Prop. 1997/98:45

Miljöbalk

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 december 1997

Göran Persson

Anna Lindh

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny balk, miljöbalken, införs. Miljölagstiftningen har under de senaste decennierna med tiden blivit allt mer svåröverskådlig och någon gång motstridig. En samordning har därför under flera år setts som en angelägen lagstiftningsuppgift. Det behövs emellertid inte endast en samordning. För att skapa ett ekologiskt hållbart industrisamhälle krävs det också en skärpt och breddad lagstiftning som gör det möjligt att förena social och ekonomisk utveckling med ett effektivt skydd för miljön. Förslaget till miljöbalk skall därför ses som en både samordnad, skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar utveckling.

Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling och att tillförsäkra levande och kommande generationer en hälsosam och god livsmiljö. Människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar. I balken ges därför regler till skydd för människors hälsa och miljön, värdefulla natur- och kulturmiljöer och den biologiska mångfalden. Vidare ges regler som skall trygga en god hushållning med mark- och vattenresurserna. Återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med råvaror, material samt med energi främjas så att ett kretsloppsanpassat samhälle uppnås. Grundläggande internationella miljöprinciper görs rättsligt bindande. Balkens regler skall tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten.

I miljöbalken sammansmälts bestämmelserna i centrala miljö- och resurslagar som miljöskyddslagen, naturvårdslagen, naturresurslagen, vattenlagen, lagen om kemiska produkter, renhållningslagen och hälso-

skyddslagen samt åtta andra lagar till en sammanhållen och bred miljö- och resurslagstiftning. Därmed kommer balken att reglera bl.a. landets mark- och vattenresurser och särskilt olika former av vattenverksamheter, t.ex. byggande i vatten och vattenreglering. Därmed kommer kravet på miljöhänsyn att strykas under.

Miljöbalken innehåller ett kapitel med rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler. Dessa skall gälla för all verksamhet och alla åtgärder enligt balken. De innebär bl.a. att alla försiktighetsmått som behövs skall vidtas så fort det finns en risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Regeringen bemyndigas att föreskriva om miljökvalitetsnormer för geografiska områden. Skärpta och utökade krav på miljökonsekvensbeskrivningar införs. Vid prövningen av olägenheter från kärntekniska anläggningar enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet skall också en prövning av den joniserande strålningen ske. Regleringen rörande biotekniska organismer samordnas med regleringen beträffande kemiska produkter. Bestämmelser om skydd av områden och arter för att bevara den biologiska mångfalden samlas och förtydligas, bl.a. för att underlätta genomförandet av EG-rättens naturvårdsdirektiv. En ny skyddsform införs med namnet kulturreservat. Strandskyddets syfte att tillvarata livsvillkoren för djur- och växtarter regleras tydligare. Områden som inte uppfyller miljökvalitetsnormer kan förklaras som miljöskyddsområden.

Miljöbalkens generella regler för verksamheter skall gälla även för verksamhet som organiserar friluftsliv. Det innebär bl.a. att organisatören skall förebygga att deltagare orsakar skada. Vidare kan anmälningsplikt föreskrivas för verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras kommersiellt med utnyttjande av allemansrätten.

Prövningsplikten för täkter av t.ex. grus och sand utökas genom att husbehovstäkter kan underställas prövningsplikt. Miljöskydds-, naturvårds- och hushållningsaspekterna samordnas vid prövning av täkttillstånd.

Regeringens tillåtlighetsprövning av större miljöpåverkande anläggningar framhävs. Regeringen skall pröva tillåtligheten av bl.a. stora anläggningar som starkt påverkar miljön, däribland större trafikanläggningar. Vidare skall regionala miljödomstolar inrättas.

Länsstyrelsen ingår också i prövningskedjan. Detta innebär att ett samordnat och enhetligt prövningsförfarande skapas. En Miljööverdomstol skall knytas till Svea hovrätt. Koncessionsnämnden för miljöskydd och vattendomstolarna föreslås upphöra.

Verksamhetsutövare skall i större omfattning och solidariskt ansvara för efterbehandling av förorenade områden. Även fastighetsägarnas efterbehandlingsansvar skärps. Kvalificerat förorenade områden kan förklaras som miljöriskområden.

Tillsynsmyndigheternas ansvar klargörs och understryks. De centrala myndigheternas och länsstyrelsens ledande, utvecklande och informerande roller förstärks medan kommunen i större utsträckning får ansvar för den operativa tillsynen.

Miljösanktionsavgifter införs i balken. Tillsynsmyndigheterna skall påföra näringsidkare sanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler och meddelade villkor.

Straffbestämmelserna från de lagar som ersätts av miljöbalken samlas och samordnas i ett kapitel. Brottsbalkens bestämmelser om miljöbrott förs över till miljöbalken. Straffen skärps för vissa typer av brott.

Ideella miljöorganisationer som bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år och som har lägst 2 000 medlemmar ges rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken.

Ersättning skall betalas när mark tas i anspråk eller pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Ersättning skall dock inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen.

Miljöskadeförsäkringssystemet utvidgas med en saneringsförsäkring som skall täcka efterbehandlingsfall i de fall den ansvarige inte kan betala.

Förslaget till miljöbalk utgör den första etappen i fyra s.k. balksteg, som rymmer närmare hundratalet lagar och förordningar med några tusen paragrafer inkl. information och utbildning. Arbetet fortsätter parallellt med steg två, följdlagstiftning. I steg tre planeras förslag till förordningar. Information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter finns i det fjärde balksteget. Arbetet bedrivs i syfte att huvuddelen och helheten i förekommande fall skall kunna träda i kraft den 1 januari 1999.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. miljöbalk,

2. lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

3. lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning,

4. lag om införande av miljöbalken,

5. lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

6. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

7. lag om ändring i brottsbalken.

2. Lagtext

Hänvisningar till S2

2.1. Förslag till miljöbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter jordabalken införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och ellagen (1997:857).

3 § I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).

4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och

Finland.

5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk, dock inte inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag.

6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.

I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.

Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

4 § För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.

För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

7 § Kraven på hänsyn enligt 2–6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret, skall även detta förhållande beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

8 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om det finns särskilda skäl.

En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.

Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.

Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen.

3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.

Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5–8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i 4 kap.

4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet

1 § De områden som anges i 2–7 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2–7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2–6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till Lysekil,

Kustområdet i Halland, Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden, Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus,

Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från Oskarshamn till Arkösund,

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö,

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde,

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen mot Finland,

Öland, Gotland, Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne, Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,

Vänern med öar och strandområden, Vättern med öar och strandområden, Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,

Området Dalsland–Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog i norr,

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av Klarälven inom Torsby kommun,

Mälaren med öar och strandområden, Området Malingsbo–Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken och Skinnskatteberg,

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär, Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över Gulleråsen och Boda till Rättvik,

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik, Vindelådalen, Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot

Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1–11 och 17 inte komma till stånd.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och

Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1–7 och 10–11 komma till stånd endast på platser där det redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.

5 § Inom fjällområdena Långfjället–Rogen, Sylarna–Helags, Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken–Borgafjällen, Marsfjällen–

Vardofjällen, Artfjället, Tärna–Vindelfjällen, Sarek–Mavas, Kebnekaise– Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven,

Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och biflöden:

I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet I Ljusnan Voxnan uppströms Vallhaga I Ljungan Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån uppströms Holmsjön I Indalsälven Åreälven, Ammerån, Storån–Dammån samt Hårkan I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån–Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån uppströms

Vojmsjön

Vapstälven Moälven Lögdeälven Öreälven I Umeälven Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken Sävarån I Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes samt Malån Byskeälven Åbyälven I Luleälven Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Råneälven Emån Bräkneån Mörrumsån Fylleån

I Enningdalsälven Enningdalsälven uppströms riksgränsen till Norge

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt Dalälven nedströms Näs bruk I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna I Ljungan sträckan mellan Havern och Holmsjön samt sträckan nedströms Viforsen I Indalsälven Långan nedströms Landösjön I Ångermanälven Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön I Umeälven Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra stycket gäller inte vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.

7 § Området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken–Djurgården är en nationalstadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitet

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormernas nivåer får inte överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt och de skall ange

1. högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer,

2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning, eller

3. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem, vattendrag, grundvatten eller delar av dem.

Miljökvalitetsnormer kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön.

Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 § Myndigheter och kommuner skall säkerställa att de miljö-kvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls när de

– prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden,

– utövar tillsyn, eller – meddelar föreskrifter. Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter iaktta miljökvalitetsnormer.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds.

Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §. Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Åtgärdsprogram

5 § Ett åtgärdsprogram skall upprättas, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana fall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsprogram.

Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om åtgärdsprogram som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där störningar som påverkar möjligheten att uppfylla normen förekommer.

Innan en myndighet eller kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall den samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Ett

åtgärdsprogram som upprättas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige.

Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer.

Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. I ett åtgärdsprogram skall anges

1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,

2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket,

3. vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder vidtas, och

4. när de skall vara genomförda. Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock minst vart femte år.

Prövning av åtgärdsprogram

7 § Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av regeringen.

Åtgärdsplaner

8 § Regeringen får upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta sådana åtgärdsplaner.

Mätning och kontroll

9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med

stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljö-påverkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning

1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,

2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §.

I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har föreskrivits.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall den som avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan.

Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.

Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får inte

överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt innehåll och utformning av miljökonsekvens-beskrivningen.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den planerade verksamheten eller åtgärden och ge den berörda staten och den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–4.

I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i första stycket 4 redovisas.

För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap. 3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan. Därefter skall ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.

När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras. Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få tillgång till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras.

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel.

Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.

Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4–6 och 8 §§.

Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen (1987:10) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning.

ANDRA AVDELNINGEN

Skydd av naturen

7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt m.m.

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.

Nationalpark

2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om inskränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparker får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturreservat

4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet.

Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat.

5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.

I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag, schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det senare visar sig finnas nya skäl eller behövas ytterligare inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet, får länsstyrelsen eller kommunen meddela beslut om detta.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat, får länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars inte har rätt att vistas,

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och vattenförhållanden.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut som den har meddelat enligt 4–6 §§, om det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl. Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan det beslutas om upphävande eller dispens för ett sådant särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på något annat område.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område skall bestämmelserna i 4–6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Naturminne

10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.

Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.

Vad som i 5–8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för naturminnen.

Biotopskyddsområde

11 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områden eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet.

Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området underrättas särskilt.

Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Strandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).

Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om det överklagas.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften inte skall vara omfattat av strandskydd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av områdesbestämmelser inträder åter strandskydd.

16 § Inom strandskyddsområde får inte

1. nya byggnader uppföras,

2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat ändamål än de tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för bebyggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter.

17 § Förbuden i 16 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser bostadsändamål, eller

2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte uppfyller en miljökvalitetsnorm.

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

I 10 kap. finns särskilda bestämmelser om miljöriskområden.

Vattenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över

fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forskning inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns tillstånd för forskningen eller utan att den har anmälts.

Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller vattenskyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss tid dock högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan tillstånd som berör området eller föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.

Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Intresseprövning

25 § Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.

26 § Dispens enligt 7, 9–11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel får ges endast om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller nationellt mål som har föranlett att området har tagits upp i förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet.

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre motiverar en sådan förklaring.

29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets naturvärden.

Ordningsföreskrifter

30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.

Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort, skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan art.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag. I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in- och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen. Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menligt.

5 § För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra

fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet,

2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas, eller

4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1–3, om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.

Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte krävs tillstånd.

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrättningar.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt andra stycket.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödomstol.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd. Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets

materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av länsstyrelsen.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur.

Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att det ändå skall krävas tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. Detta gäller om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd av kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa uppstår.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat tillstånd eller en anmälan har gjorts till kommunen.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

10 kap. Förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare).

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 1 kap. 5 § kommunalskattelagen (1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.

Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617).

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.

Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.

5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför.

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att hans eller hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som motsvarar bidraget.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och omständigheterna i övrigt.

8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning som avses i 1 § tillämpas 2–4 samt 6 och 7 §§.

Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Upplysningsskyldighet

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljöriskområden

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas hälso- och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning och den omgivande miljöns känslighet.

11 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig enligt 8 § att ge in den utredning som behövs för prövningen. I föreläggandet får länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling enligt 28 kap. 5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den ansvariges bekostnad.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara

förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggelseåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som kan innebära

– att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma att öka, – att den miljömässiga situationen annars försämras, eller – att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras. Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar har utförts.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

11 kap. Vattenverksamhet

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Definitioner

2 § Med vattenverksamhet avses

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder för detta, och

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden

är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning).

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som hör till anläggningen.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annan vattenverksamhet.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den.

I fråga om vissa vattenanläggningar finns ytterligare bestämmelser i 19 och 20 §§elberedskapslagen (1997:228).

7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskälig kostnad.

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om tillstånd till markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även om det inte krävs tillstånd för verksamheten.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd har meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för

1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruks-fastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur, eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte avser vattentäkt.

12 § Tillstånd enligt denna balk behövs inte, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

Av 13 § följer att första stycket inte gäller markavvattning eller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, andra åtgärder för avvattning av mark.

13 § Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs tillstånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden kan förväntas få en bestående negativ effekt på växt- och djurlivet.

För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dräneringsrör som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock tillstånd endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamheten.

Ett tillstånd till markavvattning eller annan åtgärd för att avvattna mark skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka skada på allmänna eller enskilda intressen. I tillståndet skall anges inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m.

14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats enligt första stycket om det finns särskilda skäl.

Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för utförandet av markavvattningen att tillstånd söks enligt 9 §. Beslutet om dispens upphör att gälla om tillstånd till markavvattningen meddelas.

15 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock göras snarast möjligt.

Underhållsansvar

17 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

I 20 och 21 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

18 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan.

En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.

Utrivning m.m.

19 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 20 §.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig ersättning för skadan.

21 § Om en fastighet övergår till en ny ägare och den tidigare ägaren är underhållsskyldig efter övertagande enligt 20 § första stycket, svarar den nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet enligt 20 § första stycket skall antecknas i inskrivningsregistret.

22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens tillstånd.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något annat följer av 2 kap. 9 §:

1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt 17 kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande,

2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med villkor i täkttillståndet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken eller för den som bedriver stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av naturvården.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten medger något annat.

Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jord-bruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande

att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvåras.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.

Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssynpunkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och naturmiljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.

Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan verksamhet som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana

beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Definitioner

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt genom parning eller naturlig rekombination.

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder, transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa organismers kontakt med allmänheten och miljön.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvarbar.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av hälso- eller miljöskäl.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i tillståndsbeslutet.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka produkten.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om användningen av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av kemiska ämnen.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism som framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen farliga egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön vid hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller organismen.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa eller miljön (produktinformation).

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till

Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar. Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande produktregister för biotekniska organismer.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer, och

3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §.

Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom

Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd eller godkännande enligt 12—15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt 13—16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas annan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från detta förbud.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt

6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livs-betingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller något annat kommunalt intresse.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15o C skall av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa, grundvattnet eller miljön i övrigt.

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten eller organismen.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som

avses i 7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som anges i 12–15 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännande har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel av en sådan produkt eller organism.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk organism.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.

Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första stycket.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning, eller

2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som uppkommit hos dem.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har meddelats med stöd av 6 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt första och andra stycket.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsättningar anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till granskning under minst fyra veckor.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en producents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och det finns särskilda skäl för en sådan dispens.

Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge dispens från förbuden som avses i första stycket.

21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med transporten.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och

2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att förbehandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av elekt-riska och elektroniska produkter skall ha personal eller kvalitetssystem som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 § .

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och

2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som regeringen föreskriver.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art, sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala nämnd som är tillsynsmyndighet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,

Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från vad som föreskrivs i detta kapitel.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket, om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet återkallas.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden

16 kap. Allmänt om prövningen

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1 4 §§, 18 kap. 12 §§, 19 kap. 1 2 §§ , 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende skall innehålla.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Verksamheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan underlåtelse förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också om sökanden eller någon som på grund av ägar- eller ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har förekommit.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 § andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda beslut med gemensamma villkor.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentlig nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens med 3 kap.

Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda verksamheterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av

1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser ett särskilt fall, och

4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av balken har rätt att överklaga.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande slag:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller på annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvattenföringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vatten-bortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring

eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av någon annan anledning,

18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder, 21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt 1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag,

2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om förbehållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen om verksamheten.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1–11 och 17 endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga om verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser annat än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9 eller 10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan plats bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats har anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas godta en placering där.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden m.m.

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.

Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen (1986:223).

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4. 22 kap. 6 § om talerätt,

5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

8. 22 kap. 25 § första stycket 1—3 och 5—10 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

9. 22 kap. 26 § om särskild dom, 10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter,

11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande, och

12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkun-niga som avses i 22 kap. 12 §.

20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala miljödomstolar.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt. Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas av länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2—5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och 7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande prövar kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av sådana mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk eller annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs sådana mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning som anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet.

I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller skall bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2–5 §§ och vid ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen prövas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först har prövat ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre rätt.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening, därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste meningen skall gälla.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner eller anställer miljöråd.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

21 kap. Mål i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall prövas av en länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser

om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte avser en markavvattning som skall prövas av en länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,

5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförandetiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,

6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap. 3 §,

7. om omprövning enligt 24 kap. 5—9 §§ samt enligt 7 kap. 13—15 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom ansökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje stycket.

3 § Även i annat fall än som avses i 14 kap.17 §§rättegångsbalken får mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rättegång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och

begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.

Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4–6 §§,

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande

1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som miljödomstolen finner behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,

2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,

3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,

4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och

5. namn och adress på aktförvararen. Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna dock inte sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

skyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

5 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhandahålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3 lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen.

En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om sakkunnigutredning enligt 12 §.

7 § Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.

Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har sakägaren inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit

meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt.

Ett exemplar skall sändas till den sökande.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som krävs.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för undersökningen.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersökningen skall protokoll föras.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig.

Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen bestämma tid och plats för den.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte huvudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken.

Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den. Tredskodom får dock inte meddelas.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhandling i målet. Då gäller 3 9 och 1216 §§. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en åtgärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna innehåller.

Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall, om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än vad den sökande har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet,

11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § skall prövas av regeringen.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudförhandling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen fått laga kraft.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer

säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade fått laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit överklagat mål krävs prövningstillstånd.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall miljö-domstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i 7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7 kap. 12 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får

Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med

motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses ha skett.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööverdomstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 § utan skall delges med parten.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23 28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft.

För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13 17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande förelägganden eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom vilken igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillståndsmyndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkoren,

2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten eller åtgärden tilläts,

4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte får bedrivas,

5. om verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EUmedlemskapet,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats, eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas.

Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en vattenanläggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla rätten att bibehålla en vattenanläggning.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 § fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap. 4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller 11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för framtiden.

Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3–6 §§ får göras hos miljödomstol av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns i 7 kap. 13–16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som avses med tillståndet inte längre behövs.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken arbetena skall vara utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 8–12 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 § samt 28 § andra och tredje stycket.

25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

2 § I ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala rättegångskostnader.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3–6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part svara för sina kostnader.

5 § Bestämmelserna i 2–4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående

ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig anledning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen förordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid miljödomstolen.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess betalning sker.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden. Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i 21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständigheterna förordna att vardera parten själv skall bära sin rättegångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i 7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till markavvattningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har inletts på grund av ett beslut vid en

fastighetsreglering, skall kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.

26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt 3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om återkallelse.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna balks tillämpningsområde.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap.2427 och 35 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap. 2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när det gäller diken.

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet som uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap., får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller tomträttshavare, om det är skäligt.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till

inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat sin betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud enligt 9–13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1–4, 8, 9 eller 10 §, får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål överklagas hos miljödomstolen.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar.

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får föreskrivas.

Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens

skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är slutförd.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5, 11, 12, 24 eller 28 §, 8 kap. 1–3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om detta är straffbelagt enligt 29 kap.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11 kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen gäller.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

27 kap. Avgift er

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess beslut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om beslutet överklagas.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som kommunfullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 § skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen. Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till

fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt till ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder på annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller annat undersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder på annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som ägs eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet, en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller göra undersökningar för sådan efterbehandling.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1–5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

Förbud mot att rubba utrustning

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid undersökningar enligt 1–5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller liknande behöver sättas ut.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och åtgärder enligt 1–5 §§.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när det är fråga om

1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markavvattning. Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller placerats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort inom ett år från upphörandet.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Påföljder

29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt

1. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande olägenhet i miljön,

2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under 1, eller

3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller strålning

döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig, döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt eller vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på människor eller i miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, döms för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken eller vid omprövning av sådana tillstånd eller villkor.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller i en sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer eller en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas, för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits är straffbelagd,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller tredje stycket,

3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,

4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt 7 kap. 12 §,

5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,

6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 20 §,

7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 22 §,

8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,

9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,

10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,

11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller växter som strider mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i enskilt fall,

12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,

13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,

14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,

15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 § första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,

16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket, 17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, 18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid genteknisk verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,

19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap. 18 § andra stycket,

20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 § första stycket,

21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,

22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel eller utförsel av kemiska produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap. 24 §,

23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller bioteknisk organism enligt 14 kap. 25 §,

24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap. 31 §,

25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen,

26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet,

27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen,

28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem såvitt avser import till Sverige, export och reexport från Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport och transitering eller köp, försäljning och annan kommersiell åtgärd.

För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan ådömas enligt 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 7 kap 30 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 9 kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa meddelade med stöd av 9 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om arbeten som kan skada fisket,

5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd av 12 kap. 8 §,

6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m. meddelade med stöd av 12 kap. 10 §,

7. förbud eller föreskrifter om transport enligt 15 kap. 21 § genom att yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort avfall,

8. föreskrifter om borttransport meddelade med stöd av 15 kap. 25 § första stycket 2,

9. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 24 kap. 12 §, 10. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §, 11. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem att i en ansökan eller annan handling lämna uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas enligt 1 eller 2 §.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

11 § Om gärning som avses i 3–10 §§ är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

12 § Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska produkter eller genetiskt modifierade organismer eller produkter som

innehåller eller består av gentekniskt modifierade organismer vilka har varit föremål för brott enligt 1–4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott enligt 1–4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.

30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet

1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,

2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller anmälningspliktig enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har gjorts, eller

3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen har föreskrivit om avgift enligt 2 §.

Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas ut om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst 500 000 kronor.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges verksamhetsutövaren.

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.

Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft.

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har vunnit laga kraft.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har upphävts genom beslut som har vunnit laga kraft.

Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter skall betalas.

SJUNDE AVDELNINGEN

Ersättning och skadestånd m.m.

31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll m.m.

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av vattenverksamhet.

Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild rätt till fastighet.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller

1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör nationalparker,

2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,

3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet.

En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1–4 att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4 § beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den sökande.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §. Beror olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall 5 § första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §

första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun, skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är berättigad till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.

Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt.

Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan annars förloras.

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och en sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 § eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt 12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att föra talan annars går förlorad.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11 kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16 § andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap. medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken.

Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivningen finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning lämnas i sådant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring av en vattenanläggnings säkerhet.

Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16–18 §§ tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §, av tillståndshavaren,

2. om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen. Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss vattenverksamhet

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 § första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är en följd av vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en tjugondel av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av regleringen,

3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till verksamheten.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1–3 fastställa den del som inte ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på

vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt 22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är en följd av vattenregleringar.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för ersättning som avser mark som skall lösas in.

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu, är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åtgärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av en vattenverksamhet som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions- eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes, vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 § räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid miljödomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut varigenom ersättningen har bestämts.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt 27 § första stycket inte betalas.

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.

Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt 11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock återkrävas om det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall betalas vid ett tillfälle.

Ersättning i fall som avses i 5 § andra stycket skall dock betalas med ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket eller 8 §.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst årligt belopp med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller vid tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.

Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att förebyggande eller avhjälpande åtgärder skall utföras.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid miljödomstolen.

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning gjorts.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt 6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17– 19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

32 kap. Skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda anspråk

Inledande bestämmelser

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall då särskilda bestämmelser gäller.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning. Första stycket 1–3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana skador tillämpas 31 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av ett sprängningsarbete eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten är han eller hon skadeståndsskyldig enligt detta kapitel endast om han eller hon har orsakat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på fastigheten.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida skador, om en part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till de ändrade förhållandena.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att borgenärens fordran i denna del skrivs av på fordringshandlingen.

Inlösen av fastighet m.m.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.

Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för efterbehandling enligt 10 kap. vidtar en åtgärd som medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock inte om ansvaret för efterbehandling vilar även på ägaren.

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719). Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i 32 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § skall om kostnaden är hänförlig till miljöfarlig verksamhet, det finnas miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring med villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringarna med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och sakskada som avses i 32 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad, eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Bilaga

Krav Miljöklass 2 Miljöklass 3

kategori 2a avsedd för fordon med katalytisk avgasrening

kategori 2b avsedd för fordon utan katalytisk avgasrening

kategori 2c

Svavelhalt, högst massprocent Ångtryck vid 37,8o C, högst kilopascal Ångtryck vid 37,8o C, lägst kilopascal Förångat vid 70oC, volymprocent Förångat vid 100oC, lägst volymprocent Förångat vid 180oC, lägst volymprocent Slutkokpunkt, högst oC Bensenhalt vid 15oC, högst volymprocent Aromatindex3, högst Aromathalt, högst volymprocent Syrehalt, högst mass- procent Blyhalt vid 15oC, högst milligram per liter Fosforhalt, högst milligram per liter Tillsatsämnen Densitet vid 15oC kg/m3Olefinhalt högst volymprocent n-Hexanhalt högst volymprocent

0,01

701/952

451/652

-

471/502

-

205 3

5,5 -

2

5

Inte mätbar *4-

-

-

0,03

701/952

451/652

-

471/502

-

200 3

6 -

2

5

2

-

-

-

0,005

65

50

15-42

45-72

95

200 0,1

- 0,5

-

2

-

680-720

0,5

0,5

-

-

-

-

-

-

- 5

- -

-

13

-

-

-

-

Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för insugnings- respektive insprutningsventiler.

1 Avser tiden fr.om. den 15 maj t.o.m. den 30 augusti i X-, Y-, Z-, AC- och BD-län samt tiden fr.o.m. den 15 april t.om. den 30 september i övriga län. 2 Avser övrig tid än den som anges under 1. 3 Med aromatindex avses halten aromatiska kolväten dividerat med 13 med tillägg av bensenhalten varvid halterna uttrycks i volymprocent. 4 Får ej innehålla askbildande ämnen.

2.2. Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggningar.

Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan väsentlig nackdel för någon annan deltagare.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.

Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller bevattning,

3. markavvattning,

4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller allmän hamn,

5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten, eller

6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö- eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av oskäliga kostnader.

Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egendom, skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock endast betalas för skador som kvarstår sedan förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får tas i anspråk, om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har ansökt om det och det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är

nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon annan än staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt.

Den som har fått ett tillstånd som avses i första stycket skall inom ett år från det att tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersättning hos miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket. Om ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett beslut enligt första stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig ersättning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfälligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markavvattning skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av verksamheten.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig betydelse för dem.

4 § Bestämmelserna i 1–3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till mark-avvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till den mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 § tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.

Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksamhet som har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen (1918:523).

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning görs.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen, skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 § andra och tredje stycket samt 10 §.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet, hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9–11 §§ innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9–12 §§ gäller också i fråga om banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd enligt miljöbalken till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får det vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.

Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.

Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsverksamheten.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd

vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att denne skall delta i verksamheten.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av verksamheten.

Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning istället samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall delta i verksamheten.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§ tillämpas med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, vid inlösen, ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan av flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte har kommit överens om annat.

Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte tillämpas.

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde stycket.

6 kap. Avgift er

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt. Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 0,5 promille av basbeloppet, klass 2: 1 promille av basbeloppet, klass 3: 1,5 promille av basbeloppet, klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2: 10 procent av basbeloppet, klass 3: 15 procent av basbeloppet, klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller anläggningar för denna medför.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år då verksamheten läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för

vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3: 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till – den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna, – den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och – omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring medelades till och med det år då verksamheten läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.

Ansökningsmål är även mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljöbalken,

4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap.1013 §§miljöbalken,

7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 16 §,

9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken, 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte underhålls i enlighet med 11 kap.17 eller 18 §§miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller, om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,

12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken, 13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 25 kap. 11 § miljöbalken, och

14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål finns även i 22 kap. miljöbalken.

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare.

5 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

6 § Domar i mål som rör vattenverksamhet skall utöver vad som följer av 22 kap. 25 § miljöbalken i förekommande fall även innehålla bestämmelser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför.

7 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en vattenanläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna utnyttjas inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta upp frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det sätt som föreskrivs i 24 kap. 13 § miljöbalken.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

8 § Talan i stämningsmål väcks genom ansökan om stämning.

9 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

10 § Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1–4 rättegångsbalken, skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångs-balkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

11 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 11 § fjärde stycket, 12 och 13 §§, 16 § första stycket, 18 och 20 §§, 21 § första och andra stycket samt 24 § miljöbalken.

I mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap.23 och 28 §§miljöbalken. Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna lag, gäller även 22 kap. 14 § miljöbalken.

12 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel, handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om betalnings-föreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § miljöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

13 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller

efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

14 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten motsvarande tillämpning.

15 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vattenverksamhetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja verksamheten i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 24 kap.5 och 8 §§miljöbalken samt 13 och 14 §§ detta kapitel.

16 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

17 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken eller 13–16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras

kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighet.

18 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Markavvattning

19 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap. 17 § miljöbalken.

Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

20 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd till markavvattning.

21 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvattningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall förordnas även i mål som inletts genom en anmälan enligt 20 §.

Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat fall förordna en markavvattningssakkunnig.

22 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

23 § Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitligheten kan anses förringad.

24 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markavvattningen.

25 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden, övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen skall underrättas om besiktningen.

26 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markavvattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt utföra därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första meningen skall kunna utövas.

27 § Om sökanden återkallar sin ansökan, skall de sakägare som har framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som sökande.

28 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten enligt 20 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs in.

Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan i målet och som har kunnat ansöka om markavvattningen begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som miljödomstolen bestämmer.

29 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag om hur markavvattningen skall utformas, med angivande av de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2. vilka som skall delta i markavvattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.

Den markavvattningssakkunnige bör samtidigt med yttrandet ge in sin kostnadsräkning.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfallsfastigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av vatten-verksamhet.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samma ägare, om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från vilket andelskraften tillhandahålls.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i verksamheten,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller för en anläggning i samband med verksamheten, eller

3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en sakkunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som

Fiskeriverket föreslår.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av laga beskaffenhet.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för förbrukning till husbehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständligheter bör anses ha företräde till.

En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolen skall föra en förteckning över vattenverksamhet inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Hänvisningar till S2-2

  • SOU 2009:10: Avsnitt 3.1.2

2.3. Förslag till lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs följande.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första stycket.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av fastighetsinnehavaren.

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter.

Skyltar m.m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig av något annat skäl.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 § tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har medgett annat.

10 § Bestämmelserna i 6–9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10).

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av

lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut.

Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder på den ansvariges bekostnad.

Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5–7 och 9 §§.

Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Ansvarsbestämmelser m.m.

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som fastighetsinnehavare,

2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt 9 §.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller miljöbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av gärningen.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. __________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari 1965. Om en sådan anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om föreläggandet inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken får då ske. Om det finns särskilda skäl, skall länsstyrelsen tillerkänna den som har förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som

högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta bort anordningen.

2.4. Förslag till lag om införande av miljöbalken

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 §Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 och 22 §§ denna lag träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som framgår av denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen (1983:291),

9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291), 10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

11. lagen (1985:426) om kemiska produkter, 12. miljöskadelagen (1986:225), 13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., 14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,

15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och 16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser, beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt bestämmelser i en lag

som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981. Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något annat bestäms. Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken tillämpas på villkoren. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 §miljöbalken skall tillämpas omedelbart.

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 §miljöbalken skall tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av tidigare sådana beslut gäller fortfarande. Sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken.

Naturvårdsområden skall vid tillämpningen av miljöbalken anses som naturreservat.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen (1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i inskrivningsregistret.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av 7 kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

13 § Föreskrifter enligt 7 kap. 20 § miljöbalken för ett miljöskyddsområde innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387).

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som har skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och 15 §,

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivning i 14 kap. 3 §, och

6. omprövning i 15 kap. 9 §. Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 §vattenlagen (1983:291) om vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

Utöver vad som har sagts nu gäller vattenlagen (1983:291) även i den utsträckning som framgår av 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled samt i 12 och 25 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund.

17 § Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.

Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har tillkommit utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt göras om prövning av anläggningens laglighet.

Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljöbalken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring får förenas med villkor.

18 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

19 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 17 § andra stycket miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap. 21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen (1983:291).

Särskilda övergångsbestämmelser till 16– 23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsman som enligt miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen, myndigheten eller förrättningsmannen, om inte annat följer av denna lag.

21 § Ett ärende hos Koncessionsnämnden för miljöskydd som inte har avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

22 § Ett mål hos en vattendomstol som inte har avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

Ett mål hos Vattenöverdomstolen som vid ikraftträdandet inte har avgjorts skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

23 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig förvaltningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 § skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall dock överklagas till Miljööverdomstolen.

Har före miljöbalkens ikraftträdande beslut i ärende enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 § överklagats hos regeringen och har ärendet vid miljöbalkens ikraftträdande ännu inte avgjorts, får regeringen föreskriva eller i det enskilda ärendet besluta att överlämna ärendet för prövning vid den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

24 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Miljööverdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i mål vari sådan fråga skall prövas.

25 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291) skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa 13 kap. 30–33, 36, 38, 41–43 och 45 §§, 46 § första stycket, 4750 §§ samt 5663 §§vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla sakkunniga ledamöter.

26 § Tillstånd, godkännanden, undantag eller dispenser som enligt äldre bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, endast om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre bestämmelserna.

27 § Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen (1995:1649) om byggande av järnväg godkänt miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

28 § Mål som gäller laglighetsförklaring enligt 17 § denna lag skall utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken.

29 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291) giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

30 § Beträffande lagligförklaring enligt 17 § denna lag gäller detsamma som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken.

31 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den paragrafen första stycket 2.

32 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

33 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning har gjorts enligt vattenlagen (1918:523), får en sådan omprövning göras tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december 1983.

34 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

35 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap. miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser.

36 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

37 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387) skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

38 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande.

Reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet skall även gälla lagligförklaring enligt 17 § denna lag.

39 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning enligt 31 kap.2022 §§miljöbalken:

1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra–fjärde stycket miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt 12 eller 14 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291), motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 31 kap. 22 § andra stycket miljöbalken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) i deras lydelse före detta datum.

40 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också vid omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

41 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller äldre bestämmelser, endast om bestämmelserna om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en vattentäkt för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som har kommit till före den 1 januari 1984.

2.5. Förslag till lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts av vad som föreskrivs i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag och föreskrifterna gäller frågor som regleras i den nya lagen. Detta gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918:523).

6 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2 vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

8 § Bestämmelserna i 3 kap.1225 och 27 §§, 7 kap.6165 §§ samt 8 kap.3845 §§vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 § eller 4 kap. 14 §vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet gäller också avgifter enligt 2 kap.8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 §vattenlagen (1918:523).

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på

1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen (1918:523), och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser. Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 18 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

12 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

2.6. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 16 a §, av följande lydelse.

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap. miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om han har anledning att anta att konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.13.4

2.7. Förslag till ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken3

dels att 13 kap. 8 a § skall upphöra att gälla,

dels att 13 kap. 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

9 § 4

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittoämne till böter eller fängelse i högst två år.

Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 8 a § döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första stycket.

11 § 5

Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10 § eller enlig 5 a § andra stycket 2 eller 3, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommitt, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år; skall han ej dömas till ansvar.

Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 § eller enlig 5 a § andra stycket 2 eller 3, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommitt, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år; skall han ej dömas till ansvar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Senaste lydelse av 13 kap. 8 a 1 1981:469. 4 Senaste lydelse 1988:925. 5 Senaste lydelse 1990:416.

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen föreslår i detta ärende att en ny balk, kallad miljöbalk, införs i Sveriges rikes lag.

Regeringen bemyndigade den 11 maj 1989 dåvarande chefen för Miljö- och energidepartementet att tillkalla en kommitté med högst tretton ledamöter att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen (dir. 1989:32). Kommittén antog namnet Miljöskyddskommittén. Enligt direktiven skulle kommittén arbeta fram förslag till dels en samordning av miljöskyddslagstiftningen, dels en skärpning av lagstiftningen i syfte att medge ett ökat hänsynstagande till miljön. Den 29 januari 1991 överlämnade kommittén principbetänkandet Miljölagstiftningen i framtiden (SOU 1991:4) till miljöministern. I propositionen En god livsmiljö (1990/91:90) konstaterade regeringen att principbetänkandet var väl ägnat att ligga till grund för det fortsatta arbetet med att reformera miljölagstiftningen. Regeringen förordade att kommitténs fortsatta arbete skulle gå ett steg längre och ta sikte på att i en miljöbalk samla alla lagar som i första hand avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Under riksdagsbehandlingen ställde sig riksdagen (bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338) i allt väsentligt bakom regeringens ställningstaganden. I samband med kompletteringspropositionen till 1990/91 års riksmöte (prop. 1990/91:150, bilaga II:13 s. 116, bet. 1990/91:FiU37, rskr. 1990/91:390) anfördes att omsorgen om människors hälsa och miljön skall bilda utgångspunkt för miljöarbetet och att en samlad miljöbalk borde ge positiva effekter på samhällsekonomin och minska byråkratin. I tilläggsdirektiv den 20 juni 1991 (dir. 1991:54) uppdrog regeringen åt kommittén att i det fortsatta utredningsarbetet förutom de ursprungliga direktiven också beakta vad regeringen och riksdagen anfört med anledning av principbetänkandet och i samband med nyssnämnda kompletteringsproposition.

Miljöskyddskommittén överlämnade i februari 1993 sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU 1993:27). Vidare avgav kommittén i juni 1993 betänkandet Lag om införande av miljöbalken (SOU:1993:66). Slutligen lämnade kommittén i juni 1994 slutbetänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1994:96). Betänkandena har remissbehandlats.

Regeringen bemyndigade den 7 april 1993 chefen för Miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda organisationsförändringar med anledning av förslag till en miljöbalk, dir. 1993:43. Utredningen antog namnet Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04).

Utredningen om översyn av miljöskadeförsäkringen m.m. (M 1992:01) avgav i augusti 1993 betänkandet Miljöskadeförsäkringen i framtiden (SOU 1993:78).

Dåvarande regeringen beslutade den 3 mars respektive den 5 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över förslagen till miljöbalk m.m. På grundval av betänkande och Lagrådets yttrande fattade den dåvarande regeringen den 18 augusti 1994 beslut om proposition om Miljöbalk

(1994/95:10). Regeringen återkallade propositionen genom en skrivelse till riksdagen den 13 oktober 1994 (1994/95:30).

Regeringen beslutade i november 1994 att i tilläggsdirektiv ge Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) i uppdrag att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk. Utredningen antog då namnet Miljöbalksutredningen.

Frågan om en ny miljöbalk har varit föremål för behandling av riksdagen bl.a. i samband med att regeringen i skrivelse 1994/95:120 redovisade inriktningen av det miljöpolitiska arbetet och lämnade en redovisning av tillståndet i miljön. Regeringen uttalade i skrivelsen att lagstiftningen skall samlas i en miljöbalk, som avsågs bli mer heltäckande än det tidigare framlagda balkförslaget. Skrivelsen innehöll vidare en redogörelse för huvuddragen av Miljöbalksutredningens uppdrag enligt tilläggsdirektiven med information om tidsplan för utredningens arbete.

Miljöbalksutredningen överlämnade den 4 juli 1996 betänkandet Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling (SOU 1996:103). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns hos Miljödepartementet (M96/2857/1).

Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 oktober 1996 betänkandet Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU 1996:147). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga

Hänvisningar till S3

5. De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 6. En för-teckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av remissyttrandena finns hos Miljödepartementet (M96/3933/1).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8. Regeringen beslöt därefter den 12 juni 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådet har den 30 september 1997 avgivit ett gemensamt yttrande över båda remisserna, yttrandet finns i bilaga 1. Lagrådets yttrande har medfört en lagteknisk förbättring av miljöbalken. I samband med att regeringen närmare redogör för miljöbalkens utformning och de olika sakfrågorna kommer i stor utsträckning Lagrådets synpunkter att närmare behandlas. Redan nu kan dock sägas att regeringen godtar Lagrådets synpunkter i väsentliga delar i fråga om lagtextens utformning såväl i sak som redaktionellt. Vissa kompletterande redaktionella ändringar har emellertid gjorts efter lagrådsgranskningen. Härtill har vissa justeringar och tillägg gjorts särskilt i 2 kap., där föreskrifterna om produktval (6 §) föreslås innefatta även försäljning och föreskrifterna om skälighetsavvägning (7 §) fått en delvis annan utformning än vad Lagrådet föreslagit. Frågan om produktval kan genom ett tillägg i 29 kap. även bli föremål för straffsanktioner (3 §). I miljöbalken har även inarbetats bestämmelser från renhållningslagen som behandlats av riksdagen

i november 1997 (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55).

Följdlagstiftningen m.m.

Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 juli 1997 betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32). Betänkandet har remissbehandlats och för närvarande utarbetas inom Miljödepartementet en lagrådsremiss. Regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen under våren 1998. Miljöbalksutredningen beräknas i februari 1998 lämna ett slutbetänkande med förslag till nya förordningar och förordningsändringar med anledning av miljöbalken som kan träda i kraft samtidigt med miljöbalken och följdlagstiftningen.

4. En samlad miljölagstiftning för hållbar utveckling

Hänvisningar till S4

  • SOU 2009:10: Avsnitt 2.3.2

4.1. Miljöpolitiska utgångspunkter för en reformerad lagstiftning

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.2.1

4.1.1. En politik för ekologiskt hållbar utveckling

Regeringens bedömning: Den senaste tioårsperioden har inneburit stora förändringar på miljöpolitikens område. Begreppet hållbar utveckling har slagit igenom som en vision som skall föras vidare i miljöarbetet på alla samhällsnivåer. Att förverkliga en ekologiskt hållbar utveckling kräver arbete på global nivå och på Europanivå lika väl som nationellt.

Grundläggande för det nationella arbetet är ambitionen att skydda miljön genom att få ned utsläppen under nivåer som varken hotar människors hälsa eller ekosystemen. Detta förutsätter förändringar i våra nuvarande konsumtions- och produktionsmönster. Ytterligare viktiga led i en politik för ekologiskt hållbar utveckling är förverkligandet av effektiv användning av energi och andra naturresurser och en hållbar försörjning för att säkra ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga, samt en utformning av markanvändning och samhällsbyggande som slår vakt om den materiella grunden för produktion och välfärd också för kommande generationer.

Miljöbalken måste spegla dessa förändringar och nya miljö-, hälsoskydds- och naturresurspolitiska mål. Balken utgör en sammanhållen och övergripande lagstiftning för hela miljöområdet där miljötillståndet, miljökraven och miljömålen utgör grund för miljöarbetet. Balken skall mot den bakgrunden inte bara ses som en omfattande teknisk lagstiftningsreform utan som en nödvändig utveckling av det grundläggande och centrala verktyget i miljöarbetet i en tid när miljöpolitiken förändras snabbt och hela tiden ställs inför nya utmaningar.

För att lagstiftningen skall kunna fungera effektivt krävs att det finns tydliga mål för miljöpolitiken. Regeringen avser att i den miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren 1998 bl.a. behandla frågan om förslag till nya nationella miljömål. Med nya miljömål blir miljöpolitiken lättare att överblicka och dess inriktning kan beskrivas ännu tydligare.

Skälen för regeringens bedömning

Inledning

Det förslag till en miljöbalk som nu läggs fram är resultatet av ett omfattande och långvarigt lagstiftningsarbete, som inleddes år 1989 med att Miljöskyddskommittén fick uppdraget att göra en översyn av

miljöskyddslagstiftningen. I ett historiskt perspektiv kommer sannolikt de tio åren från 1980-talets slut, dvs. tidpunkten då miljöbalksarbetet sattes igång, till 1990-talets slut att ha samma miljöpolitiska betydelse som de tio åren mellan 1960-talets början och 1970-talets början, då miljöfrågorna började uppmärksammas på allvar och Stockholms-konferensen år 1972 blev startpunkten för utvecklingen av en global helhetssyn på miljöfrågorna. Det finns enligt regeringens uppfattning skäl att inledningsvis ge en överblick över denna utveckling och sammanfatta den politik som regeringen driver för att nå det övergripande målet om en ekologiskt hållbar utveckling, som också är balkens mål. Regeringen kommer att utveckla dessa frågor i den miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren 1998.

Av största betydelse för den miljöpolitiska utvecklingen under den period som vi nu befinner oss i är självfallet FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 i Rio de Janeiro. I samband med den blev Brundtlandkommissionens tanke på hållbar utveckling globalt förankrad och miljöproblemen kopplades tydligt samman med utvecklingsfrågor. Medvetenheten om behovet av en hållbar utveckling har fördjupats som en följd av Rio-konferensen.

I ett internationellt perspektiv har också möjligheterna för en nordeuropeisk miljöpolitik förbättrats genom det svenska, finska och österrikiska EU-medlemskapet. En utvidgning av EU österut innebär nya möjligheter. Om EU:s miljökrav kan genomföras runt Östersjön kommer det att innebära en avsevärt minskad belastning också på svensk miljö. Medlemskapet möjliggör samtidigt strängare krav inom ramen för den inre marknaden när det gäller t.ex. kemikalier, utsläpp från bilar osv. Därmed har de politiska förutsättningarna skapats för att påbörja ett arbete för att minska nedfallen till ofarliga nivåer i hela norra Europa. Samtidigt innebär EU-medlemskapet en grundläggande omorientering av det praktiska miljöarbetet, inte minst när det gäller lagstiftningen.

Den senaste tioårsperioden innebär också en utveckling av styrmedlen för miljöpolitiken, vilket återspeglas i lagstiftningen. Produkternas miljöproblem uppmärksammas och åtgärdas alltmer i både kemikaliearbetet och avfallspolitiken, där principerna om kretslopp och producentansvar innebär viktiga nyheter. Ekonomiska styrmedel används på många områden. Likaså är miljöinformation på väg att få sitt definitiva genombrott. Miljömärkningen som stöd i valet av produkter och leverantörer är på väg att slå igenom på bred front i stora delar av Europa. Även andra former av frivillig certifiering växer i betydelse genom EU:s miljöledningssystem och den nyligen fastställda internationella standarden för sådana system. Enstaka företag kan förväntas välja att utveckla egna miljöstrategier och miljöledningssystem för att förekomma lagstiftningens krav.

Kraven på miljöförbättrande åtgärder har ökat ytterligare i alla delar av samhället. Styrning genom lagstiftning och myndighetsutövning har kompletterats genom konsumenternas inflytande (t.ex. önskemål om märkning av produkter som utgör bra miljöval) samt miljökrav från olika producentmarknader. Kraven på kvalitetsgaranterad information om olika verksamhetsutövare ökar. Möjligheter finns nu för företag och

andra verksamhetsutövare att själva bilda nätverk för sådan utvecklingen och systematiskt ligga före lagstiftningens krav.

Allt detta har lett till en utveckling också av lagstiftningen på en mängd enskilda områden. Samtidigt har lagstiftningen blivit mer splittrad och svåröverskådlig och behovet har ökat av ett regelsystem med enhetliga principer för miljöarbetet. Miljöbalken skall enligt regeringens uppfattning inte bara ses som en omfattande teknisk lagstiftningsreform utan som en nödvändig utveckling av det grundläggande och centrala verktyget i miljöarbetet i en tid när miljöpolitiken förändras snabbt och hela tiden ställs inför nya utmaningar.

Miljöbalken behövs således både för att anpassa lagstiftningen till den utveckling som skett och för att skapa ett bättre verktyg för genomförandet av miljö- och resurspolitiken i framtiden.

En politik för ekologiskt hållbar utveckling

Det övergripande målet för regeringens politik är att Sverige skall vara en pådrivande internationell kraft och ett föregångsland i strävan att skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen arbetar för att ekonomisk utveckling och bättre social välfärd skall gå hand i hand med skyddet av miljön och hushållningen med naturresurser. Senast i regeringsförklaringen den 16 september 1997 erinrades om att arbetet fortsätter för att ställa om Sverige till ekologisk hållbarhet.

Regeringen har inom sig utsett en delegation för ekologiskt hållbar utveckling. Delegationens överväganden har bl.a. legat till grund för de förslag om ett investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och den plattform för fortsatt arbete som redovisades i den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150). I regeringens skrivelse 1997/98:13 Ekologisk hållbarhet förs arbetet vidare. Där redovisas bl.a. tre delmål för ekologisk hållbarhet: skyddet av miljön, effektiv användning av energi och andra naturresurser och hållbar försörjning för att säkra ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga. Dessutom lämnas en lägesbeskrivning avseende arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling.

Den svenska politiken skall ses mot bakgrund av att Sverige tidigt fick en central roll i det internationella miljöarbetet genom att arrangera FN:s första miljökonferens i Stockholm år 1972. Konferensen innebar genombrottet för en global helhetssyn på miljöfrågorna. Rio-konferensen tjugo år senare kan ses som en uppföljning av Stockholmskonferensen. Miljöarbetet har breddats från att huvudsakligen ha varit inriktat på specifika miljöfrågor till att även omfatta ett engagemang för hållbar utveckling. Aktiviteten är nu stor, från enskild nivå till global nivå, för att följa upp Rio-konferensen. En första större uppföljning har ägt rum vid det extra möte som FN:s generalförsamling höll under sommaren 1997 (UNGASS). För Sverige, där miljöfrågorna blev aktuella tidigt, finns det särskilda förutsättningar när nu ett nytt steg skall tas på miljöområdet. I nästa fas – kanske de närmaste 25 åren – ser vi framför oss en tid av utmaningar och en politik för hållbar utveckling. En sådan politik har tre sammanfallande perspektiv: nationellt, europeiskt och globalt.

I det nationella perspektivet ingår i enlighet med skrivelsen om ekologisk hållbarhet en "nollutsläppsvision" som ett viktigt led i politiken, dvs. en vision om att skydda miljön genom att få ned utsläppen under nivåer som varken hotar människors hälsa eller ekosystemen. Detta förutsätter förändringar i våra nuvarande konsumtions- och produktionsmönster. Ytterligare viktiga led i en politik för ekologiskt hållbar utveckling är förverkligandet av en långsiktigt hållbar hushållning med landets mark- och vattenresurser och en utformning av markanvändning och samhällsbyggande som slår vakt om den materiella grunden för produktion och välfärd också för kommande generationer. I detta sammanhang skall erinras om att många av vardagslivets villkor grundläggs när beslut om markanvändning, bebyggelse och rumslig utveckling fattas. Det är därför av största vikt att alla deltar i de beslut som lägger grunden för samhällsutvecklingen och i den verksamhet som blir följden av dessa beslut. I det som nu sägs ligger bl.a. att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska mångfalden skall bevaras och att värdefulla natur- och kulturmiljöer skall skyddas.

Lyfts blicken till det europeiska perspektivet kan vi konstatera att politiken för hållbar utveckling knyter an till de nationella visionerna. Miljöproblemen i Sverige orsakas i allt större utsträckning av utsläpp och nedfall från källor i Europa norr om Alperna och Karpaterna. Även i detta perspektiv krävs fortsatta åtgärder för att minska spridningen av föroreningar som kan skada den svenska miljön. Politiken för hållbar utveckling kommer i allt högre grad att utformas inom ramen för samarbetet inom EU och en östutvidgning av unionen kan få stor betydelse för ett framgångsrikt miljöarbete. Andra viktiga delar av politiken för hållbar utveckling i detta perspektiv är en hållbar markanvändning samt minskad belastning från produkter som säljs på EU:s inre marknad.

Slutligen är det nödvändigt att ta hänsyn till det globala perspektivet. En avsevärt ökad levnadsstandard tillsammans med en stor befolkningsökning, i Asien och sannolikt i Latinamerika, kommer inom en överskådlig framtid att inverka kraftigt på den globala miljön. Resursanvändningen och påverkan på ekosystemen kan då förväntas öka drastiskt. Världens miljösituation bestäms allt mer av vilken väg dagens och morgondagens generationer i dessa världsdelar väljer för sin utveckling. Det finns beräkningar som visar att dagens resursanvändning behöver bli tio gånger mer effektiv för att en växande världsbefolkning om 25–50 år skall kunna leva på en rimlig nivå. En nationell politik för hållbar utveckling kan inte se bort från detta. Tvärtom ges politiken för hållbar utveckling nya utmaningar och nya mål. Politiken måste innehålla strategier och handlingsplaner för att bringa samhället i balans med de förutsättningar som naturen/ekosystemen och jordens resurser kan tillhandahålla. Samhällsorganisationen och teknologin måste successivt göra det möjligt för en flera gånger så stor global befolkning att leva på dagens nordeuropeiska nivå utan att skador orsakas på miljön och resurserna överutnyttjas.

Enligt regeringens mening kan inte en framsynt och verkningsfull politik för ekologiskt hållbar utveckling utgå enbart från det nationella perspektivet. Politiken skall också ha som ambition att sprida teknik och nationella miljökrav som syftar till att förverkliga "nollutsläppsvisionen" och visionen om hållbar hushållning med mark- och vattenresurser. Politiken skall alltså beakta även de europeiska och de globala perspektiven.

Miljömål och målstyrning

För att förverkliga visionen om en ekologiskt hållbar utveckling krävs konkreta och tydliga mål för miljöpolitiken. Under den senaste tioårsperioden har inriktningen för det nationella miljöarbetet gjorts allt tydligare. Riksdagen har t.ex. lagt fast övergripande mål för miljöpolitiken i samband med behandlingen av regeringens miljöpropositioner Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373) respektive En god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). De övergripande målen skall vara att skydda människors hälsa, att bevara den biologiska mångfalden, att hushålla med naturresurser och att skydda natur- och kulturlandskap. Riksdagen har också successivt i olika miljöbeslut lagt fast riktlinjer för hur skilda miljöproblem skall angripas framöver.

Under den aktuella perioden har riksdagen vidare lagt fast ett ansvar för miljöarbetet för samhällets sektorer, bl.a. i propositionen om miljöpolitiken inför 1990-talet. Exempelvis innebar riksdagens beslut om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352) att det infördes ett miljömål som gavs samma vikt som produktionsmålet. Ett annat exempel är att principen om sektorsansvaret avseende biologisk mångfald har utsträckts till att gälla även övriga samhällsverksamheter genom beslutet om en svensk strategi för bevarande av biologisk mångfald (prop. 1993/94:30, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87).

Genom dessa ärenden och många andra har riksdagen tagit ställning till ett stort antal mål för miljöpolitiken. I dagsläget rör det sig om ca 170 miljömål som har kommit till på detta sätt. Miljömålen har rört sig om allt från stort till smått, från att kretsloppsanpassa hela samhället till att minska utsläppen av fosfor från lantgårdars mjölkrum. Att målen är av olika karaktär och vikt beror av i vilket sammanhang målet har kommit fram. Bland de ca 170 målen finns också mål som härstammar från internationella överenskommelser.

Regeringen anser att det är viktigt att i detta sammanhang utveckla en politik för mål- och resultatstyrning och kommer att behandla denna fråga i den miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren 1998. I korthet innebär mål- och resultatstyrningen att staten styr med hjälp av uppställda mål utan att i detalj reglera vad som skall göras för att nå dit. Följaktligen ges myndigheter och andra aktörer stor frihet att välja väg för att nå målen. Styrningen förutsätter att berörda aktörer redovisar resultatet av sin verksamhet och att målen kan följas upp. Nationella

miljömål av övergripande karaktär måste brytas ned för att bli verksamma som mål i en process för mål- och resultatstyrning. En sådan nedbrytning kan behöva ske dels sektorsvis av berörda sektorsmyndigheter eller andra aktörer inom sektorn och dels geografiskt (t.ex. av länsstyrelser eller kommuner).

Genom att styra mer med mål än med detaljerade regler ges utrymme för en större delaktighet för berörda aktörer, så att de kan påverka utformningen av de åtgärder som vidtas. Det ger också en möjlighet att optimera insatser och kostnader.

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag lämnat förslag till nya nationella, sektorsövergripande miljömål. Verkets förslag inriktas på den nationella och internationella vision om ett ekologiskt hållbart samhälle som har behandlats i föregående avsnitt. Miljömålen är till sin natur miljökvalitetsmål, dvs. de inriktas mot ett visst miljötillstånd som skall uppnås i ett ekologiskt hållbart Sverige. För att beskriva och precisera det tillstånd i miljön som behövs för att samhället skall vara ekologiskt hållbart föreslår verket 18 nya nationella miljömål.

Naturvårdsverkets förslag kommer efter remissbehandling att ligga till grund för regeringens överväganden i denna fråga i den kommande miljöpolitiska propositionen. Förslagen har en inriktning på miljökvalitet som är ovanlig bland de befintliga miljömålen, vilka ofta handlar om hur man skall åtgärda specifika problem i miljön. Frågan om förhållandet mellan miljömål av det slag som nu berörts och miljöbalkens bestämmelser behandlas i avsnitt 4.2.1. Det kan dock redan här sägas att miljöbalken innebär stora förbättringar i möjligheterna att använda lagstiftningen för att styra mot de övergripande målen för miljöpolitiken.

Sektorsansvaret

Att miljöarbetet skall få genomslag i alla samhällssektorer är en grundförutsättning för en hållbar utveckling. Regeringen har i skrivelsen om ekologisk hållbarhet lämnat en redovisning för arbetet i de olika sektorerna. Här skall endast i korthet nämnas följande exempel.

Även kulturpolitiken bidrar till att skapa goda förutsättningar för en hållbar utveckling. Kulturmiljön omfattar den av människan skapade och påverkade yttre och inre miljön samt såväl ett materiellt som ett immateriellt arv. I propositionen om Kulturmiljövård (prop. 1987/88:104) aviserades en ny politik, som tydliggör bl.a. att frågor rörande kulturmiljön är en del av miljöpolitiken. Detta markerades bl.a. genom att området rubricerades kulturmiljövård, mot den tidigare benämningen kulturminnesvård. I propositionen om kulturpolitik (prop. 1996/97:3 sid. 156) slår regeringen fast att kulturvärden är en oskiljaktig del av miljön. En betydande del av de problem och hot som kulturmiljösektorn förväntas motverka är också gemensamma med naturmiljösektorn. I den praktiska hanteringen av vår gemensamma miljö är det därför av särskild vikt att olika sektorer och synsätt kan förenas till gagn för en långsiktigt hållbar förvaltning och utveckling av miljön.

Trafiksektorn, som har stor betydelse för miljön, är en annan sektor som för närvarande har stor aktualitet genom att regeringen under våren 1998 avser att lägga en trafikpolitisk proposition. Till grund för denna ligger bl.a. Kommunikationskommitténs del- och slutbetänkanden (SOU 1996:165 respektive SOU 1997:3). Vidare kan det vara av intresse att här nämna konsumentpolitiken, beträffande vilken regeringen senast i skrivelsen 1997/98:13 erinrat om den beredning som pågår. Betänkandet Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) kommer att ligga till grund för en presentation av en åtgärdsinriktad plan som skall konkretisera och precisera miljömålet i konsumentpolitiken. Syftet med planen är att utveckla sådana konsumtions- och produktionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Hänvisningar till S4-1-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.2.1

4.1.2. Miljölagstiftningens uppgift

Regeringens bedömning: Miljölagstiftningen skall fungera som ett centralt instrument i miljö- och resurspolitiken. Lagstiftningens uppgift är att verka för att de miljö- och resurspolitiska målen säkerställs.

Bl.a. är det lagstiftningens roll att skapa förutsättningar för ett decentraliserat och förebyggande miljöarbete som skall inspirera verksamhetsutövare att tänka och handla så att de föregriper lagstiftningens obligatoriska krav.

Skälen för regeringens bedömning: Att genomföra ett ekologiskt hållbart samhälle med den inriktning som regeringen redovisat i det föregående kräver insatser på många nivåer och av många aktörer.

Statens roll är att skapa förutsättningar för alla att bidra till en ekologiskt hållbar utveckling. Det arbete som redan pågår kommer att leda till betydande förbättringar, men det behövs också skärpta styrmedel och incitament som styr i rätt riktning samt ett system för uppföljning och utvärdering. Målens betydelse har nämnts i föregående avsnitt. Beträffande framtagandet av indikatorer för hållbar utveckling pågår arbete, bl.a. på flera myndigheter. Regeringen har dessutom gett Miljövårdsberedningen, som är regeringens råd i miljöfrågor, i uppdrag att under 1997 presentera ett förslag till indikatorer för ekologiskt hållbar utveckling, som också kommer att redovisas i miljöpropositionen år 1998.

Regeringen konstaterar att miljöarbetet hittills utgått från att myndigheter ställer krav som företag m.fl. förväntas uppfylla. Enligt regeringens mening bör miljöarbetet i framtiden kännetecknas av att företag, hushåll samt statliga och kommunala förvaltningar i allt högre grad ställer miljökrav på varandra och konkurrerar i att ligga före de obligatoriska kraven. Här bör också erinras om samhällsplaneringens betydelse och kommunernas framskjutna roll vad gäller resurshushållningen, t.ex. i fråga om utnyttjandet av mark- och vattenresurser. Det är i sammanhanget ointressant om miljökraven och kraven på

resurshushållning kommer från t.ex. EU:s lagstiftning eller från den nationella lagstiftningen. En avsikt som regeringen har med miljöbalksreformen är därför att den skall stimulera olika aktörer att skapa egna miljöpolitiskt drivande nätverk som verkar i riktning mot de miljömål som behöver nås på vägen mot visionen om ett ekologiskt hållbart samhälle.

Regeringens ambition med förevarande lagstiftningsreform är att ge den legala ramen inom vilken det framtida miljöarbetet skall bedrivas. Grundtankarna bakom reformen kan översiktligt beskrivas enligt följande.

Miljölagstiftningen skall innehålla ett antal centrala instrument som skapar förutsättningar för ett decentraliserat och förebyggande miljöarbete. Lagstiftningen skall alltså utgöra ramen och plattformen från vilken olika verksamhetsutövare – företag, statliga och kommunala förvaltningar, föreningar, enskilda hushåll m.fl. – formulerar egna miljöpolitiska strategier. Decentraliseringstanken syftar i första hand på de enskilda aktörerna, främst verksamhetsutövare. Tanken är således att lagstiftningen skall inspirera verksamhetsutövare att tänka och handla så att de föregriper lagstiftningens obligatoriska krav. Därmed blir miljökrav som ställs på en gemensam nivå i relationen mellan aktörerna viktigare, t.ex. konsumenternas krav på miljöanpassade produkter från verksamhetsutövare, medan den offentliga styrningen och myndighetsutövningen kan koncentreras till att klarlägga vad som gäller och till de fall då en decentraliserad miljöanpassning och -styrning inte fungerar.

Såsom tidigare utvecklats förutsätts de nationella miljömålen vara tydliga och möjliga att följa upp. Det är också viktigt att verksamhetsutövare kan formulera mål för sin egen verksamhet med ledning av de nationellt fastlagda miljömålen och att det förutom enskilda och nationella miljömål också formuleras mål för respektive samhällssektor. Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan om förhållandet mellan miljöbalken och de nationella miljömålen.

Bland tillgängliga miljöpolitiska instrument bör också komma i fråga att använda ekonomiska styrmedel för att påverka verksamhetsutövare. Genom t.ex. miljöskatter och -avgifter ges mekanismer för att driva miljöförbättringarna längre. Självfallet grundas också denna form av styrmedel på lagstiftning.

Vidare skapar öppen, lättillgänglig och kvalitetsgaranterad information om olika produkter och verksamhetsutövare avsevärt förbättrade möjligheter för företag, hushåll samt statliga och kommunala förvaltningar att ställa krav på varandra.

I samspelet mellan de miljöpolitiska instrumenten skall dessutom den statliga förvaltningen vara en förebild och pådrivande genom att utveckla egna miljöledningssystem och driva en aktiv och miljöanpassad upphandling. Såsom antyddes tidigare har regeringen i regleringsbrevet för budgetåret 1997, efter förslag av Miljövårdsberedningen, utsett 25 pilotmyndigheter inom olika områden för att påbörja utvecklingen av miljöledningssystem.

Av föregående avsnitt framgår att regeringens delegation för en ekologiskt hållbar utveckling har presenterat en gemensam plattform för

det fortsatta arbetet med anknytning till det som nyss redovisats. Delegationen föreslår bl.a. ett antal initiativ inom de områden där olika miljöpolitiska styrmedel verkar, t.ex. utarbetande av indikatorer för ekologiskt hållbar utveckling, översyn av subventioner som motverkar avsedd utveckling samt vidareutveckling av kommunernas fysiska planering som ett strategiskt instrument för en eftersträvad ekologiskt hållbar utveckling.

4.2. Miljöbalken – en samlad och skärpt miljölagstiftning

4.2.1. Införandet av miljöbalken och balkens mål

Regeringens förslag: Bestämmelserna i den centrala miljölagstiftningens olika lagar smälts samman i en miljöbalk.

Målet med miljöbalken skall vara att främja en hållbar utveckling så att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl.

För att uppnå målet skall miljöbalken tillämpas så att – människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

– värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, – den biologiska mångfalden bevaras, – mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning tryggas,

– återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Det är en angelägenhet för var och en att verka för att miljöbalkens mål förverkligas.

Miljöbalkens utformning med övergripande mål, allmänna hänsynsregler och nya instrument som t.ex. miljökvalitetsnormer medför förbättrade förutsättningar att använda lagstiftningen som instrument för att styra mot av riksdagen fastställda miljömål.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förtydligande syfte har i författningstexten lagts till att en hållbar utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl.

Remissinstanserna: Om en miljöbalk: Det stora flertalet remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker att den centrala miljölagstiftningen samordnas i en miljöbalk. Ett tiotal remissinstanser har emellertid gett uttryck för viss tveksamhet, t.ex. Svea hovrätt,

Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kraftverksföreningen och SACO. Således ifrågasätts om det är klokt att samordna ett antal lagar i en balk istället för att skärpa och harmonisera befintlig

lagstiftning. Tveksamhet anförs vidare beträffande det rimliga i att låta gällande rätt sammansmältas i en balk istället för att genomgående till balken föra allt det som riskerar att påverka miljön, inklusive miljöreglerna i olika sektorslagar. Det sätts dessutom i fråga om det inte vore att föredra att endast de övergripande frågorna reglerades i balken och att sektorslagarna knöts till den.

Om miljöbalkens mål: Flertalet remissinstanser tillstyrker de principer som angivits under miljöbalkens mål. Lunds universitet har framfört att det, särskilt med hänsyn till att vi inte har någon grundlagsregel om skyddet för miljön, är ett naturligt inslag med en målsättningsparagraf i en lagstiftning av denna typ. Länsstyrelsen i Kristianstad län däremot, ifrågasätter det berättigade i att det allmänt hållna målet ingår som författningstext. Vad gäller utformningen av målet pekar Lunds universitet på att miljöbalkens regler till stor del syftar till att förebygga eller avhjälpa mer tillfälliga missförhållanden och att det därför kan vara missvisande att ange att en hållbar utveckling är det övergripande målet.

Naturvårdsverket menar att miljöbalkens regler inte i sig kan skapa tillräckliga förutsättningar för en hållbar utveckling då en sådan enligt

Riodeklarationen omfattar även ekonomiska och sociala frågor. Karlstads kommun har anfört att målet bör vara längre gående och innehålla krav även på förbättringar av miljösituationen. Några remissinstanser, bl.a.

Naturskyddsföreningen har inte haft någon invändning mot målet i och för sig men anfört att balkens regler inte är tillräckliga för att de övergripande målen skall kunna uppfyllas. Flera länsstyrelser menar att det övergripande målet kan ge en alltför människocentrerad bild av miljöfrågorna, där naturens egenvärde, biologisk mångfald och de grundläggande funktionerna åsidosätts. Jordbruksverket pekar särskilt på att djurs hälsa tydligare måste framgå av målet. Skogsägarna å andra sidan, vill ha ett mål där människan tydligare står i centrum. De förordar en hållbar utveckling med sikte på ekonomisk tillväxt och ökad produktion med samtidigt ansvar för miljön. Bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Stockholms läns landsting och flera kommuner efterlyser ett klarare och mer preciserat mål för att undvika tillämpningsproblem.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska miljölagstiftningen kan sägas ha varit framgångsrik mot bakgrund av de syften som låg bakom den vid tillkomsten. Sedan nya miljöproblem har blivit kända och då vikten av och syftet med miljöpolitiken ändrats måste miljölagstiftningen bringas i samklang med de värderingar som gäller i dag och som redovisats i det föregående. Lagstiftningen måste helt enkelt anpassas till de erfarenheter som har vunnits under senare år och beakta den komplexa bild av hur miljön påverkas som dessa erfarenheter visar på. En miljölagstiftning måste fungera som ett verksamt instrument i miljöpolitiken. Under de senaste decennierna har det vuxit fram en insikt om att en ekologiskt hållbar utveckling förutsätter att varje enskild individ tar sitt miljöansvar. Det räcker inte med att de stora miljöpåverkande näringarna regleras. En positiv miljöutveckling kan inte komma till stånd med mindre än att levnadsvanorna förändras t.ex. vad gäller konsumtion och kommunikation. Var och en måste ta ett ansvar för

att iaktta den hänsyn som krävs för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås. I sammanhanget bör också erinras om att Riodeklarationen ålägger alla stater att anta en modern och verkningsfull miljölagstiftning.

Förslaget till miljöbalk, som genom denna proposition föreläggs riksdagen, är det centrala i detta avseende. Arbetet med miljöbalks-reformen har etappindelats i fyra steg med hänsyn till projektets omfattning. De fyra stegen innehåller

– denna proposition med förslag till miljöbalk inklusive övergångsbestämmelser,

– proposition med förslag till följdlagstiftning, – utarbetande av och regeringsbeslut om förordningar efter förslag från Miljöbalksutredningen,

– information/utbildning samt myndighetsföreskrifter och allmänna råd.

Meningen är att regelsystemet skall kunna träda i kraft som en helhet och vid samma tidpunkt. Som närmare redovisas i avsnitt 4.4 och 4.38.4 planeras också sådana omfattande informations- och utbildningsinsatser före och i samband med ikraftträdandet som efterfrågats av många remissinstanser. Det är viktigt att se de fyra leden som en helhet även när det gäller innehållet. Exempelvis är den kommande propositionen med förslag till följdlagstiftning av stor betydelse för genomförandet av principen att miljöhänsynen skall genomsyra alla samhällssektorer.

Regeringen tar i detta avsnitt upp grundläggande frågor om balkreformen och om balkens mål. I avsnittet kommenteras också Lagrådets övergripande synpunkter. I det följande avsnittet redovisar regeringen de bärande principer som varit vägledande för balkens tekniska utformning tillsammans med en sammanfattning av de förändringar som finns i det nya förslaget jämfört med det förslag som lades fram år 1994 och som återkallades efter regeringsskiftet.

Det långa utredningsarbete som föregått detta förslag visar tydligt på behovet av en reformering av miljölagstiftningen både i sakligt hänseende och för att åstadkomma följdenlighet och tydlighet. Som utvecklas ytterligare i avsnitt 4.2.2 och 4.5 är regeringens inställning att en reformering av den svenska miljö- och resurslagstiftningen bör komma till stånd i form av en samlad lagstiftning som innehåller de viktigaste lagarna för miljöområdet. Med hänsyn till den nya lagstiftningens omfattning och för att understryka dess betydelse bör den utformas som en balk. Riksdagen har i samband med behandlingen av 1991 års miljöpolitiska proposition gjort samma ställningstagande i fråga om inriktningen på reformarbetet (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). En del remissinstanser har visserligen ställt sig tveksamma och föreslagit andra reformalternativ, men det stora flertalet remissinstanser har samma inställning som regeringen i denna fråga.

För att miljöbalken skall bidra till att främja en hållbar utveckling på miljöområdet införs i miljöbalken en rad nya verktyg som komplement till de styrmedel som tidigare införts genom miljölagstiftningen. I flera fall innebär miljöbalken en skärpning av tidigare tillgängliga instrument. Regeringens förslag till miljöbalk innebär därför en genomgripande modernisering av svensk miljörätt.

Lagrådet

Efter sin granskning av förslaget till miljöbalk har Lagrådet anfört vissa principiella synpunkter. Lagrådet menar att det, med tanke på det uttalade syftet att en miljölagstiftning bör fungera som ett centralt instrument i miljö- och resurspolitiken, är beklagligt att arbetet har behövt utföras under tidspress. Lagrådet har anfört att djupare analyser borde ha skett vad gäller flera frågor, både avseende vilka regelområden som bör ingå i balken och avseende de materiella reglernas innehåll.

Regeringen anser att de analyser och överväganden som ligger bakom det förslag till miljöbalk som nu presenteras, vilket arbete påbörjades genom Miljöskyddskommitténs uppdrag år 1989, utgör en god grund för en ny samordnad och skärpt miljölagstiftning som ger väsentligt bättre förutsättningar än gällande rätt att främja en långsiktigt hållbar utveckling så att nu levande och kommande generationer kan tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Lagrådet konstaterar för övrigt att detta förslag i flera avseenden innebär förbättringar jämfört med det förslag till miljöbalk som remitterades under år 1994. Förändringar i samhällsutvecklingen och arten av miljöproblem kommer naturligtvis att medföra att de regler som nu föreslås måste följas upp och vid behov kompletteras eller på annat sätt förändras.

Vidare kommer regelverket att kompletteras med förordningar och föreskrifter som förtydligar och preciserar balkens grundläggande bestämmelser. Ett arbete för att skapa förutsättningar för samordning bl.a. vad gäller regelgivningen med anledning av balken har redan påbörjats. Miljölagstiftningsarbetet är således inte slutfört i och med att miljöbalkspropositionen behandlas av riksdagen, utan fortsätter kontinuerligt.

Regeringen vill dessutom påpeka att erfarenheterna visar att behovet av en reformerad miljölagstiftning är påtagligt och att en sådan lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Ett aktuellt exempel som visar på detta behov är den allvarliga miljöpåverkan som orsakats av tunnelbygget genom Hallandsåsen, där regeringen enligt den nu föreslagna lagstiftningen hade haft att pröva tillåtligheten av byggandet av en järnväg av aktuellt slag.

Lagrådet har vidare anfört att det förhållandet att det inte framgår av förslaget vilka bestämmelser i andra lagar som skall ges företräde respektive gälla parallellt med balken inte underlättar överblickbarheten och tillämpningen av miljölagstiftningen. Lagrådet menar också att de allmänna hänsynsreglerna är så generellt hållna att de kan förväntas leda till åtskilliga tillämpningsproblem och inte i alla avseenden kan anses förenliga med rättssäkerhetens krav. Regeringen har med anledning av denna kritik försökt att ytterligare klargöra förhållandet mellan miljöbalken och annan lag och även att i möjligaste mån precisera hur hänsynsreglerna skall tillämpas. I detta sammanhang finns skäl att erinra om att hänsynsregler av liknande karaktär men mer begränsad räckvidd finns i gällande rätt och att en praxis har utvecklats för deras tillämpning.

Vad gäller de synpunkter som Lagrådet framfört särskilt när det gäller infogandet av vattenlagen i miljöbalken och prövningsystemet behandlar

regeringen dessa frågor i anslutning till respektive sakområde i avsnitt 4.16, 4.22.1 och 4.22.2.

Miljöpolitikens mål och miljöbalken

Regeringen anser att miljöbalken måste ha uttalade syften som följer de allmänna miljöpolitiska målsättningarna. I avsnitt 4.1 har regeringen redovisat den grundläggande inriktningen för miljöpolitiken, som utvecklats i den skrivelse om ekologisk hållbarhet som nyligen lämnats till riksdagen och som kommer att följas upp och konkretiseras genom arbetet med att ta fram nya nationella mål som kan läggas fram för riksdagen i den miljöpolitiska propositionen våren 1998.

När det gäller frågan om vilka miljöpolitiska mål som bör ingå i balken kan först konstateras att även om lagstiftningen har en central roll är den inte det enda instrumentet för att realisera en ekologiskt hållbar utveckling. Kunskaper om miljöproblem och den enskildes engagemang i miljöfrågorna, ekonomiska förutsättningar m.m. är också avgörande för att målen skall kunna nås. Därtill kommer att allmänt hållna mål kan vara svåra att inordna i och lägga till grund för ett rättsligt system som skall vara styrande för den enskildes handlande i enskilda fall och som är sanktionerat med straff om reglerna inte följs. Trots detta är det givetvis av avgörande betydelse att balken fungerar som ett verktyg för genomförandet av de miljöpolitiska målen.

Regeringen anser att det i miljöbalken måste finnas en beskrivning av syftet med miljöpolitiken som gäller för hela balkens tillämpningsområde. Denna inställning delas också av remissinstanserna, även om det i några fall finns synpunkter på utformningen. I förslaget till miljöbalk har därför i 1 kap. 1 § tagits in den övergripande målsättningen om en hållbar utveckling som innebär att nu levande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Där slås också fast att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett förvaltaransvar. Vidare nämns i bestämmelsen skyddet för människors hälsa och miljön samt för värdefulla natur- och kulturmiljöer, bevarandet av biologisk mångfald, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och fysisk miljö i övrigt samt kretsloppsprincipen. Som närmare utvecklas i författnings-kommentaren till paragrafen är dessa syften styrande på samtliga bestämmelser i miljöbalken och medför en ny och vidare tillämpning av de bestämmelser som har sin förebild i gällande lagstiftning.

Lagrådet har i sitt yttrande beträffande denna paragraf anfört att bestämmelserna i miljöbalken är avsedda att vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen på området. Lagstiftningen kan bara ge den rättsliga grundvalen för reformarbetet men bidrar därigenom verksamt till att förutsättningar skapas för att genomföra vad som eftersträvas i miljöhänseende. Lagrådet anger som en möjlighet att det inledande stadgandet utformas på det sättet att vad som sägs om tryggandet av en hållbar utveckling anges inte endast som ett mål med miljöbalken utan som ett mål för samhällets samlade ansträngningar på miljöområdet.

Lagrådet anför vidare att om man vill begränsa räckvidden av målparagrafen till målet med själva balken, bör den utformas under hänsynstagande till att lagstiftning här liksom på andra områden har sina givna begränsningar. Miljöbalken kan bidra till och främja den utveckling som eftersträvas, men den kan inte ensam trygga en sådan utveckling.

Regeringen godtar i sak Lagrådets bedömning och föreslår därför att den ändringen görs i portalparagrafen jämfört med lagrådsremissen att det anges att miljöbalken skall främja en hållbar utveckling, dvs. inte trygga en sådan utveckling som sägs i remissens förslag.

Utöver de övergripande syften som uttrycks i 1 kap. 1 § och som styr tillämpningen av hela balken vill regeringen peka på fyra faktorer av betydelse för balkens verkan som instrument för att genomföra övriga miljöpolitiska mål, t.ex. nationella miljömål av det slag som har berörts i avsnitt 4.1.1.

Miljömålen kan, för det första, realiseras genom de nya instrument som miljöbalken erbjuder. Miljökvalitetsnormer är en nyhet i balken som innebär att en norm för miljökvalitet kan slås fast av regeringen eller i vissa fall av en myndighet. Normerna skall följas vid planering, tillståndsprövning, tillsyn och föreskriftsverksamhet samt av verksamhetsutövare och kan kompletteras med särskilda åtgärdsprogram. Normerna kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att styra mot nationella mål för miljökvalitet. Miljökvalitetsnormer kan dock endast väntas fastläggas i vissa fall där det finns nationella miljömål. Exempelvis kan det finnas andra styrmedel än normerna som är bättre lämpade för att nå målet. Det kan också antas att miljökvalitetsnormerna kommer att innebära en högre grad av precisering i beskrivningen av miljökvaliteten än de nationella miljömålen och att de ofta kommer att begränsas geografiskt till att avse vissa områden.

För det andra innehåller balken nya allmänna hänsynsregler som gäller för alla och som innehåller en skyldighet att beakta allmänna principer för miljöarbetet som t.ex. försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen och produktvalsprincipen. Balken innehåller därmed sådana strategier som behövs för att nå miljömålen.

För det tredje utgör balken grunden för regeringens och myndigheternas arbete att med stöd av de bemyndiganden som ges i balken utfärda de förordningar och föreskrifter som behövs för att förverkliga de miljöpolitiska målsättningarna. Styrande för detta är såväl balkens övergripande syften och allmänna hänsynsregler som de andra miljömål som berörts ovan och som inte tagits in i lagtexten.

För det fjärde är balken en sammanhållen lagstiftning som innefattar och samordnar såväl traditionella miljöregler som regler om markanvändning och resurshushållning. Detta medför samordningsvinster och en ökad enhetlighet i regelsystemet som förbättrar förutsättningarna för att styra mot gemensamma mål.

Hänvisningar till S4-2-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.1.1

4.2.2. Principerna för miljöbalksförslaget m.m.

Regeringens bedömning: Som bärande principer för balken bör gälla att den

– bildar en övergripande lagstiftning för all miljöpåverkan, – utformas som en sammanhållen miljö-, hälsoskydds- och naturresurslagstiftning,

– utformas så att skyddet för miljön, hälsan och naturresurserna förstärks,

– innehåller allmänna hänsynsregler och viktiga miljörättsliga principer som är tillämpliga på all miljöpåverkan,

– förstärker det demokratiskt förankrade inflytandet, – skapar förutsättningar för en integrerad tillämpning, – betonar hushållningsaspekten. Miljöbalken bör innehålla vissa avgörande element för att lagstiftningen skall fungera väl. Dessa element, som kan beskrivas som en miljöbalkskedja, utgörs av rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler som skall följas av var och en, regler för hushållning med mark- och vattenresurser riktade till statliga och kommunala myndigheter, bestämmelser om utfärdande av miljökvalitetsnormer och krav på miljökonsekvensbeskrivningar, bestämmelser om tillståndsprövning samt ett effektivt tillsyns- och sanktionssystem.

Förslaget innebär en utveckling och förändring på ett stort antal punkter av det tidigare förslaget till miljöbalk.

Skälen för regeringens bedömning

Bärande principer

Sammanfattningsvis kan sägas att de bärande principerna vid sammansmältningen av regler från de olika miljölagarna bör vara följande.

Miljöbalken utformas som en sammanhållen miljö- och resurslagstiftning. Exempelvis integreras bestämmelserna i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, hälsoskyddslagen samt renhållningslagen. Genom bestämmelser från naturresurslagen anknyts lagstiftningen för markanvändning och samhällsbyggande varvid resursavvägningsprinciper integreras i balken.

Miljöbalken utformas så att skyddsintressena förstärks. Alla skyddsintressen i dagens lagstiftning har granskats. Flera långtgående principer och aktsamhetsregler som hittills funnits i de lagar som arbetats samman i balken föreslås gälla generellt inom balkens tillämp-ningsområde. Det som kan uppfattas som motsägelsefullt eller ofullständigt i dagens lagar har undanröjts och skyddsintressena har förstärkts gentemot exploateringsintressena såsom de senare kommer till uttryck i t.ex. vattenlagen och trafiklagstiftningen.

Miljöbalken bör innehålla ett antal allmänna hänsynsregler. De skall verka så att balkens mål i praktiken får genomslag med avseende på verksamheter som regleras enligt balkens bestämmelser. På detta sätt garanteras en enhetlig tillämpning tvärs över olika sektorer, samtidigt som sektorsprincipen slår igenom i tillämpningen.

Miljöbalken bör förstärka det demokratiskt förankrade inflytandet genom framhävande och utökning av regeringens tillåtlighetsprövning av miljöpåverkande anläggningar. Vidare ges miljöorganisationer talerätt och kraven för miljökonsekvensbeskrivningar förstärks.

Miljöbalken bör skapa förutsättningar för en integrerad tillämpning av miljölagstiftningen sett ur de enskilda verksamhetsutövarnas synvinkel. I princip skall tillstånd för miljöfarlig verksamhet som innebär utsläpp, avfall, kemikalieanvändning m.m. prövas i ett sammanhang. Tillståndsprövningen, tillsynsutövningen m.m. skall stimulera verksamhetsutövare att medvetet välja att ligga före lagstiftningens obligatoriska krav. Regleringen i miljöbalken utformas med avsikt att antalet överträdelser skall minska. I de fall överträdelser sker bör dessa beivras effektivt. Informationen om tillstånd, tillsyn, överträdelser, skadad mark m.m. skall vara öppen, lättbegriplig och kvalitetsgaranterad. Dessutom skall tillsynsorganisationen effektiviseras.

Viktiga miljörättsliga principer, såsom försiktighetsprincipen, lokaliseringsprincipen, kretsloppsprincipen, produktvalsprincipen och principen att förorenaren skall betala (PPP) bör tas in i lagstiftningen.

En nyhet i balken är den starka betoningen av hushållningsaspekten. Hushållning kan ske dels genom ett optimalt utnyttjande med så resurs- och energisnåla processer som möjligt, dels genom att utnyttja ett kretslopp med slutna materialflöden där material genom återanvändning eller återvinning kommer till ny användning. Kretsloppsprincipen syftar till att vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna användas, återanvändas, återvinnas och bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning utan att naturen skadas. Genom en tillämpning av hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen minskar behovet att förbruka ändliga naturresurser. Ett sådant kretslopp kan åstadkommas dels genom krav – individuella eller generella – för verksamhetsutövningen, dels genom att var och en deltar i den avfallshantering, genom bl.a. källsortering, som möjliggör återanvändning, återvinning och energiutnyttjande.

Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Vid bedömningen av den lämpligaste användningen måste en avvägning göras mellan ekologiska, sociala och samhällsekonomiska intressen på ett sätt som främjar en långsiktigt god hushållning. Detta gäller för såväl mark- och vattenområden som energi och andra resurser.

Miljöbalkskedjan

En verkningsfull miljölagstiftning förutsätter att vart och ett av dess led fungerar effektivt. Samtidigt fordras att sambandet mellan leden är

följdenligt och tydligt. Om miljölagstiftningen liknas vid en kedja – som kan kallas miljöbalkskedjan – vars länkar utgörs av t.ex. miljömål, hänsyn, tillstånd, villkor, tillsyn, information, omprövning, överträdelse och straff, krävs för lagstiftningens effektivitet att länkarna var och en för sig men också samspelet mellan kedjans länkar fungerar väl.

Det kan inledningsvis upprepas att miljöbalkens grundläggande syfte är att driva på utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Detta uttrycks genom balkens rättsligt bindande syften och allmänna hänsynsregler. Här har tillståndsprövning och tillsyn en central funktion som konkreta verktyg för att styra varje verksamhet bort från miljöstörande och resursslösande handlingssätt. Men också dessa traditionella styrmedel får en delvis ny roll. Det allt större inslaget av mål- och resultatstyrning ställer större krav på myndigheterna att sträva mot miljömålen samt att följa upp och utvärdera resultatet. De principer för miljöarbetet som utvecklas i balken skall genomsyra också prövnings- och tillsynsverksamheten.

Miljökvalitetsnormer innebär konkreta målsättningar som styr tillstånds- och tillsynsarbetet. Nationella mål nedbrutna regionalt eller sektoriellt likaså. Balken lägger en betoning vid förebyggande insatser som en grund för ett framgångsrikt miljöarbete. Den lägger ett tydligt delegerat ansvar på utövare och sektorsorgan för att bedöma och åtgärda miljöproblemen. Det finns också fler styrmedel i dagens miljöarbete. Prövning och tillsyn skall samspela med ekonomiska styrmedel och med frivilliga miljöstyrningssystem.

Grunden i ett förebyggande arbete är att påverkan på människors hälsa, miljön och resurshushållningen kan förutses. Därför har ett kunskapskrav införts i miljöbalken. Var och en skall skaffa sig den kunskap som behövs för att bedöma miljöeffekterna av en åtgärd eller en verksamhet. Naturligtvis är det först om det finns anledning att befara sådana effekter som skyldigheten föreligger att utreda vad som kan göras för att motverka olägenheterna. Det skall dock inte vara möjligt för verksamhetsutövaren att försvara sig med att denne inte tänkte på att olägenheterna kunde uppkomma. Utgångspunkten är att var och en i varje situation skall fråga sig om sådana effekter kan uppstå. Är detta inte uteslutet föreligger en skyldighet att ta reda på sannolikheten för miljöeffekter, vilka de är, hur allvarliga eller omfattande de kan bli och slutligen vad det finns för möjlighet att förebygga eller reducera dem. Det finns också en skyldighet att avhjälpa problemen. Möjliga åtgärder för att reducera effekterna till en acceptabel nivå skall vidtas om det inte är orimligt i enlighet med de allmänna hänsynsreglerna i balken och andra särskilda regler för den aktuella verksamheten. Kan påverkan inte reduceras tillräckligt får åtgärden inte vidtas eller verksamheten inte utövas.

Skyldigheten att skaffa sig erforderlig kunskap gäller alltså både gemene man och den som utövar näringsverksamhet. Det är av avgörande betydelse för att denna regel skall kunna uppfyllas att kunskap finns att tillgå och att den också är lätt tillgänglig. Producenterna har här ett ansvar för att genom märkning och annan information klargöra vilka egenskaper olika produkter har och vilka effekter de kan medföra. Även

om huvudansvaret ligger på producenterna har tillsynsmyndigheterna en viktig uppgift att sammanställa information om miljöpåverkan. Det är data som kommer fram vid den löpande tillsynen, i miljörapporter och genom miljöövervakningsarbetet. Den informationen tar mer sikte på miljötillståndet som sådant och utvecklingen av miljöarbetet relativt miljömålen. Det ankommer på tillsynsmyndigheterna att utöver den löpande tillsynsverksamheten verka för balkens efterlevnad på så sätt att information sprids och kunskap görs tillgänglig, så att miljöbalkens mål kan nås.

Om verksamhetsutövaren inte frivilligt lämnar sådan information som har betydelse för miljöbedömningar ger miljöbalken utökade möjligheter för tillsynsmyndigheten att kräva in miljörapporter som innehåller relevant information med avseende på miljöbalkens mål.

Kunskap är också grundläggande för miljömärkning och miljöstyrning, dvs. frivilliga system för miljöarbetet vid sidan om miljöbalken. Näringsutövare som ansluter sig till ett miljöstyrningssystem åtar sig frivilligt att göra en miljöutredning om verksamhetens miljöpåverkan, upprätta en miljöpolicy samt miljömål och handlingsprogram, implementera programmet i hela verksamheten och genomföra en miljörevision. Resultatet av revisionen, miljöredovisningen, skall enligt EU:s miljöstyrningssystem (EMAS) vara tillgängligt för allmänheten. Många av momenten i ett miljöstyrningssystem har gemensamma drag med lagstiftningens miljökonsekvensbeskrivningar, miljörapporter och villkor eller föreskrifter för verksamheten. Ett grundkrav för registrering eller certifiering enligt någon av standarden för miljöstyrningssystem är att alla lagstiftningens krav på verksamheten följs och kontrolleras. Anslutning till ett miljöstyrningssystem kan således ha stor betydelse för såväl tillståndsprövning som tillsyn.

Frivilliga system för miljöövervakning av produkter riktar sig till konsumenterna och uppköpare för att ge dessa större möjligheter att välja mer miljöanpassade produkter.

För miljöstörande verksamhet är det viktigt att precisera i tillståndet hur verksamheten skall medverka till att nå miljömålen och en hållbar utveckling. Med miljöbalken sker tillståndsprövningen utifrån fler aspekter och med en högre ambitionsnivå än tidigare. Till att börja med ställs högre krav på sökanden vad gäller skyldigheten att presentera en relevant utredning så att prövningsmyndigheten kan ta ställning till om miljöbalkens regler tillgodoses. Dessutom ges större möjligheter för berörda att föra talan. Därigenom kan ytterligare information komma till pröv-ningsmyndighetens kännedom, som säkerställer att alla aspekter blir belysta. I dag prövas en verksamhet enligt olika miljölagar och av olika instanser. Miljöbalkens system ger en bättre helhetsbild av de olika miljöeffekter en verksamhet riskerar att medföra.

Utformningen av tillståndet och de villkor som fastställs för driften av verksamheten har avgörande betydelse, både för möjligheten att utöva en effektiv tillsyn, påföra miljösanktionsavgift och utdöma straff, men också för att verksamhetsutövaren själv skall kunna utveckla mål och medel för att följa upp sitt miljöarbete. Villkoren skall vara konkreta och exakta. Omfattningen av tillståndet skall ha en tydlig avgränsning så att det går

att fastställa objektivt när en överträdelse skett. Villkoren skall också utvecklas så att de tydligare kopplas till olika miljömål, anpassade till verksamheten, och så att de även omfattar resurshushållningsaspekter. Miljöbalkens regler lästa mot balkens mål innebär att villkor skall föreskrivas i syfte att tillgodose både miljöskydd, hälsoskydd, bevarande av biologisk mångfald, resurshushållning och hushållning med material. Regler som i dag tillämpas vid prövning enligt olika lagar integreras och en fullständig miljöbedömning skall alltså göras vid en och samma prövning.

Detta innebär inte något hinder mot att villkor, när det är lämpligt, utformas som riktvärden. Inte minst när kraven innebär att tidigare oprövad teknik skall användas kan det vara svårt att avgöra vilken utsläppsbegränsning som är möjlig. Då kan det finnas skäl att använda riktvärden i stället för gränsvärden. På så sätt kan begränsningsvärdet sättas strängare, eftersom ett gränsvärde förutsätter en viss säkerhetsmarginal. Ett riktvärde bör emellertid alltid följas upp, och när tillräcklig erfarenhet har vunnits bör det ersättas med ett absolut gränsvärde. Riktvärden bör som huvudregel endast komma ifråga vid prövotidsförordnanden där slutliga villkor skall fastställas senare.

Prövningsmyndigheterna kan efter en tid förväntas ha fått stor erfarenhet av problemställningarna och en ökad kompetens inom miljörätten som säkerställer en hög kvalitet på domar och beslut. Det ökar förutsättningarna för efterlevnaden och underlättar för verksamhetsutövaren att följa tillstånden och villkoren. Dessutom bör acceptansen av villkoren öka om underlaget för dessa är utförligt och väl belyst. Vidare kommer tillsynsmyndigheternas och, i sista hand, domstolarnas arbete med att kontrollera efterlevnaden och påföra sanktioner att underlättas om tillstånden och villkoren i dessa blir konkreta och tydliga.

Det är på samma sätt av avgörande betydelse att de föreskrifter som utfärdas av regeringen eller myndighet med stöd av balken, och som gäller var och en eller i vart fall stora målgrupper, formuleras tydligt och konkret. Dels bör det stå klart vilka krav som ställs. Dels bör det vara möjligt för tillsynsmyndigheten att objektivt påvisa om en överträdelse har ägt rum.

Efterlevnaden av miljöbalkens regler beror av två huvudsakliga faktorer, nämligen att de som berörs förstår syftet med reglerna och betydelsen av att de följs, och att det finns en väl fungerande tillsyn som leder till att överträdelser beivras. Handlingsmönstren i samhället måste undan för undan styras in på en mer miljöanpassad väg både vad gäller det vi gör i näringsverksamhet och det vi gör var och en i vardagen.

Tillsynsmyndigheterna har en betydelsefull roll enligt miljöbalken. En effektiv tillsyn kräver bl.a. att samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna fungerar väl och att de har tillgång till stöd, erfarenhetsutbyte och kompetens utanför den egna myndigheten. Tillsynsfrågorna behandlas ingående i avsnitt 4.28. Här kan i korthet sägas att balken ger förutsättningar för en samordnad och förbättrad tillsynsverksamhet. Det är vidare viktigt att tillsynsmetoderna och tillsynsansvaret utvecklas i balkens följdförfattningar och tillämpningsbestämmelser.

En miljöbalk med de centrala materiella bestämmelserna för att ta tillvara miljöhänsyn samlade och där prövningen av tillståndsärenden integreras, där tillsynen samordnas och där straffbestämmelserna kommer till uttryck, bör således ge förutsättningar för ett fördjupat och längre gående miljöarbete.

I avsnitt 4.4 och 4.38.4 redogörs närmare för det sista balksteget som avser utbildning och information om miljöbalksreformen.

Ändringar i förhållande till det tidigare förslaget till miljöbalk

Jämfört med det förslag till miljöbalk som lades fram år 1994 och som återkallades vid regeringsskiftet innebär det nya förslaget en utveckling och förändring. Förändringarna innebär bl.a. att de delar av vattenlagens bestämmelser som har avseende på

miljöfrågor har sammansmälts med övriga miljöbestämmelser i balken, sammansmältningen och integrationen av skyddslagstiftningen, t.ex.

bestämmelser från miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, har drivits längre, också den joniserande strålningen skall omfattas av prövningen av

kärntekniska anläggningar, – balken baseras på allmänna hänsynsregler som är knutna till målen

för miljöarbetet och balkens syfte, – hänsynsreglerna gäller för ett mer omfattande tillämpningsområde

där stor miljöpåverkan kan förekomma, – kraven på miljökonsekvensbeskrivningar skärps, – reglerna om miljökvalitetsnormer förtydligas, – miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om till-

stånd, godkännande och dispens enligt balken, – stora trafikanläggningar skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken, – strandskyddets ställning görs tydligare, – allemansrättens ställning görs tydligare, samtidigt som kommersiellt

organiserat utnyttjande av allemansrätten regleras, – genomförandet av EG:s naturvårdsdirektiv underlättas, – ansvaret för efterbehandling av mark görs tydligare och en sanerings-

försäkring införs, – reglerna om genetiskt modifierade organismer inarbetas i balken, – reglerna om biotekniska organismer arbetas in i balken och

samordnas med reglerna om kemiska produkter, – regeringens tillåtlighetsprövning framhävs samtidigt som regionala

miljödomstolar inrättas som ett led i prövningskedjan med i huvudsak samma kompetens som den nuvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd, – Koncessionsnämnden och vattendomstolarna läggs ned, – en miljööverdomstol inrättas vid Svea hovrätt, – brottsbalkens straffbestämmelser arbetas in i balken, – tillsynsbegreppet ges en bestämd definition,

– tillsynen avgiftsfinansieras och kommunerna ges en starkare och

tydligare roll, – miljösanktionsavgifter som ett led i tillsynen skall kunna beslutas av

tillsynsmyndigheter vid överträdelser.

Hänvisningar till S4-2-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.2.1

4.3. Gällande rätt

Den svenska miljölagstiftningen finns i dag dels i lagstiftning som har som främsta syfte att skydda miljön och då närmare precisera vilka avvägningar som skall göras mellan olika intressen, dels i lagstiftning som reglerar särskilda verksamheter där miljöhänsynen skall beaktas särskilt. Dessutom finns regler av civilrättslig art om ersättning och annan kompensation mellan enskilda i frågor om miljöskador. Den svenska miljölagstiftningen reglerar så skilda saker som industriutsläpp, kärnsäkerhet, naturvård, kemikaliehantering och skötsel av avfallsdeponier. Det utmärkande draget för de centrala lagarna på miljöns område är emellertid förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen där närmare angivna myndigheter svarar för tillstånd, tillsyn och ingripanden av olika slag genom förelägganden, förbud och andra åtgärder. Den lagstiftning som reglerar samhällsplaneringen och hushållningen med mark- och vattenresurserna har grundläggande betydelse i det förebyggande miljöarbetet. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilket områdena är mest lämpade och så att en långsiktigt god hushållning främjas.

I det följande redovisas närmast den numera omfattande miljölagstiftningen som kan betecknas som skyddslagstiftning. Därefter behandlas sådan lagstiftning om användning av mark- och vattenområden som är av betydelse bl.a. från miljösynpunkt.

Skyddslagstiftning

Miljöskyddslagen (1969:387) är till sin räckvidd den mest omfattande miljörättsliga lagstiftningen. Ursprungligen utvecklades miljöskyddslagens tillåtlighetsregler, eller kravregler, efter mönster i vattenlagstiftningen. Därifrån överfördes också regler om ytvattenföroreningar. Av särskild betydelse var att miljöskyddslagen innehöll nya regler till skydd mot luftföroreningar. Numera är lagen tillämplig även på verksamhet som kan förorsaka förorening av grundvatten. Miljöskyddslagen reglerar således vatten- och luftföroreningar samt buller och andra störningar i den yttre miljön förutsatt att störningen har anknytning till användningen av fast egendom. Lagen syftar främst till att förebygga störningar men även till att återställa skadade miljöer. Redan risken för olägenhet skall beaktas. En huvudtanke med miljöskyddslagen är att miljöstörande verksamhet i viss utsträckning måste tolereras, men för att få utöva s.k. miljöfarlig verksamhet gäller krav på val av bästa rimliga plats samt skyldighet att vidta försiktighetsmått och skyddsåtgärder m.m. Bland lagens kravregler finns även en regel enligt

vilken mycket riskabel verksamhet praktiskt taget förbjuds. Tillämpningen av miljöskyddslagen bygger väsentligen på tillstånds- och anmälningsplikt samt tillsyn. Frågor om tillstånd prövas av en särskild myndighet som inrättades vid lagens tillkomst, Koncessionsnämnden för miljöskydd. Nämndens beslut överklagas hos regeringen. Verksamheter av mindre omfattning och med lindrigare verkningar prövas av länsstyrelsen vars beslut kan överklagas hos Koncessionsnämnden. Omfattningen av förprövningsplikten regleras i miljöskyddsförordningen (1989:364). Tillsynen över miljöfarlig verksamhet utövas av Naturvårdsverket, länsstyrelserna samt miljö- och hälsoskyddsnämnderna.

Miljöskyddslagen innehöll ursprungligen regler om skadestånd för skada orsakad av miljöfarlig verksamhet. Dessa regler bröts år 1986 ut och fördes tillsammans med vissa grannelagsrättsliga regler ur 3 kap. jordabalken över till en särskild lag, miljöskadelagen (1986:225). Skadeståndsansvar enligt miljöskadelagen gäller i princip även om skadevållaren inte varit oaktsam – s.k. strikt ansvar – och lagen omfattar praktiskt taget samma slags verksamheter som omfattas av miljöskyddslagen, t.ex. olika former av vattenföroreningar, luftföroreningar och markföroreningar. För vissa fall av skador som omfattas av miljöskadelagen finns det en särskild miljöskadeförsäkring. Försäkringen gäller om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadestånd är förlorad eller om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan. Regler om miljöskadeförsäkringen finns i miljöskyddslagen. Bidrag till försäkringen skall betalas av den som bedriver anmälnings- eller tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. Föreskrifter om sådana bidrag finns i förordningen (1989:365) om miljöskadeförsäkring.

Tidigare hänfördes många frågor som numera karaktäriseras som miljöfrågor till hälsovårdsområdet. Begreppet hälsovård har genom tillkomsten av hälsoskyddslagen (1982:1080) ersatts av det vidare begreppet hälsoskydd. Med hälsoskydd avses åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter. Sanitär olägenhet är enligt hälsoskyddslagen en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Lagen gäller i princip alla störningstyper varför tillämpningområdet, i dessa avseenden, är större än miljöskyddslagens. Hälsoskyddslagen är dock begränsad på det sättet att den syftar till att skydda människors hälsa men inte naturmiljön. Hälsoskyddslagen har ramlagskaraktär och får sitt konkreta innehåll till stor del genom föreskrifter som meddelas av regeringen, kommunen eller myndighet med stöd av bemyndiganden i lagen. Föreskrifter med stöd av lagen finns bl.a. i hälsoskyddsförordningen (1983:616).

Bland de frågor som kan regleras med stöd av hälsoskyddslagen kan nämnas kontroll av radonhalt i t.ex. bostäder, avloppsvatten och avloppsledningar, värmepumpsanläggningar och badvattenkvalitet, såväl i badanläggningar som i strandbad. Vidare har regler om förbud mot tomgångskörning beslutats med stöd av hälsoskyddslagen. Med stöd av

hälsoskyddslagstiftningen kan också förekomsten av bl.a. hästar, får, svin och ormar i fångenskap inom detaljplanelagda områden regleras.

Undan för undan har det stått klart att somliga väsentliga miljöproblem inte orsakas av de mängdmässigt största utsläppen av förorenande ämnen, utan i stället av kemiska ämnen med mycket stor miljöfarlighet. Lagen (1985:426) om kemiska produkter syftar till att förebygga att skador på människor och i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper. Lagstiftningen är uppbyggd för att snabbt kunna användas mot kemiska ämnen och beredningar som visar sig vara farliga, varför lagen med nödvändighet i mycket har formen av ramlag. Lagen ställer krav på dem som hanterar eller importerar kemiska produkter såsom att dessa skall vidta behövliga försiktighetsmått och att sådana kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre farliga, den s.k. substitutions- eller produktvalsprincipen. Lagen får sitt närmare innehåll genom ett betydande antal regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter, grundade på bemyndiganden i lagen.

En särskild kemikalielag vid sidan av lagen om kemiska produkter är lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark som anger att det är förbjudet att över skogsmark sprida bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly. Detsamma gäller användningen av metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel. Lagen ger dock möjlighet till vissa undantag. Andra lagar som kan hänföras till den särskilda kemikalielagstiftningen är lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt arbetsmiljölagen (1977:1160). Den sistnämnda lagen är viktig, bl.a. för kemikaliekontrollen, och har delvis samma tillämpningsområde som lagen om kemiska produkter. Tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen är dock begränsat till den inre miljön på arbetsplatserna. En annan lag med bäring på arbetsmiljön är strålskyddslagen (1988:220). Den lagstiftningen har också viktiga tillämpningsområden utanför arbetsmiljöområdet. Lagens syfte är att människor, djur och miljö skall skyddas mot skadlig verkan av strålning. Lagen är tillämplig både på joniserande och icke joniserande strålning.

En särskild grupp av författningar reglerar också skydd mot luftföroreningar. Ofta gäller dessa författningar parallellt med bl.a. miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen och lagen om kemiska produkter, men tillämpningsområdet är mer avgränsat till viss typ av verksamhet. Exempel på en författning av det slag som nu avses utgör lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle som syftar till att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar. Eftersom lagen är en typisk ramlag meddelas detaljerade materiella bestämmelser i förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Näraliggande är vidare bilavgaslagen (1986:1386) som syftar till att förebygga att bilar och andra motorfordon orsakar skador på människors hälsa eller på miljön genom utsläpp till luften av avgaser och andra ämnen. Bilavgaslagen innehåller även en detaljreglering om bilars indelning i miljöklasserna som utgör grund för ekonomiska styrmedel i form av differentierad beskattning.

En särskild typ av miljölagstiftning är avfallslagstiftningen, även om den ofta tangerar hälsoskyddslagen och lagen om kemiska produkter. Renhållningslagen (1979:596) uttrycker numera kretsloppsprincipen genom stadgandet, att avfallshantering skall ske på ett sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet främjas, om det behövs för att spara råvaror eller energi eller med hänsyn till miljövården. Våren 1993 infördes i renhållningslagen nya regler som innebär att det kommunala ansvaret i vissa fall kan ersättas av ett producentansvar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt dessa nya regler föreskriva om skyldighet för den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en förpackning eller den som i sin yrkesmässiga verksamhet ger upphov till avfall att se till att avfallet bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på ett sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Detaljföreskrifter om producentansvar har meddelats i förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper, förordningen (1997:185) om producentansvar för vissa förpackningar samt förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck. Nyligen har också regler om producentansvar för bilar tillkommit.

Till avfallslagstiftningen kan också lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten räknas. I den lagen stadgas förbud mot dumpning av avfall – fast ämne, vätska eller gas – från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Genom en lagändring våren 1993 har förbudet utvidgats så att det även omfattar förbränning av avfall till sjöss. Dumpningslagen skall enligt uttrycklig bestämmelse inte tillämpas på sådana utsläpp av skadliga ämnen från fartyg som avses i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. 1980 års lag innehåller viktiga stadganden med avseende på miljön och dess syfte är att förebygga och begränsa vattenföroreningar från fartyg. I lagen meddelas också ett antal sjörättsligt präglade stadganden, t.ex. om fartygs konstruktion.

En mera speciell typ av avfallslagstiftning är bilskrotningslagen (1975:343). Syftet med den lagen är att utrangerade fordon inte skall placeras i naturen utan skrotas av auktoriserade bilskrotningsföretag. I bilskrotningsförordningen (1975:348) finns föreskrifter om bl.a. bilskrotningspremie och bilskrotningsavgift. Till samma typ av lagstiftning hör lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar i aluminium och lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar som innehåller regler om retursystem för återanvändning eller återvinning resp. särskilt hanteringstillstånd för s.k. PET-flaskor.

Behovet av en ny typ av miljörättslig skyddslagstiftning har framträtt bl.a. med anledning av en av vår tids revolutionerande nyheter, den biotekniska vetenskapen. Inom denna vetenskap har gentekniken, som innebär att särskilda metoder används för att undersöka eller ändra en organisms ärftliga material, utvecklats snabbt och gett biotekniken en ny dimension. Organismer som har fått det genetiska materialet ändrat på ett sätt som inte förekommer naturligt är genetiskt modifierade organismer. Gentekniken har redan många användningsområden, bl.a. vid

framställning av mediciner och livsmedel samt vid nedbrytning av avfall. Gentekniken innebär också risker för miljön.

Sedan år 1990 gäller inom EU ett direktiv om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och ett annat om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Bl.a. för att uppfylla dessa direktiv har i Sverige antagits lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, vilken trädde i kraft den 1 juli 1994. Lagen är en ramlag och har därför kompletterats med föreskrifter i förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer. Lagen syftar till att skydda människors och djurs hälsa och miljön samt säkerställa att etiska hänsyn tas vid sådan verksamhet på vilken lagen är tillämplig. Bestämmelser om grundläggande aktsamhetskrav, om förhands-bedömning av hälso- och miljöskador samt om krav på tillstånd för avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden ingår i lagen. Vidare skall en särskild nämnd, Gentekniknämnden, följa utvecklingen på genteknikområdet.

I samband med redogörelsen för gentekniklagstiftningen bör här också nämnas lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Enligt den lagen får mikroorganismer, virus, insekter m.m., dvs. bekämpningsmedel i form av levande organismer, varken saluhållas eller användas innan de godkänts av Kemikalieinspektionen. Medlet i fråga får godkännas bara om det är godtagbart från hälso- och miljövårdssynpunkt.

Lagstiftning om användning av mark- och vattenresurser

Miljöregler av en annan karaktär än de som har behandlats hittills meddelas i naturvårdslagen (1964:822). Till grund för naturvårdslagen låg två syften, hämtade från 1952 års naturskyddslag, nämligen syftet att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla områden samt syftet att tillgodose sociala intressen genom att hålla mark och vatten öppna för rekreation och friluftsliv. Ursprungligen lades tyngdpunkten på den vetenskapliga och kulturella sidan men i 1964 års naturvårdslag jämställdes friluftslivets intressen inom naturvården med vetenskapens och kulturens. Skyddsinstitutet naturreservat infördes för att tillgodose båda intressena. Som en ytterligare betoning av friluftsaspekten infördes permanenta regler om strandskydd i lagen. Vidare förbättrades myndigheternas möjligheter att ingripa mot särskilda åtgärder som förfular landskapet, t.ex. genom tillståndsplikt för täkter av grus, sten m.m.

Under årens lopp har grundsynen på naturvårdsfrågorna liksom reglerna i naturvårdslagen ändrats, bl.a. under inflytande av andra miljölagar som t.ex. miljöskyddslagen. I samband med den fysiska riksplaneringen under 1970-talet stärktes bevarandeintresset som en följd av att synen på hushållningen med mark och vatten ändrades. Samma intresse stärkte sin position ytterligare genom att bestämmelserna om ersättning för intrång ändrades och genom att naturvårdsmyndigheterna

gavs bättre möjligheter att fordra att även kostnadskrävande naturvårdsåtgärder skulle vidtas i samband med exploateringsföretag.

Under de senaste tio åren har det viktigaste målet för det inhemska och globala naturvårdsarbetet blivit att bevara så mycket som möjligt av alla arter och deras livsmiljöer, den biologiska mångfalden. Naturvårdsarbetet har således numera som huvudsyften, att skydda värdefulla naturmiljöer och att åstadkomma en ekologisk anpassning av olika samhälls-verksamheter som påverkar naturen, bl.a. de areella näringarna. Samtidigt har naturvården och miljöskyddet i övrigt kommit att knytas samman i arbetet för ett gemensamt mål. Därutöver syftar föreskrifter om naturvård till att gagna friluftslivets intressen och kulturmiljöfrågor.

Naturvårdslagens områdesskydd kommer till uttryck genom regler om nationalpark, naturreservat och naturvårdsområde. Syftet att bevara och skydda kommer till stånd genom regler om fridlysning som naturminne. Dessutom infördes nyligen i naturvårdslagen nya regler som innehåller bl.a. bemyndigande att freda vilt levande exemplar av en växt- och djurart, om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella naturvårdsåtaganden. Samtidigt infördes bestämmelser om särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden för att uppfylla våra åtaganden inom EU. Naturvårdslagens regler om strandskydd syftar till att ge friluftslivet erforderligt skydd samtidigt som reglerna också har betydelse för naturmiljön. De särskilda reglerna för täktverksamhet och markavvattning syftar mera uttalat till att skydda naturmiljön. Slutligen finns i lagen regler till skydd mot nedskräpning. Föreskrifter på nationell nivå som har beslutats med stöd av naturvårdslagen meddelas i naturvårdsförordningen (1976:484) och nationalparksförordningen (1987:938). Under hösten 1993 har med stöd i naturvårdslagen t.ex. meddelats föreskrifter om biotopskydd och om förbud mot markavvattning inom vissa områden. Lokalt och regionalt är naturvårdsarbetet en angelägenhet för kommunerna resp. länsstyrelserna och på central nivå har Naturvårdsverket överinseende över detta arbete.

I naturvårdssammanhang utgör lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter ett tydligt utslag av Sveriges anslutning till EU. Lagen, som har karaktär av ramlag, innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om in- och utförsel, transport, handel, förvaring, preparering och förevisning som avser djur och växter, i den utsträckning det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området eller av de andra skäl som kan finnas för att skydda vilt levande djur- och växtarter. I lagen finns även tillsyns- och ansvarsbestämmelser. Dessa kan, sedan Sverige inträtt som medlem i EU, även tillämpas för övervakning och sanktionering av EG-rättsliga bestämmelser i en förordning från 1982 om genomförandet i gemenskapen av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

Den ökande konkurrensen om mark och vatten har skapat ett starkt behov av lagstiftning som reglerar samhällsplaneringen och användningen av mark och vatten. Frågan om hushållningen med landets mark- och vattenresurser har sedan länge ansetts vara av central betydelse från

miljöpolitisk utgångspunkt. 1963 års proposition angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten (1963:71) gav utgångspunkter för den fortsatta lagstiftningen om naturens nyttjande och exploatering. Departementschefen framhöll att utvecklingen gjorde det nödvändigt "dels att söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att dessa tillgångar också bevaras åt kommande generationer". Det här uttalandet blev grunden för de tankar på en planmässig hushållning med landets mark- och vattenresurser som kom att ta form i den fysiska riksplaneringen och som sedermera gavs uttryck i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Naturresurslagens portalparagraf anger att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Hushållningsbestämmelserna i lagens 2 och 3 kap. framhäver behovet av skydd för långsiktiga och för landet viktiga värden som är knutna till marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna är inriktade på att ge ledning för prövning av mål och ärenden där det gäller att styra lokaliseringen av en viss verksamhet eller att ange de villkor som behöver uppfyllas för att viss verksamhet skall kunna accepteras med hänsyn till hushållningen med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. För områden som är av riksintresse enligt lagen har särskilda regler utformats i anknytande lagstiftning för att säkerställa ett statligt inflytande över hur riksintressen tas tillvara. Genom att hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen, bl.a. plan- och bygglagen, väglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen, har naturresurslagen övergripande betydelse på miljö- och resurshushållningsområdet. Naturresurslagen ger stöd åt ekologiska, sociala och samhällsekonomiska avvägningar av mer långsiktig karaktär utan att för den skull vara en bevarandelag. Syftet är att åstadkomma en förnuftig användning av naturresurserna vid en samlad bedömning i både ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Lagen ger stöd för att avgöra konkurrensfrågor i samband med beslut rörande ändrad användning av mark- och vattenområden och resurser som är knutna till sådana områden. Däremot kan lagen inte tillämpas för ingripanden mot pågående användning av sådana resurser. Förutom allmänna och särskilda hushållningsbestämmelser innehåller naturresurslagen regler om regeringsprövning av vissa från miljösynpunkt särskilt ingripande anläggningar och verksamheter. År 1991 infördes i naturresurslagen grundläggande regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att möjliggöra en samlad bedömning av en åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Tillämpningsföreskrifter på naturresurslagens område finns i förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Plan- och bygglagen (1987:10) är ett omfattande lagverk med bestämmelser om kommunernas fysiska planering av mark och vatten

samt bestämmelser om byggande. Enligt portalparagrafen syftar lagens bestämmelser till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Lagen innehåller detaljerade regler för kommunernas planläggning och prövning av ärenden om bl.a. bygglov. Genom samarbete mellan statliga och kommunala myndigheter i samhällsplaneringen förutsätts kommunernas fysiska planer enligt plan- och bygglagen utgöra betydelsefulla underlag för bedömning av från allmän synpunkt lämplig mark- och vattenanvändning.

Till lagstiftning om användning av mark- och vattenresurser räknas också lagstiftning rörande de s.k. areella näringarna. Både i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvårdslagen (1979:429) meddelas bestämmelser bl.a. om miljö- och naturvårdshänsyn. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har bemyndigats att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid utövande av resp. näring. I skötsellagen finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter som från miljöskyddssynpunkt skäligen kan fordras i fråga om begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för gödselhanteringen samt växtodlingen. Till lagstiftning om areella näringar räknas även rennäringslagen (1971:437) och fiskelagen (1993:787). Miljörelaterade lagar med avseende på jord- och skogs-brukssektorn är vidare lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel och lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel.

Som tidigare nämnts tjänade vattenlagen i vissa avseenden som förebild till miljöskyddslagen. Liksom t.ex. jord-, skogs- och gruvlagstiftningen har vattenlagen från början syftat till att åstadkomma ett utnyttjande av naturtillgångarna som är tillfredsställande från samhällsekonomisk synpunkt. Även om den enskilde ägaren har medgetts stor frihet att bestämma över utnyttjandet av sin egendom har det ansetts påkallat att vissa starka allmänna intressen ges stöd i tvingande lagregler. Ett allmänt intresse som efterhand vuxit i styrka är, som tidigare nämnts, bevarandeintresset. Detta avspeglar sig i det omfattande lagstiftningsarbetet som resulterade i vattenlagen (1983:291). Numera uttalas i vattenlagens portalparagraf att vatten skall vårdas och skyddas som en gemensam naturtillgång. Ett intresse som tidigt prioriterats i vattenlagstiftningen är fiskeintresset.

Vattenlagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar oavsett vilken storlek företaget eller anläggningen har. Med vattenföretag förstås bl.a. vissa byggnadsåtgärder i vatten. En vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag. Vattenföretag är i princip tillståndspliktiga, dock inte om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I vattenlagen ställs krav på bl.a. ett företags lokalisering och nytta. Företaget får sålunda inte komma till stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter, t.ex. regional-, närings- eller energipolitiska synpunkter. Företaget får inte heller strida

mot hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen. Vidare får ett vattenföretag inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse uppstår på allmänna intressen, t.ex. fisket, natur- och miljövården eller kulturmiljövården. Slutligen måste fördelarna från allmän och enskild synpunkt av ett vattenföretag överväga kostnaderna och olägenheterna av det. I lagen ställs också upp vissa lämplighetsvillkor.

Tillstånd till vattenföretag prövas av vattendomstolar. I landet finns för närvarande sex vattendomstolar vilka är organisatoriskt knutna till allmänna underrätter (tingsrätter). Vattenlagen innehåller detaljerade regler om prövningsförfarandet, skadeersättning och rättegångskostnader. Prövningen enligt vattenlagen kan sammanfattningsvis beskrivas som en sammanhållen tillstånds- och skadeersättningsprövning. Markavvattningsföretag, som primärt handlar om att leda bort onyttigt vatten, prövas vid förrättning på ungefär samma sätt som en prövning enligt t.ex. fastighetsbildningslagen. Tillåtligheten av stora och ingripande vattenföretag prövas av regeringen direkt enligt lagen eller efter förbehåll. Den vattenrättsliga tillsynsutövningen ligger på länsstyrelsen.

På kulturmiljövårdens område finns lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I den finns bl.a. bestämmelser om skydd för fasta fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Enligt lagen krävs det tillstånd för att rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning. Sådant tillstånd skall lämnas endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. En byggnad, park, trädgård eller annan anläggning kan förklaras för byggnadsminne. I skyddsföreskrifter skall anges på vilket sätt ett byggnadsminne skall vårdas och underhållas och i vilket avseende det inte får ändras. Med kyrkliga kulturminnen avses bl.a. kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser. I fråga om sådana kulturminnen som uppförts före utgången av år 1939 innebär lagen i huvudsak att det krävs tillstånd för att göra en väsentlig ändring.

Utöver de nu nämnda lagarna finns det flera som helt eller delvis gäller miljö- och hushållningsfrågor. Inom trafiksektorn är väglagen (1971:948), lagen (1990:1070) om tillfälliga bilförbud, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg samt lagen (1982:821) om transport av farligt gods av betydelse för miljöskyddet. Möjligen mera naturvårdsinriktad är terrängkörningslagen (1975:1313). Ett annat samhällsområde som ger upphov till miljöproblem och behov av reglering är energisektorn. En del av reglerna för denna sektor finns i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, som syftar till att upprätthålla säkerheten vid kärntekniska anläggningar och annan kärnteknisk verksamhet. Även strålskyddslagen (1988:220) har betydelse för kärntekniska anläggningar. Strålskyddslagens regler avser till övervägande del arbetarskydd och konsumentskydd. Av betydelse för miljöskyddet inom samma sektor är lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. Av betydelse från naturvårdssynpunkt är lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, som bygger på Förenta nationernas havsrättskonvention från år 1982 och innehåller regler om skydd för den marina miljön samt om krav på

tillstånd för att utnyttja vissa naturtillgångar och för att bedriva viss forskning. Även jaktlagen (1987:259) är av intresse från naturvårdssynpunkter. Enligt den lagen gäller ett generellt skydd för alla djurarter för vilka särskilda bestämmelser om jakt inte finns.

4.4. Miljöbalksreformens introducering

Regeringens bedömning: Miljöbalksreformen bör introduceras genom en bred informations- och utbildningsinsats huvudsakligen enligt de riktlinjer som dras upp av den kommitté som regeringen har tillkallat för ändamålet. Också på internationell nivå är det motiverat att lämna information. Särskilda medel bör anslås för en sådan informations- och utbildningsinsats.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, t.ex. Försvarsmakten,

Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner, har pekat på behovet av informations- och utbildningsinsatser vid introduktionen av miljöbalksreformen. Landstingsförbundet har erinrat om att sådana insatser inte bara skall vända sig till allmänheten samt tillstånds- och tillsynsmyndigheter utan även till sektorsansvariga för miljöfrågor.

Många remissinstanser har återkommit till behovet av information och utbildning i samband med remissbehandlingen av Miljöbalksutredningens betänkande Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU 1996:147).

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens syfte med förslaget till miljöbalk är, enligt vad som har utvecklats i det föregående, att skapa ett centralt verktyg för den nationella miljöpolitiken och att utmaningen i

Riodeklarationen. Miljöbalken innebär stora materiella och systematiska förändringar i miljörätten. Regelverket berör i olika avseenden allmänheten, företag, kommuner och statliga myndigheter. Miljöbalkens ikraftträdande leder till att befintliga myndigheter får nya uppgifter. För att miljöbalken skall få avsedd effekt behövs kunskaper inte bara om de materiella reglerna utan också om balkens uppbyggnad och om det system i vilket reglerna samverkar.

Avsikten är att det samlade införandet av den nya miljölagstiftningen skall ske i fyra steg. Det första steget innefattar utarbetandet av ett förslag till och riksdagsbeslut om själva miljöbalken. Det andra omfattar motsvarande ifråga om följdlagstiftning. Det tredje steget avser följdändringar i gällande förordningar och utfärdande av nya förordningar. I sistnämnda avseende förväntas Miljöbalksutredningen avge ett betänkande under våren 1998. Det fjärde steget slutligen innefattar information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter. Arbetet avses bedrivas så att huvuddelen av författningarna skall kunna träda i kraft vid samma tidpunkt.

Flera remissinstanser har pekat på behovet av information och utbildning dels i samband med införandet av balken, dels i form av

vidareutbildning. När det gäller företrädare för tillstånds- och tillsynsmyndigheter, polis, åklagare och andra som skall tillämpa balkens regler anser regeringen att fördjupad information och utbildning är en självklarhet. Vidare är det, som Landstingsförbundet har erinrat om, av största betydelse att sådana insatser även vänder sig till sektorsansvariga för miljöfrågor. Reformen kan på så sätt snabbt få ett effektivt genomslag och ge förväntade positiva effekter i miljöarbetet.

Av de skäl som nu har redovisats har regeringen i september 1997 beslutat att tillkalla en kommitté med uppdrag att ansvara för att den utbildning som föranleds av miljöbalkens ikraftträdande genomförs i sådan tid och på sådant sätt att förutsättningar skapas för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås. Enligt direktiven (dir. 1997:110) skall kommittén i samarbete med berörda myndigheter och organisationer

– kartlägga vilka som berörs av miljöbalken och gruppera dessa efter behovet av kunskap om miljöbalken,

– analysera behovet av utbildning hos olika målgrupper, – kartlägga och utvärdera olika utbildningsvägar och utbildningsmetoder,

– utarbeta en övergripande plan för genomförandet av utbildningen för olika målgrupper,

– utarbeta en strategi för hur miljöbalken skall tillämpas för att nå de fastlagda miljömålen,

– ansvara för att utbildningsmaterial tas fram för olika utbildningsmetoder och för olika målgrupper,

– initiera rekrytering och utbildning av informatörer för olika målgrupper,

– verka för att kunskapsbaser byggs upp, – verka för att nätverk för information skapas, – skapa förutsättningar för samråd och erfarenhetsutbyte mellan dem som genomför utbildningen,

– utvärdera utbildningen, och – lämna förslag till förbättringar av utbildningsinsatserna efter vad som framkommer vid utvärdering.

Kommittén skall senast den 1 februari 1998 i en övergripande plan över utbildningsinsatserna redovisa för regeringen det första steget i sitt arbete, dvs. en kartläggning av målgrupperna och behovet av utbildning för dessa i samband med miljöbalkens införande. Ett år efter miljöbalkens ikraftträdande skall kommittén redovisa sitt arbete och en utvärdering av genomförda utbildningsinsatser.

Regeringen erinrar om att särskilda informationsinsatser också kan vara motiverade på internationell nivå, särskilt med avseende på de länder som tillsammans med Sverige ingår i EU, samt för att svara upp mot utmaningen i Riodeklarationen. Det är dessutom, som Miljöbalksutredningen har framhållit, betydelsefullt att de som i olika officiella sammanhang företräder Sverige på miljöområdet har kunskap om och utgår från miljöbalken i sitt arbete för en bättre hälsa och miljö.

Regeringen delar slutligen utredningens synpunkter att erforderliga medel bör anslås för verksamhet av det slag som nu har beskrivits.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Lagar som samordnas i miljöbalken

Regeringens förslag: Bestämmelserna i följande 15 lagar skall arbetas in i en miljöbalk:

naturvårdslagen (1964:822), – miljöskyddslagen (1969:387), – lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, – lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, – lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark, – renhållningslagen (1979:596), – hälsoskyddslagen (1982:1080), – vattenlagen (1983:291), – lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

– lagen (1985:426) om kemiska produkter, – miljöskadelagen (1986:225), – lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., – lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,

– lagen (1993:900) om genetiskt modifierade organismer, – lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag förutom att utredningen föreslagit att även lagen (1990:1079) om bilförbud skulle ingå i balken.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser menar att ytterligare lagar bör ingå i miljöbalken medan några däremot hävdar att somliga av de föreslagna lagarna bör ställas utanför balken. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund liksom flera länsstyrelser och kommuner föreslår att miljöanknutna delar av lagstiftning som inte omfattas av utredningens förslag bör ingå i balken och pekar särskilt på delar av plan- och bygglagen.

Fakultetsnämnden föreslår också att skogsvårdslagen och lagstiftning om joniserande strålning infogas i miljöbalken. Koncessionsnämnden för miljöskydd understryker vikten av att naturresurslagens regler ingår i miljöbalken. En balk som inte innehåller de grundläggande hushållningsreglerna förtjänar knappast att kallas miljöbalk, enligt Koncessionsnämnden. Nämnden pekar också på den starka kopplingen mellan plan- och bygglagen och delar av den föreslagna miljöbalken och framhåller vikten av en samordning mellan miljöbalken och plan- och bygglagen. Också Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppehåller sig vid förhållandet mellan balken och plan- och bygglagen. Enligt länsstyrelsen talar visserligen sakliga skäl för att plan- och bygglagen förs till balken, men länsstyrelsen delar utredningens bedömning att en inarbetning av ett sådant omfattande lagverk skulle belasta den lagtekniska konstruktionen långt över bristningsgränsen. Naturvårds-

verket redovisar en likartad uppfattning och framhåller vikten av samordning med andra lagar som skogsvårdslagen, rennäringslagen och fiskelagen. Boverket anser att tillämpningen av nuvarande 2 och 3 kap. naturresurslagen kommer att försvåras genom utredningens förslag därför att dessa kapitel inte har integrerats i balken i tillräcklig omfattning.

Skälen för regeringens förslag: Ett tillskapande av miljöbalken skall ses som ett miljöpolitiskt ställningstagande och utgör ett viktigt led i arbetet med att tillskapa en ekologiskt hållbar utveckling i Sverige. Det är mot den bakgrunden frågan om vilka av de nuvarande miljölagarnas bestämmelser som skall inarbetas i balken skall prövas. Samtidigt måste naturligtvis gränsen dras någonstans så att lagverkets omfattning inte utgör ett hinder mot en effektiv tillämpning.

Naturresurslagens syfte är att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Bestämmelserna innebär att en avvägning skall göras mellan bevarande- och exploateringsintressena i ett långsiktigt hushållningsperspektiv vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Lagen innehåller också regler om regeringsprövning av tillåtlighet av bl.a. stora industrianläggningar. Den innehåller dessutom sedan 1991 regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilket stärkt dess karaktär av miljölag. Lagens regler skall tillämpas vid lokalisering av sådan miljöpåverkande verksamhet som regleras i balken, däribland miljöfarlig verksamhet och vattenföretag. Naturresurslagens regler bör därför smältas in i balken. Boverket har pekat på kopplingen mellan planeringen och miljöhänsynen. Naturresurslagen har en betydelsefull roll i planeringen genom sin nära anknytning till plan- och bygglagen och till miljölagstiftningen och annan markanvändningslagstiftning. Regeringen gör den bedömningen att denna roll både fördjupas och breddas vad avser hushållnings- och miljöfrågor i balken. Som framgår av avsnitt 4.9 godtar även

Lagrådet att naturresurslagens bestämmelser skall ingå i balken.

Miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter och renhållningslagen har alla syften som kan sägas vara delvis sammanfallande. Miljöskyddslagen syftar till att reglera vatten- och luftföroreningar samt buller och andra störningar i den yttre miljön. Sådana störningar påverkar naturligtvis inte enbart naturen utan ofta direkt eller indirekt även människors hälsa. Hälsoskyddslagens syfte att hindra och undanröja störningar som kan vara skadliga för människors hälsa kan sägas sammanfalla med miljöskyddslagens syfte till viss del. Även lagen om kemiska produkter syftar till att förebygga skador på människors hälsa eller i miljön. Lagen ställer med detta syfte krav på dem som hanterar eller importerar kemiska produkter. Renhållningslagen ställer i sin tur krav på dem som hanterar avfall. Enligt lagen skall avfall hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer olägenheter från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt. Inte enbart lagarnas syften är sammanfallande utan till viss del även deras tillämpningsområden. Hälsoskyddslagen reglerar i likhet med miljöskyddslagen störningar som kommer från användningen av fast egendom även om den också omfattar störningar från lös

egendom. Även en så betydande störningskälla som trafiken regleras delvis av såväl miljöskyddslagen som hälsoskyddslagen. Trafikens avgaser och buller har i en del fall ansetts utgöra sanitär olägenhet och föranlett ingripande med stöd av hälsoskyddslagen. Störningar från fasta trafikanläggningar faller in under miljöskyddslagen.

Även tillämpningsområdena för lagen om kemiska produkter och miljöskyddslagen är till viss del sammanfallande. Ett förbud kan med stöd av miljöskyddslagen meddelas mot användningen av ett visst ämne i en särskild anläggning, om ämnet kan förekomma i utsläppen från anläggningen. Ett företag som har erhållit tillstånd enligt miljöskyddslagen att använda en viss kemikalie i sin verksamhet kan å andra sidan förlora denna rätt om kemikalien senare förbjuds med stöd av lagen om kemiska produkter. Ett förbud meddelat med stöd av lagen om kemiska produkter kan således helt rycka undan förutsättningarna för ett tidigare meddelat tillstånd. Även utsläpp från miljöfarlig verksamhet kan regleras med stöd av båda lagarna. En föreskrift meddelad med stöd av lagen om kemiska produkter om t.ex. hantering av ett visst ämne kan direkt påverka ett utsläpp. Lagarnas tillämpningsområden överlappar således varandra i inte obetydlig omfattning. Till detta kommer att en samordning av reglerna i miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter ger möjligheter att ingripa mot en viss produkt som ett alternativ eller komplement till ingripande mot en miljöfarlig verksamhet. Bestämmelserna i de nu nämnda lagarna bör således arbetas in i miljöbalken.

Lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel innehåller bl.a. bestämmelser om godkännande av sådana bekämpningsmedel och om vissa skyldigheter vid hantering av dem. Reglerna överensstämmer i stort med bestämmelserna om kemiska bekämpningsmedel utfärdade med stöd av lagen om kemiska produkter. Regeringen föreslår att lagens regler inordnas i balken samt att även övriga biotekniska organismer regleras i balken. Förslaget innebär att kemiska produkter och biotekniska organismer regleras tillsammans utifrån de regler som för närvarande gäller om kemiska produkter och förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. En grupp av biotekniska organismer är sådana som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer. Genteknisk verksamhet regleras i dag i gentekniklagen. Denna lags första uttryckliga syfte är att skydda människors och djurs hälsa och miljön. Skälet är de ekologiska risker som är förknippade med gentekniken liksom de hälsorisker som kan vara förknippade med genetiskt modifierade organismer. Det föreligger t.ex. en risk för att gentekniken leder till en utarmning av den biologiska mångfalden. Kvalificerade ekologiska bedömningar är nödvändiga för att avgöra riskerna för hälsan och miljön. Det andra uttryckliga syftet i gentekniklagen är att säkerställa att etiska hänsyn tas. Kravet på etiska hänsyn avser inte huvudsakligen hälso- eller miljöaspekter. Utgångspunkten vid den etiska kontrollen är emellertid också av naturskyddande karaktär. Regleringen av genetisk verksamhet bygger på att människan kan anses ha en rätt att förändra och bruka naturen men att det samtidigt är hennes ansvar att förhindra allvarliga rubbningar i de

ekologiska systemen. Människans rätt är kopplad till ett förvaltaransvar. Gentekniken får anses i sådan grad avse frågor om skyddet för hälsan och miljön att dess regler bör ingå i miljöbalken. Utöver de bestämmelser som reglerar kemiska produkter och biotekniska organismer och som alltså reglerar genetiskt modifierade organismer när sådana ingår i dessa, innehåller miljöbalken ett kapitel med särskilda bestämmelser för genetiskt modifierade organismer. Lagrådets synpunkter kommenteras i avsnitt 4.18.

Det finns regler om spridning av bekämpningsmedel bl.a. i lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Regeringen föreslår att lagen smälts in i balken. Eftersom lagen handlar om spridning av kemiska bekämpningsmedel föreslås reglerna inordnas i kapitlet om kemiska produkter och biotekniska organismer samt utökas till att omfatta även biologiska bekämpningsmedel. Därmed kan alla regler om spridning av bekämpningsmedel, såväl kemiska som biologiska, samlas och smältas ihop.

Fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har föreslagit bl.a. att lagstiftning om joniserande strålning bör ingå i balken. Fakultetsnämnden har pekat på att miljölagstiftningen i allmänhet innefattar längre gående rättigheter för enskilda och sakägare än vad som i dag är fallet med lagstiftning som rör joniserande strålning. Regeringen delar fakultetsnämndens uppfattning så tillvida att regeringen anser att begreppet miljöfarlig verksamhet som har en central betydelse i miljöbalken, också bör omfatta joniserande strålning. I och med detta bör strålskyddslagen, som till stora delar behandlar arbetar- och patientskydd, inte ingå i balken. I avsnitt 4.14 utvecklas övervägandena och skälen ytterligare.

I miljöbalken bör också lagen om svavelhaltigt bränsle arbetas in. Lagen intar en mellanställning mellan miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter men eftersom bestämmelserna handlar om hantering, införsel och användning av kemiska produkter bör också den tas in i kapitlet som behandlar dessa.

Lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten bör också smältas in i balken. De grundläggande bestämmelserna i lagen följer av balken som sådan medan de särskilda reglerna bör arbetas in i kapitlet om avfallsregler.

Naturvårdslagen innehåller regler om att skydda och vårda naturen. Med detta avses främst arter, biotoper, ekosystem och landskapsbild. Lagstiftningen är också av betydelse för hushållningen med naturresurser. Vidare innehåller lagen regler som skall underlätta för friluftslivet. En samordning av de lagar som avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten och tillgången till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en långsiktigt god hushållning med naturresurserna förutsätter att naturvårdslagen inordnas i miljöbalken som en central del av densamma.

Vattenlagen innehåller bestämmelser om vattenföretag. Denna verksamhet har typiskt sett stor inverkan på miljön. Enligt lagens portalparagraf skall vatten skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång. Systematiska skäl talar därför för att smälta in vattenlagen i

miljöbalken. Vidare markeras härigenom att vattenrätten skall genomsyras av ett miljötänkande och inte i första hand ett exploateringstänkande. Slutligen kan viktiga samordningsfördelar vinnas när gemensamma bestämmelser utformas.

Övervägandena och skälen för att inordna vattenlagen i miljöbalken utvecklas i avsnitt 4.16 där även Lagrådets synpunkter kommenteras.

Jord- och skogsbruk har stor inverkan på miljön och hur dessa näringar sköts påverkar i hög grad bl.a. den biologiska mångfalden, kväveläckage och naturmiljöns utseende.

Många bestämmelser i framför allt lagen om skötsel av jordbruksmark, men även skogsvårdslagen har också införts till skydd för miljön. När det gäller skötsellagen är det endast två bestämmelser i lagen, 4 och 5 §§, som rör näringen och som inte är bestämmelser med huvudsakligen miljö- och naturskyddande syfte. Med hänsyn till att de materiella bestämmelserna i lagen för lantbrukarna är så få finns det inte vägande skäl för att behålla lagen som numera är en lag om miljöhänsyn i jordbruket. Lagen bör i stället arbetas in i miljöbalken.

Skogsvårdslagen däremot innehåller många bestämmelser som reglerar verksamheten i näringen. Om den lagen arbetades in i balken skulle det innebära att balken skulle komma att innehålla bestämmelser som inte är av miljökaraktär utan också reglerar skogsnäringen. Sammantaget talar detta mot att skogsvårdslagen bör tas in i miljöbalken. Miljöbalkens bestämmelser gäller då parallellt med skogsvårdslagens bestämmelser. I den mån en fråga i vissa avseenden regleras särskilt i skogsvårdslagen gäller den bestämmelsen i stället för miljöbalkens regler.

Det finns flera lagar, t.ex. lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och lagen om transport av farligt gods, som i likhet med kärntekniklagen reglerar verksamheter där stränga säkerhetskrav måste upprätthållas för att minimera risken för miljöstörningar. Det som gör kärntekniklagen speciell i sammanhanget är den osedvanliga räckvidden av skador på miljön som kan bli följden av en allvarlig olycka i en kärnteknisk anläggning.

Ett av huvudsyftena med att skapa gemensam lagstiftning på miljöområdet är att den skall bli lättare att överblicka och tillämpa.

De ersättningsregler som finns i miljöskadelagen flyttades år 1986 ut ur miljöskyddslagen och sammanfördes med vissa jordabalksregler om skadestånd i grannelagsförhållanden till miljöskadelagen. Ändringarna motiverades bl.a. med svårigheten att anpassa de nya skadeståndsreglerna till begreppet "miljöfarlig verksamhet" och andra bestämmelser i miljöskyddslagen. Föreskrifterna om miljöskadeförsäkringen finns i miljöskyddslagen men förutsätter för sin tillämpning att den skadelidande har drabbats av en skada som anges i miljöskadelagen och inte kan få ersättning enligt den lagen, t.ex. på grund av preskription. Vid en allmän översyn av miljölagstiftningen finns det anledning att utforma såväl miljöreglerna som skadeståndsreglerna så att de passar samman. Med hänsyn till det starka samband mellan miljöskadelagen och miljöskyddslagen som redan finns och som genom miljöskadeförsäkringen har blivit ännu starkare saknas skäl att överväga någon annan lösning än att miljöskadelagens regler inarbetas i

miljöbalken. Miljöbalksutredningen föreslog att även lagen om bilförbud skulle ingå i balken. Lagen, som kommenteras i avsnitt 4.10.1, är främst ett trafikpolitiskt instrument varför övervägande skäl talar för att inte ta in den i miljöbalken.

Hänvisningar till S4-5

4.6. Miljöbalkens tillämpningsområde

Hänvisningar till S4-6

4.6.1. Miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning

Regeringens bedömning:Miljöbalken bör tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet, åtgärder, anläggningar och produkter som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde men avser andra frågor. Det bör kunna föreskrivas att regler i balken inte skall gälla för verksamhet, åtgärder, anläggningar eller produkter som omfattas av en annan lag om samma frågor regleras i den lagen. I den mån en regel i balken skulle stå i konflikt med en annan lagregel och det inte föreskrivs vilken regel som skall gälla, får konflikten lösas genom tillämpning av allmänna rättsgrundsatser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Kritik har riktats mot utredningens förslag till avgränsning av tillämpningsområdet. Bl.a. flertalet kommuner och länsstyrelser, Naturvårdsverket och Jordbruksverket, Lunds universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Koncessionsnämnden för miljöskydd, LRF, SAF, Industriförbundet, Länsrätten i

Östergötland och Länsrätten i Stockholm samt Naturskyddsföreningen menar att tillämpningsområdet inte är tillräckligt precist definierat och att någon klar avgränsning i förhållande till annan lag är svår att urskilja.

Dessutom riktas kritik mot att tillämpningsområdet kan inskränkas genom annan lagstiftning. Advokatsamfundet har ifrågasatt om tillämpningsområdet verkligen måste bestämmas särskilt. Samfundet menar att det torde framgå av balkens bestämmelser i sig.

Skälen för regeringens förslag: Balkens tillämpningsområde framgår av dess bestämmelser och behöver, såsom Advokatsamfundet påpekat, enligt regeringens bedömning inte regleras särskilt.

I dag gäller flera miljölagar parallellt med annan lag. Som exempel kan nämnas att miljöskyddslagen gäller för en miljöfarlig verksamhet oavsett om en prövning av t.ex. lokaliseringen av ett industriområde har skett enligt plan- och bygglagen. Ett beslut enligt miljöskyddslagen får visserligen inte strida mot detaljplan, men verksamheten måste dessutom vara tillåtlig enligt miljöskyddslagen, t.ex. dess lokaliseringsregel.

Att olika lagar gäller parallellt märks väl för den som vill bedriva näringsverksamhet. Verksamhet skall alltid bedrivas med beaktande av bokföringsregler, skatteregler, arbetsrättsregler, särskilda regler för den aktuella verksamheten som t.ex. kan innebära krav på tillstånd med hänsyn till hälsoskydd, olycksrisk och miljö och vissa kompetenskrav på utövaren. Ett flertal av lagarna innehåller mycket allmänt hållna aktsamhetsregler, se t.ex. arbetsmiljölagen (1977:1160). Sådana allmänna

regler får ofta sitt innehåll preciserat och konkretiserat genom föreskrifter eller beslut.

Flera remissinstanser har kritiserat det förhållandet att undantag från miljöbalkens regler kan ske i annan lag och att miljöbalkens tillämpningsområde på så sätt kan inskränkas. Med hänsyn till att miljöbalken inte är överordnad annan lag utan har samma status som lag i allmänhet går det inte att undvika att tillämpningen av balkens regler i många fall påverkas av att en verksamhet på vilken balken är tillämplig också regleras av annan lagstiftning.

I sådana fall då en verksamhet som kan regleras med stöd av balken också faller inom ramen för annan lagstiftning brukar emellertid inte syftet med den andra lagens regler i första hand vara att reglera frågor som omfattas av miljöbalken. Förekomsten av andra bestämmelser innebär alltså inte med någon automatik att balkens regler inte skall tillämpas. Tvärtom innebär den föreslagna ordningen att liksom i dag gäller andra lagar parallellt med miljölagstiftningen. Den prövning som sker enligt de olika lagarna har olika huvudsakliga syften och det är alltså normalt inte fråga om någon dubbel prövning av en ansökan i den meningen att samma sak är avsedd att prövas vid två eller flera tillfällen. Prövningsmyndigheterna enligt miljöbalken skall svara för miljöprövningen och ansvariga myndigheter enligt annan lagstiftning för annan prövning som är relevant i sammanhanget. Även den senare prövningen kan dock avse frågor av betydelse för miljön om det föreskrivs i den lagen enligt vilken prövningen sker. Miljöbalkens vida tillämpningsområde innebär också att de situationer då en verksamhet kan falla under tillämpningsområdet såväl för miljöbalken som för annan lagstiftning kommer att bli vanligt förekommande.

Regeringen föreslog i lagrådsremissen, för att klargöra förhållandet mellan balkens regler och annan författning, att det uttryckligen bör anges i miljöbalken att i den mån det i annan lag finns bestämmelser som i särskilda avseenden reglerar en fråga som omfattas av balken gäller istället vad som sägs i den lagen. Lagrådet har anfört att den föreslagna bestämmelsen ger begränsad ledning för bedömningen av hur lagbestämmelser av avsedd specialkaraktär skall vara beskaffade för att utesluta tillämpning av miljöbalken. Lagrådet menar att om det visar sig inte vara möjligt att, efter närmare genomgång och analys av lagområden som kan hänföras till speciallagstiftning i här avsedd mening, åstadkomma en mer preciserad lagtext, skulle bestämmelsen kunna utgå. Lagrådet konstaterar att uppkommande avgränsningsfrågor under alla omständigheter får lösas i rättspraxis.

Att lagkonflikter kan uppkomma, om man ser till bestämmelsernas lydelse, är inget nytt eller speciellt för miljöbalken. Ett exempel på en sådan lagkonflikt regleras i 6 § tredje stycket miljöskyddslagen som anger att bestämmelserna i första och andra styckena inte gäller anläggning eller åtgärd som har prövats enligt andra i paragrafen angivna lagrum. Av intresse i det sammanhanget är också rättsfallet NJA 1993 s. 645 av vilket framgår att om en arbetsplan fastställts enligt väglagen kan fastighetsdomstol inte med stöd av 4 § miljöskyddslagen förbjuda att vägen anläggs i den sträckning som anges i arbetsplanen. HD uttalar bl.a.

att den prövning som Vägverket och – vid överklagande – regeringen gör enligt väglagen i samband med att en arbetsplan fastställs innefattar att hänsyn tas till miljökrav som i stor utsträckning motsvarar dem som gäller enligt miljöskyddslagen (se 13 och 15 §§väglagen).

Det finns ett flertal allmänna rättsgrundsatser som ligger till grund för rättstillämpningen för att lösa denna typ av konflikter. Bland dessa kan nämnas principen att specialregel går före allmän regel, att normer med högre valör tar över normer med lägre valör – dvs. grundlag tar över vanlig lag, lag tar över förordning och förordning tar över myndighets föreskrift samt att senare lag tar över tidigare stiftad lag.

Dessa principer bör tillämpas också i de situationer då konflikter kan uppkomma mellan miljöbalken och annan lag. Där det är möjligt bör samtidigt eftersträvas att direkt i berörd lagstiftning ange vilken lag som är tillämplig i sådana fall då lagkonflikter kan uppkomma. Regeringen avser därför att i samband med följdlagstiftningsarbetet med anledning av miljöbalken återkomma till dessa frågor. Möjliga vägar att lösa föreliggande tillämpningsproblem kan då vara att antingen upphäva de bestämmelser i andra lagar som avser frågor som regleras i balken eller att föreskriva att miljöbalkens regler i visst avseende inte gäller för verksamhet som omfattas av den lag där frågan regleras. Den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen att det i den mån det i annan lag finns bestämmelser som i särskilda avseenden reglerar en fråga som omfattas av balken gäller i stället vad som sägs i den lagen, bör i enlighet med vad Lagrådet nämnt kunna utgå.

Hänvisningar till S4-6-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.6.2. Bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret

Regeringens förslag: Ett allmänt hållet bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter för totalförsvaret i Sverige som avviker från miljöbalkens bestämmelser skall införas i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har haft synpunkter i denna del. Försvarsmakten har anfört att bemyndigandet inte är tillräckligt för att Försvarsmakten skall kunna fullgöra ålagda uppgifter, dvs. att vara krigsavhållande. I övrigt har inställningen varit att bemyndigandet är för långtgående.

Skälen för regeringens förslag: Försvarsmaktens verksamhet är till stor del av sådan karaktär att den medför en inte obetydlig miljöpåverkan.

I fredstid gäller miljölagstiftningen även det militära försvaret, med de undantag som anges i lag. Försvarsmakten har i enlighet med sektorsprincipen under 1990-talet påbörjat ett strukturerat miljöarbete och tagit fram miljöpolicy, miljömål och handlingsprogram.

I detta sammanhang kan även erinras om att regeringen har gjort vissa ställningstaganden i UNCED-propositionen (prop. 1993/94:111, s. 57 f.)

när det gäller avvägningen mellan försvarsintresset och miljöintresset. Verksamheten inom totalförsvaret genomförs i enlighet med mål som har fastställts av statsmakterna. Försvarsmakten skall i fred bl.a. vidta förberedelser för verksamhet i krig. Vikten av att försvarets verksamhet i fred bedrivs på ett ändamålsenligt sätt har betydelse för avvägningarna vid bedömningarna enligt miljöbalken av Försvarsmaktens miljöfarliga verksamhet.

Ett av de allvarligaste miljöhoten av alla är krig. I den mån det krävs för att kunna upprätthålla ett effektivt försvar måste det därför finnas utrymme för att ha andra krav på försvaret än de som gäller samhället i övrigt.

Genom 1996 års försvarsbeslut, etapp 2 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109–112) lades principerna fast för utformningen av det framtida totalförsvaret. En styrande grund skall vara förmågan till anpassning. Anpassningen skall kunna genomföras bl.a. genom en höjning av krigsdugligheten inom en ettårsperiod. Regeringen förutser att bl.a. den förbandsutbildning som krävs för att nå ett sådant mål erfordrar verksamhet utöver vad givna miljötillstånd anger.

Enligt regeringens mening utgör beslut att höja krigsdugligheten ett exempel på en sådan situation som avses i bemyndigandet. Ett beslut att höja krigsdugligheten möjliggör således för regeringen att meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från balken.

Att försvarsberedskapen behöver stärkas är i sig inte tillräckligt för att totalförsvaret inte skall beakta miljöbalkens bestämmelser. Avvikelse från balken skall få göras endast då bemyndigandet har utnyttjats och föreskrifter meddelats. Avvikelser från miljöbalken kan, såsom Lagrådet påpekar i sitt yttrande över förslag till miljöbalk, inte komma ifråga för regler som ligger utanför de ämnesområden inom vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter i förordning.

Vid införandet av motsvarande bemyndigande i miljöskyddslagen erinrade Lagrådet om förarbetena till den nya regeringsformen (prop. 1986/87:135). Lagrådet anförde att, vad gäller bemyndiganden för regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen, när det är fråga om föreskrifter som kan beröra mera väsentliga medborgarintressen, bör riksdagen mer preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skall få röra sig. Lagrådet konstaterade att miljöskyddet otvivelaktigt är ett mycket väsentligt medborgarintresse. Lagrådet ansåg att av paragrafen bör framgå att bemyndigandet får utnyttjas endast under tid då det råder, om än inte krig eller krigsfara, så i varje fall särskilda förhållanden som kräver en höjd försvarsberedskap. Bestämmelsen i miljöskyddslagen utformades med hänsyn till Lagrådets synpunkter. Regeringen föreslår att bestämmelsen i miljöbalken utformas med 64 § miljöskyddslagen som förebild.

4.7. EG-reglerna och miljöbalken

Hänvisningar till S4-7

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.7.1. EG-rätten

Regeringens förslag: En upplysning om EG-rättens existens skall finnas i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: NUTEK har tillstyrkt att en hänvisning till anslutningslagen görs som en information.

Skälen för regeringens förslag: Det svenska medlemskapet i EU har i hög grad ändrat förutsättningarna för den svenska miljölagstiftningen både vad gäller tillvägagångssätt och innehåll. På nästan samtliga områden som föreslås ingå i balken finns det EG-direktiv eller andra rättsakter som måste beaktas när de nationella bestämmelserna beslutas.

Frågan om införlivandet av EG:s existerande rättsakter på miljöområdet har behandlats av riksdag och regering genom den lagstiftning som tillkom i samband med EES-avtalet och medlemskapet (se prop. 1991/92:170 bilaga 13, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18, prop. 1992/93:60, bet. 1992/93:JoU10, rskr. 1992/93:139 och prop. 1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420).

EG:s rättsakter intar en framträdande plats inom miljörätten. Regeringen gör därför den bedömningen att det finns skäl att lämna en översikt över deras innehåll och över vilka krav EG-rätten ställer när det gäller det nationella genomförandet.

4.7.2. EG:s miljöregler

Utvecklingen av EG:s regelsystem

De första rättsakterna med miljöanknytning tillkom på slutet av 1960talet och avsåg gemensamma krav på klassificering och märkning av kemikalier. En miljöpolitik började därefter utvecklas genom de särskilda åtgärdsprogrammen för miljön, av vilka det första antogs år 1973. Programmen, som oftast löper på fem år, har dragit upp riktlinjer för kommissionens arbete med att ta fram nya förslag till miljöregler. Inledningsvis var man inom EG inte särskilt aktiv med att besluta om miljöregler. Takten i lagstiftningsarbetet har dock ökat markant under 1970- och 1980-talen och det finns nu över 200 rättsakter som rör miljön. Miljön har blivit ett av de viktigaste lagstiftningsområdena inom unionen. Även om en viss avmattning har märkts under senare år är kommissionen fortfarande relativt aktiv med att lägga fram förslag till ny lagstiftning.

Ursprungligen fanns det inte någon egen grund i Romfördraget för att anta gemensamma miljöregler. De första miljöreglerna antogs med stöd av artikel 100 i Romfördraget, som avser den gemensamma marknaden, och artikel 235, som ger gemenskapen ett slags restkompetens att besluta

om åtgärder för att uppnå gemenskapens mål i de fall fördraget inte ger de nödvändiga befogenheterna. Genom den s.k. enhetsakten år 1987 blev miljön ett eget politikområde i Romfördraget (artikel 130r-130t), och miljöbestämmelserna utvecklades ytterligare genom Maastrichtfördraget år 1992.

Miljöreglerna antas numera nästan alltid med stöd av antingen artikel 100a eller artikel 130s i Romfördraget. Artikel 100a används för regler som behövs för genomförandet av den inre marknaden, dvs. nästan uteslutande regler som ställer krav på varors miljöegenskaper. Andra miljöregler beslutas med stöd av artikel 130s. Denna rättsliga grund används t.ex. för regler om utsläpp från anläggningar, om avfall och om naturvård.

Rättsakternas form

Bindande rättsakter kan ha formen av förordningar, direktiv eller beslut (art. 189 Romfördraget). EG-förordningar är direkt gällande och skall inte införlivas i nationell rätt. De får inte heller införlivas enligt EGdomstolens praxis, eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt. Däremot är det vanligt att förordningarna måste kompletteras med nationella regler. Exempelvis kan det behövas nationella regler om straffsanktioner vid överträdelser av förordningens regler eller bestämmelser om vilken myndighet som skall svara för tillämpningen. EG-förordningar är ganska ovanliga på miljöområdet.

Direktiv är den rättsliga form som oftast används på miljöområdet. Direktiven är bindande i förhållande till det resultat som skall uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att besluta om den närmare formen för genomförandet. I likhet med internationella överenskommelser utanför EU-området omarbetas de i allmänhet, transformeras, när de införlivas i svensk rätt.

Beslut avser mer begränsade frågor än direktiv och kan – i likhet med förordningar men i motsats till direktiv – rikta sig mot enskilda rättssubjekt. Besluten förutsätter i allmänhet någon nationell genomförandeåtgärd. De är ovanliga på miljöområdet.

Det bör i sammanhanget påpekas att en bedömning av EG-rättens betydelse för miljöområdet inte kan begränsas till en analys av rättsakterna. Särskilt bestämmelserna i Romfördraget om den gemensamma marknaden har stor betydelse och vidare måste hänsyn tas till den rättsbildning EG-domstolen står för genom sin praxis om tillämpningen av fördraget och rättsakterna.

Rättsakternas innehåll

EG:s rättsakter på miljöområdet kan beroende på innehållet delas upp på olika sätt. Som nämnts ovan är en första kategori de regler som tillkommit för att förverkliga den inre marknaden och som grundas på artikel 100a i fördraget. Dessa regler innehåller harmoniserade krav på

varor. De viktigaste reglerna på detta område är de som gäller bilar (avgaser och buller) och kemikalier (klassificering och märkning samt begränsning av saluförande och användning av vissa kemikalier). Till denna kategori kan också räknas direktivet om växtskyddsmedel (91/414/EEG), som dock ses som ett led i gemenskapens jordbrukspolitik och därför grundas på artikel 43 i fördraget. För detta direktiv redogörs närmare i avsnitt 4.19.1.

Att reglerna är harmoniserade innebär att medlemsstaterna i princip inte får avvika från dem och införa strängare krav av t.ex. miljöskäl. Artikel 100a.4, den s.k. miljögarantin, ger dock medlemsstaterna en viss möjlighet att tillämpa strängare krav även på det harmoniserade området. Detta förutsätter dock att en särskild anmälan görs till kommissionen, som skall kontrollera att åtgärden inte innebär godtycklig diskriminering eller ett förtäckt handelshinder.

Flertalet rättsakter på miljöområdet grundas dock på artikel 130s i fördraget. De skall utformas som minimiregler (art. 130t), vilket innebär att medlemsstaterna får tillämpa strängare miljökrav än de som föreskrivs i rättsakterna. Dessa rättsakter brukar delas in i ett antal kategorier. Till allmänna regler brukar räknas direktiv och förordningar om miljökonsekvensbeskrivningar, om tillgång till miljöinformation samt om miljörevision och miljömärkning. I avsnitt 4.11 om miljökonsekvensbeskrivningar kommenteras direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.

Vidare finns det EG-regler som behandlar förorening av vatten och luft. Vattenreglerna är de mest utvecklade och finns i ett femtontal direktiv som främst behandlar utsläpp av vissa farliga ämnen, dricksvattenkvalitet och rening av avloppsvatten. Direktiven om luftföroreningar innehåller både detaljerade regler om utsläppskrav från förbränningsanläggningar och mera allmänna bestämmelser om miljökvalitetsmål för vissa föroreningar (t.ex. bly och asbest). För direktiven om luft och vatten redogörs i avsnitten 4.10.1 och 4.14.2. Användning och utsättande av genetiskt modifierade organismer regleras i två direktiv, som kommenteras i avsnitt 4.18. Slutligen finns det ett omfattande regelverk om avfall, som bl.a. innehåller minimikrav på ländernas avfallshantering och bestämmelser om förfarandet vid transporter av farligt avfall. På senare år har också tillkommit regler som behandlar återvinning av vissa avfallsslag (förpackningar och förpackningsavfall). För dessa direktiv redogörs i avsnitt 4.20. Direktiven på kemikalieområdet behandlas i avsnitt 4.19.1.

EG:s regelverk utvecklas ständigt och nya rättsakter tillkommer. Ett antal nya behandlas för närvarande också i rådet och parlamentet eller förbereds i kommissionen. Till de viktigaste som nyligen tagits hör direktivet 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föreningar, det s.k. IPPC-direktivet, som avser en integrerad tillståndsprövning av utsläpp från större anläggningar liknande den som tillämpas enligt miljöskyddslagen. Detta direktiv kommenteras i avsnitt 4.14.2. Vidare har antagits ett nytt ramdirektiv om luftkvalitet, 96/62/EG, som kommer att kompletteras med dotterdirektiv som behandlar olika typer av föroreningar. Kommissionen har också lämnat ett förslag på ett

ramdirektiv om vattenkvalitet, som avses ersätta ett flertal direktiv. Detta kommenteras kort i avsnitt 4.10.1.

Hänvisningar till S4-7-2

4.7.3. Genomförandet av EG:s rättsakter

Sverige har en skyldighet att genomföra EG-direktiven i den nationella lagstiftningen. Detta följer av artikel 189 i Romfördraget men också av artikel 5, som innehåller en allmän skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att förpliktelserna enligt fördraget och rättsakterna fullgörs. Medlemsstaterna skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås.

Med stöd av dessa bestämmelser i fördraget har EG-domstolen utvecklat en praxis om vilka krav som skall ställas för att främst direktiven skall anses genomförda. Det finns ett stort antal avgöranden från domstolen som rör genomförandet av direktiv på miljöområdet. Domstolens sätt att resonera i dessa avgöranden kan exemplifieras av följande uttalande, som gäller genomförandet av direktivet 80/779/EEG om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar (mål C-361/88, EG-kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland, REG 1991, s. 2567):

1. The transposition of a directive into domestic law does not necessarily require that its provisions be incorporated formally and verbatim in express, specific legislation; a general legal context may, depending on the content of the directive, be adequate for the purpose provided that it does indeed guarantee the full application of the directive in a sufficiently clear and precise manner so that, where the directive is intended to create rights for individuals, the persons concerned can ascertain the full extent of their rights and, where appropriate, rely on them before the national courts. The fact that a practice is in conformity with the requirements of a directive in the matter of protection may not constitute a reason for not transposing that directive into the national legal system by provisions capable of creating a situation which is sufficiently precise, clear and transparent to enable individuals to ascertain their rights and obligations. In order to secure the full implementation of directives in law and not only in fact, Member States must establish a specific legal framework in the area in question.

2. The obligation on Member States to prescribe limit values not to be exceeded within specified periods and under specified conditions, laid down in Article 2 of Directive 80/799 on air quality limit values and guide values for sulphur dioxide and suspended particulates, is imposed 'in order to protect human health in particular'. It implies, therefore, that in all cases where the exceeding of the limit values could endanger human health, individuals must be in a position to rely on mandatory rules in order to be able to assert their rights. Furthermore, the fixing of limit values in a provision whose binding nature is undeniable is also necessary in order that all those whose

activities can give rise to nuisances can ascertain precisely the obligations to which they are subject.

Som framgår av domen får direktiv omformas i den nationella lagstiftningen och det finns inget krav på att direktivtexten skall överföras ordagrant och oförändrad. Däremot skall en legalitetsprincip tillämpas vid genomförandet i den meningen att direktivets regler skall återspeglas i författningstext, åtminstone om reglerna fastställer skyldigheter eller grundar rättigheter för enskilda. Det är därför inte tillräckligt att direktivet följs i administrativ praxis (t.ex. vid tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen). Uttalanden i förarbeten till lagstiftning är inte heller tillräckliga för att direktivbestämmelser skall anses genomförda (jfr. prop. 1994/95:19 s. 526).

EG-rätten uppställer däremot inte några krav på att direktiven skall genomföras genom en viss typ av bindande författning. På miljöområdet har de hittills främst genomförts i Sverige genom regler av lägre dignitet än lag. Bestämmelser av teknisk karaktär har oftast tagits in i myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndiganden i lag och förordning. Det finns enligt regeringens mening inte någon anledning att ändra på detta förhållande när miljöbalken införs. Det är inte rimligt att riksdagen skall befatta sig med alla detaljbestämmelser som finns i EG-reglerna. Lagtexten bör därför begränsas till att behandla de grundläggande bestämmelserna i direktiven. Således kommer den allra största delen av reglerna i EG-direktiven även i fortsättningen att genomföras genom förordningar som beslutas av regeringen eller genom myndighetsföreskrifter. Nödvändiga bemyndiganden för detta bör tas in i balken.

I de fall balken innehåller detaljerade regler av materiell karaktär måste dock säkerställas att en harmonisering sker enligt EG-direktiven. Särskilt viktigt är att tillämpningsområden och grundläggande definitioner i de svenska reglerna överensstämmer med de i EG-rätten. Dessa frågor tar regeringen upp i de avsnitt där de olika EG-direktiven behandlas närmare.

EG-direktiven innehåller ibland skyldigheter för medlemsstaterna att upprätta planer för de åtgärder på olika områden som skall vidtas för att ett visst miljökvalitetsmål skall uppfyllas. Dessa planer skall lämnas till kommissionen och regelbundet uppdateras. I den svenska miljölagstiftningen har i princip inte funnits något särskilt instrument som kan användas för att säkerställa att de åtgärder som behövs för att ett miljömål skall uppfyllas vidtas inom alla olika samhällsområden. Genom regeringens förslag till nya regler om miljökvalitetsnormer, se avsnitt 4.10, med tillhörande åtgärdsprogram fylls denna lucka.

