Prop. 1995/96:37

Rättslig reglering av samverkan för fred

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 15 februari 1996

Lena Hjelm-Wallén

Thage G Peterson

(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige anslöt sig i maj 1994 till NATO:s inbjudan om fredssamarbete inom ramen för initiativet Partnerskap för fred (PFF). Inom PFF-samarbetet har avtal utarbetats som reglerar de rättsliga frågorna om status för personal m.m. mellan de deltagande staterna.

Regeringen har beslutat att Sverige skall underteckna avtalen. För att Sverige skall kunna tillträda avtalen måste de godkännas av riksdagen.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner avtalen och att det görs ändringar i brottsbalken, lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet, lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall samt lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. De föreslagna lagändringarna är nödvändiga för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

I propositionen behandlas även ändringar i räddningstjänstlagen (1986:1102), med anledning av ett par felaktiga paragrafhänvisningar i den lagen, och en ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. av innebörd att lagens regler om skyddsobjekt även skall omfatta statschefens bostad. Även dessa lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor samt ett tilläggsprotokoll till avtalet, med

reservation när det gäller möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium,

2. antar regeringens förslag till

- lag om ändring i brottsbalken, - lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för

fredsbevarande verksamhet,

- lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.,

- lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,

- lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., - lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att det i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

7 b §

Om det vid besök i Sverige av

en främmande stats militära styrka inom ramen för internationellt samarbete har begåtts brott av den främmande statens personal som hör till styrkan, får åtal för brottet väckas endast efter förordnande av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om

utbildning för fredsbevarande verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet

dels att i 1-3 §§ ordet "fredsbevarande" skall bytas ut mot

"fredsfrämjande",

dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Lag om utbildning för freds- bevarande verksamhet

Föreslagen lydelse

Lag om utbildning för freds- främjande verksamhet

4 §

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet, i Sverige medverkar i sådan utbildning för fredsfrämjande verksamhet som avses i denna lag, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med utbildningen och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos en sådan utländsk person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om

skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

1

Som skyddsobjekt får förklaras

1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens

och

statsministerns bostad,

1

Senaste lydelse 1994:1735.

1. statliga förvaltningsbyggnader, statschefens residens och

bostäder samt statsministerns bostäder, 2. anläggningar och

områden till vilka staten har äganderätten eller nyttjanderätten och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,

3. anläggningar eller områden som används eller är avsedda för ledning av befolkningsskyddet och räddningstjänsten eller det civila försvaret i övrigt, för energiförsörjning, vattenförsörjning, rundradioförsörjning, radio- och telekommunikationer, transporter eller försvarsindustriella ändamål,

4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök, och

5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium.

4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök,

5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium, och

6. områden där en främmande stats militära styrka tillfälligt bedriver övningar när den här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fal l

2

skall införas en ny paragraf, 7 §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2

Lagen omtryckt 1994:717.

Föreslagen lydelse 7 §

Främmande stats militära styrka och dess personal som deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred i enlighet med avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, åtnjuter immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i avtalet när det gäller import till och export från Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547)

om tullfrihet m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Tullfrihet gäller för varor som förtullas för främmande stats beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem eller dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Tullfrihet gäller också för varor som förtullas för en internationell organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och är berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller i förhållande till Sverige.

Vidare gäller tullfrihet enligt villkor i avtal som är giltigt i förhållande till Sverige för varor som förtullas för en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred eller för en person som hör till en sådan styrka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102)

Härigenom föreskrivs att 70 och 71 §§räddningstjänstlagen (1986:1102 )

3

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

3

Lagen omtryckt 1992:948.

Föreslagen lydelse

70 §

4

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet enligt

65 § skall staten i stället för den utländska personen ersätta

skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag.

4

Senaste lydelse 1994:1722.

Om en utländsk fysisk eller

juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet enligt

69 § skall staten i stället för den utländska personen ersätta

skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist i Sverige och som handlar för biståndsgivarens räkning för personskada och skada på utrustning eller material som används vid biståndsgivningen, om skadan har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatsen.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

71 §

5

Staten får kräva tillbaka ersättning som betalats enligt 66 § första stycket av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

5

Senaste lydelse 1994:1722.

Staten får kräva tillbaka

ersättning som betalats enligt 70 § första stycket av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Om rätt till återkrav för ersättning som har betalats för atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45). Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 66 § eller enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant bistånd i den mån kostnaden jämte kommunens egna kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken enligt 37 §.

Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 70 § eller enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant bistånd i den mån kostnaden jämte kommunens egna kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken enligt 37 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Ärendet och dess beredning

Vid sitt toppmöte den 10 och 11 januari 1994 inbjöd North Atlantic Treaty Organisation (NATO) till en ny form av samarbete inom ramen för initiativet Partnerskap för fred, PFF (Partnership for Peace). Inbjudan riktades till deltagarländerna i North Atlantic Cooperation Council (NACC), nämligen Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Estland, Georgien, Kazakstan, Kirgisistan, Lettland, Litauen, Moldavien, Polen, Rumänien, Ryssland, Slovakien, Tadzjikistan, Tjeckien, Turkmenistan, Ukraina, Ungern, Uzbekistan, Vitryssland samt till andra stater inom den dåvarande Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) - numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) - "som kan och vill bidra till programmet". Därmed avsågs främst länder som Sverige, Finland och Österrike.

Regeringen har ställt sig positiv till NATO-staternas inbjudan och anser att PFF kan utgöra ett viktigt steg mot en fredsordning för Europa. Regeringen har i en skrivelse till riksdagen den 24 mars 1994 (skr. 1993/94:207 Sverige och Partnerskap för fred) närmare redogjort för PFF-samarbetets innehåll. För ytterligare information om PFF och den svenska medverkan hänvisas till denna skrivelse.

Genom lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet, som trädde ikraft den 1 juli 1994, har det blivit möjligt för regeringen att sända svenska väpnade styrkor utomlands för att delta i gemensamma övningar för trupp.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Försvarsdepartementet den 14 november 1994 en särskild utredare, hovrättslagmannen Rolf Holmquist, med uppdrag dels att kartlägga de olika frågorna om rättslig status för personal, ansvar och skadestånd m.m. som kan uppkomma vid försvarets fredsfrämjande samarbete i Sverige eller utomlands, dels att lämna förslag om vilka frågor av rättslig natur som Sverige bör söka reglera i avtal med andra länder, dels att lämna en redogörelse för de ändringar av lagar och andra författningar som skulle behövas med anledning av sådana avtal (dir. 1994:122).

I maj 1995 lade utredaren fram betänkandet Samverkan för fred - Den rättsliga regleringen (SOU 1995:53). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fo95/992/RS).

En avtalstext, som reglerar de rättsliga frågorna om status för personal m.m. mellan de deltagande staterna inom PFFsamarbetet (PFF-avtalet), jämte ett tilläggsprotokoll som reglerar frågor om dödsstraff (tilläggsprotokollet), framlades av NATO-staterna i juni 1995 för undertecknande. PFF-avtalet

har hittills undertecknats av USA, Norge, Ungern, Danmark, Georgien, Tyskland, Slovenien, Slovakien, Estland, Albanien, Canada, Bulgarien, Belgien, Tjeckien, Polen, Rumänien, Frankrike, Litauen, Lettland, Nederländerna och Turkiet. Samtliga dessa stater utom USA och Turkiet har också undertecknat tilläggsprotokollet. PFF-avtalets och tilläggsprotokollets text på svenska och engelska finns i bilaga

4.

Regeringen har den 25 januari 1996 beslutat att Sverige skall underteckna PFF-avtalet och tilläggsprotokollet, Fo96/143/SI. Därvid har också beslutats att Sverige skall avge en reservation såvitt avser möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium.

Regeringen avser nu att i ett sammanhang ta upp dels frågan om godkännande av PFF-avtalet och tilläggsprotokollet, dels frågan om lagändringar inför ett svenskt godkännande.

I detta sammanhang avser regeringen även att föreslå ändringar i räddningstjänstlagen (1986:1102) med anledning av ett par felaktiga paragrafhänvisningar i den lagen.

Regeringen behandlar i denna proposition även en skrivelse från Länsstyrelsen i Kalmar län (Fo95/2021/RS), där det begärts en ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. av innebörd att lagens regler om skyddsobjekt även skall omfatta statschefens bostad. Länsstyrelsens skrivelse finns i bilaga 5. Skrivelsen har remitterats till H.M. Konungens Hovförvaltning, Försvarsmakten och Rikspolisstyrelsen. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 januari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet har lämnat vissa kommentarer rörande ett par av de föreslagna lagändringarna. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren till 2 kap. 7 b § brottsbalken och 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet. Vissa smärre språkliga ändringar har gjorts i lagtexten med anledning av vad som förekommit vid lagrådsföredragningen.

Bakgrund

Utgångspunkten för deltagande i PFF-programmet är att varje stat själv definierar de områden inom vilka den är beredd att samarbeta. PFF-programmets totala omfattning har fastslagits i det ramdokument (Partnership for Peace: Framework Document) som bifogades NATO-staternas inbjudan.

PFF-programmet syftar till att: - underlätta öppenheten i nationella försvarsplanerings- och

budgeteringsprocesser - säkerställa demokratisk kontroll av väpnade styrkor - upprätthålla förmågan och beredskapen att, efter vederbörliga konstitutionella hänsyn, bidra till operationer under FN:s bemyndigande och/eller ESK:s (numera OSSE:s) ansvar

- utveckla samarbetsinriktade militära relationer med NATO syftande till gemensam planering, utbildning och övning för att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande området,

räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan enas om

- på längre sikt utveckla stridskrafter som har större förmåga att samarbeta med stridskrafter från Atlantpaktens medlemsstater.

Ramdokumentet anger vissa grundläggande principer för samarbete med utgångspunkt i folkrätten, FN-stadgan och OSSE:s principer. Dessa principer bekräftas genom att dokumentet undertecknas av samtliga deltagarstater. Ramdokumentet är inte juridiskt bindande. Det innehåller inga åtaganden om insatser från vare sig NATO:s eller partnerstaternas sida. Utgångspunkten för och inriktningen av ett enskilt deltagarlands medverkan inom PFF-programmets totala ram definieras av landet i ett s.k. presentationsdokument (Presentation Document). Respektive land anger där vilka former för samverkan som det vill delta i, och vilka resurser som det är berett att erbjuda för detta ändamål. Varje land bekostar sin egen medverkan. NATO sammanställer varje år ett arbetsprogram (Partnership Work Programme) som omfattar samtliga aktiviteter som NATO erbjuder partnerländerna samt alla de aktiviteter som partnerländerna erbjuder. Presentationsdokumentet och nämnda arbetsprogram utgör underlag för nästa steg, då de sexton NATO-staterna och respektive partnerstat samråder i syfte att enas om ett individuellt partnerskapsprogram (Individual Partnership Programme) för en given tidsperiod. Av detta program framgår målet för samarbetet under de kommande två åren, vad landet utfäster sig att delta i och vilka resurser som det ställer till förfogande.

Genom samrådsförfarandet skapas alltså ett för alla medverkande stater gemensamt arbetsprogram, baserat på vad som är praktiskt möjligt med hänsyn till de resurser som

erbjuds och efterfrågas inom samarbetets ram. Grundläggande för samarbetet är således att det bygger på unilaterala presentationsdokument, vilka efter diskussion och inbördes avstämningar formaliseras i bilaterala överenskommelser som förverkligas i multilateralt samarbete med såväl NATO-staterna som med andra partnerländer.

Sverige undertecknade Ramdokumentet den 9 maj 1994. Ett övergripande och långsiktigt mål för Sveriges deltagande i Partnerskap för fred är att bidra till skapande av en ny säkerhetsordning i Europa. Enligt presentationsdokumentet, som Sverige överlämnade i samband med undertecknandet av ramdokumentet i maj 1994, är Sverige berett att bidra med sin erfarenhet från det fredsbevarande området och andra områden, som t.ex. räddningstjänstverksamhet. Det svenska samarbetet konkretiseras i ett individuellt partnerskapsprogram (IPP) mellan Sverige på den ena sidan och NATO-staterna på den andra. Programmet kommer att uppdateras årligen. Det IPP som är gällande för tillfället godkändes av regeringen den 11 augusti 1994 och trädde i kraft den 26 augusti 1994.

Sverige deltog under hösten 1994 i två större övningar inom Partnerskap för fred, Cooperative Venture och Cooperative Spirit. Cooperative Venture var en marinövning och ägde rum första veckan i oktober längs Norges atlantkust och i Skagerrak. Sverige deltog med fyra fartyg och en helikopter. Övningen syftade till att träna uppgifter som kan bli aktuella i fredsbevarande operationer, t.ex. sanktionsövervakning. Cooperative Spirit ägde rum i slutet av oktober i Holland. Till den övningen sände Sverige ett kombinerat kompani, bestående av en jägarpluton, en kustjägarpluton och en närskyddspluton. Det huvudsakliga syftet med Cooperative Spirit var att bidra till utvecklandet av en gemensam syn på hur förband skall uppträda i fredsbevarande operationer.

Under år 1995 har Sverige deltagit i ytterligare övningar inom Partnerskap för fred, varav Cooperative Jaguar och Cooperative Challenge har varit de största. Cooperative Jaguar var en övning med armé-, marin- och flygförband som hölls i Danmark de första veckorna i oktober. Sverige deltog dels i flygdelen med ett transportflygplan och en helikopter, dels i marindelen med tre robotbåtar och en helikopter. Syftet med övningen var att främja ömsesidig förståelse mellan NATOländerna och partnerstaterna rörande fredsbevarande insatser, räddningsövningar och humanitära insatser. Cooperative Challenge ägde rum i Tjeckien i slutet av september och början av oktober. Till övningen, som var en stabsövning, sände Sverige 15 officerare. Övningen syftade till att samöva en integrerad brigadstab med fredsbevarande uppgifter.

En planeringsövning i PFF:s anda genomförs i Sverige under år 1996 och under år 1997 avses Sverige att vara värd för tre PFF-övningar med förband.

I januari 1995 inleddes en ny delprocess inom Partnerskap för fred som benämns Defence Planning and Review Process och som syftar till att öka möjligheten till samverkan mellan NATOoch partnerstyrkorna (interoperabiliteten). Genom denna planerings- och översynsprocess vill NATO skapa en grund för att identifiera och bedöma de styrkor och resurser som länderna inom Partnerskap för fred kan komma att tillhandahålla för multinationella fredsbevarande övningar, annan utbildning och insatser tillsammans med NATO-styrkor. Sverige har för avsikt att delta i processen t.o.m. år 1996 i den utsträckning som motiveras av vårt intresse att främja en effektiv samverkan för fredsbevarande verksamhet, räddningstjänst och humanitära insatser.

Avtalen rörande rättsliga frågor

Allmänt

Genom PFF-avtalet regleras den rättsliga statusen för de deltagande staternas i Partnerskap för fred styrkor när de befinner sig på annan deltagande parts område. Avtalet reglerar inte beslut att sända och ta emot styrkor utan de besluten kommer även fortsättningsvis att göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda stater.

PFF-avtalet, som ingås mellan de stater som är medlemmar i NATO och övriga stater som deltar i Partnerskap för fred, innehåller sex artiklar. Genom artikel 1 stipuleras att om inte annat föreskrivs i avtalet eller eventuella tilläggsprotokoll, skall alla parter i avtalet tillämpa bestämmelserna i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor (NATO SOFA)

NATO SOFA är en överenskommelse som varit gällande mellan NATO-staterna sedan år 1951 och som reglerar den rättsliga statusen för ett NATO-lands styrkor när de befinner sig inom ett annat NATO-lands territorium. Avtalet innehåller 20 artiklar. NATO SOFA är skriven att gälla för gemensamma övningar samt styrkors längre stationeringar på annat NATOlands territorium. Samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred avser emellertid ett samarbete för gemensamma övningar för fredsfrämjande verksamhet, insatser på det humanitära området och räddningsinsatser. Sverige har anslutit sig till PFFsamarbetet för att tillsammans med övriga deltagarländer förstärka förmågan att genomföra nämnda operationer. De gemensamma övningar som hålls inom PFF-samarbetet är i tid begränsade till högst någon vecka per övning. Samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred har således sådan karaktär att de bestämmelser i avtalet som tar sikte på längre tids stationering på annan stats territorium saknar relevans för svenskt vidkommande.

Till PFF-avtalet finns vidare fogat ett tilläggsprotokoll. PFF-avtalet respektive tilläggsprotokollet träder i kraft 30 dagar efter det att tre signatärstater har deponerat sina ratifikations-, godtagande-, eller godkännandedokument hos Förenta staternas regering. För varje annan signatärstat träder avtalet i kraft 30 dagar efter dagen för deponering av nämnda instrument.

De enskilda bestämmelserna

PFF-avtalet

Ingressen

I avtalets ingress anges vilka stater som tillsammans utgör deltagande stater i Partnerskap för fred. Vidare anges att styrkor från en part i avtalet efter avtal kan sändas till och

mottagas i en annan stats område samt erinras det om att beslut att sända och mottaga styrkor även fortsättningsvis skall göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda parter. Ytterligare anges i ingressen önskan att definiera statusen för styrkor när de befinner sig i annan parts område samt åberopas avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951.

Artikel 1

Artikeln anger att NATO SOFA utgör avtalsinnehåll.

Artikel 2

Artikeln anger att området för avtalets tillämpning är samtliga deltagande parters territorium.

Artikel 3

I artikeln anges att vad som sägs i NATO SOFA om att krav skall framläggas eller tvister hänskjutas till vissa namngivna organ, skall tolkas så att berörda parter är skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utomstående myndighet.

Artikel 4

Artikeln anger att avtalet kan kompletteras eller ändras i enlighet med internationell rätt.

Artikel 5

Artikeln är uppdelad i tre punkter med bestämmelser om undertecknande, ratificering och ikraftträdande.

Artikel 6

Artikeln anger att avtalet kan sägas upp och att uppsägningen får rättslig verkan ett år efter det att skriftlig uppsägning skett i föreskriven ordning.

Tilläggsprotokollet

Tilläggsprotokollet reglerar frågor om dödsstraff. Genom tillägget fastslås att för det fall att en stat har domsrätt enligt avtalet skall en stat som biträtt tilläggsprotokollet inte verkställa en dödsdom mot medlem i styrka från någon annan stat som är part i tilläggsprotokollet.

NATO SOFA

Artikel I

Artikeln innehåller två punkter varav punkt 1 innehåller definitioner på begrepp som förekommer i avtalet, t. ex. styrka, sändande stat, mottagande stat. Punkt 2 anger att avtalet gäller för parternas lokala myndigheter på samma sätt som det gäller för deras centrala myndigheter, dock med förbehåll för att egendom som ägs av lokala myndigheter inte skall betraktas som egendom tillhörig en part enligt artikel VIII (ang. skadestånd).

Artikel II

Artikeln slår fast att den främmande statens trupper skall respektera den mottagande statens lagar och att deltagarna i truppen skall avhålla sig från bl. a. politisk verksamhet.

Artikel III

I artikeln görs vissa undantag från pass- och viseringsbestämmelser vid inresa och utresa för en styrka och dess medlemmar. Vidare regleras handhavandet vid hemsändande av främmande soldater från mottagarlandet.

Artikel IV

Artikeln reglerar frågor om förarbevis. Det stadgas att körkort som har utfärdats i den sändande staten skall godkännas även i den mottagande staten.

Artikel V

Enligt artikeln skall den främmande truppen normalt bära uniform i den mottagande staten samt skall tjänstefordon tillhörigt den sändande staten vara försett med nationalitetsbeteckning.

Artikel VI

Artikeln ger den främmande truppen rätt att inneha och bära vapen inom den mottagande statens territorium.

Artikel VII

Artikeln innehåller regler om straffrättslig domsrätt över dem som ingår i den främmande styrkan. Utgångspunkten för regleringen är att staterna har domsrätt i enlighet med respektive stats lagstiftning. Det finns dock bestämmelser som anger att den sändande eller mottagande staten har exklusiv domsrätt. Den sändande statens militära myndigheter har sådan domsrätt beträffande brott som är straffbara enligt den statens militärlagstiftning men som inte är straffbara i mottagarlandet. Den mottagande staten har exklusiv domsrätt i den omvända situationen.

Vidare regleras det fallet att båda staterna har jurisdiktion. Den sändande staten har domsrätt vid brott, som begåtts av en person som ingår i truppen, mot den statens egendom, säkerhet eller styrkor. Vidare har den sändande staten domsrätt beträffande en sådan person, för brott som begåtts under utövning av tjänsten.

Artikeln innehåller vidare bestämmelser för samarbete mellan staterna i fråga om utredning av brott och verkställighet av straff. Enligt punkt 7 a får den sändande staten inte verkställa ett dödsstraff i den mottagande staten, om den staten saknar sådant straff för det aktuella brottet.

Vidare regleras frågor om domars rättskraft samt frågor om rättssäkerhet under processer.

Ytterligare stadgas att reguljära militära förband som ingår i en styrka har rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningar, anläggningar och andra utrymmen som de disponerar över. Styrkans militärpolis får vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet inom dessa lokaler. För anlitande av militär utanför lokalerna får militärpolisen endast anlitas i kraft av avtal med myndigheterna i det mottagande landet. Slutligen regleras i artikeln att varje part skall lägga sig vinn om att införa sådan lagstiftning som anses nödvändig för att trygga säkerhet och skydd i tillräcklig grad inom sitt territorium för anläggningar, utrustning och dylikt.

Artikel VIII

Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser för reglering av skadeståndsanspråk. Artikeln är uppdelad i 10 punkter, där 1-5 punkterna avser skador under utövning av tjänst. I 1 punkten finns bestämmelser om skador på offentligt ägd egendom som används under övning. Huvudregeln är att ingen av staterna är ersättningsskyldig mot den andra för skador som uppkommer på sådan egendom. Punkt 2 innehåller regler om skador på annan offentligt ägd egendom. Ersättningskrav för sådana skador avgörs genom förhandlingar mellan parterna (jämför artikel 3 i PFF-avtalet). Ersättning utgår ej för skador som understiger ett visst belopp. Enligt punkt 4 avstår staterna från

krav mot varandra för personskador och dödsfall. Personalens rätt till ersättning i sådana fall bestäms av nationella regler.

Om den främmande truppen i tjänsten orsakar skada för tredje man, kan denne yrka ersättning vid det egna landets domstolar enligt de regler som är tillämpliga om skadan skulle ha orsakats av den mottagande statens väpnade styrkor. Den mottagande staten utbetalar ersättningen till den skadelidande tredje mannen. Avgörandet är bindande för den sändande staten. Enligt särskilda regler om avräkning mellan staterna kan den sändande staten få svara för högst 75 procent av skadeståndet.

I punkt 6 finns bestämmelser om reglering av ersättningskrav på grund av handlingar utanför tjänsten. Den skadelidande skall framställa sitt krav till den mottagande staten som fastställer eventuell ersättning enligt den egna lagstiftningen. Därefter underrättas den sändande staten som avgör om betalning skall ske "ex gratia". Om den skadelidande accepterar beloppet sker betalningen av den sändande staten.

Vidare finns bestämmelser om att myndigheterna i den sändande och mottagande staten skall samarbeta vid upptagning av bevis för en rättvis rättegång.

Artikel IX

Artikeln innehåller bestämmelser om villkoren för vistelsen i värdlandet. Artikeln avser bl. a. inköp av varor, sjukvård och mervärdesskatt. Enligt punkt 5 kan den främmande styrkans personal få sjuk- och tandvård på samma villkor som mottagarlandets personal, om sådan vård inte kan anordnas tillfredsställande där styrkan är stationerad.

Artikel X

Artikeln stadgar att den främmande truppen inte skall anses bosatt i värdlandet när det gäller betalning av skatt som utgår på grund av bosättning. Personalen betalar inte skatt i mottagarlandet beträffande den lön som utbetalas av sändarstaten.

Artikel XI

Artikeln innehåller tullbestämmelser. Huvudregeln är att den främmande truppen lyder under den mottagande statens lagstiftning. Tullmyndigheten i den mottagande staten har rätt att visitera den främmande personalen, undersöka deras bagage och ta egendom i beslag. Fordon och annan utrustning för tjänsten får dock tas in i och ut från värdlandet utan tull. Den främmande styrkan skall upprätta ett särskilt intyg beträffande sådan utrustning, vilket skall uppvisas för tullmyndigheten i den mottagande staten. Den främmande

truppen får även ta in och föra ut personlig utrusning samt möbler och bilar utan att betala tull. Mottagarlandet skall ordna så att drivmedel och oljor för bl.a. tjänstefordon kan levereras tull- och skattefritt till den främmande styrkan.

Artikel XII

Artikeln innehåller bestämmelser som riktar sig till tullmyndigheterna i den mottagande staten.

Artikel XIII

I artikeln ges bestämmelser om samarbete mellan staterna när det gäller visst utredningsarbete beträffande tull och skatt.

Artikel XIV

Artikeln innehåller valutaregler. Den sändande och mottagande staten kan utfärda särskilda valutaregler för den främmande styrkan.

Artiklarna XV-XX

Dessa artiklarna reglerar frågor hänförliga till NATO-staterna och kan inte anses ha relevans för PFF-samarbetet. Artikel XV anger att avtalet skall gälla även om fientligheter riktas mot NATO-staterna. Artikel XVI reglerar hur tvist om tolkning av avtal skall lösas (se ovan redogörelsen för artikel 3 i PFFavtalet). Artikel XVII anger att avtalet kan revideras på begäran. Artikel XVIII innehåller ratifikationsbestämmelser. Artikel XIX reglerar uppsägning av avtalet (jämför ovan artikel 6 i PFF-avtalet). I artikel XX finns bestämmelser om utsträckningen av avtalets territoriella tillämpning (jämför ovan redogörelsen för artikel 2 i PFF-avtalet).

Godkännande av PFF-avtalet och

tilläggsprotokollet.

Regeringens förslag: PFF-avtalet och tilläggsprotokollet godkänns med reservation när det gäller möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett statusavtal inom ramen för Partnerskap för fred ingås av regeringen sedan riksdagen godkänt överenskommelsen.

Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredningens förslag. Några remissinstanser - däribland Försvarsmakten och

Statens räddningsverk - har haft invändningar mot att PFF-

avtalet endast reglerar det militära samarbetet inom Partnerskap för fred.

Skälen för regeringens förslag: De gemensamma övningarna inom PFF-samarbetet föranleder frågor om rättslig status för de deltagande staternas styrkor. Hittills har dessa frågor inte varit reglerade i ett enhetligt avtal mellan PFFstaterna. Vid de gemensamma övningar som förevarit inom

PFF-samarbetet har därför frågan fått lösas från fall till fall, varvid vanligtvis det arrangerande landet utfärdat en deklaration där det angetts vilka rättsliga regler som skall vara gällande under övningen.

Ett så omfattande och kontinuerligt pågående samarbete som det som äger rum inom ramen för Partnerskap för fred kräver dock att de rättsliga frågor som uppstår till följd av samarbetet får en enhetlig och långsiktig reglering. I syfte att åstadkomma en sådan enhetlighet och långsiktighet i den rättsliga regleringen har NATO-staterna lagt fram det avtal och tilläggsprotokoll som vi redogjort för i avsnitt 5.2.

Regeringen har den 25 januari 1996 beslutat att avtalet jämte tilläggsprotokollet skall undertecknas, Fo96/56/SI, med en reservation såvitt avser möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium. Reservationen lyder enligt följande.

The Government of Sweden does not consider itself bound by Article I of the agreement among the States Parties to the North Atlantic Treaty and the other States Participating in the Partnership for Peace regarding the status of their Forces, to the extent that this Article refers to the provisions of Article VII of the agreement between the Parties to the North Atlantic Treaty regarding the status of their Forces, which gives sending States the right to exercise jurisdiction within the territory of a receiving State, when Sweden is such a receiving State. The reservation does not cover appropriate measures taken by the military authorities of sending States which are immediately necessary to

ensure the maintenance of order and security within the force.

Beträffande innebörden av reservationen se vidare avsnitt 7.4.1.

Sverige har deltagit och kommer att delta i övningar inom PFFsamarbetet. Sveriges avsikt är även att framöver stå som värd för övningar inom ramen för detta samarbete. För Sveriges del är det därför av stor betydelse att få en enhetlig rättslig reglering av PFF-samarbetet. Det av NATO-staterna framlagda avtalet och tilläggsprotokollet innebär en för Sverige godtagbar rättslig reglering av samarbetet på militär sida. PFF-avtalet och tilläggsprotokollet innebär inte att fråga om beslut att sända en styrka från en medlemsstat till en annan regleras utan dessa avtal reglerar endast vad som gäller rättsligt när ett lands styrkor befinner sig på ett annat lands territorium. Vissa remissinstanser har framhållit att ett avtal bör omfatta även civilt samarbete. Självfallet skulle det vara en fördel om en uttrycklig internationell reglering av allt samarbete inom Partnerskap för fred nu kunde komma till stånd. NATO-staterna har dock valt att för undertecknande lägga fram PFF-avtalet och tilläggsprotokollet, vilka enligt ordalydelsen reglerar militärt samarbete. Det saknas för närvarande möjlighet för Sverige att få till stånd ett avtal som uttryckligen reglerar samarbetet även på civil sida. Denna brist bör dock inte föranleda att Sverige avstår från att godkänna PFF-avtalet och tilläggsprotokollet. Ett uteblivet godkännande skulle endast innebära att Sverige skulle få ett avtalslöst tillstånd såvitt avser hela PFF-samarbetet. Dessutom kan PFF-avtalet få viss betydelse även för det civila samarbetet. Man bör nämligen hålla i minnet att i åtskilliga stater bedrivs sådan verksamhet som i Sverige är civil av respektive stats försvarsmakt. Analogivis kan därför även t.ex. verksamhet på räddningstjänstens område inom ramen för Partnerskap för fred anses reglerad i avtalet.

I PFF-avtalet - NATO SOFA - regleras, som nämnts i avnsitt 5.1, även sådant som inte kan få relevans i PFF-samarbetet. De bestämmelser i avtalet som reglerar annat än vad som föranleds av de övningar som förekommer inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred saknar därför betydelse för svenskt vidkommande. Regeringen återkommer i det följande till vissa av dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda är det angeläget att Sverige godkänner avtalet jämte tilläggsprotokollet, med reservation när det gäller möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium. PFF-avtalet och tilläggsprotokollet är av sådan betydelse att de bör godkännas av riksdagen.

I vissa avseenden innebär bestämmelserna i PFF-avtalet att ändringar måste göras i svensk lagstiftning. Regeringen kommer i det följande att redogöra för vilka lagändringar som erfordras.

