Prop. 1996/97:92

Enskilda vägar

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 februari 1997

Lena Hjelm­Wallén

Ines Uusmann

(Kommunikationsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) upphävs genom en särskild lag. Enligt förslaget kommer EVL inte att leva kvar övergångsvis utom i några få specifika undantagsfall. Vid in­ rättande och förvaltning av enskilda vägar blir därmed i fortsättningen enbart anläggningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) tillämpliga.

Reglerna i 3 kap. EVL beträffande områdesavgränsning, obligatorisk anslutning och bestämmande av andelstal med utgångspunkt i taxerings­ värdet får ingen motsvarighet i förslaget i propositionen. Länsstyrelsens nuvarande uppgifter att förordna om förrättningar m.m. får inte heller någon motsvarighet i förslaget.

Däremot föreslås vissa ändringar i AL för att göra tillämpningen smidigare. Under vissa förhållanden skall en fastighets andelstal kunna förändras utan att ny förrättning behöver ske. Lantmäterimyndigheten skall kunna förordna syssloman för att genomföra ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut. Samfällighetsförening föreslås kunna företräda del­ ägarna vid omprövningsförrättningar avseende frågor av enklare be­ skaffenhet om fastighets delaktighet i samfällighet eller ändring av andelstal. I samband med fastighetsbildningsförrättning skall en ny­ eller ombildad fastighet kunna anslutas till befintlig gemensamhetsanläggning. Vid användande av väg i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna föreslås fastighets­ ägaren bli skyldig att utge s.k. slitageersättning till föreningen. För att

tillgodose fastighets behov av väg skall i vissa fall en rättighet kunna upplåtas i stället för att man bildar en anläggning eller ansluter fastig­ heten till en befintlig anläggning. Rätt att använda befintlig väg föreslås också kunna upplåtas till förmån för samfällighetsförening.

Länsstyrelsens nuvarande ansvar för trafiksäkerhetsbestämmelserna för enskilda vägar föreslås överflyttas till statlig väghållningsmyndighet.

Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1998.

8 § Förordnande till främjande av trafiksäkerheten som meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall anses som förordnande enligt 57 § anläggningslagen (1973:1149).

9 § En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter ikraftträdandet av denna lag anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om för­ valtning av samfälligheter. Stadgar som fastställts för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad som sägs i 29 § nämnda lag får samfällig­ heten behålla den firma den har vid ikraftträdandet.

I fråga om vägsamfällighet enligt äldre lagstiftning som inte kan för­ värva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

10 § Förordnande av styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997.

Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om in­ förande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

dels att 7, 9 och 13–15 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Bestämmelserna i 35 och 3740 §§anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam­ hetsanläggningar än som avses i 8 § samt i fråga om förrättning

enligt 2 eller 4 kap. lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm­ melser.

Bestämmelserna i 35 och 3740 §§anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam­ hetsanläggningar än som avses i 8 §.

12 §

Bestämmelserna i 41–43 §§ an­ läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) eller lagen

(1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm­ melser. Med fastighets skyldighet

gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för sam­ fällighets gäld som åvilar fastig­ heten samt förmånsrätt som fast­ ställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Bestämmelserna i 41–43 §§ an­ läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller

annan åtgärd som där avses rör

fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken till­ kommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § an­ läggningslagen.

Vad som i 51 och 52 §§ anlägg­ ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

Vad som i 51 och 52 §§ anlägg­ ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt lagen om en­ skilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

19 §

På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 § kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen.

Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vägsam­

fällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller mot­ svarande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana företag enligt 3,

7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan för­ värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller mot­ svarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)

dels att 24, 33, 35, 45, 46, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 33 a, 42 a, 48 a,

48 b, 50 a och 56–62 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildningsmyn­ digheten meddela anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut anges

1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i

övrigt,

2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,

3. utrymme som upplåtes för anläggningen,

4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,

6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.

I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen delta­ gande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anlägg­ ningens utförande och drift.

I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen del­ tagande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anlägg­ ningens utförande och drift. Där­

vid får föreskrivas att styrelsen för en samfällighetsförening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas av att fastighetens användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsens beslut om ändring av andelstal skall tillämpas vid nästkommande uttaxering. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen ( 1973:1150 ) om för­ valtning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering.

Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbe­ slutet.

33 §

Har inom ett år efter det att Har inom ett år efter det att

ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till­ erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för­ fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be­ stämts i beslutet.

ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till­ erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet för­ fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be­ stämts i beslutet, såvida ej inom

samma tid eller den förlängda tid som beslutats enligt tredje stycket ansökan gjorts om förordnande av syssloman enligt vad som sägs i 33 a §. Har en ansökan om för­ ordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggnings­ beslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §.

33 a §

Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom tid som anges i an­ läggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid får lantmäterimyn­ digheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anlägg­ningsbeslutet. En sådan sysslo­man har de befogenheter som an­nars tillkommer delägarna

Lantmäterimyndigheten be­ slutar om ersättning till sysslo­ mannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta ej betalats inom tid som lantmäterimyndigheten bestämt,

får myndighetens beslut verk­ ställas enligt vad som sägs i ut­ sökningsbalken.

Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan om förordnande av syssloman, om ersättning till sysslomannen och om skyldighet att betala ersätt­ ningen får överklagas enligt vad som sägs i 15 kap. 2 § fastighets­ bildningslagen (1970:988) . Beslut som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft.

35 §

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet före­ skrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit.

Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kret­ sen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastig­ hets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller en­ skild synpunkt.

Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke på­ verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, be­ höver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen.

Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att delägarna för talan mot förrättningen.

Om befogenhet för styrelsen att i vissa fall besluta om ändring av andelstal m.m. finns föreskrifter i 24 § tredje stycket.

42 a §

Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild­

ningsförättning besluta att en ny­ bildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Be­ slutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fas­ tigheten och pröva frågan om er­ sättning enligt 37 §.

Vid prövning av frågor som avses i denna paragraf tillämpas 35 § fjärde stycket.

45 §

Uppgift om fördelning enligt 42 § eller om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördelningen

eller godkännandet vunnit laga

kraft.

Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a §

och om godkännande enligt 43 §

införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut

om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket skall snarast möjligt införas i fastighetsre­ gistret.

46 §

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge.

Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väg­ anordning.