Hänvisningar till S4-7-3

4.7.4. Vissa frågor om nationell lagstiftning och dess tillämpning vid EU-medlemskap

Även införandet av nationell miljölagstiftning inom områden som inte är reglerade inom EU påverkas av EG-rätten. En grundläggande princip inom EU är förbudet i artikel 30 i Romfördraget mot kvantitativa

importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Bestämmelsen omfattar bl.a. miljökrav på varor och innebär således i princip ett förbud mot sådana krav. En medlemsstat kan dock införa sådana krav om förutsättningarna i artikel 36 är uppfyllda, dvs. om kravet tillgodoser ett bestämt allmänt intresse och inte innebär godtycklig diskriminering eller ett förtäckt handelshinder. EG-domstolens praxis genom den s.k. Cassis de Dijon-doktrinen kan också åberopas till stöd för nationella miljöåtgärder som berör den gemensamma marknaden. Det krävs dock alltid att de åtgärder som genomförs är nödvändiga, dvs. att syftet med åtgärderna inte kan nås på ett annat sätt, och proportionella, dvs. att åtgärderna inte är onödigt långtgående med hänsyn till det mål som skall uppnås.

Det finns en skyldighet för medlemsstaterna att anmäla sådana planerade nationella miljöåtgärder, s.k. tekniska föreskrifter, till kommissionen. På så sätt vill EU undanröja faktorer som kan hindra den fria varurörelsen på den inre marknaden. Denna skyldighet för medlemsstaterna regleras i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, senast ändrat genom rådets direktiv 94/10/EG, genomförd i Sverige genom förordningen (1994:2029) om tekniska regler. En teknisk föreskrift kan kortfattat sägas vara en teknisk specifikation eller ett annat krav som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring eller användning av en produkt eller som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av produkten. Medlemsstaterna skall omedelbart till kommissionen överlämna alla förslag till tekniska föreskrifter när tillräcklig information om dem finns. Efter det att en anmälan kommit in skall kommissionen och medlemsstaterna få tillräcklig tid att föreslå ändringar i förslaget, varför den förslagsställande medlemsstaten måste avvakta med genomförandet av sitt förslag under viss tid. Tiden kan variera mellan tre och arton månader. När den slutliga texten utarbetas måste medlemsstaten så långt det är möjligt ta hänsyn till de förslag på ändringar som framkommit från kommissionen och medlemsstaterna. Om en författning som är anmälningspliktig inte anmäls enligt direktivet 83/189/EEG, är den ogiltig och skall inte tillämpas av de nationella domstolarna enligt ett avgörande av EGdomstolen (mål C-194/94 CIA Security International SA mot Signalson SA och Securitel SPRL).

EG-förordningar är direkt gällande i Sverige. De skall alltså tillämpas vid sidan av balken. EG-rättens direkta verkan visar sig på flera sätt. Vissa bestämmelser i Romfördraget har stor betydelse för miljöområdet. Viktigast är artikel 30 och 36 som reglerar Sveriges rätt att begränsa införsel av varor från andra medlemsländer med hänsyn till varornas miljöegenskaper.

Även EG-domstolens praxis, som ofta är av stor betydelse på miljöområdet, gäller alltså i Sverige och skall tillämpas av svenska myndigheter och domstolar. Utöver den praxis som utvecklats kring artikel 30 och 36 kan särskilt nämnas skyldigheten för i första hand domstolarna att tolka och tillämpa lagstiftningen i enlighet med de tillämpliga EG-reglernas innehåll och syfte. Denna skyldighet framgår

bl.a. av domen i mål C-168/95. Enligt denna dom skall en medlemsstat vidta alla åtgärder som behövs för att åstadkomma det resultat som föreskrivs i ett direktiv. Denna skyldighet gäller även vid den praktiska tillämpningen. En nationell domstol som vid tillämpningen av nationell rätt har att tolka ett införlivat direktiv skall så långt det är möjligt tolka den nationella rätten enligt direktivets ordalydelse och syfte för att därigenom uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och handla i överensstämmelse med artikel 189 i Romfördraget. Denna skyldighet till s.k. fördragskonform lagtolkning grundas på artikel 5 i fördraget.

Slutligen bör nämnas att även direktiv, som ju i princip måste omformas i nationell lagstiftning, kan ha en s.k. direkt effekt. Bestämmelser i direktiven som tillräckligt tydligt och utan inskränkningar inför rättigheter för enskilda kan åberopas av dessa inför nationella domstolar, även om direktivet inte genomförts på ett korrekt sätt i nationell lagstiftning. Den nyss omnämnda domen i målet C-194/94 om effekten av direktivet 83/189/EEG visar hur tillämpningen av den nationella rättsordningen underordnas EG-rätten.

Som framgår ovan finns det således i flera avseenden direkt gällande EG-rätt som skall tillämpas jämsides med balken. I princip är detta inte något som behöver påpekas i balkens bestämmelser. EG-rätten gäller i Sverige enligt lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Samtidigt skulle det dock ge ett ofullständigt intryck att i ett lagverk som omfattar hela miljöområdet inte på något sätt kommentera att det finns en direkt verkande EG-rätt av det slag som nu redovisats. Regeringen föreslår därför att det i bestämmelserna om balkens tillämpningsområde tas in en regel, 1 kap. 6 §, som genom en hänvisning till anslutningslagen erinrar om EG-reglernas existens.

4.8. Rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler

Regeringens förslag:Miljöbalken skall innehålla ett kapitel med rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler.

Den som utövar verksamhet eller vidtar en åtgärd som inte är av försumbar betydelse med hänsyn till miljöbalkens mål skall

– skaffa sig den kunskap som behövs, – vidta de försiktighetsmått som behövs så snart det finns en risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, och därvid

– tillämpa bästa möjliga teknik i fråga om yrkesmässig verksamhet, – välja en lämplig plats, – hushålla med råvaror och energi, – utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, – inte använda eller sälja kemiska produkter och biotekniska organismer som kan ersättas med mindre farliga sådana samt

– ansvara för att skada som har uppkommit för miljön avhjälps. Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning göras med hänsyn särskilt till å ena sidan nyttan av försiktighetsmåtten och å andras sidan kostnaderna för att vidta dessa.

Vid prövning och tillsyn enligt balken är verksamhetsutövaren skyldig att visa att hänsynsreglerna följs.

En verksamhet eller åtgärd som kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse trots att de försiktighetsmått som kan krävas vidtas, får bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda skäl. Om verksamheten eller åtgärden medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller en avsevärd försämring av miljön, får den inte bedrivas eller vidtas. Regeringen kan dock meddela dispens från denna stoppregel i särskilda fall och tillåta verksamheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissutfallet vad gäller att införa ett kapitel med allmänna hänsynsregler som skall gälla för all verksamhet och alla åtgärder av betydelse för miljöbalkens mål är huvudsakligen positivt.

T.ex. har Lunds universitet anfört att de s.k. aktsamhetsreglerna tillhör de viktigaste nyheterna i balken. Universitet anför vidare att tekniken att ställa upp vissa generella krav av den här typen är värdefull från flera synpunkter, den medför att miljöhänsyn gör sig gällande också vid sådana myndighetsbeslut där en speciell lagstiftning inte ger klart besked, och den inskärper ett allmänt förhållningssätt till miljöfrågor på ett klarare och ett mer pedagogiskt sätt än bestämmelser i olika speciallagar. Samtidigt menar dock universitetet att det saknas en analys om reglernas eventuella inverkan vid en skadeståndsrättslig bedömning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att det från systematisk synpunkt är ett framsteg jämfört med idag att balkens allmänna aktsamhetsregler gäller mot alla de slag av verksamheter som regleras i balken.

Man menar att ett steg mot enhetlighet därmed har tagits.

Naturvårdsverket anför att det är stora fördelar med att de allmänna aktsamhetsreglerna lagts samman i ett kapitel och gäller all verksamhet som motverkar balkens syften. Verket välkomnar att flera för miljön viktiga frågor som hushållning med naturresurser fått sin plats i kapitlet och i fortsättningen skall beaktas vid bedömningen av olika verksamheter. Vidare understryks att det förhållandet att de allmänna aktsamhetsreglerna samlas i ett kapitel också innebär pedagogiska fördelar. Naturskyddsföreningen anser att det principiellt är utmärkt att samla aktsamhetsreglerna i ett övergripande kapitel som skall gälla för hela balken och menar att kravreglerna förefaller tämligen heltäckande.

Ytterligare exempel på remissinstanser från olika sektorer som tillstyrker att allmänna aktsamhetsregler införs är Koncessionsnämnden för miljöskydd, NUTEK, SGU, KO, Kammarkollegiet, Kammarrätten i

Stockholm, Länsstyrelserna i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus län, Landskrona kommun och Grossistförbundet Svensk Handel.

Synpunkter av olika slag på utformningen av reglerna har dock framförts av ett stort antal remissinstanser.

Uppfattningen att reglerna är för långtgående har framförts av flera remissinstanser. Andra har anfört att dessa inte alls kan medföra att balkens mål uppfylls. T.ex. ifrågasätter Kommunförbundet om alla aktsamhetsregler skall gälla var och en. Försvarsmakten, som i och för sig delar utformningen i huvudsak, vill understryka att reglerna innebär en skärpning jämfört med dagens förhållanden. Kammarkollegiet ifrågasätter om det är motiverat att knyta rättsverkningar till bestämmelser av så utpräglad ram- eller inriktningskaraktär. Kungliga skogs- och lantbruksakademin anser att generella aktsamhetsregler kommer att medföra att jordbruksföretag kan komma att omfattas av miljövillkor som inte alltid står i proportion till verksamhetens omfattning. Skogsindustrierna avstyrker att aktsamhetsreglerna skall tillämpas på all verksamhet. Landstingsförbundet anför att kravet på aktsamhet bör ställas lägre och hävdar att alltför strikt formulerad lagtext, exempelvis föreslagna aktsamhetsregler, i vissa fall kan ersättas med en ökad samrådsskyldighet. Gävle kommun å andra sidan, menar att de allmänna aktsamhetsreglerna har skrivits på ett sådant sätt att de miljöpolitiska målen inte kan uppnås. KO anför att det för att öka reglernas genomslagskraft måste finnas en tydlighet i sanktionssystemet, och att detta är särskilt viktigt eftersom även enskilda konsumenter omfattas av reglerna. Länsstyrelsen i Jönköpings län och Norrköpings kommun menar att reglerna måste omarbetas så att de bättre ansluter till miljöbalkens mål i 1 kap. Samma inställning har Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet som menar att kravreglernas materiella innehåll fullt ut bör återspegla de mål som anges i 1 kap, och att det är ett kedjebrott i systemet när aktsamhetsreglerna saknar en klar och tydlig koppling till de olika delmålen i 1 kap. Framför allt efterlyses regler till värn om den biologiska mångfalden.

Synpunkter innebärande att aktsamhetsreglerna är alltför verksamhets- eller anläggningsinriktade, och därmed inte i tillräcklig mån avser aspekter knutna till de areella näringarna har framförts av bl.a.

Koncessionsnämnden och Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län.

Vidare har ett stort antal remissinstanser pekat på svårigheter vad gäller reglernas avgränsning både i förhållande till andra regler i balken och i förhållande till annan författning. Däribland kan nämnas

Naturvårdsverket, Vägverket, Statens järnvägar, Kommunförbundet, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Västerås stad och Stockholm stad.

Att reglerna är alltför allmänt hållna och otydliga, vilket kan medföra tillämpningssvårigheter har också framförts av ett flertal remissinstanser. Vissa pekar på att osäkerheten beträffande reglernas rättsliga status och räckvidd kan få sådana konsekvenser att en överarbetning är nödvändig. Bland de remissinstanser som har haft invändningar i denna del kan nämnas Kommerskollegiet, Riksrevisionsverket, Kammarkollegiet,

Centrum för biologisk mångfald vid Uppsala universitet, SAF/Industriförbundet, Skogsägarna, Skogsindustrierna, Naturskyddsföreningen, Jordens vänner, Länsstyrelserna i Gävleborgs, Värmlands och Jämtlands län samt Karlskrona, Karlstad , Sundsvall och Gävle kommuner. Arbetarskyddsstyrelsen däremot pekar på att aktsamhetsreglerna är tydligare formulerade än i gällande rätt och att principerna nu förklaras i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund

Regeringen erinrar inledningsvis om att föreskrifter om skydd för människors hälsa har funnits i Sverige under flera hundra år. Regler som i första hand avser att skydda miljön har däremot vuxit fram i huvudsak under de senaste hundra åren. Sådana regler har oftast tillkommit som ett resultat av att uppkomna olägenheter inte har kunnat bemästras inom det befintliga regelsystemet. Det har alltså varit fråga om att införa nya bestämmelser för att motverka redan uppkomna problem. Sedan 1960talet har dock de centrala miljölagarna i ökad utsträckning kommit att innehålla relativt likartade aktsamhetsregler för att förebygga skador och andra olägenheter.

Det kan konstateras att de flesta av de lagar som skall sammansmältas i miljöbalken innehåller aktsamhetsregler inriktade på skyddet av hälsan eller miljön eller andra angelägna allmänna och enskilda intressen. Dessa regler kan vara utformade på olika sätt. De flesta lagarna innehåller såväl grundläggande som mer speciella aktsamhetsregler.

Reglerna i de olika lagarna riktar sig vanligtvis mot dem som utövar en miljöfarlig verksamhet, hanterar en produkt, utför ett arbetsföretag som kan skada naturmiljön m.m. Det finns emellertid också lagregler som mer riktar sig till domstolar och andra myndigheter. Regler av det sistnämnda slaget är särskilt vanliga i de lagar i vilka har tagits in bestämmelser om tillståndsplikt, dvs. där tillämpningen av aktsamhetsreglerna skall bli föremål för myndigheternas prövning.

I flera av lagarna är de grundläggande aktsamhetsreglerna utformade på ett relativt likformigt sätt. I dessa fastläggs vissa allmänna skyldigheter i fråga om skyddsåtgärder m.m. för att motverka skador på människor eller miljön.

Överväganden

De nuvarande miljölagarna innehåller aktsamhetsregler som gäller för olika verksamhetsområden. En utgångspunkt bör vara att de allmänt utformade aktsamhetsreglerna i de gällande miljölagarna skall läggas till grund för ett antal till varandra anpassade övergripande regler i miljöbalken.

Lagrådet har anfört att hänsynsreglerna är så allmänt hållna och avsedda för ett så generellt område att det ligger i öppen dag att svårbemästrade problem inte kan undvikas när bestämmelserna skall tolkas mot en mångskiftande praktisk verklighet samt därmed ofta ställas i relation till andra bestämmelser i och utanför balken. Regeringen konstaterar att införandet av allmänna hänsynsregler i miljöbalken innebär att det tillskapas gemensamma bestämmelser för ett antal sinsemellan relativt olikartade företeelser. Detta medför med nödvändighet att reglerna blir relativt allmänt hållna vilket också erhållit viss remisskritik. Också om reglerna begränsas till att avse särskilda situationer är det dock svårt att ange vilka hänsyn som skall tas och avvägningar som skall göras på ett mer precist sätt. Regeringen gör ändå bedömningen att samma hänsynsregler bör råda oavsett om det är fråga om fastighetsanknuten verksamhet eller t.ex. hantering av kemiska produkter, låt vara att avvägningen naturligtvis kan utfalla olika beroende på vilka hälso- och miljörisker som är förenade med aktiviteten. Dessa allmänna hänsynsregler bör föras samman till ett kapitel i miljöbalkens första avdelning.

Lunds universitet anför att det i utredningsförslaget saknas en analys om de s.k. aktsamhetsreglernas eventuella inverkan vid en skadeståndsrättslig bedömning. Även andra remissinstanser menar att det finns en osäkerhet beträffande reglernas rättsliga status och räckvidd.

Avsikten med de föreslagna reglerna är inte att de skall förändra rättsläget när det gäller att bedöma vad som är skadeståndsgrundande oaktsamhet. Det skulle mot den bakgrunden kunna leda tankarna fel att beteckna reglerna som aktsamhetsregler. Som Lagrådet påpekar kan visserligen valet av beteckning på reglerna inte föranleda någon slutsats i frågan om dess rättsverkningar. För att ändå markera att en förändring av rättsläget inte är avsedd, väljer regeringen att kalla reglerna för hänsynsregler, vilket nog också är den bäst beskrivande benämningen.

Lagrådet anför att eftersom tillämpningsområdet sträcks ut och regleringen i vissa avseenden ges en strängare materiell innebörd än den som nu gäller, måste rimligen följden kunna bli att överträdelse av regleringen oftare än hittills kan åberopas som grund för skadeståndsanspråk. De betänkligheter som enligt Lagrådet kan hysas mot detta

sammanhänger med svårigheten att ge denna typ av reglering en tillfredsställande precision.

Enligt regeringens mening är den slutsats Lagrådet drar om regleringens inverkan på skadeståndsansvaret inte helt självklar. I många fall sker en culpabedömning i anslutning till specificerade normer som finns i någon författning eller i myndighetsföreskrifter. En förutsättning för att föreskrifterna skall vara relevanta i ett skadeståndssammanhang är att de skyddar skadelidandes ekonomiska intressen. Det förhållandet att det finns en författning eller annan föreskrift som preciserar det handlande som krävs utesluter dock inte den avvägning av omständigheter som är typisk för culpabedömningen. Utrymmet för sådana mera allmänna culpaavvägningar blir naturligtvis mindre ju mer preciserade handlingsreglerna är. (Se om det sagda i Jan Hellner, Skadeståndsrätt, femte upplagan 1995, s. 125 f.).

Som Lagrådet framhåller är de föreslagna hänsynsreglerna allmänt hållna och avsedda för ett generellt område. Bestämmelserna skall som Lagrådet också framhåller tolkas mot en mångskiftande praktisk verksamhet.

Det sagda talar enligt regeringens mening för att det finns ett stort utrymme för att inom balkens allmänna tillämpningsområde använda sig av den fria oaktsamhetsbedömning som domstolar använder sig av när författningar, föreskrifter, prejudikat eller sedvana inte ger tillräcklig ledning (se Jan Hellner, a.a. s. 130 f.).

Lagrådet konstaterar att syftet med att föra in åtgärdsbegreppet i sammanhanget torde vara att låta hänsynsregleringen – och därmed i princip balkens tillämpningsområde – omfatta också olika slags handlingar eller förfaranden som är av så momentan art att de inte täcks av vad som normalt utgör bedrivande av verksamhet. Lagrådet menar dock att avsikten inte kan vara att varje åtgärd av en enskild skall falla in under begreppet även om någon skulle anse den medföra sådana olägenheter som avses i miljöbalkens portalparagraf. Detta skulle i så fall, menar Lagrådet, leda till orimliga konsekvenser för den enskilde.

Miljöbalken syftar till att genom rättsligt bindande regler främja en hållbar utveckling. Regeringen delar därför Lagrådets mening att de åtgärder som skall omfattas av de rättsligt bindande hänsynsreglerna skall vara av reell betydelse för miljön. Det främjar inte syftet att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling att låta åtgärder som saknar eller endast har försumbar betydelse för balkens mål regleras av hänsynsreglerna. En annan sak är att vissa åtgärder p.g.a. att de vidtas ofta och av många ändå kan behöva regleras.

Det kan således mot den angivna bakgrunden inte anses befogat att genom rättsligt bindande allmänna hänsynsregler i miljöbalken styra sådant som valet av bostad eller semestersysselsättning. Regeringen bedömer att det bör framgå av hänsynsreglerna att dessa skall gälla endast sådana åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Avgörande för om en åtgärd skall omfattas av hänsynsreglernas tillämpningsområde eller inte bör vara åtgärdens effekt på människors hälsa och miljön och inte vem som vidtar åtgärden. I alla de fall där

hänsynsreglerna gäller bör en skälighetsavvägning göras beträffande vilka krav som kan ställas.

Även om en hänsynsregel gäller måste givetvis en avvägning i det enskilda fallet göras. En åtgärds betydelse för miljön påverkar således bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas för att förhindra eller begränsa olägenheterna från den. Typiskt sett torde de åtgärder en person vidtar i det dagliga livet innebära betydligt mindre miljörisker än en industriell verksamhet, vilket då också skall återspeglas vid de avvägningar som skall göras.

De övergripande reglerna skall ge miljöhänsynen ökad tyngd. De allmänna hänsynsreglerna bör därför innebära att den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd enligt balken skall vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka olägenhet eller skada på människors hälsa eller miljön. Inte bara driften vid en anläggning utan även anläggningen som sådan kan medföra konsekvenser för hälsa och miljö.

Flera remissinstanser har anfört att balkens delmål klart bör framgå i hänsynsreglerna. Med skydd för människors hälsa och miljön avses emellertid i balken att allt som är av betydelse för miljöbalkens mål skall beaktas. Detta utvecklas närmare i författningskommentaren till 1 kap. 1 §. Således betraktas även t.ex. utarmning av den biologiska mångfalden eller misshushållning med naturresurser som olägenhet eller skada för miljön. Enligt regeringens mening innebär en koppling till balkens mål inte att varje relevant delmål uttryckligen måste anges i hänsynsreglerna. Regeringen ser, mot denna bakgrund, därför inte heller att det behövs någon särskild regel avseende biologisk mångfald bland de allmänna hänsynsreglerna.

Vissa remissinstanser har uppfattat det som oklart hur hänsynsreglerna förhåller sig till annan författning. Regeringen vill klargöra och understryka att hänsynsreglerna skall tillämpas på all verksamhet och alla åtgärder som riskerar att orsaka olägenhet eller skada för människors hälsa eller miljön om inte åtgärden är av försumbar betydelse med hänsyn till balkens mål även om sådan verksamhet också regleras i annan lag. Miljöbalkens hänsynsregler skall gälla parallellt med annan lag, om det inte särskilt föreskrivs att balkens regler inte skall tillämpas på verksamheten i fråga, se avsnitt 4.6. Vid tillämpningen av hänsynsreglerna måste dock bl.a. Sveriges internationella åtaganden avseende t.ex. varors fria rörlighet beaktas.

Vidare har viss kritik framförts avseende möjligheterna att tillämpa de allmänna hänsynsreglerna i praktiken. Genom tillsynsmyndigheternas befogenheter att ingripa kommer hänsynsreglerna, både de allmänna och de särskilda, att kunna direkt läggas till grund för förelägganden och förbud m.m. Hur tillsynsmyndigheten bör utöva tillsynen med anledning av överträdelser av de allmänna hänsynsreglerna beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda fallet.

Hänsynsreglerna kan sägas ange den grad av hänsyn som skall iakttas. Denna nivå framgår av respektive bestämmelse läst tillsammans med den avvägningsregel som finns i 7 § i samma kapitel. Sistnämnda regel kan sammanfattas med att kraven skall vara miljömässigt motiverade utan att

vara ekonomiskt orimliga. Det kan inte undvikas att även andra typer av avvägningar ibland måste göras. Andra skyddsvärda intressen kan stå i konflikt med miljöhänsynen. T.ex. kan den kortsiktigt effektivaste olycksförebyggande åtgärden innebära en långsiktigt större försämring för den yttre miljön än en mindre, men kanske ändå tillräckligt, effektiv lösning. I en sådan situation måste en avvägning göras mellan vad som kan anses vara en acceptabel nivå för de olika skyddsintressena och med beaktande av den totalt sett bästa lösningen. Vid tillämpningen av hänsynsreglerna måste också alltid en avvägning göras med hänsyn till vad som får anses vara vedertaget godtagbart beteende med hänsyn till andra intressen är rena miljöintressen. De krav som ställs får inte vara orimliga med avseende på den olägenhet och det intrång i den personliga valfriheten som de föranleder.

Kapitlets bestämmelser blir tillämpliga i fråga om ett stort antal sinsemellan olikartade företeelser. Alla typer av åtgärder som kan få betydelse för de intressen balken avser att skydda omfattas. Bestämmelserna skall beaktas både i det dagliga livet och vid utövande av näringsverksamhet. I vissa fall är det inte bara själva åtgärden eller verksamheten som kan få hälso- eller miljökonsekvenser, utan en anläggning i sig kan ha betydelse för de värden balken värnar om. Så kan en väg, oavsett trafiken på den, ha betydelse för t.ex. landskapsbilden, tillgängligheten till naturen eller vissa arters livsmiljö.

Tillsynsmyndigheter får enligt 26 kap. 9 § lägga principerna och hänsynsreglerna direkt till grund för föreläggande eller förbud eftersom dessa är rättsligt bindande.

Bestämmelserna skall, i den mån de har relevans, ligga till grund för prövning enligt balken. I de fall de särskilda reglerna för vissa verksamheter innehåller bestämmelser som preciserar vilka krav som kan ställas gäller dessa. I övrigt skall verksamheten också bedömas enligt de allmänna hänsynsreglerna om annat inte föreskrivs. Vid prövning enligt miljöbalken kan enligt 16 kap. 2 § andra stycket villkor meddelas med stöd av hänsynsreglerna. Sådana villkor kan överklagas.

Ett tillstånds rättskraft kan begränsa tillståndshavarens skyldighet att följa hänsynsreglerna. Tillstånd i ansökningsmål och ärenden enligt miljöbalken har enligt 24 kap. 1 § rättskraft såvitt avser frågor som behandlas i tillståndet. I dessa frågor behöver inte tillståndshavaren göra mer än vad som följer av tillståndet. Andra kapitlets hänsynsregler ställer alltså inga ytterligare krav på dessa områden. Tillståndshavaren måste däremot följa dessa regler på områden som inte regleras av tillståndet. Ytterligare krav kan vidare ställas när tillståndet omprövas enligt 24 kap.

Tillståndsbeslutet kommer alltså att ha rättskraft endast i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således vara möjligt för hälsoskyddsmyndigheterna eller kemikaliemyndigheterna att ingripa med stöd av de allmänna hänsynsreglerna eller de särskilda reglerna om kemikalier och hälsoskydd i frågor som inte har blivit föremål för prövning av tillståndsmyndigheten. Reglerna i balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att ingripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens föreskrifter och vad som kan följa av dem skall iakttas.

Hänvisningar till S4-8

4.8.1. Försiktighetsprincipen och bevisbördan för att hänsynsreglerna tillämpas

Regeringens förslag: Försiktighetsprincipen skall gälla för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av balkens tillämpningsområde. Principen innebär att förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att en viss åtgärd skulle kunna utgöra en olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Avsaknad av bevisning om att sådan olägenhet uppkommer skall inte befria den som utövar verksamheten eller vidtar en åtgärd från denna skyldighet.

Vid tillståndsprövning, prövning av villkor som inte avser ersättning samt vid tillsyn skall den som vidtar en åtgärd eller bedriver en verksamhet vara skyldig att visa att de allmänna hänsynsreglerna tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Med något undantag har remissinstanserna varit positiva till att försiktighetsprincipen kommer till uttryck i lagtext.

Sveriges fiskares riksförbund har dock anfört att försiktighetsprincipen tillämpad på fisket skulle innebära att inte något fiske skulle kunna äga rum. Umeå kommun har understrukit att försiktighetsprincipen som den kommer till uttryck i balken är en skärpning av gällande rätt vad gäller kravet på utredning av orsakssamband. Umeå kommun menar att den måste tillämpas med försiktighet för att inte leda till oskäliga krav på mindre verksamheter och privatpersoner. SAF/Industriförbundet erinrar om den innebörd principen har i internationella sammanhang. Principen har kommit till uttryck i artikel 15 Rio-deklarationen som i svensk översättning lyder: "Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada får inte avsaknande av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring." Lunds universitet å andra sidan, menar att regelns motsvarighet i Rio-deklarationen inte ger skäl att begränsa dess innebörd i miljöbalken. Kemikalieinspektionen och Stockholms kommun däremot, pekar på att försiktighetsprincipen inskränks i balkförslaget i den mån en skälighetsavvägning skall göras vid dess tillämpning. Flera länsstyrelser pekar på att det finns behov av att tydliggöra att bevisbördan ligger på verksamhetsutövaren och inte myndigheterna. Lunds universitet anser att bestämmelsens karaktär av bevisbörderegel inte framkommer som den formulerats. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att bevisbörderegeln bör uttryckligen framgå av lagtexten.

Universitetet anser att det av lagtexten skall framgå att utövaren måste visa att verksamheten bedrivs i enlighet med de allmänna aktsamhetsreglerna. Bl.a. några länsstyrelser, Koncessionsnämnden, SAF/Industriförbundet och Lunds universitet anför att regeln bör utformas som en egen bestämmelse eller arbetas in i regeln om kravet på att vidta försiktighetsmått. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att den är för begränsad med hänsyn till balkens mål då den även

borde tillämpas i situationer där verksamheten riskerar att innebära misshushållning med naturresurser. Vidare föreslår man att lagtexten kompletteras så att det klart framgår att domstolen skall tillämpa försiktighetsprincipen och inte bara beakta den samt att principen skall gälla även vid civil talan i domstol enligt 29 kap 11 § i miljöbalksbetänkandet.

Skälen för regeringens förslag: Beteckningen "försiktighetsprincipen" används för olika handlingsregler i olika sammanhang. Definitioner från "man skall aldrig göra saker vars konsekvenser man inte kan förutse" till "om det finns ett hot om allvarlig eller oåterkallelig skada får avsaknaden av vetenskaplig bevisning inte användas som en ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring" förekommer. Gemensamt för alla definitioner torde dock vara att syftet är att förebygga inte bara säkert förutsebara utan också möjliga skador och olägenheter.

Denna förebyggande princip återfinns sedan drygt 20 år i flera konventioner och andra internationella instrument inom miljöområdet. Under senare år har försiktighetsprincipen kommit att få en alltmer framträdande plats i den internationella miljöpolitiken. Vid FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 – UNCED – antogs den s.k. Riodeklarationen som innehåller en bestämmelse om att försiktighetsprincipen skall tillämpas så långt möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter. Försiktighetsprincipen har också kommit till uttryck i 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö – Helsingforskonventionen – och samma års konvention om skydd av den marina miljön i Nordostatlanten – Pariskonventionen.

Försiktighetsprincipen som tillhör de nyare principerna i EG-rätten har kommit till uttryck i flera av EG:s rättsakter. Det anges t.ex. i ingressen till rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer att innesluten användning av sådana organismer bör ske på ett sådant sätt att deras möjliga negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön begränsas. Det talas vidare om nödvändigheten av att vidta gemensamma åtgärder för att utvärdera och reducera potentiella risker som uppstår vid verksamhet som innefattar innesluten användning av genetiskt modifierade organismer.

Regeringen vill också erinra om att principen att hänsyn skall tas redan till risken för skador på människors hälsa och miljön redan idag kommer till uttryck i nuvarande miljölagstiftning. Departementschefen anförde i 1969 års proposition till nuvarande miljöskyddslag att olägenheter kan förebyggas genom att redan risken för sådana beaktas vid bedömningen om och på vilka villkor en verksamhet bör få komma till stånd. Han underströk att det var nödvändigt att den nya lagen gav de tillämpande myndigheterna möjlighet att beakta de faror från allmän hälsosynpunkt eller andra allmänna synpunkter som kunde vara förbundna med hittills okända eller otillräckligt utforskade föroreningsämnen. Den osäkerhet som kunde råda rörande ett ämnes farlighet skulle inte gå ut över allmänheten utan borde drabba den som släppte ut ämnet i luften eller i vattnet. Tillsynsmyndigheten behövde således inte vänta med att ingripa

till dess skador inträffat. Den som ville släppa ut ett otillräckligt känt ämne som det fanns grundad anledning att anta vara skadligt måste kunna visa att olägenheter inte behöver befaras. Motsvarande skall gälla också i miljöbalken.

Regeringen gör alltså den bedömningen att skyldigheten att förebygga eller begränsa skador och olägenheter på människors hälsa och miljön bör inträda så snart det kan befaras att åtgärden eller verksamheten kan motverka balkens mål. I den mån kunskap om sambandet mellan verksamheten och olägenheten saknas, men det finns skäl att anta att ett samband likväl föreligger, bör bristen på bevisning om orsakssamband inte frita verksamhetsutövaren från skyldigheten att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Denna princip kommer till praktiskt uttryck genom att skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas så snart det föreligger en risk för miljöpåverkan. Försiktighetsprincipen och skyldigheten att begränsa olägenheter bör därför lämpligen regleras i ett sammanhang.

En naturlig följd av försiktighetsprincipen kan sägas vara att bevisbördan kastas om från den som riskerar att drabbas av en olägenhet till den som vidtar en åtgärd som kan antas medföra olägenhet. Att det ankommer på den som vidtar en åtgärd eller bedriver en verksamhet att visa att tillräckliga åtgärder och försiktighetsmått till skydd för människors hälsa och miljön vidtas bör komma till klart uttryck i lagtexten. Bevisbördans placering som sådan bör aldrig kunna bli föremål för någon skälighetsavvägning, däremot hur långt beviskravet sträcker sig. Olika verksamheter och åtgärder kan nämligen motivera att skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått vidtas vid olika grad av sannolikhet för att miljö- eller hälsopåverkan uppkommer. Bestämmelsen bör gälla vid prövning av frågor om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens, vid prövning av villkor för att förebygga, begränsa eller avhjälpa skador eller olägenheter för människors hälsa eller miljön och vid tillsyn enligt balken med avseende på samtliga av miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Kapitlet med allmänna hänsynsregler bör därför inledas med bevisbörderegeln. Bevisbörderegeln bör däremot inte gälla för frågor om skadestånd eller brott.

4.8.2. Kunskapskrav

Regeringens förslag: Alla som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd skall skaffa sig kunskap om i vilken utsträckning verksamheten medför olägenhet för människors hälsa och miljön och hur sådana olägenheter kan förebyggas eller begränsas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig att ett "kunskapskrav" införs bland de allmänna hänsynsreglerna. Några remissinstanser, t.ex. länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,

Gävleborgs och Jämtlands län, har dock framfört att det klart måste framgå att det är verksamhetsutövaren som har ansvaret för att skaffa sig den kunskap som behövs om skadeverkningar och skyddsåtgärder. NUTEK efterlyser en definition av begreppet "kunskap som behövs" och menar att man i lagtext bör införa krav på ett miljöstyrningssystem. Jordbruksverket saknar en diskussion om hur kunskapskravet skall kontrolleras och vem som skall ställa sådana krav. Kemikalieinspektionen anför att regeln om skälighetsavvägning inte får omfatta kunskapskravet. Länsstyrelsen i Jönköping invänder mot att kunskapskravet endast relaterar till hälsa och miljö. Koncessionsnämnden har anfört att det är en ny bestämmelse som kan bli viktig i det framtida miljövårdsarbetet.

Koncessionsnämnden anmärker dock att utredningen inte närmare berört hur bestämmelsen skall tillämpas. Nämnden menar att för att en sådan bestämmelse skall få genomslagskraft torde krävas någon form av prövning av verksamhetsutövares lämplighet, exempelvis då en verksamhet byter ägare. I detta sammanhang vill Koncessionsnämnden framhålla att det redan i dagens situation finns oklarheter om vem som bör stå som tillståndshavare - ägaren till verksamheten eller utövaren, huvudföretaget eller dotterbolaget m.m. och att utredningens förslag permanentar den nuvarande osäkerheten. En lösning kan enligt nämnden vara att öppna möjligheten för att återkalla ett tillstånd vid allvarlig kunskapsbrist.

Skälen för regeringens förslag: Det är rimligt, och för de flesta en självklarhet, att den som skall påbörja en verksamhet eller vidta en åtgärd, innan detta sker, skaffar sig den kunskap som behövs för att avgöra i vilken mån åtgärden eller verksamheten medför risker för påverkan på människors hälsa eller miljön. Med risker för hälsa och miljö avses här, liksom i balken i övrigt risker beträffande allt som omfattas av miljöbalkens mål.

Regeringen bedömer att hur långt denna skyldighet bör sträcka sig rimligen måste variera med verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Det är naturligtvis skillnad på vilka krav som kan ställas på en enskild persons kunskap om olika vardagliga åtgärders påverkan på miljön och på de krav som kan ställas på den som avser att driva en industriell verksamhet vid valet av t.ex. olika kemiska produkter som behövs i verksamheten. Det är dock alltid den eventuella effekten av en verksamhet eller åtgärd, och inte vem som vidtar åtgärden eller utövar verksamheten som skall vara avgörande för vilken kunskap som behövs.

För att förebygga skador och olägenheter bör rättsligt bindande krav ställas på att var och en som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras motverka miljöbalkens mål skall skaffa sig den kunskap som behövs för att vidta åtgärder för att begränsa sådan påverkan, inbegripet att låta bli att vidta en åtgärd eller begränsa dess omfattning. Ett sådant kunskapskrav finns i gällande rätt t.ex. i lagen om kemiska produkter. Som framgår av avsnitt 4.19.1 gäller kravet enligt nämnda lag dock endast yrkesmässig verksamhet i motsats till den allmänna hänsynsregeln som gäller all kemikaliehantering. I och med att kunskapskravet skall gälla generellt för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av

balken behövs inte särskilda bestämmelser om detta för olika typer av verksamhet.

Vad gäller tillämpningen av bestämmelsen kommer den bl.a. att få betydelse vid prövningen av om sökanden skall erhålla tillstånd till sökt verksamhet. Sökanden skall redovisa vilka miljöeffekter den ansökta verksamheten riskerar att medföra och vilka möjligheter det finns att begränsa verkningarna. Detta förutsätter att sökanden skaffar sig ingående kunskap både om verksamheten och omgivningen. Kunskapskravet kan också komma att preciseras i villkor för tillstånden. Olika typer av mätningar och andra utredningar kan föreskrivas. I de fall en verksamhets miljöpåverkan eller effekten av olika försiktighetsmått inte med säkerhet kan fastställas kan frågan om slutliga villkor skjutas på framtiden i avvaktan på att erfarenheter av verkningarna vinns. Överträdelse av villkor kan ytterst leda till att tillståndet återkallas.

I övrigt gäller bestämmelsen för all verksamhet och alla åtgärder av betydelse för miljöbalkens mål, alltså även icke tillståndspliktig sådan, och det ankommer på tillsynsmyndigheten att kontrollera efterlevnaden. Tillsynsmyndigheten kan använda sig av förelägganden med utredningskrav eller begäran om olika uppgifter i tillsynsarbetet. Verksamhetsutövare är skyldiga att fortlöpande hålla sig underrättade om verksamheten och dess verkningar på miljön. Övervägandena utvecklas närmare i avsnitt 4.28. Om ett föreläggande inte följs kan vite påföras eller, som yttersta åtgärd, fortsatt verksamhet förbjudas.

Även om det endast är för de mer påtagligt miljöpåverkande verksamheterna och åtgärderna som kunskapskravet kommer att läggas till grund för prövning och beslut av domstolar och andra myndigheter, understryker kunskapsregeln vikten av att i förväg överväga konsekvenserna för miljön av ett visst handlande. Detta ligger väl i linje med det ökande engagemanget för miljöfrågor. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter att var och en av oss tar ansvar för miljön. Ett sådant ansvar förutsätter i sin tur kunskap om miljön och hur vi påverkar den.

Hänvisningar till S4-8-2

4.8.3. Skyddsåtgärder och försiktighetsmått

Regeringens förslag: En verksamhetsutövare eller den som vidtar en åtgärd skall vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot att en generell hänsynsregel införs i lagtexten innebärande att krav skall ställas på att försiktighetsmått vidtas i syfte att begränsa sådana effekter som kan motverka miljöbalkens mål. Synpunkter både på att bestämmelsen är för allmän och vid, och på att den i vissa hänseenden är för snäv har framförts. Koncessionsnämnden t.ex., menar att den vidare tillämpningen

som framgår av motiven inte täcks av lagtexten och att ordalydelsen bör ändras till "skydda människors hälsa och miljön". Länsstyrelsen i

Jönköpings län invänder mot att bestämmelsen endast relaterar till hälsa och "omgivning". Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regeln om försiktighetsmått måste kompletteras med hänsyn till biologisk mångfald. Boverket menar att det är viktigt att sådana hushållningsaspekter som idag regleras i naturresurslagen – dvs. hänsyn jämväl till exploateringsföretag av allmänt intresse – också omfattas av paragrafens bestämmelser om försiktighetsmått m.m. Riksantikvarieämbetet menar att de använda begreppen måste ses över med avseende på kulturmiljön i bl.a. 3 §.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att uttrycket omgivningen är olämplig eftersom utredningen avser även effekter inom verksamhetsområdet.

Justitieombudsmannen anför att det måste komma till uttryck i lagtext om man med omgivningen avser även verksamhetens område.

Länsstyrelsen i Gävleborgs och i Jämtlands län invänder att uttrycket "som behövs" ger ett oklart ansvarsförhållande mellan utövare och prövnings/tillsynsmyndigheten. Det måste klart framgå att bevisbördan ligger på verksamhetsutövaren.

Naturskyddsföreningen ser det som en nackdel att man inte förmått vara mer precis i lagtexten när det gäller vilka försiktighetsmått som kan krävas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att exemplifiering borde finnas i lagtexten av pedagogiska skäl. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det måste framgå att försiktighetsmått skall kunna föreskrivas även för storregionala och globala skador.

Kemikalieinspektionen motsätter sig att en skälighetsavvägning skall ske vad gäller kraven på försiktighetsmått.

Skälen för regeringens förslag: Principen att det är den som förorsakar miljöstörningar som har att bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter fastlades redan i samband med miljöskyddslagens tillkomst. Inom miljöpolitiken är principen numera internationellt vedertagen och går under beteckningen PPP (Polluter Pays Principle). Den sattes första gången på pränt i en rekommendation av OECD år 1972. Rekommendationen gäller internationella aspekter på miljöpolitik. Den innebär att förorenaren skall betala kostnaderna för de åtgärder som krävs för att bibehålla en acceptabel miljö. Dessa kostnader bör enligt rekommendationen återspeglas i priserna på de varor och tjänster som ger upphov till föroreningar när de produceras eller konsumeras. Likaså bör priser på varor som är beroende av naturresurser återspegla den begränsade tillgången på de naturresurser som används.

Principen har också slagits fast i EG:s Romfördrag (artikel 130 r i den europeiska enhetsakten) och i andra internationella överenskommelser.

Regeringen vill inledningsvis erinra om att under andra hälften av 1900-talet har miljöarbetets tyngdpunkt förskjutits mot att människors hälsa och miljön bäst skyddas genom förebyggande åtgärder och miljöreglerna har därför i större utsträckning kommit att avse

förebyggande åtgärder istället för avhjälpande av redan uppkomna skador och olägenheter. I vissa hänseenden kan förutses vad ett sådant krav på förebyggande åtgärder skall innebära och mer eller mindre preciserade krav uppställas. Sådana mer preciserade regler kan i och för sig gälla generellt för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av balkens tillämpningsområde, t.ex. produktvalsprincipen. Än mer preciserade regler kan föreskrivas för en särskild typ av verksamhet. T.ex. ställs särskilda krav för genteknisk verksamhet med hänsyn till de speciella risker som sådan verksamhet medför. Då det inte är möjligt att förutse alla risker från alla typer av verksamheter och åtgärder som omfattas av miljöbalken, och än mindre görligt att precisera lagregler för hur varje olägenhet skall förebyggas, bör en allmänt hållen hänsynsregel tas in i balken. Denna hänsynsregel bör innebära att var och en som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål skall vidta åtgärder för att förebygga olägenheter och skador. Regeringen förordar att det i en grundläggande rättsligt bindande allmän hänsynsregel i miljöbalken föreskrivs att sådana försiktighetsmått skall iakttas som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter. Regeln skall vara tillämplig på alla verksamheter och åtgärder som kan ha betydelse för miljöbalkens mål och gälla i den mån särskilda krav på förebyggande åtgärder inte är föreskrivna. Till skillnad från vad som anförts av vissa remissinstanser ser regeringen det som naturligt att i begreppet skada för miljön även inbegripa sådant som att den biologiska mångfalden utarmas eller misshushållning med natur- och energiresurser liksom kulturresurser, då sådant är av direkt betydelse för miljön och i förlängningen även för människors hälsa. Regeringen bedömer att också det som i Miljöbalksutredningens betänkande har angivits som omgivningen omfattas. Hänsynsregeln innebär även att sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått, som behövs för att skyddssyftet i ett område där särskilt skydd föreskrivits enligt 7 kap. skall uppnås, skall vidtas oavsett om verksamheten sker inom eller utanför det skyddade området. Någon särskild bestämmelse i enlighet med vad utredningen föreslagit behövs därför enligt regeringens bedömning inte.

Skyddskraven bör inte sättas lägre än att i princip allt skall göras som är meningsfullt för att dessa krav skall tillgodoses. Vad gäller teknikkrav bör principen om bästa möjliga teknik gälla, se avsnitt 4.8.4. Av praktiska eller ekonomiska skäl är emellertid detta inte alltid genomförbart. Vissa remissinstanser har ansett att en skälighetsavvägning måste göras medan andra menar att en sådan inte bör förekomma i detta sammanhang. Regeringen bedömer att det av hänsyn till motstående intressen kan vara nödvändigt att tillåta mindre långtgående försiktighetsmått än som från strikt hälso- eller miljösynpunkt skulle vara motiverat. Också i miljöbalken bör alltså finnas utrymme för en viss skälighetsprövning, se avsnitt 4.8.8.

Flera remissinstanser har menat att det tydligare måste framgå vilka försiktighetsmått som kan komma ifråga. Regeringen anser att en exemplifiering i lagtexten inte är lämplig med hänsyn till att en sådan inte skulle vara ägnad att belysa den mängd av olika försiktighetsmått

som kan komma ifråga. Vilka försiktighetsmått som kan komma ifråga i vissa hänseenden har preciserats ytterligare i andra paragrafer i detta kapitel. Det kan dels vara fråga om krav på teknisk utrustning såväl för att begränsa utsläpp som för processen som sådan. Det kan dels vara fråga om hur processen bedrivs och vilka råvaror och kemikalier som används i denna. T.ex. kan mekanisk slipning vara att föredra från miljösynpunkt framför användande av kemikalier och då skall mekanisk slipning väljas. Vad gäller omhändertagande av avfall har på senare tid aktualiserats att omhändertagandet skall ske med hänsyn till varje avfallsslags särskilda egenskaper så att minsta miljöpåverkan uppstår och bästa resursutnyttjande uppnås. En skyldighet att beakta möjligheten till återanvändning, återvinning och energiutvinning vid val av metod följer av kravet på att de skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått som behövs för att uppnå balkens mål skall vidtas.

Hänvisningar till S4-8-3

4.8.4. Principen om bästa möjliga teknik

Regeringens förslag: För yrkesmässig verksamhet skall bästa möjliga teknik användas för att förebygga skador och olägenheter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Olika åsikter om hur långt gående tekniska krav som skall kunna ställas enligt balken, och som kan ställas enligt gällande rätt, har kommit till uttryck i remissvaren. LO understryker att det inte enbart är frågan om att använda bästa kända teknik utan att det också gäller att precisera kraven "möjliga teknik" så att det också innefattar en utbildning av de anställda som möter de tekniska kraven.

NUTEK avstyrker att utredningskravet på bästa möjliga teknik skall kunna riktas mot små och medelstora företag i vilken utsträckning som helst. Sjöfartsverket har anfört farhågor för att om krav på att bästa miljöstandard skall krävas för fartyg kan detta leda till konkurrenssvårigheter då vi folkrättsligt är tvungna att acceptera sjöfart i svenska vatten med tredje lands fartyg om dessa uppfyller vissa konventionsbundna krav.

SAF/Industriförbundet instämmer inte i bedömningen att svensk tillämpning av bästa möjliga teknik varit strängare än enligt vad som följer av IPPC-direktivet (se avsnitt 4.14.2). De menar tvärt om att det råder god överensstämmelse mellan direktivet och vår tillämpning av 5 § miljöskyddslagen. En gemensam definition av bästa tillgängliga teknik är för övrigt enligt SAF/Industriförbundet nödvändig för att harmoniseringen inom EU av villkoren för drift av fasta anläggningar överhuvud skall få någon substans. Först då detta centrala begrepp tolkas och tillämpas på samma sätt inom unionen finns det förutsättningar för ett starkt miljöskydd och lika konkurrensförutsättningar.

Naturvårdsverket anför att det är viktigt att det framhålls att utprovning av ny teknik under en prövotid skall vara möjlig att ålägga verksamhetsutövaren även i framtiden.

Skälen för regeringens förslag: För att tillräckliga förebyggande åtgärder för att begränsa olägenheter för människors hälsa och miljön skall vidtas bör krävas att bästa möjliga teknik skall användas vid bedrivande av yrkesmässig verksamhet. Detta krav bör kunna ställas oavsett om det rör sig om en verksamhet vid en anläggning eller en verksamhet som inte kan knytas till någon fastighet, som t.ex. fartygsfrakt.

Det är naturligtvis av största vikt att var och en vidtar åtgärder för att minska miljöpåverkan. Såsom Miljöbalksutredningen konstaterat måste ett åläggande att vidta allt som är i och för sig tekniskt möjligt dock anses för långtgående för att i alla situationer kunna läggas på gemene man. Regeringen föreslår därför att kravet på att bästa möjliga teknik skall tillämpas endast bör gälla yrkesmässig verksamhet. Även yrkesmässig verksamhet kan vara av så varierande art och omfattning att olika teknik i praktiken är möjlig vid olika verksamheter. Med bästa möjliga teknik avses att tekniken skall vara ekonomiskt och tekniskt möjlig för branschen typiskt sett. En annan sak är att bedömningen vid skälighetsavvägningen enligt 2 kap. 7 §, också kan leda till att olika försiktighetsmått krävs med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet.

Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin och det sätt på vilket en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs samt avvecklas och tas ur bruk. Tekniken måste från teknisk och ekonomisk synpunkt alltså vara industriellt möjlig att använda inom branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet. Den behöver dock inte finnas i Sverige.

En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande, kunna förelägga en sökande i ett ärende att utreda möjligheterna att använda en viss känd teknik i verksamheten i fråga för att begränsa störningarna i omgivningen. Ett sådant föreläggande kan omfatta krav på utredning av förutsättningarna för modifieringar av känd teknik.

Självfallet måste, i enlighet med den praxis som utvecklats inom svenskt miljöarbete, viss hänsyn tas till om det är fråga om en nytillkommande verksamhet eller en befintlig anläggning. För befintliga verksamheter torde ibland krävas en viss övergångstid för att införa en utrustning som motsvarar vad som kan anses vara bästa möjliga teknik.

De allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas av alla som bedriver näringsverksamhet och ligga till grund för myndigheternas tillståndsbeslut i enskilda ärenden. Vad som är bästa möjliga teknik kommer då att utgöra grund för prövningen av frågan om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 §. Prövningsmyndigheten bör emellertid också försäkra sig om att övriga hänsynsregler i balken tillämpas i verksamheten. Det gäller bl.a. produktvalsprincipen, kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och energi.

Det innebär att när det skall avgöras vad som är bästa möjliga teknik bör bedömningen även innefatta resultatet för miljön i stort. Hänsyn bör tas också till råvaror och energiförbrukning, så att den teknik som

utnyttjar mindre miljöfarliga råvaror eller exempelvis återvunna produkter eller som är energisnål kan vara bättre för miljön än en teknik som gör det möjligt att något minska utsläppen.

Hänsynsregeln om bästa möjliga teknik skall, i likhet med övriga hänsynsregler förutom regeln att avhjälpa skador och olägenheter samt stoppregeln, tillämpas tillsammans med skälighetsregeln som finns i 2 kap. 7 §. Det innebär att en avvägning skall göras med särskilt beaktande av risken för miljöpåverkan, nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått, dvs. i vilken grad risken för påverkan kan begränsas, och kostnaderna för sådana åtgärder. Efter avvägningen kan kraven jämföras med vad som ofta kallas krav på bästa tillgängliga teknik. Bästa tillgängliga teknik är ett internationellt vedertaget begrepp som på engelska uttrycks Best Available Techniques. Begreppet har något varierande innebörd beroende på var det används.

Krav på att bästa tillgängliga teknik skall användas finns bland annat i 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö och konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten. Med detta avses senaste utvecklingen av en teknik för praktisk tillämpning för begränsning av utsläpp. Tekniken skall ha prövats framgångsrikt. Hänsyn skall tas till teknikens genomförbarhet ur ekonomisk synvinkel.

Begreppet bästa tillgängliga teknik definieras också i ett direktiv som EU:s ministerråd antog slutligt i september 1996. Direktivet innehåller samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (Integrated Pollution Prevention and Control) och kallas därför IPPCdirektivet. Direktivet, 96/61/EG, som närmast kan sägas motsvara vår miljöskyddslag, redogörs för närmare i avsnitt 4.14.2. Vilka verksamheter, framför allt industrier, som förslaget omfattar anges i en bilaga till direktivet. I artikel 3 i IPPC-direktivet anges allmänna principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter bl.a. att bästa tillgängliga teknik skall användas och ingen betydande förorening förorsakas.

Även enligt direktivet 84/360/EEG om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar, behandlat i avsnitt 4.14.2, vilket på sikt skall ersättas av IPPC-direktivet, skall bästa tillgängliga teknik tillämpas.

Den definition av bästa tillgängliga teknik som anges i IPPC-direktivet artikel 2 p. 11 är följande: "Det effektivaste och mest avancerade stadium vad gäller utvecklingen av verksamheten och tillverkningsmetoderna som anger en given tekniks praktiska lämplighet för att i princip utgöra grunden för utsläppsgränsvärden och som har till syfte att hindra och, när detta inte är möjligt, generellt minska utsläpp och påverkan på miljön som helhet." Med teknik avses både använd teknik och det sätt på vilket en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs och avvecklas. Med tillgänglig avses att tekniken skall ha utvecklats i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nyttan, oavsett om tekniken tillämpas eller produceras inom den berörda medlemsstaten, förutsatt att den berörda verksamhetsutövaren på rimliga villkor kan få tillgång till den. Med bästa avses slutligen den teknik som är mest effektiv för att uppnå en hög allmän skyddsnivå för miljön som

helhet. Det anges också att när det skall fastställas vad som är bästa tillgängliga teknik bör punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. Dessa punkter, som även berör sådant som behandlas i andra hänsynsregler, är bl.a. 1. användning av avfallssnål teknik, 2. användning av ämnen som är mindre farliga, 3. främjande av återvinning och återanvändning av utsläppta ämnen som används i processen, och i förekommande fall, av avfall, 5. tekniska framsteg och utvecklingen av vetenskapliga kunskaper, och 9. hushållning med råvaror (inklusive vatten) och energieffektivitet.

Det bör dock observeras att bestämmelserna om bästa tillgängliga teknik i IPPC-direktivet utgör en minimireglering och att vi i Sverige har en striktare tillämpning av teknikkravet. Enligt regeringens uppfattning bör vi ha det även fortsättningsvis. Vad gäller de farhågor för konkurrenssvårigheter som gjorts gällande i remissyttranden kan sägas att Sverige hela tiden är pådrivande i det internationella miljöarbetet på ett sådant sätt att likvärdiga miljökrav skall komma att gälla även för andra nationer. En avvägning enligt skälighetsregeln skall dessutom ta hänsyn till vad ett typiskt företag inom branschen kan klara i form av miljöinvesteringar. Det är inte meningen att ett företag inom branschen skall få konkurrensfördelar eller -nackdelar jämfört med andra i samma bransch.

Med "teknik" förstås inte enbart produktionsanordningar utan även metoder för produktion som utbildning och arbetsledning. Det integrerade synsätt på teknik och organisation som även börjar tillämpas inom EU bör komma till uttryck också i miljöbalken. Miljöarbetets förskjutning från reningsteknik till kretsloppstänkande innebär att ett företags hela organisation berörs av miljökraven.

Hänvisningar till S4-8-4

4.8.5. Lokaliseringsprincipen

Regeringens förslag: Verksamheter och åtgärder skall lokaliseras till de platser som är lämpliga med hänsyn till miljöbalkens mål och där minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön uppkommer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissutfallet ger uttryck för att det råder osäkerhet om vilka avvägningar som skall göras vid lokaliseringsprövningen och hur miljöskäl skall vägas mot mer exploateringsinriktade hushållningshänsyn.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är en fördel att frågan om platsval tas upp för sig i en separat paragraf men menar att formuleringen dock inte är lyckad. Lunds universitet anför att bestämmelsen innebär en långtgående skärpning och föreslår en mjukare skrivning. Koncessionsnämnden konstaterar att den föreslagna regeln skall gälla också för befintlig verksamhet. Nämnden pekar på att de grundläggande och särskilda reglerna om hushållning med mark- och

vattenområden som finns i balken skall tillämpas endast i olika planeringssammanhang och vid tillståndsprövning av nya verksamheter och ifrågasätter hur den miljöinriktade lokaliseringsregeln i kapitlet med hänsynsregler skall förenas med de exploateringsinriktade reglerna i 3 och 4 kapitlet. Nämnden menar att bestämmelsen bör omarbetas.

Boverket vill skriva om bestämmelsen på så sätt att den samskrivs med lokaliseringsbestämmelsen i kapitlet med grundläggande regler för hushållning med mark- och vattenområden. SAF/Industriförbundet anför att det finns starka skäl att i lokaliseringsbestämmelsen skriva in en uttrycklig skälighetsavvägning med samma lydelse som i miljöskyddslagen. Skogsägarna anför att skogsbruk är en pågående verksamhet som är platsbunden och lokal och att det är frågan om pågående markanvändning. Man menar att det är viktigt att det klart sägs ut att pågående markanvändning i skogsbruket inte berörs av lokaliseringprincipen.

Skälen för regeringens förslag: Platsvalet har stor betydelse för vilka miljöstörningar som uppkommer. I en modern och skärpt miljölag bör därför en lokaliseringsbestämmelse ha en central plats. En sådan bestämmelse bör gälla för all verksamhet. Bestämmelsen bör, bl.a. med anledning av vad Lagrådet anfört, utformas så att för verksamhet som inte endast helt tillfälligt tar i anspråk mark och vattenområden skall reglerna om hushållning med mark och vatten i 3 och 4 kap. beaktas vid platsvalet. För all verksamhet bör gälla att platsen för verksamheten skall väljas så att minsta intrång och olägenheter för människans hälsa och miljön uppkommer. Det finns, enligt regeringens mening, inte skäl att göra undantag från principen i och för sig trots att en verksamhet i praktiken inte kan lokaliseras till någon annan plats på grund av att en viss naturresurs skall utnyttjas, t.ex. en grustillgång, en skog eller en forssträcka. Möjligheten till alternativa lokaliseringar är dock naturligtvis av betydelse vid bedömningen av om en plats kan godtas.

Miljöbalkens lokaliseringsregel bör alltså, vad gäller verksamhet som inte helt tillfälligt tar i anspråk mark eller vattenområde, innehålla kravet att den valda platsen skall vara lämplig från miljösynpunkt, bl.a. med tanke på en god hushållning med mark och vatten. Verksamheter eller åtgärder skall således lokaliseras till platser som är lämpliga. Lämplighetsbedömningen bör ske med utgångspunkt i balkens syfte, de grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelserna samt förekommande miljökvalitetsnormer. Redan idag gäller för miljöfarlig verksamhet att vid lokaliseringen skall hänsyn tas både till miljöaspekter och hushållningsbestämmelser. De grundläggande och särskilda bestämmelserna för hushållning med mark- och vattenområden skall tillämpas av myndigheterna vid prövning av ärenden och mål men inte i övrigt. Avvägningar med hänsyn till dessa skall således endast ske i de fall reglerna är tillämpliga, dvs. i de fall verksamheten skall prövas av domstol eller annan myndighet.

Genom att balkens syfte är vidare än miljöskyddslagens syfte, och då platsen skall vara lämplig som sådan och inte bara i relation till andra alternativ kommer hårdare krav att ställas på lokaliseringen enligt miljöbalken än i gällande rätt. Regeringen delar remisskritiken mot

utformningen av utredningens förslag till lokaliseringsbestämmelse då denna kunde tolkas som ett oeftergivligt förbud mot all verksamhet vars lokalisering inte kunde anses lämplig med hänsyn till balkens mål, utan något som helst utrymme för skälighetsavvägningar. Regeringen bedömer att en viss möjlighet till skälighetsavvägning måste finnas även vid tillämpningen av lokaliseringsbestämmelsen. En sådan behöver emellertid inte skrivas in i paragrafen utan den allmänna avvägningsbestämmelsen kan användas även vid lokaliseringsprövningen, avsnitt 4.8.8.

Flera platser kan ibland vara lämpliga för en verksamhet. För sådana situationer bör, enligt regeringen, lokaliseringsbestämmelsen föreskriva att den bästa av dessa platser skall väljas. Detta uttrycks lämpligen på det sätt som i dag sker i miljöskyddslagen, nämligen att ändamålet med verksamheten skall vinnas med minsta intrång och olägenhet. Med detta avses allt som motverkar miljöbalkens mål.

Miljökonsekvensbeskrivningar spelar en avgörande roll i proceduren att avgöra om lokaliseringskraven är uppfyllda. En miljökonsekvensbeskrivning skall, om det är möjligt, innehålla en redovisning av alternativa platser samt en motivering varför den önskade platsen har valts, se avsnitt 4.11.5.

Hänvisningar till S4-8-5

4.8.6. Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen

Regeringens förslag: I balken skall införas en allmän hänsynsregel att alla som bedriver verksamhet skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till att hushållnings- och kretsloppsprinciperna kommer till uttryck i balken. Kritik mot att föreslagen bestämmelse är oklar vad gäller kravets innebörd har emellertid framförts från vissa håll.

Naturvårdsverket välkomnar att flera för miljön viktiga frågor, som hushållningen med naturresurser fått sin plats i kapitlet och i fortsättningen skall beaktas vid bedömningen av verksamheter. Landskrona kommun anför att det är en klar förbättring om miljöbalken leder till att miljöarbetet förskjuts från reningsteknik till kretsloppstänkande. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är mycket bra att principen har lagfästs och att den också är logisk i förhållande till innehållet i balkens målregel. Universitetet anser dock att regeln är för allmänt hållen och understryker att hushållning inte i varje enskilt fall är det bästa från miljösynpunkt. Universitetet föreslår en regel som starkare knyter till riksdagens mål.

Koncessionsnämnden anför att lagtexten behöver förtydligas så att det framgår hur omfattande prövningen enligt dessa principer skall vara.

Nämnden frågar sig bl.a. om kretsloppskravet skall innebära att varor

som innehåller sådant som inte går in i kretsloppet inte skall tillåtas tillverkas. Uppsala kommun invänder mot att det av lagtexten inte framgår hur avvägningarna mellan miljö och hushållning kan göras i det enskilda fallet och ifrågasätter om det är möjligt att göra en avvägning mellan enskilda lösningar och en tillfredsställande helhetslösning ur kretsloppssynpunkt. Boverket anför att begreppen hushållning och naturresurser är otydliga i balken. Verket menar vidare att i den mån de avser mark och vatten är det delvis en dubblering av de grundläggande och särskilda reglerna om hushållning med mark- och vattenområden i följande kapitel.

SAF/Industriförbundet instämmer i huvudsak i vad utredningen anfört, men påpekar att om principen skall anses innebära att naturen inte får skadas skulle i princip all utvinning av icke förnybara resurser vara förbjuden. Man anför vidare att ingen prioritering skall ske mellan återanvändning, återvinning och energiutnyttjande. Skogsindustrierna instämmer i hushållnings- och kretsloppsprincipen under förutsättning att tillämpningen inte blir sådan att den styr skogsföretagens råvaruförbrukning i strid med egna önskemål eller innebär att företagen föreskrivs vilka energislag som skall användas. Centrum för biologisk mångfald anför att frågorna om hushållning med naturresurser och energi bör integreras bättre i reglerna.

Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har genom beslut 1993 (bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344) godtagit propositionen 1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (den s.k. kretsloppspropositionen). Avsikten med den lagstiftning om producentansvar som infördes var att påskynda utvecklingen mot ett mer resurshushållande samhälle och en miljöanpassad varuproduktion.

Genom att uppnå en ökad återanvändning, återvinning och återföring till naturens kretslopp skulle uppkomsten av avfall förebyggas och minimeras och hushållningen med våra resurser förbättras. Det fanns en rad förslag med utgångspunkt i principen om slutna materialflöden – kretsloppsprincipen. Den innebär att vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna användas, återanvändas, återvinnas och bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.

Regeringen anser att hushållningsaspekterna beträffande alla resurser är så betydelsefulla att de bör finnas med i de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken. Det är alltså inte bara vid markanvändning som hushållning är viktig.

Hushållningsprincipen har såvitt gäller råvaror och produkter på olika sätt nära samband med kretsloppsprincipen. Beträffande båda principerna kan de bästa effekterna nås i samband med konstruktion och tillverkning. Principerna tillämpas exempelvis genom att en resurs- och energisnål process används och genom återanvändning eller återvinning, varigenom material kan komma till ny användning eller förvandlas till ny råvara. Då minskas behovet att förbruka ändliga naturresurser så att dessa räcker även för kommande generationer. Inte minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och därmed också omfattningen av

deponier begränsas liksom belastningen av skadliga ämnen på mark och vatten.

Förutom att hushålla med råvaror är det betydelsefullt att hushålla med energi. Med tanke på den betydelse sättet att framställa och använda energi har för miljön, inte minst i fråga om inverkan på klimatet, framstår det som naturligt att det finns en särskild regel om detta i miljöbalken. Regeringen vill här understryka att en effektiv energianvändning och en ökad energihushållning är en förutsättning för att viktiga energi- och miljöpolitiska mål skall kunna nås. Förnybara energikällor innebär i många fall den bästa hushållningen med ändliga resurser.

Därför bör alla verksamhetsutövare ha en effektiv energianvändning och hushålla med energi. Vidare bör även energisystemet kretsloppsanpassas så att nettotillskottet till atmosfären minskas. Detta kräver att användningen av fossila bränslen begränsas genom effektiv energianvändning och en ökad användning av förnyelsebara energikällor. Att spara på energin i samband med tillverkning av produkter är också som angetts en tillämpning av hushållningsprincipen. Ett ytterligare alternativ är energiutvinning av avfall. Detta bör dock utnyttjas endast om avfallet inte lämpar sig bättre för återanvändning eller återvinning. Om nyttigare användning av materialet inte är möjlig bör dock ett utnyttjande av energin i avfallet vara att föredra framför deponering.

Kretsloppsprincipen syftar också till att skapa ett mera resurshushållande samhälle. Genom att uppnå en ökad återanvändning, återvinning och återföring till naturens kretslopp skall uppkomsten av avfall förebyggas och minimeras och hushållningen av våra resurser förbättras. Om material återanvänds eller återvinns, kommer det till ny användning eller förvandlas till ny råvara som kan användas i annan verksamhet. I många fall är det mest fördelaktiga om varorna så långt möjligt kan återanvändas. Ett bra exempel på detta sedan lång tid tillbaka är returglashanteringen, men återanvändning bör också kunna komma i fråga på många andra olika områden. Vid bedömningen av hur en vara bäst utnyttjas bör inte enbart resurshushållningsaspekter beaktas. Hänsyn bör även tas till miljöpåverkan som är förknippad med användningen. Den användning som bäst främjar miljöbalkens mål med beaktande av allt som anges där bör väljas. Kan eller bör vid en sådan bedömning varorna inte återanvändas bör i stället så långt möjligt ämnen som ingår i varorna återvinnas och användas vid produktion av nya varor.

Enligt regeringens mening bör kretsloppsprincipen tillämpas av oss alla. Producenterna av varor har en betydelsefull roll när det gäller att minska avfallet från produkter och att öka återvinningen av produkter och avfall. En stor mängd för miljön farliga ämnen finns bundna i varor. Förr eller senare återförs dessa ämnen till naturen och kan vålla skada där. Detta är en av de stora miljöfarorna i industrisamhället. Denna fara måste motverkas på olika sätt. Riksdagen har även tidigare (prop. 1975:32, bet. 1975:JoU10, rskr. 1975:161) slagit fast att det är producenternas ansvar att bedöma miljöeffekterna av sina produkter och att se till att de blir miljöanpassade. Regeringen anser att dessa krav måste komma till uttryck i de allmänna hänsynsreglerna. Den princip

som bör läggas till grund för en sådan allmän hänsynsregel kan som nämnts betecknas som kretsloppsprincipen.

Utgångspunkten bör vara att ämnen som kan skada miljön så långt möjligt över huvud taget inte skall användas vid tillverkning av varor. Detta är det säkraste sättet att förebygga att de kommer ut i naturen. Icke naturliga stabila organiska ämnen skall över huvud taget inte tillföras miljön. De bör därför få användas bara i helt slutna system. Giftiga tungmetaller skall inte heller spridas i miljön. Det bästa är alltså att varorna från början inte innehåller skadliga ämnen så att de när användningen avslutats kan återföras till naturen utan att påverka denna skadligt – ett kretslopp. I den mån farliga ämnen inte kan undvikas i varor – och naturligtvis kan detta inte ske helt, liksom det också finns en mängd gränsfall av mer eller mindre skadliga ämnen – måste det förhindras att dessa ämnen efter användning kommer ut i naturen.

Kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och energi skall även ingå som en del i de överväganden som skall göras för miljöfarlig verksamhet. I enlighet med det vidare perspektiv som miljöbalken skall bygga på bör också frågor om resurshushållning ingå i prövningen. En sådan avvägning måste naturligtvis i det enskilda prövnings-ärendet koncentreras på särskilda frågor. Särskilt bör frågor som rör möjligheterna att återvinna och återanvända material samt frågor om avfallshanteringen uppmärksammas. Det bör dock naturligtvis inte komma i fråga att tillståndsmyndigheten skall göra någon självständig bedömning huruvida den producerade varan bör få föras ut på marknaden eller inte.

Vid tillämpningen av dessa principer måste olika avvägningar göras. Dels måste de olika effekterna av betydelse för miljöbalkens mål som föranleds av olika handlingsalternativ vägas mot varandra. Dels måste en skälighetsavvägning enligt den allmänna avvägningsregeln i 2 kap. 7 § göras. Avvägningar är nödvändiga, och sker i praktiken mer eller mindre medvetet och med hänsyn till olika aspekter, vid varje val i livet. Att det kan synas ovanligt svårt att göra de bedömningar som föranleds av tillämpningen av hushållningsprincipen eller kretsloppsprincipen i förhållande till övriga miljöregler, gör inte att regeln i 2 kap. 5 § kan undvaras. Den är en förutsättning för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås och bör därför framgå av lagtexten. I viss mån kommer principerna att kunna konkretiseras ytterligare och få sin närmare innebörd i olika avseenden fastställd i annan författning, t.ex. förordningar om producentansvar. I den mån sådana mer direkta handlingsregler inte finns är det likväl av stor vikt att principerna utgör utgångspunkt för miljöbedömningarna av varje verksamhet och åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål.

Hänvisningar till S4-8-6

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.8.7. Produktvalsprincipen

Regeringens förslag: Produktvalsprincipen skall tillämpas vid användning och försäljning av kemiska produkter, biotekniska organismer och varor som innehåller eller har behandlats med sådana produkter eller organismer. Produktvalsprincipen innebär att när det är möjligt skall kemiska produkter och biotekniska organismer ersättas med mindre farliga produkter eller organismer. Detta gäller också varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock att principen endast skall gälla för användning.

Remissinstanserna: Remissutfallet beträffande produktvalsprincipen är delat.

Konsumentombudsmannen är positiv och anför att särskilt produktvalsprincipen bör kunna få större genomslagskraft genom att den har gjorts tydligare.

Naturvårdsverket påpekar att det i bestämmelsen talas om att ersätta en kemisk produkt med en mindre riskabel, men att i specialmotiveringen utökas principen till att avse utbyte av en metod mot en annan. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet frågar sig om det är meningen att man vid bedömningen skall jämföra inte bara olika produkter utan även metoder. Fakultetsnämnden konstaterar att enligt motivtexten skall det vara så, men att detta inte framgår av lagtexten.

Fakultetsnämnden menar också att det från miljösynpunkt är en fördel om alla produkter, varor, metoder och förfaranden skall ingå i den jämförande bedömningen, men att det förutsätter en ändring i lagtexten. Regeln borde därför även döpas om till utbytesregeln eller substitutionsregeln. Vidare ifrågasätts vad begreppet undvikas innebär.

Också Koncessionsnämnden anför att lagtexten behöver förtydligas så att det klart framgår hur omfattande prövningen enligt dessa principer skall vara.

Kemikalieinspektionen anser att en skälighetsavvägning inte skall ske avseende produktvalsprincipen.

Örnsköldsviks kommun anser det vara otydligt att säga att man skall undvika vissa produkter. Kommunen menar att det är bättre att säga att vissa miljömässigt dåliga produkter skall bytas ut.

Landskrona kommun menar att utredningens förslag utgör en avsevärd försämring i förhållande till gällande rätt. Kommunen hänvisar särskilt till att det föreslås att produktvalsprincipen inte skall vara straffsanktionerad som idag och att tillsynsmyndigheten inte skall kunna förbjuda en produkt när det finns ur miljösynpunkt bättre alternativ.

Kommunen föreslår att principen bör utvidgas att omfatta även andra alternativ än produkter för att nå syftet. Man föreslår att principen skall tillämpas vid alla aktiviteter som påverkar miljön.

Lunds universitet pekar dels på att principen inskränkts jämfört med gällande rätt i det hänseendet att den endast avser användning. Vidare påpekar man att det, till skillnad från den återkallade propositionen och miljöskyddskommitténs förslag, inte krävs att produktvalet skall leda till påtaglig fördel för människors hälsa, miljön etc. Istället hänvisas till skälighetsavvägningen enligt 2 kap. 9 § i betänkandet. En strängare tillämpning av produktvalsprincipen framstår enligt Lunds universitet som i och för sig motiverad. Universitetet ifrågasätter om inte, trots detta, någon inskränkning bör ske i paragrafen. Man menar att i vart fall måste en sådan uppmjukning ske om regeln skall få konsekvenser på skadeståndsrättens eller straffrättens område.

SAF/Industriförbundet instämmer i huvudsak i motivskrivningarna.

Dock synes texten, enligt SAF/Industriförbundet, i vissa stycken återfalla till att principen skulle kunna utgöra någon form av förbudsregel och menar att det är en felaktig tolkning att en tillverkare bör avstå från att tillverka vissa produkter och varor. SAF/Industriförbundet anför också att en användare knappast kan göra uppskattningar av effekterna från andra användare.

Justitieombudsmannen anför att det för vanligt språkbruk är fel att använda begreppet "riskabel vara" bara för att den har behandlats med en kemisk produkt. JO menar också att det i praktiken är omöjligt för en privatperson att iaktta denna regel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län invänder mot att bestämmelsen inte relaterar till något i balkens mål.

Skälen för regeringens förslag: I svensk miljölagstiftning tillämpas en förebyggande hänsynsregel som innebär att skadliga kemiska ämnen och beredningar som kan ersättas med sådana som är mindre farliga eller helt ofarliga så långt som möjligt skall undvikas om användaren ändå kan uppnå ändamålet med användningen. Den som i något sammanhang tänker använda en kemisk produkt eller en vara som har behandlats med en kemikalie skall alltså bedöma om samma resultat kan nås med en annan produkt som är mindre riskfylld eller helt ofarlig. Flera benämningar på principen förekommer, bl.a. substitutionsprincipen, produktvalsprincipen och utbytesprincipen.

I lagen (1985:426) om kemiska produkter ställs krav både på att en kemikalie som kan ersättas med en mindre farlig motsvarighet skall undvikas och att de försiktighetsmått som behövs skall vidtas. Lagen ger också regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela förbud eller föreskrifter om hantering, export och import av kemiska produkter. Vidare ger lagen en tillsynsmyndighet möjlighet att meddela de förelägganden eller förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen eller föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen skall efterlevas. Regeringen bedömer att det är lämpligt att behandla dessa olika regler var för sig.

Ett par av remissinstanserna har pekat på att det är oklart om produktvalsprincipen skall omfatta metodval.

Den hänsynsregel som här avses med benämningen produktvalsprincipen begränsar sig till att avse skyldigheten att undvika sådana farliga ämnen och beredningar som kan ersättas med mindre farliga

motsvarigheter. Principen bör även omfatta varor som innehåller eller har behandlats med sådana ämnen eller beredningar.

Farliga ämnen och beredningar kan undvikas inte bara genom att de ersätts utan också genom att en teknik eller metod används som medför att användningen kan begränsas eller helt undvaras. Skyldigheten i lagen om kemiska produkter om att behövliga försiktighetsmått skall vidtas innefattar sådana teknik- och metodval. Den generella skyldigheten att använda den teknik eller metod som bäst tillgodoser miljöbalkens mål gäller även med avseende på användningen av kemikalier. Denna skyldighet framgår av 2 kap. 3 §. Den övervägs och utvecklas under avsnitt 4.8.3. Det saknas därför skäl att ta upp frågan om metodval närmare i nuvarande sammanhang.

Produktvalsprincipens syfte är att tillgodose miljöbalkens mål genom att ett miljömässigt val skall göras av kemiska ämnen och beredningar som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön eller varor som innehåller eller har behandlats med sådana. Principen innebär således att sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer eller en vara som har behandlats med en sådan produkt eller organism skall ersättas med en mindre farlig sådan oavsett om åtgärder kan vidtas för att förhindra eller begränsa eventuella olägenheter eller skador med anledning av att produkten, organismen eller varan används. Det är produktens, organismens eller varans inneboende egenskaper som sådana som skall bedömas och jämföras med andra alternativ när valet sker. Det minst farliga alternativet skall väljas och därefter skall de åtgärder vidtas som behövs för att förhindra eller begränsa de olägenheter eller skador som ändå kan riskera drabba människors hälsa eller miljön. Produktvalsprincipen blir således, som den här används, en handlingsegel som skall tillämpas i en valsituation. Den skall följaktligen inte kunna läggas till grund för myndighetsbeslut om att ett sådant ämne eller en vara skall förbjudas generellt eller beslut som innehåller andra generella begränsningar. Däremot kan en myndighet när den fattar generella beslut om förbud eller andra begränsningar av ett preparat beakta om det kan ersättas av något mindre farligt preparat. I en sådan situation gör dock myndigheten inte ett positivt val mellan olika produkter, i så måtto att den väljer ut en viss produkt som skall användas för ett visst ändamål. Istället förbjuder myndigheten en viss produkt på den grunden att den är alltför farlig och att den dessutom kan ersättas med någon mindre farlig produkt. Detta är följaktligen inte en tillämpning av produktvalsprincipen.

Det bör påpekas att om en produkt är mycket farlig kan den förbjudas oavsett om den kan ersättas av andra produkter eller inte. Det ligger dock i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas om produkten kan ersättas med en mindre farlig. Förekomsten av alternativ får därför framför allt betydelse vid beslut om något mindre farliga men ändå riskabla produkter. I miljöbalken finns grunden för att meddela föreskrifter om förbud och begränsningar i 14 kap. om kemiska produkter och biotekniska organismer, se avsnitt 4.19.

Strävan att undvika sådana ämnen och beredningar som kan ersättas med mindre farliga motsvarigheter finns även inom EU. I ett utkast till

EG-direktiv om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa processer och industriella anläggningar föreslås t.ex. en bestämmelse att om det är till fördel för hälsa och miljö skall organiska lösningsmedel som är skadliga för hälsan och miljön eller som skapar allmän olägenhet ersättas så långt det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart med sådana som förorsakar mindre olägenhet. Även i ett förslag till biociddirektiv som behandlas i avsnitt 4.19.1 finns en regel med motsvarande syfte.

Miljöbalksutredningen hade i december 1995 en utfrågning om tillämpningen av produktvalsprincipen. Inför denna hade Statskontoret tagit fram ett underlag om hur bestämmelsen har fungerat i praktiken. Till utfrågningen hade inbjudits företrädare för näringslivet, statliga myndigheter, kommuner, universitet, olika organisationer m.fl. Vid utfrågningen ansågs inte att det krävdes ändrad lagstiftning. Flera deltagare framförde dock synpunkten att tillämpningen kunde förbättras ytterligare.

Regeringen föreslår att produktvalsprincipen införs i miljöbalken som en central allmän hänsynsregel och att den skall avse både kemiska produkter och biotekniska organismer. Med hänsyn till vad som anförts om det generella kravet avseende metodval i försiktighetsmåttsprincipen finns, trots vad flera remissinstanser anfört, inte skäl att särskilt för användningen av kemiska produkter och biotekniska organismer föreskriva att från miljösynpunkt bästa metod eller teknik skall användas. Metod skall väljas med hänsyn också till möjligheten att undvika riskabla kemiska produkter och biotekniska organismer.

Det är i praktiken i första hand vid användning av en kemisk produkt, vara eller bioteknisk organism som föreskrivet produktval kan göras. I dag omfattar produktvalsprincipen all hantering. Med hantering avses tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelser och därmed jämförliga förfaranden.

Den som har fått i uppdrag att transportera en kemisk produkt kan knappast kräva att få transportera en annan, mindre riskabel, produkt istället. Inte heller den som skall förpacka, förvara, behandla, bearbeta eller destruera en kemisk produkt eller bioteknisk organism kan byta ut det som skall förpackas, förvaras, behandlas, bearbetas eller destrueras. I de fall bearbetning, behandling, destruktion eller liknande sker med hjälp av kemikalier eller biotekniska organismer är det dock frågan om användning. Produktvalsprincipen är då tillämplig. Till användare räknas också t.ex. den som använder kemiska produkter för att tillverka en sammansatt produkt eller vara.

Produktvalsprincipen bör förutom vid användning också gälla vid försäljning. Ofta har den som saluför en vara betydligt bättre möjligheter än konsumenten att bedöma om en vara kan ersättas med en mindre farlig motsvarighet för en viss användning. Förutsättningen då är att säljaren vet eller kan förutse hur köparen avser att använda varan. Genom att ge kunderna information om vikten av att produktvalsprincipen följs kombinerat med information om olika kemiska produkters och varors bruks- och miljöegenskaper, kan säljaren aktivt påverka produktvalet till miljöns fördel. Vad beträffar möjligheter att ingripa i överlåtelseledet i

övrigt kan generella förbud mot försäljning av vissa produkter meddelas med stöd av 14 kap. 25 § som motsvarar nuvarande 12 § lagen om kemiska produkter. Vid prövning av frågor om ingripanden mot produkter måste Sveriges internationella åtagande vad gäller framför allt varors fria rörlighet beaktas.

Möjligheten för tillsynsmyndigheterna att meddela förbud mot försäljning skall, på samma sätt som idag enligt 5 § LKP, endast kunna utnyttjas i ett enskilt fall. Tillsynsbefogenheterna innefattar inte någon rätt att meddela generella förbud mot försäljning av en produkt. I de fall en miljönämnd, i syfte att förbjuda all försäljning av en viss produkt inom kommunen, har meddelat beslut med stöd av 5 och 16 §§ LKP mot återförsäljare i kommunen har detta ansetts vara att jämställa med ett generellt förbud och har inte godtagits vid domstolsprövning (jmfr. t.ex. Kammarrätten i Jönköpings dom den 5 mars 1997, 308-309-96). För att en tillsynsmyndighet skall ha rätt att förbjuda försäljning av en produkt måste det vara klarlagt att den produkt som skall förbjudas kan ersättas med en annan mindre farlig produkt i det enskilda fallet. De krävs således att tillsynsmyndigheten känner till hur produkten skall användas. Också i ett fall som det angivna är myndigheten skyldig att iaktta Sveriges internationella förpliktelser.

Produktvalsprincipen har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen, bl.a. i jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU10. Då hade i en motion yrkats att kommunerna skulle få en uttrycklig rätt att förbjuda varor och produkter i handeln utifrån produktvalsprincipen. Utskottet föreslog att yrkandet skulle lämnas utan vidare åtgärd bl.a. med hänvisning till Miljöbalksutredningens arbete.

Regeringen vill i anledning av detta återigen betona att produktvalsprincipen inte är att se som en förbudsregel annat än för användning och försäljning i vissa fall. Det är en hänsynsregel som alla skall iaktta, ett förhållningssätt och inte ett förbud mot försäljning och användning av vissa kemikalier. Generella förbud bör i likhet med för närvarande beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Kommunernas rätt att ingripa i enskilda fall följer däremot av reglerna om tillsyn.

Produktvalsprincipen bör gälla alla och alltså tillämpas både i näringsverksamhet och av enskilda. Principen bör gälla inte bara för kemiska produkter och biotekniska organismer såsom de definieras i balken, utan även för varor som innehåller eller har behandlats med sådana.

Några remissinstanser, däribland Örnsköldsviks kommun och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framför att principen hellre borde kallas utbytes- eller substitutionsprincipen. Principen inrymmer emellertid ett vidare tillämpningsområde än enbart byte av kemiska produkter där sådana redan används. Principen bör i första hand ses i ett dynamiskt perspektiv. Ambitionen skall vara att vid varje beslut som styr användning av en kemisk produkt skall bästa möjliga val göras mellan olika kemiska produkter. Detta gäller redan vid beslut om utveckling och tillverkning av en kemisk produkt eller en vara. Principen gäller inte bara första gången ett val skall göras. Det är frågan om en fortlöpande

process. Allt eftersom ny erfarenhet vinns och nya procedurer utvecklas skall ett utbyte ske.

Produktvalsprincipen skall ingå som en del i de överväganden som skall göras för miljöfarlig verksamhet, vilket innebär att i fortsättningen skall även användningen av kemiska produkter beaktas vid prövningen. Hittills har tillståndsmyndigheten vid prövning enligt miljöskyddslagen endast kunnat pröva kemikalieanvändningen vid miljöfarlig verksamhet i den mån kemikalierna har haft betydelse för utsläpp till omgivningen. I fortsättningen bör det därför, som även anges i avsnitt 4.14.4, ankomma på tillståndsmyndigheten att överväga användningen av kemikalier och att genom villkor fastställa regler om kemikaliehantering som kan leda till att förhållandena i den yttre miljön påverkas negativt.

Produktvalsprincipen motiveras av att kemiska produkter och biotekniska organismers egenskaper typiskt sett medför risker för människors hälsa och miljön. Jämförelsen av olika alternativ skall avse kemikaliernas eller organismernas direkta påverkan på människors hälsa eller miljön. Det är däremot inte avsikten att inverkan på resurshushållning eller andra aspekter som i och för sig är av betydelse för en hållbar utveckling skall beaktas vid tillämpningen av produktvalsprincipen. Dessa skyddsintressen tillgodoses genom andra principer, främst hushållnings- och krets-loppsprincipen. När det gäller den inre miljön, bl.a. arbetsmiljön, avses med förslaget till miljöbalk ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning.

En prövning enligt produktvalsprincipen innebär med nödvändighet alltid att en avvägning mellan graden av risk mellan tillgängliga alternativ, dvs. en bedömning av sannolikheten för att en skada skall inträffa och verkningarna av en eventuell skada i samband med att olika alternativ vägs mot varandra. Regeringen bedömer, att det är rimligt att vid denna avvägning också en skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § skall göras. Produktvalsprincipen är däremot, som tidigare nämnts, inte att se som en förbudsregel annat än för användning och försäljning i enskilda fall. Vid generella förbud, som kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall bestämmelsen i 14 kap. 25 § som motsvarar nuvarande 12 § lagen om kemiska produkter användas.

Regeringen bedömer att produktvalsprincipen även fortsättningsvis skall vara straffsanktionerad. I miljöbalken införs en straffbestämmelse avseende miljöfarlig kemikaliehantering 29 kap. 3 §. Den avser den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt eller en vara som innehåller en sådan, utan att vidta de skyddsåtgärder eller försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper. Om produktvals-principen kommit till uttryck i villkor för en verksamhet kan överträdelse av villkoren också föranleda straff. En från hälso- och miljösynpunkt felaktig användning eller annan befattning med kemikalier är således straffsanktionerad enligt balken. En tillsynsmyndighet kan också meddela beslut om föreläggande i ett enskilt fall om produktvalsprincipen inte har tillämpats. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite.

Justitieombudsmannen har pekat på svårigheterna att tillämpa produktvalsprincipen i praktiken, framför allt för privatpersoner. Det är viktigt att produktvalsprincipen verkligen genomdrivs med kraft och klarhet, särskilt när det gäller betydelsefulla risker. Den renodling av principen som föreslås kan underlätta tillämpningen. De myndigheter som har ett särskilt ansvar på området är framför allt Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Arbetarskyddsstyrelsen. Kemikalieinspektionen har som central tillsynsmyndighet tillsyn över tillverkare, importörer och andra leverantörer. Det innebär bl.a. ansvar för åtgärder att begränsa riskerna med flödet av kemiska ämnen på marknaden, däribland även åtgärder som rör den allmänna konsument-användningen av kemiska produkter.

Naturvårdsverket har idag den centrala tillsynen över skyddet för den yttre miljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter. Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter. Det bör framför allt vara Kemikalieinspektionens uppgift att meddela generella föreskrifter om tillämpningen samt allmänna råd till tillsynsmyndigheter, även om arbetet skall bedrivas i samråd med övriga myndigheter. Denna ordning bör kvarstå även efter balkens ikraftträdande.

Kemikalieinspektionen anordnar regelbundet seminarier om produktvalsprincipen och dess tillämpning för tjänstemän hos de regionala och lokala tillsynsmyndigheterna, framför allt länsstyrelser och kommuner. Kemikalieinspektionen har också sammanställt olika förteckningar, däribland den s.k. begränsningslistan, som omfattar ett 70-tal ämnen vars användning begränsats i något avseende. Vidare har inspektionen upprättat en förteckning, den s.k. OBS-listan. Listan, som successivt uppdateras, innehåller över 250 ämnen som är så skadliga att de kräver särskild uppmärksamhet vid användningen och vilka det är särskilt viktigt att ersätta med andra ämnen. I Kemikalieinspektionens märkningsföreskrifter listas för närvarande 1 500 ämnen med upplysning om hur ämnena är klassificerade med avseende på hälso- och miljöfarlighet och hur de skall märkas. Listorna ger underlag och råd för jämförande bedömning av kemikalier och för goda produktval vid tillämpning av produktvalsprincipen. Angivna myndigheter har vidare i ett antal rapporter och andra publikationer riktade till både användare och tillsynsmyndigheter behandlat produktvalsprincipen och hur den skall tillämpas. Det är, enligt regeringens bedömning, viktigt att det exemplifierade arbetet fortsätter och intensifieras för att produktvalsprincipen skall bli allmänt tillämpad.

Eftersom produktvalsprincipen skall tillämpas av alla som använder kemiska produkter och biotekniska organismer oavsett om myndigheterna tagit ställning beträffande enskilda produkter har branschorganisationerna en viktig funktion att fylla för att principen skall få ett ordentligt genomslag och tillämpas på det sätt som är avsett. Kemikontoret, som är ett branschorgan för den kemiska industrin, har i detta syfte bl.a. utarbetat rekommendationer i sin serie Ansvar & Omsorg som visar hur produktvalsprincipen kan tillämpas inom kemisk industri.

Hänvisningar till S4-8-7

4.8.8. Skälighetsregeln

Regeringens förslag: Vid tillämpningen av hänsynsreglerna, med undantag för regeln att avhjälpa skador och olägenheter samt stoppregeln, skall en avvägning göras med beaktande av bl.a. risken för hälso- eller miljöpåverkan, nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och kostnaderna för sådana åtgärder. En sådan avvägning får emellertid aldrig leda till att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. Likaså skall det vid avvägningen beaktas om verksamheten behövs för totalförsvaret.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissutfallet vad gäller skälighetsavvägningen är delat. Många anför att regeln inte är tillräckligt klar. Åsikten att det bör framgå direkt i lagtexten att en skälighetsavvägning aldrig får leda till att en miljökvalitetsnorm inte kan uppfyllas har framförts av bl.a. Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och

Landskrona kommun.

Ett flertal länsstyrelser anför att det bör framgå tydligare att det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att ett aktsamhetskrav är orimligt. Naturvårdsverket däremot, som anför att det från miljösynpunkt är nödvändigt att verksamhetsutövaren har bevisbördan för att en kostnad för en skyddsåtgärd är orimlig, anser att regeln uppfyller detta krav på ett tydligt sätt.

Vissa remissinstanser ifrågasätter det berättigade i en skälighetsregel och dess omfattning. Jordens vänner är kritiska och menar att skälighetsavvägningen kommer att medföra att ekonomiska hänsyn går före miljöhänsyn, precis som idag. Kemikalieinspektionen motsätter sig uttryckligen att skälighetsavvägningen lagregleras på områden där den tidigare kunnat undvaras.

Å andra sidan finns remissinstanser som upplever att skälighetsregeln inte ger utrymme för tillräckliga inskränkningar i de krav som kan ställas.

SAF/Industriförbundet t.ex. anför att regeln visserligen är förtjänstfullt tydlig i så motto att det klart framgår att en skälighetsavvägning skall ske och att det är en kostnadsnyttoanalys som skall göras, men enligt

SAF/Industriförbundet bör nivån emellertid ligga på att det som kan krävas skall vara rimligt, inte att det inte skall vara orimligt. Andra remissinstanser såsom Naturvårdsverket och Koncessionsnämnden har pekat på svårigheter vid tillämpningen av bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill understryka att de allmänna hänsynsreglerna medför att all verksamhet och alla åtgärder som kan påverka hälsa eller miljön skall bedrivas på ett sådant sätt att olägenheterna förebyggs eller begränsas. Bestämmelserna pekar på vad som särskilt skall beaktas för att åstadkomma detta. Det handlar både om att verksamhetsutövaren skall skaffa sig erforderlig kunskap och om hur och var verksamheten skall bedrivas eller åtgärden vidtas. Reglerna är rättsligt bindande. Hänsynsreglerna måste dock tillämpas så inte orimliga

krav ställs på verksamhetsutövaren med hänsyn till den effekt skyddsåtgärderna och försiktighetsmåtten kommer att ha på miljön och kostnaderna för dessa åtgärder. Någonstans går en gräns där marginalnyttan för miljön inte uppväger de kostnader som läggs ned på försiktighetsmåtten. Detta gäller enligt regeringens mening oavsett vilken verksamhet det rör sig om.

En sådan skälighetsavvägning skall i gällande rätt göras enligt 5 § miljöskyddslagen. Även vattenlagen innehåller en bestämmelse i 3 kap. 7 § som innebär att en skälighetsavvägning skall göras vid bedömningen av hur vattenföretaget skall utföras. Också i naturvårdslagen lämnas utrymme för en avvägning i det enskilda fallet mellan naturvårdsintresset och motstående allmänna och enskilda intressen. Även i andra miljölagar görs med nödvändighet skälighetsavvägningar utan att särskilda föreskrifter om detta återfinns i den aktuella lagen.

Ambitionsnivån och principerna för vad som skall vägas in i bedömningen varierar något i gällande rätt. I miljöbalken bör kraven inte sättas lägre än att allt skall göras som är meningsfullt för att miljöbalkens mål skall uppnås. Regeringen vill i detta sammanhang, när hänsyn skall tas också till praktiska och ekonomiska skäl, erinra om att all tillämpning av miljöbalkens bestämmelser skall ske för att tillgodose miljöbalkens mål. Regeringen delar meningen som framförts av remissinstanserna vad gäller att det är förhållandena i det särskilda fallet som skall beaktas. Vad gäller bedömningen av var gränsen för vad som kan anses vara en orimlig kostnad går bör det vara av betydelse om det är fråga om näringsverksamhet eller en åtgärd som vidtas av någon i det dagliga livet. Om kostnaden för en åtgärd är orimlig skall bedömas framför allt med hänsyn till miljönyttan som åstadkoms genom åtgärden. Vilken grad eller art av påverkan som verksamheten eller åtgärden riskerar medföra får således betydelse. Vad gäller yrkesmässig verksamhet ställs krav på att bästa möjliga teknik skall tillämpas. I dessa fall utgår bedömningen av vad som är ekonomiskt rimligt från branschförhållanden och inte den aktuella verksamhetsutövarens betalningsförmåga, vad gäller yrkesmässig verksamhet gäller detta alla försiktighetsåtgärder. Den teknik som krävs måste vara både från teknisk och ekonomisk synpunkt möjlig att använda inom branschen i fråga. Detta behandlas under avsnitt 4.8.4. Regeringen vill även framhålla det förhållandet att en verksamhet eller åtgärd behövs för totalförsvaret särskilt bör beaktas i skälighetsbedömningen.

En omprövning av villkoren för en verksamhet får enligt 24 kap. 5 § fjärde stycket inte leda till att förutsättningarna för att bedriva verksamheten avsevärt försvåras eller upphör. Med avsevärt försvåras avses mycket ingripande villkor. Det är, enligt regeringens mening, av avgörande betydelse för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås i praktiken, att det klart framgår att det ankommer på den som vidtar en åtgärd eller bedriver en verksamhet av betydelse för människors hälsa och miljön att visa att ett krav på skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått enligt balken måste anses orimligt i det enskilda fallet.

Som Lagrådet har påpekat är det inte uteslutande en jämförelse av kostnaderna för skyddsåtgärderna med nyttan för miljön av dessa som

skall beaktas även om dessa faktorer är av särskild betydelse för bedömningen. Regeringen behandlar frågan om nödvändiga avvägningar i övrigt i avsnitt 4.8. Med hänsyn till att det, med anledning av Lagrådets påpekande, understrukits att även annat än nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i förhållande till kostnaderna för dessa skall beaktas vid skälighetsavvägningen, bör också den ändringen göras i förhållande till lagrådsremissens förslag att det klart framgår att det ankommer på verksamhetsutövaren att visa att han vidtagit de skyddsåtgärder som skäligen kan krävas. Detta åstadkoms lämpligen genom att det anges att skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått skall vidtas i den mån det inte kan anses orimligt.

Regeringen vill också i anslutning till de överväganden som måste göras när olika intressen vägs mot varandra understryka att det är av största vikt att den föreslagna stoppregeln alltid utgör en absolut gräns för lägsta godtagbara nivå för hälso- och miljöskyddet. Det kan inte komma ifråga att gå under denna gräns av ekonomiska skäl. Verksamheten skall, om det skulle medföra orimliga kostnader att nå upp till en godtagbar nivå, inte vara tillåten. Undantag härifrån kan endast beslutas av regeringen, och då endast under särskilt angivna förhållanden.

Skälighetsavvägningen bör inte heller kunna medverka till att en utfärdad miljökvalitetsnorm åsidosätts. Miljökvalitetsnormen anger nämligen alltid den lägsta godtagbara nivån i hälso- och miljöhänseende i ett visst avseende inom ett angivet område. Regeringen delar remisspåpekandena att detta direkt bör framgå av lagtexten.

4.8.9 Ansvaret för avhjälpande av skador och olägenheter.

Regeringens förslag: Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller annan olägenhet för miljön skall ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps i den utsträckning det är rimligt. Denna skyldighet kvarstår till dess att skadan eller olägenheten har avhjälpts eller har upphört.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissutfallet är enigt vad gäller vikten av principen samt att denna regels innebörd måste klargöras. Var principen och dess verkningar bör regleras och hur detta skall ske råder det däremot delade meningar om.

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om det är fråga om en aktsamhetsregel och menar att det bör närmare övervägas om inte regeln snarare hör hemma under reglerna om efterbehandlingsansvar.

Bl.a. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att Klippanmålet visar att principen att förorenaren skall betala måste göras mycket tydlig.

Försvarsmakten och JO m.fl. är av samma mening och efterlyser övergångsregler som gör ansvaret för förfluten tid helt klart.

Lunds universitet anser att det är av värde att den viktiga principen om förorenarens betalningsansvar kommit till uttryck i detta kapitel. Lunds universitet menar dock att regeln inte är konsekvent genomförd vare sig i gällande rätt eller i förslaget. Universitetet pekar särskilt på att ansvaret begränsas genom olika stadganden medan förevarande bestämmelse där principen kommer till uttryck inte ger uttryck för någon begränsning.

Universitetet anför vidare att begränsningarna kanske trots allt inte innebär något avgörande hinder mot att formulera paragrafen som skett om den uppfattas som en beskrivning av miljöbalkens allmänna inställning eller som en huvudregel med vissa undantag men menar att detta bör understrykas i kommentaren. Regeln bör, enligt universitetet, i alla händelser inte ges någon skadeståndsrättslig effekt.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en tydligare skrivning i förhållande till polluter pays principle vore att i första ledet relatera till begreppet förorening och inte till följdverkningarna av en förorening.

Jordbruksverket saknar en diskussion om hur principen skall tillämpas på näringar som förorsakar diffusa utsläpp och där utsläppen svårligen kan hänföras till någon specifik aktör.

Skälen för regeringens förslag: Principen att förorenaren skall betala, som har behandlats under 4.8.3, innebär inte endast ett ansvar för att förebygga skador och olägenheter utan innebär också ett ansvar för den som har orsakat att skada eller olägenhet har uppkommit för miljön, att avhjälpa sådan skada eller olägenhet.

Regeringen konstaterar att principen att det är den som har orsakat en skada eller olägenhet som ansvarar för avhjälpandet är av sådan allmän betydelse för miljöarbetet att den bör slås fast i en bestämmelse bland de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken. Skyldigheten bör i princip kvarstå till dess olägenheterna har upphört oavsett om verksamheten lagts ned eller överlåtits. Bestämmelsen bör gälla för all verksamhet och alla åtgärder som kan medföra sådan skada eller sådana olägenheter.

Lagrådet har framfört att förslaget i lagrådsremissen i denna del väcker flera frågor. Lagrådet pekar bl.a. på att det är oklart hur den föreskrivna skyldigheten att avhjälpa uppkomna skador eller olägenheter förhåller sig till skyldigheten att utge ersättning för olika slags miljöskador som föreskrivs på andra ställen i balken. Lagrådet pekar på att den som har ålagts att utge ersättning för uppkomna skador inte kan förfoga över det sätt på vilket ersättningsbeloppet används. Sådan ersättning kan fastställas med utgångspunkt i kostnaderna för att avhjälpa skadan men den kan också bestämmas som en kompensation för t.ex. bestående värdeminskning. Ersättningsskyldighet kan, enligt Lagrådet, knappast upphöra att gälla efter det att skadan eller olägenheten har upphört.

Lagrådet menar att oklarheterna i regleringen till viss del kan avhjälpas genom att den skälighetsavvägning som skall ske vid tillämpningen av de hänsynsregler som syftar till att tillräckliga åtgärder skall vidtas för att förebygga skador och olägenheter inte skall ske vid tillämpningen av bestämmelsen om ansvar för avhjälpande av skador och olägenhet. Den skälighetsavvägning som skall göras beträffande ansvaret för avhjälpande bör framgå direkt av den bestämmelsen.

Regeringen menar att både skyldigheten att avhjälpa skador och olägenheter och skyldigheten att ersätta värdeminskning på grund av dessa kan härledas ur principen att förorenaren skall betala. Det ansvar som avses i förevarande bestämmelse avser dock endast en skyldighet att avhjälpa skador och olägenheter genom praktisk handling eller genom finansiering av sådana åtgärder. För att undvika oklarheter så långt möjligt bör Lagrådets förslag till ändring beaktas. Den skälighetsavvägning som skall göras beträffande krav på förebyggande åtgärder behandlas därför före bestämmelsen om ansvar för att avhjälpa skador och olägenheter. Den rimlighetsavvägning som skall göras avseende sistnämnda ansvar bör följa direkt av ansvarsbestämmelsen.

Av både praktiska, ekonomiska och miljömässiga skäl bör ansvaret inte innebära att det alltid ankommer på den som har orsakat skadan eller olägenheten att vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa denna. I många fall kan ett bättre resultat uppnås genom att skyldigheten får avse ett kostnadsansvar. I vissa fall kan skadan vara av sådan art att åtgärder måste vidtas innan det är möjligt att fastställa vem som orsakat skadan. Regeringen instämmer i att ersättningsskyldighet inte kan upphöra att gälla så snart skadan eller olägenheten har upphört. Om någon annan än den som har orsakat skadan eller olägenheten avhjälper denna är det inte rimligt att skadevållaren inte längre har något ansvar. Ersättning bör kunna utkrävas av denne. Även om principen är allmänt vedertagen både i Sverige och internationellt och har kommit till uttryck på olika sätt i lag har det visat sig i rättspraxis att det förelegat svårigheter att tillämpa den i praktiken.

Hur ansvaret skall göras gällande i det enskilda fallet måste regleras tämligen detaljerat om regeln skall kunna få tillräcklig genomslagskraft i praktiken. Vem som ansvarar för en miljöskada är inte alltid självklart, det kan t.ex. vara svårt att avgöra vem som har orsakat skadan. Sådana regler har inte sin plats i kapitlet med allmänna hänsynsregler utan bör behandlas särskilt. Frågorna kring ansvaret för miljöskador och ersättningsskyldighet med anledning av sådana övervägs och utvecklas vidare i avsnitt 4.15 och 4.34.

Hänvisningar till S4-8-8

4.8.10. Stoppregeln

Regeringens förslag: I miljöbalken skall införas en stoppregel som innebär att en verksamhet eller en åtgärd som kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön får bedrivas respektive vidtas endast om det finns särskilda skäl. Möjligheten att medge undantag från regeln skall vara mycket liten. Finns det risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller risk för en avsevärd försämring av miljön får verksamheten inte utövas eller åtgärden vidtas under några förhållanden. Detta gäller dock inte om regeringen har meddelat beslut om tillåtlighet enligt 17 kap. Endast regeringen skall kunna meddela dispens från stoppregeln och då endast under särskilt angivna förhållanden.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en stoppregel skall införas som innebär att en verksamhet inte får bedrivas och en åtgärd inte får vidtas som riskerar att ensam försämra det allmänna hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller hushållningen med naturresurser.

Remissinstanserna: Kritik har framförts mot stoppregeln från remissinstanserna. Invändningarna har huvudsakligen avsett att det endast är i de fall en ensam verksamhet orsakar den angivna skadan som stoppregeln kan tillämpas, och att graden av påverkan skall vara mycket allvarlig, ja långt allvarligare än enligt gällande miljörätt, för att verksamheten skall kunna förbjudas (bl.a. Koncessionsnämnden,

Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, flera länsstyrelser, Juridiska fakutetsnämnden vid Uppsala universitet och Lunds universitet). Centrum för biologisk mångfald, som i och för sig anser att en stoppregel är nödvändig, menar att av utredningen föreslagen utformning är direkt olämplig.

Bl.a. Kommerskollegiet och Kammarkollegiet har synpunkter på stoppregelns förenlighet med 2:18 RF.

Kammarkollegiet anför vidare att miljöbalken ger obegränsade möjligheter att stoppa en verksamhet eller föreskriva sådana villkor som i grunden kommer att förändra förutsättningarna för verksamheten.

Kollegiet anser inte att det är acceptabelt att ett regelsystem, åtminstone teoretiskt, ger utrymme för subjektiva tolkningar i en omfattning som saknar egentliga gränser.

Banverket anser det vara oacceptabelt att stoppregeln skall kunna användas för att stoppa väg, järnväg eller flygplats och Vägverket anser att stoppregeln inte bör gälla allmänna vägar.

Åklagarmyndigheten i Göteborg anför att det är bra att dispens från stoppregeln skall meddelas på regeringsnivå.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen avser med en stoppregel en bestämmelse som förbjuder utövandet av verksamheter och

vidtagandet av åtgärder som kan orsaka stora skador. Stoppregeln anger en högsta acceptabel störningsnivå. Verksamheter och åtgärder som orsakar störningar som ligger över denna nivå skall inte få bedrivas.

Miljöbalkens hänsynsregler kommer att ställa höga krav på verksamheter. Trots detta kan det inte uteslutas att en verksamhet som uppfyller dessa krav ändå får sådana verkningar på miljön att den inte kan godtas. Det behövs därför en stoppregel som garanterar att verksamheter inte får bedrivas som har oacceptabla följder. Stoppregeln skall alltså kunna tillgripas i sista hand, för att säkerställa att ett godtagbart skydd uppnås för människors hälsa och miljön. Med verkningar på miljön avses även i detta sammanhang allt av betydelse för miljöbalkens mål, alltså även hushållningsfrågor, biologisk mångfald m.m.

I gällande rätt finns stoppregler i 6 § miljöskyddslagen och 3 kap. 3 § vattenlagen.

Enligt 6 § första stycket miljöskyddslagen får en verksamhet, som kan befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, utövas endast om särskilda skäl föreligger. Tillståndsmyndigheten avgör om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl brukar anses föreligga om det är en klart dokumenterad övervikt på nyttosidan. Även om kravet på särskilda skäl är uppfyllt får verksamheten enligt paragrafens andra stycke inte utövas om den befarade olägenheten innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att ett liknande allmänt intresse skadas avsevärt. Regeringen har dock i sistnämnda fall möjlighet att lämna tillstånd, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller i övrigt från allmän synpunkt.

Enligt vattenlagens stoppregel får ett vattenföretag inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen. Regeringen kan dock tillåta vattenföretaget om det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

Miljöbalkens stoppregel bör, enligt regeringens bedömning, få en bredare tillämpning än motsvarande bestämmelser i gällande rätt. Regeln skall gälla vid all verksamhet enligt balken och alltså inte bara vid miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. En annan sak är att de särskilda regler som gäller för vissa verksamheter i balken också kan innebär att en sådan verksamhet inte är tillåten. Till skillnad mot vad som i dag är fallet i naturresurslagen skall regeln dessutom, liksom balkens övriga hänsynsregler, gälla även vid regeringens tillåtlighetsprövning av stora verksamheter.

Regeringen delar remissinstansernas kritik mot hur bestämmelsen har utformats i betänkandet. Gränsen för när oacceptabel skada eller olägenhet skall anses ha uppkommit bör sättas betydligt strängare än vad utredningen har föreslagit. Regeringen bedömer att de skadenivåer som har tillämpats enligt miljöskyddslagens stoppregel är både miljömässigt motiverade och acceptabla med hänsyn till andra allmänna och enskilda intressen. Redan risken för att de skadenivåer som anges kan uppkomma innebär att stoppregeln skall tillämpas. Den gäller såväl ny som befintlig verksamhet och åtgärder. Det finns, som remissinstanserna påpekat, inte

heller skäl att begränsa tillämpningen av stoppregeln till de fall miljöpåverkan kan härledas till en ensam verksamhet. Detta vore tvärt om mycket olyckligt. Vissa remissinstanser har ifrågasatt om några sådana fall överhuvudtaget existerar. I vissa fall, t.ex. om en verksamhet medför ytterligare påverkan på ett redan mycket belastat eller ett särskilt känsligt område, behöver påverkan från den aktuella verksamheten inte heller vara så stor i sig för att det skall vara miljömässigt motiverat att förbjuda verksamheten. Det kan vara fråga om både bestående skada och mer tillfälliga effekter. De sammanlagda effekterna av verksamheten eller åtgärden skall beaktas.

Miljöskyddslagens stoppregel gör det för närvarande inte möjligt att hindra flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning. Berörda remissinstanser har invänt mot ett frångående från detta. Bakgrunden till undantaget är att det vid arbetet med miljöskyddslagen antogs att tillräcklig hänsyn från miljöskyddssynpunkt skulle tas vid specialprövningen (prop. 1969:28, s. 186). Erfarenheterna har emellertid visat att det finns fog för att utsträcka miljölagstiftningens tillämpningsområde till att också omfatta ingripanden mot trafikanläggningar i vidare mån än i dag. Regeringen föreslår därför att stoppregeln skall kunna tillämpas även sedan en särskild prövning har skett av flygplats, väg eller järnväg. Vad avser regeringens prövning av trafikanläggningar övervägs och utvecklas detta i avsnitt 4.21.4.

Liksom miljöskyddslagens stoppregel bör miljöbalkens bestämmelse däremot inte tillämpas på verksamheter som har tillåtits av regeringen enligt miljöbalken. Orsaken till detta är att regeringen vid sin tillåtlighetsprövning skall tillämpa de allmänna hänsynsreglerna, däribland stoppregeln.

Särskilda skäl kan föranleda att verksamheten eller åtgärden skall tillåtas även om den medför sådan skada som anges. Det krävs då att det kan visas att verksamheten eller åtgärden medför så stora fördelar från allmän och enskild synpunkt som klart överväger skadan. Exempel kan vara en anläggning där miljöfarligt avfall tas omhand eller en försvarsanläggning.

Lagrådet har pekat på att fall kan uppkomma där villkor för att tillgodose miljöbalkens krav skulle bli så betungande att det saknas praktisk möjlighet bedriva verksamheten med följd att denna inte kan komma till stånd, trots att den från allmän synpunkt bedöms som synnerligen angelägen.

Vid bedömningen av vilka skyddsåtgärder och försiktighetsmått som skall vidtas skall en skälighetsavvägning göras som innebär att orimliga krav inte får ställas. Är de åtgärder som krävs för att olägenheterna skall begränsas i tillräcklig grad orimligt betungande skall verksamheten eller åtgärden förbjudas. Det torde således inte komma ifråga att ge dispens från kravet att vidta åtgärder då sådana krav aldrig får vara orimligt betungande. En annan sak är att om dispens från förbud mot att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd meddelas skall ändå skyddsåtgärder och försiktighetsmått vidtas i den mån det inte är orimligt för att så långt möjligt begränsa olägenheterna.

Möjligheten att medge undantag från stoppregeln bör i miljöbalken begränsas jämfört med vad som är fallet i gällande rätt. En tillståndsmyndighet som finner att den skadenivå som beskrivs i stoppregeln kommer att överskridas eller att villkor för att tillgodose balkens regler skulle förhindra att verksamheten kunde komma till stånd, men att förutsättningarna för undantag föreligger, skall underställa frågan regeringens prövning. Regeringen bör nämligen ha det bästa underlaget för att göra relevanta avvägningar mellan dels olika allmänna intressen, dels allmänna och enskilda intressen. Prövningsmyndigheten kan alltså inte själv meddela undantag.

I de fall ett stort antal människor riskerar att få sina förhållanden väsentligt försämrade eller en avsevärd försämring av miljön kan befaras bör regeringen endast undantagsvis kunna meddela dispens. Ett sådant beslut kan innehålla villkor med hänsyn till allmänna intressen. Förutsättningen för dispens i sådana fall skall vara att verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. I den mån det allmänna hälsotillståndet kan befaras försämras bör det inte över huvud taget vara möjligt att meddela dispens.

Tillståndsmyndigheten har möjlighet att avslå sökandens yrkande om underställning. Ett sådant beslut får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet eller ärendet.

Vad gäller stoppregelns förenlighet med 2 kap. 18 § regeringsformen konstaterar regeringen att den möjlighet som stoppregeln ger att hindra olägenhet eller skada för människors hälsa eller miljön av den grad som avses i stoppregeln, måste anses vara ett sådant angeläget allmänt intresse som kan motivera inskränkningar i rätten att använda mark eller byggnad. Betydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen för miljöbalkens bestämmelser i allmänhet utvecklas i avsnitt 4.33.

Lagrådet har ifrågasatt dispensmöjlighetens förenlighet med regeringens allmänna befogenhet enligt 11 kap. 12 § regeringsformen att, när inte annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag, medge undantag från bestämmelse i förordning. Regeringen konstaterar att bestämmelsens syfte är att reglera i vad mån dispens kan meddelas från reglerna i balken.

Hänvisningar till S4-8-10

4.9. Bestämmelser om hushållning med mark och vatten

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen som innehåller regler om användning av mark- och vattenområden skall arbetas in i miljöbalken. Någon ändring i sak av bestämmelserna skall inte göras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket har inget att erinra mot att kapitlen lyfts in i balken men anser att kapitlen bör rubriceras hushållning med mark och vattenområden eftersom det är klargörande att avvägningarna skall ge uttryck för hushållning. Verket understryker vad utredningen anfört om behovet av översyn av bestämmelserna som bör

göras i särskild ordning men att den föreslagna sammanläggningsformen kan fungera under en övergångstid. Verket föreslår dock en ändring i 4 kap. 8 § i utredningsförslaget utan att avvakta denna översyn, så att skyddet skall avse även själva vattenförekomsten, inte bara området där vattenförsörjningsanläggningen behöver lokaliseras. NUTEK tillstyrker att kapitlen införlivas eftersom fördelarna överväger och det är förenligt med både ekologiska hänsynstaganden och näringslivets behov av exploateringsmöjligheter. Boverket anser att hanteringen av 2 och 3 kap. NRL har så grundläggande brister att om verkets ändringsförslag inte tas bör kapitlen lyftas ut. Flera andra bl.a. Koncessionsnämnden och

Naturskyddsföreningen anser att förhållandet mellan dessa bestämmelser och aktsamhetsreglerna måste klaras ut. SGU avstyrker att NRL tas in i balken eftersom NRL inte är en bevarandelag och därför bryter systemet.

Fiskeriverket föreslår att rubrikerna till 4 och 5 kap. skall ändras så att det framgår att även vattenområden avses samt att i 4 kap. 5 § ordet yrkesfiske skall bytas ut mot ordet fiske. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår detsamma. Riksantikvarieämbetet anser i likhet med utredningen att det finns behov av en översyn av nuvarande 2 och 3 kap. NRL. Vidare föreslår RAÄ att begreppet kulturminnesvården i 4 kap. 6 § skall ändras till kulturmiljövården. Lunds universitet anser att rubriken till 4 och 5 kap. skall ändras till att avse markanvändning, inte bara ändrad markanvändning. Flera länsstyrelser anser att rubriken till 4 och 5 kap. bör ändras så att den inte begränsas till endast ändrad markanvändning utan avser bestämmelser för hushållningen med mark- och vattenområden. LRF anser att skyddet för jord- och skogsbruk enligt 4 kap. 4 § inte är tillräcklig utan vill att brukningsvärd åkermark ges ställning av riksintresse. Skogsägarnas Riksförbund stödjer LRF:s krav samt hävdar att skogsbruk är ett väl så uppenbart riksintresse som andra näringar. Örnsköldsviks och Sundsvalls kommun vill att 4 kap. 4 § sista stycket att skogsmark skall skyddas stryks.

Nuvarande regler

Regeringen vill erinra om att syftet med naturresurslagen, NRL, är att uttrycka samhällets grundläggande synsätt beträffande vad som är god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Lagen ger gemensamma utgångspunkter för ändrad användning av mark och vatten vid tillståndsprövning enligt ett flertal till lagen knutna lagar som gäller mark- och vattenanvändningen. Antalet lagar för vilka hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas har vuxit successivt. Dessa är nu plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, lagen om vissa torvfyndigheter, väglagen, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen, minerallagen, kontinentalsockellagen, farledslagen, lagen om Sveriges ekonomiska zon och lagen om byggande av järnväg.

I NRL finns bestämmelser som alltid skall beaktas vid myndighetsbeslut om ändrad användning av mark och vatten. I de

inledande bestämmelserna anges att lagens syfte är att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Med uttrycket den fysiska miljön i övrigt avses krav på hänsyn till den byggda miljön, landskapsbilden m.m.

Bestämmelserna ger uttryck för nödvändigheten av en avvägning mellan bevarande- och utnyttjandeintressena i ett långsiktigt hushållningsperspektiv. Det innebär bl.a. att kortsiktiga ekonomiska motiv inte skall leda till att långsiktiga behov av skydd för från allmän synpunkt väsentliga värden som är knutna till mark- och vattenområden åsidosätts. De övergripande inledande bestämmelserna konkretiseras i 2 och 3 kap. som anger grundläggande respektive särskilda hushållningsbestämmelser. Lagens grundläggande hushållningsbestämmelser i 2 kap. innehåller föreskrifter om den avvägning som skall göras mellan skilda intressen i fråga om ianspråkstagande av mark- och vattenområden. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Områden med värden eller kvaliteter som bör bevaras eller som inrymmer resurser eller kvaliteter som är lämpliga att nyttja eller exploatera ges ett skydd genom dessa bestämmelser. De områden som har sådana värden eller resurser som är av nationell betydelse ges ett starkare skydd om de bedöms vara av riksintresse. Beslutsmyndigheten skall bedöma om den åtgärd som skall prövas kan medföra att områdenas värden eller resurser skadas påtagligt.

I de särskilda hushållningsbestämmelserna i 3 kap. anges de olika geografiska områden i landet som på grund av sina samlade natur- och kulturvärden i sin helhet av riksdagen har bedömts vara av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter hinder enligt bestämmelserna eller om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. I 3 kap. 6 § anges vattenområden och älvsträckor där vattenkraftverk, vattenreglering eller vattenöverledning inte får utföras. Förbudet mot vattenkraftsutbyggnad utökades 1993 med ytterligare ett antal vattenområden och älvsträckor och de fyra största outbyggda älvarna fick benämningen nationalälvar. Detta gäller Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven.

Riksdagen beslutade 1994 (prop. 1994/95:3, bet. 1994/95:BoU6, rskr. 1994/95:52) att införa ett särskilt skydd för nationalstadsparker i en ny paragraf, 3 kap. 7 §. Genom lagändringen inrättades området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som landets första nationalstadspark. Utredningen om nationalstadsparker har i betänkandet Nationalstadsparker (SOU 1996:38) föreslagit att ytterligare två nationalstadsparker skall inrättas. Riksdagen antog 1995 (bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) propositionen 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Därigenom infördes en ändring i 2 kap. 6 § NRL så att även behovet av grönområden i och i närheten av tätorterna särskilt skall beaktas. Genom propositionen infördes också en ändring i 4 kap. 1 § plan- och bygglagen att vid

redovisningen av de allmänna intressena i översiktsplanen skall riksintressen enligt naturresurslagen anges särskilt.

För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan och beslutsmyndigheterna skall få tillgång till ett fullgott beslutsunderlag krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. De kommunala översiktsplanerna är av central betydelse för tillämpningen av NRL och som vägledning för beslut enligt de NRL-anknutna lagarna. Översiktsplanen skall redovisa de allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall områden av riksintresse anges särskilt. Av planen skall vidare framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt 2 och 3 kap. NRL.

Genom förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL-förordningen, regleras bl.a. de olika statliga myndigheternas uppgifter när det gäller att lämna underlag till länsstyrelserna om områden som myndigheterna bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL. I förordningen anges vidare att de myndigheter som skall tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i sitt beslut skall ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och vattenresurserna enligt dessa bestämmelser samt med den för området gällande regionplanen eller kommunala översiktsplanen. Enligt förordningen skall länsstyrelserna och de centrala förvaltningsmyndigheterna göra regeringen uppmärksam på om urvalet av områden av riksintresse enligt 3 kap. NRL eller formerna för att ta tillvara riksintressen enligt 2 och 3 kap. NRL behöver regleras närmare.

När det gäller frågan vad som avses med riksintresse föreskrivs i 3 kap. 1 § NRL att de områden som anges i kapitlets 2–7 §§ i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Riksintressen enligt 2 kap. NRL tas fram i en process där centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner medverkar. I 2 § NRL-förordningen anges vilka centrala myndigheter som efter samråd med länsstyrelsen i skriftlig form skall lämna uppgifter till länsstyrelsen om områden som myndigheten bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL. Enligt 4 § förordningen skall länsstyrelsen också underrätta de centrala förvaltningsmyndigheterna om länsstyrelsen anser att ytterligare mark- och vattenområden bör anges som riksintresse. De av myndigheterna tillhandahållna underlagen beträffande vilka områden de bedömer vara av riksintresse skall redovisas i den kommunala översiktsplanen som utgör underlag för beslut enligt de NRL-anknutna lagarna. Det är dock först vid den avvägning som görs enligt någon av de lagar som är anknutna till NRL som det slutligt avgörs om ett område, som inte anges i 3 kap. NRL, är av riksintresse och om en åtgärd påtagligt skadar riksintresset eller inte.

Skälen för regeringens förslag: Genom regeringens förslag att bestämmelser motsvarande 2 och 3 kap. NRL arbetas in i miljöbalken blir det en starkare koppling än för närvarande mellan markanvändnings- och miljöfrågorna och möjligheterna stärks att få till stånd samordnade och sektorsövergripande bedömningar.

Miljöbalksutredningen har redogjort för ett flertal förslag om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i NRL som har lagts fram tidigare. Enligt utredningen har frågan om riksintressen ägnats stor uppmärksamhet vid tillämpningen av NRL, men det råder enligt utredningen alltjämt oklarhet om vad ett riksintresse är och vilket skydd det ger. Utredningen föreslår dock inga ändringar i bestämmelserna annat än att rubriken till de två kapitlen motsvarande 2 och 3 kap. NRL ändras till att avse ändrad markanvändning.

Regeringen följde i lagrådsremissen utredningens förslag i stort. Några ändringar gjordes dock. Lagrådet har haft vissa synpunkter på förslaget. Till att börja med har Lagrådet den allmänna synpunkten att det förhållandet att bestämmelser motsvarande 2 och 3 kap. NRL överförts till miljöbalken har medfört att balken kommer att innehålla regler till skydd för vissa näringar. Sådana hör enligt Lagrådet inte naturligen hemma i en lagstiftning som primärt har till syfte att bidra till hälso- och miljöskyddet. Enligt Lagrådets mening bör dessa regler ta sikte inte på själva näringarna utan på de naturresurser som tas i anspråk av näringarna. Någon annan lagstiftning som är bättre anpassad för sådana regler finns dock inte, när naturresurslagen har upphävts och Lagrådet anser att det skulle föra för långt att nu utreda möjligheterna att utforma en sådan lagstiftning. Lagrådet anser därför att förslaget i detta hänseende får godtas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att reglerna i balken skall ta sikte inte på själva näringarna utan på de naturresurser som behöver tas i anspråk av näringarna. Detta är också förhållandet beträffande alla föreslagna bestämmelser utom 3 kap. 4 § första stycket som lyder att jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse. Detta stycke, som överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket naturresurslagen, lades till vid riksdagens behandling av förslaget till naturresurslag (prop. 1985/86:3, bet. 1985/86:BoU3). I enlighet med Lagrådets förslag föreslår regeringen att ordet näringar får utgå ur angivna stycke. Övriga bestämmelser som berör näringsintressen behandlar dessa näringars behov av tillgång till mark- och vattenområden, vilket innebär att Lagrådets synpunkter i huvudsak därmed är tillgodosedda i den delen.

Lagrådet skriver vidare att enligt rådets mening är det inte godtagbart att ett så oprecist uttryck som "så långt möjligt" används i lagtexten för att ange när avvikelse från skyddsreglerna kan ske och att innebörden av uttrycket framgår endast av författningskommentaren. Vad där sägs om undantagsmöjligheternas omfattning har i 3 kap. 4 § uttryckts med ordalag som Lagrådet finner på ett adekvat sätt ange vad som avses. Lagrådet föreslår därför att det i en ny paragraf ges en generell undantagsregel med motsvarande lydelse. I en sådan paragraf bör också kunna tas med det undantagslösa skyddet för områden av riksintresse, som enligt förslaget behandlas i 5-9 §§. Regeringen delar Lagrådets synpunkt att lagtext inte bör vara alltför oprecis. Avvägningsregler av den typ som 3 kap. innehåller är dock svåra att göra precisa. Bestämmelserna, som motsvarar 2 kap. NRL, har gällt sedan 1987 och under dessa år tillämpats av ett stort antal myndigheter i mål och ärenden och i kommunernas planering. Att nu ändra i enlighet med Lagrådets

förslag, trots att någon ändring i sak inte är avsedd, kan leda till oklarheter som bör undvikas. Regeringen gör därför den bedömningen att Lagrådets förslag inte bör följas annat än beträffande vissa mindre ändringar som framgår av författningskommentaren.

Övriga ändringar i förhållande till utredningens förslag och gällande rätt överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen. Som ett flertal remissinstanser anfört bör rubriken till kapitlen ändras. Naturvårdsverket och flera länsstyrelser har föreslagit att kapitlen bör rubriceras hushållning med mark- och vattenområden. För att framhäva att avvägningsreglerna i kapitlen ger uttryck för hushållning med mark och vatten anser därför regeringen att rubrikerna bör ändras till grundläggande respektive särskilda bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden i stället för ändrad markanvändning som utredningen föreslog. Dessutom är det viktigt att ange att det inte bara är mark utan även vattenområden som omfattas. Som Riksantikvarieämbetet föreslagit bör vidare begreppet kulturminnesvården i 3 kap. 6 § ändras till kulturmiljövården, eftersom det är det begrepp som numera används.

När det gäller 4 kap. har Lagrådet inte föreslagit någon ändring. Där föreslår regeringen endast den ändringen i förhållande till utredningens förslag att i bestämmelsen till skydd av vattendrag, 4 kap. 6 § som motsvarar 3 kap. 6 § NRL, görs det tillägget i första stycket att skyddet avser där angivna älvar med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden. Ändringen görs därför att den definition av vattenområde som idag finns i vattenlagen och som används i balken har en annan innebörd än begreppet vattenområde haft enligt NRL. Att även källflöden och biflöden skall omfattas av utbyggnadsförbudet överensstämmer med vad som gäller redan idag.

Genom att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL nu inarbetas i balken betonas miljöfrågornas betydelse i planeringen och vikten av att vi hushållar med våra mark- och vattenområden samt att de ekologiska förutsättningarna beaktas vid alla beslut som rör ianspråkstagande av mark- och vattenområden. Som angavs när lagstiftningen infördes, prop. 1985/86:3 s. 47 ff, är det exempelvis viktigt att det finns kvar större områden som är relativt opåverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Vidare är det av grundläggande betydelse för en ekologiskt hållbar utveckling att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skyddas. Exempel på sådana områden är delar av de fjällnära skogarna, urskogarna, samt vissa våtmarker, sjöar och vattendrag.

Förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling bestäms i hög grad av den statliga och kommunala samhällsplaneringen. Planeringen för infrastrukturens utveckling, för en balanserad regional utveckling, för hushållningen med landets samlade mark- och vattenresurser och för skyddet av miljön är i stor utsträckning gemensamma uppgifter för staten och kommunerna. För att en ekologiskt hållbar utveckling skall främjas i ett alltmer integrerat och internationaliserat samhälle behövs bättre samordning och ökad samverkan mellan skilda former av samhällsplanering. Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen har stor betydelse i detta sammanhang genom att dels ge ledning för

avvägningen mellan olika intressen vid konkurrens om mark- och vattenresurser, dels reglera de konflikter som kan uppkomma mellan lokala intressen och riksintressen i sådana sammanhang.

Bestämmelserna om hushållning med mark och vatten skall kunna utgöra ett instrument för samlade bedömningar i samhällsplaneringen för en hållbar utveckling där mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning tryggas. Det är också viktigt att bestämmelserna får genomslag vid tillämpning av den lagstiftning som nu är anknuten till naturresurslagen men som inte arbetas in i miljöbalken. Detta uppnås genom att balkens regler skall tillämpas i mål och ärenden även enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör frågor om hushållningen med naturresurser. Genom att NRL:s hushållningsregler inarbetas i miljöbalken kommer på motsvarande sätt betydelsen av kommunernas översiktsplaner när det gäller bedömning av frågor om ändrad markanvändning att lyftas fram på ett ännu tydligare sätt än hittills inom miljöbalkens beslutsområde. Planeringsunderlag för detta skall tillhandahållas enligt 6 kap. 11 och 12 §§.

Hänvisningar till S4-9

4.10. Miljökvalitetsnormer

Hänvisningar till S4-10

4.10.1. Behov och syfte

Regeringens förslag: Bestämmelser om miljökvalitetsnormer skall införas i miljöbalken. För att skydda människors hälsa eller miljön skall regeringen få föreskriva om miljökvalitetsnormer. Regeringen skall få överlåta till en myndighet att meddela normer som behövs till följd av EUmedlemskapet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta är positiva till att möjligheten att fastställa miljökvalitetsnormer med åtgärdsprogram införs. Flera anser dock att utredningen på flera viktiga punkter inte ger svar på frågan hur miljökvalitetsnormerna skall fungera i praktiken, däribland RRV och flera länsstyrelser. Boverket anser att förslaget är ett steg i rätt riktning men kan inte läggas till grund för lagstiftning eftersom det är oklarheter beträffande åtgärdsprogrammet, dess rättsverkan och process, kunskapsmässigt och ansvarsmässigt. Även Naturskyddsföreningen anser att förslaget är ett steg i rätt riktning men med nuvarande utformning blir de svåra att genomföra och det är osäkert om de kommer att flytta fram positionerna för miljön med den otydliga utformning de fått. Flera av dem som är positiva till att möjligheten att föreskriva om miljökvalitetsnormer införs, däribland LO tycker att det med hänsyn till att ytterligare frågor behöver klarläggas är motiverat att införa dem successivt. Enligt Kommunförbundet innebär en övergång till författningsstyrda kvalitetsnormer en maktförskjutning till de statliga

myndigheterna. Hur stor den blir kan förbundet nu inte överblicka eftersom konkretisering sker först genom föreskrifterna och denna oklarhet kan förbundet inte acceptera.

Bakgrund och nuvarande bestämmelser

Svenska regler

Miljölagstiftningen syftar till att skydda människor och miljö från skador och olägenheter. Några direkt i lag angivna gränsvärden för vilken miljöpåverkan i olika avseenden som kan godtas finns inte. Enligt 14 a § hälsoskyddslagen får dock regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om sådana gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly som inte får åsidosättas på grund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen får enligt paragrafen också, om det behövs, meddela föreskrifter om sådana gränsvärden som går utöver de försiktighetsmått som följer av medlemskapet. En kommun skall, om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas, mäta förekomsten i luften av föroreningar samt redovisa mätningar och sådana mätresultat. Föreskrifter som kan innehålla gränsvärden är främst tänkta att vara de tillämpande myndigheterna till hjälp och läggas till grund för myndighetsbeslut. Naturvårdsverket har enligt 9 b § hälsoskyddsförordningen (1983:616) fått bemyndigande av regeringen att utfärda föreskrifter enligt angivna bestämmelse och har med stöd av bemyndigandet utfärdat föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av svaveldioxid, SNFS 1993:10, av sot (svävande partiklar), SNFS 1993:11, och av kvävedioxid, SNFS 1993:12.

Naturvårdsverket har även tagit fram riktlinjer och bedömningsgrunder som har karaktären av allmänna råd eller aktionsprogram. Det är bl.a. riktvärden för luftkvalitet i tätorter avseende koloxid, svaveldioxid och sot. Riktvärdena skall i första hand utnyttjas av länsstyrelserna och kommunerna. De skall utgöra underlag för kommunernas planering vad gäller trafik, energi och bebyggelse. Naturvårdsverket har också utarbetat allmänna råd i vilka anges hur mätningarna bör ske och beräkningsmetoder. Mer långsiktiga luftkvalitetsmål har angivits i aktionsprogrammet mot luftföroreningar. Där finns angivet kritiska belastningsgränser bl.a. för svavel och kväve med beaktande av hur känslig marken är.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även enligt 8 § hälsoskyddslagen meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i vissa badanläggningar och strandbad och om kontrollen av sådant vatten. Naturvårdsverket har enligt 9 c § hälsoskyddsförordningen bemyndigats att utfärda sådana föreskrifter vilket verket gjort beträffande strandbadvatten i SNFS 1996:6.

Socialstyrelsen och Boverket har utarbetat allmänna råd för inomhusmiljön. Gränsvärden finns t.ex. för radonförekomst i befintlig bebyggelse och i nybebyggelse.

I detta sammanhang bör lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud nämnas. Enligt den lagen får regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med person- och lastbilar inom vissa områden av kommunen, om luftföroreningarna i kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som vistas där. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka luftföroreningar som innebär akuta hälsorisker. Regeringen har i förordningen (1990:1080) om tillfälliga bilförbud föreskrivit att Göteborgs kommun får meddela föreskrifter om tillfälliga bilförbud samt vilka föroreningar som innebär akuta hälsorisker.

Ännu en bestämmelse som är näraliggande finns i 147 § andra stycket 1 vägtrafikkungörelsen (1972:603), VTK. Enligt den bestämmelsen får en kommun meddela lokala trafikföreskrifter om förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet eller, i särskilt miljökänsliga områden av tätorter, förbud med sådana dieseldrivna bussar med totalvikt över 3,5 ton eller dieseldrivna tunga lastbilar som inte enligt bilavgasförordningen (1991:1481) tillhör en viss miljöklass. Bestämmelsen infördes den 1 juli 1992 och behandlas i propositionen En god livsmiljö, 1990/91:90 s. 326 ff.

Med stöd av bestämmelsen i 147 § VTK har Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner beslutat att införa en miljözon i sina centrala områden fr.o.m. den 1 juli 1996. Enligt besluten gäller förbud för trafik med dieseldrivna lastbilar och bussar över 3,5 ton som inte är miljöklassade, med vissa generella undantag samt vissa särskilda undantag, de omfattar bl.a. endast fordon registrerade i Sverige.

EG-regler

EG:s ministerråd har, förutom de mer tekniska direktiven, även antagit ett antal direktiv innehållande miljökvalitetskrav i fråga om luft, vatten och mark. Såväl gränsvärden som vägledande värden används i direktiven. Gränsvärdena syftar i allmänhet direkt till att skydda människornas hälsa. De uttrycks i fråga om luftföroreningar som halter av vissa ämnen som inte får överskridas. Riktvärdena syftar i fråga om luftvård mer till att tillgodose de långsiktiga miljökraven. Miljökvalitetsdirektiven innehåller i allmänhet också bestämmelser om att medlemsländerna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att kravreglerna i direktiven skall uppfyllas. I allmänhet är kraven förenade med rapporteringsskyldighet till EU-kommissionen om direktiven inte skulle uppfyllas inom angivna tidsgränser. I vissa fall föreligger en skyldighet att samråda med grannländer. Bestämmelser finns också om mät- och provtagningsmetoder.

EG-direktiv som har karaktären av miljökvalitetsnormer för luft är Rådets direktiv (80/779/EEG) av den 15 juli 1980 om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar, ändrat genom direktivet (89/427/EEG), direktiv (82/884/EEG) av den 3 december 1982 om gränsvärde för bly i luften

och direktiv (85/203/EEG) av den 7 mars 1985 om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. I direktiv (80/779/EEG) om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar samt i direktiv (85/203/EEG) om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid fastställs gränsvärden för svaveldioxid och svävande partiklar respektive för kvävedioxid i luft i direktivens bilaga 1. Medlemsstaterna skall säkerställa att koncentrationerna inte överstiger detta gränsvärde. I bägge direktivens bilaga 2 fastställs vidare vägledande värden för svaveldioxid och svävande partiklar respektive för kvävedioxid i luft. Dessa värden skall tjäna som skydd för hälsa och miljö på lång sikt. För områden där en medlemsstat anser att det är nödvändigt att vidta särskilda åtgärder till skydd för miljön, skall lägre värden än dessa vägledande värden fastställas. I direktiv (82/884/EEG) om gränsvärde för bly i luften fastställs ett gränsvärde för bly i luften som inte får överskridas. Enligt alla tre direktiven får strängare gränsvärden införas och vidare skall medlemsstaterna upprätta mätstationer för att få fram mätuppgifter för att kunna tillämpa direktiven. Enligt ett nytt direktiv (96/62/EG) av den 27 september 1996 om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten skall nya gränsvärden och tröskelvärden för luft fastställas för ett antal föroreningar som anges i direktivets bilaga 1. De ämnen som omfattas av de tre här tidigare nämnda direktiven bör enligt detta nya ramdirektiv behandlas först vid översynen. Ramdirektivet har även regler om bl.a. att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att uppnå målen enligt direktivet.

Det finns även direktiv för kvalitetskrav beträffande vatten. När det gäller dricksvatten är det dels direktiv (75/440/EEG) av den 16 juni 1975 om den kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstaterna, dels direktivet (80/778/EEG) om kvaliteten på vatten avsett att använda som dricksvatten. Enligt ytvattentäktdirektivet 75/440 skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att se till att ytvatten uppfyller de krav på värden som fastställs enligt direktivets artikel 3. Enligt den artikeln skall för provtagningspunkter fastställas värden som skall gälla för ytvatten för parametrar enligt direktivets bilaga 2. De värden som fastställs får inte vara mindre stränga än de som anges i bilagans spalt I, men medlemsstaterna skall sträva efter att tillämpa de strängare värden som finns i bilagans spalt G. Vidare skall medlemsstaterna utarbeta ett åtgärdsprogram för förbättring av ytvatten. I direktiven finns även regler om provtagning och mätning. Dessutom har rådet utfärdat ett särskilt direktiv (79/869/EEG) av den 9 oktober 1979 om mätmetoder samt provtagnings- och analysfrekvenser avseende ytvatten för dricksvattenframställning i medlemsstaterna.

För badvatten finns direktiv (76/160/EEG) av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten. Enligt direktivet skall medlemsstaterna för alla badplatser eller för varje enskild badplats fastställa de värden som skall gälla för badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan till direktivet. Direktivet gäller enligt artikel 1 allt rinnande eller stillastående sötvatten och havsvatten, i vilket antingen bad uttryckligen är tillåtet eller inte förbjudet och traditionellt utövas av ett stort antal badare, det gäller dock inte vatten i simbassänger. Direktivet innehåller omfattande regler

om provtagning. Det finns också två direktiv om kvalitet på fiskevatten, dels direktiv (78/659/EEG) av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden, dels direktiv (79/923/EEG) av den 30 oktober 1979 om kvalitetskrav på skaldjursvatten. Enligt sötvattenfiskedirektivet 78/659 skall medlemsstaterna välja ut de vattendrag de anser behöver skyddas eller förbättras i kvalitet. Vattendragen skall indelas i laxfiskvatten och karpfiskvatten, vilket är vatten även för gädda, abborre och ål. För dessa vattendrag skall enligt artikel 3 fastställas värden på parametrar som anges i direktivets bilaga 1. De värden som fastställs får inte vara mindre stränga än de i bilagans kolumn I och skall i mesta möjliga mån iaktta värdena i kolumn G. Program skall fastställas för hur föroreningar skall bekämpas och hur de utvalda vattendragen inom fem år efter urvalet uppfyller de gränsvärden som fastställts enligt artikel 3. Provtagningar skall göras, lägsta godkända frekvens anges i bilaga 1.

Skaldjursvattendirektivet (79/923/EEG) är tillämpligt på kustvatten och bräckvatten som enligt vad som anges av medlemsstaterna behöver skyddas eller förbättras för att göra det möjligt för skaldjur (blötdjur som tillhör klasserna snäckor eller musslor) att leva och växa till i dessa vatten och på så sätt bidra till en hög kvalitet på sådana skaldjursprodukter som direkt äts av människan. Direktivet innehåller liknande regler som fiskevattendirektivet. Även enligt skaldjursdirektivet skall enligt artikel 3 fastställas värden på parametrar som anges i en bilaga till direktivet. De värden som fastställs får inte vara mindre stränga än de i bilagans kolumn I och staterna skall sträva efter att nå värdena i kolumn G. Program skall fastställas för att minska föroreningar och säkerställa att de angivna vattnen inom sex år efter direktivets anmälan uppfyller de värden som fastställts enligt artikel 3 och kolumnerna G och I i bilagan. Vidare skall provtagning göras med vissa lägsta frekvenser som är fastställda i bilagan.

Vidare bör nämnas direktiv (91/676/EEG) av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att minska vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater som härrör från jordbruket och att förhindra ytterligare sådan förorening. Medlemsstaterna skall för att uppnå en allmän skyddsnivå mot föroreningar utarbeta riktlinjer för god jordbrukssed utifrån en bilaga till direktivet som kan tillämpas av jordbrukarna på frivillig basis. Medlemsstaterna skall vidare utifrån kriterier i en annan bilaga förteckna vatten som är förorenade och ange som känsliga områden alla områden från vilka avrinning sker till de förtecknade områdena. Om medlemsstaten upprättar och tillämpar åtgärdsprogram för att uppnå syftet med direktivet utifrån en tredje bilaga behöver känsliga områden inte anges.

Ett stort antal av EG:s mer tekniska direktiv innehåller också kvalitetsmål och kan ses som en form av kvalitetsnormer för miljön.

De kravnivåer avseende miljöskydd som EG:s regler innehåller är generellt sett uppfyllda genom den nuvarande svenska miljöpolitiken. Endast sådana bestämmelser i de aktuella miljödirektiven som saknar motsvarighet i den svenska lagstiftningen och som innehåller direkta

lagstiftningskrav eller krav vars uppfyllande i Sverige förutsätter lagstiftning har ansetts kräva transformering till den svenska rättsordningen. I propositionen med anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:60, bet. 1992/92:JoU10, rskr.1992/93:139) lämnade regeringen en redovisning av vilka EG-direktiv på miljöområdet som föranledde lagstiftningsåtgärder för genomförandet av EES-avtalet. Ändringar för att tillgodose krav på miljökvalitetsnormer har som angetts tidigare gjorts i 14 a § hälsoskyddslagen. Regeringen fann då att den lagreglering som är direkt nödvändig till följd av direktiven är föreskrifter om mätverksamheten och att denna reglering lämpligen borde ske genom tillägg i hälsoskyddslagen. Regeringen konstaterade vidare att även om regler om mätning av luftföroreningar införs med stöd av hälsoskyddslagen så är det genom olika administrativa förfaranden, dvs. en kombination av tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen, fysisk planering inklusive trafikplanering och åtgärder vid genomförandet av planerna i form av förbud som en norm i praktiken kan iakttas. En kvalitetsnorm kan därför i första hand bli styrande för myndigheternas verksamhet och endast indirekt beröra medborgarna.

Regeringen har i samband med medlemskapet i EES och EU ansett att det inte krävs några särskilda åtgärder för att i Sverige kunna minska halterna av luftföroreningar så att gränsvärden och vägledande värden i miljökvalitetsdirektiven inte överskrids. Även om direktiven alltså inte kräver åtgärder i form av lagstiftning för att minska luftföroreningar krävdes enligt EES-avtalet och senare vårt medlemskap i EU att vi anpassar vår lagstiftning till de krav om miljökvalitetsnormer m.m. som finns i direktiven. Som redogjorts för har ytterligare lagstiftningsåtgärder vidtagits.

Tilläggas bör att kommissionen har lämnat ett förslag på ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta direktiv (75/440/EEG) om den kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (79/869/EEG) om mätmetoder samt provtagnings- och analysfrekvenser avseende ytvatten för dricksvattenframställning i medlemsstaterna, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden, direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på skaldjursvatten samt grundvattendirektivet (80/68/EEG). Det sistnämnda direktivet behandlas i avsnitt 4.14.2. Ramdirektivet, som planeras vara klart att anta för rådet sommaren 1998, skall även ersätta rådets beslut 77/795/EEG av den 12 december 1977 om ett gemensamt förfarande för utbyte av information om kvaliteten på sött ytvatten inom gemenskapen.

Skälen för regeringens förslag: Genom de regler om miljökvalitetsnormer som regeringen nu föreslår i miljöbalken kommer samtliga EGdirektiv om miljökvalitetsnormer att kunna genomföras.

Miljöproblemen har under de senaste åren ändrat karaktär. Skadeeffekterna är mer storskaliga än tidigare och orsakssammanhangen mer komplicerade. De diffusa utsläppen från jordbruk, biltrafik m.m. har fått allt större betydelse. Även miljöförhållandena i andra länder påverkar vår egen situation i hög grad. Utöver den nuvarande individuella prövningen

finns det därför behov av mer samordnade miljöinsatser och kostnadseffektiva lösningar.

Det finns ett behov av att komplettera hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken med normer som mer direkt avser miljötillståndet. Det är en förutsättning för att flera av de miljöpolitiska målen skall kunna följas upp. Ett miljöarbete som bygger på att mäta miljökvalitet stämmer bättre överens med sådana övergripande miljömål som är formulerade som kvalitetsmål. Ett sådant system bör också kunna skapa förutsättningar för en bättre styrning och prioritering av miljöinsatserna i landet och internationellt och ge underlag för strävandena att inom vissa områden samordna miljöinsatserna mot en maximal miljöeffekt.

Allmänt kan sägas att det finns ett stort antal gräns- och riktvärden avseende vad som skall regleras i miljöbalken. Dessa har tagits fram efter olika principer. Det föreligger därför ett behov av samordning för att klarlägga vilken lägsta miljökvalitet som kan godtas utifrån vetenskapliga kriterier. Ett system med miljökvalitetsnormer bör kunna vara ett sätt att täcka detta behov. En prioritering av vilka normer som bör tas fram måste ske. När regeringen skall bestämma miljökvalitetsnormer bör det i första hand vara de krav på normer som uppställs i EG-direktiv som skall utgöra utgångspunkten. Denna fråga berörs också i författningskommentaren till 5 kap. 2 §.

Med hänsyn till att miljökvalitetsnormer är någonting nytt och att normerna kan gälla stora områden, både flera kommuner och flera län eller hela landet, ges regeringen rätten att utfärda miljökvalitetsnormerna. I de fall EG-direktiv medför att en miljökvalitetsnorm måste föreskrivas, får dock regeringen överlåta till en myndighet att meddela normen i de fall de värden som skall föreskrivas helt överensstämmer med dem i rättsakten från EU.

Hänvisningar till S4-10-1

4.10.2. Utformningen av miljökvalitetsnormer

Regeringens förslag: Miljökvalitetsnormer skall vara föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag. Utredningens förslag att en norm kan avse förekomst av någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av miljötillståndet begränsas dock till vatten.

Remissinstanserna: Koncessionsnämnden anser att tillämpningen på nytillkommande verksamheter inte föranleder problem men att tillämpningen på befintlig verksamhet starkt kan ifrågasättas. Även Svea hovrätt har liknande synpunkter och anser att ingripanden mot pågående verksamhet kan resultera i krav på ersättning. Industriförbundet och SAF anser att den praktiska tillämpningen måste förtydligas samt att större respekt måste visas för befintliga tillstånd. Kraftverksföreningen har liknande synpunkter samt anser vidare att 6 kap. 2 § 4 i betänkandet som

innebär möjlighet att föreskriva om högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem, vattendrag eller delar av dem bör utgå ur balken. Även Jordbruksverket anser att sådana kvalitetsnormer för vatten gällande för hela landet eller stora regioner inte är tillämpliga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ser dock med tillfredsställelse på att normerna föreslås omfatta även nivåer för vattenstånd och flöde i vattendrag. Naturvårdsverket anser att det är utmärkt att det i betänkandet slås fast att miljökvalitetsnormer även kan användas för att bevara biologisk mångfald men anser vidare att förutsättningarna för biologisk mångfald inte ryms inom de fyra punkterna i 6 kap. 2 § i betänkandet.

Naturvårdsverket föreslår därför att det läggs till en femte punkt med innebörd att högsta eller lägsta förekomst i miljön av fysiska eller biologiska eller andra förutsättningar för biologisk mångfald skall kunna anges. Länsstyrelsen i Värmlands län anser också att en norm bör kunna omfatta naturvärden eller olika aspekter på biologisk mångfald. LRF och

Skogsägarnas Riksförbund motsätter sig att miljökvalitetsnormer för skydd av den biologiska mångfalden utfärdas.

Ett flertal länsstyrelser, däribland de i Östergötlands och Skaraborgs län, har betonat att deras arbete med den regionala miljöstrategin, STRAM, kan utgöra ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet med miljökvalitetsnormer. Borås kommun har haft samma synpunkt. SMHI anser att lagförslaget inte medger användning av de effektkriterier som forskningen kan komma med i framtiden och att förslaget därför inte ligger i linje med utvecklingsarbetet inom framför allt Oslo- och Pariskommissionerna. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är kritisk och anser att en allvarlig brist är att utländska erfarenheter inte analyserats samt att det är oklart vilken rättsverkan miljökvalitetsnormer har och hur de skall genomföras.

Skälen för regeringens förslag: Lägsta godtagbara miljökvalitet kan fastställas enligt två olika principer. Vad som skall anses vara godtagbar miljökvalitet kan enligt ett synsätt grundas på enbart kunskaper om vad människan och naturen kan anses tåla i fråga om störningar av olika slag.

Alternativt kan de tekniska och ekonomiska förutsättningarna vägas in redan i samband med att godtagbar miljökvalitet fastställs. I båda fallen måste dock en bedömning av vad som kan anses vara godtagbart göras.

Regeringens bedömning är att en godtagbar miljökvalitet bör, som Miljöbalksutredningen föreslagit, fastställas enbart enligt det första alternativet, dvs. utifrån kunskaper om vad människan och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden. Då ges klar information om de faktiska miljöriskerna och det skapas incitament för ett fortsatt miljöförbättringsarbete i Sverige. Tekniska och ekonomiska förhållanden kan däremot sedan ha betydelse för vilka åtgärder som kan och bör vidtas med anledning av miljökvalitetsnormen då dessa åtgärder bör vara så kostnadseffektiva som möjligt. Bedömningen av vad som kan anses utgöra godtagbar miljökvalitet måste givetvis ske med största omsorg. Vad gäller hälsoskydd måste en särskilt betryggande säkerhetsmarginal tillämpas.

I de fall det finns skäl att fastställa lägsta godtagbara miljökvalitet skall föreskrifter i vilka denna anges meddelas och dessa skall vara styrande. I

de fall det finns skäl att fastställa miljökvalitetsmål även då det inte finns förutsättningar för att meddela en miljökvalitetsnorm, bör detta ske i form av riktlinjer. Sådana riktlinjer bör därför inte regleras i samband med regleringen av miljökvalitetsnormer. Som tidigare nämnts finns redan idag ett stort antal sådana riktlinjer framtagna.

En miljökvalitetsnorm skall avse ett visst geografiskt område eller hela landet. Området den omfattar kan alltså vara av mycket olika storlek. Normen kan omfatta exempelvis ett vattendrag, en del av en kommun eller hela kommunen, flera kommuner eller flera län. Normen kan även omfatta vissa typer av områden. Som flera remissinstanser bl.a.

Naturvårdsverket och SGU har berört, kan de givetvis även gälla förorenade områden.

Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Naturvårdsverket föreslår i sitt remissvar att orden "av betydelse" skall strykas eftersom det enligt verket innebär att påverkan på känsliga grupper av människor accepteras. Detta är dock en missuppfattning av förslaget. Förslaget innebär för det första att det för människor räcker med olägenheter av betydelse medan det för miljön och naturen krävs påtagliga olägenheter. Alltså krävs det lägre föroreningsnivåer eller störningsnivåer för människor än för miljön och naturen. Dessutom är avsikten, vilket även angetts i författningskommentaren, att när miljökvalitetsnormer fastställs skall beaktas vad den känsligaste delen av befolkningen samt de mest känsliga ekosystemen kan utsättas för.

Miljökvalitetsnormer får avse högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter och biotekniska organismer, som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt. Normer kan även avse högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan miljöstörning som inte får överskridas.

SMHI skriver i sitt remissvar att utsläppsvillkor uttryckta som koncentrationer eller mängd per tidsenhet är trubbiga instrument som inte säger något om effekterna i miljön. SMHI anser att en styrning genom effekttermer skulle göra det möjligt att bättre skydda miljön men att det i praktiken ännu stöter på stora svårigheter, då sambandet mellan dos och effekt inte är särskilt väl kända. När det gäller SMHI:s farhågor att lagförslaget inte medger användning av de effektkriterier som forskningen kan komma med i framtiden och att förslaget därför inte ligger i linje med utvecklingsarbetet inom framför allt Oslo- och Pariskommissionerna, vill regeringen understryka att miljökvalitetsnormer inte är utsläppsvillkor uttryckta som koncentrationer eller mängd per tidsenhet. Normerna skall inte reglera vad som är tillåtet att släppa ut, dvs. utsläppsmängder utan ange den miljökvalitet som skall finnas, den högsta mängd eller belastning som får förekomma i miljön uttryckt exempelvis som högsta eller lägsta förekomst av en viss kemisk produkt.

En norm skall som angetts tidigare bestämmas utifrån vad människan och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden. Detta kan sedan i sin tur innebära att utsläppen i det område som normen

avser måste begränsas på olika sätt för att se till att normen inte överträds. Då bör givetvis hänsyn tas till vilka effekter olika utsläpp har på belastningen och hur dessa påverkar möjligheterna att uppnå den miljökvalitetsnorm som har bestämts.

Även nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem eller vattendrag föreslås kunna anges i normer. Denna sista punkt bygger ursprungligen på ett förslag från Miljöskyddskommittén i följdlagstiftningsbetänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1994:96) och som Miljöbalksutredningen omarbetat något. Kraftverksföreningen anser att möjligheten att föreskriva om sådana normer bör utgå ur balken, eftersom i efterhand utfärdade miljökvalitetsnormer kan komma att spoliera de vattendomar som gäller i vattensystem.

Jordbruksverket skriver att sådana normer i och för sig kan ha betydelse för vattnets kvalitet, men kan också kräva radikala ingrepp i naturen för att uppnås. Verket anser att de av utredningen aktualiserade problemen med bevattningsuttag är mycket lokalt betingade och att sådana normer gällande för hela landet eller stora regioner därför inte är tillämpliga. Länsstyrelsen i Kristianstads län ser dock med tillfredsställelse på att normerna föreslås omfatta även nivåer för vattenstånd och flöde i vattendrag. Länsstyrelsen anser att en tillämpning i detta avseende bör kunna ersätta en stor del av tillståndsprövningen av bevattningsuttag och bör kunna underlätta tillsynen av sådana samt att bestämmelsen bör kompletteras med möjlighet att ange nivån för grundvattenstånd.

Vad Kraftverksföreningen anfört bör inte föranleda att bestämmelsen utgår eftersom en miljökvalitetsnorm inte automatiskt tar över meddelade tillstånd. Däremot kan en norm medföra att tillstånden måste omprövas. Inte heller vad Jordbruksverket anfört utgör skäl att låta bestämmelsen utgå eftersom de normer som här kan bli aktuella troligtvis kommer att omfatta enskilda vattendrag eller mindre områden.

Det pågår som tidigare nämnts ett arbete inom EU med att ta fram ett ramdirektiv för vattenresurser. Detta kommer enligt det förslag från kommissionen som föreligger att omfatta såväl ytvatten som grundvatten och direktivet är avsett att främja en hållbar utveckling både när det gäller kvalitet och kvantitet beträffande vatten. Därför är det lämpligt att i enlighet med Länsstyrelsens i Kristianstads län förslag utöka bestämmelsen till att även omfatta nivån för grundvattenstånd.

Det saknas normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i de fall där den föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för vad som får betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området inte heller är sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids. Miljökvalitetsnormer skall dock alltid meddelas om det krävs för att Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas.

När regeringen skall bestämma miljökvalitetsnormer bör det som angetts tidigare i första hand vara de krav på normer som uppställs i EGdirektiv som skall utgöra utgångspunkten. Vidare bör bl.a. de mätresultat och andra data som den nationella och regionala miljöövervakningen regelbundet tar fram om miljötillståndet i landet utgöra en viktig del av beslutsunderlaget. Dessutom bör som ett flertal länsstyrelser har betonat, däribland de i Östergötlands och Skaraborgs län, länsstyrelsernas arbete

med den samlade regionala miljöstrategin (STRAM) kunna utgöra ett underlag för arbetet med miljökvalitetsnormer.

Innan en norm utfärdas som inte föranleds av ett EG-direktiv bör en konsekvensanalys göras. En sådan analys bör avse både vad en norm skulle medföra för samhällsekonomiska konsekvenser och konsekvenser för verksamhetsutövare samt vad konsekvenserna skulle bli om någon norm inte utfärdades. Då bör givetvis även analyseras om andra åtgärder än utfärdande av en norm kan vidtas som är tillräckliga för att komma till rätta med den förorenings- eller störningssituation som föreligger. I samband med att en norm utfärdas bör även göras en särskild beräkning av de kostnader som kan antas uppkomma med anledning av åtgärder som är nödvändiga för att normen skall kunna iakttas.

En miljökvalitetsnorm bör rikta sig mot myndigheter och kommuner och skall vara bindande såtillvida att kommunerna och myndigheterna är skyldiga att i sin prövning av tillåtlighets-, tillstånds- och anmälningsärenden samt dispenser och godkännanden säkerställa att normen uppfylls. Detta gäller även vid tillsyn och andra åtgärder. Tillsynsmyndigheterna skall se till att verksamheter inte bedrivs så att de medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Kommuner och myndigheter skall även iaktta normer vid planering och planläggning.

Föreskrifterna om miljökvalitetsnormer bör förutom utifrån kraven i EG-rättsakter bestämmas utifrån det miljötillstånd och den miljökvalitet som eftersträvas och som har ställts upp t.ex. av riksdagen.

Miljökvalitetsnormer skall kunna användas dels för att komma till rätta med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida. Om de fastläggs utifrån den princip som här förordats saknas anledning att tillämpa olika miljökvalitetsnormer vid prövningen av befintliga och nya verksamheter.

För att lösa de storregionala och globala miljöproblemen krävs internationella åtgärder. Om Sverige har normer för miljökvalitet och dessa överskrids eller inte kan uppnås på grund av föroreningar som kommer från andra länder kan detta utgöra ett argument för gemensamt genomförande av olika miljöåtgärder och användas vid förhandlingar för att påverka den internationella miljöpolitiken inom EU och i andra internationella sammanhang. De direktiv om miljökvalitet som hittills tagits fram inom EU, och som i första hand avser skyddet av hälsan, verkar i viss mån ha anpassats till tekniska och ekonomiska förhållanden. Direktiven om miljökvalitet har emellertid karaktären av minimiregler och Sverige kan därför, även efter vårt medlemskap i EU, fastställa strängare värden om det finns skäl för det. Detta framgår också numera av 14 a § andra stycket hälsoskyddslagen beträffande gränsvärden för luftföroreningar.

Miljökvalitetsnormer knutna till naturen och den biologiska mångfalden

Miljöbalksutredningen föreslog även att det i en norm skulle kunna anges högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön. En sådan organism skulle alltså fungera som en indikator på tillståndet i miljön. En bedömning av miljökvaliteten skulle då kunna ske genom att mäta ekosystemens sammansättning, t.ex. förekomsten av arter eller deras individantal samt olika förändringar i systemet.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om miljökvalitetsnormer avsedda för att skydda den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket anser att det är utmärkt att det i betänkandet slås fast att miljökvalitetsnormer även kan användas för att bevara biologisk mångfald men anser att förutsättningarna för biologisk mångfald inte ryms inom de fyra punkterna i utredningens förslag till 6 kap. 2 § som anger vad en norm kan avse. Det kan enligt verket gälla miljökvalitet i form av landskapselement, biotoper och habitat, substrat (t.ex. död ved) m.m. Därför föreslår verket ett tillägg av en femte punkt att högsta eller lägsta förekomst i miljön av fysiska eller biologiska eller andra förutsättningar för biologisk mångfald skulle kunna anges.

Länsstyrelserna i Värmlands och Skaraborgs län anser att en norm bör kunna omfatta naturvärden eller olika aspekter på biologisk mångfald. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör finnas möjlighet att som miljökvalitetsnorm föreskriva ett visst minsta antal individer av viss art (t.ex. för visst rovdjur) eller visst antal biotoper av visst slag i ett område. LRF och Skogsägarnas Riksförbund motsätter sig att miljökvalitetsnormer för skydd av den biologiska mångfalden utfärdas.

Miljökvalitetsnormer skall som framgått tidigare ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för eller miljön eller naturen kan belastas med utan fara. Detta innebär att redan av det skälet är de förutsättningar som Naturvårdsverket och Fakultetsnämnden m.fl. föreslår i sina remissvar, t.ex. biotoper och habitat, inte lämpliga att föreskriva i en norm. Förutsättningarna för att sådana skall bevaras och bildas uppnås genom att föroreningsnivåer och störningsnivåer hålls på en för dessa ofarlig nivå. Biotoper och habitat m.fl. får dessutom skydd genom andra regler i balken, framför allt bestämmelserna i 7 och 8 kap. om skydd av områden och skydd av djur- och växtarter. Avsikten med den av utredningen föreslagna punkten att i en norm skulle kunna anges förekomsten i naturen av någon viss organism till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön har aldrig varit att exempelvis biotoper och habitat i sig skulle kunna föreskrivas i en norm. LRF:s och Skogsägarnas synpunkter ger intryck av att även de uppfattat förslaget så, vilket skulle kunna förklara deras farhågor som alltså varit obefogade.

De olika tolkningar som remissinstanserna gjort visar dock enligt regeringens bedömning att bestämmelsen att i en norm skulle kunna anges högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller miljön i

övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön fortfarande förefaller svårtolkad och uppfattas olika.

Miljökvalitetsnormer avseende organismer till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön kan vara ett värdefullt instrument i miljöarbetet. Det gäller framför allt beträffande vattenlevande organismer. Redan i dag mäter tillsynsmyndigheter förekomsten av organismer av olika slag som kan tjäna som indikatorer av tillståndet i miljön, framför allt i vatten. Sådana mätningar har visat sig vara betydelsefulla för att kunna bedöma miljötillståndet. Med hänsyn till de olika uppfattningar som har redovisats bland remissinstanserna är det enligt regeringens bedömning lämpligt att nu begränsa möjligheterna att föreskriva om normer för s.k. bioindikatorer till yt- och grundvatten. Exempel på sådana indikatorer kan vara förekomsten av alger i insjöar eller kustvatten som kan utnyttjas som mått på vattnets näringstillstånd. När det gäller frågan om att kunna föreskriva om normer avseende bioindikatorer beträffande mark, luft och miljön i övrigt bör ytterligare erfarenheter av miljökvalitetsnormer ha vunnits innan det kan bli aktuellt.

Enligt regeringens bedömning ryms förutsättningarna för biologisk mångfald inom de tre punkterna i 5 kap. 2 § andra stycket beträffande vad en norm kan ange. Enligt paragrafens p. 1 kan i en norm anges högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer. Som framgår av författningskommentaren till den paragrafen kan det exempelvis vara halten av vissa tungmetaller såsom bly, kadmium eller kvicksilver. Det kan också vara halten av svavel- och kvävedioxid, syrehalten eller pHvärdet. Det innebär att många av de förutsättningar som krävs för biologisk mångfald kan regleras genom miljökvalitetsnormer, exempelvis pH-värdet i en sjö. Miljökvalitetsnormer avsedda att skydda den biologiska mångfalden kan alltså, som avsikten var även med utredningens förslag, utfärdas för exempelvis luft inom ett område eller för ett visst vattendrag som är så förorenat eller försurat att någon art kan befaras slås ut.

Vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet måste anpassas till de lokala förhållandena. Detta kan illustreras med de skillnader i fråga om övergödningseffekter som finns mellan sötvattenmiljöer och havsvattenmiljöer. De ämnen som i första hand är aktuella i sammanhanget är fosfor- och kväveföreningar. Den fosfor som tillförs vattendragen kommer i stor utsträckning från bostäder, livsmedelsindustrier och jordbruk. Merparten av det kväve som tillförs vattendragen kommer från nedfall av luftföroreningar från biltrafiken och jordbruket. De aktuella gödningsämnena har emellertid olika stor betydelse i sötvatten- respektive havsvattenmiljöer. Tillgången på fosfor har en avgörande betydelse för tillväxten av biologiskt material i sjöar medan kväveföreningar har större betydelse i havsmiljöerna. Således kan olika miljökvalitetsnormer behövas beroende på vilken miljö det är frågan om. Sjöar uppvisar dessutom stora skillnader sinsemellan. I en naturligt näringsrik sjö är fosforhalterna normalt högre än i en naturligt

näringsfattig sjö. Vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet måste därför fastställas för varje naturgeografisk enhet.