Behovet av lagstiftning

Allmänt

I samband med ett svenskt godkännande av PFF-avtalet och tilläggsprotokollet måste ställning tas till om de regler som Sverige på detta sätt godkänner står i överensstämmelse med svensk lagstiftning. Om så inte är fallet, måste övervägas vilka ändringar som bör göras i den svenska lagstiftningen.

PFF-avtalet och tilläggsprotokollet har presenterats i avsnitt 5.2. En genomgång av dessa dokument visar att det framför allt är på de straff- och skadeståndsrättsliga områdena som det kan vara nödvändigt att anpassa svensk lagstiftning till avtalens reglering. Även skyldigheten att bereda främmande styrkor skydd för insyn i deras verksamhet kräver lagändring, liksom immunitet och privilegier enligt avtalet såvitt avser import och export.

Såvitt avser rätten att föra in vapen i samband med övningar i Sverige har regeringen i proposition 1995/96:52 En ny vapenlag redan föreslagit erforderlig lagstiftning. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1996.

Åtskilliga frågor som regleras i PFF-avtalet föranleder inte någon ändring i svensk lagstiftning. Regeringen kommer i det följande att närmare utveckla skälen för att vi i vissa avseenden inte föreslår några lagändringar.

Några remissinstanser, däribland Försvarsmakten, har hävdat att det föreligger ett behov av att rättsligt reglera samtliga frågor som uppkommer inom samarbetet Partnerskap för fred, således även den civila sidan av samarbetet. Även Statens räddningsverk har kritiserat att det civila samarbetet lämnas utanför regleringen.

Såsom framhållits i det föregående har Sverige nu att ta ställning till frågan om godkännande av PFF-avtalet och tilläggsprotokollet. I samband härmed bör erforderliga lagändringar göras. Det saknas för närvarande möjlighet för Sverige att få till stånd ett internationellt avtal som uttryckligen reglerar även samarbete på civil sida. Eftersom PFF-avtalet i vissa avseenden - såsom framhållits i avsnitt 6 - kan få betydelse även för civilt samarbete bör lagändringarna dock göras på ett sådant sätt att lagstiftningen - om inte annat är särskilt motiverat - blir tillämplig också i fråga om civilt samarbete inom ramen för Partnerskap för fred.

Sändande av svensk trupp utomlands

Regeringens bedömning: Genom lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet har regeringen bemyndigats att sända väpnade styrkor utomlands för deltagande i utbildning för fredsbevarande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Det finns inte behov av ytterligare lagstiftning för att sända svenska väpnade styrkor utomlands för att delta i PFF-övningar.

Regeringens förslag:

Lagen om utbildning för

fredsbevarande verksamhet ändras så att den i fortsättningen avser utbildning för fredsfrämjande verksamhet.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens. Utredningen har inte behandlat frågan om att utsträcka lagen till att avse all fredsfrämjande verksamhet.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot utredningens bedömning. Försvarshögskolan har dock anfört att det bör övervägas att i lagtext använda termen "fredsfrämjande" i stället för "fredsbevarande".

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Enligt 10 kap 9 § första stycket regeringsformen får regeringen sätta in

Försvarsmakten eller en del därav vid väpnat angrepp mot riket. I övrigt får en svensk väpnad styrka sättas in i strid eller sändas till ett annat land endast om riksdagen medger det (första punkten), om det är medgivet i lag som anger förutsättningarna för åtgärden (andra punkten) eller om en skyldighet att vidta åtgärden följder av internationell överenskommelse eller förpliktelse som riksdagen har godkänt (tredje punkten).

Riksdagen måste således på något sätt godkänna att en svensk väpnad styrka sänds utomlands. Enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands finns möjlighet för regeringen att efter begäran av FN eller efter beslut som fattas av OSSE ställa väpnad styrka till för- fogande för fredsbevarande verksamhet utomlands. Denna lag har dock inte någon relevans för PFF-samarbetet. Detta tar ju enbart sikte på utbildning för fredsfrämjande verksamhet. I 1 § lagen om utbildning för fredsbevarande verksamhet stadgas att regeringen får sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning för fredsbevarande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Av motiven till lagen (prop. 1993/94:244 s. 7f.) framgår att den tillkom främst för att möjliggöra ett deltagande med svensk trupp utomlands vid övningar inom ramen för Partnerskap för fred, utan att

riksdagen skall behöva höras vid varje tillfälle när en sådan övning blir aktuell.

Någon ytterligare lagstiftning erfordras inte såvitt avser möjligheterna att sända svensk trupp utomlands för att delta i samarbete inom ramen för Partnerskap för fred. Däremot bör lagen om utbildning för fredsbevarande verksamhet ändras så att regeringen ges rätt att sända trupp utomlands för deltagande i utbildning inte bara för rent fredsbevarande verksamhet utan även för annan fredsfrämjande verksamhet. De senaste åren har stora förändringarna ägt rum i vår omvärld, varvid särskilt FN:s roll vid internationella konflikter har stärkts. FN, vars tidigare insatser i princip varit rent fredsbevarande vid lösning av internationella konflikter har vid senare insatser kommit att bedriva även annan fredsfrämjande verksamhet. Som exempel kan nämnas de senaste årens FNinsats i f.d. Jugoslavien. Denna internationella förändring har även fått återverkningar i Sverige. Här kan nämnas dels riksdagens beslut med anledning av prop. 1992/93:254 Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråds beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien, där svensk trupp ställdes till FN:s förfogande som ett bidrag till av säkerhetsrådet beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien (bet. 1992/93:UU35, rskr. 1992/93:429), dels riksdagens beslut med anledning av prop. 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien, där svensk trupp ställdes till förfogande i en multinationell styrka (IFOR) med uppgift att genomföra en fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien (bet. 1995/96:UU4, rskr. 1995/96:109). Även övningar inom Partnerskap för fred kommer i framtiden att i större utsträckning vara inriktade på fredsfrämjande insatser i stället för som tidigare rent fredsbevarande insatser. Från svensk sida föreligger intresse av att kunna delta även i dessa övningar, varför en lagändring bör göras. Någon motsvarande ändring bör däremot inte göras i lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands. Även i fortsättningen bör riksdagen således i varje enskilt fall ta ställning till om svensk trupp skall sändas utomlands för deltagande i operationer som inte är enbart fredsbevarande.

Tillträde till svenskt territorium för utländsk trupp

Regeringens bedömning: Gällande svensk lagstiftning om att utländska trupper har tillträde till svenskt territorium och rätt att vistas i landet tillgodoser de krav som samarbetet inom Partnerskap för fred förutsätter. Någon ytterligare lagstiftning föranleds inte av PFF-samarbetet.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Statens invandrarverk har anfört att

undantag från skyldigheten att söka visum, uppehållstillstånd och arbetstillstånd inte bör göras i form av enskilda beslut av regeringen utan att sådana undantag i stället bör, liksom andra undantag för återkommande tillfällen, ges en generell utformning i förordningsform - i förevarande fall utlänningsförordningen (1989:547).

Skälen för regeringens bedömning: Regler om utländsk väpnad styrkas tillträde till svenskt territorium finns i olika författningar, nämligen tillträdesförordningen (1992:118), förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripande vid kränkning av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen) och förordningen (1994:528) om utländska besök vid Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Allmänna bestämmelser om utlänningars inresa, utresa och vistelse i Sverige finns i utlänningslagen (1989:529).

I lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. finns regler som begränsar utlänningars rätt att uppehålla sig inom militära skyddsområden.

Enligt huvudregeln i 4 § tillträdesförordningen krävs tillstånd för tillträde till svenskt territorium av utländska statsfartyg, utländska statsluftfartyg och utländska militära fordon. Utländska statsfartyg har dock i enlighet med bestämmelserna i förordningens 3 § för genomfart tillträde till svenskt territorialhav utan tillstånd. Utgångspunkten är att regeringen avgör om tillstånd skall meddelas (6 §). Tillståndet skall utverkas på diplomatisk väg. I vissa fall enligt 5 § har dock Försvarsmakten rätt att meddela tillståndet. Det gäller bl.a. utländska militära fordon på begäran av Generaltullstyrelsen (5 § första stycket 4). Försvarsmakten får även på begäran av en kommun eller en statlig myndighet som svarar för räddningstjänst meddela utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon tillstånd för tillträde till svenskt territorium vid räddningsinsatser eller vid övning av sådana insatser (5 § andra stycket).

Inom svenskt territorium får ett utländskt statsfartyg eller statsluftfartyg endast med regeringens tillstånd bedriva skjutövningar eller andra övningar än sådana som avses i 5 § andra stycket, om inte övningarna i sin helhet kan genomföras inom fartyget eller luftfartyget (10 §). Utländska militära fordon som befinner sig i Sverige efter tillstånd av Försvarsmakten får däremot användas vid övning här utan tillstånd av regeringen. Om besättningen från ett utländskt statsfartyg eller statsluftfartyg, som befinner sig på svenskt territorium, lämnar fartyget eller luftfartyget får besättningen inte utan regeringens tillstånd bära annat vapen än blankt vapen som hör till uniformsdräkten (11 §).

Utöver de nu redovisade bestämmelserna finns i

tillträdesförordningen även särskilda stadganden för krigförande staters statsfartyg och statsluftfartyg.

I IKFN-förordningen finns regler för den situationen att ett utländskt statsfartyg, statsluftfartyg eller militärt fordon befinner sig på svenskt territorium utan att bestämmelserna i tillträdesförordningen har iakttagits. I sådana fall har Försvarsmakten till uppgift att upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium (3 § 1). Enligt 11 § får inte militär personal bära uniform inom Sveriges landområde utan tillstånd av Försvarsmakten. Om ett utländskt militärt fordon påträffas inom svenskt territorium utan att ha rätt att vara där, skall det hållas kvar. Om personal som medföljer fordonet saknar rätt att inresa till eller vistas i riket, skall personalen omhändertas och avväpnas. Förhållandet skall anmälas till närmaste polismyndighet.

Enligt 1 § förordningen om utländska besök vid Försvarsmakten och Försvarets materielverk skall Försvarsmakten ha Försvarsdepartementets tillstånd innan myndigheten anordnar besök av en utlänning vid vissa staber och förband. Tillstånd krävs också, om utlänningen skall tjänstgöra i en befattning vid en svensk militär enhet. Tillstånd behövs dock inte, om besöket är föranlett av att utlänningen exempelvis skall förbereda, delta i eller följa upp verksamhet inom ramen för överenskommelser mellan Sverige och andra stater om samarbete inom försvarets område.

Allmänna bestämmelser om krav för utlänningars vistelse i Sverige finns i 1 kap. utlänningslagen. Kraven avser pass (2 §), visum (3 §), uppehållstillstånd (4 §) och arbetstillstånd (5 §). I samtliga fall får regeringen föreskriva undantag från kraven. Det erfordas således ingen ändring i utlänningslagen för att Sverige skall kunna uppfylla PFF-avtalets krav på utländska truppers vistelse i Sverige. Övningar som kommer att hållas i Sverige inom ramen för Partnerskap för fred kommer att vara få till antalet och omfatta högst någon vecka per övning. Vid dessa förhållanden finner regeringen inte skäl att införa särskilda regler i utlänningsförordningen utan det torde vara mer ändamålsenligt att regeringen fattar beslut i frågan då tillträdesfrågan avgörs. Det får således ankomma på regeringen att besluta om erforderliga undantag från vad som föreskrivs i utlänningslagstiftningen.

Någon ytterligare lagstiftning erfordras således inte såvitt avser möjligheten att mottaga utländska förband i Sverige för att delta i samarbete inom ramen för Parnerskap för fred.

Straffrättslig domsrätt m.m.

Sverige såsom mottagande stat

Regeringens förslag: Sverige reserverar sig mot bestämmelserna i avtalet om rätten för en sändande stat att utöva sin domsrätt på den mottagande statens territorium, med undantag av sådana åtgärder som är

omedelbart nödvändiga för att upprätthålla ordning och säkerhet inom styrkan. Åtal mot en medlem av den sändande statens styrka, eller mot en annan person som omfattas av avtalet, för gärning som begåtts i Sverige skall få väckas endast efter förordnande av regeringen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en ny bestämmelse införs i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall av innebörd att immunitet skall gälla för den främmande statens personal i enlighet med innehåll i avtal som är i kraft i förhållande till Sverige.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

Gällande rätt

Bestämmelser om tillämpligheten av svensk strafflag i internationella sammanhang finns i 2 kap. brottsbalken. Beträffande brott som begåtts i Sverige föreskrivs i 2 kap. 1 § brottsbalken att det i sådana fall skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Denna regel gäller oavsett gärningsmannens nationalitet. Enligt 2 kap. 7 § brottsbalken skall emellertid i fråga om svensk lags tillämpning och svensk domstols behörighet iakttas de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt. Detta innebär att straffrättslig immunitet som följer av folkrätten och är så etablerad att den kan sägas utgöra en erkänd folkrättslig grundsats skall tillämpas direkt av svenska domstolar. I andra fall måste bestämmelserna om immunitet ha genomförts i svensk rätt för att vinna beaktande i Sverige.

Bestämmelser om immunitet på grund av internationella avtal som Sverige har anslutit sig till finns bl.a. i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Lagen föreskriver immunitet för bl.a. främmande staters beskickningar och beskickningsmedlemmar.

Som en ytterligare begränsning av möjligheten att lagföra brott begångna i Sverige har för vissa fall föreskrivits krav på tillstånd för åtal. Enligt 2 kap. 5 a § tredje stycket brottsbalken får, om fråga om ansvar för en gärning prövats genom dom meddelad i en främmande stat, åtal för gärningen inte väckas i

Sverige utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill. Ett sådant bemyndigande har lämnats till Riksåklagaren i förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall.

Vidare föreskrivs i 2 kap. 7 a § brottsbalken att om en utlänning begått brott i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation, får åtal väckas endast efter förordnade av regeringen. Detta gäller dock inte om gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt sökt dölja i vilken egenskap han har handlat. Bestämmelsen torde bl.a. ta sikte på medlemmar i en främmande stats militära styrka.

Även en främmande stat kan enligt sin lagstiftning ha domsrätt beträffande gärningar som har förövats i Sverige. Detta leder normalt inte till någon konflikt mellan rättssystemen eftersom varje stat som regel endast kan utöva sin domsrätt inom det egna territoriet. Detta följer av staternas suveränitet. Regeringsformen bygger således på förutsättningen att rättskipning och förvaltning i Sverige skall fullgöras av svenska myndigheter. Främmande länders myndigheter kan alltså inte utan vidare utöva några maktbefogenheter på svenskt territorium. Detta gäller även om maktutövningen riktar sig mot det egna landets medborgare.

Enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen kan emellertid riksdagen under vissa förutsättningar genom beslut överlåta förvaltningsuppgift till bl.a. en främmande stat. Ett sådant beslut måste fattas antingen enligt den ordning som gäller för grundlagsändring eller med kvalificerad majoritet.

PFF-avtalet

Enligt artikel VII i NATO SOFA skall både den sändande staten och den mottagande staten ha domsrätt över brott som begås av styrkans medlemmar på den mottagande statens territorium. En stats domsrätt skall dock vara exklusiv när det gäller sådana gärningar, inklusive lagöverträdelser med avseende på statens säkerhet, som är straffbara enligt den statens lagstiftning men inte enligt den andras. Med lagöverträdelser som hotar en stats säkerhet menas förräderi mot staten, sabotage, spionage eller överträdelse av någon lag med avseende på statshemligheter eller försvarshemligheter i den staten.

Beträffande övriga fall, där domsrätt således tillkommer båda staterna, föreskrivs i artikeln att militärmyndigheterna i den sändande staten skall ha företräde att utöva sin domsrätt när det gäller brott med avseende uteslutande på den statens egendom och säkerhet eller brott, som riktar sig uteslutande mot egendom tillhörig en annan medlem i en styrka eller civil personal från den staten eller anhöriga eller mot deras person, samt beträffande lagöverträdelser, som härrör från någon

handling eller underlåtenhet som begåtts vid tjänsteutövning. I fråga om varje annan lagöverträdelse gäller enligt artikeln att den mottagande staten skall ha företräde till att utöva sin domsrätt.

I artikeln sägs vidare att myndigheterna i den stat som har företräde till att utöva domsrätt skall välvilligt behandla en begäran från myndigheterna i den andra staten att avstå från sin rätt om denna andra stat anser att ett sådant avstående skulle vara av särskild betydelse.

När någon ställts inför rätta i enlighet med bestämmelserna i artikeln av den ena statens myndigheter och blivit frikänd eller dömd och avtjänar eller har avtjänat sitt straff eller blivit benådad får han, enligt punkten 8, inte lagföras på nytt för samma förseelse inom samma territorium av en annan parts myndigheter. Detta skall dock inte hindra att de militära myndigheterna i den sändande staten från att åtala en medlem av sin styrka för någon överträdelse av disciplinära regler som hänger samman med gärningen.

Enligt punkten 9 i artikeln skall, när en medlem av en styrka eller dess civila personal eller anhöriga åtalas under en mottagande stats domsrätt, den misstänkte ha vissa närmare angivna grundläggande rättigheter inom ramen för förfarandet.

Av artikeln framgår vidare att den sändande staten, till skillnad från andra situationer där två stater har domsrätt över samma gärning, skall ha rätt att utöva sin domsrätt i den mottagande staten. Det skall således vara möjligt att såväl döma till straff i den mottagande staten som att verkställa domen där. Den enda begränsningen i detta avseende som framgår av artikeln är att en dödsdom inte får verkställas i den mottagande staten av den sändande statens myndigheter, om lagen i den mottagande staten inte har dödsstraff för det aktuella fallet.

Enligt punkten 10 a skall reguljära militära förband som ingår i en styrka ha rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningar, anläggningar och andra utrymmen som den disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Styrkans militärpolis skall ha rätt att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet inom dessa lokaler. Utanför dessa lokaler får dock, enligt punkten 10 b, militärpolis anlitas endast med stöd av avtal med myndigheterna i den mottagande staten.

Överväganden

Det föreliggande SOFA är ursprungligen avsett att gälla endast mellan medlemsstaterna i NATO. Det är således utformat för att reglera rättsliga förhållanden inom ramen för ett betydligt mer långtgående militärt samarbete än Partnerskap för fred. Detta präglar också innehållet i avtalet. Sålunda måste bl.a. bestämmelserna om rätt för den sändande staten att utöva

domsrätt och verkställa domar på den mottagande statens territorium antas ha utformats med utgångspunkt i att den sändande staten skall ha en styrka permanent förlagd i den mottagande staten.

Detta är emellertid inte avsikten med PFF. För Sveriges del kan PFF-samarbetet på sin höjd antas föranleda någon enstaka övning per år och varje övning kan beräknas pågå högst ett par veckor. Vid sådant förhållande kan den sändande staten knappast ha något behov av att utöva domsrätt på svenskt territorium. Eventuella brott som begåtts av en styrkas medlemmar på den mottagande statens territorium och som faller under den sändande statens domsrätt kan i stället beivras efter att styrkan återvänt.

Att i svensk lag ge en främmande stat rätt att på svenskt territorium svara för sådan ingripande myndighetsutövning som straffrättskipning innebär skulle vidare kräva långtgående lagstiftningsåtgärder. Sådana kan knappast anses vara motiverade enbart på grund av den begränsade funktion som NATO SOFA har att fylla inom ramen för Partnerskap för fred.

Det kan därutöver tilläggas att utövandet av en sådan domsrätt skulle kunna komma i konflikt med svensk grundlag. I artikeln finns nämligen inte någon bestämmelse som hindrar den sändande staten från att under utövande av sin domsrätt döma till dödsstraff; artikeln innehåller endast förbud mot verkställighet av sådana straff på den mottagande statens territorium. Redan meddelandet av en dödsdom på svenskt territorium får emellertid anses strida mot 2 kap. 4 § regeringsformen enligt vilken dödsstraff inte får förekomma.

Med hänsyn till det anförda är det regeringens uppfattning att Sverige bör reservera sig mot bestämmelsen i artikel VII om rätt för den sändande staten att på svenskt territorium utöva straffrättslig jurisdiktion eller att verkställa påföljder för brott.

Ett beslut om att en främmande stats militära styrka får besöka Sverige måste emellertid med nödvändighet anses innefatta en rätt för styrkan att behålla sin befälsstruktur även under besöket. Däri får anses ligga att ansvariga befäl har rätt att mot underlydande medlemmar av styrkan vidta åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet inom styrkan samt för medföljande militärpolis att utöva polisiär myndighet inom förläggningsområden och liknande. Det vore knappast möjligt att låta svenska myndigheter helt och hållet överta den uppgiften under besöket. En sådan reservation som nyss föreslagits bör därför inte omfatta åtgärder som behöver vidtas omedelbart för att upprätthålla ordning och säkerhet inom styrkan. Den bör inte heller gälla den sändande statens rätt enligt avtalet att utöva polisiär myndighet inom förläggningar och andra utrymmen som styrkan ensam disponerar.

Rätten för den sändande statens styrka att internt utöva de befogenheter som nu sagts får anses följa av vedertagna principer för internationellt militärt samarbete och bör inte

kräva någon uttrycklig bestämmelse i lag. Det bör emellertid inte komma i fråga att sluta något sådant avtal som avses i punkten 10 b om rätt för den sändande statens militärpolis att ingripa även utanför sådana lokaler som disponeras av dess styrka. Ett sådant avtal torde för övrigt vara att bedöma som överlåtelse av förvaltningsuppgift enligt 10 kap. 5 § regeringsformen och kräva den särskilda beslutsordning som föreskrivs där.

En reservation av det slag som nyss föreslagits inskränker inte den sändande statens rätt att utöva domsrätt sedan styrkan återvänt till hemlandet. Möjligheten att utöva domsrätten på det egna territoriet påverkas inte av svensk lagstiftning. Någon lagstiftningsåtgärd behöver heller inte vidtas för att den sändande statens domsrätt skall vara exklusiv i de fall artikel VII föreskriver detta. Som ovan nämnts utgör ett av kriterierna för exklusiv domsrätt enligt avtalet att gärningen inte är straffbar enligt den andra statens lagstiftning. Eftersom Sverige endast kan ha domsrätt över sådana förfaranden som är straffbara enligt svensk rätt, blir den sändande statens domsrätt alltid exklusiv i dessa fall.

I de fall då den sändande staten enligt artikeln skall ha företräde vid utövande av sin domsrätt kan de aktuella gärningarna vara straffbara också enligt svensk rätt. En begränsning av möjligheten att döma till ansvar också vid svensk domstol bör därför införas.

Utredningen har föreslagit att en ny bestämmelse skall införas i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall av innebörd att den sändande statens personal skall åtnjuta immunitet och privilegier i enlighet med innehållet i avtalet. Bestämmelsen var i första hand avsedd att medföra straffrättslig immunitet för främmande staters styrkor avseende gärningar begångna i Sverige under utövningen av tjänst. Emellertid innehåller avtalet inga bestämmelser rörande detta som direkt föreskriver immunitet. I detta avseende bygger således utredningens förslag på andra förutsättningar än de som visat sig komma att gälla. Som nyss redovisats föreskriver avtalet i stället en uppdelning av domsrätten beroende på typ av gärning och mot vems intresse den riktat sig. I vissa fall blir den ena statens domsrätt beroende av huruvida den andra staten utnyttjar sin domsrätt eller inte. Detta talar för att omfattningen av den svenska domsrätten i enskilda fall bör avgöras av regeringen. Ett ytterligare skäl för en sådan ordning följer av bestämmelsen i avtalet enligt vilken myndigheterna i den stat som har företräde välvilligt skall behandla en begäran från den andra staten om att avstå från sin rätt. Denna fråga är av sådant slag att prövningen bör ankomma på regeringen. Härutöver bör beaktas att den sändande statens styrka kommer att vistas i Sverige endast under en begränsad tid. Frågan om svensk domsrätt föreligger enligt avtalet måste därför kunna få ett snabbt avgörande.

Med hänsyn till vad nu anförts är det enligt regeringens mening lämpligare att möjligheten att döma till ansvar i Sverige begränsas genom krav på tillstånd för att väcka åtal. Genom att införa ett sådant krav ges också möjlighet att förhindra att åtal väcks i strid med artikel VII punkten 8 när den misstänkte redan lagförts i ett annat land för samma gärning.

Såvitt gäller brott som den sändande statens personal gjort sig skyldiga till vid tjänsteutövningen föreligger redan enligt 2 kap. 7 a § brottsbalken krav på förordnande från regeringen för att åtal skall få väckas. Som framgår av vad som tidigare anförts sträcker sig emellertid den sändande statens företräde att utöva domsrätt längre än till att avse endast brott i tjänsteutövning. Det är därför nödvändigt att i lag ytterligare reglera frågan om väckande av åtal i nu aktuella fall. En särskild bestämmelse om att åtal mot en medlem av en sändande stats styrka eller dess civila personal inte får väckas utan förordnande av regeringen bör tas in i brottsbalken. Bestämmelsen bör tas in i en särskild paragraf efter 2 kap. 7 a §.

Vid utövandet av svensk domsrätt bör i övrigt inga avvikande regler gälla i fråga om förfarandet. Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning och handläggningen vid domstol får anses väl uppfylla de grundläggade krav med avseende på den misstänktes rättigheter som anges i artikel VII punkten 9 i avtalet.

Sverige såsom sändande stat

Regeringens bedömning:Brottsbalkens bestämmelser om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet tillgodoser behovet av domsrätt över en svensk styrka som besöker ett annat land inom ramen för

Partnerskap för fred. Bestämmelserna i avtalet om den mottagande statens domsrätt föranleder inga särskilda åtgärder i detta hänseende.

Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran.

Försvarsmakten påpekar dock att det inte är tillfredsställande

att, som utredningen föreslår, enbart förlita sig på 2 kap. 3 § 2 brottsbalken vad gäller domsrätten över den svenska styrkan. I stället borde enligt Försvarsmakten särskilda bestämmelser införas, motsvarande dem som gäller för utlandsstyrkan.

Uppsala universitet har pekat på risken att svenska

medborgare drabbas av dödsstraff i en mottagande stat.

Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet i fråga om brott som begåtts utomlands finns i bl.a. 2 kap.2 och 3 §§brottsbalken. Sverige har enligt 3 § oinskränkt domsrätt bl.a. om brottet begåtts på svenskt fartyg eller på svenskt luftfartyg eller annars i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en del av Försvarsmakten befann sig, om brottet begåtts vid tjänstgöring utomlands av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, om brottet förövats mot

Sverige, eller om det lindrigaste straff som i svensk lag är föreskrivet för brottet är fängelse i fyra år. I fall som inte omfattas av 3 § har Sverige enligt 2 § domsrätt beträffande brott som begåtts utomlands av svenska medborgare eller utlänningar bosatta i Sverige under förutsättning att gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten eller, om brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat, fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag.

Av de angivna bestämmelserna torde följa att Sverige har domsrätt över i stort sett samtliga fall som i praktiken kan tänkas uppkomma i samband med en övning. Vad som möjligen kan falla utanför är något mindre allvarligt brott som begåtts utanför tjänsten och som inte är straffbart enligt lagen på gärningsorten. I sådana fall torde det ofta vara möjligt att i stället vidta någon disciplinär åtgärd. Enligt regeringens bedömning finns det därför inte anledning att på grund av artikel VII utvidga den svenska kompetensen.

Enligt 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken får åtal inte väckas för brott som förövats utomlands utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat. Emellertid föreskrivs undantag från denna bestämmelse bl.a. för det fall att brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett området där avdelning av Försvarsmakten befann sig. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om det finns tillräckliga bestämmelser för att kunna tillförsäkra den mottagande staten företräde att utöva sin domsrätt i enlighet med artikel VII i avtalet. I den mån den mottagande staten vill använda sin företrädesrätt att utöva domsrätt, måste initiativ till detta tas omedelbart medan den misstänkte ännu finns kvar på den mottagande statens territorium. Vid sådant förhållande torde en eventuell konkurrerande svensk domsrätt inte utgöra något hinder. I 2 kap. 5 a § finns bestämmelser som begränsar möjligheten att senare väcka åtal även i Sverige för samma gärning. Enligt regeringens mening är det inte påkallat att tillskapa någon ytterligare reglering.

I de fall den mottagande staten med stöd av avtalet utövar sin domsrätt mot en medlem av en svensk styrka, kommer lagen i den staten att tillämpas och påföljder utdömas som

föreskrivs däri. Bland de stater som är aktuella att ingå i Partnerskap för fred finns sådana som alltjämt använder sig av dödsstraff. Det finns inget formellt hinder i avtalet mot att någon ur den sändande statens personal ådöms dödsstraff i den mottagande staten. Enligt det i avsnitt 5.2 nämnda tilläggsprotokollet får emellertid ett sådant straff inte verkställas med avseende på någon medlem av en styrka eller dess civila personal och deras anhöriga från någon stat som också är part i tilläggsprotokollet. Det står dock klart att inte samtliga PFF-stater kommer att ansluta sig till tilläggsprotokollet.

Såsom påpekats av Uppsala universitet kan alltså inte uteslutas att svenska medborgare som deltagit i en PFF-övning i ett främmande land ådöms dödsstraff för en gärning som begåtts utanför tjänsten. Situationen är emellertid i princip inte annorlunda än när svenskar i andra sammanhang fullgör offentliga uppdrag utomlands utan att åtnjuta full immunitet. Risken att en svensk medborgare skall ådömas dödsstraff utomlands har därvid inte ansetts utgöra något hinder mot svensk medverkan i internationellt samarbete. Denna risk skall heller inte överdrivas. Sådant straff kan i allmänhet komma i fråga endast för utomordentligt grova brott och i många länder som formellt har dödsstraff leder dessa sällan till verkställighet. Regeringen finner med hänsyn härtill att endast det förhållandet att dödsstraff alltjämt tillämpas i en del av PFFstaterna inte bör utgöra något hinder mot ett fullt deltagande i samarbetet. Mot bakgrund av bestämmelserna i avtalet om fördelning av domsrätt måste emellertid, inför varje övning i ett främmande land, övervägas om rättssäkerheten i den staten håller tillräckligt hög standard för att garantera att styrkans medlemmar inte löper oacceptabla risker, om de skulle bli misstänkta för brott.

Frågor om internationell rättshjälp m.m.

Regeringens bedömning: Befintlig lagstiftning om internationell rättshjälp m.m. får anses vara tillfyllest för ratifikation av avtalet med avseende på dess bestämmelser om ömsesidigt bistånd med anhållanden, utredning, bevisupptagning etc.

Utredningens bedömning: Utredningen har av tidsskäl avstått från att närmare analysera frågan.

