanför stödområdet. Sveriges lantbruksuniversitetet anser det oklart varför Gotlands län, kommunerna i Västra Värmland och Dalsland inte längre skall ingå i stödområdet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att områden med väsentliga glesbygdsproblem ställs utanför stödområdet såsom vissa kommuner i Dalarna, Värmland, Dalsland, söd- ra Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, delar av Kristianstads län samt Gotlands län. Hushållningssällskapens Förbund anser att delar av mellers- ta och sydöstra Skåne bör ingå i Sydöstra Sverige samt ifrågasätter att Dalsland utgår ur stödområdet. '

Kommittén

Mellanstädema börfungera som alternativa lokaliseringsorter till storstads- områdena och som motorer i den inomregionala utvecklingen. Prioriterade mellanstäder är Luleå. Boden. Piteå, Skellefteå; Umeå. Örnsköldsvik. Här- nösand, Sundsvall/Timrå. Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

Insatserna i mellanstädema avser framför allt utbildning, kommunika- tioner och andra rambetingelser av betydelse för en hel regions utveckling. Stöd till företag avser endast den privata tjänstesektorn med undantag för Karlskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå. I dessa mellanstäder kan Stöd också lämnas till företagsutveckling och nyetableringar.

För att mellanstädema skall kunna fungera bättre i ett inomregionalt sammanhang bör kollektivtrafiken förbättras, program för inomregional decentralisering utarbetas och kontakterna mellan landsbygdens näringsliv och högskolor och andra forskningsinstitut byggas ut.

En spridning av tillväxten inom tjänstesektorn och central statlig verk- samhet från Stockholm är angelägen. Arbetsmarknadsdepartementet bör fortsätta lokaliseringssamrådet med framför allt tjänsteföretag om etable- ring utanför Stockholmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också bedrivas för den centrala statliga förvaltningen. 373

En aktiv affärsförmedling mellan företag i Stockholm och de priorite- Prop. 1989/90: 76 rade landsdelarna bör byggas upp. Bilaga 2

Stöd bör också kunna utgå till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna

Huvudparten av remissinstanserna avstyrker eller är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i betänkandet. Man befarar att de kom- mer att fungera som magneter i stället för motorer. Många pekar också på att flertalet kommuner kommer att få långt till sin mellanstad och att möjligheten att ge någon positiv effekt minskar när avståndet ökar. Få instanser berör förslaget om affärsförmedling och där går uppfattningarna isär. Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser såsom ÖB, Boverket, länsstyrelserna [ Kronobergs, Blekinge, Örebro och Gävleborgs län. Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och nödvändig för landets internationella konkurrens- kraft. De regionalpolitiska satsningama får alltså inte genomföras på be- kostnad av nödvändiga insatser i storstäderna. Mot bakgrund av Stock- holms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastrukturen etc. påpekas behovet av att finna former där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheter- na som i många fall är en direkt förutsättning för ett fungerande näringsliv. En något högre kostnad för kommersiella verksamheter i Stockholm får positiva regionalpolitiska effekter. Det blir billigare att etablera verksam- heter i andra dclar av landet samtidigt som Stockolms stad får ett nödvän- digt tillskott av resurser för att klara av att upprätthålla en god kommunal service för enskilda och företag. Göteborgs kommun anser att kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begrep- pet storstadsregionerna och gör vissa generella påståenden om näringsli- vets utveckling i dessa regioner. Kommunen anser att uppdelningen skall göras mellan Stockholm resp. Göteborg-Malmö. Göteborg och Västsverige är i vid betydelse landets industriella centrum men efter varvsindustrins strukturomvandling har den industriella sektorn minskat kraftigt i Göte- borg samtidigt som beroendet av bilindustrin och exportsektom ökat kraftigt varför man kan befara att internationella konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg. och Västsverige. Privata tjänstesektorn har ökat kraftigt i storstadsregion-ama under 1980-talet, vilket motiverat kommittén att föreslå en stödform som skall stimulera tjänsteföretag till etablering i stödområdena. Kommunen anser att kommittén inte tillräck- ligt belyst det ömsesidiga beroendet mellan industriföretag och tjänsteföre- tag. En stor del av tjänsteföretagen i Göteborg är beroende av tillverk- ningsindustrin för sin överlevnad, menar kommunen. Malmö kommun anser att Göteborgs- och Malmöregionen kan komma att reduceras till befolkningsstora regionala servicccentra. Industrin i Malmö domineras fortfarande av mogna branscher med begränsade tillväxtmöjligheter var- för en expansion av Malmös näringsliv är beroende av en hög nationell tillväxt. Kommunen framhåller ati: Stockholm fått en alltmer dominerade 374

roll i det nationella systemet och att varken Göteborg eller Malmö har den Prop. 1989/90: 76 näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm. Bilaga 2

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstädema och Stockholmsregionen, resultatet kan bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Några remissinstanser t.ex. Bergslagskommunema anser att kommittén knappast tagit fram något sakunderlag som visar behovet av stöd för mellanstädema och hur effekterna blir för övriga kommuner. De remissin- stanser som anser att mellanstädema har goda förutsättningar att utveck- las och att stöd ytterligare skulle utarma omlandet och därmed avstyrker förslaget är bl.a. glesbygdsdelegationen, SIND, länsstyrelserna [ Älvsborgs och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Andra remissinstanser t.ex. Sveriges lantbruksuni- versitet, ER U, länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län ställer sig tveksamma till förslaget av samma orsak. Några remissinstanser anser det felaktigt att dela mellanstädema i prioriterade och oprioriterade, så gör t. ex. Trollhättans och Skövde kommuner.

Remissinstanserna lämnar ytterligare förslag på prioriterade mellanstä- der såsom Eskilstuna, Visby, Kristianstad, Skövde, Örebro, Västerås, Hu- diksvall och Kiruna. Länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län, Hagfors kommun, Norrlandsförbundet m. fl. remissinstanser anser att även andra orter bör vara alternativ till storstäderna, t.ex. Mora, Tierp och industricentraortema. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo. Landstingsför- bundet anser att krav bör ställas på mellanstädema att prioritera insatser som stärker omgivningen utanför mellanstäderna. Nordmalings kommun m.fl. betonar nödvändigheten av att stödet till mellanstäder endast får omfatta alternativ till en storstadslokalisering. AMS pekar på att det inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker centrum för affarsförmed- ling i Stockholm medan förslaget avstyrks av utvecklingsfonden i Koppar- bergs län som anser att förslaget är vagt.

Kommittén

Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbild- ning. Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt. En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och högskoleutbildning 375

är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utveck- Prop. 1989/90: 76 ' lingsinriktat näringsliv. Bilaga 2 Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelarna som tillgodoser mer framåtsyftande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och sta- tens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 milj. kr. Vuxenstudiestödet i de prioriterade landsdelarna höjs med ca 45 milj. kr. Samlade medel för anskaffning av utrustning bör anslås med 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande. ' Utökade anslag med 50 milj. kr. ges till breddad högskoleutbildning per prioriterad landsdel. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decen- traliserad ubildning.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som tagit upp utbildningsfrågoma delar kommit- téns uppfattning att utbildning är av stor betydelse för en regions utveck- ling. '

SÖ delar kommitténs grundläggande bedömning, att utbildning och forskning är mycket verksamma drivkrafter för den regionala utveckling- en. SÖ framhåller att regioner med negativ befolkningsutveckling och industriella problem nästan alltid präglas av en ogynnsam yrkesstruktur. Yrken för vilka högre utbildning erfordras är underrepresenterade. I såda- na regioner är genomgående andelen korttidsutbildade i arbetskraften stor och andelen långtidsutbildade liten. Kommitténs prioritering av tre lands- delar har ”SÖ inget att erinra mot, men vill påpeka att ett genomförande av det får konsekvenser för statsbidragen till studiecirklar. Enligt nuvaran- de bestämmelser utgår tilläggsbidrag till studiecirklar som anordnas i någon av kommunerna inom stödområdena. SÖ förordar att det nuvaran- de automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverk- samhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringama upphör. Om kommitténs förslag på denna punkt genomförs, avser SÖ att i särskild ordning återkomma till regeringen i frågan”.

SSVH, betonar att det är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige skall klara 90-talets vuxenutbildningsbehov. AMU- styrelsen anser att kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU önskvärt att i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte till institutio- ner. Kommunikationer och högre utbildning utgör enligt länsstyrelsen i Kalmar län strategiska områden, sorn är klart eftersatta i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen anser att det kommer att bli av avgörande betydelse för regionens utveckling att dessa insatser görs. Länsstyrelsen beklagar därför att utredningen inte sett det möjligt att ge regionalpolitiken ett starkare inflytande över sektorsintressena.

Det är enligt bl. a. Kramfors, Bergs och Hofors kommuner angeläget med en stark satsning på utbildning i alla former på samtliga nivåer. Hofors kommun anser vidare att ”den kvantitativt viktigaste satsningen måste ske 376

inom ramen för gymnasieskolan. Det är viktigt att tillgängligheten till Prop. 1989/90: 76 gymnasieskolan ökas främst genom en vidsynt tolkning av regler och större Bilaga 2 tolerans för skilda lokala lösningar som exempelvis samarbetet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Man måste pröva nya sätt att tillgodose behov av gymnasieutbildning på hemmaplan”. Kommu- nen anser även att riksdag och regering måste meddela direktiv för att säkra utbildningsmöjlighetema på mindre orter. Länsstyrelsen i Väster- norrlands län instämmer med kommittén att det är viktigt att gymnasie- skolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen påpekar att utbild- ningen är lika nödvändig för landsbygdsföretagens utveckling som för andra företag. Decentralisering av högskoleutbildningen och satsning på Komvux och statens skola för vuxna är därför enligt länsstyrelsen starkt motiverade åtgärder också för landsbygdens utveckling och bör avspegla sig i kommande beslut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att en väl fungerande gymna- sieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i Inlandet och därför måste nya samverkansformer mellan gymnasieskolan, Komvux och AMU prövas. Statskontoret delar länsstyrelsens synpunkter om att en bättre samordning måste komma till stånd. Statskontoret pekar särskilt på önskvärdheten att bättre samordna den yrkesinriktade utbildningen och de möjligheter till överblick och planeringssamverkan som länsförvalt- ningsreformen öppnar.

Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om att gymnasieelever i Inlandet skall ges större möjligheter till studier på hemorten. Ragunda kommun anser att varje kommun bör ges möjlighet att själv inrätta gymna- sieskolor, vilket skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräldrar med barn som i dag måste studera på annan ort. I fråga om gymnasiesko— lan påpekar Kalix kommun att en decentralisering av yrkesinriktade linjer inte är möjlig varken ur ekonomisk eller ur kvalitetssynpunkt. Länsstyrel- sen i Örebro län och Kalix kommun delar kommitténs uppfattning om behovet av samverkan och sambruk mellan gymnasieskolan, Komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Bergslagsdelegationen föreslår ett fortsatt arbete över kommun- och länsgränser för att nå koncentration, sambruk och samverkan mellan gymnasieregioner och mellan dem och andra skol- former. '

TCO betonar att personalutbildningen har en stor och växande betydel- se. Arbetsgivarens ansvar för personalutbildning måste enligt TCO göras tydligt och leda till planering och åtgärder. TCO anser att staten måste som komplement och stimulans skaffa sig instrument för att påverka nivå, innehåll i och fördelning av personalutbildningen. TCO konstaterar att kommittén ser personalutbildningen som ett allt viktigare medel i kompe- tensförsötjningen men avstår tyvärr från att utveckla sin syn på detta utan hänvisar istället till en aviserad utredning om kompetensutveckling i ar- betslivet. TCO vill kraftigt understryka betydelsen av att detta utrednings- arbete snarast inleds.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning att en mål- medveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är

viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjlighe— Prop. 1989/90: 76 ter att förändra det negativa läget på utbildningsfronten. Bilaga 2

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och Tanums kommun påpekar att vi inte får bortse från de utbildningsmöjligheter vi redan har. Folkhög- skolor och lantbruksskolor måste, enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda utbildningsinstitutionema. Även regel- systement som omgärdar dessa skolformer bör ses över så att utbildningen kan diversifieras. Glesbygdsdelegationen anser att kommittén är mycket vag i sin uppfattning om folkhögskolorna och konstaterar att inget sägs om lantbruks-/lanthushållsskoloma. Det är delegationens uppfattning att folk- högskolorna kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen på grund av sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengage- mang m.m. Den nyinrättade naturbrukslinjen vid lantbruksskoloma mås- te enligt delegationen vidareutvecklas och den bör döpas om till lands- bygdslinjen. Lanthushållsskoloma bör enligt delegationen reformeras och utvecklas till kunskaps- och utbildningscentra för frågor om hälsa, kost o.dyl. Delegationen anser att det är bra att idén om att reducera studie- skulder vid bosättning i glesbygd aktualiseras. RIO pekar på den vuxenut- bildningskom petens och de lokal- och utrustningsresurser som folkhögsko- lan representerar. Utbildningsmässigt har enligt länsstyrelsen i Västernorr- lands län hela folkbildningen, speciellt folkhögskolor och studieförbund, en avgörande roll. I samband med kampanjen ”Hela Sverige skall leva” har denna roll tydliggjorts. Folkhögskolan kan vara motor och replipunkt i en lokal och regional utveckling och med folkbildningens koppling till organisationer och föreningar av alla slag ges en förankring som är särskilt viktig. Mora kommun påpekar att det också är nödvändigt att framhålla folkrörelsernas och studieförbundens liksom folkhögskolomas viktiga roll som utbildare och kulturförrnedlare. Den är av någon anledning förbisedd i avsnittet om utbildning i kommitténs betänkande. .

Länsstyrelsen i Värmlands län anser ”att utbildningen måste komma nära människorna för att bli utnyttjad, att grundskolan kan fortleva även i områden med litet elevunderlag, att alla möjligheter som står till buds för att säkra utbildningsmöjligheter -— inom gymnasieskolan — i glesbygd måste tas till vara, att det är positivt med en mångfald av utbildnings- anordnare inom t.ex. vuxenutbildningen — men att det samtidigt är viktigt med en utökad samverkan inom hela utbildningssystemet. Enligt länsstyrelsens mening är det ”mycket viktigt att dessa påpekanden blir vägledande för arbetet inom utbilclningssektom.” Enligt länsstyrelsen bör samhället på ett aktivt sätt stödja de ambitioner som kan finnas att från det privata näringslivets sida utveckla FoU-verksamhet utanför de stora universitetsortema.

För att en hög utbildningsstandard med rationellt resursutnyttjande ska kunna åstadkommas är enligt Filipstads kommun, ett samarbete över kommun- och länsgränser en absolut nödvändighet. De konstlade hinder, som finns inbyggda i nuvarande besluts- och resurstilldelningssystem, måste därför bort. Kommunen påpekar att Bergslagens tekniska högskola (BTH) är en modell för att sammanhållet sprida nya idéer och kunskaper

för att öppna ”det slutna Bergslagen". Kommunen anser att det är viktigt, Prop. 1989/90: 76 att BTH även fortsättningsvis hålls samman. Detta förstärker effekterna av Bilaga 2 de utökade resurser, som regionalpolitiska kommittén föreslår till högsko- lorna i Karlstad, Falun/Borlänge och Gävle/Sandviken. Bergslagsdelega- tionen föreslår att nätverkskoncept motsvarande det som utvecklas inom ramen för Bergslagens tekniska högskola även utvecklas inom affärs- utvecklings- och kulturområdet.

I pågående arbeten med omprövning av gymnasieskolans studievägar i syfte att göra linjerna färre och mera likvärdiga är det också enligt Gälliva- re kommun nödvändigt att anpassa de s.k. delningstalen så att även små kommuner får en reell möjlighet att erbjuda ett för näringslivets utveck- ling tillräckligt och för elever valvärda alternativ på hemorten.

Kramfors kommun instämmer i kommitténs uttalande om nödvändighe- ten av att kommunerna är offensiva i sin utbildningsplanering så att de satsningar som görs på utbildningssidan också kompletterar näringslivets satsningar. Utbildningsplaneringen måste sålunda bli ett led i kommunens näringslivsplanering. Ljusnarsbergs kommun påpekar att vuxenutbild- ningen utgör en mycket viktig del av Bergslagens utbildningsutbud. Kom- munen framhåller vikten av att Komvux ges ökade resurser främst i de mindre bruksorterna där vuxenutbildningen ofta utgör det enda alternati- vet till vidareutbildning och kompletteringsutbildning av arbetskraft som friställes genom strukturomvandling och företagsnedläggningar. Kommu- nen menar att människorna i de typiska bruksorterna ofta har låg formell utbildningsnivå som utgör hinder för inträde på nya områden av arbets- marknaden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget om att de ökade utbildningsanslagen enbart skall knytas till de av kommittén prio- riterade landsdelarna. För Gävleborgs län gäller att hela länet måste få del av satsningarna. Prioriteringarna kan, enligt länsstyrelsen, lämpligen ske på länsnivå.

CSN är positiv till förslaget om en förstärkning av vuxenutbildningen och vuxenstudiestödet inom de prioriterade områdena. Resurserna till det särskilda vuxenstudiestödet är begränsade och en stor andel av de sökande kan inte beviljas stöd. I många av länen inom de prioriterade områdena är avslagsandelen betydligt högre än i t.ex. storstadslänen. En annan fördel- ning av resurserna mellan länen än den som görs i dag måste till för att förbättra möjligheterna för korttidsutbildade i dessa delar av landet att kunna finansiera sina studier med särskilt vuxenstudiestöd.

Landstinget i Norrbottens län menar att länsperspektiv är det enda meningsfulla i en diskussion om högskolorna som stödjepunkter till de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Landstinget avvisar kommitténs tankar om att resurser till högskolorna i Östersund eller Sundsvall/Härnö- sand skulle tillgodose behoven i Norrbottens inland.

Kommunerna i Hälsingland anser att ”tillgängligheten till utbildning är mycket viktig för att förbättra möjligheter till utbildning och utbildnings- tradition i området. Betydande insatser behövs för att bredda utbildnings- regionen. Tillgång till decentraliserad högre/specialiserad utbildning är nödvändig. Med hänsyn till bl.a. utbildningsituationen och strukturen i vårt område förutsätts även omfattande stöd till högskolans utveckling i 379

Bilaga 2

länet och vår region. Det är angeläget att de pågående framgångsrika utbildningsprojekten i samverkan inom vårt område ges möjlighet att utvecklas vidare.”

Landstinget i Västernorrlands län påpekar att ”investeringar i kompe- tenshöjande infrastruktur är antagligen i dagsläget de statliga insatser som har störst betydelse för de regionala utvecklingsförutsättningarna. Det är givetvis ingen tillfällighet att våra stora tillväxtregioner alla ligger gruppe- rade kring landets fcm universitet. Också de regionala högskolorna har en utomordentlig betydelse genom att hålla kvar och locka till sig studieinrik- tad ungdom och försörja de omgivande arbetsmarknaderna med kvalifice- rad arbetskraft.” Likaså kan landstinget ”med glädje sluta upp bakom intentionerna att ytterligare vitalisera distans- och decentaliserad utbild- ning på gymnasie— och högskolenivå och över huvud taget bygga upp ett mer finmaskigt nät av regionala kornpetens- och kreativitetscentra. Härvid vill vi särskilt poängtera den utomordentligt stora betydelse Sandö U- centrum och Statens Skola för Vuxna har för ett län som Västernorrland”.

Flera remissinstanser, bl. a. SS VH betonar vikten av utveckling av dis- tansutbildning. Enligt SÖ är det angeläget att de insatser som görs av olika utbildningsanordnare för att utveckla distansutbildnigen samordnas. ] fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. .Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig _insats göras för att stärka resurserna för distansutbildning i länet. Det är enligt länsstyrelsen iJämtlands län bra att kommittén föreslår utökade anslag till breddad högskoleutbildning innefattande distans- och decentraliserad utbildning. ”Länsstyrelsen bedö- mer att distansutbildning är ett område som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas och då inte bara högskoleutbildning. Distansundervisning bör kunna utvecklas för gymna- sieutbildning, vuxenutbildning. fort- och vidareutbildning samt kursverk- samhet. Det borde finnas möjligheter att stärka samarbetet mellan länet och Umeå universitet, som har betydande erfarenhet på området.” HCK understryker vikten av vuxenutbild ningens och distansstudiernas betydel- se i de föreslagna prioriterade landsdelarna. Ett samarbete mellan gymna- sieskolan och den kommunala vuxenutbildningen gynnar enligt handi- kappförbundet också människor med funktionsnedsättningar, om det samtidigt finns resurser avsatta inom handikappområdet.

SÖ tillstyrker kommitténs förslag att de tre prioriterade regionerna tillförs 60 milj. kr. vardera för anskaffning av utrustning. SÖ instämmer även med utredningen i att det är angeläget att den utrustning som finns utnyttjas så effektivt som möjligt. Sambruk av utrustning mellan olika utbildningsanordnare bör därför äga rum i ökad utsträckning. AM U-styrel- sen anser att det ekonomiska systemet måste förhindra parallella investe- ringar och istället stimulera samverkan. Vill man ha samverkan skall man enligt styrelsen därför inte som kommittén föreslå utökat utrustningsanslag till någon utbildningsform. För att få ut effekterna av investeringar i utrust- ning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag till fortbildning kopplas till dessa. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen ska komplettera det övriga utbud av utbildningar som finns inom en region är det enligtAMS”naturligt

att arbetsmarknadsutbildningen är mer utbyggd i områden där andra ut- Prop. 1989/90: 76 bildningsformer, inte bara Komvux, är mindre väl utbyggda. Sambandet är Bilaga 2 dock inte helt är klart eftersom fördelningen av resurser till arbetsmarknads- utbildningen sker efter arbetsmarknadssituationen i länen. I praktiken in- nebär detta att medelsfördelningen får en klart regionalpolitiskt profil. Det är en viktig utgångspunkt att satsningar som görs på utbildningssidan kom- pletterar näringslivssatsningama. Inriktning och dimensionering av yrke- sutbildningen inom Komvux måste ske i verkligt samråd med arbetsmark- nadens parter och arbetsförmedlingen. Förutsättningama ökar för att Kom- vux utbildningsutbud därigenom kommer att ge människorna en utbildning som efterfrågas på arbetsmarknaden vilket positivt påverkar näringslivets expansionsmöjligheter.”

Fasta forskningsresurser bör finnas i anslutning till regionala högskolor i de tre prioriterade landsdelarna för att utgöra en bas för profilerade FoU- miljöer.

Kollektiva lösningar på FoU-området behövs för att stimulera utveck- lingsarbetet i små och medelstora företag i de prioriterade landsdelarna och mellanstäderna.

Fasta forskningsresurser, omfattande ca 250 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika grupper av högskoleenheter. En grupp består av högskolorna i Östersund och Sundsvall/Härnösand. För Bergslagen före- slås två grupper, en bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun/ Borlänge och SLUs enhet i Garpenberg samt en för högskolorna i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För Sydöstra Sverige föreslås en grupp bestående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Rikt- linjerna för samarbetet inom högskolegrupperna bör utvecklas av särskilda organisationskommitteér.

Staten bör utnyttja sina möjligheter som avtalspart för att lokalisera kollektivforskningsinstitut till de tre prioriterade landsdelarna.

Ett basfinansieringsstöd anslås till landsdelarna om 50 milj. kr. per landsdel för utvecklingsarbete i kollektiv form.

Remissinstanserna

UHÄ tillstyrker ett resurstillskott till forskningen för att möjliggöra en förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpo- litiska kommittén utpekade eftersatta geografiska områdena. UHÄ anser att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efter veten- skaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits, och som ingår i regionala nätverk. UHÄ anser inte att det finns behov av någon ny formell regional organisation. UHÄ menar dock att en avgörande förut- sättning för att satsningarna, särskilt vad gäller forskning, ska bli fruktbara 381

är att denna utvecklingsprocess kan planeras noggrant och i ett långsiktigt Prop. 1989/90: 76 perspektiv, med utgångspunkt från den kompetens och de forskningsprofi- Bilaga 2 ler som i dag finns vid de mindre och medelstora högskolorna.

Enligt UHÄ:s uppfattning är det inte realistiskt att räkna med en utloka- lisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenheten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett fruktbart samarbete mellan institutet och högskolenheten. UHÄ nämner Gävle som ett. exempel, där högskolan har stor nytta av samarbe- tet med byggforskningsinstitutet. Om en mindre högskola utvecklar en särskild profil för sin FoU-verksamhet med utgångspunkt såväl i sin grundutbildning som i regionala eller lokala behov, så kan detta, enligt UHÄ, i sin tur tänkas vara ett bidragande motiv för att till orten lokalisera ett nytt kollektivforskningsinstitut.

! kommitténs betänkande påpekas hur liten andel av studenterna som rekryteras till forskarutbildning vid de mindre och medelstora högskolor- na. UHÄ anser därför att det vid dessa högskolor bör inrättas fler långa linjer som ger behörighet till forskarutbildning. UHÄ menar att ytterligare resur- ser för forskning och andra FoU-ändamål till de mindre och medelstora högskolorna kan väntas öka rekryteringen till forskarutbildning.

ERU konstaterar att erfarenheter från Sverige och utlandet tyder på att existensen av forsknings— och utvecklingsarbete är betydelsefull för regio- ners långsiktiga utveckling. Det är emellertid, enligt ERU, en brist i förslaget att kommittén inte fördjupat sig i alternativa möjligheter, när det gäller att etablera forskningsverksamhet på orter som tidigare saknat sådan verksam- het. CER UM anser att den form som kommittén gett sina konkreta förslag vilar på felaktiga föreställningar om hur forskningskontakter fungerar och att det allmänt saknas ett djup i den flitiga användningen av nätverksbe- greppet. CERUM anser vidare att ”forskning handlar om att utveckla ny kunskap i ständigt skiftande nätverk av personer, där den enskilde forska- rens förmåga och inriktningar yttez-rst bestämmer nätverkets struktur. Att föreskriva vilka högskolor som skall samarbeta och samtidigt använda ett kunskapsnätverkstänkande är oförenligt. En angelägen utveckling av forsk- ningen och utbildningen vid de mindre högskolorna bör därför ske på ett sådant sätt att de enskilda aktuella högskolorna ges resurser och frihet att investera i nya kunskapsnätverk”.

NFR anser det viktigt att grundutbildningen håller en hög kvalitet. Rådet instämmer i att det är väsentligt med en stark knytning mellan forskning och utbildning. Det är därför, enligt rådet, oroande att inte fler av lärarna vid de regionala högskolorna har forskarutbildning. Rådet påpekar att det är angeläget att dessa lärares kompetens höjs samtidigt som man måste konstatera att de utgör en alltför bräcklig grund att bygga en forskningsverksamhet på. HSFR och statskontoret anser att antalet hög- skolor där fasta forskningsresurser ska byggas upp måste begränsas så att satsningarna blir effektiva och verkningsfulla.

Enligt MFRs uppfattning saknas de grundläggande förutsättningarna för ett genomförande av de aktuella förslagen avseende fasta forskningsresur- ser för ett antal preciserade mindre och medelstora högskolor. MFR avstyrker kommitténs förslag då det saknas en analys av de konsekvenser 382

som förslaget medför i ett nationellt perspektiv. Rådet påpekar att det i Prop. 1989/90: 76 tidigare sammanhang tillstyrkt en förstärkning av de mindre och medelsto— Bilaga 2 ra högskolornas forskningsanknytning via särskilda medel fördelade av forskningsrådsnämnden.

En svaghet i högskolornas utbud har enligt landstinget i Västernorrlands län varit bristen på forskningsverksamhet. Därför är det med stor tillfreds- ställelse landstinget noterar utredningens förslag att anslå 250 miljoner kronor för uppbyggnad av fasta forskningsresurser vid fyra grupper av högskolor, samt att kommittén uppmärksammat hur väl de geografiskt närbelägna högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund komplet- terar varandra. Detta skulle vara ett stort steg mot förverkligandet av ett mellannorrländskt universitet, påpekar landstinget. FRN anser att den prio- ritering av tio högskolor grupperade i fyra grupper, som utredningen redo- visar som bas för arbetet, inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämnden menar att en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. Enligt nämnden är risken uppenbar att man förlorar de verkligt långsiktiga effektema av en satsning om man sprider resurser för tunt i syfte att på så många ställen som möjligt snabbt åstadkomma de mer kortsiktiga effektema av ökade arbetsstillfallen etc. Möjligheterna att få de tänkta nätverken att fungera väl utan någon central, stark nod är, enligt nämnden, sannolikt små. Nämnden anser att innan dessa grundläggande analyser gjorts kan inte volymen på de nödvändiga satsningarna bedömas. En utbyggnad av de regionala högskolornas möjligheter att bedriva forsk- ning är, enligt nämnden, nödvändig av flera skäl och denna utbyggnad måste börja snarast eftersom den kommer att ta lång tid.

NFR avstyrker förslaget att ge vissa regionala högskolor fasta forsknings- resurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag ingen bas vid de regionala högskolorna på vilken en internationellt slagkraftig forskning kan etableras. Rådet anser det vore att dåligt utnyttja landets forskningsre- surser om dessa skulle användas för utbyggnad av forskningen vid de regionala högskolorna i stället för i enlighet med de prioriteringar som gjorts av de vetenskapligt kompetenta organen i landet. Kommittén mar- kerar behovet av ökade insatser på undervisnings- och FoU-områdena vilket RAÄ'finner positivt. Det är viktigt att ämnen som ger ökade kunska- per om regionernas historia, kulturlandskap och bebyggelse samt om vård och levandegörande av kulturarvet får större plats i de regionala högsko- lornas kurser och forskning. RAÄ framhåller också att länsmuséema bör kunna få ökad betydelse som F oU-institutioner utanför högskolan.

Skogsstyrelsen anser det viktigt att de resultat som uppnås inom forsk- ningen når ut till dem som berörs eller är i behov av dessa. Ökade resurser bör satsas på att göra resultat och information om ny teknik mer lättill- gänglig. Skogsstyrelsen påpekar att skogsvårdsorganisationen har, som kunskapsförmedlare, sedan länge bedrivit ett framgångsrikt samarbete med forskningen. främst med lantbruksuniversitetet.

En förstärkning av kompetensen vid de mindre högskolorna är, enligt STU, av flera skäl önskvärd. ”STU bedömer dock att de existerande mindre högskolornas kompetensförstärkning och successiva forsknings- etablering måste ha en klar koppling till och förankring vid ett universitet 383

eller större högskola. Kopplingen kan ske enligt den modell som utarbetats Prop. 1989/90: 76 vid högskolan i Sundsvall/Hämösand och som STU tillämpade vid ett Bilaga 2 särskilt regionalpolitiskt uppdrag att fördela medel till vissa forsknings- och utvecklingsinsatser vid fem av de regionala högskolorna.”

Ökad regionalisering av kollektiv forskning kräver, enligt STU, medver- kan av industriparten. STU anser att statlig styrning kräver väsentligt ökad statlig finansiering och att filialverksamhet kopplad till väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet: för metallforskning. En möjlighet till regionalt lokaliserad kollektiv forskning är, enligt STU, att den genomförs som filialverksamhet till väl fungerande institut.

Bl. a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskolorna i Sydöstra Sverige, Växjö, Kalmar och Karls- krona/Ronneby bildar en grupp. Enligt kommunerna erfordras ett ingåen- de samarbete mellan dessa för att uppnå gemensamma resultat och elimi- nera risken för konkurrens mellan högskoloma. Kommunerna påpekar vikten av att högskolorna tillförs reSUrser för utveckling och förstärkning av forskningen. Det är enligt utvecklingsfonden i Kronobergs län angeläget att högskolan i Växjö fortsätter att byggas ut och snarast ges betydande fasta forskningsresurser. Samarbetet med övriga högskolor i Sydöstra Sve- rige bör enligt utvecklingsfonden fortsätta och byggas ut ytterligare.

Riksarkivet tillstyrker kommitténs förslag att bredda högskoleutbild- ningen i de prioriterade landsdelarna men finner även på detta område att arkivinstitutionemas betydelse för vetenskap och forskning inte har upp- märksammats. Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att utfallet av hittills gjorda resursfördelningar inom högskolesektom har för Jönköpings län varit nedslående. Länsstyrelsen befarar att denna eftersläpning kom- mer att förstärkas om kommitténs förslag till satsning på prioriterade högskoleorter genomförs.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten av att alla högskolor oavsett storlek skall ingå i nationella och internationella nätverk. Därför är det, enligt länsstyrelsen, självklart att de mindre högskolorna profilerar sig inom vissa områden.

Norrlandsförbundet är positivt till kommitténs förslag att tilldela de regionala högskolorna forskningsresurser. Förbundet anser att vid högsko- lorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund bör utnyttjandet av tilldelade forskningsmedel planmässigt ske i samverkan med i första hand Umeå universitet och högskolan i Luleå. Norrlandsförbundet påpekar att ”byg- gandet av nya väl fungerande forskningsnätverk tar erfarenhetsmässigt mycket lång tid och det är viktigt, att forskningen vid de regionala högsko- lorna kommer igång med kortast möjliga tidsutdräkt och snabbt når inter- nationell kvalitetsnivå. Lättaste sättet att nå detta mål är att anknyta till de redan existerande nätverk som byggts upp av Umeå universitet och hög- skolan i Luleå för att med egen specialkompetens, som de regionala hög- skolorna kan utveckla, ytterligare förstärka dessa nätverk. En metod bland många är att tillsätta adjungerade professorer med delad handlednings— skyldighet mellan regional högskola och universitet”.

TCO delar kommitténs uppfattning, att staten, vid större förändringar 384

av verksamheten eller i samband med större förändringar av ingångna Prop. 1989/90: 76 avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en Bilaga 2 lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstituten till andra orter än Stockholm och Göteborg. Enligt TCOs uppfattning bör de lokaliseras till utvalda högskoleorter.

I VF delar kommitténs uppfattning att institut av deras typ kan göra viktiga regionala insatser för flera branscher och tvärtekniska områden. IVF menar att det för att underlätta kontaktskapandet mellan företag och institut bör finnas medel för en direkt uppsökande verksamhet. IVF, som har regionkontor, menar att det ökar närheten till företagen lokalt och därigenom kan ett mer aktivt kunskapsutbyte ske. IVF har redan nu igång diskussioner om nya regionkontor med egen forskningsprofil, där IVF vill . tillämpa regelnom att minst fem personer varaktigt skall vara engagerade inom sitt teknikområde och där den lokala anknytningen är en förutsätt- ning. Institutet för metallforskning anser att en Utlokalisering av Institutet starkt skulle försvåra en väl fungerande kollektiv forskning enligt de krav industri och stat ställer. Institutet är däremot berett att diskutera möjlighe- terna att etablera en filial på lämplig ort som ett tekniskt stöd för mindre industriföretag i regionen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att högskolornas betydelse för utvecklingen i sin omgivning är stor. Länsstyrelsen påpekar att kommittén i sin prioritering av högskoleenheter förbisett SLUs enhet i Skinnskatte- berg. Som högskoleenhet i Bergslagen bör, enligt länsstyrelsen, skogsmäs- tarskolan omfattas av förslaget avseende fasta forskningsresurser. En för- stärkt medelstilldelning bör bygga på respektive orts verkliga förutsätt- ningar. SLU nämner skogsmästarskolan i Skinnskatteberg och Skogsinsti- tutet i Bispgården som exempel där det är viktigt att lärarna ges möjlighet till aktiv medverkan i skoglig FoU och att dessa orter är och kan på ett utmärkt sätt utgöra bas för fortbildning.

SIND anser att forskningen vid de regionala högskolorna bör specialise- ras och profileras, samtidigt som uppbyggnaden bör sträcka sig över en längre tid. Varje högskola bör, enligt SIND, ha såväl utbildning som forskning eller forskningsanknytning. Svenska kommunförbundet vill inte sprida s.k. fasta forskningsresurser till fler högskolor. Kommunförbundet anser att forskning kan bedrivas även vid de små högskolorna. Det åter- står, enligt kommunförbundet, att utarbeta praktiska lösningar för forsk- ningsskyldighet för disputerade lärare vid små högskolor.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en utökad FoU-verksamhet orga- nisatoriskt bör kunna ske på samma sätt som nu gäller för högskoleutbild- ningen. För att en sådan ordning skall kunna genomföras krävs, enligt länsstyrelsen, att vissa fasta resurser för detta ändamål ställs till högskole- kommitténs förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar vikten av att kommittén föreslår fasta forskningsresurser till några grupper av mind- re högskoleenheter, däribland högskolorna i Östersund och Sundsvall/Här- nösand. Länsstyrelsen påpekar att av de elva högskoleenhetema i de fyra grupperna är det endast två som är belägna i anslutning till den största och högst prioriterade landsdelen, Inlandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är en brist att betänkandet 385

Bilaga 2

saknar en analys av Umeå universitets betydelse för utvecklingen i övre Norrland. Länsstyrelsen menar att universitetet har en omfattning och bredd som gör att det i större utsträckning än de regionala högskolorna kan bedriva verksamhet även i Inlandet — och bedriva forskning som rör in- landets förhållanden. En förutsättning är, enligt länsstyrelsen, att universi- tetet kan fortsätta att utvecklas och får förstärkta resurser.

Kiruna kommun efterlyser något om den nationella och internationella rymdforskningens betydelse för den omvandling som skett och pågår i Kiruna såsom ett resultat av ett samspel. Kommunen påpekar att här beror synergieffekterna inte på en högskole- eller universitetsetablering på orten utan på forsknings— och industriutvecklingsprogram med en mängd natio- nella och internationella forskningsinstitut och industrier involverade.

Ökad målstyrning inom kommunikationssektom förutsätter att de regio- nalpolitiska prioriteringarna görs tydligare.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningstagande och pekar på hur de på olika sätt utvecklar ett regionalpolitiskt synsätt. Tra- fikverken och ett antal länsstyrelser är överens med utredningen medan t. ex.- SIND, Boverket och RR V gör kompletterande reflexioner.

LFV framför att man på luftfartens område kommit ett långt stycke på väg mot målstyrning och delegering. De medel man valt att styra med är övervägande ekonomiska. Med hänsyn till målstyrningens effektivitet ser verkct det som önskvärt att de ekonomiska målen kan renodlas t.ex. genom att klart redovisade särskilda medel ställs till förfogande för genom- förande av regionalpolitiskt motiverade åtgärder. SJ framhåller det som angeläget att SJs tågverksamhet bedöms och hanteras enligt den s.k. tudelningsprincipen. SJ anser också att investeringar i infrastrukturen skall bedömas efter tudelningsprincipen. TPR framhåller att bedömning- arna av de regionalpolitiska effekterna redan utgör en viktig del i arbetet med den samordnade investeringsplaneringen. VV delar kommitténs upp- fattning och pekar på att det krävs att regeringen tillser att det finns medel som möjliggör att målen kan uppnås. En precisering av målen får dock inte ske så att den låser den regionala och lokala nivåns möjligheter att tillgodo- se transportbehoven. SIND anser att utredningen borde ha prioriterat de inomregionala transportfrågor som underlättar pendling och därmed vid- gar den lokala arbetsmarknaden. _RR V saknar analyserande avvägningar mellan de olika förslagen till resursförstärkningar i betänkandet. Boverket delar kommitténs uppfattning om kommunikationernas betydelse men menar att behovs- och effektanalyser av planerade projekt behöver tillföras beslutsunderlaget. Länsstyrelsen i Värmlands län och Falu kommun in-

stämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i för- Prop. 1989/90: 76 slaget med tillägget att formuleringen av målen bör formuleras i termer av Bilaga 2 lägsta godtagbara standard. Länsstyrelsen i Kalmar län beklagar att utred- ningen inte sett det möjligt att ge regionalpolitiken ett starkare intresse över sektorsinstansema.

Kommittén

Ytterligare decentralisering av investerings— och driftbeslut inom vägsek- torn bör genomföras samtidigt som målstymingen utvecklas.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer i kommitténs förslag. Länsstyrel- sen i Södermanlands län instämmer i förslaget under förutsättning att det genomförs utan att helhetssynen går förlorad. VV anser att med 1988 års trafikpolitiska beslut är utredningens syften rörande decentralisering av beslut i vägsektorn tillgodosedda. Transportforskningsberedningen pekar på kommitténs delvis motstridiga ställningstaganden beträffande målstyr- ning och decentralisering av beslutsprocessen i den samordnade investe- ringsplaneringen.

Kommittén

Resurstillskott erfordras för investeringar i och för drift av vägsektorn.

Remissinstanserna

Skogsstyrelsen och ST instämmer i utredningens förslag. Styrelsen finner det också angeläget att höja den tillåtna bruttovikten till 60 ton på alla vägar som i väsentlig grad används för virkestransporter. Tanums kom- mun föreslår inrättande av väg/järnvägsobligationer för att få fram kapital.

Kommittén

Nivån på investeringarna inom kommunikationssektorn bör höjas i de tre prioriterade landsdelarna och regionala fördelningskriterier tas fram för de av statsmakterna fastställda anslagen för investeringar och drift.

Remissinstanserna

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län till- styrker förslaget. VV vitsordar kraftigt behovet av insatser i såväl de aktuella regionerna som i landet i övrigt. Ytterligare insatser i de utpekade regionerna skall göras inom ramen för gällande planeringssystem. Länssty- relsen i Göteborg och Bohus län anser det svårt att motivera avsevärda kommunikationsinvesteringar i de delar av landet där sådana investering- ar från transportbehovssynpunkt är minst angelägna. Länsstyrelsen finner 387

vidare att i den mån fördelningskriterier för regional fördelning av anslag Prop. 1989/90: 76 inom kommunikationssektorn skall användas bör det ske med hänsyn till Bilaga 2 faktiskt trafikarbcte och kapacitetsproblem. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att förslagets fördelningsprincip med ökat genomslag för de regionalpolitiska skälen motverkar det egna länets strategi med satsningar på kommunikationssektorn. Transportforskningsberedningen pekar på att kommittén inte närmare har analyserat konsekvenserna av föreslagen transportinfrastruktur. Beredningen avstår från att ta ställning till de före- slagna satsningarna på transportinfrastruktur i prioriterade områden. Be- redningen anser det inte möjligt att av det redovisade materialet utläsa relevanta effekter i berörda områden.

Kommittén

Trafiksektorerna bör redovisa miljöeffekterna, både nationellt och regio- nalt, av sin verksamhet och för föreslagna transportlösningar.

Remissinstanserna

V Vpåpekar att förslaget ligger i linje med det miljöredovisningsarbete som pågår inom verket i samarbete med bl.a. SNV. Transportforskningsbered— ningen delar kommitténs uppfattning om att miljöproblemen under 1990- talet kommer att frambringa restriktioner. Beredningen konstaterar att kommittén avstår från att analysera de regionala konsekvenserna härav. Man pekar vidare på behovet av analys av lokaliseringsmönster vid kraf- tigt höjda transportkostnader. Beredningen menar att det inte är självklart att beaktandet av miljöaspekter får ett regionalpolitiskt gynnsamt utfall och efterlyser ett klargörande. RR Vsaknar en mer ingående behandling av den spårbundna trafiken och en redovisning av kollektivtrafikens möjlig- heter i glesbygden.

Kommittén

Investeringar i vägnät, järnvägsniit och flygplatser bör ses i ett samman- hang. En systemsyn bör ersätta nuvarande objektsinriktade planering och omfatta alla trafiksektorer.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningstagande. Några pekar dock på problemen med utvecklandet av en systemsyn och menar att mycket arbete återstår i frågan samt att systemsyn och objektsplanering måste följas åt. Någon instans anser att alla kommunikationsslag, även sjöfart och tele, skall ingå i systemsynen. Flera län trycker på att kontinui- teten i nuvarande system skall behållas och att utförandet av nya projekt skall ske inom ramen för detta. LFV framhåller att målet för en samhällelig styrning skildras som sam- verkan mellan trafik och regionalpolitik. Utan att ifrågasätta detta vill 388

verket betona att svårigheterna att uppnå detta mål inte får underskattas. Prop. 1989/ 90: 76 De betydande skiljaktighetema mellan trafikgrenama skapar väsentliga Bilaga 2 problem.

VV delar kommitténs uppfattning i frågan. Däremot kan inte vägverket instämma i uppfattningen att en systemsyn kan ersätta den objektsinrikta- de planeringen. De båda metoderna kompletterar varandra enligt vägver- ket. TPR instämmer i huvudsak i kommitténs förslag. Man framhåller apropå kommitténs påpekande om starkare koppling mellan riksvägs— och länsvägsinvesteringar att riksvägarna huvudsakligen är delar i ett interre- gionalt trafiksystem med därtill hörande beslutsnivå. Bergslagsdelega- tionen framhåller att den delar kommitténs uppfattning beträffande järn- vägar som en samordnad lösning med likvärdig standard mellan Mälarba- nan — Svealandsbanan med koppling via Karlskoga mot Värmland/Oslo. Bergslagsdelegationen föreslår vidare en vidareutveckling av strategiska vägar och järnvägslinjer i Bergslagen som är viktiga ur systemsynpunkt.

ST förordar kommitténs förslag men vill ifrågasätta den nuvarande lägre värderingen av fritidsresor i förhållande till s.k. nyttotrafik i de samhälls- ekonomiska kalkylerna.

Statskontoret anser att den samordnade investeringsplaneringen är det instrument som skall användas för att prioritera bland de väg-, järnvägs- och flyginvesteringar som kommittén föreslår. Boverket anser att även telenätet bör ingå i det sammanhang för transporter som kommittén efterlyser. Boverket saknar också en redovisning av utvecklingsmöjlighe- tema för den interregionala busstrafiken. Kramfors kommun saknar sjöfar- ten i utredningens helhetssyn. Transportforskningsberedningen anser att kommitténs förslag till samordning av investeringsplaneringen är otill- räckligt och anser att till den förordade decentraliseringen behövs en färdmedelsövergripande planering med möjlighet till beslut på central nivå. Länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i förslaget men anser att den långsiktiga samordnande investeringsplaneringen bör decentraliseras till länsnivå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget men påpekar att länsstyrelsen med nuvarande organisation har svårt att hävda sig i den samordnade investeringsplaneringen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att "med hänsyn till behov dels inom länet och dels för riket (Arlanda och SJ) bör länets tilldelning av trafikanslagen uppgå till mer än 20 % (motsvarande befolkningsandelen). Länsstyrelserna i Blekinge, Göte— borg oeh Bohus, Gävleborgs och Västerbottens län samt Kalmar, Ronneby, Västerås och Falu kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Väst- manlands län anser att all planering av riksvägar och länstrafikanläggning— ar ska ske inom ramen för det länsvägsplaneringssystem som nu finns.

Kommittén

Målstymingen inom teleområdet bör ske med sammanvägda kvalitets- index för varje teleområde.

Bilaga 2

Remissinstanserna

Flera remissinstanser pekar på att post- och teleutredningens ställningsta- ganden kan komma att påverka denna fråga.

Transportforskningsberedningen anser "att post- och teleutredningens uppdrag att klargöra bl. a. televerkets serviceroll bör ställas mot de sam- hällsekonomiska kostnaderna för en utjämning av servicenivån. Televerket framhåller att man ständigt bevakar att rätt kvalitet och service erbjuds kunderna. Vidare planerar telcverkct att pröva införandet av ett samman- vägt kvalitetsindex. Den anpassning av gränserna för teleområden som kommittén anser bör ske för att justera taxoma avfärdas av televerket. Motivet är att det är produktionskostnader för en tjänst och därmed nätets struktur som avgör priset — inte de administrativa gränserna. Bergslagsde- legationen och TCO delar kommitténs uppfattning och instämmer i försla- get till taxeanpassning för hela landet. Delegationen föreslår också ett antal utvecklingsprojekt för Bergslagen inom tele/dataområdet. Statskontoret och Stiftelsen lndustricentra tillstyrker förslaget med enhetstaxa för offent- liga organ. Statskontoret påpekar att post och teleutredningens ställnings- tagande kan påverka denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands län eferlyser ett större lokalt och regionalt inflytande på televerkets investeringar.

Kommittén

För företag skall finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Remissinstanserna

Örnsköldsviks kommun instämmer i förslaget. Post- och teleutredningen hänvisar till sitt kommande betänkande. Utredningen framhåller att det bör öppnas en möjlighet att inräkna telenätsanslutning i underlaget för regionalpolitiskt stöd.

Kommittén

Försöksverksamheten som pågår i Malmfälten med stöd till datakommu- nikation förlängs och utökas till hela Inlandet.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Jokkmokks kommun instämmer i förslaget.

Kommittén

En metod bör utarbetas för att ytterligare kunna differentiera avkastnings- kraven mellan teleområdena.

Remissinstanserna . Prop. l989/ 90: 76 Landstingen i Kalmar och Västernorrlands län samt utvecklingsfonden i Bllaga 2 Kronobergs län instämmer i förslaget. Televerket hävdar att kvalitetskra- ven är lika för alla teleområden medan avkastningskravet differentieras med områdenas förutsättningar. Utredningens förslag att slå ihop resulta- ten från flera teleområden blir därmed, enligt verket, ej meningsfullt.

Kommittén

Ett särskilt program för förbättringar av landets grusvägar bör upprättas.

Remissinstanserna

Bl.a. VV, länsstyrelserna i Östergötlands. Kronobergs. Gotlands och Väster- bottens län, Tingsryds, Emmaboda, Torsås, Älvdalens, Örnsköldsviks, Kro- koms, Nordmalings, och Robertsfors kommuner samt Inlandskommunema instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i grundtanken men vill se medlen fördelade via länstrafikanslaget.

Kommittén

Det bör utredas om den driftsinriktade delen av stödet till flygplatser kan inordnas i ett reformerat transportstöd.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker förslaget om utredning av ett refor- merat transportstöd. LFV har ingen erinran mot förslaget och ser helst att även frågan om möjligheterna till en överföring av stödet som utgår till flygtrafik på Gotland prövas. Flygplatsutredningen framhåller att i det fall en särskild utredare tillsätts rörande transportstödet, bör flygplatsutred- ningens arbete i dessa frågor beaktas. Stiftelsen lndustricentra understry- ker behovet av stöd till kommunikationer avseende person- och fraktstöd.

Kommittén

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser föreslås.

Remissinstanserna

Trollhättans och Borlänge kommuner instämmer i förslaget liksom lands- tinget och utvecklingsjonden i Kronobergs län. Flygplatsutredningen kon- staterar att frågan om integration och enhetlig behandling är en central del av dess utredningsuppdrag. Utredningen framhåller med skärpa att dess förslag måste avvaktas innan några åtgärder vidtas på detta område. 391

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att Växjö flygplats bör ingå i en Prop. 1989/90: 76 organisation med samma villkor som LFVs egna flygplatser. Den regionala ' Bilaga 2 förankringen och medföljande ägarmajoritet skall dock behållas.

Växjö kommun påpekar att flygplatser i primärnätet måste få en mer enhetlig behandling än för närvarande. '

Kommittén

Ansvaret för upphandling av ”olönsam” järnvägstrafik föreslås bli decen- traliserad från transportrådet till länsstyrelserna.

Remissinstanserna

Berörda trafikverk önskar bevara nuvarande ordning med hänvisning till länsövergripande upphandling och länsstyrelsernas bristande kompetens. Bland övriga remissinstanser är inställningen mera positiv. Någon instans förordar trafikhuvudmannen.

Landstingsförbundet och länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget liksom statskontoret som menar att det stämmer med synsättet som präglar den samordnade länsförvaltningen.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län instämmer i för- slaget men önskar att TPR är representerat vid förhandlingarna. Ban verket vill påpeka de svårigheter att ha länsövergripande hänsyn som kan följa av ett decentraliserat system. SJ kan inte se något hållbart motiv för att länsstyrelserna skall köpa den olönsamma tågtrafiken, utan anser att det för att få önskvärd samordning behövs en riksövergripande instans. TPR redovisar den flerpartsförhandling som rådet använder i sin upphandling som ett svar på kommitténs förslag. Den ger såväl långsiktighet som en decentraliserad beslutsordning. Rådet ser svårigheter för länsstyrelserna att bygga upp den specifika kompetensen för denna typ av förhandlingar.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Örebro län avvisar förslaget. Lands- tinget i Örebro län avstyrker och föreslår istället trafikhuvudmannen.

Kommittén

Delar av den kvarvarande centralhanteringen vid postgirot lokaliseras till en ort utanför Storstockholm (men inom 2 timmars bilavstånd från Arlan- da).

Remissinstanserna

Postverket framhåller att eftersom tidsmarginalema är små och konkurren- sen hård om de intressantaste delarna av postgirots verksamhet måste förändringar vidtas med stor varsamhet. Länsstyrelsen i Västmanlands län framför Hallstahammar som möjlig lokaliseringsort. Örnsköldsviks kom- mun anser att stora delar av postgirot kan lokaliseras dit. 392

2.6.3.2 Geografiskt anknutna projekt Prop. 1989/90: 76 Kommittén Bilaga 2

I sydöstra Sverige föreslås att 300 milj. kr. satsas på vägupprustning, främst av E66. '

Rem issinstanserna

Landstingen i Blekinge och Kalmar län, utvecklingsfonden iKronobergs län samt Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskarshamns, Torsås och Karls- krona kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län in- stämmer i förslaget men påpekar att de föreslagna medlen är välmotivera- de men enbart av marginell betydelse. Kristianstads kommun instämmer i förslaget och menar att avsnitten i Kristianstads län bör ha prioritet.

Kommittén

I Bergslagen föreslås att 500 milj. kr. satsas på vägförbättringar. i första hand av den s.k. ”Bergslagsdiagonalen".

Remissinstanserna

Bergslagsdelegationen och länsstyrelserna i Södermanlands. Östergötlands och Kopparbergs län. Borlänge kommun samt landstinget i Västernorrlands län delar kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i kommitténs förslag men saknar en motsvarande ansats för järnvägstrafi- ken. '

Länstyrelsen i Gävleborgs län, Trollhättans, Lindesbergs, Fagersta, Nor- bergs, Filipstads. Storfors, Skinnskattebergs och Hedemora kommuner samt kommunerna i Hälsingland tillstyrker förslaget. Delvis olika uppfatt- ningar finns dock om vägens sträckning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Gävle" kommun ställer sig tveksamma till förslaget. Västerås kommun avvisar Bergslagsdiagonalen till förmån för ”Räta linjen”.

Kommittén

Till punktvisa insatser utmed E4, norr om ”Bergslagsdiagonalen”, föreslås 200 milj. kr.

Remissinstanserna

Kommunerna i Hälsingland, Norrlandsförbundet och Hudiksvalls kommun instämmer i förslaget. Timrå kommun ifrågasätter förslaget.

Kommittén

I Inlandet föreslås att 600 milj. kr. satsas på upprustning av riksvägarna 88 . och 45 samt att de får bilda en genomgående Europaväg. 393

Bilaga 2

Remissinstanserna

Bergslagsdelegationen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Norr- bottens län, Trollhättans. Hagfors. l-dalungs. Mora och Älvdalens kommu- ner, Inlandskommunema, Norrlandsförbundet och landstinget i Väster- norrlands län instämmer i förslaget. Bergs kommun instämmer och förut- sätter att väg 81 ingår i upprustningen. Torsby kommun är positiv till förslaget förutsatt dragning i 234:s sträckning. Länsstyrelsen i Västman- lands län ställer sig mycket tveksam till förslaget.

Kommittén

Luftfartsverket föreslås se över möjligheterna att förbättra trafikförsörj- ningen med flyg till och från Tornedalen.

R em issi nstanserna

LF V framhåller att med den ansvarsfördelning som gäller mellan stat och lokala eller regionala flygplatshållare är det inte en uppgift för verket att initiera, anlägga eller driva en flygplats i Tornedalen. Denna väntas inte inom överskådlig framtid få någon betydelse för den interregionala flygtra- fiken.

Kommittén

Flygtrafiken inom Norrland föreslås utvecklad och anknuten även till knutpunkter i de nordiska grannländerna. Härav förstärks också ett antal norrländska knutpunkter, varav Sundsvall/Härnösand föreslås utvecklat till ett andra nav i det svenska flygsystemet.

Remissinstanserna

Remissopinionen är i denna fråga mycket splittrad. Flygplatsutredningen och de två stora flygbolagen menar att marknaden avgör och att denna ännu talar för en koncentration av trafiken till Arlanda. Av de länsstyrelser som yttrat sig är det bara länsstyrelsen i Västernorrlands län som är positiv. Flera norrlandskommuncr tillstyrker idén med ett nav under villkoret att Arlanda byggs ut och att lokaliseringen av norrlandsnavet blir någon annanstans än i Sundsvall.

Mora kommun och landstinget i Västernorrlands län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls och Kramfors kommuner tillstyrker förslaget, men påpekar att kapaciteten på Arlanda inte får för- sämras. Boverket menar att det är väsentligt att skapa ett andra nav vid sidan av Arlanda.

LFV har översiktligt studerat frågan bl. a. mot bakgrund av bättre kapa- citetsutnyttjande på landsortsflygplatserna. De aktuella passagerarmäng- derna är så små att möjligheterna att etablera förbindelser med en tillfred- ställande turtäthet måste bedömas som mycket begränsade. Verket anser

att ett väl fungerande Arlanda är av fundamental betydelse och betecknar Prop. 1989/90: 76 anläggandet av en tredje bana där som den från regionalpolitisk synpunkt Bilaga 2 mest angelägna investeringsåtgärden i det svenska flygplatssystemet. Flygplatsutredningen påminner om marknadens påverkan på flygbolagen att starta nya linjer till stor del styr uppkomsten av nya nav. SAS och Linjeflyg menar att inrikesflyget drivs effektivast med ett Arlanda-nav. SIND anser att utredningen särskilt borde ha uppmärksammat flygförbin- delserna mellan' olika norrländska orter. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att fler linjer bör etableras Arlanda ”förbi”. Dock avstyr- ker man förslaget om ett andra nav och förordar direktlinjer. Landstinget i Västerbottens län tillstyrker ett nav men lokaliserat till Umeå. Norrlands— förbundet och länsstyrelsen iJämtlands län instämmer i behovet av ett nav men avvaktar lokaliseringen. Länsstyrelsen i Kronobergs län avvisar be- stämt eventuella planer på sekundära nav i södra Sverige. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, landstinget i Järnt- lands län liksom Göteborgs. Älvdalens, Bergs, Östersunds, Skellefteå och Bodens kommuner och CER UM avvisar förslaget.

Kommittén

F lygledningen föreslås i framtiden bli lokaliserad till Sundsvall/Härnösand och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

LFV avstyrker förslaget och menar att ett utbyggt Arlanda är det minst kostsamma alternativet. Ett antal länsstyrelser tillstyrker annan lokalise- ring än Arlanda, nämligen det egna länet.

Ronneby, Sundsvalls och Timrå kommuner samt landstingen och läns- styrelserna i Blekinge och Västernorrlands län instämmer i förslaget. Flyg— platsutredningen understryker att en lokalisering av flygtrafikledningen till södra Sverige förefaller orealistisk. LFV har i en perspektivplan ”Flygtra- fiktjänstesystemct år 2000” utvecklat en strategi för utvecklingen av kon- trollcentraler. Enligt denna skall kontrollcentralen vid Arlanda ersättas år 1995, därefter vid Sundsvall/Härnösand år 1999 och sedan vid Sturup år 2001 —2005. Då skall målet med två kontrollcentraler för hela landet ha nåtts. Utredningens förslag motsvaras av det dyraste tvåcentraalternativet med en merkostnad om 40 milj. kr/år. Denna kostnad betraktar LFV som oacceptabel. Verket pekar också på att en förändrad lokalisering av kont- rollcentralen för södra Sverige kommer att ge kraftiga effekter på svensk luftfart redan innan den träder i kraft. En omlokalisering från Arlanda till Karlskrona/Växjö bedöms ge extra avgångar bland flygledningspersonal om 10-15% vilket kommer att ge kraftiga inskränkningar i den civila luftfarten. Växjö, Emmaboda, Kalmar och Karlskrona kommuner tillstyr- ker förslaget med preciseringar av lokaliseringen till orter i södra Sverige. Länsstyrelsen i Jämtlands län. Krokoms och Östersunds kommuner tillstyr— ker förslaget men med lokalisering till Östersund. 395

Kommittén Prop. 1989/90: 76 SJs planerade snabbtåg med trafik till Sundsvall bör prioriteras. Bilaga 2

Remissinstanser

Remissopinionen är splittrad. Berörda verk pekar på att projektet bedöms inom etablerade planeringssystem.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, kommunerna i Hälsingland, Norr- landsförbundet, landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län in- stämmer i förslaget. Gävle, Sundsvalls och Timrå kommuner tillstyrker förslaget liksom Kramfors och Örnsköldsviks kommuner samt länsstyrelsen i Västerbottens län förutsatt att en utbyggnad sker av Botniabanan. SJ och Banverket framhåller att snabbare förbindelser mellan Stockholm- Sundsvall/Härnösand prövas i verkens planering inför 90-talet. Länsstyrel- sen i Östergötlands län framhåller att tidplanen för de planerade snabb- tågen inte får ruckas på grund av ytterligare aktualiserade projekt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har inget att erinra mot förslaget men finner det angeläget att SJ inför snabbtåg i förbindelsen Stockholm-Dalar- na. Länsstyrelsen iJämtlands län prioriterar istället en snabbare förbindel- se Stockholm-Östersund. Bergs kommun och Svenska handelskammarför- bundet avvisar förslaget.

Kommittén

För upprustning av järnväg föreslås 400 milj. kr. till den s.k. ”Kustbanan” i Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Berörda verk anser att banan kan upprustas enbart av regionalpolitiska skäl. Övriga som yttrat sig är positiva men har i flera fall en annan kostnadskalkyl.

Landstinget och länsstyrelsen i Blekinge län, Karlskrona och Kristians- tads kommuner instämmer i förslaget. Banverket redovisar två upprust- ningsalternativ på banan: 1 000 milj. kr. resp. 480 milj. kr. Under mycket gynnsamma antaganden om resandetillväxten kan investeringen komma att visa nollresultat. Banverket anser därför att investeringen endast kan motiveras på andra än rent samhällsekonomiska grunder. En finansiering av Blekinge kustbana via Banverkets anslag måste, enligt verket, redovisas som utomordentligt olämplig. SJ framför att om staten anser en investe- ring i Blekinge Kustbana önskvärd skall den bedömas utifrån regionalpoli- tiska motiv och därför belasta arbetsmarknadsdepartementets regionalpo- litiska anslag.

Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncentration av 396

ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena innebär att miljö— Prop. 1989/90: 76 belastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder Bilaga 2 till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör kunna utgå i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delarna till de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Det innebär att det sker en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delarna som de bör kompenseras för. En väg att åstadkomma detta är regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transportslag få mycket stor betydelse för den geografiska strukturen i landet.

Det är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår inför regeringens miljöpolitiska proposition år 1991.

ERU bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mel- lan miljöförhållanden och regional utveckling.

Rem issi nstanserna

Många remissinstanser delar kommitténs syn på att de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena samverkar på en positivt sätt. Länsstyrelsen i Hallands län anser att möjligheterna till samverkan måste tas tillvara på ett bättre sätt än hittills.

SN V anser att kommittén lägger få konkreta förslag om miljöpolitik och regional utveckling. Verket menar att kommittén redovisar en principiell diskussion om samverkan mellan regionalpolitiska och miljöpolitiska önskemål, t. ex. om regionaliserad miljöpolitik.

Bl.a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, TCO, landstinget i Västernorrlands län och Piteå kommun anser att lokaliseringsstöd till miljöinvesteringar skall kunna utgå.

Miljöavgiftsutredningen anser inte att det finns tillräckliga skäl att nu förorda att statens inkomster till följd av miljöavgifter skulle styras till regionalpolitiska satsningar. Syftet med miljöavgiftcr är, enligt utredning- en, att de skall fungera som styrinstrument för att minska utsläpp, vilket också enligt utredningen innebär att avgifterna kommer att minska i takt med att syftet uppnås.

Sl N D och Bergslagsdelegationen"anser att regionalpolitiskt stöd inte bör kunna användas för att finansiera företagens miljöförbättrande åtgärder. De, av den statliga miljöavgiftsutredningen, föreslagna miljöfonderna bör användas för denna typ av investeringar. RRV menar att förslaget kan få som konsekvens att företag som dominerar på en 011 kan pressa myndighe- terna att betala ut sådant stöd i flera fall än vad som avses i kommitténs betänkande. Tveksamma till förslaget är även bl. a. länsstyrelsen i Krono- bergs län och landstinget i Värmlands län. 397

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att miljöförbättrande åtgärder Prop. 1989/90: 76 normalt ska tillståndsprövas enligt. miljöskyddslagen. Enligt länsstyrelsen Bilaga 2 är det olämpligt att länsstyrelserna ges två roller i samma ärende dels som tillståndsmyndighet, dels som bidragsgivande myndighet. Landstinget i Jämtlands län anser att regionalpolitiska medel till miljöinvesteringar strider mot den av riksdagen uttalade principen, att förorenaren betalar, en ordning som är nödvändig för att dels rena utsläpp dels stimulera teknisk miljövänlig förnyelse.

Positiva till kommitténs förslag att regionaliserade miljöavgiftcr ska kunna användas som kompensation till landsdelar som drabbas av förore- ningar från andra regioner är bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO samt Malungs och Lindesbergs kommuner. Statens energiverk instämmer inte i kommitténs uppfattning att en regionalisering av miljöavgiftcr och be- stämmelser bör eftersträvas för att kompensera den kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet från de mer expansi- va delarna, som miljöföroreningar sägs innebära. För det första krävs det, enligt energiverket, bättre kunskap om spridning av föroreningar för att lägga den till grund för en kostnadsövervältring. För det andra är det viktigt att miljöavgiftens funktion som styrmedel bibehålls oförvanskad. Avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp. Energiverket menar att angelägenheten bör vara densamma oberoende var i landet utsläppet är beläget. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv till förslaget om regionali- sering av miljöavgiftcr men anser att en förutsättning för regionala miljö- avgifter är att medlen återförs för rniljöskyddsåtgärder inom regionen.

Älvdalens kommun anser att inkomster från miljöavgiftcr bör kunna användas för att finansiera andra delar av kommitténs förslag, t.ex. för- stärkning av utbildning och utbyggnad av de regionala högskolorna med fasta forskningsresurser.

Falu kommun finner det anmärkningsvärt att kommunen med dess. geografiska läge direkt i anslutning till två prioriterade landsdelar inte får tillgång till medel för liknande åtgärder.

Bl.a. länsstyrelsen i Västmanlands län och Torsby kommun anser inte att en regionalisering av miljöavgiftcr och bestämmelser bör komma till stånd. Länsstyrelsen i Västmanlands län motsätter sig också att ekonomis- ka bidrag införs till enbart miljövårdsinvesteringar i vissa regioner. Läns- styrelsen anser att företagen/produkten bör bära sina egna kostnader för nedsmutsning respektive rening i hela landet.

TPR delar inte kommitténs förslag att differentiera miljöavgifterna i syfte att omfördela resurser mellan regioner. Rådet anser att miljöavgifter- na bör vara en åtgärd för att uppnå samhällsekonomiskt riktig prissättning på alla transportmedel. Glesbygden bör, enligt rådet, inte behandlas på annat sätt än andra regioner som smutsar ned miljön. Svensk Industriför- ening anser att förslaget om att via miljöavgifter ersätta vissa regioner för nedsmutsning som orsakas av andra områden är långsökt och till föga gagn för den globala miljön. 1 den mån miljöavgiftcr införs bör, enligt föreningen, dessa användas för konkreta åtgärder som leder till att utsläppen minskas så fort som möjligt.

För det reguljära regionalpolitiska stödet bör, enligt länsstyrelsen i 398

Stockholms län, kravet ställas på att bidrag inte får utgå om stödobjektet Prop. l989/90: 76 medför miljöstörningar av nämnvärd storlek. Länsstyrelsen delar inte Bilaga 2 kommitténs resonemang att ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning till de expansiva områdena i Sverige innebär att miljöbe- lastningen på dessa delar av landet ökar. Länsstyrelsen menar att dels beror miljöpåfrestningama på typen av ekonomisk aktivitet, dels ger kon- centrationen många gånger bättre möjlighet att hantera rening av utsläpp i olika former. Länsstyrelsen anser att kommitténs analyser är alltför för- enklade för att kunna ligga till grund för sådana antaganden.

Storstadsutredningen menar att kommittén inte redovisar något stöd för att storStadsregionema är stora exportörer av föroreningar till övriga delar av landet. Utredningen anser därför detta inte kunna åberopas som argu- ment för en regionalisering av miljöavgifterna, och särskilt inte om detta skulle bidra till att försvåra eller försena genomförandet av åtgärder som skulle förbättra miljösituationen i storstäderna.

Arjeplogs och Jokkmokks kommuner efterlyser på vilket sätt kommuner som drabbas av förbud och restriktioner av riksintresse skall kompenseras. Förbuden innebär, enligt kommunerna, stora begränsningar för näringsli- vets utvecklingsmöjligheter.

SN Vär positivt till att ERU studerar sambanden mellan miljöförhållan- den och regional utveckling. Verket är också berett att medverka inom ramen för forskningS- och utredningsresurser. Verket betonar länsstyrel- sernas viktiga roll när det gäller att insamla och bearbeta data. Vidare anser verket att regionala miljöanalyser bör genomföras som en rullande process med några års mellanrum och även innehålla avvägningar såväl inom miljövårdsområdet som mellan olika samhällssektorer. SNV vill er- - inra om möjligheten att genom energigrödor bidra inte bara till miljövänlig energiproduktion, utan också till ökad sysselsättning inom de prioriterade områdena.

Elpriserna kan förväntas stiga under 1990-talet vilket på ena sidan påver- kar den elintensiva industrin negativt men på andra sidan medför att elproduktion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam.

Delar av Bergslagen. Norrland och Sydöstra Sverige riskerar att hamna utanför naturgasräjongen. Denna nackdel kan behöva kompenseras.

Bioenergi måste få ökad användning särskilt i regioner utanför naturgas- räjongen. dvs. i de prioriterade landsdelarna. Detta skulle vara positivt också från miljömässiga synpunkter. Den nuvarande befrielsen från skatt föreslås därför behållas.

Vattenkraftsregionerna föreslås under en tioårsperiod få del i vatten- kraftens övervinster. Ersättningen föreslås motsvara ] öre/KWh vilket gör ca 600 milj. kr. per år. Finansieringen sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.

Minst 300 milj. kr. per år av vattenkraftsmedlen tillförs en Inlandssty- relse. 399

Bilaga 2

Omkring 250 milj. kr. per år används under en 3—5-årsperiod som tillskott till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrlandsläncn. När riskka- pitalbolagen har nått en tillräcklig nivå tillförs 550 milj. kr. till lnlandssty- relsen.

Omkring 50 milj. kr. används för landsbygdsutveckling i södra Sverige. Medlen fördelas av regeringen till länsstyrelserna i berörda län. Sydöstra Sverige bör därvid särskilt uppmärksammas.

Remissinstanserna

Länsstyrelsernai Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr- lands län, Timrå, Söderhamns och Mora kommuner samt landstinget i Västernorrlands län anser det ytterst angeläget att energikostnadsföränd- ringarna snabbt klarläggs och därmed skapar möjligheter för industrins planering. Luleå kommun föreslår att den elintensiva basindustrin skall tillförsäkras rimliga elpriser. Med hänsyn till den osäkerhet som idag råder på energisidan måste enligt Örnsköldsviks kommun utrymme skapas för att kompensera den elintensiva industrin för prishöjningar.

Bergslagsdelegationen delar kommitténs uppfattning att de tre priorite- rade landsdelarna bör kompenseras vid kraftigt höjda elpriser samt om de hamnar utanför naturgasregionen och att vattenkraftsregionerna bör få del i vattenkraftens övervinster under en tioårsperiod. Länsstyrelsen i Kristi- anstads län anser att den framtida energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolitisk synpunkt eller ej. Det finns enligt länsstyrelsen ingen anledning att utgå från att energifrågorna skall lösas olika i t.ex. Kristianstads län och i Sydöstra Sverige. Stiftelsen lndustricentra påpekar att många lnlandsföre- tag kan få svårigheter att överleva första tiden efter det att konsekvenserna av energipolitiska beslut slagit igenom. lndustricentra påtalar behovet av att regeringen särskilt beaktar Inlands—företagens speciella problem och förutsättningar så att effekten inte blir att flertalet av företagen får överlev- nadsproblem med konkurser som följd. Ljusnarsbergs kommun anser att sambandet mellan energipolitiken och regionalpolitiken måste klargöras på ett sådant sätt att inte energipolitiken förstärker den regionala obalans- en och föreslår att denna problematik görs till föremål för en särskild utredning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör finnas ett samband mellan avgifter och alternativa energislag, och då i första hand bioenergin. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att den regionalpolitiska planeringen på länsnivå bör innehålla en övergripande planering för en så betydelsefull del av infrastrukturen som energiförsörjningen utgör.

Boverket anser att det inte är ändamålsenligt att det fortfarande saknas ett statligt länsorgan som på den regionala nivån har ett övergripande ansvar för energifrågorna. Boverket anser att länsstyrelserna borde ges en sådan roll.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands och Norrbottens län samt Kiruna. Haparanda. Malungs, Jokkmokks, Arvids- jaurs och Kramfors kommuner är positiva till utredningens förslag om

återföring av en del av vattenkraftens övervinster. Däremot anser fiera Prop. 1989/90: 76 remissinstanser att medlen bör gå direkt till kommunerna. Arvidsjaurs Bilaga 2 kommun anser att medlen bör ställas till kommunernas förfogande genom exempelvis länsvisa fonder under länsstyrelsernas överinseende. LRF fö- reslår att vattenkraftspengama avseende Inlandet fördelas på länsstyrelser och kommuner för att stödja landsbygdsföretagandet. Bergslagen och söd- ra Sverige bör, enligt LRF, få liknande möjligheter över länsanslagen. LO tillstyrker förslaget vad gäller beloppets storlek men anser att medlen tillförs länspotterna i skogslänen och att en mindre del används till att stärka samma läns försörjning med riskkapital genom Norrlandsfonden. Statens energiverk anser att kommitténs förslag strider mot principen att inte ändamålsbestämma skatter.

Svenska krattverksföreningen avvisar kommitténs förslag om ny skatt på vattenkraften. Det övervinstargument som anförs för en särskild vatten- kraftskatt bygger, enligt föreningen, på vanföreställningen att elprisnivån skulle bestämmas av den långsiktiga marginalkostnaden och därmed ge extremt höga vinster på el producerad i vattenkraftverk. Kraftverksför- eningen anser att den föreslagna skatten kommer att höja elpriset och därmed drabba särskilt vissa av de regioner som nu anses behöva hjälp. Skatten skulle således. enligt Kraftverksföreningen, motverka de regional- politiska syften som man önskar uppnå.

Bergslagsdelegationen anser att vattenkraftsregionerna, där Bergslagen ingår, under en tioårsperiod får del i vattenkraftens övervinster. Länssty- relsen i Norrbottens län samt Piteå, Gällivare och Bodens kommuner anser att den rätta utvecklingen är att länet i någon form får bli delägare i kraftverken. Övertorneå kommun menar att istället för del i vattenkraftens övervinster bör Norrbottens län få överta två vattenkraftsverk i enlighet med tidigare förslag. _

Flera remissinstanser. bl.a. RRV, SIND, Svensk Industrtjörening och statskontoret anser att naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Vattenfall anser inte att det finns tillräckliga skäl för att återföra en del av intäkterna från vattenkraften till vattenkraftskommunerna. Vattenfall skriver bl. a. att verket ”inte tagit ut några övervinster på grund av vattenk- raftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnaderna har i stället förts vidare till konsumenterna i form av låga priser. Ett bevis för detta är och har varit våra internationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslåri sin helhet föras vidare och tas ut av våra kunder via en höjning av elpriset. Detta är också det huvudsakliga motivet för Vattenfall att avvisa förslaget.”

TCO ifrågasätter principen att återföra vinster till de regioner där varor och tjänster produceras eftersom investeringar i t.ex. vattenkraften ge- nomförts av folkhushållet som helhet.

Svenska elverksföreningen ”tar bestämt avstånd från att vissa åtgärder föreslås finansieras genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft med 1 öre/kWh. Mot bakgrund av vad som föreslås i regeringens proposition 1989/90: 50 om inkomstskatten för år 1990 m.m. finner vi det mera motiverat att nuvarande beskattning av el från äldre vattenkraftverk slo— 401

pas." El 90-utredningen anser att det vore obetänksamt att räkna med ett Prop. 1989/90: 76 utrymme med "övervinster" från vattenkraften innan dessa frågor utretts Bilaga 2 närmare.

Skellefteå kommun motsätter sig förslaget om en ensidig beskattning av vattenkraften och menar att om man önskar kompensera vattenkraftskom- munerna bör detta ske på ett sätt som är mera rättvist ur regionalpolitisk synpunkt.

Trollhättans kommun stöder principen att vattenkraftsregionerna får del i vattenkraftens övervinster motsvarande 1 öre/kWh. Kommunen anser emellertid att kommittén frångått denna princip vid fördelningen av med- len. Medlen bör enligt kommunen i stället återgå till de vattenkraftsre- gioner de ursprungligen kommit ifrån. De medel som exempelvis kommer från Trollhätteregionen bör enligt kommunens mening återgå till samma region för att t. ex. användas till att stimulera en differentiering av närings- livet i regionen.

Östhammars kommun påpekar att utredningen inte nämnt kärnkrafts- avvecklingen och anser att det är särskilt angeläget för kommunen att energipolitikens geografiska aspekter uppmärksammas. Vattenfäll under- stryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avvecklandet av kärnkraf- ten kommer att få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpriser.

Flera remissinstanser, bl.a. LBS, Boverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, landstinget [ Värmlands län samt Tanums, Kalix och Malungs kom- muner tillstyrker utredningens förslag till fortsatt skattebefrielse för bi- oenergi. Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar utredningens uppfattning att det är viktigt att användningen av förnybara energikällor avsevärt ökas. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång till naturgas. Biobränslen bör enligt rådets uppfattning även'i fortsättning- en bli befriade från skatt. LBS menar att en positiv utveckling av bioener— gin så småningom kan ta i anspråk en del av den jordbruksmark som inte kommer att behövas för livsmedelsproduktionen. Skogsstyrelsen anser att förnybara energikällor måste öka, främst bioenergi. Skogsstyrelsen anser vidare att satsningen på bioenergi inte skall begränsas till regioner som kommer att sakna naturgas utan kunna gälla i hela riket där detta är ett bra alternativ.

Svenska handelskammarförbundet anser att nuvarande effektiva elpro- duktionssystem inte får raseras förrän de villkor som fastställdes vid folkomröstningen 1980 uppfyllts. l avvaktan på alternativ, som uppfyller dessa villkor blir tillgängliga, ska nuvarande energisystem enligt folkom- röstningen behållas.

[ betänkandet konstateras att stora delar av de regionalpolitiskt priorite- rade landsdelarna kOmmer att hamna utanför naturgasregionen. Tillgång- en till naturgas kan ha stor betydelse för den regionala utvecklingen och det hade därför enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län varit befogat att man i betänkandet något djupare analyserat effekterna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att de delar av landet som inte får naturgas kompenseras för detta. LRFanser att naturgasintroduktionen bör 402

begränsas i tiden och i första etappen stanna vid det väst- och sydsvenska Prop. 1989/90: 76 nätet samt vid att bygga ledning till Stockholm. Vattenfall anser att natur- Bilaga 2 gasen skall införas på kommersiella grunder vilket får styra nätets utbygg- nad. Karlskrona kommun anser att Sydöstra Sverige måste ingå i naturgas- räjongen och påpekar att en diskussion om vindkraftens roll i energiför- sörjningen saknas i betänkandet.

Statens energiverk har invändningar mot utredningens resonemang att områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras där- för. Priset på naturgas sätts i relation till naturgaskundemas altemativ- kostnad. Att kompensera olika individer eller regioner för att de inte får del av vissa kommersiella produkter är inte rimligt i en marknadsekonomi. Vidare efterlyser verket ett resonemang från utredningens sida hur olika regioner kan bidra till den omställning av energisystemet som förestår. Länsstyrelsen iKronobergs län anser att statsmakterna bör ge visst stöd till naturgasens stamledningar till de prioriterade landsdelarna.

Landstinget i Jämtlands län tillstyrker förslaget om regionala riskkapi- talbolag under förutsättning att en samordning sker med det förslag om motsvarande bolag som finansieringsutredningen tidigare lagt fram och till vilka bl. a. utvecklingsfondema förutsätts vara ägare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att ett arbete att åstadkomma regional- eller länsenergiplaner snarast bör komma igång med statsmakter- nas stöd. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker förslaget att 50 milj. kr. per år av vattenkraftsmedlen avsätts för landsbygdsutveckling i södra Sverige.

En aktiv kulturverksamhet i en bygd eller region stärker självkänslan och identifikationen med-den egna regionen, skapar uttrycksmedel i konst, teater, musik, dans m.m., lockar till sig nya yrkesgrupper och tillför därigenom kompetens av nytt slag.

För att stärka det kulturella nätverket måste glesbygdens behov priorite- ras så att resurssvaga glesbygdskommuner får reella möjligheter att erbju- da kulturaktiviteter och ta emot professionellt kulturutbud.

Föreningslivet och studieförbunden har en viktig uppgift i det kulturella nätverket. Kulturrådet bör i sin fördelning av medel beakta regionalpoli- tiskt motiverade behov.

Ett utredningsarbete bör sättas igång snarast för att utarbeta ett paket av stimulansåtgärder för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland.

På många platser är kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. i behov av upprustning för att kunna levandegöras och ta emot turister. Kommittén föreslår att 5 milj. kr. anvisas till förprojektering av tänkbara projekt. Kommittén föreslår också att länsstyrelserna skall kunna ge stöd till såda- na projekt.

Åtgärder måste vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i kulturvårdsföretagen. 403

Bilaga 2

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kultursatsningar genom länsanslaget.

Av de ökade anslagen till kultursektorn bör 50 milj. kr. avsättas för att främja kulturlivet i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna.

Remissinstanserna

Kulturens betydelse för en regions utveckling delas av en enig remissopi- nion.

RAÄinstämmer i kommitténs bedömning av kulturens roll för att skapa attraktiva miljöer för människor och företag i olika regioner. RAÄ tillstyr- ker förslagen om regionalpolitiska medel för förprojektering till upprust- ning av kulturhistoriskt och turistiskt intressanta objekt samt om finansi- ering av kultursatsningar via länsanslaget. För att genomföra större arbe- ten med restaurering och levandegörande av viktiga kulturminnen och miljöer krävs dock en betydande ökning av de ordinarie anslagen till kultunnilj ösektorn. Behov av medelsökning aktualiseras också av förslaget om särskilda insatser på kulturområdet i Inlandet, Bergslagen och Sydöst- ra Sverige. Den av regeringen förutskickade förstärkningen av anslagen till kultursektorn med 300 miljoner kronor avser framför allt en utbyggnad och konsolidering av ett stödsystem med nationell räckvidd. RAÄ avstyr- ker därför förslaget att finansiera kulturprojekt av försökskaraktär i de prioriterade landsdelarna med dessa medel. Samtidigt ser RAÄ positivt på en sådan försöksverksamhet men menar att den bör finansieras med särskilda medel. .

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förslagen på kulturområdet är ett utmärkt exempel på sektorssamordning och föreslår att statens kul- turråd bildar en samrådsgrupp med företrädare för de regionalpolitiskt prioriterade länen. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar vikten av att kulturlivet får utvecklas på regionens egna villkor så att den regionala särarten kan bibehållas och förstärkas. Bodens kommun menar att vid diskussioner om företagsetablering och näringslivsutveckling har det visat sig att kulturen har kommit att spela en allt större roll. Norrlandsförbundet anser att regionalpolitiska insatser på det kulturella området är mycket önskvärda.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser det vara anmärkningsvärt att kom- mittén så ensidigt koncentrerar sina förslag till åtgärder inom kulturområ- det till de tre prioriterade landsdelarna. Länsstyrelsen påpekar att det inte enbart är ett regionalt utan även ett nationellt intresse att Gotland bör få del av satsningarna. Skellefteå kommun anser att satsningarna även bör omfatta nuvarande stödområde C. Boverket anser att för att stödja en regional utveckling är det viktigt att stödet till kulturbyggnader och miljöer inte huvudsakligen hamnar i större tätorter. Stöd bör även lämnas till de mindre tätorterna och landsbygden. Ludvika kommun anser att betänkan- det har ett smalt och snävt kulturbegrepp. SACO anser att det är angeläget att bestämmelserna för det regionalpolitiska stödet ses över i syfte att stärka kulturens ställning i den regionala planeringen. SACO anser vidare

att särskilda pengar bör avsättas för kulturprojekt och att medlen bör tas Prop. 1989/90: 76 från de regionalpolitiska anslagen och inte från kulturområdet. Bilaga 2

TCO vill särskilt framhålla betydelsen av studieförbundens och andra kulturorganisationers verksamhet och tillstyrker förslaget om en uppräk- ning av stödet till deras verksamhet i de tre prioriterade landsdelarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, Växjö, Emmaboda, Lessebo och Växjö kommuner tillstyrker kommitténs förslag om behovet av glasmuséum i Sydöstra Sverige och anser att projektet bör ges hög prioritet vid fördelning av nya resurser som tillställs kulturområdet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att möjligheterna att utveckla en kulturturism vid bruken i den norra delen av Uppsala län på samma sätt bör uppmärksammas.

Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att 5 milj. kr. av regionalpolitiska medel anvisas för förprojektering av projekt inriktade på att levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. ST stöder försla- get men anser att länsstyrelserna bör få samma möjlighet att ge stöd till projekt inriktade på naturturism. Boverket är positivt till förslaget men anser att ett samlat stöd om 5 milj. kr. för detta ändamål är allt för begränsat.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar vikten av att ekonomiska resurser tillförs länen. Örnsköldsviks kommun anser att kultursatsningar skall fi- nansieras genom det s.k. länsanslaget.

Landstinget i Västerbottens län saknar en genomtänkt infrastrukturell satsning på ett stort antal mindre orter i t. ex. Norrlandslänen så att de kan ta sin roll som noder i ett inom- och mellanregionalt nätverk för kulturell, social och ekonomisk expansiv utveckling. Landstinget i Älvsborgs län påpekar vikten av samplanering med landstinget. Landstinget i Värmlands län menar att länsstyrelserna normalt saknar kulturpolitisk kompetens under det att landstingen i de flesta fall har särskilda politiskt sammansat- ta nämnder som är specialiserade på området. Landstinget i Västmanlands län anser att landstingen genom sitt ansvar för de regionala kulturinstitu- tionerna kan fungera som en garant för en god spridning inom länet av de institutionsbundna kulturaktivitetema.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att en spridning av kulturella aktiviteter är av stort värde och de regionalpolitiska medlen bör tillsammans med andra kunna utnyttjas för att påverka en sådan spridning.

Fagersta, Ljusnarsbergs, Skinnskattebergs och Norbergs kommuner på- pekar att utveckling av Ekomuséum Bergslagen bör ges lika hög prioritet som projekten i Sydöstra Sverige. Ludvika kommun anser att det är viktigt att ta till vara kulturmiljön med bergshantering i ett skede med industri- utveckling i andra riktningar.

Flera remissinstanser, bl.a. Boverket, länsstyrelsen iJämtlands län, Ny- bro. Mönsterås, Tanums och Tingsryds kommuner samt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att stödet till samlingslokaler bör förbättras. Tanums kommun anser att stödet bör gälla på samma villkor i hela landet. Boverket stöder förslaget men menar att reglerna bör ändras så att samord- nade lösningar med samlingslokaler och annan socialt angelägen samhälls-

och boendeservice främjas. Boverket anser det viktigt att uppmärksamma Prop. 1989/90: 76 att det inte enbart är i glesbygden behoven av samlingslokaler finns. Bilaga 2

Landstinget i Kalmar län och Karlstad kommun delar inte kommitténs förslag att länsstyrelserna skall få ett ökat ansvar när det gäller kulturfrå- gorna. Karlstad kommun anser att det är en uppgift för kommunerna i länet genom kommunförbundets länsavdelningar. Landstinget i Kalmar län anser att medlen bör tillföras landstingen för att av dessa fördelas på olika kulturändamål. Liknande synpunkter framförs av Örnsköldsviks kommun samt landstinget i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län motsätter sig ramar och regler för olika kulturella ändamål som utredningen föreslår. Länsstyrelsen anser att det är och har varit fullt möjligt för länsstyrelserna att stödja kulturella ändamål via projektmedlen.

Nordiska muséet anser att kulturstödets inriktning bör diskuteras ytterli- gare. Muséet vill också peka på att begreppsparet region och kultur bör bli föremål för ett noggrannare övervägande. Muséet anser att man bör vara mycket försiktig med ytterligare muséisatsningar, och i stället sträva efter att utveckla de befintliga museerna. i första hand länsmuséema, till funge- rande turistmål och stödjepunkter för det regionala kulturlivet. Vidare menar muséet att de medel som kan frigöras för ökad kulturverksamhet i första hand bör användas för en uppbyggnad av infrastrukturen i anlägg- ningar och organisationer, som behövs för fortsatt utveckling av kultur- verksamheten i regionerna.

Statens kulturråd avvisar tanken på att rådet vid sin fördelning av medel skall ta uttalat regionalpolitiska hänsyn. ”Det är inte rådets uppgift, och det faller inte inom rådets kompetensområde, att göra andra än kulturpoli- tiska bedömningar.” Rådet motsätter sig också en generell höjning av bidraget till studieförbundens kulturverksamhet och bidragen till förening— ar i dessa regioncr. Rådet anser i stället att ett ökat stöd bör ske i form av särskilda projektmedel som fördelas efter ansökan och som tar sikte på att utveckla verksamheter och samarbetsformer anpassade till de speciella förutsättningar som gäller i dessa landsdelar. Rådet instämmer i vad kommittén anför om beröringspunktema mellan kultur och turism. Rådet anser vidare i likhet med kommittén att kulturfrågorna bör uppmärksam- mas i det kontinuerliga planerings— och utvecklingsarbete som länsstyrel- serna bedriver.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner det anmärkningsvärt att frilufts- och idrottsrörelsens betydelse för gemenskap, samvaro och syssel- sättning inte berörs i utredningen.

Kommittén

Tillgången till billiga och rationella transportlösningar är en grundförut- sättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produktion i små samverkande enheter.

Bostadslånesystemet bör ses över för att underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens byggnadstraditioner. _ 406

Förskningsrådet bör ges uppdraget att tillsammans med berörda myn- Prop. 1989/90: 76 digheter utveckla ett program för FoU-insatser som syftar till att tillvarata Bilaga 2 bebyggelsens identitetsskapande egenskaper. '

De selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakli- gen är regionalpolitiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete.

Kooperativa rådet bör ges uppdraget att studera behovet av företags- stödjande åtgärder riktade till producentkooperativ i småföretagsform.