Hänvisningar till S4-10-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.16

4.10.3. Tillämpningen av miljökvalitetsnormer

Regeringens förslag: Myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Kommuner och myndigheter skall även iaktta normer vid planering och planläggning.

Tillstånd skall inte få beviljas för verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Tillstånd skall få omprövas i vissa avseenden om en verksamhet med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Åtgärdsprogram skall upprättas av regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer såsom länsstyrelser eller kommuner, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller krävs enligt en rättsakt från EU.

Ett åtgärdsprogram skall få omfatta all verksamhet som kan påverka de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Regeringen skall få föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av regeringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.

Utredningen hade dock föreslagit att åtgärdsprogram skulle kunna överklagas till regeringen av enskilda och organisationer. Vidare föreslogs att ett tillstånd skulle kunna inte bara omprövas utan även återkallas om en verksamhet påtagligt medverkar till att en norm överträds.

Remissinstanserna: Försvarsmakten kan inte godta att en kommun kan få upprätta ett åtgärdsprogram som kan omfatta militär verksamhet och föreslår att 5 § kompletteras så att det lägst är länsstyrelserna som kan upprätta åtgärdsprogram som berör Försvarsmakten. Vägverket anser att väghållaren i stället för kommunen skall bedöma vilka åtgärder som ett åtgärdsprogram skall innehålla. Räddningsverket pekar på att de eventuella följderna av en olycka med tillfälligt men kraftigt förhöjda utsläppsnivåer bör beaktas vid bedömningen av om en miljökvalitetsnorm är uppfylld. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att åtgärdsprogrammens rättsverkan är oklar. Naturvårdsverket anser att ett åtgärdsprogram alltid bör beslutas av en politisk instans.

Flera länsstyrelser anser att om en norm omfattar flera län, bör beslut om åtgärdsprogram kunna fattas gemensamt av de berörda länsstyrelserna.

Skälen för regeringens förslag: Myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de

prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden samt utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Regeringen vill understryka vikten av att de då ser till att verksamheter bedrivs så att miljökvalitetsnormer kan uppfyllas och i framtiden bör en verksamhet inte tillåtas, om den skulle medföra att en miljökvalitetsnorm inom ett geografiskt område överskrids. Kommuner och myndigheter skall även iaktta miljökvalitetsnormer när de planerar och planlägger. Det innebär att planering och planläggning skall göras på ett sådant sätt att möjligheterna att uppfylla normerna underlättas.

Befintlig verksamhet

När det gäller befintlig pågående verksamhet bör det i framtiden inte vara acceptabelt att en miljökvalitetsnorm inom ett geografiskt område överträds. En skyldighet att utföra mätningar eller på annat sätt kontrollera om så är fallet föreligger för tillsynsmyndigheten om det kan antas att en miljökvalitetsnorm överträds. Att kontrollera på annat sätt än genom mätningar kan vara att göra modell- och balansberäkningar. Genom sådana kan ibland omfattande och kostsamma mätningar undvikas och därigenom kan också olika väderförhållanden bättre simuleras. Sker ett överskridande bör olika åtgärder vidtas för att normen skall uppfyllas.

I de fall överskridandet av föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet orsakas av en enskild verksamhet bör tillsynsmyndigheterna ingripa och besluta om åtgärder eller andra försiktighetsmått vid anläggningen.

I andra fall kommer förhållandena att vara sådana att den sammanlagda miljöpåverkan från många olika verksamheter i ett område är så stor att den inte ryms inom den miljökvalitet som har fastställts som godtagbar. I dessa fall räcker det inte att ingripa mot enskilda verksamheter. Då bör vad Miljöbalksutredningen kallat ett åtgärdsprogram upprättas med syfte att nedbringa olägenheterna så att angiven miljökvalitet kan uppnås och normen kan uppfyllas inom den tidpunkt som angetts. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet skriver i sitt remissvar att i miljökvalitetsdirektiven används begreppet åtgärdsplan. Fakultetsnämnden anser att begreppet åtgärdsplan bättre motsvarar vad som behövs för en samordnad administrering och genomförande av miljökvalitetsnormer och att det inte finns anledning att införa ett nytt begrepp när det redan finns ett ändamålsenligt begrepp i bruk.

Regeringen kan konstatera att när det gäller EU:s miljökvalitetsdirektiv är det riktigt att det i flera av dessa används begreppet åtgärdsplan eller plan, t.ex. i direktiv 75/440/EEG om kvalitet på ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten, direktiv 82/884/EEG om gränsvärde för bly i luften och direktiv 85/203/EEG om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. Det finns dock även exempel på direktiv där uttrycket åtgärdsprogram eller program används t.ex. i direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket och sötvattenfiskedirektivet 78/659/EEG. I kommissionens förslag till ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta bl.a. direktiv 75/440/EEG

om ytvattenkvalitet och direktiv 78/659/EEG om sötvattenfiske finns båda uttrycken använda. I förslaget finns bestämmelser om mera övergripande planer och i dessa skall ingå bl.a. mera detaljerade åtgärdsprogram (programme of measures). I det nya luftramdirektivet 96/62/EG anges att en plan eller ett program skall utarbetas. Begreppen plan och program får anses vara i stort sett likvärdiga och i remissen valde regeringen att använda begreppet åtgärdsplan. Med hänsyn till att båda används i kommissionens förslag till ramdirektiv för vatten, där åtgärdsprogram avser sådana som omfattar mer detaljerade åtgärder väljer regeringen att nu, som Miljöbalksutredningen föreslog, använda uttrycket åtgärdsprogram för sådana. Som framgår längre fram kommer även begreppet åtgärdsplaner att användas, men det avser då mera övergripande planer.

Lagrådet skriver i sitt yttrande att i remissens motiv inte berörts frågan i vad mån en plan, alltså vad som i propositionen kallas program, skall anses utgöra föreskrifter i den mening som avses i 8 kap. regeringsformen samt utvecklar detta på följande sätt: "Spörsmålet i vad mån planer av olika slag skall anses utgöra föreskrifter har emellertid fått en ingående belysning i samband med tillkomsten av plan- och bygglagstiftningen (se främst prop. 1985/86:1 s. 89 ff och bilaga 10 s. 209 ff, BoU 1986/87:1 s. 17 ff och 453 ff samt KU 1985/86:8 y). Vad som därvid stod i blickpunkten var bl.a. den konstitutionella valören av en sådan översiktsplan som varje kommun enligt 1 kap. 3 § plan- och bygglagen (1987:10) är skyldig att upprätta och som skall omfatta hela kommunens område. Under lagstiftningsärendets slutskede eftersträvades att ge reglerna om översiktsplan en sådan avfattning att en plan av detta slag inte skulle kunna uppfattas som bindande direktiv och således inte vara att hänföra till föreskrifter (BoU 1986/87:1 s. 28 ff). Detta har kommit till uttryck bl.a. genom att det i 1 kap. 3 § första stycket uttryckligen anges att en översiktsplan inte är bindande vare sig för myndigheter eller för enskilda.

Bestämmelserna i 5 kap. 6 § miljöbalksförslaget är däremot kategoriskt avfattade och det är svårt att uppfatta dem på annat sätt än att en åtgärdsplan i flera avseenden blir bindande i varje fall för de berörda myndigheterna och kommunerna. Detta betyder inte utan vidare att åtgärdsplaner i alla lägen är att hänföra till föreskrifter; av betydelse är härvidlag också i vad mån en plan omfattar endast ett konkret fall eller får mera generell giltighet liksom planens geografiska omfattning. Det går därför inte att göra ett generellt uttalande om i vad mån åtgärdsplanerna kommer att utgöra föreskrifter eller förvaltningsbeslut, utan detta kan vara beroende av utformningen och inriktningen av planen i det särskilda fallet. Eftersom regleringen i 5 § måste kunna betraktas som ett bemyndigande till regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen förenat med ett medgivande till s.k. subdelegation enligt 8 kap. 11 § får det här – till skillnad från vad fallet var vid tillkomsten av plan- och bygglagen – ingen avgörande betydelse för planernas giltighet om de är att hänföra till föreskrifter eller förvaltningsbeslut. Att märka är dock att, om en plan skall anses innefatta föreskrifter, det strikt måste iakttas att de håller sig inom ramen för de ämnen som enligt 8 kap. 7 §

regeringsformen över huvud taget kan bli föremål för delegation, dvs. – såvitt här är av intresse – skydd för hälsa samt natur- och miljövård."

Regeringen delar de synpunkter som Lagrådet framfört och konstaterar att detta inte föranleder några ändringar i förslaget.

Det förhållandet att en verksamhet med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall kunna utgöra grund för omprövning av tillstånd och villkor i meddelade tillståndsbeslut för verksamheter inom området. Därmed kan utsläppen nedbringas så att normen kan uppfyllas.

Det bör då vara möjligt och även lämpligt att ompröva tillståndsvillkoren för flera verksamheter i ett sammanhang genom s.k. grupprövning. Genom en sådan grupprövning kan fördelningen av de utökade kraven göras rättvis mellan dem som skall genomföra minskningen av utsläpp så att normen uppfylls. Sådan grupprövning bör göras när verksamhetsutövarna begär det. Även utan begäran kan en typ av gemensam prövning göras genom att tillståndsmyndigheten beslutar om gemensam handläggning av flera ansökningar om omprövning. Detta behandlas närmare i författningskommentaren till 5 kap. 4 §.

För att uppfylla en norm bör det också vara möjligt att meddela områdesföreskrifter av det slag som nu finns för miljöskyddsområden i miljöskyddslagen 8 a §. Bestämmelser om detta finns i 7 kap. 19-20 §§. Sådana föreskrifter kan gälla även för verksamheter som har tillstånd. Andra åtgärder kan vara att genom ändring av planer av betydelse för de diffusa utsläppen nedbringa dessa.

Det kan finnas skäl att upprätta åtgärdsprogram även för områden där miljökvaliteten är godtagbar men där det finns risk för försämring. Härigenom kan en negativ miljöutveckling i dessa områden undvikas.

Beror överskridandet på föroreningar från verksamheter utanför det av normen reglerade geografiska området kan åtgärder istället sättas in utanför detta område. Det innebär att det inte bara är verksamheter belägna inom det område som en norm omfattar som berörs av åtgärder, utan det gäller alla som medverkar till att en norm överträds.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om miljökvalitetsnormers inverkan på meddelade tillståndsbeslut. Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen har framfört farhågor för att införandet av miljökvalitetsnormer minskar stabiliteten och förutsebarheten och anfört att systemet måste visa större respekt för befintliga tillstånd. Även andra remissinstanser, bl.a. Koncessionsnämnden, har framfört synpunkter om att rättssäkerheten kan urholkas för befintliga verksamheter genom att meddelade normer skulle kunna leda till att tillstånd helt eller delvis upphävs.

I detta sammanhang bör det betonas att en avvägning inom ramen för regelsystemet alltid måste ske mellan verksamhetsutövarnas intressen, möjligheten till kostnadseffektiva lösningar och hänsyn till miljön. Regelsystemet skall tillämpas på ett sådant sätt att tillräcklig trygghet för verksamhetsutövarna kan erhållas och näringslivet utvecklas, utan att föranleda miljöpåverkan utöver det godtagbara, när det gäller att skydda så viktiga värden som människors hälsa och miljön. Sådana överväganden faller väl inom ramen för avvägningar enligt 2 kap. 7 §.

Ny verksamhet

Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Sådan verksamhet skall få komma till stånd endast om utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån så att normen inte överträds.

Det kan också uppkomma den situationen att ny verksamhet vill lokalisera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan överträds och där etableringen inte ryms inom ramen för de åtgärder som skall vidtas enligt åtgärdsprogrammet för att nå den godtagbara miljökvaliteten. I det fallet där normen redan är överträdd räcker det inte att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån, eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli oförändrad. Ny verksamhet bör kunna få komma tillstånd även inom områden där en norm överskrids, om sådana åtgärder vidtas att olägenheterna från annan verksamhet minskar i sådan grad att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig utsträckning. Det innebär att den totala belastningen måste minska mer än endast marginellt för att verksamheten skall få komma till stånd. Det kan i sådana fall bli aktuellt med grupprövning enligt vad som anges i författningskommentaren till 5 kap. 4 §. Då öppnas en möjlighet för sökanden att vidta åtgärder för att minska utsläppen från befintlig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för den egna verksamheten så att miljökvalitetsnormen inte längre utgör hinder för att den nya verksamheten skall kunna etableras.

Även om en ny verksamhet inte medför att föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet för området överskrids måste givetvis frågan om erforderliga skyddsåtgärder eller försiktighetsmått ändå prövas. Utformningen av tillståndsbesluten behöver således i många fall inte påverkas nämnvärt av normerna. Däremot kommer beslutsunderlaget att förbättras. Framför allt bör miljökvalitetsnormerna vara betydelsefulla när miljökonsekvensbeskrivningar utarbetas. En miljökonsekvensbeskrivning skall också enligt 6 kap. 7 § första stycket 2 miljöbalken innehålla en beskrivning av hur det undviks att en verksamhet eller åtgärd medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Hänsynsreglernas tillämpning

De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som skall föreskrivas såväl beträffande befintlig verksamhet som beträffande ny verksamhet regleras i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. balken. Miljökvalitetsnormerna ger då upplysning om vilken miljökvalitet som behöver uppnås vid tillämpningen av hänsynsreglerna. I de fall en miljökvalitetsnorm inte är uppfylld, får vid tillämpningen av dessa den skälighetsavvägning som skall göras enligt 2 kap. 7 § aldrig medföra att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. En miljökvalitetsnorm anger alltså alltid den miniminivå som

måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna. Detta angavs i utredningens förslag i författningskommentaren till den bestämmelsen men framgår nu direkt av lagtexten, vilket även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förordat i sitt remissvar. Lagregeln får som nämnden skriver en direkt rättsverkan inte bara gentemot myndigheter utan även mot verksamhetsutövare.

Vidare kan, som redan angetts, genom omprövning av tillståndsvillkor för befintlig verksamhet enligt 24 kap. 5 § 2 utsläppen nedbringas så att normen inte överträds. I dessa fall kan den situationen föreligga att det inom det område där miljökvalitetsnormen överträds endast finns tillståndsgivna verksamheter och alla dessa använder bästa möjliga teknik. Med det menas i detta fall att det är så att verkligen den bästa möjliga tekniken används utan att kraven sänkts genom skälighetsavvägning, dvs. att det inte finns effektivare anordningar eller metoder att tillgå, vilket förutsätter att alla tillstånd är relativt nya. För att i ett sådant fall kunna uppfylla normen måste tillståndsmyndigheten vid omprövning av tillstånden minska tillåten produktionsmängd så att utsläppen minskar tillräckligt för att uppfylla normen. Den skälighetsavvägning som skall göras enligt 2 kap. 7 § vid tillämpning av hänsynsreglerna och även vid tillämpning av regeln om bästa möjliga teknik, motsvarande den som görs idag enligt 5 § miljöskyddslagen, får som angetts aldrig medföra att en miljökvalitetsnorm inte kan uppnås. En miljökvalitetsnorm anger alltid den miniminivå som måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna. Det innebär att det vid omprövning går att ställa ytterligare krav än vad som kan uppnås med användning av bästa möjliga teknik. Detta överensstämmer inom EG-rätten med artikel 10 i IPPC-direktivet 96/61, där det föreskrivs att om en miljökvalitetsnorm ställer högre krav än vad som kan uppnås genom användning av bästa tillgängliga teknik skall ytterligare åtgärder föreskrivas i tillståndet, utan att detta påverkar vidtagandet av andra åtgärder som kan behövas för att iaktta miljökvalitetsnormerna. Direktivet behandlas utförligare i avsnitt 4.14.2. Därmed är också

Naturskyddsföreningens farhågor, att villkor som krävs vid en omprövning av en verksamhet för att normen inte skall överträdas skulle kunna anses oskäliga enligt avvägningsregeln, obefogade.

Det kan också i vissa fall även då behöva föreskrivas produktionsminskningar för att normen skall uppfyllas. Den situationen att det bara finns tillståndsgiven verksamhet inom ett område torde dock inte bli vanligt förekommande. I de flesta fall torde det även finnas icke tillståndsgiven verksamhet i området för vilken föreskrifter kan meddelas.

Miljökvalitetsnormerna anger det miljötillstånd som behöver uppnås vid tillämpningen av hänsynsreglerna och kan också ligga till grund för generella föreskrifter. Inom ramen för de försiktighetsmått som kan åläggas varje enskilt företag bör strävan vara att fördela bördorna så att de mest kostnadseffektiva lösningarna uppnås. Detta kan innebära att åtgärderna bör vidtas utanför det område som omfattas av miljökvalitetsnormen.

Miljökvalitetsnormer kan också ligga till grund för andra föreskrifter.

Miljökvalitetsnormer skall omfatta alla verksamheter

Som angetts tidigare bör miljökvalitetsnormer rikta sig mot kommuner och myndigheter och bör vara bindande såtillvida att kommunerna och myndigheterna är skyldiga att tillämpa dessa vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden samt vid tillsyn och när föreskrifter meddelas och i sin planering och planläggning. Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att komma till rätta med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida sådana och bör kunna tillämpas vid prövningen av såväl befintliga som nya verksamheter. De skall också som framgått tillämpas vid individuell prövning och omprövning av tillståndspliktig verksamhet.

Det innebär att i princip all verksamhet som påverkar de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter omfattas av miljökvalitetsnormerna. Här kan nämnas exempelvis diffusa utsläpp från jordbruk och trafik. Om någon verksamhet som medför påverkan av angivet slag skulle undantas skulle bestämmelserna bli verkningslösa. Det skulle exempelvis vara omöjligt att uppfylla miljökvalitetsnormer för luft om trafiken undantogs eller för vatten om de areella näringarna eller trafiken undantogs. Vikten av att alla verksamheter kan omfattas har

Naturvårdsverket betonat i sitt remissvar. Även Advokatsamfundet förutsätter att ett åtgärdsprogram kommer att omfatta alla verksamheter som kan påverka normens uppfyllelse och att balkens tillämpningsområde måste bestämmas därefter. Det vore enligt samfundet mycket olyckligt om det inte lagligen gick att se till att den objektivt sett mest effektiva åtgärden vidtogs på den grunden att den verksamhet som gett upphov till denna påverkan faller utanför balkens tillämpningsområde. Därför kan Skogsstyrelsen enligt regeringens bedömning inte få gehör för sitt önskemål att det i 5 kap. 3 § bör klargöras att bestämmelsen avser prövning, tillsyn och beslut om föreskrifter enligt denna balk. Tvärtom skall det framgå av balken att all verksamhet omfattas.

När det gäller verksamheter med påverkan från många små enheter där var och ens påverkan inte är så stor men den sammanlagda påverkan är betydande bör ett åtgärdsprogram inte peka ut enskilda verksamhetsutövare utan reglera påverkan genom generella föreskrifter som omfattar dessa. Exempelvis kan kväveutsläpp i vissa jordbruksbygder regleras genom generella föreskrifter avseende gödsling inom ett geografiskt område, till viss del på samma sätt som föreskrivs idag med stöd av lagen om skötsel av jordbruksmark, i stället för att villkor sätts för varje jordbrukares verksamhet.

Regeringen finner därför sammanfattningsvis att i bestämmelsen om åtgärdsprogram skall anges att dessa får omfatta all verksamhet som kan påverka de störningsnivåer en norm omfattar, oavsett om den är tillståndspliktig eller inte.

Miljökvalitetskrav inom hälsoskyddsområdet

Det ligger särskilt nära till hands att fastställa godtagbar miljökvalitet inom hälsoskyddssektorn. Ett stort antal människor utsätts för störningar som kan skada hälsan. Framför allt gäller detta i vissa städer där halterna av luftföroreningar kan överskrida skadliga nivåer. Det finns också många exempel på att utsläpp till luft från enskilda verksamheter gett upphov till olägenheter för de närboende.

I dessa fall torde godtagbar miljökvalitet få bestämmas i form av haltvärden som inte får överskridas momentant eller för vissa tidsenheter. I vissa fall är det den momentana störningen och i andra fall långtidsexponeringen som är avgörande från hälsorisksynpunkt.

Vad gäller buller har myndigheterna i princip redan under många år arbetat med styrande normer. Mätparametern är vanligtvis decibel. Bullerkraven är olika för olika områden, t.ex. bostadsområden, fritidsområden och arbetsplatser. Både momentanvärden och ekvivalenta värden, dvs. vägda genomsnittsvärden, används för att mäta bullernivåer.

Dricksvatten är ett livsmedel för vilket det finns särskild lagstiftning och som därför inte som sådant berörs av miljöbalken. Däremot kan kvalitetskrav ställas på vattentäkterna vilket framgått av genomgången av direktiv (75/440/EEG) om kvalitet på ytvatten avsett att användas som dricksvatten. Det finns även ett direktiv till skydd för grundvattnet (80/68/EEG) som behandlas i avsnittet om miljöfarlig verksamhet. Som angetts tidigare pågår ett arbete inom EU att ersätta bl.a. dessa direktiv med ett ramdirektiv för vattenresurser.

Livsmedelsverket tillstyrker utredningens förslag om miljökvalitetsnormer och skriver att därmed kommer direktivens krav på yt- och grundvatten som skall användas som råvatten för produktion av dricksvatten, att omvandlas till miljökvalitetsnormer samt att det framstår som mycket tillfredsställande att råvatten får skydd av miljöbalkens regler. Verket skriver vidare att vid bedömning av miljökvalitetskrav synes utredningen ha förbisett att den i särklass största intagskällan för många miljökemikalier är livsmedel. Exempel på detta är metylkvicksilver och PCB i fisk. Enligt Livsmedelsverkets mening bör kvalitetsaspekter som har att göra med livsmedelsproduktion till havs och till lands beaktas när miljökvalitetsnormer utarbetas.

Åtgärdsprogram och andra genomförandefrågor

För närvarande innebär det inte några svårigheter för Sverige att uppfylla miljökraven i EG:s direktiv om miljökvalitet. Vi kommer därför sannolikt inte att behöva tillämpa den rapporteringsskyldighet till kommissionen som föreligger vid överskridande av föreskrifterna. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar dock i sitt remissvar att flera vattenkvalitetsdirektiv exempelvis föreskriver en viss

lägsta syremättnadsgrad som periodvis understigs inom flera svenska vattenområden.

Regeringen gör den bedömningen att förutom vår skyldighet att genomföra EG-direktiv finns det med hänsyn till framtida mer skärpta EG-regler skäl att utforma bestämmelserna i miljöbalken på ett sådant sätt att de överensstämmer med genomförandereglerna i miljödirektiven.

Det ramdirektiv om vattenresurser som håller på att utarbetas inom EU kommer enligt förslaget som föreligger från kommissionen att innebära krav på att medlemsländerna skall indelas i avrinningsdistrikt. För dessa avrinningsdistrikt skall upprättas vad som i förslaget kallas "Planer för avrinningsområdesförvaltning (River Basin Management Plans)" och i dessa skall ingå de mera detaljerade åtgärdsprogrammen (programme of measures). EU:s tidsplan för ramdirektivet innebär att det skall antas av rådet under år 1998.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett åtgärdsprogram skall upprättas i de fall det behövs för att föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet inte skall överskridas eller normen skall uppnås. I utredningens lagförslag har även angetts att åtgärdsprogrammet skall upprättas av en kommun om normen gäller bara kommunens område, av länsstyrelsen om normen gäller flera kommuner och i övriga fall av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare har angetts att när regeringen utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer skall den föreskriva vilken eller vilka myndigheter eller kommuner som skall upprätta åtgärdsprogram, eftersom det inte får råda någon tvekan om vilken eller vilka myndigheter som har denna skyldighet, t.ex. med hänsyn till normens geografiska område.

Med hänsyn till det arbete som pågår inom EU och remissynpunkter från bl.a. flera länsstyrelser, som föreslår att flera länsstyrelser gemensamt bör kunna upprätta åtgärdsprogram, finns det skäl att utforma reglerna om åtgärdsprogram något annorlunda än utredningen föreslagit. För att uppnå ett mera flexibelt system räcker det att i balken ange att regeringen skall besluta vilken eller vilka myndigheter eller kommuner som skall upprätta åtgärdsprogram. Ett åtgärdsprogram skall dock som utredningen föreslagit upprättas i de fall det behövs för att föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet inte skall överskridas eller normen skall uppnås. Ett sådant beslut kan regeringen meddela i samband med att den beslutar om att utfärda en miljökvalitetsnorm. För att kunna uppfylla EUkrav bör också föreskrivas att åtgärdsprogram även skall upprättas om det krävs enligt en rättsakt från EU. Regeringen bör då få rätt att överlåta till en myndighet att besluta om sådana åtgärdsprogram. Vidare bör regeringen även ges rätt att meddela föreskrifter om generella krav på att åtgärdsplaner skall upprättas om sådana krav införs exempelvis i enlighet med det förslag till ramdirektiv för vatten som kommissionen presenterat. Begreppet åtgärdsplan bör användas eftersom det är en plan av en mera övergripande natur för att på lång sikt uppnå vissa allmänna mål som avses i direktivförslaget. Det åtgärdsprogram som regeringen kan besluta skall upprättas för att en norm skall kunna uppfyllas, skall vara på en mera detaljerad nivå och avse en mera näraliggande tidsperiod. I enlighet med Lagrådets förslag bör bestämmelsen om

åtgärdsplaner, 5 kap. 8 §, utformas så att regeringen kan upprätta sådana eller välja att delegera uppgiften till en eller flera myndigheter eller kommuner.

Åtgärdsprogrammen bör i första hand tas fram av den berörda kommunen, om normen omfattar endast en kommun. Innan kommunen upprättar programmet bör samråd hållas med länsstyrelsen samt andra myndigheter som berörs, eftersom ett åtgärdsprogram i de flesta fall torde innefatta åtgärder som någon annan myndighet än kommunen skall vidta. Detta gäller framför allt länsstyrelsen. I många fall kan programmet även behöva omfatta åtgärder som endast en central myndighet kan vidta. Det kan exempelvis gälla frågan om en omprövning av tillståndsvillkor bör göras, vilket enligt balken skall initieras av Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen.

Försvarsmakten har motsatt sig att en kommun kan få upprätta ett åtgärdsprogram som kan omfatta militär verksamhet och föreslagit att det lägst skall vara länsstyrelserna som kan upprätta åtgärdsprogram som berör Försvarsmakten. Regeringen delar denna uppfattning. Ett åtgärdsprogram som berör Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller annan verksamhet inom försvaret bör därför upprättas av länsstyrelsen och inte av en kommun. Vägverket har framfört synpunkten att väghållaren i stället för kommunen skall bedöma vilka åtgärder som skall sättas in för att minska den egna verksamhetens belastning. Kommunen bör dock även i sådana fall upprätta ett åtgärdsprogram eftersom

Vägverket får tillfälle att framföra sina synpunkter i samrådet som kommunen alltid skall ha med andra myndigheter som berörs. Kommunen bör även samråda med sådana verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. NUTEK anser i sitt remissvar att uttrycket i betydande omfattning skall ändras så att samråd skall ske med verksamhetsutövare som påverkas i icke obetydlig omfattning. Detta skulle dock medföra alltför omfattande samrådsskyldighet eftersom det kan vara ett mycket stort antal verksamhetsutövare som berörs, varför den av utredningen föreslagna omfattningen bör väljas enligt regeringens uppfattning. Kommunfullmäktige bör besluta om åtgärdsprogram med hänsyn till dess övergripande karaktär och den betydelse som ett sådan program har.

Omfattar den aktuella normen flera kommuner i ett län bör det i många fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen får i uppgift att ta fram åtgärdsprogram. Innan länsstyrelsen beslutar om ett åtgärdsprogram skall den också på motsvarande sätt som bör gälla för kommunerna samråda med andra berörda myndigheter och kommuner. Även länsstyrelsen bör samråda med sådana verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Det bör även vara möjligt att i de fall där det är lämpligt och berörda kommuner så önskar låta dessa kommuner i mellankommunal samverkan upprätta ett åtgärdsprogram. Som nämnts innebär förslaget att regeringen skall kunna besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta åtgärdsprogram. I de fall då den aktuella miljökvalitetsnormen omfattar flera kommuner i ett län bör det enligt motiven i många fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen får till uppgift att ta fram åtgärdsprogram, men det avses även vara möjligt att, i de fall

det är lämpligt och berörda kommuner så önskar, låta kommunerna i mellankommunal samverkan upprätta ett åtgärdsprogram.

Lagrådet skriver i anslutning till detta: "Det förtjänar med anledning av dessa uttalanden erinras om att samordningen av frågor om användningen av mark- och vattenområden som berör flera kommuner gemensamt har fått en annan lösning i plan- och bygglagen. Enligt 7 kap. 1 § nämnda lag skall sålunda, när den utrednings- och samordningsverksamhet som behövs inte kommer till stånd på annat sätt, regeringen utse ett regionplaneorgan som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna uppgift. Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalförbund, men regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund för ändamålet.

Den i plan- och bygglagen valda lösningen har den fördelen att man säkerställer att en plan kommer till stånd även om de berörda kommunerna inte skulle vara ense i alla frågor, eftersom omröstning om planen skall ske i kommunalförbundets fullmäktige och inte i fullmäktige för de berörda kommunerna. Eftersom det i förevarande fall är förutsatt att uppgiften att upprätta en åtgärdsplan skall ges till flera kommuner gemensamt bara när dessa önskar det och en åtgärdsplan normalt torde avse mera avgränsade frågor än en regionplan, synes det inte finnas tillräckliga skäl att på samma sätt som enligt plan- och bygglagen göra delegation till kommunalförbund till ett obligatorium för fall då en åtgärdsplan berör flera kommuner. Det synes emellertid kunna vara lämpligt att, för de fall då ett regionplaneorgan eller något annat kommunalförbund med likartade uppgifter redan har inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprättandet av åtgärdsplanen åt ett sådant organ. Lagrådet förordar med hänsyn härtill att 5 § kompletteras med ett nytt sista stycke av följande lydelse: Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund." .

Regeringen anser i likhet med Lagrådet att åtgärdsprogram bör kunna upprättas av ett kommunalförbund och följer därför förslaget.

I övriga fall bör åtgärdsprogram enligt vad regeringen beslutar tas fram av regeringen eller den eller de myndigheter regeringen bestämmer. Det innebär som bl.a. länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,

Värmlands och Jämtlands län anfört, att om en norm omfattar flera län kan regeringen bestämma att ett åtgärdsprogram skall upprättas gemensamt av de berörda länsstyrelserna.

Naturvårdsverket anser i sitt remissvar att ett åtgärdsprogram alltid bör beslutas av en politisk instans, som huvudregel regeringen eller om normen enbart skall gälla inom en kommun och ingen påverkan kommer utifrån, av kommunfullmäktige. Detta är dock enligt regeringens uppfattning inte praktiskt rimligt, men det bör finnas en möjlighet för regeringen att överpröva åtgärdsprogram vilket behandlas längre fram.

I de fall störningskällor som ligger utanför det geografiska område som miljökvalitetsnormen avser har betydelse för möjligheten att uppfylla normen bör det ankomma på regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att upprätta ett åtgärdsprogram. Detta bör omfatta hela det område där störningskällorna finns.

När regeringen utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer bör den dessutom även besluta om skyldigheten att utföra mätningar i syfte att kontrollera i vilken utsträckning åtgärderna ger önskad effekt. Miljöbalksutredningen föreslog att kommunerna skulle vara skyldiga att utföra de mätningar som behövs. Kommunerna har i dag en skyldighet enligt 14 a § hälsoskyddslagen att mäta luftföroreningar om det kan antas att gränsvärdena som föreskrivs enligt paragrafen kan komma att överskridas. Många kommuner, däribland Skövde, Västerås, Sundsvall,

Umeå och Piteå, tar upp detta i sina remissvar och är kritiska till att det innebär ökade kostnader för kommunerna och undrar hur det skall finansieras. Flera anser att staten skall finansiera detta. Länsstyrelserna i Göteborg- och Bohus län, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Malmöhus län anser att även verksamhetsutövare borde kunna åläggas ett kostnadsansvar.

Regeringen gör den bedömningen att skyldigheten att utföra de mätningar som krävs inte kan anges så kategoriskt som utredningen föreslagit. I stället bör regeringen när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer även pröva och besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls. Denna skyldighet kan då exempelvis åläggas den centrala och regionala miljöövervakningen. Mätskyldigheten kan även åläggas kommuner precis som de idag har skyldighet att mäta luftföroreningar enligt hälsoskyddslagen. I många fall bör det vara lämpligt att fördela mätskyldigheten mellan dessa. Vidare bör om mätningarna görs hos eller i anslutning till en verksamhetsutövare i så stor utsträckning som möjligt denne åläggas att betala i enlighet med principen om att förorenaren betalar. I andra fall kan det vara svårt att ålägga någon enskild förorenare att betala, eftersom föroreningar i många fall orsakas av utsläpp som är många och små.

Några remissinstanser tar upp frågan om kunskapsförsörjning. Svea hovrätt anser att ett system för kunskapsförsörjning till tillstånds- och tillsynsmyndigheter måste byggas upp, eftersom det erfordras en kontinuerlig uppföljning av de verksamheter som finns och som tillkommer. Även Boverket anser att ett sådant system krävs och menar att det kunskapsförsörjningssystem som utvecklats enligt NRL för särskilt värdefulla områden, riksintressen, borde kunna utvecklas ytterligare och användas även för miljökvalitetsnormer. Länsstyrelsen i

Stockholms län har liknande synpunkter. Regeringen anser att det blir en uppgift för de tillsynsmyndigheter som har att kontrollera att normerna uppfylls att bygga upp ett sådant kunskapsförsörjningssystem och då bör möjligheterna till samordning med redan existerande system tas till vara.

I åtgärdsprogrammet bör anges förutom den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas, vid vilken tidpunkt den skall vara uppfylld samt vilka konkreta åtgärder som skall vidtas för detta. Vidare bör anges vilka myndigheter och kommuner som skall se till att åtgärderna vidtas samt när de skall vara genomförda. Åtgärdsprogrammen bör också som

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet angett i sitt remissvar, innehålla uppgift om de källor som bidrar till att en miljökvalitetsnorm överskrids och beräkningen av störningen från varje

sådan källa samt den totala belastningsminskning som krävs för att normen skall kunna uppnås. Uppgiften om vilka källor som bidrar kan dock av praktiska skäl i många fall inte omfatta alla som bidrar endast i en mycket begränsad omfattning. I åtgärdsprogrammet bör även anges för vilka verksamheter med tillstånd som ansökningar om omprövningar av villkoren bör ske. En sådan omprövning regleras i 24 kap. miljöbalken. Även åtgärder som skall vidtas beträffande befintlig verksamhet utan tillstånd bör anges i programmet. Vad ett åtgärdsprogram bör innehålla anges också i författningskommentaren till 5 kap. 6 §.

Regeringen gör den bedömningen att för att nå en så enhetlig och förutsebar tillämpning av miljökvalitetsnormer som möjligt bör Naturvårdsverket meddela allmänna råd för utformningen av åtgärdsprogram.

Flera remissinstanser har ställt frågor beträffande miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. RRV undrar vad som händer om en miljökvalitetsnorm inte uppnås, trots att åtgärderna enligt ett åtgärdsprogram är uppfyllda. Regeringen gör den bedömningen att i så fall får åtgärdsprogrammet omprövas och ytterligare åtgärder vidtas så att normen uppnås. Det skall framgå direkt av balken att ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov dock minst vart femte år. Statskontoret ifrågasätter om normerna skall vara sanktionerade vid överträdelse så att de inte riskerar att bli utan verkan. Normen som sådan kan inte vara sanktionerad men många av de åtgärder som vidtas kommer att vara knutna till sanktioner. Exempelvis kommer tillstånd att omprövas och om de nya skärpta utsläppsvillkoren överträds kommer detta att vara sanktionerat på samma sätt som andra tillståndsvillkor.

Prövning av åtgärdsprogram

Miljöbalksutredningen föreslog att de som berörs av ett åtgärdsprogram bör ha en möjlighet att överklaga beslutet att anta ett sådant program, eftersom de indirekt kommer att vara bundna av det genom myndigheternas genomförande av programmet. Vidare föreslogs att det därför skulle kungöras att ett åtgärdsprogram upprättats så att berörda får kännedom om detta. Beslutet skulle kunna överklagas till regeringen. Även ideella organisationer som har talerätt enligt balken skulle få överklaga. Länsstyrelsen och andra berörda myndigheter skulle också ha möjlighet att överklaga ett åtgärdsprogram som har beslutats av kommunfullmäktige. Länsstyrelsen i Göteborg- och Bohus län ifrågasätter om ett åtgärdsprogram alls har någon rättsverkan som motiverar klagorätt. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är oklart på vilken grund ett åtgärdsprogram kan överklagas och vad resultatet av en sådan överklagan kan leda till. Även om enskilda kan överklaga kommer det att vara svårt för dessa att visa att de genom detta kommer att lida orätt och att avvägningen är felaktigt gjord. Fakultetsnämnden anser vidare att med den nuvarande utformningen av ett åtgärdsprogram saknas egentligen mening att överklaga

överhuvudtaget. De rättsligt bindande besluten fattas inte genom åtgärdsprogrammet utan av andra myndigheter vid en senare tidpunkt och dessa skall fatta sina beslut utifrån hänsynsreglerna i balken och inte utifrån åtgärdsprogrammet. Naturvårdsverket anser att enbart åtgärdsprogram som beslutas av kommunfullmäktige bör få överklagas, som en följd av att regeringen enligt verkets förslag alltid skall fastställa dem i övriga fall.

Regeringen konstaterar att förutom vad remissinstanserna tar upp finns det ytterligare aspekter som gör att det kan ifrågasättas om det skall vara möjligt att överklaga ett åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i många fall upprättas av en kommun och då skall kommunfullmäktige besluta med hänsyn till programmets övergripande karaktär och den betydelse som det har. Det normala för sådana beslut är att de endast kan överprövas efter kommunalbesvär och förslaget innebär ett undantag från denna allmänna princip. Dessutom kan det befaras att rätten att överklaga i vissa fall kan leda till en fördröjning av att behövliga åtgärder vidtas så att en norm kan uppfyllas. Eftersom åtgärdsprogram inte är direkt bindande för enskilda utan endast de beslut som myndigheter vid senare tidpunkt fattar, kan beslut om programmet inte anses vara en sådan myndighetsutövning mot enskild som kräver rätt att överklaga. Däremot är naturligtvis de särskilda beslut som är föranledda av ett åtgärdsprogram överklagbara. Regeringens beslut beträffande vilka som skall upprätta åtgärdsprogram och mäta och kontrollera att normen uppfylls är inte heller en sådan myndighetsutövning mot enskild som kräver rätt att överklaga.

Det kan dock finnas ett behov för regeringen att kunna överpröva ett åtgärdsprogram som har beslutats av en annan myndighet eller av en kommun i fall det skulle vara ofullständigt och därför inte kan förväntas få avsedd verkan eller beröra verksamheter som har särskild betydelse. Detta kan dock uppnås genom att en möjlighet för underställning införs. Det finns exempel på statliga kontrollmöjligheter i annan lagstiftning, bl.a. i räddningstjänstlagen och i plan- och bygglagen.

Med hänsyn till vad som har anförts gör regeringen den bedömningen att någon rätt att överklaga ett åtgärdsprogram inte bör införas. I stället införs en bestämmelse att regeringen ges rätt att föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av regeringen. Regeringen får därför även föreskriva att åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer. Därmed får samhället en kontroll av att systemet med miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram fungerar. Med stöd av det bemyndigandet kan regeringen exempelvis föreskriva att regeringen skall pröva åtgärdsprogram som rör försvaret. Försvarsmakten har förordat en möjlighet till regeringsprövning, eftersom detta berör en verksamhet som beslutas av riksdag och regering. Föreskrifterna kan även omfatta sådan rätt för annan central myndighet vars ansvarsområde berörs.

Regeringens prövning får avse hela programmet vilket är lämpligt med hänsyn till att det normalt är regeringen som har utfärdat normen och bestämt vem eller vilka som skall upprätta programmet. Även i de fall en myndighet har utfärdat en norm i enlighet med en rättsakt från EU är det lämpligt att regeringen kan överpröva ett eventuellt åtgärdsprogram.

Frågan är om krav bör ställas på att det skall kungöras att ett åtgärdsprogram har upprättats. Det är visserligen lämpligt att berörda får kännedom om programmet men det får åstadkommas genom olika typer av informationsinsatser från den eller de myndigheter som upprättat programmet. Detta kan göras exempelvis genom att kommunen ställer ut det beslutade åtgärdsprogrammet eller genom annonsering i lokalpress eller rikspress beroende på vilka områden som berörs.

Miljöbalksutredningen har i sitt fortsatta arbete i uppdrag att föreslå en förordning med de ytterligare bestämmelser som kan behövas för att införa miljökvalitetsnormer.

Hänvisningar till S4-10-3

4.11. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

Hänvisningar till S4-11

4.11.1. Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

Regeringens förslag: Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) skall utökas och skärpas i balken och anpassas ytterligare till

EG-regler och andra internationella regler.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker och anser att förslaget är ett framsteg jämfört med nuvarande MKB-regler. Det gäller bl.a. Naturvårdsverket, Boverket, RRV, Räddningsverket, SMHI,

Statskontoret och ett flertal länsstyrelser. Synpunkter och förslag för att ytterligare förbättra systemet lämnas dock av många. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är kritisk och anser att reglerna i ett internationellt perspektiv inte är långtgående och att internationella regler och erfarenheter inte beaktats.

Skälen för regeringens förslag: För att skydda människors hälsa och miljön samt främja hushållningen med mark och vatten är det enligt regeringens uppfattning viktigt att i större utsträckning utveckla och använda en beslutsteknik där förutsättningarna för miljön beaktas inför beslut av olika slag. Detta innebär att beslut om verksamheter som var för sig eller som sammantagna med andra har betydelse för människors hälsa, miljön samt hushållningen med mark och vatten m.m. skall grundas på en beskrivning och analys av beslutens konsekvenser för dessa intressen. Detta kan uppnås genom miljökonsekvensbeskrivningar.

Syftet med att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning är alltså att ge ett bättre underlag för ett beslut. Den skall ingå som en del i beslutsunderlaget och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad verksamhets inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. För att uppnå syftet med miljökonsekvensbeskrivningar måste frågor om påverkan på miljön komma in på ett tidigt stadium och ingå i beslutsunderlaget under hela processen fram till ett tillståndsbeslut. Konsekvenserna för miljön skall från början inverka på de avvägningar och förhandlingar som föregår ett beslut. Den allmänhet som berörs av

den planerade verksamheten skall på ett lika tidigt stadium ges möjlighet att medverka och att påverka arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar. Detta förfarande kan också medverka till att kunskapsluckor upptäcks liksom till en allmänt ökad kunskap och insikt om miljö-, hälso- och naturresursfrågor i samhället. Det är därför särskilt viktigt att en bedömning av miljökonsekvenserna kommer in i ett tidigt planeringsskede, parallellt med tekniska och ekonomiska frågor, innan exploatören fattar beslut om inriktningen i stort av en verksamhet. MKB har också, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar i sitt remissvar, en ytterligare mera framåtsyftande funktion nämligen att bidra till att miljöpolitiska mål utvecklas och genomförs.

4.11.2. Bakgrund och gällande bestämmelser

Svenska regler

I Sverige har frågan om miljökonsekvensbeskrivningar aktualiserats vid flera tillfällen under senare år. I miljöskyddslagen infördes dock redan år 1981 krav på att en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall innehålla en beskrivning av miljöeffekterna av den sökta verksamheten. Här var Sverige ett föregångsland. Då infördes också krav på samråd med myndigheter och enskilda som kunde ha ett intresse i saken, innan ansökan om miljöfarlig verksamhet gjordes. I väglagen infördes år 1987 krav på att en arbetsplan för byggande av väg skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. År 1991 infördes genom propositionen En god livsmiljö, 1990/91:90, bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i ett nytt 5 kap. i naturresurslagen. Samtidigt utökades det tidigare nämnda kravet i miljöskyddslagen till att uttryckligen gälla ett krav på en miljökonsekvensbeskrivning. Även vattenlagen kompletterades med krav på en miljökonsekvensbeskrivning. Med stöd av ett bemyndigande i naturresurslagen har regeringen i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivit att miljökonsekvensbeskrivningar krävs i ärenden enligt lagen om vissa torvfyndigheter, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen, kontinenalsockellagen och farledslagen. Även i naturvårdsförordningen (1976:484) infördes möjlighet att kräva miljökonsekvensbeskrivningar i den utsträckning det behövs i det enskilda fallet. Krav på miljökonsekvensbeskrivningar har också införts i ett flertal andra lagar bl.a. plan- och bygglagen, minerallagen, lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, skogsvårdslagen, fiskelagen, strålskyddslagen, lagen om kärnteknisk verksamhet samt lagen om byggande av järnväg.

Internationellt

Internationellt tillämpas också miljökonsekvensbeskrivningar. Inom EU gäller rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. EU:s ministerråd har den 3 mars 1997 antagit ett nytt direktiv (97/11/EG) om ändring av direktiv 85/337. Det nya direktivet skall vara genomfört senast den 14 mars 1999.

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa, ECE, har utformats en konvention, Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (SÖ 1992:1). Sverige har ratificerat konventionen år 1991 (prop. 1991/92:5, bet. 1991/92:BoU05, rskr. 1991/92:20) och den trädde i kraft den 10 september 1997. Även inom Nordiska ministerrådet pågår arbete med ett program för fortsatt samarbete om miljökonsekvensbeskrivningar.

En miljökonsekvensbeskrivning ses i flera länder som en formaliserad process av en relativt stor omfattning som är reglerad i detalj och som bara skall genomföras för vissa planerade verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Då inleds förfarandet med att en myndighet bestämmer om verksamheten eller projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan och därför skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning, detta brukar kallas screening på engelska, alltså en behovsbedömning. Om så anses vara fallet fortsätter förfarandet med att myndigheten bestämmer vad som bör ingå i miljö-konsekvensbeskrivningen, detta kallas på engelska scoping, alltså en avgränsning. I processen ingår också ofta en offentlig utfrågning om miljökonsekvensbeskrivningen samt en möjlighet att få den överprövad.

EG-direktivet 85/337/EEG

Rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom direktiv 97/11/EG, skall enligt artikel 1 tillämpas för bedömningen av miljöeffekterna av sådana offentliga och privata projekt som kan antas medföra betydande påverkan på miljön. Med projekt avses utförande av byggnads- eller anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten samt andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet inklusive mineralutvinning.

Enligt hittillsvarande lydelse av artikel 2 skall medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bl.a. på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges samt att de projekt som skall omfattas av en sådan bedömning anges i artikel 4. Artikel 2 ändras i direktiv 97/11 så att angivna projekt blir föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges. Vidare läggs en ny punkt 2a till, att en medlemsstat kan införa en gemensamt förfarande för att uppfylla kraven enligt detta direktiv och kraven enligt direktiv 96/61/EG om samordnade

åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPCdirektivet. Detta nya direktiv behandlas utförligare i avsnitt 4.14.2.

I artikel 4.1 i direktivet 85/337 anges att projekt inom de grupper som redovisas i direktivets bilaga 1 skall bli föremål för en bedömning i enlighet med artikel 5–10. I vissa fall kan dock ett visst projekt undantas från föreskrifterna enligt artikel 2.3. I bilaga 1 anges projekt som till stora delar överensstämmer med de projekt som regeringen för närvarande skall pröva enligt 4 kap. 1 § NRL förutom att bilagan även upptar större kommunikationsanläggningar. Artikel 4.1 ändras inte i sak i direktiv 97/11 men bilaga 1 utökas med ett flertal projekt. Bl.a. fler typer av vägar läggs till, stora avfallsanläggningar för förbränning eller kemisk behandling av även annat avfall än farligt avfall, reningsverk med en viss kapacitet samt dammar och rörledningar av viss storlek, pappersmassaindustrier samt vissa andra anläggningar och verksamheter.

I direktivets artikel 4.2 anges i nuvarande lydelse att projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning i enlighet med artikel 5–10 när medlemsstaterna anser att detta krävs på grund av projektets karaktär. I detta syfte kan medlemsstaterna bl.a. bestämma att en bedömning skall göras för vissa typer av projekt eller fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs för att avgöra vilka projekt, hänförliga till de grupper som anges i bilaga 2, som skall bli föremål för en bedömning enligt artikel 5–10. I bilaga 2 räknas upp ett stort antal projekt inom jordbruk, utvinningsindustri, anläggningar för energiproduktion, bearbetning av metaller, glasframställning, kemisk industri, livsmedelsindustri, textil-, läder-, trä- och pappersindustri, gummiindustri, infrastrukturprojekt samt andra projekt och ändringar i projekt som avses i bilaga 1. I syfte att skärpa medlemsstaternas tillämpning av artikel 4.2 ändras bestämmelsen i direktiv 97/11 så att frågan huruvida en miljökonsekvensbedömning skall göras för projekt enligt bilaga 2 skall medlemsstaterna bestämma genom a) granskning från fall till fall eller b) gränsvärden eller kritier som fastställs av medlemsstaten. Oavsett vilken metod ett land väljer skall en bedömning göras med stöd av bl.a. kriterier i en ny bilaga 3 huruvida projektens karaktär, lokalisering och effekter kräver en miljökonsekvensbedömning. Medlemsstaterna skall vidare säkerställa att de ansvariga myndigheternas avgöranden beträffande vilka projekt enligt bilaga 2 som skall bli föremål för en bedömning görs tillgängliga för allmänheten.

RRV-rapport om miljökonsekvensbeskrivningar i praktiken

Riksrevisionsverket (RRV) har i april 1996 till regeringen överlämnat en rapport om hur miljökonsekvensbeskrivningar har fungerat i praktiken på väg- och vattenkraftsområdet, Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i praktiken, RRV 1996:29 (dnr M96/1793/1). I rapporten är RRV kritiskt till hur systemet fungerat på undersökta områden. Enligt RRV engageras allmänheten och dess intresseorganisationer ofta för sent i beslutsprocessen. Vidare anförs att miljömyndigheterna inte har någon reglerad ställning i MKB-proceduren. Det brister i granskningen av MKB i såväl

studerade vattendomstolar som hos Vägverket. Redovisning av alternativ saknas i många fall. I ansökningar i vattenkraftsmål saknas normalt alla andra alternativ än det företagsekonomiskt mest lönsamma. Inom vägsektorn kolliderar kraven på att alternativ skall tas fram med riksdagens beslut om målstandard, dvs. vilken bredd vägen skall ha.

RRV presenterar i rapporten ett antal förslag till förändringar. En förutsättning för att MKB-förfarandet skall fungera tillfredsställande uppges vara att de olika aktörerna förmår skilja på de olika funktioner de kan ha i såväl beslutsprocess som MKB-procedur. RRV förordar därför när det gäller vägområdet att statsmakterna överväger åtgärder för att tydligare hålla isär exploatörsrollen och beslutsrollen i såväl arbetsplaneskede som i förstudie och vägutredningsskede. När det gäller vattenmål uppges att en förutsättning för att MKB skall beaktas i beslutsprocessen är att statsmakterna beslutar om materiella förändringar i vattenlagen. Därför föreslår RRV att vattenlagens 3 kap. kompletteras så att det tydligt uttrycks vilka intressen som skall beaktas i vattenmålen, bl.a. naturvårdsintressen och kulturmiljöintressen. Vidare föreslår RRV att en översyn görs av väglagen och vattenlagen med inriktning att utforma beslutsprocesserna på ett sätt som möjliggör en uppdelning av MKB-proceduren i förstudie och huvudstudie. Vidare att en åtskillnad görs mellan sådana projekt där fullständiga MKB behövs och sådana där en enklare form är tillräcklig. För att garantera det breda samråd som behövs för att få ett fullgott beslutsunderlag föreslår RRV att en skyldighet införs för exploatören att samråda med allmänhetens intresseorganisationer och ideella organisationer i förstudiefasen och mot slutet av utredningsfasen. Länsstyrelsen föreslås ges talerätt i vattenmål jämsides med Kammarkollegiet och kommuner. RRV föreslår också att tydliga riktlinjer utarbetas för hur MKB-proceduren skall utföras och vad MKB-dokumentet skall innehålla.

I sitt remissvar över Miljöbalksutredningen konstaterar RRV att utredningens förslag som rör MKB i princip går i linje med de förslag som RRV förde fram i sin rapport. Vattenlagen har arbetats in i miljöbalken men RRV anser att det i den efterkommande översynen av näraliggande lagstiftning är viktigt att se till att bestämmelser om MKB även i andra lagar, t.ex. väglagen, går i linje med lagstiftningen i miljöbalken.

Hänvisningar till S4-11-2

4.11.3. När en miljökonsekvensbeskrivning krävs

Regeringens förslag: En ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Det innebär att alla ansökningar om tillstånd skall innehålla en MKB förutom sådana som avser kemiska produkter och biotekniska organismer enligt 13 och 14 kap. Även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. skall det krävas en

MKB.

Regeringen skall få föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall krävas även i dispensärenden eller andra ärenden enligt balken eller andra lagar av vilka det framgår att hälso- och miljöskäl skall beaktas, där det behövs för att man skall kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen skall även få föreskriva om undantag från kravet på miljökonsekvensbeskrivningar för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Vissa anser att bestämmelserna kommer att omfatta för många ärenden, däribland Skogsstyrelsen, LRF, Skogsägarnas Riksförbund och Konkurrensverket som anser att kravet på MKB skall begränsas till verksamheter som kan befaras medföra en betydande miljöpåverkan. Grus- och makadamföreningen anser att mindre täkter av grus och andra material skall undantas från krav på MKB. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har ifrågasatt att kraven på

MKB inte är enhetliga eftersom de t.ex. inte omfattar prövning av utsättande av gentekniskt modifierade produkter. Även Landskrona kommun anser att en MKB behövs i dessa fall. Miljöförbundet Jordens

Vänner vill att MKB skall krävas för alla tillstånd enligt 13 och 14 kap.

Skälen för regeringens förslag: Genom att bestämmelserna i miljölagstiftningen nu integreras i en balk blir bestämmelserna enhetliga för de lagstiftningsområden som förs till balken. I de i sammanhanget relevanta lagar som inte inarbetas i balken bör enligt regeringens uppfattning göras en hänvisning till bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i balken så att samma regler tillämpas.

I nuvarande lagstiftning är kravet att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i en ansökan om tillstånd eller motsvarande som huvudregel både generellt och obligatoriskt. Det sker normalt ingen förprövning av behovet av en miljökonsekvensbeskrivning, med krav på exempelvis betydande miljöpåverkan, utan varje tillståndsansökan skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning. Denna skall emellertid till sin omfattning stå i rimlig proportion till frågan som beslutet avser.

Undantag gäller dock för plan- och bygglagen och va-lagen. I 5 kap. 18 § PBL anges att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan

eller hushållningen med naturresurser. I 12 a § va-lagen krävs också att när en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras det kan antas att den kan medföra betydande miljöpåverkan för att huvudmannen skall upprätta en MKB. Även i vissa andra författningar varierar kravet från fall till fall, bl.a. enligt naturvårdsförordningen.

Som redogjorts för tidigare ses en miljökonsekvensbeskrivning i flera länder som en formaliserad process av en relativt stor omfattning som är reglerad i detalj och som bara skall genomföras för vissa planerade verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

I Sverige har vi hittills valt att se miljökonsekvensbeskrivningar som ett dokument som ingår som en del i beslutsunderlaget. Vi har inte begränsat kravet på beskrivningar på sätt som gjorts i EG-direktivet, dvs. till verksamheter som har ansetts ha en "betydande miljöpåverkan". Detta strider inte mot det nämnda EG-direktivet eftersom det är ett minimidirektiv som enligt art. 13 inte hindrar att medlemsstaterna har strängare regler i fråga om tillämpningsområde. Denna artikel utgår visserligen genom ändringsdirektivet 97/11 men det är alltjämt ett minimidirektiv. Det anges vidare i artikel 2.2 att bedömningen av miljöpåverkan kan integreras i det befintliga tillståndsförfarandet för projekt i medlemsstaterna eller, om detta inte är möjligt, i andra förfaranden eller i sådana förfaranden som tillskapas för att målsättningen i direktivet skall uppfyllas. Som angetts tidigare har också det tillägget gjorts i direktiv 97/11 i en ny punkt 2.2a att en medlemsstat kan införa ett gemensamt förfarande för att fullgöra kraven enligt detta direktiv och det nya IPPC-direktivet 96/61.

Kritiker har hävdat att det breda kravet i fråga om när miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas enligt vår nuvarande lagstiftning leder till eller redan har lett till att kraven på beskrivningarna i Sverige sätts för lågt. Alternativet skulle vara att kravet begränsas till att avse stora projekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan. Det kan dock ifrågasättas om det är rätt att konsekvenserna för miljön i anledning av en åtgärd någon vill vidta, som kräver tillstånd och som har miljöpåverkan, bör redovisas endast för vissa projekt. Dessutom är det svårt att dra gränsen. Om kravet på miljökonsekvensbeskrivning begränsas till verksamheter för vilka betydande miljöpåverkan kan antas, leder det alltid till gränsdragningsproblem och diskussion om vad som kan antas medföra betydande miljöpåverkan och därmed kräva en konsekvensbeskrivning.

Kravet på miljökonsekvensbeskrivning i miljöbalken bör därför enligt regeringens uppfattning vara generellt för ansökan om tillstånd enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken med vissa undantag och inte inskränkas till enbart åtgärder som leder till betydande miljöpåverkan. Det innebär att en MKB skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. miljöbalken. Även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. skall krävas en MKB. Detta innebär en utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivning i förhållande till dagens lagstiftning, eftersom ett flertal lagar som för närvarande inte har något krav alls eller inget generellt krav på miljökonsekvensbeskrivningar också arbetas in i balken. I fortsättningen kommer kravet

att omfatta exempelvis alla tillstånd enligt nuvarande naturvårdslag. För närvarande krävs enligt 25 § naturvårdsförordningen en miljökonsekvensbeskrivning i den utsträckning det behövs i det enskilda fallet.

Kravet på miljökonsekvensbeskrivning bör dock enligt regeringens bedömning och som även Miljöbalksutredningen föreslagit, inte omfatta tillstånd för genetiskt modifierade organismer enligt 13 kap. eller tillstånd eller godkännande av kemiska produkter eller biotekniska organismer enligt 14 kap. Detta är en annan typ av tillstånd, som vanligtvis inte avser anläggningar och åtgärder utan produkter, för vilka det finns särskilda krav om bl.a. miljö- och hälsoutredning i angivna kapitel. Dessa är tillräckliga för utredning av konsekvenserna för miljön. EG-direktivet 85/337 omfattar inte heller denna typ av tillstånd. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har i sitt remissvar ifrågasatt att kraven på MKB inte är enhetliga eftersom de t.ex. inte omfattar prövning av utsättande av gentekniskt modifierade produkter. Även Landskrona kommun anser att en MKB behövs i dessa fall. Miljöförbundet Jordens

Vänner vill att MKB skall krävas för alla tillstånd enligt 13 och 14 kap.

Avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer regleras dock i EG-direktivet 90/220 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön vilket redogörs för i avsnitt 4.18. Som framgår där är det ett harmoniseringsdirektiv som bl.a. innehåller krav på vad en ansökan skall innefatta. Det innebär enligt regeringens bedömning att Sverige nu inte kan införa krav på MKB för sådana tillstånd.

Det bör inte heller vara ett generellt krav på miljökonsekvensbeskrivningar i dispensärenden eller anmälningsärenden enligt balken eller enligt andra föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Något generellt krav i denna typ av ärenden finns inte heller i nuvarande lagstiftning. Ansökningar om dispens blir framför allt aktuella i naturvårdsärenden, t.ex. ansökan om strandskyddsdispens eller om dispens från biotopskyddet. Som framgått kan i dag enligt naturvårdsförordningen en miljökonsekvensbeskrivning krävas i den utsträckning det behövs i det enskilda fallet.

Det kan dock finnas behov av miljökonsekvensbeskrivningar även i dessa slags ärenden. Regeringen bör därför ges rätt att föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas även i dispensärenden eller andra ärenden enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken om det behövs för att bedöma miljöpåverkan. Det kan till exempel gälla vissa typer av strandskyddsdispenser eller anmälningärenden enligt miljöbalken för vilka det inte föreligger ett obligatoriskt krav på miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen bör även få föreskriva om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i särskilda ärenden inom miljöbalkens område. Då kan föreskrivas att beslutsmyndigheten i det enskilda fallet skall kunna besluta om krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Därmed finns det möjlighet att ställa krav på behövligt beslutsunderlag utan att kraven blir onödigt betungande i de fall där det inte skulle fylla någon funktion.

Vidare bör regeringen få föreskriva om krav på miljökonekvensbeskrivningar även i ärenden enligt andra lagar när det behövs för

att kunna bedöma miljöpåverkan. Det gäller framför allt i ärenden enligt de lagar som i dag anges i 1 kap. 2 § naturresurslagen, dvs. de s.k. NRLanknutna lagar som inte arbetas in i miljöbalken. Ett liknande bemyndigande finns för närvarande i 5 kap. 2 § NRL som i balken görs mera generellt. Bemyndigandet bör dock i enlighet med Lagrådets förslag begränsas till lagar av vilka framgår att hänsyn till människors hälsa och miljön skall beaktas vid lagens tillämpning. Även för miljökonsekvensbeskrivningar i dessa ärenden bör bestämmelserna i miljöbalken tillämpas om inte annat särskilt har föreskrivits. Det bör dock framhållas att balkens bestämmelser i första hand är inriktade på verksamheter och projekt där den planerade verksamheten för vilken tillstånd söks är känd till art och omfattning när miljökonsekvensbeskrivningen skall upprättas.

När det däremot gäller detaljplaner enligt PBL är det ofta inte känt i detalj vilka verksamheter som kan komma att lokaliseras till planområdet och därför kan regleringen behöva utformas på ett annat sätt. Den närmare regleringen av ett system med miljökonsekvensbeskrivningar för fysisk planering behöver således anpassas till de förhållanden som gäller för den. För en tidig planprövning som främst inriktas på den lämpliga markanvändningen inom olika delar av ett område, krävs således ett annat beslutsunderlag än för den tillståndsprövning enligt miljöbalken som i ett senare skede kan bli aktuell beträffande en verksamhet som placeras inom planområdet.

Undantag från MKB-kravet kan föreskrivas av regeringen

Det finns enligt regeringens uppfattning inte heller skäl att kräva en miljökonsekvensbeskrivning för tillstånd till obetydliga ingrepp eller andra åtgärder, som kan antas ha mindre betydande miljöpåverkan. Detta kan uppnås genom att som Miljöbalksutredningen har föreslagit regeringen ges rätt att genom föreskrifter kunna medge befrielse från det generella kravet. Sådana undantag får dock inte avse åtgärder som kan antas ha betydande miljöpåverkan och som omfattas av EG-direktivets listor, eftersom detta skulle stå i strid med omtanken om miljön och dessutom skulle strida mot direktivet.

Föreskrifterna om undantag från det generella kravet får därför endast avse tillståndsansökningar beträffande verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. Det kan gälla tillstånd till exempelvis begränsade markavvattningsföretag eller andra små ingrepp, som inrättande av avloppsanläggning för vattentoalett. Beslutsmyndigheten kan ändå enligt förvaltningsrättsliga principer kräva att sökanden lämnar de uppgifter som myndigheten behöver för att kunna pröva ansökan.

Skogsstyrelsen skriver i sitt remissvar att om kravet på MKB inte begränsas till verksamheter som kan antas medföra betydande miljöpåverkan, vilket Skogsstyrelsen förespråkar, är det angeläget att regeringen får föreskriva om undantag från skyldigheten att upprätta

MKB om miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. SGU anser att tillståndsgivande myndigheter enligt balken skall få rätt att medge

undantag från kravet på MKB om miljöpåverkan uppenbarligen är obetydlig. Även Boverket föreslår att beslutsmyndigheten eller länsstyrelsen bör ges möjlighet att besluta att MKB inte behövs, en s.k. Fonsi (finding of no significant impacts) för att rensa bort det stora antalet "fyra-raders MKB". Denna möjlighet diskuterades av Miljöbalksutredningen som ansåg att generella regler i alla tillståndsärenden var att föredra för att alla sökande skulle behandlas lika. Regeringen delar denna bedömning och därför bör myndigheterna inte ges en sådan möjlighet. Dessutom vill regeringen understryka att det är viktigt att alla som planerar en verksamhet som inte generellt undantagits från kravet på MKB överväger vilka konsekvenser verksamheten kommer att få för miljön och vilka åtgärder som behöver vidtas i anledning av det. Detta tvingas verksamhetsutövaren göra när MKB:n upprättas. Sådana överväganden kan givetvis aldrig göras på fyra rader.

Däremot är det inte rimligt att alla formella krav som ställs upp i EGdirektivet skall behöva uppfyllas för alla miljökonsekvensbeskrivningar, särskilt som direktivet endast omfattar projekt eller anläggningar som kan antas medföra en betydande påverkan på miljön. Därför bör reglerna utformas så att endast miljökonsekvensbeskrivningar för verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall behöva uppfylla direktivets formella krav om innehåll, allmänhetens möjlighet att yttra sig m.m. För dessa föreslås en mera formaliserad process i likhet med vad som finns i flera andra länder och brukar benämnas miljökonsekvensbedömning. Detta förfarande med miljökonsekvensbedömning genom vilken miljökonsekvensbeskrivningen tas fram och vilka krav som bör ställas behandlas längre fram. Kraven på vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla skulle då i den utsträckning det behövs för att uppfylla syftet med en miljökonsekvensbeskrivning, tillämpas även för beskrivningar avseende mindre miljöpåverkande verksamheter. Kraven på innehåll och omfattning av en miljökonsekvensbeskrivning måste dock stå i proportion till graden av miljöpåverkan. Det är av stor vikt att kraven inte blir onödigt betungande för mindre miljöpåverkande verksamheter, vilket bl.a. torde inkludera många små och medelstora företag. Genom att kraven på innehållet i en MKB på angivet sätt anpassas till vad ansökan om tillstånd avser och förväntad miljöpåverkan behöver ett generellt krav på beskrivning av miljökonsekvenserna i alla tillståndsärenden som inte har undantagits inte vara onödigt betungande för sökanden.

Även i lagar som inte kommer att arbetas in i miljöbalken och som innehåller krav på miljökonsekvensbeskrivningar bör dessa krav normalt finnas kvar. De bör dock i de flesta fall ändras så att en hänvisning görs till bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken för att enhetliga regler skall uppnås och EU:s krav uppfyllas för projekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan. Regeringen avser att återkomma med förslag om behövlig följdlagstiftning.

Hänvisningar till S4-11-3

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.18.2

4.11.4. Tidigt samråd med länsstyrelsen och enskilda

Regeringens förslag: Allmänhetens möjligheter att påverka skall förstärkas. Inflytandet skall vara på ett mycket tidigt stadium.

Ett tidigt samråd skall hållas med enskilda som särskilt berörs och länsstyrelsen, som i många fall också är tillsynsmyndighet, långt innan en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas.

För verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket länsstyrelsen avgör, skall genomföras ett förfarande med miljökonsekvensbedömning som är ett utvidgat samråd med fler myndigheter och en bredare allmänhet.

Grannländer som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan från en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att delta i miljökonsekvensbedömningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.

Utredningen föreslog dock att det tidiga samrådet skulle hållas med tillståndsmyndigheten i stället för länsstyrelsen. Vidare föreslog utredningen att tillståndsmyndigheten i stället för länsstyrelsen skulle besluta om det kunde antas vara betydande miljöpåverkan.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva. Ett flertal tycker dock att bestämmelserna blivit för formaliserade, däribland Koncessionsnämnden, Kammarkollegiet,

Industriförbundet, SAF och några länsstyrelser. Flera remissinstanser tar upp frågan om samråd skall hållas med tillståndsmyndigheten eller om en annan myndighet är lämpligare. NUTEK beklagar att frågan om samordning av MKB och gemensamma utredningar för företag med liknande påverkan på miljön inte behandlas i miljöbalksförslaget eftersom sådan samordning sannolikt skulle ge högre effektivitet och lägre kostnader.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att syftet med att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar är att frågor om påverkan på miljön skall komma in på ett tidigt stadium och ingå i beslutsunderlaget under hela processen fram till ett tillståndsbeslut. Det innebär att i de fall en verksamhet innefattar flera av varandra beroende moment måste arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen påbörjas så snart initiativet till någon del av projektet har tagits. Därigenom undviks onödiga begränsningar eller felaktiga lösningar genom för tidiga delbeslut. Den som planerar att genomföra ett projekt bör inleda arbetet med någon typ av förstudie för att skapa en överblick över projektets förutsättningar, vilka alternativa lösningar som är tänkbara och identifikation av de avgörande frågorna. Vikten av tidigt faktaunderlag betonar SMHI i sitt remissvar, exempelvis att eventuella mätinsatser behöver initieras tidigt för att man skall hinna få fram en tillräckligt lång mätserie till prövningen.

En relevant avgränsning i sak förutsätter vidare att företrädare för berörda intressen kommer till tals i ett tidigt skede av projektet. Erfarenheter av informella initiativ pekar på fördelar både vad avser effektiv användning av tid, användning av utredningsresurser och projektets slutliga utformning. En miljökonsekvensbeskrivning bör därför utvecklas i takt med beslutsprocessen.

I miljöskyddslagen finns sedan år 1981 i 12 a § en bestämmelse om att den som avser att utöva en miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd skall innan ansökan görs i skälig omfattning och på lämpligt sätt samråda med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Även i vattenlagen finns bestämmelser om förberedelse av vissa större vattenföretag som regeringen kan antas komma att pröva. I dessa bestämmelser, som finns i 11 kap. 7–11 §§ VL, görs en detaljerad uppräkning av de myndigheter som skall underrättas av den som vill ansöka om tillstånd för ett sådant vattenföretag samt hur ortsbefolkningen skall informeras.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att i miljöbalken införs en bestämmelse att den som avser att utöva en verksamhet som kräver tillstånd enligt balken och är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning skall i god tid innan ansökan och beskrivningen görs samråda med den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd för verksamheten samt enskilda som kan antas bli särskilt berörda. Detta tidiga samråd skulle avse både ansökan avseende verksamheten och dess alternativ och utformning och den kommande miljökonsekvensbeskrivningen. Detta samrådskrav föreslås omfatta alla typer av ansökningar och miljökonsekvensbeskrivningar och vid detta samråd skall klaras ut om projektet har betydande miljöpåverkan och beskrivningen därför skall uppfylla alla formella krav och tas fram genom ett förfarande med miljökonsekvensbedömning. Med enskilda som kan antas bli särskilt berörda avses framför allt närboende som kommer att bli berörda, i många fall kommer dessa också att vara sakägare.

Vidare har utredningen föreslagit att efter det tidiga samrådet skall tillståndsmyndigheten besluta om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. Skälet till detta är, som framgått tidigare, att flera regler föreslås vara knutna till detta begrepp och därför bör den myndighet som skall pröva ansökan ta ställning till frågan. Sökanden/exploatören får därigenom besked bl.a. om ett utökat samråd skall genomföras och vilka krav som skall ställas på miljökonsekvensbeskrivningen. Det kan även underlätta den kommande handläggningen för myndigheten. I de fall myndigheten beslutar att verksamheten inte kan antas medföra betydande miljöpåverkan föreslås att beslutet skall kunna ändras då ansökan ges in, om det då visar sig att det kommit fram ytterligare beslutsunderlag som innebär att verksamheten kan antas ha en betydande miljöpåverkan.

Utredningen föreslår också att i de fall ansökan skall prövas av miljödomstol skall samråd alltid ske även med länsstyrelsen. Skälet till detta är att miljömyndigheternas ställning i processen att bedöma miljökonsekvenserna och att ta fram miljökonsekvensbeskrivningen bör stärkas. Vidare föreslås att domstolen skall inhämta yttrande från

länsstyrelsen innan beslut fattas om betydande miljöpåverkan kan antas, eftersom samråd hållits med den.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om samråd. Särskilt frågan om den skall hållas med tillståndsmyndigheten, framför allt i de fall det är en miljödomstol. Statskontoret tillstyrker förslaget. Kammarkollegiet anser att förslaget är onyanserat i den meningen att samrådsskyldigheten omfattar all verksamhet oavsett graden av inverkan och avstyrker därför obligatorisk samrådsskyldighet. Enligt Boverket kan det ifrågasättas om det är lämpligast att samråda med beslutsmyndigheten eller om inte länsstyrelsen som samlande MKB-myndighet regionalt borde vara den som kan ge bäst stöd för bedömningen av omfattningen av MKB och hanteringen av arbetet med MKB. Länsstyrelsen skulle då kunna på eget ansvar bedöma om det är angeläget att länsstyrelsen redan i detta skede samråder med beslutsmyndigheten. Umeå tingsrätt avstyrker att samråd skall ske med prövningsmyndigheten innan ett ansökningsmål har anhängiggjorts. Det föreslagna förfarandet framstår enligt tingsrätten som helt främmande för ett domstolsförfarande och vidare föreligger en påtaglig risk att förtroendet för domstolens opartiskhet i det efterföljande prövningsförfarandet försvagas. Advokatsamfundet hyser liknande betänkligheter. Växjö tingsrätt avstyrker på det bestämdaste att samråd skall ske med prövningsmyndigheten innan ett ansökningsmål har anhängiggjorts eftersom det finns överhängande risk att det kan skada förtroendet för myndighetens opartiskhet. Detta inledande samråd, vars värde tingsrätten inte på något sätt vill ifrågasätta, torde enligt tingsrätten med fördel kunna läggas på länsstyrelsen i dess sammansättning som tillsynsmyndighet. Möjligen skulle bestämmelsen enligt tingsrätten kunna utökas med en möjlighet att efter överklagande få tillsynsmyndighetens beslut överprövat av prövningsmyndigheten.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är klart olämpligt att det första samrådet skall ske enbart med tillståndsmyndigheten. Därmed riskeras att myndigheten och sökanden uppfattar att vissa frågor i princip bör lösas på ett visst sätt och sådana psykologiska bindningar kan leda till att enskilda berörda och organisationer inte får en reell möjlighet att påverka. Fakultetsnämnden anser vidare att det inte finns skäl att skilja på särskilt berörda och andra berörda, samrådet bör vara öppet för alla. Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län anser att verksamhetsutövaren skall ha ett tidigt samråd med tillsynsmyndigheten istället för med prövningsmyndigheten och att tillsynsmyndigheten då får besluta om det är betydande miljöpåverkan. Om de är oense får frågan hänskjutas till prövningsmyndigheten. Även andra länsstyrelser betonar vikten av att tillsynsmyndigheten bör få delta i det tidiga samrådet. Kraftverksföreningen vill att det tidiga samrådet skall vara frivilligt eftersom sökanden står risken för en eventuell otillräcklig MKB. Skogsindustrierna framför liknande synpunkter.

Regeringen finner med hänsyn till innehållet i de synpunkter som kommit fram under remissen att reglerna om det tidiga samrådet bör ändras något jämfört med utredningens förslag. Som framgått anser flera det vara olämpligt att miljödomstolen på ett tidigt stadium skall ha

samråd med någon som senare avser att ansöka om tillstånd. I stort sett alla som tagit upp frågan om samråd anser att det tidiga samrådet bör hållas med länsstyrelsen alternativt tillsynsmyndigheten som i många fall kommer att vara länsstyrelsen. Även utredningen har ju föreslagit att i de fall miljödomstolen skall pröva ansökan skall samråd hållas även med länsstyrelsen. För att bestämmelserna inte skall bli alltför komplicerade anser regeringen att det tidiga samrådet skall ske med länsstyrelsen. Då uppkommer ingen oklarhet om vilken myndighet som avses, vilket skulle bli fallet om det föreskrivs att samrådet skall ske med tillsynsmyndigheten, även om det i praktiken bli länsstyrelsen i många fall. Länsstyrelsen är lämplig för uppgiften med hänsyn till dels deras sakkunskap på plan- och miljöområdet, dels länsstyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet i många fall bl.a. vad gäller uppsikten inom länet över hushållningen med naturresurser. Behovet av att ge miljömyndigheterna en klarare ställning i processen har också påpekats av bl.a. RRV i den tidigare nämnda rapporten.

Länsstyrelsen bör då även vara den myndighet som efter det tidiga samrådet skall besluta om verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Det finns inte skäl att som några remissinstanser föreslagit införa någon rätt att överklaga detta beslut särskilt. Detta bör, som Advokatsamfundet anfört, framgå av lagtexten. Om tillståndsmyndigheten när ansökan ges in gör en annan bedömning och anser att den kan antas medföra betydande miljöpåverkan kan myndigheten alltid begära in kompletterande uppgifter. Det utökade tidiga samrådet har visserligen gått förlorat men går i vart fall till viss del att reparera även om det blir en tidsutdräkt. De få fall där detta kan antas inträffa motiverar inte ett komplicerat system med överprövning av detta delbeslut. Länsstyrelsen skall dock innan beslut fattas begära in ett yttrande från tillsynsmyndigheten i de fall det är annan myndighet än länsstyrelsen. Det kommer i många fall att vara en kommun. Flera kommuner har också angett att de vill delta i processen, bl.a. Västerås kommun som anser att kommunen skall vara obligatoriskt samrådsorgan innan ansökan ges in till domstolen.

Förutom med länsstyrelsen skall, som utredningen föreslagit, den som planerar en verksamhet vara skyldig att ha tidigt samråd med enskilda som kan antas bli särskilt berörda. Det är särskilt viktigt att dessa kommer in på ett inledande stadium i processen. Hur omfattande samråd som behövs i varje enskilt fall samt hur detta skall utformas blir beroende av den planerade verksamhetens art och omfattning. Systemet skulle bli för komplicerat om det infördes skyldighet att på detta stadium ha ett mycket brett samråd. Det innebär dock inte att andra är utestängda från detta tidiga samråd. Möjligheterna för en bredare allmänhet att påverka processen bör dock framför allt gälla sådana verksamheter som har betydande miljöpåverkan vilket den får möjlighet till vid den utökade miljökonsekvensbedömningen.

Betydande miljöpåverkan och miljökonsekvensbedömning

Till stöd för myndigheternas bedömning bör regeringen föreskriva om vilka verksamheter som alltid kan antas ha betydande miljöpåverkan. Detta görs lämpligtvis bl.a. i samband med att regeringen bestämmer för vilken miljöfarlig verksamhet det skall krävas tillstånd, dvs. motsvarigheten till den nuvarande bilagan till miljöskyddsförordningen. Vid utfärdande av dessa föreskrifter bör bl.a. bilagorna till EG-direktivet 85/337 med ändringsdirektivet 97/11 utgöra vägledning för bedömningen. Naturvårdsverket har efter uppdrag från regeringen i oktober 1997 lämnat förslag på vilka verksamheter som kan antas medföra betydande miljöpåverkan i rapporten 4792, Miljökonsekvensbeskrivningar - betydande miljöpåverkan. Rapporten har överlämnats till Miljöbalksutredningen som kommer att utarbeta förslag till förordning.

Verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan är framför allt sådana vars tillåtlighet skall prövas av regeringen enligt 17 kap., samt en stor del av den miljöfarliga verksamhet för vilket krävs tillstånd redan i dag enligt miljöskyddsförordningen. Det gäller särskilt sådan verksamhet som för närvarande prövas av Koncessionsnämnden, dvs. A-ärenden, som föreslås skall prövas av miljödomstol i framtiden. Att dessa bör presumeras att alltid medföra betydande miljöpåverkan anser även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet i sitt remissvar. Många typer av vattenverksamhet kan också förutsättas medföra betydande miljöpåverkan, samt även en stor del av den miljöfarliga verksamhet som länsstyrelsen skall pröva som första instans, dvs. nuvarande B-ärenden.

Beträffande verksamheter som inte omfattas av sådana föreskrifter får länsstyrelsen bedöma om det är betydande miljöpåverkan utifrån bl.a. verksamhetens art, storlek och lokalisering. För de verksamheter som bedöms inte ha betydande miljöpåverkan blir det tidiga samrådet med länsstyrelsen och berörda enskilda även en typ av avgränsning beträffande vad miljökonsekvensbeskrivningen bör omfatta.

Om länsstyrelsen beslutar att verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan skall ett utökat samråd hållas. Detta förfarande med miljökonsekvensbedömning skall ligga till grund för upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen. Vid en sådan bedömning skall den som avser att bedriva verksamheten samråda med andra statliga myndigheter, kommuner, organisationer och den allmänhet som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt miljöpåverkan och innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen. Detta är en viktig del i processen med att upprätta en ansökan och en miljökonsekvensbeskrivning.

Genom detta bredare samråd skall myndigheter, organisationer, sakägare och allmänhet beredas tillfälle att framföra synpunkter och kunna påverka verksamhetens lokalisering och utformning samt innehållet i och utformningen av miljökonsekvensbeskrivningen. Därmed förstärks inflytandet för myndigheter och allmänhet under planeringsstadiet och underlaget för den som skall upprätta

miljökonsekvensbeskrivningen breddas. För att informationen och samrådet skall fylla sin funktion måste den, i likhet med det inledande samrådet med länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs, komma in i ett tidigt skede, parallellt med planeringen av tekniska och ekonomiska frågor. Det måste ske innan exploatören har fattat beslut om inriktningen i stort av verksamheten och innan några låsningar har gjorts och projektet fått en mera bestämd utformning. Det innebär att samrådet givetvis skall ske i god tid innan ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. Principen bör som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet skriver, vara att alla samråd skall ske så tidigt att i praktiken grundläggande förändringar är möjliga, t.ex. att föreslagen lokalisering kan ändras. I paragrafen regleras alltså ett tidigt samråd. I 6 kap. 8 § finns bestämmelser om allmänhetens möjlighet att till tillståndsmyndigheten yttra sig över den färdiga miljökonsekvensbeskrivningen samt ansökan.

Rätten för allmänheten att delta i och påverka utformningen av den planerade verksamheten och miljökonsekvensbeskrivningen som skall göras är som angetts av avgörande vikt och har även fått genomslag i många länder. Frågan behandlas även i de nämnda EG-direktiven samt i Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. Allmänhetens medverkan i ett tidigt skede av arbetet med att färdigställa en miljökonsekvensbeskrivning påverkar med stor sannolikhet både effektiviteten och kvaliteten i beslutsprocessen. Allmänheten har kunskap att tillföra i arbetet och det visar sig ofta att frågor som allmänheten bedömer som angelägna att belysa kommer att få betydelse vid tillståndsprövningen.

Förfarandet med miljökonsekvensbedömning borde i många fall kunna ske i former liknande de som redan i dag har utvecklats på många områden för att hålla myndigheter, sakägare och allmänhet informerad om en planerad anläggning. Allmänhetens tidiga medverkan och möjlighet att påverka måste dock stärkas. Som framgått av RRV:s rapport har den fungerat förhållandevis dåligt på väg- och vattenkraftsområdet. Hur samrådet och förfarandet kan genomföras i praktiken behandlas närmare i författningskommentaren till 6 kap. 5 §.

Tilläggas bör att i ändringsdirektivet 97/11 införs en ny punkt 2 i artikel 5 som innebär att om exploatören begär det, skall den beslutande myndigheten efter att ha samrått med exploatören och andra berörda myndigheter som avses i artikel 6.1 yttra sig över vilken information exploatören bör lämna, alltså en frivillig avgränsningsprocess. Att myndigheten har yttrat sig hindrar den inte från att senare kräva ytterligare uppgifter från exploatören. Medlemsstaterna kan kräva att den ansvariga myndigheten avger yttrande utan att exploatören krävt det.

Det är viktigt att betona att det, oavsett att samråd har ägt rum mellan sökanden och länsstyrelsen om miljökonsekvensbeskrivningens innehåll, är sökanden som ansvarar för att alla relevanta uppgifter finns i beskrivningen. Därför kan den beslutande myndigheten när den skall pröva ansökan och MKB:n alltid begära komplettering i de fall den beskrivning som ges in inte uppfyller kraven och därför inte utgör ett fullgott beslutsunderlag. Detta är helt i enlighet med de förvaltningsrättsliga

principer som tillämpas i Sverige och överensstämmer med bestämmelsen i nya artikel 5.2 i EG-direktivet.

Samråd med andra länder

I vissa fall kan en planerad verksamhet antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land. I sådana fall bör det landet informeras och dess myndigheter och allmänhet ges möjlighet till samråd. Enligt Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang skall sådan information och möjlighet till samråd ges. I artikel 7 i EG-direktivet 85/337 finns bestämmelser av liknande innebörd. I direktivet 97/11 utökas kraven i artikel 7 och 9.2 så att direktivet anpassas till Esbokonventionen. Även i IPPC-direktivet 96/61 finns i art. 17 en motsvarande bestämmelse om gränsöverskridande verkningar. Där föreskrivs att om en medlemsstat konstaterar att driften av en anläggning kan få betydande, negativ påverkan på miljön i en annan medlemsstat eller en annan medlemsstat begär det, skall information om ansökan överlämnas till den andra staten och den allmänhet som kan komma att beröras. Sverige har också sedan ett tjugotal år ett samarbete beträffande gränsöverskridande störningar med våra närmaste grannländer Danmark, Norge och Finland genom miljöskyddskonventionen från 1974. Den konventionen gäller som en särskild lag i Sverige enligt lagen (1974:268).

I miljöbalken bör därför enligt regeringens uppfattning föreskrivas att i de fall en planerad verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land, skall den nationen informeras och ges möjlighet att delta i förfarandet med miljökonsekvensbedömning. Även i de fall en annan stat som kan antas bli utsatt för betydande miljöpåverkan begär det skall samråd ske. För närvarande finns bestämmelser om tillämpningen av Esbokonventionen i 9-11 §§ förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Ansvarig myndighet enligt förordningen är Naturvårdsverket.

Bestämmelsernas utformning innebär att det i miljöbalken ställs krav utöver de som finns inom EU och i Esbokonventionen eftersom detta skall omfatta alla länder, inte bara medlemmar i EU och konventionen, som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan av verksamhet i Sverige.

4.11.5. Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning

Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall identifiera, beskriva och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad verksamhets direkta och indirekta effekter på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö samt på hushållningen med mark och vatten och annan resurshushållning.

För verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla de uppgifter som krävs för att uppfylla syftet. Bland annat skall finnas en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning samt de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas.

Det skall även redovisas alternativa lokaliseringar, om sådana är möjliga, och alternativ utformning av verksamheten samt konsekvenser av att verksamheten inte kommer till stånd, nollalternativet.

För verksamheter som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehållet anpassas till vad som behövs för att uppfylla syftet med miljökonsekvensbeskrivningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, bl.a. Boverket,

Banverket och ett antal länsstyrelser, vill att definitionen av nollalternativet ändras till den som nu finns i MKB-förordningen att den sökta åtgärden inte vidtas. Försvarsmakten anser att i MKB för befintliga skjutfält eller flottiljflygplatser bör kravet på alternativa lokaliseringar tonas ner eller helt utgå. Fiskeriverket påpekar att generellt har hittills de

MKB som givits in till vattendomstolar och Koncessionsnämnden varit påfallande svaga när det gäller att beskriva konsekvenserna för fisk och fiske och tycker därför det är viktigt att krav på detta ställs i ökad utsträckning. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslagen om ökade krav men anser att ytterligare metoder för kvalitetssäkring bör övervägas, exempelvis att utveckla länsstyrelsens roll till ett krav på formellt godkännande. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att även syftet med verksamheten bör redovisas samt miljötillståndet idag innan en eventuell påverkan sker och olika miljöpåverkan såsom påverkan på biologisk mångfald och försurning. Vidare anser fakultetsnämnden att frågorna om hushållning med naturresurser och energi bör utvecklas. Koncessionsnämnden anser att utredningen borde ha belyst vilka krav som bör ställas på miljökonsekvensbeskrivningar för ansökningsärenden för utbyggnad eller ändring av befintliga verksamheter. Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen betonar att det är viktigt att beträffande utsläpp i en recipient konsekvenserna för hela avrinningsområdet redovisas och att de areella näringarnas påverkan tydliggörs.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen noterar att det enligt

Miljöbalksutredningen har visat sig under de år som lagstiftningen hittills

gällt att det har rått oklarhet om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. Regeringen anser därför, som utredningen föreslagit, att i balken bör anges de minimikrav som skall ställas på innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning. Detta skall då framför allt avse miljökonsekvensbeskrivningar för projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, dvs. vad EG-direktivet omfattar. En sådan reglering bör inte leda till att möjligheterna till anpassning till det enskilda projektet minskas. Det bör emellertid öka förutsättningarna för att det väsentligaste alltid finns med och att det blir en mera enhetlig tillämpning.

Kraven på innehåll i 6 kap. 7 § motsvarar kraven i EG-direktivet 85/337/EEG med ändringsdirektiv 97/11/EG, och får vid behov kompletteras i en förordning. Direktivets bestämmelser om vad en bedömning skall innehålla finns framför allt i artikel 5. Detta har redogjorts för i Miljöbalksutredningens huvudbetänkande, del. 1, s 304 f.

Dessa bestämmelser blir även en vägledning vid utarbetande av miljökonsekvensbeskrivningar för projekt som inte kan antas ha betydande miljöpåverkan. Sådana skall inte behöva uppfylla de formella kraven i EG-direktivet.

Samma krav skall ställas på miljökonsekvensbeskrivningar i ansökningsärenden för utbyggnad eller ändring av befintliga verksamheter som för nya verksamheter eller åtgärder av samma storlek.

Ett av de grundläggande krav som bör ställas på en miljökonsekvensbeskrivning är att alternativ skall redovisas beträffande val av plats och utformning av verksamheten. Även enligt EG-direktivet krävs att huvudalternativ som övervägts skall redovisas. Kravet på redovisning av alternativ har i ändringsdirektivet 97/11 tagits in inte bara i direktivets bilaga 4 utan även i artikel 5 och gjorts obligatoriskt. Kravet innebär att exploatören skall lämna en översiktlig redovisning av de huvudalternativ som exploatören övervägt och de viktigaste orsakerna till den valda lösningen med beaktande av miljöeffekterna.

Redovisning av alternativ är alltså en viktig förutsättning för att syftet med miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna uppnås. En beskrivning av alternativet att allt förblir oförändrat, dvs. att anläggningen eller åtgärden inte kommer till stånd, nollalternativet, skall också alltid redovisas. Regeringen delar den uppfattning som flera remissinstanser fört fram att kravet i balken bör uttryckas på samma sätt som i nuvarande 12 § MKB-förordningen. Om en redovisning av alternativ inte har gjorts när en ansökan kommer in till en tillståndsprövande myndighet, bör myndigheten kräva att sökanden gör en sådan redovisning. Alternativa platser behöver dock enligt regeringens bedömning bara redovisas om sådana är möjliga. Detta bör i de allra flesta fall vara möjligt och nödvändigt för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion. En alternativ lokalisering behöver dock inte anges, om det på grund av verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det kan exempelvis endast finnas en plats att lokalisera verksamheten på, om ansökan avser en speciell fyndighet på en viss plats. SGU erinrar i sitt remissvar om att en mineralfyndighet inte kan omlokaliseras, endast nollalternativet att inte bearbeta finns. Regeringen vill också erinra om

att det, som Försvarsmakten påpekat, kan finnas situationer när det gäller försvarets anläggningar där det av resursekonomiska skäl är mindre meningsfullt att redovisa en alternativlokalisering eller ett nollalternativ. Exempel på detta är prövning av ändrad verksamhet vid vissa befintliga försvarsanläggningar som skjutfält och militära flygplatser. Försvarspolitiska, militärstrategiska och ekonomiska skäl kan medföra att den befintliga lokaliseringen och den ändrade verksamheten är det enda rimliga alternativet.

Det är tillståndsmyndigheten som avgör om sökanden får underlåta att redovisa alternativ. Konsekvenserna av nollalternativet skall dock i stort sett alltid redovisas. Vidare skall alltid ges en motivering till varför ett visst alternativ har valts.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att tillståndsmyndigheten bör få ställa krav på att andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas i miljökonsekvensbeskrivningen. Med andra jämförbara sätt att nå samma syfte avses andra möjliga alternativ till den planerade verksamheten, t.ex. andra möjligheter att utvinna energi eller att välja en annan typ av kommunikationsmedel. Utredningen skrev att ett sådant krav borde beslutas i ett lika tidigt skede som när beslut fattas om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan och lämpligen kunde ske i samband med det beslutet. Eftersom utredningens förslag efter remissynpunkter nu ändras av regeringen på det sättet att länsstyrelsen i stället för beslutsmyndigheten skall fatta beslutet huruvida betydande miljöpåverkan kan antas, är det inte lämpligt att möjligheten att kräva redovisning i MKB:n av alternativ att nå samma syfte ligger kvar hos tillståndsmyndigheten. Den har visserligen alltid möjlighet att kräva komplettering men om en redovisning av alternativa lösningar att uppnå samma syfte skall fylla sin funktion måste kravet ställas mycket tidigt, redan på planeringsstadiet, alltså långt innan tillståndsmyndigheten får ansökan om tillstånd. Dessutom är remissinstansernas farhågor beträffande risken för att beslutsmyndighetens opartiskhet kan sättas ifråga relevant även här. Därför bör enligt regeringens bedömning kravet på alternativa redovisningar fattas av länsstyrelsen i samband med beslutet huruvida betydande miljöpåverkan kan antas och endast i de fall där sådan betydande påverkan antas. Sådant krav kan exempelvis ställas i ärenden beträffande verksamheter där regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. Som ett exempel på när det kan bli aktuellt att kräva alternativa redovisningar beträffande kommunikationer angavs i Miljöbalksutredningens betänkande en utbyggd järnväg i stället för en flygplats. Detta exempel anser Luftfartsverket i sitt remissvar vara illa valt med motiveringen att med en järnväg kan aldrig samma syfte nås som med en flygplats. Detta visar enligt verket hur viktigt det är att åtminstone den tillståndsprövande myndigheten har tillräckliga kunskaper om olika verksamheters för- och nackdelar. Exemplet är dock klart relevant för flygplatser för inrikesflyg, särskilt med hänsyn till utvecklingen av höghastighetståg vilket även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekat på i sitt remissvar. Regeringen bör vid sin tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. av flygplatser göra denna typ av överväganden. Då måste det finnas ett underlag i form av en

miljökonsekvensbeskrivning av alternativen med jämförelser. I vissa fall kan det vara lämpligt att länsstyrelsen samråder med regeringen innan den kräver en redovisning av jämförbara alternativ i ärenden som skall tillåtlighetsprövas.

Alternativen skall redovisas så att beslutsunderlaget medger att alternativet kan behandlas och prövas jämställt med sökandens huvudförslag, dvs. där det är praktiskt möjligt som första- och andrahandsyrkanden från sökanden. Detta innebär alltså att miljökonsekvenserna skall vara så utredda att det, om övriga relevanta förutsättningar föreligger, skall vara möjligt för den tillståndsprövande myndigheten att vid behandlingen av en ansökan ge tillstånd även till en annan verksamhet eller anläggning än den en ansökan i första hand gäller. Av avgörande betydelse är då givetvis att sökanden är beredd att acceptera ett tillstånd till en alternativ verksamhet eller anläggning. Särskilt beträffande projekt som sker i det allmännas intresse och som kan ha stor påverkan på miljön eller människors levnadsförhållanden måste sökanden vara beredd att acceptera alternativa lösningar och bör vara beredd att medverka till sådana lösningar.

Miljökonsekvensbeskrivningar har en central roll i samordningen mellan frågor som rör miljöskydd och markanvändning vid tillståndsprövning enligt miljöbalken. Hushållningsregler och bestämmelser om miljökvalitetsnormer enligt 3–5 kap. skall iakttas vid tillståndsgivningen och ett projekts förenlighet med dessa bestämmelser bör därför också framgå av en miljökonsekvensbeskrivning.

Hänvisningar till S4-11-5

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.8.5

4.11.6. Allmänhetens rätt att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan

Regeringens förslag: Allmänheten skall ges möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan innan beslut fattas.

Tillståndsmyndigheten skall i ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen hade dock inte föreslagit att tillståndsmyndigheten i ett särskilt beslut skulle ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven.

Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet vill att det skall införas en rätt för sakägare och kanske

Naturvårdsverket att överklaga MKB:n som sådan. Stockholms kommun har betonat att om en kommuns miljö- och hälsoskyddsnämnd tagit över tillsynen av en verksamhet är den en sådan myndighet som enligt EGdirektivet alltid skall få yttra sig över en MKB för verksamheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör framgå av bestämmelsen

om granskning att ställningstagandet till MKB:ns kvalitet är fristående från myndighetens ställningstagande till ansökan.

Skälen för regeringens förslag: Ett av syftena med miljökonsekvensbeskrivningar är som tidigare framgått att få till stånd en offentlig redovisning av den inverkan en åsyftad verksamhet eller åtgärd får på människors hälsa, på miljön samt på hushållningen med naturresurser liksom vilka motiv och avvägningar som ligger till grund för projektet.

Allmänheten skall alltså till att börja med ha möjlighet att på ett tidigt stadium genom framför allt samrådet och förfarandet med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 § miljöbalken påverka utformningen av verksamheten och miljökonsekvensbeskrivningen i de fall verksamheten kan antas få betydande miljöpåverkan. Allmänhet, organisationer m.fl. skall vidare ges tillfälle att få ta del av det samlade materialet, ansökan och den färdiga miljökonsekvensbeskrivningen. Genom detta ges dessa en möjlighet att påverka myndigheter och företag att ta större hänsyn till deras intressen.

I EG-direktivet 85/337 finns också krav på att medlemsstaterna skall säkerställa att varje tillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivningen skall göras tillgänglig för allmänheten och att den berörda allmänheten ges tillfälle att yttra sig innan projektet påbörjas. I direktiv 97/11 ändras detta så att allmänheten skall ges tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges i stället för innan projektet påbörjas. De uppgifter som inhämtats enligt direktivet skall beaktas vid tillståndsgivningen. Även det nya IPPCdirektivet 96/61 innehåller i artikel 15 krav på att tillståndsansökningar för nya anläggningar eller väsentliga förändringar under lämplig tid skall hållas tillgängliga för allmänheten så att den kan yttra sig innan myndigheten fattar sitt beslut.

Miljökonsekvensbeskrivningar utgör genom vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip visserligen allmänna handlingar med offentliga uppgifter, förutom att vissa delar i något fall kan vara sekretessbelagda t.ex. affärsförhållanden. Det bör dock enligt regeringens uppfattning, för att säkerställa att allmänheten alltid aktivt ges tillfälle att ta del av miljökonsekvensbeskrivningarna och även ges tillfälle att yttra sig, i lagtexten anges att det skall kungöras att en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats. Bestämmelser om kungörande av ansökningar om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet finns i 19 kap. 4 § respektive 22 kap. 3 §. I dessa kungörelser bör alltid även miljökonsekvensbeskrivningen tas med, oavsett om verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Allmänheten skall beredas möjlighet att yttra sig över såväl ansökan som miljökonsekvensbeskrivningen. När miljökonsekvensbeskrivningar, med ansökan om sådan finns, upprättats i andra fall behöver dock detta kungöras endast i de fall verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, eftersom det inte är administrativt rimligt att alltid kungöra detta. Övriga miljökonsekvensbeskrivningar och de ansökningar dessa vanligtvis avser är dock genom offentlighetsprincipen givetvis tillgängliga och synpunkter får framföras även beträffande dessa.

En miljödomstol, och i de flesta fall även länsstyrelsen, kan förväntas hålla muntlig förhandling i alla mål avseende verksamheter som kan

antas få en betydande miljöpåverkan. Det innebär att det blir en offentlig förhandling där även miljökonsekvensbeskrivningen tas upp. Eftersom även kallelsen till förhandling i sedvanlig ordning kommer att kungöras får enskilda och organisationer som anser sig berörda kännedom om den och har vid denna möjlighet att framföra synpunkter på såväl ansökan som miljökonsekvensbeskrivningen. Kungörande krävs inte formellt i EG-direktiven, enligt vilka det räcker att den berörda allmänheten ges tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Medlemsstaterna får avgöra hur allmänheten skall få yttra sig, t.ex. skriftligen eller genom en offentlig utfrågning.

Även vid tillståndsmyndighetens besiktning av den tilltänkta platsen för den planerade verksamheten bör motsvarande rätt att närvara och yttra sig som gäller för sakägare också gälla för enskilda och företrädare för organisationer.

Möjligheten för allmänheten att delta i tillståndsförfarandet är inte någon nyhet i sak. Regleringen i balken innebär dock enligt regeringens bedömning en ännu större möjlighet att påverka på ett tidigare stadium och även en förstärkning av möjligheten att påverka senare när tillståndsansökan prövas.

Bedömningen av miljökonsekvensbeskrivningen

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå som en del i ett beslutsunderlag. Av detta följer att dess kvalitet skall bedömas av den myndighet som har att fatta beslut i det ärende där en beskrivning har upprättats. Det bör i detta sammanhang återigen framhållas och kan inte tillräckligt understrykas att beslutsmyndigheten i enlighet med förvaltningsförfarandets allmänna principer har ett ansvar för att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har också bl.a. en miljödomstol befogenhet och skyldighet att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som den bedömer vara nödvändiga. Om en konsekvensbeskrivning är bristfällig och sökanden inte kompletterar beskrivningen, kan konsekvensen bli att ansökan anses vara så bristfällig att den avvisas. I de fall det ändå är möjligt att ta upp ansökan till prövning men miljökonsekvensbeskrivningen trots detta bedöms inte vara tillräcklig kan följden bli att ansökningen lämnas utan bifall därför att konsekvenserna för miljön är oklara och försiktighetsprincipen som uttrycks i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. tillämpas. Det är alltid den sökande eller motsvarande som skall ansvara för innehållet i och bekosta att en miljökonsekvensbeskrivning upprättas och eventuellt kompletteras så att den uppfyller kraven. Den miljökonsekvensbeskrivning som ges in kan alltså kompletteras under ärendets handläggning. Den dialog som på ett tidigt stadium skall förekomma enligt 6 kap.4 och 5 §§miljöbalken mellan sökanden, länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten får således inte avslutas i och med att en ansökan om tillstånd med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning har getts in.

Som angetts tidigare har RRV i sin rapport kritiserat tillståndsmyndigheters granskning och beaktande av ingivna miljökonsekvensbeskrivningar. För att uppnå en bättre tillämpning har Miljöbalksutredningen föreslagit att i balken införs en uttrycklig bestämmelse att den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd skall i samband med den prövningen även ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven enligt balken.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör framgå av bestämmelsen att granskningen och ställningstagandet till MKB:ns kvalitet är fristående från myndighetens ställningstagande till ansökan.

För att det klart skall framgå av bestämmelsen att myndigheten skall ta särskild ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven, föreslogs i lagrådsremissen att det i lagtexten skall anges att det skall göras i ett särskilt beslut och att detta lämpligtvis dock sker i samband med att ansökan prövas eftersom det är i anledning av ansökan som krav på en MKB ställs. Lagrådet har haft synpunkter på detta och föreslagit att bestämmelsen i 6 kap. 9 § utformas så att en myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven. Lagrådets förslag bör följas eftersom det i många fall kan vara lämpligt att ställningstagandet till miljökonsekvensbeskrivningen görs i samband med att målet eller ärendet avgörs i de fall där komplettering inte anses behövas, utan att detta görs i ett särskilt beslut. Det är dock viktigt att betona att en särskild bedömning skall göras av miljökonsekvensbeskrivningen och att den skall göras fristående från prövningen av ansökan samt att ställningstagandet skall motiveras.

Vidare föreslår regeringen att i bestämmelsen skall anges att myndigheten vid prövningen av ansökan skall beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden som getts in. Detta kan i och för sig tyckas vara självklarheter vid den prövning en myndighet skall göra. RRV:s rapport antyder dock att MKB inte fyllt den roll som beslutsunderlag som var avsedd och genom en sådan bestämmelse uppfylls också kravet i artikel 8 i direktivet 85/337. Där föreskrivs att uppgifter som inhämtats enligt direktivets artikel 5, 6 och 7 skall beaktas vid tillståndsgivningen. I direktivet 97/11 har lagts till att även resultatet av samråden skall beaktas. Genom bestämmelsen uppfylls även artikel 9.2 i IPPC-direktivet 96/61 där det också föreskrivs att uppgifter som inhämtats enligt MKB-direktivets artikel 5–7 skall beaktas när tillstånd meddelas.

Om det i efterhand visar sig att oriktiga uppgifter har lämnats eller att uppgifter har utelämnats som varit av betydelse för tillståndet kan ett tillstånd återkallas eller villkor omprövas enligt bestämmelser i 24 kap. 3 och 5 §§. Det kan även bli aktuellt att utkräva straffrättsligt ansvar för försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 §. Genom att regionala miljödomstolar och en miljööverdomstol inrättas kommer genom deras prövning av om miljökonsekvensbeskrivningen är tillräcklig en enhetlig praxis att skapas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet vill

att det skall införas en rätt för sakägare och kanske Naturvårdsverket att överklaga MKB:n som sådan och hänvisar till att sådana regler finns i USA:s lagstiftning om MKB. En sådan möjlighet skulle dock ytterligare komplicera systemet och skulle innebära att tidsutdräkten förlängs betydligt. Det finns därför inte nu tillräckliga skäl att införa någon möjlighet att överklaga myndighetens beslut vid prövningen av miljökonsekvensbeskrivningen särskilt, vilket bör framgå direkt av lagtexten. Domstolens eller myndighetens ställningstagande får alltså endast överklagas i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas. En överprövning av miljökonsekvensbeskrivningen får därmed ske i samband med att det mål eller ärende som den gäller överprövas. Något krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall gå att överklaga särskilt finns inte heller i EG-direktivet.

Även om det är tillståndsmyndigheten som i sista hand avgör om en miljökonsekvensbeskrivning är så fullständig att den kan godtas finns ett behov av att remissorganen yttrar sig även med avseende på miljökonsekvensbeskrivningen. Länsstyrelsen spelar här en viktig roll även när den inte är tillståndsmyndighet. Som angetts tidigare skall det tidiga samrådet inför upprättandet av MKB:n alltid hållas med länsstyrelsen. En annan viktig uppgift för länsstyrelsen bör bli att vara remissorgan för beslutsmyndigheten. Då bör länsstyrelsen i de fall där den anser att den upprättade miljökonsekvensbeskrivningen behöver kompletteras i något hänseende och där den inte själv är beslutande myndighet, hos den beslutande myndigheten begära att beskrivningen skall kompletteras. Länsstyrelserna har redan denna uppgift i ärenden enligt vissa lagar enligt förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. I de fall länsstyrelsen inte är tillsynsmyndighet bör den myndighet som är det också beredas tillfälle att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen. Enligt artikel 6.1 i direktivet 85/337 skall de myndigheter som kan antas bli berörda av ett projekt ges möjlighet att yttra sig över de uppgifter som exploatören lämnar, dvs. MKB:n, samt över ansökan. Tillsynsmyndigheten får anses alltid vara en sådan myndighet som berörs, vilket i många fall är kommunen som även

Stockholms kommun påpekat i sitt remissvar.

Ytterligare föreskrifter

De bestämmelser som inte tas in i balken bör regeringen föreskriva i en förordning. I dag finns inget bemyndigande för regeringen utan den rätt som följer av 8 kap. 13 § regeringsformen att regeringen får meddela föreskrifter för verkställighet av lag har utnyttjats vid utfärdandet av förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. Miljöbalksutredningen har därför föreslagit att regeringen i balken skall ges ett bemyndigande med stöd av 8 kap. 7 § 4 regeringsformen att meddela närmare föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna fråga berördes i samband med att lagstiftningen om MKB infördes i 5 kap. NRL. I lagrådsremissen angående den lagstiftningen hade föreslagits ett liknande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer att meddela närmare föreskrifter. Lagrådet skrev då i sitt yttrande: "Sådana föreskrifter som denna paragraf avser kan regeringen utfärda som verkställighetsföreskrifter utan något särskilt bemyndigande. Även subdelegation kan ske utan bemyndigande. Eftersom paragrafen således är onödig bör den utgå." Regeringen följde Lagrådets förslag i prop. 1990/91:90. Det saknas skäl att nu göra någon annan bedömning. Därför bör det av Miljöbalksutredningen föreslagna bemyndigandet inte ingå i miljöbalken.

Miljöbalksutredningen har vidare föreslagit att regeringen bör ge Naturvårdsverket rätt att efter samråd med övriga berörda myndigheter utfärda mera detaljerade bestämmelser bl.a. om hur förfarandet med miljökonsekvensbedömning bör utformas. Boverket skriver att detta är ett utslag av att synen på MKB gäller redovisning av störningar och intrång i naturmiljön, vilket varit en av de allvarligaste svårigheterna för MKB att slå igenom. Nu är det enligt Boverket mera accepterat att "M" i 5 kap. NRL betyder även kultur, hälsa och säkerhet samt inverkan på allmänna intressen och andra hushållningsaspekter, vilket innebär att RAÄ liksom Socialstyrelsen och Räddningsverket är lika berörda sektorsintressen som Naturvårdsverket. Boverket står dock alltfort för de samlade hushållningsaspekterna och med planering och den byggda miljön som sektorsfrågor och bör därför även i framtiden vara ansvarig för procedur och samordning. Enligt Boverket måste dock Naturvårdsverket ta fortsatt ansvar för att utveckla frågor om miljöstörningar, naturvärden och kretslopp med material m.m.

När miljölagstiftningen nu samlas i en balk, där även reglerna om MKB arbetas in, kommer Naturvårdsverket att bli det statliga verk som får ansvaret för flest av de verksamheter som regleras i balken. Det är därför naturligt att Naturvårdsverket nu får ett mera samordnande och övergripande ansvar också för arbetet med föreskrifter om MKB. Även Boverket kommer dock liksom nu att behöva arbeta med frågor inom detta område när det gäller fysisk planering och hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. RAÄ, Socialstyrelsen och Räddningsverket bör också få uppgifter inom sina områden. Den närmare ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter när det gäller föreskriftsarbete m.m. som rör MKB får tas upp i Miljöbalksutredningens fortsatta arbete. Naturvårdsverket har, som nämnts tidigare, utarbetat en rapport med förslag i fråga om vilka verksamheter som kan ha betydande miljöpåverkan.

4.11.7. Planer och planeringsunderlag m.m.

Regeringens förslag: Varje myndighet som skall tillämpa miljöbalken skall se till att planer enligt plan- och bygglagen och annat planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Kommunerna skall i fortsättningen kunna åläggas att även redovisa hur de avser att i sin planering skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer uppfylls.

Beskrivningar av miljökonsekvenserna skall systematiskt komma in i ett tidigt skede av den politiska processen och skall som allmän regel innefattas i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av strategisk karaktär.

Myndigheterna skall beakta konsekvenserna för miljön innan de utfärdar regler i form av föreskrifter och allmänna råd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Socialstyrelsen vill att 7 kap. 13 § i utredningens förslag kompletteras med att länsstyrelsen skall åläggas att ta fram en miljö- och hälsoskyddsplan för länet inom ramen för arbetet som pågår under benämningen Strategi för regional miljö, STRAM.

Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. 1 § NRL finns för närvarande bestämmelser om att myndigheter som tillämpar NRL skall se till att planer enligt PBL och annat planeringsunderlag skall finnas tillgängligt samt att kommuner och länsstyrelser är skyldiga att tillhandahålla detta.

Ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning är en förutsättning för att en från allmän synpunkt god hushållning med naturresurser skall uppnås. Därför är de myndigheter som skall tillämpa balkens regler om hushållning med naturresurser skyldiga att se till att sådana planer enligt PBL och sådant planeringsunderlag som kan ha betydelse för tillämpningen finns tillgängliga i målet eller ärendet. Samma regler skall alltså gälla vid tillämpning av miljöbalken som hittills gällt vid tillämpning av naturresurslagen. Det gäller alltså inte bara vid prövning av mål och ärenden enligt miljöbalken utan även mål och ärenden enligt annan lagstiftning som berör frågor om hushållningen med mark och vatten och där miljöbalken därför skall tillämpas.

I 6 kap. 2 § NRL finns en bestämmelse att regeringen kan besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen hur de i sin planering enligt NRL skall tillgodose ett intresse som rör hushållningen med naturresurser. Som Miljöbalksutredningen föreslagit bör motsvarande bestämmelser gälla enligt balken. Eftersom dessa bestämmelser, i likhet med reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar, rör beslutsunderlag för mål och ärenden är det lämpligt att arbeta in dessa i samma kapitel. Vidare bör bestämmelserna, som utredningen föreslagit, utökas så att kommunernas redovisning även skall kunna avse hur kommunen

avser att skapa förutsättningar för att utfärdade miljökvalitetsnormer uppfylls.

När det gäller Socialstyrelsens förslag att komplettera 6 kap. 12 § med att länsstyrelsen skall åläggas att ta fram en miljö- och hälsoskyddsplan för länet inom ramen för arbetet med STRAM kan konstateras att 6 kap. 12 § avser sammanställande av planeringsunderlag från statliga myndigheter för den fysiska planeringen. Vad Socialstyrelsen tar upp avser någonting annat, nämligen en omfattande plan som skulle gälla hur de nationella och regionala miljö- och hälsoskyddsmålen skall genomföras i olika avseenden.

Både internationellt och i Sverige ökar alltmer användningen av miljökonsekvensbeskrivningar som stöd för en öppen demokratisk debatt i samband med strategiskt viktiga beslut. I detta sammanhang åsyftas då ofta miljökonsekvensbeskrivningar som underlag inför beslut om program-, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer. I den s.k. UNCED-propositionen (prop. 1993/94:111, bet. 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256) anförde regeringen att det är angeläget att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt kommer in i ett tidigt skede av den politiska processen. Sådana beskrivningar bör enligt regeringen göras när det gäller program, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer. Beskrivningar av miljökonsekvenserna skall som allmän regel innefattas i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av strategisk karaktär. Vidare bör myndigheterna beakta och redovisa konsekvenserna för miljön innan de utfärdar regler i form av föreskrifter och allmänna råd. Som framgick av UNCED-propositionen ser regeringen över regelsystem, som instruktioner, författningar m.m. i syfte att bedöma behovet av miljöanpassning av dessa. Även inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett förslag till direktiv om detta. Kommissionen har i december 1996 till rådet överlämnat ett förslag till direktiv om bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön. Enligt regeringens uppfattning bör i fortsättningen redovisningar av konsekvenserna för miljön komma till allmänt bruk mer aktivt och målmedvetet i propositioner och andra politiska beslut.

I syfte att uppnå en hållbar utveckling bör miljöhänsyn och resurshushållning integreras i all statlig verksamhet. Regeringen beslutade därför i december 1996 att inleda utvecklingen av miljöledningssystem i statliga myndigheter. I ett första skede genomförs ett pilotprojekt med 25 medverkande myndigheter, bl.a. Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Boverket, ett par länsstyrelser och Vägverket. Pilotmyndigheterna skall under budgetåret 1997 göra en miljöutredning, ta fram förslag till en miljöpolicy samt handlingsplan för fortsatt integrering av miljöhänsyn i myndighetens verksamhet. I samband med redovisningen av arbetet med miljöledningssystem skall pilotmyndigheterna även redovisa frågor kring miljöanpassning av sin upphandling. Med erfarenhet från pilotprojektet skall sedan miljöledningssystem införas i samtliga statliga myndigheter.

4.12. Organiserat friluftsliv och allemansrätten

Regeringens förslag: Förutom allmänna regler som gäller för allemansrätten skall även miljöbalkens generella regler för verksamheter, t.ex. hänsynsreglerna och regler om miljökvalitetsnormer, gälla sådan verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras kommersiellt med utnyttjande av allemansrätten. Detsamma skall gälla ideella former av organiserat friluftsliv.

Av detta följer bl.a. att organisatören skall vidta förebyggande åtgärder och iaktta försiktighet i syfte att förhindra att deltagarna orsakar skada. Genom att organiserat friluftsliv betraktas som en verksamhet enligt miljöbalken skall föreskrifter kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att organisatören skall vara skyldig att anmäla sin verksamhet till naturvårdsmyndigheten för samråd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser framför inga invändningar mot förslaget om anmälningsplikt för organiserat friluftsliv.

Göteborgsregionens Kommunalförbund samt miljö- och hälsoskyddskontoret i Uddevalla kommun tillstyrker uttryckligen utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen och Naturskyddsföreningen anser att innebörden av allemansrätten borde preciseras, särskilt med avseende på kommersiellt utnyttjande, och Rikspolisstyrelsen framhåller vidare att tillståndsplikt borde övervägas för sådant utnyttjande av allemansrätten.

Även Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att behov finns av en tydlig regleringen av kommersiellt organiserade former av friluftsliv. Lunds universitet påpekar att det är komplicerat att utarbeta en specifik lagstiftning om allemansrätt och att en sådan snarare hör hemma i jordabalken. Enligt Friluftsfrämjandet skulle skyddet för allemansrätten öka om några allemansrättsliga grundprinciper slås fast i miljöbalken.

Friluftsfrämjandet och Svenska Orienteringsförbundet anser att anmälingsplikten i princip inte skall avse ideellt organiserad friluftsverksamhet. Jordbruksverket, Karlskrona kommun och Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien tar upp frågan om markägares och nyttjanderättshavares ställning som sakägare i ärenden om anmälan av kommersiellt organiserad friluftsverksamhet med utnyttjande av allemansrätten. Enligt Göteborgs tingsrätt har utredningen behandlat allemansrätten från felaktiga utgångspunkter genom att det i första hand är en fråga om intrång i äganderätten. Tingsrätten anser vidare att det borde ha klargjorts att kommersiellt organiserade former av friluftsliv ligger utanför allemansrätten. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund anför liknande synpunkter samt framför att allemansrättens innehåll med fokus på frågan om organiserat friluftsliv på annans mark borde utredas ytterligare.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill påminna om att allemansrätten kan beskrivas som en rätt för var och en att i viss utsträckning vistas på mark- och vattenområden som tillhör andra och att

där plocka svamp, bär och vissa andra naturprodukter. Nyttjandet får inte innebära att fastighetsägare eller andra med särskild rätt till fastighet tillfogas nämnvärd skada eller olägenhet. Begränsningen brukar ibland sammanfattas med uttrycket "inte störa, inte förstöra".

Allemansrätten grundas på sedvana. Den har mycket gamla traditioner och var en gång i tiden nödvändig för att människor skulle kunna förflytta sig i Sverige. Under 1900-talet har allemansrätten utvecklats till att främst möjliggöra friluftsliv på annans fastighet.

Allemansrättens innebörd preciseras idag inte i lagtext. Vissa slutsatser kan dock dras av ett antal lagstadganden. Den ur konstitutionell synvinkel viktigaste paragrafen är 2 kap. 18 § regeringsformen som innehåller regler om egendomsskyddet. Där görs i tredje stycket ett förbehåll om att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivs i lagrummet om ersättning m.m. Förbehållet om allemansrätten fördes in i grundlagsparagrafen år 1994 samtidigt som egendomsskyddet preciserades i följd av inkorporeringen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, se prop. 1993/94:117). I gällande lagstiftning fördes begreppet allemansrätt in i 1 § naturvårdslagen år 1974. Där sägs att naturen är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Vidare talas där om att alla skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Av intresse är också vissa bestämmelser som kan sägas begränsa allemansrätten i olika avseenden och så att säga motsatsvis ge allemansrätten sitt innehåll. Det gäller främst brottsbalkens stadganden om hemfridsbrott och olaga intrång (4 kap. 6 §), skadegörelse (12 kap. 1 §), åverkan (12 kap. 2 §) samt tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §).

I propositionen till den nyss nämnda grundlagsändringen uttalades att allemansrätten ur markägarens perspektiv kan sägas innebära en inskränkning i äganderätten till fastigheten utan att fastighetsägaren har rätt till någon ersättning för den. I propositionen ansågs det inte vara lämpligt att ge allemansrätten en för framtiden bestämd innebörd och därigenom låsa den till just den rörelsefrihet i naturen som idag får anses ha sitt stöd i denna (prop 1993/94:117 s. 19).

Regeringen har även nu den inställningen att det inte, som vissa remissinstanser önskar, är aktuellt att generellt lagreglera allemansrättens innebörd. Regeringen finner i likhet med Miljöbalksutredningen att genom en sådan lagstiftning skulle den sedvanerättsliga grunden för att vistas i naturen ryckas undan och detta skulle på sikt kunna medföra en oönskad inskränkning av allemansrätten. Vidare gör regeringen, i likhet med utredningen den bedömningen, att det vid lagstiftningsförsök skulle uppkomma stora svårigheter att generellt och exakt ange allemansrättens innebörd, bl.a. av den orsaken att sedvanan varierar mellan olika delar av landet.

Hänvisningar till S4-12

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.12.1. Organiserat friluftsliv och kommersialisering

Intressekollisioner

Regeringen konstaterar att friluftslivets intressen ibland kan kollidera med natur- och kulturvårdens intressen. Friluftsliv kan vidare bedrivas på ett sätt som inte stämmer överens med markägarens intressen. En form av friluftsliv kan dessutom störa en annan.

Det är ofta friluftsliv i organiserade och kommersiella former som leder till skador eller andra olägenheter. Även friluftsliv som utövas i mindre skala kan medföra störningar. De störande aktiviteterna går ofta utanför gränsen för allemansrätten. Allemansrätten anses t.ex. inte ge rätt att använda motorfordon på markområden. Detta är tvärtom förbjudet i terrängkörningslagen (1975:1313).

En uppmärksammad fråga har varit om friluftsliv kan utövas organiserat med stöd av allemansrätten. Visserligen kan allemansrätten sägas vara en rätt för var och en, dvs. för den enskilde, men den kan också utnyttjas samtidigt i grupp. De som deltar i arrangörens verksamhet gör alltså detta med stöd av allemansrätten. Ibland har det anförts att det är stötande att personer skall kunna tjäna pengar på att organisera aktiviteter på annans mark utan att fastighetsägaren får del av vinsten eller ens har tillåtit verksamheten. I gällande rätt finns emellertid inte stöd för uppfattningen att arrangören behöver fastighetsägarens tillstånd för en verksamhet som inte medför skada eller annan olägenhet. Mera tveksamt är om en organisatör skall få utnyttja en fastighet kommersiellt och mer eller mindre permanent utan ägarens tillstånd. Sådana rådighetsfrågor behandlas dock inte i miljöbalken utan bör som hittills lösas i rättspraxis. Rent allmänt kan sägas att arrangemang av någon betydelse inte bör ske utan markägarens medgivande. Ett rättsfall med anknytning till allemansrätten har nyligen avgjorts av Högsta domstolen och refererats i NJA 1996 s. 495. En fastighetsägare förde talan mot en person som hyrde ut kanoter och organiserade forsränning i ett vattendrag på kärandens fastighet. Organisatören invände bl.a. att eventuell förslitning på kärandens fastighet inte översteg den nivå som måste accepteras på allemansrättslig grund. Högsta domstolen uttalade följande: Även om allemansrätten tillkommer den enskilde kan den naturligen utövas av ett flertal personer tillsammans, under förutsättning att envar håller sig inom ramen för allemansrätten. Skulle ett sådant kollektivt nyttjande emellertid innebära påtaglig skada eller olägenhet, kan det medföra att allemansrätten inte får utnyttjas längre på det viset. Hinder föreligger vidare inte mot att allemansrätten utnyttjas kommersiellt; inte minst för att göra avlägsen eller eljest svåråtkomlig natur tillgänglig för fler enskilda människor finns också på många håll i vårt land anläggningar för att underlätta olika slag av friluftsliv. Högsta domstolen fann i sin slutliga bedömning att utnyttjandet i detta fall sammantaget blivit för intensivt och med hänsyn till växt- och djurlivet även olämpligt. Eftersom utnyttjandet vidare hade medfört avsevärda

skador och olägenheter fann Högsta domstolen att organisatören saknade rätt att utan medgivande av fastighetsägaren arrangera eller på annat sätt medverka till den organiserade forsränningen.

Regeringen noterar att den som anordnar ett kollektivt nyttjande av annans mark kan bli skyldig att ersätta skador som deltagarna orsakar, även om deltagarna var för sig har uppträtt på ett sätt som faller inom ramen för allemansrätten. För skadeståndsskyldighet förutsätts då att organisatören har varit vållande, dvs. att skadan orsakats med uppsåt eller av oaktsamhet. Normalt bör förutsättningarna för skadestånd vara uppfyllda om skador uppkommer med anledning av att arrangören hänvisat en stor grupp personer till ett naturområde, som är särskilt känsligt. Detsamma gäller när arrangören har lämnat felaktiga upplysningar om allemansrättens innebörd eller underlåtit att lämna information om allemansrätten till personer som kan antas sakna kännedom om den.

Allemansrätten och kommersen

Som underlag för Miljöbalksutredningens överväganden i denna del har legat bl.a. Naturvårdsverkets rapport Allemansrätten och kommersen (rapport 4446) som utarbetats på regeringens uppdrag. Även Miljövårdsberedningens förslag i samma frågor i betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) har övervägts av Miljöbalksutredningen. Såväl rapporten som betänkandet överlämnades efter remissbehandling till utredningen. Beträffande innehållet i detta underlag noteras i korthet följande.

Enligt Naturvårdsverket utgör friluftsliv och turism som regel inte några allvarliga hot mot naturmiljön och den biologiska mångfalden utan kan istället ofta medverka till att alla får förståelse och engagemang för miljön. De problem som uppmärksammats i samband med "kommersialiseringen av allemansrätten" är i huvudsak begränsade till vissa delar av landet, framför allt Syd- och Västsverige samt fjällen.

För att komma till rätta med de problem som trots allt föreligger föreslår Naturvårdsverket sammanfattningsvis följande.

– Den som utnyttjar mark som är tillgänglig enligt allemansrätten genom att organisera friluftsliv skall vidta förebyggande åtgärder för att förhindra att deltagarna orsakar skada på naturen eller på annans egendom.

– Om skada orsakas genom friluftsanknuten näringsverksamhet skall arrangören ansvara för skadan om han inte visar att den uppkommit utan vållande från hans sida.

– Anmälningsplikt till länsstyrelsen skall kunna införas för näringsverksamhet på mark som är tillgänglig enligt allemansrätten och länsstyrelsen skall kunna meddela särskilda villkor för verksamheten eller förbjuda den.

– I områden med särskilt stora konflikter bör länsstyrelsen eller kommunen inrätta naturvårdsområden eller använda strandskyddsbestämmelserna för att styra besökarna.

– Undervisning i allemansrätt skall ingå i alla lokala arbetsplaner i skolan.

– Turistdelegationen skall utveckla utbildning i naturvägledning, metodik för planering av naturturism, en långsiktig strategi angående information om allemansrätten riktad till utländska turister samt miljömärkning av turistarrangemang som nyttjar mark som är tillgänglig enligt allemansrätten.

– Respektive "aktivitetsbransch" skall ta ansvar för auktorisation av de egna företagen.

– Boverket och Naturvårdsverket skall i samråd utveckla en metodik för friluftsplanering inom ramen för den fysiska planeringen.

Miljöbalksutredningen har konstaterat att Miljövårdsberedningen i sitt fjällbetänkande lämnat förslag som i flera väsentliga delar överensstämmer med Naturvårdsverkets. Som grund för förslagen ligger följande allmänna utgångspunkter.

Inom turistsektorn, såväl nationellt som internationellt, har på senare år uppmärksamheten alltmer ägnats åt frågan vilka miljöhänsyn som bör tas i den naturrelaterade turismen. Exempelvis anförs i propositionen angående turistpolitiken (prop. 1994/95:177, s. 11) att, eftersom naturen är en unik tillgång för Sverige sett ur turismens synvinkel, det är av avgörande betydelse att denna resurs vårdas. EU:s handlingsplan för stöd till turismen syftar bl.a. till att säkerställa att större miljöhänsyn tas. I EU:s femte handlingsprogram för miljön framhålls att det är nödvändigt att utveckla nationella och regionala strategier för hållbar turism i bergs- och kustområden. Inom Europarådet har utarbetats rekommendationer för uthållig och miljövänligare utveckling av turismen samt för staternas turism inom skyddade områden.

Mot bakgrund av det anförda konstaterar Miljöbalksutredningen att trenderna inom turismnäringen är tydliga och att Naturvårdsverkets förslag ligger i linje med denna utveckling. Utredningen har härefter tagit ställning till dessa förslag, dock med inriktning enbart på de delar som kan tänkas bli genomförda med stöd av miljöbalken, dvs. de tre första punkterna i sammanfattningen ovan, nämligen att förebyggande åtgärder skall vidtas, att arrangören kan bli ansvarig för skada som orsakas genom friluftsanknuten näringsverksamhet samt att anmälningsplikt skall kunna införas.

När det gäller den första punkten, om vidtagande av förebyggande åtgärder, hänvisar Miljöbalksutredningen till den allmänna hänsynsregeln om skyddsåtgärder och försiktighetsmått som verksamhetsutövare skall vidta. Den verksamhet som här åsyftas skulle alltså innebära bl.a. att organisera andra människors friluftsliv oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt. Utredningen understryker att särskilt höga krav bör ställas på kommersiell verksamhet. Av aktsamhetsregeln följer bl.a. att arrangören skall se till att deltagarna undviker särskilt känsliga områden. Vidare skall tillses att skada överhuvudtaget inte uppkommer samt att särskild information ges vid förekommande behov samt att deltagare som kan antas ha otillräckliga kunskaper om allemansrättens innebörd ges kunskap om grundprinciperna. Regeringens förslag till miljöbalk

överensstämmer i huvudsak med utredningens och regeringen ansluter sig helt till vad utredningen har anfört i denna del.

Nästa punkt i Naturvårdsverkets förslag som Miljöbalksutredningen tar upp avser fall då skada orsakas genom friluftsanknuten näringsverksamhet. Verket har föreslagit att arrangören då skall vara skadeståndsskyldig såvida denne inte visar att skadan har uppkommit utan vållande från arrangörssidan. Förslaget innebär, som utredningen har konstaterat, att s.k. omvänd bevisbörda eller presumtionsansvar tillämpas. I denna del förs utredningens resonemang närmast ur fastighetsägarens eller den enskilda rättsinnehavarens synvinkel. Utredningen berör dock den senaste tidens rättsutveckling som pekar mot att också det allmänna anses ha rätt till ersättning för skada på vissa ideella värden (se NJA 1993 s. 753 om ingrepp i fast fornlämning och NJA 1995 s. 249 om fridlysta järvar som dödats olovligt). I sitt resonemang kommer utredningen slutligen fram till att det för närvarande inte är aktuellt med några ändringar i gällande rätt för att öka möjligheten att kräva skadestånd av en kommersiell arrangör. Lunds universitet anser att utredningens ståndpunkt är acceptabel tills vidare. Regeringen gör inte någon annan bedömning.

Miljöbalksutredningen har slutligen behandlat förslaget att införa anmälningsplikt för verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras och ansett att förslaget bör genomföras. Utredningens förslag innebär inte att generell anmälningsplikt införs. Det skall istället bli möjligt att med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken, dvs. balkens motsvarighet till samrådsparagrafen i 20 § naturvårdslagen, föreskriva om sådan anmälningsplikt. Utredningens förslag gäller, till skillnad mot Naturvårdsverkets, för all verksamhet som inte är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt andra bestämmelser i balken. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall alltså kunna meddela föreskrifter om att inom landet eller en del av landet anmälan alltid skall göras i fråga om särskilda slag av verksamheter som typiskt sett kan medföra skada på naturmiljön. Om anmälningsskyldighet föreligger får verksamheten inte påbörjas innan anmälan har skett. Den anmälningsmottagande myndigheten får förelägga verksamhetsutövaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada. Exempel på en sådan åtgärd är att ett företag som hyr ut kanoter efter samråd med fastighetsägaren anvisar lämpliga platser för matlagning och övernattning. Om åtgärderna inte är tillräckliga får myndigheten förbjuda verksamheten.

Enligt Miljöbalksutredningen skapas genom anmälningsplikt av detta slag möjlighet att få en bättre bild av vilka aktiviteter som förekommer i känsliga områden. Det ges också en möjlighet att genom förelägganden och förbud ingripa mot verksamheter som är skadliga för naturmiljön. Utredningen förutser att anmälningsplikten, tillsammans med möjligheten för samrådsmyndigheten att ingripa, kan styra bort en organisatör från känsliga områden och få denne att utöva verksamheten inom områden där anmälningsplikt inte föreligger.

Regeringen finner att utredningens förslag är välgrundat och anser, liksom de flesta remissinstanserna, att förslaget bör genomföras. Såsom

utredningen har framhållit avses förelägganden och förbud enligt miljöbalkens generella bestämmelse enbart grunda sig på att verksamheten skadar eller kan skada naturmiljön. Regleringen är alltså offentligrättslig och motiv för ingripandet är det allmänna intresset att naturen inte skadas. Anmälningsärenden av det slag som avses här handläggs enligt förvaltningslagen (1986:223). I den lagen finns bl.a. regler om partsinsyn och myndigheters kommunikationsskyldighet. Det bör därför föreligga en tillfredsställande garanti för att fastighetsägare, nyttjanderättsinnehavare och eventuellt andra som berörs av ärendet får kännedom om den aktuella verksamheten och innehållet i anmälan. Vidare tillförsäkras samma krets möjlighet att lämna synpunkter i ärendet.

Är skälet för ingripande mot en verksamhet av aktuellt slag enbart att komma till rätta med olägenheter för fastighetsägaren bör myndigheten som handlägger anmälningsärendet underlåta att ingripa. Exempelvis kan föreläggande eller förbud inte meddelas mot arrangemang som hindrar fastighetsägaren från att jaga i samma utsträckning som tidigare. I sådana fall har fastighetsägaren själv, liksom enligt gällande rätt, att avgöra vad som kan tålas. Fastighetsägaren får vidare själv ta ställning till möjligheten att föra talan på civilrättslig grund vid domstol om äganderättsintrång för att utverka föreläggande, förbud eller skadestånd (jfr t.ex. NJA 1949 s. 167, i vilket fall Högsta domstolen fann att det var otillåtet att på annans mark anlägga mindre brygga och båtplats till förbättrande av badmöjligheterna, samt det tidigare redovisade fallet som finns refererat i NJA 1996 s. 495).

Anmälningsplikt enligt miljöbalken avses även kunna föreskrivas för den som på ideell grund organiserar verksamhet. Med anledning av den oro som vissa ideella organisationer givit uttryck för under remissbehandlingen är det dock viktigt att framhålla att friluftsliv som det vanligen utövas inte utgör något egentligt hot mot miljön. Anmälningsplikt bör föreskrivas endast för verksamheter som typiskt sett medför skada. Det förhållandet att ett fåtal arrangörer missköter sig får alltså inte gå ut över de skötsamma. Anmälningsplikten bör dessutom begränsas geografiskt till områden där problem har uppstått eller kan befaras uppstå.

Vid urvalet av anmälningspliktiga verksamheter måste också beaktas att förfarandet blir hanterligt. Registrerandet av anmälningar får inte ta i anspråk stora resurser på bekostnad av erforderliga åtgärder.

Anmälningsplikt för organiserande av friluftsliv förutsätter inte nödvändigtvis att deltagarnas tillgång till marken grundas på allemansrätten. Anmälningsplikt skall sålunda kunna gälla även för organiserande av friluftsliv på den egna fastigheten. Utfärdas i sådant fall ett föreläggande eller förbud som medför att pågående markanvändning försvåras avsevärt på den berörda delen av fastigheten kan ersättningsskyldighet uppkomma för det allmänna gentemot fastighetsägaren enligt balkens ersättningsbestämmelser (31 kap. 4 § första stycket 5).

4.13. Skydd av områden och arter

Hänvisningar till S4-13

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.13.1. Allmänna överväganden

Regeringens förslag: Bestämmelser om olika former av områdesskydd skall inarbetas samlat i ett särskilt kapitel i miljöbalken.

Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde skall arbetas samman och modifieras till en skyddsform som benämns naturreservat. En särskild regel om djur- och växtskyddsområden skall behållas. När intrång tillåts i ett naturreservat skall kompensationsåtgärder vidtas. En ny skyddsform, kulturreservat, skall införas.

I strandskyddsområden skall inte få vidtas åtgärder som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter.

Områden som inte uppfyller miljökvalitetsnormer skall kunna förklaras som miljöskyddsområden. Föreskrifter i miljöskyddsområden skall kunna innebära ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut.

Interimistiska förbud skall kunna meddelas även för vattenskyddsområden. Förbudstiderna skall kortas vid interimistiska förbud.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområde och det särskilda skyddet av djur- eller växtarter inom ett område slås samman till en skyddsform som benämns naturreservat. Enligt utredningens förslag bibehålls kommuners rätt att, vid sidan av länsstyrelsen efter delegation, meddela beslut i vissa frågor om områdesskydd. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med regeringens förutom att utredningen i kapitlets bestämmelser inte använt begreppet biologisk mångfald i samma grad. I utredningsförslaget ingår inte heller en nytillkommen regel om skydd av den marina miljön vid marinvetenskaplig forskning.

Remissinstanserna: I remissvaren framhålls överlag att reglerna om områdes- och artskydd är betydelsefulla och en majoritet av remissinstanserna tillstyrker huvudlinjerna i utredningens förslag.

Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet och Centrum för biologisk mångfald vid universitetet kritiserar förslaget generellt och menar att det har felaktiga utgångspunkter, lämnar internationella åtagande delvis åt sidan och är, liksom idag, otillräckligt för att skydda bl.a. de s.k. rödlistade arterna. Förutom en mängd detaljpåpekanden framförs av remissinstanserna synpunkter av mera principiell karaktär enligt följande. Naturvårdsverket, flertalet länsstyrelser och kommuner samt Svenska kommunförbundet anser att kommuner skall ges befogenhet direkt i lag att vid sidan av länsstyrelsen inrätta naturreservat och besluta om annat områdesskydd. När det gäller de särskilda skyddsformerna framförs flera olika synpunkter. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jämtlands och Norrbottens län samt Stockholms stad och Skövde kommun anser t.ex. att "djur- och växtskyddsområden" motsvarande regleringen i 14 b § naturvårdslagen

bör kvarstå som självständig skyddsform och inte omfattas av regler för naturreservat. Vissa remissinstanser, bl.a. Västerås stad och Skövde kommun, menar att institutet naturreservat bör behållas som kvalitetsbegrepp för särskilt skyddsvärda områden och att det ekologiska syftet med naturreservat bör lyftas fram om inte reservatet inrättas huvudsakligen för friluftslivets behov. Länsstyrelsen i Skaraborgs län,

Karlstads kommun samt Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Jordägareförbund avstyrker förslaget att utmönstra institutet naturvårdsområde. Även inställningen till den nya skyddsformen kulturreservat är splittrad. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Falu kommun tillstyrker förslaget medan Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Värmlands län, Stockholms stad, Västerås stad, Skövde kommun och Nordiska förbundet för kulturlandskap är negativa och ger uttryck för att naturvården och kulturmiljövården bör integreras bättre i bl.a. skyddsformen naturreservat. Dessutom påpekar Riksantikvarieämbetet att kulturreservat enligt miljöbalken inte kan ersätta sådant kulturreservat som Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) anser skall föras in i kulturminneslagen. Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund och Skogsindustrierna anser från olika utgångspunkter att reglerna om biotopskyddsområden inte är tillfredsställande. I övrigt framför ett flertal remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Vägverket, Boverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Stockholms stad samt Örnsköldsviks kommun och Umeå kommun synpunkter på samordningen mellan reglerna om områdesskydd och andra bestämmelser i och utanför balken. Detsamma gäller Landskrona kommun och Naturskyddsföreningen vilka påtalar att områdesskyddet bör överordnas plan- och bygglagens detaljplaner. I remissyttranden från länsstyrelser, kommuner, LO m.fl. uttrycks oro över att strandskyddet riskerar att urholkas genom den senaste tidens tillämpning av dispensreglerna.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att besluta om områdesskydd är tillsammans med artskyddet av stor betydelse för att bevara den biologiska mångfalden. Områdesskyddet behövs också för att säkerställa skydd för natur- och kulturlandskapet. Regler om områdes- och artskydd är vidare nödvändigt för att Sverige skall uppfylla sina internationella åtaganden på naturvårdsområdet.

Det är främst i naturvårdslagen som regler med dessa skyddssyften finns. Där regleras t.ex. skyddsformerna nationalpark (4 §), naturreservat (7 §), naturminne (13 §), skydd för djur- eller växtarter inom särskilda områden (14 b §), strandskydd (15 §), naturvårdsområde (19 §) och skydd av biotoper (21 §). I lagen finns dessutom regler om särskilt skyddsområde och särskilt bevarandeområde (19 b §). Sådana områden har samband med Sveriges anslutningen till EU och reglerna om dessa områden har kommit till som ett led i genomförandet av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet) och rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet). De särskilda skyddsområdena och bevarandeområdena innebär i sig inte några självständiga skyddsformer utan nödvändigt

skydd måste inrättas enligt andra författningsbestämmelser, t.ex. regler om naturreservat.

Det specifika skyddet för djur- och växtarter finns delvis i naturvårdslagen (14 och 14 a §§) samt i lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. Till artskyddsregleringen hör också bl.a. regler om förbud och begränsning av jakt och fiske i jaktlagen respektive fiskelagen med underliggande författningar. Vissa regler i skogsvårdslagen har också betydelse för artskyddet särskilt sedan miljömålet numera likställts med den lagens produktionsmål.

Användningen av områdesskydd begränsas inte till naturvårdssyftet utan kan också användas för att skydda föroreningskänsliga områden och värna skyddsvärda naturresurser. Skydd av detta slag behandlas i vattenlagens bestämmelser om vattenskyddsområde (19 kap. 2 §) och i miljöskyddslagens bestämmelser om miljöskyddsområde (8 a §).

Miljöbalksutredningen har föreslagit att flertalet bestämmelser om skydd av geografiska områden samlas i ett kapitel med hänsyn till systematiska skäl och att artskyddet behandlas i efterföljande kapitel. Förslaget har tagits emot positivt vid remissbehandlingen och regeringen anser att det bör genomföras. Vissa remissinstanser påpekar att miljöbalken också borde innehålla jakt-, fiske- och skogsvårdslagens bestämmelser med anknytning till skydd för djur- och växtarter. Regeringen instämmer i att det skulle vara en fördel om samtliga regler med avseende på natur och miljö kunde samlas i ett lagverk, men som har utvecklats tidigare är detta av olika skäl mindre lämpligt. Miljöbalksutredningen har i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32) lämnat förslag till hur de nyssnämnda lagarna och andra lagar kan knytas till balken. Regeringen planerar att lämna en proposition om följdlagstiftningen till riksdagen under våren 1998.

Alla miljöbalkens bestämmelser om skydd av områden passar inte systematiskt in i ett enda kapitel. Vissa andra regler i balken kan också sägas innehålla bestämmelser av detta slag, t.ex. 4 kap. om markanvändning för vissa områden i landet, 5 kap. om miljökvalitetsnormer, 9 kap. 4 § om förbud mot utsläppande av avloppsvatten inom vissa områden samt 11 kap. 14 § om förbud mot markavvattning inom vissa områden. Vidare kan med stöd av 12 kap. 6 § inrättas en motsvarighet till områdesskydd i fråga om samrådsskyldighet.

Många remissinstanser är positiva till Miljöbalksutredningens initiativ att reducera antalet skyddsformer. Utredningen har haft som mål att det inte skall finnas fler skyddsformer än som motiveras av skyddsbehovet. Regeringen delar i allt väsentligt utredningens bedömning men finner att avvikande remissynpunkter i en del avseenden bör beaktas.

4.13.2. Områdesskydd och artskydd i miljöbalken

Naturreservat, naturminnen och "djur- och växtskyddsområden"

Gränserna mellan skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområde och särskilt skydd för en djur- eller växtart inom visst område är inte alldeles tydliga. Även skyddsformen naturminne, som syftar till att bevara enstaka föremål i naturen, t.ex. ett träd eller ett flyttblock med ett litet skyddsområde omkring, har likheter med de förstnämnda områdesskydden.

Mellan naturreservat och naturvårdsområde är den egentliga skillnaden att i de senare områdena får användningen av mark inte inskränkas så att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Avsikten är således att ersättning inte skall utgå vid inrättande av naturvårdsområde. Det har inte heller uttalats i lagen att ersättning skall utgå vid "djur- och växtskyddsområde". Inrättas naturminne, vilket är ovanligt nuförtiden, kan däremot ersättning komma ifråga. Ett särdrag som utmärker de sistnämnda formerna av områdeskydd är det begränsade syftet. Även om det inte anges särskilt i de nuvarande bestämmelserna om naturreservat och naturvårdsområde, finns det inget som hindrar att dessa skyddsformer används för att skydda en djur- eller växtart inom ett visst område. För naturminne kan möjligen också skyddsformen naturreservat användas.

Såsom Miljöbalksutredningen konstaterar finns det enligt regeringens bedömning knappast behov av alla dessa skyddsformer. Splittringen kan tvärtom leda till att naturvårdsarbetet försvåras. Utredningen nämner som exempel att nödvändigt skydd för ett befintligt naturvårdsområde kan vara omöjligt utan ombildning till naturreservat om de nya föreskrifter som behövs är så ingripande att ersättning skall utgå.

I remissvaren uttalas i allmänhet stöd för utredningens initiativ att reducera antalet skyddsformer och remissinstanserna är i stort sett eniga om att skyddsformen naturvårdsområde kan omfattas av naturreservat. Från flera håll påpekas dock att huvudsyftet med naturreservatet bör framgå tydligt för att skyddsformen skall bibehålla sin prägel. Det bör t.ex. markeras om reservat inrättas med tyngdpunkt på skyddet av den biologiska mångfalden och vidare bör anges i vilken utsträckning reservatet avser att tillgodose friluftslivets behov. När det gäller övriga skyddsformer är samstämmigheten i remissvaren inte lika stor. En förhållandevis tydlig inställning bland remissinstanserna är ändå att det särskilda områdesskyddet för djur- och växtarter som för närvarande regleras i 14 b § naturvårdslagen bör finnas kvar. Enligt länsstyrelser, kommuner, Sveriges lantbruksuniversitet m.fl. används oftast denna skyddsform för att skydda t.ex. fågellivet eller sälar och brukar då i dagligt tal kallas fågel- resp. sälskyddsområde. Syftet med sådana områden uppges vara väl känd för allmänheten och en ändring skulle skapa mer förvirring än de eventuella fördelar som kan vinnas med färre skyddsformer. Även Naturvårdsverket förordar att "djur- och

växtskyddsområde" bör bestå som självständig skyddsform och anför att detta områdesskydd är mera lätthanterligt än naturreservat, bl.a. på grund av att syftet är mer begränsat både i tid och rum. Enligt verket kan den skyddsformen också vara ett lämpligt instrument för att genomföra det sammanhängande ekologiska nätverket "Natura 2000" som håller på att upprättas inom EG enligt art- och habitatdirektivet. Verket föreslår därför att miljöbalken skall innehålla ett stadgande som motsvarar 14 b § naturvårdslagen i något omarbetad form.

Regeringen anser att det finns skäl att ta fasta på de remissynpunkter som nu har redovisats. Även synpunkter som har framförts av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Centrum för biologisk mångfald vid universitetet har betydelse för denna bedömning.

I miljöbalken sammanförs således områdesskyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde till en skyddsform som benämns naturreservat. Det innebär att i vissa fall relativt enkla naturreservat kommer att inrättas. Skyddet som sådant behöver för den skull inte vara mindre eftersträvansvärt. På samma sätt som tidigare skall valet av skyddsformen naturreservat givetvis inte innebära att intrångsersättning alltid skall utgå. Enligt vad som anges senare krävs för sådan ersättning liksom tidigare att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Nytt enligt regeringens förslag är däremot att naturreservat i framtiden även skall användas på samma sätt som skyddsformen naturvårdsområde, dvs. i fall då enbart ersättningsfria skyddsåtgärder skulle ha kunnat komma i fråga i dag. Stadgandet utformas så att det tydligare uppfyller kraven enligt EG:s fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv.

I anslutning till detta skall sägas att regeringen inte delar de synpunkter som Lagrådet har framfört i fråga om förutsättningarna för upphävande av reservatsbeslut och föreskrifter. Enligt Lagrådet bör kravet på synnerliga skäl för upphävande kunna ersättas av ett mindre strängt krav på särskilda skäl utan att syftet med reservatsinstitutet skulle riskeras. Regeringen erinrar dock om att det idag enligt 12 § första stycket andra meningen och 19 § andra stycket sista meningen naturvårdslagen fordras synnerliga skäl för att upphäva ifrågavarande typer av beslut (jfr 13 § andra stycket). Följaktligen finner regeringen att en mildring av detta krav i miljöbalken skulle strida mot det miljöpolitiska syftet med lagreformen. Regeringen kan därför inte godta Lagrådets förslag i denna del.

Inget hindrar i och för sig att naturreservat bildas till skydd för t.ex. fågellivet med den enda föreskriften att området inte får beträdas under en viss del av året. Regeringen anser dock, i likhet med flera remissinstanser, att det för sådana begränsade skyddssyften bör finnas alternativa möjligheter. I miljöbalken inarbetas därför efter mönster i 14 b § naturvårdslagen ett stadgande med särskilda regler om skydd av djurart eller växtart inom ett område.

I miljöbalken inarbetas också, i ett särskilt kapitel om skydd för djur- och växtarter, dels naturvårdslagens särskilda artskyddsbestämmelser beträffande vilda djur och växter, dels de materiella bestämmelserna i lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör

skyddade arter. När det gäller den sistnämnda lagen lämnade regeringen under våren 1997 ett förslag till riksdagen om ändring av lagens straff-, tillsyns- och förverkandebestämmelser (prop. 1996/97:75). Förslaget till lagändring var föranlett av att EU:s miljöministrar i december 1996 beslutade om en ny förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem. EU:s nya förordning, som har avseende på tillämpningen av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES), trädde i kraft den 1 juni 1997. Sedan riksdagen godtagit regeringens förslag i den nyssnämnda propositionen har ändringarna i den svenska lagstiftningen på området, jämte ändringar i t.ex. naturvårdslagen och jaktlagen, trätt i kraft den 1 juni 1997 (bet. 1997/97:JoU15 och 22 samt rskr. 1996/97:239 och 240). Genom bl.a. ändringarna i jaktlagen framgår nu tydligare att fågeldirektivets samt art- och habitatdirektivets bestämmelser har genomförts i landet. Således har 4 § jaktlagen ändrats så att viltet skall vårdas även i syfte att bevara de fågelarter som inte tillhör landets viltbestånd utan endast tillfälligt förekommer i landet. I 5 och 9 §§jaktlagen har vidare gjorts ett tillägg som förtydligar att skadeförbyggande åtgärder som kan leda till störningar eller resultera i avlivning endast får vidtas om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning. Som en följd av de redovisade lagändringarna har också förordningen (1994:2027) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter ändrats för att förstärka artskyddet, bl.a. genom reglering av handel med och förevisning av vilda djur och växter (SFS 1997:217). Vid utarbetandet av miljöbalkens regler om artskydd beaktas de författningsändringar som har tagits upp här.

I detta avsnitt skall också i korthet påpekas att regeringen i miljöbalkspropositionen lämnar förslag till en ny form av områdesskydd som benämns kulturreservat och behandlas närmare i avsnitt 4.13.4. Den nya skyddsformen ger bättre möjligheter att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap.

Regeringen tar i detta avsnitt också upp frågan om beslutanderätten i ärenden om de områdesskydd som nyss har behandlats. Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och Svenska kommunförbundet, har framfört att kommunerna borde ges befogenhet direkt i lag att jämsides med länsstyrelsen besluta om t.ex. naturreservat. Miljöbalksutredningen har föreslagit att sådan befogenhet precis som idag skall kunna delegeras till kommunerna. Regeringen konstaterar att det självfallet ligger i statens intresse att fler kommuner engageras i naturvårdsarbetet. Bildandet av skyddade områden bör, som Naturvårdsverket framhåller, vara ett konkret sätt att ytterligare bygga upp den kommunala kompetensen på naturvårdsområdet. Detta kan sedan förmodas komma att avspeglas i den kommunala översiktsplaneringen, lokalt agenda 21-arbete m.m. Länsstyrelsen i Stockholm anför i denna fråga bl.a. följande. Staten bör naturligtvis även i fortsättningen svara för säkerställandet av områden som är värdefullast ur nationellt perspektiv. Därigenom kan kommunerna koncentrera sina naturskyddsinsatser till sådana mark- och vattenområden som har mer lokal betydelse. Helt kan

dock inte uteslutas att statens och kommunernas intresseområden sammanfaller geografiskt. Länsstyrelse och kommun bör därför fortlöpande samråda om lämplig beslutsordning. Den närmare fördelningen av åtaganden dem emellan kan vid behov klarläggas genom överläggningar. Länsstyrelsen i Stockholm föreslår att detta kan lösas enligt följande. För kommunala områdesskydd bör formellt samråd ske i motsvarande former som föreskrivs för detaljplan enligt 5 kap. plan- och bygglagen. För statliga områdesskydd bör samråd ske i de former som hittills har tillämpats enligt naturvårdsförordningen. För att inte olika myndigheter av misstag skall fatta beslut om samma område bör, enligt länsstyrelsen enklare samråd vara obligatoriska i tidiga skeden när områdesskydd planeras. Ansvaret för att samråd sker bör vara ömsesidigt.

Regeringen föreslår i enlighet med Naturvårdsverkets synpunkter att kommunerna, parallellt med länsstyrelsen, får direkt befogenhet att fatta beslut om naturreservat och naturminne. Detsamma föreslås gälla för beslut om djur- och växtskyddsområden samt kulturreservat. I och med detta läggs inte något ytterligare ansvar på kommunerna att agera utan de får, med hänsyn till sina finansiella resurser, överväga om de vill initiera naturvårdsåtgärder av detta slag. Regeringen gör vidare den bedömningen att samordningsfrågorna kan lösas på så sätt, att formellt samråd sker i motsvarande former som föreskrivs för detaljplan enligt 5 kap. plan- och bygglagen när det gäller kommunala områdesskydd och för statliga områdesskydd sker samråd i de former som hittills tillämpats enligt naturvårdsförordningen, dvs. samrådsformer tillämpas i enlighet med vad Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit.

Regeringen vill slutligen i detta delavsnitt framhålla att balkens kapitel om områdesskydd och artskydd innehåller grundläggande och övergripande bestämmelser. Mer detaljerade regler bör ges i förordningsform. Miljöbalksutredningen förväntas under våren 1998 i ett betänkande lämna förslag till bestämmelser om områdes- och artskydd med stöd av bemyndiganden i miljöbalken. Det kan förutses att bl.a. förordningsbestämmelser om de samordningsfrågor som nyss har berörts kan lösas enligt mönster som hämtas från gällande bestämmelser i naturvårdsförordningen.

I detta sammanhang skall också från mera allmänna utgångspunkter erinras om den form av normgivning som sker genom särskilda beslut för respektive skyddsområde. För att utpekade områden skall få nödvändigt skydd bemyndigas länsstyrelsen eller kommunen att meddela bestämmelser om t.ex. inskränkningar för fastighetsägare, andra markanvändare och allmänheten. På detta sätt ges naturreservat och andra former av områdesskydd sitt rättsliga innehåll. Som regel är det då fråga om normbeslut genom att bestämmelserna är riktade till en obestämd krets av adressater och gäller ett obestämt antal fall. Dessa beslut skall också kungöras. Med vissa undantag torde detsamma gälla för beslut enligt balkens bestämmelser om artskydd.

Biotopskyddsområden

År 1991 infördes i 21 § naturvårdslagen en ny skyddsform för värdefulla småbiotoper (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Överväganden i fråga om bl.a. denna skyddsform, vanligtvis kallad biotopskydd, gjordes även i propositionen Strategi för biologisk mångfald (prop. 1993/94:30). Sedan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen på regeringens uppdrag utrett och lämnat förslag till vilka biotoper som borde omfattas av de nya bestämmelserna om biotopskydd, kompletterades naturvårdslagens paragraf fr.o.m. den 1 januari 1994 med ett antal nya paragrafer (19 a–h §§) i naturvårdsförordningen. Regeringen har alltså genom förordningen fattat beslut om vilka biotoper som skall omfattas av skyddsformen. I korthet skall här sägas att själva genomförandet av biotopskyddet har skett på två sätt. Beträffande sju särskilt uppräknade slag av biotoper, däribland alléer, odlingsrösen i jordbruksmark och åkerholmar, gäller ett generellt skydd i och med att de har tagits in i naturvårdsförordningen. För ett antal andra typer av biotoper, skogsbiotoper respektive övriga biotoper, krävs istället att länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen fattar beslut i enskilda fall om att avgränsa biotopområdet i fråga.

Naturvårdsverket har i sitt remissvar hänvisat till en skrivelse till regeringen där verket redovisar de problem som verket anser föreligger med utformningen av bestämmelserna om biotopskydd i naturvårdslagen. Problemen rör enligt verket sammanfattningsvis tillämpningen av ersättningsbestämmelserna för biotopskydd och oklarheter vad gäller den tidpunkt från vilken rättsinnehavaren är berättigad till ersättning, den s.k. värdetidpunkten. Den lösning som verket föreslår innebär att bestämmelserna om biotopskydd ändras så att en undantagsmöjlighet införs för alla arbetsföretag som kan skada naturmiljön, såväl inom biotoper som är generellt skyddade (19 a § naturvårdsförordningen), som inom biotoper där ett beslut om avgränsning fattas i varje enskilt fall (19 b och c §§ naturvårdsförordningen) och att rätt till ersättning inträder vid tidpunkten för beslutet om att inte medge undantag.

Även Skogsstyrelsen tar upp denna fråga i sitt remissvar, med hänvisning till en tidigare skrivelse till regeringen där styrelsen avstyrker Naturvårdsverkets ändringsförslag. Skogsstyrelsen anser i korthet, vad gäller biotopskydd där beslut om avgränsning fattas i varje enskilt fall, att rättsinnehavaren är berättigad till ersättning i och med att beslutet om biotopskydd vunnit laga kraft. Enligt Skogsstyrelsen bör reglerna om biotopskydd i miljöbalken ges samma innebörd som i naturvårdslagen.

Regeringen finner att möjligheten till undantag från det generella biotopskyddet har sin grund i att skyddet just är generellt. Den generella skyddsformen skapar alltså i sig ett behov av att kunna medge dispens för vissa oförutsedda situationer. Det är därför rimligt att ersättningsrätten är knuten till myndighetens beslut att inte medge dispens för en viss verksamhet eller åtgärd. Vid en avgränsning i det enskilda fallet däremot åvilar det myndigheten att noga överväga bl.a. vilka verksamheter och åtgärder som kan komma ifråga och att beräkna eventuella kostnader för skyddet. Det kan därvid nämnas att

Naturvårdsverket har utfärdat allmänna råd (95:4) för tillämpningen av gällande regler om biotopskydd. Likaså har Skogsstyrelsen utfärdat allmänna råd till 21 § naturvårdslagen och 19 b § naturvårdsförordningen samt riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas arbete med biotopskydd (SKSFS 1994:1). Eftersom ett beslut om avgränsning föregås av nyssnämnda överväganden bör enligt regeringens mening också rätten till ersättning inträda när beslutet om avgränsningen vinner laga kraft. För att klargöra regeringens uppfattning i denna fråga förslås en något ändrad lydelse av paragrafen om biotopskyddsområden i miljöbalken. I författningskommentaren till 7 kap. 11 § redovisas innebörden av biotopskyddet närmare.

Kompensationsåtgärder

Sverige har enligt konventionen angående våtmarker av internationell betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (SÖ 1975:76), den s.k. våtmarkskonventionen eller Ramsarkonventionen, åtagit sig att så långt som möjligt gottgöra varje förlust av skyddad våtmark. Enligt 12 § tredje stycket naturvårdslagen gäller därför som förutsättning för att skyddet för en våtmark helt eller delvis skall upphävas att intrånget i naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning.

Regeringen föreslår att miljöbalken i 16 kap. 9 § 3 skall innehålla en generell bestämmelse, enligt vilken ett tillstånd, ett upphävande av ett tillstånd eller en dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför. Möjlighet att föreskriva om kompensationsåtgärder finns därför alltid, när tillstånd eller dispens meddelas för en åtgärd. Det gäller även åtgärder i naturreservat som skyddar våtmarker. Miljöbalkens generella bestämmelse, som har ett brett tillämpningsområde, sträcker sig dock inte lika långt som naturvårdslagens specialbestämmelse i fråga om skyddet för våtmarker. Den generella bestämmelse ger en möjlighet men innehåller inte något krav på att kompensationsåtgärder skall föreskrivas. Vidare omfattar den endast tillstånd och dispenser men inte myndigheters beslut att upphäva naturreservat eller inskränka syftet med reservatet. I miljöbalkens reservatsbestämmelser behålls därför naturvårdslagens nuvarande krav på kompensationsåtgärder vid minskat reservatsskydd av våtmarker.

Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det saknas anledning att låta reservatsbestämmelsen om kompensationsåtgärder avse endast våtmarker. Avsikten med naturreservat är att dessa skall innebära definitivt skydd. Det är rimligt att avsteg inte godtas från detta skydd utan att kompensationsåtgärder vidtas. Kravet på kompensation bör dock begränsas till de fall då intrång sker i ett naturvärde.

I detta sammanhang skall sägas att regeringen inte delar Lagrådets inställning att kravet på kompensation kan utformas som ett fakultativt krav. Regeringen anser, med hänvisning bl.a. till vad som följer av EG:s fågel- samt art- och habitatdirektiv, att kravet på kompensation måste vara absolut. I anslutning till detta vill regeringen upplysa att frågan om

kompensation utretts särskilt av professorn, f.d. justitierådet Bertil Bengtsson. Resultatet av utredningen, som publicerats i promemorian Kompensation för förlust av miljövärden (Ds 1997:52), har remitterats och frågan om en utvidgning av kompensationssystemet bereds i särskild ordning inom regeringskansliet.

Regeringen föreslår alltså att det i miljöbalken förs in en bestämmelse som innebär att beslut om upphävande av naturreservat eller beslut om dispens från förbud som gäller i reservatet endast får meddelas om intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning. Genom en sådan bestämmelse anpassar Sverige sin lagstiftning tydligare till EG:s fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv där krav på kompensationsåtgärder ställs.

Strandskyddsområden

Strandskydd infördes redan i början av 1950-talet, först provisoriskt och sedan permanent genom 1952 års strandlag. Sedan år 1965 finns strandskyddsbestämmelserna i naturvårdslagen. Strandskyddets omfattning och innebörd skärptes år 1975. Då infördes generellt strandskydd (100 meter) på land och i vatten. Tidigare föreskrifter om tillståndsplikt ersattes med ett generellt förbud mot bebyggelse och åtskilliga andra åtgärder inom strandskyddsområden. I motiven uttalades att strandskyddet syftar till att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten (prop. 1974:166 s. 94).

Ursprungligen var alltså syftet med strandskyddet uteslutande att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv på allemansrättslig grund. Indirekt har dock strandskyddet, genom att det har upprätthållits strikt, också haft den effekten att det här i landet har bevarats vidsträckta och värdefulla strandbiotoper till gagn för den biologiska mångfalden. Detta arv har, efter förslag av Miljöskyddskommittén, tagits tillvara genom en utvidgning av strandskyddets syfte år 1994. Numera syftar strandskyddet således även till att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet (prop. 1993/94:229).

Naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd innebär visserligen ett förbud mot att uppföra byggnader m.m. men strandskyddet är inte helt undantagslöst. Från strandägarnas sida finns naturligtvis ofta ett önskemål att få använda och bebygga mark i dessa attraktiva lägen. Förutom en del särskilt angivna generella undantag, t.ex. för åtgärder inom jord- eller skogsbruk, fiske eller renskötsel, finns därför en möjlighet att ge dispens i ett enskilt fall. För dispens fordras att dock att "särskilda skäl" föreligger. Redan vid tillkomsten av 1974 års strandskyddsbestämmelser framhölls att dispensprövningen skall vara restriktiv (prop. 1974:166 s. 97). Regeringen och riksdagen har därefter i lagstiftningsärenden som berört strandskyddet tydligt stått fast vid samma restriktiva inställning till undantag från strandskyddet (t.ex. prop. 1985/86:1, bet. BoU 1985/86:1, rskr. 1986/87:27). Även regeringens praxis i överklagade dispensärenden har, som tidigare nämndes, strikt

tagit fasta på de av riksdagen godkända grunderna och riktlinjerna för strandskyddet. Genom tillkomsten av naturresurslagen år 1987 har statsmakterna lagt ännu större vikt vid friluftslivets och naturvårdens intressen och därmed har också det allmänna intresset att hålla stränderna fria från bebyggelse m.m. tillförts ytterligare tyngd vid prövningen av strandskyddsdispens. En följd av att syftet med strandskyddet vidgats till att avse även skydd för djur- och växtarter bör vara att tyngden hos det allmänna intresset ökat ännu mera. Samtidigt finns naturligtvis fortfarande de fall där allmänintresset bör tillåtas stå tillbaka till förmån för det enskilda intresset. För sådana fall skall det finnas kvar en öppning för dispens. Regeringen vill dock stryka under att dispensinstitutet liksom hittills skall tillämpas med stor restriktivitet och endast under de förutsättningar som behandlas i ett senare avsnitt om bl.a. avvägningen vid prövning av sådana dispensfrågor.

Miljöbalksutredningens förslag till strandskyddsregler i miljöbalken motsvarar i allt väsentligt naturvårdslagens regler. Enligt utredningen återspeglas dock inte strandskyddets nya syfte tillräckligt väl i 16 § naturvårdslagen. I den paragrafen anges vilka restriktioner som gäller i ett strandskyddsområde. Utredningen anmärker att bestämmelserna fortfarande är utformade på så sätt att de främst skyddar friluftslivet och i mindre mån djur- och växtlivet.