Remissinstanserna har inte särskilt berört de aktuella frågorna. Uppsala universitet har dock påpekat att utlämning enligt svensk rätt inte får ske av någon som kan förväntas bli dömd till döden samt ifrågasatt om inte utredningen i anledning härav bort diskutera behovet av en svensk reservation till avtalet.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel VII punkten 5 a i avtalet skall myndigheterna i de mottagande och de sändande staterna bistå varandra med att anhålla medlemmar av en styrka eller dess civila personal eller anhöriga inom den mottagande statens territorium och med att överlämna dem till den myndighet som har domsrätt i enlighet med de övriga bestämmelserna i avtalet. Av punkten 5 c följer dock att en anklagad medlem av en styrka eller dess civila personal över vilken den mottagande staten skall utöva domsrätt skall, om han är i den sändande statens förvar, kvarstanna där tills åtal väckts mot honom av den mottagande staten.

I punkten 6 a föreskrivs bl.a. att myndigheterna i de mottagande och sändande staterna skall bistå varandra med utförande av all nödvändig utredning av lagöverträdelser och upptagning och sammanställning av bevisning inklusive beslagtagande av, och i förekommande fall, överlämnande av föremål som sammanhänger med överträdelsen. För sistnämnda fall får ställas villkor om återlämnande.

Den rätt som tillkommer den sändande statens militära myndigheter att upprätthålla ordningen och lydnaden inom styrkan, och som beskrivits under avsnitt 7.4.1, får anses innefatta möjlighet att även tvångsvis återbörda styrkans medlemmar och dess civila personal till hemlandet under övningen eller vid dess slut. Med hänsyn härtill bör ett överlämnande av en person som tillhör styrkan från svensk myndighet till styrkan när denna befinner sig i Sverige jämställas med en utlämning till den sändande staten.

Bestämmelser om utlämning för brott finns såvitt avser de övriga nordiska länderna i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) och såvitt avser övriga länder i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslag). Enligt utlämningslagen får utlämning ske av en person som i ett främmande land är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning. Den gärning för vilken utlämning begärs skall motsvara brott enligt svensk lag för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år. Utlämning får dock inte ske för brott som avses i 21 kap. brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Detta innebär att utlämning inte kan ske för typiska brott mot militär lagstiftning, såsom ordervägran, rymning etc. Ytterligare ett antal hinder mot utlämning föreskrivs i utlämningslagen, bl.a. får utlämning inte ske för politiska brott, om den som begärs utlämnad riskerar förföljelse i hemlandet, om utlämning skulle strida mot humanitetens krav eller om den som begärs utlämnad riskerar att straffas med döden.

Framställning om utlämning skall ges in till Utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg om

inte Sverige i förhållande till den främmande staten har överenskommit att tillämpa en annan ordning. Utlämning beslutas av regeringen efter inhämtande av yttrande från Riksåklagaren. Om den som begärs utlämnad inte har samtyckt till utlämning, skall frågan om utlämning lagligen kan ske prövas av Högsta domstolen. I samband med ett beslut om utlämning får regeringen även förordna att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten. I ett ärende om utlämning gäller samma regler om tvångsmedel som i brottmål. Den som begärs utlämnad kan alltså bli föremål för häktning och anhållande i enlighet med bestämmelserna därom i rättegångsbalken. Dessutom föreskrivs i utlämningslagen att den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, som enligt lagen kan föranleda utlämning, får på begäran av myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare.

Den nordiska utlämningslagen ger möjlighet att utlämna i vidare omfattning än utlämningslagen, bl.a. kan utlämning ske även för militära brott. Utlämning får i vissa fall beslutas av åklagare eller av Riksåklagaren och i övriga fall av regeringen. Yttrande från Högsta domstolen behöver inhämtas endast om regeringen skall besluta och endast om det finns särskilda skäl. Tvångsmedel får användas i samma omfattning som enligt utlämningslagen.

Genom reglerna i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol (bevisupptagningslagen) kan alla sorters bevis som är tillåtna enligt svensk rätt tas upp på begäran av en utländsk domstol. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1996, kan enligt 1 § bevisupptagningslagen bevisupptagning även ske bl.a. på begäran av annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får göra en sådan framställning (prop. 1995/96:4, bet. 1995/96:JuU3, rskr. 1995/96:20, SFS 1995:1227). Som villkor för att bevisupptagning i brottmål skall ske gäller enligt 1 § att den brottsliga gärningen skall motsvara brott enligt svensk lag. Vidare gäller vissa undantag för det fall den brottsliga gärningen har karaktär av politiskt brott.

I lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) finns bestämmelser om bl.a. beslag och husrannsakan för bevisändamål. Framställning om en sådan åtgärd får göras av myndighet i en främmande stat. Genom en hänvisning till vissa bestämmelser i utlämningslagen gäller vissa villkor för att en framställning från främmande stat skall kunna bifallas. I fråga om framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge gäller t.ex. att åtgärd inte får vidtas om den brottsliga gärningen inte motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. En sådan

framställning får heller inte bifallas om gärningen nämns i de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap. brottsbalken eller i lagen om totalförsvarsplikt, såvida inte gärningen också innefattar brott för vilket utlämning får ske. Beslut om att ett föremål skall överlämnas fattas av regeringen. Enligt 4 § tvångsmedelslagen får ett beslut om överlämnande förenas med förbehåll.

Av redogörelsen framgår att gällande bestämmelser om internationell rättshjälp torde göra det möjligt att tillmötesgå de flesta framställningar om anhållande och utlämning av en medlem av den sändande statens styrka till den statens myndigheter eller om utredning, bevisupptagning eller överlämnande av beslagtagna föremål. Emellertid är det också möjligt att tänka sig fall som formellt omfattas av de angivna bestämmelserna i artikel VII, men där gällande lagstiftning inte ger utrymme att gå myndigheterna i den främmande staten till mötes. Den situation som ligger närmast till hands i detta hänseende är att myndigheterna i ett utomnordiskt land begär att medlem av en styrka som i Sverige gjort sig skyldig till något militärt brott, som t.ex. rymning, skall anhållas och överlämnas till myndigheterna. Som framgår av redogörelsen för utlämningslagen skulle en sådan begäran inte kunna beviljas.

Såsom anförts i avsnitt 7.4.1 måste emellertid vid en bedömning av behovet av lagstiftning i anledning av avtalet beaktas att detta ursprungligen är avsett för ett betydligt längre gående militärt samarbete än Partnerskap för fred. Vidare måste beaktas att sedan avtalet tillkom betydande förändring har skett i många länder av karaktären hos den militära utbildningen. Således har en strikt lydnadsplikt grundad på omfattande bestraffningsmöjligheter ersatts av ett mera anställningsliknande förhållande mellan befäl och underlydande. På grund härav och med hänsyn till de förhållandevis korta tidsperioder som ett främmande lands styrka kan antas komma att vistas i Sverige torde de formella inskränkningar som gäller beträffande exempelvis militära brott i reglerna om internationell rättshjälp i praktiken ha mycket liten betydelse. Regeringen anser till följd härav att någon utvidgning av bestämmelserna om internationell rättshjälp inte är påkallad i anledning av avtalet.

När svensk styrka befinner sig på en annan stats territorium torde inte föreligga några hinder för styrkan att samarbeta med den statens myndigheter på sätt som föreskrivs i artikel VII punkterna 5 och 6 a. Om en medlem av styrkan gör sig skyldig till brott över vilket den mottagande staten har domsrätt enligt avtalet, bör denne alltså överlämnas till myndigheterna i den staten om en begäran därom görs. Ett sådant överlämnande bör inte vara att jämställa med utlämning, eftersom den som överlämnas redan befinner sig på den främmande statens territorium. På motsvarande sätt bör utredning kunna

genomföras och föremål kunna ställas till förfogande för beslag av den mottagande statens myndigheter om detta begärs. Några lagstiftningsåtgärder i dessa hänseenden är enligt regeringens mening inte erforderliga.

Skadestånd

Regeringens förslag: I lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet införs en ny bestämmelse rörande skadeståndsfrågor. Den nya bestämmelsen innebär att svenska staten i stället för den utländska personen skall ersätta skador som uppkommer i samband med utbildningen och som den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig för enligt svensk lag.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen har emellertid även föreslagit att svenska staten skall svara för kostnader för skador som medlemmar ur de utländska styrkorna vållar utanför tjänsteutövningen.

Remissinstanserna: Kammarkollegiet har väckt vissa frågor i anslutning till 17 § trafikskadelagen (1975:1410).

Försvarsmakten har haft vissa invändningar mot förslaget, vilka

framgår av deras yttrande, se underbilaga till bilaga 3. Statens

järnvägar har hemställt att staten ställer garantier för de

kostnader som kan uppstå hos myndigheter och statliga verk med anledning av uppkomna skador. Några remissinstanser, däribland Riksåklagaren, har ifrågasatt betänkandets förslag att svenska staten skall stå för kostnader för skador som medlemmar i de utländska styrkorna vållar utanför tjänsteutövningen.

Skälen för regeringens förslag: För svenskt vidkommande gäller som huvudregel att behörig domstol i tvistemål är den inom vilkens domkrets svaranden bor stadigvarande. Om målet gäller skadestånd, är också domstolen i den ort där den skadegörande handlingen företogs eller där skada uppkom behörig. Denna regel gäller oberoende av skadevållarens medborgarskap. En utländsk medborgare som under tillfällig vistelse här i landet vållar en personskada kan alltså av den skadelidande stämmas in till domstolen i den ort där den skadegörande handlingen utfördes. Genom olika internationella avtal har säkerställts att svaranden kan delges domstolshandlingar såsom förelägganden, kallelser till förhandlingar etc. även om han inte längre är kvar i Sverige. På samma sätt har länder också träffat överenskommelser som skall möjliggöra verkställighet av domar från ett annat land.

Av allmänna folkrättsliga grundsatser följer att en stat i princip inte är skyldig att svara vid domstol i ett annat land. En

talan mot en utländsk stat kan därför avvisas av domstolen utan att någon prövning av sakfrågan görs. En domstol som enligt vad som redogjorts för i det föregående är behörig att pröva ett skadeståndsanspråk med internationella inslag skadevållaren är t.ex. utländsk medborgare utan hemvist här i landet - måste också ta ställning till vilket lands skadeståndsregler som skall tillämpas på de olika momenten i målet, vilken grad av oaktsamhet som skall krävas för skadeståndsskyldighet, vad skadeersättning får avse, vilket belopp som skall bestämmas etc. I vissa fall - främst när det rör sig om skadestånd i avtalsförhållanden eller när ansvarsförsäkringar kommer in i bilden - kan det finnas en uttrycklig överenskommelse om vilket lands lag som skall tillämpas på tvisten. I de flesta fall avgörs frågan enligt den internationella privaträttens icke lagreglerade principer. Dessa kan enkelt uttryckt sägas innebära att det vanligtvis är lagen i det land där den skadebringande handlingen företogs som skall tillämpas. Om en svensk medborgare skadar en annan svensk medborgare under vistelse utomlands, kan det emellertid i vissa fall ligga nära till hands för en svensk domstol som skall pröva saken att i stället tillämpa svensk rätt.

Utanför kontraktsförhållanden kan skadeståndsfrågor i samband med försvarsövningar mellan flera länder delas upp i två huvudgrupper: ersättning för skador under övning, dvs. under utövningen av tjänst, och ersättning för skador under annan tid. Inom dessa huvudgrupper kan en indelning göras i fall där den skadelidande är en annan samarbetande stat och fall där den skadelidande är en utomstående, dvs. s.k. tredjemansskador. PFF-avtalet innehåller detaljerade bestämmelser om detta. Innehållet i artikel VIII i NATO SOFA har behandlats i avsnitt 5.2.

Skador hos annan samarbetande stat under övning

PFF-avtalet skiljer i denna del på skador som under övning vållats på egendom som används av styrkorna, på skador som under övning vållats på annan egendom som tillhör part samt på skador eller dödsfall som under övning drabbat medlem i en styrka. Såvitt avser skador på egendom som styrkorna använder under övning avstår staterna från att kräva ersättning av varandra för detta. Detsamma gäller för skador och dödsfall som drabbar medlemmar i styrkorna. Fråga om ersättning för skador som under övning vållats på annan egendom som tillhör en part skall avgöras genom förhandlingar mellan berörda stater utan inblandning av utomstående part.

PFF-avtalets reglering i dessa avseenden kräver inga svenska

lagstiftningsåtgärder.

Skador hos tredje man

Ersättning för tredjemansskador som uppstått under övning regleras enligt PFF-avtalet i första hand av den mottagande staten. Denna lösning är naturlig eftersom en främmande stat i princip inte är skyldig att svara i en process inom den mottagande statens territorium. PFF-avtalet innehåller vidare regler för de regresskrav som kan uppstå mellan staterna med anledning av ersättningar för dessa skador. Beträffande innehållet i reglerna hänvisas till avsnitt 5.2.

Beträffande tredjemansskador orsakade av den främmande truppen utanför tjänsten anges i artikeln ett förfarande där den sändande staten skall avgöra huruvida man avser att ersätta dessa kostnader ex gratia.

I PFF-avtalet beskrivs, som nämnts, ingående hur skador på de deltagande staternas egendom under övning skall regleras staterna emellan. Detsamma gäller för skador och dödsfall som under övning drabbar medlemmar i styrkorna. Det förhållandet att de deltagande staterna genom att ansluta sig till PFFavtalet förbundit sig att i vissa fall avstå från att kräva ersättning av varandra är att se som folkrättsliga åtaganden staterna emellan, vilka följer direkt av avtalet. Regleringen ger därmed inte anledning till någon lagstiftningsåtgärd. Detta gäller även beträffande de bestämmelser om regresskrav mellan staterna som gäller direkt enligt PFF-avtalet.

Kammarkollegiet har i sitt remissvar anfört att ett tillägg bör införas i anslutning till 17 § trafikskadelagen (1975:1410) som klargör att bestämmelsens förbud mot avtal som inskränker rätten till trafikskadeersättning inte skall avse PFF-avtalets regler om att de deltagande staterna förbinder sig att avstå från anspråk. Såsom framhållits ovan är regleringen staterna emellan i PFF-avtalet av folkrättslig karaktär. Staternas åtaganden sanktioneras därmed enligt det folkrättsliga regelsystemet. Med hänsyn härtill bör inte något tillägg införas i anslutning till 17 § trafikskadelagen eller några ändringar i övrigt göras i det svenska interna rättssystemet som syftar till att reglera parternas åtaganden enligt PFF-avtalet. Regeringen återkommer i det följande och i författningskommentaren till 4 § lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet till vissa andra frågor avseende trafikskadelagen.

När det däremot gäller möjligheterna för en skadelidande tredje man att rikta ersättningsanspråk mot svenska staten för skador orsakade av en annan stat eller av en medlem i en utländsk styrka är situationen annorlunda. För anspråk av detta slag krävs en rättslig grund. Regeringen föreslår därför att den svenska statens ersättningsskyldighet gentemot tredje man lagfästs. Utredningen har föreslagit att en sådan regel tas in i lagen om utbildning för fredsbevarande verksamhet.

Försvarsmakten har hävdat att regleringen i stället bör ske i skadeståndslagen. Eftersom ifrågavarande tredjemansskada för svenskt vidkommande endast kan uppkomma då utländsk trupp befinner sig på svenskt territorium för övning av fredsfrämjande verksamhet inom ramen för FN- eller PFFsamarbetet, föreslår regeringen dock att regleringen tas in i lagen om utbildning för fredsbevarande verksamhet som, enligt vad som anförts i avsnitt 7.2, fortsättningsvis bör benämnas lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet. På motsvarande sätt regleras för övrigt i räddningstjänstlagen (1986:1102) en liknande skyldighet för svenska staten att ersätta en utländsk fysisk eller juridisk person för personskada och skada på utrustning eller material som används vid en räddningsinsats i Sverige som skett på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet; se 70 och 71 §§räddningstjänstlagen. Skäl att utsträcka svenska statens skadeståndsskyldighet, på sätt utredaren föreslagit, till att även avse skador som vållats utom tjänsten föreligger inte med hänsyn till den utformning som PFF-avtalets skadeståndsartikel fått.

Den föreslagna bestämmelsen i 4 § lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet tar endast sikte på skadeståndsskyldighet. Bestämmelsen träffar därmed inte trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen, eftersom sådan ersättning inte betraktas som skadestånd då den utgår på försäkringsmässig grund. Trafikskadelagen avser skador i följd av trafik med motordrivet fordon. Ersättningssystemet bygger på en i princip obligatorisk försäkringsplikt för fordonsägare och frågor om vem som varit vållande till skadan är, särskilt när det gäller personskador, av underordnad betydelse.

Enligt 3 § trafikskadelagen omfattas statligt ägda fordon inte av försäkringsplikten. I 4 § anges vidare att regeringen kan föreskriva undantag från försäkringsplikt beträffande motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat. Undantag har föreskrivits i 9 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359). I undantaget anges att fordon som inte är registrerat i Sverige får föras hit och brukas i trafik här utan svensk trafikförsäkring, om det tillhör stat som tillträtt den europeiska konventionen den 20 april 1959 om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar. Beträffande fordon som på detta sätt undantagits från försäkringsplikt gäller enligt 15 § trafikskadelagen att staten svarar för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått om försäkring funnits.

Såsom anförts i redogörelsen för NATO SOFA-regleringen (se avsnitt 5.2) är huvudprincipen för den mottagande statens ansvar i förhållande till tredje man för skador orsakade av den främmande staten eller av medlem av dess styrka, att tredje man skall kunna begära ersättning av den egna staten enligt de regler som gäller för skador orsakade av den egna statens styrkor. Den närmast till hands liggande lösningen när det

gäller trafikskador som uppkommer i samband med PFFsamarbetet, eller i annat fall i samband med utbildning för fredsfrämjande verksamhet, är mot denna bakgrund att staten - på sätt som gäller beträffande fordon enligt den ovan berörda europeiska konventionen - påtar sig det ansvar som annars åligger försäkringsanstalt. En sådan ordning bör åstadkommas genom att ett tillägg, utgörande ett undantag enligt 4 § 1 trafikskadelagen avseende fordon tillhöriga stat som här i landet medverkar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet, görs i trafikförsäkringsförordningen.

Övningar i Sverige kommer att hållas vid högst något tillfälle per år och då - som förut sagts - pågå endast någon vecka. Skäl att vid dessa sällan förekommande och till kort tid begränsade övningar ställa garantier för de kostnader som kan uppstå hos myndigheter och statliga verk med anledning av uppkomna skador finner inte regeringen föreligga.

Tillträde till område för övning m.m.

Regeringens förslag: I lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. införs en ny bestämmelse om främmande staters militära styrkor. Den nya bestämmelsen innebär att område där utländska militära styrkor bedriver övning kan förklaras som skyddsobjekt, då styrkorna deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en ny bestämmelse införs som jämställer de utländska trupperna med Försvarsmakten vid tillämpningen av lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Försvarsverksamhet i

Sverige är skyddad på olika sätt mot obehörig insyn och mot sabotage och annan skadegörelse. Genom särskilda regler har också tillskapats ett skydd för allmänheten så att den inte skall komma till skada till följd av militära övningar osv. Vid sidan om reglerna i brottsbalken om spioneri, sabotage osv. finns i lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. bestämmelser som syftar till att åtadkomma det skydd för bl.a. Försvarsmaktens verksamhet som inte ges genom annan lagstiftning. I lagen finns särskilda bestämmelser som tar sikte på behovet av skydd för allmänheten. Det skyddsbehov som finns för den svenska Försvarmaktens verksamhet gör sig också gällande i fråga om utländsk militär verksamhet som till

följd av PFF-samarbetet bedrivs här i landet.

Enligt NATO SOFA artikel VII punkt 11 förbinder sig Sverige att införa sådan lagstiftning som man anser vara nödvändig för att trygga säkerhet och skydd i tillräcklig grad inom sitt territorium för bl.a. anläggningar, utrustning och egendom.

Enligt regeringens mening är det mest ändamålsenligt att i lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. föra in en bestämmelse om att områden där en främmande stats militära styrka bedriver övningar kan förklaras som skyddsobjekt. På så sätt får förband ur en utländsk försvarsmakt samma skydd som motsvarande enheter i den svenska Försvarmakten har. Ett beslut om att ett övningsområde skall vara skyddsobjekt innebär automatiskt förbud mot obehörigt tillträde till området samt möjligheter att också förbjuda fotografering och annan avbildning m.m.

För bevakning av skyddsobjekt får enligt lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. anlitas polismän, militär personal och annan särskilt utsedd personal. Den som bevakar ett skyddsobjekt och inte är polisman benämns skyddsvakt. Skyddsvakterna har i nämnd lag getts särskilda befogenheter när det gäller att avvisa och t.o.m. tillfälligt omhänderta personer som överträder ett tillträdesförbud eller vägrar att uppge vem han eller hon är. Den lagtekniska lösning som regeringen föreslår innebär inga ändringar när det gäller bevakning av skyddsobjekt. Den utländska styrkans personal får således inte anlitas som skyddsvakter.

Lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. förutsätter vissa myndighetsbeslut, t.ex. beträffande vad som skall utgöra skyddsobjekt. I viss utsträckning har det i förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. lagts på Försvarsmakten att fatta sådana beslut när det gäller militär verksamhet. I fråga om utländska förband som bedriver verksamhet här i landet kan det inte komma i fråga att ge förbandet eller dess chef motsvarande befogenhet. I stället bör också för ett sådant förbands del beslut fattas av den svenska Försvarsmakten. Det får ankomma på regeringen att utfärda de föreskrifter som behövs i detta avseende.

Sekretess

Regeringens bedömning: PFF-avtalets krav på säkerhet och sekretess tillgodoses av sekretesslagens (1980:100) bestämmelser om utrikessekretess och försvarssekretess.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Inom PFF-samarbetet har NATO utarbetat en särskild säkerhets- och sekretessöverenskommelse avsedd att gälla i förhållande till de stater som inte är medlemmar av organisationen ("Security arrangements for partnership"). Samtidigt med beslutet om ett individuellt partnerskapsprogram godkände regeringen säkerhets- och sekretessöverenskommelsen med NATO. Detta gjordes i augusti 1994.

Bakgrunden till att NATO utarbetade en särskild överenskommelse om säkerhet och sekretess var att staterna utanför NATO bl.a. inte hade tillträde till lokalerna i NATOhögkvarteret. I överenskommelsen fick därför dessa stater göra vissa utfästelser beträffande säkerhets- och sekretessfrågorna. Överenskommelsen innebar bl.a. att NATO fick uppgifter beträffande de personer som skulle ha tillträde till lokalerna. NATO utfärdade därefter särskilda ID-handlingar för dessa personer. Enligt överenskommelsen åtog sig staterna även långtgående skyldigheter beträffande handhavandet av sådan sekretessbelagd information som utväxlades med anledning av samarbetet.

Det svenska godkännandet av säkerhets- och sekretessöverenskommelsen med NATO föregicks av en bedömning av om överenskommelsen var förenlig med då gällande svensk rätt. Det ansågs att reglerna om utrikes- och försvarssekretessen (2 kap.1 och 2 §§sekretesslagen) var tillräckliga för att Sverige skulle kunna uppfylla åtagandena enligt överenskommelsen. Bedömningen gjordes sommaren 1994. Då gällde för uppgifter om bl.a. Sveriges förbindelser med annan stat en presumtion för sekretess hos regeringen och inom utrikesrepresentationen. Numera gäller även för dessa fall ett s.k. rakt skaderekvisit. Det bedömdes emellertid då att ett sådant skaderekvisit var tillräckligt för att exempelvis Försvarsmakten skall kunna uppfylla ett svenskt åtagande enligt säkerhets- och sekretessöverenskommelsen. Förhållandet för regeringen och utrikesrepresentationen kan anses vara detsamma som redan gäller för Försvarsmakten. Skaderekvisiten i 2 kap. 1 § sekretesslagen i dess lydelse sedan den 1 januari 1995 och i 2 kap. 2 § samma lag kan således alltjämt anses vara uppfyllda i fråga om den information som utväxlas inom PFF-samarbetet. Försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder bör i de situationer som här är aktuella inte heller föranleda ändringar i svensk rätt avseende den kommersiella sekretessen (8 kap. sekretesslagen).

Bärande av uniform

Regeringens bedömning: PFF-avtalets bestämmelse om rätt för utländsk trupp att vid vistelse i landet bära uniform tillgodoses genom gällande svensk rätt. Behov av

lagstiftning föreligger inte.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Ett uttryck för staters suveränitet är det allmänna förbudet för militära styrkor från ett land att i ett annat land bära sin nations uniform. Enligt 11 §

IKFN-förordningen får inte utländsk militär personal bära uniform inom Sveriges landområde utan tillstånd av Försvarsmakten. Vid militärt internationellt samarbete är det dock regelmässigt så att besökande staternas förband tillåts uppträda i uniform. Detta framgår vanligen av en överenskommelse mellan länderna. Enligt PFF-avtalet har den sändande statens styrkor rätt att bära uniform inom den mottagande statens territorium. Ett sådant åtagande fordrar ingen ändring i svensk rätt. Trots bestämmelsen i 11 § IKFNförordningen om att Försvarsmakten har rätt tillåta utländsk militär att bära uniform i Sverige kan detta även beslutas av regeringen. Behov av lagändring för att uppfylla PFF-avtalets krav på rätt att bära uniform föreligger därför inte.

In- och utförsel av materiel

Regeringens förslag: I lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall och lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. införs nya bestämmelser om främmande staters militära styrkor som här i landet deltar i fredsfrämjande verksamhet inom ramen för PFFsamarbetet. De nya bestämmelserna innebär att utländska styrkor får tull- och skattefritt importera utrustning, förnödenheter, förråd och annan egendom för eget bruk.

Utredningens bedömning: Utredningen har inte ansett lagändring nödvändig för att Sverige skall kunna uppfylla avtalet såvitt avser bestämmelser om tull utan har utgått från att tullagens regler om temporär import är tillräckliga.

Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen har dels anfört att tullagens regler om temporär import inte kan utfyllas på sätt

PFF-avtalet kräver, dels föreslagit en lagändring som överensstämmer med regeringens förslag. Övriga remissinstanser har inte haft något att erinra mot utredningens bedömning.

Skälen för regeringens förslag: Vid internationellt

fredsfrämjande samarbete är utgångspunkten att de varor och den utrustning som behövs för samarbetet fritt skall kunna föras mellan länderna. Transporter skall kunna äga rum utan att exempelvis tullförfarandet behöver iakttagas. Den materiel som förs över gränserna i dessa sammanhang är huvudsakligen vapen och annan krigsmateriel samt den utrustning i övrigt som truppen behöver för utbildning.

Den europeiska gemenskapen (EG) är bl.a. en tullunion. Detta innebär att tull och andra avgifter inte betalas då varor förs mellan länderna inom gemenskapen. Det föreligger således ingen tull- eller skattepliktig import av varor i sådana fall. Den nya tullagen (1994:1550) gäller därför endast i fråga om import från och export till ett land utanför EG (1 § tullagen). Medlemsländerna inom EG medges dock rätt att föreskriva om tullfrihet för bl.a. diplomater och sådan personal som åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med internationella avtal. Sverige har utnyttjat denna möjlighet och föreskrivit om tullfrihet för bl.a. dessa grupper i 4 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. Av artikel 136 i rådets förordning (EEG) nr 918/83 framgår att medlemsstaterna bemyndigas att medge tullbefrielse bl.a. till väpnade styrkor som till följd av internationella överenskommelser är stationerade inom en medlemsstats territorium utan att tjäna dess fana. Sverige har inte tidigare utnyttjat denna möjlighet att föreskriva om tullfrihet. Danmark har utnyttjat bemyndigandet genom att i 5 § Toldloven delegera till "Skatteministeren" att utfärda regler på området.

Utredningen har föreslagit att regler om temporär import skall tillämpas. Reglerna om temporär import finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93. Tillämpningen av reglerna om temporär import handhas av tullmyndigheten. Generaltullstyrelsen har anfört att det inte finns någon möjlighet för dem att meddela utfyllande bestämmelser till tillämpningskodexen (kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93) med stöd av ett internationellt statusavtal. Generaltullstyrelsen har vidare anfört att den möjlighet som finns att uppnå tull- och skattefrihet genom ett internationellt statusavtal är genom 4 § andra stycket lagen om tullfrihet m.m. jämfört med det förslag till ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall som utredningen lagt fram.

I PFF-avtalet stadgas att en styrka tull- och skattefritt skall få föra in utrustning samt förnödenheter, förråd och andra varor för eget bruk. Såvitt avser PFF-stater som samtidigt är medlemmar i EG föranleder inte stadgandet behov av lagändring. Avseende PFF-stater som inte är medlemmar i EG delar regeringen Generaltullstyrelsens bedömning att tullagens regler om temporär import inte är tillräckliga för att uppfylla PFF-avtalets krav på viss tullfrihet. Behov av lagändring föreligger därför och regeringen finner att Generaltullstyrelsens

förslag till lagändring väl fyller PFF-avtalets krav på tullfrihet. Samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred är ett program inom NATO. Bestämmelsen i 4 § andra stycket lagen om tullfrihet m.m., som reglerar tullfrihet för internationella organisationer, kan därför inte anses tillämplig. Regeringen föreslår i stället att artikel 136 i rådets förordning (EEG) nr 918/83, som medger undantag för tull för stationerade väpnade styrkor, utnyttjas för att skapa tullfrihet inom PFFsamarbetet. Artikel 136 har, som tidigare nämnts, använts av Danmark för reglering av tullfrågor inom NATO-samarbetet. Inom PFF-samarbetet kommer samma statusavtal för styrkor (NATO SOFA) att gälla, som gäller för NATO. Regeringen finner därför att gemenskapsrätten inom EG inte hindrar att tullfrihet tillskapas för PFF-samarbetet. Regeringen föreslår att tullfrihet för samarbetet inom Partnerskap för fred åstadkoms genom att ett tredje stycke införs i 4 § lagen om tullfrihet m.m. och genom att en ny bestämmelse införs i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

I 2 kap. 2 § lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. föreskrivs, med vissa undantag, att om tullfrihet för en vara som övergår till fri omsättning medges enligt bl.a. lagen om tullfrihet m.m. skall även skattefrihet medges. Det behövs därför inte någon ändring i nämnda lag för att bevilja skattefrihet.

Beskattning

Regeringens bedömning: PFF-avtalets bestämmelse om utländska militära styrkors rätt att vid övningar i Sverige förvärva drivmedel skattefritt får tillgodoses genom att

Försvarsmakten tillhandahåller drivmedel utan punkt- och mervärdesskatt. Behov av ytterligare lagstiftning föreligger inte.