Vuxenutbildning och vidareutveckling av distansutbildnigen är av stra- tegisk betydelse för landsbygdens små företag med begränsade möjligheter till internutbildning. Detta gäller inte minst grundläggande företagarut- bildning.

Av anslagen till STU bör 10 milj. kr. avsättas för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag.

Rem issi nstanserna

LBS anser att betänkandets kapitel om landsbygdsutveckling är ganska summariskt och allmänt hållet. Landsbygdsproblemen har inte föranlett kommittén att föreslå några klara målsättningar eller geografiska priorite- ringar. Det är enligt lantbruksstyrelsens uppfattning en brist i kommitténs förslag. Enligt SL Us uppfattning står landsbygden inför flera viktiga utma- ningar? Till dessa hör bl.a. jordbrukets avreglering vilket riskerar att allvarligt försämra förutsättningarna för en näringslivsutveckling i redan befolkningssvaga områden. Härtill kommer effekterna i förädlingsled. Re- gionalpolitiken bör enligt SLUs uppfattning ha till uppgift att precisera insatsbehov inom respektive sektorsområde och ange medel för förnyelse och utveckling. Dessa uppgifter bör stå i överensstämmelse med av sam- hället antagna mål för landsbygdens utveckling. SLU tar också upp att kommittén har refererat ALA-gruppens landsbygds- och industrikontaktp- rojekt. Verksamheten har stark regional anknytning med ett utvecklat samarbete med länsstyrelser och kommuner i alla delar av landet. Det är enligt SLU önskvärt att ALA-gruppens verksamhet uppmärksammas i det kommande regionalpolitiska beslutet för att kunna fördjupas, intensifieras och få en större omfattning. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva framhåller att det centralt krävs ett samlat politiskt ansvar för samhällsut- vecklingen på landsbygden, och att ett centralt ansvarigt samordningsor- gan för landsbygdens utveckling är en nödvändighet. Folkrörelserådet finner det i detta sammanhang anmärkningsvärt att Glesbygdsdelegatio- nens betydelse för det regionala utvecklingsarbetet inte berörs i utredning- en. För att styra utvecklingen .i rätt riktning och även ge landsbygden möjlighet att fungera ekonomiskt, socialt och kulturellt, krävs, enligt Folk- rörelserådet. en ny helhetssyn och en bättre utvecklad samverkan och samordning mellan verk, myndigheter och organisationer på alla nivåer. Folkrörelserådet framhåller vidare att ett decentraliserat beslutsfattande samt decentralisering av verksamheter och service är nyckelbegrepp som ofta framförts i landsbygdskampanjens budkavlar. Folkrörelserådet anser också att begreppet landsbygd huvudsakligen skall avse områden utanför 407

tätorter. Mindre tätorter och byar bör ingå i landsbygdsbegreppet. Även Prop. 1989/90: 76 begreppen glesbygd och skärgård krävs för att markera särskilda insatsbe- Bilaga 2 hov. Folkrörelserådet menar att landsbygdens åtgärdsbehov är av ett så- dant slag att de ofta inte kan generaliseras utan måste preciseras i samspel mellan en bygds befolkning och främst kommunen respektive länsstyrel- sen. En utökad valfrihet i både äldre- och barnomsorgen, ökad flexibilitet och anpassning till lokala förutsättningar och behov, är självklara utgångs- punkter vid planeringen av all service och omsorg på landsbygden.

Flera remissinstanser bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. ut- vecklingsfonden i Kopparbergs län och LBS anser att det behövs en samlad landsbygdspolitik för 90-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt Lantbrukarnas riksförbund anser att utredningen inte lämnat förslag till en samlad strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. Vidare anser Lantbrukar- nas riksförbund att STUs och SLUs samverkan för att stödja landsbygdsfö- retagare bör utvecklas, spridas och fördjupas.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det viktigt att en framtida lands- bygdspolitik också får en tydlig profil av glesbygdspolitik. Strömsunds kommun anser att landsbygdsinsatserna bör ingå i övrigt regionalpolitiskt arbete men kommer att kräva betydligt större insatser än de som redovisas i betänkandet. Kommunen nämner andra insatser som kan motverka de intentioner som utredningen redovisar, bl.a. avdragsrätten för resor till och från arbetet, ändrade skatteregler för kombinationsföretag m.m. För att ge lnlandskommunerna en rättmätig möjlighet att arbeta på samma villkor som andra delar av landet bör, enligt Strömsunds kommun, en särskild organisation tillskapas inom regeringskansliet med uppgift att driva regionalpolitiska frågor i sektorspolitiken.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att avsnittet om landsbygdsutveckling är mycket svagt och ofullständigt. Utvecklingen mot en ökad marknadsan- passning ijordbruket, anpassning till EG och balans i produktionen kom- mer sannolikt att få stora regionalpolitiska konsekvenser. Den helt avgö- rande frågan för landsbygdens utveckling nämligen jordbruksmarkens framtida användning, har överhuvudtaget inte berörts i utredningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att utvecklingen på landsbygden i hög grad är beroende av att de infrastrukturella satsningar, som man talar om i utredningen verkligen kommer landsbygden till del.

Utvecklings/buden i Kopparbergs län anser att de förslag till åtgärder som kommittén för fram är ytterst marginella. Det hade. enligt fonden, varit värdefullt om kommittén tillämpat sin bredare syn på regionalpolitiken, som inbegriper väsentliga sektorsområden, även vid analysen av landsbyg- dens utveckling och behov av insatser. Fonden anser det angeläget att ett särskilt anslag för landsbygdsutveckling tillförs länen.

För att bidra till en levande landsbygd bör, enligt LMV fastighetsbild- ningslagen ge möjlighet till ökat utrymme för kompletterande funktioner till boendet inom egen fastighet. Verket anser att bostadsfastigheter bör kunna innefatta viss jordbruksmark eller "annan mark i anslutning till . bebyggelsen. En mindre djurhållning med hästar, får eller nötkreatur kan 408

t.ex. enligt lantmäteriverket vara fördelaktigt med hänsyn till närmiljön Prop. 1989/90: 76 kring en bostad och som ett sätt att bidra till landskapets öppethållande Bilaga 2 när igenväxning hotar. LMV menar att förutsättningen är att lämpliga fastigheter för permanent bosättning bildas, och att det i området inte råder konkurrens om den mark som behövs för en kompletterande funk- tion till boendet.

Landstingen [Älvsborgs och Västerbottens län påpekar att utredningen inte konkret behandlat de förslag som framkommit genom landsbygds- kampanjen och landsbygdsriksdagen, och inte heller lämnat förslag till konkreta åtgärder. Glesbygdsdelegationen anser att utredningen inte till- räckligt uppmärksammar landsbygdskampanjen och inte heller tagit till sig den arbets— och planeringsmetod som tillämpats under kampanjen, dvs. nerifrån — och upp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utöver stöd till glesbygdsföre- tag bör länsstyrelsen genom ett förstärkt länsanslag ges resurser att tillsam- mans med kommunerna ge bidrag till verksamheten inom de ca 60 bygdeg- rupper som bildats i länet inom ramen för den nu avslutade landsbygd- skampanjen samt för att kunna bedriva en aktiv projektverksamhet.

Enligt länsstyrelsen iJönköpings län har det s.k. länsanslaget, länsstyrel- sens medel för regionala utvecklingsinsatser, visat sig mycket värdefullt. Länsstyrelsen anser att det är medel från det anslaget som bl.a. gjort länsstyrelsens medverkan i arbetet med landsbygdsutveckling möjlig. Li- kaså har länsstyrelsen kunnat medverka i många värdefulla utvecklings- projekt i länet. För län utanför stödområdena är länsanslaget extra bety- delsefullt och en rejäl uppräkning är motiverad, då nu regionalpolitiken enligt kommitténs förslag skall tillföras stora summor. Även länsstyrelser- na i Kristianstads och Hallands län tillstyrker att ytterligare resurser för landsbygdsutveckling tillförs länen i södra Sverige.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att landsbygdspolitiska handlingsprogram bör upprättas av alla länsstyrelser och kommuner. Gles- bygdsdelegationen menar att regeringen bör redovisa ett landsbygdspoli- tiskt program för 90-talct i sin regionalpolitiska proposition. Regeringen bör dessutom uppdra åt fackdepartementen att precisera programmet i samarbete med ansvarigt organ för landsbygdspolitiken. Vidare anser dele- gationen att fackdepartementen bör vara skyldiga att årligen redovisa hur det preciserade programmet genomförs. Delegationen menar också att regeringen bör uppdra åt länsstyrelserna att upprätta regionala landsbygds- program.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det krävs ett ökat samordnings- tänkande hos olika sektorsorgan när det gäller planerings— och servicein- satser från samhällets sida. Bland de krav på förändringar av regionalpoli- tiken som är ett resultat av kampanjen framstår, enligt länsstyrelsen, som allt viktigare en bebyggelse- och bostadspolitik bättre anpassad till lands- bygdens villkor. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att om landsbygden skall bli ett bra alternativ till städerna är det viktigt att utveckla boende, ' service och sysselsättning såväl på den rena landsbygden som i de mindre tätorterna. En positiv syn från kommunernas sida för nybyggnad av bostä-

Bilaga 2

det och en förbättrad infrastruktur på landsbygden är, enligt länsstyrelsen väsentliga inslag. '

För landsbygdsutvecklingen har, enligt Storfors kommun, kommunerna på många områden den viktigaste rollen. Kommunen anser att regionalpo- litiska medel för landsbygdsutveckling med fördel kan hanteras av kom- munen med målformulering från centralt/regionalt håll.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att genom avreglering och minskat stöd till den areella sektorn måste en betydande del av de kommande insatserna koncentreras på att utveckla kombinationsföretagande där jord- och skogsbruk är en del. Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Säters kommun påpekar att det kommer att behövas extraordinära insatser för att kunna bibehålla en levande landsbygd för kommuner som är beroende av jord- och skogsbruksnäringen. För att detta skall vara möjligt bör åtgärder via bl. a. glesbygdsstödet/Norrlandsstödet bättre kun- na utnyttjas till att komplettera de areella näringarna med andra verksam- heter. Ett sätt är, enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län, att vidga användningen av glesbygdsstödet till investeringar som avser produktut- veckling, företagsutveckling och marknadsföring. Enligt Kiruna kommuns uppfattning är det utomordentligt viktigt att man slår vakt om glesbygdss- tödet som stödform och att resurserna härför snabbt anpassas efter beho— vet. De skatteregler som gäller för företagande i glesbygden missgynnar, enligt kommunen, de kombinerade företagsformer som tillämpas där, jämfört med aktiebolagsformen som är förhärskande i det mera urbanise- rade samhället.

Norrlandsjörbundet understryker betydelsen av att kraftfulla satsningar görs i inlandet och glesbygden. Förbundet påpekar att nu måste konkreta genomförbara förslag, som kom fram i landsbygdskampanjen, realiseras med statligt och kommunalt stöd för att ej den positiva kreativa andan skall förbytas i sin motsats.

De regionalpolitiska effekterna av en ny jordbrukspolitik bör, enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län, noga beaktas och då i synnerhet samord- ning av olika förslag från skilda departement. Länsstyrelsen påpekar vida- re att "i det nya skatteförslaget är kvittningsrätten borttagen. Denna är en mycket viktig faktor vid start av nya kombinationsföretag i gles- och skogsbygd. För att förebygga och hindra spekulation med höjda fastig- hetspriser som konsekvens, kan en sån kvittningsrätt med fördel kopplas till bosättningstvång och/eller tidsbegränsas till att gälla de första fem åren”. _ "

Glesbygdsdelegationen tycker att det är bra att kooperationen uppmärk- sammas. men anser att förslaget om utredning inte är särskilt djärvt. Istället bör, enligt delegationen, utbildning av blivande kooperatörer, på exempelvis folkhögskolor, ges hög prioritet liksom utbildning av politiker och tjänstemän för att öka kunskapen bland beslutsfattare om den koope- rativa företagsformen. Dessutom anser delegationen att den långsiktiga finansieringen av de kooperativa servicecentra som vuxit upp de senaste åren måste lösas. Ett alternativ kan, enligt delegationen, vara att kombine- ra dessa centra med annan verksam het, t. ex. kvinnocentra.

Mönsterås kommun anser att tillgång till bil är en förutsättning för att

landsbygden skall överleva. Därför bör, enligt kommunen, eventuella åt- Prop. 1989/90: 76 gärder för att minska biltrafiken riktas mot områden där befolkningstäthet Bilaga 2 och infrastruktur gör utbyggnad av kollektiva transportmedel till ett realis- tiskt alternativ. .

Glesbygdsdelegationen anser att bra vägar är nödvändiga på landsbyg- den. Det gäller såväl större trafikleder som småvägama. Satsningar på E 66 och bättre kommunikationer i Bergslagen är regionalpolitiskt betydelse- fulla, men delegationen menar att nu ska de små vägarna på landsbygden prioriteras. Beträffande Inlandsvägen bör, enligt delegationen, denna ges en enhetlig vägnumrering med Europavägsstatus och successivt upprustas. Skogsstyrelsen påpekar vikten av ett väl fungerande skogsbilvägnät för skogsbruket.

Glesbygdsdelegationen är kritisk till behandlingen av järnvägarna och menar att en mer offensiv inställning till utvecklingsinsatser för de regio- nala banorna borde ha redovisats, och förslag borde ha lämnats om särskil- da medel för detta ändamål.

Glesbygdsdelegationen m.fl. tillstyrker förslaget att ingen offentlig ser- vice på landsbygden får dras in innan alternativa möjligheter att samordna servicen med annan på orten existerande verksamhet har prövats samt att länsstyrelsen skall medverka i en sådan prövning. Delegationen anser också, i likhet med kommittén, att Posten kan få en huvudroll som bas för integrerad lokal service. Delegationen anser vidare att regeringen ska ge länsstyrelserna i uppdrag att upprätta inomregionala decentraliserings- program.

Länsstyrelsen i Stockholms Iän finner kommitténs förslag vällovligt men vill betona att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det skall ha någon verkan. Den s.k. ”Kustförordningen”, enligt vilken länsstyrelsen skall pröva personalindragningar vid elva statliga myndighe- ter i kust- och skärgårdsområdet, har enligt länsstyrelsen tyvärr visat sig ganska ”tandlös”.

Kommittén uppmärksammar bristen på bostäder på landsbygden och betydelsen av att landsbygdens intressen tillvaratas i den fysiska planering- en enligt den nya plan- och bygglagen. Glesbygdsdelegationen m.fl. under- stryker kraftigt detta. .

KOV beklagar att kommittén så lite berört frågan om tillgången till service i glesbygds- och skärgårdsområden i sitt betänkande. Verket före- slår bl.a. att maximibeloppet för servicebidrag till kommersiell service i glesbygd höjs från högst 60000 till högst 100000 kr. per butik och år, att behovet av stöd för att utveckla och introducera distributionslösningar som uppfyller livsmedelslagstiftningens krav för såväl kyl- som frysvaror i landets glesbygdsområden beaktas vid den av utredningen föreslagna re- fortneringen av gods- och transportstödet, att förhöjt glesbygdsstöd ska kunna lämnas till investeringar som följer av skärpta temperaturkrav vid distribution av livsmedel, att förhöjt investeringsstöd även ska kunna lämnas till utrustning för bensingasåtervinning vid drivmedelsanläggning- ar i glesbygd, att kommuner i prioriterade delar av inlandet som bekostar hemsändning av dagligvaror i normalfallet ska beviljas upp till 50% av nettoutgifterna i hemsändningsbidrag, att glesbygdsstöd ska kunna lämnas 411

Bilaga 2

till investeringar som fordras för samordning av annan service med dag- ligvaruservicen samt att föreslagna nya stödformer för ”mjuka” investe- ringar och konsultinsatser även ska omfatta utbildningsinsatser och kon- sulthjälp riktad till glesbygdsbutiker.

2. 6. 7. I FoU-satsningar Kommittén

FoU-satsningarna inom det trätekniska området bör ökas. Under en över- gångsperiod föreslås staten kunna betala upp till 75% av kostnaderna för en utökad kollektivforskning. Som villkor bör ställas att verksamheten decentraliseras så att kontaktytan mot småföretagen ökas. Angelägna områden för FoU-insatser är: — växtförädling och utveckling av produktionstekniken för att öka vir- kesproduktionen och förbättra kvaliteten på skogsråvara, — maskinparkens anpassning till ett småskaligt skogsbruk, — utvecklingsarbete för att öka förädlingsindustrins användning av lövträd.

Remissinstanserna

STU konstaterar att eftersom landsbygdens näringsliv för närvarande sak- nar resurser för tillämpad FoU bör enligt betänkandet samhället skjuta till resurser och man föreslår att 10 milj.kr i STUs budget avsätts för detta ändamål. STU menar att erfarenheter från tidigare regionalpolitiska upp- drag visar att STUs kompetens bäst kan utnyttjas för målinriktade avgrän- sade specifika insatser. STU föreslår därför, att speciella regionalpolitiska uppdrag av FoU-karaktär även fortsättningsvis bör läggas på STU. Utöver dessa uppdrag skulle, enligt STU, ett tillskott i STUs budget på 10 milj. kr. per år för teknikspridning till företag på landsbygden kunna användas för att bygga upp filialverksamhet till ett par kollektiva institut inom någon av de prioriterade regionerna, alternativt till att bygga ut den småföretags- service som idag bedrivs vid nio av de kollektiva instituten.

Landstinget i Kalmar län understryker vikten av att FoU-satsningama inom det trätekniska området kommer till stånd. Detta är, enligt lands- tinget, speciellt viktigt för Sydöstra Sverige, där den småskaliga träindu- strin spelar en mycket stor roll för sysselsättningen på landsbygden.

2. 6. 7. 2 Turism Kommittén

Sveriges turistråd bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda organisa- tioner kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige, samt att de förutsättningar som finns för en vidare- utveckling av den småskaliga upplevelseturismen därvid särskilt bör beak- tas. Staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Remissinstanserna Prop. 1989/90: 76 ST menar att dess ansvar redan idag omfattar de geografiska områden som Bilaga 2

kommittén avser. Ansvaret innefattar även en bevakning av alla former av turism. Många av de utvecklingsprojekt som rådet driver är direkt inrikta- de på vad som skulle kunna betecknas som småskalig upplevelseturism. Det gäller t. ex. inventering och utredning av s.k. landsbygdsturism, pro- jekt inom fisketurism, studier av hälsoturism och kvinnors speciella prefe- renser inom turism och rekreation samt givetvis det stort upplagda treårs- projektet inom kulturområdet. Turistrådet kan mot denna bakgrund inte se att en särskild kartläggning av det slag som kommittén föreslår kan fylla någon funktion. Den bästa kompetensen när det gäller att ta tillvara olika regioners utvecklingsmöjligheter på turistområdet finns lokalt och regio- nalt. De regionala turistorganisationema i samverkan med kommuner och näringsliv har genomgående ett mycket bra grepp om vilka resurser som finns i respektive region och vilka utvecklingsmöjligheter som föreligger. Rådets roll måste främst vara att bevaka de nationella aspekterna på turismen, att tillhandahålla generell kunskap och kompetens på turist- och rekreationsområdet samt att underlätta en smidig samverkan mellan olika aktörer inom sektorn. Turistrådet anser därför att ett uppdrag av det slag som kommittén skisserat skulle strida mot den arbetsfördelning som ut- vecklats mellan rådet och de regionala turistorganisationema.

Det är enligt F olkrörelserådet Hela Sverige ska leva angeläget att former- na för landsbygdsturism utvecklas. Folkrörelserådet ser positivt på utred- ningens förslag att ST får ett sådant uppdrag.

ST delar uppfattningen att det behövs en kraftig förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det avser tilläm- pad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Allra mest eftersatt är istället den mer grundläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatsema. Denna typ av forskning, som har sin naturliga hemvist i högskolan, saknas nu nästan helt. En ökad satsning på detta område ser turistrådet därför som den mest angelägna åtgärden.

Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Dalarnas turistnäring in- tresserad att snarast inleda överläggningar om förutsättningarna att starta ett kollektivt FoU-program avseende turism.

2. 6. 7.3 Kvinnors arbetsmarknad Kommittén

Kommittén anser att regionalpolitiken i alltför liten utsträckning har upp- märksammat könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att aktivt arbeta på att utveckla den kvinnliga arbetsmarknaden.

Vidare anser kommittén att det måste ges plats åt fler kvinnor i handläg- gande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsar- betet. Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år bör avsättas för kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. 413

Bilaga 2

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att utveckla ' den kvinnliga arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser bl.a. Bergslagsdelegationen. utvecklingsfonden i Jämtlands län samt Skinnskattebergs, Luleå, Mora, Storfors, Filipstads, Kalix och Lindesbergs kommuner är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscentra. Landstinget iJämtlands län är också positivt till försla- get men vill bredda målgrupperna att inte enbart gälla kvinnor med företa- garidéer utan också löneanställda kvinnor. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva är också positivt till förslaget men anser att kvinnliga kompeten- scentra måste arbeta på en bred front för kvinnors utvecklingsmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden.

Glesbygdsdelegationen anser det uppenbart att det behövs någon form av utvecklingscentra för kvinnor på landsbygden. Delegationen ställer sig emellertid tveksam till det förslag som kommittén redovisar. Risken finns, enligt delegationen, att vi får relativt svaga centra som ändå ska kunna fylla utvecklingsfondemas funktion. Delegationen anser att det i föresla- gen tappning inte heller är någon landsbygdssatsning. Dessa centra måste enligt delegationen utformas så att kvinnor i de små landsbygdskommu- nema verkligen drar nytta av satsningen.

Skinnskattebergs kommun påpekar att om länsstyrelserna skall få upp- draget att stödja etableringen av föreslagna kompetenscentra måste det i direktiven klart framgå att det är av största vikt att dessa centra placeras i de så kallade ytterkommunema t. ex. Skinnskatteberg eller andra kommu- ner som ingår i Bergslagsdelegationens definition av Bergslagen. Utveck- lingsfonderna är lokaliserade till residensstäderna vilket, enligt kommu- nen, starkt kritiserats från kvinnohåll eftersom denna lokalisering inte stämmer med kvinnors behov av nära och täta kontakter med stödper- soner.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det är bra att kommittén uppmärksammat kvinnornas situation men påpekar att det inte är enbart kvinnliga företagare som är i behov av särskilda resurser. Särskilda resur- ser inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden behövs för att förbättra kvinnornas situation.

Idén om kvinnliga utvecklingscentra har, enligt länsstyrelsen i Värm- lands län, stor bredd och bör förverkligas genom en nätverkslösning som innebär att många engageras och har sina tydliga roller, men där länsstyrel- sen på ett naturligt sätt bör ha en samordnande och delvis initierande roll.

Hudiksvalls kommun anser att kvinnornas arbetsmarknad bör ses som en integrerad del av regionalpolitiken. Hudiksvalls kommun anser vidare att länsstyrelsen, utvecklingsfonden, länsarbetsnämnderna, kommunerna m.fl. måste alla arbeta aktivt med kvinnors arbetsmarknad. Kommunen avstyrker förslaget om kvinnliga kompetenscentra.

TCO anser att förslaget om kvinnliga kompetenscentra är alltför snävt inriktat på kvinnor som företagare och att de bör främja kvinnors inflytan- de i den regionala beslutsprocessen. Vidare anser TCO att den organisato-

riska inplaceringen på respektive ort bör lämnas öppen för att kunna Prop; 1989/90: 76 anpassas till de förutsättningar som råder i olika delar av landet. Bilaga 2

LRF anser att STUs och SLUs samverkan för att stödja landsbygdens företagare fördjupas samt att kvinnliga kompetenscentra bör finnas i varje län och att de skall vara samordnade med utvecklingsfondema.

SIND menar att man på försök i några län bör inrätta särskilda utveck- lingscentra för kvinnor. SIND säger vidare ”dessa bör dock ha en bredare verksamhet än vad som föreslås i betänkandet. Samtidigt bör skyndsamt gällande förordningar ses över så att de branscher'inom vilka kvinnor är verksamma, inte riskerar att bli diskriminerade”.

Landstinget i Kronobergs län samt utvecklingsfondema i Kronobergs. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län anser att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksam- het men att en förutsättning för detta är att utvecklingsfondemas målg- rupp utökas. Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker förslaget och anser att det är ”bättre att ge utvecklingsfondema särskilda resurser som öronmär- ktes för kontakter och insatser för kvinnliga företagare”. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser också att ett kvinnligt resurscentrum måste kunna åstadkommas inom ramen för utvecklingsfondens nuvarande verk- samhet men att det bör avsättas pengar speciellt för kvinnliga företagare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att det krävs fler åtgärder för att motverka att kvinnor lämnar landsbygden, t. ex. ökat kulturutbud, utbildning på hemorten för flickor, en ökad kommunal satsning på idrotts— och andra fritidsaktiviteter för kvinnor med flera riktade åtgärder. Hedemora kommun anser att frågor som rör kvinnoarbetsmarknadens strategiska betydelse för den lokala och regionala utvecklingen fått en undanskymd plats i betänkandet.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än enbart kvinnliga företagare på landsbygden. Länsstyrelsen iHallands län anser att behov finns av insatser rörande kvinnors arbetsmarknad även utanför de prioriterade landsdelarna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att istället för kompetenscentra för kvinnor behövs regionala utvecklingscentra som vänder sig till en bredare grupp av kvinnor och som arbetar med utbild- ning, projekt och forskning.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingslingsfon- den i Gävleborgs län anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ och avstyrker därmed förslaget om kompe- tenscentra. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om att avsät- ta särskilda medel för att stimulera arbetet med kvinnoprojekt.

H ushållningssällskapens Förbund anser att kvinnornas sitution på lands- bygden skulle göras effektivare om resurser tillfördes hushållningssällska- pen och utvecklingsfonderna i stället för kommitténs förslag att inrätta speciella kompetenscentra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och -Mora kommun anser att en utvidgning av användningsområdet för glesbygdsstödet att gälla också ”mjuka” investeringar väsentligt bör stärka kvinnornas situation i skogs- länen. 415

Norrlandsförbundet anser att behovet av kvinnlig sysselsättning bör vä- Prop. 1989/90: 76 gas in vid fördelningen över landet av bl.a. livsmedelsindustrin. Norr- Bilaga 2 landsförbundet finner det beklagligt, att livsmedelsindustrin hittills, förbi- setts såsom ett användbart gott regionalpolitiskt medel.

Kommittén

Motiven för regionalpolitiskt stöd till näringslivet kan enligt kommitténs mening vara flera. Stödet kan ha till syfte att kompensera naturgivna nackdelar. — Stödet kan komplettera brister på kreditmarknaden i bestämda delar av landet. '

Stödet kan också motiveras av en önskan att förändra näringslivsam- mansättningen eller att stödja vissa typer av företag eller funktioner inom företag. Problemen'på företagsnivå behöver då inte vara speciella för företagen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Detta synsätt leder kommittén till bl. a. förslag om allmänt kostnadssän- kande stöd, som man menar i princip bör begränsas till en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Utöver vissa justeringar och förenklingar av det nuvarande lokaliseringsstödet som bl.a. sänkta subventionsnivåer, före- slås förstärkta möjligheter att stödja företagsutvecklande insatser, dvs. mjuka investeringar. Därtill prioriteras stöd för förändring av näringslivs- sammansättningen, nyetablering av företag i allmänhet och av tjänsteföre- tag i synnerhet.

Remissinstanserna

Många remissinstanser är positiva till den av kommittén föreslagna inrikt- ningen av det regionalpolitiska stödet. Bland de remissinstanser som di- rekt uttrycker sin positiva syn kan nämnas länsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, Falu, Karlstad och Lessebo kommuner, landstingen i Kal- mar och Västernorrlands län, Stiftelsen lndustricentra, TC O, LRF och ST. Länsstyrelsen i Örebro län t.ex. instämmer i utredningens principiella utgångspunkter när det gäller motiven för stöd till den privata sektorn och anser att det i första hand är behovet av förnyelse av näringslivet som är det dominerande behovet i Bergslagen. Olofströms kommun är till och med så positiv att man anser att föreslagna stöd till företagsutveckling och stöd till den privata tjänstesektorn är det mest framsynta i hela utredningen. RR V anser att det är positivt att ökad tyngd läggs vid teknik- och kompetensutveckling och mindre vid lokaliseringsbidrag till näringslivet. RRV menar också att en av utredningens uppgifter enligt direktiven har varit att överväga ”fortsatta förbättringar och förenklingar av stödets inriktning och administration”. RRV finner detta vara en mycket viktig ambition men konstaterar dock att några större förenklingar inte föreslås i 416

betänkandet. RRV konstaterar vidare att kommittén inte har ifrågasatt Prop. 1989/90: 76 befintliga stödformer. SIND anser att kommittén i vissa avseenden inte Bilaga 2 tillfyllest beaktat direktiven.

Bland negativa synpunkter märks Bergs, Jokkmokks och Bodens kom- muner som menar att föreslaget stödsystem för den privata sektorn inne- bär en försämring. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kom- mitténs förslag på många punkter. Man anser att förslagen innebär ytterli- gare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bodens och Gäl- livare kommuner vill ha kvar nuvarande stödsystem. Länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gävleborgs län liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att utredningen misslyckats med förenklingsarbetet. Fonden anser att det är angeläget att återställa stödets relativa kostnads- sänkande effekt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslag- na stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Sänkta socialavgifter bör förbehållas Inlandet där företagen på grund av gleshet, avstånd m. rn. har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med tillägg för att också blandad verksamhet bör vara ned- sättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara 10 procentenheter och gälla för en sexårsperiod räknat från år 1991.

Remissinstanserna

En klar majoritet av de instanser som yttrar sig i denna fråga tillstyrker att socialavgiftema sänks med 10% i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens. Jämtlands och Gävle- borgs län, AMS, Landstingsjörbandet. Norrlandsfonden. Svensk Industri- _törening. Småföretagens Riksorganisation, Hushållningssällskapens För- bund. glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa instanser påpekar att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta pekas på den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län poängterar att även jord- bruks- och trädgårdsnäringarna bör omfattas.

Många instanser anser att nedsättningsperioden — 6år är för kort. Bland dessa kan nämnas AMS, länsstyrelsen i Västerbottens län, Inlands- kommunema samt Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommuner. Ös- tersunds kommun anser att en tidsbegränsning överhuvudtaget är mindre lämplig.

RR V menar däremot att vad gäller sänkta socialavgifter kommer tolk- ningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning att uppstå. På grund av de tekniska svårigheterna att få en regionalpolitisk effekt ställer sig RRV tveksamt till användandet av sänkta socialavgifter 417

Bilaga 2

som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats- kontoret, länsstyrelsen i Värmland.—: län, Mora kommun och TCO. Mora kommun anser förslaget dyrt och ineffektivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod. RSV avstyrker förslaget liksom länsstyrelsen i Kopparbergs län och Säters kom- man. Som skäl anförs bl.a. ineffektivitet. Statskontoret anser att utred- ningen inte tillräckligt övertygande visat att sänkta socialavgifter leder till positiva sysselsättningseffekter. RSV anför som skäl för sin avstyrkan att enligt förslag i betänkandet ”Reformerad inkomstbeskattning” (SOU 1989: 33) och enligt RSVs mening bör skatte- och avgiftssystemet utformas med utgångspunkt från att ge skatteintäkter och att ge rättvisa i form av inkomstutjämning. Andra mål, t. ex. närings-, regional- och bostadspolitis— ka mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen. När regler för skatter och avgifter utformas till dessa andra mål medför detta ett komplicerat och svåröverskådligt skattesystem, som ger oförut- sedda och oönskade effekter i många avseenden. Enligt verket har det nuvarande systemet med sänkta socialavgifter i Norrbottens län medfört en hel del svårigheter med bl. a. gränsdragningsproblem vad avser vilken typ av verksamhet som bedrivits. Dessa gränsdragningsproblem har till stor del rört andra verksamhetsgrenar än hotell- och restaurangverksamhet som omnämns i betänkandet. Problem finns också ur kontrollsynpunkt och förenklingssynpunkt med sänkta socialavgifter. Det har heller inte, enligt verket, visats att sänkta socialavgifter haft någon näringspolitiskt positiv effekt för åren 1984—87 i Norrbottens län.

Kommittén

Nedsättningen av socialavgiftema i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödområde C. dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år.

Remissinstanserna

Endast några få instanser har lämnat synpunkter på förslaget.

SIND liksom statskontoret förordar snabbare avveckling i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norr- bottens län och utvecklingsfonden i Norrbottens län avvisar förslaget som förhastat och kortsiktigt. Även LRF samt Luleå och Piteå kommuner avvisar förslaget. Luleå kommun anser att en utvärdering måste ske innan nedsättningen tas bort.

Kommittén

En reformering av gods- och persontransportstöden bör utredas. Möjlighe- terna att integrera nuvarande transportstöd till Gotland, stöd till tunga transporter i skärgården och stöd till Vänersjöfarten i ett reformerat trans- portstöd bör utredas.

Remissinstanserna Prop. l989/ 90: 76 Flertalet remissinstanser som berör förslaget är positiva. Emellertid finns Bilaga 2

hos många instanser en oro för en försämring av transportstödet. Flera remissinstanser redovisar också olika kompletterande synpunkter.

SIND, AMS, länsstyrelserna i Norrbottens och Värmlands län, Lands— tingsförbundet samt Norrlandsjbnden är några av de instanser som uttryc- ker sin positiva syn på förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands [än t.ex. motsätter sig ett eventuellt bortta- gande av godstransportstödet eftersom en sådan åtgärd drastiskt skulle försvåra verksamheten och sannolikt leda till nedläggningar för vissa före— tag inom t. ex. den för Inlandet viktiga sågverksindustrin. inom verkstads- industrin och byggmaterialindustrin. Strömsunds kommun anser att inga åtgärder som försämrar företagens konkurrenskraft får genomföras. En reformering av transportstödet är därför en av de åtgärder som kommer långt ned på listan av de frågor som behöver ses över. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län samt Karlstads kommun bl. a., pekar på att man i en utredning beaktar behovet av förstärkta insatser för Vänersjöfar- ten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och utvecklingsfonden i länet pekar på betydelsen av att representativa organ för stödområdet får vara med i utredningen.

Malung och Strömsunds kommuner är tveksamma till en utredning liksom SjöV. som anser att skälen som anförts för en omprövning av transportstödet ej är tillfyllest. Skellefteå kommun anser att gods- transportstödet fungerar bra och därför ej bör utredas.

Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och maskiner i befintliga företag förbehålls Inlandet. För investeringar som medför sysselsättnings- ökning föreslås viss automatik i stödgivningen.

Lokaliseringsbidrag bör utgå med 35 % för befintliga företag förutsatt att investeringen medför sysselsättningsökning. Om investeringen intemed- för sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna utgå med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör lokaliseringsbidrag kunna utgå med högst 50%. Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har olika erinringar mot detta förslag. Endast någon enstaka instans som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun uttrycker en generellt positiv syn på förslaget. - I likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande 419

Bilaga 2

lokaliseringsbidragen, men som avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsyn- punkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är också bl. a. AMS. Svensk lndustriförening, Kalix kommun, Stiftelser: lndustricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade är den allra vanligast förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker differentieringen. Ett vanligt skäl för detta är som bl. a. Strömsunds kommun konstaterar att en investering i ett befint- ligt företag ibland kan ha en större strategisk betydelse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt, att det också medför risk för olika former av konstru- erade fall av nyetableringar. Olofströms kommun menar att sysselsättning- sökningen med samma kapitalinsats är större i befintliga företag än i nystar- tade.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun, Tio-kommungruppen anser att det är olyckligt att sänka subven- tionsnivån. Någon instans som t.ex. länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län pekar på att Inlandet inte är enhetligt. Därför behövs menar man en differentiering i stödnivåer. Länsstyrelsen i Jämt- lands län liksom Krokoms och Kalix kommuner anser att kravet på syssel- sättningsökning bör slopas. Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att den är ineffektiv och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Kommittén

Lokaliseringsbidrag bör kunna utgå med högst 25% i Inlandet för byggan- de av lokaler för uthyrning.

Remissinstanserna

Ett relativt begränsat antal instanser har berört detta förslag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget och menar att 20% borde utgå för övriga prioriterade områden. Även Säters, Karlskoga och Nybro kommu- ner anser att området borde vidgas. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema anser att stöd till uthyrningslokaler skall utgå i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde utgå med 40% i områden motsvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner förordar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25 % får förödande konsekvenser för Inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyrning.

Kommittén

Lokaliseringslånen ersätts med kreditgarantier.

Remissinstanserna ' Prop. I 989/ 90: 76 Endast ett fåtal instanser har berört detta förslag. Bllaga 2

Landstings/örbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas. Bl.a. SIND. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegationen, Svensk lndustriförening och ut vecklingsfonden [ Gävleborgs län avstyrker att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hän- visar till dåliga erfarenheter av kreditgarantier, bl.a. krånglig och tids- ödande administration i och med att staten måste ta ut en avgift på garan- tisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kreditmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokalisering- slån eller finansieringskapital bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl. a. på risken att bankerna regelmässigt kommer att kräva statliga garantier.

Kommittén

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % för investeringar upp till 20 milj. kr.

Remissinstanserna

Endast ett relativt begränsat antal instanser har berört detta förslag. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Några instanser uttrycker en positiv syn på förslaget däribland länsstyrelserna i Kronobergs. Göte- borgs och Bohus län och Västmanlands län, utvecklingsfonden i Västman- lands län och Västerviks kommun.

Sundsvalls kommun och glesbygdsdelegationen är tveksamma till försla- get. Sundsvalls kommun menar att det är troligt att någon form av investe- ringsfonder eller investmentbolag skulle göra större nytta. Glesbygdsdele- gationen anser att det vore bättre om stödet i södra Sverige ges en tydligare landsbygdsprofil.

SIND, länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län samt utvecklings- fonden i Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stöd- området behålls som ett stödinstrument. Utvecklingsfonden i Koppar- bergs län menar att investeringsbidraget ytterst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser lika obyråkratiska regler som för glesbygdsstödet.

Det regionalpolitiska stödet bör i större utsträckning än nu användas för att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling. En ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet föreslås vara till- 421

gängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid Prop. 1989/90: 76 stöd till ”mjuka" investeringar bör vara 50 %. Stöd i varje enskilt ärende Bilaga 2 där beslut fattas av länsstyrelse får uppgå till högst 500 000 kr. Stödet bör kunna utgå utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. ' Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med den nya stöd- formen för ”mjuka” investeringar.

Remissinstanserna

Ett relativt stort antal remissinstanser som t.ex. SIND, länsstyrelserna i Kalmar. Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län. landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län. AMS, Inlandskom- munema. Tio-kommungruppen, Bergslagsdelegationen, glesbygdsdelega- tionen, ST, TCO, Hagfors, Bräcke. Strömsunds och Bodens kommuner samt Svensk lndustriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör kom- ma ifråga för företag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. LRF förutsätter också att lantbrukare och andra lands- bygdsföretagare får möjlighet till stöd för ”mjuka” investeringar.

SIND anser att det inte är tillräckligt med enbart bidrag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att i ljuset av kommitténs syn på decentralisering är gränsen 500000 kr. en onödig restriktion. Även länsstyrelsen i Västerbot- tens län anser att beloppsgränsen borde öka till 1 milj. kr. Utvecklingsfon- den i Västmanlands län är positiv till att kommittén betonar vikten av mjuka investeringar, men kan däremot inte förstå synpunkterna att det skulle vara olämpligt att kombinera finansiella insatser med ett nära kompetensmässigt stöd och "partnerskap”. Tvärtom anser fonden att det- ta i de flesta fall är viktigt för att öka chanserna till framgång. Fonden förordar också villkorat återbetaltningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhct och affärsmässighet. i stödgivningen. Med dessa förutsätt- ningar är utvecklingsfondens utvecklingskapital ett bättre instrument än det föreslagna nya stödet. Det särskilda regionalpolitiska utvecklingskapi- talet kan avvecklas. För att stimulera ökad riskbenägenhet kan man avsät- ta en del av utvecklingsfondens lånefond för insatser inom prioriterade områden, och där sätta lägre avkastningsskrav. Länsstyrelsen iNorrbottens län anser att stödbestämmelserna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. Redan tidigare har länsstyrelsen haft möjlighet att ställa regionalt utvecklingskapital till utvecklingsfondens förfogande. Användningen har varit exakt densamma som nu föreslås gälla mjuka investeringar. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan utform- ningen av stödet till mjuka investeringar ske på länsnivå.

Kommittén

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före- slås få tillgång till en ”konsultcheck” för att underlätta och öka utnyttjan- det av utomstående expertis. 422

Remissinstanserna Prop. 1989/90: 76

Flertalet av de remissinstanser som berör detta förslag är positiva och Bilaga 2 tillstyrker förslaget. Bland dessa kan nämnas SIND. länsstyrelserna i Ble- kinge. Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län, landstinget i Västernorr- lands län. Västerviks, Mönsterås, Hallsta/zammans och Karlskoga kommu- ner, utvecklingsfonden i Gävleborgs län. Bergslagsdelegationen och Svensk lndustriförening.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget till konsultcheck är ett välbehövligt komplement till stödet till mjuka investeringar. Det är dessut- om prövat i vissa regioner bl. a. i Jämtlands län.

ST liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta företag i turistbranschen. LBS har också synpunkter på målgrup- pen och menar att även näringsverksamhet på landsbygden bör omfattas av ramen för glesbygdsstödet. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill tillföra restriktionen att stödet endast bör utgå till företag som köper tjänster i regionen. Tierps kommun är positiv till förslaget, men vill peka på risken för att oseriösa konsultföretag växer fram. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet borde samordnas med stödet till mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser vad gäller system med konsult- checkar att denna metod är någonting som man redan prövar i länet. I Norrbottens län har en styrelsebank etablerats. Syftet med denna är att tillföra de mindre företagen kompetens på olika områden via ledamots- skap i styrelsen. Om man så finner önskvärt är det enligt länsstyrelsen enkelt att utvidga ett sådant system till att gälla även personer utanför styrelsen. Utvecklingsfonden i Västerbottens län anser att kommitténs för- slag i princip inte innebär något nytt. Konsultchcckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Villkoren vari- erar mellan de olika projektprogrammen. Utvecklingsfonden har hittills svarat för projektledning och till stor del för de operativa insatserna när det gäller konsultinsatser i Inlandsföretagen. Kommitténs resonemang tyder på bristande kunskap om de ”fältmässiga” förhållandena enligt utvecklingsfondens mening. Kommitténs förslag innebär uppbyggnad av ett komplicerat regelsystem med omständig administration. Ytterligare konsultcheckar vid sidan om de nuvarande skapar enbart förvirring kring mål och medel. Utvecklingsfonden anser att stöd till konsultinsatser bör renodlas och förenklas så att det blir effektivare och lättare begripligt för stödgivare och stödtagare. Utvecklingsfonden avstyrker därför kommit- téns förslag och rekommenderar att en arbetsgrupp mellan SIND och företrädare för utvecklingsfondema inom stödområdena får i uppdrag att utforma enhetliga regler för stödgivningen. Trots ovanstående invändning- ar bör föreslagna medel tillskjutas. Landstinget i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alternativ till utvecklingsfonden. Utvecklingsfon- den i Norrbottens län pekar på att man istället bör förstärka utvecklings- fonden.

Bilaga 2

Glesbygdsstödet bör i större utsträckning utnyttjas för att förbättra förut- sättningar för näringsverksamhet på landsbygden.

Remissinstanserna

De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning att erfarenheterna av stödet är mycket goda.

Glesbygdsdelegationen och länsstyrelsen i Värmlands län menar att stö- det kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivt. De anser att glesbygdsstödet bör vara ett basstöd och inte ett komplement till andra stödformer. Länsstyrelserna i Kronobergs. Örebro och Västerbottens län m.fl. anser att stöd även bör kunna lämnas till s.k. mjuka investeringar t. ex. till marknadsförings- och produktutvecklingsinsatser. KOVmenar att stödet till kommersiell service givit; mycket goda effekter, men anser att stödet ytterligare kan förbättras. Bl.a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000 kr. till lOOOOOkr., förhöjt stöd till investe- ringar i utrustning för bensingasåtzervinning och till investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Vad gäller glesbygdsstödet anser Kramfors kommun att erfarenheterna är mycket goda. För kommunens vidkommande har behov av förändring- ar på det sätt utredningen föreslagit ej gjort sig gällande. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att stödets betydelse skulle kunna ökas genom att mer anpassas till behoven i varje enskilt fall. Av det skälet förordar länsstyrelsen en avreglering. Därmed skulle man i länet få möjligheter att själva avgöra hur stödet bäst skall användas.

Stödet till privata tjänsteföretag bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förut- sättningar att anpassas till tjänsteför'etagens behov.

Sysselsättningsstödet förändras så att det totalt sett uppgår till 150000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen förändras så att 2/3 av sysselsät- tningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/ 3 efter ett år mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 50 % av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås kunna lämnas till industriservice, partihan- del, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna

Förslaget möter många positiva reaktioner. Angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan

nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs Prop. 1989/90: 76 län, Falu, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsde— Bilaga 2 legationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro att satsningen på prioriterade mellanstäder skulle utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäder- na av bl.a. Tio-kommungruppen, Trollhättans, Pajala. Gällivare, Älvda- lens, Malungs och Lindesbergs kommuner. Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland framför liknande synpunkter som innebär att man utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektorn avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår. Hedemora kommun menar att stödet till mellanstädema för utveckling av tjänstesektorn bör begränsas till renodla- de nyetableringar eller till etableringar som resultat av utlokaliseringar från storstadsområdena. För de redan etablerade företagen ska utveck- lingsstöd reserveras för de prioriterade landsdelarna för att därmed uppnå en mera rimlig inomregional konkurrensförutsättning.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänste- sektorn. Likaså landstinget i Västernorrlands län, AMS, utvecklingsfonder- na i Kopparbergs och Västerbottens län m.fl. anser att målgruppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag, utan även varuproducerande företag bör få komma ifråga. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsättningsstödet. Den tekniska lösning som utredning- en valt underkänns. Länsstyrelsen iJämtlands län menar att det nya stödet till tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständi- ga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rundgång av personal. Stödet kan få oönskade effekter ur konkurrenssynpunkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföretagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslagna. Länsstyrelsen anser att tjänsteföretagen bör kunna subventioneras inom ramen för det föreslagna stödet till mjuka investeringar. Man kan också tänka sig ett system med stöd för utförda uppdrag. Utvecklingsfonden i Västmanlands län tycker att det är lovvärt att arbeta för en bättre spridning av såväl privat tjänstesektor som statlig förvaltning över landet. Bergslagen liksom för övrigt hela Västmanlands län är i detta avseende missgynnat. Trots det lövvärda syftet avstyrker man bestämt det föreslagna sysselsättningsstö- det. Kommittén påpekar själv risken för missbruk och därmed det stora behovet av kontroll och uppföljning.

Kommittén

Det bidrag till medflyttande som nu gäller stödområdet föreslås gälla i de prioriterade landsdelarna under två år, dvs. tiden fördubblas. 2 4 5

Bilaga 2

R em issinstanserna

Förslaget har endast kommenterats av ett fåtal remissinstanser. Positiva synpunkter har lämnats av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerviks. Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungruppen.

AMS menar att stödet hittills utnyttjats i begränsad omfattning och är idag inte tillräckligt incitament för arbetsgivarna. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder att stödet bör kunna begränsas till ett år men å andra sidan täcka 1000/o av kostnaderna. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västernorrlands län. AMS menar också att möjligheten att ge flyttningsbidrag till nyckelpersoner bör utvidgas till att även avse offentlig verksamhet med betydelse för näringsli— vets utveckling och för fungerande regioner. Liknande synpunkter fram- förs också av Tio-kommungruppen.

Kommittén

Möjligheten att använda nedskrivning av studieskulder som regionalpoli- tiskt medel i Inlandet bör utredas.

Remissinstanserna

Även detta förslag har kommenterats av ett litet antal instanser. Positiva synpunkter lämnas av bl. a. länsstyrelsen och landstinget i Väs— ternorrlands län, Gällivare kommun. CSN och Svensk lndustriförening. Övertorneå kommun anser att ett speciellt försök bör genomföras där samhället t. ex. avskriver studielån för yngre kvinnor som skaffat sig post- gymnasial utbildning och stannar kvar eller återvänder för att arbeta i glesbygdskommuner.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man bör lägga ihop de föreslagna stöden till nya resp. etablerade företag vid sidan om stödet till mjuka investeringar och lätta på sysselsättningskravet. Stödet skall kunna utgå med 0 — 50 %.

Utecklingsfonden i Västmanlands län anser att man i stället för att skapa ett separat system för de regionalpolitiska syftena bör utgå ifrån generella näringspolitiska instrument och bygga på dessa utifrån de regionalpolitis- ka behoven.

Krokoms kommun anser det viktigt att kunna stödja turism utanför turistortema.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att det är viktigt att insat- ser görs för att utveckla företagamas sociala nätverk lokalt, så att kunska- per och personligt stöd kan utvecklas för gemensamma intressen.

TCO anser att det är viktigare med uppdrag än bidrag. Man menar att utredningen försummar att peka på den grundläggande betydelse som stabila kundrelationer har i ett uppbyggnadsskede av ny företagsamhet i

synnerhet om den bygger på högteknologi och kunskapsintensiv produk- Prop. 1989/90: 76 tion. Den offentliga sektorn och storföretagen kan i mycket högre grad än Bilaga 2 hittills — utan att konkurrensen snedvrids — skapa dessa förutsättningar. Idag läggs beställningar ut på ett slentrianmässigt sätt när man t.ex. i Stockholm oftast väljer ett stockholmsföretag som uppdragstagare. Åtgär- der för att koppla ih0p stora kunder med företag i de prioriterade område- na behöver särskilt i ett inledningsskede resurser. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på att i länet har sedan år 1979 ett system med näringsliVSpraktikanter tillämpats. Nyutexaminerade civilin- genjörer, civilekonomer och programmeringstekniker har via detta system slussats ut i det norrbottniska näringslivet. Verksamheten har omfattat ett tjugotal personer per år. Sjuttio procent av dessa har efter praktikperioden (i regel sex månader) erbjudits fortsatt anställning vid företaget. Regional- politiska kommittén omnämner denna verksamhet. Den är mycket fram- gångsrik och kan varmt rekommenderas. En finansieringskälla är länsans- laget. Det ankommer sålunda på respektive länsstyrelse att själv göra den erforderliga prioriteringen av denna metod för kompetenshöjning. Slutli- gen kan konstateras att ett antal kommuner som får försämrade stödvillkor framför önskemål om att stödmöjlighetema för det egna området skall bevaras.

Kommittén

Regeringens målpreciseringar och geografiska prioriteringar bör göras samlat för flera politikområden.

Den regionala och lokala beslutskompetensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut. Kommunerna bör ha en större roll i näringspo- litiken. Länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regional- politiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Vattenkraftsmedel bör utnyttjas som finansieringskälla för en landsdels- politik för Inlandet.

Den geografiska dimensionen i kunskapsförsörjningen bör bli tydligare, bl.a. genom att nationalräkenskaper kompletteras med regionalräkenska- per.

Den kommunala näringspolitiken i de prioriterade landsdelarna bör kunna intensifieras med statliga bidrag. Länsstyrelserna skall genom läns- anslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelarna.

Ingen offentlig service får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter till samordning har prövats. Posten bör utgöra en basresurs i ' en sådan prövning.

Länsstyrelserna bör göra överväganden om länets utveckling och fram- tid och vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länet. 427

Utvecklingsfonderna bör i första hand svara för stöd- och rådgivning till Prop. 1989/90: 76 näringslivet. De bör inte bedriva egen finansieringsverksamhet. Bilaga 2 Viss stimulans bör ges till statlig verksamhet för att lokalisera verksam- het till utsatta regioner liknande den som ges till privata tjänsteföretag. SIND får delvis en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling. Delar av länsanslaget reserveras för sådana länsövergripande insatser där beslut tas av flera länsstyrelser. En lnlandsstyrelse med egna finansiella resurser inrättas under en 10- årspriod. Verksamheten utvärderas löpande. SCB bör löpande producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper. ERU bör fylla en viktig funktion genom analyser som belyser olika sektorsområden i ett territoriellt perspektiv. ERUs anslag bör därför ökas.

Remissinstanserna

Remissbilden är splittrad. Några remissinstanser instämmer i stort främst vad gäller länsstyrelsernas och kommunernas roll samt utlokalisering'av statlig verksamhet. Många framhåller utvecklingsfondemas betydelse för länen. De flesta anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regio- nalpolitiken. Förslaget att ingen offentlig service får dras in på landsbyg- den innan alterna'tiva möjligheter till samordning har prövats tycker många är bra. Huvuddelen av remissinstanserna t. ex. SIND, länsstyrelser- na och kommunerna i Norrlandslänen avstyrker förslaget om Inlandssty- relse, medan några enstaka anser att frågan skall utredas vidare.

VV instämmer i förslagen om att regeringens målpreciseringar och geo- grafiska prioriteringar bör göras samlat för flera politikområden. Några instanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Så gör t.ex. länssty- relserna i Västernorrlands och Värmlands län, Norrlandsförbundet samt Ljusnarsbergs kommun. SIND anser det tveksamt om målstyrning kan användas i regionalpolitiken. Verket bör få ansvaret för sektorssamord- ningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om sektorssamord- ning måste utredas grundligare. AMS föreslår att den sista procenten på anslagen bör få disponeras av resp. myndighet först sedan man redovisat hur dessa medel skall uppfylla de regionalpolitiska målen. SjöVkan inte se någon effektivitetsvinst i att vissa regionalpolitiskt orienterade sektorsåt- gärder såsom gods- och persontransportstödet ska överföras till motsva- rande regionalpolitiska anslag och decentraliseras. Många remissinstanser anser i likhet med länsstyrelsen i Norrbottens län, Fagersta kommun och landstinget i Norrbottens län att skalzteutjämningssystemet är viktigt för att nå de regionalpolitiska målen.

Att länsstyrelsernas beslutsramar måste utökas anser t. ex. länsstyrelser- na i Västernorrlands. Älvsborgs, Hallands och Jämtlands län samt Tings- ryds och Filipstads kommuner. SIND ställer sig bakom en utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker höjning av länsstyrelsernas besluts- 428

kompetens i nya ärenden. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelser- Prop. 1989/90: 76 na skall kunna fatta beslut utöver gällande procentsatser när så behövs och Bilaga 2 även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrel- sen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla ansvaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SINDs uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar. R4Ä'anser att det är viktigt att den regionala och lokala beslutskompetensen förstärks och menar att länsstyrelsen skall vara huvudansvarig för de statliga regionalpo- litiska insatserna i länet. De länsövergripande frågorna bör i första hand behandlas i ett samarbete mellan länsstyrelserna och andra berörda regio- nala organ. Skogsstyrelsen anser att samverkan mellan olika organisationer. myndigheter och även näringsliv kan vara riktig på vissa platser. RRVför- ordar att de regionalpolitiska intäkterna och kostnaderna i möjligaste mån bör särredovisas för att ge ett bättre underlag för beslutsfattande. Övertorneå kommun föreslår att ett glesbygdsråd bildas i varje län med en representant från varje inlandskommun med uppgift att handha vattenkraftsmedlen samt att små kommuner bör få en del av länsanslaget att fritt disponera för näringspolitisk utveckling i kommunen. Vidare bör regeringen genom sti- mulansåtgärder typ frisläpp av investeringsfonder, skattebefrielse m.m. styra arbetstillfällen till kommunen.

SIND och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget om riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Norrlandsfonden. Ytterli- gare riskkapitalbolag behövs anser däremot länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Örnsköldsviks. Ki- runa och Haparanda kommuner, landstinget i Jämtlands län och LRF av- styrker att Norrlandsfonden avskaffas. Utvecklingsfonden i Örebro län var- nar för att den skissade modellen för riskkapitalbolag lätt kan utvecklas till investmentbolag. Pajala kommun tillstyrker att vattenkraftsmedel överförs men anser att beloppet skulle vara lägst 1 miljard. Kommunen anser vidare att länsstyrelsen bör ha ökad frihet att disponera stödmedlen samt att pri- oritera stödformer.

Landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län vill lyfta fram landsting- en som en naturlig plats för regionalpolitiska frågor för länets utveckling och anser att utvecklingsfondema skall sköta allt företagsstöd. Nybro kom- mun, landstingen i Kalmar. Kopparbergs och Norrbottens län m.fl. anser att landstinget bör ges en mer framskjuten ställning inom regionalpoliti- ken. Sundsvalls kommun anser att kommuner och länsstyrelser ensamma skall svara för de näringspolitiska insatserna på lokalplanet och att utveck- lingsfondemas konsultverksamhet integreras med kommunernas närings- livsfunktioncr.

Att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara kvar anser många bl. a. Bergslagsdelegationen. SIND, länsstyrelserna i Gotlands. Väs- ternorrlands och Norrbottens län. Föreningsbankernas Bank, LRF och Hushållningssällskapens Förbund. Många instanser hänvisar till finansi- eringsutredningen. STU föreslår att utvecklingsfondema får ett bredare sortiment av finansieringsformer och ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag kunna investera i aktier och föreslår även att kommersiell finansiering hanteras av fonderna. TCO tillstyrker förslaget 429

Bilaga 2

om att utvecklingsfondema blir mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansiell verksamhet men framhåller att finansieringsverksamheten måste fortsätta. Säters kommun anser att utvecklingsfondema har överlevt sig själva, att deras verksamhetsområden har övertagits av andra.

Fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet är viktig anser bl. a. länssty- relserna i Gotlands. Västernorrland.-: och Jämtlands län, Tio-kommungrup— pen, Gotlands, Storfors, Bodens och Jokkmokks kommuner, landstinget i Jämtlands län samt Norrlandsförbundet. HCK anser att decentraliserad verksamhet kan utmynna i en kompetensuttunning. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att riksdagen gör ett principuttalande att nya statliga funktio- ner skall läggas utanför Stockholm om inte synnerliga skäl pekar på annat. Hofors kommun anser att resonemanget om utlokalisering av statlig verk- samhet är allt för försiktig. Västerås kommun påpekar att endast två mellanstäder, nämligen Helsingborg och Västerås, inte fått någon utlokali- sering. Landstinget i Blekinge län anser att fler statliga verk bör flyttas till Karlskrona. Boverket har erfarenheter av utlokalisering för egen del, vilket medförde att ca 95 % av tjänsterna behövde nyrekryteras men att nyrekry- teringen hade gått bättre än väntat. Postverket anser att en utlokalisering av Postgirot inte är lämplig om man skall bibehålla konkurrenskraften, behandlingstiden skulle förlängas med 24 timmar. De parter som Postgirot samarbetar med finns dessutom i. Stockholm. Vissa delar av Postens verksamhet skulle vara möjlig att decentralisera.

Glesbygdsdelegationen anser att under kommande treårsperiod bör en viss del av länsanslaget öronmärkas för landsbygdsinsatser för att följa upp landsbygdskampanjen ”Hela Sverige ska leva”.

Kristinehamns kommun föreslår samverkan mellan kommuner på olika sidor om länsgränser vilket kräver förenklingar i regelsystemet. Bergs kommun föreslår att tillfälliga arbetsgrupper inrättas när det gäller frågor som berör flera län. TCO föreslår att regionala planeringskontor inrättas i de tre prioriterade regionerna för att planera åtgärder och rikta krav mot myndigheter/affärsverk.

SCB stödjer förslaget att verket löpande bör producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall gärna i samarbete med t. ex. ERU. LRF avstyrker att ERU får ett operativt ansvar för kunskapsförsörjning.

2.9. Remissinstansemas egna förslag

CER UM påpekar att en grupp större kommuner i parvisa och triangulära konstellationer är på väg att utvecklas till nya stadsregioner, vilket inte uppmärksammats i utredningen. De potentiella "konurbationema" av sammanlänkade orter omfattar främst följande grupp:

Boden — Luleå — Piteå

Trollhättan _- Uddcvalla — Vänersborg

Norrköpinga Linköping

Falun — Borlänge

Gävle — Sandviken

Sundsvall — Timrå Härnösand

. Karlstad—Hammarö—Forshaga Prop. 1989/90: 76 Dessa nya stadsregioners framtid beror på i vilken grad man förmår Bilaga 2 genomföra gemensamma infrastrukturinvesteringar som gäller transporter mellan orterna, gemensam flygplats, gemensam högre utbildning, gemen- sam kulturinfrastruktur m.m. CERUM anser att det är en mycket angelä- gen uppgift att utforma styrmedel och stödformer som stimulerar dessa infrastrukturinvesteringar och föreslår att man även bör ta upp frågan om indirekta tvångsmedel. Ett tydligt exempel på problem av detta slag är Trestadsregionen (Trollhättan Uddevalla Vänersborg) som behöver in- vestera i en ny flygplats, ett nytt vägnät som strålar samman vid flygtermi- nalen och ett kollektivtrafiksystem som kombinerar flygresor och pendling mellan nodema i regionen. Boverket framhåller att det är viktigt att knyta samman kommunernas översiktsplanering med en fungerande regionplanering. I de fall staten lämnar ekonomiskt stöd anser verket att detta bör förknippas med villkor och krav på mellankommunalt sammarbete. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill fästa uppmärksamheten på behovet av att länsstyrelsen på ett tidigt stadium får information om förändring i statlig verksamhet i länet och föreslår att samrådsförfarandet enligt 505 länsstyrelseinstruktionen även skall omfatta banverket och affärsverken. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att staten på andra sätt skall kunna gå in med icke-permanenta stöd om möjligheten att göra avsättning till investeringsfond upphör fr.o.m. taxeringsåret 1991. Arbetet med att skapa ersättningssysselsättning kräver nära samverkan mellan företag, fack, kommun och stat och det är en stor fördel om besluten om statliga stödinsatser i dessa fall kan tas på länsnivå, anser länsstyrelsen. Bergslagskommunema betonar att ett helhetsperspektiv på regionalpoli- tiken innebär att man inte endast måste granska enstaka beslut hos statliga ,.myndigheter och företag utan också generella regelsystem som skatte- ' utjämningsbidrag, statsbidragen till kommunerna och skattesystemet. Bergslagskommunema anser därför att det är viktigt att de nya skatteför- slag som läggs fram får en sådan utformning att målen för regionalpoliti- ken inte försvagas utan ytterligare förstärks. Ljusnarsbergs och Bergs kommuner föreslår att Skatteutjämningssyste- met ses över, eftersom skillnaderna i kommunal utdebitering ökar. samti- digt som eftersläpningen i utbyggnad av kommunal service i de små resurssvaga kommunerna blir allt större. Filipstads kommun saknar i betänkandet ett genomarbetat resonemang om stöd till hushållen i regionalpolitiskt syfte och anser att den utredning om studieskuldsnedsättning, som regionalpolitiska kommittén föreslår skall tillsättas, bör breddas såväl i sak som geografiskt. På grund av regionalpolitikens centrala och sektorsövergripande roll föreslår Malungs kommun att det yttersta ansvaret för regionalpolitiken läggs över på ett statsråd, fristående från fackdepartementen. Detta utan - att vilja förringa insatserna från tidigare arbetsmarknadsdepartementet, senare industridepartementet och nu åter arbetsmarknadsdepartementet. SIKO föreslår lägre moms på arbetskraftsintensiv produktion, arbetslös— hetsunderstöd/AMS-utbildning för egenföretagare som har säsonginkoms- _ 431 '

ter samt flexiblare lagar och regler om mark- och vattenanvändning för Prop. 1989/90: 76 skärgårdsbor. Bilaga 2 Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva föreslår att Glesbygdsdelega- tionen permanentas och förläggs till Stockholm för att värdefulla kontak- ter skall kunna bibehållas och vidareutvecklas.

2.10. Anslag och finansiering

Kommittén

Kommittén förordar den s.k. blandningsmodellen för finansiering av regi- onalpolitiska åtgärder, vilket innebär att regionalpolitiskt motiverade kostnader belastar respektive sektorsmyndighets anslag. I vissa fall anser kommittén dock att regionalpolitiska medel kan användas för köp av regional anpassning.

Genom att överföra anslag, med. sammma syften som regionalpolitiska anslag, till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel, kan man underlätta en effektivare användning av dessa resurser.

Kostnaderna för kommitténs förslag har, i enlighet med direktiven, beräknats utifrån den genomsnittliga tilldelningen till regionalpolitiken de senaste fyra åren (2 262 milj.kr. per år).

Kommittén lägger även fram förslag, som i enlighet med blandningsmo- dellen, skall finansieras över andra huvudtitlar än arbetsmarknadsdeparte- mentets.

Där behovet bedömts vara så stort att ytterligare insatser är motiverade, har kommittén lagt förslag som inte är finansierade. I en del av fallen har kommittén pekat på alternativa finansieringsmöjligheter.

' Remissinstanserna

Få remissinstanser har några synpunkter. De flesta som yttrat sig instäm- mer i kommitténs förslag om den s.k. blandningsmodellen. Några instan- ser konstaterar att förslagen inte hålls inom direktivens kostnadsramar medan andra anser att det är omöjligt för remissinstanserna att lämna förslag om hur finansieringen skall ske.

Bl.a. länsstyrelserna i Älvsborgs. Värmlands och Norrbottens län, anser att anslagen till regionalpolitiska åtgärder skall ökas kraftigt. T. ex. behövs medel för nyrekrytering för att klara de ökade arbetsuppgiftema som läggs på länsstyrelserna. Statskontoret anser att de regionalpolitiska kostnaderna inte blir direkt synliga om blandningsmodellen används och att en tillämp- ning av tudelningsmodellen bör eftersträvas i alla fall detta är möjligt. Ban— verket anser att tudelningsmodellen skall användas och om blandningsmo- dellen används skall från centralt häll ges klara direktiv för hur avvägningen mellan effektivitet och regionalpolitiska hänsyn skall ske. Landstinget i Väs- ternorrlands län anser att hänsyn skall tas till mer långsiktiga resultat och inte de omedelbara budgeteffektema. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter att det utökade länsanslaget kommer alla län till del. Läns- styrelsen i Kronobergs län bedömer att den föreslagna höjningen av länsan- 432

slagen med 150 milj. kr. är helt otillräcklig och bör beviljas för treårsperioder Prop. 1989/90: 76 och att ett särskilt anslag för hemslöjdsverksamheten inrättas. Bergs kom- Bilaga 2 mun anser att en utökning av anslagen kan finansieras genom en snävare gränsdragning av prioriterade landsdelar och ytterligare återföring av vat— tenkraftsmedel.

SIND pekar på risken av att länsanslagen uttunnas till följd av förslag om utökning av ändamål och geografiska avgränsningar och att flera förslag inte kommer att genomföras om inte nya resurser ställs till förfo- gande. '

SjöV ifrågasätter kommitténs förslag till finansiering av de regionalpo- litiska anslagen genom införande av en specialdestinerad skatt på elektrici- tet eftersom de anslag som skall finansieras är tidsbegränsade till fem resp. tio år och att någon avveckling av skatten därefter ej föreslås.

Hushållningssällskapens Förbund anser att generella stöd skall priorite- ras framför speciella. Mora kommun anser att generella stöd är dyra stödformer och föreslår att dessa medel skall användas för att genomföra andra förslag från kommittén. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att de centrala anslagen för högre utbildning och kommunikationer kunde decen- traliseras, alternativt vissa delar av dessa anslag kunde vara gemensamt för länen i Sydostsverige. Torsås kommun anser att de stora resurser som länsarbetsnämnden har för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i större ut- sträckning bör användas inom regionalpolitikem. Tanums kommun anser att man allvarligt skall överväga utgivande av väg/jämvägsobligationer. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att finansiering av satsningar som ligger utanför de regionalpolitiska anslagen kan finansieras genom viss höjning av arbetsgivaravgiften i de överhettade delarna av Stockholmsre- gionen.

Bilaga 3

Sammanfattning av rapport från SIND, STU och SO angående teknik- och resurscentra

Regeringen gav i maj 1988 i uppdrag åt statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) att följa upp och utvärdera verksamheten vid 19 teknikcentra som fått regionalpo- litiskt stöd. Arbetet skulle bedrivas i samråd med universitets— och högsko- leämbetet (UHÄ).

I slutrapporten konstateras bl.a. att etableringen av teknikcentra i många fall byggt på felbedömningar av behov och intressen hos små och medelstora företag. Det fanns förhoppningar om att teknikcentra snabbt skulle få en roll som förnyare av näringslivet, som en kraftig förstärkning av regionens utvecklingskraft. Dessa förhoppningar om relativt snabba effekter har sällan infriats.

Det finns en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurs- centra. De berör frågor inom en rad olika politikområden, t.ex. utbild- ning, industriell utveckling, forskning, teknikspridning, regionalpolitik. Bakom bildandet ligger olika grupperingar av intressenter *ed varierande mål och syften. Verksamhetsidéema har varit instabila och föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens. Förutsättningama vari- erar också kraftigt mellan olika regioner.

Bland de 19 teknikcentra som specialstuderats finns två som fungerar som företagshus med samlokaliseringstjänster och förväntade symbiosef- fekter. Ytterligare två centra ägnar sig åt utvecklings- och konstruktions- tjänster. För de allra flesta har fort- och vidareutbildning blivit den huvud- sakliga verksamheten, i samverkan med högskolan, gymnasieskolan eller teknikledande företag.

I arbetet runt om i landet med olika typer av teknikcentra har det samlats många värdefulla erfarenheter. Verksamhetsidéer har omprövats, nya metoder har utvecklats. nätverk har byggts. Det måste vara riktigt att bygga vidare på dessa erfarenheter.

Mångfalden och variationen i verksamheten vid teknik- och resurscent- ra gör att ett fortsatt stöd till utvecklingen vid teknik- och resurscentra måste få en flexibel utformning. Varje teknikcentrum måste bedömas efter sina förutsättningar och meriter och i sitt specifika sammanhang. Utveck- lingsbara delar bör stimuleras, medan andra aktiviteter bör avvecklas eller omorganiseras. I rapporten finns följande förslag:

Möjligheten att få lokaliseringsstöd tycks ha lett till en maskinfixering vid flera teknikcentra. Efterfrågan på maskinbundna tjänster har emellertid varit mycket liten och maskinerna har istället blivit en ekonomisk belast- ning. Erfarenheterna från olika teknik- och resurscentra visar att persona- lens kompetens är den viktigaste resursen. Möjligheten att få investerings- bidrag för byggnader och maskiner bör därför vara begränsad.

svårt att nå det uppsatta målet om att "gå runt” efter tre år. Utbildning och kurser tycks kunna ge intäkter som helt eller delvis täcker kostnaderna. Men mycket annat är svårare att ta betalt för, exempelvis hjälp till uppfin- nare, rådgivning, förmedling av kontakter och uppbyggande av nätverk. Det kan också gälla kurser som riktar sig till småföretagare utan utbild- ningstradition.

För att överleva på sikt måste varje teknikcentrum hitta någon som kan betala den verksamhet som inte bär sig. Kommunen kan betrakta vissa aktiviteter som en del av sin näringspolitik och vara beredd att betala för dessa. Länsmyndigheter kan också komma ifråga. I vissa fall kan en företagsgruppering betrakta en tjänst som en gemensam nyttighet "och så för vissa kostnader.

Det kan således finnas fog för ett samhällsstöd, men enligt arbetsgrup- pens mening bör detta ges exempelvis genom att lokala eller regionala myndigheter i reglerade former upphandlar tjänster från teknik- och re- surscentra. Generella förlusttäckningsbidrag till teknikcentra bör däremot undvikas.

Om målet är att stimulera de mindre företagen till intern kompetenshöj- ning (utbildning) och till ökat utnyttjande av extern kompetens (konsulter, FoU, m. m.), kan ett stöd till företagens egen efterfrågan på sådana tjänster vara effektivare än ett stöd till utbudet.

Sedan något år ger SIND genom utvecklingsfondema ett sådant stöd till småföretag i form av teknikcheckar eller Utvecklingscheckar. Efter en analys av företagets utvecklingsbehov kan företaget få ett bidrag på 50 % (dock högst 25000 kr. eller 50000 kr.) till inköp av lämplig konsulttjänst för en kompetenshöjande insats.

Teknikcentra har möjlighet att på detta sätt få uppdrag från småföretag att lösa ett problem eller genomföra en kurs för personalen.

Enligt arbetsgruppens mening bör en sådan förstärkning av de mindre företagens kompetensuppbyggnad utvecklas till en reguljär stödform och få större omfattning än idag. '

Även centrala myndigheter kan stärka teknikcentra genom att köpa tjäns- ter från dem - genom att uppträda som en krävande kund. När STU arbetar med materialteknikprogrammet i Bergslagen sker ett samarbete med de teknikcentra i regionen som har störst kompetens avseende nya material. Högskolor och universitet kan låta ett specialiserat teknikcent- 435

Bilaga 3

rum ta hand om vissa kursmoment. Om SIND exempelvis genomför en satsning för företagare i inlandet skulle vissa teknikcentra kunna ges en roll.

Ett av de största problemen för teknikcentra är kopplat till kravet på förnyelse och egen kompetensutveckling i takt med teknikens utveckling. Teknikcentra som baserat sin verksamhet på en avancerad maskinpark finner att den blivit föråldrad efter några år. Även människoburen kun- skap kan bli föråldrad och måste förnyas. Gamla verksamhetsidéer måste revideras och anpassningar ske till marknadens förändrade krav. Kravet på omvårdnad och förnyelse gäller också teknikcentrapersonalens nätverk av personkontakter.

Därför finns motiv för att ge bidrag till verksamhets- och produktut- veckling vid teknikcentra. Utvecklingen av nya kurser eller tjänster är exempel på sådant som bör kunna ges stöd. Ett sådant stöd bör kunna vitalisera verksamheten vid existerande teknikcentra och därmed innebä- ra ett bättre utnyttjande av redan genomförda investeringar.

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan teknikcentra bör uppmuntras. Om några teknikcentra vill bygga. upp ett nätverk för metodutveckling, gemensam marknadsföring, personalutveckling m.m. bör en andel av uppkomna kostnader kunna täckas med bidrag. åtminstone under de första åren.

Det bör skapas en speciell funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden. En sådan funktion kan organisatoriskt få formen av en kommitté eller delegation under något av departementen. Teknikcentrafunktionen bör tidsbegränsas till perioden 1990—93 och under denna tid ha till uppgift att stärka samverkan mellan teknikcentra genom att vara medarrangör och medfinansiär till konferenser och seminarier, samt till ett newsletter för teknikcentra; fungera som rådgivare och erfarenhetsöverförare för tek- nikcentra; arbeta för bättre kontakter med högskolor och kollektiv- forskningsinstitut. — fördela stödet till verksamhets— och produktutveckling vid teknikcentra

genomföra en fortsatt uppföljning av regionalpolitiskt stödda teknik- Prop. 1989/90: 76 centra. Bilaga 3 Dessa insatser kräver ett par fast engagerade personer som aktivt arbetar på fältet. Genom den kunskap och överblick dessa personer successivt får, blir de en samtalspartner och strategiresurs för alla organ som är engagera- de i teknik- och kunskapsspridning. En egen budget på 12— 15 Mkr per år i tre är bör kunna ge teknikcentra- funktionen handlingskraft och täcka kostnaderna för den beskrivna aktivi-

teten.

Utredningar om Stiftelsen lndustricentra Prop. 1989/90: 76 Bilaga 4

Sammanfattning av ”Stiftelsen lndustricentra Bila

. __ . . . . ga 4.1 dess roll ] den näringspolitiska utvecklingen av

Norrlands inland och förslag till

utvecklingsprogram”

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU)

Till Statsrådet och Chefen för industridepartementet

Regeringen uppdrog 1989-10-12 åt ERU att utvärdera verksamheten vid Stiftelsen lndustricentra. Samtidigt tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen In- dustricentras lokaler.

ERUs uppdrag har utförts av Holen Network som har utvärderat Stiftel- sen Industricentras affärsidé med avseende på de behov och förutsättning- ar som föreligger i de åtta kommunema med industricentraanläggningar. Holen Network ombads också komma med konkreta förslag till hur staten på bästa sätt kan bidra till näringslivsutvecklingen i de åtta kommunerna.

Härmed överlämnas resultatet från uppdraget.

Stockholm den 15 januari 1990

Bertil Löfberg Ordförande i ERU

438.

Uppdraget Prop. 1989/90: 76

_ . Bilaga 4.1 Expertgruppen för Regional Utredningsverksamhet (ERU) har genom av-

tal 1989-11-15 uppdragit åt Holen Network AB (HNA) att utvärdera Stiftelsen lndustricentras affärsidé med avseende på de behov och förut- sättningar som föreligger i de åtta kommunerna med industricentraanlägg- ningar samt komma med förslag till hur lndustricentras verksamhet kan organiseras för att på bästa sätt bidra till näringslivsutvecklingen i de åtta kommunerna.

Utredningen har genomförts genom besök i de åtta kommunerna samt även i övrigt ett stort antal intervjuer. Med den mycket korta utredningstid som stått till förfogande har det inte varit möjligt att avge några alltför detaljerade förslag. De överväganden som avslutningsvis presenteras i denna rapport skall därför betraktas som en ram för fortsatt arbete med att utveckla Norrlands inland.

Vad gäller redovisningen av Stiftelsen lndustricentras verksamhet, dess ekonomi samt redovisning av den enkät som genomförts bland nuvarande hyresgäster hänvisas till den utredning av Yngve Öberg om förvaltning och ägande av industrilokaler i de åtta berörda kommunerna som genomförts parallellt med denna utredning. Av praktiska, produktionstekniska skäl avges de två utredningarna i två separata rapporter.

Överväganden och slutsatser

Allmänna iakttagelser

De åtta inlandskommuner som omfattas av IC:s verksamhet har fortfaran- de stora strukturproblem att brottas med. Även om viss ljusning fram- skymtat under senare delen av 80-talets högkonjunktur, kvarstår mycket av de obalanser som en gång initierade bl. a. IC-verksamheten. Samtidigt bör dock noteras att flera — för att inte säga alla kommuner i Norrlands inland — brottas med i hög grad likartade problem. Problemen som går igen kan sammanfattas i följande punkter: . Stagnerande befolkningsunderlag. . För få ungdomar som vill stanna och satsa. . Ett näringsliv med för lågt kunskapsinnehåll. Små tillväxtmöjligheter. . För låg utbildningsnivå. Ingen eller mycket liten högskoleutbildning erbjuds lokalt. . FoU-plattformar saknas så gott som helt. . För få entreprenörer/nyföretagare. OSvårigheter att skaffa nätverk utanför lokalsamhället. Avstånden till nationella och internationella beslutsfattare är för stort. . Långa avstånd mellan orterna och dåligt underhållen/utbyggd kollektiv- trafik.

. Den kommunala ekonomin brottas idag med större problem än på länge. Nya kommunala åtaganden är i stort sett omöjliga. Dessa iakttagelser gäller sålunda i stort sett för hela Norrlands inland. Samhällets infrastrukturella utbyggnad har av olika skäl koncentrerats 439

Bilaga 4.1

utefter kusten. Inlandet har däremot hittills kommit längre ner på dagord- ningen.

Denna problembakgrund får dock inte leda till ett passivt underskattan- de av de potentialer som de facto finns i Norrlands inland. Här pågår idag en projektutveckling av bredd. En ökad medvetenhet märks hos t.ex. företag och kommuner om att man måste satsa långsiktigt på vissa bestäm- da kunskapsnischer. Medvetenheten håller också på att leda till konkreta förslag och åtgärder. Det är emellertid vår bedömning att man har en mycket lång väg kvar att gå.

Överlag har kommunerna under i första hand 80—talet förstärkt sina näringslivssekretariat. Detta gälleri stort i hela Norrlands inland. Som en direkt följd av denna förstärkning har projektutveckling och lokala nätverk kommit igång. Härvidlag kan man närmast tala om ett skifte mellan 70 och 80-talen. När IC i början på 1970-talet etablerades fanns inte mycket av det aktiva näringslivsarbetet som idag pågår ute i kommu- nema.

Tyvärr kom aldrig någon riktig integration att äga rum i det dagliga arbetet mellan IC och IC-ortemas kommunala näringslivsorganisation. Det finns historiska skäl till detta som har varit svåra att rå på.

Mot 1990-talet är det nödvändigt att i samverkan i Norrlands inland möta de utmaningar som tomar upp sig. I sammanfattning måste Norr- lands inland möta ett 90-tal präglat av: . Ökad intemationalisering. . Ökad konkurrens.

. Risk för större regionala obalanser. . Livsstilförskj utningar som skulle kunna spela inlandet i händerna. Under alla förhållanden måste denna framtid mötas med hjälp av ökad regional samverkan i de större projekten. Nischtänkandet måste slå rot på ett konkret sätt. Samverkan måste också syfta till uppbyggnad av nätverk lokalt, regionalt, centralt och intemationellt. I linje med dessa iakttagelser erfordras i första hand ”mjuka pengar” för ”mjuka investeringar”. l970—talets investeringar från samhällets sida i t. ex. fysiska faciliteter typ IC har haft stor betydelse under de gångna årtiondena. Mot 1990-talet måste däremot samhällets roll i första hand bli att investera i kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling och nätverksetable— ring. (Som tidigare framhållits innebär inte detta att fysiska tillgångar är ointressanta ur ett framtidsperspektiv. Sannolikt kommer dock intresset för byggnader specifikt utformade för tillverkning att gradvis minska till förmån av ”tjänstehus” av olika slag.) Iakttagelser av denna art är av centralt slag för Norrlands inland. Medan övriga landet under 1980-talet i hög grad blivit föremål för stora och strategiska kunskapsinvesteringar från samhällets sida typ regionala högskolor har Norrlands inland mer marginellt berörts av den dynamik som följt av kunskapsinvesteringarna. Här ligger en av de strategiska utmaningarna för hela Norrlands inland på 90—talet. Underlaget är givetvis för litet för att varje ort skall få en egen högskola. Det gäller i stället att finna nya vägar till kunskapsöverföring. De åtta IC-kommunema bör bli

pusselbitar i en bredare satsning på kunskapsutveckling i Norrlands in- Prop. 1989/90: 76 land. Bilaga 4.1 Kunskapsutveckling följer inte i någon högre grad några kommungrän- ser. Kunskaperna är till sin art gränsöverskridande. Att därför betrakta Norrlands inland som en helhet är i detta perspektiv nödvändigt. De förslag som redovisas längre fram i detta kapitel tar fasta på ovanstå- ende iakttagelser.

Stiftelsen lndustricentra

På grundval av de samlade kommunrapportema som tidigare redovisats och samtal med IC:s kansli framträder en relativt entydig bild av Stiftelsen lndustricentras roll under de gångna åren. lakttagelsema pekar sålunda på följande. . Riksdagens målsättning om att varje IC skulle skapa 300 nya arbetsplat- ser har ej uppnåtts. Det går härvid inte att peka på en enda orsak utan det dåliga resultatet står snarare att finna i en rad samverkande (och t.o.m. naturliga orsaker). I hög grad har det handlat om att erbjuda lokaler till redan lokalt verksamma företag. I linje därmed kan ej heller Riksdagens målsättning att styra den industriella expansionen till de orter, där de kan få den regionalpolitiskt största effekten, sägas ha uppnåtts. Synpunkter har på denna punkt framkommit som säger att regionalpolitiska ”paket” för andra regioner t. ex. i Bergslagen — delvis har sugit upp etableringsvilliga företag. . Trots den bristande måluppfyllelsen är berörda kommuner i huvudsak överens om att investeringen i IC varit en värdefull markering och resurs. Utan tvekan har man avlastat kommunerna en hel del problem och kostnader. Denna slutsats gäller för den gångna perioden. Mot framti- den finns en kommunal insikt om att ett bredare angreppssätt och nya metoder behövs för att stärka näringslivsutvecklingen i Norrlands in- land.

. IC har genomgående uppfattats som en organisation med en ren fastig- hetsförvaltande roll. Andra kompletterande roller — en sysselsättnings- skapande roll resp en företagsutvecklingsroll — har inte gått att etablera parallellt. Det allt intensivare näringslivsarbetet i kommunen har inte kopplats ihop med IC:s verksamhet. ' . Ur kundens — företagarens — utgångspunkt framträder en komplex och mycket splittrad regionalpolitisk bild. Samordningen är dålig mellan olika parter. Denna iakttagelse är i och för sig relevant på många håll i landet, men i Norrlands inland blir problemen än mer accentuerade av två skäl. För det första skapar problemens djup i Norrlands inland betydande behov av regionalpolitisk effektivitet och uthållighet. För det andra innebär de stora avstånden i Norrlands inland en extra påfrest- ning i beslutsvägama. Missförstånd och oklarheter uppkommer som en effekt av ett icke ”kundorienterat” synsätt i regionalpolitiken. OIC har inte integrerat sin verksamhet med andra organ såsom Norr- landsfonden, länsstyrelserna, utvecklingsfondema, regionala invest— mentbolag, kommuner, banker med flera regionala aktörer. I stället 441

Bilaga 4.1

opererar aktörerna ofta på egen hand i egna revir. Detta kännetecknar m. a. o." inte bara IC. Det finns skäl att särskilt understryka betydelsen av denna iakttagelse. Huvudskälet härtill är att det behövs en ny sam- verkan för att säkerställa uthållighet i regional utveckling i Norrlands inland. Denna punkt förväntas vara en av de mest avgörande för fram- gång på 1990-talet. . IC-anläggningarna kan rätt utnyttjade i framtiden spela en positiv roll som lokala stödjepunkter för näringslivsarbetet. Det är sålunda väsent- ligt att anläggningarna vidareutvecklas och att de idéer som i denna utredning fångats upp bland hyresgäster och kommunföreträdare tas tillvara på resp. ort. Ett effektivt arbete i denna riktning förutsätter en lokal/regional för- ankring av arbetet. Ett fastighetsägande och förvaltande på långdistans fungerar ineffektivt. I fortsättningen måste sålunda det lokala/regionala sambandet säkerställas. Erfarenhetsmässigt måste all offensiv fastighets- förvaltning bygga på en nära koppling till det dagliga livet i fastigheten.

Utvecklingsprogram 1990 - 1995

För att få en effektivisering och slagkraft till stånd av samhällets medver- kan i de åtta IC-kommunema, föreslås ett mer långsiktigt utvecklingspro- gram för perioden 1990—1995. Ramen för programmet bör ligga i in- tervallet 100— 150 mkr. Det övre beloppet är därvid satt för att markera att en högre ambitionsnivå än den miniminivå som nedan presenteras, i flera fall kan anses välmotiverad. Nödvändiga medel härför torde i stor utsträckning kunna frigöras genom en försäljning av befintliga IC-lokaler.

Programmets övergripande syfte är att stimulera utvecklingsbefrämjan- de projekt i de åtta 1 C -k0mmunerna.

Till sin karaktär är programmet inriktat mot lokalt/regionalt förankrade idéer. Ansvaret ska primärt läggas på lokala/regionala aktörer.

Programmet omfattar fem huvudpunkter:

A. Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i de befintliga IC- lokalerna. B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet. C. Teknik- och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma nischom- råden. D. Etablerande av nätverk utanför regionen. E. Infrastrukturåtgärder i övrigt.

I största möjliga mån bör åtgärderna stödja varandra. Synergimöjlighe- tema bör sålunda vara goda.

På den korta tid vi har haft till förfogande har de organisatoriska konsekvenserna av förslagen inte hunnit penetreras i detalj. Klart är dock att krafttag måste tas för att bättre koordinera det stora spektrum av samhällsingripanden som redan idag förekommer. Organisationsfrågan måste utredas vidare.

Vidare bör det av framställningen ovan framgå att det har varit svårt att finna bärkraftiga skäl att föreslå att Stiftelsen lndustricentra bibehålls.

Utsiktcrna att ge stiftelsen en ny roll ter sig om än inte mikroskopiska så Prop. 1989/90: 76 ändå Svåra att för5vara ekonomiskt. Vad gäller såväl rollen som företags- Bilaga 4.1 raggare och som näringslivsutvecklare har under senare år etablerats ett i de flesta fall mycket bärkraftigt alternativ i form av lokala näringslivsorga- nisationer. Det är mot denna bakgrund vårt förslag att Stiftelsen lndustricentra avvecklas och att medel för näringslivsutveckling i stället överförs till det lokala planet. För detta talar också det faktum att de åtta kommuner det här är fråga om, sinsemellan är synnerligen individuella i problembild, tänkbara insatser etc. I fortsättningen behandlas det fempunktsprogram som ovan skisse- rats:

A. Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i de befintliga IC- lokalerna.

Det är ett ofrånkomligt faktum att hyresnivån — även med en högeffektiv fastighetsförvaltning är för låg generellt sett i IC-lokalerna. Alla former av kostnadsstyrd och effektiv förvaltning torde därför redan på kort sikt innebära hyreshöjningar. Detta är också sunt sett ur de berörda hyresgäs- ternas synvinkel, då de eljest skulle komma att basera sin verksamhet på en konstlat låg och subventionerad hyresnivå. Det bör också i samman- hanget noteras att alla sådana former av löpande driftssubventioner har förkastats av internationella organ som OECD. Det bör därför vara en målsättning att komma ifrån denna typ av subvention.

Samtidigt står det helt klart att flera av de företag som idag bedriver verksamhet i IC-lokalerna har en svag ekonomisk bärkraft. Etablerandet av en kostnadsstyrd hyresnivå — även baserad på ren självkostnadsprincip utan exceptionella vinstpåslag kommer med största sannolikhet att innebära så stora påfrestningar på vissa unga företag i ett utvecklingsske- de, att verksamheten hotas.

Det är mot denna bakgrund vår slutsats att medel avsätts för att ge möjlighet till temporära hyresnedsättningarför vissa utvecklingsbolag i IC- lokalerna. Totalt kan en sådan insats beräknas kosta ca 10 mkr under femårsperioden 1990 _ I 995 .

B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet.

De åtta IC-kommunerna vittnar om en vilja att initiera och genomföra lokala utvecklingsåtgärder av långsiktig art. Man talar i termer av kommu- nala näringslivsstrategier eller utvecklingsprogram med en lång rad kon- kreta och åtgärdsinriktade punkter. Att få till stånd verklighetsanpassade utvecklingsprogram upplevs som mycket angeläget. Programmen utgör i praktiken en plattform som identifierar omvärlds- förhållanden och de nischer och projekt som kan utgöra de starka sidorna i kommunen. Operativa åtgärder ingår som en väsentlig del. Utifrån den analys som växer fram i ett lokalt samspel — och i vissa fall även regionalt — kan bättre förutsättningar skapas för prioritering och uppbackning av 443

Bilaga 4.1

projekten från flera aktörer. Därmed ges också utrymme för den nödvändi- ga uthålligheten.