48 a §

Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder an­ läggningen i väsentligt större omfattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att er­ sätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen.

Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen.

48 b §

38 § första stycket första me­ ningen skall inte tillämpas på gemensamhetsanläggning som avser vägar.

49 §

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastig­heten bygga väg över annan fastighet, om det icke medför

synnerligt men för sistnämnda fastighet.

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastig­heten att bygga väg över annan fastighet eller att använda

befintlig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning.

Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför syn­ nerligt men för den upplåtande – fastigheten eller för annan fastig­ het som har rätt att använda vägen

I fråga om ersättning för upp­ låtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 §.

I fråga om ersättning för upp­ låtelse av rätt att bygga väg til­ lämpas 13 §. Beträffande ersätt­ ning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket

50 a §

Om en gemensamhets­ anläggning förvaltas av en samfällighetsförening och det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen.

För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå efter

vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av väg­ banan som beräknas uppkomma genom vägens användande. Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång eller årligen i förskott.

53 §

Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam­ band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an­ sökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen­ samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam­ band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an­ sökan av ägaren av den fastighet

eller beträffande rättighet enligt 50 a § den samfällighetsförening

till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen­ samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig­ heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para­ grafer om ersättning för upplåtel­ sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 §.

Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig­ heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para­ grafer om ersättning för upplåtel­ sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser

rätt att bygga väg.

54 §

I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning.

I fråga om upplåtelse enligt 49 §

som avser rätt att bygga väg äger

32 och 33 §§ motsvarande til­ lämpning.

Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 §, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att er­

Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49, 50, 50 a, 51 eller 52 §, skall ersättningen er­ läggas inom tre månader efter det

sättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan be­ loppet för samma år betalats.

att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande til­ lämpning. Har ersättning enligt

49, 50, 50 a eller 51 § bestämts att

utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

56 §

Om träd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksä­ kerheten, får väghållningsmyn­ digheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas genom myndighetens försorg. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt, får väghållnings­ myndigheten besluta att åtgärden skall utföras av väghållaren. I samband med att beslut fattas kan väghållningsmyndigheten med­ delade föreskrifter som behövs.

Med väghållningsmyndighet av­ ses i denna lag den statliga väg­ hållningsmyndigheten enligt 6 § andra stycket väglagen (1971:948) .

57 §

Om det behövs för att tillgodo­ se trafiksäkerheten får väghåll­ ningsmyndigheten i fråga om en viss väg eller en del av en väg förordna att det inte utan myndig­ hetens tillstånd får

1. inom vägområdet eller högst tolv meter därifrån uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksä­ kerheten,

2. intill vägområdet sättas upp

ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen,

3. inom ett avstånd av högst 50 meter från vägområdet sättas upp skyltar eller därmed jämför­liga anordningar för reklam, pro­paganda eller liknande ändamål utomhus samt

4. vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mel­lan en enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggna­der, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan och ej heller be­ träffande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmelserna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upp­ lysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägen­heter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

I samband med att ett tillstånd lämnas kan väghållningsmyndig­ heten meddela de föreskrifter som behövs för trafiksäkerheten.

58 §

Om det inom område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 57 § finns en anordning som innebär fara för trafiken, får väghållningsmyndigheten före­ lägga den som svarar för anord­ ningen att ta bort den eller vidta åtgärder så att faran undanröjs.

Föreläggande får förenas med

vite eller med föreskrift att åt­ gärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges be­ kostnad.

Staten skall ersätta skador till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har av­ talats eller uppenbarligen förut­ satts att ersättning inte skall lämnas.

59 §

Vägras tillstånd till en sådan åt­gärd som avses i 57 § första stycket 1 eller 4 och medför detta att pågående markanvändning av­ sevärt försvåras, är fastighets­ ägaren och innehavare av nytt­ janderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider.

Vad som har avtalats eller upp­ enbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er­ sättning enligt 58 § eller enligt första stycket gäller även mot den som efter det att rätten till ersätt­ ning uppkom har förvärvat sak­ ägarens rätt till fastigheten eller anordningen.

60 §

Framställning om ersättning enligt 58 § tredje stycket eller 59 § första stycket görs hos väg­ hållningsmyndigheten.

I fråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och ut­ betalning av nedsatta belopp samt om gottgörelse till borgenär i vissa fall gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 66–69 §§ väg­ lagen ( 1971:948 ). Vad som i 66 och 69 §§ väglagen sägs om väg­

hållaren skall i stället avse staten.

61 §

Vidtas åtgärder som avses i 57 § utan tillstånd eller i strid mot meddelade föreskrifter får väg­ hållningsmyndigheten vid vite förelägga den som vidtagit åtgär­ den att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräck­ ning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av väghållningsmyndig­ heten och av en sådan nämnd som avses i 23 § första stycket. Be­ stämmelser om handräckning finns i lagen ( 1990:746 ) om be­ talningsföreläggande och hand­ räckning.

Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 §, skall kronofogdemyndigheten på begäran av väghållningsmyndig­ heten föranstalta om att åtgärden vidtas.

62 §

Länsstyrelsens och väghåll­ ningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvalt­ ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av väghållningsmyndig­ heten gäller omedelbart, såvida inte något annat förordnas i beslutet.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om för­ valtning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­ fälligheter skall 39 § ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering.

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller

i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket anläggningslagen (1973:1149) . Styrelsen skall genast underrätta fastighetsägaren om ett sådant beslut.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i plan­ och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

30 §

Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra all­ männa platser som kommunen är huvudman för. Denna underhålls­ skyldighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­ gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948).

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med en­ skilda väghållare finns bestäm­ melser i lagen (1939:608) om en­

skilda vägar och anläggnings­

lagen (1973:1149).

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med en­ skilda väghållare finns bestäm­ melser i anläggningslagen (1973:1149).

14 kap.

1 §

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat­ ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse ägande­ rätt, nyttjanderätt eller annan sär­ skild rätt.

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat­ ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet

som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva

med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighets­ ägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten som väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvärvet

skall avse äganderätt, nyttjanderätt

eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd­ ning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmel­ ser.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

33 §

Har jordägaren utgivit ersätt­ ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt

lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller anläggningslagen

(1973:1149), får jordägaren upp­ säga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrende­ avgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget full­ bordades.

Har jordägaren utgivit ersätt­ ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp­ sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 kap.