Utredningens bedömning: Utredningen har föreslagit att kostnad för drivmedel skall vara en kostnad för Sverige som värdland när övningar hålls här.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning:

Allmänt

Vid olika former av internationellt samarbete där personal förflyttar sig mellan länderna avtalas det vanligen att beskattningen av lön o.dyl. som utbetalas av den sändande staten, skall ske i den staten. Detta gäller även i PFF-avtalet (se

artikel X i NATO SOFA). Beträffande omsättnings- och konsumtionsskatter är regleringen i internationella avtal ofta den motsatta i förhållande till vad som gäller för inkomstskatt. Mervärdesskatt och punktskatt betalas vanligen i den mottagande staten. Detta framgår ofta av att avtalen inte innehåller några klausuler om undantag för den sändande statens personal eller styrkor vad beträffar skyldigheten att betala sådan skatt. I PFF-avtalet stadgas genom artikel IX i NATO SOFA uttryckligen att den främmande personalen och styrkan inköper varor på samma villkor som de boende i den mottagande staten.

Bestämmelser om skyldighet att betala inkomstskatt i Sverige finns i 53 § kommunalskattelagen (1928:379) och i 6 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Huvudregeln är att fysisk person är skattskyldig för all inkomst, som förvärvats inom och utom riket, under den tid han varit bosatt här i riket. Under tid en fysisk person inte varit bosatt här i riket föreligger skattskyldighet bl.a. för inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till fastighet eller fast driftställe här i riket och för inkomst av avyttring av vissa värdepapper. För inkomst av tjänst gäller lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, vari bl.a. stadgas att för den som inte är bosatt i Sverige och som inte vistas i landet under mer än 183 dagar under en tolvmånadersperiod föreligger inte skattepliktig för inkomst av tjänst i Sverige. Reglerna om skyldighet att betala skatt i Sverige gäller oberoende av medborgarskap.

I anvisningspunkt 1 till 53 § kommunalskattelagen finns bestämmelser för när en person skall anses bosatt här i riket. Huvudregeln är att sådan bosättning föreligger för den som här har sitt egentliga boende och hemvist. Även den som utan att ha sitt hemvist i Sverige men som på annat sätt har väsentlig anknytning hit anses som bosatt här. Härvid beaktas svenskt medborgarskap, innehav av fastighet m.m.

Med hänsyn till den korta tid som övningar i Sverige kommer att omfatta - högst någon vecka per gång - tillgodoser gällande svenska regler om inkomstskatt redan PFF-avtalets stadgar om skattebefrielse. PFF-avtalets artiklar om inkomstskatter föranleder därför inte behov av ändring i svensk rätt.

Med punktskatter avses sådana indirekta skatter som tas ut vid produktion, import, tillhandahållande etc. av vissa varor och tjänster. I Sverige har sedan länge förekommit punktskatter på bl.a. oljeprodukter, alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror. Inom EG har en harmonisering skett av beskattningsförfarandet för sådana produkter och varor. Punktskatter för bränslen och elektrisk kraft skall betalas i Sverige enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi. Förutom drivmedel till fordon omfattas även flygbränslen och fartygsbränslen av lagen. Skattefrihet kan dock förekomma beroende på användningssätt eller på vem användaren är. Exempelvis kan

beskattningsmyndigheteten, efter ansökan medge återbetalning av skatt beträffande bränslen som förvärvas av bl.a. utländska beskickningar och sådana internationella organisationer som avses i lagen om immunitet och privilegier i viss fall.

Mervärdesskatt skall betalas till svenska staten enligt bestämmelserna i mervärdesskattelagen (1994:200). Med anledning av Sveriges medlemskap i EG har omfattande ändringar och tillägg gjorts i lagen (SFS 1994:1798). I 3 kap. 1 § mervärdesskattelagen finns huvudregeln att all omsättning av varor och tjänster samt import är skattepliktig, om inte annat anges i kapitlet. I 3 kap 23 § första stycket 4 nämnda lag stadgas att från skatteplikt undantas flygbensin och flygfotogen. I 10 kap. mervärdesskattelagen finns emellertid bestämmelser om rätt för vissa icke skattskyldiga till återbetalning av ingående skatt. Rätt till återbetalning av sådan skatt har bl.a. utländska beskickningar och sådana internationella organisationer som avses i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall (6 §). I 22 kap. 9 § mervärdesskattelagen finns en dispensbestämmelse där regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge en skattskyldig nedsättning eller befrielse från skatt om det finns synnerliga skäl. Regeringen har i 1 § förordningen (1978:407) om befrielse från eller nedsättning av viss indirekt skatt, m.m. föreskrivit att Riksskatteverket får meddela sådan dispens.

PFF-avtalet innehåller genom artikel XI punkt 11 i NATO SOFA en bestämmelse om att mottagarlandet skall ordna så att drivmedel och oljor kan levereras skattefritt till den främmande statens tjänstefordon, luftfartyg och fartyg. Utländska förband inom PFF-samarbetet är enligt nuvarande lagstiftning inte undantagna från vare sig punktskatt eller mervärdesskatt.

Flygbränslen

Flygbränslen omfattas av lagen om skatt på energi men är, som nämnts ovan, undantagna från skatteplikt enligt mervärdesskattelagen. Skattefrihet förekommer dock i praktiken även enligt lagen om skatt på energi bl.a. genom möjligheten i 8 kap. 4 a § nämnda lag att mot försäkran köpa flygbränsle skattefritt.

Fartygsbränslen och drivmedel i fordon

Gemenskapsrätten inom EG innebär att bränslen som förbrukas i fartyg som används för privat ändamål skall punktbeskattas. Skattefrihet skall däremot gälla för bränslen som förbrukas i fartyg som används till havs för yrkesmässig verksamhet. Medlemsstaterna har vidare möjlighet att medge

skattelättnader för bränslen som förbrukas i fartyg som används i insjöar och andra inlandsvattendrag. Inom gemenskapsrätten görs i de nu nämnda hänseendena inte någon skillnad mellan olika slags av fartygsbränslen. Enligt 8 kap. 3 § lagen om skatt på energi får diesel- och eldningsoljor som förbrukas i skepp och som används yrkesmässigt inköpas skattefritt mot försäkran. Skattefrihet för bensin som används i fartyg och dieseloljor som används i båtar uppnås genom att återbetalning av skatt sker i efterhand enligt 9 kap. 3 § lagen om skatt på energi.

Drivmedel som används i fordon beskattas både med punktskatter, enligt lagen om skatt på energi, och mervärdesskatt, enligt mervärdeskattelagen. De fordon som är registrerade i det militära fordonsregistret använder samma högbeskattade drivmedel som personbilar. Försvarsmakten i Sverige har emellertid rätt att återfå erlagd mervärdesskatt.

Överväganden

Övningar inom ramen för PFF-samarbetet kommer att hållas vid högst något tillfälle per år i Sverige och kommer att omfatta högst någon vecka per gång. Det bränsle som de utländska trupperna kommer att efterfråga vid övningar här i landet kommer att vara av begränsad mängd.

Vid beaktande av att övningar i Sverige kommer att vara få till antalet och relativt sällan förekommande anser regeringen att det mest praktiska sättet att uppfylla åtagandet i artikel XI punkt 11 om skattefrihet från punktskatter är att Försvarsmakten tillhandahåller de utländska militära styrkorna bränslet punktskattefritt. Då Försvarsmakten vid inköp av bränsle redan erlagt punktskatt uppkommer ingen skyldighet till ytterligare beskattning när Försvarsmakten överlåter bränsle till de utländska trupperna. Emellertid kommer förfarandet att medföra en viss merkostnad för Försvarsmakten vid övningar som hålls i Sverige, varvid kostnaden för erlagd punktskatt får betraktas som en övningskostnad och får finansieras inom befintliga ekonomiska ramar. Avtalet motsäger inte en sådan lösning utan snarare överensstämmer ett sådant förfarande med ordalydelsen att bränsle skall tillhandahållas skattefritt. Någon ändring i lagen om skatt på energi föreslås således inte.

Mervärdesskattelagen undantar således inte omsättning av annat bränsle än flygbränsle. Försvarsmaktens tillhandahållande av fartygsbränsle och drivmedel för fordon till utländska militära styrkor som är här i landet för övning kan därför komma att omfattas av beskattning (jfr 4 kap. 6 § mervärdesskattelagen). Som tidigare nämnts finns emellertid en möjlighet för Riksskatteverket att ge dispens från mervärdesskatt om det finns synnerliga skäl. Med hänsyn till att Sverige i artikel XI punkt 11 i PFF-avtalet åtagit sig att förse

de utländska styrkorna med skattefritt drivmedel och till att det endast kan bli fråga om ett mycket begränsat antal övningar i Sverige får det anses föreligga synnerliga skäl för en skattebefrielse. En dispens av detta slag är av praktiska skäl och med hänsyn till ordalydelsen i artikel XI punkt 11 i avtalet att föredra framför att 10 kap. om återbetalning av mervärdesskatt till bl.a. internationella organisationer görs tillämplig på de här aktuella bränsleinköpen. Regleringen i 10 kap. tar dessutom sikte på tillhandahållanden av en annan karaktär än de som det här är i fråga. Mot denna bakgrund föreslås inte någon ändring i mervärdesskattelagen.

Hälso- och sjukvård

Regeringens bedömning: PFF-avtalets bestämmelse om utländska truppers rätt att få hälso- och sjukvård samt tandvård när de vistas i landet tillgodoses genom gällande regler i svensk rätt. Behov av ytterligare lagstiftning föreligger inte.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Landstingsförbundet och Stockholms

läns landsting har hemställt om att regeringen ställer garantier

för att landstingen kompenseras för de sjukvårdskostnader som kan uppstå. I övrigt har inte remissinstanserna haft något att erinra mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Det är naturligt att den stat som tar emot främmande styrkor i samband med olika slag av internationell utbildning erbjuder den sjukvård som kan behövas. Det vore inte ändamålsenligt om varje deltagande stat var tvungen att medföra omfattande sjukvårdsresurser för den egna personalen. Således är bestämmelserna inom PFFavtalet utformade så att den främmande styrkans personal får sjuk- och tandvård på samma villkor som mottagarlandets personal, om sådan vård inte kan anordnas tillfredsställande inom styrkan.

Utländska medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige har rätt till omedelbar hälso- och sjukvård enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), om sådan skulle erfordras. Detta gäller även tandvård enligt 6 § tandvårdslagen (1985:125). De övningar inom PFF-samarbetet som kommer att hållas i Sverige kan beräknas pågå högst någon vecka. Den sjuk- och tandvård som då kan komma i fråga är av akut slag. Efter avslutad övning förutsätts samtliga deltagande trupper lämna landet och därmed medföra all sin personal. PFF-avtalets bestämmelser om sjuk- och tandvård får därför anses vara uppfyllda genom den svenska lagstiftning som gäller. Den främmande styrkans personal kommer att avkrävas de

patientavgifter som gäller för vård i Sverige. Övningar i Sverige kommer att hållas vid högst något tillfälle per år och då - som förut sagts - pågå endast någon vecka. Skäl att vid dessa sällan förekommande och till kort tid begränsade övningar ställa garantier till landstingen för eventuella kostnader finner regeringen inte föreligga.

Körkort och förarbevis

Regeringens bedömning: PFF-avtalets bestämmelse om erkännande av körtillstånd, körkort och militärt körtillstånd, som utfärdats av de utländska staterna eller dessas myndigheter, tillgodoses genom gällande svensk rätt.

Behov av ytterligare lagstiftning föreligger inte.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 1 § förordningen (1981:96) om godkännande och utbyte av utländska körkort gäller ett utländskt körkort i Sverige i enlighet med sitt innehåll. I prop. 1995/96:118 om ändringar i körkortslagen, som regeringen framlagt i riksdagen, men som ännu inte är behandlad, inarbetas delar av nämnda förordning i körkortslagen och föreslås att utländska körkort fortfarande skall gälla i Sverige enligt sitt innehåll. I ovan nämnda förordning och det förslag till ändringar i körkortslagen som lagts fram finns vidare bestämmelser om hur det utländska körkortet - behörighetsbeviset - skall vara utformat för att det skall godkännas, hur länge det är giltigt och anges dessutom situationer då det inte skall godkännas.

Artikel IV i PFF-avtalet ger två alternativ när det gäller körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd. Antingen skall den mottagande staten utan förarprov eller avgift erkänna såsom giltigt körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd utfärdat av sändande stat eller så skall den mottagande staten själv utfärda motsvarande handlingar till medlem av en styrka eller dess civila personal.

Möjligheten att utfärda körkort till utlänning som vistas i riket endast under en eller två veckor är utesluten om riksdagen godtar det lagförslag som finns i prop. 1995/96:118 och som innebär att ett krav på 185 dagars folkbokföring eller minst sex månaders studier i riket för att körkort skall kunna utfärdas (jfr artikel 7.1b i rådets direktiv 91/439/EEG om körkort).

De svenska körkortsförfattningarna har inget krav på förarprov eller avgift för godkännande av utländska körkort. PFF-avtalets krav på ett godkännande kan därmed anses

uppfyllt. De krav på behörighetshandlingens utseende m.m. som finns i nuvarande och föreslagna författningar kan inte anses stå i strid med avtalstexten. Några ändringar i körkortsförfattningarna i deras nuvarande eller föreslagna lydelse behöver därmed inte göras.

Lösning av tvister

Regeringens bedömning:

PFF-avtalets föreslagna

förfarande för att lösa tvister mellan deltagarländerna föranleder inte ändring av svensk rätt.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: I internationella avtal finns vanligen bestämmelser om mekanismer för lösning av tvister mellan parterna angående tillämpningen av det aktuella avtalet. Sådana bestämmelser finns även i de avtal som ingås mellan länder om olika slag av militärt samarbete. För svensk del kan som exempel nämnas avtalet mellan Sverige och

Storbritannien om upprättande av ett fältsjukhus i Saudiarabien under Gulfkriget år 1991, där det bestämdes att varje meningsskiljaktighet avseende tolkningen av avtalet skulle lösas i samförstånd mellan parterna. Enligt PFF-avtalets artikel 3 skall tvister om tolkningen och tillämpningen av avtalet lösas genom förhandlingar mellan staterna. Detta är således en lösning som tillämpats i andra sammanhang när Sverige ingått internationella avtal, och som har befunnits vara ändamålsenlig. Eftersom PFF-avtalets föreslagna förfarande för lösning av tvister är avsedd för parterna i avtalet, dvs. staterna, fordras inga ändringar i svensk rätt.

Ändring i räddningstjänstlagen

Regeringens förslag: Felaktiga hänvisningar i 70 och 71 §§räddningstjänstlagen (1986:1102) rättas till.

Skälen för regeringens förslag: I samband med utarbetningen av lagen (1994:1720) om civilt försvar (prop. 1994/95:7) gjordes vissa ändringar i räddningstjänstlagen (1986:1102). I lagen om civilt försvar är samlade en stor del av de bestämmelser om den civila delen av totalförsvaret som riksdagen beslutar om. Lagen reglerar bl.a. kommunernas övergripande ansvar, hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd. För vissa verksamhetsområden, bl.a. räddningstjänst, regleras dock verksamheten under höjd beredskap inte i lagen om civilt försvar utan i stället i respektive speciallag; för räddningstjänstens del i räddningstjänstlagen. Samtidigt med att riksdagen beslutade lagen om civilt försvar gjordes åtskilliga ändringar i räddningstjänstlagen. Bl.a. föreskrevs att de tidigare 65-68 §§ skulle betecknas 69-72 §§. I det sammanhanget företogs inte erforderliga ändringar i de nya 70 och 71 §§ med följd att dessa paragrafer innehåller felaktiga paragrafhänvisningar. De felaktiga hänvisningarna bör nu rättas till.

Statschefens bostäder kan vara

skyddsobjekt

Regeringens förslag: Statschefens bostäder får enligt 4 § första stycket 1 lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. förklaras som skyddsobjekt

Länsstyrelsens i Kalmar län förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Har tillstyrkt länsstyrelsens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer besluta att anläggning, område, fartyg eller luftfartyg skall utgöra skyddsobjekt. Ett beslut om skyddsobjekt innebär bl.a. att obehöriga inte har tillträde till anläggningen. Enligt 4 § första stycket 1 nämnda lag omfattas bl.a. statschefens residens och statsministerns bostad av lagen. I förarbetena till lagen (prop. 1989/90:54 s. 62

Skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.) sägs att med kungens residens avses Drottningholms slott och kungliga slottet i Stockholm. De nu gällande reglerna om skyddsobjekt gör således skillnad mellan statschefens och statsministerns bostäder. När det gäller statsministern finns möjlighet att förklara varje dennes bostad som skyddsobjekt, medan motsvarande möjlighet beträffande statschefen inskränker sig till dennes två residens. Skäl att göra annan bedömning av skyddsbehov för statschefens bostad än för statsministerns bostad föreligger inte. Lagen bör därför ändras så att även statschefens bostad omfattas av lagstiftningen. Eftersom statschefen kan ha residens som inte utgör hans eller hennes bostad - så är för närvarande fallet med Stockholms slott - bör det även i fortsättningen uttryckligen framgå av lagen att även statschefens residens kan utgöra skyddsobjekt. För att tydliggöra att såväl statschefen som statsministern kan ha flera bostäder bör pluralformen användas i lagen.

Kostnader

Försvaret har bedrivit fredsfrämjande samarbete med andra länder i många år. Hittills har det skett inom ramen för FN. Där är verksamheten reglerad främst genom ett s.k. Status-offorces agreement (SOFA) som ingås mellan FN och den stat inom vars territorium en fredsfrämjande insats äger rum. År 1994 utvidgades försvarets internationella samarbete genom anslutningen till Partnerskap för fred som bl.a innebär att flera länder bedriver gemensam utbildning för fredsfrämjande verksamhet.

PFF-avtalet visar att det i vissa fall blir aktuellt att reglera verksamhetens kostnader mellan länderna. Detta gäller främst skadeståndsanspråk av olika slag. PFF-avtalet reglerar att Sverige ibland åtar sig att betala ersättning för skador som orsakas av en främmande styrka. Med utgångspunkt att utbildningsverksamheten fördelar sig någorlunda jämnt mellan deltagande stater i samarbetet kan regeringen inte se att den rättsliga regleringen av PFF-samarbetet i sig medför ökade kostnader. De förpliktelser som Sverige påtar sig genom PFFavtalet motsvaras av samma förpliktelser för de övriga deltagarländerna. Ett svenskt betalningsansvar med anledning av en övning här i landet innebär således en motsvarande lättnad då Sverige utomlands deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet. Viss merkostnad kommer emellertid att uppkomma vid övningar i Sverige då Försvarsmakten skall tillhandahålla de utländska trupperna drivmedel skattefritt. Även dessa merkostnader i Sverige motsvaras av lättnader vid övningar utomlands.

Ikraftträdande

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

Författningskommentar

Lag om ändring i brottsbalken

2 kap. 7 b §

Paragrafen utgör ett komplement till 7 a § i samma kapitel. Motiven för bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.4.1.

Bestämmelsen är avsedd att omfatta samtliga personer som har någon officiell funktion hos den främmande staten och som är knutna till styrkan, således även civilanställd personal. Utanför tillämpningsområdet faller personer som helt privat medföljer styrkan, exempelvis i egenskap av familjemedlemmar, och som alltså inte är underkastade den militära lagstiftningen i den främmande staten. Kravet på förordnande av regeringen gäller åtal för alla typer av brott, oavsett om de har begåtts i tjänsten eller utanför denna.

I tveksamma fall bör bestämmelsen tolkas extensivt. Tillstånd bör alltså inhämtas, om det inte står helt klart att sådant inte behövs.

Lagrådet har påpekat att den nya paragrafen, som tillkommit

med sikte på det samarbete som avses ske med stöd av PFFavtalet, enligt sin avfattning blir tillämplig även i andra fall då en främmande militär styrka befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Lagrådet har med anledning härav påpekat att, om frågan inte som i PFF-avtalet är särskild reglerad, personal tillhörig en främmande stats militära styrka enligt vissa uttalanden i den folkrättsliga litteraturen anses åtnjuta en på allmän folkrätt grundad immunitet gentemot straffrättliga åtgärder från det mottagande landets sida, antingen generellt eller åtminstone för brott i tjänsten. En uppfattning som dock - såsom Lagrådet framhåller - inte är oomstridd. Lagrådet har tillagt att i den mån immunitet anses föreligga gäller denna inte bara mot åtal utan också mot straffprocessuella åtgärder. Slutligen har Lagrådet påpekat att de nu nämnda frågorna självfallet måste beaktas, om en tillämpning av paragrafen skulle bli aktuell.

Regeringen, som ansluter sig till vad Lagrådet anfört, vill endast tillägga att de av Lagrådet nämnda frågorna skall beaktas endast i de fall då en tillämpning av paragrafen blir aktuell och en särskild reglering, som den i PFF-avtalet, saknas.

Lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning

för fredsbevarande verksamhet

Lagens rubrik

Lagens rubrik ändras. Bakgrunden till ändringen redovisas i avsnitt 7.2.

4 §

Bestämmelsen, som är ny, anger att om en utländsk fysisk eller juridisk person, som saknar hemvist här i landet, i Sverige medverkar i sådan utbildning för fredsfrämjande verksamhet som avses i lagen, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med utbildningen och för vilket den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall dock inte ersätta skada hos en sådan utländsk person.

Bestämmelsen ger en skadelidande tredje man möjlighet att i svensk domstol yrka ersättning av den svenska staten för skador som orsakats av en främmande stats styrkor. Såsom

Lagrådet påpekat skall således den utländska staten i

förevarande paragraf inbegripas i uttrycket utländsk juridisk person.

Regeln är så generellt utformad att den omfattar både militär och civil verksamhet som äger rum här i landet inom ramen för utbildning för internationellt fredsfrämjande samarbete.

Förutsättningen att skadeståndsskyldighet skall ha förelegat enligt svensk lag innebär inte att statens ansvar är uteslutet om skadevållaren omfattas av immunitet. En bestämmelse om immunitet medför nämligen endast att verkställighet är utesluten.

Genom att bestämmelsen avser skador som uppkommer i samband med utbildningen får den skadelidande möjlighet att begära ersättning även för skador som uppstått under annan tid än under den utländska personens tjänsteutövning. Ett samband med den aktuella utbildningen måste dock föreligga. Var gränsen går kan inte anges i förväg utan får avgöras från fall till fall. Innanför gränsen för bestämmelsens tillämpning faller dock skador som orsakats av den främmande styrkans personal under exempelvis ett studiebesök i anslutning till övningen eller under transport mellan olika övningsplatser.

Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller däremot skador som uppstår hos den främmande staten under utbildningen. Detta är en konsekvens bl.a. av villkoret att den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Vidare är den svenska staten inte ersättningsskyldig enligt PFF-avtalet i förhållande till den utländska fysiska eller juridiska personen för ifrågavarande skador, om de orsakats av en sådan utländsk fysisk person som avses i lagrummet.

Frågan om skadeståndsskyldighet över huvud taget föreligger skall bedömas enligt de i varje särskilt fall tillämpliga reglerna. Flera olika regelverk kan därvid bli aktuella. Det bör noteras att skadeståndslagens regler om medvållande blir tillämpliga liksom allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

När det gäller skador i följd av trafik med motordrivet fordon innehåller trafikskadelagen bestämmelser om rätt till s.k. trafikskadeersättning. Sådan ersättning betraktas inte som skadestånd utan utgår på försäkringsmässig grund, se vidare vad som i denna del anförts i avnsitt 7.5.

Under förutsättning att ersättningsskyldighet föreligger enligt trafikskadelagen erhåller en utomstående tredje man trafikskadeersättning även för skador i följd av trafik med ett fordon som tillhör någon av de stater som här i landet medverkar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet. Det saknas därför i regel skäl för tredje man att i anledning av en trafikskada rikta skadeståndstalan mot staten med stöd av bestämmelsen. Om den skadelidande emellertid, i enlighet med vad som föreskrivs i 18 § trafikskadelagen, i stället väljer att kräva skadestånd, aktualiseras bestämmelsen.

I 20 § trafikskadelagen anges att en försäkringsanstalt som utgett trafikskadeersättning under vissa förutsättningar inträder i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Försäkringsanstalten kan, om en sådan situation uppkommer, vända sig mot staten med stöd av bestämmelsen.

Lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för

samhällsviktiga anläggningar m.m.

4 §

I paragrafens första punkt görs tillägget att statschefens bostäder får förklaras som skyddsobjekt. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 9. Med bostad avses inte t.ex. hotellrum där vistelsen endast är tillfällig. Lagen omfattar således samtliga de bostäder statschefen disponerar, varvid bl.a. nuvarande konungens privata egendom Sollidens slott, Borgholms kommun, omfattas av lagen. På motsvarande sätt kan även en statsministers fritidsbostad utgöra skyddsobjekt. I detta avseende innebär förslaget dock inte någon ändring i sak.

Enligt den nya sjätte punkten skall som skyddsobjekt kunna förklaras område där en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete tillfälligt bedriver övning. Bestämmelsen tillförsäkrar en främmande stats militära styrkor ett skydd här i landet mot bl.a. obehörig insyn och skadegörelse. Skyddet innebär förbud mot tillträde m.m. enligt lagens 7 §.

Lag om ändring i lagen (1976:766) om immunitet

och privilegier i vissa fall

7 §

Paragrafen, som är ny, medför, vid övningar som hålls i Sverige inom ramen för PFF-samarbetet, att främmande stats militära styrka och dess personal åtnjuter immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i PFF-avtalet såvitt avser import och export i förhållande till Sverige. Bakgrunden till den nya bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.9.

Lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet

m.m.

4 §

Ändringen i bestämmelsen innebär att utländska styrkor och dessas medlemmar vid övning i Sverige inom PFF-samarbetet, undantas från tullagens regler. Bakgrunden till den nya bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.9.

Lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102)

70 och 71 §§

Ändringarna innebär endast att felaktiga paragrafhänvisningar rättas till.

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1995:53) Samverkan för fred - Den rättsliga regleringen

Utredningen om rättsliga förhållanden m.m. i samband med försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder har haft till uppdrag (Dir. 1994:122) att kartlägga de olika frågor om rättslig status för personal, ansvar och skadestånd m.m. som kan uppkomma vid sådant samarbete i Sverige eller utomlands. Utredningen skall lämna förslag om vilka frågor av rättslig natur som Sverige bör söka reglera i avtal med andra länder och vidare lämna en redogörelse för de ändringar av lagar och andra författningar som skulle behövas med anledning av sådana avtal.

Det svenska försvaret har sedan många år deltagit i det fredsfrämjande samarbetet inom FN. De rättsliga frågorna om status för personal m.m. inom organisationen är reglerade genom olika konventioner om immunitet och privilegier. Vid FN:s fredsbevarande insatser finns bestämmelser om detta i ett särskilt avtal mellan FN och det land inom vars territorium insatsen sker. Bakgrunden till utredningsuppdraget är således inte främst Sveriges deltagande i FN-arbetet utan snarare behovet av rättslig reglering med anledning av Sveriges anslutning under 1994 till NATO:s program Partnerskap för fred. Vidare träffade de nordiska och baltiska staterna samt Storbritannien i september 1994 en överenskommelse om upprättande av en baltisk bataljon för fredsbevarande verksamhet. Utredningens kartläggningsuppgift har således huvudsakligen avsett de behov som kan finnas inom dessa senare områden. På grund av den oklarhet som råder inom den internationella rätten om immunitet och privilegier för markbundna styrkor som befinner sig i ett främmande land för exempelvis övning, föreslår vi att samtliga förekommande rättsliga frågor regleras i avtal mellan de inblandade länderna. Sådana frågor är straffrättslig jurisdiktion, skadeståndsansvar, in- och utförsel av materiel, gränspassage för personal, beskattning, hälso- och sjukvård m.m.

För att Sverige skall kunna uppfylla åtaganden i ett sådant allmänt internationellt avtal om bl.a. rättslig status för personal fordras ändringar i svensk författning. Detta gäller främst frågorna om straffrättslig immunitet och om skadestånd. Vi förslår därför i betänkandet ändringar i bl.a. lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Eftersom ett sådant internationellt statusavtal fordar ändringar i svensk lag måste överenskommelsen godkännas av riksdagen. Detta innebär att det är nödvändigt med god framförhållning inför de kommande övningarna inom exempelvis Partnerskap för fred. För vinnande av tid kan emellertid riksdagsbehandlingen påbörjas beträffande lagförslagen samtidigt som förhandlingsarbetet pågår. Riksdagen kan även besluta om lagförslagen innan

förhandlingsarbetet är avslutat. Detta förutsätter naturligtvis att överenskommelsens innehåll inte förväntas avvika från våra förslag i något väsentligt avseende. En sådan överenskommelse måste dock ändå godkännas av riksdagen, eftersom överenskommelsen gäller ämnen som riksdagen enligt regeringsformen skall besluta om. I betänkandet redovisas även gällande rättsläge i avsaknad av ett internationellt statusavtal.

I begreppet försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder inryms också det internationella civila samarbetet om bl.a. räddningstjänst och humanitära insatser. Partnerskap för fred och suveränitetsstödet till de baltiska staterna innehåller inte bara militärt samarbete utan även ett betydelsefullt civilt program. Behovet av en rättslig reglering finns även inom detta civila område. De konventioner som i dag finns, exempelvis konventionen om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller nödläge med radioaktiva ämnen, täcker endast delvis det utvidgade internationella civila samarbetet. Vi har emellertid kunnat konstatera att de frågor som behöver regleras rättsligt i allmänhet inte är specifikt militära. Bestämmelser om straffrättslig jurisdiktion, skadestånd, beskattning, hälso- och sjukvård etc. behövs både i militärt och civilt samarbete. Vi lämnar därför inte några förslag som särskilt tar sikte på det civila samarbetet. Det får i stället bli en uppgift i det kommande förhandlingsarbetet att formulera bestämmelserna så att de kan få en allmän tillämpning.

Betänkandets förslag till författningstext

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet skall införas två nya paragrafer, 4 och 5 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet i Sverige medverkar i sådan utbildning för fredsbevarande verksamhet som avses i denna lag, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med utbildningen och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall dock inte ersätta sådan skada hos den utländska personen .

Staten skall ersätta den

utländska personen för skada som inte har samband med utbildningen, om skadan har uppkommit genom vållande i Sverige och skadevållaren inte var någon som befann sig i Sverige med anledning av utbildningen. Staten får kräva tillbaka ersättningen av den som vållat skadan.

5 §

Bestämmelser om

immmunitet och privilegier i vissa fall i samband med sådan utbildning som avses i denna lag finns i lagen ( 1976:661 ) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Främmande stats personal, som deltar i utbildning för fredsbevarande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete i enlighet med ett avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, åtnjuter immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i avtalet.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 a §

Vad som sägs i denna lag om

Försvarsmakten skall också avse en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsbevarande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Vid tillämpningen av lagen på en sådan utländsk försvarsmakts verksamhet får dock inte för bevakning av skyddsobjekt anlitas personal ur den utländska försvarsmakten.