Det är väsentligt att utvecklingsprogrammen formas på ett sådant sätt att konkreta åtgärder identifieras och att operativa resurser finns tillgängli- ga. På många håll finns också anledning att tala i termer av ett flertal utvecklingsprogram i en kommun. Under 80-talet har flera lokala nätverk vuxit upp ofta kallade lokala företagsgrupper isåväl centralorten som i de mindre orterna i samma kommun. Det är väsentligt att denna decen- tralisering beaktas i det vidare arbetet med olika utvecklingsprogram.

Erfarenhetsmässigt tar ett effektivt bearbetande av ett utvecklingspro- gram både tid och andra resurser i anspråk. Här anmäler kommunled- ningarna och näringslivssekretariaten att man upplever svåra flaskhalsar.

Svårigheterna ligger på flera plan. För det första gäller det att bena upp problemen för att överhuvudtaget värdera om det finns någon realism i att gå vidare. Man kan kalla detta för förstudiefasen. En professionell genom- gång i denna fas är väsentlig.

För det andra måste ett projekt om det efter förstudiefasen bedöms fortsatt meningsfullt drivas vidare in i en genomförandefas. Projektet måste då få ramar, budget och bemanning. Ofta stöter näringslivssekreta- riaten på praktiska problem i båda avseendena. Ekonomiska resurser saknas för att snabbt följa upp förslag som emanerar från t.ex. lokala företagargrupper. Förslag blir liggande eller följs upp men med bristfäl- lig kvalitet.

För att praktiskt råda bot på dessa flaskhalsar föreslås att s.k. ”mjuka medel” ställs till kommunernas förfogande under de närmaste 5 åren. Medlen kan användas av kommunernas näringslivssekretariat (motsva- rande) för att t. ex. låna in professionell hjälp på olika projektområden av central betydelse för regionens näringslivsutveckling. Insatserna kan avse analyser av omvärldsförutsättningar för ett visst projekt, kontakter och analyser för företagsetablering eller projektledarskap med anledning av ett specifikt genomförande av ett redan tidigare analyserat projekt.

Denna decentraliserade modell för företagsutveckling är så pass princi- piellt intressant i den fortsatta regionalpolitiken att erfarenheterna på denna punkt bör dokumenteras. För att genomföra detta program avsättes medel till respektive kommun. Totalt har beräknats att en ram på minst 50 mkr erfordras för femårsperioden.

C. Teknik -— och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma områden.

Ett genomgående drag i IC-kommunema och likväl i många andra inlands- kommuner i Norrland är svårigheterna att skapa stabila stödjepunkter för teknikkunskap och utbildning. Kommunerna har .på denna punkt vittnat om dels svårigheterna, dels viljan att ändå bygga upp stödjepunk- ter. I de ansträngningar som görs pekar erfarenheterna på att ett bredare regionalt samarbete ofta erfordras för att skapa en bas. Därmed kan slutsatsen dras att teknik- och utbildningssatsningama i normalfallet är något som berör hela Norrlands inland. I praktiken bör samband finnas mellan Norrlands inland och befintliga högskolor och teknikcentra.

I intervjuerna har genomgående framkommit hur svårt det är att dra åt Prop. 1989/90: 76 sig kunskapsintensiva projekt och att etablera kopplingar till Norrlands Bilaga 4.1 högskolor. Det är väsentligt att sådana kopplingar kommer till stånd och att FoU-världen får andra förutsättningar att skapa brohuvuden i Norr- lands inland.

I de aktuella kommunerna finns många olika kunskapsområden som kan bli föremål för vidare exploatering. Idéer, förslag och projekt saknas inte. Det är emellertid slående på vilket tydligt sätt nischen träteknik går som en röd tråd genom orterna. Man kan till och med tala om en förenan- de länk på denna punkt. (Det samma gäller om än i något mindre uttalad form området livsmedelsteknik. Se nedan.) Man är medveten om att skogsråvaran på skilda sätt måste vidareförädlas på plats i så hög grad som möjligt. Man är också medveten om att träteknik är ett vittomfattande kunskapsområde med snabb utveckling på t.ex. kontinenten och i andra delar av landet. En kunskapsutveckling rör sig på två plan: ett tekniskt och ett ekonomiskt/ marknadsmässigt. Båda har kopplingar till varandra.

Mot denna bakgrund föreslås ett närmare bearbetande av träteknikom- rådet. Härvid bör en naturlig knytning etableras med Norrlandsfonden, Träteknikcentrum i Skellefteå, ev Skellefteå Snickericentral liksom med högskolorna i Norrland. Det övergripande syftet bör vara att höja kunska- perna på träteknikområdet och att i linje därmed generera nya projekt till gagn för den trävarubaserade industrin i Norrlands inland.

Som exempel på åtgärder kan här nämnas konkret tekniköverföring till inlandsföretagen. Här kan paralleller dras med den typ av småföretagskon- sultation enligt särskild taxa som Institutet för Verkstadsteknisk forskning (IVF) i ett flertal år ägnat sig åt svenska verkstadsföretag. Verksamheten har haft karaktär av delvis fri konsultation (initialt) åt småföretagen i verkstadsbranschen.

Träteknikområdet kan också behöva någon/några praktiska stödjepunk- ter i inlandet. På t.ex. marknadssidan kan konstateras att arbete pågår i Ljusdals kommun och omkringliggande område för ett närmare samarbete mellan de trävarubaserade företagen. Inventeringen inleddes 1989 och går under benämningen X—TRÄ. Ungefär motsvarande arbete pågår också i Strömsunds kommun.

I den sistnämnda kommunen har också knutits förhoppningar om ett s.k. ”trätekniskt centrum” med uppgift att bl.a. bedriva utbildning på 2- årig (senare ev 3-årig) träteknisk linje, I-årig påbyggnadsutbildning i mö- bel- och inredningssnickeri, Specialkurser i träkännedom, sågverks- och hyvleriutbildning samt andra kortkurser som kan hänföras till branschen.

Konceptet rymmer också flera andra delar med bl.a. en integration av utbildningen i ett tekniskt centrum.

I detta sammanhang har också uppkommit förslag om ett målinriktat nyhetsbrev för teknikspridning. Även denna del borde övervägas närmare.

Det bör också finnas anledning att överväga initiering av ett kvalitetsut- vecklingsprogram för träsektom i Norrlands inland.

Ramen för det trätekniska programmet kan för hela perioden beräknas uppgå till 15 mkr. Merparten av denna summa har beräknats behöva anslås till ett träteknisk! centrum [ Strömsund. 445

Bilaga 4.1

En annan nisch med intressant potential är livsmedelsområdet. I de flesta IC-kommuner finns företag och projekt med livsmedelsinriktning. Ofta handlar det om livsmedel med en mer exklusiv karaktär — t.ex. renkött i olika former, skogens bär, högkvalitativa grönsaker, drycker av skilda slag. Genomgående har verksamheterna emellertid en mycket be- gränsad omfattning och därmed en smal bas att stå på.

Mot bakgrund av de konsumtionsmönster som allt tydligare utvecklat sig på 1980-talet och som förväntas bli än mer markerade på 90-talet bör livsmedelsprodukter från Norrlands inland ha möjligheter att finna en marknad i såväl Sverige som utomlands. Konsumenterna efterfrågar dels mer miljöintressanta produkter dels sådana kvalitetsprodukter som står för en särprägel och därmed kan ge: något av en exklusiv smakupplevelse. På 90—talets konsumentmarknad med sin fokusering på mångfald skulle norrländska livsmedel ha förutsättningar att möta kräsna kunder.

I linje med dessa iakttagelser har en del gjorts. Svårigheterna är emeller- tid betydande att med uthållighet nå ut till en marknad på långt avstånd. Nätverken är ofta outvecklade. Ett produktionstänkande har ett starkare fotfäste än ett marknadstänkande.

Bland intressanta marknadsidéer som nyligen etablerats kan här nämnas Top Trading med varumärket Top of Europe. Här erbjuds marknaden bl. a. en lång rad norrländska livsmedelsprodukter av hög kvalitet. En allt större del går på export (Tyskland i iirsta hand). Det principiellt intressan- ta i detta sammanhang är att handelshusliknande verksamheter av detta slag kan finna sin roll och underlätta för många underleverantörer i Norr- land. Svårigheterna är dock många. Bl.a. erfordras uthållighet.

Mot den bakgrund som beskrivits föreslås att ett livsmedelsprogram för marknadsinriktade åtgärder initieras. För denna del förslås en ram på 5 mkrför perioden.

Bristen på högskoleutbildning och FoU-projekt i Norrlands inland — i alla fall sådana med en bäring på näringslivsutvecklingen — är idag myc- ket påtaglig. Fungerande och täta kopplingar till högskolorna i t. ex. Norr- land saknas i hög grad. Kommunerna uppfattar det i stort sett enhälligt som att man har hamnat bredvid den dynamiska kunskapsutvecklingen. Här måste åtgärder sättas in för att bygga broar mellan kustlandet och inlandet. Dessa broar måste vara mycket praktiskt upplagda för att de ska upplevas som nyttiga för näringslivet och därmed värda investeringar. .

På denna punkt bör snarast överläggningar komma till stånd i samarbete mellan berörda inlandskommuner, Norrlandsfonden och högskolorna i Norrland i syfte att få igång distansundervisning, ”lokala centra” och FoU-anknytning. Betydande erfarenheter har på detta område redan sam- lats inom ramen för den distansundervisning som sedan flera år bedrivits av Umeå Universitet. Det vore en samhällsekonomisk förlust om denna verksamhet inte ytterligare följdes upp och breddades till att omfatta även regionala högskolor och nya mottagarorter.

Vi har beräknat att ett belopp på 25 mkr erfordas för att fullfölja redan initierade åtgärder och utveckla nya inom detta vitala område. Därutöver bör det finnas skäl att i samarbete med Norrlandsfonden få fram medel för operativa FoU-projekt av värde för såväl inlandskommunerna som högsko-

lorna själva. Det bör understrykas att detta är ett området där det finns Prop. 1989/90: 76 starka skäl att överväga en ytterligare ambitionshöjning utöver den här Bilaga 4.1 föreslagna. Här öppnar sig på 90—talet i själva verket ett intressant område att nischinriktat satsa på i samverkan mellan Norrlandsfonden m.fl. och Norrlands samtliga högskolor. För den fortsatta utvecklingen av dessa högskolor är det väsentligt att FoU-medel tillförs. Frågan är för närvaran- de föremål för intresse bland högskoleledningama.

D. Etablerande av nätverk utanför regionen

På 90-talet blir inlandets marknad i än högre grad en fråga om att tränga ut på en europamarknad (väst- såväl som östeuropa) med såväl produkter som tjänster. Europamarknaden kan ses som vår egen hemmamarknad. Oavsett bransch handlar det om att lyckas med att bygga brohuvuden till andra marknader.

Det står helt klart att denna fråga inte går att lösa med särlösningar från några få kommuner. En slagkraftig marknadsetablering erfordrar samver- kan och synergier från hela den norrländska arenan.

I de kommuninventeringar som ligger till grund för denna utredning har tydligt framgått att aktörerna upplever någon form av brohuvud eller skyltfönster mot europamarknaden som önskvärt. Man inser samtidigt att ett projekt av detta slag kräver en bred samverkan.

IC, likaväl som Norrlandsfonden, har berört ifrågavarande behov. Ett förslag från IC har därvid framkommit om att etablera ett brohuvud på Arlanda. Det kan ifrågasättas om just Arlanda är rätt plats för att etablera de nya kontaktytor som erfordras. Förslaget bör dock diskuteras vidare utifrån just det nätverkstänkande som ovan flera gånger framhållits.

Med anledning av ovanstående bör närmare övervägas möjligheten att bygga upp några brohuvuden för det norrländska näringslivet i vid me- ning. Syftet kan sammanfattas på följande sätt: . ge ökade kontaktmöjligheter mellan norrlandsregionen och marknaden via en egen ”marknadsplats” med försäljning och utställning; . ge kvalificerad hjälp till Norrland avseende EG-information m.m. rö- rande affärsrelevanta data, FoU-projekt, upphandling, nya regelsystem. (Motsvarande gäller i tillämpliga delar för östeuropa.) Rent praktiskt kan flera nedslagsplatser vara aktuella t.ex. Bryssel, Sophia Antipolis, Geneve, Arlanda och/eller Stockholm city. Med bro- huvuden i dessa lägen skulle Norrland-plötsligt komma nära och rakt in i marknaden. Dessutom får regionen egna skyltfönster att kraftsamla kring. I sig torde en sådan samling vara till nytta och skapa nya synergieffekter till gagn för både tillverknings— och tjänstesektorema i Norrland.

För att stimulera uppbyggnaden av beskrivna brohuvuden behövs initi- erande medel. Därför föreslås här att medel avsättes för en analys och projektering på 2 mkr. Om det visar sig aktuellt att genomföra projektet/—n avsättes medel motsvarande 50% av drift- och investeringskostnaderna under en första 5-årsperiad, dock maximalt 15 mkr. Uppläggningen förut- 447

- Bilaga 4.1

sätter med andra ord att ytterligare part/er träder in som intressenter. Möjligheterna att finna sådana bedöms som icke orealistiska.

E. Infrastrukturåtgärder i övrigt

Ända sedan regionalpolitiken först kom i fokus i Sverige på l960—talet har transport- och kommunikationsfrågor i allmänhet fångat intresset. Det kan därför tyckas patetiskt att åter ta upp bl. a. dessa frågor inom ramen för allmänna infrastrukturella åtgärder. Hit har vi avslutningsvis även fört frågan om riskkapitalförsörjning till mindre företag.

OJämväg

De kommuner som ligger i anslutning till inlandsbanan framhåller att godstrafiken är ett väsentligt argument i näringslivssammanhang. Sam- tidigt vill man slå vakt om persontrafikmöjligheterna. Man anser att dagens trafikvolym inte speglar de faktiska möjligheterna. I ett gemen- samt uttalande har kommunerna pekat på att ”regeringen borde avsätta resurser för att åtminstone ytterligare ett antal år i en mer offensiv anda än hittills och gärna i okonventionella former pröva olika möjligheter att utveckla trafiken . . .”

Kommunkontaktema har pekat på att det som efterlyses för närva- rande är en inträngande kommersiell genomlysning av inlandsbanan i syfte att identifiera helt nya lösningar, inklusive ev nya intressenter.

Även i Haparanda är jämvägsfrågan av vitalt intresse I detta fall är det transiteringen av handeln i öst- västlig riktning som är av utomor- dentlig och långsiktig betydelse för regionen.

Fortsatt utredning bör därför snarast vidtas av järnvägstrafikens roll i Norrlands inland under 1990-talet. Medelsbehovet för en sådan utred- ning och för utredning om flygtrafikens förutsättningar (se nedan) har beräknats till ca 5 mkr. . Flyg

För att utveckla näringslivet i en region idag — och med största sanno- likhet av allt större vikt i morgon — erfordras snabba och effektiva persontransporter. Det gäller inom tillverkningsindustri likväl som inom tjänsteproducerande näringar och turism. Med det tidsavstånd från Stockholm som idag gäller för såväl Sveg som Haparanda (ca 1/2 arbetsdag) föreligger begränsade förutsättningar att förnya näringslivet.

I Haparandas fall föreligger en i det närmaste exceptionell situation eftersom man enbart befinner sig. på ca 25 km avstånd från en interna- tionell flygplats (Kemi). På det nordiska planet borde förhandlingar tas upp i syfte att öppna Kemi flygplats för svensk inrikestrafik.

En snabb översyn av flygtrafiken till de åtta (C-kommunerna är ett högt prioriterat önskemål. . Riskkapital Det har inte varit vår primära utredningsuppgift att granska riskkapital- tillgången inom norrländskt näringsliv. Det måste dock konstateras att flera av de problem som här behandlats emanerar ur försök att rädda redan i utgångsläget underkapitaliserade företag genom hyressubven- tioner etc.

Bilaga 4.1

Med risk för att göra en alltför grov generalisering vågar vi ändå påstå att riskfinansieringen i norrländskt näringsliv är bristfällig. Varken ut- vecklingsfondema eller Norrlandsfonden har förmått tillgodose de be- hov som finns. Senare tids satsningar som Malmfältens Finans synes i det närmaste ha dragit en bedräglighetens slöja över sig. Det kapital som tillförts projekt i Norrlands inland är utomordentligt begränsat.

Utan ett säkerställande av en fungerande riskkapitalmarknad där staten under överskådlig tid måste vara direkt involverad kommer inte tidigare föreslagna åtgärder att bära frukt. Den enda väg som är fram- komlig torde vara en förstärkning och fokusering av Norrlandsfondens aktiviteter mot Norrlands inland. Detta kräver ökade frihetsgrader i fondens sätt att agera samt en förstärkt näringslivsförankring ifondens styrelse eller andra beslutande organ.

Alternativa former för ägande och utveckling av Ptop- 1989/90: 76 Stiftelsen lndustricentras anläggningar Bllaga 4—2 Yngve Öberg Sammanfattning

Stiftelsen lndustricentras övergripande mål måste realiseras under 90—talet om de aktuella centralorterna i Norrlands inland ska överleva i framtidens tjänstcsamhälle. Som framgår av Carl Fredrikssons utredning så krävs därvid ett mycket kraftfullt och ”kundorienterat” angreppssätt för att skapa en attraktiv företagsmiljö utifrån varje orts speciellaförutsättningar och resurser.

[C:s uppläggning och resurser ärinte anpassade till de nya förutsättning- ar som gäller. Den centraliserade organisationen måste enligt vårt förme- nande avvecklas. Nya ägare måste ta ansvaret för att organisera verksam- heten tiIl professionella utvecklings- och fastighetsbolag, vars framtid står och faller med förmåga och kompetens att utveckla ortens företagsmiljö. Utgångspunkten är det uttalade behovet att bättre samordna erforderliga kvalitetshöjningar, när det gäller infrastruktur och samhällsservice med arbetet att bygga upp en väl fungerande och framtidsinriktad företags- miljö.

För att realisera en sådan högre ambitionsnivå krävs att en strategi för varje centralort utformas med anpassning till ortens specifika möjligheter och resurser. — De totala utvecklingsinsatserna kan illustreras av figuren, där samordnade insatser är nödvändiga för att uppnå avsedd effekt.

Kommunens infra- struktur och miljö

Kommersiell Fysisk miljö förelagsriiiljö - bra företags- - områden service - lokaler

- reknikurv. - teknisk försörja

Fig. En attraktiv företagsmiljö kräver utveckling med helhetssyn.

En kombination av privata och kommunala ägareintressen verkar mest intressant. Samtal med olika intressenter och resultatet av hyresgästenkä- ten talar för att kommunen ska begränsa sitt ägarengagcmang till max 49 %. Kommunens inflytande utövas inte i första hand genom aktieägandet utan mera genom att ge bra samhällsservice och stöd till näringslivets utveckling, t. ex.-mcd snabb myndighetshantering och bra boendemiljö för 450

nyckelpersonal. Om det lokala utvecklings— och fastighetsbolaget i samver- Prop. 1989/90: 76 kan med befintliga och nya företag lyckas så ger det utslag på kommunens Bilaga 4.2 sysselsättningsläge och budget, vilket torde vara kommunledningens pri- mära ansvar och belöning för dess insatser.

I den mån kommunen har egna fastigheter som lämpligen kan ingå i utvecklingsbolagets fastighetsbestånd, så kan detta vara en möjlighet att även för kommunen frigöra investerat kapital. Samordningsvinster ligger också i gemensamma näringslivsresurser och bättre nyttjande av driftper- sonal och förvaltningsadministration. Varje centralort behöver en väl fun- gerande serviceorganisation även för andra fastighetsägare och företagare i kommunen.

Det vore en stor fördel om en_finansiel/t stark majoritetsägare tar huvud- ansvaret för att i samverkan med lokala partners bygga upp lokala bolag och genomföra den skisserade utvecklingen enligt kap 4 — i första hand på lC-orterna. Detta skulle underlätta en gemensam marknads- och teknikut— veckling på intressanta nischområden (se Carl Fredrikssons utredning).

Den kritiska faktorn i en nödvändig strukturförändring av lC-verksam— heten är att finna rätt ägarestruktur som kan kombinera lokal förankring med resurser och intresse att utveckla den lokala företagsmiljön och mark- nadskontakterna utanför regionen. För att säkerställa en framgång med ortspecifika lösningar behövs en resursstark majoritetsägare i varje utveck- lingsbolag som kan bidra till att lyfta kompetensnivån och vinna tid i konkurrensen om bra företagare och välutbildad arbetskraft på alla nivåer. Det lokala utvecklingsbolaget får härigenom tillgång till en professionell resurspool och ett nätverk som är nödvändigt för att klara ambitiösa utvecklingsprojekt.

Den konkreta lösningen på varje ort kommer givetvis att variera beroen- de på de lokala förutsättningarna och de framtida ägarnas resurser och förmåga att mobilisera lokala, regionala och centrala resurser i en strategi för den aktuella bygdens överlevnad och utveckling.

Med den skisserade uppläggningen kan staten med stor sannolikhet frigöra ett avsevärt investerat kapital och successivt avveckla de driftun- derskott och ränteeftergifter som idag belastar budgetramen för regional- stöd.

Det friställda budgetutrymmet bör kunna användas till mera målinrikta- de lokala insatser när det gäller att systematiskt och med helhetssyn utveckla ett rimligt antal centralorter som stödpunkter för glesbygdens sysselsättning och samhällsservice. (Se förslagen i Carl Fredrikssons utred-

ning).

Bilaga 5

Sammanfattning av och remissyttranden över Rapporten Ostersund och Norrlands inland

(Ds 1989:31, 32)

Rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989: 3 1, 32) utarbetad av Sven Moberg har remissbehandlats under hösten 1989.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhava- ren (ÖB), försvarets förvaltningsskola (FörvS), överstyrelsen för civil be- redskap (ÖCB), postverket, televerket, riksantikvarieämbetet (RAÄ), universitets— och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens lantmäteriverk, statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveck- ling (STU), statens naturvårdsverk (SNV), delegationen för glesbygdsfrå- gor, länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Skogsstyrelsen, expertgrup— pen för forskning om regional utveckling (ERU), konsumentverket, Sveri- ges lantbruksuniversitet (SLU), Bergs, Bräcke, Strömsunds, Åre och Öster- sunds kommuner, Jämtlands läns landsting, AMU Jämtlands län, Jämt- lands läns museum, Jämtlands läns TCO-distrikt, Svenska kommunför- bundet, Landstingsförbundet, Centrum för glesbygdsteknik (CGT), Temu lnteractor AB, Norrlandsfonden, Västemorrlands och Jämtlands läns han- delskammare och Riksidrottsförbundet.

Dessutom har yttranden inkommit från Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Länsmusiken i Jämtlands län och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. _

Luftfartsverket och Krokoms kommun har avstått från att lämna något yttrande.

Flera remissinstanser anser att utredarens förslag är angelägna och att det nu behövs beslut om insatser. AMS påpekar att trots dagens gynnsamma arbetsmarknadsläge kvarstår de grundläggande strukturproblemen. Det är därför viktigt att de föreslagna åtgärderna ”behandlas i ett sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utvecklingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet”.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ”ser det som mycket glädjande att regio- nen nu, efter långvariga och svåra regionala problem, äntligen uppmärk- sammas med förslag till sammanhängande och genomgripande åtgärder”. Länsstyrelsen pekar på att de lagda förslagen har ”en tyngdpunkt mot förstärkt infrastruktur främst inom området högre utbildning” och menar därför att det är viktigt att förslagen prövas tillsammans med förslagen från SIND och länsstyrelsen.

Östersunds kommun menar att problemen i Jämtlands och Norrlands

inland gör ”att det snabbt kommer till konkreta beslut och att förslagen Prop. 1989/90: 76 börjar realiseras”. Bilaga 5

Jämtlands läns landsting konstaterar ”det angelägna i att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Jämtlands län”. Landstinget framför vidare ”våra starka önskemål om att förutsättningar snarast skapas för konkret genom- förande av föreslagna åtgärder”.

Bergs kommun förutsätter att rapporten leder till snabba och konkreta beslut.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare menar att de före- slagna åtgärderna behövs och ”vill med skärpa påtala att det är bråttom”.

Förthillstyrker förslagen men anser att det behövs en särskild organisa- tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Lantbruksstyrelsen anser att de förslag till utvecklingsinsatser för Öster- sundsregionen som förs fram i rapporten kommer att ”få betydelse för landsbygdens utveckling inte bara i Jämtland utan även i övriga län i norra Sverige”.

Landstingsförbundet konstaterar att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitk avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland.

Några remissinstanser, bl. a. Bergs kommun och kommunförbundet, ef- terlyser en klarare strategi för hur insatser i Östersund ska kunna komma glesbygdskommunema i länet till del.

Strömsunds och Bräcke kommuner samt LRF menar att utredaren borde ha övervägt utlokalisering av verksamheter från Östersund till glesbygds- kommunema i länet.

SIND. tycker att utredaren bättre borde ha uppmärksammat Östersunds ställning i ett riksperspektiv. De bedömningar som görs av utbildnings- och kompetensfrågor är tillämpliga på samtliga län med regional högskola. SINDs generella åsikt är att ytterligare satsningar måste göras på utbild- ningen, såväl högskole- som fort- och vidareutbildningen.

SÖ påpekar att det är en allvarlig brist att utbildningen i gymnasieskolan och komvux inte behandlas i utredningen.

Åre kommun anser att insatserna de närmaste åren bör koncentreras till områdena kommunikationer och utbildning.

UHÄ ifrågasätter om det. är möjligt att rekrytera ”alla kompetenta och forskarutbildade lärare och forskare till de föreslagna verksamhetema”.

ÖCB är positiva till förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd minskar det civila försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter.

Jämtlands läns TCO-distrikt påpekar att utredningen saknar ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvarande och/eller nya yrkesområden”.

ERU ifrågasätter det rimliga i att regeringen tillsätter en särskild utred- ningsman för att komma med förslag till utvecklingsinsatser i en kommun eller ett län inom områden ”där det är nödvändigt att på central nivå väga mellan behov i skilda delar av landet".

Bilaga 5

I utredningen föreslås en utökning av utbildningen på högskolan inom områdena ekonomi, turism (inkl. kultur), systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbete, byggnadsteknik samt särskilda utbildningsanordningar för elitidrottare. Vidare föreslås att högskolan får ökade resurser för fort- bildning och vidareutbildning.

En enig remissopinion instämmer i synen på behovet av högskolesats- ningar i Östersund. Utredarens förslag stöds av SL U. postverket och LRF.

UHÄ anser inte att antalet platser på ekonomlinjen eller systemveten- skaplig linje bör ökas under överskådlig tid. Antalet platser på turismlinjen har nyligen utökats och utbildningsbehovet är för närvarande föremål för en översyn. Därför bör inte denna utbildning ökas för närvarande. I stället för en generell uppräkning av per capita-kostnaderna på alla tre linjerna bör medlen användas för forskningsanknytning och lärarfortbildning. UHÄ ”räknar med att kompetens. för att genomföra ingenjörsutbildning för det byggtekniska området i framtiden kommer att finnas även vid högskolan i Östersund”. De finner det önskvärt att högskolan kan fortsätta försöksverksamheten med särskilt anpassade studier för elitidrottare. Den föreslagna påbyggnadsutbildningen i socialt arbete ingår i årets anslags- framställning från UHÄ. När det gäller den föreslagna utbildningen i folkhälsoarbete bör tillgången på erforderlig kompetens utredas ytterliga- re. Det skulle vara en fördel om utrymmet för fort- och vidareutbildningen kan ökas. Högskolan bör därför ges särkilda planerings- och informations- resurser för denna verksamhet.

Några remissinstanser efterlyser insatser inom den humanistiska sek- torn. Det gäller bl.a. SÖ, UHÄ, FörvS och Jämtlands läns museum.

Flera remissinstanser tycker att utbildningssatsningen borde vara mer anpassade till de förutsättningar som finns i regionen. SIND menar att de föreslagna resurserna borde koncentreras till några områden som på sikt kan göra Östersund intressant i ett nationellt perspektiv. Turism skulle kunna vara ett sådant område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Jämtlands läns TC O—distrikt anser att förslagen är mycket positiva för länet, men tycker att det hade varit motiverat att föreslå en förlängning av turismutbildningen till tre år och att föreslå en särskild kulturvetarlinje.

Östersunds kommun föreslår att Östersund blir ”huvudort för turismut- bildningen i Sverige genom utbyggnad av utbildningar till en 3-årig utbild- ning och ökat intag”. Dessutom föreslås att högskolan erhåller ”särskilda resurser för att utveckla riksunilka tekniska utbildningar”. Intressanta nischer för högskolan i Östersund kan t. ex. vara ”satsningar på elitidrott och utbildning som finansieras av kommun och landsting.”

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ”anser att Öster- sund har förutsättningar att inta en ledande roll i landet vad avser utbild- ning med inslag av forskning och utveckling inom bl.a. energiområdet, turism/rekreation, ekoteknik, informationsteknologi och träindustri”.

RAÄ. anser att det är ”angeläget att pröva kurser som inriktar sig på länets historia och kultur dels för att kunna utveckla en modell för att

användas i andra regioner, dels för att kulturhistoriska moment är eftersat- Prop. l989/ 90: 76 ta i grundutbildningen”. Inom den föreslagna byggnadsingenjörsutbild- Bilaga 5 ningen bör en inriktning mot traditionella byggnadsmetoder prövas. Ett par instanser påpekar behovet av distansundervisning. Bergs kom— mun menar att högskolan i högre utsträckning än idag bör bedriva kurser på de mindre orterna i länet. SÖ anser att distansutbildning är viktigt i Jämtland därför bör länet prioriteras vid försöksverksamhet inom detta område. Riksidrottsjörbundet är positiva till förslaget om utbildning av elitidrot- tare. De stöder också de synpunkter som finns i rapporten på att Östersund på sikt bör ha möjligheter att bygga upp ett centrum för idrottsutveckling.

Utredaren föreslår att högskolans resurser för s.k. forskningsanknytning och kontaktverksamhet bör utökas successivt under en sexårsperiod så att resurserna budgetåret 1995/96 uppgår till 2 milj. kr. per år.

UHÄ'stöder förslaget och påpekar att bristen på forskarutbildade lärare är stor vid samtliga mindre och medelstora högskolor. En ökad satsning på lärarfortbildning och andra forskningsanknytningsåtgärder är avgörande för standarden vid alla mindre högskolor.

I utredningen föreslås att högskolan årligen tilldelas medel för forskning på eget programansvar. Medlen bör utgå med successivt höjda belopp. Under perioden 1990/91—1995/96 bör dessa uppgå till sammanlagt 15milj.kr. Utredaren anser inte att det är aktuellt med fasta forskningsresurser förrän tidigast 1996/97, men en lämplig framtida inriktning är professurer i inforrnationsbehandling, företagsekonomi, nationalekonomi, sociologi och socialt arbete.

Av de remissinstanser som behandlat frågan är de flesta positiva till förslaget. Flera instanser pekar på behovet av att forskningsinsatsema profileras.

SIND understryker behovet av koncentration av forskningsresurserna till lämpliga områden, en koncentration av turistutbildningen i Östersund bör också innefatta forskningsresurser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningens förslag till professu- rer ska kompletteras med en professur i turismvetenskap alternativt tu- rismvetenskap med ekonomisk inriktning.

Östersunds kommun menar att en professur i turism samt forsknings- ' och utvecklingsinsatser inom turismområdet är nödvändiga. För att hög- skolan på ”lång sikt skall behålla och stärka sin ställning behöver fasta forsknings— och utvecklingsinsatser vid skolan inrättas”.

Bräcke kommun tycker att högskolan bör kunna utvecklas till en ledande 455

Bilaga 5

forsknings- och utvecklingsenhet inom bl.a. energiområdet, turism/rek- reation och ekoteknik.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser ”att en forskningsenhet med en professur inom landsbygdsområdet bör knytas till högskolan i Östersund, alternativt högskolan i Växjö”.

SÖ ifrågasätter om det inte är möjligt att pröva frågan om fasta forskar- tjänster tidigare än vad utredaren föreslår.

STU är tveksamma till att nu expandera en icke uppdragsstyrd forskning på eget programansvar, ställning till frågan bör anstå till dess att statsmak- terna tagit principiell ställning till fasta forskartjänster vid regionala hög- skolor.

UHÄavstyrker bestämt en fast forskningsorganisation med professurer. Det som nu måste utvecklas ”är en samverkan i friare former som nätverk mellan de mindre och medelstora högskolorna och forskare/forskargrup- per vid universiteten”.

Utredaren föreslår en resursförstärkning på 36 milj.kr. för arbetsmark- nadspolitiska insatser under budgetåren 1990/91—1991/92 i Jämtlands län i första hand med inriktning på Ögtersundsområdet. Medlen ska an- vändas för utbildning i företag, arbetsmarknadsutbildning, starta-eget- bidrag och en friare användning av sysselsättningsskapande medel.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva. AMS understryker ”de fria medlens betydelse för att de utvecklingsin- satser som utredningarna föreslår skall kunna förverkligas” och att utbild- ningsinsatsema får en långsiktig inriktning mot näringsgrenar som kom- mer att ha arbetskraftsbehov, t. ex. träindustrin och turismen.

Flera instanser tycker att en vidgad användning av starta-eget-bidraget bör prövas i ett större område. SIND anser att den föreslagna satsningen på arbetsmarknadsutbildningen är angelägen och att förslaget om en utvidgad målgrupp för statta-eget-bidrag bör omfatta hela stödområde A och B. Kommmunjörbundet menar att den vidgade användningen av starta-eget- bidraget skall kunna ges även i andra regioner med liknande behov. Lant- bruksstyrelsen påpekar att starta-eget-bidrag för närvarande kan utgå till sökande med anknytning till jordbruket inom ramen för åtgårdsprogram- met för jordbruket i norra Sverige. Erfarenheterna av detta har varit positiva.

AMU Jämtland stöder utredningens förslag men anser att förslagets inriktning på tillverkande företag är för ensidigt och anser att medel även ska avsättas för turismutbildning.

SÖ anser att förslagen är traditionella och att medlen borde kunna användas till kompetenshöjning i andra former t. ex. samverkan gymnasie- skola/komvux.

Bilaga 5

Utredaren föreslår att utbildningsstiftelsen Zenit, i samband med en omst- rukturering av verksamheten, skall få statligt stöd på 1 milj. kr. per år under en treårs period.

Flera remissinstanser stöder förslaget bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län och Norrlandsfonden. AM U Jämtland anser att en utveckling av stiftelsen Zenit är mycket angelägen och påpekar att det är viktigt att lokaliserings- stöd cller annat stöd kan komma ifråga för speciella projekt.

Några remissinstanser påpekar att Zenits roll behöver klargöras. SÖ betonar att Zenits roll i förhållande till reguljär utbildning bör preciseras. SIND menar att det är viktigt att Zenits roll och verksamhetsidé klargörs innan bidrag beviljas. Bidrag bör kopplas till vissa uttalade aktiviteter.

I utredningen föreslås att frågan om ett underhållstekniskt centrum utreds ytterligare dels måste en marknadsundersökning göras, dels måste organi- sationsfrågor lösas.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, bl.a. läns- styrelsen i Jämtlands län som också konstaterar att utredningsarbetet pågår.

Flera remissinstanser påpekar att samverkan bör ske med övriga aktörer inom det underhållstekniska området. STU anser att underhållsteknik är ett viktigt område men med de begränsade personella och ekonomiska resurser som finns inom området anser STU att det är viktigt att regionala insatser kopplas till det nationella forskningsprogrammet inom drifts- och underhållsområdet. UHÄtycker att förslaget är intressant, men att det bör byggas upp i samverkan med den kompetens som finns vid DUC i Härnö- sand, ATS i Östersund och högskolan i Karlstad. Norrlana'sjonden påpekar det angelägna i att verksamheten samverkar med de organisationer som verkar inom området i Sundsvallsregionen samt kopplas till verksamheter vid Norges Tekniska Högskola i Trondheim. SIND ansluter sig till utreda- rens förslag och påpekar att en central uppgift bör vara att få med ett antal stora privata företag med koppling till underhållssidan.

I utredningen föreslås att en utredningsman tillsätts för att detaljutforma en organisationsplan för ett informationsteknologicentrum i Östersund. Uppgiften för ett IT-centrum skall bl.a. vara att aktivt verka för att myndigheter och företag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin verksamhet samt verkar för att enskilda människor ges bättre möjlighet att utnyttja informationsteknologin. Utredningsmannen bör utreda såväl en fristående organisation som en lämplig organisatorisk knytning till länssty— relsen.

Bilaga 5

Förslaget stöds av AM U Jämtland, Östersunds kommun och Norrlands- fonden. FörvS anser att det är viktigt att ett IT-centrum skapas, och att det ”kan vara en motor i olika former av distansutbildning”.

Lantbruksstyrelsen påpekar att det är viktigt att i detta sammanhang ta särskild hänsyn ”till landsbygdens näringsliv och utbildnings- och infor- mationsbehov”.

Televerket framhåller att de tekniska förutsättningarna finns och att ”huvudsatsningen för ett IT—projekt måste vara att hitta konkreta använd- ningsområden, där kunderna har egen nytta av informationsteknologin”.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att ”parallellt med den organisato- riska uppbyggnaden måste den praktiska och behovsanpassade verksam- heten byggas upp bl. a. i form av ett antal försöksprojekt”. Vidare anförs att det är nödvändigt att tillsätta den föreslagna utredningsmannen ”för att arbetet skall kunna fortgå enligt utredningens och länets ambitioner”. Länsstyrelsen föreslår att 5 milj.kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden.

Ett par remissinstanser anser att förslaget inte är tillräckligt preciserat. SIND menar att det återstår ett omfattande utredningsarbete innan det går att bedöma idén. STU påpekar att det är viktigt att redan från början se långsiktigt på finansieringsfrågan. STU bedömer att en koncentration till ett fåtal teknikområden är en riktig strategi, och att IT-teknik kan vara av strategisk betydelse för Jämtland. Dessutom ställer sig STU tveksam till att ”tio experter har möjlighet att med tillräcklig kvalitet täcka in alla de kompetensområden som skulle fordras för att möta utredningens förvänt- ningar på centret”. En alternativ uppläggning av centret som borde över- vägas är att mer flexibelt använda experter i olika projekt.

UHÄ avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. De ifrågasät- ter om det finns kompetens och behov av de föreslagna insatserna. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk för detta centrum och landets högskolekompetens på området skall utvecklas.

Utredaren föreslår att en utredningsman tillsätts med uppgift att detaljut- forma en organisationsplan för ett centrum för landsbygdsutveckling i Östersund. Glesbygdsdelegationens personal och verksamhet bör överfö- ras till centret.

Förslaget tillstyrks av bl. a. Bergs och Östersunds kommuner, Jämtlands läns TC O-distrikt. länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrlandsfonden. UIIÄ'tillstyrkcr förslaget under förutsättning att formerna för samverkan med övriga centrumbildningar för glesbygdsfrågor övervägs. Lantbrukssty- relsen menar att ett centrum för landsbygdsutveckling ”skulle bli ett värde- fullt komplement till det arbete som redan påbörjats av andra organ och myndigheter”.

SIND ansluter sig till förslaget men påpekar att det hade varit värdefullt om förslaget hade underbyggts av en utvärdering av delegationens verk-

samhet och av det åtgärdsprogram som drivits av lantbruksstyrelsen i de Prop. 1989/90: 76 sju nordligaste länen. När det gäller verksamhetens inriktning bör hög Bilaga 5 prioritet ges åt insatser för ungdom och kvinnor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län stöder förslaget och framhåller att centret ”bör fungera som en kompletterande resurs med samordning av projekt med uttalat inslag av utveckling. Uppföljningsfrågoma bör ägnas uppmärksamhet”.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget men betonar att projektverksamhetcn bör ha generell rikskaraktär.

Konsumentverket ”anser det anmärkningsvärt att betydelsen av en fun- gerande dagligvaru- och drivmedelsservice inte berörs närmare i betänkan- det”. Konsekvensen av detta torde bli att ansvaret för dessa frågor även i fortsättningen kommer att ligga på konsumentverket. En angelägen arbets- uppgift för centret bör, enligt konsumentverket, vara att utveckla den offentliga statistiken så att förhållandena i landsbygdsområdena bättre kan följas.

Några remissinstanser påpekar att statsmakterna först bör ta ställning till den framtida regionalpolitikens mål och medel innan beslut om ett landsbygdscentrum fattas. Denna åsikt framförs av bl.a. SLU, glesbygds- delegationen, kommunförbundet och LRF.

Flera av de remissinstanser som är positiva till förslaget har kommente- rat organisationsfrågor. SLU påpekar att det är en brist att utredaren inte har behandlat frågan om hur en nära kontakt med berörda departement skall vidmakthållas.

Glesbygdsdelegationen poängterar behovet av en stark organisation som på central nivå arbetar med samordning av glesbygds-llandsbygdsfrågor. Delegationen betonar att huvudansvaret för genomförandet ska ligga på länsstyrelserna. Centret bör arbeta med landsbygdsfrågor i vid mening, glesbygdsfrågoma skall dock prioriteras.

Kommunförbundet anser att organisationen bör gynna en integration av glesbygdsfrågoma i olika myndigheters arbete så att inte hela ansvaret för glesbygdsfrågoma läggs på centret.

Länsstyrelsen i Jämtlands län stöder förslaget och menar att centrets anknytning till högskolan bör lösas i organisationsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lätt kommenterar kopplingen mellan ett landsbygdscentrum och Centrum för glesbygdsteknik. ”Beträffande CGT är detta organ i första hand inriktat mot areella näringar och tekniskt utvecklingsarbete inom detta område. Närheten till högskolan i Luleå bör därför på sikt ge CGT goda förutsättningar till operativa insatser för glesbygden inom hela Norrlands inland.”

CGT påpekar att rollen som ”pådrivare på departementsnivå inte får gå förlorad”. CGT anser, som utredaren, att CGT ska få tid att fullfölja sina pågående projekt, samt att kontoret i en framtid skulle kunna fungera som ett av flera ”lokalkontor”.

Några remissinstanser är tveksamma till den föreslagna organisationen. RAÄmenar att en närmare knytning till regeringskansliet bör övervägas.

Skogsstyrelsen ifrågasätter om de föreslagna funktionerna skall utföras

Bilaga 5

av en egen myndighet eller om de kan inrymmas i nu befintlig verksamhet, ny byråkrati bör dock undvikas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att det finns en risk att ett lands- bygdscentrum kan komma att ”förstärka den organisatoriska splittringen på regionalpolitikens område. Avgörande härvidlag blir hur arbetsuppgif- ter, befogenheter och sambandet rned regionalpolitiken i övrigt definie- ras”. Frågan bör enligt länsstyrelsen övervägas i samband med behandling- en av den regionalpolitiska kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att centret organisatoriskt bör till- höra det departement som har ansvaret för regionalpolitiken.

LRF poängterar att landsbygdszfrågoma måste ha en organisatoriskt stark ställning inom arbetsmarknadsdepartementet eller annan lämplig plats inom kanslihuset.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tycker att det är naturligt att knyta centret till lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen.

Flera remissinstanser har behandlat resursfrågan. Länsstyrelsen i Väster— bottens län anser att de föreslagna resursema är otillräckliga och anser att de extra resurstillskott som krävs inte får tas från andra regionalpolitiska anslag.

Glesbygdsdelegationen menar att totalt bör centret ha minst 15 heltids- tjänster, dessutom bör centret ha projektmedel i storleksordningen 40- 50 milj. kr.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att centret bör tillföras ekonomiska re5urser i storleksordningen 50 milj. kr. per år för bl. a. projektverksamhet. Resurserna bör bl.a. användas för att stärka lokalt arbete och lokal mobilisering.

De flesta instanser som kommenterat lokaliseringen till Östersund är positiva. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, SIND, CGT, länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens, och Norrbot- tens län.

Några anser att andra lokaliseringsaltemativ bör prövas. SLU har inte några principiella invändningar mot Östersund men anser att verksamhe- tens inriktning och den organisatoriska uppbyggnaden ska vara avgörande för valet av lokaliseringsort. Kommunförbundet menar att Östersund som lokaliseringsort bör vägas mot andra möjliga lokaliseringsaltemativ. LRF påpekar att andra lokaliseringsorter bör prövas.

Glesbygdsdelegationen anser att organisationen bör ha en bas i Stock- holm. Därutöver kan delar utlokaliseras dels till en mindre ort (bl.a. ledning, administration, projektverksamhet), dels till en högskoleort (FoU-frågor).

Länsstyrelsen i Värmlands län och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva tycker att verksamheten bör förläggas till Stockholm.

5 milj. kr.

Förslaget stöds av Norrlandsfonden. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget under förutsättning att ”företagets möjlighet att gå in med riskkapital inte löses på annat sätt genom REK -87s förslag”.

Temu Interactor AB tillstyrker förslaget, men påpekar att bolaget på sikt bör få en breddad kapitalbas och ett breddat ägande för att företaget skall få den ekonomiska bas som behövs för långsiktig uthållighet på riskkapi- talmarknaden.

SIND tycker att förslaget är kortsiktigt och att det är viktigt att frågan ' om Temu ges en långsiktig lösning.

STU betonar att erfarenheten visar att det är svårt att få lönsamhet i denna typ av verksamhet. Därför bör statsmakterna, om verksamheten anses motiverad, stödja verksamheten med ”utgångspunkt i att det kom- mer att bli fråga om att successivt tillskjuta medel för drift av verksamhe-

” ten .

Statens lantmäteriverk har utarbetat ett förslag till produktion av digital landskaps- och fastighetsinformation i Jämtlands län. Utredaren föreslår att statliga medel tillförs projektet så att det kan genomföras.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva. Lantmäteriverket konstaterar att verket, under förutsättning att finansi- eringen klaras, är berett ”att ansvara för att förslaget genomförs och att ta ansvar för satsningens varaktighet”.

Enligt RAÄ innebär förslaget att ett förbättrat underlagsmaterial tas fram som är av stort värde för kulturmiljövårdens planering.

Strömsunds kommun anser att en produktion av digitalt kartmaterial med fördel kan förläggas till Strömsunds kommun.

Östersund är enligt utredaren en lämplig ort för fortsatt omlokalisering av statlig verksamhet. Åtgärder bör vidtas för att ytterligare ca 200 statliga arbetstillfällen omlokaliseras från Stockholmsområdet till Östersund. Myndigheter som utpekas som tänkbara för en omlokalisering är statens industriverk, statens naturvårdsverk och någon av försvarsmaktens myn- digheter/institutioner. Vidare bör uppdrag kunna ges till statliga affärs- verk, förslagsvis televerket, postverket och/eller luftfartsverket att bidra med ca 100 arbetsplatser. Några remissinstanser delar utredarens syn på omlokalisering av statlig 461

verksamhet till Östersund. SÖ delar utredarens uppfattning att Östersund Prop. 1989/90: 76 är en ort som är lämplig för omlokalisering av statlig verksamhet. Bilaga 5

Västernorrlands och Jämtlands lärts handelskammare anser att ”det bör finnas naturliga förutsättningar att förlägga delar av bl. a. naturvårdsver- ket och statens industriverk till Östersund”.

Andra remissinstanser anser att utredaren borde ha kunnat gå längre i sina förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län ”beklagar att utredningen inte för fram direkta förslag och hemställer att regeringen prövar frågan enligt utredningens intentioner”.

Östersunds kommun anser att ”förslag bör fattas om minst 500 statliga arbetstillfällen som snarast bör omlokaliseras till Östersund”. Kommunen pekar på televerket och ACC Nord som lämpliga omlokaliseringsobjekt.

Bräcke kommun poängterar att även kommunerna utanför Östersund bör prövas som lokaliseringsaltemativ.

De remissinstanser som utpekats som möjliga utlokaliseringsobjekt är negativa till förändringar inom den egna verksamheten. SIND anser att en utlokalisering av verkets regionalpolitiska verksamhet skulle försvåra en sammanhållen regional- och industripolitik. Verket menar att det är bättre att fortsätta att decentralisera verksamheter till länsnivån. Verket har fört fram konkreta förslag till regionalpolitiska kommittéen.

SN V pekar på svårigheterna att. lokalisera en del av verksamheten i Östersund. Detta skulle bl.a. innebära att samordningen inom verket försvåras, att restider och kostnader ökar samt att risk finns att kompetent personal inte flyttar med vid en omlokalisering.

ÖB konstaterar att vare sig behov eller möjligheter finns att förlägga ytterligare verksamhet till Östersund under nuvarande ekonomiska förhål- landen.

Postverket påpekar att den tekniska utvecklingen skapar möjligheter att decentralisera verksamheten. Under den närmaste femårsperioden beräk- nas postens nya kassasystem innebära att 300—400 årsarbetskrafter över- förs till postkontoren utanför Stockholmsområdet, samtidigt som en de- centralisering av personal- och ekonomiadministrationen under en treårs- period ska innebära att personalbehovet i Stockholmsområdet minskar med ca 1 500 årsarbetskrafter.

Utredaren behandlar en rad insatser inom kulturområdet, bl. a. alternativ till länsteater, renovering av Gamla teatern, ny museibyggnad samt etable- ring av kulturarbetsplatser. Utredarens förslag stöds av flera remissinstanser. SIND anser att försla- gen är väl avvägda. Jämtlands läns museum noterar med tillfredställelse att planerna på ett nytt länsmuseum uppmärksammats av utredaren och anser att frågan ska behandlas utanför de ekonomiska ramar som föreslagits i annat samman- hang (Ds 1989:36) till uppförande av nya länsmuseilokaler. Museet arbe- tar med planerna för hur en konset'vatorsateljé ska kunna etableras, detta 462

förutsätter dock, enligt utredarens förslag, att ett engångsbidrag för vissa Prop. 1989/90: 76 inventarier och produktionsutrustning beviljas. De framhåller också det Bilaga 5 angelägna i att den skisserade Riksbildcentralen förverkligas. RAÄ stöder förslaget om bevarande av Gamla teatern och har ”vid överläggningar med lokala representate'r sagt sig berett stödja projektet ekonomiskt vad avser kulturhistoriska överkostnader”. Vidare stöder RAÄ förslaget om en ny muscibyggnad och förslaget till engångsbidrag för etablering av konservatorsateljé i Östersund. Statens kulturråd ansluter sig till utredarens förslag och konstaterar att man nyligen överlämnat en rapport till regeringen om ”hur en tillfredstäl- lande teatersituation kan åstadkommas i de s.k. teaterlösa länen”. Där föreslår man att medel ställs till rådets förfogande för försöksverksamhet i de berörda länen. När det gäller finansieringen av de framlagda förslagen konstaterar rådet ”att åtgärder med syften som inte i första hand är kulturpolitiska bör belasta annan huvudtitel än den tionde i statsbudge- ten”. Några remissinstanser anser att utredarens förslag inte är tillräckliga. Länsstyrelsen iJämtlands län betonar vikten av kulturpolitiska satsningar men anser att förslagen ”inom kulturområdet är alltför få för att åstad- komma en tillfredsställande utveckling inom hela kulturområdet i Öster- sund och regionen”. De menar att ”en allvarlig brist i utredningen är att den helt saknar förslag inom musikområdet.” Länsstyrelsen föreslår ”att länsmusiken erhåller statsbidrag för inrättande av fyra kvalificerade tjäns- ter som yrkesstråkm usiker samt en tjänst som folkm usikkonsulent”. Läns- styrelsen delar inte utredningens uppfattning att staten inte ska engagera sig i tillkomsten av ett konserthus i Östersund. Samma åsikt om konsert- hus framförs av Jämtlands läns TCO-distrikt. Länsmusiken i Jämtlands län ansluter sig till länsstyrelsens yttrande när det gäller musikområdet. Östersunds kommun anser att kommunen ”behöver kompletteras med nya och bättre kulturinstitutioner”. Kommunen pekar på behovet av ett nytt länsmuseum och/eller konserthall men menar att dessa projekt kräver stort statligt stöd. Dessutom är man positiv till förslaget om kulturarbets- platser. SÖ anser att de presenterade projekten är synnerligen viktiga, men att utredaren lämnat viktiga problem utan konkret ställningstagande.

Bilaga 6

Sammanfattning av och remissyttranden över statens industriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets förvaltningsskola (FörvS), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), televerket, universitets— och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för glesbygdsfrågor, länsstyrelsen i Jämtlands län, Bergs, Bräcke, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner, Jämtlands läns landsting, Jämtlands läns TCO-distrikt, Landstingsförbundet, Temu Interactor AB, Norrlandsfonden och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Krokoms kommun och Svenska kommunförbundet har avstått från att lämna något yttrande.

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker förslagen. Det gäller bl.a. lantbruksstyrelsen. Temu Interactor AB, Norrlandsfonden och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam- mare.

FörvS tillstyrker förslagen men anser att det behövs en särskild organisa- tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Landstingsförbundet konstaterar ”att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland”.

UHÄvälkomnar initiativet till de gjorda utredningarna. ”Det är angelä- get att genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve- tenhet för Norrlands inland och för Östersund.”

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun understryker SlNDs mening att insatser för att stärka näringslivsutvecklingen i en region måste ta fasta på de förutsättningar som råder. Det ger betydligt bättre effekt att långsiktigt stärka redan pågående insatser än att splittra resurserna på ständigt nya åtgärder.

Jämtlands läns landsting tillstyrker i allt väsentligt förslagen och betonar att förutsättningar snarast bör skapas för ett konkret genomförande av åt- gärderna.

Östersunds kommun betonar vikten av att behandla SlNDs förslag till- sammans med förslagen från de båda andra utredningarna.

Glesbygdsdelegationen understryker vikten av att insatserna ges tillräck- lig uthållighet för att skapa en långsiktigt positiv utveckling.

ÖC B är positiva till förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd ' minskar ”det civila försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter”.

Åre kommun anser att insatserna under de närmaste åren bör koncentre- Prop. l989/ 90: 76 ras till områdena kommunikationer och utbildning. Bilaga 6

Televerket är positiva till .de förslag som berör deras verksamhet men påpekar att det i de olika projekten ”krävs deltagande av de intressenter, som har ett konkret utbyte av informationsteknologin”. Annars är det, enligt televerket, stor risk att projekten faller ihop när de statliga medlen är förbrukade.

AMS tillstyrker förslagen men menar att utbildningsinsatserna måste få en mer långsiktig inriktning och riktas mot bl.a. turism och träindustrins behov. Dessutom påpekas att det i glesbygdskommunema krävs insatser av otraditionellt slag för att åstadkomma fasta arbetstillfällen.

Några remissinstanser efterlyser insatser på andra områden. Bergs kommun påpekar att det saknas förslag för den egna kommunen. ”Vi anser det olyckligt att insatser och pengar destineras till vissa områden och orter. något som endast konserverar eller förstärker rådande förhållan- den.” Dessutom anser kommunen att utredningen saknar aktiva åtgärder för att få ungdomar och kvinnor att stanna i glesbygden.

Jämtlands läns T CO—distrikt efterlyser ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvaran- de och/eller nya yrkesområden”.

Bräcke och Strömsunds kommuner påpekar att goda kommunikationer är en överlevnadsfråga för länet. Detta bör beaktas i behandlingen av utredningens förslag.

Glesbygdsdelegationen tycker att en angelägen insats vore att, som ett pilotprojekt, utarbeta ett övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. ”Som ett led i arbetet bör ett inomregionalt decentra- liseringsprogram tas fram där bl.a. etablerandet av lokalkontor utgör en del.”

Länsstyrelsen i Jämtlands län har initierat ett programarbete för skogsin- dustrins utveckling med syfte att öka vidareförädlingen i länet. SIND är beredd att medverka i arbetet. Behovet av statliga insatser är ännu ej preciserat.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Länsstyrel- sen i Jämtlands län noterar med tillfredsställelse att SIND är berett att medverka vid genomförandet av skogsindustriprogrammet.

Strömsunds kommun framhåller att insatserna för Träman 90—projektet måste förstärkas och även ges en starkare lokal koppling. Kommunen är beredd att medverka vid utformningen av ett lokalt program.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har utarbetat ett nytt treårsprogram för kunskaps- och teknikspridning som bl. a. innehåller följande delprogram — kompetenshöjande insatser för befintliga företag, 465

stimulans för nyföretagande och nyetebleringar inom bl.a. IT-området, Prop. 1989/90: 76 — infrastrukturinsatser bl. a. åtgärder för att utveckla en Jämtlandsprofil Bilaga 6 på lT-området, ' — utbildningsinsatser med bl. a. skräddarsydda kurser för företag. Totalkostnad för programmet är ca 21,5 milj. kr. SIND föreslår en cen- tral finansiering på 12 milj. kr. De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Förslaget tillstyrks av bl. a. Jämtlands läns TC O-distrikt och Temu Interactor AB. STU anser att lT-teknik kan vara av strategisk betydelse för ett gles- bygdslän som Jämtland eftersom tekniken på sikt kan möjliggöra en ut- veckling i symbios med näringsmässigt starkare regioner i riket. FörvS menar att man bör diskutera ”att i varje kommuntätort inrätta ' någon form av centra för kommunikation, utbildning och kontorsverk- samhet. Dessa centra skulle kunna ha telestuge—modellen som förlaga”. Strömsunds kommun stöder förslaget men anser att de föreslagna resur- serna är för begränsade mot bakgrund av de stora behoven. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att även de små företagens möjligheter att tillämpa avancerad teknik bör uppmärk- sammas.

SIND föreslår att 7milj.kr. avsätts för två pilotprojekt inom området. Videotexförsöken syftar till att utveckla tjänster inom glesbygdsservice och inom småföretagssektorn. Resurser krävs för att genomföra ”fullskale- försök”. Utvecklingen av telcstugor görs med hjälp av bl.a. Televerket Jämtland och Telenova. Medel bör avsättas för utveckling av affärsområ- dena och igångsättning av två inledande försöksprojekt.

Remissinstanserna är eniga om att förslagen är angelägna. Televerket påpekar att Videotexförsöken är ett konkret sätt att sprida informationsteknologin till glesbygd och nya användargrupper.

FörvS anser att ”utvecklingen av telcstugor bör ske med ett starkt inslag av lokalt näringslivsmedverkan”.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare menar att det ”är lämpligt att en viss profilering sker beträffande telestugornas utbud av tjänster för att skapa större underlag och möjliggöra erforderlig kompe- tensutveckling”.

Strömsunds kommun framhåller att bristen på kvinnoarbetsplatser talar starkt för att insatserna stärks på detta område, men anser att de belopp SIND föreslår är otillräckliga.

SIND föreslår insatser för introduktion och anpassning av i första hand CAD/CAM-system till verkstadsindustrin samt utbildning av anställda. Resursbehovet är beräknat till 4,5 milj. kr. under en treårsperiod. 466

Strömsunds kommun anser att insatser bör göras för att även intressera Prop. 1989/90: 76 mindre industriföretag för systemutvecklingsfrågoma och menar mot den- Bilaga 6 na bakgrund att de föreslagna medlen är otillräckliga.

SIND anser att utbildning är en nyckelfråga för utvecklingen i länet. Verket presenterar några utbildningsprojekt i länets kommuner.

Strömsunds kommun vill inrätta ett centrum för träteknik, data och eko- nomi integrerat med ett studiecentrum. Syftet är att utnyttja och utveckla skolans kompetens för service och uppdrag i samarbete med näringslivet.

Härjedalens kommun vill förstärka distansutbildningen och genomföra en företagarutbildning i kommunen. Dessutom genomför Härjedalens kommun en grundläggande allmän datautbildning i glesbygd (GAD) i en av tätorterna . SIND menar att kommunen borde få medel för att prova idén på ytterligare två orter. '

För att bl.a. förstärka uppdrags- och vuxenutbildningen planeras ett studiecentrum i Ragunda.

Kostnaderna för de tre första förslagen är 7 milj. kr. De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva bl.a. länssty- relsen iJämtlands län och Jämtlands läns TCO-distrikt.

FörvS påpekar att de föreslagna insatserna är angelägna och att det behövs en samordning av bl. a. distansundervisningen i länet.

SÖ anser ”att ett övergripande koncept för distansundervisning bör utarbetas i samverkan med olika utbildningsanordnare”.

Bräcke kommun påpekar att utbildning är en nyckelfråga för näringslivs- utvecklingen. Kommunen anser att det är nödvändigt att anslagen till före- tagsanpassad utbildning utökas.

Strömsunds kommun vill ha en fortsatt utveckling av distansundervis- ningen. Träutbildningen har hög prioritet i kommunen och de avser att lägga fram ett alternativt förslag till uppläggning av träutbildningen.

För att främja den industriella och sociala miljön behövs på många orter lokaler för både näringslivet och för fritidsaktiviteter. Det finns projekt på mindre orter där kommun och företag är beredda att gemensamt satsa på sådana lokaler. SIND föreslår projektstöd på 12 milj. kr. De som kommenterat förslaget anser att insatserna är angelägna men några anser att medelsramen är för liten. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget men anser att medels- ramen är väl låg för meningsfulla projekt. Strömsunds kommun anser att behovet av stöd till gemensamma lokaler för näringslivet och kommuner är långt större än vad som anges i utred- 467

Bilaga 6

ningen och menar att 30—40milj.kr. behövs under en femårsperiod en- bart i Strömsunds kommun.

Glesbygdsdelegationen menar att en av de viktigaste frågorna för utveck- lingen i länet är att förbättra infrastrukturen, det inkluderar även den lokala infrastrukturen med bl.a. samlingslokaler.

För att stärka de mindre kommunemas näringslivsarbete behövs utbild- ning av näringslivssekreterare och konkreta projektinsatser, t. ex. kontakt- förmedling med tjänste- och industriföretag i Stockholmsregionen. SIND föreslår att medel (1,2 milj.kr. motsvarande 150000kr. per kommun) tilldelas SIND alternativt länsstyrelsen för detta.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget.

Sammanfattning av och remissyttranden över PFOP- 1989/90176 länsstyrelsens i Jämtlands län förslag till Bllaga 7 utvecklingsinsatser i Jämtlands län med särskild

inriktning på kommunerna utanför Östersund

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av televerket, vägverket, luftfartsverket (LFV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöver- styrelsen (SÖ), statens kulturråd, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, fiske- ristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), delegationen för glesbygdsfrågor, Sveriges turistråd, Bergs, Bräc- ke, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner, Jämtlands läns landsting, Jämtlands läns TCO-distrikt, Landstingsförbundet, Norrlandsfonden samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Krokoms kommun och Svenska kommunförbundet har avstått från att lämna något yttrande.

Ett flertal remissinstanser framhåller nödvändigheten av en samlad och heltäckande satsning för att få en positiv utveckling i Jämtlands län.

SIND anser att länsstyrelsens förslag spänner över ett brett register och att alla förslag är angelägna.

UHÄ välkomnar initiativet till de gjorda utredningarna. Det är ”angelä- get att genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve- tenhet för Norrlands inland och för Östersund.”

Bräcke kommun delar utredningens syn att det krävs utomordentligt kraftfulla insatser om kommunerna utanför Östersund ska uppnå en ut- veckling som möjliggör att skälig samhällsservice kan upprätthållas.

Jämtlands läns landsting tillstyrker i allt väsentligt de beskrivna utveck- lingsambitionema och uttrycker starka önskemål om att förutsättningar snarast skapas för konkret genomförande av föreslagna åtgärder.

AMS framhåller att det är av stor vikt att de tre utredningsförslagen behandlas i ett sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utveck- lingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet.

Jämtlands läns TCO-distrikt understryker att samtliga insatser som de tre utredningarna pekar på skall behandlas tillsammmans. Var för sig är förslagen inte heltäckande och ger inte de samlade effekter som behövs för en positiv utveckling i länet.

Landstingsförbundet konstaterar att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland, särskilt vad gäller glesbygdens problem och förutsättningar samt informationsteknologins möjligheter att främja utvecklingen. 469

Bilaga 7 _

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare delar utredning- ens syn att det krävs utomordentligt kraftfulla insatser om kommunerna utanför Östersund ska uppnå en utveckling som möjliggör att skälig sam- hällsservice kan upprätthållas.

Glesbygdsdelegationen understryker vikten av att insatserna ges tillräck- lig uthållighet för att skapa en långsiktigt positiv utveckling.

Åre kommun stöder utredningens förslag. För att nå resultat bör insat- serna under de närmaste tre åren koncentreras till områdena kommunika- tioner och utbildning.

Östersunds kommun ser positivt på att utredningarna som berör Öster- sund och länet läggs fram och behandlas samtidigt, men vill understryka att det inte får ge till resultat, att den riktade insatsen mot Östersund för att skapa ett kompetenscentrum av riksintresse i kommunen, förfelas eller försvagas.

Strömsunds kommun noterar att utredningen prioriterat kommunikatio- nerna och anser att det är av största. vikt att kraftfulla åtgärder sätts in på detta område, men framhåller samtidigt vikten av att statliga medel satsas på uppbyggnaden av anläggningar för kultur, fritid och rekreation för att kommunerna skall kunna konkurrera om framtida arbetskraft och minska den stora utflyttningen av ungdomar.

SÖ menar att det är ”nödvändigt att resurser för kvalificerad utbild- ningsplanering och planering av samverkan utbildning-näringsliv särskilt prioriteras för ett län som Jämtlands”.

Glesbygdsdelegationen tycker att en angelägen insats vore att, som ett pilotprojekt, utarbeta ett övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. ”Som ett led i arbetet bör ett inomregionalt decentra- liseringsprogram tas'fram där bl. a. etablerandet av lokalkontor utgör en del.”

Jämtlands läns TCO-distrikt efterlyser ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvaran- de och/eller nya yrkesområden”.

I utredningen föreslås en rad insatser för att förbättra länets kommunika- tioner. Jämtlands län har, enligt länsstyrelsen, landets sämsta vägnät. För att avhjälpa de mest akuta bristerna krävs omedelbara insatser genom tidiga- reläggning av 11 objekt, med en sammanlagd investeringskostnad på 177 milj. kr. .

Järnvägen håller en acceptabel standard fram till Östersund. Däremot behövs en upprustning av bandelen Östersund-Storlien. Enligt länsstyrel- sen är det mycket angeläget att ekonomiska förutsättningar omedelbart skapas så att de återstående investeringama kan påskyndas eller i varje fall fullföljas utan dröjsmål. För närvarande pågår ett utredningsarbete om Inlandsbanans framtid. Länsstyrelsen avser att återkomma i denna fråga under år 1990. _

Östersunds flygplats har kapacitetsproblem. Ett förslag till utbyggnad

Prop. 1989/90: 76

har kostnadsberäknats till 86 milj.kr. Härjedalens kommun utreder för Prop. 1989/90: 76 närvarande hur en kapacitetshöjning av flygtrafiken till området bäst bör Bilaga 7 lösas, antingen genom en utbyggnad av den befintliga flygplatsen i Sveg eller genom att en ny flygplats byggs i kommunen. Länsstyrelsen förutsät- ter att största möjliga statsbidrag ska utgå. Norra delen av Jämtlands län saknar flygplats. För att underlätta för näringslivet i området och möjlig- göra en bredare turistsatsning bör en enkel flygplats byggas i Frostviken, vilken har kostnadsberäknats till 22—25 milj. kr.

Telekommunikationerna är viktiga för länets utveckling. Investeringar- na bör därför hållas på en hög nivå, vilket bör beaktas vid resurstilldel- ningen inom teleområdet.

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens förslag och beto- nar vikten av fungerande kommunikationer.

Glesbygdsdelegationen understryker behovet av kraftfulla insatser för att förbättra infrastrukturen i vid bemärkelse.

Bergs kommun menar att förslagen till insatser inom kommunikations- sektorn är alltför koncentrerade till Östersundsområdet.

Bräcke kommun påpekar att fungerande kommunikationer är en nöd- vändighet för såväl näringsliv som social och kommersiell service.

Det dåliga vägnätet kommenteras av en rad remissinstanser. Vägverket konstaterar att vägnätet i länet är ”mycket dåligt och i synnerhet de många och dåliga grusvägarna vållar problem”. Några möjligheter att med ordi- narie medel omedelbart tillgodose det framförda investeringskravet finns inte. Verket bedömer det som mindre sannolikt att det inom en ny plan går att finansiera hela det framförda investeringskravet.

Bergs kommun anser att insatserna starkare bör styras till det absolut sämsta vägnätet i länet. '

Östersunds kommun understryker behovet av kraftigt förbättrade kom- munikationer, det gäller bl. a. vägnätet.

Norrlandsjonden stöder förslagen om utbyggnad av kommunikationerna och påtalar behovet av ett väl utbyggt vägnät för att främja industrins behov av transportmöjligheter året om.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att funge- rande kommunikationer är en förutsättning för såväl näringsliv som social och kommersiell service. Detta kräver ökade resurser till vägnätet. Dagens situation, med dålig framkomlighet under långa perioder, skapar osäker- het för de framtida förutsättningarna för företagen i länet.

Glesbygdsdelegationen menar att Inlandsvägen borde ha uppmärksam- mats tydligare av utredningen bl.a. mot bakgrund av den stora betydelse den har för turismen i inlandet.

När det gäller järnvägen är några remissinstanser bl. a. glesbygdsdelega- tionen och Bergs kommun kritiska till att utredningen inte preciserar kraven när det gäller Inlandsbanans framtid. Bräcke kommun och Väster- norrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att kommunika- tionerna kan komma att försämras ytterligare om SJ begränsar godshante- ringen i inlandet.

Flera remissinstaner instämmer i behovet av investeringar i länets flyg- platser. Luftfartsverket konstaterar att behovet av en kapacitetshöjning på 471

Östersunds flygplats har ökat men kostnadsberäkningarna för de föreslag— Prop. 1989/90: 76 na investeringarna är uttryckta i en prisnivå som gällde för 2—3 år sedan. Bilaga 7 Om den föreslagna taxibanan inte kommer till stånd får man räkna med ytterligare trafik- och bullerstörningar. Beträffande flygplats i Härjedalen och planerna på flygplats i Frostviken har verket för närvarande inget att anföra. Östersunds kommun betonar behovet av en förbättring av flyget och anser att en utbyggnad av Östersunds flygplats behövs. Bergs kommun anser att man bör utveckla även de små flygfältcn, som sannolikt kommer att få ökad betydelse både för turismen och det lokala näringslivet. Telekommunikationerna kommenteras av televerket som framhåller att framkomligheten på telenätet i Jämtland ligger klart över verkets mål för Sverige -— 98 %, samt att Östersund är och kommer att vara en knutpunkt för teletrafiken i inlandet och mellan norra och södra Sverige. Redan idag kan televerket i Jämtland erbjuda digitala förbindelser i hela länet vilket gert. ex. företag avancerade kommunikationsmöjligheter.

I mars 1987 presenterade länsstyrelsen ett program för utveckling av det jämtländska jordbruket för jorbruk-sdepartementet. Länsstyrelsen vill att regeringen på nytt prövar de förslag i programmet som ännu inte genom- förts. Dessutom behövs nya forsknings- och utvecklingsinsatser för norr- ländskt jordbruk och trädgårdsnäring. För att åstadkomma detta bör sär- skilda medel, 2milj.kr. per år i fem år, gå till utvecklingscentret i Ås, Krokoms kommun, och lantbruksuniversitetets institution i Röbäcksda- len.

Förslaget om nya forsknings- och utvecklingsinsatser kommenteras av några remissinstanser.

Norrlandsfonden instämmer i utredningens förslag.

Bräcke kommun anser att lantbruket bör stimuleras genom FoU-insatser och menar att det är positivt att olika former av alternativ odling prövas.

Lantbruksstyrelsen påpekar att riktlinjerna för den nya jordbrukspoliti- ken kommer att förändra förutsättningarna för lantbruket i länet. Dessut- om konstateras att det redan i dag finns en särskild konsulent med uppgift att föra ut kunskaper om den forskning som bedrivs inom området.

SLU finner det angeläget att resurser ges för att utveckla norrländskt skogs- och jordbruk och norrländsk trädgårdsnäring. I dag sker den största forsknings- och utvecklingsverksamhetcn i Umeå och Röbäcksdalen, dit även den framtida FoU-verksamheten bör koncentreras. För att minska avståndet mellan forskning och praktiskt nyttjande på regional nivå är det angeläget att försöksverksamheten vid Landsbygdsutvecklingscentrum i Ås får en långsiktig lösning och att statliga mcdcl ställs till förfogande för minst två statskonsulenttjänstcr med tillhörande administrativ personal.

Bergs kommun anser, med hänsyn till jorbruksnäringens stora andel av kommunens sysselsättning (20%), att den försökverksamhet inom jord- 472

bruket i Berg, som har presenterats för jordbruksdepartementet bör kunna Prop. 1989/90: 76 stödjas. Bilaga 7

Ett handlingsprogram för fiskevårdsinsatser har utarbetats. Det syftar till att höja fiskets kvalitet och öka utbudet av attraktiva fiskemöjligheteri länet. Bland de åtgärder som föreslås finns odling av sättfisk, massiva öringsut- sättningar samt åtgärder för att reglera fisket. Kostnaderna för hela pro- grammet är 40 milj. kr. varav 30 milj. kr. förutsätts finansieras inom länet. Krav på statliga bidrag är lOmilj. kr. under fem år.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. F iskeristyrel— sen understryker fritidsfiskets betydelse för Jämtlands län och tillstyrker genomförandet av ett program i huvudsak enligt den framlagda planen.

AMS vill särskilt markera vikten av den den långsiktiga satsning som föreslås för att förstärka fisketurismen.

Bergs kommun instämmer i utredningens förslag om utveckling av lä- nets fiske, men anser dessutom att statliga bidrag bör utgå för iordning- ställande av stigar och rastplaser i syfte att göra fiskevattnen lättare åtkom- liga.

Ett par remissinstanser påpekar att förslaget bör gälla ett större geogra- fiskt område.

SIND påpekar att vattenbruksnäringen under 1980-talet har haft stora svårigheter, varför staten bör ta ett samlat grepp och se över förutsättning- ar och möjligheter vad gäller bl.a. fiskodling, produktionsmetoder, distri- bution och FoU. Ett sådant initiativ bör gälla samtliga skogslän.

Norrlandsfonden stöder förslaget och vill ha ett samarbete mellan samtli- ga inlandskommuner som gör liknande satsningar.

I en skoglig utredning som utarbetats för länet, föreslås åtgärder för att öka avverkningen och för en ökad kvalitetsproduktion. För att genomföra dessa åtgärder krävs ett regionalpolitiskt bidrag på 30,5 milj. kr. per år under en treårsperiod.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva. Skogsstyrelsen anser att de föreslagna åtgärderna är väl avpassade till ' länets förhållanden. Liknande åtgärder genomförs redan i Norrbottens och Västerbottens län med god effekt. Styrelsen påpekar att all bidragsgivning skall vara villkorad bl. a. för att tillgodose naturvårdsintressena.

SIND anser, mot bakgrund av skogsnäringens betydelse i länet, att det är viktigt att en ökad del av råvaran vidareförädlas i inlandet.

Norrlandsjonden ser en satsning på att öka skogstillgången som nödvändig för att på sikt kunna tillfredsställa skogsindustrins behov av råvara. 473

Bilaga 7

Ett skogsindustriprogram håller på att utarbetas av länstyrelsen . Parallellt med utredningsarbetet har förhandlingar förts med olika intressenteri och utanför länet för att undersöka fönitsättningama för etablering av skogsin- dustriell verksamhet. En förstudie för att uppföra en CTMP- (kemi- termomekanisk massa) anläggning i länet pågår ilsamarbete med starka skogsindustriella intressen. Preliminärt uppgår investeringskostnadema till 500 600 milj. kr. Anläggningen beräknas sysselsätta minst 60 anställda. Ett förslag kommer senare att presenteras för regeringen.

De flesta remissinstanserna är positiva till en ökad Vidareförädling av länets skogsråvara, dock är en del remissinstanser tveksamma till miljöef- fekterna av en eventuell CTMP—anläggning i länet.

Skogsstyrelsen bedömer att en ökad avverkning, främst inom det privata skogsbruket, är möjlig i länet. Detta kan utgöra basen för en utbyggnad av länets Skogsindustri, det är dock viktigt att det sker på ett sätt som är acceptabelt med hänsyn till miljön och den regionala balansen.

Fiskeristyrelsen framhåller att även CTMP-tekniken innebär stora ut- släpp till vatten med negativ inverkan på bl. a. fisket. Styrelsen kan därför inte tillstyrka en etablering utan att lokaliseringsfrågan klarlagts.

Norrlandsfonden stöder förslaget till utbyggnad av sågverken i Jämtland med förutsättning att råvarutillgången säkras. Fonden poängterar vikten av att förädlingsgraden på skogsråvaran höjs. Vidare påpekas att en CTMP—fabrik, från sysselsättnings-synpunkt, skulle vara mycket viktig för länet.

SIND ansluter sig till bedömningen att etableringen av nya sågverk i länet förutsätter betydande subventioner men menar att det är tveksamt om de subventioner som förutsätts ligger inom ramen för gällande regio- nalpolitiska stödregler.

Bräcke kommun framhåller vikten av ökad Vidareförädling och kompe- tensutveckling inom skogs- och träindustrin.

För att tillvarata den potential som finns inom malmmineralsektom före- slås att Jämtlands Mineral AB får ytterligare resurser för att bl. a. fullfölja mineralundersökningar. Inom industrimineralsektom pågår ett arbete med att utveckla byggnads-, prydnads- och andra stenprodukter. Länssty- relsen föreslår att medel ställs till förfogande för dessa insatser under en tioårsperiod. Programmet bör omfatta 2 milj. kr. per år.

Förslaget stöds av bl. a. Norrlandsfonden. SIND påpekar att det är svårt att mobilisera resurser för uppföljande undersökningar av s.k. intressanta mineralfynd. Eventuella insatser bör ske i samarbete med nämnden för statens gruvegendom.

till företag i form av lokaler, utbildning, produktutveckling, marknadsfö- ring, försök med anställning av nyexaminerade akademiker, arbetsmark- nadspolitiska insatser samt ökade möjligheter att kombinera olika statliga bidrag. För detta föreslås att 40 milj. kr. avsätts under budgetåren 1990/91- 1991/92, främst för kommunerna utanför Östersundsområdet.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva. AMS vill kraftigt understryka de "fria medlens” betydelse för att de utvecklingsinsatser som utredningen föreslår skall kunna förverkligas.

Strömsunds kommun noterar med tillfredsställelse att utredningen tagit fasta på att lokala engagemang ska stöttas med ekonomiska medel från regionalt och centralt håll.

Jämtlands läns TC O—distrikt ställer sig bakom förslaget och framhåller att området måste få hög prioritet.

UHÄ tillstyrker förslaget om stöd till mindre företag för anställning av nyexaminerade tekniker och ekonomer.

SÖ menar att här bör ”kunna aktualiseras glesbygdsmodeller för organi- sation av all gymnasial och vuxenutbildning i utbildningscentra med inte- grering av nuvarande arbetsmarknadsutbildning, gymnasial utbildning och komvux”.

Bergs kommun anser att, utöver utredningens förslag, bör kommunerna erhålla medel för att gå in i olika samhälleliga projekt, som t. ex. förbättrar infrastrukturen.

Länsstyrelsen bedömer att länets sju glesbygdskommuner skulle ges möj- lighet att kraftigt öka sitt kulturutbud och stimulera invånarnas kulturakti- viteter genom en utveckling av huvudbiblioteken till kommunala kulturhus. Länsstyrelsen föreslår att, som ett pilotprojekt, staten svarar för 2/3 av investeringskostnadema för att bygga ut ett av länets huvudbibliotek. To- talkostnaden har uppskattats till 40 milj. kr.

Eftersom det inte är realistiskt att ha kompetent personal inom flera kulturområden i alla länets kommuner föreslås att en regional medelsre- surs för kulturprojekt tillskapas. Länsstyrelsen föreslår att staten under en treårsperiod tilldelar länsstyrelsen 5milj.kr. per år som en regional me- delsresurs inom kulturområdet.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva. Statens kulturråd stöder förslaget att utveckla kommunbiblioteken till lokala kulturhus men påpekar att det är viktigt att verksamheten spänner över ett vitt fält och anser att förslaget är alltför begränsat. Kulturrådet anser dock att det är orealistiskt att staten skulie kunna stå för 2/3 av kostnaderna förliknande projekt överhela landet. Kulturrådet tillstyrkeren försöksverk- samhet med regional medelsresurs till kommunernas disposition och anser 475

Bilaga 7

att statliga ekonomiska åtaganden i detta sammanhang bör betraktas som regionalpolitiska.

SÖ påpekar att studiecirkelverksamhet och bildningsorganisationernas roll bör uppmärksammas och att utvecklingsinsatser inom området är angelägna.

] ] Visitors Center

Tanken bakom ett Visitors Center .är att fördjupa besökarens upplevelse av vad landskapet/regionen har att erbjuda av kultur— eller natursevärdheter. Länsstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram en strukturplan för ett antal Visitors Centers i länet. För att komma igång med utvecklingen av tre Visitors Centers föreslås att regeringen avsätter 10milj.kr. under en treårsperiod.

Remissinstanserna är positiva till förslaget bl.a. Östersunds kommun, Jämtlands läns TC O-distrikt och Norrlandsfonden.

Sveriges turistråd stöder förslaget och konstaterar att ”visitors center- idén har ännu inte prövats i Sverige, men gett goda erfarenheter utom- lands. Jämtlands län är speciellt lämpat för att pröva Visitors Centers, bl. a som prioriterat län i ST:s strukturplan men också som högskoleregion inom turismutbildningen”.

Glesbygdsdelegationen är positiv till förslaget men anser att det bör kompletteras med ett program för den småskaliga bygdeturismen.

Bergs kommun har utan vetskap om länsstyrelsens planer projekterat ett Visitors Center i Åsarna. Kommunen anser att projektet bör få ekono- miskt stöd av staten.

Bräcke kommun framhåller att kommunen är en strategisk inkörsport till Jämtlands län och att Bräcke tätort därför är en naturlig lokalisering för ett Visitors Center.

Det finns stora och intressanta naturområden i länet som utgör en viktig grund för en naturinriktad och naturbaserad turism. I rapporten redovisas fem olika projekt som syftar till att förbättra informationen om länets natur. Detta ska ske genom informationscentraler som tillhandahåller information om natur, friluftsliv m.m. Kostnaderna är beräknade till ca l6milj. kr. för en femårsperiod. Av dessa föreslås regeringen bidra med 10 milj. kr. Förslaget har inte kommenterats. av remissinstanserna.

Länsstyrelsen har under perioden 1985-1988 med hjälp av extra medel från regeringen genomfört ett teknikspridningsprogram. Ett nytt treårs- program har utarbetats och påbörjats med medel från länstyrelsen. För att

genomföra hela treårsprogrammet krävs 12milj.kr. i tillskott. Till projek- Prop. 1989/90: 76 tet Verkstad-95, där man arbetar med att anpassa i första hand CAD/ Bilaga 7 CAM-system till verkstadsindustrin, krävs 4,5 milj. kr. Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det stöds av bl.a. AMS, Jämtlands läns TC O-distrikt och Västernorrlands och Jämtlands läns han— delskammare. Bräcke kommun ser positivt på fortsatta teknik- och kunskapssprid- ningsinsatser, särskilt bör småföretagens förutsättningar uppmärksammas. Norrlandsfonden anser det viktigt att ha en hög utbildningsnivå för att på sikt skapa en förhöjd tekniknivå inom industrin. SIND föreslår att länsstyrelsen får samordningsansvaret för samtliga insatser som rör teknikspridning i länet. Östersunds kommun anser att insatser för teknikutbildning och tek- nikspridning bör organiseras på länsnivå eftersom antalet företag inom olika branscher eller med likartad inriktning annars blir för små. Länssty- relsens teknikspridningsprojekt bör få fortsatt statligt stöd, efter en gemen- sam utvärdering med tillverkningsföretagen om projektets inriktning och konkreta innehåll.

Utredning av organisation m. m. för bildande av ett Prop. 1989/90: 76 centralt organ för glesbygdsfrågor Bilaga 8

1990-01-15 Statsrådet och chefen för industridepartementet

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet. statsrådet Ingela Thalén, förordnade den 6 november 1989 mig att som utredare utarbeta förslag till en organisation för glesbygdsfrågor på central nivå.

Jag har under arbetet samrått med företrädare för konsumentverket, lantbruksstyrelsen, statens industriverk, Sveriges lantbruksuniversitet, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), glesbygdsdelegationen, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, högskolan i Östersund, stiftelsen landsbygdsutveckling i inlandet — LÅS, samt vissa länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län har hjälpt till att klarlägga de lokalmässiga förutsättningarna i östersundsområdet. Berörda huvudorganisationer SACO-S. TCO-S och SF har infor- merats och beretts tillfälle att framföra synpunkter. Organisationsdirektören Mats Öhrström har biträtt vid utarbetandet av detta förslag. Förslaget överlämnas härmed.

Hans Åkerlund

Sammanfattning Prop. 1989/90: 76 Bilaga 8 Glesbygdsfrågorna spänner över ett brett fält. Det gäller frågor om arbete, serviéeförsörjning och miljö och innefattar därmed frågor om de allmänna förutsättningarna för näringsliv och boende i landets glesbefolkade delar. Det som krävs från samhällets sida är såväl offensiva, utvecklingsinriktade insatser som åtgärder avsedda att säkerställa tillgång till arbete och grund- läggande service även om detta inte låter sig göra via tillväxtfrämjande åtgärder. I geografisk mening kan arbetsfältet såvitt avser allmänna åtgär- der för "regional utveckling” anses täcka i stort sett hela landet utanför de större tätbygderna. Ifråga om särskilda statliga stödåtgärder begränsas insatserna dock till de mest problemtyngda bygderna med tyngdpunkten i skogslänen, men förekommande också i delar av mellersta och södra Sverige. I dessa delar av landet bor för närvarande ca 550.000 människor.

Arbetet för att nå målen för glesbygdspolitiken förutsätter medverkan från ett stort antal samhällsorgan på såväl lokal och regional som central nivå.

Det praktiska arbetet med glesbygdsfrågoma måste ha sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå. De myndigheter som i första hand måste engageras i detta arbete är kommunerna och länsmyndighctema, främst länsstyrelsen som har ansvar för regionalpolitiken i länet. Åtskilliga cen- trala myndigheter har dock viktiga uppgifter på glesbygdspolitikens områ- de och påverkar i hög grad förutsättningarna för den. Även olika forsk- ningsorgan bidrar med sitt arbete till utvecklingen i glesbygdema. Sektor- övergripande verksamhet, som regional- och glesbygdspolitiken förutsät- ter, bedrivs på central nivå utanför regeringen — endast i begränsad omfattning. Glesbygdsdelegationen har dock bedrivit en sådan verksam- het och sökt verka samordnande.

Om man etablerar ett centralt organ för glesbygdsfrågor får det inte medföra att beslut i sådana frågor som nu avgörs på regional nivå överförs till det centrala organet. I stället bör ytterligare delegering av uppgifter från länsstyrelserna till kommunerna prövas. En förstärkning av resurserna för glesbygdsarbete bör i första hand ske genom ökade insatser på kommunal och regional nivå. Ett centralt organ för glesbygdsfrågor bör heller inte ta över de frågor med glesbygdsanknytning som nu hanteras av de centrala sektorsmyndigheterna. Det centrala organet bör inrikta sina krafter på att i första hand åstadkomma en organiserad samverkan mellan de aktörer vars insatser har betydelse för glesbygdemas utveckling.

Den del av glesbygdsdelegationens verksamhet som avsett att väcka opinion och väcka debatt i glesbygdsfrågoma bör kunna vara en uppgift för folkrörelserna. Det är naturligt att det nya Folkrörelserådet här tar ett ansvar.

En ny central organisation för glesbygdsfrågor skall ha hela landet som verksamhetsfält. Den bör ha som huvuduppgifter att vara ett nationellt kunskapscentrum med god överblick över glesbygdsproblemen och över det arbete som bedrivs för att komma till rätta med dem. Den ska också ha ansvar för att förmedla information om dessa frågor till myndigheter, organisationer och allmänhet. Den ska vidare fortlöpande värdera resulta- 479

Bilaga 8

ten av de samhällsinsatser som görs. Till den nya organisationens huvud- uppgifter skall vidare höra att stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på lokal och regional nivå, samt att på central nivå verka för samordning av statliga insatser och anpassning av sektorpolitiken till glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift skall också vara att bevaka konsekvenserna för glesbyg- demas utveckling av statliga åtgärder av generell natur samt att ta initiativ av skilda slag för att förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i glesbygder.

Med dessa uppgifter är det uppenbart att den nya organisationen bör ha ställning som myndighet. En ny statlig myndighet under regeringen bör alltså överta huvuddelen av glesbygdsdelegationens verksamhet, varvid befogenheter och uppgifter i förhållandet till andra myndigheter och rege- ringen förtydligas. Samtidigt bör den tillföras nya uppgifter och arbetsfäl- tet vidgas till att omfatta hela det glesbygdspolitiska området.

Som en förutsättning för den nya organisationens arbete bör föreskrivas att statliga myndigheter skall vara skyldiga att till den redovisa genomför- da och planerade åtgärder av betydelse för utvecklingen i glesbygdema. Bl.a. bör centrala myndigheter inför de årliga besluten om verksamhets- planering, budget och anslagsframställningar till den centrala glesbygds- myndigheten redovisa hur statsmaktemas riktlinjer för glesbygdspolitiken avses bli beaktade i den egna verksamheten. Härvid ges tillfälle till över- läggningar om arbetsinriktning och resursinsatser för planerad verksam- het. Den nya organisationen hör också ha möjlighet att till regeringen yttra sig över de centrala myndighetemas anslagsframställningar och den bör i övrigt när så bedöms motiverat kunna påkalla överläggningar med statliga myndigheter i glesbygdspolitiska frågor.

Bland de centrala myndigheter som den nya myndigheten har anledning att samverka med finns några där behovet av samråd och överenskommel- ser om arbetsfördelning m.m. kan väntas bli särskilt stort. Det gäller i första hand industriverket, lantbruksverket och arbetsmarknadsverket.

Samverkan med övriga centrala myndigheter, liksom med ERU, lant— bruksuniversitetet och andra forskningsinstitutioner bör kunna organise- ras informellt. _

Den nya myndigheten bör benämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Myndighetens chef bör ha generaldirektörs ställning.

De uppgifter som den nya myndigheten bör åläggas har ett betydande politiskt intresse. I myndighetens styrelse bör därför ingå representanter för de politiska partierna. I styrelsen bör också ingå ledningen för industri- verket, lantbruksverket och arbetsmarknadsverket, liksom den nya myn- dighetens chef. För att markera verksamhetens betydelse och säkerställa en nära anknytning till regeringskansliet är det lämpligt att statssekretera- ren i det departement som har ansvaret för regionalpolitiken blir styrelsens ordförande.