13 §

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att

rationalisera driften av präst­ lönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastighet

som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastig­

hetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen (1939:608)

om enskilda vägar, anlägg­

ningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlönefastighet skall belastas med.

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att

rationalisera driften av präst­ lönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastighet

som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastig­

hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlöne­ fastighet skall belastas med.

Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regeringen.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förteckning över remissinstanser

Följande remissinstanser har avgivit yttrande över betänkandet ENSKILDA VÄGAR (SOU 1996:46). Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt, Fastighetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, Fastighetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt, Vägverket, Boverket, Lantmäteriverket, Skogs­ styrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Lantmäte­ rimyndigheten i Älvsborgs län, Lantmäterimyndigheten i Värmlands län, Lantmäterimyndigheten i Gävleborgs län, Hallsbergs kommun, Halm­ stads kommun, Kalmars kommun, Kils kommun, Kungsbacka kommun, Norrtälje kommun, Ockelbo kommun, Orust kommun, Vellinge kom­ mun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Svenska Kommun­ förbundet, Riksförbundet för Enskild Väghållning, Lantbrukarnas Riks­ förbund, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Vägföreningen, Plan­ och Byggutredningen (M 1992:03), Läns­ styrelsen i Västmanlands län och Folkrörelserådet Låt hela Sverige leva.

Lagrådsremissens lagförslag

1. Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

Regeringen har följande förslag till lagtext

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla.

2 § Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm­ melser skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som vid ikraftträdandet hade del i samfälligheten.

3 § Om ett ärende avseende bildande av en vägförening eller omprövning av vad som tidigare bestämts beträffande denna är under behandling hos länsstyrelsen vid denna lags ikraftträdande, skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten.

4 § Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har avslu­ tats före ikraftträdandet av denna lag, om inte annat följer av 6 och 9 §§.

5 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har hänt senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller ut­ låtandet i den delen.

6 § Andelstal som har fastställts enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 § anläggnings­ lagen (1973:1149) eller överenskommelse träffas enligt 43 § nämnda lag. Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraft­ trädande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka andelstalen.

7 § Rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a § andra stycket anläggningslagen (1973:1149).

8 § Förordnande som meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall alltjämt gälla.

9 § Stadgar som fastställts för en vägsamfällighet eller vägförening bildad enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller enligt motsvarande äldre bestämmelser får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Samfälligheten får behålla den firma den har vid ikraftträdandet.

10 § Förordnande av styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande. _______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2. Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om för­ månsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997.

Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

dels att 7, 9 och 13–15 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Bestämmelserna i 35 och 3740 §§anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam­ hetsanläggningar än som avses i 8 § samt i fråga om förrättning

enligt 2 eller 4 kap. lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsvarande äldre be­ stämmelser.

Bestämmelserna i 35 och 3740 §§anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam­ hetsanläggningar än som avses i 8 §.

12 §

Bestämmelserna i 41–43 §§ an­ läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) eller lagen

(1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm­ melser. Med fastighets skyldighet

gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för sam­ fällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Bestämmelserna i 41–43 §§ an­ läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller

annan åtgärd som där avses rör

fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § an­ läggningslagen.

Vad som i 51 och 52 §§ anlägg­ ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

Vad som i 51 och 52 §§ anlägg­ ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

19 §

På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 § kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen.

Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vägsam­

fällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsva­ rande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana företag enligt 3,

7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan för­ värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller mot­ svarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

4. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)

dels att 33, 35, 38, 45, 46, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 24 a, 33 a, 42 a,

48 a, 50 a, 56 och 57 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 a §

Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsföre­ ning får besluta om ändring av an­

delstal på grund av att en fastighets användningssätt ändras stadig­ varande. Styrelsens beslut om änd­ ring av andelstal får tillämpas sedan det införts i fastighetsregist­ ret.

Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering.

33 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till­ erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för­ fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till­ erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet för­ fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida inte ansökan om

förordnande av syssloman gjorts inom samma tid enligt vad som sägs i 33 a §. Har en sådan an­ sökan avslagits, förfaller anlägg­ ningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för

genomförandet har gått ut.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggnings­ beslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §.

33 a §

Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som anges i anläggningsbeslutet eller i ett be­ slut om förlängd tid, får lantmäte­ rimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delägarna.

Lantmäterimyndigheten be­ slutar om ersättning till sysslo­ mannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta inte betalats inom den tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt utsöknings­ balken.

Beslut enligt denna paragraf får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988) .

35 §

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet före­ skrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit.

Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kret­ sen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastig­

hets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke på­ verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, be­ höver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen.

Om den nya förrättningen gäl­ ler fråga av enklare beskaffenhet om en fastighets delaktighet i samfällighet eller om ändring av en fastighets andelstal, och sam­ fälligheten förvaltas av en sam­ fällighetsförening, företräder föreningen de delägare som inte har begärt utträde eller vars an­

delstal inte föreslås ändrat.

38 §

Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkännas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han för­ lorar genom utträdet. Föreligger enligt samma paragraf underskott, skall han förpliktas utge ersättning för sin andel däri.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighets andelstal minskas.

Första stycket första meningen skall inte tillämpas på gemensam­ hetsanläggning som avser vägar.

42 a §

Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild­ ningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning.

Beslutar lantmäterimyndig­ heten om anslutning, skall myn­ digheten också bestämma an­

delstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 §.

Om gemensamhetsanlägg­ ningen förvaltas av en samfällig­ hetsförening, företräder före­ ningen delägarna vid förrätt­ ningen.

45 §

Uppgift om fördelning enligt 42 § eller om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördelningen

eller godkännandet vunnit laga

kraft.

Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a §

och om godkännande enligt 43 § införs i fastighetsregistret snarast

möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut

om ändring av andelstal enligt 24 a § skall snarast möjligt in­ föras i fastighetsregistret.

46 §

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge.

Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning.

48 a §

Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder an­ läggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att till samfällig­ heten utge skälig ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade använd­ ningen.

Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen.

49 §

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighetsbehov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet om det icke med­ för synnerligt men för sistnämnda fastighet.

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastighet att bygga väg över annan fastighet eller att använda befint­

lig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan

bildad anläggning.

Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastig­ het som har rätt att använda vägen.

I fråga om ersättning för upp­ låtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 §.