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 44 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

44 §

Denna lag äger ej tillämpning på staten.

Denna lag gäller inte staten. Regeringen får besluta att lagen

inte skall gälla för en främmande stats militära styrka, som besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete i fredsbevarande verksamhet.

Denna lag träder i kraft den

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1990:1334) oom skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

1 a § Beslut som rör verksamheten hos en sådan främmande stats militära styrka som avses 2 a § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall fattas av Försvarsmakten, om inte beslutet enligt denna förordning skall fattas av länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1995:53) Samverkan för fred - Den rättsliga regleringen.

Remissinstanserna

Betänkandet (SOU 1995:53) Samverkan för fred - Den rättsliga regleringen har tillställts totalt 55 remissinstanser. Efter remiss har svar inkommit från följande myndigheter:

Justitiekanslern, Riksåklagaren, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Helsingborgs tingsrätt, Länsrätten i Norrbottens län, Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Militärhögskolan, Försvarshögskolan, Fortifikationsverket, Försvarets radioanstalt, Totalförsvarets pliktverk, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens järnvägar, Vägverket, Generaltullstyrelsen, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Kammarkollegiet, Arbetsgivarverket, Statens invandrarverk och Länsstyrelsen i Kristianstads län.

Därutöver har yttrande inkommit från Stockholms läns landsting, Landstingsförbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Svenska Officersförbundet och Officerarnas riksförbund. På eget initiativ har Svenska Värnpliktsofficersförbundet i Västmanlands län avlämnat yttrande.

Följande instanser har förklarat sig avstå från att svara: Riksförsäkringsverket, Göteborgs stad, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Reservofficersförbund.

Remissinstansernas svar

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget. Fyra instanser - Räddningsverket, Kustbevakningen, Överstyrelsen

för civil beredskap och Försvarsmakten - har framfört kritik mot

att den civila delen i PFF-samarbetet inte finns genomgången i betänkandet, samt har Räddningsverket framhållit att NATO:s framlagda avtalsförslag inte klargör vilka statusregler som skall gälla i samband med de civila verksamheterna. Försvarsmakten har, som redovisas nedan, i övrigt haft ett flertal invändningar mot förslaget.

Justitiekanslern, Kammarrätten i Göteborg, Helsingborgs tingsrätt, Länsrätten i Norrbottens län, Rikspolisstyrelsen, Militärhögskolan, Försvarshögskolan, Fortifikationsverket,

Totalförsvarets pliktverk, Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Vägverket, Generaltullstyrelsen, Statens arbetsgivarverk, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska officersförbundet och Officerarnas Riksförbund har samtliga tillstyrkt förslaget i sak utan vidare kommentar.

De remissinstanser som tillstyrkt förslaget har lämnat följande synpunkter.

Uppsala universitet har påtalat att utredningen dels borde ha

diskuterat behovet av en svensk reservation beträffande dödsstraffet, dels närmare diskuterat alternativa svenska handlingsalternativ om Sverige med NATO:s avtal som mall skall biträda avtalet. Försvarets materielverk har påtalat att rekvisitet "i samband med utbildningen" i 4 § lagen om utbildning för fredsbevarande styrkor ger utrymme för gränsdragningsproblem. Försvarets materielverk framhåller att det i lagmotiven bör utvecklas under vilka förhållanden staten skall ersätta tredje man till följd av skador som uppkommit "i samband med tjänsten". Försvarshögskolan anför att i betänkandet förs en diskussion om termerna "fredsbevarande" och "fredsfrämjande" där det konstateras att den senare termen har en något vidare innebörd än den första. I förslagen till ny lagtext används emellertid fortfarande uttrycket "fredsbevarande". Det bör övervägas att i kommande lagtext genomgående använda termen "fredsfrämjande".

Riksåklagaren påpekar att 4 § andra stycket lagen om

utbildning för fredsbevarande verksamhet sträcker sig för långt vad gäller statens skadeståndsskyldighet. Statens järnvägar

(SJ) påpekar att 4 § andra stycket lagen om utbildning för

fredsbevarande styrkor synes utlösas också i de fall strikt skadeståndsansvar föreligger och omfattar då i förekommande fall ersättning som uppkommer till följd av trafik här i landet med motordrivet fordon tillhörigt utländsk fysisk eller juridisk person. SJ påpekar vidare att det bör uttalas i lagmotiven att myndigheter med konkurrensutsatt verksamhet äger kräva ersättning för skada av den myndighet inom staten som på grund av sin verksamhet eller förhållande till ifrågavarande utländska fysiska eller juridiska personer är närmare än den skadedrabbade myndigheten att bära de ekonomiska konsekvenserna av skadan, dvs. Försvarsmakten.

Kammarkollegiet påtalar att det i betänkandet har föreslagits

att staterna i avtal förbinder sig att avstå från anspråk mot varandra för skador som har uppstått hos personalen eller på egendom under övning. Angående trafikskador gäller dock enligt 17 § trafikskadelagen att en skadelidandes rätt till trafikskadeersättning endast får inskränkas på grund av omständigheter som har inträffat efter skadan. Trafikskadelagen måste således ändras. Statens invandrarverk förklarar sig dela utredningens förslag att utländsk personal bör

medföra pass vid inresa till Sverige. Vidare anför Statens invandrarverk att de anser att undantag från skyldighet att söka visum, uppehållstillstånd och arbetstillstånd inte bör tas i enskilda beslut av regeringen. Sådana undantag bör liksom andra undantag för återkommande tillfällen i stället ges en generell utformninng i förordningsform - i förevarande fall i utlänningsförordningen. Riksrevisionsverket påtalar att uppgifter om ökade kostnader för staten saknas i betänkadet.

Riksskatteverket anför att den nya paragrafen (7 §) i lagen om

immunitet och privilegier - för att uppgifterna skall bli mer lättillgängliga - när så kan ske bör kompletteras med uppgifter om internationella organ etc. på motsvarande sätt som sker i de olika punkterna i bilagan till 4 § i lagen. Stockholm läns

landsting föreslår att staten lämnar garantier för att

landstingen får ekonomisk ersättning för den vård som lämnas utländska militära förband som övas och utbildas i Sverige inom det fredsfrämjande samarbetet. Landstingsförbundet anför att betänkandets förslag till finansiering av sjukvårdsinsatserna i Sverige inte är tillräckligt genomarbetade mot bakgrund av sjukvårdshuvudmännens behov av ett i detta sammanhang stabilt och administrativt enkelt finansieringssystem. Göta hovrätt påpekar att i flera fall, särskilt vad gäller straffrättslig jurisdiktion och skadestånd, uppkommer frågeställningar av närmast praktisk natur, t.ex. utlämning och förundersökning. Betänkandet bör enligt hovrätten kompletteras i den delen. Då utländska styrkor skall likställas med svenska styrkor vad gäller undantag från trafikföreskrifter bör enligt hovrättens mening ett särskilt stadgande härom intas i den militära vägtrafikkungöreslen.

De remissinstanser som framfört kritik mot betänkandet på den grunden att den civila delen av PFF-samarbetet inte finns genomgången i betänkandet har framfört följande.

Kustbevakningen uppger att den i sin verksamhet inte ser

något behov av ändringar i svenska författningar och avtal inom de delar av civilt internationellt samarbete som utredningen haft att bedöma. Överstyrelsen för civil beredskap påpekar att de civila aspekterna av det utökade internationella samarbetet inte blivit tillräckligt behandlade i betänkandet och att denna fråga måste bli föremål för ökad uppmärksamhet, eftersom NATO SOFA endast reglerar rätttslig status för väpnade styrkor. Räddningsverket anför att enligt sitt uppdrag skulle utredaren i första hand behandla militärt fredsfrämjande samarbete med andra länder men också, i tillämpliga delar och om tillfredsställande lösningar i dag saknas, behandla civilt internationellt samarbete inom angränsande område såsom humanitär verksamhet och räddningstjänst. Enligt Räddningsverkets uppfattning har utredningen i väl hög grad följt direktivens uppmaning att i första hand behandla militärt

samarbete. Behovet av och förutsättningar för en rättslig reglering av relevanta civila verksamheter har således inte blivit föremål för någon närmare analys. Det saknas t.ex. en systematisk genomgång av i vilken utsträckning dessa verksamheter i nuläget är rättsligt reglerade genom konventioner eller samarbetsavtal. Utredningen har därmed i dessa delar inte fullföljt sin uttalade ambition att betänkandet skall kunna tjäna som vägledning för den som i framtiden kommer i kontakt med frågor om den rättsliga regleringen av det fredsfrämjande samarbetet.

Försvarsmakten - som framfört invändningar mot förslaget på

ett flertal punkter - framhåller att utredningen inte på ett tillfredsställande sätt behandlat dels rättsliga frågor som uppkommer då enheter ur Försvarsmakten befinner sig utom riket, dels rättsliga frågor i anledning av civilt internationellt samarbete beträffande räddningstjänst och humanitära insatser. Försvarsmakten vill med anledning av utredningens förslag till författningsändringar föreslå att

- hela frågan om hur skadeståndsansvaret skall regleras vid

fredsfrämjande samarbete tas upp till en ordentlig

genomlysning och omarbetning,

- förslaget till ändring i lagen (1994:588) om utbildning för

fredsbevandande verksamhet ses över, - införande i skadeståndslagen (1972:207) av skadeståndsrättslig reglering i anledning av internationell fredsfrämjande verksamhet

övervägs, - införande av en riskgaranti i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd övervägs avseende särskilt farliga

övningar,

- straffrättsliga konsekvenser av NATO/PFF SOFA ses över, förslaget till ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ses över, förslaget till ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. och i den till lagen hörande förordningen får en annan utformning. Försvarsmaktens yttrande i sin helhet bifogas som underbilaga.

Försvarsmaktens remissyttrande

Yttrande över betänkandet ( SOU 1995:53 ) Samverkan för fred - Den rättsliga regleringen

Remissvaret har utformats mot bakgrund av utredningens förslag till författningsändringar samt mot bakgrund av att utredningen uppfattat sitt uppdrag så att betänkandet skall kunna användas som en vägledning för den som i framtiden kommer i kontakt med rättsliga frågor i anledning av internationellt fredsfrämjande samarbete (se betänkandet s. 21).

Remissvaret har disponerats så att det inleds med en sammanfattning av Försvarsmaktens synpunkter på betänkandet. Efter sammanfattningen följer allmänna kommentarer på betänkandet och därefter en mer detaljerad redogörelse för Försvarsmaktens synpunkter på författningsförslagen. Under rubriken "övrigt" lämnas mer detaljerade synpunkter på delar av betänkandet som inte berörs av lämnade författningsförslag.

Under remissbehandlingen har Försvarsdepartementet uttryckt önskemål om att remissvaret bör inriktas mot det förslag till NATO/PfP SOFA som NATO har lagt fram. Förslaget till NATO/PfP SOFA har tillkommit efter det att kommitten lämnat sitt betänkande.

Sammanfattning

Försvarsmakten välkomnar utredningens arbete, inte minst mot bakgrund av att Försvarsmaktens deltagande i internationell verksamhet har ökat markant under det senare året och troligen kommer att fortsätta att öka under ytterligare en tid. Det är då inte bara insatserna inom FN som har ökat och kanske kommer att öka ytterligare, utan även deltagandet i Partnerskap för fred, Säkerhetsfrämjande insatser i Central- och Östeuropa (tidigare suveränitetsstödet) samt deltagande i olika utbildningar ochmöten. Härvidlag uppkommer nya situationer och behovet av rättslig reglering av det fredsfrämjande samarbetet är stort.

Försvarsmakten anser att betänkandet ger en god överblick över de rättsområden som berörs vid internationellt fredsfrämjande samarbete, och att betänkandet underlättar för dem som i framtiden har att handlägga sådan verksamhet.

Försvarsmakten instämmer med utredningens förslag om att Sverige bör verka för att ett generellt statusavtal ingås mellan staterna inom Partnerskap för fred. Det är enligt Försvarsmaktens uppfattning angeläget att Sverige i detta syfte snabbt tar ställning till förslaget till NATO/PfP SOFA. Försvarsmakten bedömer att utredningens genomgång av den rättsliga problematiken vid övningar med utländsk trupp i

Sverige har tagit sin utgångspunkt i NATOs SOFA-avtal och att utredningen därför i stora delar täcker det behov av inventering som kan fordras inför en eventuell ratifikation av NATO/PfP SOFA. (Dock bör ratifikation inte ske innan svensk lag har hunnit anpassas till SOFAns bestämmelser). Angående författningsförslagens utformning har Försvarsmakten emellertid i vissa fall avvikande uppfattning.

Försvarsmakten vill samtidigt framhålla att utredningen inte på ett tillfredsställande sätt behandlat rättsliga frågor som uppkommer då enheter ur Försvarsmakten befinner sig utom riket. Samma sak gäller utredningens behandling av rättsliga frågor i anledning av civilt internationellt samarbete beträffande räddningstjänst och humanitära insatser. En genomgång av betänkandet ger därför vid handen att utredningen, med beaktande av utredningens avgränsning av sitt uppdrag, inte gjort en fullständig och allsidig kartläggning av den rättsliga problematiken i samband med internationellt fredsfrämjande samarbete. Med den knappa tidsmarginal som stått till utredningens förfogande torde det dock inte ha varit möjligt för utredningen att göra en fullständig och mer allsidig kartläggning.

Försvarsmakten vill med anledning av utredningens förslag till författningsändringar föreslå att; * hela frågan om hur skadeståndsansvaret skall regleras vid fredsfrämjande samarbete tas upp till en ordentlig genomlysning och omarbetning (se sid 4-8). * förslaget till ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet ses över (se sid 4-8). * införande i skadeståndslagen (1977:265) av skadeståndsrättslig reglering i anledning av internationell fredsfrämjandeverksamhet övervägs (se sid 4-8). * införande av en riskgaranti i lagen om statligt personskadeskydd övervägs avseende särskilt farliga övningar (se sid 4-8). * straffrättsliga konsekvenser av NATO/PfP SOFA ses över (se sid 8-9) * förslaget till ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ses över (se sid 8-9). * ändringar i 2 kap.3 och 5 §§brottsbalken i enlighet med vad som gäller för utlandsstyrkan övervägs såvitt avser personal deltagande i internationellt fredsfrämjande samarbete (se sid 8-9). * förslagen till ändringar i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. och till den hörande förordningen får annan utformning (se sid 9).

Inledande synpunkter

Terminologi, definitioner m.m.

Försvarsmakten anser att det är olyckligt att utredningen inte inrättat en användbar begreppsapparat. En sådan begreppsapparat hade skapat klarhet avseende innebörden av författningsförslagen, där bland annat begreppet "fredsbevarande verksamhet" synes ha givits en något oklar och skönsmässig innebörd. En genomarbetad begreppsapparat hade även haft betydelse för det framtida arbetet med den rättsliga regleringen vid fredsfrämjande samarbete.

Utredningens, liksom utredningsdirektivens, definition av "fredsfrämjande samarbete" innefattar olika typer av verksamheter (betänkandet sidan 20-22). I huvuddrag utgörs dessa verksamheter av militära fredsbevarande insatser, gemensamma militära övningar, militär samverkan med andra länder samt civilt internationellt samarbete. I praktiken består "fredsfrämjande samarbete" därför av högst varierande aktiviteter, bland annat; 1) traditionella militära fredsbevarande operationer i FNs regi 2) militära fredsbevarande operationer med fredsframtvingande moment i FN:s regi 3) fredsframtvingande verksamhet där FN är part i konflikten 4) militär övnings- och utbildningsverksamhet inför FNuppdrag 5) militär övnings- och utbildningsverksamhet inom ramen för PfP 6) utbildningsverksamhet genom bilaterala åtaganden (exempelvis

utbildningen av baltiska officerare) 7) produktionsinriktad verksamhet genom bilaterala åtaganden

(exempelvis minsvepningen utanför Estlands kust) 8) civil humanitär verksamhet och räddningsverksamhet i FNs regi. Till detta tillkommer även eventuella framtida fredsbevarande operationer i OSSEs regi.

Betänkandet behandlar i stor omfattning dessa verksamheter som i rättsligt hänseende jämförbara aktiviteter (se exempelvis sidan 125-127). Härigenom lämnar betänkandet i viss utsträckning läsaren i oklarhet om vilka särskilda övervägande som bör ligga till grund för bland annat straff-, skadestånds-, hälso- och sjukvårdsregleringen då förband under längre respektive kortare tid deltar i skilda typer av fredsfrämjande samarbete, exempelvis fredsbevarande verksamhet, militära övningar, utbildning eller produktionsinriktad verksamhet (t.ex. minröjning).

Analys av rättsliga och faktiska förhållanden

Försvarsmakten anser, mot bakgrund av att såväl de rättsliga som de faktiska förhållandena vid olika typer av fredsfrämjande verksamhet skiljer sig åt, att en djupgående

analys (exempelvis i kapitel 4) av de bakomliggande förhållanden som påverkar valet av reglering är nödvändig. Som exempel kan anföras att utlandsstyrkan vid fredsbevarande verksarnhet skall genomföra viss ålagd tjänsteuppgift i ett område med inre motsättningar, under det att personal vid deltagande i PfP verksamhet skall delta i övning under fredmässiga förhållanden. Den faktiska skillnaden i verksamheternas karaktär och omfattning återspeglas i den internationella regleringen av förbandens (personalens) status. En jämförelse mellan internationell reglering vid fredsbevarande verksamhet respektive övningsverksamhet ger vid handen att den sändande staten vid fredsbevarande verksamhet normalt har en exklusiv straffrättslig jurisdiktion över personalen (se FNs SOFA), under det att mottagarstaten vid övningsverksamhet då stationeringstiden i mottagarlandet kan bedömas bli långvarig normalt har en förhållandevis omfattande straffrättslig jurisdiktion över deltagande förbands personal (se NATOs SOFA), samtidigt som sändande staten vid kortare tillfälliga övningar (2-3 veckor) haft en exklusiv straffrättslig jurisdiktion genom ad hoc reglering (se dansk deklaration avseende polsk trupp under övningen Carbon Cap 1994). Eftersom betänkandet avser att vara vägledande för dem som i framtiden kommer i kontakt med frågor som rör den rättsliga regleringen vid fredsfrämjande verksamhet borde utredningen sålunda mer djupgående ha analyserat de bakomliggande förutsättningarna, liksom av vilka övervägandensom bör göras, vid valet av rättslig reglering vid olika typer av fredsbevarande verksamhet.

Försvarsmakten anser även att det hade varit önskvärt att utredningen närmare diskuterat rättsliga frågor rörande nationella svenska bestämmelsers tillämplighet vid svenska förband som deltar i olika typer av fredsfrämjande verksamhet i utlandet, exempelvis vid olika former av fredsframtvingande verksamhet, fredsbevarande verksamhet, övningar och utbildning inom ramen för FN, OSSE, PfP, och Säkerhetsfrämjande insatser i Central- och Östeuropa. Vilka svenska regler har endast territoriell tillämplighet och vilka svenska regler skall förbanden (personalen) följa även då de befinner sig i utlandet? Den rättsliga problematiken i detta avseende kan vid ett första påseende verka enkel, men vid en närmare studie framkommer behov av klargöranden. Problemet med tillämpligheten av interna svenska bestämmelser uppkommer i princip vid varje situation när ett svenskt förband fullgör tjänsteåliggande utomlands, oavsett om det är fråga om fredsbevarande verksamhet, övningar eller annan aktivitet. Att kartlägga i vad mån inhemska svenska bestämmelser skall iakttas i utlandet av svenska förband, i synnerhet vid risk för lagkonflikt, torde vara en central fråga vid alla former av fredsfrämjande verksamhet, och torde utgöra grund för

fastställande av eventuella behov av reglering.

Särskilda synpunkter

Skadeståndsrätt (Betänkandet s l 1-12, 75-78, 130-134, 174-

177)

Försvarsmakten anser att utredningens förslag till ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet, för att därigenom i en enda paragraf täcka den komplexa skadeståndsrättsliga problematiken i samband med fredsbevarande verksamhet, är ofullständig och måste omarbetas.

Försvarsmakten ifrågasätter också det rimliga i att begränsa den föreslagna skadeståndsrättsliga regleringen vid internationellt fredsfrämjande samarbete till övningar inför fredsbevarande verksamhet. Lagen om utbildning av utlandsstyrkan tar sikte på att "utbildningen är ett led i förberedelsema inför senare medverkan i utlandsstyrkan för fredsbevarande verksamhet" (prop. 1993/94:224 s.8). Betydelsen och omfattningen av begreppet "fredsbevarande verksamhet" belyses bland annat i prop. 1992/93:254 s.6 varav det framgår att begreppet "fredsbevarande verksamhet" inte innefattar fredsbevarande verksamhet som innehåller fredsframtvingande moment. Formellt sett faller således bland annat utbildning av NORDBAT 2 utanför tillämpningsområdet. Av prop. 1993/94:244 s.7 framgår dock att begreppet "fredsbevarande verksamhet" kan innefatta PfP-övningar för att utveckla interoperabilitetsförmåga vid fredsbevarande operationer. Formellt sett faller emellertid PfP-övningar som inte är övningar för fredsbevarande verksamhet, dvs övningar vars karaktär och syfte är eftersökning- och räddningsoperationer, humanitära operationer, utanför tillämpningsområdet. Det rimliga i varför utbildning av NORDBAT 2 samt sistnämnda PfP-övningar skall lämnas utanför tillämpningsområdet är svårt att förstå.

Försvarsmakten ifrågasätter dessutom det lämpliga i att i lagen om utbildning för fredsbevarande verksamhet gömma undan den föreslagna 4§. Visserligen hör den måhända bättre hemma där än i många andra perifiera lagar, men en så väsentlig regel som avsevärt avviker från nu gällande lagstiftning bör få en mer framträdande plats. Det är enligt Försvarsmaktens mening av betydelse att de som kan komma att drabbas av skador även kan finna de lagregler som berör dessa frågor på en för dem adekvat plats. Från den synpunkten torde den lämpligaste platsen för den föreslagna ändringen av gällande skadeståndsrätt vara skadeståndslagen (1972:237).

Försvarsmakten föreslår därför att skadeståndsrättsliga bestämmelser i anledning av Sveriges fredsfrämjande samarbete införs i skadeståndslagen och att dessa inte

begränsas till att enbart omfatta fredsbevarande verksamhet utan utformas så att även samtliga övningar inom ramen för programmet Partnerskap för fred omfattas av bestämmelserna.

Ansvarets omfattning, skadereglering, regressrätt Försvarsmakten beklagar att utredningen inte närmare har angivit gränserna för omfattningen av statens ansvar för utländska personers handlande. Det kan dock konstateras att utredningen tänkt sig ett vidare och mer omfattande ansvar än vad som i dag åvilar staten i egenskap av arbetsgivare. Detta får den märkliga effekten att staten kan komma att ersätta skador som i samband med utbildning vållats av en utländsk person under förhållanden där samma skador inte skulle ha ersatts om de vållats av en svensk. Som ett exempel härpå kan nämnas att en arbetsgivare inte har något ansvar för s.k. abnormhandlingar utförda av en arbetstagare. Enligt förslaget skall dessa dock komma att ersättas om skadevållaren är utländsk. Vidare kan man fråga sig hur ansvaret skall fördelas i det fall både en utländsk och en svensk person är inblandade i en skadebringande handling där det inte föreligger något principalansvar. Skall staten då, i enlighet med reglerna om solidariskt ansvar, först ersätta hela skadan och sedan regressa mot den svenska personalen, men inte mot den från främmande makt? Försvarsmakten anser att dessa frågor bör få en bättre genomlysning än vad de hittills fått.

Försvarsmakten vill, vad gäller frågan om statens ansvar gentemot utländska personer på sätt som föreslagits i 4 § andra stycket, vidare ifrågasätta om utredningen i övrigt tillräckligt övervägt vidden av ansvaret och hur detta kommit till uttryck i lagtexten. Den föreslagna skrivningen innebär bl.a. att en skadelidande har rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada utan att det föreligger ett brott från skadevållarens sida, vilket krävs enligt skadeståndslagen. Motsvarande gäller dock inte enligt första stycket när skadan riktas mot annan än den utländske personen som deltar i utbildningen.

En fråga som utredning inte besvarat och som inställer sig hos i vart fall statliga myndigheter är om dessa även kommer att kompenseras för skador förorsakade av en utländsk person. Om Försvarsmakten idag vållar en skada för en annan statlig myndighet ersätts den myndigheten på samma sätt som om det hade varit en enskild juridisk person som drabbats av skadan. Detsamma borde även gälla om skadevållaren är en utländsk person. Här inställer sig också frågan om vem som för statens räkning skall handha skaderegleringen. Detta bör klarläggas och fastställas. Försvarsmakten anser att den naturligen hör hemma hos myndigheten som ju besitter en gedigen erfarenhet av skadereglering och som ju i vart fall skall reglera skador som i samband med sådan utbildning

vållas av dess personal.

Personskador Försvarsmakten vill framhålla att personskador som drabbar svensk anställd respektive pliktpersonal, såväl vid övning som vid tjänstgöring, ersätts på samma sätt som andra arbetsskador. En övning utomlands bör normalt inte medföra större risker än en motsvarande övning i Sverige, varför befintligt försäkringsskydd bedöms som tillfyllest. Vid deltagande vid särskilt farliga övningar/uppdrag, t.ex. som deltagande i minröjning, bör däremot övervägas om staten inte bör ikläda sig en riskgaranti motsvarande den som gäller anställd inom utlandsstyrkan. En sådan riskgaranti bör även omfatta pliktpersonal. För fritidsskador utomlands bör, såvitt inte mottagande stat påtar sig ansvar (ansvarsförsäkring), möjligheterna för Försvarsmakten att teckna en kollektiv fritidsolycksfallsförsäkring för verksamhet utomlands undersökas. Om det inte är möjligt bör samtliga deltagare uppmanas att teckna sådan försäkring.

Vad avser personskada åsamkad utländsk personal i tjänst är en lösning i enlighet med NATOs SOFA rimlig. För personskada åsamkad utländsk personal utanför tjänsten är betänkandets förslag om ett slags ansvarsförsäkring en rimlig lösning.

Personskadeförsäkring Försvarsmakten anser att vad som anförs i utredningen avseende personskadeförsäkring är ofullständigt och delvis felaktigt. I första stycket på sidan 106 redogörs för förmåner enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF). Utredningen har emellertid inte observerat att nämnda lag genomgått genomgripande förändringar från den 1 juli 1993. En del av de förmåner som räknas upp lämnas inte längre enligt lagen. Eftersom lagen om statligt personskadeskydd hänvisar till LAF vad gäller ersättning är utredningens uppgifter felaktiga. Avtal om ersättning vid personskada (PSA) omfattar samtliga arbetsskador, inte enbart de som inträffar utomlands (s. 107 f). Uppgifterna om vilka ersättningar som kan lämnas enligt PSA är ofullständiga och enbart delvis riktiga. Ett nytt avtal träffades den 21 december 1994 och har publicerats i Arbetsgivarverkets cirkulär 1995:A4. Eftersom cirkuläret publicerades den 27 februari 1995 har utredningen inte kunnat ta hänsyn till det på grund av tryckningsskäl. Det är emellertid inte enbart avsnittet om försäkringar som är ofullständigt. En bra genomgång av gällande rätt avseende ersättning vid personskada återfinns i betänkandet (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada.

Trafikskador Försvarsmakten anser att det är olyckligt att problematiken kring trafikskador och regleringen av dessa inte närmare

beaktats av utredningen. Försvarsmakten tror sig dock av erfarenhet veta att dessa trots allt kommer att vara den mest frekvent förekommande skadetypen. Genom skrivningen "för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig" har trafikskadorna, där det ju utges trafikskadeersättning, kommit att undantas för det fall man möjligen inte ansett att dessa inkorporeras i förslaget via 18 § trafikskadelagen. Hur det härmed förhåller sig framgår inte av utredningen. Frågan man här också ställer sig är om staten verkligen skall utge trafikskadeersättning för skador förorsakade av främmande staters fordon. Det kan ju vara så att det aktuella fordonet har en försäkring i hemlandet och då saknas anledning för staten att gå in och reglera skadan.

Försvarsmakten vill i sammanhanget framhålla att främmande staters personal som skadas i trafikolyckor här i landet i förekommande fall har rätt till trafikskadeersättning enligt de svenska reglerna härom. Detta står då i motsatsförhållande till förslaget i NATO/PfP SOFA och den föreslagna lagändringen där vardera parten själva ansvarar för skador på egen personal när skadan uppkommit i samband med utbildningen. Försvarsmakten vill också framhålla det i och för sig självklara förhållandet att den föreslagna ändringen inte fråntar en skadelidande rätten att yrka ersättning enligt trafikskadelagens regler. Vad gäller trafikskador och statens ansvar enligt andra stycket kan påpekas att i de fall det inte föreligger något vållande på en bilist som skadar en här aktuell utländsk person utgår det enligt förslaget ingen ersättning från staten. Eftersom trafikskadelagen bygger på ett "no fault" system skulle i motsvarande fall ersättning från försäkringen utgått om den skadelidande inte var en i lagförslaget aktuell person. Försvarsmakten vill här ifrågasätta om staten verkligen skall överta trafikförsäkringsbolagens ansvar på sätt som föreslagits och vad i så fall vinsten med en sådan ordning skulle vara.

Straffrättslig jurisdiktion. (Betänkandet s. 13, 64-75, 125-129)

Försvarsmakten instämmer i huvudsak med utredningens uppfattning om hur den straffrättsliga jurisdiktionen skall regleras då utländsk personal deltar i utbildning i Sverige. Enligt utredningens förslag till författningsändring skall en ny 7 § införas i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Förslaget bygger på tanken att ett avtal som reglerar den straffrättsliga immuniteten föreligger. Tillämpliga avtal kommer i framtiden sannolikt att permanent finnas vad avser PfP verksamhet genom NATO/PfP SOFA. Vid övningar inför fredsbevarande verksamhet i FNs regi föreligger inget permanent avtal. Sådan upprättas för varje övningstillfälle för sig, och får inte blandas samman med FNs SOFA. Särskilda avtal kan dock inte förväntas bli upprättat vid tillfälliga

utbildningar, exempelvis vid utbildning av militär personal samt uppbyggande av kompetens beträffande kustbevakning, tull, räddningstjänst och sjösäkerhet inom ramen för det tidigare suveränitetsstödet. I dessa senare situationer regleras den rättsliga relationen vanligen genom MoU eller av mottagarstaten utfärdade ensidiga deklarationer. Enligt Försvarsmaktens uppfattning kan ett MoU i förevarande fall möjligen jämställas med "avtal" i den föreslagna författningstexten. Att MoU är ett avtal i enlighet med författningsförslaget bör dock framgå av författningskommentaren. En ensidigt utfärdad deklaration torde emellertid inte kunna utgöra tillräcklig grund för att utgöra ett avtal i författningsförslagets mening, varför utbildningar som bedrivs utan statusavtal eller MoU inte torde komma att omfattas av den tänkta regleringen.