Myndigheten bör etableras i Östersund. Beträffande myndighetens resurser är det lämpligt att den egna fasta personalstaben inte görs större än vad som är oundgängligen nödvändigt. Myndigheten bör i stället ges ekonomiska resurser för att kunna köpa

tjänster. Länsstyrelsen i Jämtlands län kan exempelvis tillhandahålla er- Prop. 1989/90: 76 forderlig administrativ service. . Bilaga 8 Det årliga medelsbehovet för den nya myndigheten bedöms under de första åren uppgå till 15 mkr, varav ca 10 mkr för medverkan i utvecklings- projekt m.m. i glesbygder.

Innehåll

Propositionen ................................................ 3 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3 Lagförslag ................................................... 6 1 Lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgif- ter och allmän löneavgift i Norrbottens län .................... 6 2 Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift ...... 7 3 Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift ......... 10 Utdrag ur regeringsprotokoll den 8 mars 1990 .................... l l 1. Inledning ................................................ 11 2. Den regionala problembilden ............................... 14 3. Regionalpolitiska mål, riktlinjer m.m ........................ 19 4. Geografiska prioriteringar m.m. ............................ 24 4.1 Riktlinjer ........................................... 24 4.2 Stödområden för näringslivsutveckling ................ 26 4.3 Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser . . . . 35 4.4 Områden för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåt- gärder ............................................. 37 4.5 Orter och regioner i strukturomvandling ............... 38 4.6 Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser ......... 39 4.7 Storstädemas betydelse för den regionala utvecklingen . . . 41 5. Regionalpolitik i andra länder .............................. 44 6. Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser 48 6.1 Riktlinjer .......................................... 48 6.2 Organisation på central statlig nivå .................... 50 6.3 Organisation på regional nivå ........................ 55 6.4 Kommunal verksamhet .............................. 60 7. Åtgärder för företagsutveckling m.m. ....................... 63 7.1 Utgångspunkter .................................... 63 7.2 Företagsstöd ....................................... 67 7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m.m. . . 67 7.2.1.1 Utfall av den hittillsvarande stödverksam- heten ................................. 67 7.2.1.2 Lokaliseringsbidrag ..................... 72 7.2.1.3 Utvecklingsbidrag ...................... 81 7.2.1.4 Sysselsättningsbidrag ................... 85 7.2.1.5 Handläggningsordning m.m .............. 87 7.2.2 Nedsatta socialavgifter ......................... 91 7.3 Riskkapitalbolag .................................... 94 7.4 Stiftelsen lndustricentra ............................. 96 7.5 Åtgärder för att främja kvinnors företagande ........... 101 7.6 Lokaliseringssamråd ................................ 103 7.7 Ätgärdemas överensstämmelse med internationella över- enskommelser m.m. ................................ 105 8. Samhälls— och politikområden av särskild betydelse för den regio- nala utvecklingen ......................................... 108 8.1 Utgångspunkter .................................... 108 8.2 Näringspolitik, turistfrågor m.m. ..................... 109 8.2.1 Näringspolitik ................................ 109 8.2.2 Turism och rekreation .......................... 1 12 8.3 Teknikspridning .................................... 114 8.4 Energifrågor ....................................... 118 8.5 De areella näringarna ............................... 124

8.6 Utbildningspolitiken ................................ 126 8.7 Vissa forskningsfrågor ............................... 135 8.7.1 Forskning vid mindre högskolor ................. 135 8.7.2 Forskning utanför högskolan .................... 139 8.8 Arbetsmarknadspolitiken ............................ 141 8.9 Kulturpolitiken ..................................... 144 8.10 Kommunikations— och transportfrågor ................. 148 8.11 Miljöfrågor ........................................ 156 8.12 Försvarspolitiken ................................... 159 8.13 Skattereformen i ett regionalpolitiskt perspektiv ........ 160 8.14 Jämställdhet ....................................... 163

9. Regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder inom vissa samhälls— och politikområden .............................. 165 10. Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd ................. 168 10.1 Allmän inriktning ................................... 168 10.2 Glesbygdsstödet .................................... 171 10.3 Sektorsfrågor ....................................... 178 10.4 Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor ................ 184 10.5 Glesbygdsdelegationen .............................. 187 11. Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändri ngar ...................................... 190 12. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län ............ 194 12.1 Insatser för näringslivsutveckling ..................... 197 12.2 Insatser förforskningoch utbildning .................. 198 12.3 Teknikspridningsinsatser ............................ 200 12.4 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ..................... 202 12.5 Kulturinsatser ...................................... 203 12.6 Lokalisering av statlig verksamhet .................... 203 12.7 Sammanfattning .................................... 203 13. Vissa frågor om regionalpolitisk forskning m.m. .............. 205 14. Upprättade lagförslag ..................................... 207 15. Hemställan .............................................. 207 16. Anslagsfrågor ............................................ 209 17. Beslut ................................................... 224 Bilaga 1 Den regionala problembilden ........................ 225 l. Befolkningsutvecklingen under främst 1980-talet ............... 225 1.1 Befolkningsutvecklingen totalt ........................... 225 1.2 Omflyttningens regionala effekter ........................ 227 1.2.1 Totala omflyttningseffekter ........................ 227 1.2.2 Den inrikes omflyttningens regionala effekter ......... 229 1.2.3 Den utrikes omflyttningens regionala effekter ......... 232 1.2.4 Flyttamas köns— och åldersstruktur .................. 234 1.3 Ålderstrukturens betydelse för den regionala befolknings-

utvecklingen ........................................... 235 1.4 Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd ............. 238 2. Sysselsättningsutvecklingen under främst 1980-talet ............ 239 2.1 Sysselsättningsutvecklingen totalt ........................ 239 2.2 Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar ....... 242 2.3 Sysselsättningsstrukturen ............................... 244 2.4 Inomregionala obalanser ................................ 246 2.5 Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket ............... 247 2.6 Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri ....... 247

2.6.1 Industrins arbetställestruktur — regionala skillnader . . 248

2.6.2 Industrins branschstruktur och utveckling inom olika branscher -— regionala skillnader ............... 249 2.7 Sysselsättningen inom privata tjänster .................... 251 2.8 Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster ..... 253

3. Sysselsättningsgrader bland män och kvinnor i olika delar av landet .................................................... 255 3.1 Sysselsättningsgrader bland män ......................... 256 3.2 Sysselsättningsgrader bland kvinnor ...................... 257 4. Lokala arbetsmarknader och pendling ........................ 259 5. Arbetslöshetens regionala variation .......................... 260 6. Regionala obalanser under 1990-talet ......................... 262 6.1 Länsstyrelsernas prognoser .............................. 263 6.2 Regionala obalanser under 1990-talet enligt LU 90 ......... 264 Bilaga 1.'1 Läns- och kommunvisa sifferuppgifter ................ 266 Bilaga 1.'2 Figurer ........................................... 311 Bilaga I:3 Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader ..... 341

Bilaga 2 Sammanfattning av 1987 års regionalpolitiska kommittés 342

[.

betänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i sam- spel och sammanställning av remissyttranden som avgetts

över betänkandet. ................................. Sammanfattning av betänkandet ............................. 342 1.2 Kommitténs analys av den regionala utvecklingen ......... 342 1.3 Kommitténs geografiska prioriteringar ................... 344 1.4 Kommitténs förslag till regionalpolitiska insatser .......... 351 1.5 Reservationer och särskilda yttranden ................... 355 . Remissyttranden .......................................... 355 2.1 Inledning ............................................ 355 2.2 Allmänna synpunkter .................................. 359 2.3 Analys av den regionala utvecklingen .................... 362 2.3.1 Statsbudgeten i ett regionalpolitiskt perspektiv ...... 362 2.3.2 Den regionala problembilden ..; .................. 363

2.3.2.l Infrastruktur, befolknings- och arbetsmark- nadsutveckling ........................... 363 2.322 EG-frågor ................................ 366 2.4 Regionalpolitikens mål ................................ 367 2.5 Geografiska prioriteringar .............................. 371 2.5.1 Landsdelar ..................................... 371 2.5.2 Mellanstäder samt mellanstäder i samspel med stor- stadsregioner och landsbygd ....................... 373 2.6 Samhällssektorer av särskild betydelse för den regionala ut- vecklingen ........................................... 375 2.6.1 Utbildning ...................................... 375 2.6.2 Forskning ...................................... 381 2.6.3 Kommunikationer ............................... 386 2.6.3.l Allmänna utvecklings- och planeringsåtgärder. 386 26.32 Geografiskt anknutna projekt .............. 393 2.6.4 Miljöpolitik ..................................... 396 2.6.5 Energipolitik, vattenkraftens övervinster ........... 399 2.6.6 Kulturpolitik ................................... 403 2.6.7 Landsbygdsutveckling ............................ 406 2.6.7.1 FoU-satsningar ........................... 412

2.6.7.2 Turism .................................. 412

2.6.7.3 Kvinnors arbetsmarknad .................. 413 2.7 Ekonomiska insatser för att påverka det privata näringslivets utveckling ............................................ 416 2.7.1 Allmänna synpunkter ............................ 416 2.7.2 Allmänt kostnadssänkande stöd ................... 417 2.7.3 Stöd till investeringari maskiner och byggnader ..... 419 2.7.4 Stöd till företagsutveckling ........................ 421 2.7.5 Glesbygdsstöd .................................. 424 2.7.6 Stöd till den privata tjänstesektorn ................. 424 2.7.7 Övrigt ......................................... 426 2.8 Organisation och administration av regionala utvecklingsin- satser ................................................ 427 2.9 Remissinstansemas egna förslag ........................ 430 2.10 Anslag och finansiering ................................ 432 Bilaga 3 Sammanfattning av rapport från SIND, STU och SÖ an gående teknik- och resurscentra ...................... 434 l. Begränsa investeringsbidragen ............................... 434 2. Undvik generella förlusttäckningsbidrag ...................... 435 3. Stärk företagens efterfrågan ................................. 435 4. Utveckla genom upphandling ............................... 435 5. Stöd verksamhets- och produktutveckling ..................... 436 6. Öka erfarenhetsutbytet ..................................... 436 7. Skapa en stödfunktion för teknik- och resurscentra ............. 436 Bilaga 4 Utredningar om Stiftelsen lndustricentra ............. 438

4.1 Sammanfattning av ”Stiftelsen lndustricentra — dess roll i den näringspolitiska utvecklingen av Norrlands inland och förslag till utvecklingsprogram” Christer Asplund och Carl Fredriksson . . . 438

4.2 Sammanfattning av ”Alternativa former för ägande och utveckling av Stiftelsen lndustricentras anläggningar” Yngve Öberg ....... 450 Bilaga 5 Sammanfattning av och remissyttrande över Rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds l989:3l, 32) ...... 452 1. Inledning ................................................ 452 2. Allmänna synpunkter på betänkandet ....................... 452 3. Högskoleutbildning ....................................... 454 4. Forskningsutbildning av lärare ............................. 455 _ 5. Forskning vid högskolan ................................... 455 6. Arbetsmarknadsutbildning ................................. 456 7. Teknikcentra ............................................. 457 8. Underhållsteknik ......................................... 457 9. IT-centrum .............................................. 457 10. Centrum för landsbygdsutveckling .......................... 458 l l. Temu Interactor AB ....................................... 461 12. Kartproduktion .......................................... 461 13. Omlokalisering ........................................... 461 14. Kultur .................................................. 462

Bilaga 6 Sammanfattning av och remissyttranden över Statens in

dustriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i

Jämtlands län ..................................... 464 1. Inledning ................................................. 464 2. Allmänna synpunkter på förslaget ............................ 464 3. Träindustrin .............................................. 465 4. Kunskaps- och teknikspridning .............................. 465 5. Kommunikationsspridning/videotexförsök och nästa generation

telcstugor ................................................. 466 6. Systemlösningar för verkstadsindustrin ....................... 466 7. Distansutbildning, studiecentra m.m. ........................ 467 8. Service-linfrastrukturuppbyggnad näringsliv — kommun ....... 467 9. Statligt kommunalt näringslivsarbete ...................... 468

Bilaga 7 Sammanfattning och remissyttranden över länsstyrelsens

i Jämtlands län förslag till utvecklingsinsatser i Jämtlands län — med särskild inriktning på kommunerna utanför Östersund ........................................ 469 1. Inledning ................................................ 469 2. Allmänna synpunkter på förslaget ........................... 469 3. Kommunikationer ........................................ 470 4. Lantbruk ................................................ 472 5. Fiskevård ................................................ 473 6. Skogsbruket .............................................. 473 7. Skogsindustrin ........................................... 474 8. Mineralsektorn ........................................... 474 9. Arbetsmarknadsinsatser ................................... 475 10. Lokala och regionala kulturinsatser ......................... 475 11. Visitors Center ........................................... 476 12. Naturskyddade områden .................................. 476 13. Teknik- och kunskapsspridning ............................. 476

Bilaga 8 Utredning av organisation m.m. för bildande av ett cen- tralt organ för glesbygdsfrågor ....................... 478 Sammanfattning ................................... 479

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990

1. Inledning

Det senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken fatta- des våren 1985 (prop. 1984/85: 115, AU 13. rskr. 354).

Riksdagen beslutade våren 1987 (AU 13. rskr. 268) att begära att rege- ringen skulle tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av regionalpolitiken.

Utredningen, som tillsattes i november 1987, avlämnade i september 1989 betänkandet (SOU 1989: 55) Fungerande regioner i samspel. Därut- över har ett antal andra utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken redovisats för regeringen.

En beskrivning och analys av den regionala problembilden, som utarbe- tats inom arbetsmarknadsdepartementet, redovisas i bilaga I, vilken bör fogas till protokollet i detta ärende. Sammanfattningar av vissa betänkanden, rapporter m.m. och remissytt- randen över vissa av dessa bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 2 _ 8 enligtjöliandv: Utredningsbetänkanden m.m. Bilaga Den regionala problembilden. ]

SOU 1989:55 Sammanfattning av och remissyttranden 2 över 1987 års regionalpolitiska kommit— tés betänkande (SOU 1989255) Funge- rande regioner i samspel.

SIND,STU.SÖ Sammanfattning av rapport från SIND, 3 STU och SÖ angående teknik- och-resurs- centra.

Utredningar om Stiftelsen Industricentra. 4

ERU ' Sammanfattning av ”Stiftelsen lndustri- 4.1 centra — dess roll i den näringspolitiska utvecklingen av Norrlands inland och för- slag till utvecklingsprogram”.

Öberg. Yngve Sammanfattning av ”Alternativa former 4.2 Prop. 1989/90; 76 för ägande och utveckling av Stiftelsen Industricentras anläggningar”.

Moberg, Sven Sammanfattning av och remissyttranden 5 över rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31).

SIND Sammanfattning av och remissyttranden 6 över statens industriverks förslag till nä- ringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län. Länsstyrelsen Sammanfattning av och remissyttranden 7 i Jämtlands över länsstyrelsens i Jämtlands län förslag län till utvecklingsinsatser i Jämtlands län —

med särskild inriktning på kommunerna utanför Östersund.

Åkerlund, Hans Utredning av organisation m.m. för bil- 8 dande av ett centralt organ för glesbygds- frågor.

Dessutom har ett mycket stort antal skrivelser, rapporter m.m. inkom- mit från myndigheter, kommuner, företag, organisationer, enskilda perso- ner m. fl.

I budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90: 100, bil.12 5.115) har rege- ringen föreslagit att. i avvaktan på särskild proposition i ärendet, för budgetåret 1990/91 föra upp anslagen Dl till D 11 med oförändrade belopp.

Målen för regionalpolitiken är att åstadkomma en balanserad befolk- ningsutveckling i landets olika delar samt att ge människor tillgång till arbete. service och god miljö oavsett var de bor.

Det regionalpolitiska arbetet har bedrivits med inriktning på att dels främja en sektorspolitik som anpassas efter de regionalpolitiska målen, dels främja näringslivsutveckling och nyetableringar för att åstadkomma regional utjämning mellan skilda delar av landet.

Den regionala utvecklingen har under de senaste åren karaktäriserats av en allmänt förbättrad arbetsmarknads- och sysselsättningssituation och en balanserad befolkningsutveckling. Kraftiga regionalpolitiska insatser har gjorts för att motverka tendenser till regionala obalanser och för att hante- ra omfattande strukturförändringar. Utöver ordinarie regionalpolitiska medel på ca 2miljarder kr. per år i form av lokaliseringsstöd och gles- bygdsstöd. sänkta socialavgifter. sysselsättningsstöd m.m.. har omfattan- de särskilda regionalpolitiska åtgärder under senare år genomförts bl.a. i Norrbottens län och norra Sveriges inland, Bergslagen samt Västernorrlands och Blekinge län.

Regionalpolitikcn har successivt breddats och delvis givits en ny inrikt- ning under senare år. Ökad medvetenhet om sektorspolitikens och infra- strukturens betydelse för den regionala utvecklingen har inneburit att särskilt industri-. arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsk-

nings- samt trafikpolitiken uppmärksammats. En särskild statssekreterar- grupp har bildats inom regeringskansliet för att samordna sektorsfrågor av regionalpolitisk betydelse.

Betydelsefulla regionalpolitiska insatser har under de senaste åren ge- nomförts för att underlätta teknik- och kompetensspridning. Syftet med dessa åtgärder har varit att förbättra utsatta regioners infrastruktur och näringslivsmiljö för att därigenom underlätta bl.a. näringslivets utveck- ling.

Lokaliseringssamråd har bedrivits med industri- och tjänsteföretag för att bl. a. påverka lokaliseringen av dessa.

Under de senaste åren har det regionalpolitiska stödet till företag med- verkat till att skapa allt fler nya sysselsättningstillfällen. Budgetåret 1988/89 var antalet ca 4600. Till detta kommer effekterna av sysselsätt- ningsstödet som kan beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen. Genom samrådet med tjänsteföretag beräknas över 1 100 arbetstillfällen tillkom- ma i regionalpolitiskt prioriterade regioner genom expansion av befintlig verksamhet och avlänkning från Stockholmsregionen. Genom glesbygds- stödet beräknas närmare 1 500 nya arbetstillfällen tillkomma varje år. Det är således betydande resultat som kan avläsas direkt av insatser med regionalpolitiska medel. Under de senaste åren har beslut också fattats om omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm till prioriterade regi- oner. Dessa beslut berör ca 1 300 tjänster. Till detta kommer indirekta ef- fekter och effekter av sektorspåverkan m.m. som är svåra att kvantifiera.

Jag avser nu att behandla den fortsatta regionalpolitiken med utgångs- punkt från bl.a. tidigare nämnda utredningsbetänkanden, rapporter, fram- ställningar och remissyttranden och redovisa mina överväganden och för- slag. Jag börjar med en analys av den regionala problembilden (avsnitt 2). Därefter tar jag upp regionalpolitikens övergripande mål och riktlinjer (avsnitt 3). Sedan behandlar jag frågor om geografiska prioriteringar — stödområden m.m. (avsnitt 4). Jag redovisar också något om regionalpoli- tik i andra länder (avsnitt 5). Jag tar därefter upp organisation, administra- tion och styrning av regionalpolitiska åtgärder samt sektorssamordning (avsnitt 6). Sedan går jag in på åtgärder för att påverka näringslivets utveckling och lokalisering (avsnitt 7). Efter detta behandlarjag hur sam- hälls- och politikområden som har stor regionalpolitisk betydelse skall kunna medverka till att uppnå regionalpolitiska mål (avsnitt 8) och före- slår särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder (avsnitt 9). Därefter tar jag upp utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd (avsnitt 10). Strukturförändringar behandlar jag därefter (avsnitt 11). Jag redovisar sedan förslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i Jämtlands län (av- snitt 12). Därefter redovisar jag förslag om regionalpolitisk forskning (avsnitt 13). Efterlagförslag (avsnitt 14) och hemställan (avsnitt 15) tarjag upp anslagsfrågor (avsnitt 16).

De frågor som behandlas är av olika karaktär. En del kräver riksdagens ställningstagande och jag redovisar där,/örslag till beslut. Andra frågor kräver inte beslut från riksdagens sida och i dessa fall är mina bedömning- ar en information till riksdagen.

Hänvisningar till S1

2. Den regionala problembilden

Min bedömning: Befolkningsutvecklingcn och sysselsättningsitua- tionen är mest ofördelaktig i norra Sveriges inland. Befolkning och näringsliv har i detta område större hinder långa avstånd, gles bebyggelse etc. — att övervinna än i andra delar av landet. Långsik- tiga problem av strukturell och annan art finns därutöver i vissa kom- muner i Bergslagen och i de nordvästra delarna av Värmland. Inomregionala balansproblem i fråga om befolknings- och syssel- sättningsutveckling förekommer i större eller mindre omfattning i alla län i hela landet men främst i de mest glesbebyggda områdena.

Erfarenheter och framtidsbedömningar visar att regionalt kon- centrerade strukturförändringar kommer att inträffa i olika delar av landet, men det går idag inte att säga exakt var och när dessa kan komma att uppstå.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) redovisat sin syn på den regionala problembilden. Kom- mittén har genom expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) låtit utarbeta rapporterna Den regionala problembilden (SOU 1989: 12) och Regionalpolitikens förutsättningar (SOU 1989: 19).

Kommittén gör följande sammanfattande bedömning av den regionala problembilden.

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet.

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion. konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. 1 den utvecklingsfas Sverige befinner sig kan det befintliga bosätt- ningsmönstrct få ännu större betydelse än tidigare för var tillväxten sker.

Krafter som kommittén anser kan komma att verka emot en fortsatt koncentration är:

— att ny teknologi ändrar förutsättningarna för tjänsteproduktionens lo- kalisering och —- miljöproblem i befolkningstäta regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

— lokala arbetsmarknader,

geografiska prioriteringar för Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige och

— mellanstäder som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Förvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män och mellan yngre och äldre kvinnor. För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvenserna är låga. För kvinnornas del gäller det dessutom kranskommuner till större tätorter. 1 kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

Pendling mellan bostad på landsbygden eller i mindre orter och den arbetsmarknad, som en större ort kan erbjuda har varit hushållens sätt att

anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad. Fördyringar av bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skattc- eller avgiftsförändringar kan enligt kommittén försämra möjligheterna att även fortsättningsvis ha en spridd bosättning.

De av kommittén utpekade s.k. mellanstäderna har enligt kommittén dels en inomregional roll genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen. dels en mellanregional uppgift som knutpunkter i ett nationellt nätverk av regioner.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande kvinnor idag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primärnäringarna samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. 1 ett mellanregio- nalt perspektiv är den privata tjänstesektorns starka koncentration till storstäderna påfallande stor.

Variationerna i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som prioriteras av kommit- te'n tillhör de delar av landet där befolkningen enligt kommittén har lägst utbildningsnivå. .

Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. Många av remissinstan- serna, bl.a. vägverket (VV), länsstyrelsen i Blekinge län. kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland och Svensk lndustriförening instäm- mer i kommitténs bedömning om infrastrukturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock att analysen av den regionala problembilden är bristfällig. ERU menar att analysen av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen är summarisk och motsägelsefull. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Piteå kommun saknar en redovisning och analys av arbetslöshets- siffrorna i de olika regionerna. Lantbruksstyrelsen (LBS) menar att kom- mittén ger för litet utrymme åt problem och utvecklingsteiidenser på lands- bygden. Bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre prioriterade landsdelarna. Boverket och Bräcke kommun anser att boendefrågornas betydelse för regional utveckling har underskattats av kommittén.

Skälen för min bedömning: Regionalpolitiken har alltsedan den introdu- cerades i Sverige vid mitten av 1960-talet tagit sin utgångspunkt framför- allt i strukturella förändringar som har påverkat sysselsättnings- och be- folkningsutvecklingen negativt i olika delar av landet.

Under 1960-talet var det den snabba minskningen av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket som utgjorde det dominerande problemet. Nedgången drabbade sysselsättning och befolkning i alla delar av landet, men de största effekterna fick den i skogslänen där dessa näringar hade särskilt stor betydelse. Industrin expanderade under denna tid och det var naturligt att de regionalpolitiska medlen huvudsakligen inriktades mot att påverka lokaliseringen av industrins investeringar. Den offentliga sektorn expanderade också under 1960-talet. Universitet, speeialistsjukvård och

gymnasieskolor byggdes ut. vilket bidrog till den snabba tillväxten i främst storstäder och länscentra.

Tillbakagången av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket fortsat- te under 1970-talet. men i en långsammare takt. lndustrin och den offentli- ga sektorn utvecklades på ett nytt sätt. Den allt snabbare strukturomvand- lingen inom industrin och den allmänt sett svaga ekonomiska utvecklingen under främst den senare delen av 1970-talet, ledde till regionalt koncentre- rade strukturförändringar i delar av landet där allvarligare regionala pro- blem tidigare inte existerat. Vidare kom en allmän tillbakagång inom industrin. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn fortsatte under 1970-talet att öka i snabb takt. men utbyggnaden fick nu en mera regionalt Spridd lokalisering.

Denna utveckling innebar att flyttningarna minskade både mellan och inom län. Nettoflyttningen till storstadsregionerna byttes i en viss utflytt- ning och flertalct skogslän hade en viss nettoinflyttning. Skillnaderna mellan och inom län vad gäller sysselsättningsgraden minskade.

Under början av 1980-talet skedde en uppbromsning av tillväxten inom den offentliga sektorn och dess tidigare stabiliserande inverkan på syssel- sättningcns regionala fördelning har därmed minskat. lndustrisysselsätt- ningen började samtidigt återigen att öka något och blev regionalt förhål- landevis jämnt fördelad. lnom främst företagsinriktadc privata tjänster ökade tillväxten snabbt.

Utvecklingen under 1980-talet har också präglats av strukturella föränd- ringar inom delar av näringslivet främst inom gruv- och stålindustrin och i begränsad omfattning i kvarvarande delar av varvsindustrin. Detta, har i berörda regioner lett till betydande negativa sysselsättningseffektcr. som dock i huvudsak kunnat hävas genom olika arbetsmarknads- och regionalpolitiSka åtgärder. Samtidigt har det. trots en allmänt positiv utveckling med en mycket hög sysselsättning i landet som helhet. inte varit möjligt att i tillräcklig grad vända den negativa sysselsättnings- och befolk- ningsutvecklingen i bl.a. norra Sveriges inland. Utvecklingen har också präglats av en stor bcfolkningstillväxt i storstadsregionerna _ främst i Stockholmsregionen. Sysselsättningstillväxten har där till stor del skett inom de privata tjänstenäringarna.

Den utflyttning av framförallt yngre ntänniskor — särskilt kvinnor _ som skett från bl.a. stödområdet till storstadsregioner och större orter tycks. enligt studier som gjorts. vara en företeelse som över tiden och till sin omfattning visar mycket små förändringar. Orsakerna till den är inte alltid brist på arbete i hemorten och avsaknad av arbeten inom yrken som man utbildat sig för. utan även ungdomars strävan att söka sig till en varierad arbetsmarknad. stort utbud av nöjes- och kulturliv m.m.

Denna utveckling får emellertid långsiktigt negativa effekter främst i utllyttningsområdena genom dess påverkan på bl.a. könsfördelning och åldersstruktur.

Även om en viss stabilisering av befolkningsutvecklingen skett under senare år kvarstår i många delar av landet effekterna av tidigare utflyttning i form av en ogynnsam åldersstruktur. En följd av denna utveckling är också att drygt hälften av landets kommuner har lödelseunderskott. Den

stabilisering i bcfolkningsutvecklingen som skett de senaste åren beror dels på ökad nettoinvandring av främst flyktingar dels på ökade födelsetal.

I Sverige är förvärvsgraderna internationellt sett mycket höga och skill- naderna mellan män och kvinnor i regel små. Det finns dock regionala skillnader, som visar att det trots en generell arbetskraftsbrist i landet finns områden där det fortfarande finns tillgång på arbetskraft. Det gäller sär- skilt i norra Sveriges inland. delar av Bergslagen och nordvästra Värmland. Detta ger skäl för att koncentrera de regionalpolitiska åtgärderna till främst dessa områden, dels för att det leder till minskade regionala skillnaderi bl. a. sysselsättning och service, dels därför att det för landet som helhet är nöd- vändigt att utnyttja alla resurser för att få en god ekonomisk utveckling.

Tillgången på varierade sysselsättningsmöjligheter och differentierad service skiljer sig mellan olika delar av landet. I de mer tätbefolkade södra och mellersta delarna av landet finns lokala arbetsmarknader som fungerar väl eller där goda förutsättningar finns för att detta skall ske. Detsamma gäller vissa områden i främst Norrlands kustland samt i delar av Värmland och i Dalsland och Gotland. I norra Sveriges inland är däremot befolknings- tätheten så låg och de geografiska avstånden så stora att det krävs samhälls- insatser för att kunna upprätthålla sysselsättning och service. Det är i denna del av landet som de mest uttalade behoven av långsiktiga och effektiva regionalpolitiska insatser finns.

Enligt min bedömning finns det i Bergslagen områden som har problem av strukturell karaktär och av en storleksordning som kräver långsiktiga regionalpolitiska åtgärder. Detta gäller dock inte hela det område i Bergs- lagen. som kommittén priöriterat. Inte heller när det gäller sydöstra Sveri- ge delar jag kommitténs syn på prioriteringen.

I sydöstra Sverige bedömer jag inte problemen vara av sådan karaktär och svårighetsgrad att det är motiverat med några regionalpolitiska insat- ser av den typ som är motiverade för norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och delar av nordvästra Värmland. '

De utvecklingshinder som finns i dessa områden — långa avstånd, ett klimat som försvårar och fördyrar olika verksamheter m.m. finns inte på samma sätt i sydöstra Sverige. I denna del av landet ingår också kommu- nerna nästan undantagslöst i större gemensamma arbetsmarknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

I underlaget för mina bedömningar (bilaga I) framgår det att det i alla län finns glesbygds— och landsbygdsområden där vissa utvecklingsinsatser är motiverade för att skapa en balanserad befolknings— och sysselsättnings- utveckling.

Fortsatta strukturförändringar är nödvändiga. Jag vill t.o.m. hävda att sådana bör uppmuntras om vi ska kunna utnyttja våra gemensamma resurser på ett sätt som långsiktigt leder till tillväxt i hela landet. Var och när strukturförändringar kan uppkomma går emellertid inte exakt att förutsäga. För att klara förändringarna behövs aktiva insatser i glesbygden för att skapa alternativa sysselsättningar. I de fall större industriorter drabbas av kraftiga sysselsättningsminskningar ellcr nedläggningar är det nödvändigt att samhället har en beredskap för att med i första hand

arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder hantera de problem som kan uppstå för berörda människor och regioner.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har nyligen i bilaga 12 till långtidsutredningen l990 analyserat den regionala utveck- lingen under det kommande decenniet. I sina analyser har ERU utgått från två scenarier. "tillbaka till kostnadskrisen" (höga nominella löneökningar och en låg tillväxt av industriproduktionen) och ”den permanenta högkon- junkturen" (dämpad löneökningstakt, ökade investeringar och en förhål- landevis snabb produktivitetsökning).

ERU konstaterar att i scenariot "tillbaka till kostnadskrisen” leder en ogynnsam kostnadsutveckling till att näringslivets internationella konkur- rensförmåga försvagas. Detta leder till ökad strukturomvandling inom industrin och sysselsättningsproblem i industriregioner. I storstadsre- gioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor kan den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter leda till en fortsatt tillväxt. Detta scenario innebär sålunda enligt ERU att flyttnings- strömmen på nytt kommer att gå från industriregioner till storstadsre- gioner och regionala centra.

Den mellanregionala obalansen under 1990-talet skulle således enligt ERU leda till en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

I scenariot "den permanenta högkonjunkturen" bärs den ekonomiska tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållandevis fördelak- tiga kostnadsutvecklingen innebär emellertid att näringslivets konkurrens- förmåga utvecklas gynnsammare än i alternativet ”tillbaka till kostnads- krisen". Även i detta scenario blir tillväxten störst i storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållan- devis liten, då näringslivet i industriregionerna kan upprätthålla sin kon- kurrensförmåga.

Den överhettade arbetsmarknad som blir fallet i scenariot "den perma- nenta högkonjunkturen"förväntas enligt ERU leda till att flyttningen till storstadsregionerna av arbetskraft med längre utbildning fortsätter samti- digt som dagens problem med att rekrytera annan arbetskraft i dessa regioner består.

Den "permanenta högkonjunkturen" skulle enligt ERU bidra till att dagens mellanregionala balans kan bevaras under 1990-talet.

Min slutsats av ERUzs analys blir att båda scenarierna ställer krav på kraftfulla regionalpolitiska insatser. Typen av insatser kan behöva variera inför de olika utvecklingspcrspektiven. Även om de regionala insatserna måste präglas av långsiktighet är det nödvändigt att det finns en flexibilitet i medelsutformningen och de geografiska prioriteringarna.

Underlaget för mina bedömningar om den regionala utvecklingen redo- visas särskilt (bilaga l). De motiv och bedömningar som jag lägger till grund för mina förslag till prioriteringar, åtgärder m.m. tarjag också upp i de enskilda avsnitten.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1

3. Regionalpolitiska mål, riktlinjer m.m.

Mitt förslag: Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet. en balanserad befolkningsutveck- ling så att en betydande valfrihet i boendet kan åstadkommas samt att produktionen kan ske rationellt, varigenom en god ekonomisk tillväxt kan uppnås.

Kommittén: De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar enligt kommittén mot en geografisk uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrunden anser kommittén att målen också behöver ges ett mer specifikt geografiskt innehåll. En formulering som enligt kommitten skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa funge- rande regioner i ekonomiskt. socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Remissinstanserna: Några remissinstanser. t.ex. ÖCB, länsstyrelsen i Gotlands län. Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och Överkalix kommuner. delar i stort de synpunkter som läggs fram i betänkandet. medan en majoritet av remissinstanserna har starka invändningar mot kommitténs förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken.

AMS anser att förslagen till ny formulering av regionalpolitikens mål ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regionalpolitiska medlen. SIND m.fl. anser att uppgiften att precisera regionalpolitikens mål kvarstår. ERU menar att den föreslagna målsättningen blir problema- tisk när den skall genomföras. Länsstyrelsen i Örebro län m.fl. anser att de hittills gällande målen för regionalpolitiken skall ligga fast. Många remiss- instanser bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län, utvecklingsfonden i Koppar- bergs län, Tierps kommun och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att de föreslagna målen inte är mätbara, att de är oklara och behöver preci- seras samt att de inte är operativt användbara.

Skälen för mitt förslag: Det är de övergripande målen för regionalpoliti- ken som skall styra den praktiska verksamheten. Ramarna för politiken måste beskrivas så att de ger uttryck för såväl visioner som realism med hänsyn till vad som är möjligt att uppnå med regionalpolitiska medel. Jag anser därför att det liksom hittills bör finnas övergripande målsättningar för politiken. samtidigt som strävan bör vara att konkretisera och bryta ner målen så att de kan genomföras i praktiken i så stor utsträckning som möjligt.

Det är mot den bakgrunden som jag anser att regionalpolitiken bör medverka till att förbättra välfärden både genom att bidra till rättvisa, valfrihet och tillväxt.

Det finns stöd hos ett betydande antal remissinstanser för att nuvarande mål skall ligga fast. Liksom hittills bör strävan vara att människor skall ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor. Regionalpoliti- ken bör vidare inriktas på att åstadkomma en balanserad befolknings- utveckling.

Rättvisa

Ett av regionalpolitikens mål är att främja en jämn fördelning av välfär- den. Det betyder att människor i olika delar av landet skall ha en likvärdig standard.

lnkomst- och bostadsförhållandena bör generellt sett vara likvärdiga över hela landet. Förutsättningama för att åstadkomma detta skiljer sig emellertid mellan olika delar av landet. Möjligheterna att utnyttja naturen och försörja sig varierar. Även i andra avseenden råder skilda levnadsbe- tingelser i olika ortstyper. Vid bedömningen av den totala levnadsstandar- den i olika regioner och ortstyper måste sådana villkor finnas med.

En jämn fördelning av levnadsstandarden skapar förståelse mellan olika regioner. undanröjer misstro mellan människor i olika delar av landet och utgör en förutsättning för en balanserad befolknings- och samhällsutveck- ling. Därför är goda möjligheter till arbete. bostad och service i hela landet ett primärt mål för välfärdspolitiken.

Valfrihet

Ett glest befolkat land som Sverige, med en jämn och god levnadsstandard, har förutsättningar att genom en aktiv regionalpolitik skapa en betydande valfrihet i bosättningen som fattigare och mer tättbefolkade länder saknar. Det finns orter och regioner i vårt land med olika karaktär, befolknings- koncentration och sammansättning av näringslivet.

Det finns storstäder, medelstora städer. småstäder, landsbygd och gles- bygd. Det finns öppna landskap. orörda älvar, skogsområden, industrire- gioner och infrastruktur. Det finns en bra geografisk spridning av t.ex. utbildning och social service. Det är viktigt att regionalpolitiken inriktas på att bevara denna mångfald. Regionalpolitiken bör enligt min mening bygga på solidaritet mellan olika regioner och förståelse för de skilda levnadsvillkor som gäller i landets olika delar.

För att minska orters och regioners sårbarhet är det viktigt att ha en varierad näringsstruktur. Erfarenheten visar att det främst är orter som är ensidigt beroende av ett företag eller en bransch som har sämst förutsätt- ningar att klara strukturförändringar.

Det är emellertid också viktigt att bygga på regioners och orters särart och speciella karaktär. Med en större befolkningstäthet förlorar glesbygden sin särart. Storstaden har kvaliteter som bl.a. bygger på dess roll i det internationella nätverket och som är väsentlig för hela nationens utveck- ling. För att samspelet mellan regioner av olika karaktär skall fungera måste deras särarter och specialiteter tas tillvara. Det är också en av anledningarna till att regionalpolitiken i ökad utsträckning måste bygga på lokal mobilisering, idéer från befolkningen på orten och på en allmänt decentraliserad beslutsstruktur.

Ti 11 växt

Regionalpolitiken kan på flera sätt medverka till att främja den ekonomis- ka tillväxten.

Genom att resurser tas tillvara på ett effektivt sätt kan regionalpolitiken bidra till landets tillväxt. Arbetskraft, kapital och naturtillgångar kan komma till användning genom regionalpolitiska åtgärder. Denna produk- tiva användning står i kontrast till det slöseri som arbetslöshet och kapital- förstöring innebär och som utan en effektiv regionalpolitik kan uppstå i många regioner.

Regionalpolitiken kan också bidra till att underlätta strukturförändring- ar, som innebär att produktionens förädlingsvärde ökar. Genom en aktiv regionalpolitik skapas större acceptans för strukturella förändringar i regi- oner som annars skulle drabbas hårt av industrinedläggningar och före- tagskriser. De människor som direkt berörs av sådana förändringar skall inte ensamma behöva bära de negativa konsekvenserna. De skall veta att det finns ett samhälleligt ansvar för orter och regioner som berörs av strukturförändringar.

Samtidigt vill jag betona behovet av strukturförändringar såväl för att upprätthålla ett konkurrenskraftigt och effektivt näringsliv som för att förbättra livsmiljön. Detta är i sin tur en förutsättning för bevarad välfärd. I samband med sådana strukturförändringaf måste också krav ställas på de företag som genomgår förändringarna. De måste ta ett aktivt ansvar för utvecklingen och förnyelsen av näringslivet i de regioner där förändringar äger rum.

Regionalpolitiken skall därför inriktas på att stimulera tillväxten av befintligt och utvecklingsbart näringsliv samt stödja nyetableringar. Ge- nom förbättringar av infrastrukturen kan brister i förutsättningarna för näringslivets utveckling undanröjas. En tyngdpunktsförskjutning av de regionalpolitiska insatserna bör därför ske från företagsstöd mot infra- strukturåtgärder.

Regionalpolitiken kan även främja den ekonomiska tillväxten genom att avlänka produktion från överhettade områden och därigenom pressa till- baka kostnadsökningama. Med tämligen små medel kan en för samhället totalt sett ökad effektivitet uppnås.

Arbete, service och god miljö

För att uppnå målen om rättvisa, valfrihet och tillväxt måste regionalpoli- tiken inriktas på att skapa arbete, service och god miljö i hela landet.

Det är emellertid enligt min mening en självklarhet att det inte går att skapa en lika varierad arbetsmarknad i en mindre tätort som i en storstad. Det går heller inte att erbjuda utbildning på samma sätt på alla platser i hela landet. Den goda miljön ser annorlunda ut i norra Sveriges inland i förhållande till Stockholms centrum, och de åtgärder som behövs för att förbättra miljön varierar.

Regionala problem som finns i olika delar av landet måste också åtgär- das genom en samordnad sektorspolitik och samverkan mellan olika sam- hällsverksamheter. Regionalpolitiken måste inriktas på att i vissa regioner kompensera för brister i infrastrukturen, i andra regioner på att stödja industriell utveckling och utflyttning av tjänsteföretag eller en kombina- tion av olika typer av åtgärder.

Zl

I vissa delar av landet kommer det att behövas stöd till näringslivs- utveckling under överskådlig tid för att kompensera för långa transporter, klimatförhållanden eller andra konkurrensnackdelar medan det i andra regioner kan vara fråga om att temporärt göra samhälleliga insatser för att underlätta genomförandet av en omfattande strukturförändring.

Regionalpolitiska åtgärder skall sättas in där de största behoven finns, där de gör bäst nytta samtidigt som samhällets stöd bör minimeras. I princip skall varje sektorsorgan ta ansvar för att medverka till en positiv regional utveckling inom sitt verksamhetsområde. Tillsammans med and- ra politikområden kan därför regionalpolitiken skapa en balanserad ut- veckling i alla delar av landet.

Balanserad befolkningsutveckling

Kravet på en balanserad befolkningsutveckling kommer i ett regionalt perspektiv att ställa Sverige inför åtminstone två utmaningar.

För det första ökar andelen äldre människor och det sker särskilt mar- kant i de glesast befolkade delarna av landet. Att yngre människor söker sig till storstäderna är i och för sig inte något nytt. Så har det alltid varit. På många håll kommer den här utvecklingen att ställa glesbygder och mindre orter inför mycket stora påfrestningar under de närmaste decennierna. Det måste därför finnas strategier i bl. a. kommuner och län för hur man skall möta denna utveckling.

En annan utmaning som vi ställs inför är den könsmässiga snedfördel- ningen. Kvinnorna måste i betydligt större utsträckning få sysselsättnings- möjligheter. goda levnadsvillkor samt ett kulturutbud och fritidsutbud som är avpassat efter deras behov och önskemål också i glesbygd och i andra mindre tätbefolkade regioner. Den stora obalansen i andelen män och kvinnor i 20-—45-årsåldrama skapar på många håll ett allvarligt socialt problem. Regionalpolitiken måste bidra till att förutsättningarna för jäm- ställdhet mellan könen uppnås.

Fungerande regioner

Genom samverkan kan regionala utvecklingsåtgärder bidra till att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner. Det är lätt att inse att i stort sett alla regioner har problem i något avseende. Det är därför viktigt att lösa de problem som uppstår på de platser där de finns. Sociala problem i storstäderna måste främst lösas med insatser i de regionerna. Visserligen kan bostadsbristen begränsas av en minskad till- växt i storstädema men de underliggande problemen finns trots allt kvar om de inte aktivt åtgärdas. Kulturell utarmning i glesbygden löses inte primärt genom att öka utbudet vid t. ex. institutionsteatrama i våra stor- städer. Solidariteten kräver därför enligt min mening att politiska insatser görs för att i olika avseenden skapa fungerande regioner i hela landet.

Regionalpolitiken skall inriktas på åtgärder som främst underlättar situ- ationen i de ur olika synvinklar värst drabbade regionerna.

Decentraliseri ng

En övergripande riktlinje för regionalpolitiken är att den skall genomföras i så decentraliserade former som möjligt för att därigenom komma nära de regionala problemen och kunna ta vara på varje enskild regions egna resurser och utvecklingsmöjligheter. Decentralisering av ansvar och resur- ser är också ett viktigt sätt att skapa och vidmakthålla människors engage- mang för bl.a. utvecklingsfrågor. Samtidigt kräver vissa väsentliga inslag i regionalpolitiken — t. ex. infrastruktursatsningar, vissa företagsfrågor, principiellt viktiga frågor att åtgärderna ibland måste lösas gemensamt för flera län och ibland i ett nationellt sammanhang.

Till decentraliseringssträvandena hör också att decentralisera sysselsätt- ning från större till mindre orter. Förenklingar bör genomföras när det gäller t. ex. reglerna och handläggningen av företagsstöd. När det gäller samhällssektorer av särskild regionalpolitisk betydelse bör ansvariga myn- digheter precisera bl.a. servicenivå och kvalitet i olika regioner. Mål för deras verksamhet i olika regioner bör ställas upp.

Av detta framgår också att de regionalpolitiska insatserna måste variera med problemens karaktär och därmed blir också de tillgängliga insatserna olika.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1, 10, 15, 4.5

4. Geografiska prioriteringar m. m. 4.l Riktlinjer

Min bedömning: Det regionalpolitiska arbetet bör bedrivas med inriktning på att främja en positiv utveckling av näringsliv, syssel- sättning m.m. i alla delar av landet och att åstadkomma regional utjämning inom län och mellan olika delar av landet. — De regionalpolitiska insatserna bör fördelas så. att alla län tillde- las resurser för vissa allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder, och i övrigt med hänsyn till de regionalpolitiska problemens omfatt- ning i skilda delar av landet. För regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta socialavgifter bör nya stödområden läggas fast för en längre tid. Vissa större orter utanför dessa permanenta stödområden bör kunna fungera som stödjepunkter för dessa och i vissa fall utgöra alternativa lokaliseringsorter till storstäderna. Storstadsregionernas, särskilt Stockholms, tillväxt bör till en del avlänkas till regionalpolitiskt prioriterade orter genom fortsatt utflyttning av sysselsättning inom privat och statlig tjänstcverk- samhet. Särskilda infrastrukturåtgärder bör inom regionalpolitikens ram "vidtas inom prioriterade regioner. Den utpräglade glesbygden bör prioriteras vad gäller glesbygds- och landsbygdsåtgärder. Regeringen bör ges utökade möjligheter att vidta åtgärder för orter/regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i sam- band med strukturförändringar. _- Länsstyrelserna bör. inom de ramar som lagts fast av riksdagen och regeringen, ange geografiska prioriteringar och riktlinjer för det regionalpolitiska arbetet i länen.

Kommittén och remissinstanserna: Kommittén behandlar inte specifikt dessa övergripande riktlinjer. Dess förslag, liksom remissinstansernas syn- punkter, återges i kommande avsnitt.

Skälen för min bedömning: Inom ramen för de regionalpolitiska målen har det regionalpolitiska arbetet två dimensioner: Regional utveckling och mellanregional utjämning.

Den sektorsövergripande planeringen och samordningen utgör en myc- ket viktig del i regionalpolitiken. Ett syfte med detta arbete är att genom samordning av flera samhällssektorer allmänt främja utvecklingen i alla delar av landet — vad jag kallar regional utveckling. Som en viktig del i detta arbete ingår att främja utvecklingen i länens glesbygds- och lands- bygdsområden.

Det är således viktigt att åtgärder inom skilda sektorer planeras och genomförs på ett samordnat sätt tidsmässigt, geografiskt osv. Därmed uppnås en ökad effektivitet och hushållning med tillgängliga resurser, vilket

bidrar till ekonomisk tillväxt och en jämn fördelning av välfärden. Den regionalpolitiska planeringen bildar också — tillsammans med den över- siktliga fysiska planeringen och miljöplaneringen i länen — en viktig grund för trafik-. väg-, bostads- och miljöplaneringen m.m.

Alla län bör tillföras vissa resurser från anslaget för regionala utveck- lingsinsatser för denna typ av allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder. Samordningsansvaret för dessa insatser bör ligga hos länsstyrelserna. Den kraftigt ökade decentraliseringen av resurser och beslutsbefogenheter inom regionalpolitiken som jag i olika sammanhang föreslår skall ske till länsstyrelserna innebär också ökade krav på samordning, uppföljning m.m. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur dessa krav skall uppfyllas.

Huvuduppgiften för regionalpolitiken är dock att åstadkomma regional balans och utjämning såväl inom som mellan länen — vad jag kallar mellanregional utjämning.

Problemcns karaktär och omfattning i olika regioner bör utgöra grunden för de geografiska prioriteringarna av de regionalpolitiska insatserna, t.ex. vid regeringens fördelning till länen av medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, liksom vid avgränsning av stödområden m.m. Analy- ser av bakomliggande faktorer bör också ligga till grund för de geografiska prioriteringarna inom länen. Faktorer som låg sysselsättningsgrad, hög arbetslöshet, negativ befolknings- och sysselsättningsutveckling bör härvid tillmätas stor vikt. Hänsyn bör även tas till behoven av att förbättra utvecklingsförutsättningarna för företag genom att exempelvis åtgärda brister i samhällets infrastruktur. Vidare måste hänsyn tas till situationen inom större sammanhängande områden och till avstånd till större orter och deras arbetsmarknader. Även problemens varaktighet bör vägas in i bedömningarna.

Vissa typer av åtgärder bör förbehållas de delar av landet som har de största regionalpolitiska problemen. Även om jag förordar att ansvaret för genomförandet och den geografiska fördelningen av stödinsatserna i ökad utsträckning bör delegeras till statens industriverk och länsstyrelserna bör av regering och riksdag fastlagda stödområdesindelningar m.m. också i fortsättningen styra insatsernas omfattning och inriktning i skilda delar av landet. Dessa indelningar och till dem knutna regler om högsta stöd m.m. ger också en viss enhetlighet i behandlingen av likartade områden i skilda län.

Jag behandlar först stödområdesindelningen för det regionalpolitiska företagsstödet. dock utan att närmare gå in på vilka stöd och regler som bör gälla i de olika stödområdena. Den redovisningen sker i anslutning till behandlingen av de olika stödformerna (avsnitt 7).

Jag tar därefter upp den regionalpolitiska betydelsen av större orter i anslutning till stödområdet, s.k. stödjepunkter, områden därjag anser det berättigat att vidta särskilda infrastrukturåtgärder med regionalpolitiska medel, åtgärder som bör kunna vidtas i samband med större strukturför- ändringar, begreppen glesbygd. och landsbygd samt slutligen storstadsre- gionernas betydelse i regionalpolitiskt sammanhang.

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1, 7

4.2. Stödområden för näringslivsutveckling

Mitt förslag: För regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta social- avgifter skall den nuvarande inplaceringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C , ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som bedöms ha de långsiktigt svåraste regionalpolitiska problemen i två nya stödområden. benämnda ] och 2, och vilkas omfattning framgår av det följande.

Kommittén: De delar av landet som under de senaste åren fungerat bäst i ekonomiskt hänseende har varit storstäderna, särskilt huvudstadsre- gionen, samt delar av sydvästra Sverige dvs. Västergötland, Halland samt delar av Småland och Skåne. Dessa delar av landet har en jämförelsevis modern näringslivsstruktur och den befolkningstäthet som kommittén anser vara en avgörande förklaringsfaktor för tillväxt. I dessa områden finns också utvecklade industriella nätverk mellan krävande köparföretag, t. ex. mellan bilindustrin och dess underleverantörer.

Minst fungerande i ekonomiskt hänseende är enligt kommittén Inlan- det, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Med Inlandet avser kommittén nuvarande stödområde A och B samt Kramfors kommun. De bakomlig- gande orsakerna skiljer sig åt mellan dessa områden. Förutsättningama för att Inlandet skall bli ett ekonomiskt väl fungerande region är sämre än för Bergslagen och Sydöstra Sverige. Bosättningsmönster, avstånd till mark- nader ete. är helt annorlunda i Inlandet jämfört med de regioner som utvecklats bäst under 1980-talet. I Bergslagen finns många av de kompo- nenter som är viktiga för att få en långsiktigt mer positiv utveckling. Sydöstra Sverige sönderfaller i ekonomiskt hänseende i två grupper. Dels finns här landsbygdsdominerade områden, som har vissa problem gemen- samma med Inlandet om än avstånd och gleshet inte är desamma, dels finns här områden som har en hel del gemensamt med Bergslagen. Det gäller i första hand Blekinge och vissa av brukssamhällena i Kalmar län.

Det är enligt kommittén svårt att ange vilka regioner som fungerar i socialt hänseende. Kommitténs uppfattning är dock, att det den kallar mellanstäder, som grupp betraktad, innehåller många av de kvaliteter som en socialt väl fungerande region bör ha. Det är lättare att ange problem. Bcfolkningssammansättningen i stora delar av Inlandet är ett sådant pro- blem. Från social synpunkt är problemen särskilt svåra för kvinnorna i Inlandet. Arbetsmarknaden är begränsad och de ideal som präglar det lokala livet är manliga. De förändringar som behövs i dessa områden är därför inte bara fler arbetstillfällen utan också sådana som ökar kvinnornas möjligheter att delta i och påverka det lokala livet.

På ett sätt finns det enligt kommittén klara skillnader mellan regionerna i kulturellt avseende. Det gäller tillgänglighet till kultur i form av teater, konserter och andra evenemang där framförallt storstadsområdena, men även mellanstäderna. erbjuder invånarna väsentligt större valmöjligheter än andra typer av orter eller regioner. Det är betydligt svårare att belägga skillnader vad gäller kulturens frigörande och identitetsskapande betydel- se. Men just därför att kulturen har dessa egenskaper, blir den också

särskilt väsentlig i de landsdelar som är ekonomiskt och socialt mindre öppna än andra.

Från miljömässig synpunkt är Inlandet, enligt kommittén, den minst belastade regionen. Klimatet gör emellertid landsdelen mycket känslig för miljöstörningar. bl.a. därför att nedbrytningen av miljöfarliga ämnen går långsamt. Storstadsområdena, med sin koncentration av befolkning, kon- sumtion och produktion är i detta sammanhang de minst fungerande regionerna, tillsammans med de delar av västra och sydvästra Sverige som hårdast drabbas av miljöförstörande ämnen från andra länder. I Norrland är Sundsvalls-, Skellefteå- och Luleåregionerna mest utsatta beroende på punktutsläpp från näringslivet i dessa områden.

Sammanfattningsvis är det kommitténs uppfattning att tre landsdelar bör prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget i landets olika delar. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt- rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Kommittén menar att dessa landsdelar skiljer sig från övriga riket när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställ- ning och utveckling.

En förteckning över de kommuner eller delar av kommuner som kom- mittén avser med Inlandet, Bergslagen resp. Sydöstra Sverige finns i bilaga 2, avsnitt 1.3.

Remissinstanserna: Remissbilden är splittrad. Några kommuner, t.ex. Mönsterås, Karlskrona och Smedjebacken, instämmer i kommitténs för- slag till nya prioriteringar. Många remissinstanser anser att den nuvarande stödområdesindelningen skall bibehållas men göras mindre statisk. SIND anser att en snävare avgränsning av stödområdena är önskvärd, men att kommitténs underlag inte medger detta. Gävle kommun anser att länssty- relsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som stöd skall användas. Flera kommuner i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län och länsstyrelsen i Västerbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlan- det till ett begrepp och att en differentiering av stödnivåer behövs. Länssty- relsen i Norrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stöd- område A och B blir ett område och att stödområde C bibehålls. Många remissinstanser i områden som får försämringar enligt kommitténs för- slag. främst i stödområde C, hävdar att det finns tungt vägande skäl för att de får behålla sina nuvarande stödmöjligheter. Andra remissinstanser t. ex. AMS, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva ifrågasätter varför vissa områden som västra Värmland, Dals- land, Gotland m.fl. inte längre skall ingå i stödområdet. Norrlandsförbun- det anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Flera instanser anser att även Orsa kommun skall ingå i stödområdet.

Skälen till mitt förslag: Den nu gällande stödområdesindelningen för det regionalpolitiska företagsstödct lades fast av riksdagen våren 1982. För stödet fastställdes tre permanenta stödområden, benämnda A, B och C, där stödområde A är högst prioriterat.

Stödområdenas nuvarande omfattning framgår av följande karta.

Nuvarande stödområdesindelning

Teckenförklaring

W Stödområde A

E StödområdeB StödområdeC

inom

thässigt omfattar dessa permanenta stödområden ca 62 % av Sverige och ca l3 % av befolkningen bor här.

Riksdagen gav år 1982 även regeringen fullmakt att placera in kommu- ner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde. om allvarliga syssel- sättningsproblem uppkommit till följd av exempelvis omfattande struktur- rationaliseringar. Elva kommuner eller delar av kommuner är för närva- rande inplacerade i tillfälligt stödområde. Jag återkommer senare (avsnitt 4.6) med förslag om hur denna möjlighet bör utformas i framtiden.

En redogörelse för utfallet av det regionalpolitiska företagsstödet förde- lat på bl.a. län och stödområden kommer jag att lämna senare (avsnitt 7.2.l.l).

Stödområdesindelningen för företagsstödet har också kommit att utnytt- jas som geografisk fördelningsnyckel för andra åtgärder av regionalpolitisk betydelse.

Det är enligt min mening viktigt att stödområdesindelningen inte ändras för ofta. Den bör ligga fast över en längre tid, bl.a. för att underlätta planeringen för företag och myndigheter. Den genomgång av den regionala problembilden som gjorts av den regionalpolitiska kommittén och mina egna bedömningar, dels av problemens svårighetsgrad i olika områden, dels av hur de framtida regionalpolitiska insatserna bör fördelas mellan olika typer av åtgärder, har emellertid övertygat mig om att det nu är lämpligt att göra vissa förändringar.

Kommittén anger tre landsdelar där behoven av omställning och utveck- ling är särskilt stora: Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet ger kommittén åtgärder som förbättrar situationen i Inlandet. Här får man enligt kommittén också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Jag har tidigare framhållit att en förskjutning av de regionalpolitiska insatserna bör ske från direkt företagsstöd till åtgärder för att förbättra infrastrukturen i de prioriterade regionerna. Jag kommer därför senare bl. a. att föreslå att de maximala procentsatserna för bidrag i samband med investeringar i byggnader och maskiner sänks. Eftersom det då inte blir så stor skillnad i stöd mellan olika stödområden föreslår jag att antalet stödområden fortsättningsvis begränsas till två, förslagsvis benämnda ] och 2. med det högsta stödet i stödområde 1.

Som en följd av denna förskjutning bör också det regionalpolitiska företagsstödet koncentreras till de områden som har de långsiktigt svåraste problemen.

Till grund för mina förslag till förändringar av stödområdena ligger också såväl kvantitativa som kvalitativa bedömningar av de regionala problemens svårighetsgrad i olika områden. De kvantitativa faktorerna är främst arbetslöshetsnivå. sysselsättningsgrader för såväl kvinnor som män, samt befolknings- och sysselsättningsutveckling under senare år. Kvalitativa bedömningsfaktorer är exempelvis avstånd till marknader, klimatförhållanden, gleshet i bebyggelsen och de lokala arbetsmarknader— nas utseeende. Jag har också strävat efter sammanhängande stödområden och att undvika skarpa gränser mellan olika områden.

Mot bakgrund härav delar jag kommitténs bedömning att de långsiktigt

svåraste problemen även framdeles kommer att finnas i vad kommittén kallar Inlandet. Jag föreslår därför att det regionalpolitiska företagsstödet fortsättningsvis i första hand koncentreras till detta område. Jag gör dock inte i alla avseenden samma bedömning som kommittén av vilka områden som bör ingå. De områden som har de svåraste problemen bör inplaceras i stödområde 1 och övriga i stödområde 2.

Jag delar också kommitténs bedömning att vissa områden i främst Norrlands kustland, Värmland, Dalsland och Gotland, som nu ingår i stödområde C, har sådana utvecklingsförutsättningar att det, mot bak- grund av vad jag nyss har anfört, inte är befogat att de inplaceras i stödom- råde. Jag avser dock att fortsätta det intensiva arbete som regeringen och statens industriverk bedriver inom ramen för lokaliseringssamrådet inom den privata tjänste- och servicesektorn. och är i det sammanhanget beredd att även fortsättningsvis lämna regionalpolitiskt stöd till exempelvis utlo- kaliseringar från Stockholmsregionen till orter i nära anslutning till stöd- området i den mån dessa orter utgör de enda realistiska lokaliseringsalter- nativen till storstadsregionen. Jag återkom mer till denna fråga i avsnitt 4.3.

I samband med mer omfattande strukturförändringar bör regeringen ha möjlighet att inplacera en kommun i tillfälligt stödområde. Jag återkommer till detta (avsnitt 4.5).

Några kommuner utanför stödområdena bedömer jag också för närva- rande ha sådana strukturomvandlingsproblem att jag är beredd föreslå re- geringen att de inplaceras i tillfälligt stödområde. Hur denna möjlighet när- mare skall utformas återkommerjag till i avsnitt 4.5.

Regeringen bör dessutom även fortsättningsvis ha möjlighet att i undan- tagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena. Det kan exempelvis gälla om avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses el- ler har uppkommit till följd av industrinedläggning eller av liknande orsak.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om de särskilda regionalpolitis- ka insatser som regeringen gjort i dessa områden under senare år. Exem- pelvis i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Flera av dessa är långsiktiga och genomförandet kommer att sträcka sig flera år framöver. Jag kommer också senare (avsnitt 12) att föreslå att särskilda regionalpolitiska åtgärder skall vidtas i Jämtlands län.

Vad gäller Gotlands län så visar ingen av de kvantitativa bedömningsfak- torer jag nyss nämnt att utvecklingen är ogynnsam. På uppdrag av reger- ingen har vidare SIND i en rapport, ”Avstamp Gotland”, föreslagit åtgärder för att utveckla det gotländska näringslivet. Vissa av dessa förslag har redan genomförts och andra bereds inom regeringskansliet.

.Bergslagen har sedan år 1984 berörts av två särskilda utvecklingspro- gram, som beslutats av riksdagen och regeringen. Det andra startade år 1986 och avslutas i och med detta budgetårs utgång. Dessa insatser har samord- nats av en särskild Bergslagsdelegation. Jag bedömer att delegationens ar- bete har varit mycket framgångsrikt. Det har lagt en bra grund för ett ut- vecklingsarbete, som bör fortsätta genom ordinarie organ såsom länsstyrel- serna. andra länsorgan och berörda kommuner.

Enligt min bedömning finns det emellertid även i Bergslagen områden som har problem av en karaktär och storleksordning som kräver långsikti-

ga regionalpolitiska åtgärder. Min slutsats härav är att även dessa områden bör ingå i det permanenta stödområdet, men med lägre stödnivåer än de områden som har de svåraste problemen. Detsamma gäller nordvästra Värmland. Dessa områden bör således inplaceras i stödområde 2. Andra kommuner i Bergslagen. som för närvarande berörs av kraftiga strukturom- vandlingar, kommerjag senare föreslå regeringen att inplacera i tillfälligt stödområde.

Vad beträffar Sydöstra Sverige så bedömer jag inte att problemen är av sådan karaktär och svårighetsgrad att det, bl. a. mot bakgrund av den koncentration av det direkta företagsstödet som jag har förordat. är moti- verat att inplacera några delar härav i det permanenta stödområdet.

I denna del av landet finns inte de utvecklingshinder för företagen som enligt min mening motiverar mitt förslag till inplacering av områden i norra Sveriges inland. Bergslagen och nordvästra Värmland i stödområde. Långa avstånd till leverantörer, kunder och kvalificerad företagsservice. ett klimat som försvårar och fördyrar verksamheten samt brister i samhällets infrastruktur i form av kommunikationer, utbildning etc. bidrar till att företagsamheten i sistnämnda områden försvåras på ett särskilt sätt. Även om det finns vissa orter med strukturomvandlingsproblcm så är förutsätt- ningarna i dessa avseenden avsevärt bättre i Sydöstra Sverige. Dessutom ingår dessa kommuner nästan undantagslöst i större gemensamma arbets- marknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

När det gäller Sydöstra Sverige vill jag också erinra om de omfattande åtgärder. som regeringen under senare år vidtagit för att såväl på kort som på lång sikt stödja utvecklingen i Blekinge lån på grund av de strukturför- ändringar som äger rum där. Så sent som den 26 januari detta år har regeringen förelagt riksdagen förslag till ytterligare åtgärder i länet (prop. 1989/90:66). I denna proposition finns en närmare redogörelse för de åtgärder som tidigare vidtagits.

Även i delar av Kalmar län har företag exempelvis medgivits att ta i anspråk investeringsfonder och regeringen har gjort punktinsatser med regionalpolitiskt stöd.

Jag kommer senare (avsnitt 16) att föreslå att det anslag som länsstyrel- serna disponerar för regionala utvecklingsinsatser skall höjas. Min avsikt är att därefter föreslå regeringen att även län som ligger utanför stödområ- det skall få ökade medel från detta anslag jämfört med innevarande bud- getår.

Slutligen vill jag erinra om möjligheterna för regeringen, som jag nyss nämnt, att även fortsättningsvis i särskilt angelägna fall lämna regionalpo- litiskt stöd även utanför stödområdet eller om stora strukturomvandlings- problem skulle uppstå tillfälligt inplacera orter i stödområde.

Vid min bedömning av de olika Stödområdenas omfattning harjag, som jag tidigare nämnt, även strävat efter att i möjligaste mån undvika skarpa gränser mellan olika områden. Erfarenheten visar att det ofta upplevs som orättvist. Mitt förslag innebär därför att ytterligare ett par kommuner än för närvarande kommer att delas vad avser stödområdestillhörighet.

Jag föreslår därför att följande kommuner eller delar av kommuner fortsättningsvis inplaceras i stödområde 1 resp. stödområde 2. Inom pa- rantes anges nuvarande stödområdestillhörighet. Stödområde 1 motsvarar

i prioritet nuvarande stödområde A och stödområde 2 motsvarar nuvarande Prop. 1989/90: 76 B.

Stödområde 1

Län. kommun (och,/(insamling)

Norrbottens län Arjeplog (A) Arvidsjaur (B) Gällivare (A) Haparanda (A) Jokkmokk (A) Kalix (A) Kiruna (A) Pajala (A) Överkalix (A) Övertorneå (A)

Västerbottens län Dorotea (A) Malå (B) Sorsele (A) Storuman (A) Vilhelmina (A) Åsele (A)

Jämtlands län

Berg (A) Härjedalen (B)

Krokom. del av (Hotagen. Laxsjö, Föllinge. Offerdal och Alsen) (A) Ragunda (A) Strömsund (A)

Stödområde 2

Län, kommun (och]örsmn/ing)

Norrbottens län Boden. del av (Edefors och Gunnarsbyn) (C) Piteå. del av (Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt) (C. ) Älvsbyn (B)

Västerbottens län Bjurholm (B)

Lycksele (B) Norsjö (B)

Skellefteå. del av (Fällfors. Jörn och Kalvträsk) (B) Vindeln ( B) 32

Jämtlands län Prop. 1989/90: 76 Bräcke (B) Åre (B)

Västernorrlands län Sollefteå (B) Sundsvall, del av (Holm och Liden) (C)

Ånge (B)

Örnsköldsvik, del av (Anundsjö, Björna, Skorped och Trehörningsjö) (B)

Gävleborgs län Hofors (C) Ljusdal (B)

Kopparbergs län Avesta (C) Ludvika (C) Malung (B) Mora, del av (Venjan och Våmhus) (B)l Orsa (C) Smedjebacken (C) Vansbro (B) Älvdalen (B)

Västmanlands län Fagersta (C) Norberg (C) Skinnskatteberg (C)

Örebro län Hällefors (C) Ljusnarsberg (C)

Värmlands län Arvika (C) Eda (C) Filipstad (C) Hagfors (C) Munkfors (C)

Torsby (B) ' Våmhus församling tillhör för närvarande inte något stödområde

KARTA över de nya stödområdena

Teckenförklaring

Stödområde 1

Stödområde 2

Prop.

De nya stödområdena omfattar ca 58 % av Sveriges yta och ca 7% av befolkningen. Följande kommuner eller delar av kommuner, som nu ingår i stödområde C, föreslås inte längre inplaceras i permanent stödområde: Boden (centrala), Luleå, Piteå (centrala), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå (centrala), Vännäs, Krokom (centrala), Östersund, Kramfors, Örnsköldsvik (centrala), Hudiksvall (Bjuråker), Nordanstig, Söderhamn, Lindesberg (Guldsmedshyttan och Ramsberg), Storfors,- Sunne, Säffle, År- jäng, Bengtsfors, Dals Ed, Åmål och Gotland. Några av dessa områden avser jag dock senare föreslå att regeringen skall inplacera i tillfälligt stödområde på grund av stora strukturomvandlingsproblem. Dessutom bör några kunna fungera som stödjepunkter med de regionalpolitiska funktioner jag närmare beskriver i avsnitt 4.3.

4.3 stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser

Min bedömning: Utlokalisering av privata tjänsteföretag och statlig verksamhet bör i vissa fall kunna ske med statligt stöd till stödje- punkteri anslutning till stödområdet. Även vissa infrastrukturåtgär- der bör kunna göras i sådana orter.

Kommittén: Kommittén anser att en förstärkning av vissa mellanstäder är nödvändig för att stärka de prioriterade landsdelarna och för att möjlig- göra en avlänkning av tillväxt från storstadsområdena. En mellanstad definieras av kommittén som en viktig knutpunkt för export- och im- ponverksamhet i en större region. De är vidare ofta knutpunkter i det nationella transportsystemet och kan vara en kvalificerad beslutsnivå för offentlig förvaltning.

Vissa av de utpekade mellanstädema prioriterar kommittén för särskil- da infrastrukturinsatser och sysselsättningsskapande åtgärder. '

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, Karlskrona och Västerås kommuner.

Vissa remissinstanser lämnar även ytterligare förslag på prioriterade mellanstäder, t. ex. Eskilstuna, Visby, Kiruna m.fl. Även andra orter kan vara alternativ till storstäderna, t. ex. Mora, industricentraortema m.fl.

Huvudparten av remissinstanserna avstyrker förslaget t. ex. SIND och delegationen för glesbygdsfrågor. Flera är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i betänkandet t.ex. ERU, flera länsstyrelser och kommuner. Många befarar att de kommer att fungera som magneter i stället för motorer för regional utveckling. Många kommuner kommer enligt vissa remissinstanser att få långt till sin mellanstad och möjligheten att få någon positiv effekt minskar när avståndet ökar.

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för

att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kom- mer andra delar av landet till godo. AMS påpekar att det inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Skälen för min bedömning: Kommittén pekar ut ett antal mellanstäder för vissa typer av regionala utvecklingsinsatser. Flera av dessa mellanstä— der har enligt min mening en egen Växtkraft som gör att några permanenta möjligheter till regionalpolitiska åtgärder riktade direkt till företagen i sådana städer inte är motiverade. Det gäller här t.ex. vissa universitets- och högskoleorter och sådana orter som redan har en väl differentierad arbetsmarknad med ston inslag av offentlig verksamhet.

Ett väsentligt mål i regionalpolitiken är att åstadkomma en mellanregio- nal utjämning. I vissa fall blir det med ett sådant mål nödvändigt med vissa typer av regionalpolitiska åtgärder — t. ex. infrastrukturåtgärder och stöd till privata tjänsteföretag även utanför stödområdena. Riksdagen har tidigare (prop. 1984/85: 115, AU 13, rskr. 354) uttalat sig för att t. ex. stöd till privata tjänsteföretag skall kunna lämnas i stödjepunkter i anslut- ning till stödområdena. Jag förordar att vissa insatser som är motiverade för att åstadkomma regional utveckling och utjämning även fortsättnings- vis bör kunna göras i s.k. stödjepunkter i anslutning till stödområdena. Några s.k. mellanstäder bör enligt min mening inte pekas ut.

Åtgärder i stödjepunkter bör enligt min mening utgå från följande två förutsättningar. För det första anser jag att det finns etableringar eller infrastrukturfunktioner som bara kan lokaliseras till eller fungera i ett fåtal större orter. Som exempel vill jag nämna högskolor och regionala flygplat- ser.

För det andra menar jag att det i vissa fall bara är större orter som kan vara realistiska alternativ i valet mellan Stockholmsregionen och något annat lokaliseringsaltemativ.

Den typ av insatser jag främst anser vara aktuella är decentralisering och eventuella omlokaliseringar av statlig verksamhet från Stockholm och etableringar av privat tjänste— och serviceproduktion som annars skulle fortsätta sin verksamhet i Stockholmsregionen. Vidare är det nödvändigt att fortsatta satsningar på högskolan i första hand sker i orter med högsko- leenheter, vilket ofta är liktydigt med s.k. stödjepunkter. Initiativen till att genomföra denna typ av insatser måste regeringen och berörda myndigheter ta. Jag anser inte att det finns skäl att på förhand peka ut de orter som kan betecknas som stödjepunkter. I huvudsak är det länscentra och vissa andra orter i eller i anslutning till stödområdet.

Jag vill samtidigt framhålla betydelsen av att de eventuella insatser som kan komma att göras på nämnda sätt också i möjligaste mån kommer områden och kommuner utanför själva stödjepunkten tillgodo. Det kan röra sig om att underlätta möjligheterna att anlita tjänsteföretag, att få till stånd spridning av utbildning och kompetens från högskolan etc. Detta förutsätter att initiativ tas och att aktiva insatser görs bl. a. på länsnivå för att bygga upp nätverk etc. mellan högskolan och t. ex. företag, samhällsor- gan m.m. Länsstyrelsernas projektmedel bör kunna användas för dessa ändamål.

Det är också angeläget att det inom länen kan ske en inomregional

utjämning. De insatser som gjorts för att utveckla s.k. lokalkontor — kontor där olika servicefunktioner samordnas — är exempel på initiativ som bör drivas vidare. Civildepartementet har initierat ett utvecklingsar- bete kring detta. Även i detta avseende har länsstyrelserna en viktig roll. De medel som styrelserna disponerar för regional projektverksamhet bör i vissa fall kunna användas också för att initiera sådana insatser.

Hänvisningar till S4-2

4.4. Områden för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder

Mitt förslag: Särskilda infrastrukturåtgärder skall genomföras i pri- oriterade orter och regioner, i första hand i stödområde l.

Kommittén: Kommittén föreslår att ett anslag för Ersättning till vatten- kraftsregioner inrättas. 300 milj. kr. bör enligt kommittén inledningsvis årligen under tio år tillföras en särskild lnlandsstyrelse för regionala ut- vecklingsinsatseri inlandet. 50 milj. kr. föreslås tillföras länsstyrelserna i södra Sverige för landsbygdsutveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser instämmer i kommitténs be- dömning att särskilda infrastrukturinsatser bör göras i bl.a. inlandet. Så gott som alla avstyrker dock förslaget om en inlandsstyrelse.

Skälen för mitt förslag: Behoven av regionalpolitiska åtgärder är som jag tidigare (avsnitt 4.2) framhållit särskilt stora i norra Sveriges inland. I likhet med kommittén anser jag att särskilda regionalpolitiska medel bör disponeras för infrastrukturåtgärder. Jag föreslår därför att berörda läns- styrelser (länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) skall få disponera särskilda medel för infrastrukturinsatser i stödområde 1.

Vissa typer av infrastrukturinsatser måste genomföras för större regio- ner än stödområde 1 och beslutas på central nivå. Regeringen bör därför disponera medel för att genom egna beslut, eller genom medverkan av myndigheter, genomföra kompletterande åtgärder i stödområde 1 och 2 samt i stödjepunkter i anslutning till stödområdena.

Jag återkommer (avsnitt 9) med förslag om infrastrukturåtgärdemas inriktning, beslutsnivåer m.m. och till medelsfrågan (avsnitt 15).

Som jag tidigare (avsnitt 4.1) framhållit bör vidare i alla delar av landet, även i de som inte tillhör någon av de särskilt prioriterade regionerna, ett aktivt regionalt utvecklingsarbete kunna bedrivas med inriktning mot bl.a. infrastrukturfrågor.

Hänvisningar till S4-4

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 15

4.5. Orter och regioner i strukturomvandling

Mitt förslag: Vid mycket omfattande strukturförändringar skall ny- etablering och expansion inom näringslivet kunna underlättas, dels genom att kommuner eller delar av kommuner tillfälligt skall kunna placeras in i stödområde, dels genom att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som re- dan tillhör stödområde 2, tillfälligt skall kunna höjas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har bl.a. belyst olika regio- ners sårbarhet för strukturomvandling. Regeringen bör ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala problem.

Remissinstanserna: Några få remissinstanser tar särskilt upp frågor av betydelse i strukturomvandlingssammanhang. AMS framhåller exempel- vis betydelscn av att robusta arbetsmarknader skapas. Andra remissinstan- ser, t.ex. Ljusnarsbergs kommun. framhåller att satsningar på t. ex. utbild- ning måste göras när strukturförändringar sker.

Skälen för mitt förslag: Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken våren 1982 fick regeringen möjlighet att förklara orter eller regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i samband med strukturförändring- ar, för tillfälliga stödområden. För närvarande är elva kommuner eller delar av kommuner inplacerade i tillfälliga stödområden.

För att upprätthålla näringslivets konkurrenskraft måste, som jag tidiga- re (avsnitt 3) framhållit, strukturförändringar underlättas. Olönsamma verksamheter måste kunna läggas ned eller förnyas för att resurser skall kunna föras över till sektorer med bättre utvecklingsmöjligheter för framti- den och därigenom ge förutsättningar för en gynnsam ekonomisk tillväxt.

Strukturförändringar som berör industriföretag bör normalt hanteras inom ramen för ordinarie statliga medel. I dessa finns och bör finnas en stor flexibilitet för att hantera sådana situationer. Regeringen bör således även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpoli- tiskt företagsstöd utanför stödområdena.

I situationer där det handlar om mycket omfattande strukturförändring- ar och om att snabbt kunna åstadkomma effekter bör regeringen dessutom liksom hittills ha möjlighet att för en begränsad tid placera in kommuner eller delar av kommuner i stödområde. Jag föreslår därutöver att regeringen ges möjlighet att höja den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommu- ner eller delar av kommuner som redan tillhör stödområde 2 om en mycket omfattande strukturförändring skulle inträffa. Jag tar upp denna fråga mer i detalj senare (avsnitt 7.2).

Jag återkommer senare (avsnitt 7.2.1.2) närmare till bl.a. frågan om storleken på lokaliseringsbidrag.

Hänvisningar till S4-5

4.6. Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser

Mitt förslag: Med glesbygd skall avses stora sammanhängande om- råden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service samt skärgårdar och liknande områden. Med utgångspunkt härifrån skall länsstyrelsen avgränsa de områden i länet där gles- bygdsstöd skall kunna lämnas.

Länsstyrelsen bör även bedöma behovet av att avgränsa lands- bygdsområden där andra regionalpolitiska utvecklingsinsatser bör kunna genomföras.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp skillnader mellan gles- bygds- och landsbygdsområden men lämnar inga förslag.

Remissinstanserna: LRF och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva menar att landsbygden som helhet bör prioriteras. Folkrörelserådet anser att begreppet landsbygd huvudsakligen ska omfatta områden utanför tät- orter. Mindre tätorter och byar bör ingå. Även begreppen glesbygd och skärgård behövs för att markera särskilda insatsbehov.

Skälen för mitt förslag: Jag kommer senare (avsnitt 10) att redovisa förslag om utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd. Som underlag härför är det viktigt att klara ut vilka geografiska områden det gäller samt olikheterna såväl mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden som inom dessa områden.

Glesbygd och landsbygd ärinte, som de ibland felaktigt framställs, några synonyma begrepp. De glesbygdsområden, som är föremål för särskilda insatser från statens sida, finns angivna i relativt generella termer i förord- ning (1985z619) om glesbygdsstöd. Där sägs att med glesbygd avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och liknande områden.

Det bör även fortsättningsvis ankomma på respektive länsstyrelse att utifrån dessa riktlinjer avgöra vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd, och därmed också var glesbygdsstöd kan lämnas. Glesbygd enligt denna definition omfattar främst Norrlands inland, delar av Norr- lands kustland samt delar av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Sådana områden finns även i viss omfattning i övriga Sverige t.ex. i skärgårdarna och i Småland. Sammantaget bor i dessa glesbygdsområden ca 550000 personer.

Begreppet landsbygd har under senare år, inte minst genom den under åren 1988 och 1989 bedrivna landsbygdskampanjen, blivit ett allt vanli- gare begrepp, som ibland felaktigt används som synonym till glesbygd. Någon vedertagen definition av vad som är landsbygd finns inte. Ofta avses områden i största allmänhet utanför större tätorter, vilket innebär att Sveriges yta till stor del blir att betrakta som landsbygd. En definition som använts av Europarådet är att avgränsa landsbygdsområden så att tätorter med upp till 3000 invånare inkluderas. Enligt den regionalpolitis- ka kommittén innebär för Sveriges del en sådan definition att ca 1.6 miljoner människor bor på landsbygden. Jämfört med den ovan nämnda glesbygden

bor alltså omkring en miljon människor på landsbygden. men utanför det område som prioriterats av statsmakterna för särskilda glesbygdsinsatser.

Regionalpolitiska kommittén gör ingen analys av eventuella skillnader i utvecklingen mellan glesbygds- och landsbygdsområden. Eftersom det sak- nas en vedertagen definition av vad som är landsbygd finns ingen statistik över utvecklingen i sådana områden. Det är dock ett känt faktum att bcfolkningsutvecklingen i den tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den utpräglade glesbygden. Mot denna bakgrund anser jag att det även fortsättningsvis måste göras en klar åtskillnad mellan insatser i glesbygd och åtgärder för övrig landsbygd. Det är enligt min mening uppenbart att behoven är mycket olika mellan tätortsnära lands- bygdsområden med pendlingsmöjligheter och den verkliga glesbygden. Dessa skillnader gör att det måste ankomma på länsstyrelsen att närmare precisera insatserna i olika delar av länet utifrån de lokala förutsättningar- na.

Glesbygdsdelegationen anser att regeringen bör ge länsstyrelserna i upp- drag att upprätta landsbygdsprogram i samarbete med kommunerna och länsorganen. Jag kan först konstatera att flera länsstyrelser och kommuner redan upprättat sådana program. Enligt min mening bör det, som underlag för länsstyrelsernas prioritering av glesbygds- och landsbygdsinsatser, fin- nas någon form av program eller liknande. Insatserna, både vad gäller volym och omfattning, kommer att skilja sig åt mellan länen. Eftersom det är länsstyrelserna som har ansvar för genomförandet, bör det därför enligt min mening ankomma på respektive länsstyrelse att själv bedöma, såväl om en särskild avgränsning av landsbygdsområden behöver göras, som hur ett landsbygdsprogram bör utformas. Mot bakgrund härav anser jag inte att något särskilt uppdrag från regeringen behövs. Jag förutsätter således att varje länsstyrelse ändå, i samarbete med bl.a. kommuner och länsor- gan, utarbetar ett program i lämplig form som underlag för sina beslut om landsbygdsinsatser.

Eftersom resurserna är begränsade måste den utpräglade glesbygden prioriteras, och jag förutsätter att länsstyrelserna i sina tillämpningsanvis- ningar för glesbygdsstödet beaktar innebörden av stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service. Det viktigaste motivet för stödet till företag i glesbygd är, enligt min mening, att utveckla småföretagsamheten i den utpräglade glesbyg- den. Skulle sådant stöd lämnas även till företag i centralorten eller i tätortsnära landsbygd skulle glesbygdsföretagens konkurrensförmåga gent- emot dem kraftigt försämras. Jag återkommer (avsnitt 10) till de insatser som jag anser bör förbehållas glesbygden och vilka insatser som bör vara möjliga att genomföra i övrig landsbygd.

När frågan om insatser övervägs bör för övrigt observeras att glesbygds- områdcna skiljer sig åt mellan olika regioner både vad gäller befolknings- utveckling och annan utveckling, och att detta i ännu högre grad gäller landsbygdsområdena i stort. Bakom en genomsnittligt negativ befolk- ningsutveckling för en glesbygdsregion kan dölja sig bygder eller byar med goda utvecklingsmöjligheter och en stark livskraft. Där kan människorna ha slutit sig samman för att åstadkomma kreativa lösningar på byns

utvecklingsproblem och en spirande företagsamhet kan skönjas. Samtidigt Prop. 1989/90: 76 som de grundläggande problemen kvarstår i många glesbygdsområden, vilka kan avläsas i bl.a. vikande befolkningsunderlag i de nordligaste länens inland, får detta inte skymma det faktum att utvecklingen i en del andra områden börjat vända i positiv riktning.

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 10, 15, 4.2

4.7. Storstädemas betydelse för den regionala utvecklingen

Min bedömning: För att medverka till en balanserad befolknings- och sysselsättningsutveckling i landet är det av stor regionalpolitisk betydelse att en del av näringslivstillväxten i Stockholmsregionen kan avlänkas till i första hand de regionalpolitiskt prioriterade regi- onema.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén noterar att Stockholmsre— gionen haft en särskilt hög ekonomisk aktivitet som påverkat både arbets- marknad och investeringar med bl. a. brist på arbetskraft som följd.

Regionen har också börjat känna av trängseleffekter på grund av för stor bilism och/eller för dåligt utbyggd infrastruktur. Bostadsbyggandet har under flera år varit mycket lågt med bostadsbrist som följd, medan kon- torslokaler och liknande har byggts. Överhettningen på byggarbetsmarkna- den har enligt kommittén medfört en kraftig kostnadsutveckling som varit inflationsdrivande för hela landet. Kommittén pekar vidare bl. a. på lokala miljöproblem och att den kommunala ekonomin är ansträngd.

Kommittén anser därför att en geografiskt mer balanserad tillväxt är synnerligen viktig för landet som helhet.

För att få företag i Stockholmsregionen intresserade av att etablera sig i stödområdena krävs information om de möjligheter och praktiska frågor som berör företagen. Kommittén anser att regeringen skall ha ett direkt ansvar för att bl. a. informera och stödja stora koncemföretag som banker, konsultföretag, byggkoncerner etc. med huvudkontori Stockholm. _

Kommittén föreslår att en affärskontaktsförmedling för kontakter mel- lan näringslivet i stödområdet och Stockholmsmarknaden bör etableras i samverkan med representanter från bl.a. det privata näringslivet. Regi— onalpolitiska medel bör enligt kommittén kunna utgå till projekt som via detta organ vänder sig till sådana Stockholmsföretag som har kapacitets- problem eller står inför en expansion i syfte att etablera kontakter för samarbete.

Kommittén tar också upp frågor om omlokalisering av statliga myndig- heter. Statskontoret har för kommitténs räkning gjort en utvärdering av resultatet av de omlokaliseringar som statsmakterna beslutade om åren 1971 och 1973. Denna visar att omlokalisering av statlig verksamhet är ett verkningsfullt regionalpolitiskt medel för att förbättra den regionala balan- sen. Kommittén föreslår att omlokaliseringar av statlig verksamhet även i framtiden bör utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel. Innan beslut om omlokalisering tas anser kommittén att myndighetens möjligheter att de- centralisera beslutsfattandet först bör prövas. 41

Slutligen behandlar kommittén frågor om reglering och lägesavgift för att begränsa tillväxten i Stockholmsregionen. Eftersom riksdagen nyligen har fattat beslut om tillfälligt höjd fastighetsskatt lägger kommittén inte fram något förslag, men förutsätter att regeringen utvärderar effektema av vidtagna åtgärder.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar upp storstadstädsfrågor. Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och nödvändig för landets internationella konkurrens- kraft. De regionalpolitiska satsningarna får alltså inte genomföras på be- kostnad av nödvändiga insatser i storstäderna. Mot bakgrund av Stock- holms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastrukturen etc. påpekas behovet att finna former där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheter- na som i många fall är en direkt förutsättning för ett fungerande näringsliv.

Göteborgs kommun anser att kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begreppet storstadsregionerna. Kom- munen anser att uppdelningen skall göras mellan Stockholm resp. Göte- borg-Malmö. Göteborg och Västsverige är i vid bemärkelse landets indu- striella centrum. Beroendet av bilindustrin och exportsektom gör att man enligt kommunen kan befara att internationella konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg och Västsverige.

Göteborgs- och Malmöregionen kan enligt Malmö kommun komma att reduceras till befolkningsmässigt stora regionala servicecentra. Industrin i Malmö domineras fortfarande av mogna branscher med begränsade till- växtmöjligheter. Kommunen framhåller att Stockholm fått en alltmer dominerande nationell roll och att varken Göteborg eller Malmö har den näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm.

Storstadsutredningen ifrågasätter om kommitténs analys är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan enligt Storstadsutredningen bli att omvandlingen av nä- ringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo.

Skälen för min bedömning: Storstadsregionerna Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöregionema — har sedan 1950 ökat sin folkmängd med nära 1 milj. invånare eller 50 procent. Den sammanlagda befolkningen i dessa uppgår nu till 2,8 miljoner invånare.

Dessa tre områden har emellertid enligt en studie (SOU 1989: 12), som expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) gjort, utveck- lats på ett olikartat sätt. Stockholm har således utvecklats till en central knutpunkt i nationella och internationella nätverk. I huvudstaden finns en stor offentlig förvaltning och nya teknologiska strömningar tar ofta vägen via Stockholm. Här finns också en omfattande partihandel. Göteborg är ett viktigt industriellt centrum och exportcentrum medan Malmö i ett nationellt sammanhang har ett relativt perifert läge och har med en svag industriell utveckling alltmer utvecklats till ett servicecentrum för landets södra delar.

Det som präglar alla storstadsregionerna är tjänstesektorns stora bety- delse. Andelen sysselsatta i dessa näringar uppgår till nära tre fjärdedelar av den totala sysselsättningen.

Sammanfattningsvis kan utifrån ERU-studien konstateras att det som i första hand bidragit till att storstadsregionerna haft en bättre tillväxt än riksgenomsnittet är att där finns stora regionala marknader, bra trafikför- bindelser främst med flyg — och god tillgång på arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk utbildning.

Stockholmsregionen är den av storstadsregionerna som bör ha bäst förutsättningar att utöva en internationell dragningskraft, som är av myc- ket stor betydelse för Sverige som helhet. Därför finns det anledning att värna om att Stockholmsregionen är en väl fungerande huvudstadsregion. Det betyder att flaskhalsama som nu finns i olika delar av infrastrukturen måste åtgärdas, köproblem vad gäller bostäder, vård etc. måste tas bort och miljöfrågor angripas. Jag vill konstatera att många brister i infrastruk- turen som nu finns i Stockholm och dess omgivningar inte bara är negativa för Stockholmsregionen och de som bor och verkar där, utan utgör en hämsko för utvecklingen i landet i sin helhet. Den av regeringen tillsatta Storstadsutredningen (SB 1988201) har att utarbeta förslag till åtgärder för att förbättra livsmiljön i storstadsregionerna. Regeringen kommer senare att ta ställning till dessa förslag.

Eftersom det således finns ett nära samband mellan utvecklingen i särskilt Stockholmsregionen och målen om att åstadkomma en balanserad utveckling i hela landet, skall jag ta upp några frågor och förslag som den regionalpolitiska kommittén behandlat och som berör storstadsregioner- na.