I fråga om ersättning för upp­ låtelse av rätt att bygga väg til­

lämpas 13 §. I fråga om ersätt­ ning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket.

50 a §

Om en gemensamhetsanlägg­ ning förvaltas av en samfällig­ hetsförening och det är av väsent­ lig betydelse för delägarfastig­ heterna att använda en väg som ingår i en annan gemensam­ hetsanläggning, får rätt att an­ vända vägen upplåtas till sam­ fällighetsföreningen. Detta gäller endast om en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen.

För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning betalas efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas upp­ komma genom vägens an­ vändande. Sådan ersättning skall bestämmas att betalas på en gång eller årligen i förskott.

53 §

Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam­ band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an­ sökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen­

Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam­ band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an­ sökan av ägaren av den fastighet

eller, beträffande rättighet enligt 50 a §, den samfällighetsförening

samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen­ samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig­ heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para­ grafer om ersättning för upplåtel­ sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 §.

Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig­ heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para­ grafer om ersättning för upplåtel­ sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser

rätt att bygga väg.

54 §

I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning.

I fråga om upplåtelse enligt 49 §

som avser rätt att bygga väg äger

32 och 33 §§ motsvarande til­ lämpning.

Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 §, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att er­ sättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan be­ loppet för samma år betalats.

Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 4952 §§ skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättnings­ beslutet vann laga kraft. Rättig­ heten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersätt­ ningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har er­ sättning enligt 49–51 §§ bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

56 §

Om det behövs för trafiksäker­ heten i fråga om en viss enskild väg eller del av väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61–62, 64–69 §§, och 72 § första – tredje styckena väglagen

( 1971:948 ) skall gälla i til­ lämpliga delar.

Vad som i 45 47 , 52 53 , 64 och 72 §§ väglagen (1971:948) sägs om länsstyrelsen skall i stället i tillämpliga delar avse väghållningsmyndigheten.

Vad som i 61 , 62 , 65 , 66 och 69 §§ väglagen (1971:948) sägs om väghållaren skall i stället avse staten.

57 §

Beslut som väghållningsmyn­ digheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvalt­ ningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av väghållningsmyndig­ heten gäller omedelbart, såvida inte något annat bestäms i be­ slutet.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvalt­ ning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­ fälligheter skall 39 § ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering.

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller

i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 a § anlägg­ ningslagen (1973:1149) . Styrelsen skall genast underrätta fastighets­ ägaren om ett sådant beslut.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

6. Förslag till lag om ändring i plan­ och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

30 §

Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra all­ männa platser som kommunen är huvudman för. Denna underhålls­ skyldighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­ gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948).

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i lagen (1939:608)

om enskilda vägar och

anläggningslagen (1973:1149).

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i anläggningslagen (1973:1149).

14 kap.

1 §

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat­ ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse ägande­ rätt, nyttjanderätt eller annan sär­ skild rätt.

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat­ ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet

som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva

med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighets­ ägaren begär det. Motsvarande

skyldighet gäller för staten eller kommunen som väghållare enligt väglagen (1971:948). Samfällig­ heten eller väghållaren får be­

stämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd­ ning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmel­ ser.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

7. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

33 §

Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt

lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller anläggningslagen

(1973:1149), får jordägaren upp­ säga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrende­ avgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget full­ bordades.

Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp­ sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

8. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 kap.

13 §

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att ra­ tionalisera driften av prästlöne­ fastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för­ värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastig­ hetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen (1939:608)

om enskilda vägar,

anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlönefastighet skall belastas med.

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av prästlönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för­ värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastig­ hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlöne­ fastighet skall belastas med.

Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regeringen.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997­01­29

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 16 januari 1997 (Kommunikations­ departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar,

2. lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa

fordringar enligt lagen om enskilda vägar,

3. lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen

(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

5. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

6. lag om ändring i plan­ och bygglagen (1987:10),

7. lag om ändring i jordabalken,

8. lag om ändring i kyrkolagen (1992:300).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sakari Alander.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

I remissen föreslås att lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997 och att enskilda vägar därefter skall kunna inrättas endast enligt anläggningslagen (1973:1149). När det gäller förvaltningen av enskilda vägar blir lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämplig.

Bestämmelser som har att göra med upphävandet av lagen om enskilda vägar har tagits in i en särskild lag. Förutom en föreskrift om att lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla innehåller den särskilda lagen en rad övergångsbestämmelser. Huvudprincipen är att anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter så långt möjligt skall tilläm­ pas även på vägföreningar och vägsamfälligheter som har kommit till stånd enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmel­ ser. På några punkter skall dock lagen om enskilda vägar gälla under en övergångstid. Vidare föreslås särskilda regler beträffande fall då ett ärende om bildande av vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men inte har blivit slutfört.

Lagrådet har inte något att erinra mot att lagen om enskilda vägar upp­ hävs och att frågor om inrättande och förvaltning av enskilda vägar i fort­ sättningen skall regleras uteslutande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. Den föreslagna övergångsregleringen för­ anleder emellertid åtskilliga invändningar.

Lagrådet har i och för sig haft begränsade möjligheter att analysera vilka övergångsproblem som kan tänkas uppkomma och att pröva vilka lösningar som bör väljas. Till svårigheterna bidrar det förhållandet att bestämmelserna i lagen om enskilda vägar inte bara är föråldrade utan också komplicerade och lagtekniskt svårtillgängliga.

Även med de reservationer som alltså måste göras anser Lagrådet att den föreslagna övergångsregleringen är mindre tillfredsställande. Mot bestämmelserna kan till en början invändas att de på flera punkter är oklara. Vid en jämförelse med vad som sägs i motiven kan det konstate­ ras att den avsedda innebörden av bestämmelserna inte alltid har kommit till uttryck i lagtexten. Enligt Lagrådets mening har regleringen också i vissa avseenden utformats på ett sätt som kan medföra praktiska svårig­ heter.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser Lagrådet att den före­ slagna lagen om upphävande av lagen om enskilda vägar bör omarbetas. Även när det gäller en del av de övriga lagförslagen, främst förslaget till lag om ändring i anläggningslagen, finns det skäl att vidta justeringar.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 §

I paragrafen sägs att lagen om enskilda vägar skall, med de begräns­ ningar som följer av upphävandelagen, upphöra att gälla. Vid vilken tid­ punkt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla anges inte i para­ grafen. Tidpunkten framgår i stället av en ikraftträdandebestämmelse, där det sägs att upphävandelagen träder i kraft den 1 januari 1998.