Regeringen anser, i likhet med Miljöbalksutredningen och flera remissinstanser, att det finns skäl att komplettera det stadgande som idag anger de restriktioner som gäller i ett strandskyddsområde. På så sätt ges djur- och växtlivet inom dessa områden ett bättre skydd när stadgandet arbetas in i miljöbalken. I sak innebär ändringen att förbud införs mot anläggningar eller anordningar som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter. Inte heller andra åtgärder som har denna effekt bör få vidtas inom strandskyddsområdet.

En fråga som har uppmärksammats på senare tid är om förutsättningarna för strandskyddsdispens borde skärpas ytterligare. Remissinstanser som yttrat sig över Miljöbalksutredningens förslag oroar sig över en uppluckring av strandskyddet med anledning av senare tids tillämpning av dispensregeln. Samma oro uttrycks av Miljövårdsberedningen i betänkandet Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden (SOU 1996:153). Tillsammans med en mängd andra förslag, som bereds i annan ordning, föreslår Miljövårdsberedningen att förutsättningarna för strandskyddsdispens bör skärpas genom att "synnerliga skäl" förs in i som krav för dispens. Regeringen återkommer strax till denna fråga i avsnitt 4.13.3 där tillämpningen av reglerna om områdesskydd behandlas från mera allmänna utgångspunkter.

Miljöskydds- och vattenskyddsområden

Inledningsvis nämndes att områdesskydd kan användas för andra huvudsakliga syften än naturvårdsyftet, t.ex. för att skydda föroreningskänsliga områden och för att värna skyddsvärda naturresurser. Miljöbalksutredningen har föreslagit att motsvarigheter till

miljöskyddslagens bestämmelser om miljöskyddsområde (8 a §) och vattenlagens bestämmelser om vattenskyddsområde (19 kap. 2 §) förs in kapitlet med bestämmelser om områdesskydd.

Enligt 8 a § miljöskyddslagen får regeringen förklara ett mark- eller vattenområde och dess närmaste omgivningar som miljöskyddsområde om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda området därför att det utsätts för miljöfarlig verksamhet. Möjligheten har hittills använts endast för Ringsjön och Laholmsbukten. Framför allt beträffande Laholmsbukten påstås att situationen inte har förbättrats.

I nuvarande regler bemyndigas regeringen eller länsstyrelsen att meddela föreskrifter om försiktighetsmått för verksamheter inom ett miljöskyddsområde. Sådana föreskrifter innebär inte någon ändring av tidigare meddelade tillståndsbeslut. Enligt Miljöbalksutredningen är det troligt att denna begränsning av föreskrifternas räckvidd har bidragit till att miljöskyddsområdena inte har haft avsedd effekt.

I detta sammanhang skall påpekas att redan genom miljöbalkens rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler i 2 kap. höjs skyddsnivån generellt i förhållande till vad som gäller idag. Till detta kommer att de tidigare behandlade miljökvalitetsnormerna skapar möjlighet att uppnå en godtagbar nivå på miljökvaliteten i särskilda avseenden för vissa geografiska områden eller i hela landet. Detta kan förutses få betydelse också för de syften som ligger bakom skyddsformen miljöskyddsområde. Ibland kan dock situationen fordra alldeles speciella åtgärder anpassade till de lokala och regionala förhållandena. Miljöskyddsområde kan då vara ett lämpligt instrument som alternativ till andra möjliga åtgärder.

I linje med vad som avses gälla beträffande miljökvalitetsnormer har utredningen föreslagit, att föreskrifter för miljöskyddsområden skall kunna innebära inskränkningar av befintliga tillstånd. Utredningen framhåller dock att en sådan ändring bör göras endast om det finns tungt vägande skäl.

Förslaget att gällande tillstånd skall kunna omprövas vid beslut om miljöskyddsområde har mött invändningar från SAF/Industriförbundet. Regeringen vill i anledning av dessa invändningar framhålla att den eftersträvade verkningsgraden av skyddsformen knappast kan uppnås utan sådan omprövningsrätt. Dessutom bör noteras att ingripanden av detta slag främst avser situationer då åtgärder ter sig särskilt angelägna. För att kunna åstadkomma en nödvändig förbättring av förhållandena inom området är det viktigt att snabbt kunna minska verkningarna av samtliga verksamheter som bidrar till den dåliga situationen. Det finns därför tungt vägande skäl för att införa en möjlighet att meddela föreskrifter som gäller för även tillståndsgivna verksamheter. Det skulle dessutom vara meningslöst att vidhålla nuvarande begränsning, eftersom inskränkande föreskrifter i stället kan meddelas med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken. Enligt 24 kap. 1 § tar sådana föreskrifter över villkoren i befintliga tillstånd. Följaktligen bör föreskrifter om försiktighetsmått för verksamheter i ett miljöskyddsområde kunna innebära ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut. Förutsättningarna för att inrätta miljöskyddsområden bör som en konsekvens av detta ändras enligt

utredningens föreslag. I miljöbalken införs möjlighet att förklara större mark- eller vattenområde som miljöskyddsområde om särskilda åtgärder krävs på grund av att området eller en del av området är utsatt för föroreningar. Detta motsvarar i huvudsak den förutsättning som gäller i dag för att förklara ett område som miljöskyddsområde. En betydelsefull ändring är däremot att även områden som inte uppfyller en miljökvalitetsnorm skall kunna förklaras som miljöskyddsområde. Skyddsinstitutet kommer därför att utgöra ett komplement till dessa normer.

I kapitlet om områdesskydd införs också, som tidigare antytts, regler om vattenskyddsområden. Ett antal länsstyrelser och kommuner har framfört att även kommunerna bör få besluta sådana områden.

Kommunerna har i dag generellt ett stort ansvar för vattenförsörjningen och är vanligen s.k. huvudman för den allmänna vatten- och avloppsanläggningen. Vidare har kommunerna ett omfattande ansvar för hälso- och miljöskyddsfrågor. Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län är det oftast kommunen som begär att få grund- och ytvattentillgångar skyddade för vattentäkt och som också tar fram erforderligt beslutsunderlag. Regeringen finner mot bakgrund av detta att önskemålet om kommunernas beslutsrätt i dessa ärenden är befogat och bör genomföras.

Interimistiska förbud

Idag kan enligt 11 § naturvårdslagen interimistiska förbud meddelas när det är aktuellt att bilda ett naturreservat, naturvårdsområde eller naturminne. Det saknas däremot möjlighet att meddela interimistiska förbud vid andra skyddsformer. En sådan möjlighet bör införas även för kulturreservat, miljöskyddsområde och vattenskyddsområde.

Vidare kan interimistiska förbud i dag gälla under sammanlagt sex år. Miljöbalksutredningen har föreslagit att den sammanlagda förbudstiden kortas till fem år samt påpekat att det är tveksamt om det på längre sikt är till nytta för naturvården att interimistiska beslut gäller under långa tidsperioder. Kammarkollegiet samt mark- och skogsägarnas företrädare är av inställningen att tiden för interimistiska förbud bör begränsas ytterligare. Regeringen anser liksom utredningen att långa förbud kan skapa betydande osäkerhet för fastighetsägaren. Ifråga om giltighetstiden för förbuden anser regeringen att utredningens förslag är väl avvägt. I miljöbalken föreslås således att interimistiskt förbud som huvudregel skall få gälla högst tre år. Förlängning av förbudet kan ske med högst ett år om särskilda skäl föreligger och ytterligare högst ett år om det finns synnerliga skäl.

Hänvisningar till S4-13-2

4.13.3. Intresseprövning vid beslut om områdesskydd

Regeringens förslag: En särskild regel med avseende på intresseprövningen skall införas för beslut om områdesskydd. En liknande regel skall gälla för prövning av dispens från förbud enligt t.ex. strandskyddsreglerna.

Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit någon särskild regel med motsvarande innehåll.

Remissinstanserna: Vissa remissinstanser, däribland Svea hovrätt,

Kammarrätten i Stockholm, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Sveriges advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund och Skogsindustrierna, tar upp frågor om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen samt Regeringsrättens tillämpning av den s.k. proportionalitetsprincipen.

Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis i detta kapitel framhölls att regler om områdesskydd och artskydd bl.a. syftar till att säkerställa den biologiska mångfalden och att reglerna är nödvändiga enligt internationella åtaganden på naturvårdsområdet. Tidigare har även framgått att områdesskydd kan ha som huvudsakligt syfte att skydda människors hälsa genom att hindra försämring av luft och vatten.

Områdesskyddet syftar inte bara till att undvika försämring av de skyddade områdena utan förbättringsåtgärder skall också kunna vidtas.

De flesta skyddsformerna i miljöbalkens kapitel om områdesskydd innebär att en myndighet skall fatta beslut i särskilda fall om att ett visst geografiskt område skall skyddas. Strandskyddsområden och vissa typer av biotopskyddsområden skiljer sig härifrån genom att de pekas ut generellt och direkt i lagtexten resp. underliggande förordningar, men för sådant områdesskydd gäller istället ett noga avgränsat utrymme för undantag.

Såsom har berörts i avsnitt 4.13.2 måste vanligen föreskrivas inskränkningar för fastighetsägare, andra markanvändare och allmänhet för att utpekade områden skall få nödvändigt skydd. Om inskränkningarna för en enskild fastighetsägare eller annan rättsinnehavare överskrider en viss gräns kan inrättande av vissa former av områdesskydd ge upphov till ersättningsrätt för den enskilde. Enligt vad som skall utvecklas i annat sammanhang är det en strävan att i lagstiftningen på detta område hitta en rimlig fördelningen av kostnader och uppoffringar för att ta tillvara de intressen som reglerna om områdesskydd grundar sig på (se avsnitt 4.33.1). Lagstiftningen bygger vidare på tanken att bevarandet av biologisk mångfald, frisk luft, friskt vatten etc. stundom är allmänna intressen av sådan tyngd att den enskildes intressen måste vika. Beslut enligt reglerna i kapitlet om områdesskydd innebär ofta intresseavvägningar av det slag som nu har antytts.

Under senare tid har Regeringsrätten i ett antal avgöranden som gällt naturvårdslagen prövat fall där allmänna intressen som ligger till grund för lagen vägts mot enskilda intressen i det särskilda fallet. Domstolen har byggt sitt resonemang på den s.k. proportionalitetsprincipen och i flera avgöranden ansett att det enskilda intresset vägt tyngst (RÅ 1996 ref. 40; utvidgning av ett naturreservat, RÅ 1996 ref. 44; strandskyddsdispens samt RÅ 1996 ref. 56; fråga om förutsättningar för förbud enligt 20 § naturvårdslagen).

I propositionen som låg till grund för inkorporeringen av Europakonventionen för mänskliga rättigheter uttalades bl.a. att rättsläget beträffande sådana allmänna rättsprinciper som vunnit hävd i svensk rätt, som t.ex. en allmän proportionalitetsprincip, inte skulle påverkas av inkorporeringen (prop. 1993/94:117 s. 39 f.). I propositionen sägs inget ytterligare om innebörden av den nämnda principen. I rättskällor avseende svensk rätt har en proportionalitetsprincip ansetts gälla åtminstone på förvaltningsrättens område men det saknas en bekräftelse om en allmängiltig princip av detta slag. Däremot har Europadomstolen i sin praxis, bl.a. på miljöområdet, grundat sin bedömning på en klart definierad allmän proportionalitetsprincip (jfr Danelius i Svensk Juristtidning 1991 s. 329-333. 1994 s. 381-383, 1995 s. 534-535, 1996 s. 75). Enligt Regeringsrättens uttalande i nyssnämnda domar bör principen såvitt gäller områdesskyddet anses innebära i vart fall följande. En inskränkning från det allmännas sida av enskilds rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen. En myndighets ingripande mot enskild får alltså inte gå utöver vad som är erforderligt för ändamålets vinnande.

Det sagda avspeglas i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen i den lydelse stadgandet har sedan den 1 januari 1995. Där anges som förutsättning för rätt att ta annans egendom i anspråk och inskränka användningen av mark eller byggnad, att förfogandet avser ett angeläget allmänt intresse. Till förmån för sådana intressen kan således t.ex. i lag som är underordnad regeringsformen meddelas föreskrifter om rätt för det allmänna att ingripa mot viss användning av fastigheten. I motiven till grundlagsstadgandet anges att med angelägna allmänna intressen avses främst sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen.

Mot bakgrund av det som har anförts finner regeringen skäl att betona följande. Miljöbalkens bestämmelser har, enligt vad som framgår av portalparagrafen, som grundläggande syfte att ta tillvara allmänna naturvårds- och miljöintressen av sådant slag som i förhållande till det nyssnämnda grundlagsstadgandet bör betraktas som angelägna allmänna intressen. Vid bedömningen av t.ex. ett ärende om strandskyddsdispens skall alltså utgångspunkten vara följande. De syften som ligger till grund för strandskyddet, nämligen tryggandet av områden för allmänhetens friluftsliv samt bevarandet av goda livsvillkor för djur- och växtliv, har avsevärd tyngd och just strandområdena är särskilt betydelsefulla för dessa intressen. Avsikten med strandskyddsregleringen är att bevara kvarvarande områden men inte att inkräkta på pågående mark-

användning. Av detta skäl förbjuds inte uppförandet av sådana nya byggnader, anläggningar m.m. som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål. Inte heller gäller förbuden befintliga lagenliga byggnader, anläggningar etc. Om det av naturvårdsskäl behövs några ingrepp i sådana fall får de ske med stöd av t.ex. bestämmelserna om naturreservat. Detta är i huvuddrag den avvägning som riksdagen sedan tidigare gjort mellan de berörda allmänna och enskilda intressena. Denna avvägning torde vara fullt förenlig med den nya lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen (jmf prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24). Regeringen föreslår att denna avvägning även läggs till grund för regleringen i miljöbalken på ifrågavarande område.

En möjlighet till dispens från förbudet behövs för sådana fall där de allmänna intressena inte alls eller endast obetydligt skulle skadas, t.ex. om dessa redan tappat i tyngd som när åtgärden rör en befintlig tomtplats med utsläckt allemansrätt (se vidare författningskommentaren till 7 kap. 18 §).

Vid prövningen av strandskyddsdispenser måste vidare uppmärksammas att strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället verkar vara av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Det är sålunda väsentligt att såväl mindre återstående obebyggda delar av hårdexploaterade kuster och insjöstränder bevaras likväl som stora sammanhängande orörda områden. Även om en dispens från förbudet i ett enstaka fall inte synes vara till större skada för strandskyddsintressena, måste det uppmärksammas att på sikt kan dispenser stegvis leda till sammantaget betydande nackdelar på sätt som redan skett genom att stora delar av landets stränder exploaterats. I normalfallet bör alltså inte ytterligare strandområden tas i anspråk. Mot bakgrund av detta innebär dispensgrunden "särskilda skäl" att utrymmet är mycket litet för dispens från förbud som strandskyddet innebär. Med det sagda bör Miljövårdsberedningens förslag om skärpning av förutsättningarna för strandskyddsdispens vara behandlat (se avsnitt 4.13.2).

Liksom när det gäller strandskydd bör utgångspunkten för naturvårdande och kulturmiljövårdande myndigheters tillämpning av övriga regler om områdesskydd vara att skyddsinstituten avser att tillgodose ett angeläget allmänt intresse.

Miljöbalksutredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet till 3 § första stycket naturvårdslagen där det anges, att vid prövning av frågor som rör naturvård skall tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Avvägningar motsvarande dem som omfattas av nämnda paragraf avses enligt utredningens förslag ske med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Såsom nämndes inledningsvis i detta avsnitt har ett antal remissinstanser tagit upp frågan om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen samt Regeringsrättens tillämpning av proportionalitetsprincipen.

Regeringen bedömer att det framför allt är vid tillämpningen av regler om områdesskydd som det kan finnas behov av bestämmelser som ger naturvårds- eller kulturmiljömyndigheten ledning för prövningen av det allmänna intresset att åstadkomma ifrågavarande skydd och för

bedömningen av det enskilda intresset att använda fastigheten på ett sätt som kan motverka skyddssyftet. Sammanfattningsvis finner regeringen således skäl att komplettera miljöbalkens kapitel om områdesskydd med paragrafer som uttrycker de principer för bedömningen av motstående intressen som nu har betonats i rättstillämpningen.

Hänvisningar till S4-13-3

4.13.4. Kulturreservat i miljöbalken

Regeringens förslag: En ny skyddsform, benämnd kulturreservat, skall införas i miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en ny skyddsform med namnet kulturreservat införs i miljöbalken. Enligt utredningen behövs det bättre regler för att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap.

Utredningen tar vidare upp att Kulturarvsutredningen (Ku 1994:09) har utarbetat ett förslag till kulturreservat inom ramen för kulturminneslagen och att förslaget i väsentliga delar tillgodoser samma skyddsbehov som det utredningen presenterar. Miljöbalksutredningen uppger att flera skäl talar för lämpligheten att reglera frågan inom ramen för kulturmiljövårdens speciallagstiftning, dvs. kulturminneslagen och att den fortsatta beredningen får utvisa vilken av de lagtekniska lösningarna som är att föredra.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket avstyrker förslaget och anser att skyddsformen strider mot strävan att bättre integrera naturvården och kulturmiljövården. Vidare anser verket att skyddsformen naturreservat väl täcker in de skyddsbehov som anges i motiven till kulturreservat.

Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget och anser att det förslag om kulturreservat som lämnats av Kulturarvsutredningen inte kan ersätta förslaget i miljöbalken. Inställningen till förslaget hos övriga remissinstanser som har yttrat sig, t.ex. länsstyrelser, kommuner och Juridiska fakultetsstyrelsen, Lunds universitet, är splittrad. Vissa länsstyrelser anser att kulturreservat i stället bör införas i kulturminneslagen.

Skälen för regeringens förslag: I förarbetena till naturvårdslagens bestämmelse om naturreservat framhålls att begreppet natur innesluter även den kulturpräglade naturen (prop. 1964:148 s. 45). Som exempel på kulturlandskap som bör kunna avsättas till naturreservat nämns gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedom om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet.

Genom införandet år 1991 av bestämmelsen i 3 a § naturvårdslagen har naturvårdslagens tillämpningsområde förtydligats så att det klart framgår att den omfattar även kulturpräglade delar av naturmiljön. Det gäller dock inte i den mån skydd följer av lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Förutom Miljöbalksutredningens ovan refererade förslag har Kulturarvsutredningen i sitt betänkande Skyddet av kulturmiljön (SOU

1996:128) föreslagit att ett områdesskydd benämnt kulturreservat införs i kulturminneslagen (betänkandets avsnitt 1.3.1 och 2.6). Det områdesskydd som Kulturarvsutredningen föreslår skall möjliggöra skydd av såväl bebyggda områden som kulturlandskap, medan skyddade byggnader även fortsättningsvis skall kallas byggnadsminnen. Kulturarvsutredningen anser att detta förslag medför en enklare och tydligare ansvarsfördelning mellan kulturmiljövården och naturvården än ett införande av kulturreservat i miljöbalken. Huvudskälet för förslaget anges vara att frågor om skydd för kulturlandskap då kan lösas i ett nära sammanhang med bevarandefrågor för bebyggelse och andra anläggningar som utgör en integrerad del av kulturvärdet för det ifrågavarande området.

Regeringen gav i september 1996 ämnessakkunnige Bengt O.H. Johansson ett uppdrag avseende samverkan mellan kultur- och naturmiljövården. I uppdraget ingick att behandla erfarenheterna av hittillsvarande samarbete, de betydelsefulla fördelar som kan uppnås samt vilka förändringar inom förvaltning, arbetssätt m.m. som kan leda till ett utökat samarbete. I sin redovisning av uppdraget till regeringen i december 1996 hänvisar Bengt O.H. Johansson till de förslag som Miljöbalksutredningen resp. Kulturarvsutredningen har lämnat. Han gör bedömningen att ett ställningstagande till om kulturmiljövården behöver ett eget och utvidgat områdesskydd bör avvakta remissbehandlingen.

Regeringen gör följande bedömning. En god yttre miljö är ofta ett landskap eller område som har ett rikt kulturhistoriskt innehåll. Att bevara kulturlandskap med innehåll från olika tider och se till att de sköts på ett sätt som gör att värdena inte förstörs eller förringas är en av kulturmiljövårdens viktigaste uppgifter.

Ambitionen att slå vakt om den historiska dimensionen i landskapet kan därför beskrivas som ytterligare en bevarandeaspekt vid sidan av omsorgen om den biologiska mångfalden och om landskapsbilden ur rent estetisk synpunkt. Uttrycket ett historiskt landskap har internationellt börjat användas för att karakterisera ett landskap som är värt att slå vakt om därför att det präglats av markanvändning och byggnader från äldre tider. Ett historiskt landskap kan sägas vara ett landskap som präglas av hävdade eller ohävdade kulturlandskapselement som återspeglar väsentliga drag och företeelser från äldre markanvändning. En betydande del av det historiska landskapets värde utgörs av sambanden mellan de enskilda kulturlandskapselementen och av samspelet med naturmiljön. Det samlade kulturvärdet i ett historiskt landskap kan således sägas vara större än summan av kulturvärdet hos de enskilda element som ingår i landskapet.

Regeringen erinrar om att naturreservat kan vara en tänkbar skyddsform som kan användas för skydd av områden med såväl skyddsvärd naturmiljö som värdefulla kulturmiljöer. Regeringen anser, i likhet med Miljöbalksutredningen, att det dessutom behövs särskilda regler för att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap. När det infördes en möjlighet att genom reservatsföreskrifter skydda även den kulturpräglade naturmiljön förutsattes att kulturvärdena i landskapet skulle komma att skyddas i större utsträckning än vad som blivit fallet.

Naturvårdslagen har hittills endast undantagsvis använts för att säkerställa de för kulturmiljövården viktigaste värdena. Inte heller har de ur kulturmiljösynpunkt mest värdefulla miljöerna säkerställts i tillräcklig omfattning genom reservatsförordnanden.

Regeringen bedömer att Kulturarvsutredningens förslag till nytt områdesskydd inom ramen för kultuminneslagen inte kan ersätta det föreliggande förslaget till kulturreservat i miljöbalken. Regeringen förutsätter vidare att ett skydd i enlighet med Kulturarvsutredningens förslag i den fortsatta beredningen kan ges en tydlig avgränsning gentemot den skyddsform som föreslås bli möjlig enligt miljöbalken. För de fall där det huvudsakligen är det historiska landskapet och dess kulturvärden som skall skyddas, men kulturminneslagens regler inte är tillräckliga, bör alltså införas ett särskilt institut benämnt kulturreservat. Regeringen bedömer vidare att det uppdrag som Bengt O.H. Johansson har redovisat också talar i den riktningen. Den nya skyddsformen bör ses som kompletterande instrument till såväl bestämmelserna om naturreservat som till kulturminneslagens regler. Att en del av området redan är skyddat enligt bestämmelserna i kulturminneslagen skall inte utgöra hinder mot att det också ingår i ett kulturreservat. Syftet med förslaget är att skapa en skyddsform som är tydligt anpassad efter de kulturmiljövårdande behoven.

I förslaget till lagtext preciseras inte i vilka fall benämningarna naturreservat respektive kulturreservat skall användas. Den frågan bör länsstyrelsen eller kommunen ta ställning till från fall till fall.

Hänvisningar till S4-13-4

4.14. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Hänvisningar till S4-14

4.14.1. Sammansmältning av reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Regeringens förslag: Reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd skall arbetas samman i miljöbalken.

De särskilda reglerna om miljöfarlig verksamhet skall i likhet med nuvarande regler tillämpas på olägenheter för människors hälsa och miljön vid användning av mark, byggnad eller anläggning.

När olägenheter från kärntekniska anläggningar prövas enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet skall även den joniserande strålningen prövas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen hade dock föreslagit att motsvarande undantag som finns i miljöskyddslagen för joniserande strålning skulle finnas i balken.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker sammansmältningen av bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, eftersom den enligt länsstyrelsen är bra och ändamålsenlig med hänsyn till syftet med skydd för människors hälsa och miljön. Även

Länsstyrelsen i Stockholms län ser positivt på att reglerna samordnas. Malmö kommun anser att utredningen misslyckats med att sammansmälta

reglerna inom miljö- och hälsoskyddsområdet, förslaget är varken lättillgängligt eller överskådligt. Även Stockholms kommun anser att det är en dålig integrering av hälso- och miljöskydd. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att genom definitionen av miljöfarlig verksamhet förs vissa av dagens tolkningsproblem in i balken.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom miljöskyddslagen är en av grundpelarna i den svenska miljölagstiftningen är det en självklarhet att bestämmelserna i den skall ingå i miljöbalken. Det är även naturligt att reglerna i hälsoskyddslagstiftningen arbetas in i miljöbalken. Den lagstiftningens syfte, att motverka störningar som kan vara skadliga för människors hälsa, sammanfaller till stor del med syftet med den övriga lagstiftning som utgör naturliga delar i balken, inte bara miljöskyddslagen utan även lagen om kemiska produkter och renhållningslagen m.fl. lagar.

Nu sammansmälts bestämmelserna om hälsoskydd och miljöfarlig verksamhet och bestämmelserna om prövning av tillstånd m.m. görs gemensamma för hela balken. De särskilda bestämmelser om miljöfarlig verksamhet, som inte rör tillståndsprövningen, och bestämmelser om hälsoskydd förs samman i ett kapitel, eftersom båda ytterst gäller regler till skydd för människors hälsa och miljön och möjligheter att kunna ingripa mot verksamheter som kan påverka dessa skadligt. En sådan sammansmältning underlättas av att regeringen föreslår ett enhetligt system för prövning av överklaganden i miljödomstol i motsats till nuvarande regler. För närvarande överprövas beslut enligt föreskrifterna om miljöfarlig verksamhet i administrativ ordning medan beslut i hälsoskydds-ärenden överklagas hos förvaltningsdomstol.

Skyddet för människors hälsa skall utgöra en integrerad del i miljöbalken och samma grundläggande hänsynsregler skall gälla för hälsoskyddet som gäller för exempelvis miljöfarlig verksamhet. De särskilda reglerna om hälsoskydd görs dock mindre detaljerade än de är för närvarande.

Miljöfarlig verksamhet

Reglerna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken bör, liksom varit fallet enligt miljöskyddslagen, tillämpas på störningar vid användningen av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra olägenheter för såväl miljön som hälsan. Koncessionsnämnden ifrågasätter att begreppet miljöfarlig verksamhet används utöver begreppet verksamhet. De allmänna aktsamhetsreglerna skall tillämpas på all verksamhet som kan motverka balkens mål, dvs. även miljöfarlig verksamhet och eftersom 10 kap. i utredningens förslag inte innehåller några särskilda aktsamhetsregler saknas det enligt nämnden skäl att behålla begreppet miljöfarlig verksamhet och då kan den krångliga definitionen i 10 kap. 1 och 2 §§ utgå. Nämnden anser vidare att om definitionen blir kvar bör 1 § 3 ändras så att omgivningen byts ut mot hälsan och miljön vilket överensstämmer med övriga bestämmelser i kapitlet. Naturvårdsverket anser att skillnaden mellan punkterna 1 och 2 i 1 § är otydlig och föreslår

att de arbetas ihop och vidare bör det enligt verket vara helt klart att alltifrån lokal till global miljöförstöring beaktas. Vidare anser verket att bestämmelsen ger intryck av att förorening av vatten prioriteras framför förorening av luft eller mark. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att eftersom den definition av miljöfarlig verksamhet som Miljöbalksutredningen föreslagit är ungefär densamma som i miljöskyddslagen så förs en hel del av dagens tolkningsproblem in i balken.

Regeringen gör den bedömningen att vad Koncessionsnämnden föreslår, att låta begreppet miljöfarlig verksamhet utgå, skulle vara en alltför långtgående ändring. Det är ett vedertaget begrepp som används i många olika sammanhang i balken, inte bara i detta kapitel utan även i bl.a. processbestämmelserna. En fördel med begreppet är också, vilket angavs även i propositionen till miljöskyddslagen, att det ger uttryck för grundtanken att även risken för olägenhet skall beaktas.

Utifrån Naturvårdsverkets och andra remissinstansers kritik av definitionen av miljöfarlig verksamhet har regeringen omarbetat den. Den ges nu en utformning så att den inte skall kunna uppfattas så att vissa utsläpp prioriteras, oavsett om det är till vatten, luft eller mark. Undantaget för tillfälliga störningar av exempelvis luftföroreningar tas bort eftersom även tillfälliga sådana störningar kan medföra akuta hälsorisker. Vidare används samma begrepp som används i hänsynsreglerna i 2 kap. Begreppet omgivningen i 1 § 3 behålls dock eftersom den störande anläggningen, i likhet med hittillsvarande regler, inte omfattas. Något tillägg om lokal och global miljöförstöring behövs inte eftersom all miljöförstöring omfattas. När det gäller tolkningsproblem så kan en helt uttömmande reglering i lagtexten aldrig uppnås. Det finns emellertid ett visst rimligt stöd för en tolkning i förarbeten och praxis idag och avsikten är att den praxis som hittills gällt skall kunna ge ledning även fortsättningsvis beträffande vad som är miljöfarlig verksamhet i de delar definitionen överensstämmer med vad som gällt tidigare, tillsammans med de uttalanden och den författningskommentar som nu görs till balkens bestämmelser.

Utsläpp av radioaktiva ämnen samt generering av joniserande strålning är miljöfarlig verksamhet

Miljöskyddslagen är inte tillämplig i fråga om joniserande strålning. Miljöbalksutredningen har föreslagit att samma undantag skall göras i balken. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har beträffande balkens tillämpningsområde anfört att även lagstiftningen om joniserande strålning bör inarbetas i balken. Även några andra remissinstanser har framfört liknande synpunkter, bl.a. Naturskyddsföreningen samt Landskrona kommun och Gävle kommun.

Som framgått av avsnittet om balkens tillämpningsområde görs i balken inte något sådant undantag som utredningen föreslog vilket innebär att balkens regler om miljöfarlig verksamhet skall tillämpas även på joniserande strålning. För att det helt tydligt skall framgå bör det

enligt regeringens bedömning uttryckligen i balkens definition av miljöfarlig verksamhet anges att användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom joniserande strålning är miljöfarlig verksamhet. Vidare anges att alla utsläpp som innebär sådan olägenhet omfattas, vilket även omfattar utsläpp av radioaktiva ämnen.

För kärntekniska anläggningar krävs i dag tillstånd enligt miljöskyddslagen, eftersom de är upptagna på miljöskyddsförordningens A-lista och alltså prövas av Koncessionsnämnden. Eftersom undantaget om joniserande strålning finns i den lagen prövas inte utsläppet av radioaktiva ämnen och joniserande strålning vid den prövningen utan endast alla andra utsläpp och störningar, såsom kylvattenutsläpp och buller. Villkor för den joniserande strålningen fastställs i tillståndet enligt kärntekniklagen med stöd av strålskyddslagen. Med den utformning balken nu får skall i fortsättningen alla utsläpp och störningar från kärntekniska anläggningar prövas av den regionala miljödomstolen, även utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning.

Därmed kommer kärntekniska anläggningar att prövas på följande sätt. Till att börja med prövar regeringen tillåtligheten enligt 17 kap., dvs. motsvarigheten till nuvarande 4 kap. NRL. Efter att regeringen har avgjort tillåtlighetsfrågan sker, om den bifallit ansökan om tillåtlighet, en säkerhetsprövning enligt kärntekniklagen och även då är regeringen normalt tillståndsmyndighet om beslutanderätten inte delegeras till Statens Kärnkraftsinspektion. Slutligen krävs tillstånd enligt miljöbalken och då prövas alla utsläpp och störningar från anläggningen. Då är den regionala miljödomstolen prövningsmyndighet i första instans. Därmed kommer balkens regler att styra prövningen t.ex. när det gäller lokalisering vid tillåtlighetsprövningen enligt 17 kap. och det kommer att krävas en miljökonsekvensbeskrivning enligt balken såväl beträffande den prövningen som vid miljödomstolens prövning av utsläpp och andra olägenheter. Därmed tillgodoses i princip remissinstansernas önskemål utan att hela strålskyddslagen och kärntekniklagen tas in i balken.

Avloppsanordningar och avloppsvatten

Frågor om avloppsanordningar och värmepumpar förs bort från hälsoskyddsreglerna till reglerna om miljöfarlig verksamhet och bestämmelserna om avloppsanordningar och avloppsvatten integreras. Eftersom dessa regler hör lika mycket samman med regleringen av avloppsvatten som är miljöfarlig verksamhet bör de behandlas tillsammans i balken. Länsstyrelsen i Stockholms län tycker att det är bra att avloppsanordningar regleras som miljöfarlig verksamhet men anser att såväl inrättande som anslutning bör vara tillstånds- och anmälningspliktigt och att regeringens bemyndigande därför även bör omfatta ändring av avloppsanordningar. Regeringen delar denna uppfattning och därför utökas det föreslagna bemyndigandet till att även omfatta ändring av avloppsanordningar. Stenungsunds kommun anser att miljöskyddslagens förbud i 7 § mot att släppa ut avloppsvatten utan längre

gående rening än slamavskiljning bör behållas i balken. Enligt kommunen har det visat sig vara det enda lagstöd i praktiken som vid överprövning accepteras av Koncessionsnämnden. Vidare anser kommunen att nuvarande definition av vattenområde måste ändras till att omfatta även grundvatten, eftersom det idag enligt kommunen är tillåtet enligt 7 § att släppa ut orenat avloppsvatten i grundvatten. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, VAV, anser att verksamheten vid avloppsreningsverk som leder till utsläpp av ett praktiskt taget helt rent vatten inte skall klassificeras som miljöfarlig verksamhet och avloppsvatten eftersom benämningen hämmar möjligheterna till kretsloppslösningar.

I nuvarande 7 § miljöskyddslagen görs en uppräkning av olika slag av avloppsvatten som inte får släppas ut i vattenområden om det inte det är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Denna uppräkning fördes år 1969 över till miljöskyddslagen från gamla vattenlagen där reglerna infördes 1956. Uppräkningen motsvarar inte längre de utsläpp som framför allt bör regleras och som hittills har reglerats genom föreskrifter om tillstånd med stöd av 10 § miljöskyddslagen. Dessutom finns det i hälsoskyddslagen relativt detaljerade regler om inrättande av avloppsanordningar. För att få enhetliga regler när bestämmelserna samordnas bör i balken regeringen bemyndigas att föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan för att inrätta eller ändra avloppsanordningar. Vidare bör regeringen bemyndigas att föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan för att få släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten. Då kan med stöd av den bestämmelsen exempelvis föreskrivas om krav på tillstånd för utsläpp av de ämnen som i dag anges i 7 § miljöskyddslagen eller andra utsläpp som bör regleras. Någon ändring av definitionen av vattenområde bör inte göras eftersom eventuella utsläpp som påverkar grundvattnet kan regleras med flera av de bestämmelser som nu föreslås i 9 kap. miljöbalken, bl.a. det sistnämnda bemyndigandet.

Beträffande VAV:s synpunkter så kan konstateras att även om verksamheten vid reningsverken är mycket positiv från miljösynpunkt eftersom den går ut på att rena vatten som andra förorenat, leder verksamheten under reningsförfarandet till olika typer av olägenheter som gör att verksamheten blir att klassificera som miljöfarlig verksamhet. När det gäller produkter som kommer ut från verken såsom vatten och slam bör det inte vara benämningen som är det avgörande för om de kommer att användas i kretsloppslösningar, utan vad produkterna innehåller beträffande halter av olika ämnen.

Hänvisningar till S4-14-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.14.2. EG-direktiv om utsläpp

Det finns i gemenskapslagstiftningen ett antal direktiv om förebyggande och bekämpning av föroreningar av luft och vatten. Dessa är bl.a. rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö, rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot

förorening genom vissa farliga ämnen, rådets direktiv 84/360/EEG av den 28 juni 1984 om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar och direktivet 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-direktivet.

Det allmänna vattenutsläppsdirektivet 76/464

Rådets direktiv (76/464/EEG) av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö gäller enligt artikel 1 inlandsytvatten, territorialvatten, inre kustvatten och grundvatten. När det gäller grundvatten har dock direktivets bestämmelser ersatts av direktiv 80/68/EEG om skydd för grundvatten mot föroreningar genom vissa farliga ämnen.

I det allmänna vattenutsläppsdirektivets art. 2 anges att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder dels för att hindra att de vatten som anges i artikel 1 förorenas av farliga ämnen som ingår i de grupper av ämnen som finns i förteckning 1 i direktivets bilaga, dels för att minska föroreningen av dessa vatten genom de farliga ämnen som anges i förteckning 2 i bilagan. I bilaga 1 anges bl.a. sådana ämnen som organiska halogenföreningar, organiska fosforföreningar, organiska tennföreningar, kvicksilver och kadmium samt ämnen som har cancerogena egenskaper i vatten. I förteckning 2 anges ämnen enligt förteckning 1 för vilka gränsvärden inte fastställts enligt art. 6 samt ämnen såsom zink, koppar, nickel, krom, bly m.fl. Tillståndspliktens omfattning anges i artikel 3. Alla utsläpp till vatten enligt artikel 1 av ämnen enligt förteckning 1 kräver förhandstillstånd. I tillstånden skall fastställas utsläppsnormer och tillstånd får endast beviljas för en begränsad tid. Enligt artikel 9 får genomförandet av direktivet inte i något fall direkt eller indirekt leda till en ökad förorening av de vatten som direktivet omfattar. I artikel 8 anges att medlemsstaterna även skall tillse att åtgärderna inte leder till en ökad förorening av vatten som inte omfattas av artikel 1.

Direktivet kommer att vara genomfört genom reglerna i balken motsvarande miljöskyddslagen med tillhörande förordningar samt de nya bestämmelserna om miljökvalitetsnormer och deras roll vid tillståndsprövningen.

Grundvattendirektivet 80/68

Syftet med direktivet (80/68/EEG) av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen framgår redan av namnet, att hindra förorening av grundvatten. Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att hindra tillförsel till grundvatten av ämnena i förteckning 1 i direktivets bilaga och begränsa tillförsel till grundvatten av ämnena i bilagans förteckning 2, för att undvika att vattnet förorenas med ämnena. Bilagans

förteckningar överensstämmer till stora delar med de tidigare nämnda förteckningarna i bilagan till direktivet 76/464. I direktivet definieras direkt utsläpp på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 utan infiltration genom markyta och underliggande jordlager. Direktivet omfattar även indirekta utsläpp som definieras på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 efter infiltration genom markyta och underliggande jordlager.

Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna förbjuda direkta utsläpp av ämnena i förteckning 1. Alla former av slutligt omhändertagande eller deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena som kan medföra indirekta utsläpp skall granskas i förväg. På grundval av detta skall verksamheten förbjudas eller meddelas tillstånd med villkor att alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas som krävs för att hindra sådana utsläpp. Åtgärder skall även vidtas för att förhindra indirekta utsläpp av ämnena i förteckning 1 från andra verksamheter.

Enligt artikel 5 skall alla direkta utsläpp av ämnena i förteckning 2 förhandsgranskas och begränsas. Även slutligt omhändertagande eller deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena som kan medföra indirekta utsläpp skall granskas i förväg. Med utgångspunkt från granskningen skall tillstånd beviljas om alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas för att förhindra förorening av grundvattnet med ämnena. Åtgärder skall även vidtas för att begränsa indirekta utsläpp av ämnena i förteckning 2 från andra verksamheter. Enligt artikel 6 krävs särskilt tillstånd för konstgjord infiltration.

Vad förhandsgranskningarna som avses i artikel 4 och 5 skall innehålla framgår av artikel 7 och vad tillstånd enligt artikel 4 och 5 skall innehålla anges i artikel 9. Sådana tillstånd får enligt artikel 11 endast meddelas för en begränsad tidsperiod och skall omprövas minst vart fjärde år. Tillstånden kan därvid förnyas, ändras eller upphävas.

Direktivet kommer att vara genomfört genom reglerna i balken. Förhandsgranskningarna som krävs kommer att finnas i de miljökonsekvensbeskrivningar som skall krävas för tillstånd enligt balken. I övrigt uppfyller bestämmelserna om möjligheter att föreskriva om tillstånd för miljöfarlig verksamhet och övriga tillståndsregler, t.ex. den utökade möjligheten att meddela tidsbegränsade tillstånd, direktivet. Direktivet innehåller också en regel att tillstånd skall vägras om den som begär tillstånd uppger att han inte kan uppfylla de villkor som gäller eller om detta förhållande är uppenbart för den behöriga myndigheten. Direktivet 76/464 innehåller en motsvarande bestämmelse. Någon uttrycklig regel att tillstånd inte får meddelas om sökanden uppger att han inte kan uppfylla de fastställda kraven eller om detta förhållande är uppenbart för den behöriga myndigheten behövs dock inte i balken. Detta är en självklarhet och gäller redan för närvarande eftersom ett tillstånd inte skall innefatta villkor som inte kan uppfyllas. Som framgått av avsnitt 4.10.1 har kommissionen lämnat ett förslag till ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta ett antal vattendirektiv, bl.a. detta grundvattendirektiv.

Det allmänna luftutsläppsdirektivet 84/360

I rådets direktiv (84/360/EEG) av den 28 juni 1984 om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar anges i artikel 3 att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att anläggningar som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1 till direktivet inte kan tas i drift eller ändras betydligt utan att tillstånd har lämnats. Bilaga 1 innehåller kategorier av anläggningar inom energiindustri, produktion och bearbetning av metaller, kemisk industri, avfallshantering m.m. I artikel 4 anges förutsättningar för tillstånd. Tillstånd får ges endast om tillståndsmyndigheten har förvissat sig om att 1) alla lämpliga förebyggande åtgärder har vidtagits mot luftförorening, däribland bästa tillgängliga teknik om det inte medför oskäliga kostnader 2) driften inte orsakar betydande luftförorening, särskilt på grund av utsläpp av ämnen som anges i direktivets bilaga 2 (bl.a. svaveldioxid, kväveoxid, kolväten, tungmetaller, klor) 3) inte något av de gällande gränsvärdena för utsläpp överskrids 4) samtliga gällande gränsvärden för luftkvalitet har beaktats.

Även detta direktiv kommer att vara genomfört genom reglerna i balken.

IPPC-direktivet 96/61

Ett nytt direktiv är direktiv (96/61/EG) av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-direktivet (Integrated Pollution Prevention and Control). Detta har även redogjorts för i avsnittet om de allmänna hänsynsreglerna.

Syftet med direktivet är att förebygga och minska föroreningar från större industrier m.m. Hittills har det funnits gemenskapslagstiftning om bekämpning av luftföroreningar och om förebyggande eller minimering av utsläpp av farliga ämnen i vattenmiljön, t.ex. de angivna 84/360 om bekämpning av luftföroreningar från industrianläggningar och 76/464 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö. Någon gemenskapslagstiftning för att förebygga eller minska utsläppen i marken har dock inte funnits.

Syftet med IPPC-direktivet är att på ett samordnat sätt förebygga och minska föroreningar till luft, vatten och även mark, inbegripet åtgärder som gäller avfall, från verksamheter som anges i bilaga 1 till direktivet. Direktivet kan närmast sägas motsvara vår miljöskyddslag.

De verksamheter som anges i bilaga 1 är industrier inom energisektorn, produktion och omvandling av metaller, mineralindustri, kemisk industri, avfallshantering och annan verksamhet såsom pappersindustri, livsmedelsindustri, stora lantbruksanläggningar m.m. Denna bilaga omfattar fler typer av industrianläggningar än bilagan till det allmänna luftutsläppsdirektivet 84/360. Bilagan omfattar även fler typer av industrianläggningar och i många fall lägre tröskelvärden för samma typ av verksamheter än bilaga 1 till direktivet 85/337 om miljökonsekvensbeskrivningar som behandlats i avsnitt 4.11.2. Som angetts där

har en ändring föreslagits i det direktivet att en ny punkt 2a läggs till med innehållet att en medlemsstat kan införa en gemensam procedur för att fullgöra kraven enligt det direktivet och kraven enligt IPPC-direktivet. En grov uppskattning har gjorts av Naturvårdsverket över antalet verksamheter som kommer att omfattas av direktivet i Sverige. Enligt den kommer lite färre än hälften av de verksamheter som i dag prövas av Koncessionsnämnden att omfattas. Vidare omkring ett femhundratal av de tillståndspliktiga verksamheter som i dag prövas av länsstyrelse, varav 275 deponier och drygt ett hundratal djurhållare.

I art. 3 i IPPC-direktivet anges allmänna principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter bl.a. att bästa tillgängliga teknik skall användas och ingen betydande förorening förorsakas. Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna säkerställa att inga nya anläggningar drivs utan tillstånd enligt direktivet. I artikel 5 anges att medlemsstaterna skall säkerställa att även befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter dagen för direktivets genomförande, dvs. senast 10 oktober 2007. Vissa artiklar skall tillämpas på befintliga anläggningar från och med dagen för direktivets genomförande, dvs. tre år efter offentliggörandet eller 10 oktober 1999. I direktivet finns vidare bestämmelser om vad ansökan skall innehålla (art. 6), beslutet och de villkor som skall gälla (art. 8-9), bästa tillgängliga teknik och miljökvalitetsnormer (art. 10-11) och verksamhetsutövarens ändring av verksamheten (art. 12).

Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna regelbundet gör en förnyad bedömning av, och om det är nödvändigt uppdaterar villkoren i tillståndet. En förnyad bedömning skall alltid göras bl.a. om anläggningen orsakar förorening av sådan betydelse att nya eller reviderade utsläppsvärden behöver införas i tillståndet eller om väsentliga ändringar av bästa tillgängliga teknik möjliggör en betydande minskning av utsläppen utan att detta medför oskäliga kostnader.

Någon tid inom vilken dessa förnyade bedömningar skall göras anges inte i direktivet utan det är en fråga för varje medlemsland att bestämma med vilken regelbundenhet bedömningarna skall göras. Inte heller anges i förslaget hur ofta uppdatering av villkoren bör göras. Det anges dock att villkoren skall uppdateras om den behöriga myndigheten bedömer detta nödvändigt. I ett tillägg till beslutsprotokollet anges att många länder anser att tio år kan vara lämpligt intervall.

Enligt artikel 14 skall medlemsstaterna säkerställa att villkoren i tillståndet iakttas av verksamhetsutövaren vid driften av anläggningen samt att verksamhetsutövaren regelbundet underrättar den behöriga myndigheten om bl.a. resultaten av utsläppskontroller. I art. 15 finns, som tidigare angetts, en bestämmelse motsvarande en artikel i direktivet 85/337 om miljökonsekvensbeskrivningar att medlemsstaterna skall säkerställa att tillståndsansökningar för nya anläggningar eller väsentliga förändringar under lämplig tid hålls tillgängliga för allmänheten så att den kan yttra sig innan myndigheten fattar sitt beslut. Även i artikel 17 finns en bestämmelse motsvarande en artikel i direktivet 85/337 om gränsöverskridande verkningar. Där föreskrivs att om en medlemsstat

konstaterar att driften av en anläggning kan få betydande, negativ påverkan på miljön i en annan medlemsstat eller en annan medlemsstat begär det, skall information om ansökan överlämnas till den andra staten och den allmänhet som kan komma att beröras.

IPPC-direktivet skall vara genomfört senast tre år efter det att det har offentliggjorts vilket var 10 oktober 1996, alltså den 10 oktober 1999. Enligt övergångsbestämmelserna i art. 20 skall direktivet 84/360 om bekämpning av luftföroreningar från industrianläggningar upphöra att gälla elva år efter IPPC-direktivets ikraftträdande som var den 30 oktober 1996. När nödvändiga åtgärder vidtagits enligt artikel 5, dvs. att befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med ett flertal av direktivets artiklar, skall inte längre ett flertal av artiklarna i direktivet 76/464 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö tillämpas på dessa anläggningar.

Genom miljöbalken och de förordningar som kommer ett utfärdas till den kommer IPPC-direktivet att vara genomfört.

Hänvisningar till S4-14-2

4.14.3. Prövningen enligt miljöbalken av miljöfarlig verksamhet

Regeringens förslag: Regeringen skall få föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan för miljöfarlig verksamhet.

I de fall en ändring är tillståndspliktig skall en samlad prövning göras av hela verksamheten.

Även pågående verksamheter som har påbörjats före det att tillståndsplikt föreskrivits skall kunna göras tillståndspliktiga genom föreskrifter av regeringen.

Tillsynsmyndigheten skall i enskilda fall ges rätt att förelägga en verksamhetsutövare att söka tillstånd även om tillståndskrav inte är föreskrivet, om det är risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Om det är mer ändamålsenligt för att förebygga olägenheter skall dock föreskrifter av generell karaktär kunna ersätta den individuella prövningen.

Prövningsmyndigheter för tillståndsfrågor skall vara regionala miljödomstolar och länsstyrelser. Även kommuner kan ges rätt att pröva verksamheter med liten miljöpåverkan.

I fortsättningen skall inte bara villkor utan även tillstånd kunna omprövas.

Ökade möjligheter att tidsbegränsa tillstånd införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.

Utredningen hade dock inget förslag om att vid ändring av verksamheter som kräver tillstånd skall hela verksamheten prövas. Även förslaget att tillsynsmyndigheten kan få förelägga en verksamhetsutövare att söka tillstånd även om sådan inte är föreskriven är en nyhet.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket är positivt till förslaget att generella föreskrifter kan meddelas. Statskontoret tillstyrker att

möjligheten införs att meddela generella föreskrifter i stället för individuell prövning. Försvarsmakten anser att generella föreskrifter kan accepteras om hänsyn tas till försvarets speciella förhållanden och särart.

Industriförbundet och SAF tillstyrker att den individuella tillståndsprövningen delvis ersätts med generella föreskrifter, men om befintliga tillstånd inskränks, bara i de fall som föreskrifterna varit möjliga att införa genom en omprövning. De motsätter sig inte heller att möjlighet införs att föreskriva om tillståndsplikt för befintlig verksamhet men anser att väl tilltagna övergångsperioder är nödvändiga. Över huvud taget har de remissinstanser som yttrat sig över möjligheten att föreskriva om tillståndsplikt för befintlig verksamhet varit positiva till förslaget, t.ex. ett flertal länsstyrelser.

Advokatsamfundet avstyrker att kommuner skall kunna ges tillståndsprövande befogenheter. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är starkt kritisk till det förslaget. Generalläkaren vill även i fortsättningen pröva ansökningar och anmälningar beträffande vissa avloppsanläggningar i Försvarsmakten samt anser att kommunen inte skall få pröva tillstånd beträffande försvaret.

Gällande regler om prövning

Reglerna om tillåtlighetsprövning och tillståndsgivning och formerna för denna prövning skiljer sig åt i miljölagstiftningen. Regeringens tillåtlighetsprövning beskrivs i avsnitt 4.21.1.

Miljöskyddslagen har en utvecklad reglering av prövningsförfarandet och vem som meddelar beslut om tillstånd och villkor samt innehåller särskilda regler som anger under vilka förutsättningar miljömyndigheterna har rätt att begära ändrade villkor för tillståndet till en verksamhet. För de verksamheter som regleras med stöd av annan miljölagstiftning än miljöskyddslagen skiljer sig reglerna åt i fråga om hur tillstånd och andra gynnande beslut med tillhörande villkor får ändras. Enligt vattenlagen kan omprövning av villkor ske för att tillgodose allmänna intressen. Vattendomstolen bestämmer i tillståndet när detta får ske, tidigast efter tio år och senast trettio år efter tillståndsdomen. Naturvårdslagen innehåller särskilda föreskrifter om omprövning av täkttillstånd. Dessa kan upphävas helt eller delvis efter tio år eller villkoren kan ändras. Enligt lagen om kemiska produkter får regeringen meddela föreskrifter om tillstånd och villkor. Enligt dessa föreskrifter får tillstånd gälla högst fem år. Naturresurslagens tillstånd är inte tidsbegränsade och den saknar föreskrifter om omprövning av villkor. Enligt hälsoskyddslagen gäller särskilda regler om tillstånd till avloppsanläggningar, m.m.

Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen till miljöfarlig verksamhet gäller för all framtid men enligt 23 § miljöskyddslagen får miljöfarlig verksamhet i särskilt angivna fall förbjudas, bl.a. om tillståndshavaren åsidosatt villkor i betydande mån. Då kan även ett tillstånd återkallas helt eller delvis. Även de villkor som föreskrivits för ett tillstånd gäller i princip för all framtid men dessa kan i särskilt angivna fall, framför allt

enligt 24 § miljöskyddslagen, ändras eller upphävas. Tillstånd kan dock enligt 18 § miljöskyddslagen även lämnas för begränsad tid om särskilda skäl föreligger.

I fråga om tillstånd till utsläpp av avloppsvatten i en viss recipient finns i 25 § miljöskyddslagen särskilda regler som bl.a. innebär att själva tillståndet får omprövas efter tio år.

Tillståndet ger ett rättsligt skydd mot att själva den verksamhet som avses med tillståndet tvingas upphöra på grund av föreskrifter i miljöskyddslagen. Tryggheten består också i ett skydd mot längre gående krav än vad som följer av tillståndsbeslutet. Skyddet är emellertid som angetts inte absolut, utan i vissa situationer kan den verksamhet som avses med ett tillstånd och villkoren för verksamheten tas upp till förnyad prövning. Som en samlad benämning på detta förfarande brukar uttrycket omprövning användas.

Att frågor om omprövning av villkor som har meddelats med stöd av miljöskyddslagen har kommit att behandlas särskilt utförligt i lagstiftningen beror på att de krav som kan ställas kan vara långtgående. Genom tillståndsmyndighetens beslut om utsläppsbegränsade villkor och andra restriktioner för en anläggning, kan innehavaren sålunda vara tvungen att göra stora investeringar. Mot den bakgrunden har det framstått som naturligt att tillståndsbeslutet med sina villkor ger tillståndshavaren en rättstrygghet i den meningen att nya krav på åtgärder inte kan ställas, utan att i lag angivna omständigheter föreligger.

Stegvis har reglerna om omprövning ändrats och omprövningsmöjligheterna blivit flera. I Miljöskyddskommitténs huvudbetänkande Miljöbalk (SOU 1993:27, s. 555 ff.) finns en detaljerad genomgång av detta. Där framgår bl.a. hur det med tiden har blivit lättare för miljömyndigheterna att påfordra ändring av villkor i tillståndsbeslut. Vidare framgår att trots att miljöskyddslagen tillämpats i drygt tjugo år har antalet rena omprövningsärenden enligt 24 § miljöskyddslagen vid Koncessionsnämnden och länsstyrelserna varit litet. I genomsnitt har Naturvårdsverket och länsstyrelserna begärt omprövning i kanske något enda per år. Rent faktiskt har dock omprövning av tillståndsvillkor skett i ett betydande antal fall genom att pågående verksamheter tillståndsprövats på nytt till följd av bl.a. tillståndpliktiga förändringar i produktionen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen bör även fortsättningsvis föreskriva om när krav på tillstånd eller anmälan för miljöfarlig verksamhet skall krävas. Utgångspunkten för när sådana krav skall ställas är naturligtvis de effekter som utsläppen från olika verksamheter har på omgivningen. De kriterier för miljöpåverkan som har utvecklats vid tillämpningen av miljöskyddslagen bör kunna ligga till grund för bedömningen, naturligtvis med beaktande av nya kunskaper om olika ämnens farlighet. Motsvarande gäller frågan om en verksamhet överhuvudtaget skall vara anmälningspliktig.

Regeringen bör i fortsättningen även föreskriva om när det krävs tillstånd eller anmälan för inrättande av avloppsanordningar som i dag regleras i hälsoskyddslagen. Det bör på samma sätt som idag krävas tillstånd eller anmälan till kommunen.

När det gäller tillståndsplikten har Koncessionsnämnden i sitt remissvar föreslagit att bestämmelsen att tillstånd eller anmälan kan krävas för ändring av miljöfarlig verksamhet skall ändras så att inte bara ändringen skall prövas som det är i dag. Det är enligt nämnden allt vanligare att företagare ansöker om tillstånd endast till en ändring, däremot inte till hela verksamheten sådan den kommer att se ut efter ändringen. Detta kan leda till att det för verksamheten finns ett antal tillståndsbeslut, som vart och ett endast avser den del som ändrades vid prövningstillfället. Stora svårigheter uppstår då att få en samlad bild av vad som gäller i fråga om tillåtna utsläpp etc. Dessutom kan det vara svårt för prövningsmyndigheten att avgöra vad som skall omfattas av prövningen varje gång. Koncessionsnämnden föreslår därför att det i stället bör göras en samlad prövning varje gång en verksamhet ändras i någon inte helt obetydlig omfattning. Regeringen delar Koncessionsnämndens uppfattning att en samlad prövning bör göras vid ändringar som inte är obetydliga och därför gjorts tillståndspliktiga. Det är inte tillfredsställande att en verksamhet drivs med stöd av ett flertal tillstånd som är svåra att överblicka och inte ger någon helhetsbild och försvårar prövningen. Dessutom försvårar detta också tillsynen och kontrollen av att tillstånden följs, för såväl verksamhetsutövare som tillsynsmyndigheten. Den aktuella bestämmelsen bör därför utformas på sätt som Koncessionsnämnden föreslagit.

Naturvårdsverket och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet föreslår att möjligheten att föreskriva om tillstånds- och anmälningsplikt skall utökas till att avse efterbehandling.

Naturvårdsverket skriver också att utredningen inte givit någon möjlighet för tillsynsmyndigheten att i kvalificerade fall förelägga en efterbehandlare att söka tillstånd för verksamheten. Verket anser att båda dessa möjligheter skulle vara mycket värdefulla för arbetet med förorenade områden. Fakultetsnämnden anser också att det bör övervägas att införa en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i vissa situationer kunna förelägga en verksamhetsutövare att söka tillstånd. En sådan möjlighet fanns enligt 1918 års vattenlag.

Regeringen konstaterar att när det gäller möjligheten att föreskriva om tillstånds- och anmälningsplikt till att avse efterbehandling så omfattas detta redan med den ändrade utformning som bestämmelsen nu har. Det finns enligt regeringens uppfattning även skäl att som har föreslagits införa en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att söka tillstånd även om sådan inte är föreskriven, om det är risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Detta skulle då omfatta alla typer av miljöfarlig verksamhet, även efterbehandling av förorenade områden.

Prövningsmyndigheterna

Regeringen skall enligt 17 kap. 1 § miljöbalken obligatoriskt tillåtlighetspröva flera olika slags miljöfarliga verksamheter. Därutöver har

regeringen enligt 17 kap. 3 § möjlighet att tillåtlighetspröva även andra verksamheter som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Detta behandlas i avsnitt 4.21.

När det sedan gäller själva den administrativa tillståndsprövningen skall enligt regeringens förslag regionala miljödomstolar ersätta den nuvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd och dessa domstolar skall pröva de frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som hittills har prövats av nämnden, dvs. vad som angetts som A-ärenden i bilagan till miljöskyddsförordningen. Också annan myndighet som regeringen bestämmer får pröva frågor om tillstånd. Det kommer i likhet med tidigare att vara länsstyrelserna som även fortsättningsvis skall pröva Bärenden enligt bilagan i förordningen.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att om verksamheten är av den beskaffenheten, att den kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, skall regeringen kunna föreskriva att det ankommer på en kommun att pröva frågan om tillstånd. Sådana ärenden kan avse tillstånd att installera värmepumpar och vissa andra enklare tillståndsärenden, som i den föreslagna ordningen överförs från hälsoskyddsreglerna till miljöskyddsreglerna. Advokatsamfundet har avstyrkt att kommuner skall kunna ges tillståndsprövande befogenheter eftersom samfundet anser det uppenbart att kommunerna inte kommer att kunna tillföras de resurser som skulle behövas. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är starkt kritisk och skriver att resurserna är så varierande i de många kommunerna att det finns stor risk för felaktiga rättsliga bedömningar. Fakultetsnämnden vill också att språket i paragrafen ändras, begränsad omfattning bör bytas ut mot liten omfattning el. dyl. eftersom det är vad som avses.

Regeringen bedömer att kommunerna bör kunna meddela tillstånd i vissa ärenden av mindre omfattning, särskilt som de redan i dag prövar vissa avloppsanordningar som nu regleras i hälsoskyddslagen. Därför bör en möjligheten införas i balken att ge kommunerna rätt att pröva tillstånd till sådan miljöfarlig verksamhet som kan antas medföra liten miljöpåverkan. Prövningen bör göras av en nämnd som i sin myndighetsutövning skall vara fristående från kommunfullmäktige. Nämndens beslut kan då överklagas genom förvaltningsbesvär till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas till den regionala miljödomstolen. Det bör som generalläkaren önskar dock inte vara kommunen som prövar tillstånd beträffande försvaret utan det bör alltid vara länsstyrelsen. Generalläkaren bör även i fortsättningen få pröva anmälningar beträffande vissa avloppsanläggningar i Försvarsmakten.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att frågor om anmälan, dvs. Cärenden enligt förordningsbilagan, skall även fortsättningsvis prövas av kommunerna. Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborg och Bohus län samt Gävleborgs län föreslår att det av bestämmelsen skall framgå att anmälan skall göras till länsstyrelsen när det är verksamheter som länsstyrelsen utövar tillsyn över. Eftersom anmälan för närvarande enligt 19 § miljöskyddsförordningen skall göras till länsstyrelsen i vissa fall och kommunen i andra fall ändras bestämmelsen så att det anges att anmälan skall göras till länsstyrelsen, kommunen eller generalläkaren

enligt vad regeringen föreskriver. När regeringen bestämmer vilka verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga får den även föreskriva var anmälan skall ges in.

Möjligheten att frivilligt ansöka om tillstånd även om obligatorisk tillstånds- eller anmälningsplikt inte föreligger föreslås finnas också enligt balken.

Miljökonsekvensbeskrivningar ingår som en naturlig del av prövningsmaterialet, se avsnitt 4.11.

När det gäller fördelningen av prövningsärenden mellan A- och Blistan har regeringen i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta ett förslag till ny lista över prövningspliktiga verksamheter. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat uppdraget i rapporten 4795, Miljöfarliga verksamheter - prövning och klassificering. Rapporten har överlämnats till Miljöbalksutredningen som i sitt fortsatta arbete också skall behandla denna fråga och återkomma med förslag till regeringen.

Tillståndsplikt för pågående verksamhet

Såväl Miljöbalksutredningen, som behandlade frågan både i huvudbetänkandet Miljöbalken, En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling (SOU 1996:103) och i betänkandet Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU 1996:147), som tidigare Miljöskyddskommittén har föreslagit att det skall införas en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för pågående verksamheter som påbörjats före det att tillståndsplikt föreskrivits och därför saknar tillstånd. Frågan om tillståndsplikt för befintliga föroreningskällor behandlades även i förslaget till miljöskyddslag. I propositionen (1969:28) med förslag till miljöskyddslag m.m. uttalade sig föredragande departementschefen för en sådan princip. I den efterföljande regleringen infördes också en sådan prövningsplikt, dock av begränsad omfattning. De inventeringar som har gjorts av miljöfarlig verksamhet under senare år visar att nära hälften av alla i princip tillståndspliktiga anläggningar saknar tillstånd. Detta avser särskilt mindre och medelstora verksamheter. Många av dessa verksamheter blev tillståndspliktiga genom 1981 års ändringar i miljöskyddslagen men hade då redan påbörjat verksamheten. Som tidigare redogjorts för finns det också i artikel 5 i IPPC-direktivet 96/61 krav på att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att befintliga verksamheter som omfattas av direktivet senast åtta år efter direktivets genomförande dvs. senast 10 oktober 2007, drivs i överensstämmelse med flertalet av direktivets artiklar.

De remissinstanser som yttrat sig i denna del har varit positiva till förslaget, t.ex. ett flertal länsstyrelser. Industriförbundet och SAF motsätter sig inte förslaget men anser att väl tilltagna övergångsperioder är nödvändiga. Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker men menar att en övergångstid på fem år behövs för att denna omfattande uppgift skall kunna klaras av.

Eftersom det från föroreningssynpunkt är angeläget att verksamheter som saknar tillstånd blir föremål för tillståndsprövning föreslår regeringen att det nu införs en möjlighet att föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt för befintliga verksamheter. Dessutom kan därigenom IPPC-direktivet genomföras. Tillståndsplikten får regleras närmare i en förordning och en övergångstid kommer att behövas vilket får regleras i övergångsbestämmelserna till den förordningen. Med hänsyn till verksamheternas art och omfattning är det särskilt verksamheter som för närvarande prövas av länsstyrelsen som kommer att beröras av sådana bestämmelser. Miljöbalksutredningen kommer i sitt fortsatta arbete att lämna förslag till förordning.

Generella föreskrifter i stället för krav på tillstånd eller anmälan

Miljöbalksutredningen har föreslagit att det inom området för miljöfarlig verksamhet i ökad omfattning bör kunna meddelas generella föreskrifter både i frågor av mer övergripande natur och såvitt gäller skyddsåtgärder för särskilda verksamheter och områden. De remissinstanser som yttrat sig i den delen har varit positiva.

Det bör enligt regeringens uppfattning i 9 kap. 5 § inom ramen för prövningssystemet införas ett bemyndigande för regeringen att utfärda sådana generella föreskrifter. Dessa skall framför allt kunna avse sådana verksamheter som har så ringa miljöpåverkan att de endast skall vara anmälningspliktiga. En genomgång som Naturvårdsverket har gjort, som redovisas i Miljöbalksutredningens betänkande del 1 s. 445 ff., visar också att det finns goda möjligheter att för vissa branscher meddela gemensamma föreskrifter i olika avseenden. Tillståndsplikten bör i vissa fall eller till viss del kunna ersättas av generella föreskrifter. Dessutom bör viss typ av påverkan kunna regleras genom föreskrifter oavsett om tillstånd krävs för verksamhet som medför sådan påverkan. T.ex. skulle en generell föreskrift om buller kunna gälla för all verksamhet. Beträffande tillståndspliktig verksamhet behöver bullret då inte regleras särskilt i villkor i tillståndet efter prövning i varje enskilt fall, utan som en generell prövning och föreskrift.

Industriförbundet och SAF tillstyrker att den individuella tillståndsprövningen delvis ersätts med generella föreskrifter samt att det ges en möjlighet att implementera tvingande EU-krav motsvarande 5 a § miljöskyddslagen. Organisationerna anser dock att generella föreskrifter som innebär att befintliga tillstånd inskränks bara skall accepteras i de fall som föreskrifterna varit möjliga att införa genom en individuell omprövning. Om en generell föreskrift ändå skulle inskränka tillståndet utöver vad som kunnat åstadkommas med individuell omprövning, måste de drabbade enligt organisationernas uppfattning ges möjlighet att söka dispens. Sådan möjlighet till dispens bör enligt deras uppfattning även finnas för verksamheter utan tillståndskrav, eftersom individuella hänsyn bör kunna tas. Advokatsamfundet menar att ett meddelat tillstånd enligt balken bör ges samma rättsverkan som ett dispensbeslut. Kraftverksföreningen anser att om inte synnerligen vägande skäl föreligger bör det

individuella tillståndets eventuella speciella bestämmelser ha företräde och gälla i stället för generella föreskrifter.

De två sistnämnda förslagen är enligt regeringens mening inte lämpliga. För att önskvärd effekt skall uppnås med föreskrifter som kan gälla hela området för miljöfarlig verksamhet bör föreskrifterna ha giltighet framför beslut av individuell karaktär. Detta framgår av 24 kap. 1 § miljöbalken och innebär att föreskrifterna måste utarbetas med stor omsorg och med hänsyn tagen till berättigade rättssäkerhetskrav. Vid utformningen av föreskrifterna skall samråd ske med de branschorganisationer och övriga intresseorgan som berörs. När en föreskrift väl är beslutad och har trätt i kraft kan det som Industriförbundet och SAF anfört i vissa fall finnas behov av att ge dispens från föreskrifterna. Erfarenheten visar att det sällan går att klara alla individuella hänsynstaganden i generella föreskrifter om man samtidigt skall hålla uppe miljökraven. Det blir då nödvändigt med prövning av undantag i enskilda fall från krav ställda i de generella föreskrifterna. Ett sådant arbete är tids- och resurskrävande. En lösning kan vara att länsstyrelserna får besluta om dispens.

Erfarenhetsmässigt innebär det vanligen ett omfattande arbete även att ta fram generella föreskrifter. Naturvårdsverket har också i sitt remissvar framhållit att det är en arbets- och tidskrävande uppgift att meddela generella föreskrifter, enligt verket kan en generell föreskrift som inte avser ett införlivande av ett EG-direktiv beräknas ta sammanlagt åtminstone ett personår.

Bemyndigandet att meddela generella föreskrifter är även avsett att användas för att införliva rättsakter från EU eller uppfylla andra internationella åtaganden. Därför har i paragrafens andra stycke angetts att regeringen om det behövs får meddela sådana föreskrifter om försiktighetsmått som går längre än EG:s regler eller andra internationella åtaganden. Motsvarande bestämmelse infördes i 5 a § miljöskyddslagen den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420) men har i balken utökats att gälla även andra internationella åtaganden. Bemyndigandet gäller dock som framgår av lydelsen endast regeringen och inte myndigheternas föreskriftsrätt. Naturvårdsverket har invänt mot denna begränsning och menar att den medför att de bestämmelser som tillkommer på grund av EG-direktiv kommer att ligga vid sidan av det övriga systemet och försvårar EG-rättens integrering i den svenska rättsordningen. Dessutom menar verket att det medför att i de fall EG:s regler ligger på en låg skyddsnivå riskerar de regler som införs i Sverige att hamna på en lägre nivå än de hade gjort om reglerna hade fått bestämmas med utgångspunkt i förhållandena i Sverige.

Regeringen delar inte verkets uppfattning att begränsningen försvårar EG-integreringen eller påverkar skyddsnivån eftersom bestämmelsen endast reglerar hur fördelningen av föreskriftsrätten bör vara mellan regeringen och myndigheter. Tvärtom skulle EG-integreringen försvåras om inte denna begränsning fanns. Om Sverige skall ha krav utöver EGrättsakter i de fall detta är möjligt, dvs. när det är minimidirektiv, bör dessa av praktiska skäl bestämmas av regeringen eftersom övergripande

bedömningar måste göras. Även Koncessionsnämnden, som ser positivt på att möjlighet införs att meddela generella föreskrifter, har ifrågasatt om paragrafens andra stycke behövs med motiveringen att vad som står där torde täckas in av första stycket. Det är dock regeringens uppfattning att det finns skäl att uttryckligen ange att Sverige kan gå utöver EG:s och andra internationella överenskommelsers minimiregler, så att balken speglar den ambitionsnivå som Sverige har på miljöområdet. Därför bör stycket vara med i paragrafen, med den begränsning till regeringen som utredningen föreslagit.

De möjligheter att meddela föreskrifter för miljöfarlig verksamhet som balken föreslås innehålla bör också ge möjlighet att arbeta med både generella föreskrifter och individuell prövning för en viss bransch. De generella föreskrifterna kan då ta sikte på de väsentliga grundkraven medan den individuella prövningen får ta hänsyn till lokala eller regionala behov. Länsstyrelsen i Kalmar betonar behovet av att kunna ta hänsyn till lokala behov samt anser vidare utifrån gjorda erfarenheter att beträffande jordbruk krävs det tillståndsprövning beträffande större anläggningar inom djurhållningen för att kunna uppnå balkens mål och göra en lokaliseringsprövning.

Strategin för hur generella föreskrifter bör användas i respektive bransch behöver således klaras ut i förhand för att både resursanvändning och miljöresultat skall kunna optimeras. Ett kriterium för lämpligheten av generella föreskrifter är att det finns ett ganska stort antal anläggningar som föreskriften avser att omfatta. Om det är få anläggningar bör det vanligen vara lämpligare med individuell prövning, inte minst av kostnadsskäl. Ett annat kriterium är att hälso- och miljöskyddet inte får riskera att försämras vid övergång till generella föreskrifter.

Det kan också finnas skäl att erinra om att sakägare inte kan få sina intressen prövade om generella föreskrifter reglerar den olägenhet som drabbar dem utan endast vid en individuell prövning av verksamheten.

Genom övergripande generella föreskrifter bör det också vara möjligt att bättre utnyttja befintliga resurser inom miljövårdsarbetet. En individuell omprövning av villkor i tillståndsbeslut kan sålunda framstå som en onödig omgång när det är fråga om verksamheter med likartade funktioner och väl kända miljöeffekter, t.ex. vissa kommunala verksamheter som återvinning och bortskaffande av hushållsavfall.

Ett annat område inom den kommunala sektorn där generella föreskrifter med fördel bör kunna användas i stället för individuell prövning kan vara behandlingen av kommunalt avloppsvatten från tätorter. Skälet för detta är att det inom landet finns ett stort antal kommunala avloppsreningsverk, som är tillståndsprövade enligt miljöskyddslagen. Reningsverken är till sin utformning tämligen lika varandra. Att åstadkomma skärpningar av villkoren för varje reningsverk genom omprövning av varje enskilt beslut framstår som onödigt inte minst med hänsyn till de resurser detta skulle kräva. Även på detta område finns det EG-direktiv. I direktivet 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse anges i artikel 12.2 att behöriga myndigheter skall säkerställa att utsläpp från reningsverk för

avloppsvatten från tätbebyggelse omfattas av på förhand fastställda regleringar och/eller särskilda tillstånd. Det innebär att det även enligt direktivet kan meddelas generella regler på detta område. Vidare anges i artikel 12.4 att regleringarna och/eller tillstånden skall regelbundet ses över och vid behov anpassas.

Även i IPPC-direktivet 96/61 anges det i artikel 9.8 att medlemsstaterna får fastställa särskilda skyldigheter för vissa kategorier av anläggningar i form av generella, bindande föreskrifter istället för i tillståndsvillkoren. Detta gäller under förutsättning att det inte påverkar skyldigheten att genomföra ett tillståndsförfarande i enlighet med direktivet och att ett samordnat förfarande och en motsvarande hög skyddsnivå för miljön som helhet säkerställs. Detta innebär att det även enligt IPPC-direktivet kan meddelas generella föreskrifter om grundtankarna i direktivet tillgodoses.

Enligt EG:s rättsordning på miljöområdet råder alltså inte heller något motsatsförhållande mellan generella regler och individuell prövning. Tvärtom finns det även andra direktiv med tillståndsplikt för en rad olika verksamheter och enligt EG:s regelsystem gäller då att tillståndsmyndigheten vid sin prövning av ett ärende är skyldig att rätta sig efter de generella föreskrifter som EU fastställt i fråga om såväl skyddsåtgärder som miljökvalitet. På motsvarande sätt skulle alltså de svenska tillståndsmyndigheterna kunna förfara vid en prövning av en tillståndsansökan där också generella föreskrifter gäller för verksamheten i fråga.

När miljökvalitetsnormer som föreslås kunna föreskrivas enligt 5 kap. miljöbalken skall genomföras kommer möjligheten att använda generella föreskrifter att spela en viktig roll.

Självfallet bör av föreskrifterna klart framgå vilka krav som ställs i olika avseenden och vid vilka tidpunkter dessa skall vara uppfyllda. Detta innebär att övergångsregler av olika slag kan bli aktuella.

Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat att ge Naturvårdsverket i uppdrag att lämna förslag beträffande inom vilka områden av miljöfarlig verksamhet som generella föreskrifter kan och bör komma i fråga. Naturvårdsverket har redovisat uppdraget i oktober 1997 i rapporten 4794, Generella föreskrifter för miljöstörande verksamheter, som överlämnats till Miljöbalksutredningen som skall lämna förslag till regeringen.

Förbud mot utsläpp

Enligt nuvarande 8 § miljöskyddslagen kan regeringen för en viss del av landet helt förbjuda utsläpp av avloppsvatten, fast ämne eller gas. En motsvarande bestämmelse föreslås i balken. Det kan dock finnas behov av att förbjuda även annan användning av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra förorening. Det gäller då framför allt uppläggning av fasta ämnen som kan förorena, t.ex. sådant material som innehåller tungmetaller som kan urlakas. Därför har i paragrafen lagts till möjligheten att även förbjuda detta. De remissinstanser som yttrat sig har

varit positiva. Landskrona kommun menar dock att det finns lika starka skäl att kunna förbjuda utsläpp av luftföroreningar i vissa områden där det t.ex. är försurningskänslig mark.

Ett sådant förbud skulle dock vara svårt att upprätthålla eftersom luftföroreningar dels kan komma från mobila källor, dels kan transporteras långa sträckor. Därför bör inte bestämmelsen utökas mer än i enlighet med utredningens förslag. Bestämmelsen, 9 kap. 4 §, behandlas utförligare i författningskommentaren.

Tillståndet skall kunna omprövas

Enligt 23 § miljöskyddslagen får miljöfarlig verksamhet förbjudas och ett tillstånd återkallas bl.a. om tillståndshavaren åsidosatt villkor i betydande mån. Det görs alltså en skillnad i prövningen mellan tillståndet som sådant och villkoren för detta. Denna skillnad mellan det som anges som tillstånd i ett beslut, dvs. tillståndsmeningen, och vad som regleras i villkor har medfört icke önskvärda konsekvenser. I praktiken har detta inneburit att om den begränsning av verksamheten som tillståndshavaren skall följa inte återfinns som ett villkor utan i själva tillståndet har inte den angivna bestämmelsen om förbud eller återkallelse kunnat tillämpas. Detsamma gäller bestämmelsen om omprövning i 24 § miljöskyddslagen. Lagens formulering bygger på vad som har varit brukligt i vattenrättsliga sammanhang. Som Miljöbalksutredningen föreslagit bör detta enligt regeringens mening ändras, så att det i miljöbalken anges att tillstånd får återkallas och omprövas. Därmed behöver det vid omprövning i fortsättningen inte uppstå några tolkningstvister om vad som är villkor och vad som är tillstånd.

Ökade möjligheter att meddela tidsbegränsade tillstånd

Tillstånd för verksamhet enligt balken skall enligt regeringens förslag i ökad utsträckning kunna meddelas för begränsad tid. Förslagen behandlas mera utförligt i avsnittet om särskilda tillståndsfrågor, 4.25.1. Det innebär att tidsbegränsade tillstånd bör i stor utsträckning kunna tillämpas på miljöfarlig verksamhet. Om det exempelvis finns risk för att grundvattnet förorenas av vissa ämnen skall tidsperioden bestämmas till högst fyra år. Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till exempelvis tio år, eftersom det då blir en automatisk omprövning i samband med ansökan om nytt tillstånd. Tillståndsmyndigheten får vid prövningen bestämma i det enskilda fallet. Regeringen får även meddela generella föreskrifter om detta.

Som har framgått av genomgången av EG-direktiv ställs i flera av dessa krav på omprövning av tillstånden efter begränsade tidsperioder. Detta gäller särskilt grundvattendirektivet 80/68 som har krav på att tillstånd meddelas för begränsade tidsperioder samt att besluten omprövas vart fjärde år. Även enligt direktivet 76/464 om utsläpp av

farliga ämnen i vatten får tillstånd endast beviljas för en begränsad tidsperiod. I direktivet 91/271 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse anges att regleringarna och/eller tillstånden regelbundet skall ses över och vid behov anpassas. Vidare ställs i IPPC-direktivet 96/61 krav på att behöriga myndigheter regelbundet gör en förnyad bedömning av tillståndsvillkoren, och om det är nödvändigt uppdaterar dem. Även i andra internationella åtaganden finns krav på tidsbegränsade tillstånd, bl.a. 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, den s.k. Helsingsforskonventionen. Därför kan Sverige genom regleringen i miljöbalken på ett bättre sätt uppfylla de krav som bör ställas på en modern miljölagstiftning och som gäller enligt våra internationella åtaganden och som kan förväntas komma att börja gälla i ännu större utsträckning enligt rättsakter från EU. I dag krävs enligt miljöskyddslagen särskilda skäl för att meddela tidsbegränsade tillstånd för miljöfarlig verksamhet.

Om några föreskrifter inte har meddelats, får tillståndsmyndigheten i det enskilda fallet avgöra om tillstånd skall tidsbegränsas.

En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att det blir automatiska och regelbundna omprövningar och att det därmed blir en regelbunden uppdatering av villkoren, däribland att bästa möjliga teknik används. En annan fördel med tidsbegränsade tillstånd är att verksamhetsutövaren när tillståndet går ut, är tvungen att göra en ny ansökan och därmed måste ge in den utredning som behövs. Tillsynsmyndigheterna behöver således inte som idag lägga ner ett omfattande arbete på att ansöka om omprövning. Detta har hittills varit en bidragande orsak till att antalet omprövningar blivit så få. En skyldighet för verksamhetsutövaren att ge in den utredning som behövs för omprövning föreligger för övrigt sedan några år tillbaka enligt 13 a § miljöskyddslagen men detta har inte ökat antalet omprövningar.

Hänvisningar till S4-14-3

4.14.4. Prövningens omfattning och möjligheter att ompröva

Regeringens förslag: Prövningen av en miljöfarlig verksamhet skall inte enbart omfatta utsläppen från verksamheten. Också frågor om kemikalieanvändning och om resurshushållning skall prövas utifrån balkens hänsynsregler och omfattas av villkor. Ett tillstånd skall kunna omfatta olika verksamheter med villkor att dessa gemensamt vidtar åtgärder.

I balken skall anges särskilda grunder för upphävande av tillstånd och omprövning av villkor.

Förutom Naturvårdsverket skall även länsstyrelserna och Kammarkollegiet ges rätt att inom ramen för prövningssystemet ansöka om återkallelse eller omprövning.

Tillstånd och omprövning av villkor för miljöfarlig verksamhet skall få återkallas bl.a. om vilseledande uppgifter har lämnats, tillstånd och villkor inte följts eller när förhållandena i omgivningen påkallar detta. Vidare om användningen av annan teknik skulle medföra mindre påverkan på miljön. Kraven för att få återkalla skall givetvis vara högre än för omprövning.

Om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall villkoren kunna omprövas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: Industriförbundet och SAF tillstyrker den föreslagna utvidgningen av tillståndsprövningens omfattning men betonar att prövningen av kemikalier inte får övergå till prövning av produkten.

De vill vidare att tillståndets rättsverkan skall omfatta alla frågor som behandlats i ärendet, även sådana som inte utmynnat i något enskilt villkor.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill understryka att det är viktigt att prövningen av större verksamheter vid bl.a. miljödomstolen och andra myndigheter inte bara omfattar utsläppen från verksamheten utan också effekterna av verksamheterna i ett vidare miljöperspektiv.

Utgångspunkten för all prövning måste vara att bedöma om verksamheten får bedrivas eller om den planerade verksamheten bör få komma till stånd.

Vid bedrivande och prövning av miljöfarlig verksamhet skall vidare de allmänna hänsynsreglerna tillämpas. Detta gäller bl.a. försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § som även innehåller krav på att de skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs skall vidtas och att principen om bästa möjliga teknik då skall tillämpas.

Även de övriga allmänna hänsynsreglerna skall givetvis tillämpas. Först gäller detta lokaliseringsprincipen i 2 kap. 4 §. I den miljökonsekvensbeskrivning som skall inges tillsammans med ansökan skall anges alternativa lokaliseringar om det är möjligt.

Vidare är det produktvalsprincipen i 2 kap 6 §, vilket innebär att användningen av kemiska produkter och biotekniska organismer måste uppmärksammas vid prövningen. Det har hittills varit en brist att tillståndsmyndigheten vid prövning enligt miljöskyddslagen inte i större utsträckning, på ett mera självständigt sätt har kunnat pröva kemikalieanvändningen vid miljöfarlig verksamhet. Endast i den mån kemikalierna har haft betydelse för utsläpp till omgivningen har kemikalieanvändningen prövats enligt miljöskyddslagen. Därför har det varit utsläppsmängderna som till helt övervägande del varit styrande för denna prövning. Ett sådant synsätt är emellertid alltför statiskt och bygger på en föråldrad syn på vad en prövning bör innebära. Det bör alltså enligt regeringens mening ankomma på tillståndsmyndigheten att överväga användningen av kemikalier och att genom villkor fastställa regler om kemikaliehanteringen. Den kemikaliehantering som det gäller är den som kan leda till att förhållandena i den yttre miljön påverkas negativt, t.ex. genom varornas miljöpåverkan. Det bör betonas att det är fråga om en prövning enligt produktvalsprincipen och inte att avgöra huruvida den framställda varan får marknadsföras eller inte. För sådana avgöranden skall de särskilda föreskrifterna om kemiska produkter tillämpas. Industriförbundet och SAF har också betonat detta i sitt remissvar, att prövningen inte får övergå till prövning av vilka produkter som skall få tillverkas eller tillhandahållas. När det gäller den inre miljön, bl.a. arbetsmiljön, avses med förslaget till miljöbalk ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning. Här bör dock observeras att utformningen av villkor beträffande användningen av kemiska produkter måste göras på sådant sätt att den inte omöjliggör för verksamhetsutövaren att själv tillämpa produktvalsprincipen när verksamheten utövas. Produktvalsprincipen skall fortlöpande tillämpas av alla verksamhetsutövare oavsett om de har tillstånd eller inte och oavsett om kemikaliefrågorna har prövats. Vid den tillämpningen skall sådana farliga kemiska produkter och biotekniska organismer som kan ersättas med mindre farliga produkter inte användas.

Ytterligare hänsynsregler som skall tillämpas vid prövning av miljöfarlig verksamhet är kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och energi som anges i 2 kap 5 §. I enlighet med det vidare perspektiv som miljöbalken skall bygga på bör också frågor om resurshushållning ingå i prövningen. En sådan avvägning måste naturligtvis i det enskilda prövningsärendet koncentreras på särskilda frågor. Då bör särskilt möjligheterna att återvinna och återanvända material samt frågor om avfallshanteringen uppmärksammas. Det bör naturligtvis inte heller här komma i fråga att tillståndsmyndigheten skall göra någon bedömning huruvida den producerade varan bör få föras ut på marknaden eller inte. Detta gäller således vid prövningen hos miljödomstolen och andra tillståndsmyndigheter.

Den här angivna tillämpningen av hänsynsreglerna har stöd även i EGrätten. I IPPC-direktivet 96/61 anges det i definitionerna i artikel 2 att när det skall fastställas vad som är bästa tillgängliga teknik bör punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. De punkter som anges i bilagan är bl.a. :

1. användning av avfallssnål teknik, 2. användning av ämnen som är mindre farliga, 3. främjande av återvinning och återanvändning av utsläppta ämnen som används i processen, och i förekommande fall, av avfall, samt 9. hushållning med råvaror (inklusive vatten) och energieffektivitet.

SAF:s och Industriförbundets förslag att tillståndets rättsverkan skall omfatta alla frågor som behandlats i ärendet, även sådana som inte utmynnat i något enskilt villkor, kan enligt regeringens bedömning inte tillgodoses. Det är vad som anges i tillståndet och dess villkor som får rättsverkan. Detta behandlas utförligare i avsnittet om domars och besluts rättsverkan.

Gemensamma villkor

Miljöbalksutredningen har i likhet med Miljöskyddskommittén föreslagit att den som utövar miljöfarlig verksamhet tillsammans med någon annan skall kunna förplikta sig att gemensamt med denne iaktta villkor som gäller åtgärder för att förebygga eller avhjälpa skada. Någon motsvarande regel finns inte i dag.

En sådan ordning bör enligt regeringen kunna fungera när det finns klart angivna mål för hur miljön i det berörda området skall kunna förbättras och någon form av utvecklad planering för hur påverkan på miljön skall kunna minskas. Bestämmelsen bör också kunna fungera som ett instrument för att göra företagens miljöarbete mer kostnadseffektivt. Därför införs nu en sådan regel i kapitlet om allmänna regler om prövningen, 16 kap. 8 §. Som förutsättning för villkor att vidta åtgärder gemensamt gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Rätt att ansöka om återkallelse och omprövning av tillstånd och villkor

Miljöbalksutredningen har föreslagit att Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Kammarkollegiet skall få rätt att väcka frågor om omprövning av tillstånd och villkor för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Regeringen gör den bedömningen att en sådan förändring i rätten att begära omprövning bör leda till att omprövningsinstitutet skulle utnyttjas i större omfattning än vad som hittills varit fallet. På motsvarande sätt får en kommun ompröva sina egna tillståndsbeslut.

Den föreslagna rätten för dessa myndigheter att inom ramen för prövningssystemet begära omprövning utesluter dock inte att det kan finnas tillfällen, då det framstår som befogat att villkoren för flera företag inom en bransch blir föremål för omprövning i ett sammanhang, t.ex. som har skett i fråga om raffinaderier. För en sådan omprövning framstår en övergripande och samlad hantering av frågan på central nivå som den effektivaste vägen. Det finns också andra tillfällen när omprövningsfrågorna bör övervägas på nationell nivå för att åstadkomma en

samlad lösning. Naturvårdsverket bör därför alltid ha rätt och skyldighet som central miljöskyddsmyndighet att påkalla omprövning av en miljöfarlig verksamhet, oavsett vilken myndighet som är tillsynsmyndighet.

Även enskilda ärenden som bara gäller enstaka företag kan ha en stor principiell betydelse och avse betydelsefulla allmänna intressen. I vissa fall kommer samma myndighet att ha hand om såväl tillsynen som tillstånds- och omprövningsfrågor inom ett visst område. I och för sig skulle det vara en bättre ordning med hänsyn till rollfördelning om någon annan myndighet än den som svarade för omprövningen hade att ta initiativ till att omprövning kom till stånd. En sådan ordning skulle vara bättre för att ge förtroende för prövningsmyndigheternas opartiskhet. Det skulle emellertid vara svårt att få den att fungera tillfredsställande, eftersom de kunskaper som behövs för båda uppgifterna ibland finns samlade hos en och samma myndighet. Även den omständigheten, att de begränsade resurser som står till miljömyndigheternas förfogande måste utnyttjas på bästa sätt, leder till den slutsatsen att tillstånds- och tillsynsfrågor borde hållas samman som hittills. Därför görs inte nu någon ändring i detta hänseende. Problemet kommer dock att minska på sikt eftersom tillstånden kommer att tidsbegränsas i större utsträckning i fortsättningen. I de fall nya tillstånd enligt balken tidsbegränsas blir det automatiskt en förnyad prövning vid förnyad ansökan utan att tillsynsmyndigheten behöver göra framställning om det.

När det gäller reglerna för när omprövning av tillstånd och villkor för miljöfarlig verksamhet skall få ske kommer reglerna i balken att till stora delar överensstämma med tidigare regler. Omprövning skall få ske när förhållandena i omgivningen påkallar detta eller användningen av annan teknik skulle medföra mindre påverkan på miljön. Reglerna om prövning utvidgas dock enligt regeringens förslag genom att också miljökvalitetsnormer och föreskrifter eller beslut som meddelas om förbud för utsläpp inom särskilda områden i landet kan ligga till grund för begäran av omprövning av tillstånd och villkor.

Sakägares och allmänhetens möjligheter att påverka

Prövningssystemet rymmer också att sakägare och allmänhet skall ha rätt och möjlighet att yttra sig över en ansökan om tillstånd och över miljökonsekvensbeskrivningen. De skall vidare kunna närvara och yttra sig vid sammanträde om prövning t.ex. av miljöfarlig verksamhet samt vid besiktning på den tilltänkta platsen för verksamheten. Detta har behandlats i samband med reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar. Genom att offentliggörandet av ansökan och kallelse till sammanträde kommer att ske på sedvanligt sätt genom kungörelse som införs i ortstidning kan det antas att enskilda och organisationer som på olika sätt anser sig berörda får kännedom om ärendet och dess handläggning. Den föreslagna ordningen är ingen nyhet i sak men de bestämmelser som föreslås innebär en förstärkning av dessa gruppers möjlighet att påverka.

Som framgår av avsnitt 4.27 skall miljöorganisationer också få rätt att överklaga tillståndsbesluten.

Sakägare och andra enskilda har för närvarande inte någon rätt att begära omprövning. Såväl Miljöbalksutredningen som Miljöskyddskommittén har gjort den bedömningen, att det inte är lämpligt att i miljöbalken införa en sådan rätt. Regeringen gör samma bedömning. Det bör däremot vara tillsynsmyndigheternas sak att inhämta sakägarnas synpunkter i frågor där det kan vara befogat och att också tillvarata deras intressen.

Hänvisningar till S4-14-4

4.14.5. Särskilda regler om hälsoskydd i balken

Regeringens förslag: Bestämmelserna i hälsoskyddslagen skall arbetas in i miljöbalken vilket innebär att balkens hänsynsregler kommer att gälla även hälsoskyddet.

Begreppet sanitär olägenhet skall ändras till olägenhet för människors hälsa.

Hälsoskyddsreglerna innehåller i likhet med nuvarande regler inte någon avgränsning till användningen av fast egendom.

Kommunerna skall ges rätt att införa tillståndskrav eller anmälningsplikt för nya grundvattentäkter i områden med vattenbrist.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: Socialstyrelsen föreslår att bestämmelsen om hur bostäder skall brukas även skall omfatta lokaler för allmänna ändamål.

När det gäller frågan att begreppet sanitär olägenhet ändras till olägenhet för människors hälsa är remissopinionen splittrad. Exempelvis

Länsstyrelsen i Norrbotten är positiv till förslaget. Bl.a. Storumans, Uddevalla och Värnamo kommuner anser att begreppet sanitär olägenhet skall kvarstå eftersom det är inarbetat. Remissinstanserna är positiva till att kommunerna ges rätt att införa tillståndskrav eller anmälningsplikt för nya grundvattentäkter i områden med vattenbrist.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att enligt 1 § hälsoskyddslagen är lagens syfte att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och att undanröja sådana olägenheter. Med sanitär olägenhet avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Lagstiftningens regler är inriktade på störningar som kommer från användningen av fast eller lös egendom.

Enligt 6 § lagen skall ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av och undanröja sanitär olägenhet.

Miljöbalksutredningen har föreslagit en definition som motsvarar sanitär olägenhet och som anger vilka störningar som är av sådan karaktär att balkens skyddsregler är tillämpliga. Där används begreppet olägenhet för människors hälsa i stället för sanitär olägenhet.

Länsstyrelsen i Norrbotten är positiv till förslaget. Norrköpings kommun anser att sanitär olägenhet är väl känt av de som arbetar inom området

varför det kan ifrågasättas om det bör ändras eftersom det kan ge intryck av att det avser att omfatta andra företeelser. Å andra sidan anser kommunen att en modernisering kan vara av godo då olägenhet för människors hälsa kan vara lättare att förstå för en bredare krets under förutsättning att en tydlig förklaring ges om vad som menas. Storumans,

Uddevalla och Värnamo kommuner anser att begreppet sanitär olägenhet skall kvarstå eftersom det är inarbetat. Även Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet anser att det är en tveksam nyordning som det kommer att ta lång tid att utveckla en praxis till.

Enligt den nya definitionen, som enligt regeringens uppfattning bör användas i balken, avses med "olägenhet för människors hälsa" en störning som enligt en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Tillämpningsområdet för hälsoskyddsreglerna kommer att vara densamma som de nu gällande reglerna. Möjligheterna att ingripa med stöd av miljöbalken i syfte att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa skall i likhet med för närvarande omfatta endast sådana olägenheter som har anknytning till användning av egendom, såväl fast som lös egendom, dvs. olägenheter och störningar som har koppling till den fysiska miljön. Det innebär att definitionen omfattar negativa hälsoeffekter av både fysisk och psykisk karaktär till följd av störningar t.ex. buller, kyla, drag, lukt, ohyra och andra skadedjur. Andra förhållanden i människors livsmiljö som i och för sig kan innebära allvarliga och icke tillfälliga olägenheter för människors hälsa, t.ex. långvarig arbetslöshet, men som inte har kopplingar till den fysiska miljön, ligger utanför miljöbalkens tillämpningsområde. Ringa eller helt tillfälliga störningar omfattas inte i likhet med den begränsning som gällt redan tidigare.

I enlighet med den praxis som har utvecklats enligt hälsoskyddslagen omfattar definitionen inte bara direkt hälsoskadliga störningar utan även störningar som påverkar människors psykiska välbefinnande såsom dålig lukt. Det finns dock inte skäl att uttryckligen ta med välbefinnandet i definitionen eftersom störningar som enbart medför psykisk påverkan redan i dag kan utgöra sanitär olägenhet enligt hälsoskyddslagens regler. Bestämmelsen skall dock bara omfatta störningar som vid en medicinsk eller hygienisk bedömning kan anses påverka hälsan och välbefinnandet.

Kalmar kommun har svårt att acceptera att det skall vara en medicinsk eller hygienisk bedömning. Enligt kommunen finns medicinsk kompetens säkert på Socialstyrelsen, men endast i ett fåtal kommuner. Det måste dock i balken anges utifrån vad som en störning som innebär olägenhet för människors hälsa skall bedömas, och då är det naturligt att det skall vara en medicinsk och hygienisk bedömning.

Den nya definitionen innebär inte heller någon ändring när det gäller frågan i vilken utsträckning behoven hos särskilt känsliga personer skall beaktas, t.ex. allergiker. Vid bedömningen av om en olägenhet i balkens mening föreligger bör enligt regeringens uppfattning hänsyn således tas även till personer som är något mer känsliga än vad som kan anses normalt.

Hänsynsreglerna skall tillämpas även för hälsoskyddet

De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken skall tillämpas på verksamheter som kan medföra olägenheter för människors hälsa och ersätter den nuvarande bestämmelsen i 6 § första stycket hälsoskyddslagen. Det gäller särskilt regeln i 2 kap. 3 § att en verksamhetsutövare skall vidta de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Begreppet verksamhet skall ges en vidsträckt tolkning och medför inte någon inskränkning av tillämpningsområdet för reglerna om hälsoskydd jämfört med nuvarande ordning. Således gäller liksom tidigare att redan en underlåtenhet att vidta en viss åtgärd kan vara skäl för ingripande enligt detta kapitel. Såväl förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått som åtgärder för att motverka en redan uppkommen olägenhet omfattas.

Att hälsoskyddslagen arbetas in i miljöbalken bör inte komma att leda till några grundläggande förändringar i kommunernas verksamhet på hälsoskyddsområdet. De bestämmelser i hälsoskyddslagen som inte arbetas in i balken bör framgå av en förordning. Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag om detta.

Uppsala kommun anser att miljö- och hälsoskyddsreglerna har sammansmälts på ett mera ändamålsenligt sätt än tidigare och att reglerna om hälsoskydd tidigare var onödigt detaljerade samt konstaterar att balkens aktsamhetsregler omfattar även hälsoskyddet. Trots detta får kommunen en känsla av att hälsoskyddet är nedtonat i balken. Liknande synpunkter har framförts av andra kommuner bl.a. Stockholm, Borås och Karlskrona. Miljö- och Hälsoskyddstjänstemannaförbundet anser att förslaget är bättre än det tidigare vad gäller hälsoskyddets inordning, men anser att det fortfarande verkar som om hälsoskyddet inte fått samma status i balken som miljöskyddet.

Regeringen konstaterar att de flesta frågor är som Uppsala kommun skriver både miljö- och hälsofrågor. När nu miljö- och hälsoskyddsreglerna integreras i balken och får gemensamma allmänna hänsynsregler bör detta tvärtemot vad vissa kommuner ansett stärka hälsoskyddet. Det förhållandet att balkens regler om hälsoskydd är mindre detaljerade än hittillsvarande hälsoskyddslag som haft en högre detaljeringsgrad än större delen av den övriga miljölagstiftningen, kan givetvis inte tolkas så att hälsoskyddet är mindre viktigt än annat som regleras i balken. Som framgår av 26 kap. 3 § skall tillsynen utövas bl.a. av kommunala nämnder. Genom den bestämmelsen, som till viss del kan sägas motsvara bl.a. 4 § hälsoskyddslagen, framgår det att det i en kommun skall finnas en nämnd som skall ha tillsyn över hälsoskyddet och vars beslut får överklagas genom förvaltningsbesvär. Kommunerna skall alltså på samma sätt som tidigare gällt enligt såväl hälsovårdsstadgan som hälsoskyddslagen även i framtiden svara för hälsoskyddet inom kommunen. Detta får regleras närmare i en förordning. För att ytterligare betona hälsoskyddets vikt har i bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i 6 kap. 7 § i förhållande till utredningens förslag

lagts till att en miljökonsekvensbeskrivning även skall innehålla uppgifter om inverkan på hälsan, vilket bl.a. Gävle kommun föreslagit.

Möjligheten som införs i miljöbalken att kunna föreskriva om miljökvalitetsnormer är ytterligare ett exempel på förstärkningen av hälsoskyddet. Det kommer att få särskild betydelse på hälsoskyddsområdet och bör på sikt leda till bättre och effektivare hälsoskydd. För den praktiska tillämpningen är det nödvändigt att myndigheter och enskilda kan hämta ledning i miljökvalitetsnormer eller andra föreskrifter som anger gränsvärden eller andra kriterier för när en beaktansvärd olägenhet skall anses föreligga. Föreskrifter och riktlinjer från främst Socialstyrelsen har sedan länge använts i hälsoskyddsarbetet som ett stöd vid tillämpningen av reglerna om sanitär olägenhet.

Miljökvalitetsnormerna får främst betydelse vid myndigheternas arbete med prövning och tillsyn och då också som grund för generella föreskrifter. Om en norm överträds, kan det leda till olika åtgärder i skilda fall. Om det är fråga om en enstaka störningskälla, t.ex. en maskin som används så att en bullernorm för bostäder överträds, bör tillsynsmyndigheterna direkt vidta åtgärder. När en miljökvalitetsnorm överträds inom ett större område på grund av miljöpåverkan från flera störande verksamheter, kan det krävas ett åtgärdsprogram för att på sikt komma till rätta med olägenheterna.

Utöver de särskilda miljökvalitetsnormerna bör det på hälsoskyddsområdet alltjämt finnas utrymme för generella föreskrifter samt även riktlinjer som beslutas av myndigheter.

Möjlighet att införa tillståndskrav för nya grundvattentäkter

Miljöbalksutredningen föreslog som en nyhet att i balken skall införas en bestämmelse om att anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall uppkomma, får en kommun föreskriva att det krävs tillstånd eller anmälan för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. För befintliga täktanläggningar får kommunen föreskriva om anmälningsplikt inom angivna områden.

Förslaget grundar sig ursprungligen på ett förslag från Grundvattenutredningen i betänkandet Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar (SOU 1994:97) som överlämnades till Miljöbalksutredningen i den delen. Förslaget har remissbehandlats tidigare och de flesta remissinstanserna var positiva till förslaget att ge kommunerna en möjlighet att införa tillstånds- eller anmälningsplikt och även nu är remissinstanserna positiva. Länsstyrelserna i Gävleborgs, Värmlands och

Norrbottens län har dock påpekat att det för grundvattentäkter i vissa fall krävs tillstånd enligt balken. De anser därför att det är oklart om en dubbelprövning avses eftersom endast vattentäkt för en och tvåfamiljsfastigheters och jordbruksfastigheters husbehovsförbrukning har undantagits från tillståndsplikten. I anledning av dessa påpekanden bör

bestämmelsen utformas så att kommunen får föreskriva om tillståndsplikt för grundvattentäkter som inte kräver tillstånd enligt bestämmelserna om vattenverksamhet i balkens 11 kap. Bestämmelsen syftar till att ge kommunerna en möjlighet att komma till rätta med problemet med knapphet på sött grundvatten som blivit allt vanligare. Det omfattar såväl det fallet att brunnar sinar som att brunnar drabbas av saltvatteninträngningar. Det är fråga om områden där det antingen finns bostäder som inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet eller där det finns risk för att sådana problem skall uppkomma. Orsaken är att grundvattenuttagen från brunnar i dessa områden är eller kan befaras bli för stora. Kommunen kan genom att föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt där sådan inte föreligger enligt kapitel 11 om vattenverksamhet, förhindra tillkomsten av eller påverka användningen av nya anläggningar. Kommunen kan då också påverka lokaliseringen och kan vid tillståndsprövningen även kräva att det kontrolleras exempelvis om det förekommer radonhalter i vattnet.

Hälsoskydd i lokaler och bostäder

Sanitära olägenheter i inomhusmiljön har traditionellt varit en huvudinriktning för hälsoskyddsarbetet. Flertalet regler i hälsoskyddslagen rör inomhusmiljön.

De bestämmelser som nu arbetas in i balken görs mindre detaljerade än nuvarande regler. Bestämmelserna skall gälla bostäder och lokaler för allmänna ändamål, så att exempelvis samlingslokaler, lokaler för vård och omsorg, undervisning och hygienisk behandling, idrottsanläggningar, badanläggningar och hotell omfattas. Ytterligare bestämmelser får meddelas i förordningar och myndighetsföreskrifter, där Miljöbalksutredningen återkommer med förordningsförslag.

Norrköpings kommun ifrågasätter om det är klokt att ha en särskild reglering i lagen avseende bostäder och lokaler, medan regler för hälsoskyddet i övrigt hänvisas till förordningar och föreskrifter.

Regeringen anser att med hänsyn till bostädernas betydelse för hälsoskyddet, bör det i balken finnas särskilda bestämmelser om hur de skall brukas och om skötseln av dem. Regeringen anser vidare att det är lämpligt att som Socialstyrelsen föreslår utöka bestämmelsen om hur bostäder skall brukas till att omfatta även lokaler för allmänna ändamål.

Kommunförbundet anser att trots att frågor om ohyra m.m. sällan är aktuella hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna, är det väsentligt med en tydlig bestämmelse om ohyra och skadedjur riktad i första hand till fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Därigenom framhålls vikten av att åtgärder snabbt vidtas med anledning av denna typ av problem.

Regeringen delar uppfattningen att det är lämpligt att utöka bestämmelsen om hur bostäder skall brukas med en bestämmelse om detta.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att bestämmelsen i 11 § med bemyndigande att föreskriva om djurhållning inte skall utökas till att förutom områden med detaljplan även avse områden med

områdesbestämmelser. Detta skulle enligt länsstyrelsen innebära ett alltför stort administrativt arbete i förhållande till nyttan eftersom områdesbestämmelser i många fall även finns utanför ren stadsbebyggelse. Länsstyrelsen i Norrbottens län är också negativ till den föreslagna utvidgningen. Örnsköldsviks kommun anser att den föreslagna områdesbegränsningen får konstiga effekter då stora delar av tätbebyggelse hamnar utanför. Kommunen föreslår att det i stället skulle omfatta "områden med samlad bebyggelse". Regeringen anser inte att det finns skäl att begränsa på sätt länsstyrelserna föreslår eftersom bestämmelsen endast ger en möjlighet att föreskriva om djurhållningen inom områden med områdesbestämmelser i de fall det finns behov av det. Örnsköldsviks kommuns förslag skulle innebära att ett begrepp införs som inte används i lagstiftningen, varför oklarhet skulle uppstå om vad som avses.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser beträffande utredningens förslag om möjlighet att föreskriva om tillstånds- och anmälningsplikt för vissa verksamheter i 10 kap. 10 och 12 §§ att detta bör avgöras av regeringen eller Naturvårdsverket och inte av kommunerna. Som skäl anges att alla miljönämnder bör ha samma rätt till upplysning om nyetableringar av hälsoskyddsintresse. Regeringen anser att beträffande grundvattentäkter bör denna rätt att föreskriva ges till kommunerna direkt i balken på sätt utredningen föreslagit eftersom det är kommunerna som bäst kan avgöra när det i ett område föreligger knapphet på sötvatten. I den föreslagna bestämmelsen i 12 § ges dock endast möjlighet att bemyndiga kommunen att föreskriva och regeringen anser att eftersom det är kommunerna som även i fortsättningen kommer att ha huvudansvaret för det lokala hälsoskyddet måste denna möjlighet självklart finnas enligt balken.

När det gäller bostäder och lokaler bör även uppmärksammas bestämmelserna i den nya lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (BVL). Lagen innehåller regler som motsvarar tidigare bestämmelser i 3 kap. PBL och i byggproduktlagen (1992:1535).

I BVL ställs bl.a. krav på att byggnader som uppförs eller ändras skall uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, skydd mot buller samt energihushållning och värmeisolering. Huvuddelen av kraven i BVL har sin grund i EG:s byggproduktdirektiv (89/106/EEG, ändrat 93/68). Kraven preciseras i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. I dessa bestämmelser ställs bl.a. krav på tillfredsställande skydd mot farliga gaser, farlig strålning (t.ex. radon), förorening eller förgiftning av vatten eller mark samt bristfälligt omhändertagande av avloppsvatten, rök och fast eller flytande avfall. Vidare ställs krav på en bullernivå som inte medför risk för personers hälsa och som möjliggör sömn, vila och arbete under tillfredsställande förhållanden samt på en tillfredsställande värmekomfort. Dessa krav preciseras ytterligare i tillämpningsföreskrifter som har beslutats av Boverket, bl.a. BFS 1993:57.

I BVL föreskrivs vidare att byggnader skall underhållas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras. Avsikten med denna bestämmelse är att

byggnadens funktioner inte påtagligt skall försämras i förhållande till vad som ursprungligen krävdes. Däremot kan inte krävas åtgärder som innebär att byggnaden tillförs nya egenskaper och funktioner eller att dess standard höjs. Vad gäller anordningar som avser att tillgodose bl.a. kraven på skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö samt energihushållning och värmeisolering krävs dock att dessa skall hållas i stånd, vilket innebär bl.a. att kontinuerlig skötsel måste ske av t.ex. anordningar för värme och ventilation. För att säkerställa ett tillfredsställande inomhusklimat i bl.a. bostäder ställs i förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem krav på återkommande kontroller av sådana system. PBL:s tillsyns- och kontrollsystem skall tillämpas för att säkerställa att byggnaderna uppfyller de tekniska egenskapskraven i BVL. Detta gäller även underhållskraven. Härigenom ges byggnadsnämnderna möjlighet att ingripa med föreläggande, handräckning och i vissa fall användningsförbud. Bestämmelser som skall ge ekonomiska förutsättningar att avhjälpa fel i bostadshus, bl.a. fel som avser hälsoaspekter, finns i lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring. Vissa regler om lägenheters skick finns också i 12 kap. jordabalken, hyreslagen.

PBL och BVL med anknutna författningar tar således sikte på förhållanden för vilka byggherren, som oftast också är fastighetsägaren, ytterst har ansvaret och som avser byggnadens uppförande och skick. Kraven syftar till att säkerställa att byggnader som tas i bruk uppfyller rimliga krav från bl.a. hälsoskyddssynpunkt för boende och brukare i övrigt och att egenskaperna upprätthålls under driftsskedet.

Miljöbalkens bestämmelser om hälsoskydd syftar främst till att reglera sådana olägenheter för människors hälsa som kan uppkomma i samband med användning av en byggnad. Det måste dock även vara möjligt att i enskilda fall med stöd av balkens hälsoskyddsbestämmelser ställa krav på byggnader, om detta är motiverat på grund av förhållandena i den aktuella byggnaden, nya forskningsrön e.d. Miljöbalken bör således i dessa frågor fånga upp sådant som inte har reglerats eller omgående kan åtgärdas inom ramen för bygglagstiftningen.

Flera remissinstanser, framför allt kommuner har berört denna fråga.

Stockholms kommun skriver att den motsätter sig kategoriskt det synsätt som kommunen uppfattar framgår av betänkandet och som innebär att byggtekniska förhållanden skall bestämma vad som är hälsosamt.

Enligt regeringen är denna tolkning av förhållandet mellan balkens regler och bygglagstiftningen felaktig. Miljöbalkens regler möjliggör för berörda myndigheter att inom respektive ansvarsområde ange minimikrav från hälsoskyddssynpunkt utifrån miljöbalken. De krav som ställs på byggnader enligt miljöbalken bör dock inte innebära generella krav på åtgärder från fastighetsägarnas sida eller varaktigt vara högre än motsvarande krav enligt bygglagstiftningen. Däremot kan och bör hälsoskyddsmyndigheten om det i ett enskilt fall uppkommit olägenheter för människors hälsa i en bostad eller i en allmän lokal ingripa och ställa sådana krav från hälsoskyddssynpunkt att olägenheten undanröjs. Enligt 9 kap. 9 § miljöbalken skall ägare och nyttjanderättshavare till berörd

egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

Kraven enligt BVL och miljöbalken måste givetvis samordnas. Om t.ex. nya medicinska forskningsrön visar att kraven enligt miljöbalken måste skärpas eller att behov föreligger att med stöd av balken ingripa mot nya ämnen bör även bygglagstiftningens krav justeras. Vid bestämmande av de skärpta kraven måste givetvis hänsyn tas till vad som rimligen kan krävas enligt bygglagstiftningen. Det kan också innebära att kraven kan komma att skilja sig åt så att det ställs högre krav enligt bygglagstiftningen. För nybebyggelse skulle t.ex. gränsvärdet för radon enligt bygglagstiftningen kunna vara lägre än de generella krav beträffande radonhalten som ställs med stöd av miljöbalken, vilket är fallet idag. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd är det generella kravet på högsta tillåtna radonhalt i bostäder och allmänna lokaler 400 becquerel/m3 medan högsta tillåtna radonhalt i nybebyggelse enligt Boverkets byggregler är 200 becquerel/m3. Skälet till detta är att kostnaden för att förebygga höga radonhalter är mycket lägre när man bygger nytt jämfört med att åtgärda befintlig bebyggelse.

Miljöbalkens regler om hälsoskydd och bygglagstiftningen bör således kunna tillämpas parallellt. En motsvarande bedömning gjordes när hälsoskyddslagen infördes. En parallell tillämpning förutsätter givetvis ett mycket nära samarbete mellan de föreskrivande myndigheterna.

Hänvisningar till S4-14-5

4.15. Förorenade områden

Hänvisningar till S4-15

4.15.1. Ansvaret för efterbehandling av förorenade mark- och vattenområden

Regeringens förslag: I första hand verksamhetsutövaren och i andra hand vissa fastighetsägare som har förvärvat förorenade fastigheter skall vara ansvariga för att utreda och efterbehandla förorenade mark- och vattenområden. Bankers förvärv av fastighet för att skydda fordran enligt bankrörelselagen undantas dock från ansvaret för efterbehandling.

Fastighetsägare ansvarar efter verksamhetsutövare. Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller miljön.

Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.

Efterbehandlingsansvaret skall vara solidariskt. En upplysningsplikt införs för ägare och brukare som upptäcker föroreningar på fastigheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen ansåg dock att också den som har ett väsentligt personligt eller ekonomiskt inflytande över verksamheten skall kunna anses jämställd med verksamhetsutövare. Vidare ansågs att bankerna skulle ha samma ansvar som andra fastighetsägare även vid fastighetsförvärv för att skydda sina fordringar enligt bankrörelselagen (1987:617).

Remissinstanserna: Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden, och Lunds universitet samt flera länsstyrelser anser att Regeringsrättens dom 1996-05-31 i mål nr 3665-1994 måste analyseras. Flera av remissinstanserna, däribland universiteten anser att rättsläget bör återställas till det som det var före domen. Finansinspektionen anser att det närmare bör preciseras under vilka förutsättningar som ansvarsgenombrott för kreditgivare bör komma ifråga. Vägverket ifrågasätter om förorenade vägområden bör klassas som miljöriskområden. Sveriges Industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anser att ansvaret för efterbehandling bör vara delat, d.v.s. att varje förorenare bör svara för sin del av föroreningen. Samordnad prövning för att fördela ansvaret bör övervägas. Ansvaret bör kunna preskriberas. Privatpersoner som förvärvar fastighet bör svara endast vid vetskap. En jämkningsregel som tar hänsyn till privatpersoners personliga ekonomiska förhållanden bör införas. Grossistförbundet Svensk Handel anser att det inte bör införas något solidariskt ansvar. Fastighetsägareförbundet anser att begreppet miljöriskområde är alltför oprecist och kan acceptera ett subsidiärt efterbehandlingsansvar för fastighetsägare endast om det är ställt utom allt rimligt tvivel att fastighetsägaren hade vetskap om föroreningen. Ett sådant ansvar får inte gälla utanför fastighetens gränser. Inte heller

Försäkringsförbundet och Villaägarnas Riksförbund accepterar ett subsidiärt ansvar för fastighetsägare i andra fall än då vetskap om föroreningen förelegat. Svenska Bankföreningen anser bl.a att miljöansvaret måste vara så utformat att bankerna och andra kreditgivare kan bedriva normal kreditverksamhet utan att riskera att dra på sig ett ansvar för miljöskador som kredittagare åstadkommer. Banker som övertagit fastigheter för att skydda fodran är på grund av bankrörelselagens regler inte att jämställa med en vanlig fastighetsägare.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens syfte med förslagen i detta avsnitt är att skapa garantier för att förorenade mark- och vattenområden blir föremål för efterbehandling utan att det belastar statsbudgeten.

Regeringen gör den bedömningen att när det gäller utformningen av regler om efterbehandlingsansvar så bör principen om att förorenaren skall betala vara grundläggande, jfr. avsnitt 4.8.3 och 4.8.9. Det är således självklart att den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som har bidragit till en förorening (verksamhetsutövare) skall vara efterbehandlingsansvarig. En fråga som inställer sig är om det finns skäl att ålägga någon annan än verksamhetsutövaren ett efterbehandlingsansvar. Det är tänkbart att sådant ansvar bör åläggas fastighetsägare.

För att få till stånd markundersökningar och skapa incitament för att efterbehandling vid behov görs av säljaren före fastighetsförsäljning föreslår regeringen att den som förvärvar en fastighet med vetskap om att den är förorenad eller den som borde ha upptäckt detta skall vara efterbehandlingsansvarig. Detta bör dock inte gälla för villaköpare, som bör svara endast vid vetskap. I den speciella situation som föreligger när banker förvärvat fastigheter för att skydda sin fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617) bör ansvar inte heller föreligga.

Fastighetsägares ansvar utvecklas närmare i författningskommentaren till 10 kap. 3 §.

Lagrådsremissen innehöll ett förslag om att den som utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare och som därvid i avsevärd grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit skall ansvara såsom verksamhetsutövare. En regel av detta slag torde få sin största betydelse om en verksamhet bedrivs genom aktiebolag. Förslaget kan sägas innebära ett slag av s.k. ansvarsgenombrott, dvs. ett avsteg från den aktiebolagsrättsliga grundsatsen att en aktieägare svarar endast med vad han tillskjutit till bolaget.

Frågan om ansvarsgenombrott är f.n. föremål för behandling i Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). Aktiebolagskommittén skall under år 1998 lämna förslag om hur regler om ansvarsgenombrott skall vara utformade.

Lagrådet har avstyrkt att det på ett specialområde som det förevarande inför regler om ansvarsgenombrott utan att resultatet av den pågående utredningen avvaktas.

Regeringen vidhåller att det finns starka skäl för att genomföra den i lagrådsremissen föreslagna regleringen. Vi godtar emellertid Lagrådets uppfattning att lagstiftning i denna del inte bör ske förrän

Aktiebolagskommitténs arbete i denna fråga har slutförts. Regeringen återkommer till frågan när det ifrågavarande arbetet är klart.

Efterbehandlingsansvarets omfattning utvecklas i författningskommentaren till 10 kap. 4 §.

Den som utför eller avser att utföra sådana åtgärder som kan innebära att belastningen av föroreningar ökar eller att miljön försämras kan vara skyldig att först efterbehandla. Detta överensstämmer med den allmänna hänsynsregeln att den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet skall vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått, se avsnitt 4.8. 3.

När det gäller frågan om ansvaret skall vara solidariskt eller delat när flera verksamhetsutövare har medverkat till föroreningen är att märka att det i praktiken många gånger kan vara omöjligt att dela upp ansvaret. Inom skadeståndsrätten har problemet löst genom att solidariskt ansvar åläggs. Även enligt reglerna i balkförslagets 32 kap. om vissa miljöskador är ansvaret för flera som medverkat till att en skada uppkommit solidariskt (32 kap. 8 §). Detta betyder att om flera verksamhetsutövare har orsakat förorening på en grannfastighet så ansvarar de solidariskt. Det är enligt regeringen då naturligt att även ansvaret för förorening på den fastighet där verksamheten ägt rum är solidariskt. Annars uppstår en omotiverad skillnad när förorening sträcker sig över flera fastigheter. En annan sak är att det vid solidariskt ansvar oftast är enklast att först söka den siste verksamhetsutövaren. Den som visar att han eller hon orsakat endast en obetydlig del av föroreningen som inte ensam motiverar efterbehandling skall dock svara endast för denna del. Även för fastighetsägarnas del är det motiverat med ett solidariskt ansvar eftersom en ansvarig fastighetsägare annars skulle kunna sälja bort ansvaret till en oförsiktig köpare.

Överensstämmelsen mellan det civilrättsliga och det offentligrättsliga ansvaret är dock inte fullständig. Detta kan ha betydelse vid den skälighetsbedömning som skall göras när efterbehandlingsansvarets omfattning bestäms. Vidare leder detta till att det inte finns skäl att göra efterbehandlingsansvaret till föremål för preskription enligt preskriptionslagen (1981:130). Ansvaret för efterbehandling handlar inte som preskriptionslagen främst om pengar.

Lagrådet har anfört att förslaget för den som endast i mindre mån medverkat till en förorening otvivelaktigt leder till resultat som kan uppfattas som orättvisa och som kan vara svåra eller omöjliga att förutse eller avvärja för en verksamhetsutövare som upphört med verksamheten.

Dessutom uppkommer betydande tröskeleffekter i det fallet att bidraget till föroreningen visserligen har varit ringa men dock inte så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling.

Med anledning av Lagrådets synpunkter i denna del vill regeringen betona att den som lojalt följer givna tillstånd eller miljöbalkens regler och således fullgör sina skyldigheter i fråga om efterbehandling inte kommer att drabbas av något solidariskt ansvar över huvud taget. En skälighetsprövning av ansvarets omfattning skall alltid göras. Denna kan alltefter omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar. Skälighetsbedömningen har ytterligare utvecklats i förhållande till lagrådsremissen genom att det tillagts att det skall beaktas om en

verksamhetsutövare visar att han endast bidragit i begränsad mån, se författningskommentaren till 10 kap. 4 § i avsnitt 5.1.10. Skälighetsprövningen medför att några besvärande tröskeleffekter inte behöver uppstå.

Tillträdesrätt för den efterbehandlingsansvarige som vill göra utredning eller efterbehandla på annans mark föreskrivs i 28 kap. 5 §.

Att fastighet i vissa fall kan lösas in på begäran av fastighetsägaren framgår av författningskommentaren till 32 kap. 11 §.

Eftersom efterbehandlingsansvaret mellan flera förorenare skall vara solidariskt behövs det inte några regler om samordnad prövning. Tillsynsmyndighet kan således som ett led i tillsynen rikta förelägganden mot och förordna om rättelse på förorenares bekostnad beträffande en, flera eller alla förorenare. Förelägganden och rättelsebeslut kan överklagas till miljödomstolen.

Regeringen anser sammanfattningsvis att följande bör gälla. Om verksamheten alltjämt pågår, bör en tillsynsmyndighets förelägganden och andra beslut normalt riktas mot den som bedriver verksamheten. Detta gäller särskilt vid tillståndsgiven verksamhet eftersom tillståndet kan behöva omprövas. Om den nuvarande verksamhetsutövaren inte klarar av att avhjälpa olägenheten eller saknar förmåga att stå för kostnaden bör även tidigare verksamhetsutövare som har del i föroreningen sökas. Tillsynsmyndigheten får förelägga denne att vidta åtgärder eller förordna om rättelse på dennes bekostnad. Det är dock att märka att det inte ställs något krav på att verksamhetsutövaren skall sökas före tidigare verksamhetsutövare. Tillsynsmyndigheten är oförhindrad att söka först den ene och sen den andre eller båda.

Har verksamheten upphört kan förelägganden och andra beslut riktas mot en, flera eller alla tidigare verksamhetsutövare enligt tillsynsmyndigheternas val. Länsstyrelsen kan, om en fastighetsägare inte frivilligt går med på det, besluta om tillträdesrätt för att den efterbehandlingsansvarige skall kunna vidta utredning och efterbehandling. Det är att märka att förvaringsfallen inte behöver vara efterbehandlingsfall. Förvaringsfallen innebär ju normalt att det är fråga om en pågående miljöfarlig verksamhet. I sista hand får den eller de som har ansvar på grund av fastighetsförvärv sökas. Fastighetsägarens ansvar är alltid subsidiärt.

Hänvisningar till S4-15-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.15.2. Miljöriskområden

Regeringens förslag: Allvarligt förorenade mark- och vattenområden skall kunna förklaras som miljöriskområden.

I samband med förklaringen skall länsstyrelsen föreskriva om inskränkningar i markanvändningen eller att vissa åtgärder skall vara förenade med villkor eller föregås av anmälan till tillsynsmyndigheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens geologiska undersökningar anser att det är angeläget att de mest förorenade områdena riskklassas och registreras.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att det borde vara tillräckligt med ett register som förs av en central myndighet. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen framhåller vikten av att registrering sker på basis av individuella riskbedömningar som visar att risken för skada på människors hälsa eller miljön gör det nödvändigt med åtgärder och/eller inskränkningar i markanvändningen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det främst finns två motiv för att registrera de allvarligt förorenade områdena.

Det första är att det är nödvändigt att införa särskilda restriktioner eller begränsningar i markanvändningen i vissa områden för att förhindra skador på människor eller i miljön. Det kan också vara aktuellt med motsvarande inskränkningar i fall där annars ett framgångsrikt efterbehandlingsarbete försvåras inför framtiden. Syftet är att göra det möjligt att föreskriva att åtgärder skall föregås av en prövning från miljövårdssynpunkt.

Det andra skälet för registrering är att göra fastighetsmarknaden uppmärksam på problemen med de förorenade områdena och därmed underlätta att frågor kring efterbehandlingsansvar och liknande "självmant" regleras av villkoren på denna marknad. Redan idag är uppmärksamheten relativt stor kring dessa problem. Miljövårdsmyndigheterna får ta emot en stor mängd förfrågningar om innehållet i register och databaser. Urvalet i dessa register är emellertid osäkert och det finns ingen rättslig reglering av vilka områden som skall registreras och hur det skall gå till. Det måste vara en avsevärd fördel att få till stånd en sådan rättslig styrning av en registreringsverksamhet som ändå kommer att fortgå och därmed påverka fastighetsmarknaden.

Regeringen finner på skäl som har anförts att registrering av de allvarligt förorenade områdena bör ske. Dock leder det, som Lunds universitet påpekat, fel att lägga vikten vid själva registreringen. Det väsentliga i sammanhanget är de villkor och inskränkningar som kan föreskrivas. Det är därför bättre att de allvarligt förorenade områdena genom särskilt beslut förklaras som miljöriskområden.

Förklaring som miljöriskområde skall endast ske om det är fråga om kvalificerat skadade områden där det är motiverat med åtgärder från samhällets sida. Förklaringen skall vara nödvändig med hänsyn till att det i området behövs särskilda åtgärder eller markanvändningsbegränsningar med hänsyn till risken för människor eller miljön. För att göra denna bedömning måste det emellertid till en naturvetenskaplig beräkning av föroreningens art, intensitet och omfattning. Detta innebär att bedömningen skall grundas på föroreningarnas miljö- och hälsofarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning och den omgivande miljöns känslighet.

Ett tänkt exempel på ett område som bör förklaras som miljöriskområde är följande. Från ett tvätteri har klorerade lösningsmedel läckt ut. Ortens grundvattentäkter har blivit utslagna. Det finns risk för att gas från lösningsmedlet har samlats under husgrunder och golv. De aktuella lösningsmedlen sprider sig på ett komplicerat sätt i jord och

grundvatten i mer eller mindre koncentrerad form och samlas på olika ställen.

Ett beslut om förklaring som miljöriskområde skall alltid förenas med villkor för den fortsatta markanvändningen. Behövs inga villkor skall en sådan förklaring naturligtvis inte ske. Villkoren kan avse en mängd olika åtgärder som på något sätt kan inverka på föroreningarna i området. Villkoren kan även vara rent administrativa på så vis att i dessa föreskrivs anmälningsplikt innan åtgärder får vidtas. I villkoren kan även ställas krav på att markundersökningar skall föregå åtgärder eller fastighetsöverlåtelse i området. På detta sätt kommer trycket att göra undersökningar att öka. Det som är förenande för dessa olika slags villkor är att de skall vara nödvändiga av hänsyn till människors hälsa eller till miljön.

Sammantaget innebär detta att de restriktioner som kan meddelas i samband med förklaringen av ett förorenat område som miljöriskområde kan avse alla slags åtgärder i marken och vattnet. De måste dock grunda sig på ett behov av skydd för människor eller miljön. Riskbedömningen bör ske individuellt. Detta innebär att ersättningsrätt inte föreligger eftersom begränsningarna skall ges av miljö- och hälsoskäl. Regeringen förordar att länsstyrelsen blir den myndighet som fattar beslut om förklaring som miljöriskområde.

Hänvisningar till S4-15-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.16. Vattenverksamhet

Regeringens förslag: Miljöbalken skall ersätta vattenlagen i de delar den lagen har anknytning till centrala miljöfrågor.

Vattenlagens övriga bestämmelser, bl.a. rådighetsbestämmelser samt bestämmelser om vattenrättsliga samfälligheter och avgifter, skall samlas utanför miljöbalken i en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Även i fortsättningen skall krävas enligt huvudregeln alltid tillstånd till vattenverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Statskontoret, Sjöfartsverket, Fiskeriverket,

Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner samt Sveriges Fiskares Riksförbund är överlag positiva till att vattenlagen infogas i miljöbalken och de flesta ger uttryck för inställningen att utredningen har lyckats bra med uppgiften. Enligt Svea hovrätt är det befogat att delar av vattenlagen samordnas med övriga miljöregler i balken. Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet tillstyrker i huvudsak och Lunds universitet menar att vattenlagen visserligen hade kunnat vara kvar utanför balken men finner den lagtekniska lösningen acceptabel. Lunds universitet berör vidare förhållandet mellan regler i detta avsnitt om förutsättningar för verksamheten och 2 kap 18 § första stycket regeringsformen.

Vissa remissinstanser, som Kammarkollegiet, Kammarrätten i

Stockholm, Umeå tingsrätt, Växjö tingsrätt, Jordbruksverket, Fortifikationsverket och Sveriges Advokatsamfund ifrågasätter om vattenlagen bör inarbetas i balken, bl.a. med hänsyn till att den lagen skiljer sig till sin karaktär från övriga lagar som samordnas i balken. Enligt t.ex.

Kammarkollegiet och Umeå tingsrätt har bestämmelser med avseende på vatten splittrats och regelsystemet blivit svåröverskådligt, så att det inte är ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Sveriges Industriförbund/Svenska Arbetsgivareföreningen och Kraftverksföreningen avstyrker utredningsförslaget i denna del och framhåller bl.a. att det i balken under alla omständigheter behövs ytterligare särregler för vattenföretag.

Koncessionsnämnden för miljöskydd och Örnsköldsviks kommun menar att det borde ha gjorts en översyn av det materiella innehållet i vattenlagens regler i samband med inarbetning i balken. Vidare framför nämnden, liksom Länsstyrelsen i Jönköpings län, att länsstyrelse bör kunna pröva enklare vattenföretag. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att en samrådsskyldighet införs beträffande icke tillståndspliktiga vattenföretag.

Flera remissinstanser, t.ex. Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, länsstyrelser samt Uppsala universitet framför synpunkter på bl.a. reglerna om nyttokravet, laglighetprövning, markavvattning och rensning samt föreslår olika detaljändringar för att skyddet av våtmarker, fisket m.m. skall förbättras. Boverket anmärker att förslaget innehåller en omotiverad särreglering till förmån för fisket.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om det fortsättningsvis skall finnas en ovillkorlig rätt för innehavare av vattenanläggning att få riva ut anläggningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och Malmöhus län anser att vattenlagens regler om bl.a. uttag av vatten för jordbruksbevattning fordrar en omfattande översyn och hänvisar till tidigare framställningar i den frågan.

Skälen för regeringens förslag

Bör vattenlagen arbetas in i miljöbalken ?

Ett bland flera tungt vägande skälen för regeringen att återkalla prop. 1994/95:10 med förslag till miljöbalk var att vattenlagen hade lämnats utanför förslaget. Redan under remissbehandlingen av Miljöskyddskommitténs förslag ansåg ett stort antal remissinstanser att regler från vattenlagen borde föras in i miljöbalken. Likaså ifrågasatte Lagrådet vid granskningen av den dåvarande regeringens lagrådsremiss argumenten för att hålla vattenlagen utanför balken. En av Miljöbalksutredningens huvuduppgifter har således varit att utarbeta ett förslag till en miljöbalk i vilken vattenlagen helt eller delvis arbetats in.

Regeringen har noterat att det i tidigare utrednings- och propositionsförslag inte gjorts någon egentlig värdering av argumenten

för att inarbeta vattenlagens regler i en miljöbalk. I stället har vattenlagen tämligen reservationslöst ansetts vara alltför omfattande och specialinriktad för att kunna smälta in med övriga miljöbalksregler. Skäl som talar för att vattenlagen arbetas in i miljöbalken har således tidigare behandlats endast kortfattat. Miljöbalksutredningen har utvecklat dessa skäl och pekat på bl.a. följande.

Vatten är en naturtillgång av stort värde från miljösynpunkt samt för rekreation och friluftsliv. På senare tid har vattendragens och våtmarkernas betydelse som livsmiljöer för djur- och växtarter alltmer kommit i blickpunkten. Medvetenheten om vattnets betydelse för den biologiska mångfalden har blivit större. Vattenföretag har typiskt sett stor inverkan på miljön. Sådan verksamhet innebär att en av våra viktigaste naturresurser används. Redan systematiska skäl talar därför för att regler motsvarande de som finns i vattenlagen samordnas med större delen av övrig central miljölagstiftning i miljöbalken.

Viktigare än systematiska skäl är att miljön sannolikt har mycket att vinna på att vattenlagen förs in i miljöbalken. Vattenlagen har ofta kritiserats för att vara alltför exploateringsinriktad. Lagen ger inte alltid önskvärt utrymme för hänsyn till miljön. Situationen kan naturligtvis förbättras utan att vattenlagen integreras i miljöbalken, om lagen ändras så att samma hänsyn till miljön skall tas som i balken. Risken är emellertid att exploateringstänkandet i alltför hög grad finns kvar trots en sådan anpassning. Om vattenrättsliga bestämmelser arbetas in i miljöbalken markeras deras karaktär av miljöbestämmelser avsevärt tydligare.

Ett annat betydelsefullt skäl för att smälta in vattenlagen i miljöbalken är att en samordnad prövning då kan åstadkommas. I de fall där prövning enligt nuvarande regler skall ske enligt olika lagar kan en prövning ske i en miljöbalk. Dessa samordningsfördelar kommer även verksamhet som berör vatten till del. Som framgår av avsnitt 4.14 kommer också annan större miljöfarlig verksamhet att tillståndsprövas i domstol. De processuella bestämmelserna kan alltså samordnas och gemensamma tillståndsprövningar kan ske.

Ytterligare ett viktigt skäl för att arbeta in vattenlagens bestämmelser i miljöbalken är att många av lagens bestämmelser har stora likheter med andra regler i miljöbalken. Likartade regler kan därför samordnas. Viktigast är att samordna tillåtlighetsreglerna. Som nyss har nämnts kan även de processuella bestämmelserna samordnas. Dessutom kan samordning ske mellan vattenlagens bestämmelser om tillsyn, straff, ersättning, regeringsprövning respektive skydd för vattenområden och motsvarande bestämmelser i andra lagar.

Regeringen anser att de skäl som nu har redovisats stämmer väl överens med det syfte som ligger till grund för miljöbalksreformen. Dessutom talar remissutfallet snarare för än emot ett förslag till en miljöbalk som innehåller vattenrättsliga regler. Det skall dock sägas att

Lagrådet denna gång efter granskningen av miljöbalksförslaget uttryckt stark tveksamhet mot att sammansmälta vattenlagens regler med den centrala miljölagstiftningen i en miljöbalk. Regeringen har emellertid inte uppfattat Lagrådets inställning så att det kan anföras rent principiella

skäl mot remissförslaget. Lagrådet riktar alltså inte in sin kritik mot bestämmelserna som sådana. Kritiken innebär främst att regelsystemet blir svåröverskådligt och kan bli svårt att tillämpa. Regeringen, som i senare avsnitt återkommer till Lagrådets synpunkter, är således alltjämt fast övertygad om att det sakligt sett finns bärande skäl för att arbeta in bestämmelser från vattenlagen i miljöbalken.

Hela eller delar av vattenlagen i miljöbalken ?

Vattenlagen innehåller ungefär 300 paragrafer fördelade på 22 kapitel. Många av lagens bestämmelser är av miljörättslig karaktär och passar väl ihop med den typ av regler som avses ingå i miljöbalken. Emellertid finns i vattenlagen också ett stort antal vattenrättsligt specifika regler. Dessa regler är ofta av teknisk natur och inriktade speciellt på verksamhet i eller med vatten. Om vattenlagens hela regelsystem skulle arbetas in i miljöbalken kunde lagverket, som avses vara utpräglat miljörättsligt, tendera att bli alltför präglat av den vattenrättsliga regleringen. Det finns dessutom, som Miljöbalksutredningen har anfört, goda skäl för att lämna särskilda bestämmelser i vattenlagen utanför ett centralt miljörättsligt lagverk som miljöbalken.

Ett förslag som bygger på dessa överväganden skulle alltså innebära att de delar av vattenlagen som saknar eller har liten anknytning till miljörätten avskiljs för att, i enlighet med Miljöbalksutredningens förslag, bilda stomme för en lag med särskilda bestämmelser av utpräglad vattenrättslig karaktär. I en sådan lag samlas således t.ex. vattenlagens omfattande regleringen av verksamheter som flera deltar i, dvs. lagens bestämmelser om markavvattnings-, bevattnings- och vattenregleringssamfälligheter.

Av ett helt annat och närmast rättspolitiskt skäl bör vattenlagens bestämmelser om rådighet hållas utanför miljöbalken. Det skäl som då avses är att miljörätten av tradition inte behandlar frågor om vem som har rätt att förfoga över mark eller vatten. Miljöbalken avses inte heller innehålla en sådan reglering. Lagsystematiska fördelar kunde måhända vinnas genom att flytta reglerna om rådighet över vatten till jordabalken, där besläktade regler finns. Tills vidare ligger det dock närmast till hands att stanna för Miljöbalksutredningens föreslag. Det innebär att även reglerna om rådighet skall införas i den nyssnämnda lagen med särskilda vattenrättsbestämmelser.

Några omedelbara lagtekniska fördelar finns inte heller att vinna genom att arbeta in vattenlagens detaljerade bestämmelser om bygdeavgifter och fiskeavgifter i miljöbalken. Nyssnämnda avgiftsregler i vattenlagen placeras också lämpligen i den vattenrättsliga speciallagen. Angående regeringens övervägande kring balkens avgiftsregler hänvisas till avsnitt 4.29.

Slutligen talar också det mesta för Miljöbalksutredningens förslag, att från vattenlagen föra över ännu en del särpräglade vattenrättsliga bestämmelser till lagen med särskilda vattenrättsregler, t.ex. reglerna om

det vattenrättsliga ersättningsinstitutet andelskraft samt prövningsregler som uteslutande rör verksamhet i eller med vatten.

I anslutning till det som har tagits upp nu kan sägas att det finns goda skäl för att också ansluta sig till Miljöbalksutredningens bedömning vad gäller särskilda bestämmelser om flottning i vattenlagen. Motsvarande regler behövs inte i miljöbalken eller i en lag med särskilda vattenrättsliga bestämmelser. I miljöbalkens övergångsbestämmelser kan istället anges att de särskilda bestämmelserna om flottning i 1983 års vattenlag alltjämt skall tillämpas.

Som nämndes i föregående avsnitt har Lagrådet invändningar mot att vattenlagen överförs till den nya miljölagstiftningen i enlighet med remissförslaget. Enligt Lagrådet borde beträffande särskilt vattenlagen företas en genomarbetad analys av det materiella innehållet i lagen innan den integreras i miljöbalken. Lagrådet har vidare anfört att såväl vattenlagens miljöbestämmelser som dess övriga bestämmelser i flera fall är hämtade från 1918 års vattenlag och lär ha ringa aktualitet i dag. Enligt Lagrådet kan det därför starkt ifrågasättas om sådana regler försvarar sin plats i ett nytt lagstiftningskomplex. Lagrådet har dessutom uttalat att förslaget kommer att medföra ett flertal komplikationer och tillämpningsproblem av sådant slag att det finns anledning att ytterligare överväga om den bör inordnas i den nya lagstiftningen.

Regeringen, som alltjämt delar utredningens bedömning och förslag, vill för sin del framhålla följande med anledning av Lagrådets och vissa remissinstansers kritik av den föreslagna regleringen.

Regeringen noterar till en början att Lagrådet i och för sig ansett det som eftersträvansvärt att söka åstadkomma en förbättrad samordning av de miljörelaterade bestämmelserna i olika lagstiftningskomplex. Regeringen kan inte heller bortse från att Lagrådet i yttrande över 1994 års remissförslag till miljöbalk ansåg det vara en nackdel att balken inte skulle omfatta bl.a. vattenlagen. Vidare skall Lagrådets synpunkt att de vattenrättsliga bestämmelserna är föråldrade ställas mot ett uttalande av Miljöskyddskommittén, vars betänkande låg till grund 1994 års miljöbalksförslag. Kommittén fann att vattenlagen var ett omfattande lagverk som nyligen kommit till efter ett mycket tidsödande lagstiftningsarbete. Detta var ett skäl som enligt kommittén vägde över för att hålla vattenlagen utanför miljöbalken (SOU 1993:27 s. 267).

Regeringen finner dessutom anledning att särskilt stryka under följande. De grundläggande förutsättningarna för att få bedriva vattenverksamhet kommer i miljöbalken att framgå av reglerna i första avdelningen som gäller för alla former av verksamhet. Det innebär att samma hänsyn skall tas till miljön vid vattenverksamhet som vid annan omgivningspåverkande verksamhet, dvs. balkens allmänna hänsynsregler och regler om resurshushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar kommer att tillämpas direkt vid tillståndsprövningen. Utöver detta kommer dessutom vissa särskilda krav att ställas på vattenverksamhet bl.a. att verksamheten skall uppfylla ett samhällsnyttokrav. Ytterligare en fördel uppnås genom att det enligt miljöbalken blir möjligt att göra integrerade tillståndsprövningar, där även typiska miljöskyddsfrågor prövas förutom vattenverksamheten.

Med hänsyn till detta och med beaktande av att prövningsregler, tillsynsregler etc. samordnas kan knappast hävdas att vattenlagens regler inarbetas i balken utan analys eller materiell översyn. Regeringen tillbakavisar således Lagrådets och vissa remissinstansers kritik i denna del. En annan sak är att det i ett senare skede skulle kunna bli aktuellt att ytterligare genomlysa kopplingarna mellan olika verksamhetsformer enligt balken och samtidigt därmed ytterligare se över de vattenrättsliga reglerna i den särskilda lagen. Regeringen anser sig för övrigt inte ha belägg för Lagrådets synpunkt att regler som avses ingå i den sistnämnda lagen i flera fall skulle ha ringa aktualitet. Som exempel kan nämnas att vid tillkomsten av 1983 års vattenlag fördes bl.a. de särskilda reglerna om vattenrättsliga samfälligheter fram som exempel på nyheter i lagen.

Såsom tidigare nämnts har regeringen vidare uppfattat Lagrådets kritik i huvudsak inriktad på att regelsystemet blir svåröverskådligt och svårt att tillämpa. Enligt Lagrådet är komplikationerna särskilt markanta i fråga om det föreslagna prövningssystemet eftersom prövningsreglerna har delats upp mellan miljöbalken och lagen med särskilda vattenrättsliga bestämmelser. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i denna del i samband med att prövningssystemet behandlas i avsnitt 4.22. Här skall i korthet sägas att regeringen har förståelse för att vissa möjligen kan uppleva en vattenrättslig reglering enligt förslaget som splittrad och svåröverskådlig i ett övergångsskede. Samtidigt måste beaktas att i de avseenden som regleringen är av intresse för flertalet finns bestämmelserna samlade i miljöbalken. Enligt regeringens mening bör därför inte komplikationerna i dessa avseenden överdrivas. Regeringen finner vidare skäl att påpeka att Lagrådet inte angett i vilka materiella hänseenden den föreslagna regleringen skulle vara svårtillgänglig. När regelsystemet efter en tid vunnit stadga, bör det enligt regeringens mening inte vara några problem för myndigheter och enskilda att hitta de regler som blir aktuella att tillämpa i det enskilda fallet. Mot Lagrådets synpunkt att detta inte är ett godtagbart skäl för att införa ett regelsystem som objektivt sett är svåröverskådligt vill regeringen särskilt understryka att miljövinsterna med förslaget väl motiverar de ansträngningar som i början kan fordras för en anpassning till den nya systematiken.

Mot bakgrund av det som nu har sagts finner regeringen inte att det föreligger några avgörande hinder mot att för riksdagen lägga fram ett förslag som i huvudsak överensstämmer med lagrådsremissens förslag.

Miljöbalken i stället för vattenlagen

Det som har sagts i föregående delavsnitt betyder att stora delar av vattenlagen smälts in i miljöbalken på det sätt som Miljöbalksutredningen har föreslagit medan övriga delar av vattenlagen samlas i en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Som redan har antytts kommer många av vattenlagens bestämmelser att ersättas av generella regler i balken. Därutöver måste det i balken finnas ett antal särskilda bestämmelser inriktade på verksamheter och åtgärder som har med vatten att göra. I detta avseende skiljer sig inte

vattenspecifika verksamheter och åtgärder från t.ex. miljöfarlig verksamhet och hantering av kemiska produkter, som också fordrar särregler i miljöbalken.

I Miljöbalksutredningens förslag används alltjämt termen "vattenföretag". Enligt vattenlagen sammanfattas i denna term de olika verksamheter och åtgärder i och med vatten som omfattas av lagens tillämpningsområde (1 kap. 2 och 3 §§). För miljöbalkens del fyller termen inget sådant självständigt behov. Genom att flera regler i vattenlagen smälts in i miljöbalkens generella bestämmelser om verksamheter och åtgärder, kan en term som skiljer sig från balkens terminologi i övrigt tvärtom motverka syftet att samordna miljölagstiftningen. Enligt regeringens mening bör därför istället begreppet "vattenverksamhet" användas i miljöbalkens särregler om vattenspecifik verksamhet. För anläggning som tillkommit genom sådan verksamhet kan fortfarande begreppet vattenanläggning användas. Även sådana begrepp i vattenlagen som t.ex. vattenområde, vattenreglering och vattenöverledning kan föras in i miljöbalken utan att det inverkar på enhetligheten. I konsekvens med detta skall också de bestämmelser i vattenlagen som lämnas utanför miljöbalken och infogas i den särskilda sidoordnade lagen tillämpas på vattenverksamhet som avses i balken.

Vattenverksamhet skall, liksom i dag enligt 3 kap. 4 § vattenlagen, få komma till stånd endast om fördelarna från allmän eller enskild synpunkt av verksamheten överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. Syftet är att förhindra vattenverksamhet eller tillkomsten av vattenanläggning som inte är samhällsekonomiskt motiverad. Koncessionsnämnden ifrågasätter behovet av denna regel som av nämnden beskrivs som en s.k. stoppregel. Enligt regeringens mening står bestämmelsen inte i strid med de allmänna hänsynsreglerna i balken. Tvärtom bör det innebära ett extra skydd för miljön om prövningen av vattenverksamhet också innefattar en samhällsekonomisk helhetsbedömning av verksamheten eller anläggningen vid sidan om avvägningar mot hänsynsreglerna (jfr NJA 1989 s. 581). Några uppenbara skäl för att utmönstra regeln finns därför inte.

Även i fortsättningen bör det finnas en särskild bestämmelse motsvarande 3 kap. 11 § vattenlagen som garanterar att fisket skyddas. Regeringen biträder således inte Boverkets kritik på denna punkt utan anser i stället att det finns fog för särregler till förmån för fisket när det gäller verksamhet i vatten. Som Miljöbalksutredningen har påpekat skulle risken annars vara att balkens generella aktsamhetsregler i praktiken medför en försvagad ställning för fisket.

Avslutningsvis behandlas här frågan om det finns skäl att i miljöbalken bibehålla det vattenrättsliga institutet lagligförklaring. Enligt 4 kap. 5 § vattenlagen får den som har utfört ett vattenföretag utan tillstånd enligt den lagen eller äldre lag begära prövning av företagets laglighet. I samma paragraf finns vidare bestämmelser om lagligförklaring när t.ex. ändringsåtgärder skall vidtas beträffande vattenanläggning för vilken det inte finns något vattenrättsligt tillstånd.

Koncessionsnämnden har i sitt yttrande över Miljöbalksutredningens förslag i denna del framfört att förfarandet som gäller lagligförklaring är

otidsenligt i ett miljöbalksperspektiv. Enligt nämnden får det betraktas som närmast stötande att en företagare i efterhand kan få ett arbetsföretag lagligförklarat, särskilt om vederbörande har varit skyldig att söka tillstånd och underlåtit det. Nämnden har som jämförelse pekat på de regler som gäller för miljöfarlig verksamhet samt framhållit att det där är straffbart att underlåta att söka tillstånd.

Regeringen har i lagrådsremissen förklarat sig delvis kunna hålla med Koncessionsnämndens synpunkter, men anmärkt att jämförelsen med miljöfarlig verksamhet är aningen missvisande. Till stöd för att bibehålla institutet lagligförklaring i miljöbalken har regeringen anfört att det kan fylla en funktion med avseende på framför allt vattenanläggningar av gammalt datum. I och med att anläggningarna väl har kommit till stånd saknas i praktiken möjlighet att återskapa den ursprungliga miljösituationen. Regeringen har vidare framhållit att förfarandet med laglighetsprövning i första hand bör avse enbart hävdvunnen verksamhet eller anläggning och får självfallet inte, som någon remissinstans befarat, uppfattas som en uppfordran att bedriva verksamhet i eller med vatten utan tillstånd.

Lagrådet har konstaterat att vattenlagens bestämmelser om s.k. lagligförklaring överförts till miljöbalken i väsentligen oförändrat skick samt att vattenlagens reglering i ämnet i sin tur i huvudsak hämtats från 1918 års vattenlag. Lagrådet har således funnit att institutet är av gammalt ursprung och inte har någon motsvarighet enligt annan lagstiftning som avses ingå i miljöbalken. Enligt Lagrådet kan det sättas i fråga om det finns anledning att behålla en reglering av denna äldre typ med avseende på vattenverksamhet som påbörjas eller vattenanläggning som tillkommer efter miljöbalkens ikraftträdande. Lagrådet har vidare påpekat att i den mån en sådan verksamhet eller anläggning är tillståndspliktig enligt miljöbalken kvarstår tillståndsplikten oberoende av om verksamheten avslutats eller anläggningen lagts ner. I anslutning till detta har Lagrådet noterat att det i remissförslaget finns en bestämmelse, i överensstämmelse med vad som gäller enligt vattenlagen, om att den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd, även om det inte krävs tillstånd för verksamheten (11 kap. 9 § andra stycket miljöbalken).

Enligt Lagrådet skulle därmed reglerna om lagligförklaringen ha sin naturliga plats bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken.

Regeringen, som redan i remissförslaget uttryckt en viss tveksamhet mot att i miljöbalken införa regler om lagligförklaring, finner med stöd av Lagrådets synpunkter att det finns fog för Koncessionsnämndens remisskritik i denna del. Emellertid bör som Lagrådet har föreslagit bestämmelser om lagligförklaring alltjämt finnas kvar som övergångsbestämmelser till miljöbalken. Beträffande den närmare utformningen av dessa bestämmelser hänvisas till promulgationslagens författningskommentarer.

Tillståndsplikten för vattenverksamhet?

Vattenlagens bestämmelser om vattenföretag har i många avseenden likheter med miljöskyddslagens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet. Det finns goda skäl för att låta verksamheterna så långt det är möjligt regleras gemensamt. Det kan bl.a. övervägas att utforma gemensamma bestämmelser om tillståndsplikt.

Lagstiftningstekniken i vattenlagen och miljöskyddslagen skiljer sig dock åt när det gäller att ange tillståndspliktiga verksamheter. Vattenlagen innehåller en fullständig reglering och tillstånd krävs alltid, om inte annat anges i lagen. Miljöskyddslagen innehåller endast huvudprinciper och regeringen har bemyndigats att meddela närmare föreskrifter. Sådana föreskrifter har meddelats i miljöskyddsförordningen. I en bilaga till förordningen anges vilka verksamheter som kräver tillstånd. De verksamheter som har betecknats med A prövas hos Koncessionsnämnden medan verksamheter som betecknas med B prövas hos länsstyrelsen. Tillstånd krävs alltså bara för särskilt uppräknade verksamheter. Generellt kan sägas att tillstånd krävs oftare för vattenföretag än för miljöfarlig verksamhet.

Förklaringen till att vattenlagen innehåller en fullständig reglering av tillståndsplikten är att 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen inte har ansetts tillåta bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om vatten. Regeringen får enligt nämnda bestämmelse meddela föreskrifter om bl.a. natur- och miljövård men däremot inte om vatten i allmänhet. Många av vattenlagens bestämmelser kan inte anses röra natur- och miljövård. När vattenlagen arbetas in i miljöbalken kommer saken med all sannolikhet i ett annat läge. Eftersom miljöbalken behandlar natur- och miljövård bör bemyndigande i fortsättningen kunna ske vid alla frågor om vatten som regleras i balken. Grundlagen lägger därför inte något hinder i vägen för att utforma en likartad reglering av tillståndsplikten för vattenföretag och miljöfarlig verksamhet.

Att i miljöbalken generellt kräva tillstånd för all miljöfarlig verksamhet är inte realistiskt. En eventuell anpassning skulle i stället innebära att reglerna om tillståndsplikt för vattenverksamhet ändras så att tillstånd endast krävs i särskilt angivna fall. En sådan ordning rådde i 1918 års vattenlag.

Kritik mot reglerna om tillståndsplikt i 1918 års vattenlag låg bakom att ett system med generell tillståndsplikt infördes i 1983 års lag. Enligt kritiken rådde det osäkerhet om tillståndspliktens omfattning. Gränsdragningsproblemen ansågs vara stora och följden blev att vattenföretag med icke obetydlig omgivningspåverkan inte alltid tillståndsprövades.

Erfarenheten från 1918 års vattenlag visar alltså att det är svårt att utforma ett regelsystem där enbart särskilt uppräknade typer av vattenföretag tillståndsprövas. Nu gällande vattenlags system bör därför finnas kvar. Denna slutsats kan möjligen omprövas i framtiden om det visar sig att försöken beträffande miljöfarlig verksamhet att ersätta tillståndsplikt med generella föreskrifter för olika verksamhetstyper slår

väl ut. Det kan i så fall bli aktuellt att pröva motsvarande möjlighet vid vattenverksamhet.

Som huvudregel kommer således även i fortsättningen tillstånd att krävas för vattenverksamhet. Liksom för närvarande skall ett generellt undantag från tillståndsplikten gälla om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Verksamhetsutövaren har bevisbördan för att dessa förutsättningar är uppfyllda. Det skall understrykas att beviskravet är mycket starkt. Regeringen anser därför att det i praktiken knappast finns något behov av en sådan samrådsskyldighet som

Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit. Skulle ändå ett sådant behov uppenbara sig, t.ex. i områden som är särskilt känsliga för ingrepp, bör det vara möjligt att med stöd av samrådsbestämmelsen i 12 kap. 6 § miljöbalken meddela föreskrifter om samråd beträffande vattenverksamhet inom särskilda geografiska områden.

Såsom närmare utvecklas i avsnitt 4.24 innebär regeringens förslag till miljöbalk bl.a. en ny ordning för prövning av vattenverksamhet i form av markavvattning. Regeringen vill i detta delavsnitt ta upp en fråga som sammanhänger med tillståndsplikten för markavvattning.

De negativa effekterna av avvattning har med tiden blivit allt klarar och målsättningen är i dag att i möjligaste mån undvika sådan verksamhet. Detta synsätt avspeglas bl.a. i att det sedan den 1 juli 1986 föreligger en absolut tillståndsplikt för markavvattningar enligt 18 c § naturvårdslagen. Dessutom infördes år 1991 i 18 d § samma lag en möjlighet för regeringen att föreskriva om förbud mot markavvattning i fråga om vissa områden, där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras. Regeringen har använt sig av detta bemyndigande i första hand beträffande de 30-tal områden som Sverige har pekat ut för att uppfylla åtagandena enligt den s.k. våtmarkskonventionen (Ramsarkonventionen, SÖ 1975:76). Senast i prop. 1996/97:75 om bl.a. aktionsplaner för biologisk mångfald har regeringen aviserat en utökning av markavvattningsförbudet. I samma proposition behandlas också från allmän utgångspunkt skydd och skötsel av våtmarker.

I miljöbalken sammansmälts naturvårdslagens regler om markavvattning med övriga miljöanknutna bestämmelser om vattenverksamhet. Förutom de åtgärder som faller inom tillämpningsområdet för dessa regler finns det även andra åtgärder för avvattning av mark som definitionsmässigt inte kan föras under det legala begreppet markavvattning. Den typ av åtgärder som det här ligger närmast till hands att tänka brukar benämnas skyddsdikning. Med skyddsdikning avses dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att grundvattnet stiger över den nivå som förelåg före avverkningen. Medan markavvattning enligt definitionen vidtas i syfte att varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål, t.ex. jordbruks- och skogsodling eller bebyggelse, saknas varaktighetskravet vid skyddsdikning.

Oavsett om avvattningsåtgärden innefattas i begreppet markavvattning kan den beroende på utformning eller utbredning medföra betydande negativa verkningar på växt- och djurlivet. Sådana verkningar blir i vissa

fall varaktig. Det gäller särskilt i de fall avvattningen sker i s.k. sumpskog som är naturligt våt och som ofta hyser skyddsvärda eller hotade arter, eller som har särskild betydelse för den biologiska mångfalden. Problemet togs upp till behandling redan i 1991 års miljöproposition. Genom ändringar i skogsvårdslagen infördes en anmälningsplikt för skyddsdikningar och vidare angavs att föreskrifter om hänsyn till naturvårdsintressen vid skötsel av skog kunde omfatta bl.a. sådana dikningar (prop. 1990/91:90 s. 403ff). I dag gäller således med stöd av 30 § skogsvårdslagen (1979:429) och 30 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) särskilda föreskrifter om de naturvårdshänsyn som skall tas vid skyddsdikning. Vidare har Skogsstyrelsen kan med stöd av sistnämnda stadgande meddelat riktlinjer och allmänna råd om bl.a. skyddsdikning, senast i Skogsstyrelsens författningssamling SKSFS 1993:2.

Regeringen finner emellertid skäl att nu ta ytterligare ett steg för att motverka negativa effekter av avvattningsåtgärder som inte tillståndsprövas som markavvattningsåtgärder. Ett sådant initiativ stämmer väl överens med grunderna för miljöbalksreformen. Det ligger dessutom i linje med vad som uttalas i miljöbalkens portalparagraf, bl.a. att balken skall tillämpas så att den biologiska mångfalden bevaras till gagn för främjandet av en hållbar utveckling. Regeringen föreslår alltså att det i paragrafen som reglerar tillståndsplikten för markavvattning införs ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillståndsplikt också för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark.

Tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Tillståndsprövningen av bl.a. vattenverksamhet utvecklas närmare i avsnitt 4.22. Här skall i korthet nämnas att den prövning som för närvarande sker vid vattendomstolarna flyttas till de regionala miljödomstolar som inrättas i samband med miljöbalksreformen. Remissynpunkter som har avseende på prövningen i allmänhet behandlas således inte i detta kapitel.

En fråga som har viss beröring med prövningen skall tas upp här, nämligen frågan om uttag av vatten för t.ex. bevattning av jordbruksgrödor. Vissa remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket samt

Länsstyrelsen i Kristianstads län och Malmöhus län, har i sina yttranden över balkförslaget berört frågan. Bakgrunden är sammanfattningsvis följande.

Under den senaste tioårsperioden har det förekommit extremt torra och nederbördsfattiga somrar i södra Sverige med bl.a. grundvattensänkning, fiskdöd och ett stort bevattningsbehov som följd. Samtidigt under perioden har uttag för bevattning av t.ex. jordbruksgrödor generellt ökat i omfattning. Länsstyrelserna i sydlänen har vid olika tillfällen begärt att vattenlagen skall ses över. Det är främst effektiva och verkningsfulla instrument för att komma till rätta med olagliga bevattningsuttag under torrperioder som har efterfrågats.

Sedan regeringen behandlat frågan i 1991 års miljöproposition (prop. 1990/91:90 s. 79 och 453) gavs Jordbruksverket i augusti 1991 i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket utreda jordbrukets bevattningsbehov i framtiden. Uppdraget redovisades i december 1992 i rapporten Bevattning 2000. Dessförinnan beslöt riksdagen efter förslag av regeringen den ändringen i vattenlagen att länsstyrelsen fick möjlighet att förordna att ett föreläggande enligt 21 kap. 3 § i lagen skall gälla även om det överklagas (prop. 1990/91:114, 1990/91:JoU28, rskr. 1990/91:252).

Frågan togs sedan upp till behandling i Miljöskyddskommitténs slutbetänkande Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1994:96 s. 348 ff.). Efter överläggningar med olika länsstyrelser om frågan gav kommittén förslag till en ny paragraf i 2 kap. vattenlagen som var utformad efter mönster i 9 § samma kapitel och byggde på en användning av generella föreskrifter. Bestämmelsen gick ut på att den som utan tillstånd bedriver vattentäkt för bevattning skulle vara skyldig att vid vattenbrist, som orsakas av torka, avstå det vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Vidare skulle länsstyrelsen få besluta om vattenområden inom vilka den nämnda skyldigheten skulle gälla liksom om tider då skyldigheten skulle iakttas. Avstående av vatten enligt den nu angivna lösningen skulle inte vara förenat med någon rätt till ersättning.

Miljöskyddskommitténs förslag utsattes för hård remisskritik. Den samlade bilden av remissutfallet visar en otydlig och splittrad uppfattning om vilken lösning som är den bästa.

Frågan har nu på nytt berörts av Miljöbalksutredningen i anslutning till behandlingen av miljökvalitetsnormer. Enligt utredningen skall sådana normerna kunna gälla bl.a. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i ett vattensystem, vattendrag eller del av ett sådant som inte får överskridas eller underskridas. Förslaget bygger på Miljöskyddskommitténs förslag och avsikten med kvalitetsnormer av detta slag är enligt Miljöbalksutredningen i första hand att skydda naturmiljön från skador till följd av ytvattentäkter för bevattning. Medan

Jordbruksverket ställt sig en aning tvekande till förslaget säger sig Länsstyrelsen i Kristianstads län se på förslaget med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen anför bl.a. att en tillämpning av normer på nivåer för vattenstånd och flöde i vattendrag bör kunna ersätta en stor del av tillståndsprövningen av bevattningsuttag och bör kunna underlätta tillsynen av sådan typ av vattenverksamhet. Såsom länsstyrelsens inställning vidare får förstås skulle effekten av förslaget höjas om en administrativ prövning av bevattningsuttag införs och tillräcklig befogenhet ges till länsstyrelserna att stoppa bevattningsuttag som inte prövats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ger uttryck för samma inställning.

Regeringen anmärker rent allmänt att bevattningsfrågor är komplexa och svårbemästrade vilket har utvecklats i Jordbruksverkets rapport och Miljöskyddskommitténs betänkande. Av avsnitt 4.10.2 framgår att regeringens förslag till miljöbalk innehåller regler om miljökvalitetsnormer av det slag som Miljöbalksutredningen har utarbetat. Uppenbarligen är detta en väg till lösning på bevattningsfrågan.

När det gäller frågan om prövning av bevattningsuttag har tidigare pekats på rättssäkerhetsfrågor som ett viktigt motiv för att behålla prövningen vid vattendomstolarna. Genom miljöbalken avses en särskild miljöprövningsmyndighet inrättas vid varje länsstyrelse. Vid sådana myndigheter skall tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt B-listan prövas, men som utvecklas i avsnitt 4.23 får i ett senare sammanhang undersökas om prövningen där bör utvidgas till andra mål eller ärenden. Just bevattningsuttag skulle då kunna vara en ärendekategori som lämpar sig för länsstyrelsens miljöprövningsmyndighet. Av detta skäl föreslår regeringen inte nu någon särreglering för prövning av bevattningsuttag. Vad slutligen gäller möjligheterna för tillsynsmyndigheten att ingripa vid olaglig verksamhet är det regeringens syfte med miljöbalksförslaget att åstadkomma generella förbättringar och då inte enbart på bevattningsområdet.

Slutligen bör i detta avsnitt nämnas att Lunds universitet i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte bestämmelsen i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen bör beaktas bl.a. då det gäller tvångsingrepp i samband med vattenverksamhet. Enligt universitetets mening skulle det i enlighet med denna bestämmelse behövas en uttrycklig regel i miljöbalken om att sådana ingrepp endast får medges om det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Regeringen finner dock inte att någon sådan regel är nödvändig. De regler som nu föreslås – bl.a. 28 kap.10-12 §§miljöbalken och 2 kap. 8 och 9 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet – motsvarar i stort sett nuvarande bestämmelser i vattenlagen, vilka vid tillkomsten av grundlagsregeln av allt att döma ansetts förenliga med denna (se prop. 1993/94:117 s. 16; jfr NJA 1996 s. 110 angående vissa regler i fastighetsbildningslagen). Åtskilliga av balkens bestämmelser om tvångsingrepp framstår dessutom som så bagatellartade intrång att de – även om de delvis skulle vara påkallade av enskilt intresse – inte kan anses stå i strid med regeringsformens bestämmelse efter en intresseavvägning (jfr Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, 1996, s. 38, 79 f och 82). Enligt regeringens bedömning framstår därför farhågorna att regler av den typ som nyss nämndes skulle strida mot grundlagen som obefogade och någon bestämmelse av den typ som universitet föreslagit har således inte förts in i lagtexten.

4.17. Täkter, jordbruk m.m.

4.17.1. Täkter

Regeringen förslag: Tillståndsplikt skall även fortsättningsvis gälla för kommersiella täkter av berg, sten, grus, sand m.m.

Husbehovstäkter skall kunna underställas tillståndsplikt enligt balken. En täkt som kan befaras skada livsbetingelserna för någon växt- eller djurart som är hotad eller sällsynt skall inte tillåtas. Vid prövningen av täkttillstånd skall miljöskydds- och naturvårdsaspekterna samordnas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Den föreslagna regleringen som sådan i förevarande kapitel tillstyrks i huvudsak av Kammarkollegiet,

Skogsstyrelsen, länsstyrelser, kommuner och Lunds universitet. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet intar en positiv hållning till kapitlets regler. Naturvårdsverket anser att täktregler och hänsynsregler för jordbruk passar bättre systematiskt med regler om miljöfarlig verksamhet. Enligt verket kan också övriga bestämmelser i det föreslagna 12 kap. flyttas till andra kapitel. Koncessionsnämnden för miljöskydd, Boverket, Länsstyrelsen i Stockholm och Nordiska förbundet för kulturlandskap anför delvis samma synpunkter.