Det finns ett självklart intresse av att få landet som helhet att använda alla resurser i'form av arbetskraft, service, infrastruktur etc. som delvis finns outnyttjade i främst de av mig prioriterade regionerna. Det är ett starkt nationellt intresse att på det sättet stimulera den ekonomiska tillväx- ten. Det är också ett nationellt intresse att dämpa en alltför snabb tillväxt i Stockholmsregionen för att därmed begränsa inflationen, minska bostads- problemen, trafikbelastningen osv. Av betydelse är därvid att begränsa sysselsättningstillväxten. De systematiska kontakter som regeringen haft med större privata tjänsteföretag (banker, försäkringsföretag, konsultföre- tag m.m.) för att förmå dessa att etablera verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade områden istället för att expandera i Stockholmsregionen har varit framgångsrika. När företagen blivit informerade om de förutsättningar .som många orter i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna kan erbjuda — utbildad arbetskraft, lägre kostnader, bra kommunikationsmöjligheter etc. — har de i vissa fall valt att etablera sig eller expandera sin verksamhet utanför Stockholmsregionen. Under det senaste året har beslut om regio- nalpolitiskt stöd till tjänsteföretag fattats som betyder att över 1 100 nya arbetstillfällen skapas i prioriterade regioner. Statens industriverks aktiva kontaktverksamhet med privata tjänsteföretag har enligt vad jag erfarit lett till ca 150 nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt prioriterade regioner. De förslag till regionalpolitiska stödmöjligheter, som jag kommer att föreslå

Prop. 1989/90: 76

(avsnitt 7.2), kommer ytterligare att underlätta framtida etableringar och expansion av tjänsteproduktion i de prioriterade regionerna.

Kommitténs förslag om någon typ av affärsförmedlingskontakt i Stock- holmsregionen behandlarjag senare (avsnitt 7.4).

För närvarande genomförs omlokaliseringar av ca 1 300 statliga tjänster till olika orter utanför Stockholm. Decentralisering och omlokalisering av statlig verksamhet måste även framdeles vara viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Den förnyelseproeess som pågår inom den offentliga sektorn måste också innehålla sådana åtgärder. I första hand anser jag att decentralisering av statlig central verksamhet skall tillgripas. Det är också den typ av åtgärd som ger den största spridningen av sysselsättningen. I andra hand bör det i enstaka fall också vara möjligt att omlokalisera central statlig verksamhet från Stock- holm i första hand till de av mig tidigare (avsnitt 4.3) behandlade stödje- punkterna.

Regionalpolitiska kommittén har också behandlat frågan om s.k. läges- avgifter. Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om skärpt inve- steringsskatt för vissa byggnadsarbeten (prop. 1989/90: 96). Förslaget inne- bär att investeringsskatten höjs från 10 till 30 procent i Stockholmsområdet och att samma skatt införs i Göteborgsområdet.

Hänvisningar till S4-7

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 15

5. Regionalpolitik i andra länder

Min bedömning: Den förskjutning av regionalpolitiken från direkt företagsstöd till infrastrukturåtgärder, decentralisering m.m., som jag föreslår, ligger väl i linje med den utveckling och inriktning som regionalpolitiken håller på att ges i de nordiska länderna och i flertalet länderi Västeuropa i övrigt.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har endast kortfattat berört frågan om vad förverkligandet av EG:s inre marknad kan komma att betyda för näringslivsutvecklingen i Sverige. Kommittén konstaterar en- dast att konsekvenserna för den regionala utvecklingen i Sverige i hög grad blir beroende av vilka samarbetsformer med EG som kommer att utveck- las. Därför är det enligt kommittén för tidigt att bedöma på vilket sätt förändringarna inom EG kan komma att påverka utvecklingen i enskilda regioner. I övrigt har kommittén inte behandlat regionalpolitiken i andra länder.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar upp internationella frå- gor och i de fallen främst EG. Dessa synpunkter redovisas senare (avsnitt 7.7).

Skälen för min bedömning: Inom EF TA har regionalpolitiska frågor i allmänhet endast behandlats översiktligt. Däremot har EFTA-ländema träffat överenskommelser beträffande olika former av statligt stöd till företag. Det betyder bl. a. att det finns regler om vilka former av statsstöd

som tillåts och om formerna för övervakning av efterlevnaden av dessa Prop. 1989/90:76 regler. Syftet med reglerna är att förhindra företagsstöd som snedvrider handeln och därmed motverkar syftet med frihandelsavtalet samt att åstadkomma ett närmande till EG när det gäller reglerna för statligt stöd till näringslivet.

Anmälan (notifiering) av industristöd skall göras av medlemsländerna inom EFTA. Denna skyldighet gäller vid:

— införande av nya stöd

— förändringar i regler för befintliga stöd samt förändringar i resursramar som uppgår till minst 10 procent realt för befintliga program.

EG har beslutat att de regionalpolitiska insatserna ska förstärkas. Mål- sättningen är att EG genom sina strukturfonder (regionalfonden, sociala fonden och jordbruksfonden) från 1993 ska kunna genomföra olika regio- nalpolitiskt motiverade åtgärder inom en ekonomisk bidragsram av 14 miljarder ECU (ca 100 miljarder SEK) per år.

EG har ställt upp följande mål för insatser genom bl. a. sina strukturfon- der:

[. att bidra till utveckling och strukturell anpassning av de regioner där utvecklingen släpar efter,

2. att omstrukturera regioner, gränsregioner eller delar av regioner som är utsatta för omfattande strukturförändringar,

3. att bekämpa långtidsarbetslöshct,

4. att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden,

5. att reformera jordbrukspolitiken genom a) att öka takten i strukturanpassningen av jordbruket och b) att underlätta utvecklingen i jordbruksområden.

EG:s regionalpolitik är i praktiken i hög grad inriktad på åtgärder i områden'där levnadsstandarden är mycket låg eller där det föreligger allvarlig undersysselsättning. Det betyder att Grekland. Irland, Portugal, Nordirland och delar av Italien och Spanien tillhör de områden där huvud- delen av EG:s regionalpolitiska insatser görs. Insatserna från strukturfon- derna består framförallt av stöd till infrastrukturinvcsteringar.

Utöver de regionalpolitiska insatser, som genomförs genom EG:s gemen- samma organ, bedriver medlemsländerna inom EG också en egen nationell regionalpolitik. De enskilda EG-länderna har under senare år genomfört betydande förändringar ifråga om det egna landets regionalpolitik.

De generella dragen i dessa förändringar är följande:

— rena bidrag har ökat i betydelse — räntestöd och skattelättnader har fått minskad betydelse — en förskjutning sker från investeringsstöd till ”mjuka” investeringar och insatser för att förbättra utvecklingsmiljön för näringslivet — genomförandet av regionalpolitiken decentraliseras och stödhandlägg— ' ningen förenklas — stödinsatserna blir alltmer selektiva medan automatiken i stödsystemcn överges

— stödområdena begränsas och stödinsatserna koncentreras till de sämst ställda områdena och stödnivåerna har ökat något, vilket sammanhänger med att man alltmer frångår stöd till investeringari företag till förmån för infrastrukturåtgär- der. I de nordiska länderna kan några aktuella regionalpolitiska frågor av intresse lyftas fram.

I Danmark beslutades 1988 om nya riktlinjer beträffande regionalpoliti- ken. Bl.a. har införts bidrag till företagsrådgivning och teknisk infrastruk- tur. Vidare har stödområdena efter förhandlingar med EG reviderats och begränsats. Dessutom begränsades möjligheterna att lämna stöd till inves- teringar i lokaler m.m. och en återbetalningsplikt infördes.

Regionalpolitiken har behandlats i Finland under 1988. Förutom en översyn av olika lagar som reglerar regionalpolitiken har en viktig fråga varit hur Helsingforsregionens snabba tillväxt ska kunna dämpas. Bl.a. har en tillfällig investeringsskatt lagts på affärs- och kontorsbyggen. Struk- turomvandlingsproblem och landsbygdsutvecklingsfrågor tillhör de priori- terade regionalpolitiska frågorna.

Regionalpolitiken i Norge har genomgått vissa förändringar. Den mest påtagliga förändringen kan nog sägas vara den tämligen kraftiga minskning av stödområdena som gjorts. I övrigt satsar man på t.ex. kompetens- utveckling och teknikspridning för att därigenom åstadkomma en snabba- re näringslivsutveckling. Den norska regeringen har aviserat en stortings- melding om bcfolknings- och näringslivsförhållandena i Finnmark och Nord—Troms.

De långsiktiga regionala utvecklingsproblemen i Island gäller de stora förändringarna i befolkningsfördelningen. Åttiotalet har inneburit ständigt ökande flyttningar från landsbygden till Reykjaviksområdet. Statsminis- tern har tillkallat en regionalpolitisk kommitté som fått till uppgift att i samarbete med Regionalinstituttct formulera en ny regionalpolitik. De stora konjunktursvängningarna i den isländska ekonomin leder till stora ekonomiska problem för de företag som arbetar på export. På kort sikt är det nödvändigt att minska fiskekvoterna av torsk och minska exporten av färsk fisk, eftersom detta innebär att den arbetsintensiva delen av fiskin— dustrin flyttar till utlandet. Dessutom har antalet stora fabrikstrålare ökat. vilket innebär att sysselsättningen på landsbygden minskar, vilket leder till nya regionala problem.

Det nordiska regionalpolitiska samarbetet omfattar gränsregionalt sam- arbete, gemensamma stödordningar, ut-rednings- och utvecklingsarbete. regionalpolitisk forskning samt informations— och crfarenhetsutbyte.

Nordiska ministerrådet (de för regionalpolitiken ansvariga ministrarna) har i november 1989 beslutat lägga fram ett nytt samarbetsprogram som Nordiska Rådet behandlat vid sessionen 1990. Det framlagda förslaget grundas på ett omfattande utrednings— och utvärderingsarbete. Innan be- slut fattades om detta program har det varit ute på en bred remiss. Pro- grammet, som avser perioden t.o.m. år 1994, har följande inriktning: Nya former för samverkan mellan olika regioner i Norden ska utveck- las.

— Kunskapsutveckling samt informations- och erfarenhetsutbyte skall ges ökad prioritet. ' — Samarbete med och påverkan på samhällssektorer med stor betydelse för den regionala utvecklingen skall förstärkas. — Ett gemensamt nordiskt agerande i vissa internationella frågor skall åstadkommas. — De gemensamma regionalpolitiska stödordningar som finns i form av Nordiska utvecklingsfonden för Västnorden (Färöarna, Grönland, Is- land) samt Nordiska investeringsbankens s.k. regionallåneordning för- blir oförändrade.

Programmet har utformats som ett flexibelt och övergripande rampro- gram. Programmct skall kompletteras med handlingsinriktade och mer de- taljerade åtgärdsprogram för t. ex. den gränsregionala verksamheten samt det sektorövergripande samarbetet.

I den nordiska ekonomiska handlingsplanen har för perioden 1990—92 bl.a. avsatts 3milj. DKK för kompetensutveckling i utsatta regioner. An- svaret för detta projekt ligger inom det regionalpolitiska området. Projek- tet har inriktats mot möbelindustrin och frågor om samarbete mellan möbeltillverkare, formgivning, produktionsteknik m.m.

Det regionalpolitiska samarbetet inom OECD är främst inriktat på erfarenhetsutbyte samt utredningsprojekt och andra aktiviteter som ibland utmynnar i rekommendationer från organisationen. De senaste åren har arbetet bl. a. varit inriktat på betydelsen av teknikspridning, infrastruktur m.m. för den regionala utvecklingen. Vidare har särskilda utredningar gjorts beträffande s. k. ekonomiska frizoner. Särskilda genomgångar har de senaste åren också gjorts av regionalpolitiken i Västtyskland och Schweiz.

] kom mande års program skall infrastrukturfrågor, frågor om ekonomis- ka frizoner, miljöfrågor, decentralisering och landsbygdsutveckling sär- skilt beaktas. Vidare har en ad hoc-grupp tillsatts för att utarbeta förslag om regionalpolitiskt samarbete med länder i Östeuropa. Under år 1990 kommer en genomgång att göras av regionalpolitiken i Belgien.

[juni 1990 kommer industridepartementet, kommunikationsdeparte- mentet och telcverkct att tillsammans med OECD (Working Party No 6, Regional Development Policy of the Industry Committee och the Com- mittee for Information, Computer and Communications Policy) anordna ett seminarium förlagt till Kiruna om telekommunikationcrnas betydelse för att åstadkomma regional utveckling.

] Europarådets regi genomfördes sommaren 1989 ett seminarium i Fa- lun om fysisk planering och regional utvecklingsplanering i samband med strukturomvandling.

Under 1989 avslutades också Europarådets landsbygdskampanj. Jag vill också nämna att Sverige tillsammans med Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland deltar i ett samarbete kring frågor om regional utveckling. Samarbetet organiseras och drivs av European Policies Research Centre_(EPRC) knutet till University of Strath- clyde i Glasgow. Samarbetet är inriktat på regionalpolitiska frågor som rör stöd till företag, infrastrukturfrågor, EG:s regionalpolitik m.m.

Hänvisningar till S5

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1, 7, 8.10

7. Åtgärder för företagsutveckling m. m. 7.1 Utgångspunkter

Min bedömning: Det regionalpolitiska företagsstödet bör förändras så att — det anpassas till den förskjutning av de regionalpolitiska åtgär- derna, från direkt företagsstöd till insatser för att förbättra de infrastrukturella förutsättningarna, som jag föreslagit,

— åtgärderna geografiskt koncentreras till de områden som bedöms ha de långsiktigt svåraste problemen, — en tyngdpunktsförskjutning sker från stöd i samband med inves- teringari byggnader och maskiner till stöd för immateriella inve- steringar, det förenklas och handläggningen decentraliseras ytterligare.

De ursprungliga förutsättningarna för Stiftelsen lndustricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsens lokaler för uthyrning bör därför avyttras och stiftelsens verksamhet avvecklas. Särskilda åt- gärder bör vidtas för att stimulera sysselsättningsutvecklingen i de orter där stiftelsens lokaler finns.

Lokaliseringssamråden med de största industriföretagen och med företag inom den privata tjänste— och servicesektorn bör fortsätta.

Ytterligare åtgärder bör vidtas för att främja kvinnors företagan- de.

Kommittén: Enligt kommitténs mening finns det starka motiv för att ytterligare förstärka de företagsutvecklande inslagen i det regionalpolitiska stödet. Behovet av att öka kunskapsinnehållet i varor och tjänster är särskilt stort i de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Hindren för en sådan utveckling är här större än i andra områden. Avståndet till marknaderna är ofta längre. Kontakten med den slutlige användaren är svagare beroende på näringslivssammansättningen. Kunskapsspridningen är svårare beroende bl. a. på att företagen ligger glest.

Kommittén anser det också angeläget att det regionalpolitiska stödet kan medverka till att förändra näringslivssammansättningen. Det handlar enligt kommittén om nyetablering av företag i allmänhet och av tjänstefö- retag i synnerhet. De särskilda förutsättningar, som gäller för nyetablerade företag och för företag inom tjänstesektorn. bör därför påverka utform- ningen av det regionalpolitiska stödet.

Det regionalpolitiska företagsstödet bör endast ges till företag som be- döms vara långsiktigt utvecklingsbara och kan bedriva sin verksamhet på företagsekonomiska grunder.

De förändringar av det regionalpolitiska stödet som kommittén föreslår innebär ett ytterligare närmande till den näringspolitiskt motiverade fi- nansiering som nu bedrivs av de regionala utvecklingsfondema, riskkapi- talbolag, Norrlandsfonden m. fl. '

Även gränsytorna mot den kommunala näringspolitiken och de regiona-

la utvecklingsfondemas företagsserviceverksamhet ökar om det regional- politiska stödet förändras i denna riktning.

Skillnaden mellan Inlandet och de två andra landsdelarna som kommit- tén prioriterat leder till att allmänt kostnadssänkande stöd och stöd till maskiner och byggnader bör förbehållas Inlandet. Det allmänt kostnads- sänkande stödet bör i princip begränsas till en sänkning av arbetskrafts- kostnadema. För närvarande sker en allmän kostnadssänkning också av företagens transportkostnader. Det intressanta för företagen är, enligt kom- mittén. påverkan på totalkostnaden. Från samhällets synpunkt bör subven- tionen därför riktas mot den resurs som är för lågt utnyttjad.

Stöd till investeringar i maskiner och byggnader i befintliga företag bör begränsas till Inlandet. Avregleringen av kreditmarknaden och den natio- nellt sett ökade tillgången på riskkapital kommer inte att undanröja beho- vet av lokaliseringsstöd i denna del av landet. Alternativanvändningen av industrilokaler är t.ex. fortfarande lägre där än på andra håll. Subven- tionsnivån bör dock sänkas.

Denna begränsning berör de kommuner som nu ligger i stödområde C och de kommuner som är delade med en eller flera församlingar i stödom- råde B eller C . Med nuvarande regelsystem finns det möjligheter för länsstyrelserna att ge investeringsbidrag till företag utanför stödområdet för investeringar i byggnader och maskiner. Denna stödmöjlighet bör utökas.

Stöd till företagsutveckling bör vara tillgängligt inom samtliga priorite- rade landsdelar. De särskilda insatser, som sker i de prioriterade landsde- larna, bör ses som komplement till andra aktörers insatser, på dessa områden. Av särskild betydelse är vilken roll de regionala utvecklingsfon- derna och/eller de regionalt baserade riskkapitalbolagen kommer att spela i framtiden.

De stöd som direkt syftar till att förändra näringslivssammansättningen bör vara tillgängliga i samtliga landsdelar och i de prioriterade mellanstä- derna. När det gäller de prioriterade mellanstädema bör dock stödet vara begränsat till den privata tjänstesektorn.

Tanken med denna uppbyggnad är att den geografiska prioriteringen speglas genom sammansättningen av de stödformer som är tillgängliga i respektive område samt av storleken av länsanslaget. Inom den ram som länsanslaget ger bör länsstyrelsen prioritera olika användningar samtidigt som regeringens prioriteringar framgår av länsanslagens storlek. Priorite- ringarna görs således inte som hittills genom att variera procentsatserna mellan stödområden.

Den strategiska inriktningen av förändringarna bör vara att konsolidera näringslivet i de mest utsatta områdena men att som huvudlinje ha att förändra stödet så att dess bidrag till förnyelse av näringslivet ökar. Ge- nom en sådan förnyelse bör enligt kommittén även positiva miljöeffekter uppnås.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till de av kom- mittén föreslagna huvudförändringarna av det regionalpolitiska stödet samtidigt som det finns ett stort antal kritiska synpunkter på större eller mindre delar av det föreslagna stödsystemet.

Många remissinstanser understryker infrastrukturens betydelse och stäl- ler sig bakom en utveckling som innebär en tyngdpunktsförskjutning från renodlade stödinsatser till investeringar i infrastruktur.

Vad gäller stödområdesindelning anser t.ex. SIND att en snävare av- gränsning av stödområdena vore önskvärd för att olika insatser skall få största möjliga effekt. Samtidigt anser många instanser att den nuvarande stödområdesindelningen skall bibehållas. De geografiska prioriteringarna harjag behandlat tidigare (avsnitt 4).

Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i utredningens principiella ut- gångspunkter när det gäller motiven för stöd till den privata sektorn och anser att Bergslagen i första hand har behov av en förnyelse av näringsli- vet. Ett relativt stort antal remissinstanser är positiva till att i större utsträckning än för närvarande stödja s.k. mjuka investeringar. .

Vad gäller förenkling konstaterar många remissinstanser, t. ex. RRV, att några genomgripande sådana inte föreslås i betänkandet. Länsstyrelserna _i Norrbottens. Jämtlands och Gävleborgs län, liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län. anser också att kommittén misslyckats med förenklings— arbetet. SIND anser att kommittén i detta avseende inte tillfyllest beaktat direktiven.

Bland andra negativa synpunkter märks att Bergs, Jokkmokks och Bo- dens kommuner menar att det föreslagna stödsystemet innebär en försäm- ring för den privata sektorn. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kommitténs förslag på många punkter. Kommunen anser att förslagen innebär ytterligare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bo— dens och Gällivare kommuner vill behålla nuvarande stödsystem. Länssty- relsen i Södermanlands län anser att det föreslagna stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Skälen för min bedömning: De nuvarande regionalpolitiska stödmedlen som riktar sig direkt till företagen är lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån), offertstöd, lån till regionala investmentbolag, inve- steringsbidrag, regionalpolitiskt utvecklingskapital, sysselsättningsstöd, nedsatta socialavgifter och transportstöd. Härtill kommer att även gles- bygdsstöd kan lämnas till investeringar i företag.

Förutom lån till investmentbolag har staten, i samband med att särskilda regionalpolitiska åtgärder vidtagits i vissa regioner, lämnat kapitaltillskott av olika slag till regionala utvecklings- och investmentbolag.

Jag kommer i det följande att närmare behandla den framtida utform- ningen av alla dessa stödmedel utom transportstödet. Beträffande sist- nämnda stöd har regeringen nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift att lämna förslag om hur det regionalpolitiska transportstödet för bl.a. person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framtiden.

Förutom dessa direkta stöd till företag har vissa organ som inrättats av staten regionalpolitisk betydelse. Här kan nämnas Stiftelsen Industriellt Utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC ) och Stiftelsen Norrlandsfonden. Jag återkommer senare (avsnitt 7.4) med förslag som rör Stiftelsen Indu- stricentra, som har haft stor betydelse för berörda kommuner.

Härtill kommer att de regionala utvecklingsfondema svarar för viktiga

uppgifter i genomförandet av regionalpolitiken. Förutom att fondernas egen verksamhet skall stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden så har de för närvarande viktiga uppgifter i anslutning till handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd.

De regionala utvecklingsfondema och Stiftelsen Norrlandsfonden avser jag återkomma till senare i dagi mitt förslag till näringspolitisk proposition.

Även systemet med allmänna investeringsfonder i företagen har ett uttalat regionalpolitiskt syfte. Riksdagen har dock nyligen, som ett led i en reformerad företagsbcskattning. beslutat att rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond, med vissa undantag, skall avskaffas för företag med bokslut per den 31 december 1989 eller senare. Jag har tagit hänsyn härtill vid mina förslag till regionalpolitiska anslag under kommande budgetår.

Ytterligare instrument, som används för att påverka den regionala ut- vecklingen, är de lokaliseringssamråd som bedrivs med de största industri- företagen och med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn. Jag återkommer senare (avsnitt 7.6) med en redogörelse för hur dessa åtgärder utvecklats och till hur samråden bör bedrivas i framtiden.

Utvecklingen inom näringslivet och erfarenheterna av gällande regional- politiska stödmedel. som senast var föremål för en översyn l985. gör det enligt min mening önskvärt att göra vissa förändringar av dessa medel. Jag har nyss redovisat de förslag till förändringar som den regionalpolitiska kommittén lämnat. De förslag jag lämnar i det följande bygger i sina huvuddrag på kommitténs betänkande. även om jag av bl.a. förenklings— skäl gjort en del ändringar i dess förslag. .

Jag har tidigare motiverat varför en förskjutning bör ske av de regional- . politiska åtgärderna för att påverka näringslivet, från direkt företagsstöd till insatser för att förbättra de infrastrukturella förutsättningarna. Före- tagsstödet måste dock enligt min mening även i fortsättningen tillmätas en stor betydelse i stödområdena. Jag redogör i det följande närmare för hur jag anser att det direkta företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2) även förordat att den nuvarande inplace- ringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C skall ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som har de långsiktigt svåraste problemen i två nya stödområ- den. benämnda 1 och 2. Detta förslag innebär en koncentration av åtgär- derna till dessa områden.

Investeringari forskning, utveckling. marknadsföring m.m. har succes- sivt kommit att bli allt viktigare för företagens utveckling. De regionalpoli- tiska stödmedlen har efter hand anpassats till att stödja även dessa imma- teriella investeringar. Enligt min mening är det önskvärt att ytterligare öka möjligheterna till stöd för sådana investeringar.

Den under senare år alltmer tillämpade politiken att i större utsträck- ning utveckla varje rcgions egna förutsättningar utgör motiv för att ytterli- gare decentralisera genomförandet av regionalpolitiken och därigenom förenkla stödgivningen.

I likhet med tidigare utredningar om regionalpolitiken har även 1987 års regionalpolitiska kommitté haft i uppdrag att överväga och föreslå förenk- lingar i stödsystemet. I likhet med flera av remissinstanserna konstaterar jag att inte heller denna kommitté har några egentliga förslag i detta avseende. Även förslagen från remissinstanserna är få.

Mot bakgrund av angelägenhetcn att förenkla stödsystemet har jag där- för själv övervägt olika förändringsmöjligheter och lämnar i det följande förslag som är avsedda att leda till avsevärda förenklingar. Förslagen berör såväl stödmedlen som den organisatoriska handläggningen och ansvaret för dessa.

Av flera'skäl, som jag redogör föri det följande. anser jag det angeläget att inom regionalpolitikens ram ytterligare ta tillvara och stödja företag som startas och drivs av kvinnor. För att detta skall kunna ske bör bl.a. kunskaperna om kvinnligt företagande förbättras. Jag behandlar denna fråga särskilt (avsnitt 7.5).

Kommittén har bedömt att dess förslag inte står i strid med de normer som tillämpas inom EFTA och EG. Jag återkommer även till denna fråga (avsnitt 7.7). Tidigare (avsnitt 5) har jag redovisat hur regionalpolitik bedrivs i andra länder.

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1, 10.2, 4

7.2. Företagsstöd 7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m.m.

Innan jag går in på mina förslag redogör jag för utfallet av den hittillsva- rande stödverksamheten. Av redogörelsen framgår att det regionalpolitis- ka företagsstödct under de senaste budgetåren bidragit till att skapa ett stort antal nya arbetstillfällen.

Därefter behandlarjag de olika former av regionalpolitiskt stöd som kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner o.d.. till produktutveckling, marknadsföring m.m. samt till sysselsättningsökning. Jag föreslår att stöd i framtiden endast skall lämnas i form av lokaliserings- och utvecklingsbidrag samt sysselsättningsbidrag. Härmed slopas nuva- rande lokaliseringslån. investeringsbidrag, offenstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta innebär enligt min mening en betydande förenk- ling. såväl för företagen som för handläggande myndigheter.

Systemet med sänkta socialavgifter föreslår jag skall behållas. Den geo- grafiska omfattningen bör emellertid förändras.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt handläggningsordningen för det regionalpolitiska företagsstödet. Mina förslag i detta avseende avser främst en ytterligare decentralisering och samordning av stödverksamhe- ten på regional nivå.

7. 2. 1 . [ Utfall av hittilLS'varande .s'rödverksarnhel

Stöd i samband med nyetableringar och expansion kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsbiilrag, lokalisering/ån. ini*eslerings'bidrag. Qllbrtstöd. regionalpolitiskt utvecklingskapilal och sysselsättningsstöd. Av följande sammanställning framgår beviljat stöd (exkl. sysselsättningsstöd), beräknad sysselsättningsökning samt subvention per nytt arbetstillfälle under de fem senaste budgetåren.

67-

Budgetår 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 Antal arbetsställen 497 543 586 766 709 Beviljat stöd (milj.kr.)

Lokaliseringsbidrag 467,3 550.8 640.6 1001 ,4 869.7

m.m.

Lokaliseringslån 195.2 183.0 264.2 276.1 2442 Summa 662,5 733,9 904.7 1277.5 1 113,9 Beräknad sysselsätt- 3 210 3 533 3 287 3 904 4 645

ningsökning

varav kvinnor 1 204 1 263 1231 1428 1 657 Subvention pcr nytt 135 137 166 167 153

arbetstillfällen (tkr)

' Inkl. investeringsbidrag. otfertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital 'i l beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning. Inte heller lokaliseringsbidrag på sammanlagt 282 milj. kr. som lämnats till Boliden Mineral AB de två senaste budgetåren I syfte främst att bevara sysselsättningen vid vissa av bolagets gruvor.

Budgetåret 1988/89 var ett mycket framgångsrikt år för den regionalpo- litiska stödverksamheten vad gäller den beräknade sysselsättningseffekten — drygt 4600 nya arbetstillfällen. Det är det näst högsta antalet som uppnåtts under de 25 år som det regionalpolitiska stödet funnits. Härtill kommer att nettoeffektcn av sysselsättningsstödet beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen.

Drygt 700 företag har beviljats stöd med sammanlagt 1 114 milj. kr. i samband med investeringar på sammanlagt 3 680 milj. kr. Av stödet utgör 870 milj. kr. bidrag och 244 milj. kr lån. Investeringsbeloppet motsvarar 8—9% av de totala industriinvesteringarna i landet.

Stödinsatserna beräknas ge mer än 300 nya arbetstillfällen vardera i åtta län. Största sysselsättningstillskottet beräknas för Norrbottens län med 734 arbetstillfällen, därnäst följer Västerbottens län med 636 och Koppar- bergs län med 563. Det beviljade stödet visar en likartad fördelning. De sammanlagt högsta bidragen, 214 milj. kr., har beviljats till företag i Norbottens län.

Av följande sammanställning framgår länsvis beviljat stöd budgetåret 1988/89 fördelat på antalet arbetsställen. investeringskostnad. stödform och beräknad sysselsättningsökning.

Län Antal Investe- Beviljat stöd (milj.kr.) Beräknad arbets- rings- _— syssel- ställen kostnad Bidragl Lokali- sättn.ökn

(milj.kr.) serings- lån

Uppsala 9 33.4 2.7 0.6 41 Södermanland 3 7.1 0.3 15 Ostergötland 10 10.3 1.3 - 27 Jönköping 2 2.6 0,4 — 6 Kronoberg 8 13,0 1,6 — 57 Kalmar 9 31.9 3.1 72 Gotland 5 19.5 3.2 2.0 23

Blekinge 25 1797 32,4 — 347 Göteborgs och Bohus 12 19,9 2.7 — 66

Alvsborg 14 43,0 7.6 2.9 60 Skaraborg 2 1.9 0,3 — 6 Värmland 48 324.7 49,3 43.3 316 Orebro 24 63.9 11.5 19.4 120 Västmanland 37 777.8 59.6 40.5 484 Kopparberg 82 360. 86.5 31,5 563 Gävleborg 54 186.4 50.6 3.7 254 Västernorrland 77 308,6 57.3 28.9 381 Jämtland 77 214.9 90, 20,1 437 Västerbotten 101 579.2 194,6 20,5 636 Norrbotten 1 10 501,4 213.9 30,7 734

Summa 709 3 679,6 869,7 244.2 4645

' Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag. offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Av följande sammanställning framgår fördelningen på olika stödområ- den av antalet nya arbetstillfällen, investeringskostnad, beviljat stöd, be- räknad sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

Stöd- Antal Investe— Beviljat stöd Beräkn. Subv. område arbets— rings- (milj. kr.) syssel- per nytt ställen kosmad ' __ sättn. arbets- (milj.kr.) Bidragl Lok- ökn. till- lån fällc2 (tkr)

A 139 625,4 276.1 34,2 770 280 B 119 561.4 155,4 30,1 637 195 C 242 ] 817.6 3042 [60,3 1842 147 Tillfälligt 57 [51.7 26.1 15.5 274 82 Utanför 152 523.5 107,9 4.1 1 122 70 Summa 709 3 679.6 869,7 2442 4645 153

i Lokaliseringsbidrag. investeringsbidrag. offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital * I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning eller stöd till Boliden Mineral AB.

Den bransch som erhållit mest stöd är verkstadsindustrin inom vilken 265 företag erhöll stöd. Det innebär att drygt vart tredje stödföretag finns inom denna bransch. Även vart tredje nytillkommet arbetstillfälle beräk- nas skapas inom verkstadsindustrin. Av beviljade bidrag har under bud- getåret drygt 30% beviljats för investeringar inom verkstadsindustrin.

Stödet till tjänsteföretag har ökat. Under budgetåret har således 110 företag som bedriver uppdragsverksamhet beviljats stöd. Det är främst tjänsteföretag med verksamheten riktad till industrin. Totalt har dessa företag beviljats 160 milj. kr. i bidrag och lån. En del av stödet har lämnats till lokaler för uthyrning och till teknikcentra. Av följande sammanställ- ning framgår stödets fördelning under budgetåret 1988/89 på olika bran- scher, arbetsställen, stödforrn, beräknad sysselsättningsökning och subven- tion per nytt arbetstillfälle.

Bransch Antal Beviljat stöd Beräknad Subven- arbets- (milj. kr.) syssel- tion per ställen _ sätt.ökn. arbets-

Bidrag' Lokalise- tillfälle ringslån (tkr)2

Livsmedel 30 22,2 2.7 141 158 Textil 15 6,0 0,4 77 78 Trävaror 100 126,4 65,0 865 146 Massa, grafik 31 31,6 12,8 197 160 Kemi 38' 52,3 15,2 311 168 Metall/verkstad 265 275,1 65,4 1 682 164 Ovrig industri 22 18,9 12,6 145 130 Partihandel 17 12,0 5.0 73 165 Turism 40 67, 42,3 367 183 Uppdragsverksamhet 110 [44,6 15,6 636 125 " varav industrihus 16 39,0 5,3 Ovrigt 41 1 13,5 7,3 151 143

Summa 709 869,7 244,2 4645 153

Beslut om regionalpolitiskt stöd fattas av länsstyrelser, utvecklingsfon- der, statens industriverk eller regeringen. Länsstyrelser och utvecklings- fonder svarade under budgetåret 1988/89 liksom tidigare år för en stor andel av alla beslut, närmare 80%. Länens andel av det totalt beviljade stödbeloppet uppgick till 456,8 milj. kr. eller 41 %. Budgetåret 1987/88 var beloppet och andelen betydligt lägre, 400,5 milj. kr. eller 31 %.

Av de olika stödformerna svarar lokaliseringsstödet liksom tidigare för den största andelen beslut på länsnivån, närmare 80 %. Beloppsmässigt har beviljat lokaliseringsbidrag ökat kraftigt eller med 65,5 milj. kr. till 286,7 milj. kr. Beloppet för lokaliseringslån är i stort sett oförändrat. Antalet beslut om investeringsbidrag har minskat i jämförelse med budgetåret 1987/88. Beloppsmässigt har beviljat stöd i form av investeringsbidrag också minskat något från 30,8 till 26,2 milj. kr. Länsstyrelserna i Norrbot- tens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län har beslutat om stöd i över 50 ärenden vardera.

Antal beslut om regionalpolitiskt utvecklingskapital har halverats i för- hållande till tidigare år och uppgick till 16 st. Däremot ligger beviljat belopp på ungefär samma nivå, 6,3 milj.kr.

Antalet nyetablerade företag som erhållit stöd under budgetåret 1988/89 uppgick till 121. Ungefär vart sjätte företag som fick stöd var en nyetable- ring. Stödet till nyetablerade företag uppgick totalt till 155,9 milj. kr. Det motsvarar i genomsnitt 1,3 milj. kr. per nyetablerat företag.

I genomsnitt beräknas varje nyetablerat företag öka sin sysselsättning med sju personer: Övriga företag som beviljades stöd under budgetåret beräknar en genomsnittlig ökning av antalet anställda med sex personer.

En fördelning av stödet under budgetåret 1988/89 på företagsstorlek visar att 74% av företagen har mindre än 20 anställda. Andelen mindre företag har ökat successivt för att under de senaste fyra budgetåren uppgå till ca 75%.

Svsselsättningsstöd lämnas per kalenderår för ett år i taget under högst sju år. För att få stöd måste företagen öka sysselsättningen och bibehålla den nya sysselsättningsnivån under hela perioden. Stöd lämnas endast i stödområdena. Från och med 1988 kan inte nytt stöd beviljas i stödområ- de C.

Av följande sammanställning framgår beviljat sysselsättningsstöd för åren 1984—1988 fördelat på antalet arbetsställen, årsarbetskrafter och beviljat belopp.

År 1984 1985 1986 1987

Antal arbetsställen 857 1043 1 329 1 512 Anwlåmmbemkmher 6934 7769 9164 10803 BeWUatbdopp(nnU.kn) 1163 1618 197J 208

' Ytterligare beslut kommer att fattas för 1988.

Det beviljade sysselsättningstödet har ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det visar att den goda konjunkturen även nått stödområdena och att många företag där kunnat öka antalet anställda. Som jag tidigare nämnt beräknas nettoeffekten av sysselsättningsstödet till ca 1200 arbets- tillfällen under budgetåret 1988/89.

Hänvisningar till S7-2

8. Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen 8.1 Utgångspunkter

Min bedömning: Flertalet samhälls- och politikområden har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En del sektorer ger den grund som behövs för en god samhälls- och företagsutvecklingi hela landet. Andra kan ha särskild betydelse för att skapa förutsättningar för utveckling i enskilda orter och regioner.

Kommittén: Enligt kommittén har arbetsmarknadspolitiken alltid haft stor betydelse för den regionala balansen. Inför 1990-talet anser utredning- en att utbildning och forskning. kommunikationer, energi, miljö och kul- tur är sektorer av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen.

Remissinstanserna: Stor enighet råder i remissopinionen om att de angivna sektorerna har strategisk betydelse för den regionala utvecklingen. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om att regional- politiken omfattar åtgärder inom många olika sektorsområden. RRV stäl- ler sig dock tveksamt till att använda en så vid definition av begreppet regionalpolitik.

Skälen för min bedömning: De medel som anslås inom regionalpolitikens ram kan endast marginellt påverka den regionala utvecklingen. Olika former av företagsstöd kan vara verksamma instrument för att t. ex. stödja en nyetablering eller en expansion vid ett företag på en ort eller en flyttning av ett företags expansion till samma ort. Om orten eller regionen saknar vissa grundläggande förutsättningar för utveckling hjälper det dock inte med ett välutvecklat system för företagsstöd.

De förutsättningar som krävs för att underlätta företagsutveckling m.m., varierar från projekt till projekt, men ett väl utbyggt och flexibelt utbildningsutbud, tillgång till goda kommunikationer, väl fungerande bo- endemiljöer och ett rikt kulturliv är exempel på faktorer som är allmänt viktiga för den regionala utvecklingen. Ett välavvägt Skatteutjämningssy- stem ger utsatta kommuner ekonomiska möjligheter att utveckla de lokala förutsättningarna osv. Exemplen kan göras många. Jag delar kommitténs uppfattning om att de utpekade sektorerna är strategiska men jag vill, vilket kommer att framgå av min genomgång av olika sektorer, vidga perspektiven till ytterligare politik- och samhällsområden. Jag vill också framhålla behovet av flexibilitet för att kunna möta varierande behov och arbeta efter skiftande förutsättningar. På regional nivå kommer länssty- relsernas möjligheter att verka för samordning av sektorsområden av väsentlig betydelse för länens utveckling att avsevärt förbättras genom riks— dagens beslut om en ny regional statlig förvaltning.

I följande avsnitt (8.2—8.14) kommer jag, efter samråd med berörda statsråd, att redogöra för de regionalpolitiska aspekterna på olika sam- hälls— och politikområden.

För vissa sektorer kommer jag att redovisa exempel på hur regionalpoli-

tiska medel bör kunna användas för att resultat av regionalpolitisk bety- delse skall kunna uppnås. Jag återkommer senare (avsnitt 9) med ett samlat förslag om regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder.

Hänvisningar till S8

8.2. Näringspolitik, turistfrågor m.m.

Hänvisningar till S8-2

Min bedömning: Ett gemensamt mål för närings— och regionalpoliti- ken är att uppnå en god ekonomisk tillväxt. Områden inom närings- politiken, som har stor betydelse för den regionala utvecklingen, är bl. a. småföretagsfrågor och statliga företag.

Kommittén: Kommittén anser att de regionala utvecklingsfondema i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och inte bedriva egen finansieringsverksamhet.

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EG:s småföretagsprogram kommer att ske gradvis bör enligt kommittén de regionalpolitiskt priorite- rade landsdelarna komma först.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna. t. ex. Sl ND och länssty- relsen i Norrbottens län. anser att utvecklingsfondema skall ha kvar sin finansiella verksamhet. STU föreslår att utvecklingsfondema skall få ett bredare sortiment av finansieringsformer och att de skall ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag investera i aktier. STU föreslår även att kommersiell finansiering skall hanteras av fonderna. TCO tillstyr- ker förslaget om att utvecklingsfondema skall bli mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansieringsverksamhet men framhåller att finansi- eringsverksamheten måste fortsätta.

Min bedömning: Den regionala utvecklingen påverkas, som jag tidigare redovisat, till största delen av villkoren inom andra samhälls- och politik- områden. Ett av dessa områden är näringspolitiken. Jag skall därför i det följande redovisa min allmänna syn på näringspolitikens roll i den regio- nala utvecklingen. Redovisningen blir kortfattad då jag senare i dag utför- ligt kommer att redovisa mina utgångspunkter och förslag i en särskild näringspolitiSk proposition. 1 den kommer jag bl. a. att behandla de regio- nala utvecklingsfondema. Vad beträffar kommitténs andra förslag om uppbyggnaden av EG:s småföretagsprogram, så sker den samtidigt över hela landet.

Jag inleder med att något belysa utvecklingen i näringslivet och behovet av en ökad tillväxt. Därefter behandlas näringspolitikens mål och hur närings- och regionalpolitik samverkar för att uppnå väsentliga samhälls— mål.

Under de senaste fem åren har näringslivet i Sverige präglats av ett mycket högt kapacitetsutnyttjande. god lönsamhet och höga vinster. Till- växten har dock varit lägre än i andra OECD-länder. Den har bl. a. häm- mats av bristen på arbetskraft. En annan viktig förklaring är att utbytet av insatta resurser — produktiviteten utvecklats förhållandevis långsamt.

Under åren 1983—1989 var produktivitetstillväxten i industrin 2% per år. vilket är en i internationelljämförelse låg tillväxttakt.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är mot denna bakgrund att främja den ekonomiska tillväxten, dels genom ett ökat utbud av arbetskraft. dels genom en ökad produktivitet i näringslivet. Tillväxten är nödvändig för att utveckla välfärden med bibehållen balans i ekonomin. För närvarande har Sverige ett betydande underskott i utrikesaffärerna. Den konkurrensutsatta delen av näringslivet, i huvudsak industrin, måste växa för att underskottet i bytesbalansen skall kunna minskas.

Näringspolitiken syftar således främst till att främja tillväxten och för- nyelsen i det svenska näringslivet. Strategin för näringspolitiken utformas med hänsyn tagen till det svenska näringslivets speciella förutsättningar när det gäller storföretagsdominans, internationalisering, branschstruktur och förädlingsgrad.

Det svenska näringslivet domineras således av ett fåtal stora multinatio- nella företag. De sjutton mest internationaliserade företagen svarar för 30 % av svensk industrisysselsättning. 40 % av exporten och 60—70 % av forsknings- och utvecklingsutgifterna. Den svenska ekonomin är således starkt beroende av utvecklingen i dessa storföretag. De är ofta verksamma i mogna branscher där tillväxten sker genom uppköp utomlands och inte genom tillväxt i Sverige. Det är därför viktigt att andra företag ges förut- sättningar för expansion inom vårt land. .

Den svenska branschstrukturen präglas även av ett stort inslag av basin- dustri. Ca 30 % av exporten, mot ca 10% för OECD i genomsnitt. baseras på malm. stål och skog. Under efterkrigstiden har dock basindustrins andel av exporten och förädlingsvärdet minskat. Denna struktur- omvandling är nödvändig för att stärka näringslivets internationella kon- kurrensförmåga.

Under överskådlig framtid kommer dock basindustrin fortfarande att vara viktig. För att bibehålla och stärka konkurrensförmågan måste den tekniska kompetensen höjas samt förmågan att produktdifferentiera och vidareförädla utvecklas. Detta gäller samtliga branscher och företag.

För att uppnå tillväxtmålet krävs en framgångsrik ekonomisk politik, en effektiv infrastruktur m.m. 1 det följande berör jag frågan om hur de näringspolitiska insatserna samspelar med de regionalpolitiska, dels gene- rellt, dels när det gäller specifika näringspolitiska medel.

Regionalpolitiken syftar, liksom näringspolitiken, till att främja tillväxt och förnyelse i näringslivet. Dessutom syftar regionalpolitiken främst till att ge människor tillgång till arbete. service och god miljö oavsett var de bori landet.

1 näringspolitikens fokus står frågan om Sveriges tillväxt. Näringspoliti- ken har sin utgångspunkt i frågan om hur utvecklingen i storföretag. nyföretagande, expansion i småföretag, strukturomvandling och vidare- förädling kan ledas in i sådana banor att hela landets tillväxt och förnyelse främjas. 1 den meningen är näringspolitiken mer övergripande än regional- politiken. Regionalpolitiken skall bl.a. främja en jämn fördelning av pro- duktionskapaciteten så att resurserna i olika regioner tas tillvara.

Tillväxtmålet är således gemensamt för närings- och regionalpolitiken.

Infrastrukturfrågor, som t.ex. forskning, utbildning, vägar, järnvägar, telekommunikationer och energi, spelar en avgörande roll för näringslivets utveckling, såväl när det gäller den internationella konkurrensförmågan som när det gäller val av lokalisering inom Sverige och mellan Sverige och utlandet.

Mot bakgrund av dessa generella utgångspunkter har näringspolitiska medel utvecklats inom i huvudsak fyra områden: Småföretagspolitik, tek- nikpolitik, statligt företagande och mineralpolitik. Jag berör i detta sam- manhang endast vissa principiella beröringspunkter mellan regional- och näringspolitiska medel.

Småföretagspolitiken syftar bl.a. till att främja nyföretagande och ex- pansion. Genom olika typer av åtgärder underlättas småföretagssektorns expansion, vilket på sikt är nödvändigt för att bidra till förnyelsen och tillväxten i ekonomin. Detta har särskild betydelse eftersom flera av de stora dominerande företagen är verksamma i mogna branscher i vilka expansionen inte sker i Sverige. När dessa företag inte kan expandera i Sverige blir småföretagen särskilt viktiga för tillväxten. När verksamheter avvecklas eller krymper på en ort måste framtida produktion och sysselsätt- ning ofta sökas i små expanderande företag. Småföretagspolitiken är således viktig för att uppnå såväl det generella tillväxtmålet som de regionalpoli- tiska målen.

De regionalpolitiska medlen samverkar därför i hög grad med de småfö- retagspolitiska och förstärker de småföretagsinriktade insatserna i de re- gionalpolitiskt prioriterade områdena. De regionala utvecklingsfondema, statens industriverk, Stiftelsen Institutet för företagsutveckling m.fl. sva- rar för genomförandet av näringspolitiken. Inom flera områden bidrar dessa organ även till att genomföra regionalpolitiska åtgärder.

Pieni/(politiken syftar till att främja dels utveckling och spridning av ny teknik. dels effektivt utnyttjande av teknik.

lntemationellt tekniksamarbete blir allt viktigare för Sverige som helhet och för olika regioners förutsättningar att utveckla konkurrenskraftig tek- nik i produkter och processer. Inom närings- och regionalpolitiken satsas betydande resurser på att främja detta samarbete. Ett huvudinslag i samar- betet är de åtgärder som vidtas för att främja svenska företags deltagande i EG-forskningen.

Betydande insatser för att främja den regionala utvecklingen görs inom ramen för STU:s och Industrifondens verksamhet. Även här finns ett tydligt samband mellan teknikpolitiken och regionalpolitiska insatser.

Jag återkommer senare till teknikspridningsfrågorna (avsnitt 8.3). Utvecklingen i de statligt ägda företagen, som svarar för ca 7% av industrisysselsättningen i landet, har en avgörande betydelse i vissa regio- ner. Flera av företagen har enheter på orter med ensidig näringslivsstruk- tur och inom de regionalpolitiska stödområdena. Staten, liksom andra ägare. har ett ansvar för att verksamheter som drivs på sådana platser utvecklas så positivt som möjligt inom de ramar som konkurrensförhållan- dena medger. Under senare år har strukturåtgärder vidtagits inom AB Statens Skogsindustrier, Celsius Industrier AB, Grängesbergs Gruvor AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB och SSAB Svenskt Stål AB. Samtliga före-

tag, med undantag av Grängesbergs Gruvor AB som är ett särfall, har koncentrerat sig till färre affärsområden och är i dag ekonomiskt starkare än tidigare. Detta påverkar i hög grad företagens förutsättningar för att i fortsättningen framgångsrikt driva verksamheter på utsatta orter. De ned— dragningar, som har varit nödvändiga, har också skett under socialt accep- tabla former och i många fall inneburit att ny verksamhet etablerats på dessa orter.

Mineralpolitiken. Gruvdrift och mineralprospektering är av stor bety- delse för de regioner som prioriteras inom regionalpolitiken. Frågor som berör den framtida prospekteringsverksamheten har behandlats av mine- ralråvarukommittén (I 1987z01). Utredningens betänkande remissbe- handlas för närvarande. Jag har för avsikt att senare förelägga regeringen förslag om riktlinjer för framtida prospekteringsverksamhet.

Hänvisningar till S8-2-1

Min bedömning: Turismen har stor regionalpolitisk betydelse, sär- skilt i norra Sveriges inland. Turistpolitiken samverkar därför med regionalpolitiken när det gäller att förbättra den regionala balansen.

Kommittén: Kommittén anser att staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Remissinstanserna: Sveriges turistråd delar kommitténs uppfattning att det behövs en kraftig förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det avser tillämpad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Turistrådet menar att allra mest eftersatt är den mer grundläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatsema. Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Da- larnas turistnäring intresserad av att snarast inleda överläggningar om förutsättningarna att starta ett kollektivt forsknings- och utvecklingspro- gram avseende turism.

Skälen för min bedömning: Regering och riksdag beslöt år 1984 (prop. 1983/84: 145, KrU 22, rskr. 353) om målen för turism- och rekreationspo- litiken. Regeringen redovisade härvid Sveriges unika förutsättningar, i form av omväxlande natur, god miljö och stora kulturvärden, att tillgodo- se olika rekreations- och turismintressen. Det är en viktig utgångspunkt för turism- och rekreationspolitiken att dessa tillgångar tas tillvara och nyttjas för att förbättra våra möjligheter som turistland.

Turismen är av stor betydelse för strävan att förbättra bytesbalansen. Det är därför väsentligt att antalet turister i Sverige ökar. En intensifierad marknadsföring är ett viktigt medel för att uppnå detta. Härigenom kan också den svenska turistnäringens resurser i form av turistanläggningar m.m. utnyttjas bättre. Det regionalpolitiska stödet har varit av väsentlig betydelse för bl. a. utbyggnaden av turistanläggningar. Dessa anläggningar representerar ett stort kapital och bidrar ofta till att åstadkomma syssel-

sättning och utveckla ekonomin på åtskilliga regionalpolitiskt utsatta orter. Genom ökad beläggning och förlängd säsong kan lönsamheten för befintliga anläggningar ökas avsevärt.

Turismen har under senare år fått en allt större betydelse för sysselsätt- ningen. Genom näringens expansion har exempelvis arbetstillfällen ska- pats på orter, ofta i glesbygd, där de utgör en förutsättning för bevarande och utveckling av samhällets infrastruktur. För regioner med stora turist- strömmar har även de indirekta sysselsättningseffektema för t.ex. varu- handeln stor betydelse.

Sysselsatta inom turistnäringen är till stor del verksamma på deltid och/eller säsongsanställda. Detta begränsar de sysselsattas inkomstmöjlig— heter. Behovet av att komplettera med annan sysselsättning för att uppnå samma inkomst som med åretruntsysselsättning är därför stort.

Sysselsättningsaspekten är i många fall en drivkraft för företag, kommu- ner och landsting att göra ekonomiska satsningar för att få igång verksam- het med inriktning mot turism. Det är dock viktigt att påpeka vikten av att satsningar inom turismen grundas på på marknadsmässiga bedömningar av behov och lönsamhetsförutsättningar. Turismen bör således inte använ- das som ett regionalpolitiskt medel om det inte finns realistiska förutsätt- ningar för turism i områdena i fråga.

Regionalpolitiskt företagsstöd får för närvarande lämnas till turistverk- samhet inom stödområdena A och B. Sveriges turistråds delegation är remissinstans i ärenden om stöd till turism och rekreation.

Stöd lämnas i första hand till utbyggnad av befintliga turistanläggningar. Stöd kan även lämnas till verksamhet med anknytning till turism om den med hänsyn till sin karaktär, omfattning och målgrupp förbättrar förut- sättningarna för turistverksamhet genom att förlänga turistsäsongen. Tidi- gare lämnades stöd nästan uteslutande i samband med investeringar i nya hotell. stugbyar etc. På senare tid har en ökande del av stödet styrts över mot aktiviteter m.m. Syftet är att öka attraktiviteten i ett område för att därigenom medverka till ökad beläggning och möjligheter till säsongsför- längning. Framdeles torde behovet att bevara och utveckla befintliga tu- ristanläggningar bli stort. Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit hur det regionalpolitiska företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Inom ramen för de medel länsstyrelserna disponerar för projektverk- samhet har ett stort antal projekt med inriktning mot turism givits stöd. Även med hjälp av glesbygsstöd sker många åtgärder som förbättrar turist- näringen. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att särskilda regional- politiska medel avsätts för infrastrukturåtgärder i de prioriterade regioner- na. Jag räknar därför med att det skall bli möjligt att inom denna ram vidta åtgärder som får en positiv verkan på turistnäringen i dessa områden.

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil 14), meddelat min avsikt att föreslå regeringen att uppdra åt statens industriverk att noga följa utvecklingen på vissa orter, mot bakgrund av det av regeringen nyligen framlagda förslaget till skattereform. vilket bl. a. innefattar höjning av mer- värdesskatten. För hotell- och restaurangbranschen innebär reformen en höjning av mervärdesskatten från 12,87 till 23,46 %. Skatteutskottet har i sitt betänkande ( 1 989/90:SkU 10) anfört att hotell- och restaurangnäringen

i skattehänseende bör behandlas som alla andra näringar i landet. Enligt skatteutskottet kan det dock inte uteslutas att man inom vissa utsatta tu- ristorter, där prisläget redan idag är högt, kan få vissa svårigheter att hävda sig i konkurrensen med motsvarande turistmål utomlands. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen i detta hänseende och, om förhållandena så kräver, vidtar de åtgärder av regionalpolitisk art som kan erfordras, utan någon särskild framställan från riksdagens sida.

Vad slutligen beträffar forskningsinsatser inom turistnäringen, som den regionalpolitiska kommittén föreslår, så har jag tidigare redovisat förslag härom i den forskningspolitiska propositionen (prop. 1989/90: 90).

Hänvisningar till S8-2-2

8.3. Teknikspridning

Min bedömning: Fortsatta insatser bör göras för att underlätta tek- nikspridning till främst mindre och medelstora företag i regionalpo- litiskt prioriterade regioner. Tyngdpunkten i arbetet bör läggas vid att på olika sätt förmedla den kompetens som finns vid olika kompe- tenscentra.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har inte berört dessa frågor närmare. Statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) har på regeringens uppdrag följt upp och utvärderat verksamheten vid vissa teknikcentra. En sammanfattning av verkens rapport redovisas särskilt (bilaga 3). Vidare har SIND och STU till regeringen avrapporterat det pågående teknikspridningsprogrammet för norra Sveriges inland.

RemiSSinstanserna: Inga uttalade remissynpunkter finns i denna fråga.

Skälen för min bedömning: Jag har redan inledningsvis berört den om- värld med föränderlighet, internationell konkurrens osv. som svenskt nä- ringsliv verkar i och som med största sannolikhet leder till ytterligare ökade krav på förändringsbenägenhet och omställningsförrnåga.

Huvuddelen av den nya tekniken sprids på marknader i relationer mellan köpare och säljare. Det kan gälla maskinleveranser, datoriserade styrsystem, administrativa system men också patent och licenser. Dessa marknader är, liksom färdigvarumarknadema, ofta internationella. Vid större investeringar i ny utrustning är det vanligt att företagen — även relativt små företag — orienterar sig om var den effektivaste utrustningen finns. Det ligger också i utrustningsleverantöremas intresse att effektivt marknadsföra sina produkter.

Den nya tekniken har underlättat internationell verksamhet. Teknik sprids snabbt mellan länder och världsdelar.

l många fall fungerar svenska storföretag som spridare av teknik genom att föra kunskapen vidare till underleverantörer. Detta sker bl. a. genom att köparen/storföretaget ställer krav på leverantören. Det är inte ovanligt att nya produkter eller produktionstekniker utvecklas i samarbete mellan storföretagetlbeställaren och underleverantören.

Mycket förenklat kan två distributionskanaler för ny teknik urskiljas företag resp. offentliga institutioner. Som tidigare nämnts har privata företag som tar fram ny teknik och nya produkter ett kommersiellt intresse av att marknadsföra sig. När det gäller den offentliga tcknikproduktionen är spridningsmekanismerna mindre tydliga.

För mindre och medelstora företag är kopplingarna till de offentliga institutionerna väsentligt svagare än för stora företag som ofta har särskil- da funktioner för att bl.a. följa den externa kunskapsutvecklingen. Dessut- om finns en regional dimension. [ stora delar av landet — främst i stödom- rådena — är nätverket glest, både mellan företag och mellan företag och offentliga institutioner. FoU-miljön är svagt utvecklad. Tillgången på ut- bildad arbetskraft, som dels kan tillföra ny teknik, dels förbättra nuvaran- de teknik är mer begränsad än i andra delar i landet. Här finns både vad avser småföretag generellt och i den regionala dimensionen — utrymme för intensifierade ansträngningar för att underlätta teknikspridningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att teknikspridning är en nyckel- faktor i en väl fungerande ekonomi. Sverige ligger mycket väl till i förhål— lande till exempelvis övriga OECD-länder när det gäller satsningar på FoU. Betydligt mindre har däremot gjorts för att marknadsföra de resurser som finns tillgängliga för näringslivet. 1 ett regionalpolitiskt perspektiv är detta särskilt angeläget eftersom många av de prioriterade regionerna har en svag ställning i förhållande till stora kunskapscentra.

Den regionalpolitiskt motiverade teknikspridningsverksamheten bör följa tre huvudlinjer.

Den första anknyter till det förslag om teknikkonsulter som jag senare redovisar för regeringen i den näringspolitiska propositionen. STU och SIND avses få i uppdrag att planera för en utbildning av teknikkonsulter. I samband med detta uppdrag bör verken särskilt överväga hur verksamhe- ten skall utformas för att systematiskt täcka behoven i stödområdena. En sådan verksamhet bör delvis kunna bekostas med medel från det regional- politiska anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder. Jag återkommer se- nare (avsnitt 9) härtill.

Den andra huvudlinjen bör vara att på ett selektivt sätt förstärka den infrastruktur i stödområdena som har betydelse för olika former av tek- nikspridning till företagen. Regionala utvecklingsfonder, högskolor, gym- nasieskolor, AMU-centra etc. har stor betydelse i detta sammanhang. Jag återkommer senare (avsnitt 8.6) delvis till dessa frågor men vill här fram- hålla att utveckling av och stöd till tcknikspridande verksamheter från sådana organ bör kunna stödjas med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser (avsnitt 16).

Ett nytt inslag i den tekniska infrastrukturen i dessa regioner har de senaste åren blivit olika former av teknikcentra. SIND, STU och SÖ har haft i uppdrag att följa upp denna verksamhet och — i de fall den pågått tillräckligt länge — utvärdera den.

Myndigheternas slutsatser och förslag är kortfattat följande. Det finns en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurscentra. De berör ett eller flera olika politikområden, t. ex. utbildning, industriell utveckling, forskning och teknikspridning. Bakom bildandet av dessa cent-

ra ligger olika grupperingar av intressenter med varierande mål och syften. Verksamhetsidc'erna har i flertalet fall varit instabila och föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens.

Verken menar att mångfalden och variationen vid teknik- och resurs- centra gör att ett fortsatt stöd till sådana måste få en flexibel utformning. Varje teknikcentrum måste bedömas efter sina förutsättningar.

Verken föreslår att investeringsbidragen till teknikcentra begränsas och att i stället verksamheten på olika sätt ges möjlighet att utvecklas. Vidare föreslås en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden.

För egen del anser jag att möjligheten att med regionalpolitiska medel stödja tillkomsten av nya organ som baseras på samverkan mellan främst näringsliv och samhälleliga utbildnings- och utvecklingsorgan bör finnas kvar. Eftersom jag delar uppfattningen att stödet bör vara flexibelt, är jag inte beredd att helt avskaffa möjligheterna till t. ex. investeringsstöd. Där- emot bör de intentioner som verken för fram ligga till grund för bedöm- ningen av enskilda projekt. Vidare anser jag att stödet även fortsättnings- vis bör vara ett initialstöd. Däremot bör t. ex. länsstyrelserna med projekt- medel kunna bidra till att etablerade centra vidareutvecklas.

Jag vill betona att initialstöd till teknikcentra bör vara en möjlighet när speciella förutsättningar föreligger. Det får inte bli något självändamål att skapa nya organisationer. Den senaste tidens få ansökningar om regio- nalpolitiskt stöd till sådana projekt tyder också på att olika intressenter har insett behoven av realism vad gäller investeringari utrustning, möjlighet att sälja utbildning och service etc.

Jag är inte beredd att biträda verkens förslag om att inrätta en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra. Där- emot kommerjag att överväga om någon annan form av uppföljning bör ske.

Jag vill i detta sammanhang också behandla en speciell typ av projekt forskarbyar eller liknande — som främst berör vissa regionalpolitiska stödjepunkter. En viktig del av förnyelsen av näringslivet är verksamheten vid våra forskningsinstitutioner. ] södra Sverige har särskilda verksamhe- ter. utan statligt stöd, vuxit fram i nära anslutning till sådana i bl. a. Lund. Göteborg, Linköping och Stockholm. ] orter med universitet eller högskola som ligger i eller i anslutning till de prioriterade regionerna, saknas delvis den typ av intressentgrupper som medverkat till projekten i södra Sverige. 1 ett regionalpolitiskt perspektiv är det angeläget att, där förutsättningar i övrigt finns, stödja sådan verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade delar av landet. Regeringen har därför på olika sätt, inom ramen för tekniksprid- ningsinsatserna. medverkat till att skapa sådana miljöer vid högskolor eller forskningsinstitutioneri Karlstad, Borlänge, Sundsvall, Umeå, Luleå och Kiruna.

De ekonomiska betingelserna är viktiga speciellt för de nya företag som vuxit fram ur forskningsmiljöcrna. Regionalpolitiskt stöd har i vissa fall lämnats till investeringar i lokaler för uthyrning till nya företag som vuxit fram ur forskningsverksamheten. En princip har härvid varit att dessa lokaler bör vara en genomgångsform där företagen utvecklas de första åren

för att därefter söka andra lokaler. Ett annat sätt har varit att stödja den serviceorganisation som arbetar med att utveckla nätverket och samspelet mellan forskningsverksamheten och näringslivet. Jag räknar med att rege- ringen från fall till fall skall kunna lämna stöd till forskningsbaserad företagsutveckling i denna typ av örter.

Den tredje huvudlinjen bör vara att över ett brett fält stödja verksamhe— ter i projektform. Ett exempel är det uppdrag som SIND och STU har att genomföra särskilda teknikspridningsåtgärder i norra Sveriges inland. Pro- grammet löper t.o.m. år 1991. Som information vill jag kort redovisa de verksamheter som pågår inom olika delprogram. -— Företagsanpassad utbildning. Målet är att i ett tjugotal inlandskom- muner bedriva kurser i ekonomisk planering med hjälp av datorstödd distansundervisning. Teknikresor. Representanter för inlandsföretag ges möjlighet till ingå- ende studiebesök vid teknikledande företag eller organisationer. Resor- na leder till såväl ökade kunskaper som till bättre kontaktnät. Utvecklingscheckar. Delprogrammet avser att stimulera till ett ökat utnyttjande av extern kompetens i form av konsulter eller experter från t. ex. forskningsinstitut, högskolor eller teknikcentra. — Innovatörer. Genom att bilda kvalificerade rådgivningsgrupper på 10- kal nivå och ge dessa vissa ekonomiska resurser, skapas ett bättre klimat för innovatörer och produktutvecklare. — Offertsamarbete. Syftet med detta delprogram är att stimulera till ökat samarbete mellan företag. Medlet är att erbjuda ekonomiskt bered- ningsstöd i offertfasen av ett projekt till företag som samverkar i kon- sortier eller annan likvärdig form. Efter dessa huvudlinjer bör teknikspridningsprojekt över ett brett spekt- rum, med utgångspunkt i företagens behov, även fortsättningsvis kunna stödjas med regionalpolitiska medel, både centralt och regionalt. Centrala insatser bör göras med medel från det infrastrukturanslag jag senare kom- mer att föreslå (avsnitt 9).

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) lämnat förslag till förändringar i före- tagsstödet. som bl. a. innebär ökade möjligheter att stödja produktutveck- ling, utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder i företagen. Därige- nom ökar möjligheterna till ett fruktbart samspel mellan företagens behov och samhällets utbud av olika kompetenshöjande tjänster.

Jag förutsätter att SIND och STU fortsätter att verka som samordnare och med att förmedla erfarenheter. Jag nämnde tidigare att STU och SIND kommer att få i uppdrag att utveckla en verksamhet med teknikkon- sulter. I detta sammanhang kommer jag att att överväga om ytterligare särskilda uppdrag inom teknikspridningsområdet bör lämnas.

Hänvisningar till S8-3

8.4. Energifrågor

Min bedömning: Energisystemets utformning och prissättningen av olika energislag har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Den elintensiva industrin är t.ex. en viktig del av näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade regioner och bör i framtiden ges rimli- ga konkurrensvillkor även när den allmänna prisnivån för elkraften ökar. En utredning skall bl.a. utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där vinsterna genereras. Syftet är att dessa medel skall möjliggöra samhällsinsatser för att skapa en mer gynnsam regional utveckling.

Förslag om fortsatt omställning av energisystemet bör beakta regionalpolitiska aspekter.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkade riktat uppmärksamheten på att en kommande höjning av elprisnivån kan väntas leda till att elproduktion i äldre vattenkraftsanläggningar blir mycket lönsam. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att vattenkraftsregioner- na under en tioårsperiod skall få del av vattenkraftens övervinster. Försla- get innebär att ca 600 milj. kr. om året skall utbetalas från ett särskilt anslag. Finansieringen föreslås ske genom att skatten på äldre vattenkraft höjs med 1 öre per kWh.

Utbyggnaden av ett naturgasnät kan enligt kommittén komma att få en djupgående inverkan på den framtida regionala balansen. Kommittén hänvisar till de planer som finns för utbyggnad av stamledningar och distributionssystem i Mellansverige och delar av Bergslagen. Genom en sådan utbyggnad skulle energikonsumenterna i dessa delar av landet kom- ma att erbjudas ett konkurrenskraftigt alternativ till el, menar kommittén. Den nackdel som detta anses innebära för andra delar av landet kan enligt kommittén behöva kompenseras av andra åtgärder. Något konkret förslag härom läggs dock inte fram. _

Regionalpolitiska kommittén förutser en ökad roll för biobränslen i det framtida svenska energisystcmet, åtminstone utanför de områden där naturgas distribueras. Ett fortsatt stöd till utveckling av biobränslen föror- das av kommittén på regionalpolitiska grunder. Kommittén anser också att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från skatt.

Remissinstanserna : Flera remissinstanser anser det ytterst angeläget att kommande energikostnadsförändringar snabbt klarläggs och skapar möj- ligheter för bl.a. industrins planering. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den framtida energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolitisk synpunkt eller ej.

Bl.a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunerna Kiruna, Haparanda, Malung, Jokkmokk och Kramfors är positiva till utredningens förslag om återföring av övervinster. Däremot anser flera remissinstanser att medlen bör ställas direkt till kommunernas förfogande eller att länen i någon form bör bli delägare i kraftverken. Bl. a.

statens energiverk, Vattenfall och Kraftverksföreningen avstyrker försla--. get. Vattenfall förklarar sig inte ha tagit ut några övervinster på grund av vattenkraftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnader- na har i stället förts vidare till konsumenterna i form av låga priser. Som bevis för detta anförs att Sverige har internationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslår i sin helhet föras vidare och tas ut av elkundema via en höjning av elpriset, menar Vattenfall.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SIND, Svensk industriförening samt statskontoret anser att naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Några remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag till fortsatt skatte- befrielse för bioenergi. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång till naturgas. Skogsstyrelsen anser att satsningen på bioenergi ska gälla i hela riket där detta är ett bra alternativ. Lantbruks- styrelsen menar att en positiv utveckling av bioenergin kan ta i anspråk en del av den jordbruksmark som inte kommer att behövas för livsmedelspro- duktionen.

Statens energiverk har invändningar mot kommitténs resonemang att områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras där- för. Energiverket menar att det inte är rimligt i en marknadsekonomi att olika individer eller regioner kompenseras för att de inte får del av vissa kommersiella produkter. Vattenfall anser att naturgasen skall införas på kommersiella grunder vilket får styra nätets utbyggnad.

Vattenfall understryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avveck- landet av kärnkraften kommer att få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpriser.

Skälen för min bedömning: Jag avser att hösten 1990 föreslå regeringen att lägga fram förslag för riksdagen om bl.a. kämkraftavvecklingen. Det pågår ett omfattande utredningsarbete med syfte att skapa underlag för mitt kommande förslag.

Mot denna bakgrund anser jag det för närvarande varken möjligt eller lämpligt att närmare kommentera eller ta ställning till de förslag som regionalpolitiska kommittén och ett antal remissinstanser för fram röran- de energisystemet. Jag delar dock kommitténs uppfattning om energifrå- gomas betydelse för regionalpolitiken. Med hänsyn härtill kommer jag nu att redogöra för vissa förhållanden på energiområdet från ett regionalpoli- tiskt perspektiv.

Det nuvarande svenska energisystemet

Den totala svenska energitillförseln uppgick år 1988 till ca 450 TWh. Detta är ungefär samma värde som år 1970. Mellan dessa år har emellertid energislagens andelar ändrats kraftigt. Oljans andel har minskat från ca 75% till ca 45 %. Tillförseln av energikol, inhemska bränslen och vatten- kraft har ökat, medan kärnkraften har tillkommit. Under de senaste åren har också naturgasen introducerats.

Den andra stora förändringen är att en allt större andel av den tillförda energin har omvandlats till el. Nettoproduktionen av el har under peri- oden ökat från ca 60 TWh till ca 140 TWh om året. Av sistnämnda värde svarar vattenkraft och kärnkraft för 65—7OTWh vardera, dvs. tillsam- mans nästan hela den nuvarande produktionen.

Huvuddelen av den tillförda energin är baserad på import. Förädling och omvandling sker inom landet i ett fåtal stora anläggningar, främst oljeraflinadericr och kärnkraftverk. Den inhemska produktionen är i hu- vudsak begränsad till vattenkraft samt till lutar, ved, torv och avfall. Ca tre fjärdedelar av den utbyggda vattenkraften är belägen inom de regionalpoli- tiskt prioriterade delarna av landet. Energi från lutar och avfall förbrukas i regel internt inom skogsindustriföretag resp. kommuner. Trädbränsle och torv produceras däremot delvis för extern avsalu.

Från regionalpolitisk synpunkt är formerna för transport och distribu- tion av särskilt intresse. Ledningsbunden energi — el, fjärrvärme och naturgas har kommit att svara för en allt större del av den slutliga energianvändningen. El tillhandahålls i alla delar av landet på likartade villkor. Fjärrvärme distribueras däremot endast lokalt i större tätorter. Naturgas är för närvarande tillgänglig inom ett begränsat område i Syd- och Västsverige längs stamledningen Malmö—Göteborg.

E nergipoli tiska insatser av regionalpolitisk betydelse

Utbyggnaden av vattenkraften är en av förutsättningarna för den relativt låga elprisnivån i Sverige, som är av särskilt stor betydelse för de norra delarna av landet. Vattenfall tillämpar i Norrbottens län och mellersta Norrland ett råkraftpris som är 4resp. 2öre per kilowattimme lägre än priset i övriga delar av landet. Vidare har energiskatten på elkraft utfor- mats så att hushållen i norra Sverige gynnas. För närvarande gäller för all annan förbrukning än den industriella en skattesats av 8,2 öre per kilowatt- timme i de tre nordligaste länen samt delar av Västernorrlands, Gävle- borgs, Kopparbergs och Värmlands län, jämfört med 9,2 öre per kilowatt- timme i övriga delar av landet. Enligt riksdagens beslut (prop. 1989/90: 50, SkU 10, rskr. 96) skall från den 1 mars 1990 skattesatserna vara 2,2 resp. 7,2 öre per kilowattimme. Den ökade energiskattefördelen för hushållen i de nordliga delarna av landet är avsedd att mildra effekten bl.a. av att mervärdeskatt på energi samtidigt införs.

Sedan oljekrisen under 1970-talet har ett minskat oljeberoende varit ett av den statliga energipolitikens viktigaste mål. Därav har följt betydande insatser till stöd för bl.a. ökad produktion av inhemska bränslen och för användning av sådana bränslen framför allt i fjärrvärmesystem. Stöd har från år 1974 lämnats till teknisk forskning och utveckling samt till investe- ringar i anläggningar i form av bidrag, lån och garantier. Totalt har riksda- gen anvisat nära 5 miljarder kronor till energiforskning och ytterligare ca 3 miljarder kronor till utveckling och demonstration av ny energiteknik.

Under åren 1981 —1986 lämnades stöd inom ramen för särskilda oljeer- sättningsprogram med syfte att främja en snabb minskning av oljeanvänd- ningen. Därjämte genomfördes under åren 1983— 1985 konjunkturanpas-

sade investeringsprogram med delvis samma inriktning. Särskilda medel anvisades år 1983 för att bl. a. öka användningen av inhemska bränslen i Norrbottens län. Sedan år 1986 har stöd lämnats främst till utveckling och introduktion av ny teknik som kan underlätta övergången till ett effektivt och miljövänligt energisystem.

Stöd har i stor utsträckning lämnats till projekt avseende produktion av torv och trädbränslen. Någon regional fördelning av dessa projekt har inte redovisats. Allmänt kan konstateras att användningen av dessa bränslen är koncentrerad till områden med ett stort uppvärtnningsbehov, dvs. områ- den med industri eller stor befolkning, och att transportavstånden är korta. Det har således bildats ett antal lokala marknader kring anläggning- ar som är stora förbrukare av inhemska bränslen. I norra Sverige finns bl.a. ett antal mindre torvanläggningar för fjärrvärmeproduktion. Flerta- let större anläggningar för användning av trädbränsle ligger i Syd- och Mellansverige. Det största svenska torvprojektet, produktionen av torvbri- ketteri Sveg, avviker emellertid från det angivna mönstret. Projektet ligger i ett regionalpolitiskt prioriterat område och bygger på långväga transport av produktionen med järnväg. Energi- och regionalpolitiskt stöd har läm- nats för detta projekt.

Det kan tilläggas att staten, förutom genom direkt stöd, har främjat utvecklingen av produktion och användning av inhemska bränslen genom att sådana bränslen inte har belagts med energiskatt.

Regionalpolitiskt stöd kan lämnas till anläggningar där energiråvara i form av flis framställs eller förädlas elleri form av torv bryts eller förädlas. Vid torvproduktionen får stöd avse också beredning av täkt eller anord- ningar för sådan beredning eller för brytning. Stöd får lämnas endast till verksamheter som bedrivs i större omfattning och har permanent karak- tär. Stöd får inte lämnas till förbränningsanläggningar.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag till vissa förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet.

Omställningen av energisystemet

Den pågående omställningen av energisystemet har som syfte att landets behov av energi varaktigt skall kunna tillgodoses på ett sätt som är fören- ligt med samhällsekonomiska mål. Centrala inslag i omställningen är en avveckling av kärnkraften till år 2010, minskade utsläpp av försurande och klimatpåverkande ämnen samt ett fortsatt skydd för de fyra outbyggda huvudälvarna. En förutsättning för att omställningen skall kunna genom- föras är att tillgängliga energiresurser utnyttja väsentligt effektivare än i dagens systern. Kravet på hushållning gäller i särskilt hög grad använd- ningen av el.

Statens energiverk och statens industriverk har i december 1989 redovi- sat rapporten Ett miljöanpassat energisystem. I rapporten redovisas scena- rier för ett svenskt energisystem år 2015 under förutsättning bl.a. att kärnkraften har avvecklats, att huvudälvama förblir outbyggda och att koldioxidutsläppen inte ökar från dagens nivå.

Utredningen EL 90 (ME 1988:05) har haft i uppdrag att undersöka effek-

tema för den elintensiva industrin av stora elprishöjningar. Utredningen har bl.a. redovisat eventuella behov av åtgärder för att rimliga konkur- rensvillkor skall kunna behållas för denna industri samtidigt som kärn- kraftsavvecklingen genomförs. Ett slutbetänkande har nyligen avlämnats.

Ett antal andra utredningsuppdrag rörande energisystemcts omställning har lagts ut till berörda myndigheter m.fl. Uppdragen kommer att redovi- sas under våren 1990.

Innan det omfattande utredningsmaterialet har redovisats och beretts kan några närmare slutsatser om de regionalpolitiska effekterna av energi- systemets omställning inte dras. Jag skall här endast kort kommentera några av de element i omställningsprocessen som regionalpolitiska kom- mittén särskilt har uppmärksammat, nämligen en höjning av elpriserna. utbyggnad av naturgasledningar och ökad användning av biobränslen.

Elpriserna i Sverige fastställs av kraftföretagen utan någon egentlig styrning från statsmakternas sida. Indirekt påverkar dock staten prisbild- ningen genom det avkastningskrav som staten i egenskap av ägare ställer på Vattenfall, som har en prisledande ställning på marknaden. En betydande real höjning av nuvarande elpriser under de närmaste årtiondena kan förutses under alla förhållanden. Avvecklingen till år 2010 av kärnkraften, som svarar för ca hälften av den nuvarande elproduktionen. kommer sannolikt att leda till att en prishöjning tvingas fram snabbare än vad som annars hade blivit fallet. Den framtida elprisnivån är emellertid starkt beroende av om efterfrågan på el och därmed behovet av en ny produktionskapacitet för att ersätta kärnkraften kan begränsas genom hushållningsåtgärder.

Riksdagen och regeringen har i skilda sammanhang uttalat att den elintensiva industrin också i framtiden skall ges rimliga konkurrensvillkor. Motiven härför är till stor del av regionalpolitisk art. I Norrland och Bergslagen svarar den elintensiva industrin för en långt större del av industrisysselsättningen än i andra delar av landet. Denna fråga har nyligen belysts närmare av utredningen EL 90.

Som nämnts har regionalpolitiska kommittén föreslagit att vattenkrafts- regionerna skall få del av vattenkraftens vinster vid en kommande höjning av elpriserna. Jag erinrar om att chefen för finansdepartementet nyligen har tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om kraftfö- retagens vinster. I utredningsdirektiven (dir. 1989: 63) sägs bl.a att utreda- ren bör utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där de genereras. Syftet med en sådan återföring skulle vara att finansiera olika samhällsinsatser som kan bidra till den regionala utvecklingen i vattenkraftsregionerna.

1 avvaktan på resultatet av den särskilda utredarens arbete ärjag inte nu beredd att ta ställning till regionalpolitiska kommitténs förslag. Jag kom- mer (avsnitt 9) att föreslå att regionalpolitiska medel anvisas för att för- stärka infrastrukturen i främst stödområde ].

Med anledning av regionalpolitiska kommitténs synpunkter på effekter- na av en fortsatt utbyggnad av ett svenskt naturgasnät vill jag understryka att någon plan för utbyggnad inte har fastställts. Enligt gällande riktlinjer

måste naturgasen av egen kraft konkurrera på den svenska energimarkna- den. De olika aktörerna på marknaden — främst SwedeGas AB och dess ägare — har alltså att ta ställning till olika utbyggnadsprojekt på affärsmäs- siga grunder. Mycket tyder på att den svenska gasmarknaden beroende bl.a. på de höga kostnaderna för infrastrukturen har en relativt låg betal- ningsförmåga. Det är därför alltjämt en öppen fråga när det kommer att uppstå kommersiella förutsättningar för en väsentlig utvidgning av det nuvarande svenska naturgassystemet.

Det kan tilläggas att en utbyggnad av distributionen av gasol pågår i de delar av landet där en distribution av naturgas inte är aktuell, i vissa fall också som en förberedelse för en senare naturgasintroduktion. Gasol kan vara att alternativ till naturgas för industriföretag, kommunala värmeverk m.fl.

Det råder i dag bred enighet om att biobränslenas andel av energiförsörj- ningen måste ökas kraftigt om de långsiktiga miljö- och energipolitiska målen skall kunna nås. En faktor av största betydelse är att biobränslen, till skillnad från fossila bränslen, inte anses ge något nettotillskott av koldiox- id till atmosfären vid förbränning. Beräkningar, som utförts av energiver- ket och naturvårdsverket i den nyssnämnda studien om ett miljöanpassat energisystem, pekar på att fossila bränslen i stor utsträckning måste ersät- tas med biobränslen för att det av riksdagen fastställda koldioxidmålet skall kunna klaras.

En väsentligt ökad användning av biobränslen kan vid dagens kostnads- relationer nås endast genom statliga styrmedel av olika slag. Miljöavgifts- utredningen (ME 1988203) har i sitt betänkande (SOU 1989z83) Ekono- miska styrmedel i miljöpolitikcn Energi och trafik lagt fram förslag om bl.a. en avgift på utsläpp av koldioxid som skall tas ut på fossila bränslen. Vidare har föreslagits ett system med bidrag till elproduktion med bräns- len som inte ger ett nettotillskott av koldioxid. Dessa förslag skulle, om de genomförs, leda till en förbättring av biobränslenas konkurrenssituation gentemot bl. a. naturgas vid kraftvärmeproduktion i Mellansverige.

Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslag till riksdagen om en övergripande reform på energiskatteområdet inkl. vissa miljörelaterade pålagor. Förslagen kommer att utformas så att den fortsatta omställningen av energisystemet främjas. Jag kommer senare (avsnitt 8.13) att ytterligare kommentera några av skattereformens regionalpolitiska konsekvenser för bl. a. energisektorn.

En kraftig ökning av efterfrågan på biobränslen kan komma att innebära en viss stimulans för de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Som redan antytts finns det emellertid flera faktorer, bl. a. höga transport— kostnader, som verkar för att biobränslen även i fortsättningen kommer att produceras och användas främst i Syd- och Mellansverige.

Hänvisningar till S8-4

8.5. De areella näringarna

Min bedömning: De areella näringarna kommer även fortsättnings- vis att ha stor betydelse för glesbygdsområdena.

Regionalpolitiska insatser inom de areella näringrna bör i första hand avse utveckling av kombinationsföretag med jord- och skogs- bruk som bas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att de selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakligen är regionalpoli- tiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete. Vidare menar kommitten att FoU-satsningarna inom det trätekniska om- rådet bör ökas.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tar upp jordbrukets avregle- ring och de konsekvenser den kan få för näringslivsutvecklingen i redan befolkningssvaga delar av landet.

Skälen för min bedömning: De areella näringarna — jordbruk, trädgårds- näring, skogsbruk, fiske och rennäring -— utgör på många håll basen för näringsliv och service på landsbygden. Deras betydelse i detta avseende har visserligen minskat, men i många bygder, där de har liten omfattning. är de fortfarande viktiga på marginalen. Utan de areella näringarna skulle underlaget för service ofta vara för svagt. Vissa bygder skulle över huvud taget inte vara intressanta för bosättning. Det är mot denna bakgrund viktigt att politiken för de areella näringarna har ett inbyggt regionalpoli- tiskt ansvarstagande.

Jordbruk

Enligt riksdagens senaste beslut om livsmedelspolitiken år 1985 bör jord- bruk bedrivas i hela landet för att främja en god regional balans och näringens betydelse för sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra sysselsättningstillfällen beaktas. Detta ger också en god försörjningsbered- skap. Beslutet innebär bl.a. att de speciella förhållandena i norra Sverige särskilt skall beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken. Med hänsyn till bl. a. jordbrukets stora betydelse för befolkning. sysselsättning, service och miljö men även från beredskapssynpunkt är det enligt riksdagsbeslutet angeläget att behålla ett regionalpolitiskt motiverat stöd till näringen i denna del av landet. Stödet ges främst som prisstöd och rationaliseringsstöd. Under en treårsperiod. som inleddes år 1987, har ett särskilt åtgärdsprogram för jordbruket i norra Sverige genomförts. I detta har sysselsättningen satts i centrum och insatser gjorts för att stödja tillkomsten av kombinations- företag därjordbruk ingår som en del.

Regeringen konstaterade i samband med redovisningen av vissa ekono- misk—politiska åtgärder m.m. (prop. 1988/89:47, bil. 2) att den nuvaran- de livsmedelspolitiken kännetecknas av en låg grad av måluppfyllelse, vilket även gäller det regionalpolitiska målet. En parlamentarisk arbets- grupp. som tillsattes hösten 1988, har under hösten 1989 lämnat sitt

förslag till ny livsmedelspolitik. Förslaget har remissbehandlats. Chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att under våren 1990 återkom- ma till regeringen med förslag om en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik, som skall gälla från den 1 juli 1990.

Jordbrukets betydelse för den regionala utvecklingen har under senare tid behandlats i en rad utredningar och forskningsprojekt. Den regionalpo- litiska kommittén föreslår bl. a. att de selektiva stöd inom livsmedelspoliti- ken som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade bör inordnas i stöd för regionalt utvecklingsarbete. Detta förslag kommer att behandlas i den kommande propositionen om en ny livsmedelspolitik.

Skogsbruk

Inom skogspolitiken har sedan länge funnits medel för att säkra en uthållig sysselsättning. Skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser är sålunda ut- formade så att de inte bara skall medverka till en långsiktig hushållning som genomsnitt för landet utan också för arbetskraftregioner. Det statliga stödet till skogsbruket är så utformat att det skall stimulera till skogsbruk även i trakter där skogsvården gör verksamheten kostbar. Skogsvårdssty- relsernas decentraliserade organisation med tjänstemän i praktiskt taget varje kommun ger skogsägarna nära tillgång till information och rådgiv- ning.

Efter beslut av riksdagen år 1988 pågår i Norrbottens och Västerbottens läns inland försök med intensifierad skogsvård i en annorlunda organisa- torisk form. Verksamheten bygger på att skogsvårdsstyrelsen och markäga- ren träffar en överenskommelse om en plan för åtgärder till vilken staten bidrar med medel. Försöksverksamheten skall utnyttjas som underlag för prövning av det fortsatta stödet till skogsbruket fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Den regionalpolitiska kommitténs förslag om ökade FoU-satsningar inom det trätekniska området behandlar jag senare inom ramen för forsk- ning utanför högskolorna (avsnitt 8.7.2.)

Fiske Fiskets betydelse för sysselsättning och försörjning är särskilt framträdan- de i skärgårdsområden och vissa kusttrakter. Men också insjöfisket har på vissa håll stor betydelse. Havsfisket förändrades för svensk del kraftigt under l970-talet genom de utflyttningar av fiskegränsema som strandsta- terna allmänt genomförde då. Detta har lett till att svenska fiskare numera måste vara mer rörliga och uppsöka de fiskeplatser vi har eller fårtillgångtill. Genom att fisket till stor del bygger på överenskommelser med andra länder måste fisket i stor utsträckning organiseras centralt. Givetvis har dock kust- fisket i våra egna vatten fortfarande stor betydelse och kan öka om vissa miljöproblem kan lösas.

Förra året träffades en överenskommelse mellan statsministrarna i EFTA-länderna om att frihandel med fisk och marina produkter skall införas fr.o.m. den ljuli 1990 med en anpassningstid till den ljanuari

1994. Med överenskommelsen följer bl.a. att möjligheterna att lämna generella statliga stöd till fisket begränsas. En särskild utredare har på regeringens uppdrag gjort en översyn av prisregleringen på fisk och av den statliga administrationen på fiskets område. Han har därvid bl. a. föresla- git förändringar av det statliga stödet till fisket. Chefen för jordbruksde- partementet har för avsikt att senare återkomma till regeringen med för- slag i dessa frågor.

Rennäring

Det är förhållandevis få människor som är sysselsatta i eller beroende av rennäringen. Näringen bedrivs emellertid över stora arealer och i bygder där sysselsättningsunderlaget ofta är mycket bristfälligt. Näringen fyller därför en viktig funktion för en levande landsbygd i Norrlands inland.

Vissa frågor som rör rennäringens förhållande till skogsbruket har be- handlats av samerättsutredningen (Ju 1983:05). Till bl. a. dessa förslag har chefen för jordbruksdepartementet för avsikt att återkomma till regering- en i annat sammanhang.

Under landsbygdsriksdagen aktualiserades frågan om rätten till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län. Jakt och fiske på dessa marker disponeras av såväl sameby- medlemmarna som markägarna. I den mån det inte inkräktar på samernas rätt till jakt och fiske, upplåter lantbruksnämnden jakt och fiske till andra, varvid ortsbefolkningen prioriteras. Att prioritera ortsbefolkningen före samerna är inte lagligt möjligt med hänsyn till samernas renskötselrätt.

Hänvisningar till S8-5

8.6. Utbildningspolitik

Min bedömning: Utbildningsinsatser har stor betydelse för en posi- tiv regional utveckling. För att nå ut till de människor som behöver utbildning och till företag där en kompetenshöjning är nödvändig bör olika utbildningsformer ges en bred geografisk spridning. Detta förutsätter bl.a. flexibla organisationsformer.

Jag kommer först att redovisa utredningsförslag, remissynpunkter och skälen för min bedömning i frågor som rör respektive område: gymnasie- skola, vuxenutbildning och högskoleutbildning. Därefter behandlar jag frågor av mer gemensam karaktär.

Gymnasieskolan

Kommittén: Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenut- bildning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i kommitténs

allmänna bedömning av gymnasieskolans betydelse för en regions utveck- ling. Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Västernorrlands, Väster- bottens, Örebro län samt Kalix kommun påpekar vikten av att gymnasie- skolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en väl fungerande gymnasieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i inlandet och därför måste enligt länsstyrelsen nya samver- kansformer mellan gymnasieskolan, komvux och AMU prövas.

Hofors kommun framhåller att den viktigaste satsningen måste ske inom ramen för gymnasieskolan. Det är enligt kommunen viktigt att tillgängligheten till gymnasieskolan främst ökas genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar som t. ex. samarbe- tet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om att gymnasieelever i inlandet skall ges större möjligheter till studier på hemorten. Ragunda kommun anser att varje kommun bör ges möjlighet att själva inrätta gymnasieskolor, vilket enligt kommunen skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräld- rar med barn som i dag måste studera på annan ort.