Enligt Lagrådets mening är det lagtekniskt bättre att direkt i 1 § ange att lagen om enskilda vägar upphör att gälla vid utgången av år 1997. Upphävandelagen behöver då inte förses med någon särskild ikraft­ trädandebestämmelse. I lagrådsremissen har en sådan teknik valts be­ träffande ett annat av de remitterade lagförslagen, nämligen förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa ford­ ringar enligt lagen om enskilda vägar.

I de följande paragraferna i förslaget till lag om upphävande av lagen om enskilda vägar används på åtskilliga ställen uttryck som "vid ikraft­ trädandet". Som en följd av vad Lagrådet nyss har föreslagit bör detta och liknande uttryck ersättas med uttrycket "vid utgången av år 1997".

2 och 6 §§

I 2 § föreskrivs bl.a. att vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen om enskilda vägar eller mot­ svararande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanlägg­ ning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen.

Bestämmelserna i 6 § kan ses som en modifiering av vad som sägs i 2 §. Enligt 6 § skall andelstal som har fastställts enligt lagen om enskilda vägar tillämpas till dess andelstalen omprövas enligt 35 § anläggnings­ lagen eller överenskommelse träffas enligt 43 § samma lag. Det före­ skrivs vidare i 6 § att om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte har skett eller överenskommelse inte har träffats inom fem år från ikraftträdandet av upphävandelagen, så skall ändringar i taxe­ ringsvärdet inte därefter påverka andelstalen.

När det gäller 2 § har Lagrådet inte någon invändning mot den princip som har kommit till uttryck där. Lagtexten bör emellertid anpassas bättre till den terminologi som förekommer i lagen om enskilda vägar och i anläggningslagen. Det bör sålunda anges att vägar och andra anlägg­ ningar som "omfattas av en samfällighets väghållning" enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses "utgöra" en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggnings­ lagen.

Enligt 76 § lagen om enskilda vägar skall de fastigheter som ingår i en vägförening i princip bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. Under vissa angivna förutsättningar kan emellertid en annan grund för delaktigheten fast­ ställas. Vidare kan för en fastighet bestämmas ett visst lägre eller högre andelstal än som skulle följa av den allmänna grunden för delaktigheten.

6 § i den föreslagna upphävandelagen får tolkas så att de nu berörda bestämmelserna i lagen om enskilda vägar skall fortsätta att gälla under en övergångstid beträffande vägföreningar som har bildats enligt den lagen. Om det emellertid uppstår anledning att ompröva vad som har be­ stämts om kostnadsfördelningen, skall bestämmelserna i anläggnings­ lagen tillämpas. Enligt den lagen kan nya andelstal fastställas antingen vid en förrättning (35 §) eller efter överenskommelse (43 §). Vid be­ stämmande av andelstal enligt anläggningslagen är det inte fastigheternas taxeringsvärden som i första hand skall vara avgörande utan andelstalen skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av gemensamhetsanläggningen (15 §).

Som framgår av 6 § i upphävandelagen skall principerna för bestäm­ mande av andelstal enligt lagen om enskilda vägar inte gälla längre än till dess fem år har gått från det att lagen har upphört att gälla, dvs. till den 1 januari 2003. Det innebär att det måste göras en omprövning enligt an­ läggningslagen som har verkan senast från den tidpunkten.

Enligt Lagrådets mening bör bestämmelserna i 6 § formuleras om, så att innebörden framgår klarare. Med hänsyn till att bestämmelserna utgör ett undantag från huvudregeln i 2 § bör de lämpligen tas in som ett andra stycke i den paragrafen.

3 och 4 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser för sådana fall då ett ärende som avser bildande av en vägförening eller omprövning av vad som har be­ stämts beträffande en vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men inte hunnit slutföras vid den tidpunkten. I 3 § behandlas den situationen att ett ärende är under behandling hos läns­ styrelsen, medan 4 § reglerar fall då en förrättning enligt lagen om enskilda vägar har avslutats före lagens upphävande.

Enligt lagrådets uppfattning finns det anledning att till en början skilja ut sådana fall då ett ärende om bildande av en vägförening har blivit an­ hängigt hos länsstyrelsen enligt 78 § första stycket lagen om enskilda vägar, t.ex. genom att en fastighetsägare har begärt att en vägförening skall komma till stånd, men ärendet inte har avancerat så långt att läns­ styrelsen har förordnat förrättningsman. I sådana fall får det anses lämp­ ligt att tillämpa en sådan ordning som har anvisats i 3 § i upphävande­ lagen. Det bör sålunda, i och med att lagen om enskilda vägar upphör att gälla, åligga länsstyrelsen att överlämna ärendet till lantmäterimyndig­ heten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen.

Enligt det remitterade förslaget är avsikten att samma ordning skall tillämpas när en förrättning för bildande av vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har hunnit avslutas. I och med att ärendet, så länge förrättning pågår, kan sägas vara under behandling hos länsstyrelsen är den föreslagna 3 § tillämplig.

Enligt Lagrådets åsikt kan det på denna punkt resas flera invändningar mot det remitterade förslaget. För det första kan det uppstå tvekan om när en förrättning är att anse som avslutad (se härom 80–83 §§ lagen om enskilda vägar). Viktigare är att det i många fall måste vara opraktiskt att, när en förrättning har inletts, låta lantmäterimyndigheten ta över ärendet för vidare behandling enligt anläggningslagen. I princip måste då den inledda förrättningen avbrytas och en ny förrättning i enlighet med an­ läggningslagens regler sättas i gång. Eventuellt kan då en ny förrätt­ ningsman behöva ta över arbetet. Om så blir fallet, uppstår frågan hur den tidigare förrättningsmannen skall ersättas för sitt arbete och vem som skall stå för ersättningen. Bestämmelser om ersättning till förrättnings­ man finns i 78 § femte och sjätte styckena lagen om enskilda vägar, och det skulle i och för sig kunna föreskrivas att dessa bestämmelser gäller även efter upphävandet av den lagen. Bestämmelserna skulle emellertid behöva justeras för att passa i den uppkomna situationen.