Beträffande täktverksamhet förordar Grus- och Makadamföreningen generell tillståndsplikt för verksamhet över en viss omfattning, även för befintlig icke-tillståndsprövad verksamhet. SGU föreslår obligatorisk tillståndsskyldighet införs för större täkter och att husbehovstäkt definieras som en täkt med ett uttag uppgående till högst 100 m3 per år och som behövs för att sköta och underhålla en brukningsenhet inom jord- och skogsbruk. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att en allmän aktsamhetsregel för hänsynstagande till biologisk mångfald kan ersätta den föreslagna avvägningsregeln för täkter. Vägverket framhåller att i samband med prövning av täkttillstånd bör också täktens läge i förhållande till vägsystem, utfarter, boende längs vägen etc. prövas. Enligt Uppsala kommun bör okontrollerad tippverksamhet regleras på samma sätt som husbehovstäkter. Lantbrukarnas Riksförbund, liksom

Skogsägarnas Riksförbund och Skogsindustrierna avstyrker den föreslagna regleringen av husbehovstäkter och föreslår istället anmälnings- och samrådsskyldighet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 18 § naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Från kravet på tillstånd enligt naturvårdslagen undantas täkt som prövas enligt vissa speciallagar, bl.a. vattenlagen, samt täkt som sker för markinnehavarens husbehov.

Täktverksamhet reglerades från början i syfte att skydda landskapsbilden. I samband med lagändringar år 1974 betonades skyddet

för naturmiljön starkare. Mot bakgrund av lagändringar år 1982 (se prop. 1981/82:220 s. 12) är numera principen den att ju starkare naturvårdsintresse som gäller för ett område, desto större måste behovet av täktmaterialet vara för att tillstånd skall medges.

Parallellt med naturvårdslagens tillståndsplikt för täktverksamhet krävs enligt 5 § skötsellagen tillstånd till täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Syftet med skötsellagens tillståndsplikt är att få kontroll över att brukningsvärd mark inte tas ur produktion genom matjordstäkt.

Sedan år 1989 är även miljöskyddslagstiftningen tillämplig på täktverksamhet. Genom miljöskyddsförordningen föreskrivs tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen för större berg- och torvtäkter. Prövningen enligt miljöskyddslagen rör främst störningar på omgivningen från verksamheten i form av t.ex. damm eller buller. Enligt 3 § naturvårdslagen skall hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen tillämpas vid prövningen av täkttillstånd i det enskilda fallet.

Behovet av det täktmaterial som en tillståndsprövning gäller har, såsom nämnts, i allt större utsträckning fått betydelse för prövningen. Sedan år 1983 får länsstyrelsen enligt 18 § andra stycket naturvårdslagen förelägga den som söker täkttillstånd att bl.a. lägga fram en utredning som belyser behovet av täkten. I detta avseende speglar lagen i någon mån en insikt om att täktmaterial förekommer i begränsad omfattning. I lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus, som trädde i kraft den 1 juli 1996, har hushållningsaspekten kommit till ännu tydligare uttryck. Enligt denna lag skall skatt betalas för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker med stöd av tillstånd enligt bl.a. 18 § naturvårdslagen. Med naturgrus avses i den nya lagen naturligt sorterade jordarter som till övervägande del består av fraktionerna sand, grus, sten och block. I motiven till lagen om den nya naturgrusskatten anges att skatten skall verka för en bättre hushållning med naturgrus och påskynda övergången från användande av naturgrus till alternativa material, t.ex. krossat berg och i viss utsträckning grov morän (prop. 1995/96:87).

Såsom tidigare sagts omfattar tillståndsplikten för täkter inte täkt för markinnehavarens husbehov, s.k. husbehovstäkter. Enligt motiven till naturvårdslagen avses med husbehovstäkt i första hand den förbrukning som behövs för att sköta en jordbruks- eller skogsfastighet (prop. 1964:148, s. 75). I rättspraxis har emellertid ansetts att reglerna om husbehovstäkt omfattar alla slags fastigheter. Regeringsrätten har i en dom slagit fast att denna vida tolkning är gällande rätt. I domen uttalas att täkt för husbehov kan ske på varje slag av fastighet. Avgörande är om det material som bryts används inom fastigheten för dess eget behov och inte avyttras (RÅ 1993 ref. 4).

Tillståndsplikten för täkter

Det råder inte delade meningar om att tillståndsplikt skall gälla för kommersiella täkter. Naturvårdslagens regler om täktverksamhet är i huvudsak utformade så att de kan infogas i miljöbalken utan omfattande

ändringar. Härigenom underkastas också täktverksamhet balkens gemensamma regler för miljöstörande verksamhet och på så vis skärps täktregleringen.

Frågan om tillståndsplikt för husbehovstäkter togs upp redan i samband med lagändringar i naturvårdslagen år 1974 (prop. 1974:166 s 101) och har därefter återkommit flera gånger, t.ex. i 1991 års miljöproposition (prop. 1990/91:90 s 402). Miljöskyddskommittén föreslog en bestämmelse som skulle göra det möjligt för regeringen eller en myndighet att utfärda föreskrifter om tillståndsplikt för husbehovstäkter. I den återkallade propositionen med förslag till miljöbalk utelämnades dock förslaget med uttalande att frågan om tillståndsplikt för husbehovstäkter borde utredas vidare (prop. 1994/95:10 s. 197). Inför det förslag som regeringen lämnar nu, har Miljöbalksutredningen övervägt frågan på nytt med utgångspunkt från Miljöskyddskommitténs förslag och med kompletterande underlag från Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Utredningens överväganden har mynnat ut i ett förslag som i allt väsentligt överensstämmer med Miljöskyddskommitténs.

Lagen om skatt på naturgrus omfattar inte husbehovstäkter, men frågan om beskattning av sådana täkter behandlades i lagstiftningsärendet (se SOU 1995:67 s. 51ff och prop. 1995/96:87 s. 29f).

Regeringen instämmer i Miljöbalksutredningens bedömning att anmälningsplikt inom ramen för bestämmelser om samråd, motsvarande dem som nu finns i 20 § naturvårdslagen, inte är något ändamålsenligt alternativ till tillståndsreglering i detta sammanhang. I likhet med de bedömningar som gjorts på senare tid anser regeringen således att starka skäl talar för att husbehovstäkter bör kunna underkastas prövningsplikt. Sådana täkter kan vara omfattande och spoliera områden som är värdefulla för naturvården. Dessutom finns risk för att sådana täkter ibland orsakar större ingrepp i landskapet än tillståndspliktiga kommersiella täkter. Sett ur samhällets synvinkel kan också husbehovstäkterna innebära dålig hushållning med naturresurser.

Det är vidare otillfredsställande att olika regler gäller för täkter som kan orsaka jämförbara skador. För prövningsmyndigheterna kan det vara svårt att motivera avslag till kommersiella täkter inom känsliga naturområden när det samtidigt är fritt fram att öppna husbehovstäkter på samma platser. Syftet med att tillståndsreglera husbehovstäkter är detsamma som gäller för kommersiella täkter, bl.a. att kunna stoppa täkter som befaras medföra skador på naturmiljön.

Den tillståndsplikt som diskuteras nu tar främst sikte på sådana ingrepp som i mera betydande mån motverkar hushållningen med täktmaterial eller kan medföra skada av betydelse på miljön. Genom att tillståndsplikten bestäms på detta sätt jämställs i lagstiftningen alla täkter som medför stora och skadliga ingrepp i naturen oavsett om täktmaterialet används på samma fastighet eller brukningsenhet, t.ex. när skogsbolag bygger skogsbilvägar.

Reglerna om tillståndsplikt för husbehovstäkter innebär således inte att en obligatorisk tillståndsskyldighet införs. Istället utformas reglerna så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

bemyndigas att meddela föreskrifter om att täkt för markinnehavarens husbehov inte får ske utan tillstånd. Med ett sådant bemyndigande kan regeringen, eller efter delegation en myndighet, föreskriva om tillståndsplikt för ett visst eller vissa områden av landet där skyddsbehov finns, exempelvis där naturgruset börjar ta slut, eller för hela landet om det behövs. Det är tänkbart att bemyndigandet i paragrafen ges sin konkreta utformning efter förslag av eller genom länsstyrelserna eftersom de kan antas ha den bästa kunskapen regionalt om risker och olägenheter med täktverksamhet. Bemyndigandet bör t.ex. kunna utnyttjas så flexibelt att det regionala behovet av reglering kan tillgodoses genom att såväl täktstorlek, lokalisering eller ingående materialslag skall kunna utgöra registreringsgrund. Självfallet kan och skall också kommunernas kännedom om lokala förhållanden genom planeringsverksamheten utnyttjas för att ge dessa regler effekt. Regeringen vill påpeka att Miljöbalksutredningen avser att lämna förslag till förordning om hur miljöbalkens bemyndiganden kan utnyttjas konkret.

Tillståndsplikten kan begränsas inte bara till de områden som bör ges ett bättre skydd utan även till det material som bör skyddas vilket vanligtvis torde vara naturgrus. Därmed kan man uppnå att material som finns i rikligare mängd och vars brytning inte medför lika stora skador används när exempelvis vägar skall byggas.

Bestämmelserna blir tillämpliga även på täkt av matjord som nu regleras i 5 § skötsellagen. Regeringen anser, i likhet utredningen, att det inte finns några skäl att undanta matjordstäkter, särskilt som tillståndsplikten för husbehovstäkter begränsas till att omfatta ingrepp som åtminstone i någon mån ändrar naturmiljön negativt.

Beträffande den remisskritik som har framförts från jord- och skogsägarhåll vill regeringen framhålla att det inte är tänkt att tillståndstvånget skall omfatta husbehovstäkter som bedrivs inom ramen för ett hållbart jord- eller skogsbruk såvida inte täktmaterialet eller området behöver särskilt skydd. Frågan om innebörden av begreppet "pågående markanvändning" med avseende på täktregleringen behandlas i avsnitt 4.33.

Miljöbalkens regler om tillståndstid och villkor för täkttillstånd avses självfallet bli tillämpliga också på tillstånd för husbehovstäkter i den mån tillståndsplikt föreskrivs med stöd av bemyndigandet i balken.

Eftersom det i dag inte finns några regler om tillstånd för husbehovstäkter måste regler därom förenas med övergångsbestämmelser. Hur dessa skall utformas blir beroende av bl.a. hur bemyndigandet att föreskriva om tillstånd utnyttjas, se avsnitt 4.37.7.

Prövningen av täkttillstånd

Enligt nuvarande regler i naturvårdslagen om tillståndsprövningen av täkter framgår inte vilka slags överväganden som bör göras. Reglerna om vad en täktansökan skall innehålla ger endast en svag ledning för dessa överväganden. Prövningen bör ske mot bakgrund av en

intresseavvägning och en prövningsregel som ger uttryck för hur denna avvägning skall göras bör införas i miljöbalken. Förhållandet att vissa täktmaterial utgör en ytterst begränsad resurs motiverar att det även i framtiden prövas om täkten fyller ett behov. Vidare bör en täkt som kan befaras skada livsbetingelserna för någon växt- eller djurart som är hotad eller sällsynt inte tillåtas.

Utredningens förslag i denna del har i sak bemötts positivt men en del remissinstanser har ställt sig undrande till hur den särskilda hänsynsregeln för täktverksamhet förhåller sig till balkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. Här skall, till det som sägs i avsnitt 4.8, endast betonas att något motsatsförhållande inte råder mellan hänsynsreglerna. Självfallet skall de krav som följer av hänsynsreglerna tillsammans vara uppfyllda för att verksamheten skall få bedrivas.

Regeringen anser sammanfattningsvis att utredningens förslag till en särskild och tydlig tillåtlighetsregel för täktprövning bör införas i miljöbalken.

Tidigare har nämnts att länsstyrelsen enligt nuvarande regler skall tillståndspröva vissa större täkter även enligt miljöskyddslagen. I miljöbalken samordnas bl.a. naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Det finns då inte längre något behov av dubbelprövning. Täktens samtliga effekter på omgivningen skall alltså prövas vid ett tillfälle.

Hänvisningar till S4-17-1

4.17.2. Regler för jordbruk och annan verksamhet i naturen

Regeringens förslag: Regler om samrådsskyldighet och tillstånd till vilthägn skall infogas i balken.

Särskilda hänsynsregler, motsvarande de som finns i skötsellagen, skall gälla för jordbruksverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Skogsstyrelsen anser att samrådsregeln bör utformas klarare i vissa avseenden. Även Skogsägarnas Riksförbund vill att samrådsregeln förtydligas så att den inte avser normala skogsbruksåtgärder. Karlstads kommun menar att s.k. samrådsområden kan brytas ut och placeras bland övrigt områdesskydd. Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet efterlyser ett i lag förstärkt skydd för impediment.

Sveriges lantbruksuniversitet och Lantbrukarnas Riksförbund anser att skötsellagen liksom skogsvårdslagen skall lämnas utanför balken.

Länsstyrelsen i Stockholms län och i Värmlands län samt Västerås stad anser att också kommun kan ges befogenhet att besluta om vilthägn.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län kunde vilthägn regleras genom ett enklare samrådsförfarande.

Skälen för regeringens förslag

Samrådsskyldighet

I 20 § naturvårdslagen föreskrivs samrådsskyldighet med länsstyrelsen beträffande arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Skyldigheten omfattar inte företag som är underkastade tillståndsplikt enligt 18, 18 c och 19 §§naturvårdslagen, dvs. täktverksamhet, markavvattning resp. företag som fordrar tillstånd enligt reglerna om naturvårdsområde. Inte heller i fråga om företag till vilka tillstånd har lämnats enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen föreligger samrådsskyldighet.

Samrådsparagrafen har successivt skärpts. Från att tidigare ha innehållit endast en rekommendation om samråd (samråd "bör" ske) beträffande arbetsföretag som kunde komma att väsentligt ändra landskapsbilden infördes år 1975 en skyldighet att samråda. Som skäl för att införa en samrådsskyldighet anfördes bl.a. att de gamla samrådsbestämmelserna i praktiken tillämpats i relativt liten omfattning och att det var påkallat med en skärpning (prop. 1974:166 s. 110f). Mot bakgrund av det som nu har sagts kan regeringen inte godta Lagrådets förslag att återgå till en rekommendation om samråd, dvs. att i paragrafen skriva att samråd "bör" ske. Regeringen anser att det skulle strida mot det miljöpolitiska syftet med lagreformen att i miljöbalken frångå kravet på en skyldighet att anmäla verksamhet eller åtgärd av aktuellt slag för samråd.

Samrådsbestämmelserna skärptes ytterligare år 1991. Då infördes en möjlighet för naturvårdsmyndigheten – länsstyrelsen eller kommunal myndighet som förordnats enligt 43 § tredje stycket naturvårdslagen – att förbjuda ett arbetsföretag om andra åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt från naturvårdssynpunkt. Om ett sådant förbud medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten är fastighetsägaren enligt 26 § naturvårdslagen berättigad till ersättning. Beslut om förbud enligt paragrafen är knappast ett vanligt resultat av samrådsförfarandet. Bestämmelserna om samråd tjänar istället normalt syftet att ge naturvårdsmyndigheten kännedom om miljöstörande företag och möjlighet att genom allmänna råd eller förelägganden mildra företagets inverkan på naturmiljön.

När skogsnäringens miljöansvar häromåret utökades genom ändringar i skogsvårdslagstiftningen fogades samrådsskyldigheten efter mönster i naturvårdslagen som en del till skogspolitiken. Numera anges i 43 a § naturvårdslagen att regeringen får förordna att de befogenheter som länsstyrelsen har enligt 20 § i stället skall utövas av skogsvårdsstyrelsen. Av 23 a § naturvårdsförordningen (1976:484) framgår att samråd beträffande vissa skogsarbetsföretag, t.ex. avverkning, skogsbilvägar och skogsgödsling, skall ske med skogsvårdsstyrelsen.

Genom 23 § naturvårdsförordningen har även jordbrukets skötsellag knutits till naturvårdslagens samrådsbestämmelse. Underrättelse till länsstyrelsen om att jordbruksmark skall tas ur jordbruksproduktion

betraktas som en anmälan om samråd beträffande sådant arbetsföretag för vilket marken tas i anspråk.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att 20 § naturvårdslagen om samrådsskyldighet beträffande miljöstörande verksamhet infogas i miljöbalken. Utredningen har vidare föreslagit ett tillägg i samrådsparagrafen. Tillägget innebär ett förbud mot att påbörja en samrådspliktig verksamhet inom sex veckor efter det att anmälan har skett såvida inte samrådsmyndigheten medger annat.

Regeringen anser att samrådsbestämmelserna fyller en väsentlig funktion som komplement till reglerna om tillståndsplikt. Bestämmelser utformade i huvudsaklig överensstämmelse med dem som utredningen har föreslagit skall således ingå i miljöbalken. Det betyder att det i samrådsparagrafen också förs in en ny regel om att verksamhet som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten föreskriver något annat.

Lagrådet har anfört betänkligheter mot att den nya regeln skall gälla både den allmänna samrådsskyldigheten enligt 12 kap. 6 § första stycket miljöbalken och den samrådsskyldighet som följer av regeringens föreskrifter för särskilda områden enligt andra stycket i samma paragraf.

Enligt balkens reglering är båda fallen, i motsats till vad som gäller enligt naturvårdslagen, straffsanktionerade. Lagrådet har förordat att den nya regeln i samrådsparagrafen utformas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om anmälningsskyldighet har meddelats. Regeringen konstaterar att förslaget till den nya regeln i samrådsparagrafen mottagits i stort sett positivt under remissbehandlingen av Miljöbalksutredningens förslag. De miljömässiga vinsterna skulle sannolikt minska betydligt med en regel utformad enligt Lagrådets förslag. Regeringen föreslår därför att den nya regeln skall vara utformad i enlighet med lagrådsremissens förslag.

Med anledning av en del remissynpunkter skall också följande sägas. De verksamheter och åtgärder som omfattas av samrådsparagrafen har normalt en mera begränsad omfattning och effekt än sådan verksamhet som omfattas av den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 §. Begreppen verksamhet och åtgärd i miljöbalkens samrådsparagraf innefattar huvudsakligen det som i naturvårdslagens motsvarande paragraf kallas arbetsföretag. Verkningarna av sådan verksamhet eller åtgärd är visserligen i huvudfallet begränsade lokalt men just där så pass ingripande att naturmiljön kan komma att ändras i strid med de mål som ställs upp i balken. Samrådsreglerna skall således fungera som ett förebyggande och lättillgängligt medel för samrådsmyndigheten att kontrollera, styra och eventuellt hindra miljöstörande verksamheter.

Vad gäller samrådsparagrafens placering i balken kan naturligtvis övervägas om den, såsom Lagrådet föreslagit, skall tas in sist i 7 kap. Detta kapitel innehåller dock huvudsakligen bestämmelser om områdesskydd. Samrådsparagrafens bestämmelser har mera avseende på olika slag av verksamheter i naturen. Paragrafen kan därför enligt regeringens mening lämpligen ingå i 12 kap. som i övrigt innehåller

bestämmelser om olika former av verksamheter och åtgärder, t.ex. täktverksamhet och jordbruksverksamhet.

Jordbruksverksamhet

När skötsellagen ersatte 1969 års jordhävdslag var huvudsyftet att brukningen av jordbruksmark skulle hålla viss minimistandard. För att motverka att brukningsvärd mark togs ur jordbruksproduktion innehöll lagen, med vissa undantag, tillståndstvång för nedläggning av jordbruk och för täkt av matjord på sådan mark. Sedan år 1990 räcker det med en anmälan till länsstyrelsen innan jordbruksmark tas ur drift (4 §). Av föregående avsnitt framgår att tillståndsplikten för matjordtäkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov kvarstår (5 §).

Av större miljörättsligt intresse är 6 a och 6 b §§ skötsellagen. I 6 a § föreskrivs att hänsyn skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket. I paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om den hänsyn som sålunda skall tas. Enligt 6 b § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som skäligen kan fordras från miljöskyddssynpunkt om begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för gödselhanteringen och växtodlingen. Regeringen har med stöd av skötsellagen bemyndigat Statens jordbruksverk att meddela föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket.

Miljöbalksutredningen har pekat på jord- och skogsbrukets stora inverkan på miljön. Hur dessa näringar bedrivs påverkar i hög grad bl.a. den biologiska mångfalden, kväveläckage och naturmiljöns utseende. Regeringens övervägande beträffande omfattningen av miljöbalken har redovisats tidigare. Därav framgår att mycket talar för att lagar om skötseln av de areella näringarna bör tas in i miljöbalken och att regeringen slutligen gjort bedömningen att nu smälta in skötsellagens regler i miljöbalken. I den lagen finns, enligt vad som har redovisats nyss, centrala bestämmelser med huvudsaklig inriktning på miljö- och naturskyddet och ett fåtal materiella bestämmelserna som är specifikt inriktade på näringen. Skötsellagens bestämmelser om anmälningsplikt när jordbruksmark tas ur drift har nära samband med samrådsregeln varför också dessa kan anses falla inom grunderna för miljöbalken. Som nyss har utvecklats ersätter balkens allmänna täktbestämmelser skötsellagens regler om täkt av matjord.

I anslutning till balkens täktregler och hänsynsregler för jordbruket införs bestämmelser som motsvarar naturvårdslagens reglering av den speciella åtgärden vilthägnad. Enligt 24 a § naturvårdslagen råder tillståndstvång för uppförande av vilthägn. Reglerna har sin grund i behovet av skydd för friluftslivet och för naturmiljön. Genom att regler om vilthägn otvivelaktigt rör verksamhet i naturen och har visst samband med jordbruksverksamhet och den allmänna samrådsbestämmelsen är de inte främmande i detta sammanhang. Bestämmelser som har karaktären

av omprövningsregler beträffande vilthägn bör dock i enlighet med

Lagrådets förslag placeras i anslutning till huvudreglerna om omprövning i 24 kap. miljöbalken. Vissa remissinstansers förslag att kommun skall ges befogenhet att besluta om vilthägn är enligt regeringens mening rimligt och bör genomföras.

Hänvisningar till S4-17-2

4.18. Genteknik

Regeringens bedömning: Gentekniken har revolutionerat den naturvetenskapliga och medicinska grundforskningen och har lett till ett betydande antal tillämpningar inom det biomedicinska området. Den utgör även ett redskap för att minska skador på miljön. Också livsmedelsförsörjningen skulle kunna förbättras med gentekniken.

Samtidigt kan det inte uteslutas att den innebär risker. Fel utnyttjad kan den utgöra ett hot mot människors hälsa och miljön. Gentekniken reser dessutom grundläggande etiska frågor om människans rätt att påverka andra organismer.

Skälen för regeringens bedömning: Gentekniken har utvecklats snabbt under de senaste årtiondena och har skapat möjligheter till nya lösningar inom en rad olika områden, bl.a. hälsovården, miljövården och jordbruket. Den har fått stor betydelse vid framtagandet av mediciner och kan även få det för nedbrytning av miljögifter samt för framtagandet av förädlade växter i jordbruket. Samtidigt reser gentekniken grundläggande etiska frågor om människans rätt att påverka djur och natur. Dessutom aktualiseras frågan om vilka risker som framställningen och användningen av genetiskt modifierade organismer kan föra med sig och om dessa risker är godtagbara. Människan har visserligen sedan mycket lång tid ändrat egenskaper hos djur och växter både genom successiv anpassning till människans användning och genom traditionell förädling och avel. Dessa processer har genom årtusenden lett till betydande förändringar i kulturväxternas och husdjurens arvsmassa. Oftast är detaljerna i dessa förändringar okända. Gentekniken innebär emellertid att det nu finns möjlighet att med bättre precision tillföra djur och växter helt nya egenskaper bl.a. genom att föra över artfrämmande gener. Det går t.ex. att flytta gener mellan helt obesläktade organismer och till och med mellan djur och växter. Det är svårt att förutse vad denna utveckling kan leda till.

Gentekniken och dess risker

Bioteknik brukar beskrivas som användande eller utvecklande av tekniker som använder organismer eller delar av organismer för att producera eller förbättra varor eller tjänster. Organismer är biologiska enheter som kan föröka sig eller föra över genetiskt material.

Genteknik är ett metodområde inom biotekniken. Bioteknik definieras, enligt rekommendationer inom European Federation for Biotechnology, som en syntes av biokemi, mikrobiologi och processteknologi i syfte att tekniskt utnyttja egenskaper hos mikroorganismer, cell- och vävnadskulturer och cellbeståndsdelar. Med hjälp av gentekniken kan t.ex. vetenskapen och näringslivet bedriva ett systematiskt förädlingsarbete på molekylär nivå och föra över enskilda gener som förmedlar vissa egenskaper. På så vis kan organismer utrustas med nya egenskaper som inte förekommer normalt i naturen. Egenskaperna kan hämtas även från andra organismer än den egna arten. En utförligare redogörelse för gentekniken lämnas i regeringens proposition Lag om genetiskt modifierade organismer (prop.1993/94:198) och i Genteknikberedningens betänkande Genteknik – en utmaning (SOU 1992:82).

De eventuella riskerna med gentekniken är förknippade med den ursprungliga organismen, med resultatet av förändringen och med den förändrade organismens interaktion med miljön. Mot bakgrund av den långa rad av exempel på negativa ekologiska effekter av utsättningar av naturliga organismer utanför deras naturliga utbredningsområde är det en allmän uppfattning att stor försiktighet likväl är påkallad vid utsättning av genetiskt modifierade organismer. Hittillsvarande utsättningar i miljön av genetiskt modifierade organismer har dock inte lett till några kända negativa miljökonsekvenser. Det bör dock framhållas att huvuddelen av de hittills gjorda utsättningarna har rört lantbruksgrödor utan egentlig förmåga att överleva utanför åkermarken.

Att i en organism föra in en i laboratorium skapad DNA-sekvens eller en främmande gen från en obesläktad organism kan från evolutionär och ekologisk synpunkt innebära något principiellt nytt. Vetenskapen vet ännu inte säkert hur överlevnadsförmågan påverkas av genförändringen. Det är inte heller klarlagt vilka konsekvenser som kan uppstå om ett genutbyte skulle ske mellan en genetiskt modifierad organism och en organism som förekommer i naturen.

Det finns dessutom en risk att gentekniken, liksom all utveckling av moderna sorter, leder till en utarmning av den biologiska mångfalden. Sedan länge pågår en process där traditionella sorter slås ut av modernare material som ger en bättre avkastning. Enligt konventionen om biologisk mångfald som antogs i Rio år 1992 skall användningen av biotekniken ske på ett ansvarsfullt sätt. Konventionen ställer också krav på reglering, hantering och kontroll av de risker som är förenade med användningen och frisläppandet av genetiskt modifierade organismer.

EG-direktiv avseende genetiskt modifierade organismer

Mot bakgrund av de potentiella risker för hälsa och miljö som hanteringen av genetiskt modifierade organismer kan innebära har EU:s råd antagit två direktiv på området. Det ena avser innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och det andra avser avsiktlig utsättning av alla genetiskt modifierade organismer. Direktivet om innesluten användning är av minimikaraktär, vilket innebär att strängare

regler kan föreskrivas i de olika medlemsländerna, medan direktivet om avsiktlig utsättning är ett harmoniseringsdirektiv, vilket innebär att nationella regler inte får gå längre i kraven än direktivet om det skulle störa den gemensamma marknadens funktioner.

Det pågår för närvarande en revideringsprocess inom EU rörande de båda direktiven.

Rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer

Med innesluten användning avses i direktivet en verksamhet där mikroorganismer modifieras genetiskt eller där sådana genetiskt modifierade mikroorganismer odlas, förvaras, används, transporteras, destrueras eller bortskaffas och där fysiska hinder eller en kombination av fysiska, kemiska eller biologiska hinder används för att begränsa dessa mikroorganismers kontakt med allmänheten och miljön.

Med en genetiskt modifierad mikroorganism avses en mikroorganism vars genetiska material har förändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt vid parning och/eller naturlig rekombination. Begreppet rekombination betyder inom gentekniken, enligt Nationalencyklopedin, omgruppering av arvsmassan.

I inledningen till direktivet om innesluten användning anges de syften som skall ligga till grund för tillämpningen av bestämmelserna.

Det sägs att enligt Romfördraget skall gemenskapens åtgärder i miljöfrågor grundas på principen om förebyggande verksamhet och ha som mål att bevara, skydda och förbättra miljön och att skydda människors hälsa.

Det sägs också att en innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer bör ske på ett sådant sätt att deras möjliga negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön begränsas och att vederbörlig uppmärksamhet ägnas åt olycksförebyggande åtgärder och av-fallskontroll.

Vidare anges det vara nödvändigt att det vidtas gemensamma åtgärder för att utvärdera och reducera de potentiella risker som uppstår i all verksamhet som innefattar innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer, och att fastställa lämpliga villkor för användningen.

Som en generell regel för innesluten användning gäller att alla lämpliga åtgärder skall vidtas för att undvika negativa effekter på människors hälsa och miljön.

För att kunna avgöra vad som är lämpliga åtgärder i det enskilda fallet skall användaren göra en förhandsbedömning av riskerna. Verksamheterna delas in i två typer. Den ena, A-verksamhet, avser undervisning, forskning och utveckling eller icke-industriell eller ickekommersiell verksamhet av liten omfattning. Den andra, B-verksamhet, avser övrig verksamhet. Dessutom delas de genetiskt modifierade mikroorganismerna in i två grupper varav den ena, I, omfattar genetiskt modifierade mikroorganismer med låg risk för skador på människors

hälsa och miljön och den andra, II, omfattar övriga genetiskt modifierade mikroorganismer.

Beroende på klassificeringen gäller olika bestämmelser. Det rör sig om skyldighet att föra protokoll, anmälningsskyldighet och tillståndsplikt.

Direktivet är, som tidigare har nämnts, under omarbetning inom EU och rådets beslut förväntas inom kort. Revideringen syftar till att förenkla de administrativa prövningsrutinerna med bibehållen säkerhet.

Rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön

Direktivet om avsiktlig utsättning är tillämpligt på alla typer av genetiskt modifierade organismer, alltså även djur och växter och inte bara mikroorganismer. I direktivet anges dock att det inte bör omfatta organismer som har erhållits med vissa metoder för genetiska förändringar vilka på vedertaget sätt har använts i ett antal tillämpningar och vilka under en längre tid inte har visat sig medföra säkerhetsproblem. Att en organism är genetiskt förändrad betyder även här att det genetiska materialet har förändrats på ett sådant sätt som inte förekommer naturligt genom parning eller naturlig rekombination. Begreppet rekombination betyder inom gentekniken, enligt Nationalencyklopedin, omgruppering av arvsmassan.

Med avsiktlig utsättning avses varje form av avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer eller en kombination av genetiskt modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

I inledningen till detta direktiv anges att olikheterna mellan de regler som medlemsstaterna för närvarande tillämpar eller förbereder och som avser utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön kan skapa ojämlika konkurrensvillkor eller handelshinder för produkter som innehåller organismer och därmed påverka den gemensamma marknadens funktion.

Det sägs vidare att det därför är nödvändigt att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning på detta område. Åtgärder för att närma medlemsstaternas bestämmelser till varandra i syfte att upprätta en fungerande inre marknad bör i den utsträckning åtgärderna avser skyddet för människors hälsa och säkerhet samt miljö- och konsumentintressen utformas så att en hög skyddsnivå upprätthålls inom hela gemenskapen.

Av direktivets inledningsbestämmelser framgår att miljöriskerna skall bedömas i varje enskilt fall innan utsättning sker. Utsättningen bör ske steg för steg, varvid inneslutningen minskar och utsättningens omfattning ökar undan för undan. En utvärdering skall ske av varje steg och visa att nästa steg är försvarbart. Innan en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden skall den gå igenom fältförsök inom ramen för forskning och utveckling.

Direktivets artiklar är uppdelade i fyra avsnitt. Del A innehåller allmänna bestämmelser, del B handlar om avsiktlig utsättning för forsknings- och utvecklingsändamål och för varje annat ändamål än att släppa ut på marknaden, del C innehåller regler om att släppa ut på

marknaden och del D innehåller sekretessbestämmelser och vissa förfaranderegler för kommissionen.

För verksamhet enligt del B och C krävs tillstånd. Ett förenklat förfarande kan komma ifråga beträffande verksamheter enligt del B om tillräckliga erfarenheter om utsättningen av sådana genetiskt modifierade organismer redan har vunnits.

För verksamhet enligt C krävs att samtliga medlemsstater i EU får möjlighet att invända mot att produkten släpps ut på marknaden. Reser någon sådan invändning skall kommissionen fatta beslut sedan medlemsstaterna röstat enligt förfarandet i direktivets artikel 21. I vissa fall skall kommissionen hänskjuta frågan till Rådet för avgörande. En medlemsstat kan också tillfälligt begränsa eller förbjuda användningen av en produkt. Även dessa frågor lämnas över till kommissionen för avgörande.

Inom EU pågår ett arbete med att revidera direktivet. Ett förslag till ändring av direktivet har nyligen beslutats av Kommissionen.

Gentekniklagen

Genom lagen (1994:900) om genetiskt modifierade produkter införlivades de två EG-direktiven om genteknik (prop. 1993/94:198, bet. 1993/94:JoU29, rskr. 1993/94:391). Bestämmelserna i gentekniklagen om utredningar om bedömning av skador och tillstånd för avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden trädde i kraft den 1 januari 1995. I övrigt trädde lagen i kraft redan den 1 juli 1994. Dessförinnan reglerades användningen av genetiskt modifierade organismer och andra organismer, liksom produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer, i olika lagar beroende på tillämpningsområde. Dessa lagar gäller numera vid sidan om gentekniklagen.

Lagen om genetiskt modifierade organismer innehåller grundläggande och övergripande bestämmelser om bl.a. tillståndskrav och tillsyn. Mer detaljerade bestämmelser ges i förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer och myndighetsföreskrifter. Skälen till att regeringen valde denna lösning var enligt propositionen huvudsakligen dels att en övergripande lagstiftning ger lagtekniska och systematiska fördelar med avseende på genomförandet av gällande EG-direktiv, dels att det med en övergripande lagstiftning är lättare att bilda sig en uppfattning om vilka regler som gäller för gentekniken och att få en enhetlig praxis.

Fackmyndigheterna fick dock behålla ansvaret för kontrollen av genetiskt modifierade organismer. Ansvaret för prövning av tillståndsansökningar och anmälningar och tillsyn ligger för närvarande enligt genteknikförordningen på sju olika myndigheter. Dessa är Arbetarskyddsstyrelsen, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Skogsstyrelsen, Läkemedelsverket och Statens livsmedelsverk. Naturvårdsverket har dessutom en samordnande funktion. Trots fackmyndigheternas ansvar kan regeringen förbehålla sig avgörandet om en invändning mot ansökan skall göras när det gäller

ansökan om tillstånd till utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer som görs i ett annat EU-land.

En nämnd, Gentekniknämnden, inrättades och kom att ersätta Delegationen för hybrid-DNA-frågor. Nämnden har till uppgift att följa utvecklingen på genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om användning av gentekniken.

I gentekniklagen finns ett allmänt tillståndskrav för avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer och för utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av sådana organismer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har bemyndigats att meddela föreskrifter om tillståndskrav för innesluten användning av genetiskt modifierade organismer. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter, men inte bemyndigat någon myndighet att meddela föreskrifter.

Regeringen konstaterade i propositionen att det bland allmänheten finns en oro för att nya och uppenbart oetiska användningar av gentekniken inte skall uppmärksammas i tid. Regeringen fann det betydelsefullt att regelsystemet utformades så att etiska bedömningar ingår som ett naturligt moment i den fortlöpande kontrollen av den gentekniska verksamheten och föreslog att lagen om genetiskt modifierade organismer skulle innehålla bl.a. en regel om att en etisk bedömning skall ske vid tillståndsgivningen.

Gentekniklagen innebär således att tillstånd till avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer och utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer får meddelas endast om verksamheten är etiskt försvarbar. Att etiska hänsyn skall tas även vid innesluten användning följer av lagens allmänna aktsamhetsregel. Den etiska bedömningen skall utgöra en viktig del av den fortlöpande kontrollen av den gentekniska verksamheten i stort. Hänsyn skall tas till konsument- och djurskyddsintressen liksom hälso- och miljöaspekter. Utgångspunkterna vid den etiska kontrollen är således också till stor del av miljökaraktär.

Internationell utblick

Kunskapen växer nu snabbt inom genteknikområdet. Det har gjorts många avsiktliga utsättningar. De marknadsgodkända produkterna är däremot få. Innesluten användning av genetiskt modifierade organismer leder inte heller alltid till en produkt som släpps på marknaden.

Den kanske mest omfattande användningen av genteknik hittills är som hjälpmedel inom medicinsk och naturvetenskaplig forskning. Genteknik har använts för läkemedelsframställning i cirka 15 år. I Sverige finns knappt 30 inregistrerade preparat. Flera nya preparat håller på att tas fram.

Utöver läkemedelstillverkning har gentekniken sannolikt kommit längst inom växtförädling.

Inom genteknikområdet är USA det ledande landet. Detta gäller på växtsidan såväl som inom det biomedicinska området. Andra länder med betydande verksamhet inom växtområdet är Canada och Kina. Fram t.o.m. 1996 hade, globalt sett, cirka 5 000 fältförsök med genetiskt modifierade växter avslutats eller påbörjats. USA hade fram t.o.m. oktober 1997 godkänt 27 ansökningar om utsättning av genetiskt modifierade växter för kommersiell odling. Japan hade vid samma tidpunkt godkänt 13 ansökningar och i Sydamerika hade Argentina godkänt en herbicidtolerant sojaböna för kommersiell odling.

Det har skett många avsiktliga utsättningar inom EU och även inom Sverige. Någon produkt har ännu inte marknadsförts i Sverige, men kan snart förväntas på den svenska marknaden, nämligen inledningsvis raps för utsädesproduktion.

Sverige har haft en generellt strikt inställning till marknadsgodkännande av produkter bestående av genetiskt modifierade organismer och ställt höga krav på att producenten skall kunna visa att det inte föreligger några risker för människors hälsa och miljön. Några produkter har godkänts för utsläpp på EU:s marknad enligt direktiv 90/220 EEG. Det gäller genetiskt modifierade grödor (majs, raps, rosésallad, sojaböna och tobak) och två vacciner. Sverige har röstat emot marknadsgodkännandet av flera av dessa produkter på grund av att de långsiktiga miljöeffekterna av herbicidresistens (soya, raps) och insektsresistens (majs) inte varit klargjorda i tillräcklig omfattning. I fråga om den marknadsgodkända rosésalladen anmälde Sverige inga invändningar eftersom det inte bedömdes att odling skulle utgöra någon risk för människors hälsa eller miljön.

De till konventionen för biologisk mångfald anslutna länderna har i november 1995 beslutat att arbeta fram ett särskilt protokoll för säker hantering av genetiskt modifierade organismer. Förhandlingarna om protokollet skall vara avslutade år 1998.

Hänvisningar till S4-18

4.18.1. Gentekniklagens bestämmelser arbetas in i miljöbalken

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om genetiskt modifierade organismer skall inarbetas i miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Juridiska fakultetsnämnden vid

Uppsala universitet tillstyrker förslaget. Universitetet anser att det är en klar förbättring att reglerna förs in i miljöbalken, men uttrycker viss osäkerhet vad gäller reglernas förenlighet med EU-direktivet om avsiktlig utsättning. Lund universitet anser att det är tveksamt om reglerna hör hemma i miljöbalken men anser att det saknas anledning att direkt avstyrka förslaget. Sveriges Lantbruksuniversitet motsätter sig att gentekniklagen arbetas in i balken och anser att gentekniken bör beaktas

som en av flera tekniker som utnyttjas för genetisk modifiering och därför inte bör regleras särskilt.

Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis kan slås fast att lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer inte reglerar genteknikens användning på människor. Den reglerar inte heller t.ex. skadeståndsansvar vid användningen av genetiskt modifierade organismer eller immaterialrättsliga frågor. Gentekniklagen innehåller inte några föreskrifter av rent civilrättslig karaktär som i sig skulle kunna försvåra att den arbetas in i miljöbalken.

Vad gäller Lantbruksuniversitetets invändning kan konstateras att riksdagen redan genom att anta gentekniklagen har tagit ställning till frågan om att gentekniken skall regleras särskilt och således särskiljas från övriga tekniker.

Lagens första uttryckliga syfte är att skydda människors och djurs hälsa och miljön. Skälet är de ekologiska risker som är förknippade med gentekniken. Kvalificerade ekologiska bedömningar är nödvändiga för att avgöra riskerna för hälsan och miljön med användning och utsättning av genetiskt modifierade organismer samt med att produkter som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden. Enligt gentekniklagen skall försiktighetsprincipen tillämpas. Hänsyn skall tas redan till risken för skador på miljön. All verksamhet skall föregås av en utredning som kan läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och miljöskador som organismerna kan förorsaka. Vidare skall enligt det allmänna aktsamhetskravet alltid de åtgärder vidtas och den försiktighet i övrigt iakttas som behövs för att undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa och miljön.

Det andra uttryckliga syftet i gentekniklagen är att säkerställa att etiska hänsyn tas. Detta motiveras av att det nu är svårt att förutse vad den gentekniska utvecklingen, som medför en möjlighet för människan att ändra på naturen, kan leda till. Det bör ankomma på staten att se till att verksamhetsutövaren tar etiska hänsyn i denna verksamhet och att endast etiskt försvarbar verksamhet tillåts. I propositionen om gentekniklagen uttalade dåvarande regeringen, i linje med vad som anfördes i prop. 1993/94:30 om en strategi för biologisk mångfald, att naturen har ett skyddsvärde. Regeringen utvecklade detta och anförde att människan har rätt att förändra och bruka naturen, men samtidigt är det hennes ansvar att förhindra allvarliga rubbningar i de ekologiska systemen. Människans rätt är kopplad till ett moraliskt ansvar.

Miljöbalkens mål enligt 1 kap. 1 § är att skydda människors hälsa och miljön. I sistnämnda uttryck inbegrips även djurpopulationers – men inte enskilda djurs – hälsa. Det är i den betydelsen begreppet djurs hälsa används i gentekniklagen. En etisk dimension är särskilt uttryckt i paragrafen genom att det anges att naturens skyddsvärde och människans förvaltaransvar skall beaktas. Gentekniklagens båda syften ryms således väl inom miljöbalkens mål och motiverar att bestämmelserna inlemmas i miljöbalken.

Också Lagrådet anser att hälso- och miljöskyddssyftet i gentekniklagen i och för sig kan tala för att bestämmelserna inarbetas i miljöbalken och att syftet att säkerställa att etiska hänsyn tas kan sägas vara

implicerat i grundsatsen om naturens skyddsvärde och människans förvaltaransvar. Lagrådet har emellertid framhållit att det skulle kunna få oönskade konsekvenser när det gäller tillämpningen av andra delar av balken om de etiska aspekterna lyfts fram genom särregler i ett kapitel om genteknik. Att det enligt förslaget skall tas "särskilda" etiska hänsyn undanröjer enligt Lagrådet knappast problemet, särskilt som – förståeligt nog – någon bestämning inte görs i lagtexten av vad dessa hänsyn innebär och motiven inte ger särdeles klara besked därom.

Regeringen är för sin del inte beredd att instämma i Lagrådets bedömning. Även om frågor som rör skyddet för människors hälsa och miljön inrymmer etiska aspekter, gör sig de etiska frågorna särskilt påminda vid genteknisk verksamhet. Många hyser farhågor för de negativa konsekvenserna som forskningen och utvecklingen i övrigt inom gentekniken kan föra med sig. Med gentekniken finns nu möjligheten att snabbt och med stor precision tillföra växter och djur artfrämmande gener. Detta reser naturligtvis grundläggande etiska frågor om människans rätt att förändra naturen. Med hänsyn till detta anser regeringen det berättigat att i ett kapitel om genteknik särskilt betona den etiska hänsynen, även om sådana aspekter också annars är förenade med skyddet för människors hälsa och miljön. En sådan reglering torde enligt regeringens bedömning inte medföra några större problem när det gäller tillämpningen av balkens övriga bestämmelser.

I anslutning till det sagda har Lagrådet pekat på att de bestämmelser i genteknikkapitlet som speglar syftet att säkerställa att etiska hänsyn tas har utformats så att de kan uppfattas ge ökad tonvikt åt etikaspekterna jämfört med vad som gäller för närvarande. Lagrådet framhåller särskilt att det föreslagna uttrycket "särskilda etiska hänsyn" kan ge en sådan föreställning, liksom det förhållandet att bestämmelserna, i motsats till dem i gentekniklagen, upptas i särskilda paragrafer.

Regeringen vill med anledning härav poängtera att någon sådan ändring inte är åsyftad. Syftet är endast, som nyss har sagts, att betona den etiska aspekten när det gäller gentekniken. Uttrycket "särskilda" framför etiska hänsyn har valts för att förhindra motsatsslutet att balken i övrigt inte skulle bygga på etiska överväganden. Uttrycket avser inte att markera att de etiska hänsynen har en i grunden annan innebörd i detta kapitel jämfört med balken i övrigt. Någon ändring i förhållande till gentekniklagen är inte avsedd.

En annan fråga som har tagits upp i detta sammanhang är hur bestämmelsen om etiska hänsyn förhåller sig till rådets direktiv om avsiktlig utsättning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har uttryckt en viss tvekan härför och framhållit att direktivet saknar uttryckliga regler om etiska bedömningar.

Även Lagrådet tar upp detta förhållande. Lagrådet anför bl.a. att det i remissen förda argumentet att en prövning utifrån direktivets hälso- och miljöskyddssyfte också måste innefatta hänsyn till etiska aspekter är en sak; en annan är i vilken utsträckning rent etiska hänsyn kan tillåtas bli avgörande vid en sådan prövning som skall göras enligt direktivet. Lagrådets uppfattning är att frågan om den föreslagna integreringen i miljöbalken är delvis mer komplex än vad som framgår av

lagrådsremissen. Lagrådet menar att det skulle ha varit värdefullt om remissen hade belyst vilken tyngd etiska hänsyn ges i lagstiftningen i några andra EU-länder. Skulle det vid en sådan redovisning framkomma att synsättet i etikfrågan enligt svensk rätt inte skiljer sig väsentligt från det som kommer till uttryck inom EU bör det, enligt Lagrådet, inte finnas vidare betänkligheter av här diskuterad orsak. I motsatt fall, anför Lagrådet, förstärks naturligtvis tveksamheterna mot att inordna gentekniklagens bestämmelser i miljöbalken.

För det första måste det slås fast att den nu aktuella frågeställningen inte enbart hänger samman med frågan om huruvida gentekniklagens bestämmelser skall inarbetas i miljöbalken. Kravet på etiska hänsyn i samband med genteknisk verksamhet gäller redan i Sverige och har gällt under hela vårt medlemskap i den europeiska unionen. Utgångspunkten för detta är synsättet att skyddet för människors hälsa och miljön förutsätter etiska och moraliska ställningstaganden och att kravet på etiska hänsyn därför är förenligt med direktivet. I Sverige har hittills rått en stor enighet om att tillämpningen av gentekniken måste vara etiskt försvarbar. Även andra nordiska länder har krav på etiska hänsyn eller liknande krav. Inom EU pågår som tidigare har nämnts ett revideringsarbete rörande direktivet om avsiktlig utsättning. I det arbetet för Sverige linjen att krav på etiska hänsyn skall skrivas in i direktivet. Det är mot denna bakgrund som regeringen i lagrådsremissen har föreslagit att lagens bestämmelser inbegripet dess krav på etiska hänsyn skall inarbetas i miljöbalken. Jordbruksutskottet har härefter i ett betänkande om genteknik (1997/98:JoU6) utgått från att regeringen verkar för att uppfattningen att en prövning utifrån direktivets syfte att skydda hälsa och miljö omöjligen kan göras frikopplat från hänsynstagande till moraliska normer och miljöpolitik, accepteras i internationella sammanhang. Vad Lagrådet har anfört i denna fråga föranleder därför inte regeringen att ändra sitt ställningstagande.

Om gentekniklagens bestämmelser enligt regeringens förslag skall inarbetas i miljöbalken, anser regeringen att balken – liksom gentekniklagen – skall innehålla de grundläggande och övergripande bestämmelserna för gentekniken och att mer detaljerade bestämmelser bör ges i förordningsform. Miljöbalksutredningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag på förordning med stöd av bemyndigandena i miljöbalken om genteknik.

Hänvisningar till S4-18-1

4.18.2. Märkningskrav införs

Regeringens förslag: Den som släpper ut en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall enligt vad regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer märka produkten.

Detta gäller även om produkten är avsedd för innesluten användning.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans avstyrker förslaget om märkning. Statens livsmedelsverk liksom Länsstyrelsen i Kristianstads län och Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget men noterar att direktivet om avsiktlig utsättning saknar regler om att medlemsstaterna skall eller får införa generella föreskrifter om märkning. Också

Jordbruksverket framför liknande anmärkningar, men anger att om behov av urskiljning av aktuella produkter föreligger bör sådana behov tillgodoses. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet tillstyrker förslaget med motsvarande anmärkning. Universitetet anser vidare att samordningen kunde ha drivits längre när det gäller reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar och produktvalsprincipen. Landskrona kommun anser att tillståndsprövningen bör föregås av en miljökonsekvensbeskrivning där allmänhet och organisationer har möjlighet att delta. Miljöförbundet Jordens vänner anser att förbud skall införs mot avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer samt mot användning/försäljning av jordbruks- och livsmedelsprodukter som innehåller, består av eller tillverkats med hjälp av genetiskt modifierade organismer samt att ansvarsförhållandena för oväntade konsekvenser skall framgå av lagstiftningen. Även förbundet är kritiskt till att reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar inte gäller gentekniken.

Skälen för regeringens förslag. I direktivet om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön anges i artikel 11 att i den anmälan som skall föregå ett utsläppande skall bl.a. ett förslag till märkning lämnas. Märkningen skall uppfylla de krav som fastställs i bilaga III till direktivet. Bilagan har nyligen ändrats genom

Kommissionens direktiv 97/35/EG av den 18 juni 1997. I bilagan sägs att på en etikett eller i ett bifogat dokument skall information tillhandahållas om att produkten innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer. I fråga om produkter som släpps ut på marknaden i blandningar med organismer som inte har modifierats genetiskt är det tillräckligt att ange att genetiskt modifierade kan förekomma i produkten.

Kommissionen presenterade den 24 juli 1997 riktlinjer som innebär att produkter som består av, innehåller eller härstammar från genetiskt modifierade organismer skall märkas genom hela kedjan från producent till slutkonsument. Märkningen skall enligt riktlinjerna förse konsumenterna med entydig, korrekt och objektiv information om produktens innehåll.

Krav på märkning finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser. Enligt förordningen krävs bl.a. hälsoriskvärdering och miljöriskbedömning innan ett nytt livsmedel kan godkännas för att släppas ut på marknaden. Förordningen är bl.a. tillämplig på livsmedel som framställts av genetiskt modifierade organismer men inte innehåller några sådana organismer. Märkningskrav gäller om s.k. nya livsmedel enligt förordningen innehåller ämnen som inte finns i en redan förekommande, jämförbar produkt och som kan ha effekter på hälsan hos vissa befolkningsgrupper eller om etiska betänkligheter kan

framföras mot dessa ämnen. Innehåller ett livsmedel genetiskt modifierade organismer skall detta alltid anges.

Jordbruksutskottet uttalade i sitt betänkande om genteknik (1995/96:JoU11, rskr. 1995/96:243) att det grundläggande kravet från svensk sida bör vara att det genom märkning tydligt framgår att en produkt innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer. Utskottet pekade på att behovet av märkning är särskilt stort när det gäller livsmedel, men att det även beträffande andra produkter är rimligt att kräva märkning. Om ett livsmedel har framställts med hjälp av genetiskt modifierade organismer är det enligt utskottet i de flesta fall angeläget att konsumenterna får kännedom om detta förhållande genom märkning. Utskottet överlämnade till regeringen att med utgångspunkt i det anförda närmare bestämma formerna för och omfattningen av märkningskravet. Utskottet förutsatte att regeringen driver märkningsfrågan i internationella sammanhang.

Regeringen anser att det är rimligt att den som på marknaden möter produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer alltid får vetskap om den genetiska modifieringen. Regeringen avser om det bedöms nödvändigt med ytterligare klargöranden inom EU att driva utvecklingen inom EU i denna riktning.

Regeringen konstaterar att det i dag enligt gentekniklagen finns en generell möjlighet att i enskilda fall förena tillstånd till utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer med villkor om att märkning sker. Regeringen anser emellertid att det inte är tillräckligt att ett produktinformationskrav framgår endast som ett villkor i ett enskilt tillstånd utan att det bör finnas ett allmänt krav på märkning. Detta är också Miljöbalksutredningens uppfattning och det har inte motsagts av remissinstanserna. Det är därför lämpligt att i miljöbaken öppna en möjlighet för regeringen att föreskriva om märkning men att konstruera bemyndigandet så att omfattningen och utformningen av märkningskravet bestäms närmare när bemyndigandet används.

Ett märkningskrav bör därför införas, om regeringen så föreskriver, för alla produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer och som släpps ut på marknaden. Detsamma bör gälla om produkten är avsedd för innesluten användning. Bemyndigandet bör gälla även den myndighet regeringen bestämmer.

Inga ytterligare förändringar

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser i sitt remissvar att samordningen i balken bör drivas längre och att reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar bör användas vid utsättande i naturen.

Liknande synpunkter framförs även av Landskrona kommun och

Miljöförbundet Jordens vänner. Det utredningsförfarande som föreslås i balkens kapitel om genteknisk verksamhet har sin grund i direktivet om avsiktlig utsättning, som är ett harmoniseringsdirektiv. Det innebär att

Sverige nu inte kan införa krav på miljökonsekvensbeskrivningar (se

vidare avsnitt 4.11.3). Regeringen anser dock att bredare ekologiska bedömningar bör kunna göras inom ramen för EG:s direktiv. Sverige verkar därför för att direktivet skall ändras för att ge utrymme härför.

Universitetet tar i detta sammanhang också upp produktvalsprincipen. Principen är dock en användarregel och är därför inte aktuell i detta avsnitt (se vidare avsnitt 4.8.7 om produktvalsprincipen).

Reglerna om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer och utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av sådana organismer har i stort sett harmoniserats i EU. Det finns därför inga möjligheter att på nationell nivå införa de förbud Jordens vänner efterlyser i sitt remissvar. Vad gäller produkter som har framställt med hjälp av genetiskt modifierade organismer utan att innehålla eller bestå av sådana organismer omfattas de inte av den föreslagna regleringen. Det är bl.a. som hjälp vid livsmedelsframställning som sådana organismer används. Som nyss har framgått har inom EU antagits en ny förordning om livsmedel och livsmedelsingredienser där dessa frågor kommer upp. Regeringen behandlar därför inte frågan här.

Regeringen har inte heller funnit några skäl att i detta sammanhang, som Jordens vänner anför, ytterligare reglera ansvarsförhållanden. Vissa ansvarsregler finns i 29 kap. miljöbalken och därutöver gäller skadeståndslagen (1972:207). Det finns även andra lagstiftningar som vid sidan om balken är tillämpliga på genteknisk verksamhet, t.ex. produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Erfarenheterna av lagen om genetiskt modifierade organismer är begränsade. Lagen har varit i kraft sedan den 1 juli 1994 och vad gäller de bestämmelser som reglerar utredningar om bedömning av skador samt tillstånd för avsiktlig utsättning och utsläpp på marknaden sedan den 1 januari 1995. Erfarenheterna av hur aktsamhetskrav och utredningar om skador har tillämpats är i huvudsak hänförliga till den verksamhet som har funnits före gentekniklagen, främst inom läkemedelsindustrin och vid växtförädling.

Förhållandevis kort tid har således förflutit sedan riksdagen tog ställning till propositionen om införande av lagen om genetiskt modifierade organismer. Utvecklingen av gentekniken och erfarenheterna sedan lagens ikraftträdande ger inte vid handen att det finns skäl att nu ändra de materiella reglerna i gentekniklagen utöver vad nyss har föreslagits av regeringen. Till detta kommer den omständigheten att direktiven är under revidering inom EU och Sverige i dessa sammanhang för fram och driver frågor av betydelse för skyddet för människors hälsa och miljön.

Myndigheternas ansvarsområden

Jordbruksutskottet uttalade i sitt betänkande om genteknik (1995/96:JoU11, rskr. 1995/96:243) med anledning av två motioner att regeringen bör göra en översyn av ansvarsfördelningen mellan de i genteknikförordningen utpekade sju myndigheterna som svarar för föreskrifter, tillståndsgivning och tillsyn enligt lagen om genetiskt

modifierade organismer. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté med uppgift att utreda bioteknikens roll i samhället. Enligt utredningens direktiv Biotekniken i samhället - möjligheter och risker (dir.1997:120) skall kommittén även granska den nuvarande myndighetsorganisationen för tillsyn, tillståndsgivning och information samt lämna förslag till nya arbetsformer. Uppdraget skall enligt direktiven redovisas till regeringen senast den 1 juni år 2000. Ett delbetänkande avseende Gentekniknämndens uppgifter och sammansättning skall lämnas den 1 november 1998. Regeringen lämnar därmed frågan tills vidare.

Hänvisningar till S4-18-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.19. Gemensamma regler om kemiska produkter och biotekniska organismer

Hänvisningar till S4-19

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.8.7

4.19.1. Samordning av regler om kemiska produkter och biotekniska organismer

Regeringens förslag: Reglerna om kemiska produkter och förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel samordnas i balken och får ökad konkretisering och mindre ramlagskaraktär än tidigare.

Reglerna skall utökas till att omfatta alla biotekniska organismer.

Höga krav skall ställas på den som tillverkar och saluför kemiska produkter och biotekniska organismer. Skyldighet att informera när nya uppgifter om skadliga effekter kommer fram införs i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen använde dock beteckningen biotekniska produkter i stället för biotekniska organismer som regeringen förordar.

Remissinstanserna: Kemikalieinspektionen har tillstyrkt förslaget i stort med vissa ändringsförslag beträffande reglerna om bekämpningsmedel. Arbetarskyddsstyrelsen har haft vissa lagtekniska synpunkter. Riksantikvarieämbetet har påpekat att vissa kemiska produkter som innehåller lösningsmedel måste få användas för att kunna bevara vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och föremål. NUTEK anser att formuleringen "de uppgifter som behövs" i paragrafen om produktinformation bör specificeras ytterligare i lagtexten. Landskrona kommun anser att det är motiverat att reglera kemiska och biotekniska produkter tillsammans eftersom de ofta har en parallell användning.

Konsumentverket har ställt sig frågande till förslaget att sammanföra reglerna om bioteknik och kemiska produkter i ett kapitel. Regleringen om biotekniska produkter bör enligt verket ligga närmare genetiskt modifierade organismer än kemiska produkter vad gäller t.ex. etiska bedömningar. Verket betonar också vikten av att märkning skall vara tydlig. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter definitionen av kemisk produkt och att "annan vara än en kemisk produkt" inte definieras i lagtexten. Även Landskrona kommun är kritisk och vill att bestämmelserna i kapitlet skall tillämpas på alla hälso- och

miljöfarliga varor på sätt som gällde enligt lagen som föregick LKP.

Stockholms kommun befarar att avfattningen av 14 kap. 1 § kommer att skapa tillämpningssvårigheter. Lunds universitet, Koncessionsnämnden och Sundsvalls kommun anser att kunskapskravet i 9 § i utredningens förslag motsvarar det generella kravet på kunskap bland hänsynsreglerna. Västerås kommun anser att det bör finnas ytterligare möjlighet att föreskriva om kunskapskrav. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det i 8 § i förslaget bör förtydligas att den utredning som skall utföras skall redovisa konsekvenserna för användning, t.ex. av ett bekämpningsmedel, i olika geografiska områden med de naturtyper och förhållanden som råder i landet. Umeå kommun betonar att utredningsskyldigheten i 8 § är fortlöpande. Stockholms läns landsting vill införa försiktighetsprincipen direkt i 14 kap. eftersom de diffusa utsläppen är ett av de största miljöhoten. Naturskyddsföreningen anser att området svårligen kan detaljregleras men att i så hög grad använda ramlagstiftningsteknik leder till att bestämmelserna inte får något faktiskt innehåll förrän förordningar och föreskrifter trätt i kraft. Förekommande aktsamhetsregler bör kompletteras med en erinran att övriga aktsamhetsregler skall beaktas. Sveriges Köpmannaförbund anser att ett arbete att få fram innehållsdeklarationer kräver internationellt samarbete.

Nuvarande svenska regler

År 1973 infördes lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Den innebar en skärpt produktkontroll. Den lagen ersattes den 1 juli 1985 med den nu gällande lagen (1985:426) om kemiska produkter. Lagen har en generell tillämpning på kemikalieområdet och kemikalielagstiftningen skär genom många sektorer. Kemikaliefrågor som rör arbetsmiljön, den yttre miljön och konsumentfrågor av olika slag regleras i stora delar enligt lagen om kemiska produkter. Också hälsoskyddsfrågor av mer generell karaktär t.ex. byggprodukter och deras verkan på inomhusmiljön kan regleras med stöd av kemikalielagstiftningen. Genom att lagens syfte är att förebygga skador på människor och miljön har dess huvudinriktning kommit att bli orienterad mot marknadsföringsledet. I kemikalielagstiftningen betonas särskilt tillverkarens och importörens ansvar för att tillräcklig undersökning och dokumentation finns. Det är också tillverkare och importörer som i första hand skall svara för information och som skall lämna upplysningar för att förebygga att kemikaliehanteringen förorsakar skada.

Regeringen vill erinra om att målet för kemikaliekontrollen är att förhindra skador på människor och miljö. För att målet skall kunna nås måste skadliga ämnen och produkter så långt som möjligt ersättas med sådana som är mindre farliga eller helt ofarliga. Hanteringen av ämnen som kan innebära risker för hälsa och miljö måste göras säker. Vidare måste alla kemiska produkter som används utredas väl med avseende på deras effekter på hälsa och miljö. Information om skaderisker och förebyggande åtgärder skall lämnas till dem som använder sådana produkter.

Lagen om kemiska produkter har endast ett fåtal regler som är gällande direkt mot den enskilde och är alltså idag en utpräglad ramlag med dess för- och nackdelar. För lagens tillämpning gäller ett betydande antal regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter, grundade på bemyndiganden i lagen. Den centrala förordningen är förordningen (1985:835) om kemiska produkter som bl.a. innehåller de grundläggande bestämmelserna om det av Kemikalieinspektionen förda produktregistret. Med stöd av lagen om kemiska produkter har också meddelats förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel, förordningen (1985:837) om PCB m.m., förordningen (1985:838) om motorbensin, förordningen (1985:839) om kadmium, förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m.m., förordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggningar, förordningen (1986:683) om förbud mot asbesthaltiga friktionsbelägg i fordon, förordningen (1991:1289) om vissa klorerade lösningsmedel, förordningen (1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor, förordningen (1993:1268) om spillolja, förordningen (1995:555) om HFC, förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet, förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall, förordningen (1996:971) om farligt avfall, förordningen (1997:186) om högsta tillåtna koncentration av vissa tungmetaller i förpackningar och förordningen (1997:645) om batterier.

På kemikalieområdet har också utfärdats föreskrifter på myndighetsnivå med stöd av bemyndiganden i lagen och förordningen om kemiska produkter. Som exempel kan nämnas Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1986:2) om anmälan till produktregistret, (KIFS 1986:5) om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter, (KIFS 1987:3) om märkning vid överlåtelse av bekämpningsmedel, (KIFS 1987:4) om förpackningar och om förvaring av hälso- eller miljöfarliga kemiska produkter, (KIFS 1989:4) om saluförbud och användningsförbud för vissa bekämpnings-medel, (KIFS 1989:5) om formaldehyd i träbaserade skivor, (KIFS 1994:12) om klassificering och märkning av kemiska produkter och (KIFS 1994:13) om varuinformationsblad. Även Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter på kemikalielagstiftningens område. Här kan nämnas kungörelsen (SNFS 1989:1) med föreskrifter om motorbensin, kungörelsen (SNFS 1987:5) om avsteg från förbud att använda kadmiumämnen för ytbehandling m.m. och kungörelsen (SNFS 1992:16) med föreskrifter om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande CFC, HCFC och HFC.

När det gäller lagstiftning om biotekniska organismer finns det förutom gentekniklagen som behandlats i avsnitt 4.18 lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Biotekniska organismer har många gånger en parallell användning till kemiska produkter. Det gäller t.ex. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel.

Till lagen har utfärdats förordningen (1991:1288) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Även på detta område har utfärdats föreskrifter på myndighetsnivå bl.a. (KIFS 1994:4) om biologiska bekämpningsmedel och (KIFS 1994:11) om genetiskt modifierade organismer.

EG-regler

Regeringen vill inledningsvis peka på att när det gäller vår kemikalielagstiftning i förhållande till reglerna inom EU erhöll Sverige i förhandlingarna om ett svenskt medlemskap en övergångslösning. Den innebär bl.a. att under en period av fyra år, räknat från medlemskapets början, dvs. fram till 1999, kan Sverige behålla sina nu gällande, i vissa fall strängare regler på kemikalieområdet. Nu genomförs inom EU under övergångsperioden en översyn av normgivningen. Sverige deltar aktivt i denna översyn och driver på för att den skall bli klar inom angiven tid med målet att kravnivåerna i EU skall höjas till att motsvara den svenska skyddsnivån.

Direktivet 67/548/EEG m.fl.

Det finns ett stort antal direktiv och förslag till direktiv som gäller kemikalier och biotekniska organismer. I direktivet 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen finns som framgår av rubriken regler om klassificering, förpackning och märkning. Detta direktiv har ett flertal gånger anpassats till tekniska framsteg, bl.a. för tolfte gången genom direktiv 91/325/EEG. I direktivet 79/117/EEG av den 21 december 1978 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används förbjuds vissa växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen. Det gäller bl.a. kvicksilverföreningar samt vissa svårnedbrytbara organiska klorföreningar såsom DDT. Ett ytterligare exempel på EGregler är förordningen 2455/92/EEG om export och import av vissa farliga kemikalier. Den förordningen, som alltså gäller i medlemsländerna utan genomförande, behandlar samma farliga ämnen som direktivet 79/117 samt ytterligare ett antal. Syftet med förordningen är att införa ett gemensamt system för anmälan och information i fråga om import och export till tredje land av vissa kemikalier som är förbjudna eller underkastade stränga restriktioner. Ett ytterligare syfte är att säkerställa att bestämmelserna i direktivet 67/548 tillämpas även för export.

Inom EU görs en uppdelning av bekämpningsmedel mellan växtskyddsmedel och biocider. Växtskyddsmedel behandlas i direktivet 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Med biocider avses övriga bekämpningsmedel, exempelvis sådana som används för bekämpning av ohyra i bostäder. Enligt Nationalencyclopedin avses med biocid ett ämne som dödar liv t.ex. ett bekämpningsmedel eller ett antibiotikum. Som exempel på andra grupper av biocider anges pesticider (alla kemiska bekämpningsmedel), baktericider (bakteriebekämpningsmedel), herbicider (växtbekämpningsmedel), fungicider (svampbekämpningsmedel) och insekticider insektsbekämpningsmedel).

Hittills har EU reglerat vissa biocider i växtskyddsmedel i tidigare angivna direktivet 79/117. Nu finns det också ett förslag om ett särskilt biociddirektiv som ministerrådet antagit en gemensam ståndpunkt om och som behandlas något längre fram i detta avsnitt.

I Sverige gör vi inte denna uppdelning mellan växtskyddsmedel och biocider. I stället har vi en uppdelning mellan kemiska och biologiska bekämpningsmedel i vår lagstiftning vilket alltså inte EU har.

Direktivet 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden

Direktivet gäller enligt art. 1 godkännande, utsläppande på marknaden, användning och kontroll inom gemenskapen av kommersiella växtskyddsmedel samt utsläppande på marknaden och kontroll inom gemenskapen av verksamma ämnen avsedda att användas för att bl.a. skydda växter eller växtprodukter mot alla skadliga organismer. Med växtskyddsmedel avses enligt art. 2 verksamma ämnen och preparat som innehåller ett eller flera verksamma ämnen, i den form de levereras till användaren och avsedda att bl.a. skydda växter eller växtprodukter mot alla skadliga organismer eller förhindra inverkan från sådana organismer.

Med ämnen avses enligt direktivet kemiska grundämnen och deras föreningar i naturlig eller industriellt framställd form, inklusive föroreningar som har uppstått vid tillverkningen. Med verksamma ämnen avses ämnen eller mikroorganismer, däribland virus, som har en allmän och specifik verkan på skadliga organismer, eller på växter, växtdelar eller växtprodukter. Detta innebär att direktivet omfattar såväl kemiska bekämpningsmedel, vilka vi reglerar genom lagen om kemiska produkter och förordningen om bekämpningsmedel, som biologiska bekämpningsmedel som vi reglerar genom lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel samt förordningen till den lagen. Vår lag om biologiska bekämpningsmedel omfattar dock inte bara mikroorganismer utan även nematoder (rundmaskar), insekter och spindeldjur.

Enligt art. 3 skall medlemsstaterna föreskriva att endast växtskyddsmedel som de har godkänt i enlighet med direktivet får släppas ut på marknaden och användas inom deras territorier. En medlemsstat får dock inte med hänvisning till att ett växtskyddsmedel inte har godkänts för användning inom dess territorier hindra tillverkning, lagring och transport av sådana produkter avsedda att användas i ett annat medlemsland om medlet är godkänt i ett annat medlemsland och de tillsynskrav som har fastställts av medlemsstaterna är uppfyllda. Medlemsstaterna skall också föreskriva att verksamma ämnen endast får släppas ut på marknaden om de är klassificerade, förpackade och märkta i enlighet med direktiv 67/548/EEG.

I artikel 4 finns regler om beviljande, omprövning och återkallande av godkännanden för växtskyddsmedel. Medlemsstaterna skall säkerställa att ett växtskyddsmedel endast godkänns om bl.a. dess verksamma ämnen finns upptagna i bilaga 1 och villkoren i bilagan är uppfyllda och om medlet uppfyller vissa andra krav. Ett godkännande får endast

beviljas för en bestämd tid om högst tio år som medlemsstaterna bestämmer. Godkännanden får när som helst omprövas om det finns uppgifter som tyder på att något av kraven enligt artikeln inte längre är uppfyllda. Ett godkännande får återkallas om det kan fastställas att kraven för godkännande inte längre är uppfyllda eller felaktiga eller missledande uppgifter har lämnats. Villkoren för godkännande kan ändras om det kan fastställas att ändringar i fråga om användningssätt och använda mängder är motiverade med hänsyn till vetenskapliga och tekniska framsteg.

I art. 5 och 6 behandlas frågan om upptagande av aktiva ämnen i bilaga 1.

Enligt art. 9 skall ansökan om godkännande av ett växtskyddsmedel göras av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden i en medlemsstat. Art. 10 behandlar ömsesidigt erkännande av godkännanden.

Inga ämnen har ännu tagits upp i direktivets bilaga 1. När det gäller enhetliga principer enligt art. 18 fastställdes sådana i direktiv 94/43/EEG beträffande kemiska växtskyddsmedel såsom bilaga 6 till dir. 91/414/EEG "Enhetliga principer för utvärdering av växtskyddsmedel". Det direktivet trädde i kraft det datum det publicerades i Official Journal, dvs. den 1 september 1994. Därefter har EG-domstolen på talan av parlamentet i dom den 18 juni 1996 ogiltigförklarat direktivet 94/43. Parlamentet fick rätt i sitt påstående att det omtvistade direktivet hade ändrat omfattningen av de skyldigheter som ålades medlemsstaterna genom grunddirektivet utan att det beslutsförfarande som krävs i fördraget och som innebär att parlamentet skall höras hade följts. Nyligen har sådana enhetliga principer för utvärdering och godkännande åter fastställts i rådets direktiv 97/57/EG av den 22 september 1997 om fastställande av bilaga 6 till direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Det återstår dock att fastställa enhetliga principer för medel som innehåller mikroorganismer.

Det är regeringens bedömning att genom de regler som föreslås i balken, tillsammans med kompletterande bestämmelser i förordning och föreskrifter, kommer direktivet att vara genomfört.

Förslaget till biociddirektiv

Som angetts tidigare har ministerrådet antagit en gemensam ståndpunkt om ett förslag till biociddirektiv vid sitt möte i juni 1996. Det överensstämmer i sin struktur i stora delar med direktivet 91/414/EEG. Det skall krävas tillstånd för att få släppa ut andra biocider än växtskyddsmedel på marknaden. För tillstånd krävs bl.a. att de verksamma ämnena i biociden finns upptagen i direktivets bilaga 1 och att vissa andra krav är uppfyllda. Om den redan är godkänd i en medlemsstat skall den godkännas även i en annan medlemsstat om inte denna kan åberopa speciella förhållanden som motiverar ett annat beslut, t.ex. skillnader i klimat.

Skälen för regeringens förslag: Kemikalielagstiftningen täcker som framgått olika sektorer och har kommit att inta en alltmer central roll i miljöpolitiken i takt med att miljöproblemen har förskjutits från besvärande punktutsläpp till en mera diffus miljöpåverkan från en mängd olika slags källor. Det är därför av central betydelse för en framgångsrik miljöpolitik att pröva och styra användningen av kemiska produkter och ämnen, inte minst i varuproduktionen, och att därmed åstadkomma att användningen av särskilt farliga produkter avvecklas eller minskas.

Kemikalielagstiftningen har också en central roll när det gäller att på nationell nivå reglera internationella överenskommelser på miljöområdet. Som exempel på detta kan nämnas att kemikalielagstiftningen har utvecklats till att bli ett av de främsta instrument som används i Sverige, när det gäller att genom regelgivning bekämpa de globala miljöhoten i form av uttunning av ozonskiktet och flera andra former av klimatpåverkan.

Miljöbalksutredningen har i likhet med Miljöskyddskommittén i sitt balkförslag föreslagit ett särskilt kapitel om kemiska produkter med bestämmelser motsvarande 6-12 §§ lagen om kemiska produkter.

Försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen eller substitutionsprincipen som den också har kallats, som för närvarande framgår av 5 § lagen om kemiska produkter, har i båda utredningsförslagen förts till de allmänna hänsynsreglerna.

Regeringen erinrar om att utifrån dessa förslag, tas nu i balken in ett flertal allmänna hänsynsregler som gäller för hela balkens område, detta behandlas närmare i avsnitt 4.8. Dessa hänsynsregler skall tillämpas av alla som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd enligt balken. Kraven gäller, om inte annat anges, inte bara yrkesmässig verksamhet utan även åtgärder som privatpersoner vidtar om inte åtgärden är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. I 2 kap. 3 § föreskrivs en skyldighet att vidta de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Då skall försiktighetsprincipen iakttas. En ytterligare hänsynsregel är produktvalsprincipen i 2 kap. 6 §, som innebär att man inte skall använda eller sälja sådana kemiska produkter och biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter och organismer som kan antas vara mindre farliga. Dessa hänsynsregler ersätter bl.a. 5 § första stycket lagen om kemiska produkter.

Kemiska produkter

Lagen om kemiska produkter är som angetts i dag en utpräglad ramlag som till stor del konkretiseras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vid utformningen av miljöbalken har eftersträvats att i klarhetens intresse i ökad utsträckning gå från ramlagstiftning till en mera konkret lagstiftning.

Samtidigt finns det inom kemikalieområdet en förhållandevis god erfarenhet av att använda generella föreskrifter av lägre dignitet än lag. Sådana generella föreskrifter bör även i framtiden kunna utfärdas av regeringen eller centrala myndigheter som ett led i kemikalieregleringen. Föreskrifter inom kemikalieområdet bör också kunna utfärdas för sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som följer av de allmänna hänsynsreglerna. Det bör självfallet alltid göras en noggrann prövning och avvägning mellan berörda intressen innan ett bemyndigande ges till en central förvaltningsmyndighet att meddela generella föreskrifter.

Några remissinstanser har kritiserat utformningen av kapitlets inledande bestämmelse att regeringen får föreskriva att bestämmelserna om kemiska produkter även skall tillämpas på annan vara än en kemisk produkt. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter definitionen av kemisk produkt och att "annan vara än en kemisk produkt" inte definieras i lagtexten. Även Landskrona kommun är kritisk och vill att bestämmelserna i kapitlet skall tillämpas på alla hälso- och miljöfarliga varor på sätt som gällde enligt lagen som föregick LKP.

Stockholms kommun befarar att avfattningen av 14 kap. 1 § kommer att skapa tillämpningssvårigheter.

Miljöbalksutredningen avsåg inte att med den något ändrade lydelsen införa något som innebar en ändring i sak, utan avsåg att göra bestämmelsen klarare. Den har dock tydligen inte uppfattats så, varför regeringen nu föreslår att bestämmelsen ges en lydelse som i stort sett motsvarar nuvarande lydelse av 1 § andra stycket LKP och den lydelse som Miljöskyddskommittén föreslog.

På kemikalieområdet finns det med hänsyn till verksamheternas olika art anledning att – i likhet med vad som gäller en del andra verksamheter – också ha särskilda aktsamhetsregler, i detta fall särskilt avpassade för hanteringen av kemiska produkter och som motsvarar bl.a. 6 § och 8– 12 §§ LKP. Utredningen hade föreslagit att även kunskapskravet i 7 § LKP skulle arbetas in i kapitlet om kemiska produkter och biotekniska organismer. Lunds universitet, Koncessionsnämnden och Sundsvalls kommun anser att kunskapskravet i 9 § i utredningsförslaget motsvarar det generella kravet på kunskap bland hänsynsreglerna. Dessutom är, som universitetet påpekat, bestämmelsen i kemikaliekapitlet begränsad till yrkesmässig verksamhet medan detta inte gäller hänsynsregeln. Regeringen delar uppfattningen att kunskapskravet i de allmänna hänsynsreglerna som gäller all verksamhet enligt balken är tillräckligt även för kemiska produkter och biotekniska organismer. Västerås kommun anser att det bör finnas ytterligare möjlighet att föreskriva om kunskapskrav. Med stöd av hänsynsregeln i 2 kap. 2 § kan dock alla de kunskapskrav som kan anses behövliga ställas. Det bör dock framhållas att den nu föreslagna lösningen endast är av lagteknisk karaktär och inte innebär någon ändring i sak av kunskapskravet. Det är viktigt att de som hanterar kemiska produkter och biotekniska organismer, särskilt om det sker yrkesmässigt, har tillräckliga kunskaper för att undvika skador på människors hälsa och på miljön.

Regeringens strävan är att utforma en miljöbalk där i vart fall huvudbestämmelserna i miljölagstiftningen skall kunna utläsas redan av

lagtexten. Därför följs Miljöbalksutredningens förslag att reglerna i balken om kemiska produkter utökas jämfört med lagen om kemiska produkter genom att vissa bestämmelser som nu finns i de många förordningarna till lagen tas in i balken. Detta gäller framför allt bestämmelser av mera generell betydelse.

Biotekniska organismer

Det finns dessutom ett antal lagar som behandlar näraliggande frågor och dessa lagars regler bör kunna samordnas med reglerna om kemiska produkter. Detta gäller särskilt bestämmelser om biologiska bekämpningsmedel och andra biotekniska organismer.

Modern bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Gentekniken, som behandlas i avsnitt 4.18, är en del av biotekniken. Den moderna biotekniken omfattar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård, finkemikalier och processutrustning. Biotekniska organismer är levande organismer som många gånger har en parallell användning till kemiska produkter. Det gäller bl.a. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel. Det finns organismer som har framställts särskilt för t.ex. miljösanering eller metallutvinning. Exempelvis används bakterier för oljesanering, för destruktion av bekämpningsmedelsrester, som fryspunktnedsättande medel och som kärnor för bildning av snö/iskristaller i snökanoner. Bakterier har t.ex. använts vid sanering av kreosot vid Blekholmstorget i Stockholm.

Miljöskyddskommittén föreslog att de biologiska bekämpningsmedel som omfattas av lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel och de typer av organismer som Genteknikberedningen i betänkandet Genteknik – en utmaning (SOU 1992:82) föreslagit skulle föras in i den lagen, skulle med ett gemensamt namn betecknas biotekniska produkter. Under den beteckningen skulle också föras in övriga genetiskt modifierade organismer. Kommittén föreslog i sitt betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27) ett särskilt kapitel om biotekniska produkter i förslaget till balk. Detta innehöll alltså bestämmelser om såväl genetiskt modifierade organismer – djur, växter, mikroorganismer eller virus – som om biologiska bekämpningsmedel och vissa andra biotekniska produkter även om de inte är genetiskt modifierade.

Som framgått av avsnitt 4.18 så följdes varken Genteknikberedningens förslag eller Miljöskyddskommitténs förslag. I stället infördes en särskild lag om genetiskt modifierade organismer.

Miljöbalksutredningen har förslagit att bestämmelserna i lagen om genetiskt modifierade organismer inarbetas i balken i ett särskilt kapitel. Vidare har utredningen föreslagit att lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel skulle inarbetas i balken.

Den lagen trädde i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Lagen överensstämmer till stora

delar med lagen om kemiska produkter och förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel. Av propositionen framgår att Kemikalieinspektionen hade föreslagit att lagen om kemiska produkter skulle utvidgas till att omfatta även biologiska bekämpningsmedel. Den lagtekniska lösning som valdes var dock att reglera detta i en särskild lag. Detta motiverades med att avsikten med lagen om kemiska produkter är att förebygga skador som kan orsakas av ett kemiskt ämnes inneboende egenskaper. Med hänsyn till att lagen om kemiska produkter är utformad som en ramlag för kemikalier och kemiska hälso- och miljörisker och att de förordningar som är knutna till lagen mera i detalj skall reglera olika kemiska produktslag och tydligt anknyter till respektive produkts kemiska riskegenskaper, ansågs det vara olämpligt att utvidga lagen om kemiska produkter till att omfatta annat än kemikalier. För att den nya lagens tillämpningsområde skulle bli entydigt angavs klart vilka organismer den omfattar. Enligt lagens första paragraf avses med biologiskt bekämpningsmedel mikroorganismer, virus, nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur, som har framställts särskilt för att förebygga eller motverka att sanitär olägenhet eller skada på egendom förorsakas av djur, växter, mikroorganismer eller virus.

Som framgått tidigare behandlar EU både biologiska bekämpningsmedel och kemiska bekämpningsmedel i samma direktiv, även om detta endast omfattar växtskyddsmedel. Regeringen finner att det redan av det skälet är svårt att motivera att vi skall skilja på dessa i balken. Särskilt som det inom EU håller på att tas fram ytterligare ett direktiv som kommer att behandla alla typer av bekämpningsmedel eller biocider utom växtskyddsmedel. Med hänsyn till den hittillsvarande svenska regleringen finns det dock inte skäl att i likhet med EU införa regler som enbart skulle omfatta växtskyddsmedel. Genetiskt modifierade organismer behandlas av EU i särskilda direktiv, se avsnitt 4.18, vilket överensstämmer med regeringens förslag att dessa regler arbetas in i ett särskilt kapitel i balken.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan om samordning av kemiska produkter och biotekniska organismer har ställt sig positiva.

Som angetts tidigare överensstämmer reglerna om biologiska bekämpningsmedel i stort med bestämmelserna om kemiska bekämpningsmedel utfärdade med stöd av lagen om kemiska produkter. Den lagen omfattar dock endast kemiska ämnen och beredningar, däribland beredningar av döda organismer men inte levande sådana. Detta bör dock inte utgöra något hinder mot att reglera alla kemiska produkter och biotekniska organismer, däribland både kemiska och biologiska bekämpningsmedel, i ett sammanhang. Eftersom båda typer av bekämpningsmedel definieras i balken behöver inte alla regler omfatta båda typer av bekämpningsmedel utan om behov föreligger kan särskilda regler beträffande enbart det ena bekämpningsmedlet meddelas.

Regeringen föreslår därför, i likhet med vad Miljöbalksutredningen förordat, att kemiska produkter och vad utredningen kallat biotekniska produkter regleras tillsammans i miljöbalken utifrån de regler som för närvarande finns om kemiska produkter och förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. En lämpligare beteckning än biotekniska

produkter är dock enligt regeringens uppfattning "biotekniska organismer". Det begreppet korresponderar med begreppet "genetiskt modifierade organismer" som vi också använder och som är inarbetat och vedertaget genom lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer. Vissa av dessa ingår ju också i det vidare begreppet biotekniska organismer, dvs. alla genmanipulerade mikroorganismer, nematoder, insekter och spindeldjur som framställts särskilt i tekniskt syfte.

En ytterligare fördel med benämningen är att det redan av namnet framgår att det är en levande organism. Beträffande detta och definitionen av biotekniska organismer har flera remissinstanser haft synpunkter. Naturvårdsverket anser att definitionen är ofullständig eftersom det framgår att utredningen avsett att begränsa begreppets betydelse till levande organismer. Om det är centralt att organismen är vid liv och ingår i produkten räcker det enligt verket inte med att uttala att de skall ha varit levande vid produktionstillfället, och naturligtvis inte heller att delar av organismer kan utgöra produkten. Verket föreslår att definitionen skall vara "Med biotekniska produkter avses i denna balk produkter som helt eller delvis består av levande organismer (virus, mikroorganismer, nematoder, insekter eller spindeldjur) och som framställts särskilt i tekniskt syfte". Arbetarskyddsstyrelsen har också konstaterat att paragrafen gäller vissa slags (levande) organismer, framställda särskilt i tekniskt syfte och har föreslagit att definitionen skall vara "Med biotekniska produkter avses sådana produkter som består av eller innehåller mikroorganismer...etc." Koncessionsnämnden anser att det inte är helt klart att tekniskt syfte även omfattar bekämpningssyfte utan bör anges i lagtexten.

Med anledning av vad dessa remissinstanser anfört bör definitionen ändras till "Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur". Därigenom framgår det klart att en bioteknisk organism kan innehålla dels levande mikroorganismer, varav virus är en typ, dels de levande organismerna nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur men inga andra organismer. Vidare framgår det också att de skall ha framställts särskilt i bekämpningssyfte eller annat tekniskt syfte. Genom att benämningen biotekniska organismer används i balken kan begreppet biotekniska produkter även i fortsättningen beteckna traditionella sådana produkter såsom antibiotika, steroider etc.

Utformningen av de gemensamma reglerna

Regeringen gör den bedömningen att de särskilda hänsynsreglerna om hantering av kemiska produkter bör utgöra grunden i bestämmelserna och utökas till att omfatta även biotekniska organismer. Dessa regler skall omfatta även genetiskt modifierade biotekniska organismer, men för dessa gäller även de särskilda bestämmelserna om detta i 13 kap.

miljöbalken. Reglerna föreslås utökas med bestämmelser från förordningar som har eller i balken kan ges generell betydelse. Detta gäller till att börja med bestämmelsen i 6 § förordningen om kemiska produkter som är en precisering av utredningsskyldigheten enligt 6 § lagen om kemiska produkter. Dessa bestämmelser slås ihop i balken och kommer i fortsättningen att gälla även biotekniska organismer.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det i bestämmelsen bör förtydligas att den utredning som skall utföras skall redovisa konsekvenserna för användning, t.ex. av ett bekämpningsmedel, i olika geografiska områden med de naturtyper och förhållanden som råder i landet. Detta får dock redan anses omfattas av bestämmelsen. Det bör dock, som även Umeå kommun påpekat, betonas att utredningsskyldigheten enligt bestämmelsen är fortlöpande och upphör således inte när produkten släpps ut på marknaden.

Vidare gäller detta den viktiga bestämmelsen i förordningen om kemiska produkter att det skall finnas ett produktregister. Denna tas in i balken och registret föreslås i fortsättningen även omfatta biotekniska organismer. Arbetarskyddsstyrelsen skriver i sitt remissvar att det är bra att bestämmelsen utökas till biotekniska organismer eftersom det kan underlätta tillsynen avsevärt. Kemikalieinspektionen anser att det är bra att kapitlet utvecklar regler som vunnit stor stadga men som i gällande bestämmelser återfinns i författningar på lägre nivå. Inspektionen anser dock att det i betänkandet ser ut som att i balken införs en skyldighet att registrera biotekniska organismer i ett produktregister. Bestämmelsens verkliga innebörd är dock endast att det öppnas en möjlighet för regeringen att inrätta ett sådant register. Det är enligt inspektionen inte troligt att det innan balken träder i kraft har hunnit utredas vilka biotekniska organismer och uppgifter om dessa som det finns behov att registrera och därför bör skrivningen om biotekniska organismer i paragrafen göras öppnare. Med hänsyn till vad Kemikalieinspektionen anser, som är den myndighet som ansvarar för produktregistret, bör bestämmelsen utformas så att registret skall omfatta kemiska produkter enligt de föreskrifter som regeringen eller den myndighet som bestämmer meddelar och att regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande produktregister för biotekniska organismer.

Miljöbalksutredningen skall i sitt fortsatta arbete lämna förordningsförslag på kemikalieområdet. Även detta förordningsförslag skall i likhet med övriga förordningsförslag enligt balken lämnas i sådan tid att det kan remissbehandlas, beredas och träda i kraft samtidigt som balken.

Tillståndskrav och upplysningsskyldighet

Ytterligare bestämmelser som regeringen föreslår skall inarbetas i balken är mera detaljerade prövningsbestämmelser om tillstånd. De relativt vida bemyndiganden som finns i lagen om kemiska produkter har under de tio år lagen tillämpats inte utnyttjats till att föreskriva om tillståndskrav beträffande någon stor mängd kemiska produkter. Enligt Kemikalieinspektionen är det en vanlig missuppfattning, även bland

myndigheter, att det skulle finnas omfattande tillståndskrav på kemikalieområdet. Beträffande krav på tillstånd föreskrivs i förordningen om kemiska produkter att tillstånd krävs i vissa fall för import, överlåtelse och hantering av livsfarliga eller mycket farliga kemiska produkter. Vidare föreskrivs i förordningen om bekämpningsmedel att kemiska bekämpningsmedel inte får saluföras, överlåtas eller användas utan att vara godkända av Kemikalieinspektionen. I övrigt har inte föreskrivits om krav på tillstånd eller godkännanden.

Regeringen föreslår nu, som Miljöbalksutredningen förordat, att dessa bestämmelser inordnas i balken och samordnas med motsvarande bestämmelser i lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Då kan av balken utläsas vilka krav på tillstånd och godkännanden som kan ställas i stort. Möjligheten att föreskriva tillståndskrav utökas till att omfatta även särskilt farliga biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd för import saknas i dag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka produkter och organismer som skall omfattas av tillståndsplikten för särskilt farliga produkter. Kemikalieinspektionen bör ges rätten att föreskriva om detta.

Vidare föreslår regeringen att det i balken införs en skyldighet för bl.a. den som tillverkar en kemisk produkt eller bioteknisk organism att underrätta tillståndsmyndigheten när det efter ett tillstånd eller godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten eller biotekniska organismen kan ha skadliga effekter på människor eller på miljön i övrigt. Detta har hittills bara gällt godkända växtskyddsmedel. Kravet görs nu generellt för alla kemiska produkter och biotekniska organismer för vilka tillstånd eller godkännande har meddelats. Sådan upplysningsskyldighet skall även gälla för produkter och organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen kan ha vissa skadliga effekter t.ex. vara cancerframkallande och som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten. Motsvarande krav finns i EG-direktivet 67/548/EEG och har hittills införts genom föreskrifter från Kemikalieinspektionen.

Ett antal förordningar utfärdade med stöd av lagen om kemiska produkter innehåller förbud mot olika ämnen. Dessa förbud bör även i fortsättningen finnas i förordningar eftersom de avser enskilda produkter och därför inte har samma generella karaktär.

Ett bemyndigande bör ges till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om ytterligare tillståndsplikt om det behövs, motsvarande nuvarande bestämmelse i 11 § lagen om kemiska produkter. Denna möjlighet behövs eftersom snabbhet och enkelhet kan vara särskilt värdefull när det gäller ett område som kemiska produkter och biotekniska organismer där ett snabbt ingripande kan vara behövligt. Dessutom är det då också lättare att anpassa våra regler till de regler som antas inom EU och som vi vanligtvis har att anpassa oss till.

Hänvisningar till S4-19-1

4.19.2. Spridning av bekämpningsmedel

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall inordnas i balken och samordnas med reglerna om kemiska och biologiska bekämpningsmedel.

En allmän regel om försiktighetsmått vid bekämpning skall införas. Den innebär att andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana kemiska och biologiska bekämpningsmedel som har godkänts eller meddelats dispens för enligt balken får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Sundsvalls kommun har betonat att det krävs kompetens för spridning av bekämpningsmedel och vill ha ett tillägg till bestämmelserna om spridning om krav på kännedom om ekologiska förhållanden på platsen för spridning. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det bör finnas ett bemyndigande i balken att utfärda föreskrifter för tillämpningen av aktsamhetsregeln om bekämpning. Kemikalieinspektionen vill att det skall framgå av författningstexten att reglerna om godkännande av bekämpningsmedel avser sådana medel som marknadsförs som bekämpningsmedel.

Skälen för regeringens förslag: Det finns bestämmelser om hur kemiska bekämpningsmedel får spridas i förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel som utfärdats med stöd av lagen om kemiska produkter. Regler om spridning av biologiska bekämpningsmedel har föreskrivits av Kemikalieinspektionen med stöd av 6 § lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel i KIFS 1994:4,

Kemikalieinspektionens föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel.

Det finns även regler om spridning av bekämpningsmedel i lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Enligt lagen är spridning av bekämpningsmedel över skogsmark för bekämpning av lövsly förbjuden. Detsamma gäller användningen av metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel. Skogsvårdsstyrelsen får medge undantag om kravet på återväxt inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Det gäller dock endast om kommunen inte enligt 3 § lagen beslutat att undantag inte får medges inom områden av kommunen med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården m.m.

Nu arbetas som framgått av avsnitt 4.5. även den lagen in i balken. Eftersom lagen handlar om spridning av kemiska bekämpningsmedel bör reglerna smältas in i kapitlet om kemiska produkter och biotekniska organismer samt utökas till att omfatta även biologiska bekämpningsmedel. Därmed kan alla regler om spridning av bekämpningsmedel, såväl kemiska som biologiska, samlas och samordnas.

De allmänna hänsynsreglerna i balken, däribland försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen, kommer givetvis att gälla också beträffande de nu aktuella verksamheterna.

När det gäller användning av bekämpningsmedel föreslår regeringen att det även införs en allmän regel om försiktighetsmått i kapitlet om kemiska produkter och biotekniska organismer. Beträffande utformningen av bestämmelsen om godkännande av bekämpningsmedel har Kemikalieinspektionen anfört bl.a. att den borde utformas så att det framgår att den handlar om produkter som marknadförs som bekämpningsmedel. Med utredningens utformning är den enligt inspektionen inte förenlig med den föreslagna regeln om försiktighetsmått vid bekämpning därför att den sistnämnda handlar om utrymmet för att bekämpa med produkter som marknadsförs som annat än bekämpningsmedel.

I anledning av dessa synpunkter har regeringen utformat bestämmelserna så att det angivna framgår. Regeln om försiktighetsmått innebär att andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har godkänts för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön. Bevisbördan för att det är uppenbart att användningen inte medför risker skall ligga hos användaren.

Arbetarskyddsstyrelsen skriver i sitt remissvar att användningen av bekämpningsmedel skiljer sig normalt avsevärt från användningen av andra kemiska produkter och biotekniska organismer. Informationen och kunskapen om risker med bekämpningsmedel är i allmänhet mycket mer omfattande än för andra medel, varför det inte är lika lätt för användaren av annat medel att få adekvat information. Därför finns det risk att bedömning av riskerna sker utifrån ett inadekvat bedömningsunderlag.

Verket anser därför att det bör finnas ett bemyndigande i balken att utfärda föreskrifter för tillämpningen av regeln om försiktighetsmått vid bekämpning.

Avsikten med bestämmelsen är att andra medel än godkända bekämpningsmedel i princip inte skall användas för bekämpning. Det är endast i sådana fall när det är uppenbart att användningen inte medför risker som andra medel får användas. Därför torde behovet av föreskrifter inte vara så stort men eftersom verket anser att ett behov kan uppkomma bör bemyndigandet att meddela ytterligare föreskrifter i 14 kap. 24 § utökas till att avse även regeln om försiktighetsmått vid bekämpning i 14 kap. 17 §. I den förordning som skall träda i kraft samtidigt med balken bör Kemikalieinspektionen ges rätt att meddela behövliga föreskrifter.

Hänvisningar till S4-19-2

4.19.3. Bestämmelser om bränslen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om svavelhaltigt bränsle skall arbetas in i balken.

Regeringen skall ges rätt att meddela föreskrifter om bränslen beträffande kvalitet och egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel, om det behövs för att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan vara skadliga för människors hälsa eller för miljön.

Bestämmelser om miljöklassindelning av bensin skall också arbetas in i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Möjligheten för regeringen att meddela föreskrifter om bränslen omfattade i utredningsförslaget inte kvalitet och egenskaper. Vidare hade utredningen föreslagit att bestämmelsen om indelning av bensin i miljöklasser med bilaga skulle arbetas in i bilavgaslagen.

Remissinstanserna: Industriförbundet, SAF och Kraftverksföreningen anser att bemyndigandet att föreskriva om bränslen är för långtgående och att bestämmelsen därför bör utgå eller ges inskränkt tillämplighet.

Koncessionsnämnden anser att bestämmelsen bör ändras så att där inte anges utsläpp av "föroreningar" eftersom det inte är ett adekvat begrepp t.ex. beträffande koldioxid. Nämnden föreslår att det i stället kan stå t.ex. "ämnen som kan vara skadliga för människors hälsa eller för miljön".

Riksskatteverket föreslår att nuvarande 6 a § lagen om kemiska produkter samt bilagan till lagen inte skall arbetas in i bilavgaslagen utan i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Landskrona kommun vill att alla bestämmelser som innebär miljöhänsyn, även om bensinkvalitet bör ingå i balken.

Skälen för regeringens förslag: Miljöbalksutredningen har föreslagit att balken även bör omfatta bestämmelserna i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och att bestämmelserna utökas till att omfatta allt bränsle, inte bara svavelhaltigt sådant.

Som angetts i avsnitt 4.5 så är svavellagen en av de lagar som samordnas i miljöbalken. Bestämmelserna i den lagen handlar om hantering, införsel och användning av kemiska produkter. Därför bör lagens bestämmelser som utredningen föreslagit inarbetas i kapitlet som behandlar sådana. Regeringen vill i detta sammanhang erinra om att de globala miljöproblem som har uppkommit beträffande växthuseffekt, minskande ozonskikt m.m., till stor del har orsakats av förbränning av olika bränslen, framför allt fossila bränslen. Därför är det viktig att det i lagstiftningen finns möjligheter att meddela föreskrifter beträffande alla typer av bränslen, inte bara svavelhaltiga. Regeringen anser därför att bemyndigandet bör omfatta alla bränslen och även bränslens kvalitet och egenskaper. När det gäller industrins farhågor så är det givetvis så att bemyndigandet skall användas på ett sådant sätt att inte orimliga krav läggs på verksamhetsutövarna. I likhet med vad som gäller i dag bör

regeringen bemyndigas att överlåta rätten att meddela föreskrifter till en myndighet eller kommun. Med hänsyn till att bestämmelsen nu utökas att gälla alla typer av bränslen är det särskilt viktigt att ett sådant överlåtande att meddela föreskrifter är klart preciserat till sin omfattning.

Utifrån de synpunkter som Koncessionsnämnden lämnat bör bestämmelsen utformas så att begreppen som används överensstämmer med balkens övriga begrepp. Därför bör bemyndigandet avse rätt att meddela föreskrifter för att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljöbalksutredningen bör i sitt fortsatta arbete lämna förslag på förordningsbestämmelser om rätt att meddela sådana föreskrifter.

I lagen om kemiska produkter har från den 1 januari 1995 införts en bestämmelse, 6 a §, om att bensin skall delas in i miljöklasser och till lagen har fogats en bilaga beträffande dessa klasser. Till bestämmelsen har knutits skatteregler varför lagkrav ansågs krävas. Miljöbalksutredningen har föreslagit att bestämmelsen tas in i bilavgaslagen (1986:1386) eftersom utredningen anser att den inte passar så bra i balken, dessutom skall bilagor till balken undvikas.

Riksskatteverket föreslår att bestämmelsen samt bilagan inte skall arbetas in i bilavgaslagen utan i lagen (1994:1776) om skatt på energi.

Regeringen gör den bedömningen att även denna bestämmelse bör arbetas in i miljöbalken bland övriga särskilda regler om kemiska produkter, eftersom syftet med bestämmelsen överensstämmer med balkens syfte och då bilavgaslagstiftningen främst är inriktad på fordonens tekniska utrustning.

Hänvisningar till S4-19-3

4.19.4. Kontroll av kemiska produkter och biotekniska organismer

Regeringens bedömning: Det övergripande målet för kontrollen av kemiska produkter och biotekniska organismer bör vara att förhindra skador på människor och miljön. Därför är det viktigt att skadliga ämnen, produkter och organismer blir utredda med avseende på effekter samt att de så långt som möjligt ersätts med mindre skadliga och om det är möjligt med helt ofarliga.

Skälen för regeringens bedömning: Kemikaliekontrollen var ursprungligen inriktad på att utgöra ett instrument till skydd för människors hälsa och miljöfrågorna har kommit in senare som en del i kemikaliekontrollen. Många miljöproblem som har visat sig svåra att bemästra har sin orsak i användningen av kemikalier. Det gäller kemiska ämnen i kemiska produkter men också ämnen och kemiska produkter som ingår i olika varor. För den yttre miljön har de diffusa källorna blivit allt mer uppmärksammade i takt med att långtgående åtgärder har vidtagits för att nedbringa de stora utsläppen av miljöfarliga ämnen från enskilda industrier och andra anläggningar.

I vårt land marknadsförs ca 10 000-20 000 kemiska ämnen för praktiskt bruk, totalt ca 50 000 kemiska produkter. Dessutom förekommer ett stort antal kemiska ämnen i en stor mängd material och varor som används i en rad olika industriella processer och av konsumenter. För att kunna bedöma riskerna krävs kunskap om kemiska ämnens inneboende hälso- och miljöfarliga egenskaper. Trots en intensiv kunskapsuppbyggnad som pågår över hela världen finns ännu betydande luckor i vårt vetande, exempelvis rörande kemiska ämnens miljöfarliga egenskaper. Detta gäller särskilt sådana ämnen som på lång sikt påverkar livsbetingelserna. När det gäller den yttre miljön har de så kallade globala miljöhoten, särskilt klimatfrågan och dess verkningar i olika former, ansetts ha direkt samband med den moderna användningen av vissa typer av kemiska produkter.

Det övergripande målet för kontrollen av kemiska produkter och biotekniska organismer är att förhindra skador på människor och miljön. Skadliga ämnen, produkter och organismer bör därför så långt som möjligt ersättas med mindre skadliga och om det är möjligt med helt ofarliga.

Produktvalsprincipen får i balken en vidare tillämpning än enligt lagen om kemiska produkter eftersom den placeras som en allmän hänsynsregel som skall tillämpas för alla verksamheter enligt balken, se avsnitt 4.8.7. Där användningen av ämnen som kan innebära risker för hälsa och miljö inte kan undvikas måste sådana åtgärder vidtas som gör hanteringen säker. För att kontrollens mål skall nås är det viktigt att alla kemiska produkter och biotekniska organismer som används är väl utredda med avseende på effekterna på människors hälsa och miljön. Minst lika angeläget är att alla som i olika former hanterar kemiska produkter och biotekniska organismer är tillräckligt informerade om produkternas eventuella skadeverkningar och övriga risker vid hanteringen.

Regeringen vill understryka att för att uppnå målet för kontrollen av kemiska produkter och biotekniska organismer kan följande tre huvudmål sättas upp:

1) Kunskapsmålet som innebär att kemiska produkter och biotekniska organismer skall vara väl utredda med avseende på sina effekter på hälsa och miljö. Ansvaret för detta vilar på tillverkaren, importören eller leverantören. Denna kunskap skall spridas till alla som hanterar produkterna och organismerna.

2) Produktmålet som innebär att så ofarliga produkter som möjligt skall användas. Skadliga ämnen, produkter och organismer skall så långt det är möjligt ersättas med mindre skadliga och helst ofarliga sådana.

3) Hanteringsmålet som innebär att potentiella risker skall undanröjas genom säker hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer.

En förutsättning för att nå produktmålet och hanteringsmålet är att både konsumenter och yrkesmässiga användare får god information från leverantörer om hanteringen av produkterna och organismerna.

Ett område som ingår i kontrollen och som får alltmer uppmärksamhet som en viktig del av miljöpolitiken är varuproduktionen. En vara kan

utöva en påverkan på människors hälsa eller på miljön under hela sin livstid. Även därefter, i avfallsledet, kan det från miljösynpunkt vara av stor betydelse vilka kemikalier som ingått i varan. Redan i tillverkningsledet eller ännu tidigare bör därför eventuella långsiktiga hälso- eller miljöaspekter av ingående kemiska produkter eller biotekniska organismer beaktas. Produktvalet kan alltså spela en viktig roll i strävan att förebygga senare miljöproblem. Regler om avfall och producentansvar som behandlas i nästa avsnitt har därmed en stark anknytning till kemikalielagstiftningen. Här kan också erinras om vad som framgått av avsnitt 4.14.4, att även kemikalieanvändningen skall prövas vid tillståndsprövning och villkorssättning av miljöfarlig verksamhet.

Hänvisningar till S4-19-4

4.20. Avfall och producentansvar

Hänvisningar till S4-20

4.20.1. Regler om avfall och producentansvar i balken

Regeringens förslag: Ett kapitel i miljöbalken skall handla om avfall samt producentansvar. Utformningen motsvarar dels den nuvarande renhållningslagens regler om avfallshantering och producentansvar, dels de ändringar i renhållningslagen som träder i kraft den 1 januari 1998 och som riksdagen nyligen har beslutat om med anledning av regeringens proposition Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle – ett ansvar för alla (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55).

Utredningens förslag: Överensstämmer i relevanta delar med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget eller har inte några invändningar. Konkurrensverket, Statskontoret och

Sveriges Industriförbund/Svenska Arbetsgivareföreningen är dock kritiska till att utredningen inte beaktat det systemskifte som skett inom avfallshanteringen.

Bakgrunden till regeringens förslag

Nuvarande regler

Renhållningslagen (1979:596) innehåller föreskrifter om kommunernas skyldigheter i fråga om avfallshantering och om producenternas ansvar på området. Enligt renhållningslagen har kommunen ett ansvar för insamling och omhändertagande av hushållsavfall. Regeringen får enligt lagen föreskriva att kommunen skall forsla bort och slutligt omhänderta även annat avfall än hushållsavfall och även föreskriva om källsortering för visst slag av avfall om det är av betydelse från återanvändnings-, återvinnings- eller miljösynpunkt. Regeringen kan även överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Regeringen har i renhållningsförordningen (1990:984) gett kommunfullmäktige rätt att utvidga det kommunala ansvaret till hantering även av annat avfall än hushållsavfall och att föreskriva om källsortering. Finansieringen av kommunens verksamhet sker i allt väsentligt via avgifter.

Redan genom beslut år 1975 lade riksdagen fast principen om producenters ansvar för avfallshanteringen (prop 1975:32, bet. 1975:JoU10, rskr. 1975:161). Någon lagstiftning för att förverkliga producentansvaret infördes dock inte i samband med 1975 års avfallspolitiska beslut. Detta skedde först år 1993 sedan riksdagen godtagit propositionen Om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (den s.k. kretsloppspropositionen) och den där föreslagna lagstiftningen bl.a. om producentansvar (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344).

Avsikten med lagstiftningen var att påskynda utvecklingen mot ett mer resurshushållande samhälle och en miljöanpassad varuproduktion. Genom att uppnå en ökad återanvändning, återvinning och återföring till naturens kretslopp skulle uppkomsten av avfall förebyggas och minimeras samt hushållningen av våra resurser förbättras. Producenterna av varor och förpackningar ansågs ha en betydelsefull roll när det gäller att minska avfallet samt att öka återvinningen av varorna och förpackningarna och dess avfall. Den lagstiftningsteknik som valdes var att ge ett bemyndigande till regeringen att föreskriva om producentansvar. Avsikten med lagstiftningen var att ett producentansvar skall kunna införas successivt på områden där detta är från miljö- och resurshushållningssynpunkt motiverat, ekonomiskt rimligt samt tekniskt möjligt.

Regeringen erinrar om att bestämmelserna innebär bl.a. att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att avfallet av de varor eller av de förpackningar de tillverkar, importerar eller säljer forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om hand på sådant sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Detta får även gälla avfall från den verksamhet de bedriver. Föreskrifterna kan även avse skyldighet att märka en vara eller en förpackning samt lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden. Föreskrifter om producentansvar kan meddelas för alla slag av avfall. För avfall som är mindre lämpat för ett fysiskt producentansvar kan ekonomiskt producentansvar föreskrivas genom att en avgift tas ut av producenterna för bortforsling och omhändertagande genom kommunens försorg.

Hittills har regeringen beslutat om producentansvar på fyra områden genom förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper, förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck, förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar samt förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar. Producentansvar för förpackningar, returpapper och däck har gällt sedan år 1994.

I propositionen Producentansvar för uttjänta bilar, m.m. (prop. 1995/96:174) har regeringen föreslagit att producentansvar skall införas

för uttjänta bilar med stöd av bemyndigandet i renhållningslagen. Riksdagen har antagit regeringens förslag och godkänt vad regeringen har anfört om inriktningen av ett producentansvar för uttjänta bilar (bet. 1995/96:JoU21, rskr. 1995/96:295). En förordning om producentansvar för bilar anmäldes under hösten 1996 till EG-kommissionen enligt rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, ändrat genom direktiv 88/182/EEG och 94/10/EG och regeringen har under hösten 1997 beslutat om förordning om producentansvar för bilar. Förordningen träder i kraft den 1 januari 1998.

Regeringen bereder för närvarande frågan om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter.

Genom propositionen om producentansvar för uttjänta bilar ändrades även straffbestämmelserna i renhållningslagen genom att bestämmelsen i 24 § 4 renhållningslagen, som innebar att alla föreskrifter om producentansvar var straffbelagda, upphävdes från den 1 januari 1997. I stället skall enligt propositionen den möjlighet regeringen har enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen utnyttjas, som innebär att det för varje bestämmelse som ålägger producenten en skyldighet får bedömas om skyldigheten skall förenas med bötesstraff eller inte. I detta sammanhang skall också noteras att förslaget till miljöbalk innebär att miljösanktionsavgift kan utgå vid överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av balken om regeringen har fastställt ett avgiftsbelopp för överträdelsen (se avsnitt 4.32).

Vidare infördes genom nämnda proposition en ny bestämmelse i renhållningslagen, 8 a §. Om det behövs för att främja återanvändning eller återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i bilskrotningslagen, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om demontering eller hantering av skrotbilar eller delar av skrotbilar.

Regeringen har i propositionen Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle – ett ansvar för alla, föreslagit riksdagen vissa ändringar i renhållningslagen. Riksdagen har nyligen, med vissa ändringar, antagit regeringens förslag. Ändringarna i renhållningslagen syftar till en ökad resurshushållning och en mer miljöanpassad avfallshantering. Förslaget innebär att det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av uttjänta elektroniska produkter som inte har förbehandlats t.ex. genom demontering och sortering av godkända demonterare samt att verksamhet som syftar till att förbehandla sådant avfall skall vara certifierad av ett ackrediterat certifieringsorgan. I propositionen informerar regeringen också om riktlinjerna för hur ett producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter skall fungera i Sverige. Vidare införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om deponering av organiskt avfall. Syftet är att möjliggöra att förbud införs från år 2002 mot deponering av utsorterat brännbart avfall och från år 2005 mot deponering av organiskt avfall generellt. När det gäller deponeringsförbudet av organiskt avfall har riksdagen uttalat

att föreskrifter om avsteg och undantag från förbudet bör utformas så att forskning om och utveckling av miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder för avfallet inte försvåras. Slutligen införs genom propositionen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om att avfall endast får transporteras yrkesmässigt av transportörer med tillstånd. Regeringen avser att från och med år 2002 öka möjligheten för fler aktörer att transportera och omhänderta annat avfall än hushållsavfall som inte är farligt avfall. Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1998.

Grundläggande EG-regler på avfallsområdet samt Baselkonventionen

Det finns ett flertal EG-direktiv på avfallsområdet. Det grundläggande direktivet är rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall som har ändrats genom rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991. Direktiven utgör ett samlat ramverk för nationell avfallskontroll och innefattar bestämmelser om avfallshantering utifrån Kommissionens avfallsstrategi (SEC(89)0934). Syftet med direktiven är att uppnå en hög miljöskyddsnivå. Medlemsstaterna skall verka för att avfallet bortskaffas eller återvinns på ett ansvarsfullt sätt samt vidta åtgärder för att begränsa avfallsmängderna och avfallets farlighet. Därvid bör medlemsstaterna befrämja utvecklingen av ren teknologi och sådana produkter som kan återvinnas och återanvändas. Utgångspunkten skall vara att gemenskapen som helhet kan ta hand om det avfall som uppstår inom gemenskapen och det är önskvärt att varje land har som mål att ta hand om sitt avfall.

I angivna direktiv finns också bestämmelser som definierar avfall. Definitionen behandlas vidare i avsnitt 4.20.2. Även uttrycket hantering definieras. Begrepp omfattar enligt definitionen insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av sådan verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag. I Kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG räknas upp vilka åtgärder som avses med bortskaffande (i den svenska översättningen av beslutet benämnt slutligt omhändertagande) respektive återvinning.

Med bortskaffande avses bl.a. följande åtgärder: Deponering, jordförbättring, djupinjektering, användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag, utsläpp till vatten, förbränning samt slutförvaring.

Med återvinning avses bl.a. följande åtgärder: Huvudanvändning som bränsle eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av lösningsmedel, organiska ämnen som inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra former av biologisk omvandling), metaller och metallföreningar, andra oorganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av katalysatorkomponenter, omraffinering eller andra sätt att återanvända olja samt jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk förbättring.

Farligt avfall regleras i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall. Direktivet har genomförts i svensk lagstiftning genom förordningen (1996:971) om farligt avfall.

En EG-förordning på avfallsområdet är rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen. Den trädde i kraft i februari 1993. Förordningar gäller i medlemsländerna utan införlivande, de får inte heller införlivas. Förordningen har dock kompletterats i vår lagstiftning genom förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall.

Rådets förordning (EEG) nr 259/93 införlivar i gemenskapsrätten bl.a. Baselkonventionen av den 22 mars 1989 om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Sverige har ratificerat denna konvention (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91: JoU30, rskr. 1990/91:338) och har genom ratificeringen förbundit sig att begränsa exporten och importen av farligt avfall i enlighet med bestämmelserna i konventionen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens bedömning är att renhållningslagens regler om kommunernas skyldigheter och om producentansvar bör integreras samlat i miljöbalken. Det kan naturligtvis övervägas att låta reglerna om producentansvar bilda ett eget kapitel inom balken. Bestämmelserna om producentansvar i renhållningslagen gäller avfallet av de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, importerar eller säljer. I den mån detta skall gälla även fortsättningsvis är det logiskt att låta bestämmelserna finnas kvar i anslutning till regleringen som gäller avfallshantering.

Miljöbalksutredningen anser att det inte finns skäl att nu göra några ändringar i reglerna om producentansvar. I sitt ställningstagande hänvisar utredningen till vad som framkom vid en utfrågning ordnad av utredningen och till vilken hade inbjudits företrädare för näringslivet, avfallshanteringsbranschen, statliga myndigheter, kommuner, organisationer, universitet m.fl. Den dominerande synpunkt som fördes fram, framför allt från näringslivet och den privata avfallshanteringsbranschen, var att det är för tidigt att nu göra en utvärdering av systemet och att de nuvarande reglerna om producentansvar inte borde ändras.

Även Naturvårdsverket har i ett till regeringen redovisat uppdrag att utreda behovet av åtgärder på områden där producentansvar införts (M96/463/6), ansett att det inte finns skäl att nu göra några ändringar i systemet, bortsett från vad som redovisas senare i avsnitt 4.20.3.

Miljöbalksutredningen, som hade i uppdrag att överväga var reglerna om producentansvar skulle inlemmas i miljöbalken, föreslår att bestämmelserna inarbetas i avsnittet om avfall. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts finner regeringen att det är för tidigt att göra en utvärdering av systemet som varit i kraft endast ett par år. Reglerna om producentansvar bör därför som utredningen föreslår hållas samman med bestämmelserna om avfallshantering i övrigt.

En del remissinstanser, däribland Konkurrensverket, Statskontoret och

Industriförbundet/Svenska Arbetsgivareföreningen, anser att utredningen inte beaktat det systemskifte som skett inom avfallshanteringen och

analyserat problemen kring producentansvar, konkurrensfrågorna och monopoliseringen av avfallshanteringen. Även andra remissinstanser, framför allt inom näringslivet, har också fört fram liknande synpunkter.

Regeringen erinrar i detta sammanhang om att avfallshanteringen under senare år har utvecklats från att enbart vara en renhållningsfråga till att utgöra en betydelsefull del i ett kretsloppssamhälle. De av remissinstanserna efterfrågade systemändringarna har i huvudsak genomförts. Genom de särskilda förordningarna om utvidgat producentansvar meddelade med stöd av renhållningslagen har utvecklingen styrts från enbart traditionell renhållning mot former som mera överlåter åt producenterna att utforma rationella och miljömässiga lösningar på avfallsfrågorna och där åtgärderna för att minska avfallsmängden och avfallets farlighet kan sättas in redan vid produktionen av varorna.

Regeringen avser i nya förordningar att utvidga producentansvaret med stöd av miljöbalken. Inom regeringskansliet bereds för närvarande Kretsloppsdelegationens förslag om producentansvar för byggmaterial och elektronik.

Kretsloppssamhällets betydelse är något som understryks i FN:s handlingsprogram Agenda 21. Mängden avfall förutsätts kunna minskas genom ökad återanvändning både i industrin och bland konsumenter. Regeringen återkommer vidare i följande avsnitt med ytterligare andra förslag till skärpningar av både producentansvaret och andra former av avfallshantering. Avsikten med flera av förslagen är att stärka kretsloppsprincipen i avfallshanteringen och att öka återvinning och återanvändning av ämnen och material för att därigenom skapa förutsättningar för en bättre resurshushållning.

Det kan nämnas att Miljöbalksutredningen i ett kommande betänkande skall lämna förslag på förordningsbestämmelser med stöd av bemyndiganden i balkens kapitel om avfall och producentansvar.

Regeringen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på två paragrafer i renhållningslagen, 2 a § om resurshushållning genom återanvändning och återvinning samt 3 § första stycket om att avfall skall hanteras så att olägenhet från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt inte uppkommer. Dessa bestämmelser föreslås i balken komma till uttryck i de allmänna hänsynsreglerna, framför allt i 2 kap. 3 § om försiktighetsmått och 5 § om återanvändning och återvinning, vilka har generell giltighet för hela balkens tillämpningsområde. Genom att de formuleras som allmänna hänsynsregler i balken får de en bredare tillämpning och gäller i andra sammanhang än enbart vid avfallshantering.

Hänsynsreglerna innebär att återanvändning, återvinning och hushållning med råvaror och energi samt med mark och vatten skall främjas vid val av teknik, material och kemiska ämnen m.m. och beaktas i samband med konstruktion, tillverkning, användning och förbrukning samt vid skyddsåtgärder och försiktighetsmått i övrigt. Genom tillämpning av dessa regler minskas behovet att förbruka ändliga naturresurser. Inte minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och

därmed också omfattningen av deponeringen liksom belastningen av skadliga ämnen på mark och vatten.

Vid tillståndsprövning enligt miljöbalken skall balkens samtliga syften i allmänhet beaktas. Tillstånd bör därför kunna förenas med villkor som syftar till att så lite avfall som möjligt uppkommer och att det avfall som ändock uppkommer är så lite skadligt som möjligt.

Vid tillståndsprövning av avfallsanläggningar enligt miljöbalken bör det också vara möjligt att i villkor ställa krav även på inkommande avfalls egenskaper för att tillvarata resurshushållnings- och sorteringsaspekter. Genom en styrning av avfallet till den för avfallsslaget bästa behandlingen, uppnås en ökad resurshushållning (jfr författningskommentarerna till 2 kap. 3 och 5 §§).

En sådan tillämpning av hänsynsreglerna överensstämmer med avfallsdirektivet (75/442/EEG ändrat genom 91/156/EEG). I artikel 3 anges att medlemsstaterna skall besluta om lämpliga åtgärder för att främja a) för det första, att avfall inte uppkommer och att avfall inte har farliga egenskaper eller att mängden avfall och avfallets skadlighet begränsas..., b) för det andra, att avfall återvinns genom återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror, eller att avfall används som energikälla.

Hänvisningar till S4-20-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.20.2

4.20.2. Definition av avfall

Regeringens förslag: En definition av avfall som överensstämmer med den definition som gäller inom EU skall införas i miljöbalken.

Även hanteringsbegreppet i balken harmoniseras med EG:s motsvarande begrepp.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till förslagen, t.ex. Naturvårdsverket, Konkurrensverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Lunds universitet, Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Grossistförbundet Svensk Handel. Naturskyddsföreningen anser dock att avfallsdefinitionen är svårhanterlig och att den inte korresponderar med kapitlets övriga bruk av definitionen. Även andra remissinstanser som Kalmar kommun, Uppsala kommun och Malmö kommun anser att avfallsdefinitionen är svårtolkad.

Skälen för regeringens förslag: Enligt renhållningslagen avses med hushållsavfall sådant avfall och orenlighet som härrör från hushåll och därmed jämförligt avfall. I nuvarande lagstiftning finns däremot ingen definition av avfall. Frågan om vad som är avfall har i svensk rätt avgjorts i domar av Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Inom EG finns en definition av avfall i direktivet 75/442/EEG om avfall som har ändrats genom direktiv 91/156/EEG. Där definieras i artikel 1 a) begreppet avfall på följande sätt: "varje föremål, ämne eller

substans som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Kommissionen skall enligt det förfarande som fastställs i artikel 18 senast den 1 april 1993 upprätta en förteckning över vilket avfall som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1. Denna förteckning skall ses över periodiskt och vid behov omarbetas med iakttagande av samma förfarande". Bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort antal produkter och material i en generell form och är mycket vid. Kommissionen har genom beslut den 20 december 1993 (94/3/EG) antagit den förteckning som anges i definitionen (EGT nr L 5, 7.1.1994, s. 15). Förteckningen (Europeiska avfallskatalogen) omfattar 18 sidor.

Frågan har uppkommit om det föreligger några svårigheter att införliva EG:s definition av avfall i svensk rätt. Såväl Lunds universitet som

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet tillstyrker att EG:s avfallsdefinition tas in i miljöbalken. Lunds universitet anför att eftersom definitionen bara utsäger att egendom som ägaren är skyldig att göra sig av med utgör avfall, däremot inte föreskriver någon sådan skyldighet för ägaren lär den i och för sig vara väl förenlig med 2 kap 18 § regeringsformen. Även Uppsala universitet gör denna bedömning.

Problemen med grundlagens egendomsskydd uppkommer först när en lagregel ger myndigheterna möjlighet att tvinga en enskild att göra sig av med visst avfall. I sådana fall kan frågor om rätt till ersättning aktualiseras.

Trots att renhållningslagen inte innehåller någon avfallsdefinition gäller i Sverige EG:s avfallsdefinition beträffande avfallstransporter inom landet samt till och från landet eftersom EG, som framgått tidigare, antagit en förordning om detta. Det är rådets förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen som trädde i kraft i februari 1993. I artikel 2 i förordningen anges att med avfall avses avfall enligt definitionen i artikel 1 a) i direktiv 75/442. Sverige har vidare när det gäller föreskrifterna för farligt avfall i förordningen (1996:971) om farligt avfall, infört EG:s definition på avfall och farligt avfall.

Ett införlivande av EG:s avfallsdefinitionen skulle bringa den svenska lagstiftningen närmare EG-rätten. I allmänhet utgör avfall problem först när någon lämnar det ifrån sig. Dock kan det finnas situationer när problem kan uppstå för omgivningen, t.ex. komposter som inte sköts på ett från miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt eller avfall som lagras på en tomt och utgör en olägenhet för hälsa och miljö. Det finns då både rätt och skyldighet enligt gällande svensk rätt att inom ramen för tillsynen ålägga den som innehar avfallet olika restriktioner vilka också kan genomdrivas med stöd av verkställighetsregler utan att egendomsordningen påverkas. Äganderättsfrågan torde sakna praktiskt intresse i dessa fall.

Regeringen gör därför den bedömningen att ett införande av EG:s avfallsdefinition inte strider mot äganderättsskyddet i regeringsformen. Regeringen föreslår mot bakgrund av det sagda att det i balken införs en definition av avfall som överensstämmer med EG:s definition i direktivet 75/442/EEG ändrat genom direktiv 91/156/EEG.

Några remissinstanser har invändningar mot den föreslagna definitionen eftersom den är svårhanterlig och svårtolkad. EG-domstolen är emellertid den yttersta uttolkaren av EG:s avfallsdefinition. Det finns inget utrymme för inhemska förtydliganden som inte har sin grund i EGrätten. Fortlöpande sker en utveckling av praxis genom EG-domstolen och frågan får finna sin praktiska lösning i tillämpningen. Här kan dock helt kort nämnas några avgöranden från EG-domstolen som har betydelse för tolkningen av avfallsdefinitionen. I C-206-207/88 Vessosso & Zanetti [(1990) I ECR 1461] konstaterade domstolen att det faktum att en substans eller ett objekt är möjligt att återvinna och därigenom tillgodogöra sig ett ekonomiskt värde inte hindrar att substansen eller objektet är att anse som avfall. Vidare konstaterade domstolen att avfallsbegreppet inte förutsätter att innehavaren utesluter allt ekonomiskt återutnyttjande (economic reutilization) av andra av objektet. I C-359/88 Zanetti m.fl. [(1990) I ECR 1509] fann domstolen att nationell lagstiftning som i sin definition av avfall tillåter att sådana substanser och objekt som kan återutnyttjas ekonomiskt utesluts från avfallsbegreppet inte är förenlig med bl.a. det s.k. ramdirektivet för avfall (75/442/EEG). Målet C-2/90 kommissionen mot Belgien [(1992) I ECR 4431, det s.k. Vallonienmålet] rörde inte primärt definitionen av avfall. Domstolen konstaterade emellertid att distinktionen mellan återvinningsbart och icke återvinningsbart avfall är praktiskt mycket svår att göra och att den baseras på osäkra faktorer som kan skifta med tiden beroende på bl.a. teknisk utveckling. Domstolen uttalade vidare att avfallets karaktär av återvinningsbart material är beroende av kostnaden för denna återvinning och sålunda den avkastning som den tänkta omhändertagandeprocessen kommer att ge. Bedömningen blir därför, enligt domstolen, av nödvändighet subjektiv och beroende av olika variabler.

Domen i Vallonienmålet visar enligt regeringens bedömning att det inte torde finns någon möjlighet att från det juridiska avfallsbegreppet skilja sådana substanser som kan eller skall återvinnas.

Det är regeringens uppfattning att den nu föreslagna avfallsdefinitionen kommer att leda till att mer än det som med dagens svenska rättspraxis klassas som avfall, kommer att betraktas som avfall. Att notera i sammanhanget är att avfall, enligt EG-domstolens tolkning i Vallonienmålet, ses som en vara vars fria cirkulation inom gemenskapsområdet i princip inte får hindras. Samtidigt är att notera att EG-rätten också förutsätter och tillåter att avfall omgärdas med regler till skydd för hälsa och miljö.

Avfallsbegreppet är centralt när det gäller att avgöra om EG:s förordning (259/93) om övervakning och kontroll av avfallstransporter, som tidigare har omnämnts, är tillämplig på införsel och utförsel av avfall. Enligt EG-förordningen och den svenska förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall som kompletterar EGförordningen, krävs anmälan och ibland även tillstånd för gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

Det sagda visar att substanser och objekt som förs in till eller ut ur Sverige för återvinning också kan vara avfall. Den gränsöverskridande

transporten skall således anmälas till Naturvårdsverket enligt de regler som föreskrivs.

I avsnitt 4.20.1 har också redogjorts för definitionen av begreppet hantering i angivna direktiv. Det i Sverige använda uttrycket slutligt omhändertagande som en del av hanteringsbegreppet saknar motsvarighet inom EU. I stället används begreppen återvinning och bortskaffande. För att nå bättre överensstämmelse med begreppen inom EU bör därför enligt regeringens mening slutligt omhändertagande ersättas med återvinning och bortskaffande.

Hänvisningar till S4-20-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.20.1

4.20.3. Särskilt om producentansvaret

Regeringens förslag: Producenten skall lämna uppgifter om vilka ämnen och material som ingår i en vara som omfattas av producentansvar, om regeringen har föreskrivit det.

Regeringen får även meddela föreskrifter om krav på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Bemyndigandena skall också gälla för den myndighet regeringen bestämmer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte uttalat sig i denna del. Grossistförbundet Svensk Handel och Kooperativa förbundet anser att man måste beakta att uppgiftsskyldigheten för producenterna inte kränker deras intresse av sekretesskydd. Naturvårdsverket anser att informationen inte bara bör omfatta vilka ämnen och material som ingår i en vara utan även upplysa om energiförbrukning, utsläpp och liknande.

Verket anser även att materielbolagen bör ges en rättslig ställning och att samrådsskyldighet skall införas. Flera kommuner har samma inställning som Naturvårdsverket.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen erinrar om att kretsloppsprincipen syftar till återvinning och återanvändning samt att hushållningsprincipen syftar till hushållning av råvaror och energi.

När det gäller varuproduktionen är det viktigt att tillverkaren är noga vid val av material som används vid tillverkning av varor och förpackningar så att kretsloppsprincipen främjas. Hos industrin finns ett ökat intresse att producera miljömässigt riktiga varor. Det är emellertid inte bara tillverkaren, importören eller den som säljer varor eller förpackningar (producenten) som bör veta vad varan eller förpackningen består av eller innehåller. Kunskaper om vilka ämnen och material som ingår i en vara är ett nödvändigt verktyg för att kunna demontera och sortera delar och komponenter t.ex. från skrotade bilar och elektriska apparater, så att avfallet kan tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt. Uppgifter om vilka ämnen och material som ingår i varor och förpackningar kan också vara betydelsefulla hjälpmedel för att

miljöhänsyn skall kunna beaktas vid upphandling. Även för miljömyndigheternas arbete är uppgifterna viktiga.

När det gäller konsumenterna kan det konstateras att även deras miljömedvetande ökar. I FN:s handlingsprogram Agenda 21 framhålls att individer och hushåll bör få stöd och information för att kunna fatta miljömässigt sunda inköpsbeslut. Gemensamma ansträngningar från regeringar, konsumenter och producenter är nödvändiga för att förändra ohållbara konsumtionsmönster.

Genom miljömärkningen finns ett instrument som hjälper konsumenterna att påverka producenterna att välja miljömässigt bra alternativ vid produktionen. En positiv miljömärkning innebär att varor som är mindre miljöbelastande än i övrigt likvärdiga produkter framhävs. När det gäller sådan positiv märkning tillämpas på frivillig väg i Sverige framför allt tre märkningssystem. Ett av dessa system är en samnordisk märkning som använder en stiliserad svan som märkningssymbol, och som har beslutats av Nordiska ministerrådet. Även inom EU finns ett officiellt system för miljömärkning med ett E-märke i en stiliserad blomma som symbol. Svenska Naturskyddsföreningen har utvecklat Bra Miljövalmärkningen, med en falk som symbol. Utvecklingen har skett i samarbete med flera av de stora grossistföretagen.

Huruvida en mer detaljerad information i form av en skriftlig redogörelse över miljörelaterade egenskaper hos produkten lämpar sig som konsumentinformation har ännu inte klarlagts. Denna typ av redogörelse ställer högre krav på konsumenterna både när det gäller kunskapsnivå och tid för att värdera informationen.

Andra aktörer som demonterare och sorterare av avfallsfraktioner, miljömyndigheter och professionella inköpare kan dock med fördel använda sådan information. Det bör därför enligt regeringens mening finnas en lagstadgad möjlighet att kräva information av producenter om vilka material och ämnen som ingår i en vara eller förpackning. En uppgiftsskyldighet av detta slag bör leda till att producenterna i ökad utsträckning redan vid tillverkningen av en vara eller förpackning väljer ämnen och material utifrån möjligheterna att återanvända den förbrukade varan eller förpackningen eller att ur denna återvinna material. Detta leder i sin tur till förbättrad resurshushållning med ämnen och material.

I nuvarande renhållningslagen finns ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om skyldighet för producenterna att märka en vara eller en förpackning och att lämna uppgift om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden. Regeringen har med stöd av bl.a. detta bemyndigande föreskrivet i förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar en skyldighet för producenterna att redovisa vilka material, komponenter samt kemiska produkter som finns i de bilar producenten har tillverkat eller importerat.

Det finns således redan idag en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om märknings- eller uppgiftsskyldighet när det gäller varor eller förpackningar som omfattas av producentansvar. Regeringen finner dock att bestämmelsen bör förtydligas. Bemyndigandet bör i fortsättningen uttryckligen omfatta rätt att föreskriva om skyldighet för producenter att lämna uppgifter om vilka ämnen och material en vara

eller en förpackning innehåller. Föreskrifterna kan då, i vart fall till att börja med, gälla för de mest angelägna varugrupperna som omfattas av producentansvar.

Grossistförbundet Svensk Handel och Kooperativa Förbundet pekar på att kravet på uppgift om vilka ämnen och material som ingår i producenternas varor eller förpackningar kan innefatta uppgifter som betraktas som företagshemligheter som företagen inte vill lämna ut.

Syftet med den information som nu föreslås är att stimulera återvinning och annan hushållning vid val av ämnen och material i varor och förpackningar samt i övrigt ett miljömässigt omhändertagande av varorna eller förpackningarna i avfallsledet. Uppgifterna måste med andra ord vara av betydelse för producentansvaret. Med denna begränsning av uppgiftskravet anser regeringen att vad förbunden anför inte utgör tillräckliga skäl mot bestämmelsen. Det kan också erinras om att likartade regler finns i dag när det gäller kemiska produkter. I miljöbalkens avsnitt om kemiska produkter och biotekniska organismer föreslås regler om produktinformation när det gäller uppgifter av betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Naturvårdsverket anser att uppgifter om varors sammansättning är en del av de miljövarudeklarationer som utvecklas inom näringslivet.

Miljövarudeklarationerna kan innehålla även uppgifter om t.ex. energiförbrukning och utsläpp. Verket anser att industrin i första hand bör ansvara för miljövarudeklarationerna. En eventuell reglering bör enligt verket avse mer övergripande frågor och inte detaljer om varans sammansättning. Enligt regeringens uppfattning går emellertid en uppgiftsskyldighet av det slag Naturvårdsverket föreslår betydligt längre än det producentansvar för avfallet av de varor eller förpackningar som producenten har tillverkat vilket regleras i detta kapitel.

Särskilt om förpackningar

En möjlighet att kräva den typ av information som nu har redogjorts för är också i enlighet med regler som börjar komma inom EG. Enligt artikel 8 i direktivet 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall skall förpackningar vara försedda med uppgift om vilka förpackningsmaterial som har använts. Detta är för att underlätta insamling, återanvändning och återvinning, även materialutnyttjande, så att den berörda industrin kan identifiera och klassificera dem.

Vidare skall medlemsstaterna enligt artikel 9 p. 1 i direktivet tre år från dagen för ikraftträdandet av direktivet, som var den 31 december 1994, ha säkerställt att endast förpackningar som uppfyller alla väsentliga krav som anges i direktivet och dess bilaga 2 släpps ut på marknaden. Direktivets bilaga 2 innehåller väsentliga krav på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Sådana krav kan vara krav på att förpackningarna är utformade på ett sådant sätt och har sådana fysiska egenskaper att de kan återanvändas ett antal gånger under normalt förutsebara användningsförhållanden. Vidare skall förpackningsavfall i vissa fall vara biologiskt nedbrytbart i sådan

grad att det inte hindrar separat insamling och komposteringsprocess. Biologiskt nedbrytbart förpackningsavfall skall vara sådant att det kan underkastas fysisk, kemisk, termisk eller biologisk nedbrytning.

För att kunna uppfylla detta föreslår regeringen att det införs ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela de föreskrifter som behövs för att uppfylla kravet i förpackningsdirektivet.

Samrådsskyldighet och materialbolag

Naturvårdsverket har i en redovisning till regeringen om behovet av åtgärder på områden där producentansvar införts (dnr M96/463/6) föreslagit att det i renhållningslagen skall införas en samrådsskyldighet mellan producenter och kommuner om ansvarsfördelningen beträffande information till hushållen, renhållning kring insamlingsplatser m.m. Vidare har verket föreslagit en bestämmelse om att materialbolagen som åtar sig att helt eller delvis fullgöra producenters ansvar skall svara vid sidan av producenterna för att uppställda krav uppfylls.

Naturvårdsverket har hänvisat till dessa förslag i sitt remissvar över miljöbalksutredningens förslag. Liknande uppfattning har t.ex. länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Jämtlands län samt flera kommuner framfört i sina remissvar.

Regeringen har efter remissbehandling av Naturvårdsverkets förslag föreskrivit om samrådsskyldighet i förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar och förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper. Något särskilt skäl till att lagstifta i frågan föreligger inte enligt regeringens bedömning.

När det gäller materialbolagens rättsliga ställning konstaterar regeringen att det är producenterna som är ansvariga för att insamlingen och avfallshanteringen sköts. Producenterna har också ansvar för att de av dem inrättade materialbolagen fungerar tillfredsställande. Producenterna kan således inte befria sig från sina skyldigheter genom att föra över ansvaret på särskilda materialbolag. Mot bakgrund av vikten med klara ansvarsförhållanden kan regeringen inte finna övertygande skäl för att låta materialbolagen få ett juridiskt ansvar vid sidan av producenterna. Någon lagstiftning om materialbolagens rättsliga ställning avser regeringen alltså inte att lägga fram.

Hänvisningar till S4-20-3

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.20.1

4.20.4. Fastighetsinnehavarens och nyttjanderättshavarens möjligheter att på fastigheten själva sörja för kompostering och annat omhändertagande av avfall

Regeringens förslag: Fastighetsinnehavarens och nyttjanderättshavarens möjligheter att få kompostera på den egna fastigheten skall öka, men det måste göras på ett sådant sätt att det inte leder till olägenheter från hälso- eller miljösynpunkt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har inte yttrat sig eller haft några invändningar mot förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det material som komposteras inte är avfall om det inte föreligger en skyldighet att göra sig av med materialet.

RenhållningsverksFöreningen, som anser att avfallshantering sker bäst centralt med utvecklad teknik och under kontrollerade former, motsätter sig en generell utvidgning.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att under senare år har allmänhetens miljömedvetande och intresse för miljöfrågor ökat. Särskilt har kretsloppsfrågor och därmed sammanhängande frågor om omhändertagande av avfall kommit i blickpunkten. Allmänhetens medverkan i dessa sammanhang är också av stor betydelse enligt regeringens bedömning.

Miljöbalksutredningen föreslår ändringar när det gäller fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjlighet att själva ta hand om sitt avfall. Främst är det kompostering som är aktuellt. Under remissbehandlingen har det ifrågasatts om reglerna om kompostering faller under avfallskapitlet. Regeringen konstaterar att kompostering är en återvinningsmetod för avfall enligt EG:s definition och att material som komposteras således utgör avfall också i Sverige, vilket förhållande bekräftas genom att EG:s avfallsdefinition införs i miljöbalken i enlighet med utredningens förslag.

Redan i kretsloppspropositionen (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344) pekades på att möjligheterna för enskilda hushåll att kompostera borde underlättas. Det är enligt regeringens uppfattning värdefullt att möjligheten för enskilda att själva ta hand om sitt avfall utvidgas. Det kan stimulera hushållens ökade intresse för kompostering och i förlängningen ytterligare öka miljömedvetandet. Det kan även bidra till att hushållens avfallsmängder minskar och därmed behovet av avfallstransporter. Samtidigt är det betydelsefullt att genomförandet sker på ett praktiskt och balanserat sätt för att inte få negativa inslag och motsatt effekt på miljömedvetande och miljöengagemang.

Kompostering bör i första hand komma i fråga när det gäller vegetabiliskt avfall. Som främsta exempel kan nämnas kompostering av

trädgårdsavfall. Det kan från miljösynpunkt många gånger vara riktigare att sådant avfall som är komposterbart får stanna kvar på fastigheten, där det i huvudsak har uppkommit, och användas exempelvis till jordförbättring.

Självfallet bör kompostering och annat omhändertagande ske på ett seriöst sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Regeringen vill här understryka att en absolut förutsättning måste ovillkorligen vara att den enskilde fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren tar hand om avfallet på ett från sanitär och visuell synpunkt oklanderligt sätt. Fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren är skyldig att ta hand om avfallet på ett sådant sätt att de allmänna hänsynsreglerna följs. Reglerna skall iakttas av envar så snart det kan befaras att skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön kan uppkomma. Om det inte sker måste kommunen ingripa och kan naturligtvis då förbjuda hanteringen hos den aktuelle fastighets- eller nyttjanderättsinnehavaren.

I lagrådsremissens lagförslag begränsades fastighetsinnehavarens och nyttjanderättshavarens möjligheter att själva ta hand om sitt avfall formellt endast av att omhändertagandet måste ske utan risk för olägenhet för människors hälsa och miljön, dvs. det skulle således vara tillåtet att ta hand om sitt avfall så länge olägenhet av angivet slag inte uppkom. En sådan regel kan naturligtvis i sina yttersta konsekvenser innebära risker för att kommunernas planering av skyldigheten att borttransportera och bortskaffa avfall försvåras, liksom att förutsättningarna för kommunernas avgiftsfinansiering förändras. Syftet med förslaget var emellertid inte att förändra grundvalarna för den kommunala avfallshanteringen. I remissen framhölls klart att bestämmelsen främst tog sikte på kompostering. För att tydliggöra detta anser regeringen att bestämmelsen uttryckligen bör begränsas till omhändertagande på den egna fastigheten. I övrigt bör gälla att avfall som skall transporteras genom kommunens försorg inte får omhändertas av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren. Detta motsvarar i sak vad som gäller i dag.

En sådan begränsning av bestämmelsens ordalydelse får dock till följd vissa ytterligare justeringar av lagtexten i förhållande till vad som föreslogs i lagrådsremissen och vad Lagrådet har förordat. Dessa justeringar beskrivs i det följande.

Enligt renhållningslagen skall kommunerna i renhållningsordningen ange under vilka förutsättningar undantag från renhållningsordningens bestämmelser kan medges. I enlighet med utredningens förslag föreslår regeringen att kommunerna enligt miljöbalken i stället direkt genom generella föreskrifter, som skall anges i renhållningsordningen, skall reglera fastighetsinnehavarnas eller nyttjanderättsinnehavarnas möjligheter att själva ta hand om sitt avfall. Detta minskar behovet av ansökningar om undantag. Det kan emellertid uppstå fall som inte är förutsedda i kommunernas generella föreskrifter, men där undantag från kommunens renhållningsskyldighet ändå bör medges. För dessa enskilda fall bör det enligt regeringens mening finnas en möjlighet till undantag i det enskilda fallet om omhändertagandet kan göras på ett sätt som är

betryggande för människors hälsa och miljön och det finns särskilda skäl för ett sådant undantag.

Mot bakgrund av att det enligt lagrådsremissens lagförslag i princip var tillåtet för fastighetsinnehavaren och nyttjanderättshavaren att själva ta hand om sitt avfall, ansåg Lagrådet att den nyss beskrivna bestämmelsen om att kommunen i enskilda fall under vissa förutsättningar kunde tillåta fastighetsinnehavaren och nyttjanderättshavaren att själva ta hand om sitt avfall skulle utgå och ersättas med en bestämmelse om att tillstånd skulle kunna utverkas även för tillståndsfri verksamhet.

Eftersom den lagkonstruktion regeringen nu föreslår som huvudregel innebär ett förbud för den enskilde att ta hand om sitt avfall, bör den i remissen föreslagna regeln om möjlighet till dispens i ett enskilt fall för fastighetsinnehavarna och nyttjanderättshavarna att själva ta hand om avfall tas med i balken.

När det gäller kompostering och annat tillåtet omhändertagande på den egna fastigheten är sådana åtgärder enligt regeringens förslag tillåtna så länge det inte medför risk för olägenhet för människors hälsa och miljön. Trots det kan det föreligga ett intresse hos fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren att få omhändertagandet prövat. Såsom Lagrådet förordar bör detta kunna ske genom att tillstånd skall kunna sökas och ges även för tillåten verksamhet.

Som Lagrådet har påpekat i anslutning till 27 kap. 4 § kan det innebära vissa praktiska problem i de fall fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren utan att tillstånd krävs själv på fastigheten tar hand om sitt avfall t.ex. genom kompostering. Regeringen konstaterar därför att det kan vara nödvändigt med kompletterande bestämmelser. Exempelvis kan regeringen med stöd av 15 kap. 9 § vid behov utfärda föreskrifter om anmälan i sådana fall.

Hänvisningar till S4-20-4

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.20.5. Nedskräpning

Regeringens förslag: I avfallskapitlet skall inarbetas en bestämmelse om förbud mot nedskräpning som är hämtad från naturvårdslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har motsatt sig att reglerna om nedskräpning förs över till kapitlet om avfall och producentansvar.

Örnsköldsviks kommun, Borås kommun och Västerås kommun har anfört att avgränsningen mot en motsvarande bestämmelse i plan- och bygglagen (1987:10) är oklar.

Skälen för regeringens förslag: I naturvårdslagen (1964:822) finns i 23 § en bestämmelse till skydd mot nedskräpning som lyder att envar skall tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat.

Eftersom bestämmelsen inte passar så bra in i kapitlen motsvarande naturvårdslagen i balken och dessutom har med avfall att göra, har

Miljöbalksutredningen föreslagit att bestämmelsen arbetas in i kapitlet om avfall. Regeringen delar utredningens bedömning.

I 3 kap. 17 § plan- och bygglagen finns en bestämmelse om bl.a. skötsel och underhåll av tomter. I bestämmelsen sägs att tomter skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall begränsas. Bestämmelsen riktar sig således mot mer varaktig markanvändning.

Även om de båda bestämmelserna således reglerar skilda situationer kan naturligtvis gränsfall inträffa. Den närmare skiljelinjen överlämnas åt rättspraxis att bedöma.

Bestämmelsen har en anknytning till de bestämmelser som i dag finns i 1820 §§renhållningslagen om gaturenhållning m.m. Dessa bestämmelser bör dock enligt regeringens bedömning av systematiska skäl placeras i en separat lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, se avsnitt 4.20.7.

Hänvisningar till S4-20-5

4.20.6. Dumpningslagen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten skall inarbetas i balken tillsammans med bestämmelserna om avfall och producentansvar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte några synpunkter på förslaget eller tillstyrker detta.

Skälen för regeringens förslag: Sverige har tillträtt Konventionen om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall,

Londonkonventionen 1972 (SÖ 1974:8). I konventionen förbjuds eller regleras dumpning av särskilt angivna miljöfarliga ämnen. Bestämmelser om detta finns i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1972. Lagen har ändrats vid ett flertal tillfällen. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 utvidgades tillämpningsområdet till att gälla även Sveriges ekonomiska zon samt förbränning av avfall till havs som också regleras i konventionen. Enligt lagen är det förbjudet att inom Sveriges sjöterritorium eller ekonomiska zon dumpa avfall i vattnet. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Vidare är det förbjudet att ur landet eller den ekonomiska zonen föra avfall som är avsett att dumpas i det fria havet. Förbudet gäller även i fråga om förbränning av avfall. Sverige har även ratificerat två andra marina konventioner som förbjuder dumpning av avfall i havet. Det är 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, den s.k. Helsingsfors-konventionen, samt konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten, den s.k. Pariskonventionen. Förbudet mot förbränning av avfall infördes i samband med att dessa konventioner godkändes av riksdagen (prop. 1992/93:237, bet. 1992/93:JoU26, rskr. 1992/93:382).

Regeringen delar Miljöbalksutredningens bedömning och föreslår att bestämmelserna i dumpningslagen arbetas in i balken tillsammans med bestämmelserna om avfall och producentansvar.

Hänvisningar till S4-20-6

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.20.7. Gaturenhållning och skyltning

Regeringens förslag: Renhållningslagens bestämmelser om renhållning av bl.a. allmänna platser samt naturvårdslagens regler om skyltning och liknande åtgärder skall samlas och samordnas i en fristående lag med rubriken lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning. Lagen skall innehålla en överskådlig reglering om säkerhet och snygghet på allmänna platser eller annars utomhus och om skydd av naturmiljön (landskapsbilden).

Utredningens förslag: Reglerna om gaturenhållning och skyltning arbetas samman i ett kapitel i miljöbalken.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig. Några länsstyrelser tillstyrker förslaget, medan några kommuner anser att de föreslagna reglerna inte passar i miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag: I de lagar som samordnas genom miljöbalken finns en del bestämmelser som är svåra att arbeta in i balkens regelsystem och som det kan råda tvekan om de överhuvudtaget bör föras in i balken. De bestämmelser det främst är fråga om är dels bestämmelser om skyltning och liknande åtgärder som nu finns i naturvårdslagen (1964:822), dels bestämmelser om renhållning av bl.a. allmänna platser som nu finns i renhållningslagen (1979:596) och som delvis har förts dit från allmänna ordningsstadgan i samband med den nya ordningslagens (1993:1617) tillkomst. Gemensamt för dem är att de gäller frågor om säkerhet och snygghet på allmänna platser eller annars utomhus, t.ex. strövområden och andra naturområden, men även privata tomter.

Bestämmelserna i naturvårdslagen har också ett vidare syfte i det avseendet att de avser att skydda naturmiljön (landskapsbilden).

Bestämmelserna har samband med flera olika lagar, främst plan- och bygglagen (1987:10) och den nya ordningslagen. Miljöbalksutredningen bedömde att de aktuella bestämmelserna trots allt har ett så nära samband med naturvårds- och avfallsbestämmelser i miljöbalken att de lämpar sig för att arbetas in i balken. Även om det i och för sig finns skäl för en sådan slutsats, anser regeringen att bestämmelserna innehållsmässigt är av den art att de av systematiska skäl inte bör arbetas in i balken. Regeringen föreslår därför att bestämmelserna inordnas i en separat lag med rubriken lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning.

Miljöbalksutredningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag på förordningsbestämmelser med stöd av bemyndiganden i denna lag.

Hänvisningar till S4-20-7

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.20.5

4.21. Regeringens tillåtlighetsprövning

Hänvisningar till S4-21

4.21.1. Regeringsprövning av verksamheter som har stor påverkan på miljön och naturresurserna

Regeringens förslag: Regeringen skall som ett grundläggande och viktigt led i prövningskedjan tillåtlighetspröva verksamheter som har stor påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser.

Bestämmelserna om regeringsprövning i naturresurslagen och vattenlagen arbetas in i miljöbalken. Samma miljökrav skall gälla vid regeringens prövning som vid annan prövning enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Övervägande antal remissinstanser som yttrat sig om förslaget i denna del tillstyrker att regeringsprövning sker för vissa verksamheter. Sveriges Advokatsamfund anser dock att det rimmar illa att ge regeringen väsentliga dömande uppgifter samtidigt som regeringen kan förväntas få en mycket central roll som utfärdare av föreskrifter i det nya miljöbalkssystemet. Statskontoret väcker frågan om kommunala självstyrelseorgan kan tillåtlighetspröva i stället för regeringen i den utsträckning det regionala utvecklingsansvaret flyttas över från staten.

Enligt Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet bör tillståndsprövningen inte ske vid en politisk instans utan vid miljödomstol med möjlighet för domstolen att underställa ärendet för regeringens prövning. Länsstyrelsen i Malmöhus län framför likartade invändningar. Landskrona kommun är negativ till regeringsprövning.

Naturvårdsverket anser att regeringen skall ges mer "svängrum" vid sin prövning och kunna göra en striktare tillåtlighetsprövning än vad som följer av de allmänna hänsynsreglerna. Koncessionsnämnden framför i stora delar liknande synpunkter. Kraftverksföreningen, Sveriges Industriförbund/Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Advokatsamfund ifrågasätter skälen för regeringsprövning om prövningen skall vara densamma för regeringen som för andra prövningsorgan.

Bakgrunden till regeringens förslag

Gällande rätt

Inledningsvis vill regeringen erinra om att i såväl lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. som vattenlagen (1983:291) finns idag bestämmelser om att vissa verksamheter inte får utföras utan tillstånd av regeringen. Gemensamt för dessa är att de har stor miljöpåverkan eller påverkan på hushållningen med mark och vatten. Bestämmelserna i de olika lagarna har stora likheter. Vissa skillnader finns dock. Här följer en redogörelse för de båda lagarna.

Naturresurslagen

Naturresurslagen innehåller regler om att regeringens tillstånd krävs för vissa större anläggningar och andra åtgärder. Reglerna finns i 4 kap. som har rubriken Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. Reglerna har sitt ursprung i 136 a § byggnadslagen (1947:385). I 1 § räknas upp ett antal anläggningar som kräver regeringens tillstånd, exempelvis järn- och stålverk, fabriker för petrokemisk produktion eller framställning av baskemikalier, större förbränningsanläggningar, gruppstationer för vindkraftverk, större anläggningar för lagring av naturgas och större anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall. Även andra anläggningar än sådana som anges i 1 § kan komma under regeringens prövning. Om en anläggning eller åtgärd kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen nämligen enligt 2 § förbehålla sig tillståndsprövningen. Det har regeringen gjort när det gäller t.ex. anläggning av flygplats i Karlstad kommun, den tredje rullbanan vid Arlanda flygplats, nyanläggning av rangerbangård, utvidgning av tillverkning av pappersmassa och havsbaserad fiskodling.

I 3 § finns särskilda tillåtlighetskrav för de regeringsprövade anläggningarna och åtgärderna. Tillstånd får lämnas om hinder inte möter på grund av de grundläggande hushållningsbestämmelserna i 2 kap., de särskilda hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet i 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter. Vidare krävs att kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas. För vissa typer av anläggningar får regeringen i undantagsfall lämna tillstånd även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta. Då förutsätts att det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd. Detta gäller anläggningar som avser mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall, gruppstationer för vindkraftverk, förbränningsanläggningar, anläggningar för lagring av naturgas och anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall. Tillstånd får dock aldrig lämnas utan kommunfullmäktiges tillstyrkande om en lämplig plats har anvisats inom en annan kommun som kan antas godta en placering där, eller, i annat fall, om en annan plats bedöms vara lämpligare.

Ett tillstånd får enligt 5 § förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen. Tillståndet får vidare göras beroende av att saken fullföljs genom ansökan om prövning enligt miljöskyddslagen.

Vattenlagen

Även vattenlagen innehåller bestämmelser om regeringsprövning. Dessa finns i 11 kap. som har rubriken Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m. Regeringen skall enligt 1 § alltid pröva tillåtligheten av vissa vattenföretag. Det gäller större vattenkraftverk, vattenregleringar, vattenöverledningar eller vattenbortledningar och grundvattentäkter samt andra vattenregleringar, vattenöverledningar och

vattenbortledningar i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön och Siljan.

En ändring eller utvidgning av ett vattenföretag som anges i 1 § skall enligt 2 § tillåtlighetsprövas av regeringen om själva ändringen eller utvidgningen överskrider de storleksgränser som anges i 1 §.

Regeringen får i andra fall än enligt 1 och 2 §§ förbehålla sig prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet. Förutsättningen för detta är enligt 3 § att företaget är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Oavsett omfattningen eller beskaffenheten får regeringen enligt samma paragraf förbehålla sig prövningen av vattenföretag som avses i 3 kap. 6 § tredje stycket naturresurslagen, dvs. sådana vattenföretag som på grund av sin obetydliga miljöpåverkan kan få utföras i de annars skyddade vattendragen. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen förbehållit sig att pröva tillåtligheten av bl.a. Brunnsbergs kraftverk i Österdalsälven i Älvdalens kommun, ombyggnad av Långfors kraftstation i nedre Långan i Krokoms kommun samt Hemlinges m.fl. vattenkraftverk i Gideälven i Bjurholms och Örnsköldsviks kommuner.

Till skillnad mot vad som gäller enligt naturresurslagen finns inga särskilda tillåtlighetsregler för regeringsprövningen av vattenföretag utan de för alla vattenföretag gällande tillåtlighetsreglerna i 3 kap. skall tillämpas. Samma förutsättningar gäller alltså för de regeringsprövade vattenföretagen som för övriga företag. Eftersom det av 3 kap. 1 § vattenlagen framgår att 2 och 3 kap. naturresurslagen samt allmänna planeringssynpunkter skall beaktas, är det endast det kommunala vetot som saknar motsvarighet vid regeringens prövning av vattenföretag. Vid vattenlagsprövningen tillämpas däremot ett antal tillåtlighetsregler som saknar motsvarighet i naturresurslagen.

Regeringen får enligt 11 kap. 6 § vattenlagen ställa särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Skälen för regeringens förslag: Tillåtlighetsprövningen av stora verksamheter och anläggningar ligger således på regeringen och utgör en viktig del av prövningskedjan. Att prövningen år 1972 lades på regeringen motiverades bl.a. med att ingen annan än regeringen kunde åstadkomma en allsidig prövning med en sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Framför allt ansågs det viktigt att avgörandet av de ifrågavarande slagen träffades av ett organ som det går att utkräva politiskt ansvar av (prop. 1972:111, bil 2, s. 361 f, bet. 1972Cu:35, rskr. 1972:348).

När bestämmelserna om regeringsprövning infördes i 136 a § byggnadslagen år 1972 var det primära syftet att tillgodose hushållningen med mark- och vattenområden av stor betydelse från nationell synpunkt. Avsikten var att utifrån riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen få till stånd en tidig, allsidig och enhetlig prövning av sådana industriella verksamheter som tar i anspråk eller förändrar karaktären hos naturresurser som det råder särskild knapphet på och som är eller kan förväntas bli föremål för konkurrerande anspråk.

Det är enligt regeringens bedömning alltjämt viktigt att regeringen behåller tillåtlighetsprövningen som en tidig och betydelsefull länk i prövningskedjan med andra myndigheter och domstolar och därigenom kan utöva en politisk styrning av vissa beslut inom ramen för gällande rättsregler. Regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan bör vara bindande för den efterföljande prövningen på så sätt att om regeringen har prövat tillåtligheten av en verksamhet kan domstolar och andra prövningsmyndigheter inte pröva den frågan. Regeringen bör pröva tillåtligheten av framför allt verksamheter som utgör viktiga samhällsintressen samtididgt som de som riskerar att skada människors hälsa, medför stor omgivningspåverkan eller stora ingrepp i miljön och tar i anspråk värdefulla naturresurser.

Regeringen kan inte dela Advokatsamfundets uppfattning att regeringens prövning av verksamheter inte skulle passa med regeringens uppgift att utfärda förordningar inom miljöområdet. Båda uppgifterna utövas under full insyn och under riksdagens kontroll. Det är inte ovanligt att myndigheter i sin tillsynsverksamhet tillämpar föreskrifter som de själva har utfärdat. Vad samfundet har anfört utgör enligt regeringens bedömning inte något skäl mot regeringsprövning av verksamheter.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en politisk instans inte skall avgöra de mest miljöstörande anläggningarnas tillåtlighet, utan att en opartisk och förutsättningslös miljöprövning bäst nås genom en prövning av domstol. Regeringen anser emellertid att ett viktigt skäl för att regeringen och inte endast en tillståndsmyndighet skall pröva vissa verksamheter är att det bör finnas ett politiskt ansvar för stora eller på annat sätt viktiga verksamheter som har betydelse för samhällsplaneringen i stort. Även om det med en sådan lösning som universitetet förespråkar skulle finnas en möjlighet för domstolen att hänskjuta ärenden till regeringens prövning, är det enligt regeringens bedömning med hänsyn till ärendenas karaktär lämpligast att regeringen i ett tidigt skede av beredningen fattar beslut om en verksamhet skall få komma tillstånd.

Statskontoret har föreslagit att prövningen flyttas över till regionala självstyrelseorgan. Regeringen konstaterar att sådan regionala organ besitter god kännedom om lokala och regionala förhållanden. Däremot är dessa organ mindre lämpliga för den prövning som nu är aktuell, eftersom verksamheterna typiskt sett berör flera regioner eller innefattar frågor som har nationellt intresse.

Regeringen anser med hänsyn till det sagda att naturresurslagens och vattenlagens bestämmelser om regeringsprövning bör arbetas in i miljöbalken. Regeringens prövning bör, som utredningen har föreslagit, utgå från miljöbalkens allmänna hänsynsregler och övriga tillståndsregler. Samma miljökrav bör nämligen ställas på en verksamhet som prövas av regeringen som på annan verksamhet. Denna ståndpunkt kan tyckas självklar eftersom de verksamheter som skall prövas av regeringen typiskt sett orsakar stor påverkan på omgivningen. Naturresurslagen är emellertid till sin ordalydelse inte klar härvidlag, även om dess tillämpningen har inneburit hänsynstagande också till

miljökrav. Regeringen förordar således ett klarläggande att prövningen skall göras till skydd för människors hälsa och miljön i syfte att leva upp till miljöbalkens mål.

Bland andra Industriförbundet/Arbetsgivareföreningen och Kraftverksföreningen ifrågasätter behovet av en regeringsprövning om prövningen skall göras enligt balkens bestämmelser på samma sätt som andra prövningsorgan har att tillämpa balken.

Regeringen vill i detta sammanhang påminna om att gemensamt för de verksamheter som kan komma ifråga för regeringsprövning är att de generellt sett har en betydande miljöpåverkan samtidigt som konkurrerande eller motstridiga intressen måste vägas samman för att nå den bästa lösningen. Nästan all tillståndsprövning enligt miljöbalkens bestämmelser innebär visserligen att olika hänsyn måste beaktas och vägas mot varandra. Denna avvägning av olika intressen är särskilt markant vid den typ av verksamheter som är aktuell för regeringsprövning. Prövningen av vilken påverkan på omgivningen som kan tolereras i dessa fall rymmer inte sällan samhällsfrågor som bör lösas utifrån ett nationellt perspektiv. De bedömningar som skall göras omfattar ytterst politiska ställningstaganden. Ofta kan enskilda intressen ställas mot allmänna intressen eller olika allmänna intressen mot varandra. Prövningen måste utformas så att en så allsidig sammanvägning som möjligt av olika hänsyn kan åstadkommas. Regeringen bör ha de bästa förutsättningarna att inom ramen för uppställda normer göra de allmänna och samlade lämplighetsöverväganden som krävs i dessa särskilda ärenden.

Det utrymme för en friare prövning för regeringen i förhållande till balkens allmänna hänsynsregler som Naturvårdsverket och även några andra remissinstanser efterlyser, anser regeringen finns vid en prövning med utgångspunkt i det resonemang som nu har förts. Det kan i detta sammanhang erinras om att regeringen enligt vad som har föreslagits i avsnitt 4.8.10 skall kunna meddela dispens från stoppregeln i de allmänna hänsynsreglerna. Regeringen får tillåta en verksamhet som annars inte skulle få bedrivas enligt stoppregeln om verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Det är därför naturligt att regeringen vid sin tillåtlighetsprövning tar hänsyn även till omständigheter av allmän karaktär.

Hänvisningar till S4-21-1

4.21.2. Obligatorisk regeringsprövning och prövning efter förbehåll

Regeringens förslag: Regeringens tillåtlighetsprövning skall vara obligatorisk för de verksamheter som räknas upp i miljöbalken.

Verksamheterna skall i huvudsak vara desamma som i dag. Även trafikanläggningar skall vara prövningspliktiga (se avsnitt 4.21.4). Vidare skall något färre typer av vattenverksamhet vara prövningspliktiga (se avsnitt 4.21.5).

Regeringen skall dessutom, liksom i dag, kunna förbehålla sig tillåtlighetsprövningen av andra verksamheter, bl.a. om verksamheten kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig i denna del eller tillstyrker förslagen. Naturvårdsverket och

Koncessionsnämnden är dock kritiska till att alla de verksamheter som i dag är obligatoriskt prövningspliktiga också skall vara det enligt miljöbalken. Koncessionsnämnden anser vidare att verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken inte skall prövas av regeringen. Boverket har synpunkter på kriterierna för de verksamheter som kan prövas efter förbehåll av regeringen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar, som redan har framgått av redogörelsen om naturresurslagen och vattenlagen i föregående avsnittet, att ett antal uppräknade nya anläggningar eller särskilt angivna vattenföretag kan bli föremål för regeringens obligatoriska prövning. Härtill kommer att regeringen enligt båda lagarna i det särskilda fallet kan förbehålla sig prövningen av andra anläggningar, eller åtgärder respektive vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet.

Regeringen anser, vilket utredningen också föreslår, att även regeringsprövningen enligt miljöbalken bör gälla dels obligatoriskt i vissa särskilt angivna fall, dels efter förbehåll av regeringen. Inga remissinstanser har haft några invändningar mot detta. Miljöbalksutredningen föreslår vidare att de verksamheter som är obligatoriskt prövningspliktiga enligt naturresurslagen och vattenlagen i huvudsak skall vara det också enligt miljöbalken.

Koncessionsnämnden anser att vissa av de föreslagna verksamheterna skiljer sig från andra inte obligatoriskt prövningspliktiga verksamheter endast genom att de överstiger viss storlek eller avser verksamhet som sedan länge anses särskilt omfattande eller ingripande. Vid prövningen blir det enligt nämnden fråga om samma prövningar och avvägningar som de som domstolen normalt skall göra vid det vanliga tillståndsförfarandet. Dessutom anser nämnden att utvecklingen av process- och reningsteknik innebär att det inte finns samma behov som

tidigare att behandla sådana verksamheter på ett särskilt sätt. Prövning av dessa verksamheter bör ske vid miljödomstol enligt nämnden.