Skälen för min bedömning: Gymnasieskolan är utbyggd i alla delar av landet. Åtgärder har vidtagits för att även små kommuner skall kunna erbjuda sina ungdomar ett så varierat utbildningsutbud som möjligt. 16- årskullarna minskar kraftigt på 1990-talet och därför krävs ytterligare åtgärder för att de små gymnasieskolorna skall kunna finnas kvar. Ökad grad av samläsning som ger möjlighet att behålla gymnasieskolan även i små kommuner, var därför ett viktigt inslag i det uppdrag till översyn av gymnasieskolans linjer som regeringen gav skolöverstyrelsen (SÖ) för knappt två år sedan. SÖ:s förslag till utformning av den gymnasiala utbild- ningen bereds just nu inom regeringskansliet och jag har erfarit att statsrå- det Persson under budgetåret 1990/91 räknar med att föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram ett förslag till en omstrukturerad gymnasiesko- la. Tidpunkten kan dock, som skolministern angav i årets budgetproposi- tion, påverkas av resultatet av den kostnadsanalys som f.n. görs inom utbildningsdcpartementet.

Sedan hösten 1988 pågår inom gymnasieskolan en treårig försöksverk- samhet med treåriga yrkesinriktade linjer. Innevarande år omfattar för- söksverksamheten 10000 intagningsplatser och statsrådet Persson har tidi- gare i år föreslagit ytterligare 1 200 intagningsplatser till hösten 1990. Det innebär att ca 20 % av alla elever som väljer en yrkesutbildning nu får en treårig utbildning.

En särskild utvärderare följer försöksverksamheten. Regeringen har i årets budgetproposition (prop.l989/90:100, bil.10) redovisat sina planer att reformera gymnasieskolan så att alla linjer blir treåriga.

Jag har erfarit att en kommun som övergår från en tvåårig yrkesutbild- ning till en treårig försökslinje erhåller ett schabloniserat statsbidrag som är avsett att täcka ca 40% av kostnaderna för den utrustning som man behöver nyanskaffa. Många kommuner framhåller dock att utrustningen till försöksverksamheten blir dyr. Den analys som skolministern gjort visar emellertid att de höga utrustningskostnadema inte i första hand beror på försöksverksamheten i sig utan på ett eftersatt underhåll och en tidigare låg

investeringsnivå. En hel del av de maskiner, som finns ute i skolorna idag. inköptes i början av l970-talet när yrkesutbildningen reformerades samti- digt som gymnasieskolan infördes. Många kommuner har inte haft en realistisk avskrivningsplan för denna utrustning. Små och resurssvaga kommuner har de största svårigheterna att möta det utrustningsbehov som nu finns, oavsett skälet till att det uppstått.

Till detta kommer att näringslivet i stödområdet ofta består av enbart småföretag. De har inte heller råd att investera i dyrbara maskiner. Kom- munerna vill gärna anskaffa utrustningen till skolan. Blir detta möjligt skulle det kunna innebära en kompetenshöjning i företagen i och med att de kan anställa ungdomar som har kunskap om ny teknik och moderna maskiner.

I propositionen om en förändrad linjestruktur inom gymnasieskolan avser statsrådet Persson att också behandla frågor kring gymnasieskolans planerings— och budgetsystem. Jag är därför inte nu beredd att, vad avser gymnasieskolan, biträda kommitténs förslag om särskilda medel till ut- rustning. Jag vill samtidigt erinra om att det finns medel avsatta för bl.a. detta ändamål inom ramen för pågående insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland. Jag återkommer strax till dessa. Jag vill också erinra om att regeringen disponerar vissa medel för projekt där en gymnasieskola samverkar med näringslivet, t. ex. i ett teknikcentrum.

Vuxenutbildning

Kommittén: En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildningen är viktigt för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelarna som tillgodoser mer framåtsyftande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och sta- tens skolor för vuxna. bör få ökade anslag med 50 milj. kr.

Vuxenstudiestödet i de prioriterade landsdelarna bör höjas med ca 45 milj. kr.

Remissinstanserna: SÖ förordar att det nuvarande automatiska samban- det mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverksamhet och de regionalpoli- tiska områdesprioriteringama upphör. Statens skola för vuxna, Härnö- sand, betonar att det är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige ska klara 90-talets vuxenutbildningsbehov. AMU-styrelsen an- ser att kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU-styrelsen önskvärt att i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte till institutio- ner.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning att en målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjlig- heter att förändra det negativa läget på utbildningsfronten.

Bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, glesbygdsdelegationen samt Tanums kommun påpekar att man inte får bortse från de utbildnings- möjligheter som redan finns. Folkhögskolor och lantbruksskolor måste,

enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda utbildningsinstitutionerna. Glesbygdsdelegationen menar att folkhögsko- lorna kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen p.g.a. sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengagemang m.m.

Skälen för min bedömning: Kommunernas vuxenutbildning byggdes upp under 1970-talet. Alla kommuner skall i mån av behov anordna grundut- bildning för vuxna (grundvux) för dem som saknar grundläggande färdig- heter i att läsa, skriva och räkna. Sammanlagt deltar drygt 25 000 personer i grundvux. Varje kommun får anordna kommunal vuxenutbildning (komvux) som omfattar såväl teoretiska ämnen som yrkesutbildning. Så- dan utbildning finns idag i samtliga kommuner, även om omfattningen varierar. Vissa Specialregler finns så att glesbygdskommuner och andra små kommuner kan anordna komvuxkurser med lägre deltagarantal än normalt. Sammanlagt deltar årligen ca 520000 kursdeltagare i komvux. Eftersom var och en i genomsnitt deltar i 2—3 kurser kan man uppskatta antalet studerande under ett läsår till drygt 200000 personer.

Som komplement till komvux finns statens skolor för vuxna (SSV) i Norrköping och Härnösand, vilka i form av distansutbildning erbjuder samma slags utbildning som komvux. Många små kommuner i inlandet har i samarbete med SSV i Härnösand med gott resultat prövat nya utbildningar som inriktas just mot glesbygdens behov samt utbildningar för nya näringsgrenar. SSV har också tillsammans med kommunerna utvecklat nya metoder för vuxna att studera på distans.

Jag vill även peka på den stora roll som folkbildningen och folkhögsko- lorna spelar för vuxenutbildningen. Ett betydande antal av landets 128 folkhögskolor ligger i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Totalt deltar årligen drygt 18000 elever i långa folkhögskolekurser.

Sedan fem år tillbaka pågår en försöksverksamhet i några kommuner med ett nära samarbete mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenut- bildning. Hösten år 1989 tillsattes en interdepartemental arbetsgrupp för utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Grup- pen skall sammanställa och dra slutsatser av de erfarenheter som gjorts och sedan lägga fram förslag om hur ett ökat och fördjupat samarbete skall kunna åstadkommas.

Kommunernas och landstingskommunernas efterfrågan på undervis- ningstimmar för grundvux och komvux har ökat under senare år och överstiger väsentligt den tillgängliga statliga resursramen. SÖ:s fördel- ningsbeslut har inneburit en begränsad omfördelning från i första hand storstadslän till glesbygdslän. I tider av resursknapphet är det inte möjligt att göra mer omfattande omfördelningar mellan olika län. Även det förhål- landet att ett givet antal undervisningstimmar faktiskt kan fylla utbild- ningsbehoven hos en större grupp av vuxenstuderande, om gruppstorleken kan ökas, talar mot en ökad omfördelning inom nu gällande ramar från större kommuner till glesbygd.

Regionalpolitiska kommittén har förordat att vuxenutbildningen, i förs- ta hand komvux och statens skolor för vuxna, får ökade anslag med 50 milj. kr. Detta skulle innebära en ökning av dessa delar av vuxenutbild- ningen med drygt 5 %.

Vuxenutbildningen är för nävarande föremål för en genomgripande analys. Jag är därför inte nu beredd att biträda regionalpolitiska kommit- téns förslag om ökade resurser till vuxenutbildningen. Jag vill även här erinra om de särskilda insatser som pågår i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland och som bl. a. innebär tillfälliga resursökningar till vuxen- utbildning. Jag återkommer till dessa insatser.

Enligt vuxenutbildningsförordningen (1985: 288) får kurser startas inom komvux om antalet studerande beräknas varaktigt uppgå till lägst tolv eller i glesbygd lägst åtta. Med glesbygd avses kommun som ingår i stödområde- na A. B och C enligt bestämmelserna om regionalpolitiskt stöd, med undantag för ort inom kommunen där treårig eller fyraårig linje av gymna- sieskolan får anordnas (g—ort).

Motsvarande definition av glesbygd finns även i förordningen (1981z518) om statsbidrag till studiecirklar m.m. Tilläggsbidrag med 15 kr. för varje studietimme utgår för en studiecirkel som hålls inom någon av de kommuner som ingår i stödområdena A, B och C. Tilläggsbidrag lämnas dock inte för studiecirklar som hålls på sådan ort där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskolan får anordnas.

SÖ förordar i sitt remissyttrande över regionalpolitiska kommittén att det nuvarande automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studie- cirkelverksamhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringama upp- hör.

Efter samråd med statsrådet Persson är jag inte beredd att förorda det förslag som SÖ lägger fram utan förordar att de nya stödområdena 1 och 2, med undantag för s.k. g—ort, utgör det område där komvux bör få starta kurser med åtta deltagare istället för tolv och där tilläggsbidrag för studie- cirklar bör lämnas. Ett fåtal kommuner eller delar av kommuner som nu omfattas av dessa regler kommer därmed inte längre att få tillämpa de särbcstämmelser som gäller för glesbygd. För att underlätta övergången till de nya reglerna kommer statsrådet Persson senare att föreslå att de nuva- rande reglerna får gälla i dessa kommuner resp. delar av kommuner även för verksamheter som bedrivs under redovisningsåret 1990/91.

IIägsko/eutbilrhiing

Kommittén: En målmedveten utbyggnad av högskoleutbildning är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Utökade anslag med 50 milj. kr. per prioriterad landsdel bör ges till breddad högskoleutbildning. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decentraliserad utbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker dess förslag.

UHÄ anser att målet för högskole- och universitetsverksamheten bör vara att varje högskola och universitet har en egen roll att spela inom det samlade högskolesystemet. en roll som bestäms av enhetens storlek, kom- petensområde, lokalisering m.m. UHÄ tillstyrker det föreslagna resurstill-

skottet på 50 milj. kr. per prioriterad landsdel och år för decentraliserad utbildning och distansundervisning.

SO anser det angeläget att de insatser som görs av olika utbildnings- anordnare för att utveckla distansutbildningen samordnas. I fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig insats göras för att stärka resurserna för distansutbildning i länet.

Lantbruksstyrelsen framhåller att antalet korttidsutbildade är högt inom lantbruket. En satsning även på högskoleutbildning är därför angeläget i prioriterade landsdelar och på landsbygden.

Kommunerna i Hälsingland föreslår att stöd ges till betydande högskole- utbildning i länet och att decentraliserad utbildning förläggs till lämpliga delar av regionen.

Skälen för min bedömning: Högskoleutbildningens betydelse för en ba- lanserad regional utveckling har blivit alltmer uppmärksammad under den senaste tioårsperioden. Högskolans insatser sett utifrån ett regionalpoli- tiskt perspektiv har under samma tid förstärkts i betydande utsträckning. Detta har skett dels genom en fortsatt utbyggnad av själva organisationen. dels genom inriktningen av den reguljära verksamheten inom högskolan och dels genom de särskilda satsningar som vid olika tillfällen beslutats av regering och riksdag. Samtidigt har de förväntningar som från olika håll riktas mot högskolan på dess medverkan i den regionala utvecklingen kommit till allt starkare uttryck.

Den regionalpolitiska betydelsen av högskolans verksamhet har flera aspekter. Av grundläggande betydelse är givetvis att den utbyggda högsko- leorganisationen ökar utbildningens tillgänglighet och bidrar till en jämna- re rekrytering av studerande till grundläggande högskoleutbildning i olika delar av landet, samt till en jämnare och bättre försörjning av arbetsmark- naden med olika utbildningar. En geografiskt väl utbyggd högskoleorgani- sation är också en väsentlig förutsättning för att högskolans insatser för fortbildning och vidareutbildning av yrkesverksamma skall kunna genom- föras på sådana villkor som passar de berörda. Utöver de mer direkta arbetsmarknadsaspekterna har vidare den lokala högskolans verksamhet som sådan en stor betydelse i en mera allmänt kulturskapande mening och som länk till andra delar av kultur— och samhällslivet. Högskolans verk- samhet kan också innebära att det blir lättare att attrahera näringslivsetab- leringar.

Med 1977 års högskolercform fastställdes huvuddragen av högskolans organisation på utbildningsenheter. Denna organisation utgör — som det formulerades av riksdagens utbildningsutskott 1989 — ett nätverk av riksrekryterande universitet, fackhögskolor samt medelstora och mindre högskolor. som skall samverka och komplettera varandra (UbU 1988/89: 18). Organisationen har först nu nått sin fulla utbyggnad genom tillkomsten av högskolan i Karlskrona/Ronneby den ljuli 1989 och riksda- gens bcslut att inrätta en högskola i Trollhättan/Uddevalla den ljuli 1990, samt med den särskilda organisation för planering av högskoleutbildning

på Gotland som riksdagen tidigare fastställt skall gälla fr.o.m. budgetåret 1988/89. I varje län finns numera en högskola eller motsvarande.

I hela landet finns därmed en organisation som sammantaget bör kunna tillgodose alla de krav som kan ställas på högskoleutbildning. Den fortsatta utvecklingen av denna bör inriktas mot att finna former för utökad sam- verkan mellan olika enheter inom organisationen och den bör i första hand vara en uppgift för högskolorna själva. Jag avser dock att senare, efter samråd med chefen för utbildningsdcpartementet, föreslå regeringen att samtliga länsstyrelser ges i uppdrag att utarbeta underlag av betydelse för högskolornas planering av sin verksamhet. Jag vill härvid erinra om vad dåvarande utbildningsministern anförde om länsstyrelsernas medver- kan i högskoleplaneringen i prop. 1986/87:127 om fortsatt decentralise- ring inom högskolan. UHÄ bör också få i uppdrag att delta i detta arbete.

En utförlig redovisning av olika regionalpolitiskt motiverade åtgärder inom högskolan lämnades av dåvarande utbildningsministern i budgetpro- positionen år 1987 (prop. 1986/87:100, bil.10, s. 16 f.). På flera sätt har en fortsatt förstärkning av dessa insatser därefter skett liksom av insatser inom högskolan med regionalpolitiskt viktiga effekter. I flera fall fortsätter genomförandet av dessa åtgärder även under budgetåret 1990/91 och följande år.

Genom den strukturplan för de mindre och medelstora högskolornas utveckling som UHÄ på regeringens uppdrag lade fram under år 1987 lades en allmän grund för den fortsatta planeringen. En för dessa högskolor mycket väsentlig förändring har därefter inträffat genom riksdagens beslut under år 1989 om en ny, kortare ingenjörsutbildning inom högskolan (prop. 1988/89:90, UbU 30, rskr. 280). Genom uppbyggnaden av denna utbildning — som pågår t.o.m. budgetåret 1993/94 _ förstärks och per- manentas den tekniska utbildningen vid dessa högskolor på ett sätt som svarar mot både allmänt nationella och mera direkta regionalpolitiska behov. Utbildningsministern har i årets budgetproposition lagt fram för- slag om hur de nya platserna för denna utbildning skall fördelas för tiden fram till 1993/94.

Riksdagen beslutade under år 1988 om särskilda regionalpolitiska insat- ser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9. rskr. 21 1). I enlighet härmed har en förstärkning av basorganisa- tionen vid högskolorna i Falun/Borlänge och Östersund påbörjats. Denna satsning fullföljs i årets budgetproposition genom förslag av utbildnings- ministern om en fortsatt förstärkning med sammanlagt ca 8,7 milj. kr. (prop. 1989/90: 100 bil. 10. s. 291).

En ny modell för samverkan mellan universiteten och högskolorna prö- vas sedan hösten 1988 i Bergslagen i och med inrättandet av en civilingen- jörsutbildninginom det materialtekniska området — materialfysiklinjen — anordnad av universitetet i Uppsala och högskolorna i F alun/Borlänge och Gävle/Sandviken i samverkan. Utbildningen har inledningsvis finansierats med medel som beräknats i prop. 1987/88:64 (s. 30). Uppbyggnaden av utbildningen kommer att pågå fram till budgetåret 1992/93 och finansieras fr.o.m. budgetåret 1990/91 inom de reguljära högskoleanslagen.

Materialfysiklinjens planering startade inom projektet ”Bergslagens tek-

niska högskola”, som initierades av regionstyrelsen i Uppsala högskolerc- gion i samverkan med universitetet i Uppsala och Bergslagshögskoloma. Även andra utbildningar som startat med hjälp av särskilda medel inom detta projekt bedrivs sedan budgetåret 1989/90 inom de reguljära anslagen (prop. 1988/89:100 bil.10, s. 249). Regeringen uppdrog under 1988 åt universitets- och högskoleämbetet att fortsättningsvis svara för samord- ningen av projektet och därvid särskilt beakta åtgärder som är ägnade att stärka utvecklingen i Bergslagen.

I enlighet med förslag i proposition 1987/88:64 beslutade riksdagen om medel för ett projekt som startats av universitetet i Umeå för att utveckla distansundervisning i samverkan med olika kommuner i norra Sverige. Under år 1988 beslutades vidare om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län m.m. (prop. 1987/88:86, bil 4, UbU 38, rskr. 353). Bland dessa åtgärder ingick en förstärkning av resurserna för distansundervisning samt för fortbildning och vidareutbildningi övrigt inom länet med 15,8 milj. kr. Enligt förslag av utbildningsministern i årets budgetproposition sker under 1990/91 en ytterligare förstärkning av medlen för fortbildning och vidareutbildning i Norrbottens län med 4 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil.10, s. 291).

En särskild förstärkning av utbildningsresurserna vid universitetet i Umeå med 30 milj. kr. kommer till stånd fr.o.m. budgetåret 1990/91 enligt riksdagens tidigare beslut (UbU" 1988/89: 18, rskr. 194, prop. 1990/91: 100 bil. 10 s. 193). Inom ramen för denna förstärkning kommer, som framhållits i budgetpropositionen, en omfattande fortsatt satsning att kunna göras vid universitetet bl.a. på fortbildning och vidareutbildning och decentraliserad utbildning, t.ex. genom viss partiell decentralisering av den kliniska läkarutbildningen. Det blir vidare möjligt att inom denna ram föra vidare universitetets projekt för utveckling av distansövcrbryg— gande undervisningmetodik sedan de tidsbegränsade medlen upphört. För de stora glesbygdsområdena i norra Sverige kommer detta utvecklingsar- bete att kunna få stor betydelse, både för att skapa bättre utbildningsmöj- ligheter för individerna och för att stärka kommunernas kontakter med utbildnings- och högskoleorganisationen.

Utbildningsministern har i årets budgetproposition lämnat förslag om hur den tidigare beslutade förstärkningen av utbildningsorganisationen vid högskolan i Sundsvall/Härnösand skall genomföras. Förslaget innebär för- stärkningar inom främst kemiområdet. det maskintekniska området och elektroteknikområdet samt för t.ex. decentraliserade kurser och distans- undervisning inom länet. Sammanlagt sker en utbyggnad av högskolans permanenta resurser med 9 milj. kr. (prop. 1989/90: 100 bil. 10, s. 233).

Medel beräknas vidare i årets budgetproposition för fortsatt anordnande av de utbildningar som hittills finansierats genom särskilt anvisade, tids- begränsade medel under industridepartementets huvudtitel för insatser i Blekinge län. Härigenom förstärks utbildningsresurserna vid högskolan i Karlskrona/Ronneby med medel för 30 platser för verkstadsingenjörs— linjen, sammanlagt ca 3 milj. kr.

En omfattande utbyggnad pågår således vid flera av de högskoleenheter som ligger i anslutning till de prioriterade regionerna. Detta i kombination

med de tillfälliga medel för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland, som jag tidigare nämnt och som jag också återkommer till, gör att jag nu inte bedömer medelsbehovet lika stort som kommittén.

Gemensammafrågor

Kommittén: Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt.

Samlade medel för anskaffning av utrustning bör anslås med ca 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall, enligt kommittén, avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i kommitténs be- dömning av utbildningens betydelse för regional utveckling. Många under- stryker särskilt behovet av flexibilitet och nya initiativ för att öka samver- kan mellan olika utbildningsanordnare.

Bergslagsdelegationen föreslår samarbete över kommun- och länsgrän- ser och mellan utbildningsformer samt att ett antal projekt med distansut- bildning startas. Vidare föreslås att förstärkningar beträffande komvpx prioriteras i de små bruksortema.

SÖ tillstyrker förslagen om att de prioriterade landsdelarna tillförs var- dera 60 milj. kr. för anskaffning av utrustning. Det ekonomiska systemet måste enligt AMU förhindra parallella investeringar och stimulera sam- verkan. Vill man ha samverkan skall man enligt AMU därför inte som kommittén föreslå utökat utrustningsanslag till någon utbildningsform. För att få ut effekterna av investeringar i utrustning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag till fortbildning kopplas till detta.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer att distansutbildning är ett områ- de som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas. Länsstyrelsen menar att distansundervisning bör kunna utvecklas för gymnasieutbildning, vuxenutbildning, fort- och vidareutbild- ning samt kursverksamhet.

Skälen för min bedömning: Jag har tidigare betonat betydelsen av de olika utbildningsformema och att var och en svarar mot rimliga regional- politiska krav. Men inte minst i de regionalpolitiskt prioriterade regioner- na är behovet av samordning och samverkan stort. Detta präglar också inriktningen av de särskilda insatser som nu pågår. I propositionen om Särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norra Sveri- ges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9. rskr. 211) föreslog regeringen att 123 milj. kr., under en femårsperiod, skulle användas till utbildnings- satsningar för att förbättra infrastrukturen inorn nämnda område. I propo- sitionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län m.m. (prop. 1987/88:86, bil. 4, Ubu 38, rskr. 353) föreslog regeringen att 66,8 milj. kr. skulle användas på motsvarande sätt i Norrbottens län. Riksdagen beslutade i enlighet med dessa förslag.

Syftet med dessa insatser var bl.a. att medverka till okonventionella lösningar och nya former av samverkan. De medel som hittills fördelats har inom gymnasieskolan bl. a. använts till utrustning för yrkesutbildning- en samt till fortbildning av yrkeslärare. De utbildningsområden som prio-

riterats inom såväl gymnasieskola och vuxenutbildning som högskoleut- bildning är turism, livsmedel och träteknik. För vuxenstuderande har också grundläggande utbildning i allmänna ämnen, utbildning inom data och teknik samt småföretagarutbildning prioriterats. Erfarenheterna visar att det krävs ett omfattande planeringsarbete, med aktiv medverkan från länsmyndighctema, för att få ut de önskvärda effekterna.

Jag har vid min redogörelse för resp. utbildningsform anfört att jag inte kan biträda kommitténs förslag. Ett av skälen är att jag inte anser att förstärkningar bör göras för någon enskild utbildningsform. Jag vill här återigen erinra om de speciella medlen som regeringen disponerar för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland samt Norrbottens län.

Regeringen har nyligen uppdragit åt SÖ, SIND och UHÄ att följa upp och utvärdera dessa verksamheter. Bl.a. de erfarenheter som verken kan komma att redovisa bör avgöra vilka typer av åtgärder som är mest angelägna. Jag är beredd att överväga att använda medel från det särskilda regionalpolitiska anslag för infrastrukturåtgärder jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå, på ett sätt som kompletterar medel inom utbildnings- sektorn.

Hänvisningar till S8-6

8.7. Vissa forskningsfrågor 8.7.1 Forskning vid mindre högskolor

Mitt förslag: För att tillfälligt förstärka forsknings- och utvecklings- verksamheten vid de mindre och medelstora högskolorna främst i eller i anslutning till de prioriterade regionerna avsätts 35 milj. kr. av regionalpolitiska medel. Min bedömning: Det fortsatta beredningsarbetet bör inriktas mot att utifrån successiva utvärderingar under treårsperioden och höga vetenskapliga krav finna formeri vilka forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna kan utvecklas. Bedömningen skall innefatta det behov av forskning som kan föreligga i regionalpolitiskt priori- terade regioner.

Kommittén: Kommittén föreslår att fasta forskningsresurser, omfattan- de 250—300 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika grupper av högskoleenheter. En grupp består av högskolorna i Östersund och Sundsvall/Härnösand. För Bergslagen föreslås två grupper, en bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun/ Borlänge och Sveriges lantbruk- suniversitets (SLU) enhet i Garpenberg samt en för högskolorna i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För sydöstra Sverige föreslås en grupp be- stående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Kom- mittén framhåller att den process som behövs för att genomföra den före- slagna utbyggnaden måste få ta den tid som krävs och anger för sin del minst tio år som uppbyggnadsperiod.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker att ökade resur- ser för forskning tillförs de mindre och medelstora högskolorna. Remiss-

opinionen är däremot splittrad vad gäller storleken av och formerna för en utbyggnad i berörda regioner.

UHÄ tillstyrker en förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpolitiska kommittén utpekade geografiska områdena. UHÄ anser att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efter vetenskaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits. UHÄ anser inte att det finns behov av någon ny formell regional organisa- tion.

Framför allt forskningsråden anser att förutsättningar saknas för en sådan utbyggnad av fasta forskningsresurser som kommittén föreslagit. Flera anser att de konsekvenser som förslaget kan medföra i ett nationellt perspektiv behöver belysas ytterligare. Naturvetenskapliga forskningsrå- det avstyrker förslaget om forskningsresurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag, enligt rådet, ingen bas vid de regionala högskolorna på vilken en internationellt slagkraftig forskning kan etableras. Forsk- ningsrådsnämnden anser också att den prioritering av tio högskolor grup- perade i fyra grupper inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämn- den menar att en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. STU anser att en förstärkning vid de mindre högskolorna är önskvärd av flera skäl. STU bedömer att de existerande mindre högsko- lornas kompetensförstärkning och successiva forskningsetablering måste ha en klar koppling till och förankring vid ett universitet eller större hög- skola.

Bl.a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskolorna i sydöstra Sverige bildar en grupp. Utvecklings- fonden i Kronobergs län anser det angeläget att högskolan i Växjö fortsät- ter att byggas ut och snarast ges betydande fasta forskningsresurser.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Högre utbildning och forsk- ning vid universitet och högskolor lämnar betydelsefulla bidrag till utveck- lingen inom de regioner där högskolorna är belägna bl.a. genom ökad tillgång till välutbildad arbetskraft, stöd till kompetensutveckling i det lokala näringslivet och därmed förbättrade förutsättningar för dess utveck- ling i regionen. En högskolas forsknings- och utvecklingsarbete är betydel— sefullt både för den egna verksamheten och i form av uppdragsverksamhet till det lokala näringslivet.

Effekterna av högre utbildning och forskning är inte begränsade till den ort där högskolan är belägen utan omfattar hela den omgivande regionen/ landsändan. Universitetet i Umeå och högskolan i Luleå spelar exempelvis en väsentlig roll för utvecklingen i hela Norrland inklusive inlandet. Den regionala utvecklingen är således inte enbart beroende av de mindre och medelstora högskolor, som finns på regionalpolitiskt prioriterade orter, utan universiteten och de större högskolorna spelar också en stor roll därvidlag. Samarbetet mellan universiteten och de mindre högskolorna är också en viktig utgångspunkt och förutsättning för forskning och högre utbildning över hela landet. Jag vill i detta sammanhang också peka på SLU som bedriver ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete inom områden som har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Som kom-

mitte'n påpekar bedrivs verksamheter på ett flertal orteri landet och SLU har därmed en mer decentraliserad forskningsstruktur än högskolan i övrigt.

Medel för forskning och utveckling har under 1980-talet med regional- politiska motiveringar anvisats till universitetet i Umeå, högskolan i Luleå samt till institutet för rymdfysik i Kiruna. Med stöd av bl.a. dessa medel har berörda enheter kunnat bygga upp forskning, som hävdat sig väl i förhållande tilljämförbar forskning på andra orter i landet. Exempel härpå är den biotekniska forskningen vid universitetet i Umeå, forskningen inom produktionsteknik. datateknik m.m. vid högskolan i Luleå samt den rymdtekniska forskningen i Kiruna.

En utbyggd forskning vid de små och medelstora högskolorna är ett väsentligt instrument för samhällsutvecklingen på berörda orter. Den ut- byggnad av högskolan som skett under de senaste tjugo åren visar tydligt att högre utbildning och forskning betyder mycket för en positiv utveck- ling och då inte minst för näringslivet i regionen.

Regeringen har tidigare beslutat att för riksdagen lägga fram en proposi— tion om forskning, varigenom betydande förstärkningsresurser tillförs forskningen vid universitet och högskolor. Tyngdpunkten i förstärkningar- na ligger i stor utsträckning vid högskoleenheter utanför Stockholm, vilket bör få gynnsamma effekter för den regionala utvecklingen i berörda regio- ner.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp vissa förslag i forskningspropositionen, som är av särskilt intresse ur regionalpolitisk synvinkel.

De mindre och medelstora högskolorna har spelat en stor roll för att etablera högskoleverksamhet i de flesta delar av landet och öka den geogra- fiska tillgängligheten till högre utbildning och forskning. De forskarutbil- dade lärarna vid dessa högskolor utgör en stor och delvis outnyttjad potential för forskning. Antalet lärare som självständigt kan bedriva forsk- ning är emellertid litet inom varje enskilt forskningsområde. Den forsk- ning som bedrivs måste därför ha nära kontakter med större forsknings- miljöer t.ex. vid universiteten. Lärare med forskarkompetens vid mindre och medelstora högskolor tillhör också fakultetsorganisationen vid univer- siteten och kan därigenom konkurrera med lärarna där om de rörliga medel som finns för forskning. Det är en betydelsefull uppgift för fakulte- terna att tillse att forskningspotentialen vid de mindre högskolorna utnytt- jas genom att lärare vid dessa, på samma sätt som lärare vid de större högskoleenheterna, bereds tillfälle till såväl kortare som längre samman- hängande perioder för forskning. Lärare med forskarkompetens vid mind- re högskolor kan också på lika villkor söka medel från forskningsråd och andra finansiärer.

Det geografiska avståndet från många av de mindre och medelstora högskolorna till universiteten och de större högskolorna med fasta forsk-

ningsresurser gör att särkilda insatser erfordras för att underlätta forsk- '

ningen, t.ex. för projektförberedelser, forskningsseminarier och avlast- ningsåtgärder för forskande lärare. De mindre och medelstora högskolorna föreslås i forskningspropositionen få kraftigt förstärkta resurser för forsk- ningsstödjande åtgärder med sammanlagt 30 milj. kr. Denna betydande

resursförstärkning kommer att väsentligt förbättra förutsättningarna för forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna.

En nyckelkategori i forskningsarbetet vid mindre och medelstora hög- skolor är högskolelektorerna. Behöriga forskningskompetenta lektorer vid dessa bör ges likvärdiga möjligheter till forskning inom ramen för sina tjänster som motsvarande kategori vid universiteten. Genom de forsk- ningsstödjande åtgärder som blir möjliga genom förslagen i forskningspro- positionen, kommer goda förutsättningar att finnas för att öka forsknings- möjligheterna för dessa. Målet är att lärarna vid de mindre och medelstora högskolorna skall engageras i forskning i samma utsträckning som sina kolleger vid universiteten.

Utöver denna höjning av de forskningsstödjande resurserna till de mindre och medelstora högskolorna, vilken föreslås i forskningspropositionen kom- merjag senare att föreslå regeringen att 35 milj. kr. avsätts under den kom- mande treårsperioden från det regionalpolitiska anslaget för särskilda in- frastrukturåtgärder (se avsnitt 9) för tillfälliga medel för forsknings- och utvecklingsverksamhet vid högskolorna i prioriterade regioner och med tyngdpunkt på det tekniska området. Följande högskoleenheter i anslutning till de prioriterade regionerna bör få del av dessa medel: Östersund, Sund- svall/Härnösand, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken. Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. Jag finner dessutom skäl för att. när det gäller att för- stärka forskningen vid mindre och medelstora högskolor. anvisa vissa medel till högskolorna i sydöstra Sverige: Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ron- neby.

Verksamheten bör i huvudsak genomföras på det sätt som görs vid de högskolor som anvisades medel i propositionen om särSkilda regionalpoli- tiska insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1986/87:64). Det innebär att STU bör ha ett sammanhållande ansvar för nätverksbygge. projektframtagning, tekniskt-industriella bedömningar m. in. Jag förutsätter en nära kontakt mellan STU , berörda högskolor, UHÄ och berörda forskningsråd under detta arbete.

Ökningen av de forskningsstödjande resurserna, som föreslås i forsk- ningspropositionen. och de särskilda kompetenshöjande åtgärderna jag nyss föreslagit får genomslag under den kommande treårsperioden.

Vad gäller den mer långsiktiga utbyggnaden har den regionalpolitiska kommittén föreslagit att främst högskolorna i de prioriterade regionerna tillförs fasta forskningsresurser. Kommittén redovisar olika modeller här- för och föreslår som huvudalternativ att forskningen skall profileras och planeras med utgångspunkt från ett antal grupper av högskolor. Kommit- tén framhåller att en utbyggnad kräver en omfattande beredningsprocess under en lång tid.

Jag delar kommitténs uppfattning att forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna bör utvecklas. Däremot anser jag i likhet med många remissinstanser att överväganden om omfattningen och formerna kräver mer djupgående analyser och underlag. Det fortsatta beredningsar- betet bör inriktas mot att utifrån höga vetenskapliga kvalitetskrav utveckla forskningen vid dessa högskolor. Jag vill erinra om att regeringen i forsk- ningspropositionen aviserat olika utvärderingar. Resultatet av dessa bör

ingå i beredningen beträffande formerna för utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna.

Mitt förslag innebär en omedelbar förstärkning av forskningen vid hög- skolorna i anslutning till de regionalpolitiskt prioriterade regionerna. Där- med skapas en god grund för en utveckling av forskningen vid de berörda högskolorna. Formerna för hur detta lämpligen bör ske får bedömas i det fortsatta beredningsarbetet.

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 12.2, 9

Min bedömning: Forsknings- och utvecklingsarbete med nära kopp- ling till näringslivet i prioriterade regioner bör utvecklas och förstär- kas. Detta bör ske genom att befintliga organisationer förstärks och former för att sprida teknik och kompetens utvecklas.

KommitténzKommittén föreslår att 50 milj. kr. per landsdel anslås för utvecklingsarbete i kollektiv form. Vad avser befintlig verksamhet föreslår kommittén att — vid större förändringar av verksamheten eller av ingångna avtal ska

staten aktivt utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en lokalisering av kollektiva institut till andra orter än Stockholm och

Göteborg,

Svenska träforskningsinstitutet och institutet för metallforskning bör omlokaliseras.

Remissinstanserna: TCO delar kommitténs uppfattning, att staten, vid större förändringar av verksamheten eller i samband med större föränd- ringar av ingångna avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstituten till andra orter än Stockholm och Göteborg. TCO anser att de bör lokaliseras till utvalda högskoleorter. UHÄ anser det inte realistiskt att räkna med en utlokalisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenhe- ten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett frukbart samarbete mellan institutet och högskoleen- heten.

STU anser att statlig styrning kräver väsentligt ökad statlig finansiering och att filialverksamhet kopplat till väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet för metallforskning.

Skälen för min bedömning: De kollektiva forskningsinstituten utgör vik- tiga länkar mellan högskoleforskning och utvecklingsarbete inom indu- strin. Forskningsverksamheten har en betydande omfattning och kostna- den för denna uppgår innevarande budgetår till ca 400 milj. kr. Den statliga andelen av finansieringen uppgår till 43 %. Målsättningen är att den ska minskas till 40 %.

Den kollektiva forskningen startade genom bildandet av branschforsk- ningsinstitut som lokaliserades nära de tekniska högskolorna. Sedan dess

har förändrade mönster för teknikutveckling i näringslivet gjort den kol- lektiva forskningens branschinriktning mindre uttalad. Istället har flera

teknikinriktade institut tillkommit. Som exempel kan nämnas Svenska '

institutet för systemutveckling, Swedish institute of Computer Science och Institutet för mikroelektronik. Det senaste tillskottet är Swedish Institute for Composites (SICOMP) i Öjebyn utanför Piteå som är under uppbygg- nad.

På l970— och 1980-talen har man istället för att starta nya institut i första hand valt en annan organisationsform, s.k. programstyrelser, med forsk- ningssamarbcte som huvuduppgift. Forskningsarbetet utförs huvudsakli- gen vid olika högskolor. Innevarande budgetår ger STU bidrag till 19 kollektiva forskningsinstitut och 10 programstyrelser.

lntemationellt märks ett starkt ökat intresse för samarbete inom FoU, dels mellan olika företag, dels mellan företagen och staten. Formerna för den kollektiva forskningen i Sverige har successivt utvecklats och kommer även i fortsättningen att behöva förändras. Genom bildandet av programstyrelser har skapats en flexibel organisation som lättare kan anpassas till omvärldens krav. Instituten, å andra sidan, representerar en viktig resurs i det svenska forskningssamhället. Den del av verksamheterna som riktar sig till främst mindre och medelstora företag bör kunna utvecklas ytterligare.

Samtidigt som det är väsentligt att förstärka forskningen inom högskole- systemet anser jag det från regionalpolitisk synpunkt angeläget att också förstärka den mera tillämpade forskningen med nära koppling till närings- livet.

Jag anser således att några av utredningens förslag om en ny kollektiv forskningsverksamhet bör prövas. I det sammanhanget bör även den kol- lektiva forskning inom det trätekniska området som utredningen fört fram kunna prövas.

Verksamheten bör gradvis byggas upp till en nivå som kommer att bestämmas av industrins intresse för medverkan och av tillgången på kvalificerad personal. Regionalpolitiska medel för detta bör inledningsvis kunna anvisas från anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder.

I ett inledande skede kan en handlingslinje vara att bygga upp sådan verksamhet genom att några befintliga kollektiva forskningsinstitut ges möjlighet att bilda filialer. Dessa filialer bör öppnas på orter i närheten av något eller helst några väletablerade industriföretag, som kan ta på sig en ledande roll i de företagsgrupper som ska komplettera statens insatser.

Förutsättningar för sådana etableringar bör föreligga på några orter i de prioriterade regionerna eller i stödjepunkter. Endast några få av de större befintliga kollektivforskningsinstituten bedömer jag i dagsläget kunna bli aktuella för en utvidgning av sin verksamhet till att etablera filialer.

Det är viktigt att tillräckliga resurser anslås så att institutsfilialema snabbt kan nå en ”kritisk” storlek på verksamheterna. Staten torde under de första åren få ta ett något större ekonomiskt ansvar för varje etablering än de 40% av ramprogramfinansieringen, som är målsättningen för de befintliga instituten.

Att använda regionalpolitiska medel till detta ändamål ser jag som ett erbjudande av en ny möjlighet. Olika intressentgruppers aktivitet m.m.

får avgöra vilken omfattning verksamheten kan få. Jag är därför inte beredd att nu precisera något belopp.

Jag har nämnt filialbildning som en möjlighet. Nyetablering är en annan möjlighet. Ett nytt institut som exempelvis SICOMP i Piteå kan bildas om vissa förutsättningar finns. Jag är däremot inte beredd att nu ta ställning till frågan om eventuella omlokaliseringar av befintliga institut.

Jag vill slutligen framhålla betydelsen av att bygga upp nätverk mellan olika institut och andra resurser som kan bidra till spridning av kompetens till företag i prioriterade regioner.

Hänvisningar till S8-7-2

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 8.5

8.8. Arbetsmarknadspolitiken

Mitt förslag: Bidrag till arbetsgivare för att anställa en medflyttande familjemedlem vid flyttning till vissa regioner förlängs från ett till två år. Min bedömning: Ett fortsatt nära samspel bör finnas mellan ar- betsmarknads— och regionalpolitiken. Dessa politikområden komp- letterar varandra vad gäller att skapa fungerande arbetsmarknader. Arbetsmarknadspolitiken har bl. a. ansvar för att hjälpa människor att få arbete och arbetsgivare att få arbetskraft, medan regionalpoli- tiken bl.a. har till uppgift att långsiktigt skapa varaktig sysselsätt- ning i prioriterade regioner.

Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Förslaget har kommenterats av ett fåtal remissin- stanser. Det tillstyrks av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerviks, Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungruppen.

AMS menar att stödet hittills utnyttjats i begränsad omfattning och är i dag inte ett tillräckligt incitament för arbetsgivarna. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder att stödet bör kunna begränsas till ett år men å andra sidan täcka 100% av kostnaderna. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Grunden för arbetsmark- nadspolitiken är arbetslinjen. Den innebär att aktiva insatser som arbets- förmedling och utbildning skall prioriteras. Arbetsmarknadspolitiken skall också inriktas mot att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. En aktiv arbetsmarknadspolitik bidrar till att utjämna skillnaderna mellan olika regioner. En fungerande arbetsmarknad är en avgörande faktor för den regionala utvecklingen.

Den starka efterfrågan på arbetskraft som de senaste årens gynnsamma konjunkturläge medfört, har lett till att sysselsättningen ökat kraftigt sam- tidigt som bristen på arbetskraft blivit allt mer påtaglig inom flera sektorer på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är trots det fortfarande relativt hög inom vissa regioner och för vissa grupper. Obalanserna på arbetsmarkna- den kvarstår trots den höga efterfrågan.

Många förhållanden pekar på att behovet av omställning på arbetsmark-

naden kommer att öka ytterligare under 1990—talet. Ett grundproblem är den låga produktivitetstillväxten i ekonomin. Kraven på strukturomvand- ling kan komma att öka. Av betydelse är också förändringar i teknik och arbetsorganisation, ökande internationalisering, samt hårdare krav på den yttre miljön och på arbetsmiljön. Vidare innebär den demografiska ut- vecklingen en minskad andel ungdomar i arbetskraften. Dessa förhållan- den medför behov av insatser för att underlätta anpassningen på arbets- marknaden. Det är speciellt angeläget att uppmärksamma behovet av kompetensutveckling i arbetslivet. Dessa frågor kommer att bli föremål för en särskild utredning. Rekryterings— och utbildningsfrågoma kommer att få en viktig roll inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet, inte minst för att motverka tendenserna till ökande skillnader mellan olika regioner. Arbetskraftsfrågoma kan förväntas få en allt större betydelse för den regionala utvecklingen.

Beröringspunktema mellan arbetsmarknads- och regionalpolitiken kan således komma att förstärkas under 1990-talet. Dessutom kan jämställd- hetspolitiken komma att få en allt större roll i ett regionalpolitiskt perspek- tiv. Jämställdhetspolitiken kan bidra till att bryta den starkt könsuppdela- de svenska arbetsmarknaden vilken innebär en allvarlig begränsning i arbetsmarknadens sätt att fungera, i synnerhet i regioner med små arbets- marknader.

Arbetsmarknadspolitiken har som jag tidigare nämnt en stor regionalpo- litisk betydelse. En forskningsstudie som genomförts på uppdrag av regi- onalpolitiska kommittén (SOU 1989:65 Staten i geografin) visar att för- delningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen har en mycket god regio- nalpolitisk fördelning i så måtto att de regionalpolitiskt prioriterade länen får relativt sett mer resurser än övriga län. Som exempel kan nämnas Norrbottens län som budgetåret 1988/89 fick 10% av de samlade resurser- na för arbetsmarknadsutbildning och bcredskapsarbete, vilket skall jämfö- ras med att länets andel av befolkningen i åldrarna 16—64 år uppgår till 3,2 %. Fördelningen av de arbetmarknadspolitiska medlen bör även fort- sättningsvis innebära att regionalpolitiskt prioriterade områden får, rela- tivt sctt. större resurser så länge arbetsmarknaderna där inte fungerar tillfredsställande.

Arbetsmarknadspolitiken har reagerat snabbt på försvagningar av den ekonomiska aktiviteten i olika län. Arbetsförmedlingen finns i så gott som alla kommuner och har genom sina breda kontakter med arbetsgivare och arbetssökande goda kunskaper om utvecklingen på lokal nivå.

Som tidigare nämnts prioriteras aktiva åtgärder som arbetsförmedling och utbildning i arbetsmarknadspolitiken. Under 1980—talet har denna inriktning ytterligare förstärkts.

En effektiv arbetsförmedling är det viktigaste instrumentet för att ar- betssökande skall finna ett lämpligt arbete och arbetsgivare kompetent personal. På små arbetsmarknader kan det vara särskilt svårt att nå över- ensstämmelse mellan lediga platser och arbetssökande. Insatserna för de sökande skall vara anpassade till den rådande situationen på arbetsmark- naden och differentieras efter de sökandes olika behov av service. Genom bl. a. information om de sökandes utbildning och erfarenhet bör arbetsför-

medlingen också aktivt försöka påverka företagen att jämka sina krav när de rekryterar arbetskraft. Arbetsförmedlingens uppgift att underlätta före- tagens rekrytering är särskilt betydelsefull i sysselsättningssvaga regioner och kan motivera intensifierad förmedlingsservice.

För de arbetslösa som trots aktiva regional- och arbetsmarknadspolitis- ka insatser inte kunnat placeras på den lokala arbetsmarknaden bör rörlig- hetsunderlättande åtgärder som flyttning eller arbetsmarknadsutbildning erbjudas.

Flyttningsbidrag syftar till att underlätta för dem som av arbetsmark- nadsskäl måste flytta till en annan ort. Därigenom ges också en möjlighet att stärka arbetsmarknaden även i sysselsättningssvaga regioner. Särskilt bör i detta sammanhang nämnas flyttningsbidrag i form av starthjälp till s.k. nyckelpersoner. Detta stöd syftar till att skapa möjligheter för företag i stödområden att rekrytera kvalificerad arbetskraft som inte finns på orten. Även medflyttandebidraget bör nämnas i detta sammanhang. Syftet med detta bidrag är att underlätta flyttning till vissa regioner för flerpersoners- hushåll. Bidraget kan lämnas till arbetsgivare i skogslänen och de kommu- ner utanför skogslänen som ingår i stödområde C, som anställer medflyt- tande familjemedlem. För att ytterligare förbättra möjligheterna för en medflyttande familjemedlem att få arbete på den nya orten bör, i enlighet med regionalpolitiska kommitténs förslag, den tid under vilken bidraget kan lämnas förlängas från ett till två år. Kostnaden för denna förbättring ryms inom ramen för de medel som chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet har beräknat för medflyttandebidraget i årets budgetproposition (prop. 1989/90: 100, bil. 12). Jag har vidare erfarit att arbetsmarknadsmi- nistcrn senare kommer att föreslå regeringen att de områdesavgränsningar som gäller vissa flyttningsbidrag anpassas till den nya stödområdesav- gränsningen.

Arbetsmarknadsutbildning har stor betydelse för att underlätta anpass- ningen på arbetsmarknaden och för den yrkesmässiga rörligheten. Inrikt- ningen av utbildningen, som i första hand omfattar yrkesutbildning, skall anpassas till behoven på arbetsmarknaden. Fördelningen av resurser för arbetsmarknadsutbildning till länen sker med hänsyn till arbetsmarknads- situationen. Detta medför att regionalpolitiskt prioriterade regioner får en god tillgång på medel till arbetsmarknadsutbildning.

Sysselsättningsskapande åtgärder. främst beredskapsarbeten, har sär- skilt i konjunktursvackor haft en stor betydelse. I vissa regioner har bered- skapsarbeten i form av investeringsarbeten tidigare väsentligt bidragit till att förstärka samhällets infrastruktur. Under l980-talet har emellertid beredskapsarbetena främst inriktats på tjänstesektorn, vilket ger en större sysselsättningseffekt sett i relation till kostnaderna. I goda konjunkturlägen skall beredskapsarbeten utnyttjas restriktivt. Bercdskapsarbete kan i vissa fall ingå som ett led i att aktivera arbetslösa personer så att en mer aktiv åtgärd, t.ex. utbildning, sedan kan utnyttjas. Jag kommer senare (avsnitt 10) att föreslå att stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsat- ser. [KS—verksamhet, inte längre skall finnas kvar som regionalpolitisk åtgärd. Verksamheten syftar till att stödja äldre. lokalt bunden arbetskraft och bör kunna ersättas av ordinarie sysselsättningsskapande åtgärder.

Jag vill även beträffande beredskapsarbeten nämna att en ändrad stöd- områdesindelning får konsekvenser, nämligen för grundbidragen. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen att en anpassning görs.

Under budgetåret 1989/90 disponerar AMS 200 milj. kr. för särskilda insatser av icke traditionellt slag. Dessa medel får användas bl.a. för försöksverksamhet för icke traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder med syfte att skapa nya arbetstillfällen för enskilda personer i orter eller regioner med undersysselsättning. Regeringen har i årets budgetproposi- tion föreslagit motsvarande medel för nästa budgetår.

Hänvisningar till S8-8

8.9. Kulturpolitiken

Mitt förslag: Länsstyrelserna ges möjligheter att delta i finansiering- en av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala utveck- lingsinsatser. Min bedömning: Kulturinsatser har stor betydelse för att skapa regional utveckling bl. a. genom att effekterna av ett rikt kulturutbud kan påverka människors val av bostadsort och skapa ett samhälls- klimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

Kommittén: Regionalpolitiska kommitténs förslag överensstämmer med mitt. Kommittén har också föreslagit att åtgärder vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i de s.k. kulturvårdsföretagen, att särskilda medel avsätts för upprustning av värdefulla kulturmiljöer för bl. a. turist- ändamål och att kulturpolitiska reformmedel avsätts för stöd till kultur- livet i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Samtliga utredningsförslag utgår från att insatser inom kulturområdet är viktiga för regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Remissinstanserna: Kommitténs synsätt .möter ett brett instämmande från remissinstanserna som i övrigt redovisar växlande prioriteringar mel- lan olika behov.

Bl.a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar vikten av att ekonomiska resurser tillförs länen. Örn- sköldsviks kommun anser att kultursatsningar skall finansieras genom det s.k. länsanslaget. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att regionalpolitiska medel anvisas för förprojektering av projekt inriktade på att levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. Sveriges tu- ristråd stöder förslaget men anser att länsstyrelserna bör få samma möjlig- het att ge stöd till projekt inriktade på naturturism. SACO anser att det är angeläget att bestämmelserna för det regionalpolitiska stödet ses över i syfte att stärka kulturens ställning i den regionala planeringen.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Kulturinsatser har på flera olika sätt stor betydelse i ett regionalt perspektiv. Tillgången till ett aktivt kulturutbud i form av t.ex. teater, dans och musik är viktigt för hur den egna orten och regionen uppfattas. Möjligheterna att själva delta i kul-

turverksamheter eller ett föreningsliv med kulturinriktning är av stor betydelse för många människor. Den yttre miljöns kulturkvaliteter är viktiga för hur en stad eller ett landskap upplevs.

Jag anser att kulturfrågorna hör till den infrastruktur, i vid mening, som avgör frågor om utveckling och dynamik i en region, som påverkar männi- skors val av bostadsort och som bidrar till att skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

På ett annat plan kan kulturfrågorna vara viktiga även utifrån en nä- ringspolitisk synvinkel. Det kan gälla när t.ex. kulturutbudet och kultur- miljövärdena vägs in vid valet av lokalisering av företag eller vid rekryte- ring av personal. Det gäller också när kulturen fungerar som ekonomisk bas för t. ex. turismen eller för företag som arbetar inom kultursektorn.

Regionalpolitiken bör, som jag tidigare nämnt, alltmer inriktas på att se till de samlade förutsättningarna för regional utveckling. Därför har det också varit naturligt att vidga möjligheterna att påverka den utvecklingen genom kulturpolitiska insatser.

Med en uttalad regionalpolitisk målsättning anslog således riksdagen medel till försöksverksamheter inom kulturområdet i enlighet med rege- ringens förslag i propositionerna om särskilda regionalpolitiska insatser åren 1987 och 1988 för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland resp. Norrbottens län (prop. 1987/88:64 s. 35 UbU 9, rskr.211, resp. prop. 1987/88:86 s. 31 AU:19, rskr.347). -

I dessa försöksverksamheter har vissa länsstyrelser resp. Bergslagsdele- gationen haft i uppdrag att fördela medel till stöd för olika typer av projekt. Så långt insatserna nu kunnat utvärderas har de fallit väl ut när det gällt att med relativt begränsade medel skapa ett ökat utbud av kul- turverksamheter och kulturaktiviteter i de aktuella regionerna.

Mot bakgrund av bl. a. dessa erfarenheter, liksom av den regionalpolitis- ka kommitténs starka betoning av kulturfrågorna, finns det nu skäl att ytterligare bygga ut satsningarna inom kulturområdet för att stärka regio- nal utveckling och regional identitet. Jag tror också att en medveten satsning på kulturområdet kan ha särskild betydelse för kvinnorna som i hög grad engagerar sig i kulturlivet.

Förutsättningama för effekter av satsningar inom kulturlivet är gynn- samma. inte minst därför att den statliga kulturpolitiken sedan länge i hög grad varit inriktad på att främja ett vitalt kulturliv i hela landet. Stora ansträngningar har således gjorts för att tillsammans med landsting och kommuner bygga upp ett nät av professionellt drivna teater-, musik-. biblioteks- och museiinstitutioner i länen. Stödet till dessa institutioner uppgår för närvarande (budgetåret 1989/90) till ca 700 milj. kr. Samtidigt anslås ca 600 milj. kr. till lokal kulturverksamhet, huvudsakligen genom stödet till bildningsförbunden men också genom bidragsgivning från sta- tens kulturråd till fria teater-, dans- och musikgrupper, till arrangerande föreningar. till biografer och distribution av spelfilm.

Riksantikvarieämbetet förmedlar bidrag till byggnadsvård och till vård av kulturlandskap och fornlämningar. Dessutom finns bidrag av projekt- karaktär som kan lämnas t. ex för att rusta de små folkbiblioteken och för om- och tillbyggnad av samlingslokaler. Det statliga stödet till regional och

lokal nivå innehåller betydande hänsynstaganden till de skiftande förut- sättningar som finns för olika regioner att utveckla en aktiv kulturpolitik.

1 årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 53 ff) har rege- ringen också presenterat förslag till en omfattande kulturpolitisk reformin- sats i vilken tyngdpunkten ligger på att stärka kulturens ställning i hela landet. Detta reformförslag ligger sålunda i linje med den syn på kulturom- rådets betydelse som bl.a. den regionalpolitiska kommittén har uttryckt och det innebär ett viktigt led i ansträngningarna att utveckla också förut- sättningarna för regionalpolitiken. Totalt föreslås att kulturbudgeten för- stärks med ca 80 milj. kr. för denna typ av åtgärder under budgetåren 1990/91 och 1991/92.

De regionala kulturinstitutionerna inom teater-, musik- och museiområ- dena föreslås sålunda förstärkta med sammanlagt ca 440 s.k. grundbelopp, eller bidrag till tjänster. Därutöver föreslås bl. a. ett särskilt stöd till de län som saknar länsteater. Riksantikvarieämbetet ges förstärkta resurser för vård av kulturmiljöer, bl.a. i samverkan med turistintressen, ett förslag som också återfinns hos den regionalpolitiska kommittén. Anslagen till fria teater- och dansgrupper ökas. Medel föreslås anslagna till utvecklings- arbete rörande barns och ungdomars kulturengagemang, amatörkultur, konstpedagogik m.m. Stödet till kulturverksamheten i föreningslivet byggs ut.

Jag hänvisar till budgetpropositionen för den närmare redovisningen av regeringens förslag till kulturpolitiska reformer. Bredden i reformförslagen innebär givetvis att betydande resurser kommer att kanaliseras också till de regionalpolitiskt utpekade regionerna, en aspekt som jag återkommertill.

Det kan dock finnas skäl att när det gäller de prioriterade regionerna särskilt uppmärksamma bl.a. att det ökade stöd till symfoniorkestrarna som regeringen föreslagit har norrlandslänens behov som en viktig ut- gångspunkt. Svenska rikskonserter föreslås få särskilda medel för att med- verka i en samordning av en utbyggd turnéverksamhet för hittills under- försörjda regioner. Förslaget om ökat stöd till musikteatrarna innebär vidare bl.a. en satsning på Norrlandsoperan. Särskilda medel föreslås också till försök med teaterverksamhet i de län som saknar egen fast teater. I detta sammanhang är projekt för att utveckla en fast ensemble i Jämt- lands län aktuellt, en fråga som också tagits upp av Östersundsgruppen. Jag återkommer senare (avsnitt 12) till denna fråga.

Kulturpolitiken bygger på att staten erbjuder ökade insatser på den regionala nivån. Den motprestation som fordras av landsting och kommu- ner, är att de, i egenskap av huvudmän för de regionala kulturinstitutio- nerna och för den lokala kulturpolitiken, själva medverkar i reformarbetet med insatser som samordnas med de statliga. På så sätt garanteras att ökade statsanslag kanaliseras till verksamheter som är väl förankrade hos huvudmännen. Samtidigt kan huvudmännen, genom beredskap att med— verka i ambitionsökningama, på ett avgörande sätt styra inriktningen av de statliga reformerbjudandena.

Detta system gäller i första hand för bidragen till de regionala kulturin- stitutionerna som fördelas av kulturrådet inom de ramar riksdagen beslu- tar om. I princip agerar staten dock på motsvarande sätt även inom t. ex.

kulturrådets bidragsgivning till utvecklingsverksamhet och när det gäller kulturmiljövårdens bidrag till vård av byggnader, fornminnen och kultur- landskap.

Det betyder att de landsting och kommuner, som av bl.a. regionalpoli- tiska skäl ser motiv för att stärka kulturens ställning i den egna landsdelen, har goda förutsättningar att påverka den regionala fördelningen av de statliga kulturpolitiska reforminsatsema.

Enligt min uppfattning skapar denna utformning av kulturpolitiken, förutom konkreta insatser som riktas direkt till de prioriterade regionerna, goda möjligheter till samspel mellan de kulturpolitiska reformerna och regionalpolitiskt motiverade insatser.

Det är därför lämpligt att de förslag till satsningar på olika enskilda projekt inom kulturområdet som förts fram av regionalpolitiska kommit- tén och de övriga utredningar som ligger till grund för förslag i denna proposition hanteras inom ramen för detta generella system. Regeringen bör alltså inte — utöver vad som framkommit av min redovisning ta ställning till de enskilda förslagen i utredningarna. I stället bör möjligheter- na att förverkliga projekten prövas inom ramen för en samverkan mellan de kulturpolitiska refortnerbjudandena och ambitionerna på regional nivå.

I en sådan samverkan är det emellertid viktigt att goda förutsättningar skapas för att de regionalpolitiska behoven skall kunna vägas in. Att så sker garanteras enligt min mening bäst genom att de statliga regionalpolitiskt motiverade resurserna också kan utnyttjas tillsammans med de kulturpoli- tiska resurserna.

Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att medlen för regionala utvecklingsinsatser skall få utnyttjas också för projektstöd inom kulturom- rådet. Det förslaget ligger väl i linje med min syn på hur den regionalpoli- tiska och kulturpolitiska samverkan bäst skall kunna utvecklas.

Detta bör gälla generellt för dessa medel i samtliga län men för de tre nordligaste länen tillkommer också förslaget om det gemensamma anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder som jag återkommer till (avsnitt 9). Medel ur detta anslag bör, om berörda länsstyrelser finner det angeläget, kunna utnyttjas för insatser inom kulturområdet.

För länsstyrelserna innebär förslaget att de tilldelas en delvis ny uppgift som syftar till att integrera insatser inom kulturområdet i den samlade regionalpolitiska planerings— och programverksamheten. Förutsättningar- na för detta är goda genom den sakkunskap länsstyrelserna förfogar över inom kulturmiljövården och genom möjligheterna att repliera på de kul- turinstitutioner som har ett regionalt ansvar i länet. En nära samverkan med kulturområdets institutioner i länet bör sålunda garantera att medel ur länsanslaget används för insatser som vad gäller kvalitet och utform- ning överensstämmer med kulturpolitiska prioriteringar i övrigt.

Jag vill slutligen också behandla frågan om de s.k. kulturvårdsföretagen, dvs. de verksamheter som med olika organisatoriska lösningar har startats med sysselsättningsmotiv i Norrlands inland för att utföra bl. a. vård- och konservatorstjänster inom kulturområdet. Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att åtgärder bör vidtas för att skapa långsiktighet och stabili- tet i dessa verksamheter. Jag har i budgetpropositionen anmält min avsikt

att återkomma till regeringen med förslag om en översyn av beredskapsar— betena som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Jag räknar med att frågan om kulturvårdsföretagen bör kunna belysas inom ramen för en sådan översyn.

Hänvisningar till S8-9

8.10. Kommunikations- och transportfrågor

Min bedömning: En fortsatt utbyggnadoch förnyelse av olika kom- munikationSSystem har en avgörande betydelse för den regionala utvecklingen. För att förbättra trafiksektorns planeringssystem bör de samhällsekonomiska beräkningsmodellerna för att bedöma de regionalpolitiska effekterna av investeringar utvecklas.

Kommittén: Kommitténs ställningstagande vad gäller planering och styr- ning inom kommunikationssektorn är inriktat mot en ökad helhetssyn och decentralisering. Den målstyrning som eftersträvas inom sektorn kräver tydliggörande av de regionalpolitiska prioriteringarna. Inom ramen för dessa allmänna strävanden föreslås bl.a. ett mera konkret program för grusvägar, integration av kommunala och statliga flygplatser samt ändrade rutiner för uppköp av olönsam järnvägstrafik.

Kommittén anser vidare att vägsektorn kräver ökade resurser liksom hela kommunikationssektorn i de tre av kommittén prioriterade landsde- larna. I denna senare del specificeras ett antal konkreta projekt.

Inom tele- och datakommunikationsområdet föreslår kommittén mål- styrning via kvalitetsindex och differentierade avkastningskrav för respek- tive teleområde. Försöksverksamheten i Malmfälten med stöd till data- kommunikation föreslås utökad till hela Inlandet. Vad avser transportstö- det föreslår kommittén att dess inriktning och former bör ses över.

Kommittén har vidare lämnat ett flertal konkreta förslag avseende inve- steringar i kommunikationsnäten i de utpekade landsdelarna. Bl.a. har föreslagits att vägar och järnvägar skall byggas ut i de prioriterade landsde— larna. att ett andra flygnav etableras i norra Sverige samt att den framtida "' flygledningen lokaliseras till Sundsvall/Härnösand och sydöstra Sverige. Kommittén har inte lämnat förslag till finansiering av förslagen.

Remissinstanserna: I de bedömningar som rör sambanden mellan kom- munikations- och regionalpolitik är flertalet remissorgan överens. Luft- fartsverket (LFV) och Statens Järnvägar (SJ) anser det önskvärt att de ekonomiska målen renodlas och att särskilda medel ställs till förfogande för regionalpolitiska insatser. Transportrådet (TPR) menar att regionalpo- litiska effekter redan ingår i bedömningarna i den samordnade investe- ringsplaneringen. Riksrevisionsverket (RRV) och länsstyrelsen i Kalmar län pekar på kommitténs svårigheter att i sina förslag tydliggöra de regi- onalpolitiska prioriteringarna.

Ytterligare decentralisering av investerings- och driftsbeslut inom väg- sektorn anser samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan vara under utveckling. Transportforskningsberedningen (TFB) pekar på konflikten mellan målstyrning och decentralisering.

I frågan om resurstillskott till vägsektorn totalt och till de prioriterade landsdelarna råder delade meningar. Skogsstyrelsen, Sveriges turistråd, Vägverket samt länsstyrelserna i Västernorrlands. Jämtlands och Väster- bottens län är positiva. Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus län samt TFB är negativa.

Förslaget om redovisning av miljöeffekterna i trafiksektorn bemöts av- vaktande av de remissinstanser som yttrat sig. En systemsyn i alla trafik- sektorer är samtliga positiva till.

Beträffande kommitténs bedömningar inom teleområdet påpekar flera remissinstanser att post- och teleutredningens ställningstaganden kan komma att påverka dessa frågor.

Ett program för förbättring av landets grusvägar är samtliga av de remissinstanser som yttrat sig positiva till.

Flertalet remissinstanser som berör förslaget till en översyn av trans- portstödet är positiva. Flera remissinstanser är dock oroliga för en försäm- ring av stödet.

Av de instanser som yttrat sig om inordnande av driftsstöd till flygplat- ser i ett reformerat transportstöd är alla positiva.

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser är positiv enligt de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Flygplatsutredningen på- pekar att frågan är en central del av dess uppdrag.

Förslaget om att upphandling av olönsam järnvägstrafik decentraliseras till länsstyrelserna möts av en blandad reaktion. Ett flertal centrala organ och några länsstyrelser är positiva till förslaget. Banverket, SJ och TPR är negativa liksom några länsorgan.

Förslaget om flyttning av enheter vid postgirot bemöts avvaktande av postverket.

I de särskilda förslag som gäller enskilda projekt med geografisk anknyt- ning är rcmissbilden splittrad. Yttrandena präglas i hög grad av respektive remissorgans egennytta av projektet i fråga.

Skälen för min bedömning: Bra kommunikationsmöjligheter hör till de mest grundläggande förutsättningarna för att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Det gäller såväl person- och godstransporter som post- och telekommunikationer. En målstyrd, decentraliserad planeringsprocess i kommunikationssektorn bör som en av sina utgångspunkter ha regional- politiska mål och riktlinjer. Jag avstår från att ta ställning till specifika utbyggnadsprojekt vad avser vägar, järnvägar eller flygplatser. Jag anser liksom flera remissinstanser att dessa projekt skall behandlas inom ramen för den ordinarie planerings- och programverksamheten.

Kommunikationemas betydelse för den regionala utvecklingen har för- ändrats över tiden. Detta beror främst på teknikutvecklingen och på transportinfrastrukturens utbyggnad och anpassning härtill. Dagens för- bättringar av infrastrukturen, t. ex. bärighetsupprustningar av det lågtrafi- kerade vägnätet är en av förutsättningarna för att utveckla befintligt och nytillkommande näringsliv.

Utbudet och utvecklingen av godstransportema betyder mycket för utvecklingen inom industri och handel. Kapitalrationaliseringen i närings- livet leder till en minskad lagerhållning och ställer därmed större krav på

väl fungerande godstransporter. Denna utveckling ställer ökade krav på tidshållning och högre transportfrekvens. Utvecklingen återverkar också på standardkraven på infrastrukturen. Denna måste nu utformas så att den ger hög transportsäkerhet och ett jämnt flöde i transporterna.

Även Sveriges stora handel med Västeuropa medför stora krav på trans- porterna för att överbrygga de geografiska och tidsmässiga avstånden. Industrin i de norra delarna av landet har stor betydelse för landets exportinkomster och måste därför också tillförsäkras goda transportförhål- landen.

Transporterna är också viktiga för de areella näringarna. Framför allt skogsbruket kräver ett yttäckande vägnät med god standard och hög bärig- het.

Persontransporterna har på flera sätt betydelse för den regionala utveck- lingen. I det moderna samhället är tillgången till snabba och frekventa persontransporter en betydelsefull utvecklings- och lokaliseringsfaktor för bl.a. kunskapsintensiva verksamheter. När det gäller långa transportav- stånd har särskilt flygtrafiken stor betydelse. Den befinner sig också i ett kraftigt expansionsskede. Tillgången till s.k. överdagenförbindelser med olika transportsätt betyder mycket för näringsliv och offentlig sektor.

I ett inomregionalt perspektiv är pendlingsmöjligheter med bil och kollektivtrafik oumbärliga för att åstadkomma fungerande lokala arbets- marknader. Pendling är ett sätt att kompensera för en svag eller ensidig arbetsmarknad. Kollektivtrafiken har särskilt stor betydelse för grupper med lågt bilinnehav.

Även i fortsättningen bör hänsyn tas till regioner med höga transport- kostnader. Kommittén konstaterar att det från effektivitetssynpunkt finns skäl att se över transportstödets nuvarande utformning. Det är dock nöd- vändigt att möjligheterna till kompensation för höga transportkostnader kvarstår även fortsättningsvis i någon form.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 198928) med uppgift att lämna förslag på hur det regionalpolitiska transportstödet för person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framtiden. Utred- ningen skall också behandla stödet till Vänersjöfarten, bidraget till kom- munala flygplatser, transportstödet till Gotland, stödet till godstranspor- tema i glesbygd samt möjligheterna till stöd för datakommunikation i norra Sveriges inland. Resultatet av översynen skall föreligga den 1 sep- tember 1990. 1 avvaktan på resultatet av utredningen är jag inte beredd att föreslå några förändringar av transportstöden.

Post- och telefrågorna har som tidigare nämnts fått ökad betydelse speciellt för den ökade andelen kunskaps- och informationsberoende verk- samheter. Telekommunikationer är viktiga i den infrastruktur som bör finnas över hela landet för att erbjuda likvärdiga regionala utvecklingsbe- tingelser. För hela landet finns en utbyggd grundstruktur för telenätet. Vid bl. a. etablering av tjänsteverksamhet är kapacitetsfrågorna viktiga. Även prissättningen på tele- och dataöverföring har betydelse i dessa samman- hang. Även postverksamhetcn har stor betydelse för den regionala utveck- lingen. Den av regeringen tillsatta post- och teleutredningen kommer,

enligt vad jag erfarit, att i sitt betänkande närmare precisera förslag till vilken servicenivå som bör finnas i landets olika delar.

Riksdagens trafik— och telepolitiska beslut är 1988

I riksdagens beslut om mål och inriktning för såväl trafikpolitiken (prop. 1987/88:50, TU 13. rskr. 159) som telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU 28, rskr. 402) slås fast att samhällets politik inom kommunikationssektorn - ytterst har som syfte att bidra till, bibehålla och utveckla välfärden.

Det övergripande målet för trafikpolitiken är att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kost- ' nader. Detta mål vidareutvecklas i följande fem delmål: tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, miljö och regional balans.

Beträffande inriktningen av trafikpolitiken i stort konstateras att konsu- menterna bör ha så stor valfrihet som möjligt när det gäller utnyttjandet av olika trafikmedel. Effektivare konkurrens mellan trafikutövare och trans- portsystem skall förenas med en ökad samverkan mellan olika transport- medel och trafikslag. Vidare framhålls att beslut om hur transporterna skall utformas bör fattas i så decentraliserade former som möjligt men att samhället skall ha ansvaret för att de trafikanläggningar som behövs för att allmänna transportbehov kommer till utförande.

Begreppet ”lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader" innebär att transportsystemet skall byggas upp och utnyttjas på ett sådant sätt att man tar hänsyn till vad trafiken kostar för olika inblandade — t. ex. trafikanter. trafikföretag, stat och kommun. Hänsyn skall också tas till andra uppoff- ringar som görs för trafiken. På så sätt kan trafikpolitiken medverka till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. Därmed betonas inte bara resursanvändningen inom transportsektorn utan också att transpor- terna skall kunna lämna effektiva bidrag till att uppfylla målen inom andra samhällssektorer, t. ex. inom regional-, handels-, närings—, energi- och sys- selsättningspolitiken. Det framhålls i den trafikpolitiska propositionen att samspelet mellan de trafik- och regionalpolitiska åtgärderna bör förstärkas ytterligare. Insatserna bör avpassas efter de förutsättningar och förhållan- den som finns i olika regioner och utformas så att de utvecklingsmöjlighe- ter som finns beträffande trafikförsörjning kan tas tillvara. Genom att bygga vidare på de insatser som redan görs inom olika delar av transport- sektorn, ökar förutsättningarna för en transportförsörjning som bidrar till regional balans.

Exempel på konkreta åtgärder som genomförts med anledning av riksda- gens trafikpolitiska beslut, och som har särskild betydelse för den regionala utvecklingen, är bl. a. följande: — Staten köper trafik från SJ och tryggar betydelsefull interregional per- sontrafik.

— Ett nytt planeringssystem som ökar möjligheterna att ta regionalpolitis- ka hänsyn vid investeringar ijärnvägens infrastruktur. — Anslagen till drift av statliga vägar, som höjdes genom det trafikpoliti- ska beslutet. bidrar till en positiv regionalpolitisk utveckling.

— Bidraget till flygplatsinvesteringar i Norrlands inland ger förutsättning- ar för en förbättring av norra Sveriges trafikförsörjning med flyg. Länstrafikanslag har inrättats vilket medfört att det regionala inflytan- det övcr planering och prioritering av investeringsmedel har förbätt- rats. Fordonsskatten är lägre i i vissa glesbygdskommuner i Värmlands, Kopparbergs. Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det särskilda s.k. bärighetspaket för åtgärder på riks- och länsvägar samt vissa enskilda vägar i skogslänen, som beslutades av riksdagen år 1987, är viktigt för den regionala utvecklingen i framför allt dessa län. Riksdagens telepolitiska beslut har inom teleområdet målformuleringar liknande dem på det trafikpolitiska området. Det övergripande målet för telepolitiken är att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvalt- ningen i landets olika delar skall erbjudas en tillfredställande tillgång till telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Det övergripande målet delades upp i följande fem delmål: tillgänglig- het, effektivitet, utvecklingsmöjlighet, uthållighet samt regional balans och sociala hänsyn. Även här har regering och riksdag således i ett särskilt delmål understrukit sambandet mellan telekommunikationer och regio- nalpolitik.

Planeringsprocessenför infrastrukturinvesteringar i kommunikationssektorn

För närvarande pågår inom trafiksektorn arbetet med investeringsplaner för järnvägar, luft- och sjöfart och vägar på nationell och länsnivå.

Det pågår en utveckling av trafikverkens investeringsplanering som gäller utbyggnaden av bl.a vägar och järnvägar. I planeringssystemen görs regionalpolitiska hänsynstaganden. De samhällsekonomiska beräknings- modellerna behöver utvecklas för att bedöma de regionalpolitiska effekter- na av investeringar i kommunikationssektorn. Expertgruppen för forsk- ning om regional utveckling (ERU) bör kunna medverka till att detta kom- mer till stånd.

Regeringen har uppdragit åt banverket. luftfartsverket, sjöfartsverket och vägverket att utarbeta och redovisa långsiktiga investeringsplaner till den 1 januari 1991. Transportrådet har till grund för verkens arbete tagit fram ett gemensamt planerings- och prognosunderlag samt beskrivningar av långsiktiga utvecklingstendenser för transportsektorn. Transportrådet skall också samlat utvärdera trafikverkens planer senast den 1 september 1991. Regeringsuppdrag har i samband med uppdraget om investerings- planering givits till statens naturvårdsverk samt åt plan- och bostadsver- ket. Verken skall ta fram underlag avseende olika regioners känslighet för emissioner. Även förslag till hur bebyggelse- och naturresursintressena skall tillvaratas i denna planering skall redovisas.

Den samordnade investeringsplaneringen bör ge ett förbättrat besluts- underlag på central och regional nivå för resursfördelningen mellan tran- sportsektorns olika delsektorer. Planeringen ger också bättre underlag för

beslut om resurstilldelningen till transportsektorn som helhet. Det är främst i detta sammanhang dvs. inom ramen för den ordinarie investe- ringsplaneringen som de konkreta förslagen till investeringar i vägar, järn- vägar och flygplatser som kommittén lämnat för vissa landsdelar måste hanteras. Detta synsätt stöds också av ett stort antal remissinstanser.

Genom det särskilda länstrafikanslaget för investeringar i länsvägar, länsjämvägar och kollektivtrafikanläggningar får länsstyrelserna besluta om investeringarna i dessa. Denna decentralisering och med den av riks- dagen nyligen beslutade reformerade länsförvaltningen ökar möjligheterna för länen att själva åstadkomma en positiv regional utveckling genom insatser inom kommunikationssektorn.

Inom kommunikations- och transportsektorn med dess decentraliserade planerings— och beslutssystem blir målstymingen i verk och myndigheter ett viktigt instrument för genomförande av de regionalpolitiska målen. Jag vill betona vikten av att verksförordningens (1987: 1100) 55 om beaktande av kraven som ställs med hänsyn till bl.a. regionalpolitiken ges ett reellt innehåll i kommunikationssektorn. Jag har tidigare (avsnitt 6.2) redovisat formerna för hur detta arbete skall bedrivas.

Jag vill här också peka på kommunikationssektorns betydelse som nä- ring. Den har med sin goda geografiska spridning stor regionalpolitisk betydelse. Eventuella driftsinskränkningar i stödområdet bör därför be- handlas med hänsyn till de anställda och den region där verksamheten bedrivs.

För att förbättra arbetspendlingens villkor avser jag föreslå regeringen att från infrastrukturanslaget (avsnitt 9) ställa medel till förfogande för utveckling av projekt med syftet att underlätta arbetspendling i nya geo- grafiska relationer.

Sammanfattningsvis bör framhållas att behoven av investeringar i trafi- kens infrastruktur är mycket större än vad som i dagsläget är möjligt att finansiera över statsbudgeten. I de inventeringar som låg till grund för det trafikpolitiska beslutet år 1988 bedömdes ett investeringsbehov i storleks- ordningen 30 miljarder kronor för järnvägar och 70 miljarder kronor för vägar fram till år 2000. Transportrådet har gjort ytterligare bedömningar av den totala omfattningen av investeringsprojekt. Dessa bedömningar visar på ett behov som är större än det som redovisas i trafikpolitiska propositionen.

Frågan om investeringar i och underhåll av vägar, järnvägar och kollek- tinrafikanläggningar behandlas i en särskild proposition som regeringen kommer att lägga senare i vår.

Vägar

År 1988 fördelade vägverket inom vägsektorn 4616 milj.kr. till drift och underhåll av vägar. Av dessa gick 1 631 milj. kr. (35 %) till skogslänen. Det s.k. bärighetspaketet är ett lO—årigt investeringsprogram som ska göra det möjligt att höja de tillåtna vikterna för tunga fordon på stora delar av vägnätet. Åtgärderna syftar till en anpassning till EG:s viktbestämmel- ser och förväntas ge effektivare inhemska transporter och positiva regio-

nalpolitiska effekter. Programmet kostar 5750 milj. kr. (1988 års prisni- vå) och började genomföras 1988.

Programmet innefattar åtgärder på riksvägar och primära länsvägar i hela landet. För de sju nordligaste länen ingår dessutom åtgärder på de mindre vägarna.

Järnvägar

Nuvarande system på järnvägsområdet innebär att trafikutövama betalar en avgift för att trafikera det statliga järnvägsnätet. I det trafikpolitiska beslutet utformades avgiften efter delvis nya riktlinjer vilket bl. a. fick till följd att avgifterna i vissa delar av Norrland blev högre än i övriga landet. Därför har regeringen av regionalpolitiska skäl år 1989 beslutat att en enhetlig avgift skall gälla för hela det statliga järnvägsnätet.

Med den nya rollfördelningen på järnvägsområdet köper staten genom transportrådet regionalpolitiskt viktig interregional persontrafik på stom- nätet som inte kan upprätthållas på affärsmässiga villkor. För detta ända- mål föreslås i budgetpropositionen 1990 en anslagsökning från 583 milj. kr. till 618 milj. kr. I detta belopp har inräknats bl.a. medel för att även i fortsättningen trygga sovvagnstrafiken på övre Norrland samt persontrafi- ken på Inlands- och Malmbanan. En översyn med sikte på en regionalt förankrad handläggningsordning för tågtrafikupphandlingen har aviserats i årets budgetproposition. Syftet är att få en ökad långsiktighet och en bättre medelsanvändning genom samordning mellan den nationella, regio- nala och lokala tågtrafiken.

För närvarande finns ett stort intresse att bedriva trafik på länsjämvä- gama. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att [03,5 milj. kr. avsätts för trafik på länsjämvägar.

Luftfart

Utbyggnaden av inrikesflyget har stor betydelse för att främja en balan- serad utveckling i landet. Jag delar kommitténs bedömning om betydelsen av goda flygkommunikationer i norra Sverige. Regionalpolitiska kommit- téns förslag om ett andra flygnav anser jag måste bedömas och utvecklas av berörda myndigheter och trafikföretag.

En form av regionalpolitiskt stöd är den omfördelning av kostnader och intäkter som sker mellan trafikstarka respektive trafiksvaga flyglinjer. För luftfartens del innebär detta en taxepolitik där högfrekventa och lönsam- ma linjer får bära en del av kostnaderna för linjer med svagare trafikunder- lag. En ytterligare utjämning sker också i fråga om luftfartsavgifterna, som genom intäkter från flygplatser med stort trafikunderlag används för att täcka kostnader för driften av mindre flygplatser.

Den kostnadsutjämning som sker inom luftfartsområdet har mycket stor regionalpolitisk betydelse och är särskilt värdefull för flygtrafiken till och från norra Sverige. De stora avstånden medför att flygtrafiken får en särskilt betydelsefull roll i transportsystemet i norra Sverige. Det är givet-

vis viktigt för både näringsliv. och enskilda resenärer att kostnaderna på detta sätt kan hållas på en rimlig nivå.

Riksdagen beslutade år 1987 (prop. 1987/88: 100 bil. 8. TU25, rskr. 303) om inrättandet av anslag för bidrag till kommunala flygplatser i skogslänen. lbudgetpropositionen 1990 föreslås 14 milj. kr. för investeringari och drift av flygplatser med särskild regionalpolitisk betydelse. Genom detta har det bl. a. varit möjligt att med statliga medel stödja uppbyggnaden av regionalt flygi Borlänge, Lycksele, Vilhelmina, Gällivare, Gävle, Sandviken, Hudiks- vall, Kramfors, Mora, Söderhamn och Sveg. Jag vill här erinra om den tidigare nämnda översyn av transportstöden som regeringen beslutat om vilken gäller bl. a. detta bidrag.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1987/88:50 bil, 1, TU 22, rskr. 249) om ett system för resultatutjämning som innebär att 30 milj. kr. av luftfartsverkets driftmedel under en femårsperiod överförs till kommunala flygplatser med 100 000— 200000 årspassagerare i inrikes linjefart.

Sjöfart

För stora delar av näringslivet i de norra delarna av landet är tillgången till åretruntsjöfart helt avgörande för möjligheterna att konkurrera på den internationella marknaden. Staten svarar direkt genom anslag till sjöfarts- verket för isbrytarnas bränslekostnader som budgetåret 1989/90 beräknas till 45 milj. kr. Utöver bidrag till isbrytningen ger staten anslag till bl.a. viss bemanning av fyrplatser av regionalpolitiska skäl.

Avgiftsutjämningen av Sjöfartsverkets taxor har regionalpolitisk bety- delse. Totalelfekten är svårbedömd men innebär en betydande omfördel- ning av avgiftsuttaget mellan norra och södra Sverige.

Sjöfartsverket genomförde år 1988 en omorganisation där den tidigare regionala organisationen för farledsverksamheten uppdelades på 12 sjötra- fikområden från tidigare 4 lotsdistrikt. Till sjötrafikområdena har delege- rats viktiga arbetsuppgifter och ansvar. Verksamheten har genom omorga- nisationen geografiskt kommit närmare länsförvaltningama och kunder- na.

Post

Postverket har genom sitt vitt förgrenade kontorsnät och sitt breda scr- viceutbud en unik möjlighet att bidra till en god service även på små och relativt avlägsna orter.

Postverket har ansvar för att upprätthålla en god service i hela landet. Vid en omorganisation år 1984 indelades postverksamheten i ett 30-tal regioner. Postverkets nya kassasystem tas i bruk år 1992. Detta ger möjlig- heter att decentralisera arbetsuppgifter. Postverket beräknar att 300—400 arbetstillfällen kommer att utlokaliseras från Stockholm under den när- maste femårsperioden. En omlokalisering av 100 arbetstillfällen inom posten från Stockholm till Kiruna beslutades år 1988. Regeringen har nyligen lämnat regionalpolitiskt stöd till utflyttning till Tierp av en mindre enhet inom postgirot.

Telekommunikationer

Televerkets primära uppgift är att förse Sverige med väl fungerande tele- kommunikationer. 1 det regionalpolitiska sammanhanget ger telekommu- nikationer tillsammans med den nya tekniken på data- och elektronikom- rådet stor frihet att lokalisera verksamheter i stort sett över hela landet. Statens regionalpolitiska ansvar på teleområdet och televerkets roll och uppgifter i det sammanhanget utreds för närvarande av post- och teleut- redningen. Kommittén skall också föreslå lämpliga former för förankring av televerkets nätutbyggnadsplaner på regional och lokal nivå.

På nättjänstmarknaden förväntas en ökad konkurrens. Detta leder till att televerket inte kommer att kunna subventionera nätutbyggnader i glesbygd i samma utsträckning som tidigare. Verkets inriktning är därför att ta fram billigare och effektivare lösningar för modernisering och ut- byggnad av nätet i glesbygd. Som exempel kan nämnas televerkets gles- bygdsprojekt i Tämaby-Hemavan-området där teleförbindelserna moder- niserats för ca. 20 milj. kr.

År 1988 lämnade regeringen regionalpolitiskt stöd till Radiotjänst i Kiruna AB för en etablering. Den verksamhet som Radiotjänst i Kiruna bedriver i Kiruna, uppbörd av TV-licensavgifter. har tidigare varit knuten till televerket och lokaliserad till Stockholmsregionen. Totalt sysselsätts ca 70 personer i Kiruna.

1 juni 1990 arrangerar industri- och kommunikationsdepartementen tillsammans med OECD (WP6 och ICCP) ett seminarium om telekommu- nikationer och regional utveckling (avsnitt 5).

Hänvisningar till S8-10

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 10.2, 13

8.11. Miljöfrågor

Min bedömning: Höga miljökrav ger goda förutsättningar för en varaktigt hållbar näringslivsutveckling i landets olika delar. Regio- nala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga bedömningar av utvecklingsinsatsemas förutsättningar och konsekvenser.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör få till uppgift att initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljö— och regionalpolitik.

Kommittén: Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpo- litiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncen- tration av ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena inne- bär att miljöbelastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kom- mittén kunna lämnas i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delarna till de regionalpolitiskt prioriterade delarna. Det

innebär en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delar- na som de bör kompenseras för. En väg att åstadkomma detta är enligt kommittén en regionalisering av miljöavgiftcr och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transponslag få mycket stor betydelse för den geografiska strukturen i landet.

Kommittén framhåller att detär viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår som förberedelse för regeringens miljöpolitiska proposition 1991.

Kommittén föreslår att ERU ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar kommitténs syn på att de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena samverkar på ett positivt sätt.

Statens naturvårdsverk är positivt till att ERU studerar sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling. Verket är berett att medverka i detta arbete samtidigt som de betonar länsstyrelsernas viktiga roll när det gäller att samla in och bearbeta data.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län. TCO, landstinget i Västernorrlands län och Piteå kommun, anser att lokaliseringsstöd skall kunna lämnas till miljöinvesteringar. Negativa till detta förslag är bl.a. SlND och Bergslagsdelegationen. Bl.a. RRV och länsstyrelsen i Malmöhus län poängterar det olämpliga i att länsstyrelsen får dubbla roller, dels som tillståndsmyndighet dels som bidragsgivande myndighet.

Positiva till förslaget att regionaliserade miljöavgiftcr ska kunna använ- das som kompensation till landsdelar som drabbas av föroreningar från andra regioner är bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO. Malungs och Lindesbergs kommuner. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv under förutsättning att medlen återförs till miljöskyddsåtgärder inom regionen. Älvdalens kommun anser att avgifterna bör kunna användas för att finan- siera andra delar av kommitténs förslag än insatser inom miljöområdet.

Storstadsutredningen påpekar att kommittén inte redovisar något empi- riskt stöd för att storstadsregionerna är stora exportörer av föroreningar till övriga delar av landet och godtar inte detta argument för regionalisera- de miljöavgiftcr.

Negativa till förslaget är bl.a. encrgiverket, länsstyrelsen i Västman- lands län, Torsby kommun, transportrådet och Svensk lndustriförening. Energiverket och Svensk lndustriförening påpekar att avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp oavsett var i landet utsläppet är beläget.

Skälen för min bedömning: Miljöbetingclsemas och naturresursemas betydelse för lokalisering av olika verksamheter har under historiens gång varierat. ] industrialismens början var nästan all ekonomisk verksamhet beroende av naturresurserna och deras lokalisering. Med ett utvecklat transportsystem, teknologiska landvinningar och människans ökade krav på sina levnadsförutsättningar har miljön fått en ökad betydelse vad gäller människors bosättningsval och företagens lokaliseringsbeslut.

Denna utveckling mot en ökande andel arbetsuppgifter med stort kun-

skapsinnehåll gör att arbetskraftens boendepreferenser blir en allt viktiga- re lokaliscringsfaktor. En god livsmiljö inbegriper såväl boende och arbets- miljö som ren luft, rent vatten och tillgång till rekreationsområden. Den regionala utvecklingspolitiken måste således ha kopplingar till miljöpoliti- ken.

I vissa regioner har regeringen tillsatt särskilda miljödelegationer som — tillsammans med länsmyndighetcr och kommunala instanser — har till uppgift att föreslå åtgärder som leder till en väsentlig minskning av skilda former av miljöbelastningar. Sådana delegationer finns för närvarande i västra Skåne , Sundsvall —Timrå samt för Dalälven. Miljöprojektet i Göte- borg har redovisat förslag till åtgärder. De förslag som rör statens ansvars- område bcreds nu i regeringskansliet.

På regeringens uppdrag har vidare samtliga länsstyrelser utarbetat regio- nala miljöanalyser som har ställts sammman och redovisats till regeringen av statens naturvårdsverk. Ytterligare underlag rörande regionala miljö- frågor bör fortlöpande redovisas av länsstyrelserna i anslutning till den årliga anslagsframställningen.

Från regionalpolitiska utgångspunkter är det viktigt att poängtera att höga miljökrav i det långa loppet leder till en stark och varaktigt hållbar industriutveckling i enlighet med den s.k. Brundtlandkommissionens re- kommendationer. 1 ett internationellt framtidsperspektiv är det nödvän- digt att industrin utvecklas på ett sätt som är anpassat till vad miljön tål. Detta kan också skapa goda kommersiella möjligheter för svensk industri.

Statens industriverk har fått i uppdrag att utreda konsekvenserna för industrin av ökade miljökrav. Den övergripande frågeställningen för ut- redningen är hur omställningen till icke miljöstörande verksamheter och produktionstekniker kan göras samt vilka konsekvenserna kan bli med avseende på produktion och sysselsättning m.m. 1 uppdraget ingår en redovisning av situationen för mindre och medelstora industriföretag. särskilt i fråga om företagens tillgång till modern miljöteknik.

Styrelsen för teknisk utveckling har fått ett motsvarande uppdrag när det gäller miljötekniska förutsättningar för industrin att uppfylla ökade miljökrav. Vidare har lngenjörsvetenskapsakademien fått i uppdrag att studera industriella affärsmöjlighetcr inom miljötekniken. I studien ingår kartläggning av svensk miljöteknisk marknad, bedömning av de interna- tionella marknadsförutsättningarna samt förslag till åtgärder som kan främja utbud och efterfrågan av svensk miljöteknik. Uppdraget skall redo- visas senast den 31 mars 1990.

Regeringen gav i februari 1989 statens naturvårdsverk och plan- och bostadsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna och formerna för en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar. Dessa är avsedda att användas som beslutsunderlag i sådana ärenden där en viss åtgärd eller verksamhet får en väsentlig inverkan på miljöförhållandena och hushållningen med naturresurser. Uppdraget skall slutredovisas i juni 1990.