En bättre ordning är enligt Lagrådets mening att, så snart en förrätt­ ningsman har förordnats, låta förrättningen slutföras med tillämpning av de hittillsvarande bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Det blir alltså fråga om att tillämpa en ordning motsvarande den som har anvisats i 4 § i upphävandelagen. Även om den paragrafen har fått en utformning som inte är helt klar, skall den enligt författningskommentaren förstås så, att om en förrättning har avslutats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har vunnit laga kraft, så skall bestämmelserna i lagen om enskilda vägar fortfarande tillämpas. Till dessa bestämmelser hör enligt författningskommentaren 81–84 §§ samt bestämmelserna i 86 § om behandlingen av ersättningsfrågor.

Lagrådet förordar alltså att det i 3 § i upphävandelagen tas in en be­ stämmelse som innebär att, om ett ärende som avser bildande av väg­ förening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före upphävandet av lagen om enskilda vägar men förrättningsman då inte har förordnats, så skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen.

I ett andra stycke i samma paragraf bör föreskrivas att, om förrätt­ ningsman har förordnats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men en vägförening då inte har bildats, så skall den vidare handlägg­ ningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar.

Enligt 3 § i förslaget till upphävandelag skall bestämmelsen om över­ lämnande till lantmäterimyndigheten gälla även i fall då det vid upp­ hävandet av lagen om enskilda vägar finns ett ärende hos länsstyrelsen som gäller omprövning av vad som tidigare har bestämts beträffande en vägförening (se härom 85 § lagen om enskilda vägar). På motsvarande sätt torde 4 § avses bli tillämplig i fall då omprövningsfrågan har handlagts vid en förrättning och förrättningen har avslutats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har vunnit laga kraft.

Enligt Lagrådets mening bör hanteringen av pågående omprövnings­ ärenden regleras i en särskild paragraf, 4 §. I sak bör samma ordning gälla som när det är fråga om ett ärende som avser bildande av en vägförening. Om alltså omprövningsärendet är anhängigt hos länsstyrelsen utan att en förrättningsman har förordnats, bör länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen. Om däremot förrättningsman har förordnats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men omprövningsärendet då inte har slutförts, bör den vidare handläggningen ske med tillämpning av lagen om enskilda vägar.

Regelsystemet i lagen om enskilda vägar innebär att ersättning för markupplåtelse och annat intrång inte fastställs förrän vägföreningen har bildats. Bestämmelser härom finns i 75 och 86 §§. Enligt vad som har

upplysts vid lagrådsföredragningen (jfr författningskommentaren under 4 §) är avsikten att dessa bestämmelser skall fortsätta att tillämpas efter upphävandet av lagen om enskilda vägar dels beträffande sådana väg­ föreningar som har hunnit bildas före upphävandet utan att ersättnings­ frågorna då har blivit slutligt avgjorda, dels beträffande vägföreningar som bildas efter upphävandet av lagen om enskilda vägar med tillämp­ ning av bestämmelserna i den lagen (fall som enligt Lagrådets förslag skall regleras i 3 § andra stycket i upphävandelagen). Lagrådet anser att uttryckliga regler om vad som nu har sagts bör tas in i upphävandelagen. Reglerna bör lämpligen bilda en ny 5 §.

5 §

I remissförslaget behandlar denna paragraf fall då det i ett utlåtande enligt 80 § lagen om enskilda vägar har bestämts att en väg skall an­ läggas eller övertas till väghållning men detta inte har hänt senast fem år från ikraftträdandet av upphävandelagen. Utlåtandet skall då vara för­ fallet i den berörda delen.

Lagrådet har i sak inte någon invändning mot paragrafen. I lagtexten bör emellertid, som förutsättning för att utlåtandet skall förfalla, anges att anläggningen av vägen eller övertagandet av väghållningen inte har skett senast vid utgången av år 2002.

Som följd av vad Lagrådet tidigare har föreslagit bör den nu diskute­ rade bestämmelsen bilda en 6 §.

7 §

I paragrafen sägs att rätt att använda väg enligt 77 § lagen om enskilda vägar fortfarande skall gälla och att 50 a § andra stycket anläggnings­ lagen skall tillämpas i fråga om ersättningen.

Lagrådet anser att paragrafens bestämmelser bör formuleras om, så att lagtexten blir tydligare och enklare. Det kan lämpligen föreskrivas att, om en fastighet före utgången av år 1997 har fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen om enskilda vägar, så skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen. Detta lagrum skall enligt remissförslaget byggas ut, så att det kommer att inne­ hålla en bestämmelse om upplåtelse av rätt för en fastighet att använda befintlig väg. Lagrådet återkommer till denna bestämmelse i det följande.

Enligt vad som sägs i 49 § tredje stycket anläggningslagen i det remitterade förslaget skall 50 a § andra stycket tillämpas i fråga om er­ sättning för upplåtelse av rätt att använda väg. Det innebär att, om det i 7 § upphävandelagen görs en hänvisning till 49 § första stycket anlägg­ ningslagen i enlighet med vad Lagrådet nyss har förordat, så behöver 7 § inte innehålla någon bestämmelse i fråga om ersättning.

8 §

Enligt denna paragraf skall ett förordnande som meddelats enligt 100 § lagen om enskilda vägar alltjämt gälla.

Enligt Lagrådets mening leder den föreslagna utformningen av lag­ texten till att det är oklart om och på vilket sätt ett meddelat förordnande kan ändras eller upphävas. Ett beslut om ändring eller upphävande kan inte grundas på den upphävda lagen om enskilda vägar. I det utrednings­ förslag som ligger till grund för lagförslaget (SOU 1996:46) har bestäm­ melsen (8 §) utformats på annat sätt. Lagrådet förordar att bestämmelsen utformas efter modell av utredningsförslaget. Det bör anges att det äldre förordnandet skall anses som ett förordnande "med motsvarande inne­ håll" enligt 56 § anläggningslagen.

9 §

I paragrafen har tagits in vissa bestämmelser om stadgar och firma be­ träffande vägsamfälligheter och vägföreningar som har bildats enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. I linje med vad som har föreslagits i det betänkande som ligger till grund för remissförslaget (SOU 1996:46 s. 16) bör paragrafen inledas med en be­ stämmelse om att en vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som utgör en juridisk person skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Därefter bör följa de bestämmelser om stadgar och firma som finns i det remitterade lagförslaget.