Naturvårdsverket har likartade synpunkter och anser att det för vissa av verksamheterna som föreslås bli obligatoriskt prövningspliktiga borde vara tillräckligt att regeringen i det enskilda fallet kan förbehålla sig prövningen.

Regeringen kan inte dela detta synsätt. Även om vissa verksamheter till följd av teknisk utveckling och annat inte medför lika stora olägenheter för omgivningen längre, kan de just på grund av sin storlek eller produktionsinriktning få regionala eller kanske även nationella återverkningar som kräver politisk medverkan. Det kan gälla känsliga lokaliseringfrågor, energi- eller beredskapseffekter eller andra regionalpolitiska konsekvenser. Regeringsprövningen skall som nyss sagts vara en prövning som innefattar en allsidig bedömning där allmänna samhällsaspekter måste beaktas. Regeringen anser därför att det fortfarande finns skäl att låta dessa anläggningar obligatoriskt prövas av regeringen.

Naturvårdsverket föreslår, som ett komplement till prövningen efter förbehåll, att regeringen bemyndigas att föreskriva om regeringsprövning av verksamheter som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Regeringen anser emellertid att det direkt av miljöbalken bör framgå vilka verksamheter som är obligatoriskt prövningspliktiga.

Regeringen anser således att de verksamheter som är obligatoriskt prövningspliktiga i dag (se avsnitt 4.21.1 om naturresurslagen och vattenlagen) även bör vara det i fortsättningen, dock med undantag för vad som nedan sägs i avsnitt 4.21.5 om vissa vattenverksamheter. Dessutom föreslår regeringen en utvidgning av prövningsplikten när det gäller vissa större miljöstörande trafikanläggningar, se avsnitt 4.21.4.

När det gäller regeringsprövning av verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken avstyrker Koncessionsnämnden att sådana verksamheter prövas av regeringen. Om verksamheten inte har sådan anknytning till balken att en tillståndsprövning enligt balken anses behövlig bör verksamheten enligt nämnden inte heller regeringsprövas enligt balken. Nämnden menar att i sådana fall saknar regeringens beslut egentlig rättsverkan.

De fall Koncessionsnämnden syftar på är framför allt de större miljöstörande trafikanläggningar som enligt vad nyss har framgått föreslås bli föremål för regeringens obligatoriska prövning. I dag är flygplatser av en viss storlek tillståndspliktiga enligt miljöskyddslagen. Övriga trafikanläggningar som är aktuella för obligatorisk prövning är det däremot inte. Som tidigare har framgått prövades den tredje rullbanan vid Arlanda flygplats efter förbehåll av regeringen enligt 4 kap. 2 § naturresurslagen. Regeringen konstaterar dock att dessa stora trafikanläggningar har betydelse för flera samhällssektorer. De har stor påverkan på människors hälsa och miljön liksom hushållningen med naturresurser och det är därför naturligt att de prövas enligt miljöbalkens regler. Samtidigt är trafikanläggningarna viktiga med hänsyn till andra samhällsintressen med eget sektorsansvar och bör därför också prövas

enligt sektorslagstiftningen. Regeringen anser därför att det är en rimlig slutsats att verksamheterna skall kunna tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken, trots att de inte är tillståndspliktiga enligt balken. Frågan om regeringsbeslutens rättsverkan kommer att beröras närmare i nästa avsnitt. Redan nu bör dock slås fast att besluten självfallet bör ha rättsverkan i prövningen enligt sektorslagstiftningen.

När det sedan gäller den fakultativa prövningsrätten, dvs. att regeringen genom ett särskilt beslut för icke obligatoriskt prövningspliktiga verksamheter kan förbehålla sig att pröva ett ärende, anser regeringen att en sådan prövning skall kunna komma i fråga i följande fall. Verksamheter som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Verksamheter utanför de särskilda skydds- eller bevarandeområden som föreslås i 7 kap. 28 § om verksamheten mer än obetydligt kan skada naturvärdet inom området samt vattenverksamheter med obetydlig miljöpåverkan i de älvsträckor som föreslås skyddade enligt 4 kap. 6 § miljöbalken. Den första och sista prövningsgrunden – verksamheter som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet och verksamheter i de skyddade älvsträckorna – motsvarar vad som gäller i dag enligt naturresurslagen och vattenlagen. I avsnitt 4.21.1 under redogörelsen för naturresurslagen och vattenlagen framgår vilka verksamheter som har prövats av regeringen efter förbehåll.

När det gäller verksamheter utanför skyddade områden där verksamheterna mer än obetydligt kan skada naturvärdet inom området, är detta kriterium en nyhet som självständig prövningsgrund.

Boverket anser att dessa verksamheter inte skall omfattas av regeringsprövning.

Med anledning av detta konstaterar regeringen att skyddet för dessa områden följer av de åtaganden Sveriges medlemskap i Europeiska unionen medför. Undantag från skyddet kan bara medges under de förutsättningar som anges i aktuella direktiv. I vissa fall förutsätts kontakt med kommissionen. Regeringen anser därför att det bör ankomma på regeringen att pröva verksamheter där detta skydd kan komma att hotas. Däremot föreslår regeringen, till skillnad från utredningen, att det är tillräckligt om regeringsprövningen görs fakultativ, dvs. att regeringen genom ett särskilt beslut kan förbehålla sig rätten att pröva ett ärende. Vidare bedömer regeringen att kriteriet för regeringsprövningen bör skärpas så att sådan prövning blir aktuell redan om verksamheten kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom de aktuella områdena.

Banverket anser att regeringens möjlighet att förbehålla sig prövning av en verksamhet skall utformas så att lagen även ger en exploatör möjlighet att påkalla tillåtlighetsprövning.

Regeringen erinrar om att enligt naturresurslagen är statliga myndigheter skyldiga att underrätta regeringen om de får kännedom om verksamheter som kan bli föremål för regeringsprövning efter förbehåll. En motsvarighet bör enligt regeringen också finnas i miljöbalken. En sådan skyldighet för vissa särskilt utpekade myndigheter hindrar inte att även andra kan underrätta regeringen. Däremot bör en underrättelse inte

innebära någon skyldighet för regeringen att förbehålla sig prövning, utan enbart att pröva frågan om förbehåll.

Vid en samordning mellan naturresurslagen och vattenlagen bör ett par regler som i dag bara finns i den ena lagen göras generellt tillämpliga. Här åsyftas naturresurslagens regel i 4 kap. 4 § som gör det möjligt för regeringen att medge undantag från kravet på tillstånd enligt 1 §. Vidare åsyftas vattenlagens regler i 11 kap. 5 §. Enligt bestämmelsen kan regeringen när den prövar ett vattenföretag även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat vattenföretag som ansökan avser om de hänger samman med varandra eller fråga har uppkommit om jämkning eller företräde mellan företagen.

Hänvisningar till S4-21-2

4.21.3. Regeringsprövningen är en tillåtlighetsprövning

Regeringens förslag: Regeringen skall pröva om en verksamhet är tillåtlig.

Tillåtlighetsprövningen skall göras som ett led i den normala tillståndsprövningen där miljödomstolar och andra prövningsmyndigheter ingår som länkar i prövningskedjan.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Få remissinstanser har uttalat sig i denna del.

Boverket avstyrker den föreslagna handläggningsordningen. Länsrätten i

Stockholms län ifrågasätter det lämpliga att en domstol agerar utredningsorgan åt regeringen.

Skälen för regeringens förslag: Den i praktiken största skillnaden i dag mellan tillståndsprövningen enligt naturresurslagen och tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen är i vilket skede regeringen skall komma in i handläggningen.

Ansökan i ett vattenmål skall alltid ges in till vattendomstol eller, beträffande markavvattningsföretag, till länsstyrelsen. Vattendomstolen eller den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen handlägger därefter målet på vanligt sätt. Om det ansökta vattenföretaget omfattas av reglerna i 11 kap. vattenlagen om regeringsprövning skall vattendomstolen eller förrättningsmannen efter kungörelseförfarande och huvudförhandlingen respektive sammanträdet med eget yttrande lämna över frågan till regeringen för prövning av företagets tillåtlighet. Sedan regeringen har fattat beslut om att ett företag är tillåtet ankommer det på vattendomstolen eller förrättningsmannen att meddela tillstånd med villkor för vattenföretaget.

Ärenden enligt naturresurslagen handläggs annorlunda. Ansökan ges in till regeringen som bereder ärendet och hämtar in remisser från myndigheter och andra. En remissinstans är Koncessionsnämnden för miljöskydd, som enligt bestämmelser i miljöskyddslagen i regel sammanträder för att bereda ärendet innan den yttrar sig. Förfarandet efter regeringens beslut att meddela tillstånd enligt naturresurslagen till

en verksamhet liknar vattenlagens förfarande. Vanligen ankommer det, som tidigare har sagts, på Koncessionsnämnden att ge tillstånd enligt miljöskyddslagen och meddela de närmare villkoren för verksamheten.

Regeringen anser att en utgångspunkt för regeringsprövningen bör vara att prövningen skall ske i ett förhållandevis tidigt skede i processen och att prövningen främst skall gälla tillåtligheten av en verksamhet, dvs. om en verksamhet skall få komma till stånd. I frågan om tillåtlighet ingår frågan om lokaliseringen av en verksamhet. Om en verksamhet får komma till stånd bör regeringen även kunna bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen. För att ta ställning till dessa frågor måste verksamhetens art, omfattning, miljöpåverkan, lokalisering m.m. vara kända. Miljökonsekvensbeskrivningar bör därför enligt regeringens uppfattning ingå i beslutsunderlaget. Själva tillståndsbeslutet, som vanligen innehåller en rad detaljvillkor, bör dock enligt regeringens mening fattas av en domstol eller annan prövningsmyndighet. Detta överensstämmer också rent faktiskt med gällande ordning enligt såväl naturresurslagen som vattenlagen.

En sådan ordning överensstämmer med utredningens förslag. Utredningen föreslår vidare att beredningen skall ske hos den myndighet som har att handlägga tillståndsärenden angående likartad verksamhet.

Boverket avvisar emellertid den föreslagna handläggningsordning.

Verket anför att om lokaliseringen till den tänkta platsen inte bör komma till stånd, bör sökanden få besked om detta innan projekteringen har drivits för långt och onödiga kostnader har uppstått. Beslutsunderlaget bör enligt verket vara övergripande och brett och inte fördjupas annat än för frågor där det är nödvändigt för bedömningen. Verket anser att den föreslagna handläggningen emellertid innebär att definitivt besked i lokaliseringsfrågan kommer i ett sent skede med en mer eller mindre färdig miljökonsekvensbeskrivning. Regeringens möjligheter till inflytande riskerar därmed enligt verket att begränsas och prövningen blir snarare en överprövning än en lokaliseringsprövning.

Regeringen delar Boverkets uppfattning så till vida att en förutsättning för att regeringsprövningen skall bli meningsfull är att regeringen är obunden och kan göra prövningen utan för saken ovidkommande hänsyn. Samtidigt är en annan förutsättning för prövningen att regeringen har tillräckligt underlag för sitt beslut och att frågan är tillräckligt utredd så att beslutet blir väl grundat.

Redan i ansökan om tillstånd enligt miljöbalken skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå. I balken ställs långt gående krav på innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen, bl.a. skall den innehålla uppgifter om alternativa lokaliseringar. Regeringen anser att det utan detta underlag inte kan te sig meningsfullt med en tillåtlighetsprövning där bl.a. skall avgöras om den ansökta lokaliseringen är den bästa.

Regeringen anser att det finns goda skäl för utredningens förslag att i normala fall låta den miljödomstol eller annan myndighet som skall pröva tillståndsfrågan även bereda ärendet inför regeringsprövningen. Samma miljökrav kommer med miljöbalkens regler att gälla vid regeringens prövning som vid tillståndsprövningen av verksamheten. Miljödomstolarna och de andra ordinarie tillståndsmyndigheterna

kommer därför att få en bred erfarenhet av vad som krävs för att kunna ta ställning till olika miljökrav. Den rutin som tillståndsmyndigheterna successivt kommer att få genom ärendehanteringen kommer att medverka till att handläggningen kan ske förhållandevis snabbt.

En sådan ordning där den myndighet som har att handlägga den efterföljande tillståndsfrågan även svarar för beredningen av tillåtlighetsprövningen torde enligt regeringens bedömning också kunna förkorta den sammanlagda prövningstiden för ett ärende.

Regeringen anser inte, som Länsrätten i Stockholms län, att det möter hinder att en domstol på sätt som nu föreslås bereder tillåtlighetsfrågan åt regeringen. Som framgår av det tidigare gäller denna ordning redan i dag vid vattenmål som tillåtlighetsprövas av regeringen.

Av de verksamheter för vilka obligatorisk regeringsprövning föreslås kommer troligen flertalet att vara prövningspliktiga enligt balkens regler om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet. I dessa fall bör ansökan om tillstånd på vanligt sätt ges in till den miljödomstol eller annan myndighet som har att pröva tillståndsfrågan och det bör åligga myndigheten att se till att tillåtlighetsfrågan underställs regeringen. Detta bör åligga myndigheten också när regeringen har förbehållit sig att pröva en verksamhet. Beträffande handläggningen av ärenden som rör obligatorisk regeringsprövning av trafikanläggningar hänvisas till nästa avsnitt.

När en verksamhet inte är tillståndspliktig enligt miljöbalken, som kan vara fallet vid prövning efter förbehåll, bör regeringen i det enskilda fallet kunna besluta var ärendet skall beredas. Om frågan också skall prövas enligt speciallagstiftning kan det vara lämpligt att regeringen beslutar att ärendet skall beredas hos den myndighet som skall svara för den prövningen. Regeringen bör dock vara fri i sitt val och kan exempelvis besluta att själv handlägga ärendet.

När regeringen har beslutat att tillåta en verksamhet är frågan om tillåtlighet avgjord och skall inte ingå i en efterföljande tillståndsprövning enligt miljöbalken. Tillståndsmyndigheten skall istället besluta om det närmare innehållet i tillståndet och vilka villkor som skall gälla för tillståndet. Tillståndsmyndigheternas prövning begränsas således till de frågor som inte har prövats av regeringen. Vägverket har efterlyst en reglering om huruvida regeringsbeslutet är bindande även vid efterföljande prövning enligt annan lagstiftning än miljöbalken. Enligt regeringens uppfattning bör motsvarande i princip gälla även efterföljande prövning enligt annan lagstiftning. Regeringen återkommer i denna del när det gäller förslag till följdlagstiftning till miljöbalken.

Regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan torde omfattas av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Detta innebär att Regeringsrätten efter överklagande prövar om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel.

Hänvisningar till S4-21-3

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.21.4. Obligatorisk regeringsprövning av trafikanläggningar med stor miljöpåverkan

Regeringens förslag: Regeringen skall tillåtlighetspröva nya större vägar, järnvägar, allmänna farleder och flygplatser med stor påverkan på miljön och hushållningen med mark och vatten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att prövningsbehov hos regeringen föreligger vid sammansatta system av trafikanläggningar.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län tillstyrker förslaget. Lunds universitet anför att en sådan prövning framstår som angelägen från miljöskyddssynpunkt och tillstyrker förslaget. Boverket anser att det är tillräckligt att stora trafikanläggningar prövas efter förbehåll av regeringen eller alternativt begränsas till sådana projekt som är av viss omfattning och berör vissa känsliga områden. Vägverket avstyrker förslaget och efterlyser en sammanhängande och tydlig planeringsprocess i väglagstiftningen som innefattar en tidig prövning mot miljöbalkens regler och en tidig prövning om vägens lokalisering. Banverket är i princip positivt till en tidig regeringsprövning av stora järnvägar, men anser att förslaget är för långt gående och kommer att medföra att i det närmaste varje järnvägsprojekt måste regeringsprövas. Vidare anser verket att det mest naturliga är att regler härom införs i järnvägslagstiftningen. Luftfartsverket kan acceptera förslaget men anser att det hänger samman med frågan om det kommunala vetot. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att trafikanläggningar skall prövas enligt miljöbalken, men av miljödomstol och inte av en politisk instans. Länsstyrelsen i Gävleborg anser att strategiska beslut om infrastrukturen skall fattas med stöd av respektive speciallagstiftning. Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker förslaget om obligatorisk regeringsprövning av vägar och järnvägar, men tillstyrker sådan prövning av flygplatser och allmänna farleder.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att medvetenheten om transportsektorns förhållandevis stora miljöproblem har ökat betydligt under senare tid. Trafik och trafikanläggningar medför ett stort antal negativa konsekvenser för miljön och hälsan som luftföroreningar, buller, trafikolyckor, påverkan på mark och vatten, intrång i värdefulla områden, omfattande användning av resurser som mark och energi m.m. Samtidigt har vi naturligtvis stor nytta av och är beroende av en effektiv transportsektor för vår samhällsutveckling.

Så gott som alla är dagligen utsatta för trafikens miljöstörningar, vare sig det är i bostaden, på allmänna platser, vid resa eller på fritiden. Trafikens infrastruktur har förändrat landskapet och stadsmiljön radikalt. Regeringen kan konstatera att detta har medfört att synen på trafikanläggningar i samhället har förändrats, från en tidigare positiv inställning till en i många fall starkt ifrågasättande. Mot detta skall således vägas också nyttan av en nödvändig och effektiv transportsektor.

Detta dubbla förhållande blir särskilt märkbart vid planering av och beslut om stora trafikanläggningar. Beslutsprocessen för dessa innebär nästan regelmässigt att svåra avvägningar måste göras mellan ingrepp i miljön och samhällsnyttan av investeringen. Konsekvenserna av tillkomsten av anläggningarna är inte endast begränsade till den närmaste omgivningen utan de kan ofta påverka de miljömässiga förhållandena inom ett stort område. En ny väg av större omfattning innebär inte bara ett dominerande ingrepp i naturen utan påverkar även livsmiljön i stora områden längs sträckningen. Möjligheterna till utveckling av bostadsbebyggelse i dessa områden kan begränsas på grund av trafikbuller samtidigt som väginvesteringen kan leda till ett starkt tryck på exploateringar som har samband med den tillkommande möjligheten till kommunikation. Dessa förhållanden gäller i ännu högre grad för nya större flygplatser som ger betydande konsekvenser för mark- och vattenanvändningen på regional nivå. Inte minst är bullerstörningarna av ingripande betydelse för bebyggelseutvecklingen inom stora områden kring flygplatsen.

Avvägningarna vid planerade nya sträckningar av större vägar samt järnvägar gäller inte sällan frågan om huruvida hittills oexploaterade och ostörda större naturområden skall tas i anspråk. Även upprustningar och ombyggnader av befintliga anläggningar ger upphov till svåra avvägningar, när syftet är att minimera störningar i befintlig tätbebyggelse. Anläggningarna innebär hindrande barriärer i det omgivande landskapet för såväl människans rörelser som för fauna och flora. Den nationella ambitionen i väg- och järnvägsplaneringen att minska restiderna mellan större orter på längre avstånd genom så raka sträckningar som möjligt, måste vägas mot ingreppen i de områden som då berörs. Samtidigt finns för järnvägen behov av att sträckningen förläggs nära tätorter så att det skapas ett tillräckligt stort resandeunderlag liksom möjligheter till regionala tågsystem. Enligt regeringens uppfattning finns det i sådana valsituationer risk för att lokala bedömningar och anpassningar på en del av sträckan för en väg eller järnväg leder till onödigt stora ingrepp för andra delsträckor liksom att hela sträckningen totalt sett blir mindre lämpligt lokaliserad med hänsyn till miljön och hushållningen med mark och vatten.

De beslutsprocesser som regleras av trafikslagens sektorslagstiftning har i en del fall tillkommit vid en tid när innebörden av de miljömässiga avvägningarna inte var så uppenbar som idag eller när konflikter av större betydelse och omfattning inte var särskilt vanligt förekommande. Trots att planerings- och beslutsformerna har utvecklats och anpassats till nya samhällskrav, t.ex. vad gäller vägplaneringen, anser regeringen att erfarenheterna visar att de inte är tillräckligt ändamålsenliga när det gäller projekt av stor omfattning och med omfattande omgivningspåverkan.

Beslutsmyndigheterna är i allmänhet trafikverken som samtidigt har andra funktioner. Exempelvis är Vägverket exploatör, beslutsmyndighet och granskningsmyndighet. Riksrevisionsverket har, som redogjorts för i avsnitt 4.11.2, i en rapport till regeringen (Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i praktiken) granskat hur miljökonsekvensbeskrivningar har

fungerat på väg- och vattenkraftområdet. Enligt rapporten har granskningen visat att Vägverket, i form av vägregionerna, har haft svårt att skilja på sina tre funktioner och att exploatörsintresset ofta har tagit över. Detta talar för att en oberoende prövningsinstans bör finnas i planeringsprocessen.

De större trafikanläggningarna berör i allmänhet väsentliga samhällsintressen och de är vanligtvis av stor nationell eller regional betydelse. De bildar viktiga länkar i ett nationellt eller internationellt kommunikationsnät och kan bidra till en regional utveckling. De avvägningar som skall göras i planerings- och beslutsprocessen mellan de kanske avsevärda negativa konsekvenserna för miljön, andra samhällsintressen m.m. och samhällsnyttan av anläggningen är svåra och komplexa. Det är enligt regeringens bedömning otillfredsställande att tillkomsten och lokaliseringen av sådana anläggningar av stor nationell eller regional betydelse och med omfattande påverkan på miljön, regleras enligt olikartade lagstiftningar där det avgörande och lagreglerade lokaliseringsbeslutet kommer i slutskedet av en lång planeringsprocess där lokaliseringen successivt lagts fast av det berörda trafikverket utan formella beslut. All tidskrävande och dyrbar verksamhet som bedrivs under planeringsprocessen sker i en betydande osäkerhet om den slutligt ansökta lokaliseringen kommer att ges tillstånd. Det bör därför ligga i alla parters intresse att i ett tidigt skede kunna få klarlagt om en trafikanläggning kan tillåtas på en viss plats.

Regeringen delar därför Miljöbalksutredningens bedömning att just tillåtligheten av miljöpåverkande trafikanläggningar bör prövas av regeringen. Det föreslogs även av Miljöskyddskommittén i huvudbetänkandet Miljöbalk (SOU 1993:27). Prövningen bör avse större, miljöpåverkande vägar, järnvägar, farleder och flygplatser. Prövningen bör ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokaliseringen blivit alltför låst och stora kostnader lagts ned i projekteringen. Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ. Regeringsprövningen blir därigenom den form av tidig prövning i lokaliseringsfrågan som bl.a. Vägverket och Banverket efterlyser. Det är att märka att regeringsprövning av stora trafikanläggningar enligt naturresurslagen redan har skett vid flera tillfällen bl.a. avseende flygplatser och Öresundsförbindelsen. Till skillnad mot vad som gäller i dag anser regeringen att prövningen skall vara obligatorisk när det gäller de större trafikanläggningarna. Vid en jämförelse med andra obligatoriskt prövningspliktiga verksamheter framstår de större miljöpåverkande trafikanläggningarna som lika angelägna att pröva. Strävan efter att nå en så likartad bedömning som möjligt när det gäller miljöhänsynen och bedömningen av en långsiktigt lämplig hushållning med mark och vatten talar för att prövningen skall regleras utifrån miljöbalken och inte i de olika sektorslagstiftningarna. Också den omständigheten att en regeringsprövning av trafikanläggningar enligt balken kan bli aktuell i form av prövning av dispens från stoppregeln i de allmänna hänsynsreglerna talar för en sådan lösning. Regeringen gör därför den bedömningen att regeringsprövningen av större och miljöpåverkande trafikanläggningar skall ske enligt miljöbalken.

I planeringsprocessen för trafikens infrastruktur behandlas inriktning och omfattning av kommande investeringar. Med underlag från bl.a. trafikverken utformar regeringen en proposition med förslag till övergripande riktlinjer för utbyggnad av infrastrukturen. Riksdagen beslutar mot bakgrund av regeringens förslag om investeringsinriktning och om ekonomiska planeringsramar. Regeringen beslutar om direktiv till Banverkets, Vägverkets och länsstyrelsernas arbete med 10-åriga investeringsplaner. Förslagen till planer sänds på remiss och verken redovisar upprättade planer för regeringen som godkänner planerna. Länsstyrelsen fastställer länsplanen för regional transportinfrastruktur. Regeringen redovisar investeringsplanerna för riksdagen och dessa utgör grund för budgetpropositionen och för den fortsatta planeringen av projekten.

I riksdagens inriktningsbeslut om transportinfrastrukturen behandlas sådana frågeställningar som fördelningen av insatser mellan trafikslagen utifrån bl.a. miljöhänsyn. Det är därför naturligt att regeringsprövningen enligt miljöbalken i första hand avser frågorna om tillåtlighet av den anläggning ansökan avser. Det är att notera att regeringen i propositionen Infrastrukturinriktning för framtida transporter (prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7, rskr 1997:174) har betonat behovet av förstärkt samordning i planeringsarbetet så att den nationella inriktningen får relevant genomslag i den ekonomiska planeringen på regional nivå. En ny form för länsbaserad regional investeringsplanering föreslås. Denna planering bör innebära att ett genomförande av en viss trafikanläggning är förankrad i den berörda regionen.

Kriterier för de trafikanläggningar som skall vara obligatoriskt prövningspliktiga

Regeringsprövningen bör som angetts gälla trafikanläggningar som kan medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på miljön och hushållningen med mark och vatten. Frågan är om det går att i förväg avgränsa och precisera de anläggningar som bör komma ifråga för en obligatorisk regeringsprövning.

Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att det är mindre lämpligt att låta osäkra uppskattningar av framtida trafikbelastning och passagerarantal ligga till grund för en bedömning av om trafikanläggningen skall prövas av regeringen. Regeringen delar även utredningens uppfattning att det inte är lämpligt att låta regeringsprövningen endast omfatta vissa delar av landet som exempelvis områden som omfattas av bestämmelserna i nuvarande 3 kap. naturresurslagen. Kraven på regeringsprövning för stora trafikanläggningar bör liksom för andra anläggningar som obligatoriskt skall prövas av regeringen enligt miljöbalken, gälla generellt över hela landet.

Miljöbalksutredningen föreslår avgränsningar i enlighet med Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, det s.k. MKB-direktivet,

ändrat genom direktiv 97/11/EG, vilket anger när miljökonsekvensbeskrivning skall göras inför anläggandet av större trafikanläggningar (se avsnitt 4.11.2). Regeringen finner att detta kan tjäna som en utgångspunkt. Den närmare avgränsningen måste dock göras med hänsyn till vad som bedöms meningsfullt att tillåtlighetspröva.

Obligatorisk regeringsprövning enligt miljöbalken bör som utredningen har föreslagit ske av inrättande av allmänna farleder. Någon närmare angivelse av vilka farleder som skall prövas anser regeringen inte behövlig. Antalet allmänna farleder som framledes inrättas torde vara begränsat.

Regeringen delar Miljöbalksutredningens bedömning att obligatorisk regeringsprövning bör ske av nya flygplatser med en banlängd överstigande 2 100 m. Detta innebär att flygplatsanläggningar som t.ex. den tredje rullbanan vid Arlanda flygplats och Karlstads nya flygplats skulle ha varit obligatoriskt prövningspliktiga om de skulle ha anlagts efter miljöbalkens ikraftträdande.

Regeringen gör den bedömningen att obligatorisk regeringsprövning skall ske av nya motorvägar, motortrafikleder samt i övrigt vägar som har minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer. Prövningsplikten bör innefatta sådana vägbyggen där en befintlig väg genom att breddas eller få en ny körbana byggs ut till motorvägs- eller motortrafikledsstandard eller får fyra körfält på en sträcka av minst tio kilometer.

För järnvägar bör regeringsprövningen gälla järnvägar avsedda för fjärrtrafik samt anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för en befintlig järnväg för fjärrtrafik.

Miljöbalksutredningen föreslår en sträcka på en kilometer för nya spår.

Banverket kritiserar i sitt remissvar detta och anger att kriterierna föranleder regeringsprövning av exempelvis kurvuträtningar och utbyggnad av mötesspår.

Banverket anser att ombyggnadsprojektens längd inte är ett ändamålsenligt kriterium eftersom spårsträckning i nära anslutning till befintlig bana i regel ger måttliga konsekvenser för omgivningen. Utgångspunkten bör enligt Banverket i stället vara att prövning skall ske av ombyggnadsprojekt som liknar nybyggnad. Banverket anser att ett avstånd om cirka 100 m mellan den nya bansträckningen och befintlig järnväg är ett relevant mått för om ombyggnaden skall tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen kan konstatera att utbyggnader av nya spår på ett avstånd av 100 m från ett befintligt spår inte är ofta förekommande. Med ett sådant kriterium skulle regeringens tillåtlighetsprövning av nya spår sällan bli aktuell. Regeringen bedömer vidare att dubbelspårsutbyggnader inte sällan innebär nya sträckningar eller förflyttningar för det befintliga spåret och att de kan ha väsentliga effekter på miljön och hushållningen med mark och vatten. Regeringen delar därför utredningens bedömning att kriteriet bör utgå från längden på spåret. Med en ny spårsträcka på minst fem kilometer i stället för en kilometer undantas spårutbyggnad av förhållandevis mer okontroversiellt slag.

Även om de kriterier som nu har angetts så långt det är praktiskt möjligt beskriver de vägar och järnvägar som det finns behov av att regeringen prövar, är det inte möjligt att ange urvalskriterier som täcker in alla fall. Det kan finnas fall utöver dessa som bör komma under regeringens prövning, exempelvis anläggande av vägar och järnvägar i särskilt känsliga eller värdefulla naturområden som t.ex. fjällområden eller kust- och skärgårdsområden. För dessa fall bör även fortsättningsvis en möjlighet för regeringen att i det enskilda fallet förbehålla sig prövningen.

Regeringsprövningen i planeringsprocessen för trafikanläggningar

Beslutsmyndigheter för trafikanläggningar är enligt gällande rätt i allmänhet trafikverken. Det bör kunna åligga dessa myndigheter att se till att trafikanläggningar som är obligatoriskt prövningspliktiga överlämnas till regeringens prövning. Trafikverken bör också vanligtvis kunna handlägga ärendena åt regeringen.

Det torde inte utgöra något problem att finna de tillfällen i planeringsprocessen för de olika trafikanläggningarna när en regeringsprövning kan vara lämplig. För exempelvis större vägprojekt följer efter en förstudie en översiktlig vägutredning som syftar till att finna den lämpligaste vägkorridoren. Olika alternativa lägen för vägkorridoren liksom miljökonsekvenserna redovisas och samråd sker med länsstyrelse, kommun och allmänhet. Efter dessa två planeringsskeden som inte är reglerade i gällande väglag, följer upprättande av arbetsplan. Arbetsplanen skall ange den närmare lokaliseringen och utformningen av vägen och den fastställs genom beslut enligt väglagen av Vägverket. Det förefaller lämpligt att regeringens prövning sker i samband med vägutredningen då den lämpligaste vägsträckningen skall läggas fast.

En i alla väsentliga delar motsvarande planeringsprocess gäller för byggande av järnvägar.

Regeringens tillåtlighetsbeslut kommer således med den nu beskrivna planeringsprocessen för vägar och järnvägar att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom en viss vägkorridor eller ett visst område utan att den närmare sträckningen av trafikanläggningen har preciserats. Tillåtlighetsbeslutet får rättskraft i den efterföljande processen, t.ex. genom att arbetsplanen endast skall avse vägstäckning inom det område regeringsbeslutet avser.

För inrättande av allmänna farleder är ordningen en annan. Frågor om sådan åtgärd prövas i administrativ ordning av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av Sjöfartsverket. Regeringens tillåtlighetsprövning torde kunna infogas som ett led i ordinarie prövning enligt farledslagen utan svårigheter.

Regeringen återkommer i dessa frågor i samband med förslag till följdlagstiftning till miljöbalken.

Flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter är tillståndspliktiga i dag enligt miljöskyddslagen och bör bli det även enligt miljöbalken.

Hänvisningar till S4-21-4

4.21.5. Minskad obligatorisk regeringsprövning av viss vattenverksamhet

Regeringens förslag: Regeringen skall tillåtlighetspröva viktigare vattenverksamheter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig i denna del. Naturvårdsverket anser dock att obligatorisk regeringsprövning av vattenverksamhet bör ske endast i undantagsfall.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen bör pröva tillåtligheten vid främst stora verksamheter där regelmässigt en betydande miljöpåverkan kan befaras och bredare samhällsintressen bör beaktas.

Vissa av de vattenföretag som enligt 11 kap. 1 § vattenlagen obligatoriskt skall tillåtlighetsprövas av regeringen uppfyller inte detta krav.

Enligt 11 kap. 1 § 2 vattenlagen skall obligatorisk regeringsprövning ske av vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan dämnings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan. Prövning skall ske oavsett volymen på vattenmagasinet. Nämnda vattenståndsändringar behöver dock inte innebära någon betydande inverkan. Detta kan vara fallet när regleringen avser en mindre sjö eller å. Regeringens skyldighet att pröva dessa vattenregleringar bör enligt Miljöbalksutredningen avskaffas. Regeringen delar denna bedömning.

Av 11 kap. 1 § 3 vattenlagen framgår att regeringen skall pröva vattenöverledningar och andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet. En förutsättning för regeringens prövning är att den vattenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen. Bestämmelsen är tillämplig även när vattenbortledning skall ske under endast flödesrika tider av året. Ett uttag motsvarande en femtedel av normal lågvattenföring blir då ofta av begränsad betydelse för de intressen som är knutna till vattendraget. Bestämmelsen bör enligt regeringen ändras så att regeringsprövning skall ske endast om en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen understiger fyra femtedelar av normal lågvattenföring. Vidare föreslår utredningen att en ändring bör ske så att endast sjöar och vattendrag med en normal lågvattenföring av tio kubikmeter i sekunden omfattas.

Kammarkollegiet anser att den av utredningen föreslagna storleksbegränsningen vad avser lågvattenföringen inte är helt invändningsfri, eftersom graden av påverkan av en vattenbortledning inte alltid står i direkt proportion till ett vattendrags storlek. Regeringen delar denna uppfattning, men anser trots detta att utredningens förslag utgör en lämplig avgränsning av omfattningen av den obligatoriska regeringsprövningen av tillåtligheten. Om gränsen skulle sättas så lågt att alla fall av vattenbortledning som bör föranleda regeringsprövning med

säkerhet skulle omfattas av regeln om obligatorisk prövning, skulle även ett stort antal fall som inte är av denna dignitet omfattas. Då en vattenbortledning kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet och den inte omfattas av den obligatoriska tillåtlighetsprövningen, bör den istället komma under regeringens prövning efter ett särskilt beslut av regeringen om detta.

Regeringen anser att de nu föreslagna ändringarna i 1 § 3 medför att den skönsmässiga bedömningen i slutet av punkten, kan avskaffas i enlighet med utredningens förslag.

Grundvattentäkter för tillgodogörande av större vattenmängder än 10 000 kubikmeter om dygnet omfattas i dag av obligatorisk regeringsprövning på grund av bestämmelsen i 11 kap. 1 § 4. Det har på senare år blivit relativt vanligt att begära tillstånd för grundvattentäkter i syfte att använda vattnet för värme eller kyla. Vid större anläggningar torde normalt vattnet återledas till grundvattenmagasinet. Det är trots detta fråga om en grundvattentäkt. En stor anläggning torde kunna konsumera 10 000 kubikmeter per dygn men likväl påverka grundvattenmagasinet endast marginellt tack vare att vattnet återleds. En sådan grundvattentäkt bör därför inte automatiskt behöva föranleda regeringens prövning. Den ändringen bör således ske att sådana täkter undantas där minst nio tiondelar av vattnet återförs till grundvattenmagasinet.

Enligt 11 kap. 1 § 5 vattenlagen skall vissa vattenföretag i de stora sjöarna prövas av regeringen om företagen kan inverka märkbart på vattenståndet eller vattenavrinningen. Det är lämpligt att bestämmelsen innehåller samma urvalskriterier som bestämmelsen om regeringens möjlighet att förbehålla sig prövning. Vattenverksamheten i de stora sjöarna skall därför prövas obligatoriskt, om de kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet.

Slutligen kan här konstateras att en minskning av antalet regeringsprövningar av vattenverksamhet ligger i linje med en allmän strävan att minska regeringens handläggning av mera traditionella förvaltnings-ärenden. Inte heller kan det anses ligga någon fara i att minska regeringens inflytande. Regeringen har nämligen kvar sin möjlighet att förbehålla sig prövningen.

Hänvisningar till S4-21-5

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.21.2

4.21.6. Kommunalt veto

Regeringens förslag: Det kommunala inflytandet som gäller i dag vid regeringens prövning av olika typer av verksamheter (s.k. kommunalt veto) skall bestå. Vid regeringens tillåtlighetsprövning av trafikanläggningar samt vattenverksamhet skall dock kommunalt veto inte gälla.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att vetorätt skall gälla vid regeringens prövning av trafikanläggningar, men att vetorätten skall begränsas när det

gäller vägar, järnvägar och farleder som sträcker sig över flera kommuner.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Malmöhus län finner förslaget välavvägt. Även Boverket tillstyrker förslaget. Kommunförbundet och ett stort antal kommuner är negativa till föreslagna inskränkningar i vetorätten. Kommunförbundet, Gävle kommun, Piteå kommun och

Sundsvall kommun anser att det kommunala vetot skall gälla även vid regeringsprövning av vattenverksamhet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot att genombrott i det kommunala vetot också måste kunna göras när anläggningen berör bara en kommun, och således även vid flygplatser. Banverket framhåller att vetorätten kan medföra problem även för enstaka projekt som berör bara en kommun där vetogenombrott inte föreslås. Luftfartsverket och Vägverket är negativa till vetorätt för flygplatser respektive vägar av riksintresse. Vägverket anser att utredningens förslag till genombrott i det kommunala vetot kan leda till manipulationer av objekten. Även Koncessionsnämnden anser att kommunalt veto inte skall gälla för flygplatser. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är principiellt tveksam till kommunalt veto eftersom det kan få till följd att andra mer skadekänsliga områden tas i anspråk, men anser att det bör vara kvar som motvikt till regeringens tillåtlighetsprövning och även byggas ut att gälla angränsande kommuner samt vid vattenverksamhet.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att kommunerna vid regeringens prövning enligt 4 kap. naturresurslagen har möjlighet att motsätta sig en planerad verksamhet genom att inte tillstyrka det sökta tillståndet (den s.k. kommunala vetorätten). Denna möjlighet är motiverad bl.a. genom kommunens inflytande över lokaliseringen genom plan- och bygglagen (1987:10). Någon motsvarighet finns inte enligt vattenlagen.

För vissa typer av anläggningar innehåller dock naturresurslagen undantag från vetorätten. Det gäller bl.a. anläggningar för mellanlagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall, gruppstationer för vindkraft och anläggningar för behandling av farligt avfall. Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd får regeringen nämligen lämna tillstånd även om kommunen inte har tillstyrkt detta. Tillstånd får dock aldrig lämnas utan kommunfullmäktiges tillstyrkande om en lämplig plats har anvisats inom en annan kommun som kan antas godta en placering där, eller, i annat fall, om en annan plats bedöms vara lämpligare.

Miljöbalksutredningen har föreslagit att den kommunala vetorätten enligt gällande rätt i princip utan förändring skall arbetas in i balken. Regeringen delar denna bedömning.

När det gäller stora trafikanläggningar är dessa inte obligatoriskt prövningspliktiga i dag. Utredningen har föreslagit att den kommunala vetorätten skall gälla även för dessa verksamheter, men att vissa inskränkningar skall göras för vägar, järnvägar och farleder som sträcker sig genom flera kommuner. Förslaget innebär att en trafikanläggning får komma till stånd även om inte alla kommuner där anläggningen går fram tillstyrkt detta. Det räcker att någon av de berörda kommunerna

tillstyrker samt att det från nationell eller regional synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd och någon annan sträckning inte bedöms vara lämpligare.

En grundtanke i såväl plan- och bygglagen som naturresurslagen är att kommunerna skall garanteras ett starkt inflytande över den lokala miljön. Regeringen anser att samma grundsyn självfallet bör gälla även vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken.

Principen om det lokala inflytandet riskerar emellertid att leda till konflikter i situationer när såväl lokala som regionala och nationella intressen skall beaktas. Detta visar att den kommunala vetorätten kan behöva anpassas när det gäller frågor av större regional eller nationell betydelse. Så har också skett i gällande rätt t.ex. för kärnkraftsanläggningar. Särskilt när det gäller större trafikanläggningar, som vanligen berör flera kommuner, kan vetorätten leda till sådana intressekonflikter att anläggningen inte kan komma till stånd. Enligt gällande rätt krävs kommunens tillstyrkan om regeringen prövar en trafikanläggning efter förbehåll enligt naturresurslagen. En sådan prövning har hittills skett några gånger.

Flera remissinstanser anser att något kommunalt veto över huvud taget inte bör gälla för stora trafikanläggningar som har regionalt och nationellt intresse. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att vetorätten bör kunna brytas igenom av regeringen även om bara en kommun berörs av en utbyggnad som har riksintresse. Banverket pekar på problem där bara en kommun berörs av en utbyggnad men där tågtrafiken förbättras mellan orter i flera kommuner.

Vägverket är också negativ till den föreslagna konstruktionen för att bryta igenom det kommunala vetot. Verket anser att förslaget kan leda till manipulationer att utöka den prövade sträckningen till ytterligare kommuner för att få ett genombrott i det kommunala vetot. Vid trafikleder som är av riksintresse är det enligt verket inte rimligt med kommunalt veto. Verket hänvisar till att plan- och bygglagen ger regeringen rätt att förelägga en kommun att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser om det behövs för att tillgodose riksintressen eller mellankommunala intressen.

Luftfartsverket och Koncessionsnämnden anser att vetorätt skall inskränkas även för flygplatser och anför att verkningarna från en flygplats ofta berör flera kommuner. Enligt myndigheterna kan vetorätten för kommunen där flygplatsen lokaliseras leda till en lösning som inte är den från allmän synpunkt mest optimala.

Regeringen konstaterar att det således finns hos statliga myndigheter ett motstånd mot ett kommunalt veto när det gäller just större trafikanläggningar. Detta är naturligt med tanke på att kommunen inte har någon vetorätt när anläggningarna prövas enligt sektorslagarna. Beslut om tillkomst av järnvägar och vägar kan formellt ske enligt väglag (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg trots att kommunen motsätter sig detta. Detsamma gäller för farleder och flygplatser. Anläggningarna får dock inte byggas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen.

Frågan om ett kommunalt veto vid regeringsprövning av stora trafikanläggningar kräver mot denna bakgrund en noggrann analys.

Som vissa remissinstanser har påpekat skulle ett kommunalt veto kunna medföra problem när det gäller att åstadkomma ändamålsenliga lokaliseringar av dessa anläggningar. Som tidigare har angetts innebär tillåtlighetsbeslutet svåra avvägningar som inbegriper nationella, regionala och lokala intressen. Det övergripande målet måste vara att dessa betydelsefulla investeringar får en lokalisering som är så ändamålsenlig som möjligt med tanke på trafikfunktionen och som samtidigt ger så begränsade negativa konsekvenser som möjligt på miljön och hushållningen med mark och vatten för anläggningen i dess helhet.

Det finns en stor risk för att detta syfte kan komma att bli svårt att uppnå om en eller flera kommuner med vetorätten kan framtvinga lokaliseringar som är sämre från nationellt eller regionalt perspektiv. En vetorätt skulle även innebära att det inte finns några garantier för att de investeringar som har beslutats av riksdagen i en omfattande investeringsplaneringsprocess med regering, trafikverk och länsstyrelser kan genomföras. De olika konstruktioner med s.k. vetogenombrott i olika fall som diskuterats har alla sådana svagheter att nackdelarna uppväger fördelarna. Dessa skäl talar med tanke på ändamålsenligheten således sammantaget mot att kommunen ges vetorätt för stora trafikanläggningar.

När det gäller frågan om det är angeläget att kommunen ges ett avgörande inflytande vid en regeringsprövning, bör denna bedömas med utgångspunkt i dagens planerings- och prövningssystem och kommunens möjlighet till påverkan i den processen. Kommunens åsikter efterfrågas och har betydelse i den övergripande investeringsplaneringen för trafikanläggningar. I den efterföljande projektinriktade planeringen som bedrivs enligt exempelvis väglagen, hålls samråd med kommunen och i många fall tar kommunen aktiv del i planeringen. Kommunala planeringsinsatser enligt plan- och bygglagen kan vara nödvändiga, både vad gäller de mer övergripande vägfrågornas behandling i den kommunala översiktplaneringen eller i områdesbestämmelser och vad gäller den närmare regleringen i detaljplaner. Även om kommunen formellt enligt väglagen eller lagen om byggande av järnväg inte har något avgörande inflytande, väger kommunens inställning självfallet mycket tungt när lokalisering och tillkomst av anläggningarna skall avgöras. Som regel föreligger sällan några allvarligare meningsmotsättningar mellan exempelvis Vägverket och kommunen. Kommunerna är i allmänhet positiva till att för dem angelägna väginvesteringar kommer till stånd.

Regeringen konstaterar att den föreslagna regeringsprövningen inte innebär någon formell förändring av kommunens möjligheter att utnyttja plan- och bygglagens instrument i samband med planering och genomförande av större trafikanläggningar. Regeringens tillåtlighetsbeslut påverkar inte kommunens planmonopol och innebär exempelvis inte någon laglig skyldighet för kommunen att upprätta eller ändra planer. Inte heller förändras kommunens möjlighet att med stöd av plan- och bygglagen besluta om den mer detaljerade planeringen av

lokalisering och utformning som följer efter regeringens beslut att tillåta trafikanläggningen.

Den föreslagna regeringsprövningen innebär formellt inte heller någon förändring av statens möjligheter att ingripa i den kommunala planeringsprocessen. De trafikanläggningar som föreslås bli prövningspliktiga är sådana att frågan om riksintresse eller mellankommunal samordning kan bli aktuell enligt 12 kap. plan- och bygglagen vid bedömningen av kommunala planer som rör tillkomsten av anläggningarna. Den föreslagna regeringsprövningen avser sådana anläggningar för vilka staten redan idag har starka möjligheter att ytterst avgöra frågor om tillkomst och lokalisering av anläggningen genom utnyttjande av planföreläggande enligt plan- och bygglagen.

De nu föreslagna bestämmelserna innebär att regeringens inflytande över planering och tillkomst av större trafikanläggningar stärks. Detta skall dock inte uppfattas som att det lokala engagemanget inte har betydelse. Det är i stället naturligt att kommunens åsikt tillmäts synnerlig betydelse. En lagreglerad regeringsprövning medför att betydelsefulla och angelägna kommunala synpunkter och bedömningar lyfts fram på ett öppet och tydligt sätt i det tidiga och avgörande skede i planeringsprocessen då trafikanläggningens huvudsakliga lokalisering bestäms. Regeringens prövning kan därmed ses som ett fullföljande av den övergripande investeringsplaneringen. Det kommer att höra till undantagen att regeringen avgör tillåtlighetsfrågan utan en kommuns samtycke.

Med anledning av dessa förhållanden finner inte regeringen det angeläget att kommunens tillstyrkan skall krävas vid tillåtlighetsprövningen av stora trafikanläggningar. Det finns således enligt regeringens mening övervägande skäl att regeringens tillåtlighetsprövning av dessa anläggningar inte bör kombineras med ett krav på kommunal tillstyrkan.

Miljöbalksutredningen föreslår att kommunfullmäktiges tillstyrkan inte skall krävas vid regeringsprövningen av vattenverksamhet. Detta har kritiserats av några remissinstanser, bl.a. Kommunförbundet och

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Regeringen anser dock att det inte har framkommit tillräckliga skäl för att införa veto vid regeringsprövning av vattenverksamhet. Därför bör gällande rätt i denna del kunna behållas och inarbetas i miljöbalken.

4.22. Regionala miljödomstolar

Hänvisningar till S4-22

4.22.1. Inrättande av miljödomstolar

Regeringens förslag: Regionala miljödomstolar skall inrättas.

En miljööverdomstol skall inrättas och knytas till Svea hovrätt. Högsta domstolen skall vara slutinstans i mål som i första instans prövats av miljödomstol. Har målet prövats av förvaltningsmyndighet eller kommun skall dock Miljööverdomstolen vara slutinstans.

Övriga prövningsmyndigheter skall vara regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter samt kommunerna.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Till de som är för att inrätta regionala domstolar i landet hör Statskontoret, Boverket, Fiskeriverket, Närings- och teknikutvecklingsverket,

Sveriges Geologiska Undersökning,

Kammarkollegiet, Lantmäteriverket, Svea hovrätt, Länsrätten i Östergötlands län, Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden, Lunds universitet, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Landskrona kommun, Sundsvalls kommun, Falu kommun, Norrköpings kommun, Kalmar kommun, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Sveriges advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Fiskares Riksförbund. Flera av de positiva myndigheterna redovisas längre fram.

Avstyrker helt eller delvis inrättandet av miljödomstolar enligt nuvarande förslag eller på annan grund gör Försvarsmakten,

Fortifikationsverket, Riksrevisionsverket, Koncessionsnämnden, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Domstolsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Malmö kommun, Umeå kommun, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Köpmannaförbundet, Miljöcentrum, Ragnsells och Stiftelsen Stolta stad.

Av de mer eller mindre negativa anser länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och Gävleborgs län att länsstyrelserna skall vara första instans och att Koncessionsnämnden för miljöskydd skall omvandlas till en central miljööverdomstol. Övriga länsstyrelser som är negativa vill i allmänhet ha administrativ prövning.

Domstolsverket å sin sida anser att ett förvaltningsärende först bör ha prövats av en förvaltningsmyndighet innan domstolsprövning sker och att den föreslagna ordningen innebär en fördyring i förhållande till nuvarande system. Vidare anförs att handläggningen bör delas upp på allmän domstol och förvaltningsdomstol.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att det behöver göras en mer djupgående analys av prövningsorganisationen, varvid en utgångspunkt bör vara att ärenden enligt plan- och bygglagen överprövas inom samma organisation som miljöärenden och att vare sig

vattendomstolarna eller Koncessionsnämnden läggs ned i avvaktan på analysen.

Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län anser att miljömålen bör ligga på de allmänna förvaltningsdomstolarna medan

Göteborgs tingsrätt anser att en fristående regional prövningsmyndighet bör inrättas.

Lunds universitet anser att det är tveksamt både med hänsyn till prejudikatbildning och i övrigt att inga överklagandemål får föras till

Högsta domstolen och att förbudet är motiverat endast under förutsättning att Miljööverdomstolen förses med ledamöter av så hög kompetens som möjligt.

Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivarföreningen anser att prövningsorganisationen bör bestå av länsstyrelserna, en till central miljödomstol omvandlad koncessionsnämnd och en central miljööverdomstol samt att vattendomstolarna bör behållas tills vidare. Lantbrukarnas Riksförbund anser att målsättningen bör vara att skapa en domstolsorganisation som i stort sett hanterar samtliga mål rörande mark och vatten. Försäkringsförbundet anser att det är lämpligt att skadeståndsfrågor med anknytning till miljön även i framtiden handläggs vid de allmänna domstolarna och inte vid ett fåtal miljödomstolar eftersom det finns en risk för att skadeståndsfrågorna annars utan bärande skäl hanteras på ett annat sätt än skadeståndsrätten i övrigt. Miljöcentrum föreslår att fastighetsdomstolarna byter namn till miljödomstolar och tar över miljömålen.

Naturvårdsverket anser att konsekvenserna av att införa regionala miljödomstolar inte har belysts tillräckligt. Enligt verkets uppfattning skulle en koncessionsnämnd eller en till domstol omvandlad koncessionsnämnd även i fortsättningen kunna vara bäst lämpad att pröva de mera omfattande miljöfarliga verksamheterna i första instans.

Skälen för regeringens förslag: En viktig fråga för tillämpningen av miljöbalken är hur prövningssystemet skall se ut.

I dag har regeringen en obligatorisk eller fakultativ tillåtlighetsprövning av flertalet större anläggningar. Denna regeringens tillåtlighetsprövning föreslås utökad. Vid en efterföljande prövning av regeringens beslut är övriga myndigheter och domstolar bundna av utgången i regeringsärendet. När det gäller den efterföljande prövningen prövas ärenden enligt miljöskyddslagen i regel av Koncessionsnämnden för miljöskydd och vattenmål av vattendomstolarna enligt gällande rätt.

Ärenden enligt miljöskyddslagen som inte tillåtlighetsprövas av regeringen prövas som regel av antingen Koncessionsnämnden för miljöskydd eller länsstyrelsen. Koncessionsnämnden prövar som första instans mera omfattande ärenden. Dessa har tagits upp i en bilaga till miljöskyddsförordningen, den s.k. A-listan. Länsstyrelserna prövar ärenden som tagits upp på den till miljöskyddsförordningen hörande s.k. B-listan. Ärende som prövats av länsstyrelse får överklagas till Koncessionsnämnden medan ärende som prövats av Koncessionsnämnden som första instans får överklagas till regeringen.

Förvaltningsmyndigheterna prövar flera typer av ärenden i de olika lagarna t.ex. enligt hälsoskyddslagen. Förvaltningsmyndigheternas beslut

överklagas i allmänhet till länsrätt. Det förekommer dock att överklagande får ske hos regeringen, t.ex. i frågor som rör bildande av naturreservat.

Vattenmålen prövas i dag av vattendomstolarna. Dessa är sex till antalet och utgörs av tingsrätter i särskild sammansättning. Ersättningsfrågor av olika slag prövas av allmän domstol, vattendomstol eller fastighetsdomstol.

Dagens prövningsordning för miljöfrågor är således splittrad och har inte någon enhetlig struktur.

Regeringen föreslår att miljöbalken skall ersätta en rad olika lagar som miljöskyddslagen, vattenlagen m.fl. Ett avgörande syfte med miljöbalken är att dagens splittrade lagstiftning skall sammansmältas och samlas till en homogen lagstiftningsprodukt, en miljöbalk.

I förslaget har de materiella reglerna i miljölagstiftningen inarbetats i miljöbalken och sammansmälts. Detta gäller även många av de materiella reglerna i vattenlagen.

För att åstadkomma en närmare integration mellan olika delar av miljölagstiftningen bör självfallet inte de processuella bestämmelserna och prövningssystemet lämnas utanför. Detta måste i stället så långt det är möjligt samordnas och anpassas till de materiella reglerna. Ett sådant sammansmält system med enhetlig struktur kommer dessutom att få betydelse för uppkomsten av en gemensam praxis och bidra till kunskapen om och förståelsen för miljöbalkens mål.

För att bedöma vilket prövningssystem som bör väljas kan det till att börja med vara lämpligt att ange de krav som bör ställas på miljöbalkens prövningssystem.

Miljöbalksutredningen anser i sitt förslag till miljöbalk att följande krav kan ställas upp:

1) ett miljötänkande i enlighet med miljöbalkens mål bör genomsyra hela miljöbalken, och då även prövningssystemet,

2) prövningssystemet bör anpassas till balkens materiella regler, 3) integration och sammansmältning bör ske så långt det är möjligt, 4) Europakonventionens krav på domstolsprövning skall uppfyllas, 5) rättsprövning bör undvikas, 6) prövningssystemet bör vara rättssäkert med hög kompetens hos beslutsfattarna,

7) instansordningen bör göras så enkel som möjligt, 8) prövningssystemet bör vara så billigt, effektivt och rationellt som möjligt,

9) regeringen bör avlastas förvaltningsärenden. Miljöbalksutredningen fann att ett system med regionala miljödomstolar i den allmänna domstolsorganisationen bäst svarade mot de uppställda kraven. Detta system blir bl.a. avsevärt enklare och får en högre integrationsnivå samt ökade möjligheter att handlägga de olika typerna av mål i en rättegång anförde utredningen.

Utredningens förslag innebär vidare att mål med miljöanknytning skall föras över från regeringen, de allmänna förvaltningsdomstolarna, tingsrätterna, fastighetsdomstolarna, vattendomstolarna och Koncessionsnämnden för att prövas av miljödomstolarna. Utredningen föreslår

särskilda handläggningsregler för dessa domstolar. Förvaltningsprocesslagen tillämpas på mål som överklagats till miljödomstol från förvaltningsmyndighet eller kommun. För dessa mål skall den föreslagna Miljööverdomstolen vara slutinstans. På övriga mål skall miljöbalkens regler kompletterade av rättegångsbalkens tillämpas.

När det gäller valet av prövningssystem kan två huvudlinjer skönjas i remissutfallet av förslaget. Den ena är att bygga upp ett system där Koncessionsnämnden för miljöskydd i någon form ingår. Den andra linjen är att i enlighet med utredningens förslag inrätta regionala miljödomstolar.

Ett system med regionala miljödomstolar skulle organisatoriskt antingen kunna knytas till de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt, Högsta domstolen) eller till de allmänna förvaltningsdomstolarna (länsrätt, kammarrätt, Regeringsrätten).

De olika alternativen har skilda förespråkare i remissvaren. Bl.a. anser Kammarrätten i Stockholm att det i första hand bör övervägas att förlägga prövningen inom det befintliga domstolsväsendets ram i stället för att bygga upp nya specialdomstolar. Det bör undvikas att tillskapa dubbla processordningar med inslag av såväl rättegångsbalken som förvaltningsprocesslagen. Risken för motstridiga avgöranden i Regeringsrätten och Miljööverdomstolen är uppenbar. Ärenden om miljöfarlig verksamhet bör prövas av förvaltningsmyndighet i första instans och överprövas av förvaltningsdomstol. Om vattenlagen, vilket kammarrätten förordar, inte arbetas in i miljöbalken faller det kanske tyngsta argumentet för inrättande av miljödomstolar vid tingsrätterna bort. Länsrätten i Stockholms län är i allt väsentligt av samma uppfattning som Kammarrätten i Stockholm. Till skillnad mot de nämnda förvaltningsdomstolarna föredrar Svea hovrätt alternativet med regionala miljödomstolar knutna till tingsrätterna. De nuvarande vattendomstolarna har enligt hovrätten en väl fungerande organisation och vana att hantera tillståndsärenden av skiftande slag. Några problem torde knappast uppkomma om till dessa domstolar förs även ärenden som nu handläggs av Koncessionsnämnden för miljöskydd. Det kan noteras att ordförandena hos nämnden ofta rekryterats från vattendomstolssidan. En påtaglig fördel är också att en samordning kan ske vid prövningen av miljöfarlig verksamhet och vattenföretag som hänger samman. Det torde också vara en fördel att tillståndsfrågor för en miljöfarlig verksamhet hanteras av en domstol som även har att behandla ersättningsfrågor med anledning av verksamheten enligt hovrätten.

Koncessionsnämnden å sin sida anser att den nu lämpligaste ordningen är att en central myndighet som första instans prövar s.k. A-ärenden och som sista instans övriga ärenden samt att nämnden ombildas till central miljödomstol (endast ett namnbyte), vars beslut kan överklagas till en miljööverdomstol tillsammans med överklagade vattenmål. Detta förslag bygger på att vattenlagen hålls utanför balken. Om vattenlagen tas in i balken bör vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen få finnas kvar.

Det bör övervägas om tillståndsprövningen av vattenbyggnadsärenden i ett senare skede kan föras över på länsstyrelserna/miljödomstol medan ersättningsfrågor får ligga kvar på vattendomstolarna alternativt

fastighetsdomstolarna, eftersom en sådan uppdelning överensstämmer med den renodling av domstolsrollen som nu pågår.

Lagrådet anser att den samordning av miljörättsliga domstolsprövningar som kan uppnås genom att tillskapa miljödomstolar inte blir så pass fullständig att denna lösning framstår som överlägsen andra alternativ som kan övervägas, däribland möjligheten att i huvudsak behålla och i något hänseende – t.ex. införande av domstolsprövning av vissa beslut av koncessionsnämnden – komplettera gällande domstolsprövningssystem för miljörelaterade mål. Från domstolsorganisatoriska och processrättsliga utgångspunkter måste förslaget anses ha flera principiellt otillfredsställande inslag med minskad enhetlighet och konsekvens i systemet som följd.

Ett förhållande som enligt Lagrådet kan ge anledning till tvekan är att lagrådsremissens förslag innebär att det blir olika förfaranderegler i mål som överklagats till miljödomstolen från förvaltningsmyndigheter och mål som börjar i miljödomstolen; förvaltningsprocesslagen respektive miljöbalken kompletterad av rättegångsbalken. Så kan t.ex. mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet komma att handläggas i olika ordning beroende på om prövningen sker i miljödomstolen som första instans eller som överprövningsinstans. Lagrådet är vidare kritiskt till att det föreslagna systemet kan medföra att förvaltningsdomstolar och miljödomstolar kan komma att träffa motstridiga avgöranden i frågor som regleras av miljöbalken samt att införandet av miljödomstolar skulle leda till ökad i stället för minskad splittring för domstolsväsendets del.

Regeringen gör följande bedömning. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm och Koncessionsnämnden för miljöskydd är i enlighet med vad som redovisats ovan av olika uppfattning om vilket prövningssystem som bör väljas. Kammarrätten i Stockholm anser också i likhet med Lagrådet att det är olyckligt med dubbla processordningar samt att motstridiga avgöranden kan komma att träffas. Kammarrätten i Stockholm och Domstolsverket anser att förvaltningsärenden bör prövas av förvaltningsmyndighet innan domstolsprövning sker.

Frågan om vilken ordning som bör gälla för tillståndsprövningen av vattenmål har varit föremål för tidigare utredningars intresse.

I betänkandet som låg till grund för 1983 års vattenlag föreslogs en omläggning av den tidigare vattenlagens (1918 års) sammanhållna prövning vid vattendomstol (SOU 1977:27). Förslaget innebar att tillståndsfrågorna skulle prövas i administrativ ordning av regeringen, Koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna. Kompetensfördelningen mellan dessa myndigheter skulle vara beroende av företagets storlek och beskaffenhet. Ersättningsfrågorna skulle prövas av sex fastighetsdomstolar, knutna till samma tingsrätter som de då befintliga vattendomstolarna. I prop. 1981/82:130 med förslag till ny vattenlag stannade regeringen, efter en ingående diskussion om olika systems för- och nackdelar, emellertid för att föreslå att den gällande ordningen för prövningen av vattenmål skulle behållas, dvs. vattendomstolarna skulle pröva samtliga frågor om tillåtlighet, tillstånd, ersättningar och andra villkor med undantag för de tillåtlighetsfrågor som

skulle prövas av regeringen. Bl.a. anfördes att kraven på effektivitet och snabbhet tillgodosågs bättre med en sammanhållen prövning, att t.ex. frågor om utformningen av detaljföreskrifter kunde bedömas bättre vid denna typ av prövning samt att skadeförebyggande åtgärder och skaderegleringsfrågor ofta hängde samman i vattenmålen. Riksdagen biföll förslaget men utskottet ansåg att även om lagstiftningen nu skulle genomföras så borde ett administrativt prövningssystem göras till föremål för ytterligare överväganden (bet. 1982/83:JoU30 s. 40).

Utskottets syn att ett administrativt prövningssystem ytterligare bör övervägas har förstärkts genom att frågan om renodling av domstolarnas roll alltmer kommit i förgrunden under 1990-talet. Renodlingstanken innebär att domstolarna i princip bör ha endast rättskipande uppgifter. Renodlingstanken utvecklas i Domstolsutredningens betänkande, Domstolarna inför 2000-talet, SOU 1991:106. I de senaste årens budgetpropositioner lämnas redogörelser för reformarbetet inom domstolsväsendet i bl.a. detta avseende (se prop. 1994/95:100 s. 4 f och 48, prop. 1996/97:1 s. 33 f och prop. 1997/98:1 s. 42 f). Domstolsverket anser, som framgår av remissredovisningen, att ett förvaltningsärende först bör ha prövats av en förvaltningsmyndighet innan domstolsprövning sker.

Regeringen konstaterar att Miljöbalksutredningen inte lämnat något förslag i frågan om lämpligheten av att tillståndsprövning skall ske i administrativ ordning i första instans. Mot bakgrund av den inledda vägen med renodling av domstolarnas uppgifter samt Lagrådets och remissinstansernas synpunkter finns det emellertid anledning att överväga om tillståndsprövning i framtiden bör ligga direkt på miljödomstol eller om frågan skall prövas av domstolen först efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut. Regeringen har för avsikt att snarast inleda en översyn av frågan om tillståndsprövning i första instans. Tiden medger inte att översynen genomförs innan miljödomstolarna inrättas eftersom det är angeläget med en samlad hantering och prövning av miljöfrågorna redan från tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Det bör därför i enlighet med utredningens förslag inrättas regionala miljödomstolar knutna till vissa tingsrätter.

Lagrådet har vidare anfört att även de mål som handläggs enligt förvaltningsprocesslagen bör kunna prövas av en instans som har särskild inriktning på de prejudikatbildande uppgifterna. Ett avsteg från detta synes enligt Lagrådet kräva alldeles speciella skäl. Enligt regeringens mening finns det här sådana speciella skäl. Målen kommer redan i

Miljööverdomstolen att ha prövats av tre instanser. Miljööverdomstolen är till skillnad från kammarrätterna ensam överprövningsinstans. Detta motiverar enligt regeringen ett avsteg från vad som normalt gäller och målen bör kunna stanna i Miljööverdomstolen.

Lagrådet har framfört att inrättandet av miljödomstolar skulle kunna innebära en ökad risk för motstridiga avgöranden och en ökad splittring för domstolsväsendets del jämfört med dagens prövningssystem. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen av domstolarnas prövning och om problem skulle uppstå rätta till dessa. I det här

sammanhanget bör påpekas att miljöbalken bara är första steget i ett omfattande reformarbete på miljöområdet.

Lagrådet har avstyrkt att mål från förvaltningsdomstolarna förs över till miljödomstolarna. Till stöd härför åberopar Lagrådet att det i lagstiftningsärendet inte har framkommit att nuvarande förhållanden ger anledning att principiellt förändra ordningen för hur sakkunnigutredning tillförs mål av den karaktären som handläggs av förvaltningsdomstolarna. Enligt regeringens mening skulle det emellertid bli en mindre enhetlig prövning av miljöfrågor om målen inte prövas av miljödomstolarna.

Regeringen föreslår vidare att en Miljööverdomstol skall inrättas. Svea hovrätt har i dag Vattenöverdomstolen knuten till sig. Det finns alltså erfarenhet av mål med miljörättslig anknytning i Svea Hovrätt. Det är därför naturligt att Miljööverdomstolen knyts till Svea hovrätt. Miljööverdomstolen skall efter prövningstillstånd pröva mål som överklagats från miljödomstolarna.

Miljödomstolarnas och Miljööverdomstolens prövning behandlas närmare i nästa avsnitt.

Regeringens tillåtlighetsprövning av vissa verksamheter framgår av avsnitt 4.21. Vidare finns det några ärendegrupper som det är lämpligast att regeringen prövar efter överklagande. Det är frågor om föreskrifter av normkaraktär, skydd av områden och beslut av generalläkaren, se författningskommentaren till 18 kap. 1 §. Dessutom kommer regeringen att pröva mål eller ärenden som är av särskild vikt eller om Naturvårdsverket begär det, se avsnitt 4.22.2. Ärenden som rör försvaret skall miljödomstolen alltid med eget yttrande överlämna till regeringens avgörande.

De ekonomiska konsekvenserna av förslaget behandlas i avsnitt 4.38.

Hänvisningar till S4-22-1

4.22.2. Prövningen i miljödomstolarna

Regeringens förslag: De regionala miljödomstolarna skall som första instans handlägga och tillståndspröva mål om mera omfattande miljöfarlig verksamhet, vattenmål och ersättningsmål av olika slag. I dessa mål tillämpas i första hand miljöbalkens regler och i andra hand rättegångsbalkens.

Statliga myndigheters beslut enligt miljöbalken får överklagas till de regionala miljödomstolarna medan kommuners beslut i regel får överklagas till länsstyrelsen, ett led i prövningskedjan. I dessa mål i miljödomstolen tillämpas i huvudsak förvaltningsprocesslagen (1971:291). Ärenden som rör försvaret skall dock miljödomstolen alltid med eget yttrande överlämna till regeringens avgörande.

De regionala miljödomstolarna skall ha motsvarande sammansättning som Koncessionsnämnden för miljöskydd.

De regionala miljödomstolarnas domar och beslut får överklagas till Miljööverdomstolen.

För att Miljööverdomstolen skall överpröva domar och beslut krävs det prövningstillstånd i mål som handlagts enligt förvaltningsprocesslagen.

Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelse får inom ramen för prövningssystemet föra talan och begära omprövning av villkor m.m. för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen.

Kommun får företräda sådana intressen inom kommunen. Möjligheterna att ompröva tillståndsbeslut skall vara desamma för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att rättegångsbalkens regler skall tillämpas även i mål som överklagas till domstolarna om det inte finns andra fördelar med att tillämpa förvaltningsprocesslagen än att det är ett friare och enklare förfarande än rättegångsbalken. Naturskyddsföreningen anser att det skapar oreda att blanda samman rättegångsbalken med förvaltningsprocesslagen och att det är bättre att välja ett system av processregler, nämligen det förvaltningsprocessuella. Norrköpings kommun anser att flertalet processuella regler med fördel kan samlas i en särskild lag och ifrågasätter varför kommunernas beslut skall överklagas till länsstyrelse och inte direkt till miljödomstolen.

Växjö och Umeå tingsrätter anser det väsentligt att den typ av tjänster för beredningsjurister som för närvarande finns vid Koncessionsnämnden bibehålls samt att miljöråden bör ha erfarenhet av miljöfrågor eller vattenfrågor. Miljöcentrum anser att miljödomstolen på grund av sin sammansättning inte kan betraktas som en konventionell domstol, utan snarare som en myndighet vilket strider mot artikel 6 Europakonventionen.

Miljöcentrum anser vidare att domstolen vid handläggning av skadeståndsärenden bör bestå av endast jurister, ett miljöråd och nämndemän.

Skogsindustrierna anser att det är oacceptabelt att företag på A-listan inte kan få överklagande av villkor givet i första instans omprövat på grund av att prövningstillstånd krävs.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att Naturvårdsverket bör ges sådana instruktioner att dess deltagande i prövningen, särskilt när det gäller de mest komplicerade verksamheterna, blir obligatoriskt för att det allmänna intresset skall kunna hävda sig i prövningssystemet. Enligt nämnden bör flera centrala myndigheter såsom Kemikalieinspektionen,

Räddningsverket och Socialstyrelsen agera som remissinstanser vid beredningen av ärenden. Boverket efterlyser överväganden angående vilka centrala myndigheter som bör ges rätt att föra talan och att det måste uppmärksammas att verket, Socialstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har uppgifter enligt balken. Länsstyrelserna i

Värmlands, Jämtlands, Gävleborgs, Östergötlands och Kristianstads län tillstyrker att länsstyrelserna får föra talan mot beslut enligt balken för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen. Sveriges Fiskares Riksförbund anser att Fiskeriverket bör ges rätt att föra talan i miljömål. Naturskyddsföreningen anser att sakägare och ideella organisationer bör tillerkännas talerätt. Uppsala universitet, Landskrona kommun och Miljöcentrum anser att sakägare skall ges rätt att påkalla omprövning. Sundsvalls kommun anser det orimligt att inte miljönämnden som tillsynsmyndighet äger rätt påkalla omprövning av tillstånd. Sundsvalls kommun anser att tillsynsmyndigheter bör ha rätt att ansöka om omprövning.

Fiskeriverket tillstyrker att vattenverksamhet i likhet med miljöfarlig verksamhet får omprövas efter tio år. Svea hovrätt anser att det bör finnas en möjlighet att besluta om längre tid än tio år för omprövning av villkor eftersom det i diskussioner i samband med införandet av vattenlagen, särskilt ifråga om större vattenföretag befunnits rimligt med en tidsgräns om 30 år på grund av långa avskrivningstider avseende investerat kapital.

Enligt hovrätten är det inte tillfyllest att endast i motivtexten ge besked om de avvägningar som skall göras från ekonomiska och andra synpunkter och det framhålls att det är tveksamt om nyetableringskrav (jfr 3:10) skall ställas på omprövning av befintliga verksamheter. Lunds universitet ifrågasätter om det finns skäl att generellt sänka omprövningstiden till tio år. Svenska Kraftverksföreningen ifrågasätter införandet av gemensamma omprövningsregler eftersom dessa kan hota de ekonomiska förutsättningarna för befintliga vattenföretag och hämma tillkomsten av nya. Det finns särskilda begränsningsregler i 15 kap. 10 § vattenlagen som bör gälla.

Naturskyddsföreningen anser att processföring förutsätter resurser och att en tänkbar möjlighet är att låta part finansiera miljöorganisationernas processföring. Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet anser att kommunerna måste ges möjlighet att ta ut ersättning för sitt arbete med prövningsärenden. Fastighetsägareförbundet kan från principiella synpunkter inte acceptera att miljöorganisationer inte skall kunna förpliktas att betala motpartens rättegångskostnader eller fördröjningskostnader om

dessas talan inte vinner bifall eftersom organisationerna tilldelas en roll som ställföreträdare för de samhällsorgan som har till uppgift att övervaka efterlevnaden av lagstiftningen på detta område. Miljöcentrum föreslår att kärandepart garanteras full rättshjälp utan begränsning vid skadeståndsprocesser och uppger att kostnader för utredning m.m. uppgått till miljonbelopp i enskilda fall och att sökanden alltid bör stå för motpartens kostnader vid all tillståndsprövning enligt balken. Vidare föreslås att försäkringsbolag inom ramen för balken åläggs att tillhandahålla rättsskyddsförsäkring till ett belopp om 500 000 kr. Lunds universitet anser att det är rimligt att miljöorganisationer får ersättning för rättegångskostnader om de vunnit i högsta instans och föreslår att undantag från huvudregeln kan göras beträffande kostnader i högre rätt när det föreligger särskilda (synnerliga) skäl. Socialstyrelsen framhåller att miljömedicinsk kompetens måste tillförsäkras bl.a. miljödomstolarna vid prövningen av miljö- och hälsoskyddsfrågor.

Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt bör enligt regeringen vara att instansordningen bör vara så rak och enkel som möjligt. Alla mål och ärenden i miljöbalken bör handläggas inom ramen för samma prövningssystem. De processuella reglerna bör finnas i balken. På detta vis uppnås den i miljöbalken eftersträvade sammansmältningen och integrationen. Processuella bestämmelser som avser mer speciella situationer bör dock med fördel kunna inarbetas i den lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet som regeringen föreslår, se avsnitt 4.16. Miljödomstolarnas huvudsakliga verksamhet blir tillståndsprövning och de skall inte pröva brottmål. Dessa bör i sedvanlig ordning prövas av tingsrätt i den sammansättning som enligt rättegångsbalken gäller för sådana mål. Ej heller skall miljödomstol pröva mål om äganderätt eller fastighetsindelningen. Prövningen av sådana mål bör ligga kvar på tingsrätt i den sammansättning som gäller för tvistemål resp. fastighetsdomstol.

Lagrådet har sagt sig inte kunna tillstyrka att lagrådsremissens förslag med en uppdelning av vattenverksamheter mellan miljöbalken och den särskilda vattenlagen läggs till grund för lagstiftning. Enligt Lagrådet leder uppdelningen till korsvisa hänvisningar och svåröverskådlighet. Om vattenlagen skall ingå i en samordnad miljölagstiftning anser Lagrådet att prövningssystemet bör ges en annan och mer överskådlig utformning.

Regeringen har i avsnitt 4.16 bemött Lagrådets kritik i fråga om uppdelningen av vattenverksamhet mellan miljöbalken och den särskilda lagen och funnit att den bör genomföras. Den fråga som återstår är då att Lagrådet anser att prövningssystemet bör ges en annan och mer lättöverskådlig utformning. Här är enligt regeringens mening först att märka att de regler som regeringen föreslår behövs och är nödvändiga för att få till stånd ett komplett prövningssystem. Mot bakgrund av den sammansmältning som regeringen vill åstadkomma finns det två alternativ. Det ena innebär att alla processuella bestämmelser tas in i miljöbalken medan det andra innebär att lagrådsremissens förslag med uppdelning mellan miljöbalken och den särskilda lagen följs. Vad som, trots Lagrådets kritik, talar för att välja det andra alternativet är att de

bestämmelser som föreslås tas in i den särskilda lagen rör speciella situationer eller har direkt anknytning till de materiella bestämmelser som regleras i den lagen. Även om uppdelningen medför nackdelen med korsvisa hänvisningar anser regeringen dock att fördelarna med uppdelningen överväger nackdelarna.

De regionala miljödomstolarna kommer att handlägga mål både i första instans och efter överklagande av statliga myndigheters beslut. Den kritik Lagrådet framfört mot detta behandlas i föregående avsnitt.

De mål som handläggs av de regionala miljödomstolarna i första instans kan delas in i ansökningsmål och ersättningsmål av olika slag.

Ansökningsmålen består av två typer av mål nämligen 1) mål om mera omfattande miljöfarlig verksamhet (A-listan) 2) mål om vattenverksamhet. De processuella bestämmelser som skall gälla för dessa mål kommer nära nog fullständigt att tas in i miljöbalken. Där anges bl.a. att regionala miljödomstolar har fullständig utredningsskyldighet. Rättegångsbalkens (RB) bestämmelser kommer att tillämpas som kompletterande regler. Det är främst i vissa frågor som rör enskilda anspråk som RB blir tillämplig. De regionala miljödomstolarna kommer alltså att ha fullständig utredningsskyldighet i tillståndsfrågor.

De ersättningsmål som föreslås prövas i första instans av regional miljödomstol är mål som i dag motsvaras av ersättningsmål enligt naturvårdslagen, vattenlagen och miljöskadelagen. Dessa mål prövas i dag av fastighetsdomstol, vattendomstol och allmän domstol. I framtiden kommer de alltså att prövas av en domstol, nämligen regional miljödomstol inordnad i tingsrättsorganisationen.

För de mål som prövas av de regionala miljödomstolarna efter överklaganden föreslås att, utöver de särskilda bestämmelser som ges direkt i miljöbalken, förvaltningsprocesslagen skall gälla. Det är ett något enklare och friare förfarande som är anpassat till överprövning av ärenden som prövats av förvaltningsmyndighet. Förvaltningsprocesslagen är dessutom till skillnad från rättegångsbalken särskilt anpassad för ärenden som prövats av förvaltningsmyndighet. För överprövningen av sådana ärenden passar rättegångsbalken mindre väl. Länsstyrelsernas prövning av mål om miljöfarlig verksamhet utvecklas i nästa avsnitt.

Om inte annat föreskrivs i miljöbalken, kommer de statliga myndigheternas beslut att kunna överklagas till regional miljödomstol. Kommunala nämnders beslut kommer att kunna överklagas till länsstyrelse och därefter till regional miljödomstol.

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) innehåller (34 a §) att det om det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva ett överklagande från länsrätten. Regeringen anser att det på motsvarande sätt när miljödomstol tillämpar förvaltningsprocesslagen bör krävas prövningstillstånd av Miljööverdomstolen för att ett överklagande från miljödomstol skall prövas av Miljööverdomstolen.

Regeringen kommer att pröva tillåtligheten av mera omfattande verksamheter, se avsnitt 4.21. Regeringen prövar dessutom efter överklagande beslut från statliga myndigheter dels i frågor som rör

bildande, ändring eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vattenskyddsområden, dels beslut av generalläkaren. De nyssnämnda besluten är sådana att de lämpligen bör prövas av regeringen. Vidare skall överklagade ärenden som rör försvaret av miljödomstolen med eget yttrande överlämnas till regeringens prövning. Detsamma gäller övriga mål och ärenden som är av särskild vikt eller om Naturvårdsverket begär det. Utgångspunkten för om ett mål eller ärende bör överlämnas till regeringen bör vara om ärendet verkligen kräver ett ställningstagande från regeringens sida. Ärendet kan t.ex. beröra områden av riksintresse. Frågor som rör försvaret är regelmässigt av riksintresse.

Regeringens förslag till prövningssystem innebär att en annan ordning än i dag skall gälla för flertalet typer av mål som har anknytning till miljön. Detta innebär dock inte att ett helt nytt system har tillskapats. De flesta regler vi föreslår om prövning hos förvaltningsmyndigheter och domstolar har motsvarigheter i dag. De processuella reglerna har således i väsentliga delar sin grund i idag gällande regler som har visat sig fungera förhållandevis bra.

De regionala miljödomstolarna avses få i princip samma sammansättning som Koncessionsnämnden för miljöskydd. Således kommer miljödomstolen att bestå av två fasta ledamöter, en ordförande och ett miljöråd som motsvarar nämndens tekniske ledamot. Miljöråden skall ha naturvetenskaplig eller teknisk utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Vattenfrågor är då att anse som miljöfrågor. Dessutom bör i miljödomstolens sammansättning ingå två ledamöter utan fast anknytning till miljödomstolen. Dessa skall ha sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som de frågor som miljödomstolen skall pröva handlar om. Det är sålunda naturligt att ha en ledamot med erfarenhet från Naturvårdsverkets verksamhetsområde. Härigenom kan domstolen tillföras t.ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett särskilt fall. Det kan antas att en stor del av de tillståndsfrågor som miljödomstolen kommer att få ta befattning med i mål som gäller miljöfarlig verksamhet kommer att avse industriföretag eller kommunala anläggningar. Det bör därför i miljödomstolen ingå också en ledamot med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. De sakkunniga ledamöterna skall inte vara partsrepresentanter, utan skall företräda särskild sakkunskap och erfarenhet av värde för miljödomstolen. Domstolens sammansättning står således inte, som Miljöcentrum gör gällande, i strid mot artikel 6 Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Ordföranden får i det enskilda fallet bestämma om ledamoten skall ha industriell eller kommunal erfarenhet. Om det t.ex. behövs en ledamot med erfarenhet av skogsindustri skall ordföranden kunna bestämma att en ledamot med sådan erfarenhet skall ingå i domstolen.

Sakkunskapen bör kunna utnyttjas på motsvarande sätt i mål om vattenverksamhet och övriga mål som skall prövas enligt miljöbalken.

Även i dessa mål kommer det att finnas behov av bl.a. biologisk, industriell och kommunal kompetens.

Flera remissinstanser föreslår att ytterligare sakkunniga ledamöter bör ingå i domstolen. Det föreslås sakkunniga ledamöter inom områden som planering, miljömedicin och sociala frågor. Regeringen anser dock att den sakkunskap som behövs utöver den föreslagna bör tillföras mål och ärenden genom att berörda myndigheter har talerätt, utgör remissinstanser och/eller anlitas som sakkunniga.

Växjö och Umeå tingsrätter har tagit upp frågor om beredningsjurister vid miljödomstolarna. Detta bör bli en fråga för genomförandefasen av arbetet.

Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelserna bör inom prövningssystemets ram, såsom varande myndigheter med ett vidsträckt verksamhetsområde, få föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen. Övriga myndigheter som berörs av ett mål eller ärende bör i stället vara remissinstanser. Därigenom kommer deras sakkunskap att kunna tas till vara.

Rätten att påkalla omprövning av tillstånd och tillståndsvillkor bör på anförda skäl begränsas till samma myndigheter som har talerätt. Att ge enskilda sakägare rätt att väcka talan i mål eller ärenden om omprövning skulle föra för långt. Deras rätt tillgodoses genom att de kan anmäla oförutsedd skada och väcka talan om skadestånd. De kan också uppmärksamma taleberättigade myndigheter på missförhållanden. Begär myndighet omprövning så finns det naturligtvis inget som hindrar enskilda från att yttra sig i omprövningsmålet. Sundsvalls kommun anser att tillsynsmyndighet bör ha rätt att ansöka om omprövning av villkoren för tillstånd. Det förhåller sig dock så att det inte behövs någon ansökan om kommun eller förvaltningsmyndighet har meddelat tillståndet. Det är när miljödomstol meddelat tillstånd som ansökan om omprövning kan bli aktuell. Sådana tillstånd rör huvudsakligen mål eller ärenden av förhållandevis komplicerad beskaffenhet. Av resursskäl bör inte rätten att föra talan i omprövningsmål delas upp på alltför många händer. Regeringen anser därför att rätten att ansöka om omprövning inte bör tillkomma tillsynsmyndighet utan begränsas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelserna som ett led i deras befattning med prövningsverksamheten.

Naturvårdsverket är en central tillsynsmyndighet medan länsstyrelserna verkar på den regionala nivån. Naturvårdsverket bör, som central myndighet på området föra talan i frågor av principiell betydelse eller där frågor av annat skäl är av större vikt. Koncessionsnämnden anser att Naturvårdsverkets medverkan i de mest komplicerade ärendena bör göras obligatorisk. Det är helt klart att Naturvårdsverket bör spela en mycket aktiv roll. Regeringen anser att det bör behövas i än högre grad i verksamheten framöver. Verket skall ha en aktiv roll i miljömässigt viktiga och för praxis betydelsefulla ärenden. Naturvårdsverket bör också genom allmänna råd och annan rådgivning stödja länsstyrelserna i deras arbete. Kammarkollegiet bör främst engagera sig för att bevaka de allmänna intressena i vattenmålen.

Kommunen företräder allmänna intressen inom kommunen.

Om sakägarbegreppet se avsnitt 4.26 och miljöorganisationers talerätt, se avsnitt 4.27.

Vattenlagen skall enligt regeringens förslag arbetas in i miljöbalken. Prövningen skall ske i ett enhetligt system. Ett miljötänkande skall genomsyra hela miljöbalken. Det är då också naturligt att även reglerna om återkallelse och omprövning av tillstånd görs så enhetliga som det är möjligt. Om en sådan anpassning skall underlåtas måste starka skäl tala mot enhetliga regler. Sådana skäl har inte framkommit under arbetets gång eller framkommit av remissen.

Regeringen föreslår den ändringen för vattenverksamheternas del att omprövning skall kunna ske av alla tillstånd efter tio år. En sammansmältning av miljöskyddslagens och vattenlagens regler sker också. Det har framförts från kraftverksindustrins sida att denna ändring skulle minska investeringsviljan och rubba de ekonomiska förutsättningarna för befintliga vattenverksamheter. I dag bestämmer vattendomstolen en tid på mellan tio till trettio år i tillståndsdomen. Det är dock att märka att det inte är fråga om en obligatorisk omprövning efter tio år. Beaktas bör också att regeringens förslag innebär att det vid omprövning inte får meddelas så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamhetens bedrivande avsevärt försvåras eller måste upphöra. Regeringen anser därför och på grund av den tyngd som miljöfrågor bör ha för framtiden att det generellt bör vara möjligt att ompröva även vattenverksamheter efter tio år. När villkoren sätts tillämpas skälighetsregeln i 2 kap. 7 § lagförslaget.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har anfört att det inte skulle bli fråga om officialprövningsskyldighet för miljödomstolen eftersom rättegångsbalkens regler (17 kap. 3 §) kommer att gälla. Detta är inte riktigt. I miljömålen gäller 22 kap. miljöbalken istället för 17 kap. rättegångsbalken.

Flera remissinstanser har tagit upp frågor om rättegångskostnader. Regeringen har övervägt att utvidga rätten till ersättning för rättegångskostnader, främst till att avse inte bara vattenverksamheter utan också miljöfarliga verksamheter. När det gäller luftföroreningar är dock sakägarbegreppets (se avsnitt 4.26) omfattning så vidsträckt att det inte skulle vara lämpligt att låta en sökande betala rättegångskostnader i sådan omfattning som skulle kunna bli fallet. Det är därför olämpligt att ge sakägare i mål om miljöfarlig verksamhet rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Rättigheter bör korrespondera med skyldigheter. Det är därför lämpligast att de ideella organisationerna som inte är sakägare i egentlig mening inte får vare sig rätt till eller skyldighet att betala rättegångskostnader.

Hänvisningar till S4-22-2

4.23. Länsstyrelsernas prövning av ärenden om miljöfarlig verksamhet

Regeringens förslag: Länsstyrelsernas prövning av tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall få fastare former genom att de prövas av en självständig och till länsstyrelsen administrativt knuten prövningsmyndighet. Den består av en erfaren jurist och en person med erfarenhet av miljöfrågor.

Dessutom skall förfarandet vid länsstyrelsen anpassas till förfarandet i miljödomstolen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksrevisionsverket anser att förslaget om att två eller flera länsstyrelser samverkar i en gemensam prövningsmyndighet torde vara en förutsättning för effektivisering och nollkostnadslösning.

Jordbruksverket, Länsrätten i Stockholms län, Skogs och lantbruksakademien samt länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län anser att det inte bör inrättas särskilda prövningsmyndigheter vid länsstyrelserna. Statskontoret och Jordbruksverket anser att det bör vara tillräckligt med en ändring av länsstyrelseinstruktionen. Länsrätten i Stockholms län och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, förordar fristående förvaltningsmyndigheter. Länsstyrelserna i Stockholm, Malmöhus, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län och Advokatsamfundet tillstyrker förslaget att bilda miljöprövningsmyndigheter vid länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser vidare att förslaget är utmärkt men att prövningsmyndigheternas verksamhetsområden bör utvidgas till att omfatta all tillståndsprövning i första instans av miljöfarlig verksamhet samt alla överklaganden av kommunala beslut enligt miljöbalken och plan- och bygglagen och anför att ett administrativt förfarande är att föredra framför ett judiciellt i första instans. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att inrättandet av en miljöprövningsmyndighet vid länsstyrelsen kräver ytterligare överväganden och anför att prövningen med hänsyn till rättssäkerheten kräver en prövningsnämnd som bör kunna besättas med personer redan verksamma inom länsstyrelsen. Landskrona kommun anser att det finns skäl för att införa ett system som hindrar att landshövdingen och länsstyrelsens lekmannastyrelse deltar i prövningen av miljöärenden.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag har som inriktning att länsstyrelserna skall pröva tillståndsfrågor om miljöfarlig verksamhet i samma utsträckning som idag. Länsstyrelsen skall dock alltid som första instans pröva ärenden som rör försvaret.

Länsstyrelsernas organisation bör utvecklas så att de får ökade möjligheter att effektivisera sin prövning av ärenden om miljöfarlig verksamhet.

Det föreslås därför att regler skall ges om länsstyrelsernas kompetens och sammansättning i frågor om tillståndsprövning till miljöfarlig verksamhet. Prövningen bör ges fastare former för att säkerställa att

tillståndsprövningen vid samtliga länsstyrelser uppfyller höga krav på rättssäkerhet. Vidare bör, för att ytterligare effektivisera prövningen, samarbete kunna ske under mera organiserade former mellan flera länsstyrelser.

Regeringen föreslår dessutom att flera av de processuella bestämmelser som gäller för förfarandet i miljödomstol skall tillämpas även på länsstyrelsen.

I dag gäller enligt 5 § länsstyrelseinstruktionen att reglerna i verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på beslutsfattandet i länsstyrelserna. Som huvudregel gäller enligt 21 § verksförordningen att myndighetens chef (i detta fall landshövdingen) är beslutande i frågor som inte skall avgöras av styrelsen eller av personalansvarsnämnden men att denne kan delegera beslutsrätten till underordnade tjänstemän genom arbetsordning eller särskilda beslut.

Reglerna i verksförordningen grundas på den s.k. byråkratiska beslutsordningen. Endast en tjänsteman är beslutande i ett ärende och denne fattar beslutet under medverkan av en eller flera underordnade eller sidoordnade tjänstemän. Vid länsstyrelserna är det således landshövdingen som ytterst har beslutanderätten i de flesta frågor. Genom delegationsordningar är dock betydande delar av beslutsfattandet flyttat till lägre nivåer.

Redan i dag utförs den största delen av tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet vid länsstyrelserna.

Fördelningen av ärenden mellan Koncessionsnämnden och länsstyrelserna regleras genom en förteckning som är fogad som bilaga till miljöskyddsförordningen (1989:364). På förteckningen betecknas verksamheter som prövas av Koncessionsnämnden med bokstaven A, verksamheter som prövas av länsstyrelserna med B och verksamheter som är anmälningspliktiga hos kommun med C. Knappt 30 branscher prövas av Koncessionsnämnden och ca 100 av länsstyrelserna. I ett tiotal branscher prövas de största anläggningarna av Koncessionsnämnden och andra av länsstyrelserna.

Länsstyrelserna kommer att ha tre officiellt erkända roller enligt miljöbalken: tillståndsrollen och tillsynsrollen, inkl. rollen som företrädare för det allmänna intresset bl.a. inför miljödomstolen.

Rent allmänt kan sägas att tillståndsrollen bör säras från de övriga rollerna. Tillstånd och tillsyn bör enligt regeringens principiella uppfattning helst inte ligga hos samma myndighet, på samma sätt som ägande och drift bör vara skilt från tillståndsgivning resp. tillsyn. I de här aktuella fallen bör emellertid av praktiska och ekonomiska skäl vid tillståndsprövningen tas till vara den kunskap i sakfrågorna som finns inom länsstyrelsen genom länsstyrelsens övriga roller. En uppdelning av prövning och tillsyn bör kunna åstadkommas internt inom länsstyrelsen. Regeringen återkommer till rollfördelningen längre fram i detta avsnitt.

Prövningsmyndighet bör ha tillgång till såväl kvalificerad juridisk sakkunskap som sakkunskap om miljöfrågor. Sådan sakkunskap finns redan hos länsstyrelserna.

Vad som bör diskuteras är hur det inom ramen för länsstyrelseorganisationen, dvs. utan att det skapas ett helt fristående

administrativt tillståndsorgan, skall kunna åstadkommas ett system, som framstår som tillräckligt självständigt och kompetent för att det skall kunna vinna ett brett förtroende.

Ett förhållande som i sådana sammanhang har diskuterats är avsaknaden av regler för beslutsfattandet. Utan tydliga regler om sammansättning och kompetens i beslutsfunktionen kan det vara svårt att förutse utgången av ett ärende med de anspråk på rättssäkerhet som bör ställas.

Genom att reglera formerna för beslutsfattandet och lägga vikt vid den juridiska hanteringen bör en viktig källa till osäkerhet kunna elimineras. Reglerna bör garantera att inte något tillståndsärende handläggs och avgörs utan medverkan av en tillräckligt erfaren jurist.

Om länsstyrelserna dessutom, som regeringen föreslår, skall tillämpa en del av de processuella regler som gäller för förfarandet i miljödomstolen kommer rättssäkerheten att öka ytterligare. Vilka bestämmelser som bör tillämpas av länsstyrelserna framgår av författningskommentaren, se avsnitt 5.1.19.

Tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet rör förhållanden av stor betydelse såväl allmänt sett som för enskilda människor. Höga krav på rättssäkerhet bör således ställas. Regeringen föreslår därför att det vid varje länsstyrelse bör inrättas en miljöprövningsmyndighet. Miljöprövningsmyndigheter får dock samverka. Prövningsmyndigheten skall pröva tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt B-listan.

Miljöprövningsmyndigheten bör inrättas genom en särskild förordning.

Lagrådet anför att tanken i remissen tydligen är att en organisatorisk enhet som är administrativt inordnad i länsstyrelsen skall pröva tillståndsfrågor under full självständighet vid ärendehandläggningen. Det ter sig dock enligt Lagrådets mening inte rättsligt adekvat att beteckna en sådan inom länsstyrelsens ram inordnad prövningsenhet – som med lagregleringens utformning får antas skola besluta på länsstyrelsens vägnar och i dess namn – som en särskild förvaltningsmyndighet. Frågan vilken ställning och benämning som den tillståndsprövande enheten hos länsstyrelsen skall ha kräver ytterligare överväganden under beredningen.

Som Lagrådet antyder skall prövningen ske under full självständighet. Det är alltså inte fråga om en fristående särskild förvaltningsmyndighet. En helt adekvat benämning är svårt att finna. Regeringen anser dock att det trots Lagrådets påpekanden går att använda beteckningen miljöprövningsmyndighet. Ytterligare överväganden får ske under den fortsatta beredningen.

I miljöprövningsmyndigheten fattar ledamöterna, en jurist och en miljösakkunnig, kollegiala beslut.

Juristen i miljöprövningsmyndigheten skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, dvs. skall ha minst notariemeritering och särskild erfarenhet av rättsliga frågor enligt miljöbalken. Den miljösakkunnige skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Den sakkunnige skall enligt regeringens förslag ha särskild erfarenhet av miljöfrågor.

Juristen och den miljösakkunnige fattar besluten om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Miljöprövningsmyndigheten bör kunna besättas med personal som redan är verksamma inom länsstyrelsen.

Tillståndsärendena bör handläggas av juristen. Eventuella nödvändiga beslut under handläggningen tas av prövningsmyndigheten (juristen ensam). Handläggaren på miljövårdsenheten, som företräder "det allmänna intresset", skall avsluta sin beredning genom att avge länsstyrelsens yttrande till prövningsmyndigheten. Yttrandet, med länsstyrelsens förslag till villkor m.m., kommuniceras sedan av prövningsmyndigheten med sökanden och övriga berörda.

Om ärendet prövas utan offentligt sammanträde föredras ärendet av miljöhandläggaren för prövningsmyndigheten, som därefter meddelar beslut. Föredraganden har inte rätt att delta i beslutet. Om ärendet prövas vid offentligt sammanträde får handläggaren företräda det allmänna intresset vid sammanträdet. På så sätt uppstår ett tydligt partsförhållande mellan det allmänna intresset och övriga berörda sakägare inför prövningsmyndigheten.

Med det föreslagna systemet kommer länsstyrelsens roll enligt miljöbalken att fördelas så att tillståndsfrågor ligger på miljöprövningsmyndigheten vid länsstyrelsen, medan tillsyn inkl. företrädarskap för allmänna intressen ligger på länsstyrelsen som sådan.

Som länsstyrelsen i Jämtlands län anfört är inte avsikten att skapa behov av nya tjänster inom länsstyrelsen. Tjänstemännen kan ha arbetsuppgifter utanför miljöprövningsmyndigheten.

Genom att länsstyrelsernas prövning ges fastare former på sätt regeringen nu föreslagit kan förutsättningarna för att flytta över mål från A-listan till B-listan öka. I framtiden bör länsstyrelsen kunna pröva flera ärenden på A-listan än i dag. Av 9 kap 8 § andra stycket framgår dock att länsstyrelsen alltid skall pröva tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Regeringen har den 19 december 1996 beslutat att ge Naturvårdsverket i uppdrag att se över fördelningen mellan A- och B-listan. Uppdraget har redovisats till regeringen i oktober 1997. Regeringen har överlämnat Naturvårdsverkets förslag till Miljöbalksutredningen.

Hänvisningar till S4-23

4.24. Prövningen av markavvattning

Regeringens förslag: Frågor om tillstånd till markavvattning prövas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall lämna över ärendet till miljödomstol, om det har uppkommit frågor om ersättning, inlösen, särskild tvångsrätt eller deltagande av även annan som kan ha nytta av markavvattningen än sökanden.

När det har framställts yrkande om att även andra än sökanden skall delta, skall miljödomstolen förordna en markavvattningssakkunnig. Den sakkunnige skall lämna förslag på en lämplig utformning av markavvattningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Naturvårdsverket föreslår att prövningsförfarandet för restaurering av våtmarker förenklas t.ex. genom att låta länsstyrelserna vara prövningsinstans. Jordbruksverket och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker. Lantmäteriverket anser att det särskilda förrättningsförfarandet bör bestå då det inte klart framgår varför förfarandet är olämpligt samt föreslår som ett alternativ till den nuvarande ordningen att förrättningarna handläggs av lantmäterimyndigheten i länet varvid reglerna om markavvattning kan placeras i anläggningslagen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att länsstyrelserna bör få möjlighet att på eget initiativ lämna över markavvattningsärenden till miljödomstol om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras. Tillståndsplikten för markavvattningsföretag inom detaljplan samt inom fastställt vägområde för allmän väg och befintlig järnväg bör avskaffas.

Jordbruksverket föreslår ett sakkunnigförfarande för bevattningsuttag i de fall samordning genom samfällighetsbildning är aktuell samt anför att modellen finns i finsk och åländsk vattenlagstiftning där förrättningsinstitutet omfattar både markavvattning och bevattning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att tillstånd för uttag av vatten för bevattning bör prövas av länsstyrelsen efter dansk modell.

Skälen för regeringens förslag: Sedan år 1986 innehåller både vattenlagen och naturvårdslagen regler om markavvattning.

Enligt både vattenlagen och naturvårdslagen förstås med markavvattning åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (1 kap. 3 § första stycket 4 och 4 § 4 vattenlagen samt 18 c § första stycket naturvårdslagen). Från vattenlagens markavvattningsbegrepp undantas avledande av avloppsvatten. Markavvattning är alltså ett samlingsbegrepp för ett antal olika åtgärder. Den vanligaste formen av markavvattning är dikning.

Prövningen av markavvattningsföretag enligt vattenlagen sker vid förrättning (12 kap. vattenlagen).

Tillstånd till markavvattning krävs som redan nämnts även enligt naturvårdslagen. Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet (18 c § första stycket). Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön av företaget.

Vattenföroreningar är något som egentligen inte regleras i naturvårdslagen. På senare år har dock uppmärksammats att markavvattningar kan medföra vattenföroreningar i form av ökade halter av framför allt kväve. Därför anges sedan år 1991 i naturvårdslagen (18 c § första stycket) att det vid tillståndsprövningen skall beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar.

Naturvårdslagens krav på tillstånd går längre än motsvarande krav i vattenlagen. Naturvårdslagen saknar nämligen ett generellt undantag för företag som uppenbart inte skadar allmänna eller enskilda intressen.

Tillstånd enligt naturvårdslagen krävs, oavsett om tillstånd behövs enligt vattenlagen.

I 18 c § andra stycket finns två undantag från tillståndsplikten som har motsvarighet i vattenlagen. För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.

Tillstånd enligt naturvårdslagen behövs inte för markavvattning som sker i samband med täkt av torv, där tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m. På denna punkt går vattenlagens krav på tillstånd längre än motsvarande krav i naturvårdslagen.

Om en markavvattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på naturmiljön inom ett område, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen beträffande detta område föreskriva undantag från skyldigheten att söka tillstånd (18 c § tredje stycket). Några sådana föreskrifter har emellertid inte meddelats.

Av intresse när det gäller frågor om markavvattning är också att det finns en internationell konvention till skydd för våtmarker, Convention on Wetlands (Ramsarkonventionen) från år 1971 (SÖ 1975:76). I denna framhålls våtmarkernas värde för fågelskyddet samt deras botaniska, limnologiska och hydrologiska betydelse. Enligt konventionen skall medlemsstaterna rent allmänt värna om våtmarker och därutöver speciellt skydda vissa utpekade områden ("Ramsarområden" eller "CW-områden"). Varje land måste peka ut minst ett sådant område. Sverige har pekat ut 30 områden omfattande totalt 383 000 ha. Markavvattning har förbjudits i dessa områden med stöd av naturvårdslagen (18 d §).

I princip föreligger det alltså i dag en tillståndsplikt för markavvattningar enligt såväl naturvårdslagen som vattenlagen. Betydelsen för det praktiska förfarandet av denna dubbla prövningsplikt skall dock inte överdrivas. De fall när en dubbelprövning blir aktuell begränsar sig till ett tjugotal årligen för hela landet. Det är framför allt i södra och mellersta Sverige som dubbelprövning förekommer. Det blir då vanligen fråga om att pröva dispens från förbudet enligt 19 h § naturvårdsförordningen och fråga om tillstånd enligt vattenlagen.

Regeringen gör den bedömningen att även om det i praktiken inte är speciellt vanligt med dubbel tillståndsprövning av markavvattning bör dubbelprövningen om möjligt avskaffas. Hänsynen till motstående intressen, såväl allmänna som enskilda intressen, bör i stället tas vid ett tillfälle. Detta särskilt som både vattenlagen och naturvårdslagen skall smältas samman i miljöbalken.

Den obligatoriska tillståndsplikten för markavvattning bör finnas kvar. Frågan är var denna prövning skall ske. Markavvattning har nära samband med övrig vattenverksamhet. Det är också frågor om naturvårdshänsyn som kommer med i bilden. Regeringen anser därför att valet står mellan miljödomstolen och länsstyrelsen.

Markavvattningar utgör vattenverksamhet och vattenverksamhet i övrigt tillståndsprövas alltid av miljödomstolen. Det skulle alltså bli

enhetlighet inom vattenrätten om valet föll på miljödomstolarna. Några större samordningsvinster skulle dock knappast göras om markavvattningar prövades av samma myndighet som annan vattenverksamhet. Det är nämligen sällsynt att verksamheter samtidigt utgör markavvattning och andra former av vattenverksamhet och något behov av gemensam prövning finns därför knappast. De regler som i dag gäller om restaureringar av våtmarker och bevattningsuttag bör vara kvar.

Ett tyngre skäl för att välja miljödomstolar är att dessa är bäst lämpade att bedöma vilka hänsyn som skall tas till enskilda intressen. Typiska bedömningar som bör göras av domstol är hur förhållandet mellan flera deltagare skall regleras, vilka ersättningar som skall utgå till skadelidande samt om sökanden skall medges rätt att utföra åtgärder på annans mark. Som har framgått ovan berör de flesta markavvattningar inte sådana enskilda intressen. När sådana frågor uppkommer måste de dock lösas av domstol.

För att välja länsstyrelsen talar i första hand att markavvattningar utgör massärenden. Uppskattningsvis prövas i dag enligt naturvårdslagen omkring 300 ärenden årligen vid länsstyrelserna. Om prövningen läggs på miljödomstolarna skulle en oproportionerligt stor del av domstolarnas resurser gå åt till denna handläggning.

Någon egentlig kritik har inte framförts mot länsstyrelsernas handläggning av markavvattningsärenden. Länsstyrelsen har rutin på handläggningen.

I de fall hänsyn skall tas till enskilda intressen bör som sagt domstolsprövning ske. Detta gäller när frågor om ersättning, inlösen och/eller tvångsrätt är aktuella samt när yrkanden framställs om att även annan än sökanden skall delta i markavvattningen. I övriga fall bör länsstyrelsen vara prövningsmyndighet.

Regeringen föreslår således att ansökan om tillstånd till markavvattning alltid skall göras hos länsstyrelsen. Tillståndsplikten bör inte som länsstyrelsen i Jönköpings län anser avskaffas för fastställda vägområden för allmän väg m.m. Om det framställs yrkande om att annan skall delta i markavvattningen, om ersättning, inlösen eller om särskild tvångsrätt, skall länsstyrelsen hänskjuta ärendet till miljödomstolen med eget yttrande rörande naturvårdshänsynen. Länsstyrelsen får dessutom överlämna ärenden som kan beröra andra fastigheter än sökandens. Det kan bl.a. uppstå avvattningsbehov på andra fastigheter. Det ankommer sedan på domstolen att avgöra saken i sin helhet. För det övervägande antalet fall när ansökan endast berör sökandens egen fastighet fattar länsstyrelsen själv tillståndsbeslut.

Ett särdrag med markavvattningar är att de ibland kan utföras, så att deras positiva effekter kommer även omgivningen till del. Sökanden till företaget har emellertid inte alltid något intresse av att andra fastigheter gynnas. Det åligger därför i dag förrättningsmannen att utforma en markavvattning som passar samtliga inblandade. Förrättningsmannen tar aktiv del i företagets utformning och föreslår de ändringar som han anser vara behövliga. Trots att markavvattning i framtiden kommer att bli mer sällsynt finns det ändå ett fortsatt behov av denna experthjälp.

För att tillgodose behovet av denna experthjälp bör ett system liknande det med förrättningsmän därför finnas. I miljöbalkens system skall dock endast en tillståndsprövning ske och "förrättningsmännen" kommer därför inte att meddela tillstånd. De nya sortens "förrättningsman" kommer att ha uppgifter som gör att denne närmast kan liknas vid en sakkunnig. Det är därför lämpligt att i stället för benämningen förrättningsman använda benämningen markavvattningssakkunnig.

En markavvattningssakkunnig skall förordnas när ett yrkande har framställts om att annan än sökanden skall delta i markavvattningsföretaget och i vissa fall när förhållandet mellan deltagarna kan behöva ändras. Yrkandet att annan skall delta kan framställas av såväl sökanden som en utomstående som vill delta.

Förfarandet vid prövningen av markavvattning enligt miljöbalken kan sammanfattas enligt följande.

Ansökan om markavvattning sker vid länsstyrelsen. Länsstyrelsen utfärdar kungörelse om det ansökta företaget. I kungörelsen anges ett datum, vid vilket yrkanden senast skall framställas om att andra skall delta i markavvattningen och om ersättning för skador.

Om några sådana yrkanden inte framställs inom den utsatta tiden och sökanden inte själv har aktualiserat frågor om att annan skall delta, om ersättning eller om särskilda tvångsrätter, fortsätter länsstyrelsen handläggningen av ärendet och meddelar när ärendet är färdigberett beslut i tillståndsfrågan. I annat fall överlämnar länsstyrelsen ärendet till miljödomstolen. Länsstyrelsen bifogar samtidigt ett yttrande, som gäller naturvårdshänsynen.

Det är naturligtvis tänkbart att frågor om enskild rätt uppkommer först efter det att den i kungörelsen angivna tiden har gått ut. Även i sådana fall skall länsstyrelsen lämna över ärendet till domstolen.

Om ett yrkande har framställts om att även någon annan än sökanden skall delta, förordnar domstolen en markavvattningssakkunnig. Även i andra fall skall miljödomstolen ha möjlighet att utse en markavvattningssakkunnig. Detta skall exempelvis kunna ske om det är aktuellt att ändra andelstalen i en samfällighet. Närmare bestämmelser om vem som får utses till markavvattningssakkunnig bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela.

Någon markavvattningssakkunnig skall normalt inte förordnas om yrkandet medges att annan skall delta i företaget. Den sakkunniges uppgift skall nämligen vara att utforma lämpliga lösningar när oenighet råder mellan de blivande deltagarna. Det bör understrykas att miljödomstolen inte är bunden av ett medgivet yrkande. Givetvis kan andra intressen medföra att markavvattningen inte bör komma till stånd på det sätt som parterna är överens om.

Miljödomstolen skall vidare kunna underlåta att förordna en markavvattningssakkunnig om domstolen utan olägenhet direkt kan pröva yrkandet att annan skall delta.

Den markavvattningssakkunniges prövning leder inte fram till ett tillstånd utan till ett yttrande som ges in till domstolen. Yttrandet skall innehålla förslag på hur markavvattningen skall utformas med angivande av de miljökonsekvenser en sådan utformning får. Vidare skall i yttrandet

finnas förslag på andelstal som skall ligga till grund för kostnadsfördelningen.

Den markavvattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet inge en kostnadsräkning. Deltagarna i markavvattningen betalar den sakkunniges kostnader.

Någon möjlighet att särskilt överklaga yttrande från länsstyrelse eller den markavvattningssakkunnige finns inte. Den som är missnöjd med yttrandet kan i stället framföra sina åsikter till domstolen, som är oförhindrad att göra en annan bedömning än den som länsstyrelsen eller den markavvattningssakkunnige har gjort. Domstolens tillståndsdom kan sedan givetvis överklagas på vanligt sätt.

Det föreslagna förfarandet kommer normalt att vara snabbt. Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden, övriga sakägare och berörda myndigheter. Den sakkunnige kan sammankalla parterna till sammankomst om det behövs. Det finns inte något behov av att låta den sakkunnige biträdas av gode män.

Det nu föreslagna förfarandet bör i vart fall till att börja med användas enbart i ärenden om markavvattning. Erfarenheterna av det bör avvaktas innan någon utvidgning sker t.ex. till som några remissinstanser föreslagit bevattningsuttag eller restaurering av våtmarker.

Det kan nämnas att regeringen i prop. 1996/97:75 aviserat ett stärkt skydd för våtmarker genom att förbudet mot markavvattning utökats till att gälla i fler län.

Hänvisningar till S4-24

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.16, 5.2

4.25. Särskilda tillståndsfrågor

4.25.1. Tidsbegränsade tillstånd

Regeringens förslag: Tillstånd skall i ökad utsträckning kunna meddelas för begränsad tid.

Om det finns risk för att grundvattnet förorenas av vissa ämnen skall tidsperioden i enlighet med EU:s krav bestämmas till högst fyra år.

Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till exempelvis tio år, eftersom det då blir en obligatorisk omprövning i samband med ansökan om nytt tillstånd.

Tillståndsmyndigheten bestämmer tiden i tillståndsbeslutet. Regeringen skall få meddela föreskrifter om tidsbegränsning för olika typer av tillstånd.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Stockholms, Kristiansstads,

Gävleborgs och Jämtlands län samt Landskrona kommun tillstyrker att tillstånd begränsas i tiden. Advokatsamfundet anser att möjlighet att tidsbegränsa tillstånd bör föreligga om det behövs för att Sverige skall uppfylla EU:s krav och därutöver endast om det föreligger särskilda skäl,

vilket enligt praxis innebär då sökanden medgett tidsbegränsning, vid försöksverksamhet eller olämpligt lokaliserad befintlig verksamhet där sökanden bör medges skälig avvecklingstid. Svenska Renhållningsverks-

Föreningen anser att det är villkoren i ett tillstånd som skall kunna begränsas i tid eller bli föremål för omprövning efter viss tid. Skogsindustrierna motsätter sig tidsbegränsade tillstånd och anser att utökade möjligheter att tidsbegränsa tillstånd kan få allvarliga konsekvenser för viljan att investera i Sverige. Svenska Fjärrvärmeföreningen anser att tiden mellan omprövningar för fjärr- och kraftvärmebranschen måste göras tillräckligt lång - minst tio år - med tanke på de stora investeringar som förekommer.

Skälen för regeringens förslag: Den tekniska utvecklingen och ökade kunskaper leder till att samhällets miljökrav ändras och skärps. Därför kan det redan av det skälet starkt ifrågasättas om det är riktigt att alltid efter prövningen meddela eviga tillstånd utan tidsbegränsning och således endast ha den möjlighet till översyn av meddelade tillstånd och föreskrivna villkor som finns för närvarande.

Dessutom ställs, som har framgått av genomgången av EG-direktiv om utsläpp i avsnitt 4.14.2 i flera av dessa krav på omprövning av tillstånden efter begränsade tidsperioder. Detta gäller särskilt grundvattendirektivet 80/68 som har krav på att tillstånd meddelas för begränsade tidsperioder samt att besluten omprövas vart fjärde år. Även enligt direktivet 76/464 om utsläpp av farliga ämnen i vatten får tillstånd endast beviljas för en begränsad tidsperiod. I direktivet 91/271 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse anges att regleringarna och/eller tillstånden regelbundet skall ses över och vid behov anpassas. IPPC-direktivet 96/61 ställer krav på att behöriga myndigheter regelbundet gör en förnyad bedömning av tillståndsvillkoren, och om det är nödvändigt uppdaterar dem. Inom EU görs normalt ingen åtskillnad mellan tillståndet som sådant och villkoren utan beslutet ses som en helhet. Flera EU-länder, däribland Storbritannien, har också i motsats till Sverige vidsträckta möjligheter att ompröva och återkalla tillstånd.

Här bör även nämnas att det i 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, den s.k. Helsingsforskonventionen, anges i artikel 6 punkt 3 att de särskilda förhandstillstånd som där avses skall kunna periodiskt förnyas. Det gäller skadliga ämnen från punktkällor, som inte får släppas ut direkt eller indirekt i Östersjöområdets marina miljö utan ett särskild förhandstillstånd. Det innebär att sådana tillstånd bör tidsbegränsas. Sverige har ratificerat konventionen (prop. 1992/93:237, bet. 1992/93:JoU26, rskr. 1992/93:382) och har därför naturligtvis skyldighet att följa den.

Regeringen gör den bedömningen att Sverige, för att uppfylla de krav som bör ställas på en modern miljölagstiftning och som gäller enligt våra internationella åtaganden och kan förväntas komma att börja gälla i ännu större utsträckning enligt EG:s regler, bör öka möjligheterna att meddela tidsbegränsade tillstånd. Regeringen föreslår därför att balken skall innehålla gemensamma regler om tillstånd och att tillstånd skall få lämnas för begränsad tid.

I vissa kapitel i balken finns dessutom särskilda bestämmelser om tidsbegränsning av tillstånd, t.ex. för godkännande av bekämpningsmedel där tillstånd får meddelas för högst fem år om det inte finns särskilda skäl.

Det föreslås dock inte att det införs någon sådan särskilt angiven begränsning för tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Regeringen bör i stället ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tidsbegränsning i de fall där detta behövs. Detta bör bl.a. gälla verksamheter där det finns risk för att grundvattnet förorenas med vissa ämnen. För sådana bör föreskrivas en längsta tillståndstid på fyra år för att uppfylla grundvattendirektivet. Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för stora verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till exempelvis tio år, eftersom det då blir en automatisk omprövning i samband med ansökan om nytt tillstånd. Miljöbalksutredningen kommer i sitt fortsatta arbete att utreda behovet av sådana föreskrifter och återkomma med förordningsförslag i sådan tid att det kan beredas och träda i kraft samtidigt med balken. Om några föreskrifter inte har meddelats, får tillståndsmyndigheten i det enskilda fallet avgöra om tillstånd skall tidsbegränsas.

Möjligheten att tidsbegränsa tillstånd bör inte inskränkas till vissa verksamheter i miljöbalken. Istället bör alla verksamheter som behandlas i balken i princip kunna tidsbegränsas. Det skall naturligtvis vara lämpligt att tidsbegränsning sker. För vattenverksamheternas del se författningskommentaren till 16 kap. 2 §.

Detta innebär en skillnad mot nuvarande regler, dock inte så stor som det ges intryck av. Redan idag kan tillstånd tidsbegränsas om det finns särskilda skäl. Vidare kan villkor omprövas efter tio år eller efter kortare tid om EG-reglerna kräver detta. Omprövning kan även ske tidigare enligt andra uppräknade grunder.

I de fall tillstånd tidsbegränsas blir det i stället en obligatorisk omprövning av tillstånd och villkor eller rättare uttryckt en ny tillståndsprövning när tillståndstiden går ut. Den prövning som då skall göras kan väntas bli mindre omfattande än för en ny verksamhet eftersom lokaliseringsfrågan inte blir aktuell på samma sätt när det gäller en befintlig verksamhet. Vidare bör det vara lättare att bedöma en verksamhet som redan har varit i drift ett antal år.

En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att de inom ramen för prövningssystemet medför automatiska och regelbundna omprövningar och att det därmed blir en motiverad uppdatering av villkoren, däribland att bästa möjliga teknik används. En annan fördel med tidsbegränsade tillstånd är att verksamhetsutövaren när tillståndet går ut skall ge in en ny ansökan och därmed måste ge in den utredning som behövs. Ansvaret läggs på den som vill utföra verksamheten. Tillsynsmyndigheterna behöver således inte som vid dagens prövningar lägga ner ett omfattande arbete på att ansöka om omprövning. Detta har hittills varit en bidragande orsak till att antalet omprövningar blivit så få.

En skyldighet för verksamhetsutövaren att ge in den utredning som behövs för omprövning föreligger för övrigt sedan några år tillbaka enligt 13 a § miljöskyddslagen men detta har inte ökat antalet omprövningar.

Tidsbegränsade tillstånd bör användas när det finns behov av det. Det bör framför allt gälla stora verksamheter som har en kraftig miljöpåverkan. Här bör även nämnas att det prövningssystem som regeringen föreslår kommer att bli mera flexibelt. Koncessionsnämnden ersätts av regionala miljödomstolar som lättare än Koncessionsnämnden kan anpassa resurserna till ökningar och minskningar i mål- och ärendetillströmningen, eftersom de knyts till en tingsrätt. Övriga omprövningar skall fördelas på drygt ett tjugotal länsstyrelser. Vidare undviks till stora delar det problem som finns för närvarande att länsstyrelsen är både beslutsmyndighet och tillsynsmyndighet och därför skall ta initiativ till omprövning av egna beslut. Eftersom det obligatoriskt blir omprövning i samband med att tidsbegränsade tillstånd går ut, under förutsättning att utövaren vill fortsätta driften, kan omprövning enligt övriga särskilda omprövningsgrunder förväntas bli färre än för närvarande.

Hänvisningar till S4-25-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.25.2. Tidigare underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter

Regeringens förslag: Tillstånd, godkännande eller dispens kan efter prövning vägras den som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att skyldigheten inte bör utformas så att en utövare avskräcks från tillståndsprövning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att tillämpningssvårigheter kan uppstå i praktiken eftersom tillstånd är primärt knutna till verksamheten och inte till utövaren. Länsstyrelsen i

Kristianstads län och Länsstyrelsen i Stockholms län ser positivt på möjligheten att vägra den som underlåtit att fullgöra sina skyldigheter tillstånd. Lantbrukarnas Riksförbund anser att rättssäkerheten kräver ett mer begränsat och specificerat tillämpningsområde så att underlåtenheten och den åtgärd för vilken tillstånd söks ligger inom samma område samt att tidsaspekten beaktas. Naturskyddsföreningen anser det lämpligt och angeläget att en exploatörs vandel i någon mån prövas och att det torde bli fråga om en form av exculpering från sökandens sida, dvs. krävs framläggande av en utredning som styrker lämplighet.

Skälen för regeringens förslag: Det är givetvis viktigt att villkoren följs i de tillstånd som lämnas på miljörättens område. Det förslag regeringen lägger om miljöbalk ger många möjligheter att ingripa när villkoren har åsidosatts. Tillsyns- och prövningsmyndigheter av olika slag kan inom ramen för prövningssystemet bl.a. agera med stöd av de allmänna hänsynsreglerna och även med stöd av bestämmelser om rättelse, omprövning och miljösanktionsavgift. Härutöver kan polis och åklagare agera med stöd av de straffrättsliga bestämmelserna.

När en person som har brutit mot villkoren i ett tidigare tillstånd begär tillstånd till en annan verksamhet än den där underlåtenheten har ägt rum

saknas dock i dag vanligen lagstöd för att ta hänsyn till den tidigare underlåtenheten att fullgöra sina skyldigheter i den nya prövningen. Endast naturvårdslagen och lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter innehåller bestämmelser om att tillstånd kan vägras den som inte har fullgjort sina åligganden enligt tidigare tillstånd. För naturvårdslagens del gäller denna regel enbart täkter.

Enligt regeringens bedömning bör miljöbalken innehålla en generell regel om att tillstånd kan vägras den som inte har följt tidigare tillstånd. Detsamma bör gälla godkännande och dispens. Inte bara vid täkter utan också vid exempelvis miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet och hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer bör huvudregeln vara att den som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter inte skall kunna få nytt tillstånd. Detta bör gälla även för icke personanknutna tillstånd.

Möjligheten att vägra tillstånd bör inte utnyttjas om särskilda omständigheter medför att tillstånd skall ges. En bagatellartad överträdelse av tidigare tillstånd bör exempelvis inte medföra att nytt tillstånd skall vägras. Tillstånd skall vidare kunna meddelas bl.a. när tillståndshavaren visar att överträdelsen inte har medfört någon risk för påverkan på omgivningen och samtidigt förhållandevis lång tid har gått sedan överträdelsen ägde rum. Med lång tid i dessa sammanhang avses fem år.

Däremot bör underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av verksamhet inte automatiskt kunna medföra att tillstånd inte skall ges för en helt annan typ av verksamhet. Tillstånd bör dock vägras om det finns anledning att befara att missförhållandena kommer att upprepas även i den nya verksamheten.

Möjligheten att vägra nytt tillstånd bör finnas inte bara när det är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter och nu ansöker om tillstånd. Även när det finns väsentlig anknytning mellan dessa personer bör tillstånd kunna vägras. Väsentlig anknytning kan t.ex. föreligga när de suttit i samma bolagsstyrelse. De kan också vara släktingar, för att nämna ett annat exempel på nära anknytning.

4.26. Sakägarbegreppet

Regeringens förslag:Miljöbalken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp när det angår rätten att föra talan och att överklaga.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Utredningens sakägarbegrepp var dock inte begränsat till den processuella sidan.

Remissinstanserna: Svea hovrätt har ingen erinran mot ett enhetligt synsätt på sakägarbegreppet. Umeå tingsrätt och Kammarrätten i

Stockholm anser att frågan om ett enhetligt sakägarbegrepp bör analyseras och övervägas ytterligare. Länsrätten i Stockholms län anser

att besvärsrätten för förvaltningsmyndigheter kan regleras tydligare och anför att en statlig myndighet normalt inte har besvärsrätt utan särskilt författningsstöd såvida det inte föreligger en direkt partsställning.

Länsrätten i Östergötland anser att inte finns behov av ett enhetligt sakägarbegrepp i balken. Lunds universitet anser att om man överhuvudtaget skall sträva efter ett enhetligt sakägarbegrepp bör detta inskränkas till den processuella sidan av begreppet. Skövde kommun anser att det är olyckligt att balkens sakägarbegrepp skiljer sig från plan- och bygglagens. Stiftelsen Stolta stad anser att rätten att överklaga måste göras mer kraftfull så att det blir möjligt för enskild att överklaga med hänvisning till ett allmänt intresse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den som är klagoberättigad är oförhindrad att åberopa vad som helst till stöd för sin talan, vad som är väsentligt är vad besvärsmyndighetens prövning skall omfatta. Karlstad kommun anser att sakägarbegreppet bör lagregleras. Landskrona kommun anser att den som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet av en verksamhet bör anses vara sakägare.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att det självfallet är av stort intresse för miljöbalkens tillämpning vem som har klagorätt mot domar och beslut fattade med stöd av balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. I mål om vattenverksamhet kan det också vara av intresse vem som är berörd på sådant sätt att rätt till ersättning för rättegångskostnader föreligger. I dessa sammanhang kan sakägarbegreppet komma in. Ibland används också uttrycket talerätt för dessa frågor.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen. Exempel på ett sådant erkännande är att det i en författning eller dess förarbeten anges att myndighetens prövning skall föregås av samråd med vissa intressenter eller, att i annat fall vissa intressenter skall beaktas vid prövningen. Reglernas ändamål blir alltså styrande för vilka som anses som sakägare. Inte oväntat saknar de olika miljölagarna egna definitioner av sakägarbegreppet. Vissa försök har ändå gjorts i förarbeten och praxis. Det kan konstateras att ordet har olika betydelse beroende på vilken lag som tillämpas också på miljörättens område.

Med ställningen som sakägare följer bl.a. rätt att föra talan mot domar och beslut. Det är dock inte alltid bara sakägarna som har rätt att överklaga. Myndigheterna kan ofta föra talan för allmänna intressen utan att därför vara sakägare. Miljöbalksförslaget innehåller dessutom förslag på talerätt för miljöorganisationer, se avsnitt 4.27.

Regeringen gör den bedömningen att det i miljöbalken bör finnas ett enhetligt sakägarbegrepp. Det bör inte göras skillnad om den överklagade frågan rör t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Det är, som Lunds universitet anfört, den processuella sidan av begreppet som

bör vara av intresse. Den materiella sidan av begreppet styrs bl.a. av de regler om rätt till ersättning som miljöbalksförslaget innehåller, för vattenverksamheternas och naturvårdens del avsnitt 4.33 samt för miljöskadornas del avsnitt 4.34.

Vattenlagens sakägarbegrepp kan sammanfattas på så sätt att sakägare i lagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (prop. 1981/82:130 s. 150).

Även för naturvårdslagens del fordras fastighetsanknytning. Endast den som äger eller innehar särskild rätt till en fastighet som beslutet rör brukar anses vara sakägare i naturvårdslagens mening. Vid t.ex. täkttillstånd är prövningen begränsad till riskerna för naturmiljön. Detta innebär att ägare av grannfastigheter inte är att anse som sakägare, eftersom de saknar anknytning till den fastighet där täktverksamheten bedrivs.

Sammanfattningsvis anses som sakägare enligt miljöskyddslagen den vara som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten.

Det kan här anmärkas att miljöskadelagens sakägarbegrepp är detsamma som miljöskyddslagens.

En skillnad i gällande rättspraxis som enligt regeringen inte bör upprätthållas är beträffande yrkesfiskare. Högsta domstolen ansåg i NJA 1995 s. 322 (Öresundsbron) att fiskarna som saknade fastighetsanknytning och bedrev fiske med stöd av yrkesfiskelicens inte var parter vid vattendomstolen. För att de skulle anses som parter krävdes enligt Högsta domstolen att de, som förutsattes vid vattenlagens tillkomst, fiskade med fasta redskap. Regeringsrätten hade i ett rättsprövningsärende (RÅ 1994 Rf. 96) att bedöma samma fiskares eventuella ställning som sakägare. Regeringsrätten intog motsatt ståndpunkt mot Högsta domstolen och ansåg att fiskarna var sakägare.

Skillnaden mellan vattenlagens och miljöskyddslagens sakägarbegrepp har som framgått med fastighetsanknytningen på sakägarsidan att göra. Enligt vattenlagen krävs en sådan anknytning medan det för miljöskyddslagens del saknar betydelse.

I det redan nämnda målet i högsta domstolen avseende yrkesfiskare (NJA 1995 s. 322) var en ledamot skiljaktig (justitierådet Vängby). Han anförde bl.a.:

Yrkesfiskare har en lagfäst rätt till fiske på allmänt vatten som påtagligt går utöver den rätt som tillkommer varje svensk medborgare. Genom yrkesfiskelicensen har fiskaren fått ett samhälleligt erkännande av att fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning. Det skulle te sig egendomligt om han i sin försörjning kunde utan ersättning skadas av ett vattenföretag på allmänt vatten. Så mycket mer gäller detta som det beträffande stora projekt, t.ex. Öresundsförbindelsen kan förekomma skador både genom vattenföretaget och till följd av miljöfarlig verksamhet utanför vattenföretaget, såsom genom giftutsläpp från schaktmassor. För skador av sistnämnda art kan ersättning utgå till fiskare även utan fastighetsanknytning.

Hur den rätt till fiske på allmänt vatten som tillkommer yrkesfiskare skall betecknas är en fråga av underordnad betydelse men närmast till hands ligger att betrakta den som en kvalificerad allemansrätt. Det är en fråga för rättstillämpningen att bedöma om intrång i en sådan rätt skall kunna medföra ersättningsskyldighet för vattenföretaget eller inte; det tidigare återgivna uttalandet i förarbetena kan inte utesluta ersättning när starka skäl föreligger därtill. De förut anförda skälen är så starka att en sådan rätt till ersättning måste anses föreligga i princip.

En annan sak är att det ofta torde vara svårt att visa skador på fisket till följd av arbeten som berör allmänt vatten, om inte annat kan det göras gällande att yrkesfiskare kan flytta sin verksamhet till andra allmänna vattenområden. Det kan emellertid i sådant fall åtminstone uppkomma kostnader för omställning till en ändrad verksamhet.

Jarl L och medparter är, enligt vad utredningen ger vid handen, licensierade yrkesfiskare med hemmahamnar i Ålabodarna respektive Ven cirka 40 km norr om det planerade läget för Öresundsförbindelsen. De bedriver fiske på allmänt vattenområde utan att använda sig av fasta redskap och deras utrustning medger inte fiske på större avstånd från hemmahamnarna. I målet är ostridigt att Jarl L och medparter årligen under tiden augusti eller september till januari fiskar sill i bl.a. Lommabukten. Det måste antagas att området där detta fiske bedrivs kommer att påverkas av vattenföretag som kommer att utföras för Öresundsförbindelsen.

Jarl L och medparter har sålunda en naturlig anknytning till Lommabukten med hänsyn till de tekniska förutsättningar som råder för deras yrkesmässiga fiske. Det kan antas att fisket i Lommabukten är av väsentlig betydelse för deras försörjning och att i vart fall en omställning av fisket till andra vattenområden skulle kunna medföra kostnader för dem.

Den skiljaktige ledamoten ansåg således att fiskarna var sakägare i vattenmålet i Högsta domstolen.

Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. Det bör enligt regeringen eftersträvas att utforma ett så enkelt prövningssystem som möjligt, där mesta möjliga prövning sker hos en myndighet. I ett sådant system kan verksamheter som tidigare har bedömts i flera prövningar enligt olika lagar i stället bedömas vid en och samma prövning. Vid tillämpningen av de olika miljölagarna görs skiftande bedömningar av vilka som skall anses vara sakägare. När bestämmelserna i de olika lagarna integreras i en balk kan det uppenbarligen uppstå tillämpningssvårigheter om klagorätten enbart omfattar vissa delar av målet eller ärendet.

Vid överklagandet av ett mål eller ärende där olika frågor har behandlats bör därför riktlinjen vara att klagorätten bör omfatta samtliga frågor.

Regeringen finner till skillnad från Miljöbalksutredningen att det enhetliga sakägarbegreppet bör begränsas till den processuella sidan.

Det är knappast möjligt att direkt i lagtexten ange vem som är att anse som sakägare. Regeringen är av den uppfattningen att yrkesfiskare bör kunna vara sakägare även i mål om vattenverksamhet trots att de inte fiskar med fasta redskap. Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga. Gällande sakägarbegrepp enligt miljöskyddslagen bör utgöra utgångspunkt. En generös tillämpning är således avsedd. Frågan får i

övrigt överlämnas till rättstillämpningen i likhet med vad som gäller inom andra rättsområden.

Slutligen skall några ord sägas om frågan om den som har talerätt kan till stöd för ett överklagande åberopa enbart allmänna intressen.

Enligt regeringens praxis är det tillåtet att i naturvårdslagsärenden åberopa enbart allmänna intressen. Regeringsrätten har i RÅ 1994 ref. 39 ansett att om en enskild åberopar såväl enskilda som allmänna intressen i ett plan- och byggnadsärende, så kan prövningsmyndigheten inte av processuella skäl undandra sig prövning av någon av de grunder som åberopas. Regeringen anser att det inte bör vara ett processhinder att någon åberopar enbart allmänna intressen. En annan sak är att den som överklagar måste på ett eller annat sätt kunna anses vara berörd i enlighet med vad som ovan diskuterats för att anses som sakägare. Allemansrätt bör som sagt inte i något fall anses vara tillräcklig grund för att någon skall anses vara sakägare.

Hänvisningar till S4-26

4.27. Miljöorganisationers talerätt

Regeringens förslag: Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande och dispens enligt miljöbalken som inte rör försvaret.

För att få överklaga skall organisationen ha varit verksam i minst tre år och ha minst 2 000 medlemmar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens samtidigt som utredningen förordade en mer vidsträckt besvärsrätt. Utredningen anser dock att miljöorganisationerna skall ha rätt att överklaga beslut av myndigheter att inte ingripa eller vidta andra åtgärder enligt balken samt att krav skall ställas på att miljöorganisationen skall ha varit aktiv underinstans för att få överklaga.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser att det måste klargöras när klagorätten går ut för miljöorganisationer. Försvarsmakten,

Jordbruksverket, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Storumans kommun, Göteborgsregionens kommunalförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Fiskares Riskförbund, Fastighetsägarförbundet, Sveriges Jordägareförbund, Skogsägarnas Riksförbund och Skogsindustrierna avstyrker förslaget att ge miljöorganisationer talerätt. Skogsägarnas Riksförbund anser att klagorätten kan medföra fördröjningar och processande i obstruerande syfte. Länsrätten i Östergötlands län anser att det föreligger skäl att ge miljöorganisationer talerätt endast i situationer då det finns andra taleberättigade. Naturskyddsföreningen välkomnar talerätten för miljöorganisationer men anser det inte tillräckligt för att tillgodose intresset av materiellt riktiga avgöranden i miljömål och föreslår att det inrättas en miljöombudsman.

Vidare bör det inte ställas krav på att miljöorganisationer skall vara aktiva i underinstansen för att få klaga då det naturliga arbetssättet för organisationerna är att övervaka domar och beslut från första instans för

att välja ut sådana fall som är materiellt tveksamma för att driva dessa vidare. Miljöorganisationerna bör ges rätt att anhängiggöra ärenden i första instans. Såvitt Naturskyddsföreningen känner till finns det ingen skyldighet för en myndighet att i händelse av att någon inte vidtar åtgärder meddela beslut om detta. Rätten att överklaga får då inte någon betydelse. Möjligen kan någon form av passivitetstalan föreslås, eller ett tillägg göras med innebörd att ansvarig myndighet skall fatta beslut om att inte vidta åtgärd. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att rätten att överklaga beslut att inte ingripa eller vidta åtgärder utgör en utvidgning av besvärsrätten till beslut som enligt förvaltningsrättslig praxis inte är överklagningsbara, bl.a. myndighetsbeslut att inte väcka talan. Nämnden uppger att det enligt praxis inte är nödvändigt för en sakägare att vara aktiv i underinstans för att få besvärsrätt och att motsvarande därför även bör gälla en miljöorganisation.

Fortifikationsverket anser att miljöorganisationer inte bör ges besvärsrätt, utan att en utvidgad talerätt bör anförtros en Miljöskyddsombudsman. Banverket anser att organisationer som medges talerätt alltid skall vara lokalt förankrade. Länsstyrelserna i Malmöhus och Jönköpings län, Stockholms kommun, Uppsala kommun och Jordens vänner tillstyrker att miljöorganisationer ges talerätt. Lunds universitet tillstyrker med viss tvekan att miljöorganisationer ges besvärsrätt och föreslår att det är tänkbart att något utvidga kretsen av taleberättigade föreningar med t.ex. hyresgästföreningar. Bl.a. Landskrona, Växjö och Alvesta kommuner och Miljöcentrum anser att urvalet av organisationer med talerätt bör utvidgas till att omfatta bl.a. sockenråd, hembygdsföreningar, lokala miljöorganisationer och astmaallergiförbundet samt stiftelser. Sveriges Fiskares Riksförbund föreslår att yrkesfiskarnas intresseorganisationer uttryckligen tillerkänns talerätt. Tjänstemännens Centralorganisation anser att hyresgästföreningen och fackliga organisationer bör få talerätt. Grossistförbundet Svensk Handel anser att allmänhetens intresse av insyn i beslutsfattandet tillgodoses genom ett förstärkt inflytande i form av tidigt och utökat samråd samt att svåra gränsdragningsproblem kan uppstå beträffande tolkningen av begreppet miljöorganisation.

Skälen för regeringens förslag: Miljöorganisationer har inte talerätt i dag utom i frågor som rör dem själva som t.ex. fastighetsägare eller dylikt. Det förekommer däremot att miljöorganisationer uppträder som ombud för sakägare. I några speciella fall ges också direkt i lagtext ideella organisationer rätt att överklaga, trots att saken inte rör organisationens egen rättsställning. Enligt 48 a § miljöskyddslagen har lokala arbetstagarorganisationer rätt att överklaga beslut meddelade i frågor om tillstånd och i frågor om försiktighetsmått för verksamheter inom miljöskyddsområde, förutsatt att föreningen organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses i beslutet. Enligt 34 § förordningen om kemiska produkter får sammanslutning av konsumenter för att tillvarata konsumentintresset föra talan mot beslut som länsstyrelse eller central förvaltningsmyndighet har meddelat med stöd av bemyndigande enligt lagen eller förordningen om kemiska produkter.

Även centrala arbetstagarorganisationer och motsvarande organisationer på arbetsgivarsidan har rätt att överklaga enligt denna bestämmelse.

Miljöskyddskommittén anförde i sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU 1993:27, s. 618 ff) att de organisationer som kan komma i fråga för talerätt måste ha en rättsligt bestående uppbyggnad där ledningen av verksamheten vilar på en demokratisk grund. Vidare skulle det kunna förväntas av organisationen att den varaktigt kan bedriva sin verksamhet. Något krav på att verksamheten är rikstäckande borde enligt kommittén inte uppställas.

Frågan om ideella organisationers talerätt har även behandlats av tidigare kommittéer och utredningar.

Miljöskyddskommittén diskuterade också om regeringen eller annan myndighet genom föreskrifter skulle bestämma vilka som skall ha talerätt eller om frågan skulle lösas i praxis på grundval av materiella förutsättningar inskrivna i själva balken.

Kommittén ansåg att talerätt för ideella organisationer som tillvaratar miljövårdsintressen bör regleras genom föreskrifter av regeringen.

I betänkandet Grupprättegång (SOU 1994:151) anförde Grupptalanutredningen att sammanslutning skulle ha bedrivit verksamhet under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar för att få väcka talan. Rätten skulle få medge en sammanslutning som inte uppfyller nämnda förutsättningar att väcka organisationstalan, om det finns särskilda skäl med hänsyn till sammanslutningens lokala förankring, tidigare verksamhet eller något annat förhållande.

Skäl för att ge miljöorganisationerna talerätt är enligt regeringens mening att det hos organisationerna finns ett starkt intresse och djupt engagemang i miljöfrågor. Genom att tillerkänna organisationerna talerätt kan detta intresse och engagemang tas tillvara. Ett ytterligare skäl för att ge miljöorganisationer talerätt är att detta stämmer väl med tankegångarna på det internationella planet.

I remisskritiken har olika argument förts fram för att vägra miljöorganisationer talerätt. Skogsägarnas Riksförbund anser att det finns en risk för att miljöorganisationerna kommer att processa i obstruerande syfte och att handläggningstiderna kommer att förlängas.

Enligt regeringens uppfattning är dessa invändningar överdrivna. Här erinras om att miljöorganisationerna kan uppträda som ombud i dag. Vidare har i Norge och Danmark miljöorganisationer rätt att överklaga. Endast i undantagsfall har organisationerna där agerat på ett sätt som någon skulle kunna kalla missbruk.

Det går inte att säkert säga om antalet ärenden kommer att öka om ideella organisationer ges talerätt. Det är dock inte sannolikt att organisationerna ensamma kommer att driva något större antal processer.

För att uppnå de mål som har uppställts för miljöpolitiken krävs enligt regeringen ett omfattande engagemang hos inte bara samhällsorgan utan också enskilda. Företag och enskilda förväntas bidra med bl.a. miljötillvänd produktion och miljöinriktad livsstil. Enskildas och deras organisationers engagemang kan stärkas genom att ge dem ökat inflytande vid miljörättsliga prövningar.

Prövningsmyndigheterna har normalt skyldighet att beakta all utredning som läggs fram i ett mål eller ärende, oavsett om utredningen kommer från en taleberättigad person eller från någon annan. Av detta

följer att miljöorganisationer och andra har stora möjligheter att föra fram sina åsikter under handläggningen av mål och ärenden. Det är därför inte mycket vunnet med att ge miljöorganisationerna en rätt som innebär ett begränsat agerande till redan inledda mål och ärenden.

Mål och ärenden inleds normalt av den som vill bedriva någon verksamhet som kan påverka miljön. Skäl att ge miljöorganisationer rätt att inleda mål och ärenden finns därför inte.

Regeringen gör alltså den bedömningen att det främst är miljöorganisationernas rätt att överklaga som har betydelse för att öka deras inflytande vid miljörättsliga prövningar. Miljöorganisationerna bör således ges klagorätt.

Alla organisationer kan dock inte ges rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken. En begränsning bör lämpligen ske. Det finns beträffande arbetsmarknadens parter och konsumentsammanslutningar inte någon anledning att ändra gällande rätt. Dessa bör alltså även i fortsättningen ha klagorätt. För miljöorganisationernas del bör en sådan rätt tillkomma ideella föreningar, som har till ändamål att tillvarata naturvårds- och miljöskyddsintressen. En miljöorganisation bör alltså ha formen av ideell förening för att klagorätt skall föreligga. Endast organisationer som är öppna för allmänheten och där allmänheten alltså kan bli medlem och påverka bör tillerkännas talerätt.

Det är dock uteslutet att låta samtliga miljöorganisationer som har formen av ideell förening ha klagorätt. Ett urval bör ske. Urvalet bör ske enligt ett av följande två alternativ. Det ena sättet är att i lag reglera under vilka förutsättningar rätt att överklaga skall föreligga. Den andra metoden är att efter dansk modell direkt i författningstext namnge de organisationer som skall få klaga.

Att överlämna beslutanderätten till regeringen borgar för att endast organisationer som kan antas ha särskilt goda förutsättningar att föra talan tillerkänns klagorätt. Det underlättar också för domstolarna och andra prövningsmyndigheter som slipper ställas inför ibland besvärliga talerättsfrågor. Trots detta finns det skäl att sätta i fråga om denna metod är den lämpligaste. Frågan om den som vill överklaga får göra detta har enligt svensk rättstradition normalt överlämnats till de rättstillämpande organen att avgöra.

Det kan starkt sättas i fråga om det bör vara en politisk fråga att ta ställning för eller mot en talerätt för olika namngivna organisationer. Regeringen anser därför att det är mindre lämpligt att i författningstext ange vilka organisationer som skall ha talerätt. Istället bör urvalskriterier för taleberättigade organisationer anges i lagtext. Förhållandevis stränga krav bör ställas. Grupptalanutredningen föreslog att grupptalan skall få föras av organisationer som har varit verksamma i minst tre år och har minst 1 000 medlemmar. Utredningen anförde att ålder och medlemsantal kan sägas vara trubbiga instrument att använda för att finna lämpliga organisationer men att några bättre parametrar är svåra att finna. Det förhållandet att en organisation har verkat under en inte alltför kort tid är ett bevis på att det föreligger stadga och livskraft i organisationen och dess verksamhet. Ett någorlunda stort medlemsantal tyder dessutom på att det finns en god uppslutning kring organisationen och dess arbete.

Regeringen anser att de organisationer som skall ha rätt att överklaga domar och beslut bör ha varit verksamma i minst tre år och ha minst 2 000 medlemmar.

Regeringen anser vidare att konsumentorganisationer och arbetsmarknadens parter skall ha rätt att överklaga beslut i samma utsträckning som idag.

Det är otänkbart att låta miljöorganisationer få överklaga samtliga domar och beslut enligt balken. Uteslutet är exempelvis att få överklaga brottmål. Detsamma gäller tvister mellan två parter, såvida inte föreningen själv varit part, har rätt att intervenera eller har förvärvat ena partens rätt till tvisteföremålet.

En processuell fråga som uppkommer är om klagorätt bör förutsätta att organisationen har varit aktiv i underinstansen. Naturskyddsföreningen är kritisk till detta och Koncessionsnämnden anser att då detta inte gäller för sakägare så bör det inte heller gälla för miljöorganisationerna. Regeringen delar denna uppfattning. En annan fråga är om en taleberättigad organisation måste ha delgetts ett avgörande för att detta skall vinna laga kraft. Regeringen anser inte detta. När ett avgörande vunnit laga kraft mot sakägarna skall det också anses ha vunnit laga kraft mot miljöorganisationerna utan särskild delgivning.

De typer av mål och ärenden som organisationerna bör få överklaga måste preciseras ytterligare.

Regeringen anser det lämpligt att miljöorganisationer skall få överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande och dispens enligt miljöbalken. Miljöorganisationer bör dock inte ha rätt att överklaga beslut som rör försvaret då sådana ärenden ofta är av så känslig natur att talerätten inte bör utvidgas utöver vad som gäller i dag.

Miljöbalksutredningen föreslog att miljöorganisationerna skulle ha talerätt mot beslut av myndigheter att inte ingripa eller vidta andra åtgärder med stöd av balken. Den intressanta frågan blir då vad som bör göras om t.ex. en tillsynsmyndighet inte ingriper trots att detta borde ske? Är det lämpligt att en sådan fråga får överklagas till miljödomstolen?

Det finns starka skäl som enligt regeringen talar emot detta. Tillsynsmyndigheten har som Naturskyddsföreningen påpekat kanske inte ens fattat något beslut som kan överklagas. Domstolen kan inte heller gärna förelägga tillsynsmyndigheten att agera. En s.k. passivitetstalan skulle inte lösa problemet. Detta är således inte någon lämplig lösning. Istället bör t.ex. Naturvårdsverket eller en annan såsom central tillsynsmyndighet agera om en underordnad tillsynsmyndighet inte sköter sina åligganden.

Till skillnad mot Miljöbalksutredningen anser regeringen således att miljöorganisationerna inte skall ha talerätt mot beslut av myndigheter att inte ingripa eller vidta andra åtgärder med stöd av balken.

I tidigare förslag, den återkallade propositionen 1994/95:10 föreslogs det att en ny myndighet Miljöombudsmannen skulle inrättas.

Miljöombudsmannens (MO) uppgifter skulle sammanfattningsvis vara att – ta emot och utreda enskilda personers och organisationers klagomål i miljöfrågor,

– följa rättstillämpningen på miljöområdet och verka för att brister avhjälps, – utfärda förelägganden om miljöskyddsavgift, – flytta tillsynsansvaret i vissa fall från en myndighet till en annan, – påkalla omprövning i de fall det är föranlett av lokala omständigheter eller det föreligger ett allmänt intresse av principiell karaktär och – överklaga beslut om allmänna intressen inte beaktats i tillräcklig grad.

Till MO skulle vara knutet ett råd med en samrådsfunktion bestående av ideella organisationer.

Regeringen har förslag som har beröring med detta . Det föreslås att ideella organisationer skall få talerätt. Vidare föreslår regeringen att miljöskyddsavgiften ersätts av en miljösanktionsavgift. Tillsynsmyndigheten skall själv ha rätt att besluta om påförande av miljösanktionsavgift så snart en överträdelse som kan föranleda sådan avgift konstaterats.

Det kan också erinras om att Justitieombudsmannen (JO) tar emot klagomål från allmänheten. JO kan granska myndighetsutövningen. Detta gäller t.ex. passivitetsfrågor.

Regeringens nuvarande förslag till miljöbalk medför således förbättrade möjligheter att ta till vara de intressen MO var tänkt att bevaka.

Hänvisningar till S4-27

4.28. Tillsyn

Regeringen vill understryka att när bestämmelserna i de centrala lagarna på miljöområdet nu föreslås sammansmältas till en miljöbalk är det angeläget att tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen inte bara samordnas utan också skärps i syfte att miljöbalkens mål skall kunna nås. Tillsynen måste effektiviseras och tillsynsmyndigheterna måste, som ett led i tillsynen, med kraft verka för att överträdelser beivras, dvs. besluta om miljösanktionsavgift och verka för att straff utdöms vid överträdelser. Tillsynen utgör en avgörande länk i kedjan mål, hänsyn, tillstånd, tillsyn, omprövning, överträdelse, straff. De samlade myndighetsresurserna bör fördelas och utnyttjas på ett effektivt sätt för att fånga upp de möjligheter till rationaliseringsvinster som den samordnade lagstiftningen ger. Det är också av största vikt att säkerställa hög kompetens och högt ställda krav på rättssäkerhet och effektivitet i tillsynsarbetet, inte minst en enhetlig rättstillämpning.

Hänvisningar till S4-28

4.28.1. Vad är tillsyn?

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna skall utöva tillsyn över verksamhet och åtgärder som omfattas av miljöbalkens regler dels genom att kontrollera efterlevnaden av balkens bestämmelser och föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse, dels genom rådgivning, information och liknande verksamhet som skapar förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Det skall komma till uttryck i lagtexten att tillsynsmyndigheterna har en skyldighet att kontrollera att miljöreglerna följs och att vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse i enskilda fall och en ökad efterlevnad på sikt.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att tillsynsbegreppet skall förbehållas den myndighetsutövande verksamheten. Vidare föreslås att det därutöver skall ankomma på tillsynsmyndigheterna att genom rådgivning och andra liknande åtgärder verka för balkens efterlevnad.

Remissinstanserna: Remissutfallet avseende tillsynen är delat men i huvudsak positivt. Kemikalieinspektionen t.ex., anför att det är bra att tillsynsfrågorna får ordentlig uppmärksamhet och ett eget kapitel. Flera kommuner, t.ex. Örnsköldsviks kommun, länsstyrelser, t.ex. Göteborgs och Bohusläns länsstyrelse, myndigheter t.ex. RRV, Rikspolisstyrelsen och även privata organisationer t.ex. SAF och Industriförbundet är positiva till att tillsynsbegreppet definieras i lagtexten. Länsstyrelsen i

Jönköpings län ställer sig dock frågande inför utredningens sätt att definiera tillsynsbegreppet, framför allt genom att knyta det till begreppet myndighetsutövning. Länsstyrelsen anför att bl.a. väcks frågor om vilka konsekvenser den föreslagna definitionen får i förhållande till "vid myndighetsutövning" i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och 20 kap. 1 § brottsbalken samt till de handläggningsföreskrifter som finns i förvaltningslagen för "myndighetsutövning mot enskilda". Även Statskontoret är i viss mån kritisk och anför att försöket att definiera begreppet tillsyn i lagtexten knappast bidrar till en tydligare ordning än den som råder idag. Statskontoret menar att speciellt kritisk är frågan om vilken myndighet som har rätt att utöva makt mot ett visst tillsynsobjekt.

Statskontoret avslutar dock resonemanget med att kanske är det först med det kompletta regelverket – balk, förordning, föreskrifter, myndighetsinstruktioner och regleringsbrev – som uppgifterna för myndigheterna kan klargöras. Riksåklagaren understryker att tillsynsmyndigheterna måste ge utrymme för de direkta kontrolluppgifterna vid sidan av rådgivning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att det inte bör finnas något politiskt inflytande vid tillsynsutövningen, varför varken länsstyrelsen eller kommunen är lämpliga.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken innehåller ett stort antal bestämmelser, både allmänna hänsynsregler och särskilda regler för viss utpekad verksamhet. Många av reglerna riktar sig mot var och en som vidtar någon åtgärd som kan motverka miljöbalkens mål och syften. I vissa fall är reglerna begränsade att gälla endast för näringsverksamhet.

En del bestämmelser riktar sig istället mot domstolarna och andra myndigheter. Att reglerna tillämpas och följs är av avgörande betydelse för möjligheten att nå balkens mål. För att säkerställa efterlevnaden av reglerna krävs också en väl fungerande och effektiv tillsynsverksamhet. De myndigheter som skall ansvara för balkens efterlevnad bör både genom förebyggande och kontrollerande åtgärder verka för att balkens regler följs.

För att tillsynsmyndigheterna skall kunna fullgöra denna sin skyldighet måste ett effektivt regelsystem avseende tillsynen ingå bland balkens regler. Myndigheterna måste också ha tillräckliga resurser så att de kan använda sig av de möjligheter som balken ger.

Vid en granskning av tillsynen över de olika lagområden som föreslås sammansmältas i miljöbalken, kan konstateras att tillsyn bedrivs av en rad olika aktörer och att tillsyn är ett vitt använt begrepp. Tillsyn kan variera från inspektions- eller kontrollbesök till verksamhet som är mer uppföljnings-, uppsikts- eller främjandeinriktad. Den som utför tillsynen kan vara en kommun, en länsstyrelse eller en central myndighet. Därutöver kallas ibland verksamhetsutövarens egen kontroll av den egna verksamheten för tillsyn.

Övervägandena om att införa gemensamma tillsynsbestämmelser i miljöbalken förutsätter att begreppet tillsyn analyseras. Flertalet remissinstanser välkomnar Miljöbalksutredningens förslag om definition av tillsynsbegreppet i lagtexten. Regeringen delar utredningens bedömning av vilka uppgifter som bör ankomma på tillsynsmyndigheten. Regeringen menar dock att definitionen av tillsynsbegreppet bör omfatta alla åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar i syfte att uppnå en efterlevnad av miljöbalken och föreskrifter, tillståndsdomar och beslut som grundar sig på balken.

Vissa av de uppgifter som ankommer på tillsynsmyndigheten utgör tveklöst myndighetsutövning. Sådan myndighetsutövning inkluderar såväl kontroll och uppsikt som åtgärder för att rättelse skall vidtas. För detta arbete krävs lämpligt utformade tillsynsbestämmelser.

I tillsynsverksamheten ingår även andra uppgifter. Sådana andra uppgifter bör dock inte medföra befogenheter att ingripa med tvångsåtgärder mot enskilda personer. Exempel på sådan verksamhet är information i allmänhet och rådgivning i enskilda fall. Stödjande och främjande verksamhet är också av stor betydelse för ett framgångsrikt miljöarbete.

Man kan således dela in tillsynsverksamheten i dels den myndighetsutövande verksamheten, dvs. tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken eller regler utfärdade med stöd av miljöbalken och dels tillsynsmyndigheternas andra uppgifter av förebyggande och stödjande karaktär.

Tillsynsmyndigheterna har inte bara rätt, utan även en skyldighet att bedriva kontrollerande tillsyn genom myndighetsutövning med de verktyg som står till buds genom miljöbalkens regler. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att tillsynsmyndigheternas skyldighet att vidta åtgärder ytterligare måste understrykas genom stadganden i lagtext. Regeringen anser att detta tillräckligt tydligt framkommer i den av utredningen föreslagna bestämmelsen enligt vilken tillsynsmyndigheten skall kontrollera och vidta de åtgärder som behövs. Det finns ändå anledning att i miljöbalken understryka tillsynsmyndighetens skyldighet att utöva en effektiv tillsyn.

För en effektiv tillsyn behövs bl.a. regler som gör det möjligt att genomdriva tillsynsmyndigheternas beslut. Exempel härpå är förelägganden vid vite och beslut om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad. Regeringen bedömer att det ökar effektiviteten i tillsynen om rätten att meddela sådana beslut kan delegeras från den kommunala nämnd som ansvarar för tillsynen till en anställd vid kommunen. Något förbud mot sådan delegation enligt vad som finns i 5 § andra stycket hälsoskyddslagen bör därför inte gälla för tillsynsåtgärder enligt miljöbalken. Delegation får naturligtvis dock aldrig ske i strid mot bestämmelserna i 34 § kommunallagen. En bedömning måste således alltid ske i det enskilda fallet. Det kan inte uteslutas att vissa sådana beslut kan utgöra myndighetsutövning mot enskild av större vikt (se nämnda paragraf tredje punkten).

I detta sammanhang finns skäl att ta upp det problem med vitesföreläggande som vissa remissinstanser pekat på. Landskrona kommun har tagit upp problemet att förelagt vite ofta inte döms ut. Kommunförbundet anser att det i lagtexten bör anges att ett föreläggande får innehålla att den som bedriver en verksamhet skall anpassa den eller vidta sådana åtgärder att en viss störningsnivå inte överskrids.

Generella föreskrifter och individuella villkor som syftar till att begränsa negativ påverkan på människors hälsa och miljön har hittills utformats olika i olika sammanhang och enligt olika författningar. T.ex. förekommer både villkor om att vissa åtgärder skall vidtas och villkor innebärande att ett begränsningsvärde – en halt eller en mängd – inte får överskridas. Det är också vanligt att villkoren anger att påverkan skall begränsas till en viss angiven nivå. Enligt den praxis som sedan länge rått hos Koncessionsnämnden – och som också får anses accepterad av industrin – är strävan att i villkoren ange ett begränsningsvärde i stället för en teknisk åtgärd där det är lämpligt. På så sätt överlåts åt verksamhetsutövaren att själv finna den mest kostnadseffektiva lösningen för att uppfylla begränsningsvärdet. Miljöbalken är i högre grad än gällande rätt relaterad till effekter för människors hälsa och miljön. Internationellt ställs undan för undan större krav på utformningen och bedrivandet av verksamheter med miljöpåverkan. I IPPC-direktivet 96/61, artikel 9, anges att villkoren skall utformas som utsläppsbegränsningar. Gränsvärdena kan vid behov kompletteras med eller ersättas av likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder. Av fjärde punkten följer dock att gränsvärdena, parametrarna eller de tekniska åtgärderna skall bygga på bästa tillgängliga teknik utan att användningen

av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs. Mot bakgrund av den praxis som rått och med hänsyn till utvecklingen, inte minst inom EU, avseende villkorsskrivning, kan regeringen inte se att det behövs ett sådant klarläggande i lagtexten som Kommunförbundet efterlyser. Ett villkor eller ett föreläggande som anger att ett begränsningsvärde eller en störningsnivå inte får överskridas torde också som en huvudregel vara tillräckligt preciserat och klart för att det skall kunna verkställas och ligga till grund för utdömande av vite. Detsamma torde vara fallet vid vissa tekniska funktionskrav. Regeringen vill understryka behovet av att villkoren utformas så att de är entydiga och lätta att kontrollera och vid överträdelse beivra.

Regeringen vill betona att när överträdelser som är straffbelagda upptäcks vid tillsynen skall tillsynsmyndigheten som ett led i tillsynen vara skyldig att anmäla misstanke om brott till polis- eller åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall också inom ramen för tillsynssystemet besluta om miljösanktionsavgift vid överträdelse i näringsverksamhet, se avsnitt 4.32 .

Regeringen vill i detta sammanhang framhålla behovet av regelbundna och täta kontakter mellan tillsynsmyndigheterna å ena sidan och polis och åklagare å den andra. Erfarenheten är att där sådant samråd förekommit mer regelmässigt har goda resultat åstadkommits.

Naturskyddsföreningen har i sitt remissvar pekat på det ringa antal brott mot miljölagstiftningen som anmäls och anfört att tillsynsmyndigheten bör vara skyldig att anmäla varje överträdelse.

Myndigheten skulle då inte behöva ta ställning till frågor av betydelse för straffbarheten av överträdelsen. Naturvårdsverket anför däremot att det bör övervägas om inte tillsynsmyndigheten bör ges rätten att avstå från att göra anmälan om överträdelsen kan anses helt bagatellartad. Det bör då betonas att endast om en överträdelse är att betrakta som bagatellartad eller helt obetydlig kan det vara tillåtet för en tillsynsmyndighet att underlåta att göra åtalsanmälan.

Regeringen understryker vikten av att tillsynsmyndigheten verkligen anmäler brottsmisstanke när sådan föreligger. Detta är en förutsättning för att straffbestämmelserna skall få avsedd betydelse för efterlevnaden samt att den i inledningen av detta avsnitt nämnda miljöbalkskedjan skall ha förutsättningar att fungera. Av Rikspolisstyrelsens remissyttrande framgår att det är troligt att så inte alltid skett. Regeringen bedömer att ett bättre resultatet i detta avseende kan förväntas om tillsynsmyndighetens skyldighet att anmäla misstanke om brott är obligatorisk. Som

Åklagarmyndigheten i Göteborg påpekar skall misstanke om brott anmälas utan att tillsynsmyndigheten gör någon bedömning av om tillräckliga skäl för åtal finns. Den bedömningen ankommer på polis och åklagare. Frågan har behandlats av JO i beslut den 6 november 1989. JO har också understrukit vikten av att tillsynsmyndigheten gör åtalsanmälan när det föreligger en klar misstanke om att straffbar överträdelse av miljöskyddslagen har begåtts. JO anser sammanfattningsvis att utrymmet för att avstå från åtals-anmälan av den anledningen att myndigheten inte finner den subjektiva sidan av brottsrekvisitet täckt bör minimeras, och att varje objektivt sett beaktansvärd överträdelse bör underställas

åklagarens bedömning. Vad JO anfört skall således gälla även vid överträdelser av miljöbalkens regler.

Centrala, regionala och lokala myndigheter bör utöver den myndighetsutövande tillsynen även ges möjlighet till stödjande och främjande verksamhet som ett led i tillsynen. Sådan verksamhet är ett annat sätt att inom ramen för tillsynen skapa förutsättningar för regelefterlevnad. Den stödjande och främjande verksamheten bör som huvudregel följa ansvaret för den myndighetsutövande tillsynen. De stödjande åtgärderna kan bl.a. bestå av information och rådgivning angående gällande regler i enskilda fall eller i kampanjform.

Därutöver har de centrala tillsynsmyndigheterna ett ansvar för att tillsynen bedrivs ändamålsenligt både med avseende på lokala, regionala och nationella förhållanden. De centrala tillsynsmyndigheterna skall stödja, samordna, följa upp och utvärdera den regionala och lokala tillsynen, eller, sammanfattningsvis, ge tillsynsvägledning. Det så kallade miljöstrategiarbetet med bl.a. uppföljning av långsiktiga eller övergripande miljömål tillhör också de regionala och centrala tillsynsmyndigheternas ansvarsområde.

Naturligtvis är det, som Statskontoret pekat på, först när det kompletta regelsystemet med förordningar, myndighetsföreskrifter, regleringsbrev etc. föreligger som varje tillsynsmyndighets roll och uppgifter blir helt klarlagda. Ett sådant fullständigt regelverk bör därför vara klart till dess miljöbalken träder i kraft. I detta bör ingå särskild information och utbildning samt en tid därefter uppföljning och utvärdering.

Hänvisningar till S4-28-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.28.2. Tillsynsmyndigheterna och deras ansvarsfördelning

Regeringens förslag: Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av balken skall utövas av kommunala nämnder, av länsstyrelsen,

Naturvårdsverket och de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer samt generalläkaren.

En tydlig ansvarsfördelning vad gäller tillsynen enligt miljöbalken på lokal, regional och central nivå skall gälla.

Ansvar för tillsyn och drift av samma verksamhet skall som princip skiljas åt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i

Stockholms län, Kommunförbundet och Uppsala kommun anför att fördelningen av tillsynsansvaret enligt balken bör framgå direkt av lagtexten i balken. Länsstyrelsen i Skaraborg pekar särskilt på att fördelningen av tillsynen mellan centrala och regionala myndigheter bör framgå av tillsynskapitlet.

Statskontoret tillstyrker utredningens förslag beträffande tillsynsorganisationen med kommunernas och länsstyrelsernas roller.

Åklagarmyndigheten i Umeå anför att för att förenkla hanteringen av tillsynsfrågorna, för att öka förutsättningarna att samla god kompetens inom det miljörättsliga området samt för att uppnå en större enhetlighet i rättstillämpningen anser åklagarmyndigheten att det bör ytterligare övervägas om tillsynen inte skall koncentreras på ett färre antal statliga myndigheter. Åklagarmyndigheten anger vidare att ett förslag skulle kunna vara att slopa den kommunala nivån och istället samla tillsynsansvaret på länsstyrelserna och på Naturvårdsverket.

Länsstyrelsen i bl.a. Stockholms län, Kristianstads län och Jämtlands län anser att det är bra att utredningens förslag ger länsstyrelsen en ny och tydligare roll som regional tillsynsmyndighet inom hela balkens tillämpningsområde med ansvar för bl.a. initiativ och samordning av större tillsynskampanjer, att följa upp och utvärdera det kommunala tillsynsarbetet samt återföra erfarenheter till kommunernas miljöförvaltningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att länsstyrelsens regionala tillsyn måste markeras ännu tydligare. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att innehållet i länsstyrelsen tillsynsroll bör övervägas ytterligare bl.a. då det gäller frågan om vad tillsynsuppgiften innebär i förhållande till uppgiften att svara för regional miljöövervakning och samordnad recipientkontroll.