Det förhållande att den föreslagna texten därutöver endast refererar till "fredsbevarande verksamhet" och inte till andra verksamheter inom ramen för Sveriges fredsfrämjande samarbete är emellertid än olyckligare. Med nuvarande skrivning kommer paragrafen inte att omfatta utbildning inom ramen för PfP samt andra fredsfrämjande aktiviteter som ej är utbildning för fredsbevarande verksamhet. Motsvarande invändning som gjorts ovan avseende förslaget till ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet gör sig därför också här gällande.

Från Försvarsmaktens sida hade det också varit önskvärt om frågan om deltagande svenska förbands straffrättsliga ställning vid utlandsverksamhet, särskilt i samband med PfPövningar, ytterligare hade belysts. Att, som utredningen i detta fall föreslår, tillämpa 2 kap. 3 § 2 brottsbalken på svenska förband som tjänstgör utomlands (betänkandet s. 68) är dock ej tillfredsställande. Lämpligare vore att införa nya bestämmelser motsvarande de som gäller för utlandsstyrkan. Härigenom undgås problemet med att definiera området inom vilket "avdelning av försvarsmakten befann sig" kontra det område där brottet begicks liksom vad avser svenska deltagare som ej tillhör Försvarsmakten, exempelvis Räddningsverkets personal.

Tillträde till område för övning m.m. (Betänkandet s.14, 116-

120, 155-156, 179)

Försvarsmakten bedömer att utredningens förslag till ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. (skyddslagen) samt förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar mm (skyddsförordningen) i sak är lämpliga, med undantag för begränsningen till fredsbevarande verksamhet. Begränsningen medför att bestämmelserna inte blir tillämpliga vid övningar inom ramen för programmet Partnerskap för fred som sker inför humanitära

operationer, eftersöknings- och räddningsverksamhet etc.

Försvarsmakten anser dessutom att utredningens förslag till ändringar i skyddslagen bör utformas på annat sätt än vad som föreslagits. Detsamma gäller skyddsförordningen. Enligt Försvarsmaktens uppfattning bör ändringarna utgöras av tillägg i nu befintliga paragrafer, i såväl skyddslagen som skyddsförordningen. Författningarna kommer - enligt myndighetens uppfattning - att genom en dylika utformning bli tydligare. Det torde vara tillräckligt med tillägg i 4 och 9 §§ i skyddslagen och 2 § i skyddsförordningen.

I 4 § 2 i skyddslagen anges att "militära fartyg och luftfartyg" får förklaras som skyddsobjekt. Idag uppfattas denna bestämmelse så att endast svenska militära fartyg och luftfartyg kan vara skyddsobjekt. Det står dock klart att även fartyg och luftfartyg som tillhör en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning inom ramen för Sveriges fredsfrämjande samarbete behöver kunna omfattas av t.ex tillträdesförbud. Försvarsmakten bedömer dock att ett närmare förtydligande i detta avseende inte är påkallat i själva författningstexten.

Övrigt

Sekretess (Betänkande s. 93-99, 144-146)

En fråga som gör sig gällande är om enheter ur utlandsstyrkan under den tid de befinner sig utomlands är skyldiga att ta emot och behandla framställningar från enskilda om att få ta del av allmänna handlingar. Det är värdefullt om kommande departementsarbete närmare belyser frågan om offentlighetsprincipen medför att enheter ur utlandsstyrkan måste vara beredda att handlägga dylika ärenden. Det kan i ett sådant sammanhang vara värdefullt att ta ställning till om föreskrifterna i 25 § förordningen (1994:642) med instruktion för Försvarsmakten även bör tillämpas på enheter som tillhör utlandsstyrkan.

Säkerhetsbestämmelser för vapen och övrig utrustning

(Betänkandet s. 154-155)

Skall svensk trupp följa mottagarstatens bestämmelser rörande vapenhantering och säkerhetsavstånd vid överskjutning av trupp etc., eller skall svensk trupp alltjämt följa svenska säkerhetsbestämrnelser? Vad som anförs i betänkandet avseende säkerhetsbestämmelser för vapen och övrig utrustning, kapitel 8.11, synes dessvärre skapa fler frågor än svar.

Utredningen synes vara av den uppfattningen att svenska säkerhetsbestämmelser inte behöver iakttas av svenska

förband vid utlandstjänst. Att rättsförhållandet skulle vara sådant i alla situationer är dock inte Försvarsmaktens uppfattning. Enligt Försvarsmaktens uppfattning är Försvarsmaktens interna säkerhetsbestämmelser, liksom externa försvarsmaktsspecifika säkerhetsbestämmelser, direkt tillämpliga vid svenska förband som deltar i fredsfrämjande verksamhet utom riket oberoende av verksamhetens art, såvida inte dispens från bestämmelserna har meddelats i särskild ordning.

Huruvida säkerhetsbestämmelser som har meddelats av annan myndighet än Försvarsmakten, och som ej är försvarsmaktsspecifika, behöver följas av enheter ur Försvarsmakten då dessa befinner sig utom riket är oklart. Försvarsmakten har emellertid den principiella ståndpunkten att sådana säkerhetsbestämmelser inte behöver följas vid utlandstjänst.

I situationer då enheter ur Försvarsmakten deltar i övningar i utlandet, där mottagarstaten har utfärdat övningsbestämmelser som är strängare än de svenska säkerhetsbestämmelserna, skall Försvarsmaktens personal iaktta även dessa. Någon rättsverkan kan dock inte knytas till sådana övningsbestämmelser såvida dessa inte infogats i svensk rätt. Utan en internationell överenskommelse på området har Försvarsmakten dock inte en rättslig skyldighet att följa utländska säkerhetsbestämmelser. Rätt för Sverige att delta i en viss övning kan emellertid vara knutet till att Sverige förbinder sig att följa mottagarstatens säkerhetsbestämmelser. För en sådan situation, liksom för den situationen att Sverige vid övning inom landet vill att utländska förband följer svenska säkerhetsbestämmelser är det angeläget att Försvarsmakten, såsom utredningen föreslår, får rätt att ingå sådana avtal.

Miljöfrågor (Betänkandet s. 110-112, 161)

Utredningen föreslår att det i ett internationellt avtal inför utbildning i fredsbevarande verksamhet tas in bestämmelser om miljöskador och regressansvar i händelse av skada vid s.k. miljöfarlig verksamhet. Enligt Försvarsmaktens uppfattning är denna lösning inte acceptabel, inte minst mot bakgrund av de speciella problem som är förbundna med internationella förhandlingar i samband miljöfrågor. Försvarsmakten föreslår därför att arbetet med att ta fram särregler avseende miljön bedrivs i särskild ordning, utan att knytas upp till övningar i samband med fredsfrämjande samarbete.

PFF-avtalets och tilläggsprotokollets text på engelska och svenska

Agreement among the states parties to the North Atlantic Treaty and the other states participating in the Partnership for peace regarding the status of their forces

Avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor

The States Parties to the North Atlantic Treaty done in Washington on 4 April 1949 and the States which accept the invitation to Partnership for Peace issued and signed by the Heads of State and Government of the member States of the North Atlantic Treaty Organisation in Brussels on 10 January 1994 and which subscribe to the Partnership for Peace Framework Document;

De stater som är parter i Nordatlantiska fördraget upprättat i Washington den 4 april 1949 och de stater som har antagit inbjudan till Partnerskap för fred som utfärdades och undertecknades av stats- och regeringscheferna i medlemsstaterna i Nato i Bryssel den 10 januari 1994, och som har undertecknat ramdokumentet avseende Partnerskap för fred, Constituting together the States participating in the Partnership for Peace;

som tillsammans utgör

deltagande stater i Partnerskap för fred, Considering that the Forces of one State Party to the present Agreement may be sent and received, by arrangement, into the territory of another State Party;

som anser att styrkor från en

part i detta avtal kan sändas och mottagas efter avtal till en annan parts område, Bearing in mind that the decisions to send and to receive Forces will continue to be the subject of separate arrangements between the States Parties concerned;

som är medvetna om att

beslut att sända och motta styrkor även fortsättningsvis skall göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda parter,

Desiring, however, to define the status of such Forces while in the territory of another State Party;

som emellertid önskar

definiera status för sådana styrkor när de befinner sig på annan parts område, Recalling the Agreement between the States Parties to the North Atlantic Treaty regarding the status of their Forces done at London on 19 June 1951;

som åberopar avtalet mellan

parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951,

Have agreed as follows:

Article 1

har kommit överens om följande.

Artikel 1

Except as otherwise provided for in the present Agreement and any additional protocol in respect to its own parties, all States Parties to the present Agreement shall apply the provisions of the Agreement between Parties to the North Atlantic Treaty regarding the status of their Forces, done at London on 19 June 1951, hereinafter referred to as the NATO SOFA, as if all State Parties to the present Agreement were Parties to the NATO SOFA.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal och eventuella tilläggsprotokoll med avseende på egna parter, skall alla parter i detta avtal tillämpa bestämmelserna i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951, härnedan benämnt NATO SOFA, som om alla parter i detta avtal vore parter i NATO SOFA.

Article 2

1. In addition to the area to which the NATO SOFA applies the present Agreement shall apply to the territory of all States Parties to the present Agreement which are not Parties to the NATO SOFA.

Artikel 2

1. Utöver det område på vilket NATO SOFA har avseende skall detta avtal tillämpas för alla territorier tillhöriga parterna i detta avtal vilka inte är parter i NATO SOFA.

2. For the purposes of the present Agreement, references in the NATO SOFA to the North Atlantic Treaty area shall be deemed also to include the territories referred to in paragraph 1 of the present Article, and references to the North Atlantic Treaty shall be deemed to include the Partnership for Peace.

2. Vid tillämpning av detta avtal skall hänvisningar i NATO SOFA till Nordatlantiska fördragets område anses även innefatta de områden som avses i punkt 1 i denna artikel, och hänvisningar till Nordatlantiska fördraget skall anses omfatta Partnerskap för fred.

Article 3

For purposes of implementing the present Agreement with respect to matters involving Parties that are not Parties to the NATO SOFA, provisions of the NATO SOFA that provide for requests to be submitted, or differences to be referred to the North Atlantic Council, the Chairman of the North Atlantic Council Deputies or an arbitrator shall be construed to require the Parties concemed to negotiate between or among themselves without recourse to any outside jurisdiction.

Artikel 3

Vid uppfyllande av detta avtal med avseende på förhållanden som gäller stater som inte är parter i NATO SOFA, skall de bestämmelser i NATO SOFA som föreskriver att krav skall framläggas eller tvister skall hänskjutas till Nato-rådet, ordföranden i Nato-rådets ställföreträdareförsamling eller en skiljedomare, tolkas så att berörda parter är skyldiga att förhandla inbördes utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet.

Article 4

The present Agreement may be supplemented or otherwise modified in accordance with International Law.

Artikel 4

Detta avtal kan kompletteras eller ändras i enlighet med internationell rätt

Article 5

1. The present Agreement shall be open for signature by any State that is either a contracting Party to the NATO SOFA, or that accepts the invitation to the Partnership for Peace and subscribes to the Partnership for Peace Framework Document.

Artikel 5

1. Detta avtal skall vara öppet för undertecknande av stat som antingen är part i NATO SOFA eller som antar inbjudan till Partnerskap för fred och undertecknar ramdokumentet avseende Partnerskap för fred.

2. The present Agreement shall be subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Government of the United States of America, which shall notify all signatory States of each such deposit.

2. Detta avtal skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- och godkännandeinstrument skall deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera alla signatärmakter om varje sådan deponering.

3. Thirty days after three signatory States, at least one of which is a Party to the NATO SOFA and one of which has accepted the invitation to the Partnership for Peace and subscribed to the Partnership for Peace Framework Document, have deposited their instruments of ratification, acceptance or approval, the present Agreement shall enter into force in respect of those States. It shall enter into force in respect of each other signatory State thirty days after the date of deposit of its instrument.

3. Trettio dagar efter det att tre signatärstater, av vilka minst en är part i NATO SOFA och en har antagit inbjudan till Partnerskap för fred och undertecknat ramdokumentet avseende Partnersskap för fred, har deponerat sina ratifikations-, godtagande- eller godkännandedokument skall detta avtal träda i kraft för dessa stater. Det skall träda i kraft för varje annan signatärstat trettio dagar efter dagen för deponering av dess instrument.

Article 6

The present Agreement may be denounced by any Party to this Agremement by giving written notification of denunciation to the Government of the United States of America, which will notify all signatory States of each such notification. The denunciation shall take effect one year after receipt of the notification by the Government of the United States of America. After the expiration of this period of one year, the present Agreement shall cease to be in force as regards the Party that denounces it, except for the settlement of outstanding daims that arose before the day on which the denunciation takes effect, but shall continue to be in force for the remaining Parties.

Artikel 6

Detta avtal kan sägas upp av varje part i avtalet efter skriftlig notifikation om uppsägning till Förenta staternas regering som skall notifiera signatärstaterna om varje sådan notifikation. Uppsägningen skall få rättslig verkan ett år efter det att notifikationen mottagits av Förenta staternas regering. Efter utgången av denna tidsfrist på ett år skall avtalet upphöra att gälla för den part som sagt upp det, utom vad gäller avgörande av ej avgjorda anspråk som härrör från tiden före den dag då uppsägningen får rättslig verkan, men skall fortsätta att vara i kraft för övriga parter.In witness whereof, the undersigned, being duly authorised by their respective Governments, have signed this Agreement.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina regeringar, undertecknat detta avtal.

Done in Brussels, this day of ,1995 in the English and French languages, both texts being equally authoritative, in a single original which shall be deposited in the Archives of the Government of the United States of America. The Government of the United States of America shall transmit certified copies thereof to all the signatory States.

Som skedde i Bryssel den 1995 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staternas regering skall överlämna bestyrkta kopior därav till alla signatärstater.

Additional Protocol to the Agreement among the States Parties to the North Atlantic Treaty and the other States participating in the Partnership for Peace regarding the status of their Forces

Tilläggsprotokoll till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor

The State Parties to the present additional Protocol to the Agreement among the State Parties to the North Atlantic Treaty and the other States participating in the Partnership for Peace regarding the status of their Forces, hereinafter referred to as the Agreement;

Parterna i detta tilläggsprotokoll till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor, vilket härnedan benämns avtalet,

Considering that the death penalty is not provided for under the domestic legislation of some Parties to the Agreement;

som konstaterar att dödsstraff

inte förekommer i vissa avtalsparters nationella lagstiftning, Have agreed as follows:

har kommit överens om följande.

Article I

Artikel I

Insofar as it has jurisdiction according to the provisions of the Agreement, each State Party to the present additional Protocol shall not carry out a death sentence with regard to any member of a force and its civilian component. and their dependents from any other State Party to the present Additional Protocol.

I den mån den har domsrätt enligt bestämmelserna i avtalet skall varje stat som är part i detta tilläggsprotokoll inte verkställa en dödsdom med avseende på någon medlem av en styrka eller dess civila komponent och deras anhöriga från någon annan stat som är part i detta tilläggsprotokoll.

Article II

Artikel II

1. The present Protocol shall be open for signature by any signatory of the Agreement.

1. Detta protokoll skall vara öppet för undertecknande av varje signatärstat av avtalet.

2. The present Protocol shall be subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Government of the United States of America, which shall notify all signatory States of each such deposit.

2. Detta protokoll skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument skall deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera alla signatärstater om varje sådan deponering.

3. The present Protocol shall enter into force 30 days after the date of deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval by three signatory States, at least one of which is a Party to the NATO SOFA and one of which is a State having accepted the invitation to join the Partnership for Peace and having subscribed to the Partnership for Peace Framework Document.

3. Detta protokoll träder i kraft 30 dagar efter dagen för deponering av ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument av tre signatärstater, av vilka minst en skall vara part i NATO SOFA och en skall vara en stat som har antagit inbjudan att deltaga i Partnerskap för fred och har undertecknat ramdokumentet avseende Partnerskap för fred.

4. The present Protocol shall come into force in respect of each other signatory State on the date of the deposit of its instrument of ratification, acceptance or approval with the Government of the United States of America.

4. Detta protokoll skall träda i kraft med avseende på varje annan signatärstat dagen för deponering av dess ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument hos Förenta staternas regering.

Done in Brussels, this day of , 1995 in the English and French languages, both texts being equally authoritative, in a single original which shall be deposited in the archives of the Government of the United States of America. The Government of the United States of America shall transmit certified copies thereof to all signatory States.

Som skedde i Bryssel den 1995 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staterna regering skall överlämna bestyrkta kopior härav till alla signatärstater.

Agreement between the parties to the North Atlantic Treaty regarding the status of their forces

Avtal mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor.

London, 19 June, 1951

London den 19 juni 1951. The Parties to the North Atlantic Treaty signed in Washington on 4 April, 1949,

Parterna i Nordatlantiska fördraget, som undertecknades i Washington den 4 april 1949, Considering that the forces of one Party may be sent, by arrangement, to serve in the territory of another Party;

som beaktar att styrkor från en part efter överenskommelse kan sändas för att tjänstgöra i annan parts område, Bearing in mind that the decision to send them and the conditions under which they will be sent, in so far as such conditions are not laid down by the present Agreement, will continue to be the subject of separate arrangements between the Parties concerned:

som är medvetna om att beslut att sända styrkor och om att villkor under vilka de sänds, i den mån dessa villkor inte bestäms i detta avtal, fortsättningsvis skall göras till föremål för särskilda avtal mellan berörda parter, Desiring, however, to define the status of such forces while in the territory of another Party;

som emellertid önskar fastställa status för dessa styrkor när de befinner sig i annan parts område, Have agreed as follows:

har kommit överens om följande.

Article I

Artikel I

1. In this Agreement the expression-

a. 'force' means the personnel belonging to the land, sea or air armed services of one Contracting Party when in the territory of another Contracting Party in the North Atlantic Treaty area in connexion with their official duties, provided that the two Contracting Parties concerned may agree that certain individuals, units or formations shall not be regarded as constituting or included in a 'force' for the purposes of the present Agreement;

1. I detta avtal avses med

a. "styrka" den personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från någon part när den befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan parts territorium i Nato-området med förbehåll för att de två berörda parterna kan komma överens om att vissa personer, enheter eller förband inte skall betraktas såsom utgörande eller vara inbegripna i en "styrka" vid tillämpningen av detta avtal, b. 'civilian component' means the civilian personnel accompanying a force of a Contracting Party who are in the employ of an armed service of that Contracting Party, and who are not stateless persons, nor nationals of any State which is not a Party to the North Atlantic Treaty, nor nationals of, nor ordinarily resident in, the State in which the force is located;

b. "civil komponent" de civilpersoner som medföljer en styrka tillhörig någon part och som är anställda i den partens krigsmakt, och som inte är statslösa personer eller medborgare i någon stat som inte är part i Nordatlantiska fördraget och inte heller är medborgare i eller har hemvist i den stat i vilken styrkan tjänstgör, c. 'dependent' means the spouse of a member of a force or of a civilian component, or a child of such member depending on him or her for support;

c. "anhörig" maka eller make till medlem av en styrka eller en civil komponent eller barn till sådan medlem som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle, d. 'sending State' means the Contracting Party to which the force belongs;

d. "sändande stat" den part som styrkan tillhör, e. 'receiving State' means the Contracting Party in the territory of which the force or civilian component is located, whether it be stationed there or passing in transit;

e. "mottagande stat" den part i vars territorium en styrka eller en civil komponent är förlagd, vare sig den är stationerad där eller befinner sig på genomresa,f. 'military authorities of the sending State' means those authorities of a sending State who are empowered by its law to enforce the military law of that State with respect to members of its forces or civilian components;

f. "den sändande statens militärmyndigheter" de myndigheter i en sändande stat på vilka det lagligen ankommer att trygga de militära lagarnas efterlevnad i den staten med avseende på medlemmar av dess styrka eller civila komponent, g. 'North Atlantic Council' means the Council established by Article 9 of the North Atlantic Treaty or any of its subsidiary bodies authorised to act on its behalf.

g. "Nato-rådet" det råd som inrättats enligt artikel 9 i Nordatlantiska fördraget eller något av dess underlydande organ som har befogenhet att handla på dess vägnar.2. This Agreement shall apply to the authorities of political subdivisions of the Contracting Parties, within their territories to which the Agreement applies or extends in accordance with Article XX, as it applies to the central authorities of those Contracting Parties, provided, however, that property owned by political sub-divisions shall not be considered to be property owned by a Contracting Party within the meaning of Article VIII.

2. Detta avtal gäller för parternas lokala myndigheter inom deras territorier för vilka avtalet gäller eller kan utsträckas att gälla enligt artikel XX, på samma sätt som det gäller för parternas centrala myndigheter, dock med förbehåll för att egendom som ägs av lokala myndigheter inte skall betraktas som egendom tillhörig en part enligt artikel VIII.

Article II

Artikel II

It is the duty of a force and its civilian component and the members thereof as well as their dependents to respect the law of the receiving State, and to abstain from any activity inconsistent with the spirit of the present Agreement, and, in particular, from any political activity in the receiving State. It is also the duty of the sending State to take necessary measures to that end.

En styrka och dess civila komponent och dess medlemmar, liksom anhöriga till dessa, är skyldiga att följa lagarna i den mottagande staten och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i detta avtal och särskilt från varje politisk verksamhet i den mottagande staten. Det är likaledes den sändande statens skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder i detta syfte.

Article III

Artikel III

1. On the conditions specified in paragraph 2 of this Article and subject to compliance with the formalities established by the receiving State relating to entry and departure of a force or the members thereof, such members shall be exempt from passport and visa regulations and immigration inspection on entering or leaving the territory of a receiving State. They shall also be exempt from the regulations of the receiving State on the registration and control of aliens, but shall not be considered as acquiring any right to permanent residence or domicile in the territories of the receiving State.

1. Enligt de villkor som anges i punkt 2 i denna artikel och under iakttagande av bestämmelserna i den mottagande staten avseende inresa och utresa för en styrka och dess medlemmar, skall dessa vara undantagna från pass- och viseringsbestämmelser och kontroll vid inresa när de reser in i eller lämnar den mottagande statens territorium. De skall även vara undantagna från de regler i den mottagande staten som avser registrering och kontroll av utlänningar, men de skall inte anses ha rätt att vara stadigvarande bosatta i eller uppta hemvist inom den mottagande statens territorium.

2. The following documents only will be required in respect of members of a force. They must be presented on demand:

a. personal identity card issued by the sending State showing names, date of birth, rank and number (if any), service, and photograph;

b. individual or collective movement order, in the language of the sending State and in the English and French languages, issued by an appropriate agency of the sending State or of the North Atlantic Treaty Organization and certifying to the status of the individual or group as a member or members of a force and to the movement ordered. The receiving State may require a movement order to be countersigned by its appropriate representative.

2. Endast följande handlingar fordras för medlemmar av en styrka, vilka skall uppvisas på anmodan:

a. personligt identitetskort utfärdat av den sändande staten varav framgår namn, födelsedatum, grad och registreringsnummer (i förekommande fall), tjänstegren samt fotografi;

b. individuell eller kollektiv förflyttningsorder utfärdad på den sändande statens språk samt på engelska och franska av behörig myndighet i den sändande staten eller av Nato, varav framgår individens eller gruppens status såsom medlem av en styrka samt typ av förflyttningsorder. Mottagande stat kan begära att en förflyttningsorder skall vara kontrasignerad av behörig företrädare för den staten.

3. Members of a civilian component and dependents shall be so described in their passports.

3. Medlemmar av en civil komponent och dess anhöriga skall i passen betecknas som sådana.

4. If a member of a force or of a civilian component leaves the employ of the sending State and is not repatriated, the authorities of the sending State shall immediately inform the authorities of the receiving State, giving such particulars as may be required. The authorities of the sending State shall similarly inform the authorities of the receiving State of any member who has absented himself for more than twenty-one days.

4. Om en medlem av en styrka eller en civil komponent lämnar sin anställning i den sändande staten och inte hemsändes, skall myndigheterna i den sändande staten omedelbart underrätta myndigheterna i den mottagande staten och lämna nödvändiga upplysningar. Myndigheterna i den sändande staten skall likaledes underrätta myndigheterna i den mottagande staten om varje medlem som har uteblivit olovligen i mer än 21 dagar.5. If the receiving State has requested the removal from its territory of a member of a force or civilian component or has made an expulsion order against an ex-member of a force or of a civilian component or against a dependent of a member or ex-member, the authorities of the sending State shall be responsible for receiving the person concerned within their own territory or otherwise disposing of him outside the receiving State. This paragraph shall apply only to persons who are not nationals of the receiving State and have entered the receiving State as members of a force or civilian component or for the purpose of becoming such members, and to the dependents of such persons.

5. Om den mottagande staten har begärt att någon medlem av en styrka eller en civil komponent skall förpassas från dess territorium eller har utfärdat en utvisningsorder mot någon tidigare medlem av en styrka eller en civil komponent eller mot en anhörig till en medlem eller tidigare medlem, skall myndigheterna i den sändande staten ta emot vederbörande person inom sitt eget territorium eller på annat sätt ombesörja att han omhändertas utanför den mottagande staten. Denna punkt avser endast personer som inte är medborgare i den mottagande staten och som har kommit in i den mottagande staten som medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller i avsikt att bli sådan medlem samt anhöriga till sådana personer.

Article IV

Artikel IV

The receiving State shall either

a. accept as valid, without a driving test or fee, the driving permit or licence or military driving permit issued by the sending State or a sub-division thereof to a member of a force or of a civilian component; or

b. issue its own driving permit or licence to any member of a force or civilian component who holds a driving permit or licence or military driving permit issued by the sending State or a sub-division thereof, provided that no driving test shall be required.

Den mottagande staten skall antingen

a. utan förarprov eller avgift erkänna såsom giltigt ett körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd som har utfärdats av den sändande staten eller av en av dess myndigheter till en medlem av en styrka eller en civil komponent eller,

b. utan att kräva förarprov själv utfärda körtillstånd eller körkort till medlem av en styrka eller en civil komponent som är innehavare av körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd utfärdat av den sändande staten eller av dess myndigheter.

Article V

Artikel V

1. Members of a force shall normally wear uniform. Subject to any arrangement to the contrary between the authorities of the sending and receiving States, the wearing of civilian dress shall be on the same conditions as for members of the forces of the receiving State. Regularly constituted units or formations of a force shall be in uniform when crossing a frontier.

2. Service vehicles of a force or civilian component shall carry, in addition to their registration number, a distinctive nationality mark.

1. Medlemmar av en styrka skall som regel bära uniform. Om inte annat bestäms i avtal mellan myndigheterna i de sändande och mottagande staterna skall för bärande av civila kläder gälla samma villkor som för medlemmar i den mottagande statens styrkor. Reguljära förband som ingår i en styrka skall bära uniform vid gränspassering.

2. Tjänstefordon tillhörande en styrka eller en civil komponent skall utöver registreringsnumret vara försett med tydlig nationalitetsbeteckning. Article VI

Artikel VI

Members of a force may possess and carry arms, on condition that they are authorized to do so by their orders. The authorities of the sending State shall give sympathetic consideration to requests from the receiving State concerning this matter.

Medlemmar av en styrka får inneha och bära vapen om de har tillstånd härtill enligt gällande bestämmelser. Myndigheterna i den sändande staten skall välvilligt behandla begäran från den mottagande staten i detta hänseende.

Article VII

Artikel VII

1. Subject to the provisions of this Article.

a. the military authorities of the sending State shall have the right to exercise within the receiving State all criminal and disciplinary jurisdiction conferred on them by the law of the sending State over all persons subject to the military law of that State;

b. the authorities of the receiving State shall have jurisdiction over the members of a force or civilian component and their dependents with respect to offences committed within the territory of the receiving State and punishable by the law of that State.

1. Enligt bestämmelserna i denna artikel

a. skall militärmyndigheterna i den sändande staten ha rätt att i den mottagande staten utöva all straffrättslig och disciplinär domsrätt som tillkommer dem enligt lagen i den sändande staten över alla personer som lyder under militär lag i den staten,

b. skall myndigheterna i den mottagande staten ha domsrätt över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga i vad avser lagöverträdelser som har begåtts på den mottagande statens territorium och som är straffbara enligt detta lands lag. 2.a. The military authorities of the sending State shall have the right to excercise exclusive jurisdiction over persons subject to the military law of that State with respect to offences, including offences relating to its security, punishable by the law of the sending State, but not by the law of the receiving State.

b. The authorities of the receiving State shall have the right to exercise exclusive jurisdiction over members of a force or civilian component and their dependents with respect to offences, including offences relating to the security of that State, punishable by its law but not by the law of the sending State.

2.a. Militärmyndigheterna i den sändande staten skall ha exklusiv domsrätt över personer som lyder under militär lag i den staten beträffande lagöverträdelser inklusive lagöverträdelser med avseende på den statens säkerhet, vilka är straffbara enligt den sändande statens lag men inte enligt den mottagande statens lag.

b. myndigheterna i den mottagande staten skall ha exklusiv domsrätt över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga beträffande lagöverträdelser inklusive lagöverträdelser med avseende på den statens säkerhet vilka är straffbara enligt den statens lag men inte enligt den sändande statens lag. c. For the purposes of this paragraph and of paragraph 3 of this Article a security offence against a State shall include:

c. med avseende på denna punkt och på punkt 3 i denna artikel skall en lagöverträdelse som hotar en stats säkerhet innefatta(i) treason against the State:

i) förräderi mot den staten,(ii) sabotage, espionage or violation of any law relating to official secrets of that State, or secrets relating to the national defence of that State.

ii) sabotage, spionage eller överträdelse av någon lag med avseende på statshemligheter eller försvarshemligheter i den staten.