En övergripande princip i miljöpolitikcn är att utsläppen i första hand skall åtgärdas vid källan. En annan princip är att kostnaderna för att minska miljöskadorna skall bäras av dem som orsakar skadorna. Detta är

det långsiktigt riktiga Sättet att minska de negativa effekterna i de regioner som drabbas av utsläpp från andra regioner. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att biträda kommitténs förslag att generellt innefatta miljö- investeringar i underlaget för de regionalpolitiska stöden. Huvudregeln är att företagen själva bör svara för sådana investeringar. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) redovisat min syn på regionalpolitiskt företagsstöd för bl. a miljöinvesteringar.

Kommittén föreslår att bestämmelser och miljöavgiftcr skall regionali- seras. Mot bakgrund av grundprincipen om begränsning av föroreningarna vid källan är jag inte beredd att tillstyrka detta förslag. I den nyligen till riksdagen överlämnade lagrådsremissen om mervärdesbeskattningen före- slås att de miljörelaterade skatterna tas ut enhetligt över hela landet.

Hänsyn till miljön skall enligt regeringens uppfattning tas på alla sam- hällsnivåcr. Regionala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga be- dömningar av utvecklingsinsatsernas förutsättningar och konsekvenser.

Den analys som kommittén gör beträffande storstädernas respektive glesbygdens möjligheter att möta skärpta miljökrav finner jag otillräcklig. Detta har också framhållits av ett antal remissinstanser. Enligt vad jag har erfarit kommer regionala aspekter att behandlas i den miljöpolitiska pro- position som planeras till år 1991. Inför detta arbete är det angeläget att öka kunskapen om de regionala och miljömässiga sambanden.

Jag avser därför föreSIå regeringen att ERU får till uppgift att i samråd med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveck- ling.

Hänvisningar till S8-11

8.12. F örsvarspolitiken

Min bedömning: En positiv regional utveckling är av stor betydelse även för det civila och militära försvaret. Försvaret ger också liksom många andra verksamheter en regionalt fördelad sysselsättning.

Kommittén: Kommittén har inte lämnat något förslag inom detta områ— de.

Remissinstanserna: Några av remissinstanserna har framhållit olika syn- punkter på försvarets regionalpolitiska roll och på inriktningen av regio- nalpolitiken från försvars- och beredskapspolitisk utgångspunkt. Överbe- fälhavaren (ÖB) framhåller i sitt yttrande över kommitténs betänkande bl. a. att en positiv regional utveckling är angelägen från försvarssynpunkt i alla delar av landet. Det är enligt ÖB angeläget att insatser görs inom främst utbildning och forskning, kommunikationer, miljö, energi och kul- tur, men även avseende näringsliv, service och bostäder, allt för att främja utvecklingen inom olika delar av landet. Såväl ÖB som översstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hänvisar i sina yttranden till ÖCB:s inledande perspektivstudier "Beredskap inför framtiden" som avrapporterades till regeringen i december 1988. I denna rapport konstateras bl.a. att ”Vid-

sträckta och obebodda eller glest befolkade områden ställer särskilda krav på beredskapsplaneringen, särskilt om sådana områden längs känsliga gränser eller kommunikationsleder i fredstid saknar den civila infrastruk- tur som är nödvändig i kristid. Detta problem är särskilt framträdande i Norrland. Beredskapshänsyn bör om möjligt tas inom sektorpolitik och regionalpolitik för att stimulera en bosättning under fredstid i känsliga områden”.

Skälen för min bedömning: Av beredskapshänsyn är det viktigt att bo- sättning, samhällsservice m. m. kan upprätthållas i hela landet, inte minst i norra Sverige.

Det bör särskilt framhållas att försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det civila samhället. Detta gäller främst inom områdena trans- porter, hälso— och sjukvård, livsmedelsförsörjning, elförsörjning. telekom- munikationer samt byggnads- och reparationsverksamhet. Det krävs där- för en väl differentierad civil infrastruktur inom landet bl.a. för att försvarsmaktens krigsförband skall kunna verka med full effekt.

1 1987 års försvarsbeslut gjordes vissa geografiska prioriteringar. Dessa innebär att särskild uppmärksamhet skall ägnas förmågan att möta opera- tioner riktade mot svenskt territorium i norra Norrland, östra Mellansveri- ge inkl. Gotland och de södra delarna av Sverige.

Försvarets fredsorganisation liksom försvarsindustrin är en viktig sys- selsättningsskapande faktor i många orter och regioner.

Bl.a. vid de senaste två stora förvarsbesluten år 1982 (prop. 1981/82:102, FÖU18, rskr.374) och 1987 (prop. 1986/87:95, FöUl 1, rskr.3lO) liksom vid 1989 års riksdagsbeslut (prop. 1989/9029, FöU3. rskr.87) rörande arméns utveckling m.m. har regionalpolitiska aspekter vägts in och i några fall direkt påverkat t. ex. vilka orter som skulle komma ifråga för förbandsindragningar o.dyl. Ett exempel på detta utgör NK/KAS i Härnösand där grundutbildningen och ca 200 arbetstillfällen av ÖB hade föreslagits bli indragna men, efter förslag från 1978 års försvarskommitte' och dess arbetsutskott, föreslog sedemera regering och riksdag genom 1982 års försvarsbeslut att NlUKA 5 skulle få bli kvar med .en direkt hänvisning till att en indragning skulle få allvarliga regionala konsekvenser. Som en alternativ lösning beslöt riksdagen samtidigt att begränsa verksamheten vid MKV/KA4 i Göteborg genom att bl. a. omlo- kalisera en del verksamhet till Karlskrona.

8.13. Skattereformen i ett regionalpolitiskt perspektiv

Min bedömning: Skattesystemcts generella utformning ger från re- gionalpolitisk synpunkt såväl positiva som en del negativa effekter. De regionalpolitiska effekterna av skattereformen bör belysas i sam- band med analysen av reformens effekter i stort.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp . vissa skattefrågor. Den anser bl. a. att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från

skatt. Vidare konstateras att tillgång till bil ofta är en förutsättning för arbetspendling på landsbygden, och att förslaget till förnyelse av skattesy- stemet medför att kostnaderna för arbetsresor med bil kommer att öka.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp skattepolitiken. Bergslagskommunerna menar t.ex. att det nya skatteförslaget bör ges en sådan utformning att inte målen för regionalpolitiken försvagas. Gles- bygdsdelegationen anser att kommittén borde ha tagit ställning i olika skatte- och avgiftsfrågor, bl.a. kvittningsrätten för kombinationsföretag.

Skälen för min bedömning: Jag behandlar i det följande mer generella regionalpolitiska effekter av skattereformen. Vissa särskilda skattefrågor med regionalpolitisk betydelse behandlar jag under berört avsnitt i denna proposition.

Skattereformen, som genomförs åren 1990 och 1991, innebär en genom- gripande förändring av det svenska skattesystemet. Ett övergripande mål är att den ska bidra till en samhällsekonomiskt mera väl fungerande ekonomi. Genom att beskattningen görs mera likformig styrs resursan- vändningen i större utsträckning av vad som är samhällsekonomiskt lön- samt före skatt och i mindre utsträckning av skatteeffekter. Reformen innebär en väsentligt lägre beskattning av arbetsinkomster. Skatteuttaget ökar av andra skäl t.ex. för att minska energianvändningen, motverka negativ miljöpåverkan samt reducera lånefinansierad konsumtion. Av- sikten är att en brett upplagd samhällsekonomisk analys av reformens ef- fekter skall genomföras.

Sänkningen av skattesatserna ger en begränsad Skattelättnad för regioner med låga inkomster. Samtidigt behöver emellertid regioner med låga in- komster inte bidra till finansieringen av skattereformen i så hög utsträck- ning.

Nuvarande olikformigheter, som t. ex. den förhållandevis låga beskatt- ningen av olika löneförmåner som fri bil eller pensionsförrnåner, har i första hand reducerat skatten för personer med höga inkomster. Även olikformighetema i kapitalbeskattningen i form av långtgående avdrag för ränteutgifter i kombination med en förhållandevis låg beskattning av kapitalvinster har lett till särskilt stora skattelättnader för personer med höga inkomster.

Övergången till en mera likformig beskattning av löneförmåner och kapitalinkomster ger därför en sammantaget förhållandevis stor skatteök- ning för personer, och därmed för regioner, med höga inkomster. De fördelningspolitiska utvärderingar som gjorts av bl. a. inkomstskatteutred- ningen visar. att övergången till en mera likformig beskattning skapar fördelningseffekter som i hög grad balanserar och i många fall överväger fördelningscffektema av de sänkta marginalskatterna.

En icke obetydlig del av skattereformen finansieras genom att skattelätt- naden för ränteutgifter avseende bl. a. egnahem och bostadsrätter reduce- ras. från normalt 47% 1989 till 30% år 1991. Priserna för småhus och bostadsrätter. och därmed ränteavdragen, är väsentligt lägre i regioner med låga inkomster och låg tillväxt, vilket innebär ett förhållandevis litet finansieringsbidrag från sådana regioner.

Skattereformen finansieras också genom höjningen av taxeringsvärdena

för småhus år 1990. Även denna del av finansieringen resulterar i ett förhållandevis begränsat bidrag från regioner med låg tillväxt, medan fastighetsskatten ökar väsentligt bl.a. i Stockholmsområdet. Sänkningen av räntebidragen har också en regionalpolitisk profil genom att ge ett förhållandevis stort finansieringsbidrag från regioner med hög tillväxt och höga byggkostnader.

Energibeskattningen ökar, genom att mervärdeskatten utvidgas till att omfatta energi samt genom miljöskatter som baseras på tillskottet av koldioxid från olika bränslen. Denna del av reformen leder till en förhål- landevis stor kostnadsökning för regioner med höga uppvärmningskostna- der och förhållandevis långa körsträckor. Denna effekt motverkas dock av att punktskatten på el sänks med 4öre per kilowattimme extra för alla kommuner i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt för vissa kommuner i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län, utöver den allmänna sänkningen av punktskatten på el med 2öre per kilowattimme. En villa med en årlig elförbrukning på 30000 kilowatt- timmar, belägen i dessa områden, får därmed en punktskattesänkning på 1 800 kr., medan lättnaden begränsas till 600 kr. iandra regioner.

Införande av mervärdeskatt på energi innebär ingen kostnadsökning för företagen, eftersom dessa får räkna av erlagt belopp vid inbetalning av mervärdeskatt. Därmed undviks negativa effekter för regioner som är beroende av ett eller ett fåtal företag med stor energiförbrukning. Sådana negativa effekter är svårare att undvika vid andra typer av skatte- eller prishöjningar för energi.

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) tagit upp skattereformens effekter på turist- näringen. Skatteutjämningssystemet har utomordentligt stor betydelse för att skapa regional utjämning, och jag har tidigare (avsnitt 6.4) behandlat bl.a. detta system.

Regeringens förslag till skattereform avviker från skatteutredningamas förslag bl. a. genom en lägre inkomstgräns för en maximal marginalskatt på 50 procent och genom en särskild skatterabatt i inkomstintervall som inkluderar särskilt många lågavlönade. Dessa förändringar innebär en ytterligare förbättring av skattereformens utfall både ur fördelningspolitisk och regionalpolitisk synvinkel.

Skattereformen innebär också, att avdrag för avsättning till investe- ringsfond avskaffas. Jag har tidigare (avsnitt 7.1) berört denna fråga.

1 lagrådsremissen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning har redovisats hur skattereformen påverkar den disponibla inkomsten i olika regioner. Ytterligare underlag för att bedöma de regionalpolitiska effekterna av skattereformen kommer att tas fram i samband med analysen av refor- mens effekter i stort.

Hänvisningar till S8-13

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 8.4

8.14. Jämställdhet

Min bedömning: Kvinnornas insats på arbetsmarknaden är en av förutsättningarna för fullföljandet av den ekonomiska politiken. För ett fullt kapacitetsutnyttjande krävs att kvinnors tillgång till arbete, service, kultur, fritid m.m. blir likvärdig i landets olika delar. För en god regional utveckling är kvinnors kompetens och särskilda erfarenheter nödvändiga inslag.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år anvisas för kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Syd- östra Sverige.

Vidare föreslår kommittén att det bidrag för medflyttande som nu gäller i vissa regioner skall gälla i de prioriterade landsdelarna under två år. Kommittén framhåller också att regionalpolitiken i alltför liten ut- sträckning uppmärksammat och utvecklat arbetsmarknaden för kvinnor.

Vidare framhåller kommittén att det måste bli fler kvinnor i handläg- gande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsar- betet.

Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som har yttrat sig om kommitténs beskrivning och förslag vad gäller kvinnors villkor i regional- politiken framhåller att de ser åtgärder inom sektorspolitiken som nödvän- diga för att förbättra kvinnors möjligheter.

Remissinstansemas inställning till förslaget om kvinnliga kompetens- centra varierar. Många instanser menar att det bör vara ordinarie organs uppgift att stödja kvinnor i olika avseenden.

Förslaget om förlängning av den tid som medflyttandebidraget kan läm- nas har kommenterats av endast ett fåtal instanser. Dessa är övervägande positiva till förslaget.

Skälen för min bedömning: De regionalpolitiska målen om tillgång till arbete, service och god miljö oavsett bostadsort uttrycker en jämlikhets— uppfattning som måste innefatta strävanden mot jämställdhet mellan könen.

I Sverige är förvärvsfrekvenserna för kvinnor, i ett internationellt per— spektiv, mycket höga. De regionala skillnaderna i kvinnornas förvärvs- frekvens är större än för männen. Att vi fortfarande har en tudelad arbets- marknad är också ett regionalpolitiskt problem. Tillgången till en väl differentierad arbetsmarknad är en av de viktigaste förutsättningarna för kvinnors val av bostadsort. I många regioner är arbetsmarknaden ensidig och ger inte kvinnorna de valmöjligheter som de behöver för att utvecklas i sin yrkesverksamhet.

Den offentliga sektorn har en dominerande roll som arbetsgivare för kvinnorna. Det stora utbudet av deltidstjänster inom vård och omsorg försvårar i hög grad kvinnornas möjligheter till försörjning på små lokala arbetsmarknader. Det arbete som har påbörjats inom en del landsting och kommuner med att systematiskt erbjuda den tjänstgöringsgrad som efter- frågas bchöver därför intensifieras.

Utbildningsutbudet visar stora regionala variationer. För de regioner där tillgång till utbildning är begränsad riskerar detta att ge negativa effekter i första hand för flickorna. Risken är större för dem än för pojkar- na att de inte skaffar sig en bra utbildning på hemorten eller att de flyttar till en utbildningsort och inte återvänder till hemorten.

De särskilda utbildningsinsatser, som på regeringens initiativ genomförs i delar av Bergslagen och norra Sveriges Inland, är ett exempel på hur utbildningsutbudet kan anpassas till bl. a. kvinnornas behov.

Flickors otraditionella utbildnings- och yrkesval är ett viktigt inslag i ansträngningarna för att bredda flickors och kvinnors arbetsmarknad. I utbildningssystemet har otraditionella val uppmuntrats på olika sätt. En breddning av kvinnornas arbetsmarknad bidrar till bättre förutsättningar att åstadkomma regional balans.

En viktig förutsättning för kvinnors förvärvsarbete är tillgången till service. Det är framförallt kommunikationer och barnomsorg som har stor betydelse för kvinnorna. Servicesektorn har för övrigt kommit att bli en förutsättning och en möjlighet för kvinnors förvärvsarbete, i synnerhet i stödområdena.

I proposition (1987/88:105, AU 17, rskr. 364) om jämställdhetspoliti- ken inför 90-talet. har regeringen redovisat en samlad syn på jämställd- hetspolitiken. I propositionen behandlas bl.a. kvinnors utbildnings- och arbetsmarknadssituation mycket utförligt. Frågan om kvinnlig representa- tion i beslutande organ bchandlas i samma proposition och mål om ande- len kvinnor i ollka statliga organ läggs fast.

För att ge de regionalpolitiska strävandena ökad genomslagskraft på den regionala nivån och för att lyfta fram sambanden mellan regional- och jämställdhetspolitik gav regeringen år 1984 landets länsstyrelser ett särskilt uppdrag. Dessa skulle i samverkan med länsarbetsnämnderna och läns- skolnämnderna kartlägga situationen samt redovisa program för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden m.m. En omfattande program- och projektverksamhet har därefter bedrivits av berörda organ. Länsstyrelsernas projektmedel och regeringens projekt- medel för jämställdhetsinsatser har därvid varit av stor betydelse. Även inom ramen för landsbygdskampanjen har flera jämställdhetsprojekt ge- nomförts.

Jag har samma grundinställning som kommittén, nämligen att jäm- ställdhetsinsatser huvudsakligen skall bedrivas inom ramen för olika or- gans ordinarie verksamhet. Under vissa omständigheter kan dock speciella insatser erfordras för att driva på utvecklingen i önskad riktning. Det är mot denna bakgrund jag lämnar några förslag med speciell inriktning på kvinnorna framför allt i glesbygds- och stödområdena.

Jag bedömer det därvid särskilt viktigt att kvinnors möjligheter att skapa och driva företag förbättras i stödområdena. Detta skall ses mot bakgrund av den i stödområdet ofta begränsade och traditionella arbets- marknaden. Jag har därför tidigare föreslagit att utvecklingsfondema i stödområdet bör tillföras särskilda resurser för stöd och insatser riktade till kvinnor som startar företag (avsnitt 7.5).

För att dagens hushåll med två försörjare skall kunna flytta från en ort

till en annan ställs stora krav på arbetsmarknadens differentiering. I stöd- områdena kan det ibland vara problem att samtidigt finna arbetstillfällen till två personer. I dessa fall kan medflyttandebidraget bidra till att under- lätta den anpassningsproccss som flyttning av ett hushåll innebär. Jag har därför tidigare föreslagit att medflyttandebidraget skall kunna utbetalas under två år i stället för som nu under ett år (avsnitt 8.8).

Många bedömare pekar på gles- och landsbygdens ensidiga kultur- och fritidsutbud som en bidragande orsak till att kvinnor flyttar därifrån. Jag anser det därför vara väsentligt att kultursatsningar görs så att de ger utrymme för kvinnor att skapa det kulturklimat som de efterfrågar och därmed kunna berika sig själva och sin bygd. Det är också viktigt att kommunerna i sin fritidsplanering uppmärksammar flickors/kvinnors be- hov. Jag har därför tidigare föreslagit att anslaget för regionala utvecklings- insatser skall kunna användas bl.a. för kulturinsatser riktade mot bl.a. kvinnor i glesbygd (avsnitt 8.9).

Inom det regionalpolitiska företagsstödet finns en regel om könskvote- ring. Enligt denna skall minst 40% av vardera könet anställas i den rekrytering som görs med hjälp av stödet. Regeln har, även om målet om 40% inte till fullo uppnåtts, lett till bl. a. kvalitativa förbättringar såväl för företag som för de kvinnor som omfattas av det. Jag har därför tidigare föreslagit att könskvoteringsregeln för det regionalpolitiska stödet skall be- hållas i sin nuvarande omfattning (avsnitt 7.2.1.2).

Hänvisningar till S8-14

9. Regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder inom vissa samhälls- och politikområden

Mitt förslag: Regionalpolitiska medel anslås för vissa infrastruktur- insatser i kombination med ekonomiska och andra åtgärder från andra samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen.

Kommittén: Kommittén har inget samlat förslag av denna karaktär. Däremot föreslår kommittén att ett anslag för Ersättning till vattenkrafts- regioner inrättas. Medlen skall tas in genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft. Från anslaget föreslås medel användas till bl.a. infrastruktu- rinsatseri inlandet. Därutöver föreslår kommittén insatser inom vissa sek- torer. Dessa förslag harjag behandlat i avsnitt 8.

Remissinstanserna: Eftersom utredningen inte föreslagit ett samlat an- slag för dessa ändamål finns inga uttalade remissynpunkter i denna fråga. Däremot instämmer många remissinstanser i bedömningen att olika in- frastrukturinsatser behövs i de prioriterade områdena. Många remissorgan ifrågasätter dock kommitténs förslag till finansiering genom återföring av övervinster på äldre vattenkraft.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare betonat att åtgärder inom många politikområden har betydelse för den regionala utvecklingen. Jag har också

redogjort för utvecklingen inom ett stort antal samhälls- och politikområ- den och pekat på en rad faktorer som var och en för sig eller i kombination med varandra kan vara viktiga förutsättningar för att nå en positiv utveck- ling i utsatta orter eller regioner.

I vid mening ger alla dessa faktorer tillsammans de förutsättningar. den infrastruktur, som olika samhällsorgan och företag i en region är beroende av för att t. ex. utveckla näringslivet.

Jag har tidigare (avsnitt 6) förordat huvudprincipen att varje samhälls- sektor, som en integrerad del av sektorspolitiken. skall utforma verksam- heten så att de regionalpolitiska målen uppfylls. Varje samhälls- och politik- område bör alltså ha ansvaret för att den egna verksamheten anpassas och inriktas efter kraven på regional utveckling och efter de skiftande behoven i olika regioner. Jag har också redovisat organisatoriska och planeringsmässiga åtgärder för att uppnå en förbättrad sådan anpassning och samordning av olika sektorsåtgärder.

.Jag anser dock att användning av regionalpolitiska medel kan vara motiverade i vissa fall. Jag kan nämna några exempel. Vissa projekt. t. ex. inom teknikspridningsområdet, kan beröra flera sektorer på ett sådant sätt att ordinarie sektorsmedel inte kan täcka de behov som finns. I andra fall kan regionalpolitiskt angelägna men udda projekt vara svåra att passa in i ordinarie budgetprocess. Genom att åtminstone delvis använda regional- politiska medel kan projektet eventuellt tidigareläggas och/eller ges en regionalpolitiskt mer intressant inriktning. Rent generellt kan också sägas att många projekt inte går att förutsäga, eftersom utvecklingsarbetet måste få drivas efter resp. regions förutsättningar. Alternativet vore att inom varje sektor avsätta medel som reserveras för projekt som kan bli aktuella. Jag anser emellertid att flera skäl talar för att det bör finnas vissa flexibla medel inom regionalpolitiken.

Kommittén föreslår att en del av vinsterna från vattenkraft, producerad vid äldre kraftverk, skall användas för att bl. a. finansiera infrastrukturåt- gärder i inlandet. En utredning (dir.1989:63) har nyligen tillsatts för att utreda frågor om kraftföretagens vinster. Till utredarens uppgifter hör bl.a. att pröva hur vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där de genereras. Utredaren skall bl. a. pröva hur sådana medel kan finansiera olika samhällsinsatser som bidrar till den regionala utveck- lingen i vattenkraftsregionerna.

Kommittén har även vissa andra förslag av infrastrukturkaraktär. Bl.a. föreslås ett regionalpolitiskt anslag för kompetensutveckling.

Mot bakgrund av behoven i de prioriterade regionerna föreslår jag nu en samlad lösning som innebär att 330 milj. kr. av regionalpolitiska medel anvisas för särskilda infrastrukturåtgärder. Det bör ankomma på regering- en att utforma reglerna för medlens användning m.m. För riksdagens information vill jag dock anföra följande.

Resurser och geografiska områden

Behoven av förstärkt infrastruktur är störst i norra Sveriges inland. Av medlen beräknar jag därför att 200 milj. kr. skall avse stödområde I.

Ansvaret för initiativ och genomförande bör delegeras till regional nivå. Därför bör länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län tillsammans utarbeta förslag till hur dessa medel skall användas. Jag återkommer till ändamålen.

Resterande medel, 130 milj. kr., bör disponeras av regeringen och avse sådana beslut som bör fattas på central nivå. Geografiskt bör dessa medel avse kompletterande insatser i stödområde ], insatser i stödområde 2 samt vissa insatser i stödjepunkter i anslutning till stödområdena. När det gäller tillfälliga medel för forskning och utveckling vid mindre och medelstora högskolor har jag även föreslagit (avsnitt 8.7) att vissa medel skall anvisas högskolorna i sydöstra Sverige.

Utöver dessa särskilda medel bör länsstyrelserna i samtliga län, med projektmedel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, ha möjlighet att bedriva sektorssamordning och stödja mindre infrastrukturprojekt. Detta bör ha särskild betydelse för glesbygds- och landsbygdsområden. Jag återkommer till medelsfrågan (avsnitt 16).

Beslutsnivåer

De projekt av infrastrukturkaraktär som länsstyrelserna bör kunna stödja med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser bör avse mindre projekt som kan beslutas på länsnivå tillsammans med olika sektorsorgan.

Det gemensamma anslaget för stödområde ] bör avse större projekt av gemensam betydelse för hela eller stora delar av regionen. Därför bör anslaget inte kunna delas upp mellan berörda länsstyrelser. Avsikten är att ge berörda län ett avgörande inflytande inom den givna ramen. Vidare anser jag att det är angeläget att planeringen och genomförandet ges en bred lokal förankring. Länsstyrelserna bör därför svara för att kommuner- na i regionen liksom andra berörda organ ges möjlighet att medverka i arbetet. Huvudinriktningén bör vara insatser som inte kräver nationella ställningstaganden. Dessa medel är ett nytt inslag i regionalpolitiken och insatserna bör samordnas med beslut som måste fattas centralt. Därför kommer jag att föreslå en beredningsprocess som ger regeringen möjlighet att göra avvägningar mellan beslut om de regionala medlen, de medel som regeringen eller myndigheter disponerar, och sådana beslut i övrigt som måste fattas centralt. Genomförandet bör sedan länsstyrelserna, så långt möjligt. svara för. En sådan beredningsprocess syftar bl. a. till att ge största möjliga effekt av de regionala medlen. så att de t.ex. inte används där ordinarie sektorsmedel bör användas.

De medel som disponeras av regeringen avser åtgärder där besluten bör fattas på central nivå.

Riktlinjer Eftersom flexibiliteten är mycket viktig anserjag inte att det finns skäl att sätta upp detaljerade regler med angivande av ändamål etc. I princip bör

medlen få användas till projekt som förbättrar förutsättningarna för en positiv utveckling i de prioriterade regionerna och där andra medel inte är tillämpliga.

Jag har vid mina redovisningar av olika politikområden lämnat exempel på ändamål till vilka ett infrastrukturanslag bör kunna användas. Det kan således handla om tillfälliga medel för forskning och utveckling för att förstärka kompetensen vid vissa mindre och medelstora högskolor, initial- insatser för att stödja regionalpolitiskt angelägen kollektivforskning, sär- skilda satsningar på utrustning som innebär förbättrade möjligheter att bedriva olika utbildningar och samverkan mellan flera utbildningsanord- nare, teknikspridningsprojekt, samverkansprojekt inom offentlig sektor, turistprojekt som vandringsleder m. m., miljöinsatser av turistisk betydelse, kultursatsningar, samordnade trafikprojekt, åtgärder för kvinnors företa- gande etc. Jag anser däremot inte att investeringar av typen vägar,järnvägar, flygplatser osv. bör komma ifråga.

Medlen är inte avsedda att ersätta ordinarie statliga stöd inom olika områden. Användningen av dessa inf'rastrukturmedel får således inte inne- bära att ordinarie statsbidrag sänks i de prioriterade regionerna. De bör inte heller avse reguljär drift. Vidare skall medlen inte kunna användas till direkt företagsstöd eller t.ex. som kapitaltillskott till investment- och utvecklingsbolag etc. Dessutom bör huvudprincipen vara att använda infrastrukturmedlen i kombination med sektorsmedel. Samfinansiering- med privata finansiärer bör också vara möjlig. Länsstyrelserna bör inte ensamma svara för finansieringen av verksamheter med dessa medel. Därmed kan de regionalpolitiska medlen också få betydelse för fömyelse- processen i olika verksamheter.

Jag kommer senare (avsnitt 13) att föreslå att ERU får till uppgift att utvärdera effekter m.m. av infrastrukturinsatsema.

Hänvisningar till S9

10. Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd 10.1 Allmän inriktning

. Min bedömning: Insatserna bör vara offensiva och utvecklingsinrik- tade och syfta till att ta tillvara glesbygdens och landsbygdens resur- ser. Glesbygdsstödet bör liksom hittills förbehållas de av länsstyrelser- na avgränsade glesbygdsområdena. Stödet bör förenklas och förbätt- ras. Samordningen av olika samhällssektorers agerande bör förbättras och insatser göras för att förstärka den lokala infrastrukturen.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén menar att de strategier som den redovisat för de prioriterade landsdelarna har relevans också med ett glesbygds— eller landsbygdsperspektiv på dessa delar av landet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser saknar förslag till en samlad

strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. De menar att det behövs en samlad landsbygdspolitik för 1990-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken. Glesbygdsdele- gationen menar att kommittén inte heller tagit till sig den arbets— och planeringsmetod som tillämpats under landsbygdskampanjen, som inne- bär arbete nerifrån och upp.

Skälen för min bedömning: Som underlag för mina förslag och bedöm- ningar avseende glesbygds— och landsbygdsinsatser har jag, förutom den regionalpolitiska kommitténs betänkande samt remissynpunkter, haft det av glesbygdsdelegationen utarbetade landsbygdsprogrammet samt förslag från folkrörelsernas landsbygdsriksdag i Umeå våren 1989.

Jag har tidigare (avsnitt 3) angett de övergripande målen för regionalpo- litiken där jag betonade ekonomisk tillväxt. rättvis fördelning samt valfri- het i boendet. En av förutsättningarna för ett fungerande skogsbruk och upprätthållande av många strategiska funktioner i övrigt i glesbygden och på landsbygden är bl.a. att byar och samhällen kan överleva och utvecklas. På så sätt skapas också möjlighet att ta tillvara glesbygdens resurser. Det är mot denna bakgrund som glesbygds- och landsbygdspolitiken i ett natio- nellt pcrspektiv utgör en viktig del av regionalpolitiken.

Som jag tidigare framhållit (avsnitt 4.6) råder det stora skillnader mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden vad gäller utveckling och för- utsättningar för sådan. Även inom respektive område råder många gånger stora olikheter. Detta ställer krav på skilda insatser samt lokala anpass- ningar och lösningar. Jag betonade tidigare också att den utpräglade gles- bygden. när det gäller insatser av olika slag, även fortsättningsvis måste prioriteras.

Med denna utgångspunkt anser jag det naturligt att glesbygdsstödet även fortsättningsvis förbehålls den utpräglade glesbygden.

Att främja näringslivets utveckling i glesbygden, och då särskilt småföre- tagsamheten, med hjälp av glesbygdsstöd är emellertid inte tillräckligt för att trygga en långsiktigt positiv utveckling. Det fordras kompletterande in- satser inom många samhällssektorer och en satsning på den lokala infra- strukturen. För att glesbygden och landsbygden skall kunna utvecklas eko- nomiskt, socialt och kulturellt krävs en helhetssyn där myndigheter, verk och organisationer på alla nivåer samverkar. Viktigt i detta sammanhang är att på olika sätt, genom flexibla lösningar, få till stånd en samordning av olika samhällssektorers verksamheter i glesbygd. Om så inte sker riskerar de näringslivsfrämjande insatserna med hjälp av t. ex. glesbygdsstöd att på sikt ha varit förgäves. Jag har tidigare (avsnitt 8) redogjort för olika sektorer med stor regionalpolitisk betydelse och återkommer (avsnitt 10.3) till en sum- mering av dessa sektorers betydelse från glesbygds- och landsbygdssyn- punkt.

Ett ytterligare förbättrat glesbygdsstöd samt en utbyggd sektorssamord- ning är några av hörnstenarna i glesbygdspolitiken. Därutöver vill jag särskilt lyfta fram några områden som kommer att få stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling på 1990-talet.

Glesbygds- och landsbygdsinsatserna måste ha en sådan inriktning att de medverkar till att ta tillvara den mänskliga kraften och de lokala

resurserna. Det gäller också att förbättra kvinnornas förutsättningar för att bo och verka på landsbygden. Väl fungerande boendemiljöer med tillgång till service är också betydelsefulla. Det är vidare viktigt att satsa på kompetens genom förbättrade utbildningsmöjligheter. Kommunikationer- na är också viktiga, såväl för person- och godstransporter som för teleöver- föringar. Ytterligare ett område som har stor betydelse för utvecklingen är kulturen, inte minst som identitetsskapande faktor.

Den lokala resursmobiliseringen är på väg att ge resultat i glesbygden. Människor har gått samman i bygdekommittéer. sockenråd, kooperativ eller i annan organisationsforrn för att utveckla sin bygd. Arbetet bedrivs ofta med stöd från kommun, länsstyrelse eller andra organ. Dessa arbets- former har medfört att många idéer kommit fram och även är under förverkligande. Det bör även fortsättningsvis vara en viktig uppgift för länsstyrelserna att stödja sådana här utvecklingsprojckt med medlen för regionala utvecklingsinsatser.

Jag återkommer (avsnitt 16) till medelsfrågan. Redan nu vill jag emeller- tid anföra att jag anser att projektmedlen i ökad utsträckning och på ett friare sätt bör kunna användas för att utveckla närmiljön genom satsning- ar på vissa typer av infrastruktur. Detta gäller i glesbygden men även på landsbygden. Givetvis förutsätter jag då att länsstyrelsen i sin medelsan- vändning, gör de geografiska avgränsningar och avvägningar mellan olika ändamål som gäller för anslaget Regionala utvecklingsinsatser. lnsatsema bör styras efter problemens svårighetsgrad. Det bör ankomma på länssty- relsen att bedöma behovet av att utarbeta ett särskilt landsbygdsprogram. En del län har redan gjort detta. Det bör i varje fall inför kommande anslagsframställningar utarbetas ett material som belyser hur länsstyrelsen bedriver sina landsbygdsinsatser och utifrån vilka kriterier detta sker. Ett sådant material ger en utvärderingsmöjlighet för länsstyrelsen, den nya glesbygdsmyndigheten (avsnitt 10.5) och regeringen, som i sin tur kan ligga till grund för nya riktlinjer för verksamheten.

Innan jag går över till mina förslag om förändring av glesbygdsstödet vill jag slå fast att glesbygds- och landsbygdspolitiken är en betydelsefull del av den samlade regionalpolitiken. Detta i sin tur innebär att den förstärkning av de regionalpolitiska insatserna som jag föreslår kommer att få stor betydelse för människorna i glesbygd och landsbygd, även om förslagen inte alltid har en direkt glesbygds- eller landsbygdspolitisk etikett.

Hänvisningar till S10

10.2. Glesbygdsstödet

Mitt förslag: Glesbygdsstöd skall fortsättningsvis lämnas i form av stöd till företag och stöd till kommersiell service. Stöd till intensifi- erade kommunala sysselsättningsinsatser och stöd till samhällelig service skall upphöra som stödformer inom glesbygdsstödets ram. Till dessa ändamål kan i stället andra former av samhällsstöd läm-

nas. Högsta belopp för avskrivningslån vid stöd till företag höjs från

300 000 kr. till 350 000 kr.

— Avskrivningslån skall även kunna lämnas till immateriella inves- teringar.

— Högsta belopp för avskrivningslån till uthyrningsstugor höjs från 45000 kr. till 50000 kr.

— Högsta belopp för servicebidrag till kommersiell service höjs från 60000 kr. till 80000 kr.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén anser, att det är angeläget att utveckla de stödformer inom glesbydsstödet som inte direkt riktas till företagen utan mer riktas mot att förbättra närmiljön. Kommittén föreslår att den särskilde utredaren som bör tillsättas för att lämna förslag till ett förändrat transportstöd, i sitt arbete bör inkludera godstransportstödet som finns inom ramen för glesbygdsstödet.

Remissinstanserna: De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning att erfarenheterna av stödet är mycket goda. Glesbygdsdelegationen och länsstyrelsen i Värmlands län menar att stödet kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivt. De anser att glesbygdsstödet bör vara ett basstöd och inte ett komplement till andra stödformer. Lantbruksstyrelsen m.fl. anser att stöd även bör kunna lämnas till s.k. mjuka investeringar t.ex. till marknadsförings- och pro- duktutvecklingsinsatser.

Konsumentverket menar att stödet till kommersiell service givit mycket goda effekter, men menar att det ytterligare kan förbättras. Bl.a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000 kr. till 100000 kr., förhöjt stöd till investeringar i utrustning för bensingasåtervinning och till investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsstödet bedöms, såväl av den regional- politiska kommittén som de flesta remissinstanserna, fungera väl. Gles- bygdsstöd lämnades under budgetåret 1988/89 med 233 milj. kr., vilket innebar att en tredjedel av länsstyrelsernas medel för regionala utveck- lingsinsatser användes till glesbygdsstöd. Stödet har ökat i omfattning år från år, vilket helt förklaras av att stödet till företag nått ut till allt fler sökanden. Det är också ofta detta stöd som avses när glesbygdsstödet be- skrivs som flexibelt och obyråkratiskt.

Stöd till kommersiell service lämnades budgetåret 1988/89 med ca 35 milj. kr. till omkring 200 butiker i glesbygd. Detta stöd har verksamt

bidragit till att trygga dagligvaruförsörjningen för permanent- och fritids- boende i glesbygd.

Båda dessa stödformer har enligt min mening visat sig fungera mycket väl. varför jag inte anser att det behövs några stora förändringar i stödbe- stämmelserna. Däremot finns det anledning att uppmärksamma behovet av uppföljning och utvärdering av stöden. Riksdagens revisorer har i en granskning konstaterat att de berörda myndigheterna ofta inte har möjlig- het att fortlöpande följa upp de stöd som ges. Orsaken sägs inte bara vara brist på personella resurser, utan också att det saknas ändamålsenliga uppföljnings- och utvärderingsmetoder. Vad gäller den sistnämnda frågan bör det enligt min mening ankomma på den nya glesbygdsmyndighet,som jag kommer att föreslå ska inrättas (avsnitt 10.5). att ta fram sådana metoder och i övrigt bistå de berörda myndigheterna med rådgivning och utbildning i upplöljningsfrågor.

Huvudansvaret för den direkta uppföljningen ligger således på länssty- relserna, både vad gäller glesbygdsstödet och användningen av projekt- medlen, vilka kan användas för övriga glesbygds- och landsbygdsinsatser. Som riksdagens revisorer påpekat finns ett behov av förbättrad uppfölj- ning. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.l.5) redovisat min syn på hur uppfölj- ningen av det regionalpolitiska företagsstödet kan förbättras. På liknande sätt bör uppföljningen av glesbygdsstödet och projektverksamhetcn kunna förbättras. Enligt min mening bör därför en del av projektmedlen kunna avsättas för uppföljningsändamål. Vidare bör den nya glesbygdsmyndighe- ten, utöver den utbildnings- och rådgivningsroll jag nyss nämnt, få i uppgift att göra centrala utvärderingar av glesbygds— och landsbygdsinsats- erna. Det bör slutligen ankomma på regeringen att klarare ange riktlinjer för verksamheten, som ger bättre möjlighet att mäta graden av måluppfyl- lelse.

Vad gäller stödet till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser och stödet till samhällelig service har även dessa haft positiva effekter. Båda stödformerna tillkom omkring år 1970. Till skillnad från stödet till företag var bakgrunden till dessa stöd snarare defensivt än offensivt. Glesbygdspolitiken har ändrat inriktning sedan dessa stöd infördes. Insat- ser inom andra politikområden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken har också förändrats, bl.a. har de traditionella beredskapsarbetena minskat i omfattning. Vidare har länsstyrelsernas resurser för regional projektverk- samhet m.m. tillkommit och kraftigt förstärkts. Det är dessa grundläggan- de förändringar i förutsättningarna för den offensiva glesbygdspolitiken som lett mig fram till slutsatsen att något behov att regelstyra dessa båda stödinsatser inom ramen för glesbygdsstödet inte längre föreligger.

Enligt den regionalpolitiska kommittén visar landsbygdskampanjens budkavlar att det, utöver glesbygdsstöd till företag, finns behov av insatser inom många andra områden som t.ex. serviceförsörjningen, föreningsli— vet, värnet om det öppna landskapet. kulturmiljön osv. Jag delar kommit- téns uppfattning att behovet av att förbättra närmiljön på dessa områden är stora. Jag menar emellertid att dessa behov bäst kan tillgodoses genom en friare användning av medlen för regionala utvecklingsinsatser. Ett särskilt regelverk för sådana insatser inom glesbygdsstödcts ram skulle inte

underlätta strävandena att åstadkomma flexibla och lokalt anpassade lös- ningar. Snarare skulle risken öka för stelbcnthet och byråkrati. Jag åter- kommer i det följande till skälen för mina förslag beträffande de olika stödformerna.

Stöd til/företag

Nästan två tredjedelar av glesbygdsstödsmedlen används till avskrivnings- lån för investeringar i företag. Under senare år har 1 600— 1 800 småföre- tag årligen fått sådant stöd, vilket resulterat i att omkring 1 500 hel- eller deltidsarbeten beräknas ha tillkommit varje år.

Utöver dessa direkta sysselsättningseffekter har kringeffekter uppstått i form av bibehållandet av service och ett bättre tillvaratagande av de lokala resurserna. För många har stödet givit en möjlighet att bo kvar och försörja sig i sin hembygd. Inte minst viktigt har varit att stödet underlät- tat övergång till kombinationssysselsättning för t.ex. småjordbrukare i norra Sverige. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har noterat detta och också föreslagit att glesbygdsstödsinsatserna bör förstärkas med 100 milj. kr. Detta förslag kommer att behandlas i särskild proposition om livsmedelspolitiken senare i vår.

Beloppsgränserna för stödet till företag och uthyrningsstugor höjdes senast den ljuli 1988. Jag anser att en viss uppräkning med hänsyn till prisutvecklingen nu är motiverad.

Det särskilda stödet till godstransporter direkt till företag föreslår jag överfört från stödet till samhällelig service till stödet till företag. Den sär- skilda utredaren, som kommunikationsministern tillkallat beträffande de regionalpolitiska transportstöden (se avsnitt 8.10), kommer att behandla även det särskilda stödet till godstransporter i glesbygd.

Jag har tidigare (avsnitt 7. 2 .1. 3) föreslagit förbättrade möjligheter att lämna regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella eller s. k mjuka inve- steringar. Även inom glesbygdsstödets ram finns önskemål om att kunna lämna avskrivningslån till andra investeringar än till investeringar i bygg- nader och maskiner. Det gäller framför allt stöd till produktutveckling och marknadsföring.

För närvarande kan kreditgaranti för lån lämnas för sådana investering- ar som görs i direkt samband med att stöd lämnas till investeringar i byggnader eller maskiner.

Verksamheter inom den privata tjänstesektorn och många verksamheter som startas av kvinnor kräver ofta inte så dyra fysiska investeringar. Det kan också konstateras att huvuddelen av företagsstödet går till manliga företagare. Inte minst för att stimulera företagsamheten bland kvinnor i glesbygd bör det därför öppnas möjlighet att räkna in även s.k. mjuka investeringar i stödunderlaget vid bestämmande av stödets storlek. Lik- som vad som gällt för kreditgarantier bör denna möjlighet begränsas till att avse stöd i samband med att stöd lämnas till fysiska investeringar. Den nya möjligheten får alltså inte utvecklas dithän att stöd kan lämnas i form av driftbidrag, vilket tidigare. i strid med bestämmelserna skett i vissa län när det gällt hanteringen av kreditgarantier. Jag avser återkomma till

regeringen med förslag till närmare bestämmelser om hur stödet i denna del bör utformas.

För små företag i glesbygd är det ofta svårt att nå ut på marknaden med sina produkter. Ofta är volymerna som produceras också för små för att vara intressanta för uppköparna. En ökad samverkan mellan företagen i en bygd kan här ge samordningsfördelar t.ex. vad gäller marknadsföring, transporter, bokföring, utbildning och rådgivning m.m. Länsstyrelserna bör med hjälp av sina medel för regional projektverksamhet kunna stödja sådana samordnade marknadsföringsinsatser m.m.

Samverkan kan också ske i kooperativ form. Den kooperativa företags- forrnen bör ha goda förutsättningar att utvecklas i glesbygden. Under 1980—talet har insatser gjorts för att stödja utvecklingen av kooperationen, bl.a. genom Kooperativa rådet. Under de senaste åren har ca 15 lokala eller regionala kooperativa utvecklingscentra byggts upp med stöd från rådet. Till dessa centra kan allmänheten vända sig för att få ekonomisk och juridisk rådgivning och annat stöd i samband med start av kooperativa företag. De utgör med sin speciella kompetens ett värdefullt komplement till annan företagsrådgivning. Länsstyrelserna bör liksom hittills via med- len för regional projektverksamhet kunna medverka i finansieringen av denna verksamhet.

I glesbygden har kooperativa företag kunnat få glesbygdsstöd. Gles- bygdsdelegationen anser att insatserna för att stödja den nykooperativa verksamheten bör ökas ytterligare med särskild inriktning på landsbygden. Enligt min mening bör det ankomma på länsstyrelserna att inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet uppmärksamma behovet av rådgivning och stöd till kooperativa verksamheter. När det gäller utbildning i koope- rativa frågor bör, förutom nämnda kooperativa utvecklingscentra, även folkhögskolorna ha en viktig roll. Den regionalpolitiska kommittén menar att Kooperativa rådet bör ges i uppdrag att studera behovet av företags- stödjande åtgärder riktade till producentkooperativ i småföretagsform. Något särskilt uppdrag härför behövs enligt min mening inte, eftersom det redan ingår som en naturlig del i rådets verksamhet.

Vad slutligen gäller handläggningen av stödet till företag så har länssty- relsen enligt förordningen (19852619) om glesbygdsstöd ansvar för den. Länsstyrelsen får dock överlämna prövningen av ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden till lantbruksnämnden eller den regionala utveck- lingsfonden. I ett fåtal län utnyttjas denna möjlighet vad gäller utvecklings- fonden. Däremot handlägger lantbruksnämnderna i de flesta län stöd till företag inom de areella näringarna.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.5) behandlat frågan om handläggningsord- ning för det regionalpolitiska företagsstödet och därvid förordat att läns- styrelserna ensamma bör ha i uppgift att pröva ärenden om sådant stöd. l konsekvens härmed kan det finnas anledning att överväga, om även hand- läggningen av glesbygdsstödet bör ges samma inriktning. Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att någon sådan ändring inte bör göras. I det fåtal län där den regionala utvecklingsfonden handlägger stödet till företag, sker detta sedan mycket lång tid tillbaka och i inarbetade former. Eftersom länsstyrelserna själva bedömt denna handläggningsordning som

lämplig, anser jag inte att någon ändring genom beslut av regeringen bör ske. Vad slutligen gäller lantbruksnämndemas handläggning av stödet, kommer frågan om överlämnande av beslutanderätt från länsstyrelserna att lösas automatiskt, när lantbruksnämnderna inordnas i länsstyrelserna i samband med genomförandet av den samordnade länsförvaltningen.

Stöd till kommersiell service

Sedan 1973 har 245 milj. kr. lämnats i stöd till kommersiell service i glesbygd i form av investeringsstöd, driftstöd/servicebidrag och hemsänd- ningsbidrag. Stöd har lämnats till dagligvaruservice— och drivmedelsföre- tag på ca 1000 platser. Butiksstrukturen i glesbygden har härigenom för- ändrats relativt långsamt under l980—talet. Enligt konsumentverket är dock det kvarvarande butiksnätet så glest att ytterligare nedläggningar i många fall kommer att medföra mycket negativa effekter på hushålls—, kommunal- och samhällsekonomisk nivå.

Den 1 juli 1988 ersattes det tidigare driftstödet av ett servicebidrag samtidigt som beloppet höjdes från 50000 kr. till 60000 kr. Konsument- verket menar att många ansökningar visar på ett underskott som avsevärt överstiger maximibeloppet och föreslår en höjning till 100 000 kr. Jag delar verkets uppfattning att samhällets och hushållens kostnader vid en butiks- nedläggning i vissa fall blir mycket stora. Detta är också skälet till att regeringen infört det särskilda servicebidraget för att motverka nedlägg- ningar. Med hänsyn till stödets rena driftstödskaraktär och att en höjning skedde så sent som år 1988 föreslår jag att maximibeloppet sätts till 80000 kr.

Konsumentverket har föreslagit att förhöjt stöd skall kunna lämnas till vissa investeringar rörande bensingasåtervinning samt investeringar som föranleds av skärpt livsmedelslagstiftning. Verket menar att upp till 100 procent av sådana investeringar borde få finansieras med avskrivningslån, eftersom de inte medför höjd försäljningsvolym. Regeringen har en gång tidigare, i samband med investeringar i anläggningar för blyfri bensin, medgett en tillfällig möjlighet att lämna förhöjt stöd. Skälet var dels att underlätta för glesbygdsbutiker att genomföra sådana relativt kostsamma investeringar, dels att påskynda att investeringar i sådana anläggningar gjordes i glesbygden.

Av konsumentverkets yttrande framgår inte vilka investeringsvolymer det kan komma att röra sig om i de fall verket nu aktualiserar. Jag vill samtidgt erinra om att stödet till kommersiell service redan är generöst, just för att det syftar till att bevara dagligvaruförsörjningen i glesbygd. Utöver ett avskrivningslån på 50 procent kan således såväl investeringslån som kreditgaranti lämnas till sådana investeringar som konsumentverket tar upp. Jag är därför för närvarande inte beredd att föreslå något förhöjt stöd till dessa ändamål. Inte heller finner jag skäl att, som konsumentver- ket föreslår, införa som regel att kommuner i prioriterade delar av inlandet ska kunna beviljas upp till 50 procent i hemsändningsbidrag. Länsstyrel- sen har redan, om synnerliga skäl föreligger, en sådan möjlighet enligt förordningen (1985: 619) om glesbygdsstöd.

Konsumentverket menar att stöd till kommersiell service även ska kun- na lämnas till annan verksamhet som samordnas med dagligvaruservicen. Jag återkommer senare (avsnitt 10.3) till sektorssamordningsfrågor som är viktiga för att bibehålla service i glesbygd och då även till finansieringsfrå- gor. Jag kan dock redan nu säga, att jag anser att det specifika stödet till kommersiell service även i fortsättningen bör förbehållas dagligvaruför- sörjningen.

Konsumentverket betonar behovet av utbildning bland glesbygdshand- larna. Enligt min mening delar dessa behovet mcd glesbygdsföretagama i stort. Just för handlarna bör handelns organisationer ha en viktig uppgift i medverkan till kompetenshöjning hos medlemmar och andra. I övrigt bör länsstyrelserna i samverkan med olika utbildningsanordnare medverka till utbildningsinsatser för olika företagarkategorier.

Den regionalpolitiska kommittén tar upp bokhandeln som en viktig lokal kontaktpunkt i ett kulturellt nätverk och konstaterar att ett 80-tal kommuner saknar sådan. Många av dessa kommuner finns i de priorite- rade landsdelarna, varför det där, enligt kommitténs mening, bör vara möjligt att lämna regionalpolitiskt stöd för etablering av bokhandel.

Bokhandeln fyller enligt min mening en viktig kulturpolitisk funktion, och utgör en betydelsefull del av den kommersiella servicen. Samtidigt vill jag, vad gäller möjligheten att lämna stöd, erinra om att det inom ramen för glesbygdsstödet redan finns möjlighet att lämna stöd till fackhandels— service till vilken bokhandeln räknas — om det är av särskild betydelse för konsumenterna i ett glesbygdsområde.

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser, s.k. lKS—verk- samhet, påbörjades som försöksverksamhet redan år 1971. Syftet var att ge arbete till i första hand äldre lokalt bundna personer. År 1979 inordnades IKS-verksamheten i glesbygdsstödet. Budgetåret 1988/89 avsatte länssty- relserna knappt 30 milj. kr. till [KS-verksamhet.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade 1986 en utvärdering av [KS- verksamheten (Dnr 1985:680). RRV ansåg att stödets syfte och inriktning borde preciseras, dvs. om det skall vara regional- eller arbetsmarknadspo- litiskt. Vidare konstaterade RRV att de objekt som finansierades med hjälp av lKS—medel rymdes inom glesbygdsstödsförordningens ramar, även om det fanns fall som låg på gränsen till normal kommunal verksam- het. IKS-verksamheten bedömdes emellertid som rutiniserad med dålig fantasi vad gäller inventering av de arbetslösas sysselsättningsbehov. Slut- ligen påpekade RRV att endast 57% av antalet dagsverken utförts av den egentliga målgruppen, dvs. äldre lokalt bunden arbetskraft. RRV definie- rade då äldre som personer över 45 år. RRV ifrågasatte rimligheten i detta liksom den mycket låga andelen kvinnor i IKS-verksamheten (5 %).

Ett viktigt argument för [KS-verksamheten har tidigare varit att de traditionella beredskapsarbetena var stora och kapitalkrävande. t. ex. väg- byggen, och därför inte anpassade till de speciella förhållandena i glesbygd eller till målgruppen. Under senare år har emellertid de sysselsättningsska-

pande åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken förändrats kraftigt (se även avsnitt 8.8). Inte minst viktigt är tillkomsten av medel för otraditio- nella insatser som medger utrymme för att välja den mest effektiva insat- sen för att lösa ett problem. Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet redovisat i budgetpropositionen riktar sig de arbetsmarknadspolitiska åt- gärderna främst till de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Som exempel nämnde hon då bl. a. långtidsarbetslösa. deltidsarbetslösa, arbets- handikappade och äldre lokalt bunden arbetskraft. Detta är grupper som har svårigheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden även i goda konjunkturlägen, vilket alltså inte minst gäller lokalt bunden äldre arbets- kraft i glesbygden.

Enligt min mening finns mot bakgrund av den nya inriktningen av arbetsmarknadspolitiken inte längre något skäl att bibehålla ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt instrument inom ramen för glesbygdsstödet. I denna fråga har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

De medel som frigörs inom länsanslaget, genom att IKS-verksamheten slopas, kan i stället användas till att ge fler företag i glesbygd investerings- stöd och därmed skapa bestående arbetstillfällen. 1 den mån IKS-medel använts till projekt i enskild regi, t.ex. upprustning av verkstadslokaler, bör företagsstödet fortsättningsvis vara den stödform som används.

Stöd till samhällelig service

Stödet har sitt ursprung i socialstyrelsens försöksverksamhet med social service i glesbygd från slutet av 1960-talet. Verksamheten inordnades 1979 i glesbygdsstödet.

Stödet kan lämnas till kommuner och landstingskommuner för att täcka kostnaderna för särskilda insatser avseende främst vård eller service för äldre eller handikappade samt aktiviteter för barn och ungdom. Stödet har emellertid i ringa grad använts till verksamhet som avser service och omsorg. I stället har huvuddelen av medlen använts till upprustning av samlingslokaler. Under det senaste budgetåret lämnades 16 milj. kr. som stöd till samhällelig service.

För stöd till investeringar i samlingslokaler finns ett särskilt anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Efterfrågan på medel från detta anslag överstiger regelmässigt efterfrågan. Jag vill emellertid erinra om den ändring i reglerna för stöd till samlingslokaler som genomfördes den 1 juli 1989, och som främjar mindre lokaler, bl. a. på landsbygden. Den regional- politiska kommittén har föreslagit att glesbygden bör prioriteras vad gäller medel för stöd till samlingslokaler. Genom den regeländring som jag nyss refererade till, bör de ofta små samlingslokalerna i glesbygd få en viss förbättring av möjligheten att få stöd. Dessutom medverkar kommunerna i många fall till upprustning av samlingslokaler. De s.k. bygdemedlen används också till förbättringar av samlingslokaler i norra Sverige.

Slutligen bör konstateras att länsstyrelserna redan i dag använder med- len för regional projektverksamhet till projekt som rör samordnad service- försörjning. Den friare användning av medlen för Regionala utvecklings- insatser som jag kommer att föreslå (avsnitt 16) gör att det, enligt min

min mening, saknas anledning att inom ramen för glesbygdsstödet särskilt reglera stöd till samhällelig service.

Det särskilda stödet direkt till företag för godstransporter. som kan lämnas inom ramen för stödet till samhällelig service, bör dock inte hanteras inom ramen för projektmedlen. Denna särskilda godstransport- fråga kommer att behandlas inom ramen för det uppdrag som regeringen (kommunikationsministern) lämnat i fråga om det framtida transportstö- det i sin helhet. [ avvaktan på förslag från utredningen bör denna stödform tills vidare föras in under stödet till företag.

Hänvisningar till S10-2

10.3. Sektorsfrågor

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall, i första hand i glesbygdsområden, kunna ta upp överläggningar om alternativa lösningar för att sam- ordna offentlig scrvicc med annan på orten existerande verksamhet innan statlig service får läggas ned.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att ingen offentlig ser- vice får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter till samord- ning har prövats samt att posten bör utgöra en basresurs i en sådan prövning. Som stöd vid en sådan prövning anser kommittén att länsstyrel- sen ska fungera.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser understryker behovet av en helhetssyn och en bättre samordning mellan myndigheter, verk och organi- sationer på alla nivåer. Kommitténs förslag får stöd av bl. a. Folkrörelserå- det — Hela Sverige ska leva samt glesbygdsdelegationen. Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget vällovligt men betonar att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det ska få någon verkan.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8) redovisat min syn på olika samhällssektorers betydelse för den regionala utvecklingen och då även ur glesbygds- och landsbygdsperspektivet. [ det följande vill jag betona och stryka under vissa frågor av betydelse i detta sammanhang.

Ett resultat av landsbygdskampanjen är att nya former för att ta till vara landsbygdens resurser har prövats och kontakter mellan olika intressenter har skapats eller stärkts. Försök med samordnade servicelösningar har gjorts, som har medfört bevarad eller förbättrad service till en i vissa fall lägre kostnad än om alla agerat var och en för sig. Resultatet har också blivit att sektorsgränser har luckrats upp. Detta arbete måste fortsätta och intensifieras, där allas ledstjärna måste vara de enskilda människornas behov och inte den egna sektorns.

lnomregional decentralisering är ett sätt att föra ut servicen närmare människorna. Vissa länsstyrelsers försöksverksamhet med inrättande av lokalkontor är ett sätt att praktiskt lösa servicefrågor genom att olika statliga, kommunala och privata verksamheter samlas under ett tak. En utvärdering av de hittills gjorda satsningarna av detta slag pågår för närvarande inom Civildepartementet. Erfarenheterna härav kan ligga till grund för det fortsatta arbetet med inomregional decentralisering.

Lokala kontor kan också medverka till att föra ut och samla den för landsbygden så betydelsefulla företagsrådgivningen. Det finns exempel på sådan samordning där t. ex. skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden, hus- hållningssällskapet och utvecklingsfonden verkar tillsammans.

När det gäller överväganden om indragning av statlig service i glesbygd, anser jag det nödvändigt att förstärka länsstyrelsernas roll i sektorssamord- ningen. Detta bör göras genom att det i förordningen (l982:877) om regionalt utvecklingsarbete görs ett tillägg med nämnd innebörd.

Enligt min mening bör det i fortsättningen inte få gå till så, att varje sektorsmyndighet agerar på egen hand, utan att en grundlig prövning först har skett av möjligheten att bibehålla service på landsbygden genom sam- ordning med andra verksamheter på orten. En lösning kan t. ex. vara lokal — eller i vissa fall personalsambruk.

Länsstyrelsens uppgift bör bli att tillsammans med berörda myndigheter se till att alla tänkbara alternativ verkligen prövas. Samtidigt går det inte att bortse från den inneboende konflikt som föreligger mellan kravet på ökad effektivitet hos sektorsmyndigheterna och kravet på regionalpolitiska hänsyn. Slutligen handlar det om vem som vill eller kan betala de eventu- cllt ökade kostnader som sektorsmyndigheten bedömer skulle uppkomma. Jag menar dock att den förstärkta länsstyrelserollen, även om en sådan inte heller i fortsättningen helt kan förhindra nedläggningar, bör leda till att alternativa lösningar verkligen prövas. Därvid kommer det ibland säkert också att visa sig att det finns lösningar, som även kan tillgodose kravet från sektorsmyndigheten i ekonomiskt hänseende. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Civildepartementet.

Jag har tidigare (avsnitt 8.1)förordat den s.k. blandningsmodellcn, dvs. att respektive samhällssektor bör ha huvudansvaret för att verksamheten uppfyller de krav som de regionalpolitiska målen ställer. Samtidigt före- slogjag att vissa regionalpolitiska medel, främst i kombination med ordi- narie sektorsmedel, ska kunna disponeras för vissa projekt av infrastruk- turkaraktär.

Även vad gäller olika samhällsorgans service på landsbygden bör bland- ningsmodellen gälla. Det kan dock, i samband med överväganden om alternativ till en nedläggning, uppstå vissa initial- eller övergångskostnader där en delfinansiering från länsstyrelsens sida kan erfordras. Länsstyrel- sens medel för regional projektverksamhet bör kunna användas i sådana rådrumsfall, liksom de infrastrukturmedel som jag föreslagit skall dispone- ras av de tre nordligaste länen. Däremot bör inte några kontinuerliga driftbidrag till sektorsmyndigheterna komma i fråga.

En samordnad servicelösning kan ibland också förutsätta investeringar. Sådana har hittills kunnat få stöd av länsstyrelserna genom stödet till samhällelig service inom glesbygdsstödets ram och ibland av projektmed- len. Även i fortsättningen bör projektmedlen kunna användas för detta ändamål.

Även på central nivå bör myndigheter och verk vid planering av sin verksamhet beakta konsekvenserna för landsbygdens människor. Gles- bygdsdelegationen menar att myndigheterna i sina vcrksamhetsplaner bör redovisa särskilda landsbygdsavsnitt. Enligt min mening är detta ett sätt

att uppmärksamma landsbygdsfrågornas betydelse i verksamheten. Ett annat sätt prövades i landsbygdskampanjen, där myndigheter och verk ombads redovisa till glesbygdsdelegationen vad de gjort av landsbygdspo- litisk betydelse under kampanjen, och vad som planerades efter kam- panjen. Jag menar att detta arbetssätt gav ett värdefullt material och att myndigheter och verk i fortsättningen, på begäran från den nya glesbygds- myndighet som jag senare kommer att föreslå skall inrättas (avsnitt 10.5). årligen bör göra en sådan avrapportering. Materialet bör kunna tjäna som underlag för överläggningar mellan glesbygdsmyndigheten och de olika sektorsmyndigheterna i landsbydsfrågor. Glesbygdsmyndigheten bör årli- gen till regeringen redovisa resultaten av detta arbete. Även i denna fråga harjag samrått med chefen för Civildepartementet.

Jordbruk

Jordbruket har stor betydelse som bas för sysselsättningen i glesbygd. Som jag tidigare (avsnitt 10.2) nämnt har en parlamentarisk arbetsgrupp bl. a. föreslagit att 100 milj. kr. tillförs anslaget för regionala utvecklingsinsatser för förstärkta glesbygdsinsatser. Arbetsgruppens förslag kommer att be- handlas i den livsmedelspolitiska proposition som kommer att presenteras senare i vår. Jag vill redan nu betona att jag anser att de insatser på jordbruksområdet som görs av regionalpolitiska skäl bör sätta sysselsätt- ningen i centrum och vara offensiva och utvecklingsinriktade med tonvikt på kombinationsföretagande eller alternativ sysselsättning. Detta synsätt överensstämmer med arbetsgruppens förslag.

Lantbruksverket har under senare år intensifierat sitt arbete med lands- bygdsfrågorna och antagit ett program för landsbygdsutveckling. Via åt- gärdsprogrammet förjordbruket i norra Sverige görs satsningar på kombi- nationsföretagande av stort värde för jordbruket i dessa områden. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen menar emellertid att glesbygdsstödet är ett effektivare medel, inte minst för kombinationsföretagarc. och föreslår därför ingen förlängning av det särskilda åtgärdsprogrammet utan i stället nämnda förstärkning av glesbygdsstödet.

En förändrad jordbrukspolitik kan också få konsekvenser för kultur- landskapet. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har därför föreslagit att anslaget för naturvårdsinsatser i odlingslandskapet ska tiodubblas un- der en femårsperiod.

Sedan 1987 bedrivs vid lantbruksuniversitetet ett projekt som syftar till att stimulera utvecklingen av landsbygdens näringsliv. Det bedrivs av Arbetsgruppen lantbruk och samhälle, ALA-gruppen. Intressenter och fi- nansiärer är för närvarande bl. a. lantbruksuniversitetet. arbetsmarknads- departementet, Lantbrukarnas riksförbund och statens industriverk.

En viktig uppgift för ALA-gruppen är att sprida kunskap om aktuell forskning som kan omsättas i konkreta satsningar på landsbygden. I detta syfte har en regional kontaktorganisation byggts upp. Vidare har gruppen initierat forsknings- och utvecklingsprojekt inom t.ex. alternativ odling, bioteknik och energi. Enligt min mening har ALA-gruppen via sin nät- verksuppbyggnad och projektverksamhet över sektors- och organisations-

gränser verksamt bidragit till att stimulera utvecklingen av landsbygden, där sysselsättningsaspekten satts i centrum. Jag kommer senare (avsnitt 10.5) att behandla frågan om hur ALA-gruppens verksamhet bör samord- nas med en ny glesbygdsmyndighet på central nivå.

Turism

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) behandlat turistnäringens regionalpolitiska betydelse. Enligt min mening bör det finnas betydande möjligheter att utveckla den småskaliga bygdeturismen som ett komplement till den stor- skaliga anläggningsturismen. På många håll i glesbygden pågår också såda- na satsningar, vilket resulterat i att många små företag startats. Koppling- ama till den lokala kulturen, hantverk och hemslöjd är naturlig. Det finns också exempel där bygdeturismen medverkat till att lokal livsmedelspro— duktion kunnat utvecklas genom s.k. gårdsförsäljning.

Det bör finnas en utvecklingspotential på detta område. Sveriges tu- ristråd bör kunna ha en aktiv roll i detta sammanhang. Även folkrörelser- na bör via sin organisation kunna medverka. Studieförbund och folkhög- skolor bör kunna erbjuda utbildning för dem som planerar att satsa på småskalig turism.

Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att Sveriges turistråd ska få i uppdrag att. i samverkan med berörda organisationer, kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i de prioriterade landsdelarna, och därvid särskilt beakta de förutsättningar som finns för en vidareutveckling av den små- skaliga upplevelseturismen. Turistrådet menar i sitt remissyttrande, att ett sådant uppdrag inte kan fylla någon funktion, eftersom rådet redan i dag har ett sådant ansvar och bedriver flera utvecklingsprojekt som kan be- tecknas som småskalig upplevelseturism. Rådet menar också att den bästa kompetensen när det gäller att ta tillvara olika regioners utvecklingsmöjlig- heter på turistområdet finns lokalt och regionalt. Jag delar turistrådets uppfattning om att något särskilt uppdrag inte är nödvändigt och vill särskilt ta fasta på rådets uppfattning att ett sådant skulle strida mot den arbetsfördelning som utvecklats mellan turistrådet och de regionala turist- organisationerna.

Utbildning

Inom utbildningsväsendet behövs en decentraliserad struktur för att tillgo- dose landsbygdens speciella förutsättningar. Målsättningen måste vara att förlägga utbildningen på olika nivåer så nära eleverna som möjligt. På landsbygden ställer detta krav på flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden. Vissa gymnasieutbildningar kan t.ex. möjliggöras genom samarbete mellan skola och lokala företag. Andra lösningar kan vara lokala tillvalsämnen, samverkan mellan vuxenutbildningen och ungdoms- skolan etc. Enligt min mening är det viktigt att det vid kommande föränd- ringar inom utbildningsväsendet noga beaktas att flexibla lösningar möj- liggörs som tillgodoser landsbygdens behov. Det är också viktigt att regler-

na för att anordna utbildning utformas så, att de medger samverkan mellan olika utbildningsformer och underlättar för huvudmännen att hitta lokala lösningar som ibland kan behöva vara okonventionella.

Jag delar den regionalpolitiska kommitténs uppfattning att vuxenutbild- ning och vidareutveckling av distansutbildningen är av strategisk betydel- se för landsbygdens små företag med begränsade möjligheter till intemut- bildning. Det gäller inte minst grundläggande företagarutbildning.

Folkhögskoloma och studieförbunden är betydelsefulla som kun- skapsspridare på landsbygden. Studiecirkelverksamheten under lands- bygdskampanjen har förstärkt bygdegemenskapen men även medverkat till utveckling av idéer, som resulterat i konkreta förbättringar för bygdens invånare eller till att nya företag startats. Även i fortsättningen bör studie- förbunden kunna spela en viktig roll i det lokala utvecklingsarbetet. Gles- bygdsdelegationen anser att förbunden bör få särskilt stöd härför. Jag vill då hänvisa till att en översyn av statsbidragen till studieförbunden för närvarande pågår.

Genom den stora frihet som folkhögskolan har att utforma olika utbild- ningar har skolfonnen stora möjligheter att anpassa utbildningen till loka- la och individuella förhållanden. Folkhögskolekommittén arbetar för när- varande med frågor kring den framtida folkhögskolans arbetsfält och in- riktning.

Social service

En avsevärd förbättring av barnomsorgen på landsbygden har skett under l980-talet. Den vanligaste omsorgsformen är dagbarnvårdare, men även nya former av t. ex. föräldrakooperativ har startats. En förutsättning för att barnfamiljer ska vilja bosätta sig på landsbygden är att det finns en bra barnomsorg. En fortsatt utbyggnad är därför nödvändig. Därvid måste liksom på utbildningssidan finnas en stor öppenhet för flexibla och lokalt anpassade lösningar. Försöksverksamhet med olika former och modeller bör uppmuntras.

Vad gäller äldreomsorgen är en välutbyggd hemtjänst en viktig förutsätt- ning för att de äldre ska kunna bo kvar i hemmiljön. När detta inte längre är praktiskt möjligt bör servicebostäder finnas att tillgå. Det är också viktigt att den öppna sjukvården ges god kvalitet och hög tillgänglighet.

Boendeservicedelegationen bedriver ett utvecklingsarbete som resul- terat i olika försöksprojekt på landsbygden. Erfarenheterna från dessa är, att det genom satsningar på samordnade servicelösningar och mobilisering av lokala resurser är möjligt att skapa bättre förutsättningar för kvarboen- de för äldre, samtidigt som viktig samhällsservice kan säkerställas för bygdens övriga invånare.

Kommunikationer

Trafikfrågoma har en central roll i regional- och glesbygdspolitiken. Detta framgick också av förslagen från landsbygdskampanjen där kommunika- tionsfrågoma, och då inte minst grusvägamas dåliga standard, lyftes fram

som ett viktigt insatsområde med stor betydelse för utvecklingen av lands- bygden. Även vikten av en fungerande kollektivtrafik och telekommunika- tioner bctonades. Jag delar regionalpolitiska kommitténs uppfattning. att tillgången till billiga och rationella transportlösningar m.m. är en grund- förutsättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produk- tion i små samverkande enheter.

Boende

Landsbygdskampanjen uppmärksammade bl.a bristen på bostäder på landsbygden. Även boendeservicedelegationen har uppmärksammat den- na brist, som särskilt berör unga som vill flytta hemifrån men ändå stanna på orten, samt äldre och handikappade som inte längre klarar av att bo i sina ofta tungarbetade egnahem och jordbruksfastigheter.

En särskild arbetsgrupp för boende- och servicefrågor på landsbygden har bildats med representanter för bostadsdepartementet, plan— och bo- stadsverket, stadsmiljörådet, boendeservicedelegationen. glesbygdsdelega- tionen, socialdepartementet och socialstyrelsen. Syftet med gruppens arbe- te är att öka möjligheterna till boende på landsbygden. Olika lösningar kommer att studeras inom bl. a. hyres- och bostadsrättsboendet samt vad gäller lokaler för service, kultur och samvaro. Exempel kommer att redovi- sas på hur det traditionellt storskaliga och tätortscentrerade sektorstänkan- det kan ersättas med planerings- och arbetsmodeller som utgår från den lokala nivån, är sektorsövergripande och samordnar såväl offentliga, kom- mersiella som informella resurser. Detta arbete bör enligt min mening skapa goda förutsättningar för att lösa de speciella problem som-hänger samman med landsbygdens boende- och servicefrågor. Det får sedan an- komma på regeringen att överväga eventuella förändringar i regler m.m., för att underlätta boende på landsbygden.

Den regionalpolitiska kommittén anser att bostadslånesystemet bör ses över för att underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens bebyggel- setraditioner. Jag förutsätter att den nämnda gruppen behandlar även denna fråga. Det gäller även kommitténs förslag om FoU-insatser som syftar till att tillvarata bebyggelsens identitetsskapande egenskaper.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de nya bestämmelserna för beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslån som trädde i kraft den loktober 1989. där tillägg kan göras för särskilt kostnadskrävande utformning av hus eller den yttre miljön. Det kan t. ex. gälla om huset ges en särskild utformning med hänsyn till bebyggelsemiljön i ett område med samlad äldre bebyggelse.

I den kommunala översiktsplaneringen och i de kommunala bostads- byggnadsprogrammen bör b05tadsförsörjningen på landsbygden ägnas ökad uppmärksamhet. Därvid bör även anpassning till den lokala bygg- nadstraditionen samt natur- och kulturmiljön beaktas.

Kultur

Inom ramen för landsbygdskampanjen betonades bl. a. bygdens kvaliteter, och då även frågan om kulturens betydelse för utvecklingen på landsbyg- den. Kulturen bidrar till en lokal identitet och sammanhållning. Det gäller således inte att försöka kopiera stadens kulturutbud, utan att ta tillvara den lokala livskvaliteten. Detta kan skapa bättre förutsättningar att få ungdomarna att rota sig i bygden och stanna kvar efter utbildningen. Kulturutbudet kan även göra en bygd mera attraktiv när det gäller rekryte- ring av kvalificerad arbetskraft från andra delar av landet. Det är också viktigt med kultursatsningar som skapar en attraktiv miljö för kvinnorna och ger dem möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är vidare viktigt att profilera och marknadsföra bygdens särprägel. På så sätt förbätt- ras förutsättningarna för att utveckla s.k. bygdeturism.

Inom ramen för medlen för regional projektverksamhet bör länsstyrel- serna uppmärksamma och kunna stödja kultursatsningar av betydelse för den regionala utvecklingen.

Samlingslokalerna fyller en viktig funktion i glesbygden för studieverk- samhet och kulturella aktiviteter. Jag har tidigare (avsnitt 10.2) behandlat möjligheten att få stöd till byggande eller upprustning av sådana lokaler.

Hänvisningar till S10-3

10.4. Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor

Jag har i det föregående avsnittet redovisat olika samhällssektorer av stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling. I de följande tar jag upp ytterligare ett antal frågor som är viktiga i sammanhanget. Även dessa frågor har jag tidigare (avsnitt 8) belyst i ett vidare regionalpolitiskt sam- manhang. I detta avsnitt framhäver jag därför den glesbygds— och lands- bygdspolitiska aspekten.

Kvinnornas situation

Människorna på landsbygden har startat en process som växer i styrka. Det är särskilt glädjande att det ofta är kvinnorna som gått i täten, exempelvis genom att bilda nätverk och starta småföretag. Det är också viktigt att kvinnorna är med och formar en miljö och kulturaktiviteter som de upplever som attraktiva.

Jag har tidigare (avsnitt 7.5) redovisat åtgärder för att främja kvinnors företagande. Jag avvisade där regionalpolitiska kommitténs förslag om att inrätta särskilda kvinnliga kompetenscentra och menade att i första hand de regionala utvecklingsfondema bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Det är ju dessutom så, att för människorna i landets glesbygd är det ofta långt till residensstaden eller annan större ort, varför varken det föreslagna kompetenscentret eller utvecklingsfonden är lätt nåbara. Vad som behövs för dessa kvinnor är därför stöd i form av rådgivning m.m. på närmare håll. Om detta sedan sker genom utveck- lingsfonden, andra organ, i särskilda projekt eller via lokalrådgivare etc. är mindre viktigt. Huvudsaken är att en anpassning av verksamheten sker till

de lokala förutsättningarna. Stöd till sådana särskilda insatser för kvinnor bör kunna lämnas av medlen för regional projektverksamhet som länssty- relserna disponerar. Jag har tidigare (avsnitt 7.5) också redovisat att jag avser föreslå regering- en att särskilda resurser ges till de regionala utvecklingsfondema i stödom- rådeslänen för att ge kvinnor, som driver eller vill starta företag. råd och hjälp.

Det har ibland riktats kritik mot att en alltför liten andel av glesbygds- stödet går till kvinnliga företagare. Förklaringen härtill sägs bl.a. vara att dessa ofta finns inom servicesektorn, inom vilken investeringarna i maski- ner ofta är små, eller att de inte anses stödberättigade. Vad gäller den senare frågan måste ett missförstånd råda, eftersom glesbygdsstödet inte är riktat till någon speciell näringsgren.

Enligt min mening bör mitt tidigare förslag (avsnitt 10.2) om att öppna möjlighet att lämna glesbygdsstöd även till s.k. mjuka investeringar betyd- ligt förbättra stödmöjlighetcrna för kvinnliga företagare.

Teknikspridning

Utveckling av småskalig. flexibel och landsbygdsanpassad teknik pågår på skilda områden, t. ex. inom skogsbruket. Vidareförädling av landsbygdens råvaror kan också ske i småskalig form. Tele- och datatekniken ger också nya möjligheter att bedriva olika verksamheter i glesbygden.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU), ALA-gruppen vid lantbruksuni- versitetet och Centrum för glesbygdsteknik i Norrbottens län bedriver tillsammans utvecklingsarbete avseende småskalig livsmedelsförädling. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har föreslagit att särskilda resurser bör avsättas för den småskaliga livsmedelsförädlingen. Denna fråga kom- mer att behandlas i den livsmedelspolitiska propositionen senare i vår.

Den regionalpolitiska kommittén har föreslagit att 10 milj. kr. av STU:s anslag avsätts för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag. Enligt min me— ning bör STU fortsätta att särskilt uppmärksamma behovet av att utveckla teknik anpassad till produktion i små enheter. Intressant i sammanhanget är bl. a det nämnda arbetet som STU tillsammans med bl.a. lantbruksuni- versitetet bedriver i Norrbottens län. Det bör övervägas om inte denna verksamhet bör utvidgas till övriga delar av inlandet. Medel för verksam- heten bör kunna anvisas från det särskilda anslaget för regionalpolitiska infrastrukturåtgärder som jag tidigare föreslagit (avsnitt 9).

SIND och STU har avrapporterat det pågående teknikspridningspro- grammet för norra Sveriges inland. Det syftar till att höja inlandsföreta- gens kompetens inom den moderna tekniken. Jag har tidigare (avsnitt 8.3) föreslagit att regionalpolitiska medel bör avsättas för att på försök stödja en verksamhet med teknikkonsulter i stödområdena. Givetvis bör i dessas uppdrag ingå att även beakta behovet att utveckla den småskaliga tekni- ken.

Enligt min mening är det betydelsefullt att stimulera de nyskapande krafterna på landsbygden. I olika delar av landet har bildats lokala uppfin- narföreningar och i flera kommuner i Västerbottens län har bildats särskil-

da rådgivargrupper för innovatörer. Jag anser att det är viktigt att ta till vara sådana kreativa krafter och menar att länsstyrelserna bör uppmuntra och ekonomiskt kunna stödja rådgivning till uppfinnare.

Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att på landsbygden utföra arbete på distans åt företag i tätorter. En sådan utveckling är också på gång, men bör kunna få betydligt större omfattning än hittills. Jag vill i detta sammanhang erinra om de möjligheter som finns att inom gles- bygdsstödet. som stöd till företag 1 glesbygd, lämna bidrag till merkostna- der för driften som föranleds av hemarbetet.

Ett stort antal telcstugor har tillkommit, inte minst under landsbygds- kampanjen, med stöd från bl.a statens industriverk, telcverkct, arbets- marknadsdepartementet och glesbygdsdelegationen. Vid dessa bedrivs bl.a. utbildning och rådgivning samt finns tillgång till modern utrustning på data- och telckommunikationsområdet. En fortsättning av sådan verk- samhet anser jag vara av stort värde för vissa glesbygdsområden.

Skärgården

Skärgårdsinsatserna ingår som en del i glesbygdspolitiken. Många problem och utvecklingsfrågor är gemensamma med den glesbygd som finns på fastlandet. Skärgårdens speciella problem rör främst transportfrågorna. Speciellt för skärgården är också att den till stora delar ligger relativt nära storstäderna. Det senare har inneburit sommarturism och attraktivitet vad gäller fritidsboende, men även en i huvudsak positiv bcfolkningsutveck- ling.

Liksom hittills bör länsstyrelserna kunna stödja det lokala utvecklingsar- betet i skärgårdsområdena med hjälp av glesbygdsstöd och projektmedel.

Den kommunala rollen

Kommunernas viktigaste roll i glesbygds— och landsbygdspolitiken bör vara som pådrivande och samordnande kraft i den lokala resursmobilise- ringen. Detta innebär att de bör ägna stor uppmärksamhet åt allmänt näringslivsfrämjande insatser, som kan bidra till att stimulera en gynnsam utveckling i glesbygden för såväl producerande företag som andra verk- samheter. -

Kommunerna har alltså en viktig roll för att underlätta människornas möjligheter att bo och verka på landsbygden. En del kommuner har anställt särskilda landsbygdsutvecklare för att bedriva denna verksamhet. Det kanske allra viktigaste området för det kommunala agerandet är dock att medverka till att utveckla den lokala infrastrukturen. Det gäller t.ex. skolan. barnomsorgen. bostadsförsörjningen osv.

Många landsbygdsområden ligger i utkanten av resp. kommun och ansluter till liknande områden i annan kommun. Det är då viktigt att de administrativa gränserna inte upplevs som eller utgör hinder i det lokala utvecklingsarbetet. I stället måste i sådana områden ske en samverkan mellan olika myndigheter över såväl kommun- som länsgränser.

Glesbygdsdelegationen menar i sitt landsbygdsprogram. att en försöks-

verksamhet bör startas. inom vilken kommunerna inom en särskild gles- bygdsram bör få disponera olika statliga sektorsorgans medel med kom- munal beslutanderätt.

Jag vill här peka på den försöksverksamhet som sedan 1985 bedrivs med s.k. frikommuncr. Försöket har nyligen förlängts och kommer att slutre- dovisas under 1991. I samband med detta vill jag också hänvisa till vad jag tidigare (avsnitt 6.3) anfört om möjligheten för länsstyrelserna att överföra medel till kommunerna för allmänt näringslivsfrämjande åtgärder. 1 övrigt bör kommunerna intensifiera sina insatser på att. som jag tidigare nämnt, allmänt förstärka den lokala infrastrukturen. För övrigt avser regeringen (finansministern) att tillsätta en utredning som skall se över skatteutjäm- ningssystcmet och statsbidrag till kommunal verksamhet.

Hänvisningar till S10-4

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 15

10.5. Glesbygdsdelegationen

Mitt förslag: Glesbygdsdelegationen skall ombildas till myndighet med utökad och delvis ny verksamhet samt lokaliseras till Öster- sund.

Utredningsförslag: En särskild utredningsman har i rapporten om insat- ser i Östersund och Norrlands inland bl.a. föreslagit att ett centrum för landsbygdsutveckling bör inrättas i Östersund (bilaga 5). Förslaget innebär bl.a. att glesbygdsdelegationens resurser och verksamhet skulle ingå i den nya myndigheten. Volymmässigt föreslås myndigheten när den är fullt utbyggd omfatta 15 tjänster och disponera i storleksordningen 10 milj. kr. för projektverksamhet. Detaljutformningen av organisationen m.m. före- slås bli gjord av en särskild utredningsman.

En särskild utredare har därefter på regeringens uppdrag utarbetat förslag till organisation m.m. för bildande av ett centralt organ för glesbygdsfrågor (bilaga 8). Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med glesbygdsdelega- tionen och övriga myndigheter som berörts av förslaget.

Förslaget innebär i korthet att en glesbygdsmyndighet bildas med en budget på 15 milj. kr., varav 10 milj. kr. föreslås få användas för utveck- lingsprojekt m.m. Bland huvuduppgifterna för den nya myndigheten nämns att vara ett nationellt kunskapscentrum med god överblick över glesbygdsproblemen och över det arbete som bedrivs för att komma till rätta med dem. Myndigheten ska också förmedla information i dessa frågor till myndigheter, organisationer och allmänhet. Den ska också fort- löpande värdera resultaten av de samhällsinsatser som görs, som underlag för beslut om glesbygdspolitikens fortsatta inriktning. Till huvuduppgifter- na ska vidare höra att i samverkan med andra myndigheter stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på lokal och regional nivå. På central nivå ska myndigheten verka för samordning av statliga insatser och anpassning av sektorspolitiken till glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift ska också vara att bevaka konsekvenserna för glesbygdens utveckling av statliga åtgärder av generell natur samt att ta initiativ av skilda slag för att

förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i gles- bygden.

Remissinstanserna: Rapporten ”Östersund och Norrlands inland” har remissbehandlats. Förslaget om ett centrum för landsbygdsutveckling i Östersund har i allmänhet fått ett positivt mottagande, även om invänd- ningar rests på en del punkter. Några remissinstanser uttrycker t. ex. farhågor för att glesbygdsdelegationens hittillsvarande roll som pådrivare på departementsnivå skall gå förlorad. Glesbygdsdelegationen menar att en bas bör finnas kvar i Stockholm.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsdelegationen tillsattes år 1977 och fick i allmänt hållna direktiv till uppgift att bl.a. behandla för glesbygden specifika sysselsättnings- och serviceproblem, med tyngdpunkten på de s.k. skogslänens inre delar samt skärgårdsområdena. Verksamheten var i början av mindre omfattning. I första hand bedrevs utredningsverksamhet t.ex. i samband med utformningen av det samlade glesbygdsstödet som infördes år 1979. Så småningom blev projektverksamheten, där olika pilotprojekt initierades. allt viktigare. Delegationens ekonomiska resurser ökades också successivt och har under de senaste åren uppgått till ca 5 milj. kr. Finansieringen har skett via kommittéanslaget på ansvarigt depar- tement. Under den av Europarådet initierade landsbygdskampanjen fick delegationen betydande särskilda tillskott för genomförandet av kam- panjen.

Enligt min mening har glesbygdsdelegationen genom åren utfört ett värdefullt arbete som på många områden fört glesbygdspolitiken framåt.

Båda de genomförda utredningarna har visat att det, inte minst under senare år, blivit allt fler myndigheter och organ som arbetar med och avsätter resurser för glesbygds- och landsbygdsutveckling. Denna utveck- ling finnerjag värdefull. Samtidigt uppkommer det risk för visst dubbelar- bete, där de olika aktörerna inte alltid vet vilka projekt eller verksamheter som redan prövats på annat håll. Enligt min mening bör effektivitetsvins- ter för arbetet med offensiva glesbygdsinsatser kunna uppnås genom ett utbyggt samarbete. Jag menar också att den inriktning av glesbygds- och landsbygdsinsatserna som jag föreslagit ställer ökade krav på ett centralt samordningsorgan. Detta blir inte minst viktigt när det gäller att bevaka sektorsfrågoma.

Jag delar i huvudsak organisationsutredarens bedömning vad gäller inriktningen av verksamheten.

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 10.3) har lantbruksstyrelsen under sena- re år intensifierat sitt arbete med landsbygdsfrågor. Enligt min mening är det väsentligt med ett utvecklat samarbete mellan den nya glesbygdsmyn- digheten och lantbruksstyrelsen. Styrelsens framtida verksamhet på detta område hänger samman med de förändringar som kan följa av bl.a. den proposition om en ny livsmedelspolitik. som regeringen kommer att före- lägga riksdagen senare i vår.

Den nya glesbygdsmyndighetens verksamhetsinriktning bör i huvudsak vara densamma som den hittillsvarande glesbygdsdelegationens. Därut- över bör den ges vissa nya arbetsuppgifter. Myndigheten bör arbeta med utvecklingsfrågor för att förbättra glesbygds- och landsbygdsbefolkningens

levnadsförhållanden i olika delar av landet, men med tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt i skärgårdsområdena.

Information och rådgivning i glesbygdsfrågor, liksom utredningsverk- samhet bör ingå i arbetsuppgiftema. Rådgivnings- och utbildningsvcrk- samhet bör bl. a. avse länsstyrelsemas- glesbygdsstödshandläggare. Konsu- mentverket har vad gäller stödet till kommersiell service genomfört ett förtjänstfullt arbete med träffar för erfarenhetsutbyte och praxisdiskus- sioner. Den nya myndigheten bör fortsättningsvis svara för att sådan verksamhet kommer till stånd vad gäller stöd till företag i glesbygder och andra glesbygdsinsatser.

Myndigheten bör bedriva projekt av pilotkaraktär med betydelse för glesbygdens utveckling. Projektverksamheten bör liksom hittills av natur- liga skäl ske i samverkan med andra myndigheter och organ. Vid valet av projekt bör riksintresse— och pilotkaraktären betonas. För andra, i och för sig intressanta projekt, finns resurser och ansvar på den regionala nivån.

I avsaknad av en särskild myndighet på glesbygdsområdet har ansvarigt departement handlagt ärenden som rör Iänsstyrelsemas infrianden av kreditgarantier till företag i glesbygd. Jag avser att senare föreslå regering- en att den nya myndigheten övertar denna arbetsuppgift.

När det gäller uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet och andra glesbygdspolitiska insatser har bl. a. riksrevisionsverket och statskontoret, på regeringens uppdrag, genomfört sådana utredningsinsatser. Riksdagens revisorer har,som jag tidigare nämnt, påpekat behovet av riktlinjer för ' effektivare uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Givetvis har länsstyrelserna huvudansvar för en bättre uppföljning av glesbygdsinsats- erna, men den nya myndigheten bör kunna medverka i utarbetandet av lämpliga rutiner.

Den nya myndigheten bör lokaliseras till Östersund. En sådan lokalise- ring innebär att myndigheten kommer närmare de vardagliga glesbygdsfrå- goma. samtidigt som kommunikationsmöjligheterna till andra delar av landet förblir goda. En lokalisering till Östersund innebär dessutom ut- flyttning av statlig verksamhet från Stockholm och ett sysselsättningstill- skott till Jämtland. De flesta remissinstanser som kommenterat ortsvalet har ställt sig positiva till Östersund. Några har uttryckt farhågor för att en lokalisering till Östersund riskerar medföra att kontakterna med regering- en försvåras, vilket menligt skulle inverka på möjligheten att agera på- drivande i olika frågor. Jag menar att dessa farhågor är överdrivna. Tvärt- om kan den föreslagna frikopplingen ge större frihet att agera.

Jag vill också ta fasta på den roll som Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. enligt organisationsutredaren, bör kunna spela framöver när det gäller att skapa opinion för glesbygdsfrågoma. Rådet kommer enligt sin egen verksamhetsplan bl. a. att ha kontakt och samarbete med olika samhällsor- gan i syfte att öka förståelsen för betydelsen av lokal mobilisering samt landsbygdens utveckling. Det avser också att göra uttalanden och uppvakt- ningar hos myndigheter i syfte att bevaka dessa frågor. Någon risk för att inte landsbygdsfrågorna även i fortsättningen kommer att uppmärksammas föreligger enligt min mening därför inte.