Kommunförbundet och flera kommuner anser att kommunerna bör ha huvudansvar för tillsynen och att detta bör framgå direkt av balken. Flera kommuner invänder i och för sig inte mot grundprincipen att staten har huvudansvaret men anser att överlåtelse av tillsynsansvaret till kommunen skall ske. Bl.a. Landskrona kommun tillstyrker att tillsyn skall överlåtas på kommunen paketvis. Piteå kommun menar att uppdelningen i paket snarast motverkar den grundläggande principen om effektivt resursutnyttjande som skall vara vägledande för tillsynens fördelning mellan stat och kommun. Möjligheterna till delegation bör, enligt Umeå kommun, vara mer flexibel. Örnsköldsviks kommun är mot uppdelningen i paket och anför att så olika struktur råder i olika kommuner och länsstyrelser att en större frihetsgrad vore en fördel.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att tillsynsbestämmelserna i förslaget till miljöbalk (kapitel 26) syftar till att säkerställa efterlevnaden av balkens regler för att de mål och syften som angivits i balkens inledande kapitel skall kunna uppfyllas. Regeringens bedömning är att balkens tillsynsbestämmelser inte kräver några övergångsregler. Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan avbrott i samband med balkens ikraftträdande. Det är därför, som remissinstanserna anför, angeläget att en ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna i fråga om tillsynen är klarlagd när miljöbalken träder i kraft.

I dag regleras vilka myndigheter som tilldelas tillsynsansvar antingen genom lagbestämmelser eller genom förordning, eller ibland på båda sätten. Flera myndigheter ansvarar i dag för att de lagar som föreslås inarbetas i miljöbalken efterlevs. Tillsynsansvar ankommer på både kommuner, länsstyrelser och centrala förvaltningsmyndigheter. En samordning av tillsynsbestämmelserna i en miljöbalk förutsätter att

fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda förordningar utfärdade av regeringen med stöd av miljöbalken.

När det gäller bestämmelser om fördelning av tillsynsansvar föreslår Miljöbalksutredningen att det skall framgå av lagtexten att tillsynen utövas av statliga myndigheter som regeringen bestämmer och kommunen i enlighet med vad regeringen förordnar. Flera remissinstanser har framfört kritik mot att det inte framgår direkt av balken vem som ansvarar för tillsynen. Regeringen bedömer att en precisering kan vara motiverad. Det bör således framgå av balkens bestämmelser att tillsynen utövas av Naturvårdsverket eller annan statlig myndighet som regeringen bestämmer, av generalläkaren, av länsstyrelsen och av kommunen i enlighet med vad regeringen bestämmer. De bör också framgå av lagtexten att kommunala nämnderna alltid skall ha den lokala tillsynen inom kommunen över sådan verksamhet där tillsynsansvaret redan idag tillkommer kommunen. Kommunerna skall också ha möjlighet att ta över den lokala tillsynen över miljöbalkens efterlevnad i övrigt med några undantag.

Varje tillsynsmyndighet bör ha en egen konkret plan för hur tillsynen skall bedrivas i syfte att leva upp till miljöbalkens mål inom samtliga av de områden där myndigheten har tillsynsansvaret. För att den skall ge ett optimalt resultat bör tillsynen vara behovsstyrd. Fördelningen av resurser och kompetensbehovet skall anpassas till de särskilda miljöproblem och förhållanden som råder i varje kommun. Varje tillsynsmyndighet bör också följa upp och utvärdera sin egen tillsyn. Länsstyrelserna bör fungera samordnande och följa upp tillsynen regionalt. De centrala myndigheterna bör regelbundet följa upp tillsynen inom miljöbalkens områden och ta initiativ till mer omfattande utvärderingar av tillsynen inom olika delar av balkens tillämpningsområden.

Olika synpunkter har framförts beträffande om tillsynen skall ligga på staten eller kommunen. Regeringen bedömer att tillsynen i större utsträckning än vad som förekommit tidigare bör utövas av kommunen. Det är rimligt att kommunens ansvar för miljön i den egna kommunen omfattar även rätten och skyldigheten att utöva tillsyn. En stor del av tillsynen enligt balken skall därför anförtros kommunerna. Kommunens tillsynsansvar bör fullgöras av en kommunal nämnd som säkerställer att lämplig avvägning sker och att miljöintressen ges hög prioritet. Den kommunala nämnden har också möjlighet att använda kompetens utanför den egna myndigheten. Vid tillsynen enligt miljöbalken är det, med hänsyn till den mängd olika tillsynsobjekt som förekommer, en förutsättning att kompetens vid andra kommuner utnyttjas för att möjliggöra att tillsynen även över ovanliga eller komplicerade tillsynsobjekt fullgörs på ett effektivt sätt både vad gäller kvalitet och kostnader. Statens roll i den löpande tillsynen när den utövas av kommunen, bör vara att stödja de kommunala nämnder som utövar tillsyn enligt balken eller att ingripa då tillsynen i något fall inte sköts. Regeringen anser att det är angeläget att de centrala myndigheterna i än högre grad fortsättningsvis aktivt stödjer de lokala och regionala myndigheterna och att ingripanden verkligen sker i de fall kommunen inte fullgör sitt tillsynsansvar.

Dessutom bedömer regeringen det angeläget att informationsinsamlandet till och från de regionala och lokala tillsynsmyndigheterna samordnas. De centrala myndigheterna har här en viktig roll.

Om en kommun gör framställning om att få överta tillsyn som annars skulle ankomma på en statlig myndighet, får tillsynen överlåtas till kommunen. Med något undantag är det tillsyn som utövas av länsstyrelsen som kan bli föremål för överlåtelse eftersom de centrala tillsynsmyndigheterna i mycket liten utsträckning sköter den operativa tillsynen. Överlåtelse av tillsynsansvaret till kommunen bör dock inte komma ifråga för verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Tillsynsobjekten bör delas in i olika "paket" med hänsyn till vilken kompetens och vilka resurser som behövs för utövandet av tillsynen.

Om en länsstyrelse inte skulle vilja överlåta tillsynen till en kommun som gjort framställning om detta, bör länsstyrelsen vara skyldig att med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande om kommunen begär det.

En länsstyrelse bör få återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun. Detta bör komma ifråga dels i de fall det visar sig att kommunen inte fullgör sina tillsynsuppgifter på ett nöjaktigt sätt, dels om ändrade förhållanden, såsom organisatoriska förändringar inom kommunen, gör det olämpligt att tillsynsansvaret ligger på kommunen. Är det regeringen som har beslutat om överlåtelse efter överlämnande av ärendet, bör återkallelse av överlåtelsen inte få ske av annan än regeringen.

Särskilda frågor vid tillsyn över verksamhet som bedrivs av kommunen

I den kommunala tillsynen ingår idag att utöva tillsyn över verksamhet där kommunen också är driftansvarig.

Stockholms kommun anför att det bör framgå av författningstexten att det skall finnas en myndighet inom kommunen som skall utöva tillsyn enligt balken. Länsstyrelserna, flera kommuner och Riksåklagaren har understrukit vikten av att ansvaret för drift och tillsyn skiljs åt inom kommunen både på nämnd och förvaltningsnivå. Detta bör enligt några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholm, komma till uttryck i lagtexten. Halmstads kommun anser det visserligen vara en självklarhet att drift och tillsyn skall skiljas åt men pekar på att praktiska organisatoriska olägenheter kan uppstå då tillsynspersonalens kompetens många gånger tas tillvara i beredningen av olika ärenden som berör miljöaspekten och som inte är av direkt myndighetskaraktär.

Regeringen konstaterar först att tillsyn över den egna verksamheten inte är någon ny företeelse. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har sedan länge haft tillsyn över kommunens renhållning, kommunens fastighetsbestånd och livsmedelshanteringen i skolor och förskolor.

Flera kommuner har tillsyn enligt miljöskyddslagen över bl.a. avfallsbehandlingsanläggningar och avloppsreningsverk. Denna del av

den kommunala tillsynsverksamheten kan vara problematisk i flera avseenden både principiellt och i praktiken. Det kan enligt regeringens bedömning inte anses lämpligt att ansvaret för tillsynen över en anläggning ligger på verksamhetsutövaren själv. En granskning torde alltid vinna på att den sker av någon "utomstående".

I samband med att kommunallagen utformades behandlades miljö- och hälsoskyddsnämndens ställning. Då bestämdes att samma nämnd inte får vara ansvarig för drift av en verksamhet och för tillsynen av densamma. På förvaltningssidan inom kommunen finns dock inga sådana krav.

Regeringen menar att kommunens interna ansvarsfördelning för drift och tillsyn bör vara av betydelse vid fråga om övertagande av tillsynspaket som innehåller kommunala anläggningar. Länsstyrelsen bör förutom att ta hänsyn till kommunallagens regler dessutom förvissa sig om att kommunens förvaltningsorganisation är lämplig, dvs. att drift- och tillsynsansvaret är skilt åt. Enligt regeringens uppfattning bör en intern kommunal förvaltningsorganisation som innebär att drift- och tillsynsansvaret ligger på samma förvaltning medföra att tillsyn för dessa anläggningar inte skall utövas av den aktuella kommunen. I dessa fall bör tillsynspaket kunna brytas upp så att kommunen får ansvaret för övrig tillsyn i paketet om förutsättningar för det föreligger.

Om den kommunala organisationen förändras så att tillsynen kan påverkas bör frågan om tillsynsansvaret övervägas på nytt.

Hänvisningar till S4-28-2

4.28.3. Närmare om fördelningen av tillsynsansvaret

Regeringens bedömning: Vid miljöbalkens ikraftträdande bör alla kommuner ha ansvar för en tillsyn motsvarande den som gäller i dag enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen, skötsellagen och över icke tillståndspliktiga anläggningar enligt miljöskyddslagen. Kommunerna bör dessutom som grundprincip ansvara för kemikalietillsynen över återförsäljare och yrkesmässiga användare och dessutom för viss tillsyn över tillverkare och importörer. De kommuner som har resurser och kompetens bör också ges möjlighet att ta över ytterligare tillsyn från länsstyrelsen eller annan statlig myndighet. Detta gäller främst naturvårds- och miljöskyddstillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet och jordbruksmark.

Länsstyrelserna skall ha en regional samordnande och uppföljande roll.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Riksrevisionsverket är positiv till förslaget till fördelning av tillsynen med möjlighet för kommunerna att ta över tillsynsansvar. RRV understryker dock vikten av att myndigheterna tilldelas tillräckliga resurser för att kunna fullgöra sina uppgifter. Inte bara den direkta tillsynen utan även annan verksamhet som information och rådgivning kräver resurser. Statskontoret anser att ansvarsfördelningen beträffande tillsynen måste kunna omprövas beroende på utvecklingen.

SAF/Industriförbundet anser att den tillsyn som i dag utövas av länsstyrelserna överlag fungerar mycket bra och att detta inte får äventyras genom en alltför långt driven decentralisering. Lantbrukarnas riksförbund anför att förslaget rörande fördelningen av tillsyn måste präglas av en större återhållsamhet när det gäller att låta kommunerna överta tillsynsansvaret. Länsstyrelserna godtar att viss tillsyn skall överlåtas till kommunerna. Bl. a. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Göteborgs och Bohus län tillstyrker att överlåtelse sker av "tillsynspaket". Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs län liksom Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar modellen med övertagande av paket under förutsättning att alla kommuner behandlas lika oavsett om de har övertagit tillsyn tidigare eller ej. Flera av länsstyrelserna anför att paketen bör utformas utifrån hela miljöbalkens bredd.

Borås kommun anför att tillsynsansvaret som huvudregel, utom för de verksamheter som utgör en statlig angelägenhet, bör ligga på kommunen för att, om det är lämpligare, kunna överlåtas till en regional tillsynsmyndighet. Karlskrona kommun kritiserar att möjligheten till ett utökat obligatoriskt kommunalt ansvar inte har tagits tillvara. Kommunen anför att vilken tillsyn som obligatoriskt skall ligga på kommunen måste klaras

ut till balkens ikraftträdande. Bl.a. Sundsvall och Skövde kommun anför att mer tillsyn än vad som föreslagits bör kunna överlåtas på kommunen. Bl.a. anförs att det inte går att hävda att risken för jäv är större vid tillsyn av verksamhet på A-listan än vid tillsyn av verksamhet enligt B-listan.

Umeå kommun anför att grunden för tillsynsfördelningen bör vara att tillsynen skall ske så lokalt som möjligt. Piteå kommun stöder förslaget att den redan överlåtna tillsynen skall få ligga kvar då dessa kommuner har organiserat och dimensionerat sitt tillsynsarbetet och ett återtagande skulle innebära effektivitets- och resursförluster.

Skälen för regeringens förslag

Riktlinjer för fördelningen av tillsynsansvaret

Remissutfallet är delat vad gäller fördelningen av tillsynsansvaret mellan stat och kommun.

Regeringen anser det vara en naturlig utgångspunkt att kommunerna inom den egna kommunen ansvarar för miljön, och därmed tillsynen enligt miljöbalken, med hänsyn till de befogenheter som ligger på kommunen i övrigt i syfte att åstadkomma ett uthålligt samhälle. Viss tillsyn bör på grund av tillsynsobjektets karaktär istället utövas av länsstyrelserna. Det kan t.ex. vara fråga om miljöpåverkan inom en större region än en kommun. För att tillsyn skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt måste tillräckliga resurser och kompetens finnas att tillgå och intressekonflikter undvikas.

Regeringen föreslår att fördelningen av tillsynsansvaret vid balkens ikraftträdande som inte följer direkt av lag, utan som alltså skall ske i förordning, följer vissa grundläggande riktlinjer.

Alla kommuner bör ha ansvar för en tillsyn motsvarande den som de har i dag enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen, skötsellagen samt beträffande de icke tillståndspliktiga anläggningarna enligt miljöskyddslagen.

Kommunerna bör ha hela ansvaret för kemikalietillsyn över användningen av kemikalier förutom för de tillståndspliktiga anläggningar där länsstyrelsen kommer att ha tillsynen enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet.

När det gäller fördelningen mellan länsstyrelserna och kommunerna av tillsynen av tillståndspliktiga anläggningar enligt nuvarande miljöskyddslagen bör tillsynen kunna tas över paketvis/gruppvis av kommunerna. De farhågor som framförts från vissa remissinstanser om att ett sådant system inte skulle vara tillräckligt flexibelt och att tillsynsansvaret inte skulle kunna anpassas till de särskilda förhållandena i det enskilda fallet föranleder regeringen att understryka att det bör finnas möjlighet att frångå indelningen om särskilda skäl föranleder det.

Kommunens övertagande av tillsynen bör ske etappvis med utnyttjande av det förslag om överlåtelse av "tillsynspaket" som utredningen har föreslagit. En sådan utveckling ger också möjlighet att stegvis bygga upp den kompetens och de resurser som krävs för en effektiv tillsyn, och att utvärdera de erfarenheter som vinns på område

efter område, vilket bör leda till det mest optimala resultatet i slutändan. Regeringen erinrar om möjligheten att för att fullgöra vissa tillsynsuppgifter använda kompetens utanför den egna myndigheten.

I de fall en kommun redan vid balkens ikraftträdande har övertagit tillsynen över ett objekt bör tillsynen normalt ligga kvar på kommunen. Flera länsstyrelser har motsatt sig detta. Regeringen menar dock, i likhet med vad som framförts från vissa kommuner, att i de fall en kommun byggt upp sin tillsynsorganisation med hänsyn till vissa förutsättningar vore det en resurs- och effektivitetsförlust att ändra på förutsättningarna genom att återkalla tillsynsansvaret över ett tidigare överlåtet tillsynsobjekt. I de fall det finns objektiva skäl för att tillsynen över det aktuella objektet skall ligga på staten bör dock naturligtvis tillsynsansvaret återgå till staten.

Utgångspunkten för fördelningen bör vara att erhålla en så effektiv tillsyn som möjligt med hänsyn till resurser och kompetens, såsom kunskap om miljöpåverkan och teknik, samt närheten till tillsynsobjekten. Flera remissinstanser har anfört att alla tillsynsobjekt som omfattas av balkens tillämpningsområde bör delas in i tillsynspaket. Regeringen bedömer att det finns skäl att vid utarbetandet av de förordningar i vilka tillsynsansvaret skall fördelas se på möjligheterna att låta tillsynspaketen omfatta även annan tillsyn än den som avser miljöfarlig verksamhet.

Det är angeläget att länsstyrelsen ges en ny och tydligare roll i förhållande till den kommunala tillsynen. Länsstyrelsen bör ges ansvar som regional tillsynsmyndighet inom hela balkens tillämpningsområde. I en sådan regional roll bör ligga bl.a. ett ansvar att ta initiativ till och samordna större tillsynskampanjer samt att samordna tillsyn som berör flera kommuner inom länet.

Ansvarsfördelningen avseende vissa tillsynsområden

Försvarets anläggningar

Inom försvaret finns en rad verksamheter och anläggningar som berörs av miljöbalkens regler. På t.ex. ett övningsfält förekommer en rad olika aktiviteter såsom skjutning på skjutbanor, skjutning med ammunition i terrängen, kast med handgranat, skjutning med luftvärnspjäser och med haubits, övningar med stridsvagnar m.m. Dessa aktiviteter kan vålla störningar för närboende och för miljön. En skjutbana berörs därför av både nuvarande hälsoskyddslag och miljöskyddslag. Inom försvaret finns i dag ett 100-tal övningsfält och skjutfält varav 32 är prövade enligt miljöskyddslagen och drygt 40 är under prövning. Dessutom finns inom försvaret annan miljöfarlig verksamhet såsom t.ex. mindre enskilda avlopp och olika avloppsreningsverk. Kvar i miljön finns också numera uttjänta värn och liknande anläggningar och hinder kring dessa.

Tillsynen över efterlevnaden av hälsoskyddslagen, renhållningslagen, lagen om kemiska produkter, livsmedelslagen, smittskyddslagen och djurskyddslagen inom Försvarsmakten utövas nu av en särskild

tjänsteman i högkvarteret, generalläkaren. I tillsynsfrågor är generalläkaren direkt underställd regeringen och inte myndighetschefen i Försvarsmakten, dvs. överbefälhavaren. Generalläkaren får även meddela interna föreskrifter.

Försvarsmakten och generalläkaren föreslår att viss tillsyn av Försvarsmaktens verksamhet skall utövas av generalläkaren. Försvarets verksamhet är av sådan karaktär och nationell betydelse att det finns skäl att tillsynen utövas på central nivå och ankommer på staten. Generalläkaren utövar redan i dag tillsyn såvitt avser det militära försvaret enligt flera av de författningar som föreslås sammansmältas i miljöbalken. Regeringen anser att viktiga aspekter när det gäller att bedöma frågor om tillsyn är möjligheterna att åstadkomma rationaliseringsvinster, säkerställande av relevant kompetens och enhetlighet i rättstillämpningen. Regeringen bedömer att tillsynen enligt miljöbalken över försvarets verksamhet bör ankomma på generalläkaren. Generalläkaren likställs med myndighet i tillsynsfrågor.

Hushållningen med mark- och vattenområden

Naturresurslagen ger gemensamma utgångspunkter för ändrad markanvändning vid tillståndsprövning enligt ett flertal till lagen knutna lagar som gäller användningen av mark och vatten. Naturresurslagens bestämmelser konkretiseras bl.a. i de kommunala översiktsplanerna enligt plan- och bygglagen som i sin tur skall vägas in som en viktig del av underlaget vid bl.a. prövning enligt miljöskyddslagen.

Enligt naturresurslagen har de centrala myndigheterna var och en inom sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med naturresurser och Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. På regional nivå har länsstyrelsen tillsyn över hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som föreskrivs eller beslutas vid tillåtlighetsprövning av industrianläggningar enligt naturresurslagen. Länsstyrelsen har också enligt plan- och bygglagen ansvaret för att företräda statens samlade intressen samt att bidra med underlag och råd till kommunerna.

Regeringens bedömning är att den grundläggande ansvarsfördelningen vad gäller uppsikt och tillsyn över hushållningen med mark- och vattenområden bör bibehållas även efter balkens ikraftträdande.

Naturvården

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Naturvårdsreglerna har arbetats in i ett flertal kapitel i miljöbalken. Tillsynsansvaret över naturvårdsreglerna bör omprövas. Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelse och kommun bör bedömas bl.a. utifrån liknande kriterier kring svårighetsgrad och miljöpåverkan som föreslås för miljöskyddet.

Enligt regeringens bedömning bör kommunerna generellt ha tillsynsansvar över huvuddelen av naturvårdsreglerna som rör anmälan för samråd avseende annat än skogliga företag, vilthägn och skyltar eftersom effekterna på naturmiljön eller friluftslivet av de aktuella verksamheterna i huvudsak är lokala. Kommunen bör av samma skäl alltid ansvara för tillsyn över stängselgenombrott.

Kommunerna bör även successivt ha en rätt och en skyldighet att ta hand om naturvårdstillsynen över stenbrytning och täkter. Huvuddelen av täkterna är idag anmälningspliktiga enligt miljöskyddslagen. Miljöskyddstillsynen och naturvårdstillsynen skulle på så sätt bli bättre samordnade. All tillsyn över täktverksamhet, oavsett om det gäller naturvårds- eller miljöskyddsaspekter bör följas åt. Kommunen bör kunna ta till sig denna tillsyn.

Tillsynen över strandskyddet bör generellt utövas av kommunerna med hänsyn till att motsvarande tillsyn ändå fordras enligt plan- och bygglagen. Ett kommunalt tillsynsansvar kan vidare utövas oberoende av hur delegationerna av dispensbesluten har utformats.

Merparten av vattenskyddsområden gäller skydd för kommunala vattentäkter. Den typ av verksamhet som regleras i vattenskyddsområden ligger i övrigt oftast under kommunal tillsyn och all tillsyn rörande vattenskyddsområden bör anförtros kommunen.

Miljöskyddsområden inrättas endast när det är särskilt angeläget att vidta åtgärder för att förbättra miljötillståndet. Tillsynen i miljöskyddsområden bör med hänsyn till det ringa antalet förordnanden och problemens karaktär i huvudsak vara en statlig tillsynsuppgift. Kommunerna bör dock kunna ta över tillsynsansvaret.

Tillsynen i kommunalt beslutade områdesskydd är naturligt en kommunal fråga. Tillsynen i nationalparker är däremot en statlig angelägenhet.

Tillsynen över statliga naturreservat m.m. bör i huvudsak vara en statlig uppgift. Tillsynsansvar bör dock kunna ankomma på en kommun under förutsättning att höga krav ställs på kunskap och erfarenhet hos kommunerna. Ett sådant tillsynsansvar bör även förutsätta att kommunen tar ansvaret för finansiering av såväl naturvårdsförvaltningen som tillsyn över de berörda objekten.

Miljöfarlig verksamhet

Fördelningen av tillsynsansvaret vid balkens ikraftträdande mellan stat och kommun bör bygga på att kommunen alltid skall ha tillsyn över viss typ av miljöfarlig verksamhet. Denna tillsyn kan sägas ingå i ett "baspaket". Regeringens utgångspunkt är att alla kommuner bör ha en tillsyn motsvarande de icke tillståndspliktiga anläggningarna enligt miljöskyddslagen. Dessa tillsynsobjekt skulle då ingå i baspaketet. Tillsyn över verksamhet som bedrivs av kommunen kan dock endast ankomma på kommunen om driften och tillsynen av anläggningen ligger på olika förvaltningar. Tillsynen av övrig miljöfarlig verksamhet skall i första hand utövas av staten men kan överföras till kommunen.

Verksamheterna som avses kan delas in i tre grupper eller "paket" med utgångspunkt från verksamhetens art och miljöfarlighet samt omfattning. Dessa faktorer är avgörande för vilka resurser och vilken kompetens som krävs för att en effektiv tillsyn skall kunna utövas, och är därför styrande för vem som bör ha tillsynsansvaret. Kommunens organisation är också av avgörande betydelse då drift- och tillsynsansvar alltid skall skiljas åt. Ett av dessa tillsynspaket innehåller sådan miljöfarlig verksamhet där tillsynsansvaret alltid bör ankomma på staten. Exempel på sådan verksamhet är kärnkraftverk och vissa andra anläggningar av riksintresse. Det är angeläget att en ansvarsfördelning är klar när miljöbalken träder i kraft. Länsstyrelserna bör inleda överläggningarna med kommunerna om de olika tillsynspaketen så snart riksdagen har beslutat att införa en miljöbalk.

En myndighets tillsynsansvar bör i normalfallet omfatta all verksamhet som ingår i ett tillsynspaket. Föreligger särskilda skäl bör emellertid en möjlighet finnas att bryta upp ett paket så att ansvaret för olika tillsynsobjekt som ingår i paketet ankommer på olika myndigheter. Vad gäller verksamhet som har en miljöpåverkan som inte begränsar sig till den kommun där verksamheten bedrivs bör tillsynen utövas av kommunen endast om kommunen kan redovisa en särskild tillsynsplan med avseende på den regionala spridningen av föroreningar. Länsstyrelsens uppföljande roll gör sig särskilt gällande i dessa fall.

I den mån tillsynsansvar redan vid balkens ikraftträdande ankommer på kommunen bör detta normalt ligga kvar på kommunen.

Utgångspunkten för fördelningen bör vara att erhålla en effektiv tillsyn med hänsyn till kompetens och resurser.

Vissa remissinstanser har haft synpunkter beträffande kompetenskravet. T.ex. Landskrona kommun anser att även länsstyrelsens tillsyn bör ske vid en egen enhet med såväl juridisk kompetens som miljökompetens. Besluten skall inte kunna överprövas av länsstyrelsens politiska styrelse. Vidare anför Landskrona kommun att samma kompetenskrav bör ställas när det gäller all tillsyn enligt balken, även för bastillsynen. Riksåklagaren understryker vikten av att de som utövar tillsynen har hög kompetens och att det ställs höga krav på effektivitet i tillsynsarbetet. Vägverket understryker vikten av kompetenskrav och samspel mellan kommunerna med en större möjlighet att utvidga tillsynsansvaret för kommunerna. Kommunförbundet motsätter sig att det slås fast vilken kompetens som behövs för övertagande av tillsyn. Kommunförbundet menar att varje kommun måste få bedöma kompetensbehovet utifrån de lokala förutsättningarna och behoven.

Regeringen menar att kompetens-, resurs- och objektivitetskraven naturligtvis skall vara desamma oavsett om tillsynen åligger länsstyrelsen eller kommunen. För all tillsyn krävs, om den skall vara effektiv, hög kompetens men regeringen bedömer att olika tillsynsobjekt trots allt ställer olika krav.

Den typ av kompetens som det erfordras tillgång till för tillsyn är bl.a.: – teknisk kunskap – kunskap om miljöeffekter på olika recipienter

– kunskap och erfarenhet inom miljöjuridik. En tillsynsplan av vilken framgår hur tillsynen skall genomföras bör alltid upprättas.

För den tillsyn som omfattas av tilläggspaketen bör alltså kraven på såväl kompetensnivån som resurstillgången ställas högre än vad som kan krävas avseende den tillsyn som ingår i baspaketet. Detta gäller oavsett om tillsynen fullgörs av länsstyrelsen eller kommunen.

Det är av synnerlig vikt att resurstillgången redovisas genom att en tillsynsplan presenteras när det avgörs vem som skall ansvara för tillsynen.

Regeringen delar Kommunförbundets syn att kompetenskravet inte skall slås fast generellt. Olika förhållanden råder på olika platser och medför också olika krav.

Om länsstyrelsen inte medger ett övertagande av ett paket bör ärendet, om kommunen så önskar, överlämnas till regeringen för prövning. Eftersom det enbart gäller en lämplighetsbedömning av om länsstyrelse eller kommun bör ha tillsynsansvaret över miljöfarlig verksamhet bör regeringen, liksom vad som gäller i dag, besluta om tillsynsansvaret skall ankomma på kommunen. Överlämnande till regeringen torde ske endast i undantagsfall. Regeringen utgår i från att länsstyrelsen och kommunen i de flesta fall kommer överens om fördelningen av tillsynen av de olika paketen.

Att tillsynen utövas av kommunen i stället för länsstyrelsen kan ha fördelar bl.a. med hänsyn till den geografiska närheten mellan tillsynsmyndigheten och tillsynsobjektet. Det kan också vara av betydelse för kommunen i arbetet för den lokala miljön att kunna utöva tillsyn. För att göra det möjligt för kommuner som saknar egen fullständig kompetens på ett visst område, eller andra resurser av betydelse, att ta till sig tillsynsobjekt utöver vad som ingår i baspaketet, bör kommunerna ges möjlighet att efter avtal sinsemellan uppdra åt en anställd vid en annan kommun att utföra tillsynen. Denna tanke har kommit till uttryck i regeringens proposition "Vissa ändringar av den kommunala kompetensen" (prop. 1995/96:167, bet. 1995/96:KU34, rskr. 1995/96:242).

I de fall kommunen har tillsynsansvaret över ett tilläggspaket bör vissa åtgärder vara obligatoriska såsom:

1. att föra register och lämna underlag för statistik i syfte att informera de regionala och centrala myndigheterna. Möjligheterna till en god uppföljning är nödvändig för den nationella övervakningen och även med anledning av de internationella åtaganden som Sverige gjort.

2. att underrätta länsstyrelsen och de berörda centrala myndigheterna om kommunens organisation, resurser, kompetens eller liknande förändras så att miljötillsynen kan påverkas.

3. att ge länsstyrelsen information som behövs för uppföljning av tillsynen inom länet och som information i prövningsverksamheten. Det gäller bl.a. att få information från miljörapporter för verksamheter som innebär recipientpåverkan av regional betydelse samt anmälningar om ändring i verksamhet för att länsstyrelsen skall kunna bedöma om ändringen är tillståndspliktig.

Även länsstyrelsen bör ge information till berörda centrala tillsynsmyndigheter och även till kommunen om bl.a. olika aktiviteter, förändringar, policy och nya kunskaper på området som kan påverka kommunens tillsyn. Möjligheten för överordnad tillsynsmyndighet att få del av uppgifter från den som utövar den direkta tillsynen är så viktig för det övergripande regionala och nationella arbetet och för att säkerställa att en effektiv tillsyn bedrivs över hela landet att regeringen bör bemyndigas att föreskriva att tillsynsmyndigheterna regelbundet skall underrätta varandra om sådana uppgifter som behövs för central eller regional uppföljning av resultaten från hälso- och miljöskyddsarbetet eller av tillståndet i miljön liksom tillsynen och resultatet av den.

Regeringen föreslår att tillsynen över de miljöfarliga verksamheterna fördelas enligt följande riktlinjer.

I grupp 1 bör ingå sådan tillsyn som utgör en statlig angelägenhet och inte skall kunna överlåtas till kommun, dvs. kärnkraftverk, offshore, sulfat- och sulfitmassafabriker, storflygplatser, primära järn- och stålverk, primära metallsmältverk och andra anläggningar av riksintresse. I denna grupp bör även ingå DNA-laboratorier som enligt lagen (1994:900) och förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer har tillsynsansvaret fördelat på en rad statliga centrala myndigheter. Eftersom både innesluten användning och utsättande av sådana organismer är att betrakta som miljöfarlig verksamhet i miljöbalkens mening bör all tillsyn alltid vara statlig för att kunna samordnas.

I grupp 2 bör ingå sådana verksamheter som i dag återfinns i miljöskyddsförordningens bilaga som A-verksamheter, dvs. sådan verksamhet för vilken tillstånd av Koncessionsnämnden för miljöskydd måste erhållas samt vissa mer miljöskadliga B-verksamheter, alltså sådan verksamhet för vilken tillstånd av länsstyrelsen måste erhållas. Tillgång till specialistkompetens krävs. För dessa är utgångsläget att tillsynen ligger på länsstyrelsen. Tillsynsansvaret bör överföras successivt på kommunen i takt med att tillgång till kompetens och resurser inhämtas. Det bör föreligga påvisbara nackdelar från tillsynssynpunkt för att tillsynen inte skall kunna utövas av kommunen.

I grupp 3 bör ingå övriga verksamheter på B-listan. Även för dessa är utgångsläget att tillsynen ligger på länsstyrelsen, men ett successivt övertagande av kommunerna bör ske. Det finns skäl att anta att kommunerna i normalfallet inom kort tid kan skapa förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn. Tillsynsansvaret bör ankomma på kommunen om det inte kan visas att tillsynen inte skulle utövas på fullgott sätt av kommunen.

I grupp 4 bör ingå de anmälningspliktiga anläggningarna och anläggningar utanför listorna (C och U-anläggningar). Beträffande dessa bör tillsynen utövas av kommunen redan vid balkens ikraftträdande.

Hälsoskydd

Den direkta tillsynen på hälsoskyddsområdet som ingår i miljöbalken utövas för närvarande av kommunerna. Socialstyrelsen ger ut allmänna råd (med normer, riktvärden etc.) och annan vägledande information som stöd för den direkta tillsynen.

Tillsynsverksamheten hos Socialstyrelsen består till stor del av uppföljning och utvärdering.

I Socialstyrelsens ansvar för hälsoskyddsfrågor enligt miljöbalken bör ingå ett specifikt ansvar för hälsoskydd i bostäder, lokaler m.m. samt ansvar för övriga hälsoskyddsfrågor av hygienisk och medicinsk karaktär. Grundprincipen bör vara att Socialstyrelsen har ansvaret för sådana frågor som i huvudsak berör människors hälsa.

Naturvårdsverket bör ha ansvar för sådana frågor som berör den yttre miljöns känslighet, naturvård och miljöskydd. Denna uppdelning innebär inget hinder för att Naturvårdsverket även i framtiden svarar för hälsoskyddsfrågor i samband med luftföroreningar i tätorter och miljöfarlig verksamhet m.m.

I Socialstyrelsens hälsoskyddsansvar ingår också att svara för medicinska och hygieniska bedömningar som krävs i olika sammanhang i arbetet enligt miljöbalken, t.ex. i framtagandet av miljökvalitetsnormer, föreskrifter avseende t.ex. gränsvärde för radon i bostäder m.m. Socialstyrelsen kan här med sin medicinska kompetens och sin hälsoskyddskompetens ge underlag även för andra myndigheters arbete, t.ex. Naturvårdsverket och Boverket. Det är därför viktigt att de centrala myndigheterna med sina olika kompetensområden, har ett väl utvecklat samarbete i frågor som gäller skydd för människors hälsa.

Boverket bör även i framtiden, genom sitt centrala ansvar för plan- och bygglagen och utifrån sin byggnadstekniska kompetens samt kompetens inom den fysiska planeringen, ha en viktigt roll inom hälsoskyddsområdet. Boverkets roll är här i första hand att verka för att byggnader och bostadsområden får sådana tekniska egenskaper att människor inte utsätts för oskäliga hälsorisker i dem.

Länsstyrelsen bör ha en regional samordnande och uppföljande roll vad gäller tillsynen av att miljöbalkens regler av betydelse för människors hälsa följs.

Vattenverksamhet

Regeringens bedömning är att tillsyn över vattenverksamhet och vattenanläggningar även i fortsättningen – då stora delar av vattenlagen smälts in i miljöbalken – bör utövas av länsstyrelserna i första hand men att tillsynen i vissa fall bör kunna utövas av kommunen. Karaktären på vattenverksamheten bör vara avgörande för vilken kompetens och vilka resurser som kan krävas och vem skall utöva tillsynen. Naturvårdsverket bör utses till central tillsynsmyndighet. Fiskeriverket anför att eftersom vattenverksamhet ofta berör fiskeintressen bör Fiskeriverket ha ett centralt ansvar i dessa ärenden, lämpligen delat med Naturvårdsverket.

Vad Fiskeriverket har anfört bör beaktas vid fördelningen av tillsynsansvaret.

Jordbruksmark

Jordbruksverket anför att tillsynen över jordbruk och jordbruksmark vanligen rör ganska enkla frågor som djurtäthet, lagring och spridning av stallgödsel, hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen och att det bör finnas så stora fördelar med kommunal tillsyn att det bör övervägas att helt lägga över tillsynen på kommunen. Även Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att tillsynen bör utövas av kommunen. LRF däremot är negativ till att tillsynen över jordbruksmark ankommer på kommunen. LRF menar att genom sin rådgivande verksamhet, som förstärks genom EU-medlemskapet, har länsstyrelsernas lantbruksenheter de bästa förutsättningarna att handha tillsynen över jordbruksmark.

Regeringen anser inte att utredningens betänkande ger tillräckligt underlag för att föreslå att tillsynen över jordbruksmark som regleras i miljöbalken skall utövas av kommunen. Regeringen föreslår att tillsynen i första hand utövas av länsstyrelsen, men att den i stora delar bör kunna övertas av kommunen. Kommunen bör i de flesta fall vara väl lämpad att ta över sådan tillsyn från länsstyrelsen. Antalet tillsynsobjekt är stort och objektens miljöpåverkan kan närmast jämföras med verksamhet som är anmälningspliktig eller varken anmälnings- eller tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen.

Regeringen anser generellt att tillsynen för de områden som ingår i förslaget till miljöbalk bör samordnas i större utsträckning. Det gäller exempelvis samordningen mellan naturvårdstillsyn, miljöskyddstillsyn och kemikalietillsyn. En bättre samordning av tillsynen över jordbruksmark och över jordbruk som prövas enligt nuvarande miljöskyddslag är också önskvärt. De kommuner som har kompetens att ta över tilläggspaketen bör också i många fall ha möjligheter att ta över tillsynen över jordbruksverksamhet.

Kemikalietillsyn

Kemikalietillsynen kan delas upp i tillsyn över införande av kemiska produkter och varor som innehåller eller har behandlats med kemiska produkter på marknaden och tillsyn över användningen av kemikalier som kan medföra utsläpp.

Den miljöinriktade kemikaliekontrollen har utvecklats långsammare än den hälsoinriktade. Detta gäller såväl egenkontrollen inom företag och andra verksamheter som hanterar kemikalier, dvs. de som bär ansvaret för att se till att användningen av kemikalier inte skadar människor eller miljö, som myndigheternas tillsyn av att företag och andra tar detta ansvar. En orsak är att det har saknats, och fortfarande saknas,

grundläggande vetenskaplig kunskap om många enskilda kemiska ämnens inverkan på miljön.

De senaste åren har kemikalieanvändningens inverkan på miljön fått en starkt ökad uppmärksamhet. Införandet av substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter har bl.a. bidragit till detta. För tillsynsmyndigheterna på central, regional och lokal nivå har detta inneburit ökade krav på att driva på företag för att få till stånd en bättre kemikaliekontroll i verksamheten.

I Kemikalieinspektionens rapport 4/94, Kemikalietillsyn i leverantörsledet, konstateras att det finns behov av att utveckla formerna för och inriktningen av bl.a. tillsynen över handeln med kemikalier. Detta är särskilt viktigt inför en förväntad snabb kunskapsutveckling vad gäller kemikaliers miljöfarlighet. I rapporten konstateras också att nya detaljregler om t.ex. miljöfarlighetsklassificering och miljöfarlighetsmärkning håller på att utvecklas i internationellt samarbete och att även EU-samarbetet kommer att påverka de svenska tillsynsmyndigheterna.

Regeringen konstaterar att det för närvarande finns oklarheter i ansvarsfördelningen avseende kemikalietillsynen.

Regeringen föreslår att Kemikalieinspektionen, som tidigare, bör ha huvudansvar för tillsyn över tillverkare och importörer.

Enligt regeringens bedömningar bör kommunerna ta ett större ansvar för kemikaliekontrollen. Regeringen anser att kommunerna som grundprincip bör utöva all tillsyn över återförsäljare och yrkesmässiga användare.

Länsstyrelsen bör inte ha något generellt ansvar för kemikalietillsynen. För de tillståndspliktiga verksamheter som länsstyrelsen har ansvar för enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet bör emellertid kemikalietillsynen och miljöskyddstillsynen följas åt.

Länsstyrelsens roll inom kemikalietillsynen bör inriktas mot regional samordning och uppföljning av tillsynen.

Regeringen bedömer att det finns skäl att närmare se på möjligheterna att längre fram, när ytterligare erfarenheter vunnits, föra över även delar av tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer från Kemikalieinspektionen till kommunerna.

Vidare vill regeringen betona vikten av att samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna på kemikalieområdet ytterligare förstärks samt att vägledningen från centrala och regionala myndigheter till kommunerna förbättras.

Renhållning

Genom bemyndigande enligt 6 § renhållningslagen har producentansvar föreskrivits för vissa branscher. Producentansvaret syftar till att det aktuella avfallet samlas in, återanvänds, återvinns eller tas om hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt. För att tillgodose detta syfte åläggs producenterna att vidta olika åtgärder. Vilka åtgärder som kan komma ifråga anpassas i varje förordning till de särskilda förutsättningarna för branschen. Enligt förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper och förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar skall producenterna t.ex. underlätta för hushållen att lämna avfallet för bortforsling och informera om sortering, insamling och bortforsling av avfallet.

Skyldigheten att underlätta för hushållen att lämna avfall uppfylls i praktiken på så sätt att producenterna, i regel genom de entreprenörer som producenternas materialbolag tecknat avtal med, sätter upp insamlingskärl där allmänheten kan lämna avfall som omfattas av producentansvaret. Det ankommer på kommunen att utöva tillsyn över dessa platser så att inte olägenhet för människors hälsa uppkommer. Tillsynen över producentansvaret i den mån det avser skyldigheten för varje producent att vidta ålagda åtgärder bör ligga på kommunen. I de fall producenten är föremål även för annan tillsyn enligt balken skall tillsynen samordnas så långt det är möjligt. Tillsynsansvaret bör dock alltid vara en kommunal angelägenhet. Det ligger ett värde i att kommunen får en helhetsbild av hur de lokala producenterna fullgör sitt producentansvar och vid behov ingriper.

Vad gäller de nationella mål beträffande insamlingsgrad och återanvändnings- eller återvinningsgrad som angivits som syftet med bestämmelserna i förordningarna, ankommer det på Naturvårdsverket, i egenskap av central tillsynsmyndighet, att kontrollera att dessa nås.

Hänvisningar till S4-28-3

4.28.4. Verksamhetsutövarnas ansvar m.m.

Verksamhetsutövarna har ett lagfäst miljöansvar. Miljöarbetet bygger till stor del på att verksamhetsutövarna själva tar detta ansvar.

SAF/Industriförbundet ser framför sig en utveckling där företagens satsning på frivilliga miljösystem i förlängningen leder till en förändrad roll för myndigheternas tillsynsverksamhet och anför i denna fråga följande. I takt med att systemen vinner gehör i allt bredare kretsar skapas förutsättningar för en gedigen kompetensuppbyggnad inom de organ som kommer att arbeta med tredjepartsrevideringar. Den samlade kompetensen som då kommer att finnas hos myndigheter och sådana tredjepartsorgan måste tas tillvara på ett effektivt sätt vilket sannolikt kommer att medföra förändringar i myndigheternas sätt att arbeta. Det är därför viktigt att inte låsa systemet och därmed hindra utvecklingen.

Oavsett hur tillsynssystemet konstrueras och organiseras kan inte en fullständig kontroll av efterlevnaden av miljöreglerna uppnås. Än mindre kan en styrning av framtagandet av ny teknik, processer,

resursutnyttjandet m.m. av betydelse för en långsiktigt hållbar utveckling ske den vägen. Myndigheterna kan, och bör, genom krav, information, rådgivning och annat stöd visserligen främja en sådan utveckling, men under alla förhållanden är det framför allt genom verksamhetsutövarnas egna åtaganden och initiativ som utvecklingen drivs framåt vad gäller möjligheter att skydda, eller till och med förbättra, miljön och människors hälsa.

Ett flertal remissinstanser har understrukit vikten av detta frivilliga ansvarstagande. Däribland kan nämnas NUTEK som också anför att någon form av incitament bör ges till företag att införa miljöstyrningssystem.

Frivillig miljöstyrning och miljörevision

Miljöledningssystem förekommer i allt större omfattning i näringslivet. Mest kända är ISO 14001 som är ett internationellt standardiserat system och EMAS (Environmental Management and Audit Scheme) som är EU:s miljöledningssystem. EMAS har sin grund i en förordning om frivillig miljöstyrning och miljörevision, nr 1836/93 av den 29 juni 1993. Systemets syfte är att förbättra och utvärdera industrins miljöarbete och att tillhandahålla offentlig information om detta arbete.

De företag som ansluter sig till systemet, vilket är frivilligt, skall utarbeta och förverkliga en miljöpolicy, ett miljöprogram och ett miljöstyrningssystem för sina anläggningar. Dessutom skall företaget genomföra en miljörevision och offentliggöra en redovisning. Förordningen omfattar i första hand industrin, men försök kan göras att tillämpa systemet även på andra sektorer som handel och distribution samt den offentliga sektorn.

I propositionen till lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision (prop 1994/95:101) gör regeringen bedömningen att det frivilliga miljöstyrnings- och miljörevisionsarbetet inte bör ersätta tillsynsmyndigheternas arbete. Remissinstanserna delar denna uppfattning. Statskontoret, Riksrevisionsverket och Kommunförbundet framhåller dock att systemet skapar förutsättningar för samordningsvinster och effektivisering av tillsynen. Tillsynsmyndigheterna kommer alltså att ha samma ansvar som tidigare för att kontrollera företagens efterlevnad av miljöreglerna. Det kan emellertid antas att systemet medför att det kan bli enklare och billigare för tillsynsmyndigheterna att utöva tillsynen. Med hänsyn bl.a. till den korta tid systemet med den frivilliga miljöstyrningen och miljörevisionen varit i kraft, hittills har endast ett fåtal företag registrerats, kan inte ännu sägas om anslutning till systemet kan eller bör få någon betydelse för tillsynsavgifterna.

4.29. Avgifter

Regeringens förslag: Bestämmelser om avgifter för prövning och tillsyn och andra avgifter enligt miljöbalken skall samlas i ett kapitel.

Den som skall betala en avgift skall vara skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att beräkna avgiften.

Producentavgift skall få användas även för att täcka kostnaden för information om avfallshanteringen.

Regeringens bedömning: Grunderna för en dispensavgift som skall användas i konkurrensutjämnande syfte bör utredas för att sedan kunna anges i lag.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslog dock i konkurrensutjämnande syfte att en dispensavgift införs för att utjämna en ekonomisk fördel som uppkommer genom ett beslut om dispens.

Remissinstanserna: Utredningens förslag i huvuddrag tillstyrks av flera statliga myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, Statskontoret,

Riksrevisionsverket, Länsstyrelser, t.ex. i Gävleborgs län och Göteborgs och Bohus län och kommuner, t.ex. Halmstad och Piteå. Bland annat anförs att de nya reglerna ger myndigheterna möjlighet att bygga upp den organisation som behövs. Borås kommun har dock framfört stor tveksamhet inför förslaget att bredda avgiftsfinansieringen enligt principen att förorenaren skall betala. Kommunen ifrågasätter det rimliga i att en grannes klagomål som leder till tillsyn i varje fall skall betalas av den tillsynen berör, eller att problem som samhället byggt in skall bekostas av enskilda - t.ex. radonmätningar eller bullermätningar i lyhörda hus. Vidare befaras att utsikten om intäkter kan leda till felaktiga prioriteringar av tillsynen. Lantbrukarnas riksförbund anför viss kritik och menar att lagtexten bör ge uttryck dels åt en återhållsamhet, dels åt att tillsynsmyndigheten får ta ut avgift endast för prövning och tillsyn av tillståndspliktig verksamhet. SAF/Industriförbundet betonar vikten av att avgiftssystemet i framtiden beaktar de satsningar som nu görs på miljöledningssystem och tredjepartsrevideringar. Organisationerna påpekar också att avgiftens storlek måste göras oberoende av vilken myndighet som utövar tillsynen. NUTEK föreslår att avgifterna differentieras så att de motsvarar tillsynsbehovet i det enskilda fallet. Landskrona kommun föreslår också en differentiering av bl.a. taxor för vatten och avlopp samt energi på ett sådant sätt att det ger incitament för verksamhetsutövare att minska miljöbelastningen.

Kommunförbundet och ett flertal kommuner, bl.a. Piteå, Halmstad, Norrköping och Uppsala föreslår att avgift skall kunna tas ut dels för kommunens remissarbete i tillståndsärenden vid en annan myndighet, dels för att täcka hanteringskostnader för avfall även för de hushåll som fått total "sopdispens".

Naturvårdsverket anför att det förhållandet att regeringen ges rätt att bestämma om avgifter torde underlätta en utveckling av nuvarande

avgiftssystem på miljöområdet i riktning mot en ökad enhetlighet och konsekvens i avgiftssättningen. Verket konstaterar att en konsekvent tillämpning av principen att kostnaderna för prövning och tillsyn skall täckas genom avgifter kräver ett omfattande arbete med översyner, nya föreskrifter och periodisk uppföljning av kostnadstäckning. Naturvårdsverket är villigt att, tillsammans med bl.a. RRV, medverka i en bred översyn av principerna för och utformningen av avgifterna inom balkens område.

Skälen för regeringens förslag: I de lagar som har sammansmälts i miljöbalken finns redan i dag ett antal bestämmelser om avgifter.

Bestämmelserna innehåller bl.a. bemyndiganden som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om uttag av avgifter för myndighetens verksamhet enligt lagen. Bemyndigandena har stora likheter och är därför förhållandevis lätta att smälta in i en miljöbalk där de förs in med oförändrat sakinnehåll i förhållande till gällande rätt. Avgifterna enligt miljöbalken skall främst avse kostnaderna för prövning och tillsyn. I olika förordningar anges när avgifterna skall tas ut och hur de skall beräknas.

Vattenlagen skiljer sig dock från övriga lagar. Här ges direkt i lagen detaljerade bestämmelser om två typer av avgifter, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter. Det är inte bara beträffande detaljeringsgraden i lagtexten som vattenlagens avgiftsbestämmelser avviker. Avgifterna i sig saknar motsvarighet i övriga lagar. Särskilda bestämmelser behövs därför för bygdeavgifter och fiskeavgifter.

Regeringen föreslår att det i miljöbalken införs ett kapitel om avgifter. Kapitlet kommer att innehålla bemyndiganden för regeringen och kommuner att pröva och besluta om avgifter i föreskrifter. De synnerligen detaljerade bestämmelserna om bygdeavgifter och fiskeavgifter bör inte inarbetas utan i stället placeras i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. För att balkens kapitel skall ge en fullständig bild av avgifterna bör en hänvisning ske till denna lag.

Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 uppdragit till Naturvårdsverket att efter samråd med bl.a. Riksrevisionsverket ta fram förslag till hur avgifter enligt hela miljöbalken bör utformas och sättas. Uppdraget som har gjorts i samråd med Kemikalieinspektionen har redovisats i oktober 1997 i rapporten 4790, Avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, samt i Kemikalieinspektionens slutredovisning av uppdrag angående avgifter enligt miljöbalken dnr 221-523-97 och 221-705-97. I uppdraget ingick också att lämna förslag på hur statens kostnader för en prövning och tillsyn av täktverksamheten bör finansieras, samt hur eventuella avgifter bör tas ut, redovisas och användas. Dessutom har särskilt behandlats tillsynsproblemen i de nordliga länen och kommunernas roll.

Kommunförbundet anser att kommunernas verksamhet bör avgiftsfinanseras med full kostnadstäckning.

De bestämmelser som föreslås överensstämmer i princip med de bestämmelser som finns redan i dag i de olika författningarna.

Med miljöbalken kommer det att bli möjligt för kommunerna att föreskriva mer enhetliga taxor för exempelvis tillsyn än vad som är möjligt i dag.

Enligt 17 a § renhållningslagen får för närvarande en avgift tas ut för bortforsling och bortskaffande genom en kommuns försorg av avfall där producentansvar gäller. När en producent på detta sätt åläggs ett ekonomiskt, men inte fysiskt, producentansvar får kommunen ofta kostnader även för information till hushållen exempelvis om var avfallet från varorna skall lämnas. Enligt regeringens bedömning bör motsvarande bestämmelse tas in i miljöbalken.

Närmare bestämmelser om avgifter kommer liksom i dag att prövas och beslutas av regeringen i förordningsform. Detta förordningsarbete bör således bygga vidare på dagens ordning. Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens förslag har överlämnats till Miljöbalksutredningen för överväganden. Utredningens förslag skall läggas fram i sådan tid att förslaget kan remissbehandlas och beredas på vanligt sätt och förordningarna kan träda i kraft samtidigt med balken.

Regeringen vill understryka vikten av att myndigheternas verksamhet i möjligaste mån avgiftsfinansieras.

Tillsynen över hela miljöbalkens område bör som idag som huvudprincip vara avgiftsfinansierad. Regeringen bedömer inte att det finns skäl att, i enlighet med vad LRF anfört, begränsa avgiftsmöjligheten till tillståndspliktig verksamhet. Så långt det är möjligt bör samma principer gälla för finansiering av tillsynen enligt hela miljöbalken. En tillsynsmyndighet bör således få ta ut avgift för tillsyn av olika objekt på ett enhetligt sätt oavsett om tillsynen avser miljöfarlig verksamhet, kemikalieanvänding eller annat som regleras av balkens bestämmelser. Så som Naturvårdsverket påpekat förutsätter detta ett omfattande arbete och en fortlöpande uppföljning.

Utgångspunkten bör vara att avgifterna skall täcka en myndighets kostnader för verksamhet enligt miljöbalken, främst prövningen och tillsynen (självkostnadsprincipen). Något överskott skall däremot inte uppkomma. När det gäller frågan vilka kostnader som avgifterna kan täcka måste den gränsdragning mellan avgift och skatt som görs i regeringsformen beaktas. En ingående redovisning av rättsläget beträffande denna fråga lämnas i författningskommentaren till 27 kap. 1 §. Om en pålaga skall anses utgöra skatt saknas möjlighet för riksdagen att delegera beslutanderätten. Gränsen mellan avgift och skatt sätter t.ex. i praktiken en gräns för vad som kan anses vara sådana tillsynsuppgifter som kan avgiftsfinansieras.

För att ett beslut om att ta ut en avgift skall kunna verkställas, dvs. för att utmätning skall kunna ske, krävs att beslutet är en exekutionstitel. Såvitt avser förvaltningsmyndigheters beslut måste det enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken anges i en särskild föreskrift att verkställighet får ske. Sådana föreskrifter bör självfallet finnas i de förordningar som anger att avgifter får tas ut. Det bör också kunna föreskrivas att verkställighet får ske även om beslutet överklagas.

Den av utredningen föreslagna dispensavgiften är så konstruerad att den genom en särskild avgift skall utjämna de eventuella

konkurrensfördelar som en dispens kan medföra för den som kommer i åtnjutande av dispensen. Från miljösynpunkt talar starka skäl för att ha en sådan dispensavgift. Samtidigt kan en sådan avgift inte anses utgöra en avgift i dess sedvanliga betydelse. Enligt regeringens bedömning bör mot bakgrund av att rättsläget inte är helt klart en dispensavgift inte regleras på det övergripande sätt genom delegering till regeringen som utredningen föreslagit. En konstruktion med dispensavgifter bör i stället för framtiden utformas så att grunderna för avgiftsuttaget lagregleras på ett tydligare sätt. För närvarande finns dock inte ett tillräckligt underlag för att föreslå en sådan reglering. Det är emellertid regeringens avsikt att låta utreda denna fråga.

Hänvisningar till S4-29

4.30. Tillträde

Regeringens förslag: Myndigheterna skall ha rätt till tillträde till bl.a. annans mark i den mån det behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt balken. Även privatpersoner skall kunna begära beslut om rätt till tillträde till annans fastighet om det behövs för att uppfylla miljöbalkens krav. Ersättning skall utgå för skada och intrång.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Justitieombudsmannen har anfört att det i den praktiska verksamheten förekommer att fastighetsägare upplever det som kränkande att ett i och för sig lagligt tillträde sker utan föregående samråd. Justitieombudsmannen menar att saken bör regleras i balken eller i förordning. Även Lantbrukarnas riksförbund understryker vikten av att ägare och andra innehavare av marken i god tid innan ett förestående tillträde underrättas. Förbundet menar att rätten att yttra sig är av sådan betydelse att underrättelseskyldigheten bör regleras i en lagbestämmelse.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm konstaterar att de i kapitlet upptagna bestämmelserna i huvudsak motsvarar de bestämmelser på området som gäller idag. Kronofogdemyndigheten konstaterar vidare att det i vissa av de lagar som sammansmälts i miljöbalken (t.ex. lagen om kemiska produkter) finns bestämmelser om polisbiträde vid tvångsvis tillträde medan det i andra av dessa lagar (t.ex. miljöskyddslagen) finns föreskrifter om att kronofogdemyndigheten kan meddela särskild handräckning. Kronofogdemyndigheten anför att tvångsvis tillträde till en annans fastighet m.m. ofta bedöms som en så ingripande åtgärd för den enskilde att lagen föreskriver att det berättigade i åtgärden bör prövas av en rättsvårdande myndighet. Kronofogdemyndigheten pekar på den stora erfarenhet som myndigheten har av att med tvång genomföra tillträden utan att onödig olägenhet uppstår och på att bestämmelserna i utsökningsbalken och utsökningsförordningen ger praktisk möjlighet att genomföra tvångstillträde. Kronofogdemyndigheten föreslår därför att det bör övervägas om det inte i kapitlet bör införas en bestämmelse om att kronofogden får meddela särskild handräckning i tillträdesfall. Lunds

universitet har anfört att i vart fall där tillträdesrätten innebär att någon får ta annans mark i anspråk för en längre tid, den nya regeln i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen aktualiseras. Enligt denna tillåts sådana tvångsingrepp endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Enligt universitetets uppfattning skulle således ett tillträde som enbart utförs i enskilt intresse strida mot grundlag. Att en viss motsvarighet finns i gällande rätt anser universitetet inte vara skäl att bortse från regeringsformens stadgande. Universitetet föreslår att i kapitlet införs en gemensam regel som innebär att tvångsingrepp hindras i andra fall än grundlagen tillåter. Åklagarmyndigheten i Västerås har anfört att åklagaren ofta, när en misstänkt miljööverträdelse anmäls, har ett behov av att genom besök på platsen för händelsen skaffa sig kännedom om förhållandena. För detta krävs att husrannsakan får ske, dvs. att det föreligger skälig misstanke om brott. Åklagarmyndigheten menar att det, med tanke på att ett inledande platsbesök många gånger är av central betydelse för den fortsatta handläggningen av en miljöbrottsutredning, borde övervägas om åklagaren bör ges möjlighet att förfara på annat sätt än att göra husrannsakan.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att tillämpningen av miljöbalkens regler i vissa fall kan förutsätta rätt till tillträde till annans mark. Sådant tillträde kan bli aktuellt vid myndighetsutövning, främst vid utövande av tillsyn, men kan också vara nödvändigt för att den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som omfattas av balkens tillämpningsområde skall kunna utföra de undersökningar eller vidta de skyddsåtgärder som krävs.

Skyldighet att utföra kompensationsåtgärder eller efterbehandling kan också förutsätta tillträde till annans mark. Det kan förutses att tillträde för verksamhetsutövare till annans mark eller anläggning kan komma ifråga bl.a. i de fall då gemensamma villkor enligt 16 kap 8 § har meddelats. En tillsynsmyndighet kan behöva tillträde även till byggnader eller transportmedel för att fullgöra sina uppgifter. Tillträdet skall alltid verkställas så att minsta möjliga skada eller olägenhet orsakas. Innehavaren av den fastighet eller anläggning där tillträdet sker har rätt till ersättning för skada och intrång med anledning av tillträdet.

I första hand skall åtgärder på annans mark eller anläggning ske efter överenskommelse med ägare och andra innehavare av marken eller anläggningen. Innan en prövningsmyndighet meddelar villkor för tillstånd till verksamhet som förutsätter tillträde till annans fastighet eller anläggning skall den som berörs av tillträdet beredas tillfälle att yttra sig. Detta följer av prövningsreglerna i ansökningsmål och ärenden. Enligt regeringens mening bör, i enlighet med vad Kronofogdemyndigheten i

Stockholm påpekat, enskildas rätt till tvångsvis tillträde alltid prövas av en myndighet innan tillträdet verkställs. Beträffande de farhågor som Lunds universitet har framfört hänvisas till de bedömningar som regeringen anför under avsnitt 4.16. under rubriken "Tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m." Beslut om att tillträde får ske, och närmare reglering av denna rätt i det enskilda fallet vad avser t.ex. begränsningar i tid och rum för tillträdet, kan lämpligen meddelas av länsstyrelsen. När en myndighet prövar om tvångsvis tillträde skall få ske, skall ägare och

andra rättsinnehavare beredas tillfälle att yttra sig. Detta gäller både vid den ursprungliga tillståndsprövningen och vid länsstyrelsens prövning av själva verkställighetsfrågan. Vad Justitieombudsmannen och

Lantbrukarnas Riksförbund har framfört bör vara tillgodosett genom dessa förfaranderegler. Vad gäller bostäder bedömer regeringen att det, med hänsyn till den personliga integriteten, finns skäl att inskränka rätten till tillträde. Tvångstillträde till bostäder bör endast kunna komma ifråga när det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

Det skulle kunna hävdas att det naturliga vore att - i likhet med vad som gäller i dag - föreskriva att endast tillsynsmyndigheterna skall ha rätt till biträde av polismyndigheten och att enskilda skall vara hänvisade till kronofogdemyndigheten för verkställighet. I så fall borde, som Kronofogdemyndigheten i Stockholm har framfört, regler om särskild handräckning övervägas. Regeringen anser emellertid, i likhet med Miljöbalksutredningen, att övervägande skäl talar för att även enskilda bör ha rätt till biträde av polismyndighet. Att enskildas rätt att utnyttja tillträdesrätten alltid skall prövas av länsstyrelsen bör säkerställa att tillträde endast sker när det är nödvändigt och på ett sådant sätt att minsta skada och olägenhet uppkommer. Samma regler för verkställighet bör gälla oavsett vem som har rätt till tillträde. I den mån det behövs, skall polismyndigheten biträda för att tillträdet skall kunna verkställas.

Vad gäller Åklagarmyndighetens i Västerås synpunkt konstaterar regeringen att tillsynsmyndigheten bör kunna göra de iakttagelser och undersökningar som behövs i det inledande skedet av en utredning om en misstänkt överträdelse. Regeringen gör bedömningen att vad gäller åklagarens utredning av brottsmisstanke finns inte skäl för särbehandling av brott som omfattas av miljöbalken. Åklagaren bör inte få större befogenheter än vad som följer av rättegångsbalkens regler avseende förundersökning och husrannsakan.

Hänvisningar till S4-30

4.31. Straff och förverkande

4.31.1. Straffbestämmelser i miljöbalken och brottsbalken

Regeringens förslag: Straffbestämmelserna på miljörättens område skall skärpas och samlas i miljöbalken.

Utredningens förslag: Straffbestämmelserna skall fördelas mellan brottsbalken och miljöbalken. Fördelningen skall ske så att de brott som i dag står i brottsbalken får stå kvar där medan de övriga, med specialrättslig anknytning, samlas i ett kapitel i miljöbalken. Av systematiska skäl och då det klart bör framgå hur allvarligt samhället ser på ifrågavarande brottslighet bör bestämmelser om miljöbrott även i fortsättningen finnas kvar i brottsbalken.

Remissinstanserna: Riksåklagaren föreslår, med instämmande från åklagarmyndigheten i Göteborg, att brottsbalkens bestämmelser om

miljöbrott samt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg skall tas in i miljöbalken. Enligt Riksåklagaren kan det möjligen medföra samordningsproblem med andra bestämmelser i brottsbalkens 13 kap. att ta in miljöbrott i miljöbalken. En överföring skulle dock göra det lättare att överblicka regelsystemet. Tillsynsmyndigheter har ibland en tendens att förbise miljöbestämmelserna i brottsbalken. Argumentet att bestämmelsernas symbolvärde är större om de finns i brottsbalken faller med hänsyn till att den föreslagna miljöbalken får samma dignitet som brottsbalken. Också Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, åklagarmyndigheten i Sundsvall, Brottsförebyggande rådet, Uppsala universitet och Stockholms kommun anser att miljöbrotten i brottsbalken bör överflyttas till miljöbalken. Brottsförebyggande rådet anser därvid att ett systemfel föreligger eftersom de rättsvårdande myndigheterna har svår att se kopplingen mellan brottsbalken och den specialstraffrättsliga lagstiftningen. Myndigheterna tenderar å ena sidan att felaktigt kräva att skador skall ha inträffat för att brott mot miljöskyddslagen skall föreligga. Å andra sidan tenderar myndigheterna att uppfatta brottsbalkens miljöbrott som fristående från yrkesmässigt bedriven miljöfarlig verksamhet. Slutligen har enligt Brottsförebyggande rådet den ena balken inte lägre dignitet än den andra balken. Åklagarmyndigheterna i Stockholm respektive Malmö anser att miljöbrotten kan stå kvar i brottsbalken. Kustbevakningen föreslår att bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja i lagen om åtgärder mot förorening från fartyg samt brott mot föreskrifter till skydd för miljön vid sjötransport av farligt gods tas in i miljöbalken. Rikspolisstyrelsen anser att straffbestämmelser som rör centrala och samhällsviktiga områden bör samlas i brottsbalken. Miljöbrotten bör därför föras till brottsbalken, eventuellt i ett nytt kapitel med rubriken miljöbrott.

Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för regeringens förslag till miljöbalk är att samla och effektivisera de skilda straffbestämmelser som i dag finns i olika miljölagar till balken och där ingå som en viktig länk i den s.k. miljöbalkskedjan, jfr. avsnitt 4.28. I detta avsnitt behandlas denna fråga.

Nästan alla de lagar som samordnas och skall ingå i miljöbalken innehåller ansvarsbestämmelser. Dessa ansvarsbestämmelser är s.k. blankettstraffbud, vilka inte innehåller någon fullständig brottsbeskrivning och i regel inte heller någon brottsbeteckning, utan endast uttalar att den som överträder vissa i andra lagrum angivna påbud eller förbud m.m. skall dömas till i straffbudet angivet straff. Straffbuden innehåller således många hänvisningar till de materiella stadgandena. Detta gör det svårt att få en klar bild av vad som är kriminaliserat inom miljörätten. Till detta kommer att det finns straffbestämmelser inom miljörättens område i andra lagar och brott med miljörättslig anknytning i brottsbalken.

Sålunda innehåller 13 kap. brottsbalken regler om bl.a. miljöbrott och vållande till miljöstörning.

Regeringen konstaterar att miljöbrott och vållande till miljöstörning är brott som är centrala i miljösammanhang. Som Riksåklagaren och

Brottsförebyggande rådet anfört kan tillsynsmyndigheter och andra

myndigheter lätt förbise bestämmelser som är splittrade på olika lagar. Starka skäl talar således för att brottsbalkens miljöbrott och vållande till miljöstörning bör sammanföras med övriga straffbestämmelser i miljörätten.

Att samla miljöstraffrätten på ett ställe kan ske antingen genom att bestämmelserna, som Riksåklagaren, Brottsförebyggande rådet m.fl. föreslår, arbetas in i miljöbalken eller genom att bestämmelserna, som

Rikspolisstyrelsen föreslår, tas in i brottsbalken.

Utredningen och Rikspolisstyrelsen bygger sitt ställningstagande på att symbolvärdet är större om brotten står i brottsbalken. Regeringen är dock närmast benägen att liksom Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet inta den ståndpunkten att miljöbalken kommer att ha motsvarande dignitet som brottsbalken. Det är inte heller ovanligt att allvarliga brott regleras utanför brottsbalken. Exempel på detta är skattebrott och narkotikabrott. Det avgörande för var de aktuella brotten bör placeras är istället vilka sakliga skäl som talar för den ena eller andra lösningen från bl.a. effektivitetssynpunkt. Några av de brott det är fråga om är blankettstraffbud. Straffbuden får sitt innehåll genom miljöbalkens materiella bestämmelser. Om dessa straffbud skulle tas in i brottsbalken, skulle sambandet mellan dem och miljöbalkens materiella bestämmelser framstå som mindre klart. Deras karaktär av blankettstraffbud stämmer inte heller med systematiken och utformningen av brotten i brottsbalken.

Arbetas i stället brotten med miljörättslig anknytning in i miljöbalken så kommer deras centrala betydelse i miljösammanhang att framstå klart och tydligt. Myndigheternas verksamhet kommer att underlättas. Vidare blir inte bara miljöstraffrättens utan också miljörättens hela regelsystem mera sammanhållet och lättare att överblicka om straffbestämmelserna integreras i just miljöbalken och som en länk i miljöbalkskedjan.

Regeringen föreslår således att miljöbrotten i brottsbalken och de specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljörättens område skall samlas i ett kapitel i miljöbalken. Brotten kommenteras närmare i författningskommentaren till 29 kap. Skälen för att straffskärpningar skall ske utvecklas i avsnitt 4.31.4.

Angående förslaget från bl.a. Riksåklagaren rörande föroreningar från fartyg kan nämnas att regeringen har beslutat om en utredning som skall utvärdera gällande regler för ingripanden när oljeutsläpp till sjöss skett samt göra en översyn av de författningar som finns på området, se kommittédirektiv (dir. 1996:82). Utredningen skall föreslå åtgärder för att effektivisera det rättsliga beivrandet av oljeutsläpp till sjöss. Uppdraget skall redovisas den 31 december 1997. Enligt regeringens mening bör resultatet av denna utredning avvaktas innan några ändringar rörande dessa frågor görs i miljöbalkens regler avseende den här aktuella frågan.

4.31.2. Brottsbeskrivningar och brottsbenämningar i miljöbalken

Regeringens förslag: Straffbestämmelserna i miljöbalken skall så långt möjligt utformas med fullständiga brottsbeskrivningar och egna brottsbenämningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Riksåklagaren och åklagarmyndigheten i Malmö anför att lagstiftningstekniken med blankettstraffbud har medfört tillämpningssvårigheter. Straffbestämmelserna anknyter i stor utsträckning till föreskrifter eller beslut innehållande villkor eller förbud. Det är viktigt att det går att fastställa om överträdelser av villkor skett.

Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Brottsförebyggande rådet och Uppsala universitet anser att blankettstraffbuden är otydliga och svåröverskådliga.

Annan lagstiftningsteknik bör övervägas. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål pekar på svårigheterna med att fastställa om villkorsöverträdelse skett.

Skälen för regeringens förslag: Vid en genomgång av de specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljöområdet kan det i systematiskt hänseende urskiljas vissa grundtyper av bestämmelser.

I flera författningar finns sålunda bestämmelser som stadgar straff för underlåtenhet att iaktta förprövnings- eller anmälningsplikt. Så är fallet i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, naturresurslagen, naturvårdslagen och hälsoskyddslagen.

Många straffbud föreskriver straff för den som åsidosätter av regeringen eller myndigheter meddelade särskilda bestämmelser eller föreskrifter. Som exempel på detta kan nämnas de nämnda lagarna, med undantag av naturresurslagen, samt därutöver skogsvårdslagen, lagen om svavelhaltigt bränsle samt lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

I flera fall stadgas också straff för den som bryter mot villkor i tillstånds- eller dispensbeslut. Exempel är miljöskyddslagen, naturresurslagen, naturvårdslagen och vattenlagen, dumpningslagen, lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark samt skogsvårdslagen.

Bestämmelser om brott mot direkt i lag stadgade förbud finns i ett något färre antal författningar. Detsamma gäller bestämmelser som stadgar straff för underlåtenhet att iaktta direkt i lag föreskriven skyldighet. Av författningar som exemplifierar den förra kategorin kan nämnas renhållningslagen, naturvårdslagen och skogsvårdslagen. Den senare gruppen kan exemplifieras med lagen om kemiska produkter och naturvårdslagen.

I ett mindre antal författningar föreskrivs att det är straffbart att lämna oriktiga uppgifter i frågor om tillstånd och tillsyn. Detta gäller enligt bl.a. miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter.

Den systematik som således finns redan i dagens miljöstraffrätt bör kunna utvecklas och renodlas i miljöbalken. En förebild står i viss mån att finna i skattebrottslagen. Denna sanktionerar överträdelser av ett stort antal skattelagar. Överträdelserna har i skattebrottslagen indelats i ett begränsat antal olika kategorier, var och en med sin brottsbeskrivning

och sin brottsbeteckning. Så bör i så stor utsträckning som möjligt också ske i miljöbalken.

Regeringen har eftersträvat att samtliga straffbestämmelser skulle få egna brottsbeskrivningar och brottsbenämningar. Det har dock visat sig svårt att åstadkomma tillräckligt tydliga brottsbeskrivningar för de fall någon överträder förbud och föreskrifter. De förslag till brottsbeskrivningar i dessa fall som har lagts fram har visat sig vara för vida och inte tillräckligt skarpt avgränsade. Detta kan enligt regeringens bedömning främst av legalitets- och rättssäkerhetsskäl inte godtas. Regeringen anser därför, trots remisskritiken, att det inte finns tillräckligt underlag för att nu använda någon annan lagstiftningsteknik än den nuvarande med hänvisningar till de materiella bestämmelserna i dessa fall. Dessa hänvisningar bör vara så lättlästa som möjligt. Bestämmelserna i vilka direkta hänvisningar görs kan inte få egna brottsbenämningar.

Regeringen föreslår däremot brottsbeskrivningar och egna brottsbeteckningar beträffande följande brott.

– Den första gruppen är de som har sitt ursprung i brottsbalken. De bör kunna behålla brottsbeteckningarna, "Miljöbrott" och "Vållande till miljöstörning".

– Brottsbeteckningen "Miljöfarlig kemikaliehantering" bör användas i straffbestämmelsen i miljöbalken som motsvarar sanktioneringen av den försiktighetsmåttsprincip som idag finns i 5 § första stycket första meningen lagen (1985:426) om kemiska produkter.

– En annan brottsbeteckning är "Otillåten miljöverksamhet" som bör gälla situationer när någon har vidtagit en åtgärd som kan befaras påverka miljön utan att vare sig ha erforderligt tillstånd eller medgivande eller ha gjort sådan anmälan som krävs. Det skall också vara fråga om Otillåten miljöverksamhet om någon bryter mot villkor som meddelats i samband med tillstånd, godkännande, dispens eller vid omprövning av tillstånd eller villkor.

– Ytterligare en brottsbeteckning som bör komma till användning är "Försvårande av miljökontroll" som bör avse brott mot sanningsplikt och informationsskyldighet. Det gäller gärningar som innebär underlåtenhet att fullgöra upplysningsplikt eller lämnande av oriktiga uppgifter, när underlåtenheten eller osanningen kan påverka tillståndsprövning eller tillsynsmyndighets beslut.

– Vidare bör brottsbeteckningen "Bristfällig miljöinformation" avse överträdelser av föreskrifter om uppgifts- och informationsskyldighet. Ansvar bör inträda när uppgiften skall lämnas i en handling, exempelvis i en bruksanvisning, eller i märkningen av en kemisk produkt. Den uppgift som utelämnas eller är oriktig bör avse ett förhållande som är av betydelse för bedömningen av risker för människors hälsa eller miljön.

– Slutligen bör brottsbeteckningen "Nedskräpning" i balken ges karaktären av en särskild ansvarsregel.

Brottsbeskrivningarnas närmare utformning behandlas i författningskommentaren.

Vad angår frågan om problemet med otydliga villkor så kan detta komma att avhjälpas genom att regeringen föreslår att det skall inrättas

regionala miljödomstolar, se avsnitt 4.22. De regionala miljödomstolarna skall i sin verksamhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra grund för att konstatera om en överträdelse begåtts och i så fall också kan ligga till grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.

Hänvisningar till S4-31-2

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.31.3. Kemikaliehantering och sanktioner

Regeringens förslag: Den som vid kemikaliehantering med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta skyddsåtgärder, produktval eller andra försiktighetsmått som behövs på grund av produkten eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på människor eller i miljön skall dömas för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Dock ansåg utredningen att produktvalsprincipen inte i något fall skulle vara straffbelagd.

Remissinstanserna:

Riksåklagaren, Åklagarmyndigheterna i

Stockholm, Malmö och Linköping, Koncessionsnämnden för miljöskydd samt Länsstyrelsen i Värmland, Uddevalla kommun, Landskrona kommun, Skövde kommun och Göteborg kommunalförbund anser att det bör övervägas om det inte är tillräckligt med normal oaktsamhet för straffansvar även för brottet Miljöfarlig kemikaliehantering. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål anser att det bör krävas grov oaktsamhet eller uppsåt även för brotten otillåten miljöverksamhet och försvårande av miljökontroll. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Landskrona kommun anser att det bör införas en generell straffsanktionering av kraven på att vidta skyddsåtgärder och försiktighetsmått.

Brottsförebyggande rådet och Uppsala universitet anser att produktvalsprincipen bör vara straffsanktionerad ifråga om yrkesmässig hantering. Landskrona och Skövde kommuner anser att produktvalsprincipen bör vara straffsanktionerad.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalkens allmänna hänsynsregler kan direkt läggas till grund för beslut av tillsynsmyndigheter att utfärda förelägganden om försiktighetsmått och förbud. De skall också beaktas vid tillståndsgivning av domstolar och andra myndigheter i syfte att bidra till uppfyllelsen av miljöbalkens mål. På grund av deras mera oprecisa innehåll är det dock inte lämpligt att generellt göra dem till föremål för direkt straffsanktionering.

När det gäller bl.a. miljöfarlig verksamhet så tillståndsprövas den i stor omfattning. Har den inte tillståndsprövats eller bryter någon mot tillståndsvillkor så kan tillsynsmyndigheterna förelägga (ev. vid vite) om försiktighetsmått eller förbud eller förordna om rättelse. Den som bryter mot tillstånd, villkor eller tillsynsmyndighets påbud kan straffas.

När det gäller kemikaliehantering förekommer det normalt inte någon tillståndsgivning eller att tillsynsmyndigheten meddelat något

föreläggande om försiktighetsmått eller förbud. Det är dock av stor vikt att försiktighetsmått vidtas av verksamhetsutövaren vid kemikaliehantering. Direkt straffsanktionering bör därför ske. För att kriminaliseringen inte skall sträcka sig alltför långt bör den i likhet med i gällande rätt begränsas av att det på den subjektiva sidan skall vara fråga om uppsåt eller grov oaktsamhet.

Vidare har i gällande rätt straffbeläggningen av regeln om att försiktighetsmått skall vidtas (5 § 1 stycket 1 p. LKP) i kemikaliehanteringen vunnit stadga i rättstillämpningen. Det finns enligt Brottsförebyggande rådet flera domar som rör principen och det finns dessutom ett refererat hovrättsavgörande, RH 1992:73, där ett företag som eldat med PCB-bemängd spillolja har dömts till företagsböter på 150 000 kr. Det finns också i annan modern lagstiftning, som avser att skydda medborgarna från viss farlig verksamhet, regler som kriminaliserar mer allmänt hållna aktsamhetsregler, se exempelvis 7 och 21 §§ lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt 6 och 35 §§strålskyddslagen (1988:220). Regeringen föreslår således att brottet miljöfarlig kemikaliehantering införs. Den som således med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt eller vara som innehåller eller behandlats med en kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller försiktighetsmått som behövs på grund av produkten eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på människor eller i miljön skall dömas för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i högt två år.

Hänvisningar till S4-31-3

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.31.4. Straffskalor, åtal och preskription

Regeringens förslag: Straffen för överträdelser på miljöområdet skall skärpas.

Straffskalan för brott skall för de flesta fallen sträcka sig från böter till fängelse i högst två år.

För miljöbrott motsvarande det som i dag finns i brottsbalken skall liksom i dag finnas en straffskala för grovt brott. Straffet skall vara fängelse lägst sex månader och högst sex år.

För bristfällig miljöinformation och för nedskräpning skall det högsta straffet vara fängelse i ett år.

När det gäller överträdelser av balkens bestämmelser eller av bestämmelser som har meddelats med stöd av balken, som är mindre allvarliga, skall maximistraffet stanna på fängelse i högst sex månader.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Riksåklagaren tillstyrker att straffskalan för överträdelser av balkens bestämmelser för de flesta fallen skall sträcka sig från böter till fängelse i högst två år. En översyn bör ske av bestämmelserna om miljöbrott och vållande till miljöstörning i

brottsbalken eftersom det är svårt att uppfylla kraven på att det skall styrkas att miljöföroreningen inte är av ringa betydelse eller att den förorsakat betydande olägenhet, att förfarandet inte är allmänt vedertaget och slutligen att gärningen inte är försvarlig. I dag ogillas åtal i ett inte obetydligt antal fall på den grunden att gärningen bedöms som ringa. I förslaget saknas dock närmare vägledning om gränsen mellan ringa brott och normalbrott. Påföljderna stannar dessutom ofta vid ett måttligt bötesstraff. I stället för straffrihet för ringa brott förordar Riksåklagaren att en särskild åtalsprövningsregel införs för mindre allvarlig brottslighet. Regeln skulle kunna utformas så att åtal skulle kunna underlåtas om sanktionsavgift påförs och åtal inte är påkallat ur allmän synpunkt.

Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att det närmare bör övervägas om det inte bör införas en begränsande åtalsregel istället för bestämmelsen om ansvarsfrihet för ringa brott. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att för vissa brott bör fängelse normalt följa. Detta gäller t.ex. uppsåtsbrott innebärande uthällande av farliga kemikalier i naturen eller åsidosättande av villkor för ekonomisk vinnings skull. Brottsförebyggande rådet anser att domstolarnas straffmätning är alltför mild enligt brottsbalken samt med instämmande från Uppsala universitet att det inte bör finnas något större utrymme för straffrihet vid ringa brott än vad som följer av de allmänna reglerna om åtalsunderlåtelse och påföljdseftergift. Naturskyddsföreningen vill höja straffminimum.

Skälen för regeringens förslag: I de nu gällande straffbestämmelserna i miljörätten föreskrivs vitt skilda straffskalor. Maximistraffen varierar från enbart böter till högst två års fängelse. För miljöbrott enligt brottsbalken gäller också en straffskala för grovt brott, som sträcker sig från fängelse i lägst sex månader till högst sex år.

Som regeringen redan anfört inledningsvis föreslås att samtliga straffbestämmelser avseende brott mot bestämmelser i miljöbalken skall i balken samlas i ett kapitel. En sådan samordning av straffbestämmelserna leder till att också gemensamma straffskalor införs för en rad överträdelser som tidigare reglerades i olika lagar.

En utgångspunkt för arbetet med att utforma en miljöbalk är också att göra lagstiftningen till ett mer effektivt instrument till skydd för människors hälsa och miljön. För att uppnå detta är naturligtvis sanktionssystemet av stor betydelse. Straffskalorna för överträdelse av balkens bestämmelser bör därför ha en sådan omfattning och skärpa att de lämnar utrymme för att vid straffmätningen i det enskilda fallet fullt ut beakta det straffvärde som ett åsidosättande av bestämmelser till skydd för människors hälsa och miljön kan ha.

Vid bedömningen av hur strängt straff ett visst brott bör föranleda är flera omständigheter av betydelse. En viktig omständighet är vilket det intresse är som den aktuella straffbestämmelsen är avsedd att skydda. En annan viktig omständighet är i vilken grad detta intresse träds för när genom brottet, dvs. vilken faktisk skada eller risk för skada som brottet innebär. Till dessa två objektiva omständigheter kommer den subjektiva sidan av brottet, dvs. huruvida gärningsmannen handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet och i det senare fallet vilken grad av oaktsamhet som förelegat.

Vid bedömningen av överträdelser på miljöområdet bör beaktas att lagstiftningen omfattar intressen av stort skyddsvärde. Bestämmelserna på miljöområdet avser huvudsakligen att skydda sådana fundamentala intressen som våra framtida livsbetingelser, den långsiktiga tillgången till naturresurser samt artrikedomen inom ett område.

Miljöbrott och vållande till miljöstörning regleras i dag i brottsbalken. De är så utformade att det för straffbarhet krävs att skada eller olägenhet uppstått eller att det förelegat risk för detta. Här finns således en direkt koppling mellan brottsbeskrivningen och det intresse som är avsett att skyddas med balken.

Det skyddsvärda intresset ges emellertid i en del av miljöbalkens övriga bestämmelser endast indirekt skydd. Flera av straffbestämmelserna inom miljörätten är nämligen så utformade att straffansvar uppkommer oavsett om någon faktisk skada inträffat eller konkret fara härför förelegat. Det är i dessa fall tillräckligt att en viss bestämmelse har överträtts. Såsom exempel kan nämnas att det enligt miljölagstiftningen är straffbart att driva vissa verksamheter utan tillstånd, även om verksamheten bedrivs på ett sätt som är önskvärt från miljösynpunkt. Istället är det samhällets intresse av att utöva kontroll över sådan verksamhet som typiskt sett kan vara farliga för miljön som i detta fall trätts för när. Att bryta mot nu aktuella bestämmelser har normalt lägre straffvärde än att orsaka betydande skada eller fara för betydande skada på miljön. Det skulle kunna uttryckas så att förfarandet ligger flera led från det egentliga skyddsvärda intresset. Det bör dock uppmärksammas att skyldigheten att fullgöra förprövningsplikten är viktig för respekten för miljöbalkens kontrollsystem. Vid överträdelse av förprövningsplikten är det alltså inte fråga om någon förseelse som är att jämställa med en ordningsförseelse.

I motsats till vad som gäller för t.ex. de flesta brottsbalksbrott föreskrivs inom miljörätten straffansvar för både uppsåtliga och oaktsamma förfaranden i samma bestämmelser och med samma straffskala. Ett brott som skett med uppsåt får emellertid normalt sett anses vara betydligt mer straffvärt än motsvarande gärning begången av oaktsamhet. Detta gäller särskilt om oaktsamheten inte är grov. Ett talande exempel är de skillnader i straff som döms ut om någon har berövat annan livet uppsåtligen – och brottet således rubriceras mord eller dråp – jämfört med den situationen att gärningen skett av oaktsamhet och rubriceras vållande till annans död. Trots att effekten av brottet alltså är exakt densamma döms regelmässigt till väsentligt lindrigare straff i det senare fallet.

Vid ställningstagande till utformningen av en gemensam straffskala för överträdelse av huvuddelen av de från specialstraffrättens område hämtade bestämmelserna i miljöbalken bör således i enlighet med vad tidigare sagts beaktas att de intressen som balken ytterst syftar till att tillvarata är synnerligen skyddsvärda. Detta talar för att maximistraffet bör motsvara de högsta av maximistraffen som i dag gäller för de specialstraffrättsliga bestämmelserna i nuvarande miljölagstiftning, alltså två år fängelse. Att höja maximistraffet ytterligare kan inge betänkligheter med hänsyn till att straffbestämmelserna inte innehåller

något krav på att skada eller konkret fara för skada skall föreligga i det enskilda fallet. Ett högre maximistraff skulle också innebära att straffskalan blev orimligt vidsträckt. Eftersom straffbestämmelserna i enlighet med vad som nyss sagts omfattar även oaktsamma fall, som alltså kan ha ett betydligt mindre straffvärde, bör det lägsta straffet vara böter. Straffskalan för huvuddelen av brotten enligt miljöbalken bör således sträcka sig från böter till fängelse i två år.

För förhållandevis mindre allvarliga brott såsom nedskräpning och bristfällig miljöinformation bör det dock vara tillräckligt med ett högsta straff om ett års fängelse. De förfaranden som omfattas av dessa straffbestämmelser innebär mindre risk för skada av de intressen som balken är avsedd att skydda.

Slutligen finns en grupp av straffbelagda förfaranden som normalt inte motiverar annan påföljd än böter. Det rör sig om t.ex. överträdelse av föreskrifter om allmänhetens uppträdande i vissa skyddade områden För dessa brott bör maximistraffet vara fängelse i högst sex månader.

För grovt miljöbrott bör liksom i dag finnas en särskild straffskala, där det lägsta straffet är sex månader och det högsta sex år.

Regeringen har övervägt frågan om att införa en särskild straffskala för grova brott även för balkens övriga straffbestämmelser. Av skäl som anförts torde det emellertid kunna komma ifråga att överskrida maximistraffet två års fängelse endast för uppsåtliga brott som vållat en allvarlig skada eller inneburit en konkret fara för en sådan skada. Sådana allvarliga brott torde regelmässigt omfattas av bestämmelsen om miljöbrott (1 §). Någon gång kan brottsbalkens brott om spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §) och förgöring (13 kap. 8 §) bli aktuella. Det torde därför inte finnas något behov av en särskild straffskala för grovt brott såvitt avser andra straffbestämmelser än den tidigare nämnda.

Straffmätning och påföljdsval för brott mot balkens bestämmelser måste liksom i andra sammanhang ske med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Som tidigare anförts kan straffvärdet av en överträdelse variera kraftigt beroende på såväl de objektiva omständigheterna som gärningsmannens uppsåt eller grad av oaktsamhet. Exempel på försvårande omständigheter kan vara att gärningen har begåtts systematiskt, varit omfattande, inneburit vilseledande av myndighet, eller inneburit stora risker för människors hälsa, miljön eller utrotningshotat djur eller växtart.

Vissa gärningar bör liksom idag anses vara av så allvarlig art att det kan finnas skäl att döma till en frihetsberövande påföljd även om detta inte är motiverat enbart på grund av straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet. Ett exempel på sådan gärning inom miljörättens område är att plundra utrotningshotade fåglars bon. Andra exempel är att uppsåtligen hälla ut farliga kemikalier och att uppsåtligen göra sig skyldig till betydande överutsläpp för ekonomisk vinnings skull.

Regeringen gör den bedömningen att i subjektivt hänseende bör i enlighet med vad som tidigare sagts ett uppsåtligt handlande regelmässigt bedömas strängare än ett motsvarande oaktsamt förfarande. Även oaktsamheten måste emellertid graderas. Den som av nonchalans väljer att vara mindre noggrann i sin verksamhet och därmed bryter mot

regelsystemet måste bedömas strängare än den som faktiskt har försökt att rätta sig efter gällande bestämmelser men ändå misslyckats med detta. Likaså måste den bedömas strängt som gör sig skyldig till ett medvetet risktagande.

Ringa brott

I dag gäller beträffande de flesta specialstraffrättsliga bestämmelser på miljöområdet att ansvarsfrihet föreskrivs för ringa fall. Utredningen har föreslagit att denna ordning behålls och att en generell regel om ansvarsfrihet för ringa fall förs in i balken. Vid remissbehandlingen har emellertid bl.a. Riksåklagaren påpekat att det saknas vägledning hur gränsdragningen skall ske mellan ringa fall och sådana överträdelser som skall föranleda ansvar. Han har vidare pekat på svårigheterna vid tillämpningen av miljöbrottet i brottsbalken att styrka att en miljöförorening inte är av ringa betydelse. Riksåklagaren och

Åklagarmyndigheten i Stockholm har föreslagit att det i stället för en bestämmelse om ringa brott bör införas en särskild åtalsprövningsregel.

Regeringen har mot bakgrund av nu redovisade remissynpunkter övervägt att ta bort ansvarsfriheten för ringa fall. Detta skulle i och för sig understryka vikten av att bestämmelser till skydd för miljön följs. En sådan ordning skulle innebära en betydande nykriminalisering och därmed ökad belastning för polis, åklagare och domstolar. De flesta av straffbestämmelserna avser att säkerställa upprätthållandet av samhällets kontroll över en verksamhet så att inte denna utövas i strid mot intressen som balken är avsedd att skydda. För straffbarhet krävs normalt inte att någon skada eller fara för skada skall ha uppstått, utan regelöverträdelsen som sådan är den enda objektiva förutsättningen för att ett brott skall anses vara för handen. Mot bakgrund härav skulle det i många fall framstå som orimligt om varje regelöverträdelse, hur ringa den än är, skulle leda till straffrättsligt ansvar. Regeringen har i tidigare sammanhang uttalat att kriminalisering som ett instrument för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med stor försiktighet och att rättsväsendet således inte bör belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde (prop. 1994/95:23 s.52). Detta resonemang äger naturligtvis giltighet även på miljöområdet. Rättsväsendets resurser bör alltså i första hand användas så att den allvarliga miljöbrottsligheten bekämpas på ett effektivt sätt.

Regeringen anser med hänsyn till vad nu sagts att ansvarsfrihet för ringa fall bör gälla även fortsättningsvis i enlighet med utredningens förslag. En generell regel med denna innebörd bör således integreras i kapitlet med straffbestämmelser. Den generella regeln bör dock inte gälla miljöbrott enligt 1 § eller vållande till miljöstörning i 2 §. Dessa bestämmelser är redan i sig så konstruerade att ringa fall faller utanför det straffbara området. Det resonemang som här följer om gränsen för ringa brott bör emellertid kunna utgöra ledning vid tillämpning av 1 § och 2 §.

Regeringen är emellertid medveten om de svårigheter som kan vara förenade med att dra gränsen för vad som skall anses vara ringa fall och vad som ska föranleda ansvar. Det är av stor vikt att denna prövning sker omsorgsfullt. I praxis finns exempel på fall där domstolen som skäl för att anse ett brott som ringa har anfört att det inte gett upphov till några negativa miljöeffekter, trots att sådana effekter inte varit en förutsättning för straffbarhet. Ett sådant resonemang kan enligt vår mening leda till att ansvarsfrihetsregeln får en alltför vidsträckt tillämpning. Vid bedömningen huruvida en överträdelse är att bedöma som ringa måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda. Om någon t.ex. underlåtit att iaktta föreskrifter om att vidta skyddsåtgärder och denna underlåtenhet är direkt förenad med straffansvar saknar det betydelse för bedömningen av om gärningen är ringa huruvida någon faktisk skada eller fara för skada uppkommit genom underlåtenheten. Det intresse som straffansvaret syftar till att ta till vara i exemplet är att föreskrivna skyddsåtgärder vidtas. Överträdelsen kan därför anses vara ringa i objektivt hänseende endast om avvikelsen från den norm som gällt enligt föreskrifterna varit obetydligt.

En sammanvägd bedömning måste alltid göras för att fastställa om en viss överträdelse är att anse som ringa och därför skall falla utanför det straffbara området. Det är regeringens uppfattning att ansvarsfrihet bör komma i fråga endast när gärningen vid en sådan bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret.

Åtalsprövning och åtalspreskription

Regeringens förslag till miljöbalk innebär att ett nytt system med miljösanktionsavgifter införs, se avsnitt 4.32.1. Lagrådsremissen innehöll ett förslag om att åtal för en gärning för vilken miljösanktionsavgift kan påföras får ske endast om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Lagrådet föreslog att kravet på särskilda skäl skulle tas bort. Regeringen anser att erfarenheter av systemet med miljösanktionsavgifter bör avvaktas innan ställning tas till om en åtalsprövningsregel för införas.

Vad angår åtalspreskription medför redan strafflatituderna i miljöbalken att tiden för åtalspreskription förlängs i avsevärd mån. Det kommer att gälla en preskriptionstid om minst fem år, utom för brotten bristfällig miljöinformation, nedskräpning och brott som i huvudsak är bötesbrott där en tid om två år gäller (35 kap. 1 § brottsbalken). Vid sådana förhållanden och då kravet på att lika fall skall behandlas lika gör sig särskilt starkt gällande inom straffrätten anser regeringen att någon ändring av tiderna för åtalspreskription inte bör ske.

Hänvisningar till S4-31-4

4.31.5. Förverkande

Regeringens förslag: En bestämmelse införs i miljöbalken om att förverkande kan ske av djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska produkter eller genetiskt modifierade organismer vilka har varit föremål för brott.

Dessutom skall värdet och utbyte av brott samt fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott kunna förverkas.

Utredningens förslag: Är mera generellt utformat än regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö har tillstyrkt bestämmelsen om förverkade. Lunds universitet anser att det grundligare bör övervägas i viken omfattning och för vilka fall förverkanderegler behövs. Karlskrona kommun anser att den utökning av förverkandebestämmelserna som föreslås verkar rimlig och anknyter till uppfattningen att brott inte skall löna sig.

Skälen för regeringens förslag: I olika miljörättsliga lagar finns föreskrifter om förverkande dels av utbyte av brott, dels av olika slag av egendom som varit föremål för brott, dels i något fall av hjälpmedel vid brott.

Enligt regeringens bedömning behövs det en bestämmelse i balken om förverkande av egendom som varit föremål för brott. Den bör i huvudsak motsvara vad som gäller enligt gällande rätt. En sådan bestämmelse bör således exempelvis kunna omfatta växter och djur – i den mån inte jaktlagstiftningen är tillämplig – som samlats olagligt samt dessutom bl.a. kemiska produkter och biotekniska organismer. Även värdet och utbyte av brott bör kunna förverkas. Krav på uppenbar oskälighet bör ställas för att förverkande inte skall ske. Det är således endast undantagsvis som förverkande inte bör komma i fråga.

För att uppnå överensstämmelse med gällande rätt behövs det också en bestämmelse som gör det möjligt att förverka fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som använts eller medförts vid brott. I författningskommentaren ges exempel på när förverkande skall kunna ske, se avsnitt 5.1.29.

Hänvisningar till S4-31-5

4.32. Miljösanktionsavgifter

Hänvisningar till S4-32

4.32.1. Miljösanktionsavgift vid överträdelse av miljöregler och meddelade villkor

Regeringens förslag: Tillsynsmyndighet skall påföra näringsidkare en särskild miljösanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler och vid överträdelser av tillstånd och villkor som gäller för verksamheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig över miljösanktionsavgifter är positiva till utredningens förslag, exempelvis

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Statskontoret och Lunds universitet samt flera länsstyrelser och kommuner. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Brottsförebyggande rådet anser dock att det föreslagna systemet ter sig ofärdigt samt att analyser och internationella utblickar saknas.

Bakgrunden till regeringens förslag

Gällande bestämmelser om påförande av miljöskyddsavgifter

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift finns i dag i 52-63 §§miljöskyddslagen (1969:387). Miljöskyddsavgiften infördes den 1 juli 1981 (prop. 1980/81:92, bet. 1980/81:JoU21, rskr. 1980/81:273). Miljöskyddsavgift skall betalas om någon bryter mot visst förbud, åsidosätter vissa föreskrifter, beslut eller villkor som har meddelats med stöd av miljöskyddslagen och detta leder till ekonomisk fördel. Syftet med miljöskyddsavgiften är enligt lagstiftningens förarbeten att eliminera ekonomisk fördel som överträdelsen kan medföra. Avgiften är tänkt som ett komplement till straffreglerna och ett incitament för verksamhetsutövaren att öka driftsäkerheten och kontrollen av olika processer och reningsanläggningar.

Avgift skall utgå även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller på grund av oaktsamhet.

Ursprungligen krävdes att överträdelsen skulle ha lett till betydande olägenhet. Detta rekvisit togs bort då det efter några år visade sig att det var svårt att styrka att en överträdelse hade inneburit ett allvarligt hot mot miljön eller att kunna koppla faktiskt noterade effekter i miljön till en specifik överträdelse. Skäl för påförande av avgift ansågs föreligga oavsett om skada uppkommit (prop. 1986/87:135, bet. 1986/87:JoU25, rskr. 1986/87:319).

Såväl fysiska som juridiska personer kan påföras miljöskyddsavgift. I ringa fall skall avgift inte påföras.

Miljöskyddsavgift prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd på talan av Naturvårdsverket. Överklagande sker till Vattenöverdomstolen.

Erfarenheter av tillämpningen av reglerna om miljöskyddsavgift

Av Brottsförebyggande rådets rapport Ambitioner och flaskhalsar (1990:10), framgår att från det att miljöskyddsavgiften infördes den 1 juli 1981 till mars 1990 har frågan om påförande av miljöskyddsavgift prövats vid åtta tillfällen. Hälften av fallen ledde till påförande av avgift. Beloppen har legat mellan 25 000 kr och 946 660 kr.

Det uppges i rapporten att störningsrekvisitet och villkorens utformning spelat störst roll när det gäller att inte bifalla, alternativt inte väcka, talan om miljöskyddsavgift. Andra frågor i sammanhanget har

varit att beräkna den ekonomiska fördelen. Att ekonomisk fördel har inträffat är en förutsättning för påförande av avgift och måste därför alltid visas. Fördelens storlek är dessutom av betydelse för beräkningen av avgiftsbeloppet. Det finns emellertid möjlighet att bestämma detta skönsmässigt, om den ekonomiska fördelens omfattning svårligen kan beräknas.

Handläggningstiden för ärendena är enligt rapporten förhållandevis lång. Det har tagit i genomsnitt 34 månader från det att överträdelsen ägt rum till dess Naturvårdsverket ingivit ansökan till Koncessionsnämnden. Den genomsnittliga handläggningstiden hos Koncessionsnämnden har varit 13 månader och hos överrätten, i de fall beslutet överklagats, åtta månader.

Andra ekonomiska sanktioner av betydelse vid överträdelse av miljöregler

Sedan reglerna om miljöskyddsavgift trädde i kraft har två nya bestämmelser av betydelse för behovet av en miljöskyddsavgift införts i 36 kap. brottsbalken.

För det första har en möjlighet att förverka ekonomisk fördel vid brott i näringsverksamhet skapats (prop. 1981/82:142, bet. 1981/82:JuU53, rskr. 1981/82:328). Sådant förverkande förutsätter emellertid att uppsåt eller oaktsamhet vid överträdelsen kan styrkas. Förverkanderegeln har ansetts vara subsidiär i förhållande till miljöskyddsavgiften. Den har inte kommit att användas vid miljöbrottslighet.

För det andra kan näringsidkare åläggas företagsbot (prop. 1985/86:23, bet. 1985/86:JuU13, rskr. 1985/86:110). Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott som har begåtts i utövning av näringsverksamhet, om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Av förarbetena framgår att till brott som är av allvarlig beskaffenhet torde kunna räknas bl.a. gärningar som innebär åsidosättande av viktiga samhällsintressen, exempelvis överträdelser av miljöskyddslagen. Även lagrådet (f.d. regeringsrådet Paulsson) anförde att brott mot miljöskyddslagen i allmänhet borde kunna betraktas som ett åsidosättande av de särskilda skyldigheter som var förenade med verksamheten, vilket enligt denna mening borde vara en förutsättning för företagsbot. I miljöskyddskommitténs huvudbetänkande Miljöbalk (SOU 1993:27) anges emellertid att företagsbot endast sällan har dömts ut för miljöbrott (s.665).

Efter införandet av förverkande och företagsbot har reglerna för miljöskyddsavgift ändrats i viss mån. Det har emellertid inte ansetts finnas skäl att avskaffa miljöskyddsavgiften eller att se över syftet att eliminera ekonomiska fördelar.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill understryka att ett väl fungerande sanktionssystem är ett väsentligt led i en reglering som skall kunna utgöra ett effektivt värn för vår miljö. Det finns idag, som redan

har framgått, ett stort antal olika former av sanktioner som kan komma ifråga i samband med överträdelser. Flera av dem har också utformats bl.a. mot bakgrund av behovet av sanktioner på miljöområdet. Förutom miljöskyddsavgiften gäller detta företagsbot och den särskilda regeln i brottsbalken om förverkande vid brott i näringsverksamhet. Trots detta är det uppenbart att de nuvarande sanktionssystemen inte fungerar på avsett sätt.

Den tidigare nämnda rapporten av Brottsförebyggande rådet visar på brister i systemet med miljöskyddsavgifter. Att frågan om påförande av miljöskyddsavgift har kommit upp till prövning i så få fall visar på svårigheterna att tillämpa nuvarande system. Att endast cirka hälften av de prövade fallen lett till påförande understryker att systemet är förenat med begränsningar. Antalet ärenden som gått till prövning efter att det ursprungliga skaderekvisitet togs bort har inte ökat.

Behovet av ett fungerande sanktionssystem kan i princip tillgodoses antingen genom generella reformer som täcker ett större område eller genom speciella sanktionsregler som är anpassade till förhållanden inom ett visst inre område. Från allmänna utgångspunkter är det en fördel med mer generellt utformade regler. Något underlag för överväganden av ändringar av detta slag finns emellertid inte inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. I sammanhanget bör dock beaktas det uppdrag som lämnats till Företagsbotsutredningen (1995:06) att utarbeta förslag till ett effektivt sanktionssystem såvitt avser brott inom näringsverksamhet. Utredningens förslag, som kan antas vara av betydelse inte minst på miljöområdet, redovisas i betänkandet Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127). Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet.

Det är i dag inte möjligt att bedöma om Företagsbotsutredningens förslag kommer att leda till lagstiftning och i vad mån denna i så fall kommer att kunna tillgodose behovet av effektiva sanktionsregler på miljöområdet. Enligt regeringens uppfattning är det därför nödvändigt att redan i detta sammanhang ta upp frågan om sanktionssystemet på miljöområdet och skapa förutsättningar för en effektivisering av detta. En annan sak är att det är angeläget att de förslag som nu läggs i möjlig mån bör ges en sådan utformning att de utan större svårigheter bör kunna samordnas med sådana ändringar av mer generell karaktär som kan aktualiseras till följd av Företagsbotsutredningens arbete. En viktig faktor är därvid att dubbla sanktionssystem bör undvikas.

Miljöbalksutredningen har föreslagit ett system med möjlighet att belägga olika överträdelser på miljöområdet med sanktionsavgifter. Enligt regeringens bedömning är miljörätten ett område som lämpar sig väl för sådant särskilt avgiftssystem. Det är ett klart avgränsat område. Samhället har ett starkt skyddsbehov gentemot överträdelser. I betydande utsträckning bör det också vara förhållandevis enkelt att finna lämpliga underlag för att fastställa avgifter som kan schabloniseras.

Den nuvarande miljöskyddsavgiftens syfte är som tidigare har framgått att eliminera uppkommen ekonomisk fördel. Att utreda om, och i vilken utsträckning, överträdelsen medfört ekonomisk fördel är emellertid ofta förenat med svårigheter. Det är naturligtvis angeläget att det inte skall

löna sig att överträda miljöreglerna, men att lagtekniskt åstadkomma detta har visat sig vara svårt.

Erfarenheterna ger vid handen att systemet med att försöka undanröja en ekonomisk vinst inte är särskilt effektivt. Om avgiften i stället görs om till en repressiv sanktion, finns det inte skäl att vare sig kräva att ekonomisk fördel har uppkommit på grund av överträdelsen för att avgift skall kunna påföras eller att relatera avgiften till den ekonomiska fördelens omfattning. Avgiftens syfte skulle då inte vara vinsteliminerande, utan enbart styrande och på så sätt verka för att upprätthålla en hög standard i miljöpåverkande näringsverksamhet. Det blir i stället fråga om en ren sanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler. Remissinstanserna har också varit positiva till en sådan lösning. Bl.a. uttalar Naturvårdsverket att det är rationellt att inte ha något krav på ekonomisk fördel. Regeringen anser också att det leder till ett effektivare sanktionssystem om det inte krävs att ekonomisk vinst kan visas.

I nästa avsnitt redogörs närmare för vilka som kan påföras miljösanktionsavgift och vid vilka överträdelser. I avsnitt 4.32.4 tas frågan om beslutsmyndighet upp.

Hänvisningar till S4-32-1

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.31.4

4.32.2. Avgränsningen när miljösanktionsavgift skall påföras

Regeringens förslag: Den som i näringsverksamhet har överträtt särskilt angivna miljöregler skall påföras miljösanktionsavgift.

Avgiften skall bygga på strikt ansvar.

Miljösanktionsavgift skall påföras när någon – åsidosätter föreskrifter, – påbörjar en verksamhet utan att ha fått nödvändigt tillstånd eller gjort nödvändig anmälan, eller – åsidosätter tillstånd eller särskilda villkor som har föreskrivits för verksamheten.

Avgift skall påföras för de olika slag av överträdelser som regeringen genom föreskrifter har fastställt en avgift för.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser som har yttrat sig över förslaget, exempelvis av Riksåklagaren och

Naturvårdsverket. Även Koncessionsnämnden tillstyrker förslaget, men anser att sanktionsavgiften inte skall begränsas till näringsverksamhet. Brottsförebyggande rådet anser att det föreligger en risk för godtycke i tillämpningen.

Skälen för regeringens förslag

Vem kan påföras miljösanktionsavgift?

Regeringen gör den bedömningen att miljösanktionsavgiften, precis som gällande miljöskyddsavgift, bör bygga på ett strikt ansvar för att undvika bevissvårigheter. Ett strikt ansvar kan antas bidra till att öka den allmänna noggrannheten. Det föreligger i och för sig inte något formellt hinder mot att alla och envar som överträder de särskilt angivna miljöreglerna kan påföras avgiften. Det är emellertid enligt regeringens bedömning inte rimligt att ålägga var och en ett sådant ansvar för handlingar i det dagliga livet. Vid näringsverksamhet som typiskt sett medför risker för miljön förhåller det sig däremot annorlunda. Då kan det finnas fog för att ställa stränga krav på verksamhetsutövaren. Det får anses ankomma på en näringsidkare att utöva sådan kontroll över verksamheten, att även överträdelser som beror på haverier, misstag från personal och liknande händelser generellt sett skall kunna medföra påförande av en avgift, även om överträdelsen inte skett uppsåtligen och försiktighetsmått har vidtagits. Den konstruktion som miljösanktionsavgiften föreslås få med schabloniserade avgifter lämpar sig dessutom bättre för näringsverksamhet. Regeringen delar därför inte

Koncessionsnämndens uppfattning att sanktionsavgiften skall gälla generellt.

Den föreslagna utformningen av miljösanktionsavgiften är tänkt som en sanktion riktad direkt mot näringsidkaren och som en fordran bland andra i rörelsen. Med denna lösning saknas anledning att, som någon remissinstans föreslår, införa särskilda regler om personligt betalningsansvar om företaget går i konkurs. För att ett sådant ansvar skall kunna åvila någon krävs uppsåt eller grov oaktsamhet och därmed skulle idén om ett strikt ansvar falla. Behovet av de efterfrågade reglerna kommer sannolikt inte heller att vara så stort, eftersom ärenden om miljösanktionsavgifterna med regeringens förslag kommer att få en förhållandevis snabb handläggning (avsnitt 4.32.4).

För vilka överträdelser skall miljösanktionsavgift kunna påföras?

Vilka överträdelser som är sådana att de lämpar sig för miljösanktionsavgift är beroende av möjligheten att konstatera överträdelsen, men även andra överväganden som exempelvis vilken styreffekt en avgift kan förväntas få. Detta i sin tur beror på möjligheten att fastställa avgiften till lämpliga belopp.

Regeringen anser att det finns skäl att begränsa de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall påföras till – åsidosättande av föreskrifter – påbörjande av verksamhet eller vidtagande av åtgärd för vilken anmälnings- eller tillståndsplikt föreligger utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har meddelats

– åsidosättande av tillstånd eller villkor om särskilda försiktighetsmått eller andra begränsningar av verksamheten.

Regeringen föreslår i avsnitt 4.14.3 att miljöfarlig verksamhet i större utsträckning skall kunna regleras genom föreskrifter istället för prövning i det enskilda fallet. En del av de överträdelser som idag skulle avse tillståndet och dess villkor för verksamheten kommer då att avse föreskrifter. Det finns därför skäl att anta att även överträdelser av sådana föreskrifter kommer att tillhöra de mer frekvent förekommande överträdelserna och därför skall omfattas av sanktionsavgifterna. Miljösanktionsavgifter bör emellertid kunna påföras vid överträdelser av alla slags föreskrifter i den mån det anses lämpligt, det kan gälla föreskrifter som rör t.ex. producentansvaret, kemiska produkter, genetiskt modifierade organismer, skydd av områden, djur och växter, m.m.

Kravet på anmälnings- och tillståndsplikt för verksamheter som kan utgöra risker för människors hälsa och miljön är fundamentalt för miljöskyddet. Konsekvenserna av en sådan verksamhet måste utredas och bedömas. Genom villkor för verksamheten kan miljöpåverkan begränsas. Anmälnings- och tillståndskravet fyller emellertid en funktion inte bara i det enskilda fallet. Det är ett sätt för samhället och tillsynsmyndigheterna att få kunskapsunderlag för en mer generell planering i form av strategier, lagstiftningsåtgärder, utfärdande av miljökvalitetsnormer osv. Det är därför grundläggande att den som avser att bedriva näringsverksamhet fullgör sina förpliktelser att göra anmälan eller ansöka om tillstånd. Möjligheterna till ett snabbt sanktionsförfarande för den som bryter mot sina skyldigheter är ett viktigt styrmedel i detta sammanhang.

Även åsidosättande av villkor bör utgöra en grund för att påföra miljösanktionsavgifter. Detsamma bör gälla åsidosättande av själva tillståndet, eftersom detta kan innehålla begränsningar av produktionsvolymen.

För att de föreslagna miljösanktionsavgifterna skall få avsedd effekt måste föreskrifter, tillstånd och villkor i möjligaste mån utformas med tanke på att de kan utgöra underlag för att besluta om miljösanktionsavgift.

I syfte att avgränsa området för miljösanktionsavgifterna bör, som redan har berörts, möjligheterna att påföra miljösanktionsavgifter begränsas till de slag av överträdelser som regeringen genom föreskrifter har fastställt en avgift för. Detta får i praktiken till följd att de olika typer av överträdelser som kan bli aktuella kommer att preciseras i tariffer med angivande av den aktuella avgiften. Regeringen kan därför inte dela

Brottsförebyggande rådets synsätt om risker för godtycke vid tillämpningen. Tvärt om ökar med förslaget förutsebarheten vad gäller vilka överträdelser som kan föranleda avgift och hur stor avgiften kommer att bli i det enskilda fallet.

Ett system med tariffer ökar också förutsättningarna för att miljösanktionsavgifterna blir ett effektivt och väl fungerande system genom att det blir lättare att utnyttja möjligheten att påföra avgift. En sådan ordning har också den fördelen att regeringen kan föreskriva att

olika slags överträdelser skall medföra påförande av miljösanktionsavgift med hänsyn till vilka överträdelser som det är mest angeläget att förhindra och de resurser som står till buds samt med beaktande av de övriga åtgärder som vidtas för att säkerställa att miljöreglerna följs.

Hänvisningar till S4-32-2

4.32.3. Miljösanktionsavgiftens storlek

Regeringens förslag: Miljösanktionsavgiften skall uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 500 000 kronor. Avgiftens storlek i det enskilda fallet skall bestämmas med ledning av tariffer som beslutas av regeringen. Tarifferna skall utformas så att miljösanktionsavgiften kommer att stå i proportion till överträdelsens allvar och till betydelsen av den bestämmelse som har överträtts.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig i denna fråga. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser dock att det högsta belopp som skall kunna påföras skall bestämmas till ett avsevärt högre belopp än föreslagna 500 000 kronor. Även Åklagarmyndigheten i

Västerås, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Brottsförebyggande rådet är kritiska till den övre beloppsgränsen som de anser är för låg.

Skälen för regeringens förslag:

Parametrarna

Som tidigare har framgått är syftet med den nuvarande miljöskyddsavgiften att eliminera ekonomisk fördel som en överträdelse kan medföra. Regeringens förslag däremot utgår emellertid från att en ekonomisk fördel inte skall behöva visas för att miljösanktionsavgift skall kunna påföras. Avgiften måste i stället bestämmas med ledning av andra kriterier.

I debatten om sanktionsavgifter har i bland förts fram att till grund för miljöskyddsavgiftens storlek skall läggas den skatt eller avgift som utsläpp eller åtgärder har belagts med. Miljöbalksutredningen avfärdar detta och anför att en skatt eller avgift utgör ett styrmedel med egen effekt vid sidan om villkor eller föreskrifter och är fastställd för att i sig verka styrande. Regeringen står också bakom ett sådant synsätt.

I ett tidigare förslag till miljöbalk av dåvarande regeringen (prop. 1994/95:10), som återkallades av den nuvarande regeringen i regeringens skrivelse (skr. 1994/95:30), anfördes att den i propositionen föreslagna miljöskyddsavgiften skulle bestämmas med utgångspunkt i förhållandena i varje enskilt fall och efter en samlad bedömning av de försvårande och förmildrande omständigheterna. Konstruktionen kritiserades av Lagrådet framför allt för att det inte var möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften skulle bli i det enskilda fallet. Lagrådet föreslog ett

sanktionssystem som utgår från det nuvarande, men med ökade möjligheter att bestämma miljöskyddsavgiften schablonmässigt.

Regeringen anser att det skulle vara en stor fördel om sanktionssystemet kunde förenklas och fastställas på grund av ett något mera schabloniserat system som samtidigt är skäligt och rättssäkert. För att åstadkomma en stark styreffekt är det viktigt att miljösanktionsavgift kan påföras frekvent vid överträdelser som i och för sig kan föranleda avgift. Detta bör också kunna ske redan kort tid efter det att överträdelsen har ägt rum. Ett sådant system kan åstadkommas endast om det är enkelt att avgöra med vilket belopp avgiften skall påföras vid varje enskilt tillfälle. Det förhållandet att de slags överträdelser som kan föranleda avgift begränsas ger ökat utrymme att schablonisera avgiftsbeloppen.

Att beakta en mängd olika omständigheter vid fastställandet av miljösanktionsavgiftens storlek låter sig inte göras inom ramen för ett förhållandevis schabloniserat system. Tvärtom skulle det i stället kräva ett mycket individuellt system. Att ett sådant system, även om det kan tyckas fördelaktigt från rättvise- och skälighetssynpunkt, inte blir effektivt framgår av det ringa antal ärenden som kunnat föras upp till prövning sedan möjligheten att utdöma miljöskyddsavgift infördes i miljöskyddslagen.

Problemen att bedöma avgiftsbeloppets storlek kan reduceras om variationen av överträdelser som kan föranleda miljösanktionsavgift minskar. I föregående avsnitt har redovisats hur dessa överträdelser kan begränsas till tre olika kategorier. Vid bedömningen av vilka avgiftsbelopp som bör fastställas har utredningen ansett att det räcker att beakta två parametrar, nämligen överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som har överträtts. Inga remissinstanser har haft några invändningar mot detta. Regeringen delar den bedömning som har gjorts.

Med "överträdelsens allvar" fångas sådant upp som under hur lång tid överträdelsen har pågått (t.ex. kontinuerligt eller vid enstaka tillfällen), överträdelsens omfattning (t.ex. hur stort ett överutsläpp har varit), den typiska faran som överträdelsen medför (t.ex. hur farligt ett ämne som hanteras utan tillstånd är) samt känsligheten hos den omgivning som påverkas (t.ex. om för höga bullernivåer förekommer vid bostäder eller i ett industriområde). Det är alltså fråga om de objektiva omständigheterna i det slag av överträdelse den aktuella tariffen beskriver. Däremot saknar de subjektiva omständigheterna betydelse.

"Betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser" tar sikte på förhållanden som t.ex. skyddsintresset. Bestämmelser som avser att skydda liv och hälsa får exempelvis anses vara av större betydelse än de som avser att ta tillvara estetiska intressen eller befrämja det rörliga friluftslivet. Att underlåta att söka erforderligt tillstånd kan typiskt sett också förutsättas vara av större betydelse än att inte anmäla en verksamhet som har bedömts inte behöva tillståndsprövas men dock är anmälningspliktig. Överträdelser av vissa bestämmelser är med nödvändighet irreparabla medan effekterna av andra överträdelser kan åtgärdas om rättelse vidtas. Så kan t.ex. vissa utsläpp som skett medföra att en djurart dör ut i vart fall på platsen, men en otillåten anläggning i många fall kan rivas utan att några efterverkningar kvarstår. Det är alltså

fråga om betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det den är avsedd att reglera.

Beloppsintervallet

Miljöbalksutredningen har föreslagit att miljösanktionsavgiften skall uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 500 000 kronor. Åklagarmyndigheterna i Göteborg och Västerås samt Brottsförebyggande rådet är negativa till begränsningen av det högre beloppet och anser att det skall bestämmas till ett avsevärt högre belopp.

Enligt regeringens mening kan det naturligtvis alltid diskuteras var taket för en avgift som miljösanktionsavgiften skall placeras, eller om det över huvud taget skall finnas ett takbelopp. Miljösanktionsavgiften är en administrativ avgift som, enligt vad som föreslås nedan, skall beslutas av tillsynsmyndigheterna. Detta utgör enligt regeringens mening skäl för att inte sätta maximibeloppet högre än vad utredningen föreslagit.

Visserligen skulle det vid synnerligen försvårande omständigheter kunna utdömas ett högre belopp av domstol. En av målsättningarna med den föreslagna miljösanktionsavgiften är emellertid att den skall vara enkel att tillämpa och minska utrymmet för skönsmässiga bedömningar i det enskilda fallet. En myndighet som överväger att påföra en miljösanktionsavgift skall inte i sin bedömning behöva väga in om i stället frågan skall överlämnas till en domstol för utdömande av ett högre belopp för överträdelsen.

Eftersom avgiften skall påföras oavsett om uppsåt eller oaktsamhet föreligger, bör det finnas en möjlighet att underlåta att påföra en avgift, om det skulle te sig uppenbart oskäligt i det enskilda fallet. Några remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, föreslår att avgiften också bör kunna sättas ned i det enskilda fallet, t.ex. om överträdelsen är ringa. Regeringen anser emellertid att det så långt möjligt bör undvikas att skönsmässiga bedömningar byggs in i systemet. Dessutom bör, som redan har sagts, vid fastställandet av tarifferna sådana omständigheter som överträdelsens allvar beaktas.

Tarifferna

Miljösanktionsavgift skall således påföras bara om regeringen genom föreskrifter har fastställt ett belopp för det aktuella slaget av överträdelse. De angivna parametrarna skall ligga till grund för beräkningen av de i tariffen angivna beloppen. Om det är frågan om upprepade överträdelser bör detta också ha betydelse för avgiftens storlek.

I arbetet med att besluta tariffer skall regeringen bestämma vilka överträdelser som skall omfattas av miljösanktionsavgift. Det kan göras mot bakgrund av hur vanligt förekommande överträdelsen är, de olägenheter överträdelsen medför och andra faktorer av betydelse för angelägenhetsgraden av att överträdelsen förhindras. Med hjälp av underlag från tillsynsmyndigheterna bör tillräcklig erfarenhet kunna

inhämtas avseende förekomsten av olika överträdelser och effekterna av dessa.

För att tarifferna som regeringen fastställer skall bli effektiva och enkla att tillämpa är det av största vikt att de får en klar och entydig utformning. Det bör klart framgå med vilken periodicitet överträdelserna begås och beloppen beräknas, t.ex. per dygn eller vecka eller som en engångsavgift. Dock är att notera att det maximala beloppet som kan utkrävas i ett beslut om sanktionsavgift är 500 000 kronor. Vid fortlöpande överträdelser som beräknas per tidsenhet kan således i ett och samma beslut påföras högst 500 000 kronor. Ett beslut kan dock följas av ytterligare beslut. Om rättelse inte sker får tillsynsmyndigheten nämligen fatta ett nytt beslut om miljösanktionsavgift som avser en annan tidsperiod än den som omfattades av det första beslutet. Tarifferna kan konstrueras så att en högre avgift påförs vid upprepade överträdelser.

Preskriptionstiden bör vara fem år från det överträdelsen skedde. Det överensstämmer med den straffrättsliga regleringen för brott av normalgraden.

Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet den 19 december 1996 regeringens uppdrag att efter samråd med bl.a. Miljöbalksutredningen, föreslå mera kompletta bestämmelser med överträdelseslag och tariffer. Verket har i oktober 1997 redovisat detta uppdrag i rapporten 4791 Miljösanktionsavgifter. Naturvårdsverkets förslag har överlämnats till Miljöbalksutredningen som i ett kommande betänkande skall lämna förslag till förordning, som skall kunna träda i kraft samtidigt med balken.

Några exempel på tariffer

I det följande skall ges några exempel på vilka slags överträdelser som kan bli aktuella och miljösanktionsavgiftens storlek i dessa fall.

Generella föreskrifter innehåller vanligen bestämmelser för att begränsa olägenheter som är frekvent förekommande och för vilka samma regler bör gälla oavsett de särskilda förhållandena i de enskilda fallen. Beträffande vissa föreskrifter kommer det att vara svårt att fastställa om och i vilken omfattning föreskriften har överträtts. Det torde därför vara meningsfullt att förordna om avgift endast för vissa typer av överträdelser.

I den mån föreskrifterna innebär krav på att särskilt angivna skyddsåtgärder skall vidtas, t.ex. att viss teknisk utrustning skall installeras, bör överträdelsen kunna konstateras utan större problem. I sådana fall bör det heller inte medföra några svårigheter för regeringen att fastställa avgiftens storlek. Att föreskriven åtgärd inte vidtas kan lämpligen föranleda att en angiven avgift skall betalas per tidsenhet som verksamheten bedrivs utan att utrustningen installeras. Som exempel kan nämnas föreskrifter om krav på längre gående rening än slamavskiljning från vattentoalett i känsliga områden. Avgiften skulle kunna fastställas till ett visst belopp för varje kvartal som erforderlig reningsutrustning inte installeras.

När det gäller föreskrifter som tar sikte på att förbjuda eller begränsa vissa åtgärder, ibland kanske endast under vissa tidsperioder eller under vissa förutsättningar, kan det vara betydligt svårare att identifiera överträdelsen på ett sådant sätt att ett rimligt avgiftsbelopp kan fastställas. Även om det kan konstateras t.ex. att en lantbrukare har spridit organiskt gödsel, är det ytterst sällan möjligt att avgöra när spridningen skedde, under vilken tid den pågick, vilken mängd som spreds och över vilket område.

Ett annat exempel på överträdelser där det kan vara svårt att fastställa avgiftsbelopp är föreskrifter som reglerar användande av bekämpningsmedel. Under vilken tid, vilka mängder och vilka grödor som har besprutats torde vara mycket svårt att fastställa. I vissa sådana fall får det ändå anses angeläget att miljösanktionsavgift kan påföras, t.ex. om det är fråga om en åtgärd som kan förorsaka stora skador eller om det är känt att överträdelser förekommer i stor utsträckning. Regeringen bör då fastställa med vilket belopp miljösanktionsavgift skall påföras trots att avgiften i dessa fall blir ett trubbigt instrument. Det är motiverat att i dessa fall föreskriva en relativt hög avgift för att åstadkomma den önskade styrningen. För användande av ett förbjudet preparat bör avgiften kunna ligga på relativt höga belopp beroende på preparatets farlighet oavsett i vilken utsträckning det använts. Används ett preparat för ett ändamål för vilket det inte är tillåtet bör avgiften kunna ligga lägre men i övrigt fastställas enligt samma principer.

Den som påbörjar en verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig utan att ha fått tillstånd eller gjort anmälan skall också påföras miljösanktionsavgift. Dessa fall torde vara de som är förhållandevis enklast att fastställa avgiftsbelopp för. Olika typer av verksamheter är redan indelade i kategorier med hänsyn till bl.a. den miljöpåverkan de typiskt sett medför. Avgift för underlåtenhet att anmäla verksamhet bör ligga på en förhållandevis låg nivå. Den som påbörjar en verksamhet innan tillstånd erhållits bör kunna påföras en betydligt högre avgift.

Beträffande överträdelser av individuellt bestämda villkor bör det vanligen inte medföra några större problem att fastställa avgiftsbeloppet. T.ex. kan avgiften för den som överträder ett gränsvärde för högsta tillåtna bullernivå utomhus vid bostadsbebyggelse bestämmas till olika belopp beroende på hur mycket den tillåtna bullernivån överskrids. Avgift för överskridande av bullervillkor bör differentieras med hänsyn till vilken typ av område gränsvärdet avser. Även avgift för överutsläpp bör utan större svårighet kunna bestämmas med hänsyn till utsläppets farlighet, kvantitet och recipientens känslighet.

Hänvisningar till S4-32-3

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 5.1

4.32.4. Beslut om påförande av avgift

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten skall som ett led i sin tillsyn pröva frågor om påförande av miljösanktionsavgift.

Miljösanktionsavgift skall påföras genom beslut, som gäller som domstols dom.

Beslutet kan överklagas till miljödomstol, men är direkt verkställbart.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker förslaget att tillsynsmyndighet påför avgiften. Lunds universitet finner att ordningen med att tillsynsmyndighet skall besluta om miljösanktionsavgift utan garanti för att juridisk kompetens medverkar, är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Svenska Industriförbundet/Svenska

Arbetsgivareföreningen anser att domstol och inte tillsynsmyndighet bör besluta om miljösanktionsavgift. Liknande synpunkter framförs av Grossistförbundet Svensk Handel, Kraftverkföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att risken är stor att påförda avgifter inte betalas frivilligt varför tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att använda kvarstadsinstitutet.

Skälen för regeringens förslag

Beslutsmyndigheten

Regeringens uppfattning är att vid bedömningen av hur miljösanktionsavgifter bör beslutas är en utgångspunkt att domstolsprövning behövs främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade så att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. När det gäller den nu föreslagna konstruktionen av miljösanktionsavgifter är dessa förhållanden inte för handen. Avgift skall påföras när de objektiva förutsättningarna föreligger utan hänsyn till graden av klandervärdhet och avgiftsbeloppet skall bestämmas enligt en fastställd tariff.

Miljöbalksutredningen har kommit till den slutsatsen att miljösanktionsavgifterna borde kunna prövas av myndighet. Detta har också i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Bl.a. Naturvårdsverket finner det rationellt och lämpligt att påförande av avgifterna är en uppgift för myndighet.

Något hinder mot den föreslagna uppbyggnaden av systemet torde heller inte möta enligt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det krav på domstolsprövning som finns i artikel 6 i konventionen bör vara uppfyllt genom möjligheten att genom överklagande få frågan om sanktionsavgift prövad i miljödomstolen.

Regeringen anser därför att domstolsprövning i första instans inte är påkallad. Lämpliga myndigheter som kan komma ifråga är tillsynsmyndigheterna. Genom att förlägga prövningen till tillsynsmyndigheten får de ytterligare ett verktyg för att säkerställa en effektiv tillsyn och att miljöreglerna efterlevs i syfte att bidra till måluppfyllelsen i miljöbalkens inledande bestämmelser. Tillsynsmyndigheten kan direkt, utan att ärendet behöver gå vidare till någon annan myndighet, vidta åtgärder med anledning av en konstaterad överträdelse. En betydlig effektivitetsvinst bör kunna erhållas, utan risk för rättssäkerheten.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser dock att besluten om miljösanktionsavgift har betydande juridiska inslag också med den utformning avgiften har fått enligt förslaget. Om bedömningen inte lämnas till domstol, anser universitetet att medverkan av juridisk kompetens skall tryggas genom förordning.

Även om utrymmet för skönsmässiga bedömningar och andra avvägningar är begränsat erfordras naturligtvis, som universitetet påpekar, en tillfredsställande kompetens vid prövningen av frågor om åläggande av miljösanktionsavgift. Detta gäller inte bara kunskaper avseende strikt juridiska frågor utan också beträffande miljö- och teknikfrågor. Genom 26 kap. 6 § bör tillsynsmyndigheterna kunna tillgodose detta kompetenskrav. Lagrummet ger en myndighet som saknar egen relevant kompetens möjlighet att utnyttja en annan myndighets kompetens efter överenskommelse med denna. Så kan t.ex. den nämnd inom en kommun som saknar egen jurist få tillgång till en annan kommuns jurist för att handlägga och besluta en fråga om att påföra miljösanktionsavgift. Denna möjlighet eller andra alternativ till juridiskt biträde skall självfallet utnyttjas vid beslutsfattandet.

Självfallet är det i högsta grad önskvärt att ärendet handläggs och beslutas av eller med biträde av en jurist med erfarenhet av domstolsarbete eller liknande ärendehantering i samråd med en tjänsteman som har de tekniska kunskaper som behövs i det aktuella fallet. Det måste åligga tillsynsmyndigheterna själva att tillse och ansvara för att varje enskilt ärende handläggs med den kompetens som ärendet kräver. Långt i från alla ärenden kommer att kräva sådana överväganden att juridisk expertis erfordras. Hela systemet bygger på att tarifferna är utformade så att överträdelserna är väl definierade och avgifternas storlek klart framgår för varje överträdelse.

Länsrätten i Östergötlands län pekar på att länsstyrelserna som tillsynsmyndighet har en regional samordnande och uppföljande roll och att det mellan tillsynsmyndigheterna och företagen kan finnas en etablerad kontakt. Det ifrågasätts om det är lämpligt att i en sådan situation ålägga länsstyrelserna att påföra miljösanktionsavgifter. Sådana kontaktförhållanden och konfliktsituationer är emellertid inte unika för just dessa fall utan kan självfallet förekomma i alla situationer när tillsynsmyndigheter har befogenheter att meddela förelägganden och beslut. I myndighetsutövningen ligger att vara självständig och oberoende. Det förutsätts att inga ovidkommande hänsyn tas vid beslutsfattandet. Regeringen bedömer därför att det av denna anledning

inte kan anses olämpligt att tillsynsmyndigheterna skall besluta om miljösanktionsavgifterna.

Det kan i detta sammanhang dock understrykas att det är viktigt att beslutsmyndigheten klarlägger att förutsättningarna för att påföra sanktionsavgift verkligen föreligger. Det får inte råda någon oklarhet om hur ett villkor kan uppfattas eller hur en föreskrift skall tolkas. Inte heller får mätresultat och motsvarande lämna utrymme för olika värderingar som har betydelse för om överträdelse har skett.

Beslutsformen och överklaganden

Frågor om miljösanktionsavgift skulle kunna avgöras genom föreläggande eller beslut. Principen i allmänhet är att ett föreläggande som inte godkänns kan hänskjutas till domstol för prövning. Ett beslut däremot, måste överklagas om den det berör vill ha frågan prövad av domstol.

Alternativet att påföra avgift genom beslut bör innebära en större effektivitet och mindre tidsutdräkt jämfört med om påförande sker genom föreläggande som måste godkännas för att bli gällande. Genom möjligheten att överklaga beslutet till domstol beaktas kravet i Europakonventionen på domstolsprövning av frågor som rör enskildas rätt. Med hänsyn till att miljösanktionsavgift endast kan komma ifråga vid överträdelser i näringsverksamhet kan det inte anses oskäligt att det ankommer på den som påförs avgift att agera i de fall denne inte är nöjd med beslutet. Regeringen föreslår därför att avgift får påföras genom beslut som gäller som domstols dom.

De frågor som kan komma upp till domstolsprövning efter överklagande är framför allt huruvida en överträdelse har förekommit och med vilket belopp avgift skall påföras. Med de föreslagna reglerna för hur avgiftens storlek skall bestämmas föreligger inte något utrymme för skönsmässiga bedömningar. Däremot kan fråga uppkomma om hur överträdelsen skall rubriceras vilket kan ha betydelse för vilken avgift som skall påföras. Att en överträdelse har ägt rum kommer sannolikt vanligen att styrkas genom skriftlig bevisning såsom mätresultat, besiktningsprotokoll etc. Eftersom strikt ansvar gäller finns det inte anledning att bedöma graden av oaktsamhet eller om uppsåt föreligger. Klaganden kan också göra gällande att det är uppenbart oskäligt att avgift påförs.

Verkställigheten

Enligt regeringens synsätt bör ett beslut om miljösanktionsavgift vara direkt verkställbart för att överklaganden inte skall ske endast i syfte att skjuta upp betalningsskyldigheten. I de fall då beslutet kommer upp till prövning vid domstol kan nämligen en väsentlig fördröjning av verkställbart beslut från det att överträdelsen skedde förväntas. Betydande räntevinster och liknande ekonomiska fördelar skulle komma

den tillgodo som överklagade för att skjuta på exekutionstiteln. Beslutet bör dock kunna inhiberas av domstolen vid överklagande.

Föreslagna regler bör medföra att en relativt kort tid hinner förflyta från det att en överträdelse konstateras till dess beslut om miljösanktionsavgift verkställs. Risken för att den betalningsskyldige under denna tid vidtar åtgärder för att undandra medel får anses vara liten. Regeringen anser därför att det med föreslagna regler, till skillnad mot gällande rätt, inte föreligger något behov av kvarstad. Det är för övrigt inte heller sannolikt att ett sådant agerande skulle förekomma annat än i samband med uppsåtliga överträdelser.

Hänvisningar till S4-32-4

4.33. Ersättning vid ingripanden av det allmänna

Hänvisningar till S4-33

4.33.1. Principer för ersättning enligt miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalken skall innehålla regler om ersättning vid beslut om nationalpark, naturreservat, kulturreservat, biotopskyddsområde, vattenskyddsområde samt föreläggande och förbud enligt den s.k. samrådsparagrafen. Innebär ett sådant beslut att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras betalas ersättning för intrånget.

Ersättning betalas vidare vid vissa undersökningar och vid föreläggande om stängselgenombrott m.m.

Ersättning skall normalt inte betalas vid plantering av skog på jordbruksmark. När en jordbrukare hindras från att lägga om traditionell jordbruksproduktion till odling av energiskog skall jordbrukaren däremot kunna ha rätt till ersättning.

Ersättning för mindre skador och ersättning för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall inte betalas.

Miljöbalken skall inte innehålla regler som medger rätt till ersättning om avslag meddelas på ansökan om tillstånd till täktverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna framför inte några invändningar mot de ersättningsregler som utredningen har föreslagit. De flesta remissinstanserna godtar också att belopp upp till den s.k. kvalifikationsgränsen avräknas vid bestämmande av intrångsersättning. Kritiska synpunkter har dock framförts av Jordens vänner som anser att ersättningsreglerna är för långtgående. Vidare menar

Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet att

ersättningsreglerna är för statiska eftersom inget utrymme ges för att låta det allmänna intressets tyngd påverka ersättningsrätten. Samma synpunkt framförs av universitetets Centrum för biologisk mångfald.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och i Skaraborgs län föreslår att en legaldefinition av begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras" införs i balken och Länsstyrelsen i Kalmar län samt i någon mån även Nordiska förbundet för kulturlandskap förordar en återgång till

de ersättningsprinciper som gällde före 1987 års ändringar i naturvårdslagen. Skogsstyrelsen har invändningar mot utredningens resonemang om "pågående markanvändning" och anser bl.a. att täkt för rimliga husbehov och för byggande av skogsbilväg samt anläggning av skog på nedlagd jordbruksmark bör betraktas som pågående markanvändning. I samma riktning och ännu lite längre går synpunkter som framförs av Skogsindustrierna. Lantmäteriverket och Sundsvalls kommun anför också synpunkter av denna innebörd.

Kammarkollegiet avstyrker förslaget att belopp upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall avräknas vid bestämmande av intrångsersättning med motiveringen att de ekonomiska fördelarna av förslaget inte överväger utrednings- och rättegångskostnaderna. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund framför liknande synpunkter.

Bakgrund

Regeringen vill här peka på att det för frågan om rätt till ersättning vid ingrepp i markanvändningen främst är naturvårdslagens och i någon mån vattenlagens regler som är av störst intresse i gällande rätt. Naturvårdslagens regler fick sin huvudsakliga utformning år 1972 i samband med att riksdagen antog riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972:111 bil. 2 och 3, CU 35, rskr. 348). Bestämmelserna ändrades så att de skulle stämma bättre med den nya expropriationslagen och ersättningsmöjligheterna begränsades avsevärt. I motiven uttalades bl.a. att inga principiella skäl talar för att samhället skall ersätta värden på grund av förväntningar om ändrad markanvändning. I lagen avspeglas detta genom att ersättning i princip endast utgår om pågående markanvändning avsevärt försvåras eller om mark tas i anspråk. Uttrycket "avsevärt försvåras" innebär att det skall vara fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång.

Under första hälften av 1970-talet begränsades rätten till ersättning enligt naturvårdslagen ännu mera, bl.a. upphävdes statens ersättningsskyldighet vid vägrat tillstånd till täktverksamhet (prop. 1973:101, CU 1973:21, rskr. 1973:219). Tillkomsten av plan- och bygglagen år 1987 medförde ändringar igen i naturvårdslagens bestämmelser om ersättning (prop. 1985/86:90, bet. 1985/86:BoU4, rskr. 1986/87:126). Kravet på att det skulle vara fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång bibehölls men intrånget skulle nu relateras till "berörd del" av fastigheten, dvs. vanligtvis ett mindre område än förut.

Inom plan-, fastighets- och miljörätten har i huvudsak två typer av regler knutits till att "pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet". Denna effekt utgör enligt den ena regeltypen grund för ersättning när det allmänna inskränker användningen av en fastighet. Den andra regeltypen sätter gräns för hur långtgående restriktioner det allmänna får lägga på en fastighet. Bland de lagar som skall samordnas i miljöbalken används uttrycket i naturvårdslagen,

vattenlagen och lagen om skötsel av jordbruksmark. Här tas främst den första regeltypen upp.

Om föreskrifter för naturreservat medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten, eller att mark tas i anspråk, har fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av staten för skada (8, 9 och 26 §§naturvårdslagen). Ersättning kan också utgå vid inskränkning av bl.a. renskötselrätt inom nationalpark, vid beslut om naturminne och vid förbud att utföra vissa arbetsföretag (5, 13, 20 och 21 §§ samma lag).

Om ett område avsätts som naturvårdsområde får åtgärderna inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Inte heller får ett föreläggande om s.k. samrådsföretag vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras (19 § resp. 20 § naturvårdslagen).

I fråga om ersättning och inlösen enligt naturvårdslagen gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar i den mån inte avvikande bestämmelser finns i naturvårdslagen.

Enligt 19 kap. 7 § vattenlagen skall ersättning betalas om föreskrifter för ett vattenskyddsområde medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Liknande ersättningsfall kan aktualiseras enligt 2 kap. 9 § vattenlagen vid föreläggande att avstå vatten vid torka och enligt 9 kap. 12 § samma lag vid omprövning av villkor för tillstånd till vattenföretag, där omprövningen medför förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning. Vattenlagen innehåller inte någon hänvisning till expropriationslagen utan har i stället fullständiga ersättnings- och inlösenbestämmelser som har stora likheter med expropriationslagens regler.

Reglerna om ersättning i naturvårdslagen (och expropriationslagen) samt vattenlagen bygger på de principer om ersättning för skada som gäller inom den allmänna skadeståndsrätten. En ekonomiskt beräkningsbar skada skall ha inträffat och affektionsvärden ersätts inte. Orsakssamband fordras mellan ingreppet och skadan och detta samband skall vara adekvat, dvs. skadan skall vara någorlunda typisk till sin art, någorlunda förutsebar och inte alltför avlägsen.

Skadans storlek beräknas i princip på samma sätt som inom den allmänna skadeståndsrätten. Det innebär att den skadelidandes ekonomiska situation skall jämföras med hur den skulle ha varit om någon skada inte hade inträffat. Stora skillnader finns dock jämfört med den allmänna skadeståndsrätten beträffande ersättningens bestämmande.

Ersättningsreglerna medger inte ersättning för s.k. förväntningsvärden, dvs. värden som inte har skapats av fastighetsägaren själv utan som har uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Förklaringen till detta finns i 1972 års expropriationslagstiftning. Enligt denna är det fastighetsägaren som skall visa att viss värdestegring saknar samband med kommande markanvändning. Lagstiftningen innebär att en s.k. presumtionsregel föreligger. Markersättningsutredningen har i betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) föreslagit att regeln skall ändras så att den

som exproprierar skall bevisa att värdeökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Utredningens förslag är under beredning i regeringskansliet.

I de fall mark löses in eller i annat fall tas i anspråk av det allmänna tillämpas expropriationslagens ersättningsregler. Då gäller inte kravet att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Grundprincipen är att sakägarens förmögenhetsställning efter expropriationen bör vara densamma som om någon expropriation inte ägt rum.

När markägare eller andra rättighetshavare i andra fall hindras att använda marken på ekonomiskt lämpligaste sätt, föreligger enligt huvudregeln rätt till ersättning för den förlust som ingreppet medför. Även i dessa fall skall expropriationsrättsliga grunder tillämpas. Som framgått fordras därutöver att föreskrifterna eller förbuden avsevärt försvårar pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten.

I samband med att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) införlivades med svensk rätt ändrades bl.a. grundlagsbestämmelsen om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) från och med den 1 januari 1995. Enligt paragrafens tidigare lydelse skulle varje medborgare, vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande, vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Genom grundlagsändringen kom rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader att framgå av regeringsformen. I 2 kap. 18 § andra stycket anges således nu att ersättning skall vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Liksom förut innehåller paragrafen att ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. I grundlagsparagrafen har alltså införts samma uttryck som sedan länge används i t.ex. planlagstiftningen och naturvårdslagen. I propositionen med förslag till grundlagsändringen underströk regeringen att då rätten till ersättning vid vissa rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd skulle det inte innebära att ersättningsrätten utvidgas i förhållande till gällande ersättningsregler.

Skälen för regeringens förslag: När det gäller bevarandet av skyddsvärda naturområden m.m. har riksdagen betonat vikten av att åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av ansvaret mellan samhället och den enskilde. Riksdagen har framhållit att ökade kunskaper visar att ansvaret för att säkerställa den biologiska mångfalden inte får begränsas till att bli en fråga om statens ekonomiska resurser för intrångs- och inlösenersättningar. I anslutning till detta har riksdagen uttalat att en princip bör utformas, parallell med den s.k. PPP-principen (Polluter Pays Principle), där förvaltande av naturen och den biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och som inte förutsätter statliga bidrag (bet. 1990/91:JoU30 s. 255). Att utforma en

princip helt enligt denna linje är idag förenat med vissa problem. Genom att huvudprinciperna för rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar numera anges i grundlag är utrymmet snävt för en principiellt ändrad syn på ersättningsfrågorna. Vidare kan hävdas att då alla har ansvar för att bevara biologisk mångfald etc. så skall även det ekonomiska ansvaret delas av alla. Med detta synsätt fordras alltså regler enligt vilka samhället till en viss grad kompenserar markägare och andra rättighetsinnehavare för intrång som grundas på miljöskäl. Grunderna för de ersättningsregler som gäller idag kan delvis beskrivas på detta sätt. När dessa regler nu förs in i miljöbalken finner regeringen anledning att anföra följande.

Pågående markanvändning

För ersättning förutsätts som sagt att pågående markanvändning påverkas av det intrång som ett förbud eller en föreskrift innebär. Trots att uttrycket "pågående markanvändning" funnits i lagspråket sedan mer än tjugo år råder viss tvekan om uttryckets innebörd.

Enligt huvudregeln utgår ersättning för förlust som ingreppet har medfört om en pågående markanvändning har försvårats på visst sätt. Den skada en ägare eller annan rättighetshavare lider genom att inte i framtiden ha möjlighet att utnyttja marken på annat sätt än tidigare, dvs. bortfall av förväntningar, ersätts inte. Det handlar då inte om pågående markanvändning, utan ändrad markanvändning. Regeln är således knuten till pågående markanvändning i stället för tillåten markanvändning (jfr 4 kap. 3 § expropriationslagen).

Begreppet pågående markanvändning borde, enligt motiven, ges en relativt generös tillämpning. Markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt naturvårdslagen hindras från att vidta en naturlig och normal rationalisering av pågående markanvändning borde få ersättning (prop. 1972:111, bil. 2 s. 334). Frågan hur gränsen skulle dras kunde enligt departementschefen inte besvaras entydigt och bedömningen måste ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Hänsyn skulle tas bl.a. till det allmännas syn på lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder, på det sätt som denna kom till uttryck i jord- eller skogsbrukspolitisk lagstiftning eller på annat sätt. Eftersom dessa motivuttalanden torde vara aktuella ännu är det inte aktuellt att införa en legaldefinition av det slag som vissa remissinstanser begärt.

En fastighetsägare torde under inga förhållanden vara berättigad till ersättning därför att en föreskrift eller ett beslut enligt naturvårdslagen hindrat att fastigheten används för annan slags näringsverksamhet. Om ett förfarande är generellt tillståndspliktigt, t.ex. att utföra en koncessionspliktig anläggning för uppfödning av svin, kan utgångspunkten vara att det innebär ändring i pågående markanvändning. Ersättning skulle därför inte utgå om åtgärden förbjuds enligt naturvårdslagen (prop. 1972:111 bil. 2, s. 333 f).

Vid tillkomsten av plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet vissa uttalanden om vad som borde anses som pågående markanvändning (bet. BoU 1986/87:1, s. 146). Hit räknade utskottet sådant som framstår som naturliga drifts- eller rationaliseringsåtgärder, t.ex. avverkning i olika former och markberedning för att främja tillväxten hos ny skog och plantering.

Inom miljörätten finns bestämmelser om aktsamhetskrav vid utövandet av verksamhet, användningen av mark etc. Reglerna kallas normalt aktsamhetsregler, hänsynsregler eller tillåtlighetsregler. Sådana bestämmelser finns i dag i bl.a. 47 §§miljöskyddslagen och 3 kap. vattenlagen. Miljöbalken kommer att innehålla förhållandevis långtgående hänsynsregler. En verksamhetsutövare skall iaktta dessa regler på eget initiativ och ansvar. Tillsynsmyndigheter kan direkt ingripa med stöd av hänsynsreglerna för att kräva rättelse och reglerna skall ligga till grund för villkor vid domstolars och andra myndigheters tillståndsprövningar och omprövningar av tillstånd.

En underförstådd och självklar begränsning i uttrycket pågående markanvändning är att endast lagenlig användning av mark eller byggnad berättigar till ersättning. Någon rätt till ersättning finns därför inte vid myndighetsingripanden i syfte att se till att en lags aktsamhets- eller hänsynskrav följs. Verksamhetsutövaren är vidare skyldig att följa hänsynsreglerna, oavsett om myndigheten ingriper eller inte.

Denna begränsning gäller redan i dag. Det kan utläsas bl.a. av förarbetena till vattenlagen. I det lagförslag som remitterades till Lagrådet föreslogs att det uttryckligen skulle framgå av lagtexten att ersättning vid vattenskyddsområden inte utgår för sådan begränsning i rätten att förfoga över fastighet som följer av aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 § eller motsvarande bestämmelse i annan lag, exempelvis 5 § miljöskyddslagen (prop. 1981/82:130, s. 249). Lagrådet ansåg emellertid att en sådan bestämmelse var onödig (a. prop. s. 362). Att ersättning inte skall utgå i sådana fall torde, enligt Lagrådet, gälla utan att uttrycklig föreskrift meddelas om detta. I slutprotokollet godtogs Lagrådets anmärkning.

Ibland sker ingripanden från det allmänna sedan ny kunskap eller nya problem har framkommit. Hänsynsreglerna syftar till att möta även nyupptäckta hot. Inte heller i dessa situationer har därför verksamhetsutövaren rätt till ersättning för att han tvingas följa gällande regler.

Det resonemang om lagenlighet som nyss förts har knutits till uttrycket pågående markanvändning. Om lagenligheten i stället knyts till uttrycket "avsevärt försvåras" betyder det att en markanvändning aldrig kan anses försvårad så länge det allmännas beslut enbart går ut på att fastighetsägaren skall följa en hänsynsregel.

Den begränsning av rätten till ersättning som nu diskuteras får i första hand betydelse vid ingripanden mot icke tillståndsgivna verksamheter. Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om tillståndsbeslutets rättsverkan att hänsynsreglerna inte behöver iakttas i vidare mån än som följer av tillståndet. Tillståndet ger alltså en viss trygghet. Den tillståndshavare som följer villkoren behöver normalt inte

frukta att det allmänna ställer ytterligare krav med stöd av hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen.

Ett tillstånd ger dock inte trygghet i all framtid. Tillstånd kan av miljö- och säkerhetsskäl tidsbegränsas. Användandet av tidsbegränsade tillstånd kommer att bli vanligare enligt miljöbalken, bl.a. med hänsyn till vad som gäller på EG-rättens område. En verksamhetsutövare med ett tidsbegränsat tillstånd kan givetvis inte få ersättning om nytt tillstånd vägras av de skäl som föranlett tidsbegränsningen.

För icke tidsbegränsade tillstånd finns normalt bestämmelser om att tillstånden kan återkallas och att villkoren kan omprövas. Inte heller i sådana fall skall ersättning utgå. Detta hänger samman med att tillståndet bygger på förutsättningen att ytterligare krav kan ställas vid ett framtida omprövningsförfarande. Tillståndet innehåller alltså en begränsning. När det återkallas grundas detta på att verksamheten inte längre bör vara tillåten, eftersom den inte uppfyller gällande regler. När ytterligare eller ändrade villkor meddelas grundas dessa normalt på de hänsynskrav som gäller. Omprövningsmyndighetens ingripande sker alltså på den grunden att verksamheten strider mot gällande hänsynsregler och en förutsättning i tillståndet är att sådana ingripanden får ske. Av principen att ersättning förutsätter att markanvändningen är lagenlig följer att ersättning inte heller skall utgå i dessa fall.

Kravet på lagenlighet betyder också att det allmänna utan ersättningsskyldighet kan ingripa mot en verksamhet som bedrivs utan erforderligt tillstånd. Detsamma gäller ingripande mot en verksamhet som bedrivs i strid med givet tillstånd. Om det allmänna i ett sådant fall förbjuder fortsatt verksamhet skall tillståndshavaren naturligtvis inte med framgång kunna hävda att förbudet är en sådan inskränkning som berättigar till ersättning.

Skogsplantering och odling av energiskog på jordbruksmark

En omdiskuterad fråga är om skogsplantering och odling av energiskog på jordbruksmark är att anse som pågående eller ändrad markanvändning. Frågan har betydelse för om ersättning skall utgå exempelvis när planteringen förbjuds med stöd av nuvarande 20 § naturvårdslagen. Riksdagen har hänvisat till växlande praxis och påtalat att rådande osäkerhet beträffande tolkningen av begreppet pågående markanvändning är otillfredsställande. Enligt tillkännagivanden (1993/94:JoU 9, rskr. 1993/94:87 och 1994/95:KU30 jämte JoU3y, rskr. 1994/95:370) bör regeringen återkomma till riksdagen med ett klarläggande för att åstadkomma önskvärd enhetlighet i rätts-tillämpningen.

När det gäller skogsplantering på jordbruksmark finner regeringen för sin del att vad som redovisats nyss beträffande pågående markanvändning alltjämt bör vara vägledande för vad som skall avses med detta uttryck. Vad som skiljer skogsbruk från jordbruk är främst de långa omloppstiderna inom den förstnämnda brukningsformen. Skogsbruk bedrivs också med utgångspunkten att brukningsmetoderna skall så

långt som möjligt efterlikna skogsekosystemens naturliga processer. Dessa skillnader ger i sig så skilda förutsättningar för de två näringarna att de för närvarande regleras genom olika lagstiftning. Myndighetsansvaret ligger också hos skilda sektorsmyndigheter. Respektive verksamhet skiljer sig åt även på andra sätt, exempelvis i fråga om användningen av gödsel och bekämpningsmedel. En uppenbar olikhet mellan näringarna är också deras påverkan på landskapsbilden. I sammanhanget kan också noteras att Regeringsrätten i ett fall som gällde fråga om förutsättningar för förbud enligt 20 § naturvårdslagen mot plantering av björkskog på jordbruksmark har uttalat sig beträffande tolkningen av begreppet pågående markanvändning (RÅ 1996 ref. 56). Regeringsrätten fann att det är mycket som talar för att en plantering av björkskog på tidigare åkermark inte skulle vara att anse som ett led i pågående markanvändning och att brukaren sannolikt inte skulle vara berättigad till ersättning om ett förbud mot skogsplantering skulle bli bestående.

Regeringen konstaterar mot bakgrund av det som nu har sagts att skogsplantering på jordbruksmark inte kan anses som pågående markanvändning. Denna bedömning stämmer också överens med 1994 års miljöbalksförslag som i den delen inte föranledde någon erinran från av Lagrådet, jfr prop. 1994/95:10 s. 255.

Beträffande energiskogsodling, som förekommer i Sverige sedan 1960talet, gjorde Miljöbalksutredningen den bedömningen att det är jordbruk, dvs. pågående markanvändning. Erfarenheten visar att energiskog, främst snabbväxande pil och andra videarter (Salix), växer bäst på god jordbruksmark och att odlingsgränsen går vid Dalälven. Bestånden anläggs genom plantering av omkring 20 000 sticklingar (20–25 cm långa stambitar) per hektar. Gödsel används i stor omfattning. Efter tre till fem år sker skörd. Bestånden är då sex till åtta meter höga. Stubbarna skjuter därefter nya skott. Man räknar med att en plantering ger ett tiotal skördar och att nyplantering behöver ske efter 20–30 år.

Vid sin bedömning har Miljöbalksutredningen hänvisat till motivuttalanden om vad som är pågående eller ändrad markanvändning samt strukit under att stor vikt bör fästas vid den jordbrukspolitik som förs i dag. Utredningen har vidare pekat på ett uttalande i prop. 1986/87:122 där dåvarande jordbruksministern förklarat att energiskogsodling bör betraktas som en jordbruksgröda (a. prop. s. 30). Slutligen har utredningen hänvisat till att energiskog i EG:s jordbrukspolitik betraktas som en jordbruksgröda och att energiskogsodling berättigar till jordbruksstöd.

Regeringen konstaterar liksom utredningen att tiden mellan skördarna normalt blir längre vid odling av energiskog än i traditionellt jordbruk. Omloppstiden är ändå så pass kort att likheten med traditionellt jordbruk är betydligt större än med traditionellt skogsbruk. Regeringen anser således, i likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att betrakta odling av energiskog som jordbruk. Det betyder att en övergång från exempelvis livsmedelsproduktion till energiskogsodling skall ses som en åtgärd i en pågående markanvändning.

Riksdagens tillkännagivande beträffande tolkningen av begreppet pågående markanvändning får härmed anses vara besvarad.

Husbehovstäkt

En annan fråga som bl.a. remissvaren ger anledning att diskutera är om det kan betraktas som pågående markanvändning att starta en husbehovstäkt.

I tidigare avsnitt har redogjorts för den tillståndsplikt som gäller för täkter idag. I konsekvens med uttalandet att en åtgärd som fordrar tillstånd normalt innebär ändrad markanvändning betalas inte ersättning vid vägrat tillstånd till täkt. Som motiv för att avskaffa statens ersättningsskyldighet vid vägrat tillstånd till täktverksamhet angavs att det stämmer mindre väl med rättsuppfattningen att markägaren skall kunna få ersättning för att han inte får använda sin egendom på ett sätt som är till skada för andra människor och samhället i dess helhet (prop. 1973:101, s. 26 f).

I gällande rätt är s.k. husbehovstäkter inte tillståndspliktiga. Som framgår av avsnitt 4.17.1 kommer miljöbalken att ge möjlighet att införa tillståndsplikt även för sådana täkter. Frågan uppkommer då om ersättning skall betalas till den fastighetsägare som vägras tillstånd. Svaret är beroende av om det är pågående eller ändrad markanvändning att starta en husbehovstäkt.

Tillståndsplikt är alltså en presumtion för att ett förfarande utgör ändrad markanvändning. Redan på grund av detta uttalande talar mycket för att det inte är pågående markanvändning att öppna en husbehovstäkt. Till detta skall läggas att marken vid täkt används på ett helt nytt sätt. En verksamhet kan normalt inte kallas för pågående markanvändning om den aldrig tidigare har förekommit.

Det förhållande att täkten är tillståndspliktig tillsammans med det faktum att marken vid täkt används på ett helt nytt sätt leder alltså till slutsatsen att det är ändrad markanvändning att starta en täkt för husbehov.

En redan öppnad husbehovstäkt inom ramen för t.ex. jordbruksverksamhet bör kunna betraktas som ett led i en pågående markanvändning om uttag sker kontinuerligt ur täkten. Om täkten utvidgas, och därvid t.ex. skogsmark tas i anspråk, bör utvidgningen dock kunna göras tillståndspliktig i enlighet med de riktlinjer som gäller för balkens regler i denna del.

Uttrycken "avsevärt försvåras" och "berörd del av en fastighet"

För att avgöra om pågående markanvändning avsevärt försvåras är det av betydelse att bestämma omfattningen av den enhet till vilken intrånget relateras. Även ett förhållandevis litet intrång kan, om det relateras enbart till det omedelbart berörda området, anses avsevärt försvåra användningen av detta. Ställs däremot samma intrång i relation till ett

större område, exempelvis den fastighet som berörs, är det tänkbart att intrånget inte anses vara avsevärt.

Tidigare har nämnts att denna fråga kom att behandlas i samband med införandet av plan- och bygglagen år 1987. Intrånget skulle enligt ett tillägg av Bostadsutskottet relateras till "berörd del" av fastigheten, dvs. ett mindre område än tidigare. Förut hade huvudregeln varit att registerfastigheten skulle vara utgångspunkt.

Beträffande uttrycket "berörd del" av en fastighet uttalade utskottet att den enhet med vilken skadan skall jämföras i fråga om skogsbruket bör vara en behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd eller flera mindre bestånd, som avses bli behandlade med samma åtgärd samtidigt. Vad som utgör ett bestånd skulle därvid bedömas enligt normala fackmannamässiga grunder (bet. 1986/87:BoU1, s. 150). I storskogsbruket kan detta innebära att mindre områden med avvikande skogsbestånd förs till angränsande bestånd. Det blir då inte fråga om att göra en strikt biologisk indelning. Inte heller för jordbrukets vidkommande borde enligt utskottet komma ifråga ett så vitt begrepp som hela brukningsenheten. Med berörd del skall här istället närmast avses det åkerskifte eller den äng som framstår som en brukningsmässigt avgränsad del (a. bet. s. 151).

Sedan storleken på den berörda delen bestämts skall avgöras vilka intrång som får tålas utan ersättning, dvs. var den s.k. kvalifikationsgränsen går. Enligt lagtexten krävs att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Då skall skador genom andra liknande ingrepp på samma del av fastigheten under en tioårsperiod beaktas enligt s.k. ackumuleringsregler i 27 a § naturvårdslagen och 19 kap. 7 § femte stycket vattenlagen.

För att ersättning skall utgå krävs enligt motiven till 1972 års lagstiftning att det är fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång. Departementschefen anförde att ett bagatellartat intrång inte bör grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna (prop. 1972:111, bil. 2 s. 332 och 335).

Innan uttrycket "inom berörd del av fastigheten" infördes utvecklade Högsta domstolen innebörden av vad som menas med avsevärt intrång i ett par fall som avsåg avverkningsförbud (NJA 1981 s. 351 I och II). Avgörandena är fortfarande av visst intresse. Domstolen uttalade att det avgörande var förhållandet till den ekonomiska bärkraften hos den enhet till vilken skadan relaterades och att skadan mätt i absoluta tal inte fick vara obetydlig. Betraktelsesättet skulle vara relativt och omständligheterna i det särskilda fallet avgörande. Något bestämt procenttal kunde därför inte fastställas generellt. I de behandlade fallen fann domstolen att gränsen gick omkring 10 %.

Vid 1987 års lagstiftning anförde Bostadsutskottet beträffande kvalifikationsgränsen att den grundläggande principen bör vara att skada för en fastighetsägare genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Var och en fick dock enligt utskottet anses skyldig att ta en viss hänsyn till sin omgivning. Berörda markägare och rättighetshavare skulle vara skyldiga att tåla ett visst mått av intrång i sina rättigheter, när intrånget sker för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Alla

rådighetsinskränkningar kunde därför enligt utskottet inte kompenseras. Utskottet påpekade bl.a. att de skötselregler som gäller för jord- och skogsbruk innebär att markägare och rättighetshavare av hänsyn till allmänna natur- och miljövårdsintressen måste hålla skog och jordbruksmark i ett visst skick, utan att de för den skull kan göra anspråk på ersättning (bet. 1986/87:BoU1 s. 138). I samband med resonemanget ovan om lagenlig markanvändning har detta setts som en begränsning av uttrycket pågående markanvändning.

I samma lagstiftningsärende hade Lagrådet funnit att en kvalifikationsgräns om 10 % inte kunde vara oförenlig med vad som i tidigare lagstiftning och praxis ansetts godtagbart (prop. 1985/86:1, bil., s. 217 f). Bostadsutskottet ville dock inte ange någon fast procentsats, men uttalade att 10 % inom berörd del av fastigheten får anses vara den högsta nivå av intrång som i något fall behöver accepteras utan att ersättning betalas. Denna gräns skulle gälla om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Utskottet uttalade vidare att om den berörda delen representerar ett högt värde, är det en i relativa tal väsentligt mindre värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp kunde enligt utskottet aldrig vara bagatellartat. Det relativa betraktelsesättet sades innebära att ersättningströskeln i absoluta belopp låg högre för ett skogsbolag än för en liten skogsägare (bet. 1986/87:BoU1, s. 150).

Från rättstillämpningen kan nämnas några fall där en hovrätt har funnit att intrånget i absoluta tal inte fick överskrida 8 782 kr i 1990 års penningvärde (Hovrättens för Övre Norrland domar 1989-01-26, DT 1003, och 1990-01-30, DT 1001). Fallen gällde restriktioner för skogsavverkning i naturreservat.

Det förhållandet att bedömningen skall göras med utgångspunkt i berörd del av fastigheten innebär att fastigheten "styckas" i mindre delar. Ersättning skall inte betalas för delar där kvalifikationsgränsen inte har nåtts. Det blir alltså fråga om att betala ersättning endast för sådana fastighetsdelar där pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Såsom regeringen tidigare har konstaterat är områdesskydd viktigt i arbetet med att bevara biologisk mångfald. Genom att avsätta områden till nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden kan alla former av natur- och kulturlandskap skyddas. Betydligt fler områden behöver skyddas än som sker i dag. Flera naturtyper är allvarligt hotade och skador som är omöjliga att reparera kan uppstå om inte skyddsåtgärder vidtas.

Möjligheten att åstadkomma ett gott skydd för olika landskapstyper och biotoper är till stor del en fråga om kostnader. Framför allt intrångsersättningar kan behöva betalas, men kostnader kan också uppkomma för vård av olika naturtyper. För att skapa utrymme för skydd är det viktigt att åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av ansvaret mellan staten och den enskilde.

En förutsättning för att intrångsersättning skall utgå är som påpekats att den s.k. kvalifikationsgränsen har överskridits, dvs. att markanvändningen "avsevärt försvåras". Ersättning skall då betalas för hela skadan, alltså även för den del av skadan som ligger under

kvalifikationsgränsen. När kvalifikationsgränsen inte har uppnåtts skall däremot ersättning inte betalas. Skillnaden i ersättning kan bli omotiverat stor mellan ett fall som ligger strax under kvalifikationsgränsen och ett fall som ligger omedelbart ovanför denna gräns.

I olika sammanhang under senare år har framförts förslag om att den del av kostnaden som motsvarar intrång upp till kvalifikationsgränsen skall avräknas vid de intrång som är ersättningsgilla, se bl.a. propositionen om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226), propositionen om biologisk mångfald (prop. 1993/94:30) och senast Miljöbalksutredningens förslag. Ersättningen skulle alltså minskas med ett belopp som markägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Remissyttrandena har överlag gett ett starkt stöd för en sådan förändring av ersättningsbestämmelserna. Regeringen anser nu att en sådan avräkningsregel skall införas.