I fråga om vägsamfälligheter som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte är att anse som juridiska personer (se SOU 1996:46 s. 154) bör i ett andra stycke i förevarande paragraf föreskrivas att bestämmel­ serna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning om samfälligheter skall gälla.

10 §

I paragrafen har tagits in en föreskrift om att förordnande av styrelse­ ledamot enligt 88 § femte stycket lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter ikraftträdandet av upphävandelagen. Av författningskommentaren framgår att paragrafen tar sikte endast på sådana styrelseledamöter som har utsetts av länsstyrelsen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Vidare bör para­ grafen utformas positivt som en föreskrift om att styrelseledamoten kvar­ står i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997.

_______________ Lagrådets förslag till lagtext, såvitt gäller lagen om upphävande av lagen om enskilda vägar, framgår i dess helhet av en bilaga till lagråds­ yttrandet.

Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen och förslaget till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter

Enligt 24 a § anläggningslagen införs en möjlighet att anpassa de an­ delstal som gäller för de i en gemensamhetsanläggning ingående fastig­ heterna efter ändrade förhållanden utan att någon omprövningsförrättning behöver hållas. En grundläggande förutsättning är enligt författnings­ kommentaren att lantmäterimyndigheten redan i anläggningsbeslutet har föreskrivit hur ändrade förhållanden i en fastighets användningssätt skall påverka andelstalet. En annan förutsättning är att de ändrade förhållan­ dena är av stadigvarande natur. I anläggningsbeslutet kan lantmäte­ rimyndigheten uppdra åt styrelsen för en samfällighetsförening att be­ sluta om ändrade andelstal. I 24 a § första stycket föreskrivs vidare att styrelsens beslut får tillämpas först sedan det införts i fastighetsregistret.

Som följd av förslaget i 24 a § anläggningslagen föreslås i remissen vissa ändringar dels i 39 § lagen om förvaltning av samfälligheter, dels i

45 § anläggningslagen. I 39 § lagen om förvaltning av samfälligheter

föreslås att styrelsen för samfälligheten genast skall anmäla ett beslut angående ändring av andelstal för registrering samt att styrelsen genast skall underrätta berörd fastighetsägare om beslutet. I 45 § anläggnings­ lagen föreslås att uppgift om beslutet snarast möjligt skall införas i fas­ tighetsregistret.

Enligt Lagrådets mening är den föreslagna regleringen onödigt splitt­ rad och svåröverskådlig. Tillämpningen av bestämmelserna underlättas om dessa koncentreras till ett lagrum. Lagrådet föreslår att 24 a § anlägg­ ningslagen byggs ut och ges följande lydelse:

"Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsförening får besluta om ändring av andelstal på grund av att en fastighets användningssätt ändras stadigvarande.

Styrelsen skall genast underrätta berörd fastighetsägare om beslut enligt första stycket. Styrelsen skall vidare snarast möjligt anmäla beslutet för införing i fastig­ hetsregistret. Beslutet får tillämpas först sedan sådan införing har skett.

Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är miss­ nöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering."

Som följd av vad Lagrådet sålunda förordat kan det i lagrådsremissen intagna förslaget till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfällig­ heter – som endast avser 39 § – i sin helhet utgå och 45 § anläggnings­ lagen efter vissa språkliga förtydliganden formuleras enligt följande:

"Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om god­ kännande enligt 43 § skall införas i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördel­ ningen, anslutningen eller godkännandet har vunnit laga kraft."

I 33 a § första stycket anläggningslagen ges lantmäterimyndigheten möjlighet att under vissa angivna förutsättningar på ansökan förordna en

syssloman för att verkställa ett anläggningsbeslut. Har ett sådant förord­ nande meddelats och beslutet därom vunnit laga kraft, följer av 33 § i dess i remissen föreslagna lydelse att anläggningsbeslutet oavsett hur länge verkställigheten drar ut på tiden inte blir förfallet. Någon närmare motivering till sistnämnda ordning redovisas inte i remissprotokollet. Anledningen till förslaget torde emellertid vara att det kan förutsättas att varje ärende där en syssloman förordnas kommer att leda till att den aktuella anläggningen genomförs utan onödigt dröjsmål.

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas huruvida det är lämpligt att helt avhända lantmäterimyndigheten möjlighet att påverka den tid som sysslomannens arbete rimligen bör få ta. Lagrådet förordar att för­ ordnandet för sysslomannen kombineras med angivande av den tid som sysslomannen har till sitt förfogande för genomförande av uppdraget. Om särskilda skäl föranleder det, bör en sådan tid genom ett senare be­ slut av lantmäterimyndigheten kunna förlängas.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att det i 33 a § efter första stycket förs in ett nytt stycke av följande lydelse: "I förordnandet för sysslomannen skall lantmäterimyndigheten ange den tid inom vilken sysslomannen skall ha genomfört anläggningsbeslutet. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av denna tid."

I 33 a § sista stycket anläggningslagen föreslås att beslut enligt para­ grafen får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 2 § fastighetsbild­ ningslagen (1970:988). Bestämmelsen tar enligt författningskommen­ taren sikte på beslut att förordna eller inte förordna en syssloman, på valet av syssloman samt på ersättning till syssloman och skyldighet att betala ersättningen. Bestämmelsen har enligt Lagrådets mening en bättre placering i 30 § anläggningslagen, som innehåller liknande regler om överklagande av beslut. Lagrådet föreslår att sista stycket i 33 a § utgår och att 30 § tredje stycket får följande lydelse:

"Mot lantmäterimyndighetens beslut enligt 4 § andra stycket och 33 a § denna lag föres talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § fastighetsbildninglagen."

Med denna skrivning blir det möjligt att klaga också på ett beslut av lantmäterimyndigheten angående sysslomannens uppdragstid.

I 38 § anläggningslagen har gjorts en ändring som går ut på att bestämmelsen i 39 § anläggningslagen – enligt vilken ägare av fastighet som utträder ur bestående samfällighet skall tillerkännas ersättning för andel i beräknat överskott – inte skall tillämpas på gemensamhetsan­ läggningar som avser vägar. Lagtekniskt framgår detta genom ett nytt tredje stycke i 38 §. Denna paragraf vinner i klarhet, om regleringen i stället sker genom ett tillägg till första stycket. Lagrådet föreslår att det föreslagna tredje stycket utgår och att första stycket formuleras enligt följande:

"Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkännas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han förlorar genom utträdet. Detta gäller dock inte i fråga om gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Föreligger enligt 39 § underskott, skall ägaren förpliktas utge ersättning för sin andel däri."