3. In cases where the right to exercise jurisdiction is concurrent the following rules shall apply:

3. I de fall där domsrätt tillkommer båda staterna skall följande regler gälla: a. The military authorities of the sending State shall have the primary right to exercise jurisdiction over a member of a force or of a civilian component in relation to

a. Militärmyndigheterna i den sändande staten skall ha företräde vid utövande av domsrätt över en medlem av en styrka eller en civil komponent beträffande(i) offences solely against the property or security of that State, or offences solely against the person or property of another member of the force or civilian component of the State or of a dependent:

(ii) offences arising out of any act or omission done in the performance of official duty.

i) brott med avseende uteslutande på den statens egendom och säkerhet eller brott som riktar sig uteslutande mot egendom tillhörig en annan medlem i en styrka eller en civil komponent från den staten eller dess anhöriga eller mot deras person,

ii) lagöverträdelser som härrör från någon handling eller underlåtenhet som begåtts vid tjänsteutövning. b. In the case of any other offence the authorities of the receiving State shall have the primary right to exercise jurisdiction.

b. I fråga om varje annan lagöverträdelse skall myndigheterna i den mottagande staten ha företräde till att utöva domsrätt. c. If the State having the primary right decides not to exercise jurisdiction, it shall notify the authorities of the other State as soon as practicable. The authorities of the State having the primary right shall give sympathetic consideration to a request from the authorities of the other State for a waiver of its right in cases where that other State considers such waiver to be of particular importance.

c. Om den stat som har företräde väljer att inte utöva domsrätten skall den underrätta myndigheterna i den andra staten så snart som möjligt. Myndigheterna i den stat som har företräde skall välvilligt behandla begäran från myndigheterna i den andra staten att avstå från sin rätt om denna andra stat anser att ett sådant avstående skulle vara av särskild betydelse.

4. The foregoing provisions of this Article shall not imply any right for the military authorities of the sending State to exercise jurisdiction over persons who are nationals of or ordinarily resident in the receiving State, unless they are members of the force of the sending State.

4. Bestämmelserna i denna artikel skall inte innebära någon rätt för militärmyndigheterna i den sändande staten att utöva domsrätt över personer som är medborgare eller har hemvist i den mottagande staten annat än om de är medlemmar av den sändande statens styrka.

5.a. The authorities of the receiving and sending States shall assist each other in the arrest of members of a force or civilian component or their dependents in the territory of the receiving State and in handing them over to the authority which is to exercise jurisdiction in accordance with the above provisions.

5.a. Myndigheterna i de mottagande och sändande staterna skall bistå varandra med att anhålla medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga inom den mottagande statens territorium och med att överlämna dem till den myndighet som har domsrätt i enlighet med ovannämnda bestämmelser. b. The authorities of the receiving State shall notify promptly the military authorities of the sending State of the arrest ot any member of a force or civilian component or a dependent.

b. Myndigheterna i den mottagande staten skall snarast underrätta militärmyndigheterna i den sändande staten om någon medlem av en styrka eller av en civil komponent eller deras anhöriga har anhållits. c. The custody of an accused member of a force or civilian component over whom the receiving State is to exercise jurisdiction shall, if he is in the hands of the sending State, remain with that State until he is charged by the receiving State.

c. En anklagad medlem av en styrka eller en civil komponent över vilken den mottagande staten skall utöva domsrätt skall, om han är i den sändande statens förvar, kvarstanna där tills åtal har väckts mot honom av den mottagande staten. 6.a. The authorities of the receiving and sending States shall assist each other in the carrying out of all necessary investigations into offences, and in the collection and production of evidence, including the seizure and, in proper cases, the handing over of objects connected with an offence. The handing over of such objects may, however. be made subject to their return within the time specified by the authority delivering them.

6.a. Myndigheterna i de mottagande och sändande staterna skall bistå varandra med utförande av all nödvändig utredning av lagöverträdelser och upptagning och sammanställning av bevisning inklusive beslagtagande av, och, i förekommande fall, överlämnande av föremål som sammanhänger med överträdelsen. För överlämnande av sådana föremål kan emellertid ställas som villkor att de skall återlämnas inom angiven tid till den myndighet som har överlämnat dem.

b. The authorities of the Contracting Parties shall notify one another of the disposition of all cases in which there are concurrent rights to exercise jurisdiction.

b. Parternas myndigheter skall underrätta varandra om vidtagna åtgärder i sådana fall där ömsesidig domsrätt föreligger. 7.a. A death sentence shall not be carried out in the receiving State by the authorities of the sending State if the legislation of the receiving State does not provide for such punishment in a similar case.

7.a. En dödsdom skall ej verkställas i den mottagande staten av den sändande statens myndigheter om lagen i den mottagande staten inte har dödsstraff för ett sådant fall. b. The authorities of the receiving State shall give sympathetic consideration to a request from the authorities of the sending State for assistance in carrying out a sentence of imprisonment pronounced by the authorities of the sending State under the provision of this Article within the territory of the receiving State.

b. Myndigheterna i den mottagande staten skall välvilligt pröva en begäran från myndigheterna i den sändande staten om biträde avseende verkställande av fängelsestraff som ådömts av myndigheterna i den sändande staten enligt denna artikel inom den mottagande statens territorium.

8. Where an accused has been tried in accordance with the provisions of this Article by the authorities of one Contracting Party and has been acquitted, or has been convicted and is serving, or has served, his sentence or has been pardoned, he may not be tried again for the same offence within the same territory by the authorities or another Contracting Party. However, nothing in this paragraph shall prevent the military authorities of the sending State from trying a member of its force for any violation of rules of discipline arising from an act or omission which constituted an offence for which he was tried by the authorities of another Contracting Party.

8. När en anklagad har ställts inför rätta i enlighet med bestämmelserna i denna artikel av den ena partens myndigheter och har blivit frikänd eller dömd och avtjänar eller har avtjänat sitt straff eller har blivit benådad får han inte lagföras ånyo för samma förseelse inom samma territorium av en annan parts myndigheter. Dock skall bestämmelserna i denna punkt inte hindra militärmyndigheterna i den sändande staten att åtala en medlem av sin styrka för någon överträdelse av disciplinära regler som sammanhänger med en handling eller en underlåtenhet som utgör en lagöverträdelse för vilken han har lagförts av den andra partens myndigheter.

9. Whenever a member of a force or civilian component of a dependent is prosecuted under the jurisdiction of a receiving State he shall be entitled:

a. to a prompt and speedy trial;

b. to be informed, in advance of trial, of the specific charge or charges made against him;

9. När en medlem av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga åtalas under en mottagande stats domsrätt skall han ha rätt till följande:

a. en snar och snabb rättegång,

b. att före rättegången underrättas om de anklagelser som har framställts mot honom, c. to be confronted with the witnesses against him;

c. att konfronteras med dem som vittnar mot honom, d. to have compulsory process for obtaining witnesses in his favour, if they are within the jurisdiction of the receiving State;

d. att inkalla sådana vittnen till sin förmån som befinner sig inom den mottagande statens domsrätt, e. to have legal representation of his own choice for his defence or to have free or assisted legal representation under the conditions prevailing for the time being in the receiving State;

e. att själv välja försvarare eller få kostnadsfritt biträde enligt samma regler som gäller vid den aktuella tidpunkten i den mottagande staten, f. if he considers it necessary, to have the services of a competent interpreter: and

f. att, om han så anser nödvändigt, få tillgång till en kompetent tolk, samt g. to communicate with a representative of the Government of the sending State and, when the rules of the court permit, to have such a representative present at his trial.

g. att få meddela sig med en representant för den sändande statens regering och, om domstolens regler så medger, att ha en sådan representant närvarande vid rättegången. 10.a. Regularly constituted military units or formations of a force shall have the right to police any camps, establishments or other premises which they occupy as the result of an agreement with the receiving State. The military police of the force may take all appropriate measures to ensure the maintenance of order and security on such premises.

10.a. Reguljära militära förband som ingår i en styrka skall ha rätt att utöva polisiär myndighet i förläggningar, anläggningar och andra utrymmen som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Styrkans militärpolis får vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet inom dessa lokaler.b. Outside these premises, such military police shall be employed only subject to arrangements with the authorities of the receiving State and in liaison with those authorities, and in so far as such employment is necessary to maintain discipline and order among the members of the force.

b. Utanför dessa lokaler skall sådan militärpolis anlitas endast i kraft av avtal med myndigheterna i den mottagande staten och i samarbete med dessa myndigheter och endast i den utsträckning så erfordras för att upprätthålla disciplin och ordning bland medlemmarna av styrkan. 11. Each Contracting Party shall seek such legislation as it deems necessary to ensure the adequate security and protection within its territory of installations, equipment, property, records and official information of other Contracting Parties, and the punishment of persons who may contravene laws enacted for that purpose.

11. Varje part skall lägga sig vinn om att införa sådan lagstiftning som den anser vara nödvändig för att trygga säkerhet och skydd i tillräcklig grad inom sitt territorium för anläggningar, utrustning, egendom, arkiv och offentliga handlingar tillhörande andra parter samt för att bestraffa den som bryter mot dessa lagar.

Article VIII

Artikel VIII

1. Each Contracting Party waives all its claims against any other Contracting Party for damage to any property owned by it and used by its land, sea or air armed services, if such damage:

1. Varje part skall avstå från anspråk mot varje annan part för skador som vållats på egendom som den äger och som används av dess land-, sjö- eller luftstridskrafter om sådan skada(i) was caused by a member or an employee of the armed services of the other Contracting Party in the execution of his duties in connection with the operation of the North Atlantic Treaty; or

i) har vållats av en medlem eller anställd i den andra partens styrka under Nato-verksamhet, eller (ii) arose from the use of any vehicle, vessel or aircraft owned by the other Contracting Party and used by its armed services, provided either that the vehicle, vessel or aircraft causing the damage was being used in connection with the operation of the North Atlantic Treaty, or that the damage was caused to property being so used.

ii) har vållats av fordon, fartyg eller luftfartyg tillhörigt den andra parten vid användning av dess krigsmakt om fordonet, fartyget eller luftfartyget som har vållat skadan antingen användes i samband med Nato-verksamhet eller skadan har vållats på egendom under användning i sådan verksamhet.Claims for maritime salvage by one Contracting Party against any other Contracting Party shall be waived, provided that the vessel or cargo salvaged was owned by a Contracting Party and being used by its armed services in connection with the operation of the North Atlantic Treaty.

Anspråk på bärgarlön av någon part gentemot någon annan part skall frånträdas under förutsättning att det bärgade fartyget eller lasten ägdes av en part och användes av dess väpnade styrkor i samband med Nato-verksamhet.

2.a. In the case of damage caused or arising as stated in paragraph 1 to other property owned by a Contracting Party and located in its territory, the issue of the liability of any other Contracting Party shall be determined and the amount of damage shall be assessed, unless the Contracting Parties concerned agree otherwise, by a sole arbitrator selected in accordance with sub-paragraph b. of this paragraph. The arbitrator shall also decide any counter-claims arising out of the same incident.

2.a. Vid skada som vållats eller uppkommit på sätt som anges i punkt 1 avseende annan egendom tillhörig en part och som befinner sig inom dess territorium skall, om inte de berörda parterna kommer överens om annat, frågan om annan parts ansvar avgöras och skadeståndsbeloppet fastställas av en ensam skiljedomare som skall utses i enlighet med b. i denna punkt. Skiljedomaren skall även avgöra motanspråk hänförliga till samma händelse. b. The arbitrator referred to in sub-paragraph a. above shall be selected by agreement between the Contracting Parties concerned from amongst the nationals of the receiving State who hold or have held high judical office. lf the Contracting Parties concerned are unable, within two months, to agree upon the arbitrator, either may request the Chairman of the North Atlantic Council Deputies to select a person with the aforesaid qualifications.

b. Skiljedomare som avses i a. härovan skall utses genom överenskommelse mellan de berörda parterna bland medborgare i den mottagande staten som innehar eller har innehaft ett högt domarämbete. Om de berörda parterna inte inom två månader kan enas om en skiljedomare, kan vilken som helst av parterna anmoda ordföranden i Nato-rådets ställföreträdarförsamling att utse en person som innehar nämnda kvalifikationer. c. Any decision taken by the arbitrator shall be binding and conclusive upon the Contrating Parties.

c. Varje beslut som fattas av skiljedomaren skall vara bindande och slutgiltigt för parterna.d. The amount of any compensation awarded by the arbitrator shall be distributed in accordance with the provisions of paragraph 5 e. (i), (ii) and (iii) of this Article.

d. Det belopp som beslutas av skiljedomaren som ersättning skall fördelas i enlighet med punkt 5 e i), ii) och iii) i denna artikel.

e. The compensation of the arbitrator shall be fixed by agreement between the Contracting Parties concerned and shall, together with the necessary expenses incidental to the performance of his duties, be defrayed in equal proportions by them.

e. Arvode till skiljedomaren skall avtalas mellan parterna och skall tillsammans med nödvändiga utgifter som uppkommit vid utövandet av hans uppdrag bestridas i lika delar av parterna. f. Nevertheless, each Contracting Party waives its claim in any such case where the damage is less than :-

f. Varje part skall dock avstå från sina anspråk i de fall ersättningsbeloppet understiger:Belgium:B.fr. 70,000. Canada: S 1,160. Denmark: Kr. 9,670. France: F. fr. 490,000. Iceland: Kr. 22.800. Italy: Li. 850,000. Luxembourg: L. fr. 70.000. Netherlands: Fl. 5.320. Norway: Kr. 10.000. Portugal: Es. 40,250. United Kingdom: £ 500. United States: $ 1 400.

Belgien: BEF 70 000 Canada: CanD 1 460 Danmark: DK 9 670 Frankrike: FFR 490 000 Island: ISK 22 800 Italien: LIT 850 000 Luxemburg: LFR 70 000 Nederländerna: NLF 5 320 Norge: NK 10 000 Portugal: ESC 40 250 Förenade L 500 Konungariket Förenta staterna USD 1 400Any other Contracting Party whose property has been damaged in the same incident shall also waive its claim up to the above amount. In the case of considerable variation in the rates of exchange between these currencies the Contracting Parties shall agree on the appropriate adjustments of these amounts.

Varje annan part vars egendom har skadats vid samma tillfälle skall också avstå från sitt anspråk upp till ovannämnda belopp. I händelse av avsevärd variation i växelkurserna mellan dessa valutor skall parterna komma överens om lämplig justering av dessa belopp.3. For the purposes of paragraphs 1 and 2 of this Article the expression "owned by a Contracting Party" in the case of a vessel includes a vessel on bare boat charter to that Contracting Party or requisitioned by it on bare boat terms or seized by it in prize (except to the extent that the risk of loss or liability is borne by some person other than such Contracting Party).

3. Vid tillämpningen av punkt 1 och 2 i denna artikel skall uttrycket "tillhörande en part" innefatta fartyg som inchartrats av part på bare boat charter-basis eller fartyg som har rekvirerats på sådana villkor och på fartyg som har tagits i beslag av den parten (utom i den mån risken för förlust eller skada bärs av annan person än sådan part).

4. Each Contracting Party waives all its claims against any other Contracting Party for injury or death suffered by any member of its armed services while such member was engaged in the performance of his official duties.

4. Varje part avstår från sina anspråk mot varje annan part för skada eller dödsfall som vållats varje medlem av dess krigsmakt under officiell tjänsteutövning.

5. Claims (other than contractual claims and those to which paragraphs 6 or 7 of this Article apply) arising out of acts or omissions of members of a force or civilian component done in the performance of official duty, or out of any other act, omission or occurrence for which a force or civilian component is legally responsible, and causing damage in the territory of the receiving State to third parties, other than any of the Contracting Parties, shall be dealt with by the receiving State in accordance with the following provisions:

5. Anspråk, (andra än kontraktsbundna anspråk och anspråk på vilka punkt 6 och 7 i denna artikel har avseende) som härrör från handlingar eller underlåtenhet av medlem av en styrka eller en civil komponent som företagits i tjänsten eller från varje annan handling, underlåtenhet eller händelse för vilken en styrka eller en civil komponent är lagligen ansvarig och vilken vållar skada inom den mottagande statens territorium på tredje man annan än någon av parterna, skall behandlas av den mottagande staten i enlighet med följande: a. Claims shall be filed, considered and settled or adjudicated in accordance with the laws and regulations of the receiving State with respect to claims arising from the activities of its own armed forces.

a. Anspråk skall registreras, behandlas och avgöras genom överenskommelse eller dom i enlighet med den mottagande statens rättsregler vad avser anspråk som härrör från dess egna styrkors verksamhet.b.The receiving State may settle any such claims, and payment of the amount agreed upon or determinated by adjudication shall be made by the receiving State in its currency.

b. Mottagande stat får träffa förlikning om varje sådant anspråk, och betalningen av det överenskomna eller utdömda beloppet skall erläggas av den mottagande staten i dess egen valuta. c. Such payment, whether made pursuant to a settlement or to adjudication of the case by a competent tribunal of the receiving State, or the final adjudication by such a tribunal denying payment, shall be binding and conclusive upon the Contracting Parties.

c. Sådan ersättning skall vara bindande och slutgiltig för parterna vare sig den betalas till följd av en uppgörelse, ett avgörande av behörig domstol i den mottagande staten eller ett slutligt avslag av sådan domstol. d. Every claim paid by the receiving State shall be communicated to the sending States concerned together with full particulars and a proposed distribution in conformity with sub-paragraphs e. (i), (ii) and (iii) below. In default of a reply within two months, the proposed distribution shall be regarded as accepted.

d. Uppgift om ersättning som utbetalas av den mottagande staten skall lämnas till berörda sändande stater tillsammans med full förklaring och alla detaljer och förslag till fördelning i enlighet med e i), ii) och iii) härnedan. Om svar inte har inkommit inom två månader skall förslaget till fördelning betraktas som antaget. e. The cost incurred in satisfying claims pursuant to the preceding sub-paragraphs and para. 2 of this Article shall be distributed between the Contracting Parties, as follows:

e. Det ersättningsbelopp som avses i föregående stycken och punkt 2 i denna artikel skall fördelas mellan parterna på följande sätt:(i) Where one sending State alone is responsible, the amount awarded or adjudged shall be distributed in the proportion of 25 per cent. chargeable to the receiving State and 75 per cent. chargeable to the sending State.

i) När en sändande stat är ensam ansvarig skall beloppet uppdelas i andelen 25 procent för den mottagande staten och 75 procent för den sändande staten.(ii) Where more than one State is responsible for the damage, the amount awarded or adjudged shall be distributed equally among them: however, if the receiving State is not one of the States responsible, its contribution shall be half that of each of the sending States.

ii) Om mer än en stat är ansvarig för skadan, skall beloppet fördelas lika mellan dem; om emellertid mottagande stat inte är en av de ansvariga staterna skall dess andel uppgå till hälften av vardera sändande stats andel.(iii) Where the damage was caused by the armed services of the Contracting Parties and it is not possible to attribute it specifically to one or more of those armed services, the amount awarded or adjudged shall be distributed equally among the Contracting Parties concerned: however, if the receiving State is not one of the States by whose armed services the damage was caused, its contribution shall be half that of each of the sending States concerned.

iii) När skadan har förorsakats av parternas väpnade styrkor och den inte kan hänföras till en viss eller flera av dessa väpnade styrkor skall beloppet fördelas jämnt mellan de berörda parterna; om emellertid den mottagande staten inte är en av de stater vilkas väpnade styrkor har vållat skadan, skall dess bidrag vara hälften av vardera berörd sändande stats bidrag.(iv) Every half-year, a statement of the sums paid by the receiving State in the course of the half-yearly period in respect of every case regarding which the proposed distribution on a percentage basis has been accepted, shall be sent to the sending States concerned, together with a request for reimbursement. Such reimbursement shall be made within the shortest possible time, in the currency of the receiving State.

(iv) Varje halvår skall till berörda sändande stater överlämnas uppgift om de belopp som har utbetalats av den mottagande staten föregående halvårsperiod för varje ärende för vilket föreslagen fördelning på procentbasis har godtagits; dessa uppgifter skall åtföljas av en begäran om återbetalning. Sådan återbetalning skall göras snarast möjligt i den mottagande statens valuta. f. In cases where the application of the provisions of subparagraphs b. and e. of this paragraph would cause a Contracting Party serious hardship, it may request the North Atlantic Council to arrange a settlement of a different nature.

f. Om tillämpningen av bestämmelserna i b och e i denna punkt skulle förorsaka en part betydande börda kan den begära att Nato-rådet föranstaltar en annan uppgörelse. g. A member of a force or civilian component shall not be subject to any proceedings for the enforcement of any judgment given against him in the receiving State in a matter arising from the performance of his official duties.

g. En medlem av en styrka eller en civil komponent skall inte göras till föremål för rättsliga åtgärder vad gäller verkställande av dom som har meddelats mot honom i den mottagande staten i ärenden som sammanhänger med tjänsteutövning.

h. Except in so far as sub-paragraph e. of this paragraph applies to claims covered by paragraph 2 of this Article, the provisions of this paragraph shall not apply to any claim arising out of or in connexion with the navigation or operation of a ship or the loading, carriage, or discharge of a cargo, other than claims for death or personal injury to which paragraph 4 of this Article does not apply.

h. Utom i den mån bestämmelserna i e i denna punkt är tillämpliga på anspråk som avses i punkt 2 i denna artikel skall dessa inte tillämpas på anspråk som härrör från, eller har uppstått i samband med, framförande eller drift av ett fartyg eller lastning, transport eller lossning av last annat än anspråk avseende dödsfall eller personskada på vilka punkt 4 i denna artikel inte är tillämplig.

6. Claims against members of a force or civilian component arising out of tortious acts or omissions in the receiving State not done in the performance of official duty shall be dealt with in the following manner:

6. Ersättningsanspråk mot medlemmar av en styrka eller en civil komponent som härrör från åtalbara handlingar eller försummelser i den mottagande staten som inte har gjorts i tjänsten skall handläggas på följande sätt: a. The authorities of the receiving State shall consider the claim and assess compensation to the claimant in a fair and just manner, taking into account all the circumstances of the case, including the conduct of the injured person. and shall prepare a report on the matter.

a. Myndigheterna i den mottagande staten skall behandla anspråk och bestämma ersättning till käranden på ett riktigt och rättvist sätt med hänsyn tagen till alla omständigheter i ärendet inklusive den skadelidande personens uppförande samt upprätta en rapport i ärendet. b. The report shall be delivered to the authorities of the sending State, who shall then decide without delay whether they will offer an ex gratia payment, and if so, of what amount.

b. Nämnda rapport skall överlämnas till myndigheterna i den sändande staten vilka sedan utan dröjsmål skall besluta om de skall ge betalning ex gratia och, om så är fallet, till vilket belopp. c. If an offer of ex gratia payment is made, and accepted by the claimant in full satisfaction of his claim, the authorities of the sending State shall make the payment themselves and inform the authorities of the receiving State of their decision and of the sum paid.

c. Om ett erbjudande om betalning ex gratia görs och antas av käranden som full gottgörelse för hans anspråk skall myndigheterna i den sändande staten själva erlägga betalningen och meddela myndigheterna i den mottagande staten härom och om storleken på det utbetalda beloppet.d. Nothing in this paragraph shall affect the jurisdiction of the courts of the receiving State to entertain an action against a member of a force or of a civilian component unless and until there has been payment in full satisfaction of the claim.

d. Bestämmelserna i denna punkt skall inte inverka på den mottagande statens domstolars rätt att vidta åtgärder mot en medlem av en styrka eller en civil komponent tills full ersättning har erlagts.

7. Claims arising out of the unauthorized use of any vehicle of the armed services of a sending State shall be dealt with in accordance with paragraph 6 of this Article, except in so far as the force or civilian component is legally responsible.

7. Anspråk som härrör från otillåtet bruk av ett fordon tillhörigt krigsmakten i en sändande stat skall behandlas i enlighet med punkt 6 i denna artikel utom i de fall en styrka eller en civil komponent är lagligen ansvarig.

8. If a dispute arises as to whether a tortious act or omission of a member of a force or civilian component was done in the performance of official duty or as to whether the use of any vehicle of the armed services of a sending State was unauthorized, the question shall be submitted to an arbitrator appointed in accordance with paragraph 2 b. of this Article, whose decision on this point shall be final and conclusive.

8. Om tvist uppstår om huruvida en åtalbar handling eller försummelse av en medlem av en styrka eller en civil komponent har skett i tjänsten eller om bruk av ett fordon tillhörigt krigsmakten i den sändande stat har skett olovligen skall saken underställas en skiljedomare utsedd i enlighet med punkt 2 b i denna artikel, vars beslut i ärendet skall vara slutgiltigt bindande.

9. The sending State shall not claim immunity from the jurisdiction of the courts of the receiving State for members of force or civilian component in respect of the civil jurisdiction of the courts of the receiving State except to the extent provided in paragraph 5 g. of this Article.

9. Den sändande staten skall inte åberopa immunitet från domstolarnas domsrätt i den mottagande staten för medlemmar av en styrka eller en civil komponent med avseende på den civilrättsliga domsrätt som tillkommer domstolarna i den mottagande staten, utom i den utsträckning som avses i punkt 5 g i denna artikel. 10. The authorities of the sending State and of the receiving State shall co-operate in the procurement of evidence for a fair hearing and disposal of claims in regard to which the Contracting Parties are concerned.

10. Myndigheterna i den sändande och den mottagande staten skall i fall som berör dem samarbeta vid upptagning av bevisning för en rättvis rättegång och vid bestämmande av ersättning av skada.

Article IX

Artikel IX

1. Members of a force or of a civilian component and their dependents may purchase locally goods necessary for their own consumption, and such services as they need, under the same conditions as the nationals of the receiving State.

1. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent och dess anhöriga får köpa varor lokalt för eget bruk och erforderliga tjänster på samma villkor som medborgare i den mottagande staten.

2. Goods which are required from local sources for the subsistence of a force or civilian component shall normally be purchased through the authorities which purchase such goods for the armed services of the receiving State. In order to avoid such purchases having any adverse effect on the economy of the receiving State, the competent authorities of that State shall indicate, when necessary, any articles the purchase of which should be restricted or forbidden.

2. Lokala varuköp avsedda för försörjning av en styrka eller en civil komponent skall normalt ske genom de enheter som upphandlar sådana varor för krigsmakten i den mottagande staten. För att undvika att dessa varuköp får ogynnsam verkan på ekonomin i den mottagande staten skall vederbörande myndigheter i denna stat när så erfordras ange vilka varor som ej får köpas eller som är föremål för begränsningar.3. Subject to agreements already in force or which may hereafter be made between the authorized representatives of the sending and receiving States, the authorities of the receiving State shall assume sole responsibility for making suitable arrangements to make available to a force or a civilian component the buildings and grounds which it requires, as well as facilities and services connected therewith. These agreements and arrangements shall be, as far as possible, in accordance with the regulations governing the accommodation and billeting of similar personnel of the receiving State. In the absence of a specific contract to the contrary, the laws of the receiving State shall determine the rights and obligations arising out of the occupation or use of the buildings, grounds, facilities or services.

3. Med förbehåll för gällande avtal eller avtal som härefter kan komma att ingås mellan befullmäktigade företrädare för de sändande och mottagande staterna skall myndigheterna i den mottagande staten åta sig fullt ansvar för att vidta lämpliga åtgärder för att till en styrka eller en civil komponent tillhandahålla de lokaler och de utrymmen som denna behöver liksom hithörande anordningar och tjänster. Dessa avtal och arrangemang skall i möjlig utsträckning stå i överensstämmelse med de regler som gäller för förläggning och inkvartering av liknande personal i den mottagande staten. I avsaknad av särskilt avtal med motsatt verkan skall lagarna i den mottagande staten gälla avseende vilka rättigheter och skyldigheter som är förbundna med besittningen eller användningen av byggnaderna, marken, anordningarna eller tjänsterna.

4. Local civilian labour requirements of a force or civilian component shall be satisfied in the same way as the comparable requirements of the receiving State and with the assistance of the authorities of the receiving State through the employment exchanges. The conditions of employment and work, in particular wages, supplementary payments and conditions for the protection of workers, shall be those laid down by the legislation of the receiving State. Such civilian workers employed by a force or civilian component shall not be regarded for any purpose as being members ot that force or civilian component.

4. Behov av civil arbetskraft för en styrka eller en civil komponent skall tillgodoses på samma sätt som motsvarande behov i den mottagande staten och med biträde av myndigheterna i den mottagande staten genom dess arbetsförmedling. Anställningsförhållanden och arbetsförhållanden, särskilt löner, övertidsersättning och arbetarskyddsförhållanden skall vara desamma som föreskrivs i den mottagande statens lag. Civilanställda som anlitas av en styrka eller en civil komponent skall inte på något sätt betraktas som tillhörande denna styrka eller denna civila komponent.5. When a force or a civilian component has at the place where it is stationed inadequate medical or dental facilities, its members and their dependents may receive medical and dental care, including hospitalization, under the same conditions as comparable personnel of the receiving State.

5. När en styrka eller en civil komponent på den ort där den är stationerad har otillräckliga medicinska och dentala faciliteter får dess medlemmar och deras anhöriga åtnjuta läkarvård och tandvård inklusive intagning på sjukhus under samma förhållanden som motsvarande personalkategorier i den mottagande staten.

6. The receiving State shall give the most favourable consideration to requests for the grant to members of a force or of a civilian component of travelling facilities and concessions with regard to fares. These facilities and concessions will be the subject of special arrangements to be made between the Governments concerned.

6. Den mottagande staten skall ge välvilligast möjliga prövning av en begäran att till medlemmarna av en styrka eller en civil komponent ge tillträde till transportmedel och bevilja rabatter för färdbiljetter. Dessa transportmedel och förmåner skall vara föremål för särskilda avtal mellan de berörda regeringarna.

7. Subject to any general or particular financial arrangements between the Contracting Parties, payment in local currency for goods, accommodation and services furnished under paragraphs, 2, 3, 4 and, if necessary, 5 and 6, of this Article shall be made promptly by the authorities of the force.

7. Om det inte föreligger några allmänna eller särskilda finansiella avtal parterna emellan skall betalning för varor, inkvartering och tjänster som tillhandahålles enligt punkt 2, 3, 4 och, om så erfordras, 5 och 6 i denna artikel erläggas utan dröjsmål i lokal valuta av styrkans myndigheter.

8. Neither a force, nor a civilian component, nor the members thereof, nor their dependents, shall by reason of this Article enjoy any exemption from taxes or duties relating to purchases and services chargeable under the fiscal regulations of the receiving State.

8. Vare sig en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga eller anställda skall kunna åberopa denna artikel för att åtnjuta befrielse från skatter och tullar vid anskaffning av varor och tjänster som omfattas av den mottagande statens skattebestämmelser.

Article X

Artikel X

1. Where the legal incidence of any form of taxation in the receiving State depends upon residence or domicile, periods during which a member of a force or civilian component is in the territory of that State by reason solely of his being a member of such force or civilian component shall not be considered as periods ot residence therein, or as creating a change of residence or domicile, for the purposes of such taxation. Members of a force or civilian component shall be exempt from taxation in the receiving State on the salary and emoluments paid to them as such members by the sending State or on any tangible movable property the presence of which in the receiving State is due solely to their temporary presence there.

1. I den mån beskattningen i den mottagande staten beror av uppehållsort eller hemvist skall perioder under vilka en medlem av en styrka eller en civil komponent befinner sig i den statens territorium enbart på grund av att han ingår i en styrka eller en civil komponent, inte betraktas som vistelseperioder däri eller såsom innebärande en ändring av uppehållsort eller hemvist. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent skall undantas från beskattning i den mottagande staten för lön och arvode som utbetalas till dem i denna egenskap av den sändande staten liksom från skatt på materiell lös egendom, vilkens befintlighet i den mottagande staten helt och hållet beror på ägarens tillfälliga vistelse där.