Jag har tidigare (avsnitt 10.3) redovisat den s.k. ALA-gruppens verk-

samhet vid Sveriges lantbruksuniversitet. Gruppens arbete, bl.a. med att sprida kunskap om aktuell forskning. som kan omsättas i konkreta lands- bygdssatsningar, har klara kopplingar till den nya glesbygdsmyndighetens verksamhet. Jag förutsätter därför att ett samarbete dem emellan kommer att utvecklas. Det ankommer på den nya glesbygdsmyndigheten och lant- bruksuniversitetet att komma överens om formerna för samarbetet. Myn- digheten själv bör få avgöra, om den även ska medverka i finansieringen av ALA-gruppens verksamhet.

Det bör bli en uppgift för regeringen att senare utforma de närmare instruktionerna för myndighetens uppbyggnad och verksamhet. Uppbygg- naden av myndighetens kansli bör enligt min mening ske successivt. Myn- digheten bör själv få stor frihet att avgöra hur stor del av tilldelade medel som den finner bör avsättas i fasta resurser och hur mycket som den vill använda för köp av tillfälliga tjänster eller till projektverksamhet. För utvecklingsprojekt m.m. beräknar jag att den nya myndigheten bör dispo— nera ca 10 milj. kr., vilket innebär en tredubbling jämfört med vad gles- bygdsdelegationen disponerar för innevarande budgetår. Några remissin- stanser har förordat betydligt större belopp. Jag vill emellertid erinra om att huvudansvaret för genomförandet av glesbygds- och landsbygdsinsats- er ligger på länsstyrelserna. Enligt min mening är det därför i första hand medlen för regionala utvecklingsinsatser som behöver förstärkas, vilket jag också senare kommer att föreslå (avsnitt 16).

Organisationsutredaren har föreslagit att den nya myndigheten ska be- nämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Enligt min mening är detta ett bra förslag, men jag tror samtidigt att viss risk kan uppstå för att ett sådant namn kan komma att sammanblandas med Folkrörelserådet. Eftersom glesbygdsdelegationen som begrepp sedan länge är välkänt, och den nya myndigheten i stora stycken kommer att fortsätta den verksamhet som delegationen tidigare bedrivit, föreslår jag att den nya myndigheten kallas för glesbygdsdelegationen.

Jag återkommer (avsnitt 16) till frågan om resurser till den nya gles- bygdsmyndigheten.

Hänvisningar till S10-5

11. Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändringar

Min bedömning: Näringslivets successiva strukturomvandling bör underlättas. Människor och regioner som berörs bör inte ensamma behöva ta eventuella negativa konsekvenser av sådana förändringar. Vid mycket omfattande förändringar bör nyetablering och expan- sion inom näringslivet kunna underlättas med regionalpolitiska och andra samhällsinsatser.

Kommittén: Kommittén framhåller att strukturomvandling är uttryck för det ekonomiska livets dynamik. Ekonomisk tillväxt nationellt och

regionalt förutsätter denna dynamik. Dynamiken i det ekonomiska livet bär inom sig fröet till förändringar av lokaliserings- och bosättningsmöns- ter. Men befintliga strukturer påverkar också förutsättningarna för att nä- ringslivet på en ort, i en region eller ett land skall bli dynamiskt. Kommittén talari sammanhanget om ekonomiskt fungerande regioner där näringslivet förmår vara internationellt konkurrenskraftigt. För att detta ska vara möj- ligt krävs förbättringar av rambetingelsema. De risker för strukturföränd- ringar som finns i bl. a. Blekinge och Bergslagen, där näringslivet domineras av stora basindustrier. framhålls vidare av kommittén.

Remissinstanserna: Remissinstansema har i relativt liten utsträckning tagit upp frågan om hur strukturförändringar bör hanteras. De som berör problematiken framhåller i regel behovet av differentierade arbetsmarkna- der och vikten av att skapa utvecklingsförutsättningar genom en väl utbyggd infrastruktur.

Skälen för min bedömning: Ett av regionalpolitikens mål är att främja Sveriges ekonomiska tillväxt. För att uppnå detta mål måste näringslivets konkurrenskraft upprätthållas. Successiva strukturförändringar bör därför underlättas så att olönsamma verksamheter kan ersättas eller förnyas. Härigenom kan resurser föras över till sektorer med bättre utvecklingsmöj- ligheter.

Strukturom vandlingsproblemen bemöttes under flera år i slutet av 1970- talet och början av 1980—talet med omfattande finansiellt stöd till krisdrab- bade företag och branscher främst varvs-, stål-, massa-, pappers- och tekoindustrin.

Sedan början av l980-talet har däremot regeringens inställning till stöd till krisföretag varit ytterst restriktiv. Jag föreslår inte heller någon ändring i detta avseende. Denna inställning har inte inneburit och får inte innebära att negativa sysselsättnings- och regionala effekter av driftsinskränkningar accepteras på ett passivt sätt. Tvärtom har betydande insatser under senare år gjorts för att bl. a. etablera nya företag, få till stånd nya arbetstillfällen och skapa en gynnsam utvecklingsmiljö i regioner som berörts av omfattande strukturförändringar.

Enligt min mening bör den grundläggande principen vara att de männi- skor och regioner som berörs av omfattande strukturförändringar inte ensamma skall behöva bära de negativa konsekvenserna. Ett väl utbyggt socialt skyddsnät, arbetsmarknads— och regionalpolitiska åtgärder etc. är medel som kan behövas i dessa fall.

Under 1980—talet har regeringen vidtagit ett stort antal åtgärder i olika orter och regioner för att underlätta en nödvändig strukturförändring. De mest omfattande insatserna har vidtagits i Norrbottens län. Särskilda åtgär- der har därutöver gjorts i exempelvis norra Sveriges inland, Västernorrlands län och Bergslagen. I landets södra och västra delar har insatser gjorts för att underlätta kraftiga omstruktureringar av varvsindustrin. Berörda regioner har varit bl.a. Malmö, Uddevalla och nu senast Karlskrona och Blekinge.

Gemensamt för alla dessa åtgärder har varit att de anpassats efter de problem och förutsättningar som förelegat i varje enskilt fall.

Problemen har i första hand hanterats inom befintliga generella statliga program, i de flesta fall en kombination av arbetsmarknads— och regional-

politiska åtgärder. Erfarenheterna visar att de arbetsmarknadspolitiska medlen får störst effekt genom ett tidigt förmedlingsarbete, arbetsmark- nadsutbildning, rörlighetsfrämjande insatser och olika former av sysselsätt- ningsskapande åtgärder. Erfarenheten visar också på betydelsen av att ge- nom utbildningsinsatser i nya företag medverka till inskolning av friställda. Det är härvid av stort värde att det finns möjligheter att utnyttja vissa medel flexibelt så att de kan anpassas till individuella och lokala behov.

Det regionalpolitiska stödet har haft stor betydelse för att snabbt under- lätta nyetableringar och expansion av befintliga företag. Erfarenheterna visar att den bästa effekten uppnås genom en koncentration av insatserna till en begränsad geografisk region och genom att under en relativt kort tid kunna ge ett förhållandevis generöst stöd.

Bildandet av olika slag av regionala investmentbolag har med eller utan statligt kapitaltillskott också varit viktiga insatser för att långsiktigt främja näringslivsutvecklingen. Statens strävan har varit att näringslivet skall svara för den dominerande delen av kapitalinsatsen.

I krishanteringen har länsstyrelserna, arbetsmarknadsmyndigheterna och de regionala utvecklingsfondema i första hand agerat på regional nivå medan statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och berörda departement haft en aktiv roll på central nivå. Lokala initiativ av bl.a. berörda kommuner och länsstyrelser har stor betydelse eftersom den bästa kunskapen om problemen — och tänkbara lösningar oftast finns på lokal och regional nivå. Vid utformningen och genomförandet av krisinsatser bör därför lokala och regionala intressenter — både offentliga och privata — i största möjliga utsträckning ha ett huvudansvar.

Etablering av nya verksamheter är oftast det mest verkningsfulla sättet att lösa en stor sysselsättningskris. lndustridepartementet har återkom- mande kontakter och överläggningar med de större företagen om investe- ringsplaner och lokaliseringar. Den information som framkommer på detta sätt kan underlätta strävandena att vid strukturkriser åstadkomma lokalisering av ny verksamhet till berörda orter och regioner samt att få företag att aktivt medverka till en för berörda människor och regioner så gynnsam strukturförändring som möjligt.

Följande har karaktäriserat de insatser som gjorts under senare år för att hantera mer omfattande strukturomvandlingsproblem.

För det första har åtgärderna varit inriktade både på att klara akuta problem och på mer långsiktiga insatser som syftat till en omstrukturering och förnyelse av näringslivet. De kortsiktiga insatserna har i huvudsak varit olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t. ex. förmedling av nya arbeten och arbetsmarknadsutbildning. De långsiktiga åtgärderna har bestått av olika insatser som syftat till att bygga upp en gynnsam miljö för näringslivsut- veckling. Exempelvis har satsningar på teknik- och kompetensuppbyggnad. olika förstärkningar av utbildningsväsendet, förbättrade kommunikations- förhållanden och andra investeringar gjorts för att förbättra regionernas infrastruktur. Vidare har åtgärder vidtagits för att underlätta och snabbt få till stånd investeringar i befintliga och nya företag. Detta har underlättats av regionalpolitiska investeringsstöd, bättre riskkapitalförsörjning, företags- rådgivning m.m. Omlokaliseringar av statliga myndigheter vilka skapat

sysselsättning och inneburit en differentiering och förstärkning av arbets- marknaden. har också genomförts.

Fördet andra har kapitaltillskott till eller andra åtgärder för de företag som drabbats av strukturproblem undvikits. De åtgärder som vidtagits i dessa företag har varit inriktade på att de personer som berörts av sysselsättnings- minskningar m.m. skall erbjudas annan sysselsättning, utbildning etc.

För det tredje har åtgärderna till stor del utformats och genomförts för ett aktivt och nära samarbete mellan centrala, regionala och lokala myndighe- ter och organ. Detta har varit nödvändigt för att på bästa sätt hantera de problem som uppstått och ta vara på de utvecklingsmöjligheter som funnits i berörda regioner.

För det/färde har åtgärderna varit anpassade efter den långsiktighet som erfodras för att bygga upp en ny näringslivsstruktur.

Hittillsvarande erfarenheter av insatser i krisdrabbade orter och regio- ner är positiva. Många resultat har uppnåtts, människor har fått nya ar- beten. förnyelse och utveckling av näringslivet har kommit igång och en förstärkning av infrastrukturen påbörjats.

Jag anser således att denna typ av insatser i undantagsfall skall kunna tillgripas även i framtiden. Jag tänker då t.ex. på hastigt uppkommande strukturförändringar, som påverkar ett företag eller en näringslivsbransch på ett sådant sätt att en mycket stor del av den totala sysselsättningen i den berörda arbetsmarknadsregionen hotas. Det normala bör dock vara att strukturförändringarna hanteras inom ramen för ordinarie statliga pro- gram. Inom dessa bör finnas en stor flexibilitet för att hantera dessa situa- tioner. Regeringen bör exempelvis även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena.

Jag hartidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter för regeringen att besluta om hur stort stöd som skall kunna lämnas i kommuner eller delar av kommuner, som inplacerats i tillfälligt stödområde. Jag har också föreslagit att regeringen tillfälligt skall kunna höja den maximala andelen lokalise- ringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som redan tillhör stö- dområde 2, om en mycket omfattande strukturförändring skulle inträffa. Den närmare utformningen av regionalpolitiskt stöd i samband med inves- teringar harjag tidigare (avsnitt 7.2) behandlat.

Näringslivet har också ett betydande ansvar för att minska de negativa sysselsättningsmässiga konsekvenserna av strukturförändringar inom in- dustrin. Berörda företag bör därför i god tid planera för omställningar och avsätta ekonomiska och organisatoriska resurser för att främja, bredda och _ förnya näringslivsstrukturen på orter och i regioner som drabbas av struk- turförändringar.

Slutligen vill jag också framhålla den stora betydelse kommunerna har för att skapa en god utvecklingsmiljö för företagen och medverka till att underlätta omställningen för berörda parter.

Hänvisningar till S11

12. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län

Jag har inför föredragningen av detta avsnitt samrått med cheferna för utbildnings—, jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen.

Mitt förslag: Särskilda insatser skall göras för att stärka utveckling- en i Jämtlands län. Insatserna inriktas på näringslivsutveckling, förstärkning av högskolan, teknikspridning. arbetsmarknadsåtgärder och kultursatsningar.

Utredningarna: Flera utredningar har lämnat förslag till åtgärder för att långsiktigt stärka utvecklingen i Östersund och Jämtlands län.

En särskild utredningsman förordnades i november 1987 av dåvarande industriministern för att utarbeta förslag om hur utvecklingsmiljön i Ös- tersund skulle kunna förstärkas. Utredningsarbetet har genomförts bl. a. i nära samarbete med berörda departement. Resultatet av arbetet har redo- visats i rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989131—32), i fortsättningen kallad Östersundsutredningen.

Statens industriverk har i november 1988 till regeringen redovisat för- slag till insatser i Jämtlands län med tonvikt på de delar som ligger utanför Östersund,

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, i skrivelse till regeringen ijuni 1989, redovisat förslag på utvecklingsinsatser i Jämtlands län med särskild in- riktning på kommunerna utanför Östersund.

De tre utredningarna har remissbehandlats under hösten 1989. En sam- manfattning av förslagen och remissvaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 5— 7.

Remissinstansemas synpunkter på de enskilda åtgärdsförslagen re- dovisarjag i samband med att de olika förslagen behandlas.

Skälen för mitt förslag: En rad olika regionalpolitiska insatser har under senare år gjorts i Jämtlands län. Det finns emellertid strukturproblem i länet som motiverar ytterligare insatcr för att långsiktigt förbättra utveck- lingen.

Inledningsvis redovisar jag de regionalpolitiska insatser som hittills gjorts.

Kommunerna i Jämtlands län tillhör det regionalpolitiska stödområdet, vilket bl.a. innebär att företagsstöd kan lämnas i hela länet. Regeringen har under en tid utnyttjat sin möjlighet att bevilja högre stöd än normalt för att stödja ett flertal industriprojekt i Bräcke kommun .

Sedan den 1 juli 1982 fram t.o.m. budgetåret 1988/89 har regionalpoli- tiskt företagsstöd beviljats till 465 arbetsställen i länet med drygt 700 milj. kr. i bidrag och lån. Stödet beräknas ha medverkat till en ökad sysselsätt- ning med närmare 2 300 personer.

Länsstyrelserna erhåller årligen, via det s.k. länsanslaget, medel för regionala utvecklingsinsatser. Dessa kan användas för bl.a. företagsstöd,

Prop. 1989/90: 76

glesbygdsstöd och projektverksamhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har, tillsammans med de övriga länen i norra Sverige, under senare år erhållit kraftigt ökade länsanslag. För Jämtlands del har det inneburit en ökning från 40 milj. kr. under budgetåret 1982/83 till 105 milj. kr. under inneva- rande budgetår.

Under senare år har regionalpolitiska medel även kunnat användas för investeringar som syftar till att förbättra kompetens- och kunskapssprid- ningcn i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Bl.a. har stöd lämnats till Stiftelsen för Teknikutbildning i Jämtlands län (ZENIT) och till ett tre- årigt teknikspridningsprojekt i länet.

Jag har tidigare (avsnitt 7.6) lämnat en redovisning för den lokaliserings- samrådsverksamhet som arbetsmarknadsdepartementet bedriver med större tjänsteföretag i Stockholmsregionen. Östersundsregionen är ett alter- nativ för avlänkning av verksamhet inom tjänstesektorn från denna region. Som ett resultat av detta arbete har regeringen hittills beslutat om stöd med sammanlagt ca 25 milj. kr. till tjänsteföretag som därigenom etablerar ca 150 nya arbetstillfällen i länet.

Våren 1988 antog riksdagen ett program med bl. a. särskilda regionalpo- litiska insatseri norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14, rskr. 147). Åtgärderna inriktas framför allt på insatser inom utbildningsområdet. teknik- och kompetensspridning samt på åtgärder för att underlätta utveck- lingen av näringar av stor betydelse för regionen — i första hand träbearbe- tande industri. Bland åtgärderna ingick en utvidgning av skogsteknikerut- bildningen i Bispgården i syfte att skapa en bättre arbetskraftsförsörjning till det norrländska skogsbruket. Medel avsattes även för en utbyggnad av fis- keristyrelsens försöksstation i Kälarne i Bräcke kommun. Inom ramen för programmet beräknades också, förutom de tidsbegränsade insatserna, me- del för en permanent förstärkning av basorganisationen vid högskolan i Östersund med sammanlagt 4 milj. kr., bl. a. genom en utökning av turism- linjen vid högskolan med 30 nybörjarplatser och en förlängning av ekonom- linjens basblock till fullständig ekonomlinje för 30 studerande fr.o.m. bud- getåret 1988/89. Enligt förslag i årets budgetproposition förstärks vidare högskolans anslag för lokala och individuella linjer samt fristående kurser fr. o. m. budgetåret 1990/91 med ca 0,9 milj. kr.(prop. 1989/90: 100, bil. 10, s. 291).

Riksdagen har år 1989 (prop. 1988/89:150 bil. 9, AU 21, rskr. 335) avsatt 40 milj. kr. till ett regionalt investmentbolag som skall verka i Västernorrlands och Jämtlands län. Bolagets syfte skall vara att tillföra mindre och medelstora företag i regionen riskkapital och företagslednings— kompetens. Staten har förklarat sig beredd att tillskjuta 40 milj. kr., förut- satt att privata intressenter och företag i regionen bidrar med minst mot- svarande belopp. Jag beräknar att bolaget skall kunna komma i gång med sin verksamhet våren 1990.

Trots dessa insatser kvarstår långsiktiga strukturproblem. Utvecklingen i Jämtlands län har karaktäriserats av en långsiktigt svag befolkningsutveckling vilken bl. a. har lett till en ogynnsam befolkningssam- mansättning.

Befolkningen i länet minskade kraftigt under 1960-talet, medan den var

relativt stabil under l970—talet. Under 1980—talet har folkmängden minskat något. Skillnaderna mellan kommunerna är dock stora. Östersunds kom- mun hartillsammans med Åre och Krokoms kommuner haft en befolknings- tillväxt, medan övriga kommuner i länet har minskat sin befolkning.

Befolkningsstrukturen i länet karaktäriseras även av den jämförelsevis stora andelen äldre människor samtidigt som andelen personer i förvärvs- arbetande ålder är mindre än i riket totalt. Dessutom har länet ett kvinno- underskott. Detta är mest tydligt i åldersgruppen 25 —44 år och i kommu- nerna utanför Östersund.

Sysselsättningen i länet präglas av en stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruket och offentlig sektor samtidigt som andelen sysselsatta inom industrin är liten. I Östersunds kommun, där drygt hälften av länets sysselsatta finns, är sysselsättningen inom den offentliga sektorn stor. I fem av länets övriga kommuner ligger sysselsättningen inom jord- och skogsbruk på över 15 % av de sysselsatta.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3) redogjort för min syn på hur utvecklingen bör främjas i vissa stödjepunkter i anslutning till stödområdet. Dessa stödjepunkter är i flertalet fall de enda alternativen för t. ex. högskoleut- bildning, omlokalisering av statlig verksamhet och etablering av privat tjänsteproduktion, som annars skulle ha expanderat i Stockholmsre- gionen. Jag anser att Östersund är en viktig stödjepunkt för Jämtlands län och i vissa fall även för ett större omland.

Syftet med de insatser som jag kommer att föreslå i det följande är framförallt att förstärka Östersundsregionens roll som kompetenscentrum för hela länet. Att stärka Östersund, som ett alternativ till t. ex. expansion i Stockholmsområdet, innebär på sikt att även övriga delar av länet gynnas. För att nämna ett exempel bör ökade resurser till högskolan i Östersund kunna utgöra en bas för en utbyggd distansutbildning i länet. Det är också viktigt att åtgärder samtidigt vidtas för att stärka företagen i hela länet genom bl. a. ett fortsatt arbete med teknik- och kompetensspridning. Sådana åtgärder görs redan inom ramen för det tidigare nämnda inlandsprogram- met. Genom en förstärkning av olika organs kompetens inom bl. a. informationsteknologi- och underhållsteknikområdet bör detta arbete underlättas.

Mot denna bakgrund anser jag sålunda att ytterligare insatser bör göras för att stärka utvecklingen i Östersund och i Jämtlands län. Jag återkommer i sammanfattningen av detta kapitel till finansieringen av åtgärderna.

Flera av de förslag till åtgärder, som jag tidigare har redovisat i denna proposition. kommer enligt min mening också att gagna Jämtlands län. Jag avser här bl.a. mina förslag om sänkta socialavgifter (avsnitt 7.2.2) och särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder i stödområde [ (avsnitt 9).

Insatsernas inriktning

Som jag tidigare (avsnitt 8) har redovisat är insatser inom bl. a. områdena näringslivsutveckling, forskning, utbildning, teknikspridning, arbetsmark- nadspolitik och kultur särskilt viktiga för att stärka utvecklingen i norra

Sveriges inland. Jag kommer i det följande att redovisa insatser inom dessa områden i Jämtlands län. De åtgärder jag föreslår är i huvudsak inriktade på att stärka redan etablerade verksamheter i länet. I detta sammanhang har jag övervägt samtliga förslag som förts fram i de ovan nämnda utredningarna samt övriga förslag som redovisats till regeringen i anslutning till dessa.

Hänvisningar till S12

12.1. Insatser för näringslivsutveckling

Jag har nyss redogjort för att länets näringslivsstruktur är ofördelaktig. Mot bakgrund härav bedömer jag att ytterligare åtgärder bör vidtas för att lång- siktigt stärka regionen och därmed förbättra förutsättningarna för en positiv utveckling.

Mineral

Utredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts till ett regionalt utvecklingsprogram för mineralverksamhet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. SIND påpekar att insatserna bör ske i samarbete med nämnden för statens gruvegendom.

Närmare om mitt förslag: Länsstyrelsens förslag innebär att insatser görs för att bl.a. fullfölja mineralundersökningar samt för att utveckla bygg- nads-, prydnads- och andra stenprodukter. I länet finns ett antal företag med lång tradition inom industrimineralområdet. lnsatsema bör inriktas på bl.a. företagsutveckling och utveckling av nya produkter. Medel för dessa ändamål bör kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpoli- tiska insatser i Jämtlands län.

Fiskevård Utredningsförslag: Länsstyrelsen har föreslagit att 10 milj. kr. avsätts för fiskevårdsprojekt i länet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: Det arbete med fiskevårdsplanering som har gjorts i länet är värdefullt. Förslaget bygger vidare på detta arbete. [ förslaget ingår bl.a. att förbättra tillgången på sättfisk. Detta skall åstad- kommas samtidigt som de genetiska bevarandeaspekterna tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen tidigare gjort insatser för att stödja vattenbruket via Stiftelsen Vattenbruksutveckling samt genom det tidigare nämnda stödet till försöksstationen i Kälarne.

Enligt min mening kan en förbättrad fiskevård utgöra en grund för en utbyggnad av fisketurismen i länet och därigenom skapa sysselsättningstill- fällen främst i länets glesbygdsområden. Länsstyrelsen bör därför ges möjligheter till fortsatta insatser inom detta område. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Turism

Utredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts för att utveckla tre s.k. Visitors Center, som kan beskrivas som en mötesplats där bl.a. information om regionens natur— och kultursevärdheter av turistisk bety- delse presenteras.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det stöds av bl.a. Sveriges turistråd, som konstaterar att Visitors Center-iden ännu inte har prövats i Sverige. men att erfarenheterna utomlands har varit goda. Jämtlands län bedöms av rådet som speciellt lämpat för en försöksverksamhet bl.a. för att länet är prioriterat i turistrådets struk- turplan och eftersom högskolan i Östersund bedriver turismutbild- ning.

Närmare om mitt förslag: Turismen är en viktig näring för Jämtlands län. Länet är i dag Sveriges främsta turistlän, räknat i antalet gästnätter per invånare. Säsongsmässigt är turismen koncentrerad till vintern. Näringen har en växande internationell, främst nordisk. marknad. Länet är i dag en viktig exportör av turismtjänster. Sveriges turistråd bedömer att Jämt- lands län har goda förutsättningar att under 1990-talet vidga denna mark- nad. Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att ytterligare insatser görs för att förbättra förutsättningarna för en utveckling av marknaden. Som ett led i detta arbete är det motiverat att på försök pröva idén med Visitors Center i Jämtlands län. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.2. Insatser för forskning och utbildning Forskning

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås en höjning av högsko- lans resurser för forskningsanknytning och kontaktverksamhet samt att högskolan tilldelas medel för forskning på eget programansvar.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat förslaget är de flesta positiva. Flera påpekar behovet av en profilering av forskningsin- satserna.

Jag har tidigare (avsnitt 8.7) behandlat frågor om forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna. Där redovisade jag den förstärkning av resurserna till forskningsstödjande verksamhet vid dessa högskolor som föreslås i den forskningspolitiska propositionen. Jag har i samma avsnitt föreslagit att regionalpolitiska medel avsätts för att tillfälligt förstärka forsknings— och utvecklingsverksamhetcn vid vissa mindre och medelstora högskolor, bl.a. högskolan i Östersund.

Högskoleutbildning

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås dels utökningar av utbildningen på högskolan inom områdena ekonomi, turism (inkl. kultur),

systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbete och byggnadsteknik, dels särskilda utbildningsanordningar för elitidrottare. Vidare föreslås att hög- skolan får ökade resurser för fortbildning och vidareutbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i utredarens syn på behovet av ytterligare högskoleutbildning i Östersund.

Närmare om mitt förslag: Högskolans verksamhet är av stor betydelse för utvecklingen av infrastrukturen i länet. En fortsatt förstärkning bör därför ske av högskolans resurser för grundläggande utbildning.

I utredningen redovisas ett flertal förslag till förstärkningar av högskole- utbildningen i Östersund. Till övervägande del avser förslagen åtgärder såsom utveckling av nya utbildningsalternativ, påbyggnadsutbildningar samt fortbildning och vidareutbildning i anslutning till redan existerande utbildningslinjer. För att stödja en sådan utveckling beräknar jag 7 milj. kr. i tillfälliga medel. Högskolan bör få disponera dessa medel under en femårsperiod. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Arbetsmarknadsutbildning

Utredningsförslag: I både Östersundsutredningen och länsstyrelsens utred— ning finns förslag om extra resurser för arbetsmarknadsutbildningen i länet. I Östersundsutredningen beräknas behovet i Östersundsområdet till 20 milj. kr. under en tvåårsperiod. Länsstyrelsen har inte redovisat kostna- derna för sina förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget, bl.a. AMS, SIND, AMU-myndigheten i Jämtlands län och Bergs kom- mun. är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: Jag anser att det är väsentligt att långsiktigt stärka regionen och dess företag genom att höja kompetensen hos de anställda. Detta kan bl.a. utbyggd arbetsmarknadsutbildning bidra till. Länsarbetsnämnden i Jämtlands län disponerar under innevarande bud— getår 66 milj. kr. i ordinarie medel för arbetsmarknadsutbildning. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser att föreslå regeringen att under innevarande budgetår besluta att tilldela AMS ytterligare 10 milj. kr. från anslaget B5. Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetsmarknadsutbild- ning i Jämtlands län. För budgetåret 1990/91 har chefen för arbets— marknadsdepartementet. om riksdagen beviljar erforderliga medel, för av- sikt att föreslå regeringen att tilldela AMS 10 milj. kr. för samma ändamål.

AMU SKOG

Utöver de förslag som presenteras av de tidigare nämnda utredningarna har AMU-myndigheten i Jämtlands län ansökt om regionalpolitiskt stöd till ett nationellt centrum för skogsmaskinförarutbildningi Bräcke. Syftet är att bygga ut den företagsinriktade skogsutbildningen så att man skall kunna erbjuda en mer kvalificerad utbildning på upparbetnings- och spe- cialmaskiner för skogsbruket.

Närmare om mitt förslag: En kvalificerad utbildning inom skogsmaski-

nområdet kräver investeringar, som är större än vad som normalt kan bäras av AMU-myndigheten i Jämtlands län. Det är därför inte möjligt att på kort tid finansiera hela projektet inom ramen för myndighetens ordinarie medel. Genom ett initialstöd till investeringarna kan en angelägen utbild- ning inom skogsområdet byggas upp i Bräcke. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Hänvisningar till S12-2

12.3. Teknikspridningsinsatser

Jag har tidigare (avsnitt 8.3) redovisat min syn på behovet av en ökad teknikSpridning i bl. a. norra Sveriges inland. Jag delar utredningarnas be- dömning att utöver de medel som tidigare anvisats till detta ändamål inom ramen för särskilda regionalpolitiska insatser i norra Sveriges inland behövs särskilda medel för teknikspridningen i Jämtlands län. De insatser som bör prioriteras redovisar jag i det följande.

"I'ekniks'pridningspragram

Utredningsförslag: I både länsstyrelsens och SIND:s förslag till åtgärder ingår att medel avsätts för länets teknikspridningsprogram.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: [ Jämtlands län pågår sedan flera år ett långsik- tigt arbete med att föra ut ny kunskap till företagen i länet. Länsstyrelsen står som huvudman för detta arbete. Ett första treårsprogram. som delvis har finansierats med regionalpolitiska medel som anvisats av regeringen, har genomförts och utvärderats. I programmet har bl.a. ingått kontaktverk- samhet mellan företag. utbildningsinsatser samt olika former av teknolo- giassistans. Länsstyrelsen har därefter utarbetat ett nytt treårsprogram, som delvis har påbörjats. Detta har finansierats via länsanslaget. I anslut- ning till teknikspridningsprogrammet drivs projektet Verkstad -95, som syftar till att introducera och anpassa i första hand CAD/CAM-system till verkstadsindustrin i länet. I SIND:s utredning framförs också förslag på insatser för att utveckla möjligheterna att göra den nya tekniken mer tillgänglig på mindre orter i länet. Det gäller bl. a. utveckling av telcstugor och videotexförsök.

Jag har tidigare betonat vikten av att den nya tekniken kan utnyttjas för att förbättra möjligheterna att utveckla redan existerande verksamheter samtidigt som den kan skapa förutsättningar för nya verksamheter. Ett sätt att ta tillvara dessa möjligheter är att utveckla telestugorna. I länet finns relativt lång erfarenhet av denna versamhet eftersom man tidigt byggde upp tre enheter. Dessa har utvecklats på olika sätt beroende på skilda förutsätt- ningar och affärsidéer. De har visat sig kunna bidra till både kompetens- utveckling och sysselsättning på mindre orter och i glesbygden. Jag anser därför att det är viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och vidareut- vecklas på fler orter i länet.

Jag bedömer att de insatser som gjorts inom ramen för teknik-

spridningsprogrammet har varit positiva för företagen i länet. Medel för att fullfölja länsstyrelsens teknikspridningsarbete bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Underhållsteknik

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen redovisas ett förslag till under- hållstekniskt centrum i Östersund. Det påpekas samtidigt att en del utred- ningsarbete och överväganden återstår innan beslut kan fattas om hela det skisserade förslaget. Utredningsarbetet bör omfatta dels en marknadsun- dersökning, dels en organisationsutredning. I utredningen föreslås att läns- styrelsen bör leda detta arbete.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, men flera instanser påpekar att centret bör byggas upp i samver- kan med den kompetens som finns på andra orter i landet samt att insatserna bör kopplas till det nationella forskningsprogrammet inom drifts- och underhållsområdet. SIND påpekar att det är viktigt att få med ett antal stora privata företag med koppling till underhållssidan.

Närmare om mitt förslag: Inom det underhållstekniska området finns i Östersund en hög kompetens och avancerad teknisk utrustning såväl hos företag som hos utbildningsanordnare. Detta gör det möjligt att på sikt bygga upp och utveckla en för landet unik kompetens i Östersund. Projekt inom området bör, i samverkan med det nationella forskningsprogrammet. bygga på den kompetens som redan finns i länet. Medel för projekt inom underhållsteknikområdet bör anvisas från anslaget för särskilda regional- politiska insatser i Jämtlands län.

Centrum/ör informalionsieknologi (IT-centrum)

Utredningsförslag: [ Östersundsutredningen redovisas ett förslag till ex- pertcentrum för informationsteknologi (IT). Syftet skall vara ”att genom åtgärder på IT-området aktivt verka för att myndigheter och företag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin verksamhet samt erbjuder personalen bättre arbetsförhållanden. IT-centrat skall dessutom verka för att enskilda människor i Norrlands inland ges bättre möjligheter att utnytt- ja IT-hjälpmedel i samband med egen utbildning och annan utveckling av egna färdigheter". Enligt förslaget bör en utredningsman tillsättas för att bl. a. detalj utforma en organisationsplan för centret. I detta arbete bör ingå att precisera arbetsuppgiftema. behovet av utrustning och lokaler samt pröva alternativa organisationsformer. Utredningsmannen bör i arbetet samråda med bl. a. televerket, SIND, STU, statskontoret, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelsen och landstinget i Jämtlands län samt utbildningsanordnare i länet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till idén att ett IT-centrum bildas i Östersund. Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att ”parallellt med den organisatoriska uppbyggnaden måste den praktiska och behovsanpassade verksamheten byggas upp bl.a. i form av ett antal försöksprojekt". Vidare anför länsstyrelsen att det är nödvändigt att tillsätta

den föreslagna utredningsmannen ”för att arbetet skall kunna fortgå enligt utredningens och länets ambitioner". Länsstyrelsen föreslår att fem milj. kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden. Ett par remissinstan- ser. bl.a. SIND och STU, anser att förslaget inte är tillräckligt preciserat. STU påpekar att en alternativ uppläggning av centret som borde övervägas, är att mer flexibelt använda experter i olika projekt.

UHÄ avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk .för detta centrum och landets högskolekompetens på området skall utveck- las.

Närmare om mitt förslag: Jag bedömer att en bättre anpassning av informationsteknologin till inlandets förutsättningar är viktig. Jag delar utredningens bedömning att förslaget ännu inte är tillräckligt preciserat varför jag inte nu är beredd att ta ställningtill förslaget i sin helhet. Jag anser att länsstyrelsen bör ansvara för att förslaget utvecklas ytterligare. I arbetet bör de synpunkter som framförts av bl. a. STU och UHÄ beaktas. Jag anser dock att vissa medel bör avsättas för att göra det möjligt att utreda frågan vidare samt att bedriva viss projektverksamhet. Medel för detta ändamål bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Hänvisningar till S12-3

12.4. Arbetsmarknadspolitiska insatser

Utredningsförslag: I både Östersundsutredningen och länsstyrelsens för- slag till åtgärder ingår att länet tillförs medel för otraditionella arbetsmark- nadspolitiska insatser samt att Jämtlands län ska inrymmas i försöket med en friare användning av bidraget till arbetslösa för att starta egen verksam- het.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: I likhet med AMS anser jag att den friare användningen av medel för sysselsättningsskapande åtgärder, som för när- varande tillämpas i vissa län, i stort sett har varit positiv. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen att, om riksdagen beviljar erforderliga medel. inom ramen för de medel som under budgetåret 1990/91 ställs till förfogande för otraditionella arbets- marknadspolitiska insatser, avsätta en ram på 10 milj. kr. för insatser i Jämtlands län under en tvåårsperiod.

I Norrbottens län pågår en försöksverksamhet som medger att bidraget till arbetslösa för att starta egen verksamhet även får beviljas till personer som inte är arbetslösa. Syftet med denna utvidgning är att stimulera nyföreta- gandet i regionen. För5öket har visat goda resultat och bör utvidgas till Jämtlands län. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, som beräknar att medelsbehovet för Jämtlands län under en tvåårsperiod uppgår till 6 milj.- kr., avser att föreslå regeringen att medel avsätts för detta ändamål inom anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder.

IQ &)

12.5. Kulturinsatser

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås statligt stöd till bl.a. alternativ till länsteater, ny museibyggnad och en konservatorsateljé. I länsstyrelsens förslag till åtgärder ingår bl. a. statligt stöd för att utveckla kommunala kulturhus samt en regional resurs inom kulturområdet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i stort sett positiva till försla- gen. Dock poängterar t.ex. statens kulturråd att det inte är möjligt att finansiera förslagen inom ordinarie ramar.

Närmare om mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8.9) redovisat min syn på kulturens roll för den regionala utvecklingen. ] enlighet med de principer jag där redovisat bör de enskilda kulturprojekten bedömas i samverkan mellan de kulturpolitiskt ansvariga myndigheterna och de regionala myn- digheterna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsstyrelsen i Jämt- lands län erhöll 3 milj. kr. för försöksverksamhet med syfte att stimulera länets kulturverksamhet i samband med propositionen om insatser i bl. a. norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14, rskr. 147). Medlen har bl. a. använts för stöd till lokala kulturprojekt som annars inte hade kunnat få stöd. Erfarenheterna av verksamheten har varit positiv. För att ge läns- styrelsen möjlighet att fortsätta försöksverksamheten är jag beredd att av- sätta regionalpolitiska medel. Medel för insatser inom kulturområdet bör således kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Som jag tidigare redovisat har i årets budgetproposition (bil. 10) avsatts särskilda medel för en förstärkning av teaterverksamheten i län som sak- nar egen fast teaterinstitution. I underlaget för regeringens förslag ryms ett projekt om att utveckla en fast ensemble i Jämtlands län.

Hänvisningar till S12-5

12.6. Lokalisering av statlig verksamhet

Jag har tidigare (avsnitt 10.5) föreslagit att en myndighet för glesbygdsfrågor bildas den I juli 1990 och lokaliseras till Östersund.

Hänvisningar till S12-6

12.7. Sammanfattning

De redovisade förslagen innebär åtgärder inom flera politikområden. Ge- nom dessa infrastrukturförbättringar och på annat sätt skapas långsiktigt bättre förutsättningar för länets utveckling.

Jag kommer senare (avsnitt 16) att hemställa att regeringen föreslår riksdagen att anvisa 46 milj. kr. till ett nytt anslag för Särskilda regionalpo- litiska insatser i Jämtlands län. För många av de projekt som jag har redovisat kommer länsstyrelsen i Jämtlands län att ansvara för genomfö- randet. Jag räknar därför med att återkomma till regeringen med förslag om att medel för dessa projekt kommer att överföras till länsstyrelsen.

Jag avslutar min framställning med att sammanfatta förslagen om ytter- ligare insatser i Jämtlands län.

De redovisade förslagen bör finansieras på olika sätt. Några av insatserna bör finansieras via ordinarie anslag, medan andra skall finansieras med

medel från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län. För näringslivsulveeklande atgärder beräknar jag 10 milj. kr. för bl. a.

— insatser inom mineralområdet

— insatser för fiskevården och

insatser för turismen.

För utbildningsinsatser beräknar jag 12 milj. kr. för bl. a. förstärkning under en femårsperiod, av utbildningen vid högskolan i

Östersund och — stöd till AMU SKOG i Bräcke.

Inom arbetsmarknadsdepartementets ordinarie anslagsramar avser che- fen för arbetsmarknadsdepartementet senare att föreslå regeringen att 20 milj. kr. anvisas för utökad arbetsmarknadsulbildning.

Vad gäller _fbmknings— och utvecklingsverksamhet berörs högskolan i Östersund av två förslag. Dels har chefen för utbildningsdcpartementet, i forskningspolitiska propositionen. föreslagit att vissa medel anslås till forsk- ningsstödjande verksamhet. dels har jag föreslagit att regionalpolitiska me- del avsätts för en tillfällig förstärkning av utbildningen vid vissa högskolor.

För tekniks'pridningsålgärder beräknar jag 20 milj. kr. för bl. a.

— teknikspridningsprogram — projekt inom det underhållstekniska området och -— projekt inom informationsteknologiområdet.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser också senare att föreslå regeringen att från anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder avsätta 16 milj. kr. för arbetsrnarknadspoliliska åtgärder i form av dels otraditionella insatser, dels försöksverksamhet med starta egen verksamhet.

För regionala kultursatsningar beräknar jag 4 milj. kr. I detta sammanhang villjag också erinra om det projektjag tidigare nämnt som syftar till att utveckla en fast teaterensemble i Jämtlands län som regeringen redovisade i årets budgetproposition (prop. 1989/90, bil. 10).

Jag har också tidigare redovisat mina förslag till dels sänkta socialavgif- ter och dels särskilda infrastrukturåtgärder i stödområde 1. Dessa åtgärder som är nya för Jämtlands län berör betydande delar av länet.

Hänvisningar till S12-7

13. Vissa frågor om regionalpolitisk forskning m. m.

Min bedömning: Expertgruppens för forskning om regional utveck- ling (ERU) huvuduppgift bör även fortsättningsvis vara att initiera och samordna forskning som bidrar till att förbättra kunskaperna om den regionala utvecklingen samt att medverka till att synsätt och resultat från forskningen ges en bred spridning.

ERU bör bl.a. behandla de frågor som gruppen tagit upp i sitt

forskningsprogram.

ERU bör vidare ges i uppdrag att utvärdera regionalpolitiska åt- gärder för att förbättra infrastrukturen i de regionalpolitiskt priorit- erade områdena samt genomföra vissa andra utrednings— och forsk- ningsinsatser.

Kommittén: Kommittén anser att ERU:s uppgifter i större utsträckning än hittills bör avse geografiska policyanalyser. Denna typ av av analyser kan enligt kommittén till betydande del göras av forskare vid universitet och högskolor, förutsatt att ERU besitter tillräcklig projektledarkompe— tens. För att kunna fullgöra uppgiften att vara regeringens forsknings- och utredningsorgan inom det regionalpolitiska området bör ERU:s budget en- ligt kommittén fördubblas till ca 9 milj. kr.

Kommittén anser vidare att samhällsproblemens regionala dimensioner bör uppmärksammas mer än nu inom forskningen vid universitet och högskolor. Det är naturligt att detta sker inom de etablerade disciplinerna. Uppbyggandet av tvärvetenskapliga forskningscentra med inriktning på regional utvecklingi vid mening, i likhet med Centrum för regionalveten- skaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), är enligt kommitténs mening ett mycket lämpligt sätt att organisera forskningsarbetet. Finansi- ering bör dock ske via de ordinarie basanslagen. ERU bör, enligt kommit- tén, med de förstärkningar som man föreslår, kunna ha en central roll be- träffande sådan forskning.

SCB bör enligt kommittén löpande producera uppgifter om statsbudge- tens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper.

Remissinstanserna: SIND ser ingen anledning att utvidga ERU:s an- svarsområde på det sätt som kommittén föreslår. Samspelet mellan ERU:s forskning och SIND:s regionala utredningsverksamhet kan dock utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att ett förstärkt ERU i större utsträckning än vad som nu är fallet bör samarbeta med länsstyrel- serna.

CERUM menar att förslaget om en påtaglig förstärkning av policyanalys och regionalvetenskaplig forskning är välgrundat och framsynt med hän- syn till att den pågående samhällsomvandlingen får djupgående regionala återverkningar.

LRF avstyrker att ERU får en förstärkt roll för kunskapsförsöijning och policyanalys. LRF finner att utredningen inte tillräckligt beaktat möjlighe- terna att lägga ut uppdrag på högskolor, universitet och t.ex. CERUM.

Statens naturvårdsverk har ingen erinran mot att ERU studerar frågor om miljöpolitik och regional utveckling och förklarar sig berett att medverka inom ramen för sina resurser.

Skälen för min bedömning: Som grund för regionalpolitikens inriktning och utformning är det viktigt att följa och analysera utvecklingen inom olika samhällssektorer. Det är också viktigt att genomföra analyser av utvecklingstendenser, deras förutsättningar och konsekvenser för den re- gionala utvecklingen. Forskningen har här viktiga uppgifter både när det gäller metodutveckling och att genomföra olika analyser.

ERU har som huvuduppgifter att initiera och samordna forskning på regionalpolitikens område och om strukturomvandlingsfrågor samt att se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för olika intressen- ter. Basen för ERU:s verksamhet är den forskning med regionalpolitisk relevans som bedrivs vid universitet och högskolor i Sverige och utlandet, inte minst i övriga Norden.

Genom den verksamhet ERU bedriver kan synsätt och resultat från forskningen få en bred spridning till olika användargrupper och ge under- lag såväl för en bred samhällsdebatt som för politiska överväganden och beslut. ERU har t. ex. på den regionalpolitiska kommitténs uppdrag utar- betat ett antal rapporter som underlag för kommitténs arbete.

ERU har redovisat uppläggningen av ett forskningsprogram i vilket bl. a. följande frågor bedöms angelägna att behandla: Vad kännetecknar den regionala utvecklingen med avseende på föränd- ringar i miljösituationen, demografiska förändringar, kommunikations- systemens utveckling m.m.? — Hur påverkar Sveriges ökade omvärldsberoende den regionala utveck- lingen? — Vilken roll spelar sektorspolitiken i den regionala utvecklingen? _ Vilka möjligheter finns att med politiska åtgärder styra den geografiska omvandlingen? ——- Vilka typer av regionalpolitiska medel är mest verkningsfulla?

Jag anser att inriktningen på det forskningsprogram som ERU re- dovisar väl ansluter till den inriktning av regionalpolitiken somjag tidiga- re har redogjort för och till de forskningsbehov som därmed finns. Jag vill i likhet med kommittén särskilt-peka på behovet av kunskapsutveckling när det gäller miljöförhållandenas betydelse för den regionala utvecklingen. Kommittén föreslår att ERU, i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner, bör initiera forskning inom området. I sitt yttrande över kommitténs förslag förklarar statens naturvårdsverk att man är berett att medverka i sådana studier. Jag anser att ERU i den fortsatta konkreti— seringen av sitt forskningsprogram bör utveckla analysen när det gäller sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling och därvid ta de initiativ till samverkan med andra organ som kan vara lämpliga. Jag har tidigare (avsnitt 8.10) även tagit upp behovet av ytterligare forskning för att bättre kunna kvantifiera de regionalpolitiska effekterna av olika investeringar inom kommunikationssektorn. Jag bedömer att sådan forsk- ning bör inrymmas i det program som ERU har redovisat.

Jag har tidigare (avsnitt 6) redovisat behoven av att utveckla tydligare

regionalpolitiska mål och riktlinjer för verksamheter inom olika samhälls- och politikområden. En förutsättning för att nå en bättre målstyrning är att uppföljning och utvärdering av verksamheten inom olika områden sker fortlöpande. När det gäller övergripande analyser och utvärderingar av verksamheten inom olika samhälls- och politikområden av den typ som kommittén kallar policyanalyser, anser jag, i likhet med kommittén. att ERU bör kunna ha viktiga uppgifter. Det gäller både i fråga om metod- utveckling och konkreta analyser.

Jag har tidigare (avsnitt 9) även föreslagit att särskilda regionalpolitiska medel skall avsättas för att förbättra infrastrukturen i regionalpolitiskt pri- oriterade områden. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt ERU att svara för utvärdering av dessa insatser.

Kommittén föreslår att SCB löpande skall producera uppgifter om stats- budgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper. Jag är inte beredd att biträda kommitténs för- slag på denna punkt. Det bör enligt min mening vara en uppgift för ERU att fortlöpande bedöma behovet av informationsunderlag för olika forsk- ningsinsatser.

Jag återkommer senare (avsnitt 16) till frågan om medel till ERU.

Hänvisningar till S13

14. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom arbetsmarknadsdeparte- mentet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län,

2. lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift,

3. lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift. Med hänsyn till ärendenas brådskande karaktär anser jag att lagrådets hörande över förslagen kan underlåtas.

Hänvisningar till S14

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1

15. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställcrjag att regeringen dels föreslår rideagen att anta förslag till 1. lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialav- gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län, 2. lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift, 3. lag om ändring i lagen (l982z423) om allmän löneavgift, dels föreslår riksdagen att godkänna vadjag förordat om 1. målen och riktlinjerna för regionalpolitiken (avsnitt 3), 2. stödområden för näringslivsutveckling (avsnitt 4.2), 3. geografiska områden för särskilda regionalpolitiska infrastruk- turåtgärder (avsnitt 4.4), 4. regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner i struktur- omvandling (avsnitt 4.5),

5. avgränsning av glesbygds- och landsbygdsområden (avsnitt 4.6),

6. regionalpolitiskt företagsstöd i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. (avsnitt 7.2.1.2).

7. regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella investeringar m.m. (avsnitt 7.213).

8. sysselsättningsbidrag (avsnitt 7.2. 1.4),

9. länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsbidrag och avskaffande av rätten att överklaga beslut av statens industriverk (avsnitt 7.2.1.5)

10. nedsatta socialavgifter (avsnitt 7.2.2) 1 [. avvecklingen av Stiftelsen lndustricentra och användningen av medel som kan tillföras staten i samband härmed (avsnitt 7.4),

12. forskning vid mindre högskolor (avsnitt 8.7.1), 13. bidrag till medflyttande familjemedlem (avsnitt 8.8), 14. länsstyrelsens möjlighet att finansiera kultursatsningar (avsnitt 8.9),

15. regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder (avsnitt 9), 16. stödformerna inom glesbygdsstödet (avsnitt 10.2), 17. högsta beloppsgränser för stöd till företag i glesbygd (avsnitt 10.2).

18. glesbygdsstöd till immateriella investeringar (avsnitt 10.2), 19. högsta beloppsgräns för servicebidrag till kommersiell service (avsnitt 10.2).

20. rätt för länsstyrelsen att ta upp överläggningar om alternativa lösningar inför indragningar av statlig service (avsnitt 10.3),

21. inrättandet av en myndighet för glesbygdsfrågor (avsnitt 10.5).

22. särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län (avsnitt 12).

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

1. den regionala problembilden (avsnitt 2).

2. det regionalpolitiska arbetets geografiska inriktning (avsnitt 4.1),

3. regionalpolitiska åtgärder i vissa stödjepunkter (avsnitt 4.3).

4. storstädernas betydelse för den regionala utvecklingen (avsnitt 4.7),

5. regionalpolitik i andra länder (avsnitt 5),

6. organisation och administration av regionala utvecklingsin- satser på central och regional nivå (avsnitt 6),

7. det regionalpolitiska företagsstödets framtida inriktning (avsnitt 7.1),

8. handläggningsordning m.m. för regionalpolitiskt företagsstöd (avsnitt 7.2.1.5),

9. riskkapitalbolagens roll inom regionalpolitiken (avsnitt 7.3), 10. åtgärder för att främja kvinnors företagande (avsnitt 7.5), l ]. lokaliseringssamråd (avsnitt 7.6), 12. de regionalpolitiska åtgärdernas överensstämmelse med inter-

nationella överenskommelser m.m. (avsnitt 7.7). 13. olika samhälls- och politikområdens betydelse för den regio- nala utvecklingen (avsnitt 8),

14. glesbygds- och landsbygdsinsatsernas allmänna inriktning (avsnitt 10.1 och 10.4),

15. regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändringar (avsnitt 11), 16. vissa frågor om inriktningen av den regionalpolitiska forskningen m.m. (avsnitt 13).

Hänvisningar till S15

  • Prop. 1989/90:76: Avsnitt 1, 4.4

16. Anslagsfrågor för budgetåret 1990/91

Hänvisningar till S16

D. Regional utveckling

Innevarande budgetår har medel för regional utveckling anvisats över följande anslag, med angivna belopp och till redovisade huvudändamål.

Anslag D 1. Visst regionalpolitiskt stöd 1 000 kr.

D 2. Lokaliseringsbidrag m.m. 362 000000 kr.

D 3. Lokaliseringslån 100000 000 kr

D4. Regionala utvecklingsinsatser m.m.

800 000 000 kr.

D 5. Täckande av förluster på grund av kredtigarantier till företag i glesbygder m.m. 1 000 kr.

D 6. Ersättning för nedsättning av socialavgifter 395 000 000 kr.

D 7. Sysselsättningsstöd 165 000 000 kr.

D 8. Expertgruppen för forskning om regional utveckling 4 414 000 kr.

Huvudändamål Äldre lokaliseringsbidrag/avskriv- ningslån Äldre offertstöd

Lokaliseringsbidrag (centrala beslut) Offertstöd Lån till regionala investmentbolag

Lokaliseringslån

Lokaliseringsbidrag (länsstyrelsebeslut) Investeringsbidrag. Företagsutveckling Glesbygdsstöd Regional projektverksamhet Teknik- och kunskapsspridning Konsult- och utredningsinsatser

Infriande av garantier

Täckande av bortfall av socialavgif- teri Norrbottens län

Sysselsättningsstöd

Initiering och genomförande av re- gionalpolitisk forskning m.m.

D 9. Kapitaltillskott till en utveck- Främjande av näringslivet i Väst- lingsfond för Västnorden norden 2 400 000 kr.

D 10. Bergslagsdelegationen Bergslagsdelegationens förvalt- 3 000 000 kr. ningskostnader m. 111.

D 1 1. Särskilda regionalpolitiska insatser m.m. i Västernorrlands län 65 000 000 kr.

Utvecklingsinsatser

Av de redovisade anslagen för innevarande budgetår är de båda sist- nämnda av engångskaraktär.

[ budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil. 12 s. 115) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition om regionalpo- litiken, föra upp anslagen för innevarande budgetår med oförändrade belopp för budgetåret 1990/91.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall av- skaffas. Vidare har jag föreslagit att särskilda regionalpolitiska medel skall anvisas för infrastrukturåtgärder (avsnitt 9) samt att en myndighet för glesbygdsfrågor skall inrättas (avsnitt 10.5). Jag föreslår också medel för särskilda insatser i Jämtlands län.

Som en följd av bl.a. dessa förslag förordar jag, att medel för regional utveckling för budgetåret 1990/91 ställs till regeringens förfogande över följande anslag och till angivna huvudändamål.

Anslag D 1 . Lokaliseringsbidrag rn. m.

D 2. Regionala utvecklingsinsatser

D3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m.m.

D 4. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

D 5. Sysselsättningsbidrag

D 6. Särskilda regionalpolitiska in- frastrukturåtgärder m.m.

D 7. Glesbygdsdelegationen

Huvudändamål Lokaliserings- och utvecklingsbi- drag (centrala beslut) Lån till regionala investmentbolag

Lokaliserings- och utvecklingsbi- drag (regionala beslut) Glesbygdsstöd

Regional projektverksamhet

Infriande av kreditgarantier

Täckande av bortfall av socialavgif- ter

Sysselsättningsbidrag

Infrastrukturåtgärder

regionala beslut

— centrala beslut Teknikspridning m.m.

Konsult- och utredningsinsatser

Glesbygdsutvecklingsinsatser på central nivå

D8. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) m.m.

D 9. Kapitaltillskott till en utveck- lingsfond för Västnorden

DlO. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län

Initiering och genomförande av re- gionalpolitisk forskning

Främjande av näringslivet i Väst- norden

Utvecklingsinsatser

Med hänsyn till den för närvarande stora efterfrågan på bl.a lokalise- ringsbidrag och glesbygdsstöd, kommer jag i det följande att föreslå att sammanlagt 230 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget till statsbudgeten för innevarande budgetår. Förslagen om tillskott av medel avser anslagen Lokaliseringsbidrag m.m. och Regionala utvecklingsinsatser m.m.

D 1. Lokaliseringsbidrag m.m.

1988/89 Utgift 506 797 354 Reservation 1075 383 497] 1989/90 Anslag 362 000000 1990/91 Förslag 350 000 000

' De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till 47,7 milj. kr.

För närvarande anvisas medel över detta anslag till följande ändamål: — lokaliseringsbidrag beviljade av statens industriverk eller regeringen

efter den ljuli 1984, — offertstöd beviljade efter den ljuli 1985, — lån till privata regionala investmentbolag,

kapitaltillskott m.m. till Stiftelsen lndustricentra — viss administration av regionalpolitiskt stöd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.l) redogjort för utfallet av stödverk- samheten under de senaste budgetåren.

Beslut om lokaliseringsbidrag har av statens industriverk och regeringen under budgetåret 1988/89 fattats för 430,6 milj. kr. Offertstöd har beviljats med [19,9 milj. kr. Stiftelsen lndustricentra har erhållit 10,1 milj. kr. i kapitaltillskott m.m. För administration av det regionalpolitiska stödet har 3,0 milj. kr. utbetalats till banker och för införande av ett ADB-system för stödformer inom industriverkets ansvarsområde har använts 4,8 milj. kr.

Ett lån till privata regionala investmentbolag har beviljats under budget- året. Utestående lån till detta ändamål uppgår till 37,0 milj. kr.

Statens industriverk

Statens industriverk uppskattar att behovet av bidragsmedel för beslut av regeringen och verket under budgetåret 1990/91 kommer att uppgå till 470 milj. kr.

SIND har i samband härmed föreslagit vissa förändringar i det regional- politiska stödsystemet. Dessa förslag har behandlats av den regionalpoli- tiska kommitte'n, vars förslag jag i min tur har behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

Utbetalningen av medel under anslaget beräknas till 695 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

F öredragandens överväganden

Under rubriken D2. Lokaliseringsbidrag m.m. har i statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisats ett reservationsanslag på 362 milj. kr.

I regeringens proposition 1989/90:66 om särskilda regionalpolitiska insatser i Blekinge län m.m. har regeringen föreslagit riksdagen att till Lokaliseringsbidrag m.m. på tilläggsbudget till statsbudgeten för budget- året 1989/90 anvisa ytterligare 112,5 milj. kr. Högst detta belopp har regeringen förklarat sig beredd att efter ansökan bevilja Saab-Scania AB i

form av lokaliseringsstöd eller offertstöd i samband med att bolaget etable- rar ny verksamhet i Karlskrona.

I prop. 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning anmälde industriministern beträffande den regionalpolitiska stödverksamheten att han räknade med att den skulle bedrivas med samma inriktning och i samma omfattning under fyraårsperiodcn 1985/86—1988/89. Eftersom förslag med anledning av den regionalpolitiska kommitténs betänkande inte beräknades kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast våren 1990, anmälde arbetsmarknadsministern vid sin föredragning för regeringen med anledning av budgetpropositionen 1989. att hon räknade med att stödverksamheten skall bedrivas med i huvudsak samma inriktning och omfattning även under budgetåret 1989/90. För de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag har riksdagen sedermera, med anledning av regeringens förslag i budgetpropositionen för respektive budgetår, beslutat att anslå 362 milj. kr. för vart och ett av dessa budgetår.

Efterfrågan på lokaliseringsbidrag har bl.a. på grund av det goda konjunkturläget varit stor under de senaste åren. Bl.a. därför har riksda- gen på förslag av regeringen i särskilda propositioner beslutat att anslå ytterligare sammanlagt 745 milj. kr. på detta anslag sedan budgetåret 1985/86.

Den stora efterfrågan på regionalpolitiskt stöd består. Under innevaran- de budgetår har således statens ind ustriverk och regeringen hittills beslutat om lokaliseringsbidrag och offertstöd för sammanlagt över 300 milj. kr.

En översiktlig genomgång av kända stödprojekt för vilka beslut skall fattas på central nivå visar att det sammanlagda beloppet för ansökningar om lokaliseringsbidrag och offertstöd för närvarande uppgår till väl över 1 miljard kronor.

Regeringen har tidigare i detta sammanhang framhållit att företagens investeringsvilja och stora efterfrågan på arbetskraft nu ger dem goda mo- tiv att, även utan statligt stöd, söka sig till de regioner i landet där det finns arbetskraft. De myndigheter som beviljar stöd bör därför nu ha möjlighet att genom en noggrann prioritering av stödmedlen kunna förverkliga de mest angelägna projekten.

Jag anser det dock samtidigt angeläget att ta tillvara den nuvarande investeringsviljan för att göra det möjligt att förverkliga ytterligare projekt i regionalpolitiskt särskilt utsatta regioner. För beslut om lokaliseringsbi- drag och offertstöd, som beviljas av statens industriverk och regeringen, beräknar jag, mot bakgrund härav ett sammanlagt behov av medelstill- skott under innevarande budgetår på 150 milj. kr.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag om i vilka former regional- politiskt företagsstöd skall lämnas i fortsättningen. De innebär bl.a. att bidrag i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. även fortsättningsvis skall lämnas i form av lokaliseringsbidrag.

Stöd för immateriella investeringar som exempelvis produktutveckling, marknadsföring etc. harjag därvid föreslagit skall lämnas som utvecklings- bidrag, vilket bl.a. ersätter det nuvarande offertstödet.

Lån till privata regionala investmentbolag har jag föreslagit tills vidare skall behållas (avsnitt 7.3).

Jag har vidare tidigare (avsnitt 7.4) föreslagit att Stiftelsen lndustricent- ra skall avvecklas. Under budgetåret 1990/91 kommer dock fortfarande att finnas behov av bidrag till administrationskostnader m.m. för stiftelsen.

I det föregående (avsnitt 7.2.1.5) harjag även redogjort för hurjag anser att handläggningen av företagsstödet fortsättningsvis skall ske. Jag har där bl.a. föreslagit att det högsta beloppet för en investering i samband med vilken länsstyrelsen skall besluta om lokaliseringsbidrag skall höjas till 15 milj. kr. Jag har även betonat vikten dels av att en förbättrad uppföljning sker av enskilda ärenden, dels att en utökad utvärdering av stödinsatserna kommer till stånd.

Jag föreslår därför sammanfattningsvis att medel över detta anslag un— der budgetåret 1990/91 anvisas till följande ändamål: — lokaliserings- och utvecklingsbidrag som beviljas av statens indu- striverk och regeringen, — lån till privata regionala investmentbolag. — administrationskostnader m.m. för Stiftelsen lndustricentra. — viss administration, uppföljning och utvärdering av regionalpolitiskt stöd.

Utbetalning av äldre lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. dvs. bidrag som beviljats av länsstyrelse före den ljuli 1982, av statens industriverk eller regeringen före den ljuli 1984, samt äldre offertstöd. dvs. stöd be- viljade före den ljuli 1985, har tidigare belastat anslaget D. 1 Visst regio- nalpolitiskt stöd. I den mån stöd av dessa slag skall betalas ut efter innevarande budgetårs slut, skall de belasta detta anslag.

Med hänvisning till vad jag har anfört beräknar jag ett medelsbehov av sammanlagt 350 milj. kr. för de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag under budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Lokaliseringsbidrag rn. m. på tilläggsbudget till statsbudge- ten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på 150 000 000 kr. att till Laka/iseringsbidrag m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 350000 000 kr.

D 2. Regionala utvecklingsinsatser

1988/89 Utgift 639210108 Reservation 847 368 405[ 1989/90 Anslag 800000000 1990/91 Förslag 900 000000

' De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till ca 44 milj. kr. att jämföras med ca 57 milj. kr. ett år tidigare.

Anslagets storlek har ökat från 488 milj. kr. budgetåret 1985/86 till 800 milj. kr. innevarande budgetår. Från anslaget betalas för närvarande utgifterna för av länsstyrelserna

beslutade lokaliserings- och investeringsbidrag, för företagsutveckling. för glesbygdsstöd i form av stöd till företag, kommersiell service, intensifiera- de kommunala sysselsättningsinsatser (IKS) och samhällelig service samt för regional projektverksamhet.

Från anslaget betalas vidare utgifterna för teknik- och kunskapssprid- ning i regionalpolitiskt prioriterade regioner samt för konsult- och utred- ningsinsatser. För dessa ändamål har 35 milj. kr. avsatts under innevaran- de budgetår.

Under budgetåret 1988/89 fattade länsstyrelserna beslut om samman- lagt 738 milj. kr. med följande fördelning mellan ändamålen: lokaliserings- och investeringsbidrag 314 — företagsutveckling 51 — glesbygdsstöd 233 regional projektverksamhet 140

Av medlen för innevarande budgetår har hittills 755 milj. kr. fördelats till länsstyrelserna i resp. län enligt följande tabell.

Län Belopp Län Belopp (milj. kr.) (milj. kr.)

Stockholm 6,6 Göteborgs och Bohus 10 Uppsala 6,5 Älvsborg 12 Södermanland 7 Skaraborg 6 Östergötland 4,8 Värmland 60 Jönköping 5.8 Örebro 23 Kronoberg 5,3 Västmanland 17 Kalmar 9,5 Kopparberg 60 Gotland 1 1,5 Gävleborg 60 Blekinge 14.5 Västernorrland 90 Kristianstad 3.5 Jämtland 105 Malmö 3,5 Västerbotten 105 Halland 3.5 Norrbotten 125 Länsstyrelserna

Länsstyrelserna beräknar i sina anslagsframställningar att medelsbehovet för regionala utvecklingsinsatser kommer att öka med sammanlagt 276 milj. kr. för budgetåret 1990/91 jämfört med innevarande budgetår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår bl.a. att medel för stöd till hemslöjdskonsulentverksamheten ska anvisas över en särskild anslagspost så att anslaget för regional projektverksamhet kan disponeras av länssty- relsen utan inskränkningar. Vidare föreslår länsstyrelsen att glesbygds- stödsmedel som återvinns vid konkurser tillfaller länsstyrelsen för fortsatt användning inom länet.

F öredragandens överväganden

Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1985 (prop. 1984/85: 115, AU 13, rskr. 354) har länsstyrelserna möjlighet att inom en given medelsram använda medlen till tidigare nämnda ändamål.

Jag börjar med att kommentera de särskilda frågor som länsstyrelsen i Kronobergs län tagit upp i sin anslagsframställning. Jag övergår sedan till mina bedömningar av hur mina förslag i det föregående påverkar belast- ningen på detta anslag och därmed medelsbehovet.

Sedan budgetåret 1988/89 har i regleringsbrevet för detta anslag angetts att samtliga länsstyrelser bör lämna bidrag till huvudmannen för hem- slöjdskonsulcntverksamheten, under förutsättning att denne lämnar ett minst lika stort bidrag, så att två hemslöjdskonsulenter finns i varje län. Totalt för länsstyrelserna rör det sig om ett belopp på ca 7 milj. kr.

Nämnden för hemslöjdsfrågor, som tidigare svarade för administratio- nen av medlen för konsulentverksamheten, har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 föreslagit att medel för konsulentverksamheten åter bör anvisas över anslaget B 5. Främjande av hemslöjden. Min företrä- dare har i årets budgetproposition, med hänvisning till en kommande utvärdering av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrågor, förordat att finansieringen av konsulentverksamheten tills vidare bör kvarstå inom ramen för anslaget Regionala utvecklingsinsatser m.m.

Principen för användningen av medel under detta anslag är att länssty- relserna i största möjliga utsträckning skall ha möjlighet att själva priorite- ra mellan olika insatser. Öronmärkningar i regleringsbrevet som kringskär länsstyrelsernas möjligheter i detta avseende bör därför undvikas. Den aviserade utvärderingen av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrå- gor motiverar dock att konsulentverksamheten även under budgetåret 1990/91 belastar detta anslag. När utvärderingen är klar avser jag att överväga frågan om den framtida finansieringen av hcmkonsulentverk- samheten.

Vad gäller länsstyrelsens i Kronobergs län andra fråga, om att få använ- da medel, som återvinns i konkurser, för nya regionalpolitiska insatser i länet. så finns bestämmelser om detta i regleringsbrevet för anslaget. Där sägs att återbetalning av lån skall tillfalla statskassan. Mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit om förbättring av uppföljningen av glesbygds- stödet finns det anledning att delvis ompröva de hittillsvarande bestäm- melserna. Enligt min mening bör länsstyrelsernas incitament att följa upp utestående avskrivningslån öka om de medel som återvinns får disponeras för nya insatser i länet. Jag avser återkomma till regeringen med förslag av nämnd innebörd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit vissa förändringari det regional- politiska stödet. För detta anslag innebär detta bl.a. ökad belastning till följd av att länsstyrelsens beslutsbefogenheter utökas. Förslaget att öppna möjlighet att lämna stöd till immateriella investeringar leder också till ökad belastning på anslaget. Detta motverkas dock av att denna möjlighet ersätter det tidigare regionalpolitiska utvecklingskapitalet, som jag föresla- git skall upphöra. Till en minskad belastning på anslaget leder förslaget att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i ett projekt bör sänkas. Mins- kad bclastning på anslaget blir också följden i vissa län genom att stödom- rådesindelningen föreslås ändrad (avsnitt 4.2). Samma effekt ger också mitt förslag om att avskaffa investeringsbidraget.

Sammantaget bedömer jag att förändringarna inom det regionalpolitis-

ka företagsstödet medför en viss minskning av belastningen på anslaget. De frigjorda resurserna bör därmed öka möjligheterna att lämna gles- bygdsstöd eller avsätta medel till projektverksamhet. Givetvis påverkas belastningen också av hur konjunkturutvecklingen förändrar efterfrågan på företagsstöd.

Jag har tidigare (avsnitt 10) föreslagit vissa förändringar av glesbygds- stödet. Förbättringama av företagsstödet i form av höjda maximala stöd- belopp och möjlighet att stödja s.k. mjuka investeringar kommer att öka behovet av glesbygdsstödsmedel. Samtidigt innebär mitt förslag om att IKS—verksamheten skall upphöra som stödform. att ca 30 milj. kr. på detta anslag frigörs för t. ex. glesbygdsstöd eller projektverksamhet.

Insatser för teknik— och kunskapsspridning samt för konsult- och utred- ningsinsatser, beslutade av regeringen eller statens industriverk, har hittills belastat detta anslag. Innevarande budgetår har 35 milj. kr. avsatts härför. Utgiftema för dessa ändamål bör i fortsättningen betalas från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infrastrukturinsatser som jag kom- mer att föreslå inrättas. Därmed kommer länsstyrelserna att disponera anslaget för Regionala utvecklingsinsatser i dess helhet.

Med de förändringar jag tidigare föreslagit kommer länsstyrelserna un- der detta anslag fr. o. m. budgetåret 1990/91 att disponera medel för följan- de ändamål.

— Lokaliserings- och utvecklingsbidrag — Glesbygdsstöd — Regional projektverksamhet.

Det bör ankomma på regeringen att även fortsättningsvis fördela ansla- get mellan länen efter de regionala problemens svårighetsgrad, och utfärda de föreskrifter som krävs. Resp. länsstyrelse bör sedan fördela anvisade medel mellan de angivna ändamålen och lämna föreskrifter och riktlinjer till de organ i länet. som eventuellt skall fatta beslut i de enskilda fallen.

Jag har tidigare (avsnitt 10) redovisat mina förslag till insatser i glesbygd och landsbygd. Jag framhöll där, att medlen för regional projektverksam- het bör vara ett av de viktigaste instrumenten för att genomföra många av de insatser som behövs för utveckling av glesbygden och landsbygden. Av bl.a. detta skäl bör den hittillsvarande begränsningen av hur stor del av anslaget som får användas för regional projektverksamhet slopas. En så- dan friare användning av anslaget kommer att ställa större krav på länssty- relsernas planering av insatser som finansieras från anslaget. Bättre priori- tering mellan insatser är ett sådant krav, om medelsbrist ska kunna undvi- kas. totalt eller för något av ändamålen. Vidare måste uppföljningen av olika insatser förbättras. Jag vill i detta sammanhang också erinra om länsstyrelsernas skyldighet att fortlöpande lämna redovisningar av projektverksamhetcn till Umeå högskoleregions datacentral. Jag kommer också att föreslå regeringen åtgärder för kontinuerlig utvärdering av bl. a. projektverksamhetcn.

Jag anser det också vara motiverat att, som regionalpolitiska kommittén förordat, vissa medel avsätts för länsövergripande projekt. Jag avser där- för föreslå regeringen, att ett mindre belopp avsätts för sådana projekt, vilket efter ansökan från länsstyrelser fördelas av regeringen.

Jag beräknar att mina förslag om regel- och anslagsförändringar kommer att öka utrymmet för insatser som bör beslutas av länsstyrelserna med i storleksordningen 100 milj. kr.

Mot bakgrund av behovet av ytterligare regionalpolitiska insatser, inte minst som en följd av nödvändigheten att ta till vara de initiativ som kommit fram genom landsbygdskampanjen, anserjag att anslaget härut- över bör tillföras ytterligare medel för nästa budgetår.

I vissa län är efterfrågan på stödmedel redan för innevarande budgetår så stor att medelsbrist kan väntas senare i vår. Jag föreslår därför att ytterligare 80 milj. kr. tillförs detta anslag för att disponeras redan under innevarande budgetår.

Jag vill samtidigt erinra om att en parlamentariskt sammansatt arbets- grupp i sitt förslag till ny livsmedelspolitik bl.a. förordat en förstärkning av medlen för glesbygdsstöd med 100 milj. kr. Arbetsgruppens förslag kommer att behandlas i en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik våren 1990. Jag kommer att samråda med chefen för jordbruksdeparte- mentet i denna fråga.

1 avvaktan på regeringens proposition om en ny livsmedelspolitik och med hänvisning till vad jag anfört beräknarjag det sammanlagda medels- behovet för budgetåret 1990/91 till 900 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Regionala utvecklingsinsatser m.m. på tilläggsbudget till StatSbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på 80 000000 kr, att till Regionala utvecklingsinsatser för budgetåret 1990/91 anvi- sa ett reservationsanslag på 900000 000 kr.

D 3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m.m.

1988/89 Utgift 15571813 1989/90 Anslag 1000 1990/91 Förslag 1000

Från anslaget betalas utgifterna för att infria statliga garantier för lån till företag i glesbygder och för lån till kommersiell service enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd. Vidare betalas utgifterna för att infria ga— rantier för lån som har lämnats enligt förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd (upphävd 1985: 619), enligt förordningen (1973:608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd (upphävd 1980:877) samt enligt förordningen (1976:208) om statligt stöd till skärgårdsföretag och förordningen (1978:465) om särskilt stöd till lantbruksföretag i vissa gles- bygder (upphävda 19792638).

Länsstyrelserna

Samtliga länsstyrelser utom de i Kristianstads och Malmöhus län har inkommit med anslagsframställningar. Sammanlagt föreslår länsstyrelser- na en engagemangsram t.o.m. budgetåret 1990/91 på 215 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Den 1 juli 1985 skedde en övergång till engagemangsram i stället för årliga beslutsramar för kreditgarantier till företag i glesbygder m.m. (prop. 1984/851115, AU 13, rskr. 354). Engagemangsramen skall successivt byg- gas upp tills den uppgår till 290 milj. kr. Länsstyrelsernas utrymme för ny kreditgivning skapas dels genom amorteringar av lån med statliga kredit- garantier som beslutats efter den 1 juli 1985, dels genom den successiva uppbyggnaden av en engagemangsram för resp. län. Förluster till följd av infriade garantier ger inte utrymme för ny garantigivning.

För tiden fram t.o.m. budgetåret 1989/90 är engagemangsramen fast- ställd till 175 milj. kr. Ramen bör för tiden fram t.o.m. budgetåret 1990/91 utökas till 190 milj. kr.

Anslaget bör för nästa budgetår tas upp med oförändrat belopp, 1 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till kommersiell service får beviljas i en sådan omfatt- ning att det sammanlagda beloppet för utestående garantier som beslutats efter den ljuli 1985 uppgår till högst 190 000 000 kr.,

2. till Täckande avförluster på grund av kreditgarantier till företag [' glesbygder m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr.

D 4. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

1988/89 Utgift 405 546 892 1989/90 Anslag 395 000000 1990/91 Förslag 350 000000

Från anslaget, som disponeras av riksförsäkring5verket, täcks för närva- rande bortfall av avgiftsinkomster till följd av tillämpningen av lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län.

Enligt denna lag skall den procentsats efter vilken arbetsgivar- resp. egenavgifter sammanlagt beräknas, enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, sättas ned med tio procentenheter för verksamheter inom vissa näringsgrenar som bedrivs i Norrbottens län. För nedsättning av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272). Berörda näringsgrenar är gruvverksamhet, tillverkning, produk-

tionsvaruinriktad partihandel, uppdragsverksamhet samt hotell-, pensio- nats- och campingverksamhet.

Ett särskilt bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna eller egenav- gifterna lämnas när sysselsättningen ökar. Utgifter för detta bidrag belastar innevarande budgetår anslaget D7. Sysselsättningsstöd.

De verksamheter inom nämnda näringsgrenar som bedrivs i Svappavaa- ra samhälle är befriade från socialavgifter och allmän löneavgift under tiden den ljanuari 1984—den 31 december 1993.

Riksförsäkringsverket

Verket beräknar. med utgångspunkt från utfallet under första halvåret 1989. utgifterna för ersättning för nedsättning av socialavgifter för inneva- rande budgetår till 415 milj. kr. Verket räknar med i stort samma volym för nästa budgetår. Med en löneuppräkning på 5 % fram till nästa budgetår blir medelsbehovet enligt verket 441 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.2) bl.a. föreslagit att nedsättning av socialav- gifter skall bibehållas som stödform, att nedsättningen även fortsättnings- vis skall vara tio procentenheter, att den skall gälla under en tioårsperiod, att den geografiska omfattningen skall vara stödområde ].

Jag har även föreslagit att nedsättningen i de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 skall uppgå till fem procentenheter under en femårsperiod, liksom att nedsättningen successivt skall öka upp till tio pro- centen heter i de nya områden som skall omfattas av nedsättningen. Jag har också föreslagit att vissa basindustrier inte skall omfattas av nedsättningen. Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Efter år 1993 bör Svappavaara samhälle inte särbehandlas. Mot bakgrund av dessa förslag till förändringar beräknar jag bortfallet av avgiftsinkomster genom nedsättning av socialavgifter och allmän löne- avgift till 350 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Ersättning för nedsättning av socialavgijler för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 350000 000 kr.

D5. Sysselsättningsbidrag

1988/89 Utgift 239 333 362 1989/90 Anslag 165000000 1990/91 Förslag 250 000000

Över anslaget anvisas för närvarande medel för sysselsättningsstöd samt

2 0

för de bidrag till kostnader för arbetsgivaravgifterna, som under vissa förutsättningar lämnas till verksamheter i Norrbottens län.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.l.l) redogjort för utfallet av verksamheten med sysselsättningsstöd under de senaste budgetåren.

Statens industriverk

Statens industriverk beräknar medelsbehovet för de ändamål vartill medel beviljas över anslaget till 240 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.4) föreslagit att sysselsättningsstödet skall behållas som stödform, att det fortsättningsvis skall kallas sysselsättnings- bidrag, att bidraget skall höjas och att det skall fördelas på fem år i alla stödområden. Medelsbehovet påverkas även av mitt förslag till ny stödom- rådesindelning.

Jag har även föreslagit att det särskilda bidrag till arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som nu lämnas till vissa företag i Norrbottens län skall slopas.

Mot bakgrund av dessa förändringar beräknar jag medelsbehovet för sysselsättningsbidrag till 250 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till S_vsselsälmingsbidrag för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 250 000 000 kr.

D 6. Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m.m. Nytt anslag (förslag) 330000 000 kr.

Under anslaget D2. Regionala utvecklingsinsatser m.m. har för inneva- rande budgetår anvisats sammanlagt 35 milj. kr. för teknik- och kun- skapspridning i regionalpolitiskt prioriterade regioner samt för centrala konsult- och utredningsinsatser. Statens industriverk har begärt en ökning av de medel verket disponerar för konsult- och utredningsinsatser från 10 till 14 milj. kr.

Som jag tidigare föreslagit bör kostnaderna för dessa ändamål belasta förevarande anslag. Jag vill också anmäla att högst 35 milj. kr. bör dispo— neras engångsvis för vissa infrastrukturinsatser i enlighet med vad chefen för arbetsmarknadsdcpartementet anförde i propositionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Blekinge län (prop. 1989/90:66). Kostnaderna för samtliga dessa åtgärder bör belasta de centrala medel jag nedan före- slår.

Jag har i övrigt tidigare (avsnitt 9) redovisat exempel på projekt som medlen bör kunna användas till, hur beredningsarbetet allmänt bör utfor-

mas, beslutsnivåer etc. Vissa medel bör även avsättas för uppföljning och utvärdering. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma före- skrifterna för medlens användning.

För nästa budgetår föreslårjag att utgifterna för följande huvudändamål får belasta anslaget:

För regionalt beslutade iii/rastrukturåtgärder i stödområde I beräknar jag 200 milj. kr. Medlen bör disponeras gemensamt av länsstyrelserna i Norrbottens. Västerbottens och Jämtlands län.

För centralt beslutade infrastrukturåtgärder i prioriterade regioner beräk- narjag130 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Särskilda regionalpolitiska iii/rastrukturåtgärder m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 330 000000 kr.

D7. Glesbygdsdelegationen

Nytt anslag (förslag) 15 000 000 kr.

Jag har föreslagit (avsnitt 10.5) att den nuvarande glesbygdsdelegationen ombildas till myndighet med utökad och delvis ny verksamt samt lokalise— ras till Östersund.

Medlen bör disponeras för förvaltnings- och projektkostnader. För bud- getåret 1990/91 beräknarjag dessa till 15000000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Glesbygdwlelegaiianen för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 15 000000 kr.

D 8. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU)

1988/89 Utgift 4 803 000 Reservation 99 000 1989/90 Anslag 4414000 1990/91 Förslag 6000000

Från anslaget betalas utgifterna för cxpcrtgruppcns för forskning om regional utveckling verksamhet.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling

Expertgruppen beräknar medelsbehovet till 9 000000 kr.

F öredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 13) redovisat min syn på behovet av regionalpoli- tisk forskning som kan bidra till att förbättra kunskapsunderlaget för regionalpolitiken och det angelägna i att synsätt och resultat från forsk- ningen får en bred spridning till olika användargrupper. Jag har också redovisat den roll som ERU bör ha i dessa avseenden som länk mellan forskningen och användare av forskningens resultat.

Jag har vidare (avsnitt 6) redovisat behovet av förstärkt uppföljning och utvärdering av olika regionalpolitiska insatser och att ERU avses få vissa uppgifter i detta sammanhang.

Budgetförslaget beträffande statens löne- och pensionsverk innebär att kostnaderna för pensionsadministrationen skall täckas av avgifter fr.o.m. budgetåret 1990/91 . Jag har vid min medelsberäkning för detta anslag tagit hänsyn till dessa avgifter.

Tjänstebrevsrätten för statliga myndigheter upphör fr.o.m. den 1 juli 1990. Jag har vid min medelsberäkning för detta anslag även tagit hänsyn till de merkostnader som detta innebär.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Expertgruppen för _lorskning om regional utveckling för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 6000000 kr.

D 9. Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden

1988/89 Anslag 2000000 1989/90 Förslag 2 400000 1990/91 Förslag 3 000 000

Från anslaget betalas Sveriges kapitaltillskott till en nordisk utvecklings- fond för Västnorden. Vid nordiska ministerrådets (samarbetsministrama) möte den 19 augusti 1986 undertecknades ett avtal och stadgar för en nordisk utvecklingsfond för Västnorden. Avtalet och fondens stadgar träd- de i kraft den 17 september 1987. U tvecklingsfonden skall främja utveck- lingen av ett allsidigt och konkurrenskraftigt näringsliv i Västnorden (Fär- öarna. Grönland och Island). Fondens grundkapital skall uppgå till ett belopp som motsvarar 14,1 milj. US dollar varav Sverige skall svara för 5,4 milj. US dollar. Inbetalning till fonden skall ske fram till och med år 1995.

Inbetalningar till fonden sker årligen. Det belopp som enligt avtalet skall inbetalas per den 1 mars 1991 är 464000 US dollar, vilket motsvarar ca 3 milj. kr., varför anslaget för budgetåret 1990/91 bör tas upp med detta

belopp.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Kapitaltillskott till en utvecklings/ond för Västnorden för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 3 000000 kr.

D 10. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län Nytt anslag (förslag) 46 000000 kr.

Jag har tidigare (avsnitt 12) redogjort för behovet av särskilda regional- politiska insatser i Jämtlands län. För att finansiera huvuddelen av dessa insatser bör särskilda medel om 46 milj. kr. anvisas. Dessa bör användas för bl. a. näringslivsutveckling, utbildning, teknikspridning och kultur. Det bör ankomma på regeringen att närmare avgöra fördelningen mellan de olika ändamålen och projekten samt beslutsordning m.m.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 46 000000 kr.

Hänvisningar till US2

17. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga 1

Den regionala problembilden

6. Regionala obalanser under 1990-talet

Det är naturligtvis mycket vanskligt att mer exakt söka ange hur 1990- talets regionala obalanser kommer att gestalta sig. Alla prognoser över befolknings- och sysselsättningsutvecklingen etc. är behäftade med en betydande grad av osäkerhet. Detta beror dels på att det oftast är mycket 262

svårt att i förväg fastställa vilka faktorer som kommer att ha ett avgörande Prop. 1989/ 90: 76 inflytande på en viss variabel. dels på svårigheter att korrekt prognosticera Bilaga 1 utvecklingen för dessa faktorer.

Hänvisningar till S6

6.1. Länsstyrelsernas prognoser

För att ändå ge en viss uppfattning om vad några olika framtidsbedöm- ningar visar när det gäller den regionala befolknings- och sysselsättnings- utvecklingen redovisas i tabell 32 några sammanvägda resultat från de prognoser som länsstyrelserna årligen upprättar inom ramen för länsplane-

ringsarbetet.

Tabell 32 Resultat från 1989 års prognosöveisyn

Länsgrupp/ Årlig relativ förändring antal (%) stödområde invånare sysselsatta 1989—1995 1986—1995 Storstadslän 0.6 0.7 därav AB-län 0.7 0.8 Skogslän 0.0 0.2 Ovriga län 0,2 0,3 Stödområde A —0.5 —0.3 " B —0,2 0,2 " C —O.1 0.2 A — C 0.2 0.1 Utanför " 0,4 0.5 Riket totalt 0.3 0.5

Källa: Länsstyrelsernas prognosmaterial vid UMDAC .

Som framgår av länsstyrelsernas prognoser från våren 1989 väntas sys- selsättningstillväxten i storstadslänen bli omkring fyra gånger så stor som inom skogslänen och inom gruppen övriga län. När det gäller befolknings- utvecklingen väntas tillväxten i storstadslänen också bli tre gånger större relativt sett än inom gruppen övriga län medan invånarantalet i skogslänen väntas stagnera kring 1988 års nivå.

Skillnaderna i prognoserad utveckling inom främst skogslänen belyses delvis av siffrorna för stödområdena. Stödområde A väntas få en klart minskande sysselsättning och befolkning. Stödområde B och C kommer trots en svag sysselsättningstillväxt att drabbas av en ungefär lika svag befolkningsminskning. Utanför stödområdena väntas såväl befolkning som sysselsättning öka klart med ungerfar en halv procent årligen.

Ser man på prognoserna för de enskilda länen så väntas hela elva län få en i stort sett stagnerande befolkning, två län (Norrbottens och Västerbot- tens län) en svag minskning, sju län en svag tillväxt (Västmanlands. Kop- parbergs, Östergötlands, Södermanlands. Älvsborgs. Kristianstads, Göte- borgs och Bohus) samt resterande fyra län (Malmöhus. Hallands, Stock- holms och Uppsala) en klar tillväxt.

Befolkningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en till- växt med ca 11 400 personer per år. Under perioden 1986—1988 har invånarantalet i detta län ökat med ca 12 900 personer årligen. 263

När det gäller sysselsättningsprognosema för enskilda län så väntas sex Prop. 1989/90: 76 län (Södermanlands, Kronobergs, Västernorrlands, Gotlands, Blekinges Bilaga 1 och Kalmar län) få en i stort sett oförändrad sysselsättningsnivå totalt sett. tretton län en svag tillväxt samt resterande fem län (Göteborgs och Bohus. Stockholms. Hallands. Malmöhus och Uppsala län) en klar tillväxt.

Sysselsättningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en tillväxt med ca 7100 personer per år. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta i detta län ökat med ca 18 100 personer årligen. Sammantaget innebär länsstyrelsernas prognoser att sysselsättningen i hela landet kommer att öka med ca 191000 personer under perioden 1986— 1995. Av denna tillväxt väntas ca 64 000 personer eller ca 34 % Ske enbart i Stockholms län. Storstadslänen beräknas tillsammans svara för ca 61 % av landets totala sysselsättningsökning. Skogslänen väntas endast få omkring 10% av denna ökning dvs. ca 19000 nya arbetstillfällen.

6.2. Regionala obalanser under 1990-talet enligt LU90

1 bilaga 12 till Långtidsutredningen 1990 (LU90) redovisar Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) några olika framtidsscenarios över bl. a. 1990-talets regionala obalanser.

1 scenariot "tillbaka till kostnadskrisen” leder enligt ERU till en ogynn- sam kostnadsutveckling till att näringslivets internationella konkurrens- förmåga försvagas med reultat att omvandlingstrycket inom industrin ökar. Med detta ökade omvandlingstryck följer att de regionala problemen i industriregionerna åter ökar med bl. a. ökad arbetslöshet. Motpolen i den regionala utvecklingen blir storstadsregioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor. [ dessa regioner finns det förutsättning- ar för att den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter Skall kunna bära upp en fortsatt expansion. Om denna expansion i sin tur ger upphov till en befolkningsökning är det möjligt att också tjänstenäring— arnas efterfrågan på okvalificerad arbetskraft ökar. Scenariot innebär så- lunda att flyttningsströmmen på nytt kommer att gå från industriregioner till storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen under 1990-talet kommer enligt ERU att framstå som en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

Scenariot ”den permanenta högkonjunkturen” bidrar enligt ERU till att skapa ett annat regionalt utvecklingsmönster. Även i detta fall bärs de ekonomiska tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållande— vis fördelaktigare kostnadsutvecklingen innebär att näringslivets konkur- rensförmåga utvecklas gynnsammare än i det andra scenariot. Effekten blir ett mindre omvandlingstryck inom industrin och endast marginella förändringar av sysselsättningen inom denna. Även i detta scenario kom- mer storstadsregioner och regionala centra att fungera som tillväxtcentra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållandevis liten, då näringslivet i industriregionerna förmår upprätthålla sin konkurrensför- måga. Strömmen av kvalificerad arbetskraft till storstadsregionerna kan dock enligt ERU förväntas fortsätta samtidigt som problemen att rekrytera okvalificerad arbetskraft i dessa regioner kan väntas bestå. 264

ERU drar även slutsatsen att den ekonomiska tillväxten utövar ett starkt Prop. 1989/90: 76 inflytande på den mellanregionala obalansen. [ den mån den nationella Bilagall politiken påverkar den ekonomiska tillväxttakten så påverkar den också den mellanregionala obalansen. ERU konstaterar också att vilket scenario som kommer att realiseras bestäms av hur framgångsrik den ekonomiska politiken blir. Den förda ekonomiska politiken skulle i så fall få avgörande betydelse för om 1990-talet kommer att präglas av mellanregional balans eller obalans.

Bilaga ];] Prop. 1989/90 76 Bilaga l:l

Läns- och kommunvisa sifferuppgifter

Hänvisningar till S6-2