49 § anläggningslagen har i remissförslaget kompletterats med be­

stämmelser om upplåtelse av rätt att använda befintlig väg. För att sådan upplåtelse skall få ske krävs bl.a. att upplåtelsen av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fas­ tigheten till en redan bildad anläggning.

Av författningskommentaren framgår att den nyss angivna förutsätt­ ningen också skall gälla som ett villkor för upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet. Detta bör framgå av lagtexten. Första stycket andra meningen i förevarande paragraf bör således inledas med orden: "Upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg...".

Enligt den föreslagna lydelsen av 56 § anläggningslagen skall statlig väghållningsmyndighet, om det behövs för trafiksäkerheten, ha rätt att förordna att vissa angivna bestämmelser i väglagen skall gälla i fråga om en viss enskild väg eller del av väg. Trafiksäkerhetsbestämmelser finns för närvarande i 5 kap. lagen om enskilda vägar.

Till de bestämmelser i väglagen som genom förordnande av statlig väghållningsmyndighet kan göras tillämpliga på en enskild väg eller del av väg hör 61 och 62 §§. Dessa bestämmelser avser fall då trafiksäker­ hetsbestämmelser avsevärt försvårar pågående markanvändning och de innebär att väghållaren är skyldig att utge ersättning till en skadelidande (61 §) eller att lösa visst markområde (62 §). När det gäller enskilda vägar finns ersättningsbestämmelser i 102 § lagen om enskilda vägar. Dessa bestämmelser omfattar dock inte någon skyldighet att lösa in markområden. Av remissprotokollet kan inte utläsas att avsikten är att nu införa en sådan lösenskyldighet (jfr avsnitt 12.5). Hänvisningen i 56 § första och tredje styckena anläggningslagen till 62 § väglagen bör därför utgå.

I första stycket i 56 § anläggningslagen finns en hänvisning till 72 § första–tredje styckena väglagen. I 72 § fjärde stycket anges att polismyn­ digheten skall lämna väghållningsmyndigheten det biträde som behövs för att åtgärder enligt bl.a. 43, 45 eller 53 § väglagen skall kunna vidtas. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om inte detta borde gälla även då det är fråga om en enskild väg. Hänvisningen till 72 § väglagen skall i så fall avse hela paragrafen.

Enligt det föreslagna 56 § tredje stycket anläggningslagen skall vad som sägs om väghållaren i 61, 62, 65, 66 och 69 §§väglagen i stället

avse staten. Lagrådet har ovan föreslagit att hänvisningen till 62 § skall utgå. I 65 § föreskrivs att vad som har avtalats eller uppenbarligen förut­ satts mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58, 61 eller 63 § väglagen gäller även mot den som har förvärvat sakägarens rätt. En motsvarighet till 65 § väglagen finns för närvarande i 102 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, men här avses endast sådan ersättning som kan utgå enligt den lagen, dvs. ersättning enligt 102 § första stycket för avsevärt försvårad pågående markanvändning. Genom hänvisningen till 55, 58 och 63 §§väglagen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta också in­ trångsersättning m.m. (55 §), ersättning för kostnader för utfart m.m. (58 §) och skador till följd av att väghållaren förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg m.m. (63 §). Om avsikten inte är att åstadkomma en sådan utvidgning, bör 56 § tredje stycket anläggningslagen utformas på annat sätt.

56 § tredje stycket synes vidare böra kompletteras med en hänvisning till 63 § andra stycket väglagen, såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 § samma lag.

Lagrådet förordar att 56 § ges följande lydelse:

"Om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 4547, 5153, 61, 6469 och 72 §§väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar.

Vad som i 4547, 52, 53, 64 och 72 §§väglagen sägs om länsstyrelsen skall i stället avse väghållningsmyndigheten.

Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stället avse staten."

2.7 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Bestämmelsen i 9 kap. 33 § jordabalken i nuvarande lydelse före­ skriver bl.a. att en jordägare som utgivit ersättning för byggande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar eller enligt anläggningslagen har rätt att säga upp ett arrendeavtal, om arrendatorn inte medger skälig höjning av arrendeavgiften. Den föreslagna ändringen av paragrafen innebär att denna rätt upphävs, såvitt gäller byggande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 utan några övergångsbestämmelser.

Det torde kunna förekomma att en jordägare har utgivit ersättning för byggande av en enskild väg enligt lagen om enskilda vägar men inte före utgången av år 1997 nått någon överenskommelse med arrendatorn om en höjning av arrendeavgiften. Utan övergångsbestämmelser synes jord­

ägaren i det fallet inte ha rätt att efter utgången av år 1997 säga upp avtalet. Lagrådet anser att en sådan möjlighet bör finnas och föreslår att lagen om ändring i jordabalken förses med en övergångsbestämmelse av följande lydelse:

"9 kap. 33 § i dess äldre lydelse skall fortfarande gälla i fall då en jordägare har utgivit ersättning för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:698) om enskilda vägar."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Bilaga

Förslag till Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 §

Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid utgången av år 1997.

2 §

Vägar och andra anläggningar som omfattas av en samfällighets väg­ hållning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra en gemensamhetsanläggning bil­ dad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid ut­ gången av år 1997.

I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock be­ stämmelserna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsan­ läggningen har fastställts enligt anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med verkan senast från och med den 1 januari 2003.

3 §

Om ett ärende som avser bildande av vägförening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyn­ digheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149).

Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förord­ nats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av be­ stämmelserna i lagen om enskilda vägar.

4 §

Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § (1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149).

Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förord­ nats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har slutförts, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmel­ serna i lagen om enskilda vägar.

5 §

Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall ersättningsfrågorna avgöras med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildas efter utgången av år 1997.

6 §

Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år 2002, förfaller utlåtandet i den delen.

7 §

Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149).

8 §

Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall efter utgången av 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § anläggningslagen (1973:1149).

9 §

En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som har fastställts för samfälligheten eller föreningen får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Samfälligheten eller föreningen får behålla den firma den har vid utgången av år 1997.

I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997 bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning av samfällligheter.

10 §

Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997.

Kommunikationsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm­Wallén, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Uusmann

_________________

Regeringen beslutar proposition 1996/97:92 Enskilda vägar