2. Nothing in this Article shall prevent taxation of a member of a force or civilian component with respect to any profitable enterprise, other than his employment as such member, in which he may engage in the receiving State, and, except as regards his salary and emoluments and the tangible movable property referred to in paragraph 1. nothing in this Article shall prevent taxation to which, even if regarded as having his residence or domicile outside the territory of the receiving State, such a member is liable under the law of that State.

2. Ingenting i denna artikel skall hindra beskattning av en medlem av en styrka eller en civil komponent med avseende på vinstgivande verksamhet utöver hans anställning som sådan; och, utom vad beträffar hans lön och arvode och den materiella lösegendom som avses i punkt 1 härovan, skall ingenting i denna artikel hindra beskattning som omfattar en sådan person enligt lagen i den staten, även om han anses ha sin bosättningsort eller hemvist utanför den mottagande staten.

3. Nothing in this Article shall apply to 'duty' as defined in paragraph 12 of Article Xl.

3. Ingenting i denna artikel skall vara tillämpligt på "tull" enligt definition i artikel XI punkt 12.4. For the purposes of this Article the term 'member of a force' shall not include any person who is a national of the receiving State.

4. I vad avser denna artikel skall beteckningen "medlem av en styrka" inte inbegripa någon person som är medborgare i den mottagande staten.

Article Xl

Artikel XI

1. Save as provided expressly to the contrary in this Agreement, members of a force and of a civilian component as well as their dependents shall be subject to the laws and regulations administered by the customs authorities of the receiving State. In particular the customs authorities of the receiving State shall have the right, under the general conditions laid down by the laws and regulations of the receiving State, to search members of a force or civilian component and their dependents and to examine their luggage and vehicles, and to seize articles pursuant to such laws and regulations.

1. Med undantag för vad som uttryckligen anges av motsatt innebörd i detta avtal skall medlemmar av en styrka eller en civil komponent liksom deras anhöriga följa de lagar och förordningar som ges av tullmyndigheterna i den mottagande staten. Särskilt skall tullmyndigheterna i den mottagande staten ha rätt, i enlighet med de allmänna villkor som finns nedlagda i lagar och förordningar i den staten, att visitera en medlem av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga och att visitera deras bagage och genomsöka fordon och beslagta föremål i enlighet med dessa lagar och förordningar. 2.a. The temporary importation and the re-exportation of service vehicles of a force or civilian component under their own power shall be authorized free of duty on presentation ot a triptyque in the form shown in the Appendix to this Agreement.

2.a. Tillfällig införsel och återutförsel av tjänstefordon tillhörigt en styrka eller en civil komponent på egna hjul skall tillåtas tullfritt vid uppvisande av ett formulär som visas i bilagan till detta avtal. b. The temporary importation of such vehicles not under their own power shall be governed by paragraph 4 of this Article and the re-exportation thereof by paragraph 8.

b. Vid tillfällig införsel av fordon som inte sker på egna hjul skall tillämpas bestämmelserna i punkt 4 i denna artikel och vid återutförsel bestämmelserna i punkt 8.c. Service vehicles of a force or civilian component shall be exempt from any tax payable in respect or the use of vehicles on the roads.

c. Tjänstefordon tillhöriga en styrka eller en civil komponent skall vara undantagna från alla skatter som uttas för fordon i vägtrafik.

3. Official documents under official seal shall not be subject to customs inspection. Couriers, whatever their status, carrying these documents must be in possession of an individual movement order, issued in accordance with paragraph 2 b. of Article III. This movement order shall show the number of despatches carried and certify that they contain only official documents.

3. Officiella handlingar under officiell försegling skall inte göras till föremål för tullinspektion. Kurir, vilken status han än må ha, som medför dessa dokument måste ha en individuell förflyttningsorder utfärdad i enlighet med punkt 2 b i artikel III. I denna förflyttningsorder skall anges hur många volymer som ingår och intyg om att dessa endast innehåller officiella dokument.

4. A force may import free of duty the equipment for the force and reasonable quantities of provisions, supplies and other goods for the exclusive use of the force and, in cases where such use is permitted by the receiving State, its civilian component and dependents. This duty-free importation shall be subject to the deposit, at the customs office for the place of entry, together with such customs documents as shall be agreed, of a certificate in a form agreed between the receiving State and the sending State signed by a person authorized by the sending State for that purpose. The designation of the person authorized to sign the certificates as well as specimens of the signatures and stamps to be used, shall be sent to the customs administration of the receiving State.

4. En styrka får tullfritt införa utrustning samt en rimlig mängd förnödenheter, förråd och andra varor för uteslutande eget bruk och, i de fall där så tillåtes av mottagande stat, för bruk av dess civila komponent samt anhöriga. Denna tullfria import förutsätter deposition hos tullmyndigheterna på införselorten jämte sådana tullhandlingar varom avtal skall ingås - av ett tulldokument av utseende som har överenskommits mellan den mottagande staten och den sändande staten, undertecknat av en för detta ändamål av den sändande staten vederbörligen befullmäktigad person. Utnämningshandlingen för den person som är befullmäktigad att underteckna intyget samt prov på underskrifter och stämplar som skall användas skall tillställas tullmyndigheterna i den mottagande staten.

5. A member of a force or civilian component may, at the time of his first arrival to take up service in the receiving State or at the time of the first arrival of any dependent to join him, import his personal effects and furniture free of duty for the term of such service.

5. En medlem av en styrka eller en civil komponent får vid första ankomsten för att tillträda sin tjänstgöring i den mottagande staten, eller vid den tid anhöriga först anländer för att ansluta sig till honom, införa personliga ägodelar och möbler tullfritt för den tid som uppdraget varar.

6. Members of a force or civilian component may import temporarily free of duty their private motor vehicles for the personal use of themselves and their dependents. There is no obligation under this Article to grant exemption from taxes payable in respect of the use of roads by private vehicles.

6. Medlemmar av en styrka eller en civil komponent får tullfritt införa motorfordon tillfälligt för eget och anhörigas bruk. I denna artikel finns inget åtagande att bevilja befrielse från skatter för privatfordon i vägtrafik.

7. Imports made by, the authorities of a force other than for the exclusive use of that force and its civilian component, and imports, other than those dealt with in paragraphs 5 and 6 of this Article, effected by members of a force or civilian component are not, by reason of this Article. entitled to any exemption from duty or other conditions.

7. Införsel som görs av en styrkas myndigheter för annan användning än för uteslutande användning av densamma och dess civila komponent, samt annan införsel än sådan som avses i punkt 5 och 6 i denna artikel, som görs av medlemmar av en styrka eller en civil komponent, är enligt denna artikel inte berättigade till tullfrihet eller andra förmåner.

8. Goods which have been imported duty-free under paragraphs 2 b., 4, 5 or 6 above:

8. Varor som har införts tullfritt enligt punkt 2 b, 4, 5 eller 6 härovan a. may be re-exported freely, provided that, in the case of goods imported under paragraph 4. a certificate, issued in accordance with that paragraph, is presented to the customs office: the customs authorities, however, may verify that goods re-exported are as described in the certificate, if any, and have in fact been imported under the conditions of paragraphs 2 b., 4, 5 or 6 as the case may be:

a. får återutföras fritt under förutsättning att, med avseende på varor som införts under punkt 4 a, ett intyg utfärdat i enlighet med den punkten uppvisas för tullmyndigheten; tullmyndigheterna äger emellertid rätt att kontrollera att återutfört gods är i det skick som uppges i intyget, om sådant finnes, och att det verkligen har införts enligt bestämmelserna i punkt 2 b, 4, 5 eller 6, allt efter omständigheterna.b. shall not normally be disposed of in the receiving State by way of either sale or gift: however, in particular cases such disposal may be authorized on conditions imposed by the authorities concerned of the receiving State (for instance, on payment of duty and tax and compliance with the requirements of the controls of trade and exchange).

b. skall normalt inte kunna avyttras i den mottagande staten vare sig genom försäljning eller som gåva. Emellertid kan i vissa särskilda fall sådan avyttring tillåtas enligt de villkor som föreskrivs av de berörda myndigheterna i den mottagande staten (t ex vid erläggande av tull och skatter och uppfyllande av de villkor som gäller för kontroll av handel och valuta).

9. Goods purchased in the receiving State shall be exported therefrom only in accordance with the regulations in force in the receiving State.

9. Varor som inköpts i den mottagande staten får utföras från denna endast i enlighet med de regler som gäller i mottagande stat. 10. Special arrangements for crossing frontiers shall be granted by the customs authorities to regularly constituted units or formations, provided that the customs authorities concerned have been duly notified in advance.

10. Särskilda lättnader för gränspassering skall medges av tullmyndigheterna för militära förband och enheter under förutättning att tullmyndigheterna vederbörligen har underrättats på förhand. 11. Special arrangements shall be made by the receiving State so that fuel, oil and lubricants for use in service vehicles, aircraft and vessels of a force or civilian component, may be delivered free of all duties and taxes.

11. Särskilda arrangemang skall göras av den mottagande staten för att drivmedel, oljor och smörjmedel avsedda för tjänstefordon, luftfartyg och fartyg tillhörande en styrka eller en civil komponent skall kunna tillhandahållas tull- och skattefritt.12. In paragraphs 1-10 of this Article: 'duty' means customs duties and all other duties and taxes payable on importation or exportation, as the case may be, except dues and taxes which are no more than charges for services rendered; 'importation' includes withdrawal from customs warehouses or continuous customs custody, provided that the goods concerned have not been grown, produced or manufactured in the receiving State.

12. I punkt 1 - 10 i denna artikel avses med "tull" tullavgifter och alla andra avgifter och skatter som skall betalas vid införsel eller utförsel, i förekommande fall med undantag för avgifter och skatter som inte är annat än betalning för utförda tjänster, "införsel" inbegriper klareringskostnader från tullområdet eller motsvarande under förutsättning att godset inte har odlats, tillverkats eller framställts i mottagande stat. 13. The provisions of this Article shall apply to the goods concerned not only when they are imported into or exported from the receiving State but also when they are in transit through the territory of a Contracting Party, and for this purpose the expression 'receiving State' in this Article shall be regarded as including any, Contracting Party through whose territory the goods are passing in transit.

13. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på ifrågavarande varor inte endast när de införes till eller utföres från den mottagande staten utan även när de befinner sig i transit genom en parts territorium; i det fallet innefattas i uttrycket "mottagande stat" enligt denna artikel varje part genom vars territorium godset transiteras.

Article XII

Artikel XII

1. The customs or fiscal authorities of the receiving State may, as a condition of the grant of any customs or fiscal exemption or concession provided for in this Agreement, require such conditions to be observed as they may deem necessary to prevent abuse.

1. Tullmyndigheterna och skattemyndigheterna i mottagande stat får, som villkor för beviljande av sådan tull- och skattefrihet eller tull- och skattelättnad som avses i detta avtal, kräva att de föreskrifter om tullar och skatter skall följas som de bedömer nödvändiga för att förhindra missbruk.2. These authorities may refuse any exemption provided for by this Agreement in respect of the importation into the receiving State of articles grown, produced or manufactured in that State which have been exported therefrom without payment of, or upon repayment of, taxes or duties which would have been chargeable but for such exportation. Goods removed from a customs warehouse shall be deemed to be imported if they were regarded as having been exported by reason of being deposited in the warehouse.

2. Dessa myndigheter kan vägra att bevilja undantag som anges i detta avtal avseende införsel till den mottagande staten av gods som odlats, tillverkats eller framställts i den staten vilket har utförts därifrån utan erläggande av de skatter och tullar - eller med restitution av skatter och tullar - som skulle ha kunnat uppbäras för sådan utförsel i fall godset inte hade utförts. Gods som har utklarerats från tullupplag skall betraktas som infört om det har behandlats som utfört till följd av att ha varit deponerat i tullupplaget.

Article XIII

Artikel XIII

1. In order to prevent offences against customs and fiscal laws regulations, the authorities of the receiving and of the sending States shall assist each other in the conduct of enquiries and the collection of evidence.

1. För att förhindra överträdelser av lagar och bestämmelser avseende tullar och skatter skall myndigheterna i de mottagande och sändande staterna biträda varandra i utredningar och vid upptagning av bevisning.

2. The authorities of a force shall render all assistance within their power to ensure that articles liable to seizure by, or on behalf of, the customs or fiscal authorities of the receiving State are handed to those authorities.

2. En styrkas myndigheter skall ge allt biträde de kan för att säkerställa att gods som skall beslagtas av tullmyndigheterna eller skattemyndigheterna i den mottagande staten, eller på deras vägnar, överlämnas till dessa myndigheter.

3. The authorities of a force shall render all assistance within their power to ensure the payment of duties, taxes and penalties payable by members of the force or civilian component or their dependents.

3. En styrkas myndigheter skall med tillgängliga medel biträda med indrivande av tullar, skatter och böter som hänför sig till medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga.4 Service vehicles and articles belonging to a force or to its civilian component, and not to a member of such force or civilian component, seized by the authorities of the receiving State in connection with all offence against its customs or fiscal laws or regulations shall be handed over to the appropriate authorities of the force concerned.

4. Tjänstefordon och egendom tillhörande en styrka eller en civil komponent och inte en medlem av sådan styrka eller civilt element och som beslagtagits av myndigheterna i den mottagande staten i samband med överträdelse av dess lagar eller förordningar avseende tullar och skatter skall överlämnas till behörig myndighet i ifrågavarande styrka.

Article XIV

Artikel XIV

1. A force, a civilian component and the members thereof, as well as their dependents, shall remain subject to the foreign exchange regulations of the sending State and shall also be subject to the regulations of the receiving State.

1. En styrka och dess civila komponent och medlemmar härav samt deras anhöriga skall förbli underställda valutalagstiftningen i den sändande staten och skall även vara skyldiga att följa förordningarna i den mottagande staten.

2. The foreign exchange authorities of the sending and the receiving States may issue special regulations applicable to a force or civilian component or the members thereof as well as to their dependents.

2. Valutamyndigheterna i de sändande och mottagande staterna får utfärda särskilda förordningar gällande en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar samt deras anhöriga.

Article XV

Artikel XV

1. Subject to paragraph 2 of this Article, this Agreement shall remain in force in the event of hostilities to which the North Atlantic Treaty applies, except that the provisions for settling claims in paragraphs 2 and 5 of Article Vlll shall not apply to war damage, and that the provisions of the Agreement, and, in particular of Articles III and VII, shall immediately be reviewed by the Contracting Parties concerned, who may agree to such modifications as they may consider desirable regarding the application of the Agreement between them.

1. Med förbehåll för punkt 2 i denna artikel skall avtalet förbli i kraft om sådana fientligheter utbryter som avses i Nordatlantiska fördraget, med undantag för att bestämmelserna för att avgöra ersättningsanspråk i artikel VIII punkt 2 och 5 inte skall tillämpas för krigsskada, och att bestämmelserna i detta avtal och särskilt i artiklarna III och VII omedelbart skall ses över av berörda parter, vilka kan komma överens om sådana förändringar som de anser vara önskvärda avseende tillämpningen av avtalet mellan dem.

2. In the event of such hostilities, each of the Contracting Parties shall have the right, by giving 60 days' notice to the other Contracting Parties, to suspend the application of any of the provisions of this Agreement so far as it is concerned. If this right is exercised, the Contracting Parties shall immediately consult with a view to agreeing on suitable provisions to replace the provisions suspended.

2. Vid sådana fientligheter skall varje part ha rätt att för sitt vidkommande med sextio dagars varsel till de övriga parterna upphäva tillämpningen av vilken som helst av bestämmelserna i detta avtal. Om denna rätt utövas, skall parterna omedelbart samråda i syfte att komma överens om lämpliga bestämmelser som skall ersätta de bestämmelser som har upphävts.

Article XVI

Artikel XVI

All differences between the Contracting Parties relating to the interpretation or application of this Agreement shall be settled by negotiation between them without recourse to any outside jurisdiction. Except where express provision is made to the contrary in this Agreement, differences which cannot be settled by direct negotiation shall be referred to the North Atlantic Council.

Alla tvister mellan parterna avseende tolkningen eller tillämpningen av detta avtal skall lösas genom förhandlingar dem emellan utan hänvändelse till någon utanförstående myndighet. Utom i de fall där det finns uttryckliga bestämmelser av motsatt innebörd i detta avtal skall tvister som inte kan lösas genom direkta förhandlingar hänskjutas till Nato-rådet.

Article XVII

Artikel XVII

Any Contracting Party may at any time request the revision of any Article of this Agreement. The request shall be addressed to the North Atlantic Council.

Varje part får när som helst begära översyn av varje artikel i detta avtal. Framställning härom skall lämnas till Nato-rådet.

Article XVIII

Artikel XVIII

1. The present Agreement shall be ratified and the instruments of ratification shall be deposited as soon as possible with the Government of the United States of America, which shall notify each signatory State of the date of deposit thereof.

1. Detta avtal skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skall så snart som möjligt deponeras hos Förenta staternas regering som skall notifiera varje signatärstat om dag för deponeringen.

2. Thirty days after four signatory States have deposited their instruments of ratification the present Agreement shall come into force between them. It shall come into force for each other signatory State thirty days after the deposit of its instrument of ratification.

2. Trettio dagar efter det att fyra signatärstater har deponerat sina ratifikationsinstrument skall detta avtal träda i kraft för dem. Det träder i kraft för varje signatärstat trettio dagar efter deponeringen av dess ratifikationsinstrument.

3. After it has come into force, the present Agreement shall, subject to the approval of the North Atlantic Council and to such conditions as it may, decide, be open to accession on behalf of any State which accedes to the North Atlantic Treaty. Accession shall be effected by the deposit of an instrument of accession with the Government of the United States of America, which shall notify each signatory and acceding State of the date of deposit thereof. In respect of any State on behalf of which an instrument of accession is deposited, the present Agreement shall come into force thirty days after the date of the deposit of such instrument.

3. Sedan detta avtal har trätt i kraft skall det, med förbehåll för godkännande av Nato-rådet och på sådana villkor som detta råd kan besluta, vara öppet för anslutning för varje stat som ansluter sig till Nordatlantiska fördraget. Anslutningen skall träda i kraft genom deponering av ett anslutningsinstrument hos Förenta staternas regering, som skall meddela varje signatärstat och anslutande stat om datum för deponeringen. I förhållande till stat för vilken anslutningsinstrument har deponerats, träder avtalet i kraft trettio dagar efter dagen för deponeringen av sådant instrument.

Article XIX

Artikel XIX

1. The present Agreement may be denounced by any Contracting Party after the expiration of a period of four years from the date on which the Agreement comes into force.

1. Detta avtal kan sägas upp av varje part efter utgången av en tidsperiod på fyra år från dagen för avtalets ikraftträdande.

2. The denunciation of the Agreement by any Contracting Party shall be effected by a written notification addressed by that Contracting Party to the Government of the United States of America which shall notify all the other Contracting Parties of each such notification and the date of receipt thereof.

2. Uppsägning av avtalet av någon part skall ske med skriftlig notifikation från den parten till Förenta staternas regering som skall notifiera alla andra parter om varje sådan notifikation och om datum för dess mottagande.

3. The denunciation shall take effect one year after the receipt of the notification by the Government of the United States of America. After the expiration of this period of one year, the Agreement shall cease to be in force as regards the Contracting Party which denounces it, but shall continue in force for the remaining Contracting Parties.

3. Uppsägningen träder i kraft ett år efter det att Förenta staternas regering har mottagit notifikationen. Efter utgången av denna tidsfrist på ett år skall avtalet upphöra att gälla för den part som säger upp det, men det skall fortsätta att vara i kraft för de övriga parterna.

Article XX

Artikel XX

1. Subject to the provisions of paragraphs 2 and 3 of this Article, the present Agreement shall apply only to the metropolitan territory of a Contracting Party.

1. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2 och 3 i denna artikel skall avtalet tillämpas endast på en parts moderland.

2. Any State may, however, at the time of the deposit of its instrument of ratification or acccession or at any time thereafter, declare by notification given to the Government of the United States of America that the present Agreement shall extend (subject, if the State making the declaration considers it to be necessary, to the conclusion of a special agreement between that State and each of the sending States concerned), to all or any of the territories for whose international relations it is responsible in the North Atlantic Treaty area. The present Agreement shall then extend to the territory or territories named therein thirty days after the receipt by the Government of the United States of America of the notification, or thirty days after the conclusion of the special agreements if required, or when it has come into force under Article XVIII, whichever is the later.

2. Varje stat kan emellertid vid deponering av ratifikationsinstrumentet eller anslutningsinstrumentet, eller när som helst därefter genom notifikation som lämnas till Förenta staternas regering förklara att avtalet skall utsträckas (beroende på om den stat som gör förklaringen anser detta vara nödvändigt för slutande av ett särskilt avtal mellan den staten och var och en av de berörda sändande staterna) till alla eller något av de territorier för vars internationella förbindelser den staten är ansvarig i Nato-området. Detta avtal skall då utsträckas till det eller de territorier som nämns däri trettio dager efter det att Förenta staternas regering har mottagit notifikationen, eller trettio dagar efter slutande av erforderliga särskilda avtal eller när det har trätt i kraft enligt artikel XVIII, beroende på vilken tidpunkt som inträffar sist.

3. A State which has made a declaration under paragraph 2 of this Article excending the present Agreement to any territory for whose international relations it is responsible may denounce the Agreement separately in respect of that territory in accordance with the provisions of Article XIX.

3. En stat som har gjort en förklaring enligt punkt 2 i denna artikel som utsträcker detta avtal till att omfatta ett territorium för vars internationella förbindelser den är ansvarig kan säga upp avtalet uteslutande med avseende på detta territorium i enlighet med bestämmelserna i artikel XIX. In witness whereof the undersigned Plenipotentiaries have signed the present Agreement.

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta avtal. Done in London this nineteenth day of June, 1951, in the English and French languages,both texts being equally authoritative, in a single original which shall be deposited in the archives of the Government of the United States of America. The Government of the United States of America shall transmit cerified copies thereof to all the signatory and acceding States.

Som skedde i London den 19 juni 1951 på engelska och franska språken varvid båda texter är lika giltiga i ett original som skall deponeras i Förenta staternas regerings arkiv. Förenta staternas regering skall överlämna bestyrkta kopior av det till alla stater som undertecknar eller ansluter sig till avtalet.

Länsstyrelsens i Kalmar län skrivelse

Förslag till ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

I Kalmar län äger H. M. Konungen personligen Sollidens slott i Borgholms kommun. Den kungliga familjen vistas periodvis på slottet under sommarsäsongen. Besök av HMK förekommer även under andra årstider. I praktiken fungerar slottet som HMK:s residens under omkring en fjärdedel av året. Författningsmässigt torde emellertid slottet utgöra HMK:s privata bostad.

Enligt förarbetena till rubr lag räknas endast Stockholms Slott och Drottningholms slott till de kungliga residensen (prop 1989/90:54, sid 62). Endast statschefens residens och statsministerns bostad får av länsstyrelse med stöd 4 § 1 punkten i lagen förklaras som skyddsobjekt (förutom statliga förvaltningsbyggnader). Sollidens slott omfattas därför inte av den möjlighet till skydd som förklaring som skyddsobjekt innebär.

Länsstyrelsen utfärdade 1989 med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen i sin tidigare lydelse ett vitetssanktionerat tillträdesförbud avseende Solliden. Denna möjlighet finns inte längre. Dessutom har genom övergångsbestämmelse till ordningslagen (1993:1617) tidigare meddelade tillträdesförbud upphört att gälla. Den möjlighet som ges i 3 kap 11 § ordningslagen att meddela tillträdesförbud avser att skydda allmänheten från faror och är alltså inte användbar i förevarande sammanhang.

Sollidens slott omges av ett betydande inhägnat landområde som gränsar till Kalmarsund. Genom att parken är öppen dagtid för besökare och vissa närboende av hävd har rätt till passage under dagtid genom parken, anses slottet allmänt sett vara svårbevakat. Ibland görs gällande att delar av det inhägnade området ligger utanför den s k hemfridszonen och egentligen borde vara tillgängliga dygnet runt enligt allemansrätten. Det torde mot denna bakgrund ställa sig ytterst svårt att lagföra någon för t.ex. hemfridsbrott, tagande av olovlig väg eller liknande brott med stöd av motsvarande bestämmelser i brottsbalken. Det vore därför av säkerhetsmässigt värde om Sollidens slott kunde förklaras som skyddsobjekt av Länsstyrelsen enligt lagen om samhällsviktiga anläggningar. Det stora värdet med förklaringen som skyddsobjekt ligger dels i att det inte längre går att påstå att allemansrätt gäller, dels i den kraftfulla straffsanktionen som är kopplad till skyddsobjekten.

Förslag

Som ovan angetts kan Sollidens slott med stöd av nu gällande lagtext inte av Länsstyrelsen förklaras som skyddsobjekt. För detta krävs ett tillägg till lagtexten. Genom att i lagtexten efter "statschefens residens" lägga till orden "och Sollidens slott, Borgholms kommun," skulle det författningsmässiga hindret undanröjas.

Länsstyrelsen hemställer - efter samråd med företrädare för hovförvaltningen - att Regeringen snarast föreslår Riksdagen nyssnämnda tillägg till 4 § 1 punkten i lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar, så att Sollidens slott kan förklaras som skyddsobjekt i god tid före 1996 års sommarsäsong

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att det i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

7 b §

Om det vid besök i Sverige av

en främmande stats militära styrka inom ramen för internationellt samarbete, har begåtts brott av den främmande statens personal som hör till styrkan, får åtal för brottet väckas endast efter förordnande av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet

dels att i 1-3 §§ ordet "fredsbevarande" skall bytas ut mot

"fredsfrämjande",

dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Lag om utbildning för freds- bevarande verksamhet

Föreslagen lydelse

Lag om utbildning för freds- främjande verksamhet

4 §

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet, i Sverige medverkar i sådan utbildning för fredsfrämjande verksamhet som avses i denna lag, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med utbildningen och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos en sådan utländsk person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Som skyddsobjekt får förklaras

1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens

och

statsministerns bostad,

1. statliga förvaltningsbyggnader, statschefens residens och

bostäder samt statsministerns bostäder, 2. anläggningar och

områden till vilka staten har äganderätten eller nyttjanderätten och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,

3. anläggningar eller områden som används eller är avsedda för ledning av befolkningsskyddet och räddningstjänsten eller det civila försvaret i övrigt, för energiförsörjning, vattenförsörjning, rundradioförsörjning, radio- och telekommunikationer, transporter eller försvarsindustriella ändamål,

4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök, och

5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium.

4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök,

5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium, och

6. områden där en främmande stats militära styrka tillfälligt bedriver övningar när den här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 7 §

Främmande stats styrka och dess personal som deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred i enlighet med avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, åtnjuter immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i avtalet när det gäller import till och export från Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.;

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Tullfrihet gäller för varor som förtullas för främmande stats beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem eller dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Tullfrihet gäller också för varor som förtullas för en internationell organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och är berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller i förhållande till Sverige.

Vidare gäller tullfrihet enligt villkor i avtal som är giltigt i förhållande till Sverige för varor som förtullas för en främmande stats militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för samarbetet Partnerskap för fred eller för en person som är knuten till en sådan styrka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs att 70 och 71 §§räddningstjänstlagen (1986:1102) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

70 §

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet enligt

65 § skall staten i stället för den utländska personen ersätta

skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag.

Om en utländsk fysisk eller

juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet enligt

69 § skall staten i stället för den utländska personen ersätta

skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist i Sverige och som handlar för biståndsgivarens räkning för personskada och skada på utrustning eller material som används vid biståndsgivningen, om skadan har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatsen.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

71 §

Staten får kräva tillbaka ersättning som betalats enligt 66 § första stycket av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Staten får kräva tillbaka

ersättning som betalats enligt 70 § första stycket av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Om rätt till återkrav för ersättning som har betalats för atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45). Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 66 § eller enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant bistånd i den mån kostnaden jämte kommunens egna kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken enligt 37 §.

Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 70 § eller enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant bistånd i den mån kostnaden jämte kommunens egna kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken enligt 37 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan

Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 25 januari 1996 (Försvarsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för

fredsbevarande verksamhet,

3. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,

5. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.,

6. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Jan Nyrén.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

2 kap.

7 b §

Enligt den föreslagna paragrafen får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen, om brott har begåtts av personal tillhörande en främmande stats militära styrka som befinner sig på besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Paragrafen har tillkommit med sikte på det samarbete som avses ske med stöd av PFF-avtalet men blir enligt sin avfattning tillämplig även i andra fall då en främmande militär styrka befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Det förtjänar med anledning härav erinras att, om frågan inte som i PFF-avtalet är särskilt reglerad, personal tillhörande en främmande stats militära styrka enligt vissa uttalanden i den folkrättsliga litteraturen anses åtnjuta en på allmän folkrätt grundad immunitet gentemot straffrättsliga åtgärder från det mottagande landets sida, antingen generellt eller åtminstone för brott i tjänsten. Denna uppfattning är emellertid inte oomstridd. (Se till det anförda exempelvis Gihl, Huvuddragen av den allmänna folkrätten s. 160, DsJu 1984:6 s.

92 ff och SvJT 1985 s. 162.) I den mån immunitet kan anses föreligga gäller denna inte bara mot åtal utan också mot straffprocessuella åtgärder. Dessa frågor måste självfallet beaktas, om en tillämpning av paragrafen skulle aktualiseras.

Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1994:588 ) om utbildning för fredsbevarande verksamhet

4 §

Bestämmelserna i denna paragraf om svenska statens ersättningsskyldighet har sin motsvarighet i 70 § första stycket räddningstjänstlagen (1986:1102). I specialmotiveringen till den paragrafen (tidigare 66 §) angavs i prop. 1990/91:180 att uttrycket "utländsk...juridisk person" avses omfatta även den biståndsgivande staten, varför bestämmelsen innebär att svenska staten övertar även skadeståndsskyldighet som den utländska staten kan ha ådragit sig under räddningsinsatsen.

Lagrådet vill mot denna bakgrund endast understryka att den utländska staten även i förevarande paragraf bör inbegripas i uttrycket utländsk juridisk person. Detta medför bl.a. att reglerna i 3 kap. 1 § skadeståndslagen om skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna samt 4 kap. 1 § samma lag om arbetstagares skadeståndsansvar blir att beakta, om skada har vållats av personal hos den utländska styrkan.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Peterson

Regeringen beslutar proposition 1995/96:37 Rättslig reglering av samverkan för fred.