En sådan ordning överensstämmer med vad som i vissa situationer gäller enligt plan- och bygglagen. Enligt 14 kap. 8 § första stycket 1 och 2 i den lagen skall ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter få ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av bl.a. att bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd byggnad med en ny byggnad. Enligt paragrafens andra stycke krävs det för att ersättning skall utgå när byggnaden har förstörts genom annat än olyckshändelse att skadan är betydande i förhållande till värdet på berörd del av fastigheten. Ersättningen skall enligt 14 kap. 10 § andra stycket minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av 14 kap. 8 § andra stycket skall tålas utan ersättning.

Förelägganden enligt den s.k. samrådsparagrafen

I avsnitt 4.17.2 anges att 20 § naturvårdslagen om samråd med länsstyrelsen skall inarbetas, med viss skärpning, i miljöbalken (12 kap. 6 §). Regeringen, länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen kan enligt gällande rätt föreskriva att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande sådan verksamhet som avses i samrådsparagrafen får länsstyrelsen förelägga den som bedriver verksamheten att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt från naturvårdssynpunkt, får länsstyrelsen förbjuda verksamheten.

Idag föreligger enligt 26 § naturvårdslagen rätt till ersättning om förbud enligt samrådsparagrafen avsevärt försvårar pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten. Sådan rätt till ersättning föreligger däremot inte vid förelägganden. Regeringen finner, i likhet med Miljöbalksutredningen, att denna skillnad i rätten till ersättning inte är motiverad. Därför föreslås att även förelägganden enligt samrådsparagrafen skall kunna ligga till grund för ersättningsanspråk.

Hänvisningar till S4-33-1

4.33.2. Ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen

Regeringens bedömning:2 kap. 18 § regeringsformen ger inte anledning att föra in bestämmelser om vidgad ersättningsrätt i miljöbalken.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt pekar på frågan om balkens förhållande till 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) och menar att den frågan bör klarläggas innan slutlig ställning tas till miljöbalksförslaget.

Umeå tingsrätt och Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Östergötlands län, Domstolsverket, Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har samma inställning. Justitieombudsmannen, Skogsstyrelsen, Kammarkollegiet, Sundsvalls kommun Sveriges advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Jordägareförbund anger mer eller mindre specificerat i vilka avseenden förslaget till miljöbalk kan strida mot grundlagen.

Naturvårdsverket och Stockholms kommun uttrycker stor oro över att tolkningen av grundlagsparagrafen är oklar och framhåller att tillämpningen av miljöbalken är beroende av att frågan klaras ut. Juridiska fakultetsstyrelsen, Lunds universitet redovisar ingående överväganden om balkens förhållande till regeringsformen och föreslår bl.a. ändringar i grundlagen. SACO framför liknande synpunkter. Enligt Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet måste 2 kap. 18 § RF ändras så att markägare inte skall kunna kräva ersättning om staten ingriper i syfte att hindra föroreningar och skada på den biologiska mångfalden. Även Landskrona kommun anser att grundlagen bör ändras och att rätten till god miljö samtidigt skrivs in.

Sveriges Industriförbund/Svenska Arbetsgivareföreningen, Lanbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund, Skogsindustrierna, samt skogs- och markägarsidans organisationer i övrigt är av uppfattningen att ingripanden med stöd av balkens aktsamhetsregler skall ge markägaren rätt till ersättning vid pågående markanvändning.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt vad som har anförts i föregående avsnitt inarbetas i miljöbalken ersättningsregler som i huvudsak motsvarar naturvårdslagens och vattenlagens regler om ersättning. Några sådana regler finns inte i de övriga lagar som smälts samman i miljöbalken, t.ex. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, och föreslås inte heller för balkens vidkommande i dessa avseenden.

Följaktligen behålls i miljöbalken nuvarande regler och principer för ersättning till fastighetsägare för de fall då rådigheten över fastighetsägarens mark inskränks genom ingripande från det allmänna. Ersättning skall inte utgå, om ingripandet exempelvis avser att tillgodose syftet med ett miljöskyddsområde eller har betingats av andra starka miljö- eller hälsoskyddsskäl.

Lagrådet har uttalat sin förståelse för att en sådan begränsning av ersättningsrätten alltjämt anses viktig och funnit att begränsningen också står i överensstämmelse med det riksdagsuttalande som har återgetts inledningsvis i redovisningen av regeringens skäl i föregående avsnitt (avsnitt 4.33.1). I samma avsnitt har nämnts att ändringen av 2 kap 18 §

RF från och med den 1 januari 1995 innebar bl.a. att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader kom att framgå av regeringsformen. Rätten till ersättning behandlas nu i paragrafens andra stycke, som har följande lydelse.

"Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag".

Den nya lydelsen av grundlagsparagrafen har gett upphov till en rättsvetenskaplig debatt. Inom doktrinen har ifrågasatts om inte 2 kap. 18 § RF har fått en sådan ordalydelse att rätten till ersättning har utökats (Bertil Bengtsson, Svensk Juristtidning 1994 s. 920 ff, samme författare Miljörättslig tidskrift 95:3 s. 345 ff och Grundlagen och fastighetsrätten, 1996). Mot denna tolkning har invänts bl.a. att det just vid tolkning av regeringsformens bestämmelser om fri- och rättigheter finns särskild anledning att beakta förarbetena, av vilka framgår att någon ändring i rättsläget inte var avsedd (Staffan Vängby, Svensk Juristtidning 1996 s. 892 ff). Till stöd för den senare uppfattningen har också hävdats att de uttryck som förts in i grundlagsstadgandet hittills förekommit endast i den s.k. plan- och marklagstiftningen och alltså inte i den lagstiftning som reglerar miljö-, hälso- och olycksskydd. En rimlig tolkning skulle då vara att dessa uttryck innebär att grundlagsstadgandet endast tar sikte på samma förhållanden som i befintlig lagstiftning (Gabriel Michanek, Miljörättslig tidskrift 95:2 s. 155 ff).

Debatten har också uppmärksammats av Lagrådet som funnit det oundvikligt att närmare granska om miljöbalkens begränsning av ersättningsrätten är förenlig med 2 kap. 18 § andra stycket RF.

Regeringen erinrar här om följande. Grundlagsändringen hade sitt ursprung i Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Betänkandet var ett resultat av en politisk kompromiss som omfattade ett antal frågor på grundlagsområdet. Beträffande ersättningsrätten framhöll kommittén att den förordade lösningen anslöt till gällande rätt på området. Att rätten till ersättning gavs ett grundlagsskydd innebar enligt kommittén inte att rätten till ersättning utvidgades i förhållande till vad som redan gällde (SOU 1993:40 del A s. 90 f och 235).

Kommitténs uppfattning delades av regeringen. I propositionen betonade regeringen att det förhållandet att rätten till ersättning vid vissa rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd inte innebar att

ersättningsrätten utvidgades i förhållande till gällande ersättningsregler (prop. 1993/94:117 s. 17 f och 49).

Konstitutionsutskottet underströk för sin del att det förhållandet att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar gavs ett grundlagsskydd inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till vad som redan gällde (1993/94:KU24 s. 29).

Miljöbalksutredningen har konstaterat att någon vidgad rätt till ersättning enligt motiven inte avsågs vid grundlagsändringen och att motivuttalandena avspeglar den politiska uppgörelse som låg bakom ändringen. Utredningen har vidare pekat på några faktorer som bör beaktas om grundlagsparagrafens innebörd diskuteras trots de klara motivuttalandena, bl.a. den såväl nationellt som internationellt vedertagna principen om förorenarens betalningsansvar (Polluter Pays Principle, PPP). Denna princip innebär att den som orsakar eller kan orsaka skada eller annan olägenhet, skall betala kostnaden för att förebygga eller avhjälpa skadan eller olägenheten. Eftersom principen är vedertagen, inte minst i internationella bestämmelser som Sverige har åtagit sig att följa, t.ex. artikel 130r i EG-fördraget och Princip 16 i Riodeklarationen, bör den enligt utredningen vägas in i tolkningen av det omstridda stadgandet i 2 kap. 18 § RF. En bokstavstolkning av grundlagsstadgandet kan få till följd att Sverige inte anses uppfylla sina internationella åtaganden.

Under remissbehandlingen av Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk har många remissinstanser påpekat att rättsläget är oklart när det gäller grundlagsparagrafen. Önskemål har framförts om klarlägganden, eventuellt genom ändring av paragrafen. Vissa remissinstanser har samtyckt med den inställning i tolkningsdebatten som gjort gällande att ersättningsrätten vidgats genom grundlagsändringen.

Regeringen vill i den situation som har uppkommit anföra följande. Enligt kritikerna är det framför allt på två punkter som lydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket RF vållar problem. Dels görs inget undantag för sådan verksamhet som bedrivs utan laga stöd, dvs. utan eller i strid med erforderliga tillstånd eller föreskrivna villkor, dels görs inga undantag för sådana situationer där tillstånd till viss verksamhet återkallas eller en verksamhet förbjuds på grund av miljö-, hälso- eller säkerhetsskäl. Vidare får det sägas vara en öppen fråga om stadgandet innebär att all befintlig lagstiftning som berör markanvändning måste förses med ersättningsbestämmelser om sådana saknas eller om grundlagsregeln endast medför att ny lagstiftning på området måste förses med ersättningsbestämmelser.

Eftersom några undantag inte görs i grundlagsstadgandet kan knappast något annat hävdas än att ordalydelsen är otvetydig. Ersättningsrätten skulle alltså då gälla enligt ordalydelsen oavsett vad det allmänna har haft för skäl för ingreppet. Även Lagrådet har konstaterat att inga delade meningar råder om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse innebär att rätt till ersättning inträder, oavsett anledningen till att det allmänna inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt. Följden av detta är enligt Lagrådet att den begränsning av ersättningsrätten som

avses följa av miljöbalkens regler i 31 kap. då står i strid med 2 kap. 18 § RF.

Regeringen vill emellertid betona att motivuttalandena som redovisats ovan är fullt klara. Där anges tydligt att någon utvidgning av ersättningsrätten i förhållande till gällande ersättningsregler inte har avsetts. Lagrådet har med hänvisning till motivuttalandena förklarat att det inte varit lagstiftarens mening att 2 kap. 18 § RF skulle leda till en grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer av tidigare gällande rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl. Lagtexten har enligt Lagrådet i så fall fått en utformning som inte motsvarar lagstiftarens intentioner.

Frågan blir då hur denna konflikt mellan lagrummets ordalydelse och motivuttalandena skall hanteras. Regeringen gör beträffande denna fråga följande överväganden.

En hävdvunnen tolkningsprincip i svensk rätt är att om en lagtext och dess motiv är oförenliga med varandra, så är det lagtexten som gäller. Man får inte lagstifta genom motiv. Motivuttalanden kan däremot få betydelse vid tolkningen av en lagtext som är mångtydig eller oklar i sin innebörd. Lagstiftaren kan också genom motivuttalanden ge vägledning för tillämpningen. En förutsättning för att ett sådant uttalande skall beaktas i rättstillämpningen anses dock vara att det har stöd i lagtexten.

När det gäller tolkning av grundlag är det svårt att urskilja några särskilda principer. Det fanns i 1809 års regeringsform ett stadgande om att grundlagarna skulle tillämpas efter sin ordalydelse, men detta stadgande kom liksom mycket annat i den äldre regeringsformen med tiden att sakna praktisk betydelse. Någon motsvarande regel finns inte i den nya regeringsformen. I de utredningsbetänkanden som låg till grund för 1974 års regeringsform uttalas att det naturliga är att grundlag skall tolkas enligt samma principer som gäller för lagtolkning i allmänhet (SOU 1963:17 s. 513 resp. SOU 1972:15 s. 319). Inom den moderna statsrättsliga doktrinen finns olika åsikter representerade, vissa författare hävdar att några särskilda principer inte gäller medan andra förordar att grundlag skall tolkas mera strikt än vanlig lag.

Även om det alltså är svårt att urskilja några särskilda principer för tolkning av grundlag så talar legalitetsskäl för en strikt grundlagstolkning. Kravet på detta gör sig dock inte gällande med samma styrka genomgående. Utrymmet för en mindre strikt tolkning torde exempelvis vara större när det gäller regler om delegation av normgivningsmakt än när det gäller regler som garanterar enskildas rättigheter. Det har dock hävdats att just när det gäller rättighetsreglerna i regeringsformens andra kapitel finns det särskild anledning att beakta motiven. Skälet för detta skulle då vara att denna typ av regler normalt har tillkommit eller ändrats som ett resultat av politiska kompromisser och att detta föranleder svårtolkade grundlagsstadganden. Mot detta resonemang kan man dock hävda att regeringsformens rättighetsregler primärt riktar sig mot lagstiftaren. Syftet med grundlagsfästandet av en viss rättighet är främst att binda lagstiftaren för framtiden. Om ett sådant stadgande inte kan sägas ha ett eget liv i någon mening så kan det sättas i fråga om en grundlagsreglering alls är meningsfull. Till detta kommer att

det följer av allmänna principer att en lagregel som ger den enskilde garantier i förhållande till det allmänna bör tolkas till den enskildes fördel. Även om rättighetsreglerna primärt riktar sig mot lagstiftaren finns det skäl för att anlägga samma synsätt här.

Bland annat Lunds universitet har pekat på ett relativt nyligen meddelat utslag av Högsta domstolen (NJA 1996 s. 110) och förklarat att detta skulle kunna ge stöd för uppfattningen att grundlagsstadgandet skall tolkas i enlighet med motivuttalandena. Detta rättsfall, som bl.a. avsåg frågan om ett servitut innebar olägenhet av betydelse för den tjänande fastigheten, rör emellertid tillämpningen av 2 kap. 18 § första stycket RF. När det gäller detta stycke i grundlagsstadgandet torde det inte föreligga någon direkt konflikt mellan lagtexten och motiven.

När det gäller lagtolkningsprinciper har Lagrådet för sin del anfört följande. En lagregel bör ändras för att ge ett riktigare uttryck för lagstiftarens avsikter om en strikt tolkning skulle leda till icke önskvärda resultat. I vissa undantagsfall anses en friare tolkning av en lagregels innebörd kunna förekomma, såsom när det är uppenbart att en tolkning enligt ordalagen skulle medföra oacceptabla konsekvenser. Om denna tolkningsmetod skall gälla även i fråga om en grundlagsregel har varit föremål för olika uppfattningar inom doktrinen. I åtskilliga sammanhang har det gjorts uttalanden enligt vilka olika bestämmelser i 2 kap. regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter skall ges en vidsträckt tolkning till den enskildes förmån (se Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna, s 19 ff.). Enligt ett principuttalande av Lagrådet har kravet på att man inte till den enskildes nackdel frångår en tillämpning i strikt överensstämmelse med lagtexten särskild tyngd när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna (prop. 1977/78 s. 144 f.). När det är fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning talar övervägande skäl för särskild återhållsamhet med att fästa avseende vid motivuttalanden som är svårförenliga med grundlagsregelns ordalydelse.

Som regeringen redan har konstaterat kan ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket RF knappast anses vara mångtydig eller oklar. En strikt tillämpning av huvudregeln vid oförenlighet mellan lagtext och motiv skulle alltså leda till att grundlagsstadgandet skall tillämpas efter sin ordalydelse, dvs. oavsett vad lagstiftaren kan ha avsett så har den nya lydelsen kommit att förändra rättsläget.

Lagtolkningsprinciper kan emellertid inte få leda till helt orimliga resultat. En ren bokstavstolkning kan i vissa fall leda till slutsatser som kan framstå som stötande eller som kan få orimliga praktiska eller rättsliga konsekvenser. Att tolka lag på ett sådant sätt är inte förenligt med svensk rättstradition.

Lagrådet har anslutit sig till regeringens uppfattning i lagrådsremissen, att den rätt till ersättning för försvårande av pågående markanvändning som tillförsäkras enskilda genom 2 kap. 18 § andra stycket RF inte kan gälla fall då ingripandet sker därför att den pågående användningen av marken var olovlig eller olaglig när den påbörjades. Enligt Lagrådet måste ett förbehåll av motsvarande slag inläsas i åtskilliga andra lagbestämmelser av civilrättslig eller offentligrättslig natur utan att det uttryckligen anges, och det måste anses stå i överensstämmelse med

vedertagna metoder för lagtolkning att betrakta detta som underförstått även när det gäller tillämpningen av den berörda grundlagsbestämmelsen. Ingripanden av miljöskyddsskäl som förutsätter att en av lagstiftaren uppställd norm har åsidosatts synes enligt Lagrådet inte heller behöva grunda någon rätt till ersättning, även om de försvårar pågående markanvändning, såvitt den aktuella användningen av marken var olaglig redan när den påbörjades.

Lagrådet har funnit det svårare att bedöma sådana fall då en markanvändning inte stred mot någon norm när den påbörjades men en senare tillkommen reglering medför att markanvändningen blir olaglig. Den omständigheten att en redan från början olaglig verksamhet inte bör kunna grunda ersättningsrätt ger enligt Lagrådet inte tillfredsställande vägledning i en sådan situation. Emellertid har Lagrådet funnit att då regleringen bygger på viktiga miljö- eller hälsoskyddsintressen kan allmänna principer medföra att en eventuell ersättningsrätt blir mycket begränsad.

Följande situation har också uppmärksammats av Lagrådet. Någon har fått ett tidsbegränsat tillstånd till viss verksamhet som innebär markanvändning. För tid därefter avslås en ansökan om tillstånd, t.ex. på grund av att regleringen har ändrats eller därför att det har visat sig att verksamheten är förenad med olägenheter av betydelse som inte ursprungligen förutsågs. När det gäller detta fall har Lagrådet, även med strikt tillämpning av grundlagsbestämmelsen, funnit fog för att hävda att den omständigheten att en tillståndsansökan kan avslås inte skall anses innebära en inskränkning av pågående markanvändning. Däremot ligger det enligt Lagrådet nära till hands att hänföra åtgärden till en inskränkning i grundlagsbestämmelsens mening om det allmänna återkallar ett redan meddelat tillstånd. Lagrådets inställning är att detta gäller även om tillståndsmyndigheten enligt 24 kap. 3 § miljöbalken får en generell möjlighet att återkalla tillstånd och det alltså låter sig sägas att ett tillstånd alltid meddelas med reservation för att det kan komma att återkallas. Detsamma gäller också enligt Lagrådets mening om villkoren för en verksamhet som innefattar användning av mark i efterhand ändras på sådant sätt att verksamheten försvåras.

Enligt Lagrådet är den föreliggande oförenligheten mellan ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket RF och motivuttalandena samt det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlagstolkningen inte ägnat att främja en enhetlig rättstillämpning. Det ligger då som Lagrådet har sett det närmast tillhands att ändra grundlagsstadgandet så att det ger ett klart uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. Även om det är en sådan lösning av problemet som Lagrådet förordar, har Lagrådet förklarat sig vara medvetet om att den lösningen kan komma att påverka tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande.

Regeringen vill för sin del i den föreliggande situationen ta fasta på att det trots den i och för sig otvetydiga formuleringen av grundlagsstadgandet råder delade meningar om stadgandets innebörd. Detta förhållande visar, även med beaktande av Lagrådets synpunkter, att

situationen inte är sådan att någon entydig tolkningsprincip kan tillämpas. Av detta skäl bör det enligt regeringens mening inte vara möjligt att fullt ut hävda en strikt bokstavstolkning. Regeringen anser i stället att det måste vara befogat att anlägga ett vidare perspektiv där ändamålssynpunkter ges möjlighet att inverka vid lagtolkningen.

En tolkning enligt ordalydelsen skulle medföra att miljöbalken måste förses med ersättningsregler för situationer där sådan rätt inte står i samklang med de avvägningar som lagstiftaren hittills vidmakthållit. Många medborgare skulle med säkerhet uppfatta det som stötande om ersättning t.ex. skulle utgå till den vars verksamhet stoppas därför att det visat sig att verksamheten allvarligt hotar kringboende människors hälsa. Det är därför svårt att hävda en lagtolkning som leder till sådana resultat. Regeringen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att 2 kap. 18 § andra stycket RF – trots ordalydelsen – måste uppfattas på det sättet att någon utvidgning av rätten till ersättning inte har skett. Regeringen anser därför att varken legala eller sakliga skäl ger anledning att, som några remissinstanser har begärt, föra in ytterligare ersättningsbestämmelser i miljöbalken.

Hänvisningar till S4-33-2

4.34. Skadestånd för vissa miljöskador

Hänvisningar till S4-34

4.34.1. Miljöskadelagen skall ingå i miljöbalken

Regeringens förslag: Bestämmelserna i miljöskadelagen skall arbetas in i miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fortifikationsverket anser att miljöskadelagen inte bör infogas i miljöbalken medan länsstyrelsen i Gävleborgs län och

Landskrona kommun tillstyrker. Lunds universitet framhåller att det kan diskuteras om miljöskadelagen bör sammanföras med den offentligrättsliga lagstiftning som miljöbalken i övrigt innehåller. Det finns dock inte tillräcklig anledning att avstyrka förslaget.

Skälen för regeringens förslag:Miljöskadelagens regler innebär att den som orsakar miljöskador skall ersätta dem.

Miljöskadereglerna har nära anknytning till miljörättens ersättningsregler och övriga sanktionsregler, såsom ersättning vid vattenverksamhet och på grund av ingripande av det allmänna samt straffansvar och förverkande. Dessa regler kommer enligt regeringens förslag att arbetas in i miljöbalken. Genom att också smälta in miljöskadereglerna i miljöbalken kommer således balken att ge en mera fullständig bild av sanktionsreglerna på miljöområdet. Mot denna bakgrund är det naturligt att också inordna miljöskadelagen i miljöbalkens regelsystem.

4.34.2. Skadeståndsreglerna

Regeringens förslag: Bestämmelserna i miljöbalken om skadestånd skall ha samma tillämpningsområde som miljöskadelagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sjöfartsverket ser med tillfredsställelse på att fastighetsanknytningen behålls medan Naturskyddsföreningen anser att den skall frångås. Fortifikationsverket anser att sprängstens- och grävningsskadorna åter bör föras till jordabalken. Lunds universitet ifrågasätter om möjligheterna att komma till rätta med sådana intrång i naturvårdsintressena som förlust av biologisk mångfald är goda. Det åberopade rättsfallet NJA 1995 s. 249 lär inte nämnvärt öka utsikterna till ersättning för en allmän försämring av den biologiska mångfalden.

Försäkringsförbundet anser också att för långtgående slutsatser dragits av rättsfallet NJA 1995 s. 249 när det gäller ekologiska skador.

Skälen för regeringens förslag: Skadestånd enligt miljöskadelagen utges i dag för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Skadestånd utges för skador genom förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån, luftförorening, markförorening, buller, skakning eller annan liknande störning.

Regeringen har övervägt om den nuvarande fastighetsanknytningen skall frångås.

Enligt regeringen skulle dock ett frångående av fastighetsanknytningen i allt väsentligt endast innebära den skillnaden mot idag att motorfordons-, järnvägs-, flygtrafik samt sjöfart sedda som enskilda trafikmedel, s.k. rörliga störningskällor, skulle komma att omfattas av miljöbalkens bestämmelser. För dessa transportmedel gäller särskilda regler om skadestånd som, utom för sjöfarten, ger i stort sett samma skydd som miljöskadelagen. För oljeskador till sjöss gäller dock regler som i stort sett ger samma skydd som miljöskadelagen.

För sjöfartens del skulle, utom för oljeskadornas del, ett culpaansvar omvandlas till ett strikt ansvar. Culpaansvar innebär att ansvaret är begränsat till fall då skadegöraren medvetet eller genom vårdslöshet orsakat skadan. Vid strikt ansvar gäller inte någon sådan begränsning. Många transporter är gränsöverskridande och det finns därför intresse av enhetliga regler. Konventionsbundna ansvarsbegränsningar finns i 9 kap. sjölagen (1995:1009). Dessa kan inte frångås. Det pågår dessutom ett internationellt arbete med ett förslag till en konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av farligt gods.

Ett förslag till en sådan konvention har antagits vid diplomatkonferens i april 1996. Genom den uppbyggnad som förslaget fått liknar det i allt väsentligt det ansvars- och ersättningssystem som gäller för oljeskador. Om konventionen vinner anslutning kommer alltså även skadeståndsreglerna inom sjöfarten att ge i stort sett samma skydd som miljöskadelagen.

En europarådskonvention om miljöskador, Convention on civil liability for damage resulting from activities dangerous to the environment, har öppnats för anslutning under 1993. Den har inte undertecknats av Sverige. Konventionen innehåller bestämmelser som skiljer sig från de svenska reglerna bl.a. i fråga om anknytningen till verksamhet på fastighet. Den är dock inte tillämplig på transporter.

Regeringen finner mot denna bakgrund således att fastighetsanknytningen bör behållas.

Skadestånd enligt miljöskadelagen utges i dag också för sprängstensskador och grävningsskador. Skador genom sprängsten avser skador som har orsakats av sprängningsarbete eller annan verksamhet som medför särskild fara för explosion medan skador orsakade av grävningsarbete ersätts om den som utfört arbetet varit försumlig. Medför grävningsarbete särskild risk så är ansvaret strikt.

Miljöskyddskommittén föreslog på sin tid att bestämmelserna om sprängstens- och grävningsskador skulle flyttas över till jordabalken. Miljöbalksutredningen föreslår dock att de bör arbetas in i miljöbalken.

I sammanhanget är dock att märka att kommittén föreslog att fastighetsanknytningen skulle frångås. För sådant förhållande ter det sig mera naturligt att sprängstensskadorna och de särskilda grävningsskadorna förs över till 3 kap. jordabalken, som handlar om rättsförhållandet mellan grannar. Behålls däremot fastighetsanknytningen blir det svårare att dra en skarp gräns mellan vad som bör stå i miljöbalken och vad som bör stå i jordabalken. Någon nackdel med att bestämmelserna står i miljöskadelagen har inte påvisats. Regeringen anser därför i likhet med Miljöbalksutredningen att bestämmelserna om sprängstens- och särskilda grävningsskador bör arbetas in i miljöbalken.

Regeringen har övervägt om förlängning av preskriptionstiden för miljöskador bör ske.

Miljöskyddskommittén föreslog att preskriptionstiden för personskada till följd av vatten-, mark- eller luftförorening och strålning skulle förlängas till trettio år. Den redan nämnda europarådskonventionen om miljöskador innehåller också en preskriptionstid på trettio år för såväl person- som sakskador. Miljöbalksutredningen ansåg dock att det inte bör ske någon förlängning av preskriptionstiden.

Regeringen anser att skälen är starka för att de skadelidande skall få ersättning även för sena skador. Det kan här således handla om asbestos och silikos, där det kan ha dröjt länge innan skadeverkningarna visat sig. Det är också till det bättre om företagen får ett utökat ansvar för skador som de orsakar.

Regeringen nödgas samtidigt konstatera att en förlängning av preskriptionstiden enligt försäkringsbranschen är förenad med avsevärda svårigheter av försäkringsteknisk natur. Bl.a. kommer det att bli svårt att försäkra ett sådant ansvar till en rimlig kostnad. Vidare kan en förutsättning för rätt till ersättning vara att försäkringen alltjämt är i kraft när skadan anmäls. En försäkringslösning ger således ett skydd endast så länge som det ansvariga företaget består och betalar försäkringspremien. De försäkringstekniska svårigheterna har utgjort skäl mot att införa

trettioårig preskriptionstid i lagstiftningsärendena vid såväl miljöskadelagens som produktansvarslagens tillkomst.

Den lösning som lagstiftaren tidigare valt genom att införa en miljöskadeförsäkring, se avsnitt 4.35, löser de aktuella problemen på ett smidigare sätt än en förlängning av preskriptionstiden skulle göra.

För den skadelidande torde det vara enklare att få betalt ur miljöskadeförsäkringen än att låta utreda vem som är ansvarig och föra process efter så lång tid som över tio år.

Den redan gällande miljöskadeförsäkringen är alltså en smidigare lösning än att förlänga preskriptionstiden till 30 år.

Regeringen har därför stannat för att preskriptionstiden för miljöskador inte f.n. bör föreslås förlängd.

En annan fråga av särskilt intresse är att Europarådskonventionen innehåller ett skadebegrepp som möjligen är något vidare än miljöskadelagens. Ersättning skall nämligen utgå för skador i miljön till följd av negativ miljöpåverkan, "ekologiska skador". Ersättningen för skadorna begränsas dock till kostnaderna för återställning eller för återställningsåtgärder som skall vidtas.

Frågan om ersättning för ekologiska skador har diskuterats i anslutning till rättsfallet NJA 1995 s. 249 (Se bl.a. Kleineman JT 1995-96 s. 101 f). I rättsfallet förpliktade Högsta domstolen en person som olagligen hade dödat järvar att utge skadestånd till staten. Högsta domstolen anförde bl.a.:

När det gäller järv har staten att på offentligrättslig grund skydda och bevara järvstammen. Skada av det slag varom nu är fråga kan anses ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Det ter sig i och för sig naturligt att vid olovlig jakt av järv liksom vid olovlig jakt av älg beakta den skada som sker på villebrådsbeståndet av just denna viltart. Genom att järven är fridlyst måste emellertid anses att den inte har något ekonomiskt värde. Samtidigt är klarlagt att staten har stora kostnader för denna djurarts bevarande och att dessa kostnader till en del får anses ha blivit onyttiga genom att två järvar på sätt här skett dödats och artens fortplantningsmöjligheter försämrats. Ersättning skall därför vid olaga jakt på järv utgå med det dödade djurets avelsvärde. Skadeståndets storlek får härvid bestämmas genom en skälighetsuppskattning med statens kostnader för den fridlysta djurartens bevarande som utgångspunkt. Anledning nedsätta skadeståndet utöver vad TR:n och HovR:n gjort föreligger inte.

Med stöd av bl.a. Högsta domstolens dom drog Miljöbalksutredningen den slutsatsen att möjligheterna att med stöd av miljöbalkens bestämmelser komma till rätta med intrång i naturskyddsintressen såsom förlust av biologisk mångfald synes vara goda.

Lunds universitet och Försäkringsförbundet anser att utredningen dragit för långt gående slutsatser av rättsfallet.

Innan lagstiftning sker i frågor om ersättning för ekologiska skador bör ytterligare analyser av rättsläget göras och annat underlag tas fram. Ersättning för ekologiska skador bör således inte behandlas i detta lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S4-34-2

4.35. Utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet med en saneringsförsäkring

Regeringens förslag: Miljöskadeförsäkringssystemet skall utvidgas till att även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall då den ansvarige inte kan betala.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Ersättning skall dock utgå även om skadevållaren är okänd.

Remissinstanserna: Lunds universitet anser att även fondalternativet borde ha utretts. Det är svårt att överblicka om en miljöskadeförsäkring eller fond är att föredra i detta fall. I vart fall saknas skäl att avstyrka förslaget. Försvarsmakten anser att staten inte skall bidra till saneringsförsäkringen medan Växjö kommun anser att kommunala verksamheter inte skall bidra. Fortifikationsverket, Statens geologiska undersökningar, Finansinspektionen, Uddevalla kommun, Landskrona kommun och Göteborgsregionens kommunalförbund tillstyrker att en saneringsförsäkring införs. Västerås kommun och Svenska vatten- och avloppsverksföreningen avstyrker att en saneringsförsäkring införs.

Miljöcentrum anser att anspråk på ersättning ur miljöskadeförsäkringen bör prövas av miljödomstol enligt de regler som gäller för skadeståndsprocesser enligt miljöskadelagen. Norra Bohusläns P.O. föreslår förändringar av försäkringsvillkoren, bl.a. att villkoret om att ersättning inte skall utgå för skador till följd av störning som huvudsakligen är att hänföra till tid före den 1 juli 1989 tas bort. Miljöskadekonsortiet anser, med instämmande från Försäkringsförbundet, att de nuvarande formerna för miljöskadeförsäkringen bör bibehållas. Miljöbalksutredningens förslag går längre än Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag. Saneringskostnader skall nämligen ersättas även när det inte går att utreda vem som är ansvarig för föroreningarna. Det retroaktiva skyldigheten att ersätta skador har utökats från den 1 juli 1989 till den 1 juli 1986. Att ersättning skall utgå för kostnader som uppstått enligt 23 kap 17 § i utredningens förslag till miljöbalk utgör också en utvidgning. Föreningen för miljöskadeförsäkring, Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker att en saneringsförsäkring införs. De kostnader som försäkringen avser att finansiera är begränsade till ca två miljoner per år.

Miljöbalksutredningen har gått längre än Miljöskadeförsäkringsutredningen genom att föreslå att saneringsförsäkringen skall omfatta fall då det rör sig om "okända skadevållare". Det är omöjligt att bedöma de ekonomiska och rättsliga konsekvenserna av detta.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår bl.a. för att minska statens kostnader för efterbehandling att en saneringsförsäkring skall införas.

I sammanhanget vill regeringen erinra om att enligt gällande ordning skall det för ersättning i vissa fall till den som lidit skada enligt miljöskadelagen finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Försäkringen är kollektiv och den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att bidra till försäkringen.

Regeringen har i förordningen (1989:365) om miljöskadeförsäkring bestämt med vilka belopp de betalningsskyldiga skall bidra till försäkringen samt undantagit vissa tillstånds- eller anmälningsskyldiga verksamheter från bidragsskyldigheten. Beloppen är av försäkringsgivaren beräknade på försäkringsmässiga grunder. De utgör riskpremier i försäkringsgivarens ansvarsförsäkringsverksamhet och fonderas inte särskilt.

Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom 30 dagar efter anmaning skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får då som ett led i tillsynen förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får inte överklagas.

Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen

1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte kan få skadeståndet betalt eller om rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad, eller

2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan. Försäkringen är således subsidiär. I första hand skall alltså den som är skadeståndsskyldig betala ersättning.

Det har fram till och med maj månad 1996 framställts drygt 40 anspråk på ersättning ur miljöskadeförsäkringen. Inte något av anspråken har hittills föranlett att någon ersättning har utbetalats. I ett drygt tiotal fall har anledningen till att ersättning inte betalats varit att skadorna uppkommit före försäkringens ikraftträdande.

Fem av de största försäkringsbolagen på den svenska marknaden, Skandia, Folksam, Trygg-Hansa, Länsförsäkring AB och Wasa, har bildat ett Miljöskadekonsortium, som administrativt hanterar den här redovisade miljöskadeförsäkringen och som genom sina huvudmän har åtagit sig att betala utfallande försäkringsbelopp.

Regeringen har tillsatt och fastställt arbetsordning (beslut 1990-10-18, M90/3240/1) för en särskild nämnd som har till uppgift att avge utlåtanden i principiella eller tvistiga skadeersättningsfall. Bl.a. kan skadelidande som är missnöjda med Miljöskadekonsortiets bedömning vända sig till nämnden, som är självständig i förhållande till konsortiet. Nämndens ordförande är ordinarie domare och i nämnden ingår två riksdagsledamöter och sakkunniga ledamöter. Den som är missnöjd med nämndens yttrande kan påkalla att ersättningsfrågan avgörs av skiljenämnd.

Regeringen anser att denna ordning borde vara effektivare och billigare än den som Miljöcentrum förordar med prövning i miljödomstol.

Miljöskadeförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1993:78) Miljöskadeförsäkringen i framtiden, att en saneringsförsäkring skulle införas.

Regeringen tar i det följande ställning till om förslaget bör genomföras. Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag innebär i huvudsak följande. Saneringsförsäkringen bör i likhet med miljöskadeförsäkringen vara subsidiär och således träda in först i andra hand. Ersättning ur saneringsförsäkringen bör betalas om det har förordnats om rättelse på den ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler men denne är insolvent, eller om kostnader uppstått för handräckning eller annan åtgärd enligt miljöbalken. Rätten till ersättning begränsas till fall då verksamhetsutövaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt miljöskyddslagens bestämmelser eller, då tillstånd till verksamheten föreligger, villkoren för tillståndet. För undvikande av missförstånd skall nämnas att detta inte innebär att det förutsätts att den ansvarige har begått ett miljöbrott eller någon annan straffbar handling. Miljöskyddslagens ansvarsreglering bildar därför enligt Miljöskadeförsäkringsutredningen en inte bara lämplig utan också nödvändig yttre ram för avgränsningen av de ersättningsbara fallen. Insatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) undantas från tillämpningsområdet.

Konsortiet lämnade efter överläggningar med Miljöskadeförsäkringsutredningen ett preliminärt förslag om hur ett åtagande skulle kunna utformas. Detta preliminära åtagande ansåg utredningen kunna utgöra utgångspunkt för ett slutligt åtagande som skulle på samma sätt som idag, efter förhandlingar med berörda parter, godkännas av regeringen.

Regeringen gör den bedömningen att det bör vara den som förorenar som också, så långt det är möjligt, skall betala med anledning av föroreningen uppkomna saneringskostnader. I de fall det här rör sig om är det dock ofta svårt att komma åt den enskilde förorenaren. Vad som då återstår är att tillskapa någon form av kollektiv lösning, antingen genom försäkring eller fond. En annan lösning skulle kunna vara att införa krav på att den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall ställa säkerhet.

För att så långt möjligt tillgodose principen om att förorenaren skall betala bör saneringsersättning betalas först i andra hand, dvs. när den enskilde förorenaren inte kan betala.

En lösning där den ansvarige åläggs att ställa säkerhet för framtida efterbehandlingskostnader kan ifrågasättas redan på den grunden att den samlade kostnaden för att ställa säkerheten inte skulle stå i proportion till det förmodligen förhållandevis fåtal fall där det kan förväntas att säkerheten behöver tas i anspråk för just nu ifrågavarande ändamål.

Det skulle vidare innebära stora praktiska svårigheter, om alla som bedriver miljöfarlig verksamhet, skall omfattas av en skyldighet att ställa säkerhet för saneringskostnader. Kontrollen av säkerheterna skulle dra stora resurser och det skulle knappast vara möjligt att låta skyldigheten omfatta företag, som inte ens är anmälningsskyldiga. Till detta kommer att det är svårt att bestämma en rimlig storlek på säkerheterna. Detta gäller särskilt för det fall risken för att sanering skall behövas är ringa, men kostnaderna vid riskens förverkligande kan antas bli mycket höga.

Det är i praktiken svårt att åstadkomma en heltäckande lösning genom att ställa krav på ställande av säkerhet. Det rör ju sig om uppåt 10 000 företag med skiftande verksamheter som kan komma i fråga. Ställande av säkerhet är alltså inte en lämplig generell lösning för handräckningsfallens del. Däremot är det tänkbart att införa krav på ställande av säkerhet i vissa branscher av industrin. Att tillstånd kan förenas med villkor om krav på säkerhet framgår av 16 kap. 3 § miljöbalken.

Om nuvarande förhållanden skall ändras står således valet mellan att utvidga miljöskadeförsäkringssystemet eller bilda en fond.

I maj 1987 avgav Miljöskadefondsutredningen sitt betänkande Miljöskadefond (SOU 1987:1). I detta lämnades förslag till en lag om miljöskadefond. Föredragande departementschefen anförde i prop. 1987/88:85 s. 301-302, i fråga om valet mellan en fondlösning och försäkringslösning, i huvudsak följande.

Till skillnad mot när utredningen lade sitt betänkande föreligger nu ett av Industriförbundet utarbetat förslag till miljöskadeförsäkring. Försäkringsbolagen Trygg-Hansa och Skandia har gjort ett åtagande att fullgöra försäkringsgivarens förpliktelser enligt förslaget. Då förslaget ger den skadelidande i princip samma skydd som den av utredningen föreslagna miljöskadefonden skulle gett samt då försäkringslösningen ger fördelar framför fondlösningen främst när det gäller finansiering, skadereglering och administration, ansåg departementschefen att försäkringslösningen bör väljas.

Beträffande återställnings- och saneringsåtgärder ansåg departementschefen att det, för vissa gamla skador där ett personligt ansvar inte kan krävas ut och där behovet av skyndsamma insatser är stort för att förhindra svåra miljökonsekvenser, borde finnas möjlighet till finansiering över statsbudgeten.

Kostnaderna för återställnings- och saneringsåtgärder kom således inte att omfattas av miljöskadeförsäkringen.

Vid riksdagsbehandlingen (bet. 1987/88:JoU23) gjordes inga ändringar i nu förevarande hänseenden.

Regeringen gör den bedömningen att vad departementschefen anförde om valet mellan fondlösning och försäkringslösning alltjämt äger giltighet. En försäkringslösning för att ersätta handräckningskostnader bör alltså väljas före en fondlösning.

Riksdagen beslutade år 1991 om ett femårigt program för att sanera och återställa miljöskadade områden (prop. 1990/91:90, bet. 19990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Det första budgetåret 1991/92 ställdes 23,38 miljoner kronor till Naturvårdsverkets förfogande för detta ändamål. Beloppet har för de följande åren minskats till 19,88 miljoner kronor och inkluderar fr.o.m. budgetåret 1994/95 även kostnader för det femåriga programmet för insamling av uttjänta varor och produkter innehållande kvicksilver, m.m. För år 1997 har 19,4 miljoner kronor anvisats för dessa ändamål. Beloppet får disponeras även för kostnad som en tillsynsmyndighet förordnat om enligt 41 a § miljöskyddslagen samt för kostnad som föranleds av att kronofogdemyndighet ombesörjer åtgärd, s.k. handräckningskostnader. Handräckningskostnaderna har ökat

något sedan de första åren och uppgick under budgetåret 1994/95 till drygt 2 miljoner kronor.

Enligt regeringen står valet alltså mellan att behålla dagens system som innebär en viss finansiering över statsbudgeten eller att utforma en saneringsersättning genom att utvidga miljöskadeförsäkringssystemet.

Argument som talar mot att ändra dagens system, som innebär att staten eller med andra ord skattebetalarna betalar, är att det kan förefalla omotiverat att tillskapa ett särskilt regelsystem för de hittills förhållandevis ringa medelsutbetalningar av skattemedel som har skett för akuta saneringsåtgärder. Det är fråga om i genomsnitt ungefär 2 miljoner kronor per år som har utgått för detta.

Här bör dock enligt regeringen uppmärksammas att det kan tillkomma enstaka, mycket kostsamma saneringsfall. BT-Kemi i Teckomatorp är ett känt sådant fall. Där uppgår kostnaderna hittills till ungefär 60 miljoner kronor (kostar nu ca 500 000 kr/år). Naturvårdsverket har också varit restriktivt med att betala ut medel för sanering.

Enligt regeringen bör det sammanfattningsvis vara den som förorenar som så långt det är möjligt skall betala. Det är ofta svårt att komma åt den enskilde förorenaren. En kollektiv försäkringslösning som träder in först i andra hand är den bästa lösningen. Övervägande skäl talar alltså för att införa den föreslagna saneringsförsäkringen.

Regeringen anser att ersättning inte skall betalas ur försäkringen i fall då det inte kan utredas vem som är ansvarig för föroreningen. Som anförts i remisskritiken skulle konsekvenserna av en motsatt lösning vara svårbedömbara. Det är också svårt att avgränsa de fall som skall vara ersättningsgilla från dem som inte skall vara det om en annan ordning införs.

En utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet till att omfatta även efterbehandlingskostnader har ett sådant samband med den nuvarande försäkringen att, om de ekonomiska eller administrativa fördelarna med en försäkringslösning framför en fondlösning inte skall minska är det önskvärt att det är samma försäkringsgivare för såväl miljöskadeförsäkringen som saneringsförsäkringen.

De kostnader som skall ersättas bör begränsas till följder av miljöfarlig verksamhet.

Den som utövar miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd eller anmälan bör bidra till försäkringen med belopp som får bestämmas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. När det gäller saneringsförsäkringen bör stat och kommun undantas från bidragsskyldighet då de inte kan försättas i konkurs. Detta bör dock gälla endast för direktdrivna verksamheter. Bolag som ägs eller drivs av staten eller en kommun skall alltså omfattas av bidragsskyldigheten.

Hänvisningar till S4-35

4.36. Kommunernas, länsstyrelsernas och de centrala myndigheternas roll

4.36.1. Kommunerna

Regeringens bedömning: Kommunerna bör få en avgörande roll i arbetet att förverkliga balkens mål.

Kommunerna bör bl.a. ges möjlighet att i ökad utsträckning – vara lokal tillsynsmyndighet, – förordna om naturreservat, kulturreservat, naturminnen och djur- och växtskyddsområden,

– ta ut avgifter för att finansiera verksamheten. Kommunerna bör också kunna ges möjlighet att – pröva anmälningar om miljöfarlig verksamhet och tillstånd till miljöfarlig verksamhet som kan antas ha liten miljöpåverkan,

– meddela föreskrifter till skydd för människors hälsa, – upprätta åtgärdsprogram för miljökvalitetsnormer. Tillsynen bör kunna omfatta de flesta verksamheter och åtgärder som regleras i balken och kommunen får vid tillsynen besluta om miljösanktionsavgifter.

Kommunerna har vidare en stark roll beträffande hushållningen med naturresurser genom sin planering.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Kommunförbundet och flera kommuner anser att kommunerna bör ha huvudansvar för tillsynen och att detta bör framgå direkt av balken.

Skälen för regeringens bedömning: Kommunerna får en betydelsefull och avgörande roll i arbetet att förverkliga balkens mål. Det är naturligtvis också en modern och följdriktig syn att kommunen tar ett huvudansvar för miljön inom den egna kommunen.

En av kommunens viktigaste uppgifter blir i likhet med idag att vara tillsynsmyndighet och de ges enligt balken möjlighet att i ökad utsträckning vara detta. Kommunens tillsyn kan i framtiden omfatta de flesta verksamheter och åtgärder som regleras i balken. Det anges i 26 kap. 3 § balken att tillsyn skall utövas av statliga myndigheter och kommunerna enligt vad regeringen bestämmer. Vidare anges i andra stycket att kommunala nämnder obligatoriskt har tillsyn över viss verksamhet. I tillsynen föreslås också ingå att besluta om miljösanktionsavgifter. Kommunerna kommer även framöver att kunna avgiftsfinansiera sin prövnings- och tillsynsverksamhet.

När det gäller hushållningen med naturresurser har kommunerna i dag en mycket viktig roll genom sin planering. Det system med redovisning av allmänna intressen, däribland riksintressen, enligt PBL och NRLsystemet, som behandlats bl.a. i propositionen Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen (94/95:230), förändras inte genom

att 2 och 3 kap. NRL arbetas in i balken. Kommunernas starka roll på området kommer att vara densamma även i fortsättningen.

När det gäller miljöbalkens förhållande till den fysiska planeringen så har den ändringen gjorts i förhållande till Miljöbalksutredningens betänkande att det nu anges att motsvarigheten till nuvarande 2 och 3 kap. NRL endast skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden av regeringen och myndigheterna precis som enligt NRL idag. Bestämmelserna i 3 och 4 kap. balken skall alltså tillämpas på samma sätt som tidigare vid prövning av ärenden enligt andra lagar som rör användning av mark- och vattenområden. Bestämmelserna är avvägningsregler som skall leda till att våra mark- och vattenområden används för det eller de ändamål för vilka områdena är bäst lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Några ytterligare kostnader uppkommer inte av att NRL-kapitlen tas in i balken.

På hälsoskyddsområdet har kommunerna alltid haft en avgörande betydelse och denna roll kommer enligt balken att vara minst lika omfattande som idag. Regeringen har enligt balken möjlighet att låta kommunerna meddela föreskrifter på hälsoskyddsområdet som är minst lika omfattande som idag och tillsynen på området kommer till stor del att ligga på kommunerna. Kommunerna kommer att kunna avgiftsfinansiera denna verksamhet.

I balken integreras reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och alla avloppsanläggningar behandlas som miljöfarlig verksamhet. Vidare ges kommunerna möjlighet att pröva tillstånd till miljöfarlig verksamhet som även rör annat än avloppsanläggningar och som har förhållandevis liten miljöpåverkan. Idag prövar kommunen förutom avloppsanläggningar enligt hälsoskyddslagen anmälningsärenden enligt miljöskyddslagen.

När det gäller renhållning kommer kommunerna att ha kvar ansvaret för omhändertagande av hushållsavfall.

Natur- och kulturmiljövård är också ett område där kommunernas roll har vuxit. I förhållande till nuvarande lagstiftning läggs enligt balken inga ytterligare krav på kommunerna men de får däremot ökade befogenheter att själva ta initiativ när det gäller natur- och kulturmiljövård. Kommunerna ges i balken rätt att parallellt och i samråd med länsstyrelsen förordna om naturreservat, kulturreservat och naturminnen. Deras tillsynsroll kommer att öka.

Regeringen får enligt balken meddela miljökvalitetsnormer. Regeringen får dock överlåta till myndigheter att meddela normer i enlighet med vad som krävs enligt EG-regler och myndigheterna kan då inte göra egna bedömningar.

Regeringen skall pröva om huruvida en norm skall utfärdas. Då skall också vägas in eventuella ekonomiska konsekvenser för olika alternativ. I samband med att en norm utfärdas skall regeringen besluta vilken eller vilka kommuner eller myndigheter som skall upprätta åtgärdsprogram och kontrollera och mäta att normen uppfylls.

Miljöövervakningen bör även kunna användas för att mäta att normerna inte överträds. Dessutom gör flera kommuner redan omfattande mätningar, särskilt Stockholm och Göteborg. Vidare kommer

möjligheten att avgiftsfinansiera att användas i så stor utsträckning som möjligt, exempelvis för mätningar som görs i anslutning till en verksamhet. Först när alla dessa möjligheter är uttömda kan det leda till ökade kostnader för kommunerna, men detta går inte att bedöma förrän det är bestämt om och vilka normer som kan komma att utfärdas av regeringen.

4.36.2. Länsstyrelserna

Regeringens bedömning: Länsstyrelserna bör vara den myndighet på regional nivå som får en avgörande roll för att förverkliga balkens mål.

Länsstyrelserna bör bl.a. – pröva ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt vad regeringen föreskriver,

– förordna om naturreservat, kulturreservat, djur- och växtskyddsområden, naturminnen och vattenskyddsområden samt pröva dispensansökningar beträffande dessa och strandskyddet,

– beträffande miljökonsekvensbeskrivningar vara samrådspart och besluta om en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan samt yttra sig över innehållet,

– upprätta åtgärdsprogram för miljökvalitetsnormer, – vara regional tillsynsmyndighet och får vid tillsynen påföra miljösanktionsavgifter,

– föra det allmännas talan i miljömål och ärenden enligt balken – pröva överklagade kommunala miljöbeslut, – förklara områden som miljöriskområden.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län ser mycket positivt på de nya arbetsuppgifter och de nya roller som myndigheten tilldelas. Även andra länsstyrelser har framfört liknande synpunkter, bl.a. länsstyrelsen i Östergötlands län.

Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelserna har redan idag en övergripande och samordnande roll som regionala miljömyndigheter och denna roll kommer att förstärkas ytterligare genom miljöbalken.

Länsstyrelserna skall fortsätta att verka för att de nationella miljömålen får genomslag i länen.

Länsstyrelserna skall i likhet med idag pröva ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt vad regeringen föreskriver. Detta kommer att ske i en förordning motsvarande miljöskyddsförordningens lista över B-ärenden. Länsstyrelsens prövning får dock fastare former enligt balken vilket framgår av avsnitt 4.23.

Länsstyrelserna skall vidare som i dag förordna om naturreservat, kulturreservat, djur- och växtskyddsområden, naturminnen och

vattenskyddsområden samt pröva dispensansökningar beträffande dessa och strandskyddet.

När det gäller miljökonsekvensbeskrivningar får länsstyrelserna en utökad roll enligt balken. Länsstyrelsen skall vara samrådspart med den som är skyldig att upprätta en MKB och skall inom ramen för prövningssystemet besluta om en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Vidare skall länsstyrelsen yttra sig till beslutsmyndigheten över innehållet i den senare upprättade MKB:n.

Länsstyrelserna kommer även i många fall att åläggas skyldighet att upprätta åtgärdsprogram för att miljökvalitetsnormer skall uppfyllas. Detta gäller framför allt i de fall en miljökvalitetsnorm omfattar flera kommuner och dessa inte åläggs att i samverkan upprätta programmet. Flera länsstyrelser kan också tillsammans få i uppdrag att upprätta ett program.

Länsstyrelsen skall vidare vara regional tillsynsmyndighet vilket länsstyrelsen är redan idag. Det gäller bl.a. hushållningen med mark och vatten. Vidare gäller det tillsynen över de verksamheter beträffande vilka tillsynen inte är lämplig att överlåta till kommun. Avsikten är att länsstyrelsen skall ges en ny och tydligare roll i förhållande till den kommunala tillsynen. Länsstyrelsen skall ges ansvar som regional tillsynsmyndighet inom balkens hela tillämpningsområde. I en sådan regional roll bör ligga bl.a. ett ansvar att ta initiativ till och samordna större tillsynskampanjer, att följa upp och utvärdera det kommunala tillsynsarbetet samt att återföra erfarenheter till kommunernas miljöförvaltningar. I likhet med kommunerna får länsstyrelsen som tillsynsmyndighet påföra miljösanktionsavgifter.

När det gäller att föra det allmännas talan i miljömål deltar länsstyrelserna i dag ofta utan att ha formell talerätt i mål om vattenverksamhet och i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Enligt balken får länsstyrelserna en sådan formell rätt att företräda det allmänna.

Länsstyrelsen kommer även i likhet med idag att enligt balken pröva överklagade kommunala miljöbeslut.

Länsstyrelsen blir även den myndighet som enligt miljöbalken kan pröva och förklara områden som miljöriskområden.

Hänvisningar till S4-36-2

4.36.3. De centrala miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna

Flera centrala myndigheter får viktiga uppgifter i arbetet med att förverkliga miljöbalkens mål. Detta gäller framför allt Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Socialstyrelsen och Boverket.

I likhet med vad som under senare år alltmer blivit de centrala myndigheternas uppgift skall de även i fortsättningen följa upp och utvärdera den lokalt och regionalt bedrivna prövnings- och tillsynsverksamheten. Vidare skall de ta fram kunskapsunderlag och initiera och samordna utvecklingsarbetet på sina områden.

Naturvårdsverket

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör få ett övergripande ansvar för att följa upp att balkens mål uppfylls. Detta innebär att verket kontinuerligt genomför en utvärdering av det nationella miljöarbetet. Tillsynsfrågorna måste tillmätas stor vikt som en betydelsefull länk i hela miljöbalkskedjan.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att förslaget ger intryck av en höjd ambitionsnivå i miljöarbetet och att verket ges en nyckelroll i detta arbete. Denna roll är enligt verket naturligtvis viktig att fylla med utgångspunkt i största möjliga miljönytta.

Skälen för regeringens bedömning: Eftersom miljölagstiftningen nu samlas i en balk kommer Naturvårdsverket att bli det statliga verk som får ansvaret för flest av de områden och verksamheter som regleras i balken. Naturvårdsverket blir en central och samlande tillsynsmyndighet enligt miljöbalken.

Naturvårdsverket skall vara samlande och pådrivande i miljövårdsarbetet nationellt och internationellt. Naturvårdsverkets uppgift är att bygga upp kunskap, sprida den och se till att den kommer till användning. Arbetet går ut på att förse såväl regering som riksdag med underlag för det miljöpolitiska beslutsfattandet och att gentemot sektorsmyndigheter, regionala och lokala myndigheter, näringsliv och allmänhet verka för åtgärder och handlingsmönster som leder till en hållbar utveckling.

Naturvårdsverket arbetar redan idag inom flera fält och med olika metoder; miljöforskning, miljöövervakning och inventeringar, aktionsprogram och utredningar, internationellt arbete, miljölagtillämpning, bidrag och ersättningar, markförvärv och vård av denna, information och utbildning.

Miljöövervakningen syftar till att beskriva miljötillståndet, ta fram underlag för beslut och åtgärder samt följa och bedöma miljöhotens utveckling och effekterna av vidtagna åtgärder. I arbetet ingår att inventera olika naturtypers förekomst och utbredning och övervaka miljötillståndet och dess förändring.

Naturvårdsverket är också sedan den 1 juli 1994 ansvarig myndighet för miljöstatistiken. Som sådan skall verket producera officiell statistik om bl.a. utsläpp och avfall. Verket har också ett ansvar för den internationella rapporteringen bl.a. till EEA (European Environmental Agency, EU:s miljöagentur i Köpenhamn).

Naturvårdsverket följer upp och utvärderar miljöarbetet på olika samhällsområden samt återför resultatet till dem som berörs.

Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 gett Naturvårdsverket i uppdrag att som central tillsynsmyndighet aktivt medverka till att den planerade miljöbalken kan genomföras på för miljön effektivast möjliga sätt.

Naturvårdsverket får med stöd av miljöbalken ett samordnande och övergripande ansvar för arbetet med föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar. I regleringsbrevet fick Naturvårdsverket även i uppdrag att med utgångspunkt från de bestämmelser som Miljöbalksutredningen föreslagit utarbeta förslag i fråga om vilka verksamheter som kan ha betydande miljöpåverkan och underlag för länsstyrelsernas bedömning i dessa avseenden. Vidare fick verket i uppdrag att när det gäller de i balken införda miljökvalitetsnormerna utreda för vilka miljöproblem och för vilka områden sådana normer kan bli aktuella. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat dessa uppdrag i rapporterna Miljökonsekvensbeskrivningar – betydande miljöpåverkan, när då ? (rapport 4792) respektive Miljökvalitetsnormer – ett nytt verktyg i miljöpolitiken (rapport 4793). Verket fick också bl.a. i uppdrag ta fram förslag till tariffer för miljösanktionsavgifter vilket också redovisats i oktober 1997 i rapporten 4791 Miljösanktionsavgifter. De av verket redovisade rapporterna har överlämnats till Miljöbalksutredningen för deras fortsatta förordningsarbete.

Den samlade kunskap som finns hos Naturvårdsverket skall ligga till grund för det övergripande ansvar verket skall ha att följa upp att balkens mål uppfylls. Detta innebär att verket kontinuerligt skall genomföra en utvärdering av det nationella miljöarbetet.

Tillsynsfrågorna är en viktig del i Naturvårdsverkets arbete. Verket har i dag centralt tillsynsansvar enligt ett flertal lagar som inarbetas i miljöbalken; miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter, lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten och lagen om svavelhaltigt bränsle. Även enligt naturvårdslagen har verket en liknande roll, men denna är inte på samma sätt uttryckt i tillsynstermer. Naturvårdsverket skall behålla och förstärka sin roll som tillsynsmyndighet på dessa områden. Detsamma gäller Naturvårdsverkets samordnande funktion avseende genteknisk verksamhet eftersom även gentekniklagen, som reglerar den verksamheten, arbetas in i balken.

Som central tillsynsmyndighet har verket att stödja, styra, samordna, följa upp och utvärdera den operativa tillsyn som bedrivs vid länsstyrelserna och de kommunala miljönämnderna. I detta ingår att följa upp att det sanktionssystem som tillsynsmyndigheterna har utnyttjas, däribland den nya miljösanktionsavgiften.

Verkets arbete på detta område kan fullgöras bl.a. genom att ge ut allmänna råd och branschfaktablad, att arrangera kurser och seminarier, att ta initiativ till tillsynskampanjer och att svara för juridisk och teknisk expertrådgivning i enskilda tillsynsärenden och själva i några konkreta fall gå före och visa vägen. Även en förstärkning och utveckling av företagens egenkontroll ingår i verkets tillsynsarbete i mera vidsträckt bemärkelse.

Ett sekreteriat för samråd mellan bl.a. myndigheter, länsstyrelser och kommuner

Regeringen vill understryka att när bestämmelserna i flera lagar på miljöområdet nu föreslås sammansmältas till en miljöbalk är det även angeläget att tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen inte bara samordnas utan också blir mera effektiv i syfte att miljöbalkens mål skall kunna nås. De samlade myndighetsresurserna bör fördelas, samordnas och utnyttjas på ett effektivt sätt för att fånga upp de möjligheter till rationaliseringsvinster som den samordnade lagstiftningen ger. Hög kompetens och högt ställda krav på rättssäkerhet är en förutsättning för ett effektivt tillsynsarbete och en enhetlig rättstillämpning. Miljöbalksutredningen föreslog att dels ett tillsynsråd, dels ett föreskriftsråd skulle inrättas för att samordna myndigheternas arbete och ge möjlighet till erfarenhetsutbyte. De remissinstanser som uttalade sig i frågan var i huvudsak positiva till att sådana råd inrättades i och för sig. Vad gäller kompetens, befogenheter och struktur har delade meningar framförts.

Regeringen bedömer att en optimal tillsynsverksamhet skulle kunna främjas i ett samrådsorgan för bl.a. berörda myndigheter. Denna fråga bör därför bli föremål för fortsatta överväganden. Ett sådant forum skulle kunna åstadkommas genom att ett särskilt sekreteriat upprättades vid Naturvårdsverket där företrädare för alla berörda centrala myndigheter, länsstyrelserna och kommunerna liksom Kommunförbundet är representerade. Även branschorganisationer från det privata näringslivet skulle kunna ingå. Ett sådant samrådsorgan vid Naturvårdsverket skulle ligga i linje med Naturvårdsverkets pådrivande och samordnande funktion på miljöområdet.

En förutsättning för en effektiv tillsyn är att föreskrifter och allmänna råd på miljöområdet är utformade efter likartade principer och inte i sak motverkar eller strider mot varandra. Behovet av samordning ökar också eftersom många myndigheter är berörda av miljöbalken. Ett samrådsorgan skulle kunna fylla en funktion även för samordning av föreskriftsarbetet.

Regeringens bedömning är att en grundläggande förutsättning för ett effektivt miljöarbete är möjlighet till överblick av regelsystemet. En viktig del av samrådsorganets uppgifter skulle kunna vara att sammanställa lagar, förordningar, andra föreskrifter, allmänna råd och EG-direktiv på miljöområdet för att skapa förutsättningar för en sådan överblick över gällande regelsystem samt klargöra behov av att genomföra EG-direktiv. Samrådsorganet bör ha en rådgivande roll i övergripande frågor som rör tillsyn enligt miljöbalken. Samarbetet bör också kunna leda till en positiv långsiktig utveckling av tillsynens roll och inriktning. Syftet med samrådsorganets arbete i denna del skulle vara att stärka tillsynsarbetet, öka samordningen mellan olika tillsynsmyndigheter och utveckla arbetet med prioriteringar och inriktning. Vidare bör ett sådant samrådsorgan kunna bidra till en hög kvalitet på nya föreskrifter som utfärdas med stöd av miljöbalken genom att dessa samordnas och att den samlade juridiska kompetensen kan

utnyttjas. Samrådsorganet bör även kunna utgöra ett forum för allmänt erfarenhetsutbyte mellan lokala, regionala och centrala tillsynsmyndigheter och näringslivet. Härigenom bör respekten för miljöns betydelse och reglernas vikt kunna öka. Användningen av miljöledningssystem och tredjepartsrevisioner bör främjas. Vid behov bör samrådsorganet kunna initiera uppföljningar och utvärderingar av myndigheternas regler samt föreslå regeringen översyn av överordnade regler i miljöbalken och dess förordningar om sådana behov uppmärksammas.

Kemikalieinspektionen

Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen bör vara central tillsynsmyndighet på kemikalieområdet även enligt miljöbalken. Det innebär bland annat att Kemikalieinspektionen skall se till att verksamhetsutövare åstadkommer en bättre kännedom om och kontroll över de kemiska riskerna i dagens samhälle samt ökade kunskaper om kemikaliers egenskaper, deras förekomst och risker vid användning. Vidare skall inspektionen verka för bättre varu- och produktinformation och driva på utvecklingen mot en minskad användning och spridning av skadliga ämnen. Ett viktigt sätt att åstadkomma detta är att i hela samhället få genomslag för produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § miljöbalken.

Kemikalieinspektionen bör även pröva ansökningar om bl.a. godkännande av kemiska och biologiska bekämpningsmedel.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Kemikalieinspektionen tycker att det är bra att tillsynsfrågorna får ordentlig uppmärksamhet i balken med ett eget kapitel.

Skälen för regeringens bedömning: Kemikaliekontrollens syfte är att minska riskerna för skador på människor och miljö till följd av kemikalieanvändningen. Övergripande mål för kemikaliekontrollen angavs i prop. 1993/94:163, bet. 1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273.

Kemikalieinspektionen har som central tillsynsmyndighet enligt lagen om kemiska produkter tillsyn över tillverkare, importörer och andra leverantörer av sådana produkter och andra varor. Det innebär bl.a. att se till att det vidtas åtgärder för att begränsa riskerna med flödet av kemiska ämnen på marknaden, däribland även åtgärder som rör den allmänna konsumentanvändningen av kemiska produkter och andra varor. Målsättningen med tillsynsarbetet är att säkerställa att leverantörerna av kemiska produkter och andra varor uppfyller kraven enligt lagen om kemiska produkter, vilket i fortsättningen kommer att gälla miljöbalken, framför allt kapitel 2 och 14. Vidare vägleder inspektionen kommuner och länsstyrelser i deras uppgift som lokala och regionala tillsynsmyndigheter enligt lagen om kemiska produkter.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen över skyddet för den yttre miljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter och andra varor. Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter och andra varor. Denna fördelning mellan myndigheterna skall gälla även enligt miljöbalken.

Kemikalieinspektionen har även det centrala tillsynsansvaret enligt lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel som också arbetas in i miljöbalken. Inspektionen skall behålla ansvaret även på detta område. Enligt miljöbalken kan produktregistret som Kemikalieinspektionen ansvarar för i framtiden byggas ut till att omfatta även biotekniska organismer.

En utgångspunkt för kemikaliekontrollen i Sverige är att företagen har huvudansvaret för de kemiska produkter och andra varor som de levererar. Användare och andra som hanterar kemikalier ansvarar för att den faktiska hanteringen inte orsakar skador. Tillsynsmyndigheternas viktigaste uppgift inom kemikaliekontrollen är att se till att företagen vidtar åtgärder för att minimera miljö- och hälsoriskerna.

En av Kemikalieinspektionens huvuduppgifter är att verka för en bättre kännedom om de kemiska riskerna i dagens samhälle genom ökade kunskaper om kemikaliers egenskaper, förekomst och användning samt att bättre varu- och produktinformation ges. Detta gäller även risker med biotekniska organismer. Vidare skall Kemikalieinspektionen driva på utvecklingen mot en minskad användning och spridning i samhället av skadliga kemiska ämnen som på grund av sina egenskaper kan koncentreras i miljön eller kemiska ämnen som orsakar bestående allvarliga skador på människa eller miljö. En viktig del i detta arbete blir att i hela samhället få genomslag för produktvalsprincipen enligt 2 kap. 6 § miljöbalken.

Huvuddelen av inspektionens verksamhet har internationell anknytning. Detta är en konsekvens av den starkt internationaliserade handeln. Åtgärder mot kemiska produkter och andra varor måste samordnas internationellt för att bli effektiva och regleringen inom EU och i internationella avtal är omfattande. Det är också viktigt att kunskapsuppbyggnad och riskbedömning som en grund för åtgärderna sker på ett internationellt plan.

Regeringen tillsatte i maj 1996 en kommitté med uppdrag att se över kemikaliepolitiken mot bakgrund av bl.a. Sveriges medlemskap i EU och en eventuellt förändrad riskbild av användningen av kemiska ämnen. Kommittén, som även har analyserat behovet av att förändra den svenska myndighetsorganisationen, har i juni 1997 redovisat sitt arbete i betänkandet En hållbar kemikaliepolitik (SOU 1997:84). Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds nu i Regeringskansliet.

Socialstyrelsen

Regeringens bedömning: Socialstyrelsens roll enligt miljöbalken bör gälla framför allt frågor om hälsoskyddet och om hälsorisker i miljön, bl.a. inomhusmiljön.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen framhåller att miljömedicinsk kompetens måste tillförsäkras bl.a. miljödomstolarna vid prövningen av miljö- och hälsoskyddsfrågor.

Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för verksamheter som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård, tandvård, hälsoskydd och smittskydd.

När det gäller frågor om hälsorisker i miljön är det främst Socialstyrelsens verksamhet inom hälsoskyddet som är av intresse när det gäller miljöbalken.

Socialstyrelsens verksamhet inom detta områden utgår från styrelsens tillsynsansvar enligt hälsoskyddslagen samt styrelsens övergripande ansvarsroll när det gäller att följa utvecklingen av hälsa och hälsorisker.

Enligt hälsoskyddslagen och hälsoskyddsförordningen delar Naturvårdsverket och Socialstyrelsen det centrala tillsynsansvaret varvid Naturvårdsverket svarar för buller och luftföroreningar utomhus och Socialstyrelsen svarar för övriga frågor. Socialstyrelsen har sin tyngdpunkt i frågor av medicinsk och hygienisk karaktär, faktorer som huvudsakligen berör människors hälsa, bl.a. frågor om hälsorisker i inomhusmiljö. Denna fördelning bör gälla även enligt miljöbalken.

En särskild sektion för hälsoskydd- och miljömedicin, med personal bestående av miljö- och hälsoskyddsinspektörer och läkare, finns vid Socialstyrelsens Nationella tillsynsenhet. Sedan några år tillbaka har Socialstyrelsen byggt upp metoder för tillsyn i form av uppföljning och utvärdering av kommunernas och landstingens arbete inom hela styrelsens ansvarsområde. Utöver den egna kompetensen har Socialstyrelsen tillgång till ca 200 vetenskapliga råd inom olika vetenskapliga discipliner och verksamheter.

Boverket

Regeringens bedömning: Boverkets viktigaste uppgifter enligt balken bör framför allt bli att främja frågor om hushållningen med mark och vatten och annan miljöhänsyn i den fysiska planeringen.

Vidare att verka för ett miljöanpassat och kretsloppsanpassat byggande.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Boverket anser att den ansvarsfördelning som gäller mellan myndigheterna enligt nuvarande lagstiftning skall gälla även enligt miljöbalken.

Skälen för regeringens bedömning: Boverket skall enligt övergripande mål bl.a. verka för enhetlighet och effektivitet i tillämpningen av regler om hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggd miljö, byggande och boende.

Boverket har idag enligt naturresurslagen den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. När lagen nu arbetas in i balken skall Boverket behålla den tillsynsfunktionen.

Miljöbalkens mål är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. För att uppnå detta skall mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas. Den fysiska miljön i övrigt innefattar den byggda miljön.

Boverket skall verka för detta mål bl.a. genom sin uppsikt och tillsyn över fysisk planering som redskap för hållbar utveckling av samhället och för hushållning. Vidare genom sin uppsikt och tillsyn över regler t.ex. angående hälsosamt – även med avseende på sociala faktorer – miljöanpassat och kretsloppsanpassat byggande.

Boverkets uppsikt över beslutsmyndigheters tillämpning av regler om ändrad mark- och resursanvändning, om byggande och om boende avser främst att uppmärksamma behov av utveckling av kunskapsunderlag för besluten och av ändring av reglerna.

Boverkets uppsiktsansvar i NRL-systemet gäller även kunskapsunderlag från andra centrala och regionala myndigheter som behövs för tillämpningen av NRL, för att få en anpassning och en enhetlighet som främjar en god regeltillämpning.

Boverket bör i likhet med i dag ha ett särskilt uppsiktsansvar för utvecklingen inom de områden med höga natur- och kulturvärden som anges i 4 kap. miljöbalken, nuvarande 3 kap. NRL, vilket skall ge stöd för utveckling av kunskap om områdena liksom för initiativ i den kommunala översiktsplaneringen.

Boverket har också tillsynsansvar enligt plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m., vilket omfattar både produkter och processer för planering och byggande. Utvecklingen av verkets föreskrifter till dessa författningar berör frågor som även behandlas i miljöbalken, exempelvis miljökonsekvenser vid fysisk planering, val av ämnen och material i byggnader, kretslopp och återanvändning m.fl. frågor som har betydelse för hälsa, miljö och hushållning. Genom att följa bl.a. den tekniska utvecklingen får Boverket exempelvis underlag att ändra verkets olika föreskrifter om funktionskrav på byggandet. Vikten av samordning av föreskrifter enligt byggnadsverkslagen och enligt miljöbalken har behandlats i avsnitt 4.14.5.

En utveckling av tydliga och relevanta kunskapsunderlag skall bidra till ökad hänsyn till miljö- och hushållningsfrågor i fysisk planering och byggande. Ekonomiska stöd i olika former skall främja en god

bebyggelsemiljö, vilket även berör kulturmiljön och boendesociala frågor. Dessa uppgifter genomförs av Boverket med stöd bl.a. av uppsikts- och tillsynsverksamhet samt utvärderings- och utvecklingsprojekt. Den ingripande tillsynsverksamheten kommer att genomföras av andra myndigheter som behandlats i detta avsnitt.

Hänvisningar till S4-36-3

4.37. Miljöbalken införs

4.37.1. Övergångsbestämmelser i särskilda promulgationslagar

Regeringens förslag: Övergångsbestämmelser till miljöbalken skall meddelas i en särskild lag, en s.k. promulgationslag. Vidare föreslås en promulgationslag även till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Till lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning föreslås övergångsbestämmelser som inte behöver tas in i en särskild lag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag förutom att bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning i utredningens förslag var inarbetade i balken.

Remissinstanserna: Justitiekanslern har ingen erinran mot förslagen.

Detsamma gäller Rikspolisstyrelsen. Socialstyrelsen har inte heller något att erinra mot förslagen men betonar att det är nödvändigt att arbetet med balkens förordningar, bl.a. en hälsoskyddsförordning, kan påbörjas snarast.

Skälen för regeringens förslag: I fråga om nya balkar brukar bestämmelser om tidpunkten för ikraftträdandet och övergångsbestämmelser meddelas i en särskild lag, en s.k. promulgationslag. Det är lämpligt att föreslå en promulgationslag även för miljöbalken och en promulgationslag också till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Till lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning föreslås övergångsbestämmelser som inte behöver tas in i en särskild lag.

4.37.2. Tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande

Regeringens förslag:Miljöbalken skall träda i kraft den 1 januari 1999. Detsamma skall gälla promulgationslagarna med undantag för en bestämmelse om överlämnande av mål och ärenden till miljödomstolen eller Miljööverdomstolen. De 15 lagar som skall ersättas av miljöbalken samt vattenlagens promulgationslag skall upphävas vid samma tidpunkt.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att balken skulle träda i kraft den 1 januari 1998 samt att 16 lagar skulle ingå i balken och alltså upphävas tillsammans med vattenlagens promulagationslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att miljöbalken bör träda i kraft senare än vad utredningen föreslagit. Boverket har avstyrkt förslaget att balken skall träda i kraft redan 1 januari 1998. Även Lunds universitet har avstyrkt tidpunkten och anser att den 1 januari 1999 är en något mera realistisk tidpunkt, även om den fristen också kan verka kort. Naturvårdsverket har också ansett att balkens ikraftträdande bör uppskjutas avsevärt för att göra det möjligt att förbereda ikraftträdandet. Domstolsverket anser också att genomförandetiden är alldeles för kort och behöver förlängas med i vart fall ett år, till den 1 januari 1999. Kommunförbundet anser att balken tidigast bör träda i kraft den 1 juli 1998. Umeå tingsrätt förordar att balkens ikraftträdande senareläggs åtminstone några år. Länsrätten i Stockholms län anser att det inte är rimligt att tänka sig ett ikraftträdande så tidigt som den 1 januari 1998. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det viktigt att balken träder i kraft snarast möjligt, dvs. den 1 januari 1998.

Uppsala kommun menar att eftersom miljöfarlig verksamhet som inte är tillståndspliktig blir det och det inte finns övergångsbestämmelser till hänsynsreglerna så kommer trycket på kommunernas tillsynsverksamhet att öka, därför bör balken träda i kraft tidigast den 1 januari 1999.

Skälen för regeringens förslag: Miljöbalksutredningen har föreslagit att miljöbalken skall träda i kraft den 1 januari 1998. Detta förslag har avstyrkts av många remissinstanser som anser att ikraftträdandet måste senareläggas. Regeringen föreslår nu att balken och promulgationslagarna skall träda i kraft den 1 januari 1999. I ett undantagsfall, som gäller överlämnandet av mål och ärenden till miljödomstolen och

Miljööverdomstolen, skall det dock finnas möjlighet för regeringen att bestämma en senare tidpunkt för ikraftträdandet, se avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

Det behövs inte några övergångsbestämmelser som medger att föreskrifter får utfärdas med stöd av bemyndiganden i miljöbalken före balkens ikraftträdande. Föreskrifter om att en lag skall träda i kraft en viss dag hindrar nämligen inte att man utan några särskilda övergångsbestämmelser redan dessförinnan vidtar de administrativa åtgärder som behövs för att lagen skall kunna tillämpas i sin helhet från och med den dagen (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1983/84:30 s. 172 f).

Samtidigt med att miljöbalken träder i kraft bör den lagstiftning som har arbetats in i balken upphävas. I lagrådsremissen om miljöbalk föreslås att följande lagar samordnas i miljöbalken. – naturvårdslagen (1964:822), – miljöskyddslagen (1969:387), – lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, – lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, – lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark, – renhållningslagen (1979:596), – hälsoskyddslagen (1982:1080), – vattenlagen (1983:291),

– lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, – lagen (1985:426) om kemiska produkter, – miljöskadelagen (1986:225), – lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., – lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel, – lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, samt – lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Samtliga dessa lagar bör alltså upphöra att gälla vid utgången av december 1998. Vidare bör lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) upphävas.

Hänvisningar till S4-37-2

4.37.3. Verksamhet som bedrivs när miljöbalken träder i kraft

Regeringens förslag: Huvudprincipen skall vara att miljöbalken skall tillämpas omedelbart när den träder i kraft på all verksamhet den omfattar. Ett antal undantag skall dock göras från denna huvudprincip i promulgationslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län vill inte rikta några formella invändningar mot att de skärpta miljöregler som balken kommer att medföra blir tillämpliga på befintlig verksamhet. Det är dock ytterst angeläget att i de fall en intresseavvägning leder till att begränsningar åläggs pågående verksamhet skäligt rådrum ges för uppfyllandet av de nya kraven. Länsstyrelsen i Stockholms län delar utredningens principiella uppfattning att miljöbalken även bör gälla för befintlig verksamhet. Även Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar utredningens principiella uppfattning att miljöbalken även bör gälla för befintlig verksamhet. Enligt länsstyrelsen krävs dock givetvis undantag för företag som har tillstånd. Länsstyrelsen anser vidare att utredningens förslag till reglering av övergångsfrågorna är helt otillräcklig. Lunds universitet anser att det i hög grad är angeläget att de strängare miljökraven enligt miljöbalken snarast slår igenom i fråga om befintliga verksamheter. Emellertid ifrågasätter universitetet hur man bör se på situationen, när de nya reglerna innebär en skärpning av miljökraven som medför en inskränkning av användningen av mark och byggnad.

Universitetet anser att 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen innebär att det numera föreligger rätt till ersättning även när det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad av miljöskäl. Utredningens förslag till övergångsbestämmelser borde därför, enligt universitetet, ha innehållit en ersättningsregel som stämmer med grundlagstexten. Universitetet har noterat att en sådan ersättningsbestämmelse kan ge upphov till ekonomiska nackdelar från miljösynpunkt och med tanke på detta förordat vidare överväganden om en ändring av grundlagsparagrafen. Universitetet biträder i och för sig

utredningens bedömning att de miljöskäl som ligger bakom den föreslagna lagstiftningen i allmänhet är så starka att kraven enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste anses uppfyllda även om ingen ersättning utgår.

Svenska kommunförbundet delar utredningens principiella uppfattning att miljöbalken även bör gälla för befintlig verksamhet och anser att detta bör framgå av övergångsbestämmelserna. Landskrona kommun tillstyrker att miljöbalken bör gälla även för befintlig verksamhet, både när den pågår oförändrad och när den har ändrats.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten är att hela miljöbalken skall tillämpas omedelbart när den träder i kraft. Ett antal undantag måste dock göras från denna huvudprincip. Förslag på sådana undantag lämnas i kommande avsnitt.

Till att börja med skall behandlas frågan om i vilken utsträckning miljöbalkens regler skall iakttas vid verksamheter som redan bedrivs när balken träder i kraft. Av särskilt intresse är frågan på vilket sätt balken skall kunna innebära inskränkningar i tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt, vilket behandlas även i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillståndsgiltighet och omprövning.

När en ny lagstiftning genomförs kan den situationen uppstå att en tidigare lagenlig verksamhet inte bedrivs i enlighet med den nya lagens krav. Om den nya lagstiftningen blir omedelbart tillämplig på befintliga verksamheter finns det risk för att investeringar och planering som verksamhetsutövaren redan har genomfört går till spillo. I extrema situationer kan de nya kraven innebära att en verksamhet tvingas upphöra.

Miljöbalksutredningen har anfört att ett undantag för befintliga verksamheter skulle innebära att de negativa miljöeffekter som lagstiftaren vill motverka inte kan förhindras förrän efter mycket lång tid, i princip så lång tid som motsvaras av dessa verksamheters fortsatta bestånd. Detta skulle ge samhällsekonomiskt negativa verkningar. Senare tillkomna verksamheter skulle drabbas, eftersom det finns risk för att det allmänna försöker uppnå målsättningen genom att desto högre krav ställs på dessa verksamheter. Detta kan naturligtvis uppfattas som orättvist och kan dessutom vara en dålig resursanvändning, eftersom man riskerar att det läggs ner större summor för att nå en viss störningsreduktion, därför att man för en del nya verksamheter ställer så höga krav att marginalkostnaderna för reduktionen stiger i höjden (Westerlund, Miljöfarlig verksamhet, 1975, s. 242 f).

Regeringens principiella uppfattning är att miljöbalken bör gälla även för befintlig verksamhet. Detta bör vara fallet både när verksamheten pågår oförändrad och när den har ändrats. Denna huvudregel är för övrigt den vanliga vid ny miljölagstiftning. När balkens olika bestämmelser behandlas finns det dock anledning att vid flera tillfällen återkomma till frågan , se bl.a. avsnitt 4.37.7.

Särskild uppmärksamhet bör redan nu ägnas åt de fallen där verksamheten bedrivs med stöd av tillstånd. Det allmänna har då gjort en bedömning av verksamheten och funnit att denna får bedrivas under vissa i tillståndet angivna förutsättningar. Tillståndet skall ge tillståndshavaren

en trygghet, innebärande att denne inte skall behöva drabbas av andra inskränkningar i verksamheten än sådana som följer av tillståndet eller sker med stöd av lag. Genom att studera lagen skall tillståndshavaren alltså kunna bedöma vilka inskränkningar som kan komma att ske i framtiden.

Miljöbalken innehåller ett antal bestämmelser som skall kunna innebära inskränkningar i meddelade tillstånd. Viktigast är reglerna om omprövning m.m. i 24 kap., som innebär att tillstånd kan ändras eller återkallas och villkor ändras. Andra bestämmelser som kan innebära inskränkningar i tillstånd är de om generella föreskrifter för miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 5 §, föreskrifter för miljöskyddsområden eller vattenskyddsområden i 7 kap. 19-22 §§ samt tillsynsmyndigheters förelägganden och förbud i brådskande fall enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket. Allt detta framgår av rättskraftsregeln i 24 kap. 1 § miljöbalken.

När tillstånd har meddelats redan före miljöbalkens ikraftträdande har däremot inte tillståndshavaren genom att studera lagen kunnat göra en bedömning av vilka inskränkningar som kan ske i tillståndet med dess villkor (såvida inte motsvarande inskränkningar kunde ske redan enligt äldre lag).

Utredningen har gjort bedömningen att det inte finns något grundlagshinder mot att begränsa befintliga tillstånd genom ny lagstiftning. Regeringen, som delar denna bedömning, noterar dock att det enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen förutsätts föreligga angelägna allmänna intressen till grund för dylika begränsningar. Natur- och miljövårdsintressen bör, enligt vad som framgår av motiven till grundlagsstadgandet, normalt anses vara sådana angelägna allmänna intressen (prop. 1993/94:117 s. 15f och 48).

I detta sammanhang har utredningen hänvisat till 2 kap. 23 § regeringsformen där det säga att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid mot Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Av lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att Europakonventionen med ändringar och tillägg gäller som lag i Sverige.

Skyddet för äganderätten framgår av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet (den 20 mars 1952) till Europakonventionen. Enligt artikeln skall varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Det sägs vidare att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Emellertid görs det tillägget att det sagda inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böten och viten.

Även ekonomiska intressen som är förbundna med utövandet av näringsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet skyddas av artikeln. Således kan en återkallelse av ett driftstillstånd ses som ett ingrepp i enskild äganderätt, vars tillåtlighet måste prövas enligt de

kriterier som anges i artikel 1 i första tilläggsprotokollet (Danelius, Mänskliga rättigheter, 1993, s. 248).

Inskränkningar i ägarens rätt att använda sin egendom förekommer i stor utsträckning i alla länder, varvid syftet vanligen är att tillgodose olika allmänna intressen. Inte minst gäller detta fast egendom, för vilken ofta gäller inskränkningar i rätten att bebygga egendomen, rätten att utnyttja den för olika ändamål och ibland också rätten att överlåta den till annan ägare. Sådana inskränkningar är i många fall naturliga och normala, och de ger inte anledning till några speciella problem i förhållande till artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vars andra stycke uttryckligen medger en stat att genomföra sådan lagstiftning som den finner nödvändig för att reglera utnyttjandet av egendomen i det allmännas intresse. Inskränkningarna kan emellertid vara så betungande för ägaren att överensstämmelsen med artikel 1 kan ifrågasättas. Europadomstolen tillämpar i detta fall ett proportionalitetsresonemang: det måste göras en avvägning mellan det allmänna intresset och den enskilde ägarens intresse, och om en rimlig balans inte uppnås, kan en inskränkning i rätten att utnyttja egendomen tänkas strida mot artikel 1. När det gäller inskränkningar i rätten att använda egendom har emellertid Europadomstolen anlagt ett för den enskilde synnerligen strängt synsätt och funnit även mycket tyngande begränsningar av ägarens rättigheter kunna accepteras i det allmänna intresset (Danelius, Mänskliga rättigheter, 1993, s. 253).

Enligt regeringens bedömning föreligger det med hänsyn till vad som hittills har anförts inget hinder mot att miljöbalken görs tillämplig på tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt.

I anslutning till detta finns det anledning att beröra den fråga som främst Lunds universitet har tagit upp i sitt remissyttrande, nämligen frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen föranleder behov av en kompletterande ersättningsregel. Regeringen har redan i avsnitt 4.33.2 ingående behandlat frågan om grundlagens innebörd i det aktuella hänseendet. Enligt regeringens bedömning bör bestämmelserna i det nyssnämnda grundlagsstadgandet - trots ordalydelsen - uppfattas på det sättet att någon utvidgning av rätten till ersättning inte har skett. Det betyder att regeringen inte delar Lunds universitets inställning att rådighetsinskränkningar som är föranledda av miljöskäl kan ge rätt till ersättning av det allmänna. Följaktligen finner regeringen att det inte föreligger något behov av en kompletterande ersättningsregel i lagen om införande av miljöbalken.

Tillståndshavarens intresse av trygghet måste vägas mot de allmänna och enskilda intressen som talar för att de nya reglerna skall gälla fullt ut. Det krävs enligt regeringens mening tungt vägande skäl för att utforma regler om att tillstånd meddelade enligt äldre rätt skall kunna inskränkas genom bestämmelser som saknar motsvarighet i de lagar som ersätts av balken.

Miljöskäl kan vara sådana tungt vägande skäl. Bestämmelserna skall i så fall vara avsedda att komma till rätta med allvarliga situationer. Om däremot exempelvis tillstånd till en viss typ av miljöfarlig verksamhet skall ersättas av generella föreskrifter, bör det inte utan vidare komma i

fråga att omedelbart låta föreskrifterna inskränka de meddelade tillstånden.

Det kan vidare följa av Sveriges medlemskap i EU att vi måste införa vissa bestämmelser som tar över redan meddelade tillstånd. I sådana fall har vi inte någon valfrihet.

Hänsyn bör tas till möjligheten att uppnå samma resultat med andra bestämmelser. Ett skäl för att t.ex. låta generella föreskrifter gälla även verksamheter som bedrivs med stöd av äldre tillstånd kan vara att samma resultat ändå kan uppnås vid en omprövning av tillstånden.

Även konkurrensskäl kan ha betydelse vid bedömningen av om inskränkningar skall ske i alla tillstånd eller bara i tillstånd meddelade enligt miljöbalken. En ojämn konkurrenssituation kan uppkomma om tillståndshavarna bedöms olika. Dessa skäl skall dock inte övervärderas, eftersom det ligger i sakens natur och är allmänt accepterat inom miljörätten att verksamhetsutövare bedöms olika beroende på när bedömningen sker. Ibland har dock konkurrenssynpunkter stor betydelse, såsom när man skall avgöra vilka verksamheter som skall tvingas till minskade utsläpp etc. när en miljökvalitetsnorm har överträtts. Det allmänna får då inte göra det enkelt för sig genom att endast ingripa mot några få av många förorenare. Om detta skulle ske uppkommer en ojämn konkurrenssituation.

Hänvisningar till S4-37-3

4.37.4. Fortsatt giltighet av äldre beslut

Föreskrifter

Regeringens förslag: Förordningar och andra föreskrifter meddelade före miljöbalkens ikraftträdande skall fortsätta att gälla, om inte något annat bestäms.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) drar den slutsatsen att de föreskrifter som SMHI utfärdat kommer att upphöra när balken träder i kraft med den utformning utredningens föreslagit, eftersom det inte finns bestämmelser i balken som omfattar

SMHI:s tillsyn över vattenverksamhet och vattenanläggningar.

Naturvårdsverket anser att en genomgång bör göras av de föreskrifter som fortsätter att gälla enligt föreslagna 4 § för att kontrollera att det finns ett tillämpbart bemyndigande. Om ett sådant inte finns kan särskilda bestämmelser behövas i fråga om den befintliga föreskriftens fortsatta giltighet eller ogiltighet. Vidare påpekar verket att problem kan uppstå när föreskriftsbemyndiganden övergår från en verksamhet till en annan.

Uppsala kommun anser att äldre regler inte skall tillämpas övergångsvis utan att ikraftträdandet skall skjutas fram så att

förordningar och föreskrifter hinner omarbetas innan balkförslaget träder i kraft.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken innebär en samordning av bestämmelserna i inte mindre än 15 nu gällande lagar. Balken innehåller åtskilliga betydelsefulla nyheter. Samtidigt bevarar den i många hänseenden grunderna för den äldre lagstiftningen. Liksom tidigare kommer miljörätten i betydande utsträckning att få sitt innehåll genom föreskrifter, dvs. normer, som utfärdas av regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer.

De förordningar och myndighetsföreskrifter som har meddelats tidigare bör ses över och normalt arbetas om, vilket även flera remissinstanser påpekat exempelvis Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholms län. Detta arbete bör prioriteras. Det är emellertid inte möjligt att avsluta hela detta mycket omfattande arbete redan innan miljöbalken har trätt i kraft. Miljöbalksutredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1996:103, del 1, s. 450) gjort bedömningen att översynen av myndigheternas föreskrifter bör vara klar senast ett år efter det att miljöbalken har trätt i kraft. Det kommer dock att bli svårt att på denna korta tid ersätta samtliga föreskrifter med nya.

Föreskrifter måste alltså fortfarande gälla, om inte något annat bestäms. Det bör därför i promulgationslagen införas en allmän övergångsbestämmelse av innebörden att föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall ha samma verkan som om de hade meddelats med stöd av miljöbalken.

Gemensamt för de nya föreskrifter som skall meddelas med stöd av miljöbalken är att erforderliga övergångsbestämmelser bör meddelas i föreskrifterna.

Tillstånd och andra beslut

Regeringens förslag: Tillstånd och liknande beslut meddelade enligt äldre lagstiftning skall fortsätta att gälla. Detta gäller dock inte äldre dispenser från skyldigheten att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kristianstads län har tillstyrkt förslaget. SGU tillstyrker att tillstånd och beslut skall fortsätta att gälla förutom dispenser. SGU anser dock att en preciserad övergångstid bör införas för dispensernas giltighet. Naturvårdsverket tillstyrker att dispensvillkor enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 skall fortsätta att gälla till dess de har ersatts av villkor i blivande tillstånd efter att tillståndsplikt har införts. Verket anser dock att hänvisningen i föreslagna 5 § till att villkoren skall anses vara meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken bör ändras eftersom det innebär att det inte längre skulle vara straffbart att bryta mot villkoren. I stället vill verket att denna hänvisning ersätts med den text

om straffbarhet vid överträdelse som fanns i punkt 4 i 1981 års övergångsbestämmelser. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är viktigt att prioritera arbetet med de förordningar och myndighetsföreskrifter för vilka det behöver utarbetas övergångs-bestämmelser. Exempelvis behöver övergångsbestämmelser tas fram för tillståndspliktiga verksamheter som ännu inte har något tillstånd enligt miljöskyddslagen samt för de verksamheter som har meddelats dispens från tillståndsplikten före den 1 juli 1981. Om inte sådana förordningar hinner omarbetas innan balken träder i kraft måste övergångsbestämmelser inarbetas i nu föreliggande lagstiftningsarbete om övergångsbestämmelser för att rättsläget inte skall bli alltför oklart och för att verksamhetsutövarna inte omedelbart skall bli lagbrytare och påföras miljösanktionsavgift. Landskrona kommun har avstyrkt och vill att tillstånd enligt äldre lag bör tidsbegränsas till en övergångsperiod av fem år.

Skälen för regeringens förslag: Det kan givetvis inte komma i fråga att i samband med miljöbalkens ikraftträdande generellt upphäva alla tillstånd och liknande godkännanden i enskilda ärenden som har meddelats med stöd av nuvarande lagar. Besluten bör i stället förbli gällande även sedan miljöbalken har trätt i kraft. Tillståndsbesluten och andra beslut skall anses vara meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Som Riksantikvarieämbetet angett bör även förelägganden och förbud enligt 20 § naturvårdslagen omfattas av denna paragraf i stället för 35 § som avser beslut inom ramen för tillsynsverksamhet (se avsnitt 4.37.9). Därför har detta lagts till i 5 §.

Landskrona kommun har föreslagit att tillstånd enligt äldre lag bör tidsbegränsas till en övergångsperiod av fem år. Detta är dock inte lämpligt och inte heller praktiskt genomförbart. I den mån det behövs får tillstånden i stället tas upp till omprövning enligt miljöbalkens regler. I avsnitt 4.37.8 behandlas i vilken utsträckning de nya omprövningsreglerna kan användas vid beslut fattade enligt äldre rätt.

Utredningen har föreslagit att den som bedriver en verksamhet med stöd av dispens från tillståndsplikten meddelad enligt miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981 skall bli tvungen att söka tillstånd, om verksamheten tillhör en tillståndspliktig bransch. Dispensen bör därför inte fortsätta att gälla. Villkoren i dispensen bör dock gälla fram till dess att de har ersatts av nya villkor. Till dess så har skett bör de enligt utredningen anses meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken. Tillsynsmyndigheten skall alltså ha rätt att meddela förelägganden och förbud enligt dessa bestämmelser. Naturvårdsverket har i sitt remissvar tillstyrkt att dispensvillkor enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 skall fortsätta att gälla till dess de har ersatts av villkor i blivande tillstånd efter att tillståndsplikt har införts. Verket anser dock att hänvisningen i föreslagna 5 § till att villkoren skall anses vara meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken bör ändras eftersom det innebär att det inte längre skulle vara straffbart att bryta mot villkoren. I stället vill verket att denna hänvisning ersätts med den text om

straffbarhet vid överträdelse som fanns i punkt 4 i 1981 års övergångsbestämmelser.

Som Naturvårdsverket angett innebär utredningens förslag att de dispensvillkor som meddelats enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 inte skulle vara straffbelagda enligt miljöbalken. Därför bör en straffbestämmelse motsvarande den i punkt 4 i 1981 års övergångsbestämmelser tas in i 5 §. Detta hindrar dock inte att det i paragrafen även anges att sådana dispensvillkor skall anses vara meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken.

Hänvisningar till S4-37-4

4.37.5. Miljöbalkens inledande bestämmelser

Allmänna hänsynsregler

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens allmänna hänsynsregler annat än beträffande frågan om efterbehandling av förorenade områden.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag förutom beträffande förorenade områden som behandlas under nästa rubrik.

Remissinstanserna: Statens jordbruksverk anser att när de allmänna hänsynsreglerna tillämpas vid omprövning av tillstånd bör speciella hänsyn tas till vattenföretags speciella natur, med långsiktiga och kapitalkrävande investeringar i kraftverk och regleringsdammar. NUTEK anser att företagen bör ges tid att anpassa sig till de nyare, strängare reglerna. Lantbrukarnas Riksförbund anser att det behövs en övergångsbestämmelse till stoppregeln med innebörd att den inte gäller för verksamheter som redan bedrivs när miljöbalken träder i kraft.

Skälen för regeringens förslag: De allmänt utformade hänsynsreglerna i de nuvarande miljölagarna har i förslaget till miljöbalk lagts till grund för ett antal allmänna hänsynsregler införda i 2 kap. Som utgångspunkt för de allmänna hänsynsreglerna har främst valts bestämmelser i miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291) och lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Majoriteten av de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken har stora likheter med hänsynsreglerna i gällande rätt. Det finns emellertid även väsentliga skillnader. De föreslagna reglerna kommer att få generell tillämpning på olika typer av verksamheter som hittills har reglerats genom särskilda bestämmelser eller inte reglerats alls. Av olika i dag förekommande modeller har vanligen den strängaste valts.

Frågan är i vilken utsträckning miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas på verksamheter som redan bedrivs när balken träder i kraft (se också avsnitt 4.37.3). Vid denna bedömning bör man ha klart för sig att ett tillstånds rättskraft medför att i sådana frågor som har prövats i tillståndet kan krav utöver vad som följer av tillståndet med dess villkor normalt inte ställas på en tillståndshavare. Däremot kan nya och hårdare

krav ställas vid en omprövning. I vilken mån de nya omprövningsreglerna skall tillämpas på befintliga tillstånd diskuteras i avsnitt 4.37.8. Den fortsatta diskussionen här gäller i första hand dels hur långt man kan gå vid en sådan omprövning (om man alltså har funnit att omprövning får ske), dels vilka krav som kan ställas på befintliga verksamheter som bedrivs utan tillstånd.

I det framtida miljöarbetet bör det enligt utredningens bedömning, vilken delas av regeringen, prioriteras att komma till rätta med de problem som orsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte har haft tillstånd enligt miljöskyddslagen och som därför i endast liten utsträckning har varit föremål för ingripande från myndigheternas sida. Det är därför en väsentlig fråga i vilken utsträckning miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas på verksamheter som bedrivs utan tillstånd när balken träder i kraft.

I samband med miljöskyddslagens tillkomst gjordes bedömningen att den nya lagen borde vara tillämplig på verksamheter som redan fanns när lagen trädde i kraft. Samtidigt gjordes följande uttalande (prop. 1969:28 s. 214).

Oavsett vad som nu sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga avvägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens uppförande och drift gjordes.

Det ansågs således att den nya lagen inte kunde tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetablering. Detta innebar dock inte att man skulle undvika att ingripa mot befintliga störningskällor målmedvetet och effektivt för att komma till rätta med problemen. I fråga om luftföroreningar, buller och liknande, där inte samma praxis utvecklats som inom vattenvårdsområdet, uttalades att det måste krävas synnerliga skäl för att en anläggning skulle kunna tvingas att upphöra med driften. Så borde kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder, var så stora att det framstod som oförsvarligt att driften fortsatte. En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för ett företag kunde vara att skyddsåtgärderna inte behövde genomföras i full utsträckning på en gång utan kunde slås ut över en tidsperiod av lämplig längd.

Miljöbalksutredningen konstaterade i betänkandet med övergångsbestämmelser att den situation som föreligger – dvs. att en miljöbalk skall införas med regler som i olika avseenden är strängare än tidigare regler – har likheter med situationen när miljöskyddslagen infördes år 1969. Samtidigt konstaterades att förhållandena i dag på olika sätt skiljer sig från vad som gällde vid miljöskyddslagens tillkomst. Kunskaperna om miljöproblemens omfattning och orsaker är i dag bättre och opinionen för att göra något åt problemen mer kraftfull både bland

företagare och enskilda. Uppmärksamheten riktas inte längre i första hand mot enskilda industriers punktutsläpp utan i stället mot ett stort antal s.k. diffusa utsläpp.

Det är enligt utredningen tveksamt om man behöver göra någon skillnad mellan verksamhet som bedrevs före balkens ikraftträdande och verksamhet som påbörjas först senare. Även om man anser att en sådan skillnad bör göras kan detta enligt utredningens mening tillgodoses utan någon särskild övergångsbestämmelse. Regeringen gör samma bedömning. Kraven i de allmänna hänsynsreglerna gäller enligt 2 kap. 7 § endast i den utsträckning det inte är orimligt att uppfylla dem med hänsyn framför allt till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Kostnaden för åtgärden skall alltså jämföras med nyttan. Om kostnaden för åtgärden är orimlig med hänsyn till miljönyttan slipper verksamhetsutövaren att vidta åtgärden. Den hänsyn som kan behöva tas till verksamheter som redan pågår när miljöbalken träder i kraft ryms alltså inom skälighetsregeln i 2 kap.7 §. Tilläggas kan att den skillnad som gjordes när miljöskyddslagen infördes mellan utsläpp till vatten å ena sidan och utsläpp till luft och andra olägenheter å andra sidan numera inte föreligger utan i balken är alla utsläpp jämställda.

Det finns därför till att börja med inte något som hindrar att miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas vid omprövning av tillstånd som har meddelats enligt tidigare bestämmelser. Den hänsyn som kan behöva tas till att verksamheten kan ha svårt att helt följa balkens krav ryms inom skälighetsregeln i 2 kap. 7 §.

Vidare innebär det att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken kan ingripa mot en verksamhet utan tillstånd som bedrevs redan när balken trädde i kraft och kräva att verksamhetsutövaren rättar sig efter de allmänna hänsynsreglerna. Verksamhetsutövarna bör dock som flera remissinstanser anfört ges tid att klara kraven. Därför bör tillsynsmyndigheten, om sådana förelägganden ges kort tid efter det att miljöbalken har trätt i kraft, utforma föreläggandet på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren ges en skälig tid innan åtgärderna skall vara utförda. Eftersom verksamhetsutövare oavsett eventuella ingripanden från tillsynsmyndigheterna är skyldiga att följa balkens regler bör tidsfristerna sättas kortare ju längre tid som har gått efter balkens ikraftträdande.

Skälighetsregeln i 2 kap. 7 § är inte tillämplig på miljöbalkens stoppregel i 2 kap. 9 §. Enligt stoppregeln får en verksamhet som kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas, bedrivas endast om det finns särskilda skäl. En verksamhet som medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt får inte bedrivas. Stoppregeln kan sägas motsvara den i 6 § miljöskyddslagen men har en vidare tillämpning. Det måste därför övervägas om stoppregeln föranleder införandet av någon övergångsbestämmelse, som LRF ansett i sitt remissvar.

Stoppregeln kan inte, förutom i de brådskande fall som beskrivs i 26 kap. 9 § fjärde stycket miljöbalken, åberopas mot en tillståndshavare i frågor som omfattas av tillståndet, om tillståndshavaren bedriver sin verksamhet i enlighet med tillståndets krav. Den kan däremot få betydelse vid en tillämpning av balkens bestämmelser om återkallande och omprövning. I avsnitt 4.37.8 behandlas i vilken utsträckning dessa bestämmelser skall kunna tillämpas när tillstånd har meddelats enligt äldre rätt.

Stoppregeln skall gripa in när balkens övriga hänsynsregler inte räcker till för att åstadkomma ett tillräckligt skydd mot farliga verksamheter. Nivån har satts vid vad som inte kan accepteras i ett modernt samhälle. På grund av detta kan det enligt regeringens bedömning inte komma i fråga att införa en generell regel om att stoppregeln inte skall gälla för verksamheter som redan bedrivs när miljöbalken träder i kraft. Det är tvärtom rimligt att enskilda och företag omedelbart anpassar sig efter den. Om det i något enstaka undantagsfall skulle få orimliga konsekvenser att omedelbart tillämpa stoppregeln på en befintlig verksamhet får detta lösas med hjälp av regeringens möjlighet att ge dispens från stoppregeln. Enligt 2 kap. 10 § miljöbalken får regeringen tillåta en verksamhet som inte uppfyller förutsättningarna i stoppregeln, om verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

Någon dispensmöjlighet finns dock inte om verksamheten kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet. Någon övergångsbestämmelse bör inte finnas i detta fall.

Förorenade områden

Regeringens förslag: Har den faktiska driften av en miljöfarlig verksamhet pågått efter den 30 juni 1969 skall skyldighet föreligga att avhjälpa uppkomna skador eller olägenheter samt efterbehandla, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som orsakats av den aktuella verksamheten.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag i denna del, men Regeringsrätten meddelade den 31 maj 1996 en dom (mål nr 3665-1994) där Regeringsrätten gör en bedömning i frågor om att avhjälpa olägenheter som har uppstått vid verksamhet enligt miljöskyddslagen (1969:387).

Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det mot bakgrund av

Regeringsrättens dom i övergångsbestämmelserna bör regleras frågor om ikraftträdande av de föreslagna reglerna om efterbehandlingsansvar. Samma tankegångar finns hos Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Naturvårdsverkets mening är att det måste ske ett återställande av det rättsläge som allmänt har ansetts gälla. Ett enkelt sätt att göra detta är enligt Naturvårdsverket genom en övergångsregel eller en materiell regel i miljöbalken som klargör att den reparativa skyldigheten att avhjälpa

olägenheter gäller för alla verksamheter även när den förorening som medför efterbehandlingsbehov har inträffat före miljöbalkens ikraftträdande. Uppsala universitet och flera länsstyrelser redovisar samma uppfattning. Också Lunds universitet understryker vikten av att övergångsbestämmelserna utformas på ett sätt som ger möjlighet att komma till rätta med även äldre föroreningar. Det rättsläge som framgår av Regeringsrättens dom är inte tillfredsställande enligt universitetet.

Sveriges Advokatsamfund anför att enligt direktiven är en av

Miljöbalksutredningens huvuduppgifter att föreslå en ansvarsreglering som tar sikte på främst äldre miljöskador. Redan detta antyder att de bestämmelser som så småningom införs kan få retroaktiv effekt. Samfundet vill därför redan här nämna Regeringsrättens pleniavgörande där majoriteten fann att utrymmet för att ge lagstiftningen på miljöområdet retroaktiv verkan är begränsat. Samfundet vill betona vikten av att stor restriktivitet iakttas när det gäller att göra miljöbalken tillämplig på miljöskador hänförliga till verksamhet som bedrivits före balkens ikraftträdande. Sveriges Industriförbund och Svenska

Arbetsgivareföreningen anser att det i den fortsatta beredningen självklart måste tas hänsyn till Regeringsrättens klara ställningstagande i fråga om retroaktiv tillämpning av lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag: Förslaget till miljöbalk innehåller i 2 kap. 8 § en bestämmelse att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön skall ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Detta ansvar kvarstår enligt bestämmelsen till dess att skadan eller olägenheten har upphört. Bestämmelsen motsvaras i gällande rätt av 5 § miljöskyddslagen. Vidare innehåller förslaget till miljöbalk i 10 kap. bestämmelser om efterbehandling av förorenade mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I 10 kap. utvecklas vad som skall gälla om ansvaret för bl.a. verksamhetsutövare och fastighetsägare.

Om skyldigheten att avhjälpa skador och olägenheter

Skyldighet att avhjälpa olägenheter från verksamheter fanns redan före miljöskyddslagens tid. Genom 1941 års reform av 1918 års vattenlag (ÄVL) infördes i 8 kap. den lagen uttryckliga kravregler för verksamheter som kunde orsaka vattenföroreningar. Reglerna skärptes 1956. Bestämmelserna bröts sedan ut ur vattenlagen och fördes samman med motsvarande bestämmelser i fråga om luftföroreningar, buller o.d. till miljöskyddslagen. Av förarbetena till 8 kap. ÄVL framgår tydligt att reglerna även avsåg reparation. Departementschefen uttalade (NJA II 1942 s. 79 f) följande:

I fråga om de särskilda åtgärder som med stöd av det föreslagna stadgandet kunna åläggas den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten synes det icke behöva bliva föremål för tvekan, att icke

blott sådana åtgärder kunna föreskrivas som avse att förekomma olägenhet genom förorening utan även sådana som gå ut på att avhjälpa verkningarna av den förorening som vållas.

Vidare skulle reglerna tillämpas på befintliga avloppsanläggningar. Immissionssakkunniga anförde i denna fråga (SOU 1966:65 s. 88) följande:

När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom gjordes inte undantag för redan befintliga anläggningar. Föreskrifterna i 8 kap. 23 och 32 §§ om skyldighet att vidta reningsåtgärder m.m. är alltså tillämpliga även på sådana fall där avledande av avloppsvattnet har påbörjats före den 1 januari 1942. Likaså är de genom 1956 års lagändring skärpta reglerna gällande också där utsläpp av avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. – Det allmänna eller skadelidande enskilda sakägare kan alltså föra talan mot anläggning som utsläpper avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har pågått. Lagstiftaren har dock förutsatt att vid prövningen av villkoren för företaget rimlig hänsyn skall tas till att anläggningen tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt ej ägnades tillräckligt beaktande.--- I fråga om de genom 1956 års lagändring införda strängare reningskraven gäller enligt övergångsbestämmelserna att vattendomstolen vid prövningen av avloppsföretag som igångsatts före ikraftträdandet kan medge det anstånd med åtgärders genomförande som är oundgängligen påkallat.

I propositionen (prop. 1969:28) uttalade departementschefen i fråga om kraven på äldre vattenförorenande verksamheter bl.a:

”Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande anläggningar som tillkommit före lagens ikraftträdande”. Han hänvisade vidare till den praxis som utbildats hos vattendomstolarna i frågor av denna art.

1976 års Miljöskyddsutredning återkom till frågan om efterbehandling av förorenade områden. I slutbetänkandet Bättre miljöskydd II (SOU 1983:20) görs en genomgång av då gällande rätt. Bl.a. anförs (s. 46 och 66):

Miljöskyddslagen innehåller för närvarande inte någon bestämmelse som har avseende speciellt på återställning av skadad miljö, och återställningsfrågorna tycks inte ha tilldragit sig någon särskild uppmärksamhet under lagens förarbeten. I 5 § ML sägs dock att den som utövar eller ämnar att utöva miljöfarlig verksamhet skall göra vad som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhälpa olägenhet. Med uttrycket "avhjälpa olägenhet" måste bl.a. avses återställningsåtgärder av typen bortrensning av fiberbankar eller sanering av ett avfallsupplag. -Som ovan påpekats gäller utövarens skyldigheter enligt 5 § ML varje slag av miljöfarlig verksamhet och oberoende av om tillstånd lämnats till verksamheten eller ej. Innebörden av ML är därför att det redan från det att en miljöfarlig verksamhet påbörjas föreligger en skyldighet för verksamhetens utövare att vid behov vidta skäliga återställningsåtgärder.--- 5 § måste anses innebära att verksamhetens utövare - vare sig han fått tillstånd till verksamheten eller inte - är pliktig att vid behov vidta skäliga återställningsåtgärder. Skyldigheten torde inte vara underkastad preskription (jfr. rättsfallet NJA 1903 s. 210), och den kvarstår därför även efter verksamhetens upphörande.

I rättsfallet NJA 1903 s. 210 var det fråga om en järnvägsstyrelse som i en dom från 1868 ålagts att bl.a. återleda en bäck i dess lopp före tillkomsten av en järnvägsanläggning. Järnvägstyrelsens invändning om preskription lämnades utan avseende.

Genom lagstiftning år 1988 (prop. 1987/88:85, JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373) lades mot bakgrund av förslagen från Miljöskyddsutredningen en andra mening till i 5 § första stycket miljöskyddslagen. Där sägs att skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten upphört. Samtidigt erhöll 24 § ML delvis ny lydelse. Med stöd av 24 § ML får Koncessionsnämnden, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den, bl.a. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd (första stycket fjärde punkten). Vidare får Koncessionsnämnden, i fall som avses i första stycket fjärde punkten, också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden (samma paragrafs andra stycke). I övergångsbestämmelserna föreskrevs, såvitt nu är av intresse, endast att de nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1989 och att äldre föreskrifter fortfarande skulle gälla i fråga om överklagande av beslut, som har meddelats före ikraftträdandet.

I allmänmotiveringen till ändringarna (prop. 1987/88:85 s. 218) anförde departementschefen bl.a. följande.

Enligt 5 § ML åligger det den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet bl.a. att vidta skäliga återställningsåtgärder. Denna skyldighet kan enligt min mening inte anses upphöra därför att verksamheten inte längre utövas utan kvarstår till dess att den fullgjorts. Jag anser dock, med hänsyn till den oklarhet som ansetts råda i rättspraxis, att lagen bör förtydligas på denna punkt. --- Med den ordning som jag nu föreslagit görs det klart att all miljöfarlig verksamhet som har pågått och upphört sedan miljöskyddslagen trädde i kraft också är förenad med återställningsskyldighet.

Sammanfattning av rättsläget efter 1988 års proposition

Såväl de betänkanden som lämnats till regeringen som de förslag som regeringen genom proposition förelagt riksdagen har sålunda ansetts innehålla ett krav på tidigare verksamhetsutövare att avhjälpa olägenheter av verksamheten, även sedan driften av verksamheten upphört. I 1988 års proposition bekräftade departementschefen vad som allmänt har ansetts gälla i vart fall sedan 1940-talet.

Departementschefen ansåg således i 1988 års proposition att ändringarna endast var ett förtydligande av vad som redan gällde.

Att återställningsskyldigheten enligt miljöskyddslagen kvarstår även efter det den faktiska driften har upphört har vidare bekräftats i rättspraxis, bl.a. genom regeringens beslut angående Ncb Hörnefors (Miljö- och energidepartementet 1988-03-24:4) och Dörarps Krom

(Miljö- och energidepartementet 1988-11-10). Också i Koncessionsnämndens för miljöskydd praxis finns exempel (KN 12/74 och 263/84) på en liknande bedömning.

Den ifrågavarande skyldigheten har alltså i princip ansetts gälla från miljöskyddslagens ikraftträdande, låt vara att en skälighetsavvägning har ansetts kunna leda till att kraven på efterbehandling kan jämkas eller helt falla bort.

Bilden av gällande rättsläge som av både verksamhetsutövare och myndigheter ansågs entydig i övergripande frågor om kvarstående ansvar ändrades dock av Regeringsrättens den 31 maj 1996 meddelade dom i mål nr 3665-1994 nedan kallat Klippanmålet. Här följer en redogörelse av Regeringsrättens dom i det aktuella målet.

Klippanmålet

Aktiebolaget Klippans Finpappersbruk (Klippanbolaget) bedrev under tiden 1965-1975 tillverkning av papper och pappersmassa vid Nyboholms bruk, som ligger vid Järnsjön i Emåns vattensystem. Genom beslut den 17 april 1973 (nr 28/73) lämnade Koncessionsnämnden för miljöskydd Klippanbolaget tillstånd enligt miljöskyddslagen till verksamheten vid bruket. För tillståndet föreskrevs villkor avseende bl.a. utsläpp av processavloppsvatten. År 1975 överläts verksamheten till MoDo Aktiebolag (MoDo).

Järnsjön förorenades genom utsläpp av PCB-haltiga fibrer. Statens naturvårdsverk gjorde i oktober 1991 hos Koncessionsnämnden för miljöskydd gällande att Klippanbolaget hade ett ansvar enligt ML för att komma till rätta med de olägenheter som utsläppen hade förorsakat under tiden från den 1 juli 1969 och till dess verksamheten överläts till MoDo år 1975.

Koncessionsnämnden avvisade enligt beslut den 8 oktober 1992 Naturvårdsverkets talan.

Regeringen fann enligt beslut den 14 april 1994, efter överklagande av Naturvårdsverket, att Klippanbolagets skyldighet att avhjälpa olägenheten från bolagets tidigare verksamhet kvarstod och att bolaget med stöd av 5 och 24 §§ ML kunde åläggas att vidta återställningsåtgärder. Regeringen återförvisade emellertid ärendet till Koncessionsnämnden för en skälighetsprövning av bolagets återställningsansvar.

Klippanbolaget yrkade i ansökan om rättsprövning hos Regeringsrätten att regeringens beslut skulle upphävas dels på den grunden att Naturvårdsverkets talan i ärendet inte lagligen kunde riktas mot bolaget som part, dels därför att det skadeståndskrav som det här är fråga om i vart fall var preskriberat.

Regeringsrätten anförde att 5 § ML i dess lydelse före den 1 juli 1989 inte kunde tilläggas den innebörden att en skyldighet att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att en miljöfarlig verksamhet upphört. Inte heller framgick det enligt Regeringsrätten av 24 och 25 §§ ML i deras dåvarande lydelse att åläggande kunde riktas mot en förutvarande

verksamhetsutövare. Före den 1 juli 1989 saknades sålunda enligt Regeringsrätten lagstöd för att ålägga Klippanbolaget att, efter överlåtelse av verksamheten, medverka vid genomförande av saneringsarbetet i Järnsjön.

I Regeringsrättens dom behandlas sedan frågan om nu gällande bestämmelser i miljöskyddslagen, som tillkommit genom lagändringen 1988, kan tillämpas på ett företag som överlåtit sin verksamhet före den 1 juli 1989.

Denna frågeställning får enligt Regeringsrätten ses mot bakgrund av de principer i fråga om tillämplig lagstiftning som ansetts gälla på det förvaltningsrättsliga området. Här erinrar Regeringsrätten om de uttalanden som Regeringsrätten gjorde i avgörandet RÅ 1988 ref. 132. Regeringsrätten anförde där bl.a. följande.

Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser har ansetts följa att bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga föreskrifter – avseende både förfarandet och prövningen i sak – som skall tillämpas i ett mål eller ärende som regel är vilka föreskrifter som är i kraft när prövningen sker. Det anförda har ansetts gälla även vid prövning av besvär, över beslut som fattats före ikraftträdandet av de föreskrifter som gällde vid besvärsprövningen. Undantag från dessa grundsatser kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas där av omständigheterna framgår att lagstiftaren inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede.

Enligt Regeringsrätten skulle en tillämpning av den ovan angivna huvudprincipen, nämligen att till grund för prövningen av ett mål eller ärende skall ligga de föreskrifter som är i kraft vid tidpunkten för prövningen, kunna leda till att fråga om Klippanbolagets skyldighet att medverka vid saneringen av Järnsjön skall bedömas med ledning av bl.a. 5 och 24 §§ ML i deras lydelse fr.o.m. den 1 juli 1989.

Den beskrivna principen angående valet av tillämplig lagstiftning är emellertid enligt Regeringsrätten inte undantagslös. Härvid är först att märka att en retroaktiv tillämpning i vissa fall är direkt förbjuden i grundlag (se 2 kap. 10 § regeringsformen). Vidare har inom EG-rätten – som hämtar sitt mönster i medlemsstaternas gemensamma rättstraditioner – med hänvisning till proportionalitetsprincipen och till principerna om rättssäkerhet (legal certainty or security) och skyddet av berättigade förväntningar (protection of legitimate expectations) ansetts att, till skillnad från ändringar i processuella regler, ändringar i materiellt rättsliga regler normalt inte träffar förhållanden som ligger före ikraftträdandet annat än då det på olika sätt, såsom av bestämmelsens ordalydelse, klart framgår att en retroaktiv tillämpning har varit åsyftad. Även i sådant fall krävs att de berördas berättigade förväntningar behörigen respekteras.

Att på ett entydigt sätt avgränsa förvaltningsrättsliga föreskrifter mot föreskrifter av annat slag låter sig enligt Regeringsrätten inte göra. Den förvaltningsrättsliga lagstiftning som myndigheter och domstolar har att tillämpa aktualiseras i mål och ärenden av skiftande slag. Åtskilliga

förvaltningsrättsliga föreskrifter gäller förhållanden som i princip i första hand regleras av civilrättslig lagstiftning. För sådan lagstiftning är utgångspunkten som regel att ny lagstiftning inte träffar rättshandlingar som utförts innan lagstiftningen trätt i kraft. Flertalet förvaltningsrättsliga föreskrifter är emellertid av sådant slag att skälen att ge reglerna snabbt genomslag är starka. Med hänsyn till nu anförda omständigheter bör enligt Regeringsrätten försiktighet iakttagas då det gäller att ställa upp en generell princip för hur man skall tillämpa författningsändringar, som utan särskilda övergångsbestämmelser träder i kraft någon gång mellan tidpunkten för de händelser som skall prövas eller den ansökan som har gjorts och tidpunkten för själva prövningen.

Enligt Regeringsrättens mening bör – i enlighet med vad som uttrycks i RÅ 1988 ref. 132 – en allmän utgångspunkt vara att till grund för prövningen av ett mål eller ärende skall ligga de föreskrifter som är i kraft vid tidpunkten för denna prövning. Det framstår emellertid inte som rimligt att till den enskildes nackdel tillämpa en lagstiftning av det i målet aktuella slaget retroaktivt, i vart fall inte om inte detta är föreskrivet i särskilda övergångsbestämmelser eller det av regelsystemet i övrigt tydligt kan utläsas att en sådan tillämpning är åsyftad.

Såvitt gäller det nu aktuella fallet framhåller Regeringsrätten att de år 1988 beslutade ändringarna i miljöskyddslagen inte innehåller någon övergångsbestämmelse av innebörd att miljöskyddslagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1989 skall tillämpas även på företag som – i likhet med Klippanbolaget – överlåtit sin verksamhet långt innan de nya reglerna trädde i kraft. Lagstiftningens utformning i övrigt kan inte heller anses ge stöd för en retroaktiv tillämpning i ett sådant fall. Med hänsyn till dessa förhållanden och då en sådan tillämpning uppenbarligen skulle kunna leda till en tidigare oförutsebar ekonomisk belastning för berörda företag, fann Regeringsrätten att frågan om skyldigheten för Klippanbolaget att medverka vid saneringen av Järnsjön skulle prövas på grundval av ML:s lydelse före den 1 juli 1989. Någon möjlighet att med stöd av den lagstiftningen ålägga bolaget att medverka vid saneringsåtgärder föreligger, som framgår av vad tidigare anförts, inte. Regeringsrätten upphävde regeringens beslut då den ansåg att beslutet saknade stöd i lag.

Regeringens bedömning

Enligt regeringens mening är det angeläget att rättsläget i fråga om vad som gäller ansvar för efterbehandling genom miljöbalken regleras på ett entydigt och begripligt sätt både för domstolar, myndigheter och verksamhetsutövare. Som Regeringsrätten anfört är flertalet förvaltningsrättsliga föreskrifter av sådant slag att det föreligger starka skäl för att ge reglerna snabbt genomslag. Detta gäller enligt regeringens mening särskilt i fall som förevarande. Om miljöbalkens regler begränsas till verkningar som uppstått efter ikraftträdandet, skulle reglernas genomslag bli starkt begränsade eftersom äldre miljöfarlig verksamhet alltjämt orsakar omfattande olägenheter på miljön. Enligt regeringens mening bör miljöbalkens regler därför gälla även för äldre verksamheter

eller verksamheter där driften är nedlagd. En förutsättning för en sådan ordning är naturligtvis att ett angeläget behov att avhjälpa skador eller olägenheter föreligger.

Det kan finnas andra berörda än verksamhetsutövarna. Betydelsen av detta måste också beaktas. Om ansvaret för verksamhetsutövarna minskas så kan detta medföra ett ökat ansvar för markägarna. Detta skulle i sin tur leda till att fler fastighetsägare får ett ökat ansvar.

Ytterligare skäl som talar för att miljöbalken bör vara tillämplig även på föroreningar vars verkningar pågår vid ikraftträdandet är att det annars för mycket lång tid framöver skulle bli nödvändigt att tillämpa dubbla regelsystem – den upphävda miljöskyddslagens och miljöbalkens – parallellt.

För att få någon genomslagskraft för det synsätt som präglar miljöbalken när det gäller ansvar för efterbehandling av förorenade områden bör en särskild övergångsregel införas och knytas i första hand till 2 kap. 8 § miljöbalken.

Frågan som måste ställas är om det finns något hinder mot att i övergångsreglerna föreskriva att miljöbalkens regler skall tillämpas så att 2 kap. 8 § och 10 kap. i tillämpliga delar skall gälla för verksamheter där den faktiska driften har upphört före balkens ikraftträdande.

Av 2 kap. 10 § regeringsformen framgår i vilka fall som retroaktiv lagstiftning är förbjuden. Den nu aktuella frågan träffas som också

Lagrådet funnit inte av regeringsformens föreskrifter. Lagrådet har dock gjort gällande att införa en övergångsregel som omspänner tiden 1969-1989 ger upphov till betungande förpliktelser särskilt för dem som upphört att bedriva miljöfarlig verksamhet före ikraftträdandet av 1988 års lagstiftning.

Frågan om lämpligheten av att införa betungande föreskrifter av angivet slag måste enligt regeringens mening bedömas utifrån såväl generella utgångspunkter som omständigheterna i det enskilda fallet. Mot bakgrund av vad en genomgång av rättsläget som det framträdde fram till Regeringsrättens dom visar kan inte en övergångsregel, som för framtiden tillskapar det rättsläge som allmänt ansågs gälla före 1996 års rättsfall, sägas gå emot vad som kan anses utgöra berättigade förväntningar hos berörda verksamhetsutövare i de fall som kan bli aktuella. Ett exempel då det inte alltid bör anses oskäligt betungande är, som nämns i det följande, att en soptipp läcker lakvatten. I ett sådant fall rör det sig om pågående miljöfarlig verksamhet och ansvar bör normalt kunna krävas ut även om någon tippning av sopor inte längre förekommer. Detta innebär att utifrån generella utgångspunkter kan förslaget knappast anses vara av någon särskilt betungande karaktär. I den utsträckning krav på efterbehandling i det enskilda fallet kan vara så betungande att det framstår som oskäligt kan en sådan avvägning ske inom ramen för miljöbalkens allmänna regler om skälighetsavvägning.

En övergångsregel som knyter an till 2 kap. 8 § miljöbalken bör dock vid bedömande av frågan om retroaktivitet begränsas i tiden från 1969 och till att avse miljöfarlig verksamhet. För att ytterligare belysa frågan om vad Lagrådet anför bör begreppet miljöfarlig verksamhet klarläggas i detta sammanhang.

Vad som menas med miljöfarlig verksamhet har i litteraturen beskrivits med hänvisning till miljöskyddslagens definition av begreppet. Westerlund talar om att man vid tolkningen av begreppet skall utgå från en markanvändning i vid mening (Westerlund: Kommentar till miljöskyddslagen). Bjällås och Rahmns kommentar till miljöskyddslagen (1996 s. 20) utvecklar begreppet miljöfarlig verksamhet på följande sätt:

Alla verksamheter och andra aktiviteter som lagen gäller för kallas i miljöskyddslagen för miljöfarliga verksamheter. Det är inte säkert att en verksamhet är farlig för miljön bara för att den har betecknats som miljöfarlig. Det enda som lagstiftaren tagit ställning till är, att verksamheten skall betecknas som miljöfarlig och omfattas av lagen om den påverkar eller kan påverka miljön på något av de sätt som anges i 1 § ML. Ordet verksamhet skall inte övertolkas. Någon verksamhet i form av en mänsklig aktivitet behöver inte bedrivas för att lagen skall vara tillämplig. Det räcker med att förutsättningarna i någon av punkterna 1-3 ovan är uppfyllda för att lagen skall gälla och för att därmed en miljöfarlig verksamhet skall förekomma. En markanvändning, där någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där det finns risk för att den leder till utsläpp eller någon annan form av störning för omgivningen, definieras som miljöfarlig verksamhet. En nedlagd soptipp, där det inte längre tippas sopor och där det överhuvudtaget inte pågår någon verksamhet, är ändå enligt lagens definition att betrakta som en miljöfarlig verksamhet eftersom markanvändningen kan leda till förorening av omgivningen genom lakvattenläckage från soptippen.

Det redovisade synsättet bekräftas i Koncessionsnämndspraxis av fallet KN 249/94 där ett par makar köpte en jordbruksfastighet av ett konkursbo. En tid efter köpet upptäckte makarna att en urinbrunn var fylld med spillolja. Makarna förelades att frakta bort oljan till en destruktionsanläggning. De ansågs bedriva miljöfarlig verksamhet på grund av att förvaringen av olja på sikt kunde leda till förorening av mark eller vatten. Vid rättsprövning 1997 fann Regeringsrätten föreläggandet förenligt med gällande lag.

I sak innebär inte miljöbalken någon begränsning i förhållande till miljöskyddslagen i fråga om vad som räknas som miljöfarlig verksamhet. Av den nyss lämnade redogörelsen framgår att svaret på frågan vad som skall räknas som miljöfarlig verksamhet skall ses i förhållande till när verkningarna av verksamheten upphört och inte när den faktiska driften upphör. Detta synsätt, att lagen hänför sig till omgivningspåverkan och inte industriell verksamhet eller annan liknande verksamhet i vedertagen mening, har naturligtvis också betydelse vid bedömningen av frågan om en övergångsregel kan anses gälla retroaktivt eller ej.

Regeringens förslag till övergångsbestämmelse framgår av författningskommentaren till 8 § avsnitt 5.4.

Frågan om preskription

Miljöskyddslagen innehåller inte någon bestämmelse om preskription av krav på återställningsåtgärder. En förutsättning för att allmänna preskriptionsregler skall kunna tillämpas på en förvaltningsrättslig förpliktelse torde vara att det allmänna uppträder i egenskap av borgenär i förhållande till den enskilde. Detta är inte fallet när det gäller skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt miljöskyddslagen. Det allmänna är tillsynsmyndighet och inte mottagare av den prestation som skall utföras. Någon preskription av krav på återställningsskyldighet enligt miljöskyddslagen synes således inte kunna inträda enligt preskriptionslagen (1981:130). Motsvarande gäller för miljöbalken.

Övriga regler om efterbehandling

När ansvarets omfattning bestäms skall bl.a. beaktas hur lång tid som förflutit sedan föroreningarna ägt rum, 10 kap. 4 § förslaget till miljöbalk. En bedömning av det slaget kan i vissa situationer leda till jämkat ansvar eller till att något ansvar inte skall utkrävas. Vid skälighetsbedömningen bör särskilt beaktas om föroreningarna skett så långt tillbaka i tiden som före den 1 juli 1969, kostnaderna för efterbehandling samt om verksamheten bedrivits i överensstämmelse med de regler som då gällde och de villkor som beslutats för verksamheten. Motsvarande kriterier för skälighetsavvägningen som gäller för verksamheter som förorenat före 1969 bör tillämpas även för åren därefter, dock att skälighetsavvägningen kommer att utfalla annorlunda ju närmare i tiden verksamheten vållat olägenheterna.

Miljöbalksförslaget innehåller emellertid i 10 kap. en regel som inte har någon motsvarighet i gällande rätt. De är betungande för de enskilda som berörs. Regeln avser att den som förvärvat fastighet med vetskap om förorening eller som vid en undersökning borde ha upptäckt föroreningen har ett efterbehandlingsansvar. Regeln bör tillämpas först från miljöbalkens ikraftträdande. Någon övergångsregel skall inte införas för detta fall. I övrigt bör reglerna om efterbehandling i 10 kap. kunna tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969 om efterbehandlingsbehov föreligger efter miljöbalkens ikraftträdande.

Hushållningsbestämmelser

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens bestämmelser om hushållning av mark- och vattenområden.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i 2 och 3 kap. naturresurslagen inarbetas som 3 och 4 kap. balken med endast vissa redaktionella ändringar.

Eftersom några ändringar i sak inte föreslås behövs inte heller några övergångsbestämmelser.

Miljökvalitetsnormer

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer. Om behov visar sig föreligga får övergångsbestämmelser meddelas i de föreskrifter om miljökvalitetsnormer som meddelas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Luftfartsverket anser att när en föreskrift om miljökvalitetsnormer meddelas skall den förenas med lämpliga övergångsbestämmelser. Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker förslaget och delar uppfattningen att övergångsbestämmelser bör tas in i de följdföreskrifter med miljökvalitetsnormer som skall utarbetas.

Skälen för regeringens förslag: I miljöbalken införs bestämmelser om miljökvalitetsnormer i 5 kap. I bestämmelserna ges regeringen eller, när det krävs till följd av EU-medlemskapet, den myndighet som regeringen bestämmer rätt att föreskriva om sådana normer, om det behövs för att skydda människors hälsa eller miljön. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.

Normerna får avse förekomst i miljön av bl.a. kemiska produkter eller biotekniska organismer.

Miljökvalitetsnormernas rättsverkan framgår direkt av den föreslagna lagtexten. Normerna riktar sig till myndigheter och kommuner och endast indirekt till företag och andra enskilda. Den indirekta verkan mot verksamhetsutövare innebär bl.a. att tillsynsmyndigheter med stöd av 26 kap. 9 § kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för att en miljökvalitetsnorm inte överträds. Enligt utredningens bedömning, som delas av regeringen, skall sådana ingripanden kunna ske även mot verksamheter som bedrivs när miljöbalken träder i kraft. Verksamhetsutövare som bedriver sin verksamhet med stöd av tillstånd skyddas genom tillståndets rättskraft mot ingripanden av det allmänna. Ett tillstånd kan dock omprövas om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. I avsnitt 4.37.8 föreslås att detta även skall gälla tillstånd meddelade före miljöbalkens ikraftträdande.

Sammanfattningsvis gäller om balkens bestämmelser om miljökvalitetsnormernas rättsverkan att dessa inte skapar något behov av övergångsbestämmelser, eftersom miljöbalken enligt huvudregeln gäller fullt ut när den träder i kraft.

Miljökvalitetsnormerna kommer inte att utformas som lagbestämmelser i miljöbalken utan som föreskrifter som meddelas med stöd av balken. Det saknas därför även i övrigt behov av att införa övergångsbestämmelser till reglerna i balken om miljökvalitetsnormer. Det kan däremot bli aktuellt att ta in övergångsbestämmelser i de föreskrifter i vilka miljökvalitetsnormerna läggs fast.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Regeringens förslag: Äldre bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i mål och ärenden där ansökan har gjorts när miljöbalken träder i kraft.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker förslaget att äldre bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i mål och ärenden där ansökan har gjorts före miljöbalken träder i kraft.

Skälen för regeringens förslag: Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps i miljöbalken. En ansökan om tillstånd enligt miljöbalken skall vanligtvis innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Ett tidigt samråd skall ske med enskilda som särskilt berörs och med länsstyrelsen långt innan ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. För verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall genomföras ett förfarande med miljökonsekvensbedömning som innebär ett utvidgat samråd med fler myndigheter och en bredare allmänhet. Grannländer som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan från en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att delta i miljökonsekvensbedömningen.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om vilka uppgifter en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. Det gäller bl.a. de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas och alternativ beträffande lokalisering, om sådana är möjliga, samt konsekvenser av att verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, det s.k. nollalternativet.

Balkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar innebär alltså flera väsentliga ändringar i förhållande till nuvarande system. Bland annat skall samråd hållas långt innan ansökan om tillstånd ges in. Det skulle vara opraktiskt att införa det nya förfarandet i redan pågående mål och ärenden. Tidigare bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar bör även i fortsättningen gälla i dessa fall. Som framgår av avsnitt 4.37.8 bör det finnas en övergångsbestämmelse som säger att äldre rätt skall tillämpas i de pågående målen och ärendena. En sådan bestämmelse omfattar även miljökonsekvensbeskrivningar.

De nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar skall däremot tillämpas i mål och ärenden där ansökan eller anmälan sker efter balkens ikraftträdande. Eftersom samråd skall ske långt innan ansökan

eller anmälan ges in måste en verksamhetsutövare som avser att under tiden närmast efter balkens ikraftträdande göra en ansökan eller anmälan ha en sådan framförhållning att denne ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan eller anmälan görs.

Hänvisningar till S4-37-5

4.37.6. Skydd av områden m.m.

Skydd av områden och arter

Regeringens förslag: Områden som har skyddats enligt äldre bestämmelser skall anses skyddade enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.

Miljöbalkens bestämmelse om när en strandskyddsdispens upphör att gälla skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

Föreskrifter för miljöskyddsområden skall inte kunna innebära inskränkningar i tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen.

Äldre bestämmelser om interimistiska förbud skall tillämpas i fråga om förlängning av förbud som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om skydd för djur- och växtarter.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte framfört några synpunkter om utredningens förslag till övergångsbestämmelser i denna del. Vissa remissinstanser har lämnat synpunkter om detaljfrågor med anknytning till områdesskyddet. Enligt Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer bör de naturreservat som bildats för att skydda kulturvärden anses beslutade med stöd av balkens bestämmelser om naturreservat såvitt inte något annat bestäms.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst att det i länet finns en hel del förordnanden enligt 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före år 1975.

Enligt länsstyrelsen är det angeläget att dessa gamla förordnanden kvarstår då en nybildning eller ombildning skulle ta stora resurser i anspråk, helt i onödan. Länsstyrelsen i Stockholms län har efterlyst ett förtydligande i motiven till den övergångsbestämmelse som innebär att strandskyddsdispenser som meddelats före den 1 juli 1994 skall omprövas viss sista dag. Länsstyrelsen påpekar att bestämmelsen inte gäller undantag i samband med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Lantbrukarnas Riksförbund pekar på att miljöbalken innehåller skärpta förutsättningar för långa interimistiska förbud som förberedelse för inrättande av vissa områdesskydd. Enligt LRF bör det inte meddelas någon regel som innebär att äldre bestämmelser om interimistiska förbud skall tillämpas i fråga om förlängning av förbud som gäller vid balkens ikraftträdande.

När det gäller artskyddet anser Halmstads kommun att det borde finnas övergångsbestämmelser och anpassning till i vart fall skogsvårdslagen.

Skälen för regeringens förslag:7 kap. miljöbalken föreslås innehålla bestämmelser om områdesskydd. Bestämmelserna, som är hämtade från naturvårdslagen, miljöskyddslagen och vattenlagen, innebär i vissa avseenden ändringar i förhållande till vad som gäller i dag. De ändringar som regeringen har föreslagit är huvudsakligen följande.

Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde slås samman till en skyddsform som benämns naturreservat. Till skillnad från Miljöbalksutredningens förslag skall enligt regeringens förslag det särskilda skyddet av djur- eller växtarter inom ett område bibehållas som ett självständigt skyddsinstitut.

I miljöbalken vidgas skyldigheten att vidta kompensationsåtgärder när intrång tillåts i ett naturreservat. Kompensationsskyldigheten skall gälla alla intrång i naturvårdsintressen inom reservatet och alltså inte endast intrång i en våtmarks naturvårdsintresse.

Genom miljöbalken införs vidare en ny skyddsform med namnet kulturreservat.

Områden som inte uppfyller miljökvalitetsnormer skall, liksom andra områden där väsentliga värden hotas, kunna förklaras som miljöskyddsområden. Föreskrifter i miljöskyddsområden skall kunna innebära ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut enligt miljöbalken. Dessutom skall i strandskyddsområden inte få vidtas åtgärder som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter.

Slutligen skall nämnas att miljöbalken ger möjlighet att meddela interimistiska förbud vid kulturreservat och vattenskyddsområden. Giltighetstiden för interimistiska förbud blir kortare.

Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att beslut om att skydda och vårda ett område eller ett föremål bör förbli gällande även sedan miljöbalken har trätt i kraft. Besluten skall anses meddelade med stöd av balkens bestämmelser. Det är då självklart att balkens regler om nationalparker skall tillämpas på gamla nationalparker, reglerna om naturreservat på gamla naturreservat osv. I den mån äldre typer av skyddsformer har namn som inte återfinns bland balkens regler, vilket främst gäller skyddsformen naturvårdsområde, bör det anges att de nya reglerna om naturreservat skall tillämpas. Det finns dock även områdestyper i äldre lagar än de som nu upphävs, vilka fortfarande kan gälla. Om det i något sådant fall visar sig nödvändigt att hitta en motsvarighet i miljöbalken får det avgöras från fall till fall vilka områdesbestämmelser i balken som skall tillämpas. Vid denna bedömning är skyddsformens syfte av största betydelse. Man kan även se på de regler som får finnas för att uppnå detta syfte. Om det inte går att hitta någon motsvarighet i balken bör det gamla förordnandet om områdesskydd omprövas.

I samband med beslut om att skydda ett område har vanligen meddelats ett stort antal föreskrifter riktade till fastighetsägare och andra med särskild rätt till marken samt allmänheten. Det kan inte komma i fråga att i samband med miljöbalkens ikraftträdande utfärda nya föreskrifter för redan beslutade skyddsformer. Även föreskrifterna bör

således fortsätta att gälla och få samma verkan som om de hade meddelats med stöd av miljöbalken.

En fråga som Miljöbalksutredningen har uppmärksammat är om tillägget i 7 kap. 16 § miljöbalken, att det är förbjudet att i strandskyddsområde vidta åtgärder som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter, även bör gälla åtgärder som pågår när miljöbalken träder i kraft. Av betydelse vid bedömningen av denna fråga är att förbudet enligt 7 kap. 17 § inte gäller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln. Undantagna är vidare verksamheter som har fått tillstånd enligt miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Av avsnitt 4.37.4 framgår att detta även gäller tillstånd enligt tidigare regler. På detta sätt har undantagits de verksamheter där det skulle kunna vara betänkligt att låta förbudet gälla åtgärder som pågår när balken träder i kraft. Några övergångsbestämmelser bör därför inte införas. Förbudet kommer därmed att gälla för pågående åtgärder i icke undantagna verksamheter.

Från och med den 1 augusti 1991 gäller enligt 16 a § naturvårdslagen ett tillägg som innebär att beslut om strandskyddsdispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft. Motsvarande regel införs i 7 kap. 18 § andra stycket i miljöbalken. Någon särskild övergångsbestämmelse infördes inte till naturvårdslagens bestämmelse och det har rått oklarhet om bestämmelsen gäller även dispenser som har meddelats före ikraftträdandet. Miljöbalksutredningen har nu föreslagit att det införs en övergångsbestämmelse till miljöbalkens bestämmelse och att övergången i sak regleras så miljöbalksbestämmelsen efter ett visst datum även skall gälla dispenser som har meddelats före lagändringen. Enligt Miljöbalksutredningen är det lämpligt att som datum välja den dag som infaller ett år efter balkens ikraftträdande. Som motiv har utredningen angett att det då normalt torde ha gått åtminstone fem år sedan de beslut som omfattas av ändringen vann laga kraft och att det i praktiken innebär att innehavare av äldre dispenser får ett år på sig från balkens ikraftträdande att avsluta den åtgärd som omfattas av dispensen. Regeringen anser att utredningens förslag bör genomföras endast med den ändringen att miljöbalksbestämmelsen skall börja gälla från och med den 1 januari 2000. Skälet till denna ändring är att balken träder i kraft ett år senare än den tidpunkt som utredningen utgick från.

Utöver det som har sagts här om övergångsbestämmelser till balkens strandskyddsregler hänvisas till författningskommentaren där t.ex. påpekandet från Länsstyrelsen i Stockholms län har beaktats.

En nyhet i miljöbalksförslaget är att föreskrifter för ett miljöskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 20 § skall kunna innebära inskränkningar i redan meddelade tillstånd. Vid behandlingen av övergångsbestämmelser till balken fordras därför att ställning tas till om sådana inskränkningar skall få ske även av tillstånd som har meddelats med stöd av miljöskyddslagen.

Som framgår av avsnitt 4.37.3 krävs tungt vägande skäl för att låta nya bestämmelser innebära inskränkningar i tillstånd som redan har

meddelats när bestämmelserna tillkommer. Regeringen konstaterar att detta även gäller det fall som diskuteras nu.

Förutsättningen för att få förklara ett mark- eller vattenområde som miljöskyddsområde är enligt förslaget att det krävs särskilda föreskrifter för området därför att detta är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en miljökvalitetsnorm. Skyddsformen är i sin utformning enligt miljöbalken förhållandevis ingripande och skall tillgripas endast vid allvarliga situationer. Samtidigt syftar regeringen till att åstadkomma en effektiv skyddsform som kan skapa förutsättningar att ingripa fort för att komma till rätta med miljöförsämringen i det aktuella området. I dess nuvarande form har förordnanden om miljöskyddsområde bara använts i två fall, nämligen för Ringsjön och Laholmsbukten och inte gett förväntad effekt.

För att kunna åstadkomma en nödvändig förbättring av förhållandena inom ett miljöskyddsområde är det följaktligen viktigt att kunna minska verkningarna av samtliga verksamheter som bidrar till den dåliga situationen. Detta gäller naturligtvis även verksamheter som har tillstånd meddelade enligt miljöskyddslagen. Samtidigt måste beaktas att föreskrifter som utfärdas för ett miljöskyddsområde kan leda till att äldre tillstånd inskränks på ett sätt som tillståndsinnehavaren inte kunnat räkna med. Möjligheten finns i och för sig att ompröva dessa tillstånd, varvid skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken skall tillämpas. Regeringen kommer till slutsatsen att det för dessa tillstånd saknas de tungt vägande skäl som nämns i avsnitt 4.37.3. Regeringen finner därför att det bör meddelas en övergångsbestämmelse om att föreskrifter för miljöskyddsområden inte skall kunna innebära inskränkningar i tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen. Föreskrifternas direktverkan på tillstånd bör alltså begränsas till tillstånd som har meddelats enligt miljöbalken.

Enligt 11 § naturvårdslagen kan ett interimistiskt förbud som längst gälla i sex år. Enligt 7 kap. 24 § miljöbalken blir den maximala tiden fem år. Samtidigt skärps förutsättningarna för att meddela långa förbud. Ändringarna träder i kraft samtidigt med miljöbalken. Med hänsyn till naturvårdens planering bör dock enligt regeringens uppfattning, i motsats till vad LRF anfört, interimistiska förbud som gäller vid balkens ikraftträdande inte påverkas av ändringen. För att detta skall bli möjligt måste en särskild övergångsbestämmelse finnas.

Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att det i övrigt inte behövs några övergångsbestämmelser i anledning av de föreslagna ändringarna. Några övergångsbestämmelser från tidigare ändringar av naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser måste dock upprepas.

Miljöbalken innehåller i 8 kap. särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter. Bestämmelserna är hämtade från naturvårdslagen och lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. De motsvarar i allt väsentligt gällande rätt. Regeringen anser således att det inte behövs några övergångsbestämmelser med avseende på balkens artskyddsbestämmelser. Med anledning av remissynpunkter från

Halmstads kommun erinrar regeringen om att kommande förslag till följdlagstiftning självfallet också skall innehålla övergångsregler.

Av vad som sägs i avsnitt 4.37.4 framgår att äldre föreskrifter om att t.ex. djur- eller växtarter skall vara fredade fortfarande gäller, om inte annat bestäms.

Hänvisningar till S4-37-6

4.37.7. Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Regeringens förslag: Miljöfarlig verksamhet som i dag inte är tillståndspliktig därför att den bedrevs redan innan tillståndsplikten infördes eller omfattas av en dispens från tillståndsplikten enligt äldre bestämmelser i miljöskyddslagen skall ha tillstånd enligt miljöbalken, om sådant tillstånd krävs enligt föreskrifter som meddelas med stöd av balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att för att undanröja den oenighet som råder i doktrinen i fråga om vilken rättskraft som skall tillmätas tillstånd för verksamheter som inte längre är tillståndspliktiga bör i övergångsbestämmelserna till miljöbalken slås fast att tillstånd enligt balken, varmed tillstånd enligt miljöskyddslagen skall jämställas, i alla avseenden har full rättskraft intill dess de kan komma att upphävas enligt vad som bör finnas stadgat i balken. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att respittiden för befintlig verksamhet som blir tillståndspliktig att inhämta tillstånd bör bestämmas så att prövningsmyndigheterna får möjlighet att på ett tillfredsställande sätt handlägga dessa ansökningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att frågan om det behövs övergångsregler när föreskrifter enligt 9 kap. 5 § meddelas är av principiell natur och inte bör lösas vid de tillfällen som föreskrifter meddelas. NUTEK instämmer med utredningens bedömning att tillståndsplikt bör införas även för befintliga verksamheter men anser att det är viktigt att de som saknar tillstånd ges rimlig tid att vidta nödvändiga åtgärder. Sveriges Geologiska Undersökning hälsar med tillfredsställelse bestämmelsen om grundvattentäkter och delar uppfattningen att någon övergångsbestämmelse inte behövs. Stockholms läns landsting har samma uppfattning. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att konsekvenserna för befintliga verksamheter som har tillståndsprövats och som kommer att omfattas av generella föreskrifter inte har utretts i förslaget. Det kan enligt länsstyrelsen finnas företag som föredrar att omfattas av de generella föreskrifterna och fortsätta utan individuellt tillstånd, t.ex. för att slippa betala miljöskyddsavgift och lämna in årlig miljörapport. Det bör klarläggas hur sådana problemställningar skall behandlas genom särskilda övergångsbestämmelser. Försvarsmakten anser att med hänsyn till försvarets speciella ställning och den omfattande prövningsverksamhet som de facto kommer att äga rum efter balkens ikraftträdande bör tiden för

anpassning till generella föreskrifter samt genomförandet av prövningen av tidigare inte tillståndspliktig verksamhet sättas förslagsvis till 7-10 år. Bestämmelser om detta bör tas in redan i övergångsbestämmelserna.

Karlstads kommun tillstyrker förslaget. Skövde kommun tycker det är bra att verksamheter utan tillstånd skall prövas. Sveriges advokatsamfund anser att en övergångsbestämmelse bör införas till 9 kap. 5 § med innebörd att en generell föreskrift utfärdad enligt den paragrafen inte får innebära inskränkning av tillstånd som meddelats enligt miljöskyddslagen. Svenska Kraftverksföreningen anser också att det behövs en övergångsbestämmelse som säger att generella föreskrifter utfärdade med stöd av 9 kap. 5 § och 14 kap. 21 §miljöbalken inte får medföra väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt miljöskyddslagen. Länsrätten i Östergötlands län har haft liknande synpunkter, att det behövs en övergångsbestämmelse som anger att sådana generella föreskrifter endast undantagsvis skall inverka på redan meddelade tillstånd enligt miljöskyddslagen. Länsrätten i Stockholms län tycker att det är ytterst angeläget att i de fall tillståndskrav införs för miljöfarlig verksamhet skäligt rådrum ges för uppfyllandet av de nya kraven.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns i miljöbalken samlade i 9 kap.

Bestämmelserna har huvudsakligen samma innehåll som i miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen men innehåller ett antal nyheter.

En nyhet är att föreskrifter av generell karaktär meddelade med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken skall kunna ersätta den individuella tillståndsprövningen. Detta kan, som bl.a. Advokatsamfundet och

Kraftverksföreningen framfört önskemål om, skapa ett behov av övergångsbestämmelser avseende redan meddelade tillstånd. Hur dessa övergångsbestämmelser skall se ut kan dock inte bedömas redan nu.

Övergångsbestämmelserna får i stället meddelas i föreskrifterna. Det bör som framgått av 4.14 även finnas möjlighet att ge dispens från föreskrifterna i enskilda fall.

Det kan i samband med sådana generella föreskrifter bli aktuellt att reglera om tillstånd fortfarande gäller när tillståndsplikten upphör. Inom doktrinen råder, som såväl utredningen som Naturvårdsverket påpekat, oenighet i denna fråga.

En annan nyhet i miljöbalken är att pågående verksamheter skall kunna omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 9 kap. 6 § miljöbalken. Vad som sägs i det följande om tillståndsplikt enligt den paragrafen bör gälla även för anmälningsplikt.

Även om en verksamhet är av ett tillståndspliktigt slag krävs i dag inte tillstånd om verksamheten har etablerats före tillståndspliktens införande. Detta beror på att det i 10 § 1 miljöskyddslagen är själva anläggandet av en fabrik eller annan inrättning som kan göras tillståndspliktig. Även förändringar av verksamheten anses dock kunna kräva tillstånd.

Efter miljöskyddslagens införande har större eller mindre förändringar gjorts i tillståndsplikten åren 1972, 1981, 1989, 1990 och 1994. Vid förändringarna åren 1989 och 1990 blev bl.a. anläggandet av flygplatser, bergtäkter och kafferosterier tillståndspliktiga. År 1994 infördes tillståndsplikt för bl.a. krematorier.

Enligt en uppskattning år 1995 (Naturvårdsverket, Rapport 4590) har 90 % av de tillståndspliktiga s.k. A-verksamheterna och 66 % av Bverksamheterna tillstånd. Av A-verksamheterna saknar en stor andel tillstånd inom branschen samfärdsel. Av B-verksamheterna är det en stor andel som saknar tillstånd inom branscherna offentlig förvaltning, försvarsverksamhet, partihandel och varuförmedling samt jordbruk.

Dessutom har 2 % respektive 8 % av A- och B-verksamheterna fått dispens från tillståndsplikten enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981. Antalsmässigt innebär det att av de 7 709 tillståndspliktiga verksamheterna har 578 stycken dispens. Av verksamheterna med dispens finns 86 % inom branscherna jordbruk och renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet. Det är möjligt att flera av de verksamheter som fortfarande drivs med stöd av dispensbeslut har förändrats i sådan grad att de borde ha tillståndsprövats.

Redan i propositionen till miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 222) anfördes att det bör vara möjligt att föreskriva om prövningsskyldighet för befintliga föroreningskällor. Detta ansågs framför allt vara av intresse när det gällde kommunala avloppsreningsföretag.

Frågan har därefter behandlats av Utredningen om miljövårdens organisation (SOU 1987:32 s. 324 f). Utredningen anförde bl.a. följande.

Det är enligt utredningens mening helt otillfredsställande att ett stort antal föroreningskällor, som tillhör tillståndspliktiga branscher, fortfarande efter närmare 20 år saknar tillståndsbeslut som reglerar verksamheten. Utredningen föreslår därför att en övergångsbestämmelse införs i lagstiftningen med syfte att samtliga anläggningar, som tillhör tillståndspliktiga branscher, skall ha sökt tillstånd för verksamheten före utgången av en viss tidpunkt. Med tanke på att det torde bli fråga om en omfattande tillståndsprövning som ställer stora krav på såväl myndigheternas som företagens resurser bör övergångstiden inte göras alltför kort. Den kan förslagsvis sättas till tre år. Ett stort antal verksamheter har - - - dispensbeslut i stället för tillstånd. Villkoren i dessa dispenser kan f.n. inte omprövas efter en viss tid annat än i det fall att verksamheten ändras så att tillstånd måste sökas. Huvuddelen av dessa dispenser har meddelats i mitten av 1970-talet varför mer än tio år redan förflutit. Enligt utredningens mening bör samma övergångsbestämmelser som för icke tillståndsprövade anläggningar införas även för dem som har dispenser och som tillhör tillståndspliktiga branscher. Dock skall tillståndsprövning inte behöva ske förrän tio år förflutit från dispensbeslutet. Eftersom verksamheterna redan är reglerade med villkor bör prövningen kunna förenklas och göras mer summarisk.

Utredningen om miljövårdens organisation föreslog en särskild lag om skyldighet att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen (SOU 1987:32 s. 80 f). Enligt lagförslaget skulle den som bedrev verksamhet som påbörjats före den 1 juli 1969 ansöka om tillstånd senast den 1 januari 1992. Detsamma skulle gälla den som utövar verksamhet som har fått dispens. Förslaget blev dock aldrig genomfört.

Miljöbalksutredningen konstaterade att det fortfarande finns ett stort antal verksamheter som bedrivs utan tillstånd och delade den uppfattning som framfördes av Utredningen om miljövårdens organisation för tio år

sedan. Ytterligare skäl har dessutom tillkommit enligt Miljöbalksutredningen som hänvisade till den redogörelse som utredningen lämnade i sitt huvudbetänkande om förslaget inom EU till IPPC-direktiv. Detta direktiv är numera antaget, Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. I artikel 5 i direktivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att myndigheterna med hjälp av tillstånd övervakar att befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter direktivets genomförande. Enligt artikel 21 skall direktivet vara genomfört senast tre år från det att det har offentliggjorts, vilket gjordes den 10 oktober 1996.

Som angetts i avsnitt 4.37.5 bör det enligt utredningens bedömning i det framtida miljöarbetet prioriteras att komma till rätta med de problem som orsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte har haft tillstånd enligt miljöskyddslagen och som därför i endast liten utsträckning har varit föremål för ingripande från myndigheternas sida. Miljöbalkens hänsynsregler skall därför tillämpas även på verksamheter som bedrivs utan tillstånd när balken träder i kraft. Det finns enligt Miljöbalksutredningens mening från rättssäkerhetssynpunkt inte heller några betänkligheter mot att införa tillståndsplikt för befintliga verksamheter. Som nyss har nämnts förutsattes det redan i miljöskyddslagens förarbeten att tillstånd skulle kunna krävas av dessa. Såvitt avser dispenser kan tilläggas att dessa hade en begränsad rättsverkan. Den direkta rättsliga effekten var att företagaren löstes från förprövningsplikten. Till skillnad mot tillstånd gällde dispensen bara tills vidare. Villkoren kunde när som helst ändras av den som gett dispensen. Dispensen hindrade inte heller en tillsynsmyndighet från att ställa ytterligare krav på verksamheten. Dessutom kunde en fastighetsdomstol ställa villkor och till och med förbjuda verksamheten (Westerlund, Miljöfarlig verksamhet, 1975, s. 68 f).

Bemyndigandet att föreskriva om tillståndsplikt i 9 kap. 6 § första stycket 1 miljöbalken är annorlunda utformat än motsvarande bemyndigande i 10 § 1 miljöskyddslagen. Inte bara själva anläggandet av en inrättning utan också driften av en verksamhet kan enligt miljöbalkens bestämmelse kräva tillstånd. När regeringen använder bemyndigandet till att föreskriva om tillståndsplikt för driften av en verksamhet kommer tillståndsplikten att gälla även för verksamheter som pågår vid bestämmelsens ikraftträdande, om inte annat anges i föreskriftens övergångsbestämmelser. Regeringen delar utredningens uppfattning att något sådant undantag inte bör göras. Den tillståndsplikt som införs bör nämligen omfatta även befintlig verksamhet. Detta bör gälla även verksamheter som omfattas av dispens från tillståndsplikten enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981. Av avsnitt 4.37.4 framgår att sådana dispenser inte skall fortsätta att gälla.

Naturvårdsverket har ifrågasatt utredningens uttalande att i det framtida miljöarbetet bör prioriteras att komma till rätta med de problem som förorsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte haft tillstånd enligt miljöskyddslagen med motivering att tillsynsmyndigheternas begränsade resurser i många fall kan ge större miljönytta på annat håll än

genom en omfattande prövning av mindre B-verksamheter. Regeringen anser dock att grundprincipen bör vara att samma regler och krav skall gälla för alla så att konkurrensförhållandena blir desamma.

Tillståndsplikten för befintlig verksamhet kommer alltså att gälla omedelbart, om inte annat anges i övergångsbestämmelserna till de föreskrifter där tillståndsplikt föreskrivs. Detta innebär bl.a. att de som därefter fortsätter driften av en tillståndspliktig verksamhet utan att tillstånd har beviljats omedelbart träffas av straffansvaret i 29 kap. 4 § miljöbalken om otillåten miljöverksamhet. En sådan ordning är naturligtvis inte acceptabel. I föreskrifternas övergångsbestämmelser bör därför, som utredningen och flera remissinstanser ansett, anges en tid inom vilken tillstånd skall ha inhämtats. Regeringen återkommer i frågan om övergångstid i samband med de förordningar som knyts till miljöbalken. Normalt bör då kunna föreskrivas att en ansökan skall ges in inom två år efter ikraftträdandet för tillståndsplikten.

Ansökan om tillstånd till större miljöfarliga verksamheter prövas enligt 9 kap. 8 § miljöbalken av miljödomstolen och alltså inte, som i dag, av Koncessionsnämnden för miljöskydd. I avsnitt 4.37.8 behandlas behovet av övergångsbestämmelser till följd av denna ändring.

Anläggningar för grundvattentäkt, exempelvis enskilda brunnar, skall enligt 9 kap. 10 § första stycket miljöbalken inrättas och användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Med olägenheter för människors hälsa avses i detta fall att en bostad inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Regeln bör enligt regeringens mening gälla omedelbart även för befintliga anläggningar. Någon övergångsbestämmelse bör därför inte införas.

Enligt 9 kap. 10 § andra stycket miljöbalken får en kommun föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i ett område där det råder eller kan befaras uppkomma knapphet på sött grundvatten. Redan av paragrafen framgår att tillståndsplikt inte skall kunna införas för befintliga anläggningar. Detta behöver därför inte regleras i någon övergångsbestämmelse.

Vattenverksamhet

Regeringens förslag: Bestämmelser som motsvarar vattenlagens regler om lagligförklaring av vattenanläggningar skall föras in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken. Vattenlagens bestämmelser om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissynpunkter som redovisas under rubriken

Tillstånds giltighet och omprövning har i någon mån avseende även på det som behandlas i detta avsnitt.

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser i denna del har i övrigt endast föranlett lagtekniska detaljsynpunkter.

Skälen för regeringens förslag: Stora delar av vattenlagen skall enligt regeringens förslag arbetas in i miljöbalken. Övriga bestämmelser i vattenlagen, dvs. sådana som är av utpräglad teknisk natur och inriktade speciellt på verksamhet i eller med vatten, samlas utanför miljöbalken i en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Bestämmelser som placeras i miljöbalkens särskilda kapitel om vattenverksamhet (11 kap.) får i allt väsentligt samma innehåll som de har i gällande rätt. När det gäller dessa bestämmelser finner regeringen att det inte behövs några nya övergångsbestämmelser utöver vad som föreslås nedan om tillståndsmyndigheter och flottning. Regeringen påpekar här att bestämmelser som motsvarar vattenlagens regler om lagligförklaring av vattenanläggningar förs in bland balkens övergångsbestämmelser enligt Lagrådets förslag. Detta kommenteras närmare i avsnitt 4.16. Övergångsbestämmelser till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet behandlas i avsnitt 4.37.12.

Ansökan om tillstånd till markavvattning skall enligt 11 kap. 9 § miljöbalken ges in till länsstyrelsen. I samma lagrum anges att ansökan om tillstånd till vattenverksamhet i övrigt skall ges in till miljödomstolen och inte, som i dag, till vattendomstolen. I avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. samt i avsnitt 4.37.12 utvecklar regeringen sin bedömning av vilka övergångsbestämmelser som dessa ändringar fordrar.

Vid en granskning av gällande regler kan konstateras att vattenlagen innehåller ett antal bestämmelser som gäller flottning. När en allmän flottled inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Utförandet av sådana anläggningar och åtgärder utgör normalt vattenföretag. Vattenlagens generella bestämmelser om vattenföretag gäller naturligtvis för sådan verksamhet. Sedan en allmän flottled har avlysts, och även i andra fall, kan det bli aktuellt att riva ut flottningsanläggningar. Även sådana åtgärder utgör vattenföretag. Flottningen som sådan är däremot inte något vattenföretag.

Utöver de generella bestämmelserna om vattenföretag finns i vattenlagen ett antal bestämmelser som särskilt avser allmänna flottleder. Särskilda bestämmelser finns om rådighet (2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2), särskilda tvångsrätter (8 kap. 1 § första stycket 3), ersättning (9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och 15 §), prövningen av vattenmål (13 kap. 13 § första stycket 8 och 24 § 1), utrivning (14 kap. 3 §) samt omprövning (15 kap. 9 §).

Sedan flottningen upphörde i Klarälven i början av 1990-talet förekommer det numera inte någon flottning av betydelse i Sverige. Ett antal flottningsanläggningar finns dock kvar. Sådana anläggningar kan i framtiden behöva rivas ut. Trots behovet av att riva ut flottningsanläggningar bedömer regeringen, i likhet med Miljöbalksutredningen, att det i miljöbalken inte behövs några särskilda bestämmelser som gäller flottning. Däremot skall i övergångsbestämmelserna till miljöbalken anges att de särskilda bestämmelserna i 1983 års lag alltjämt skall tillämpas.

Det är bara de bestämmelser i vattenlagen (1983:291) som särskilt avser allmänna flottleder som bör fortsätta att gälla. När en gammal flottningsanläggning rivs ut kommer däremot miljöbalken att tillämpas.

Ett antal bestämmelser från lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) måste upprepas i övergångsbestämmelserna till miljöbalken. Dessa kommenteras i författningskommentaren.

Täkter, jordbruk m.m.

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om täkter, samrådsskyldighet, jordbruk m.m.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning har i sitt remissyttrande tagit upp miljöbalkens nya regler om möjlighet att underställa husbehovstäkter tillståndsplikt och tillstyrkt att övergångsbestämmelser ges först i föreskrifter som innebär att krav ställs på prövning. Lantbrukarnas Riksförbund anser tvärtom att en övergångsreglering i denna del inte kan skjutas upp. Enligt Lunds universitet kan föreskrifter om tillstånd till husbehovstäkter medföra sådant försvårande av pågående markanvändning att ersättning kan bli aktuell.

Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat rådande oklarheter om samrådsmyndigheternas befogenheter sedan skogsvårdsstyrelserna bemyndigats att hantera samråd för skogliga företag samt föreslagit att dessa oklarheter bör lösas i övergångsbestämmelser. Halmstads kommun påpekar att tillsynsansvaret är delat och i flera fall oklart på detta område.

Skälen för regeringens förslag: I 12 kap. miljöbalken meddelas bestämmelser om bl.a. täkter, miljöhänsyn vid jordbruksverksamhet samt samrådsskyldighet. En nyhet bland dessa regler är att husbehovstäkter skall kunna underställas prövningsplikt (12 kap. 1 § andra stycket).

Eftersom det i dag inte finns några regler om tillstånd för husbehovstäkter kan det bli aktuellt att förena sådana regler med övergångsbestämmelser. Hur dessa skall utformas blir beroende av hur bemyndigandet att föreskriva om tillstånd utnyttjas. Regeringen finner i likhet med Miljöbalksutredningen att övergångsbestämmelser kan ges först i de föreskrifter där krav ställs på prövning.

Enligt den s.k. samrådsparagrafen (12 kap. 6 § miljöbalken) får en verksamhet som måste anmälas för samråd påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten medger något annat. Enligt nu gällande bestämmelse (20 § naturvårdslagen) får arbetsföretag påbörjas genast när samråd har ägt rum. Om den nya regeln tillämpas omedelbart kan det tyckas att de som har samrått strax innan balkens ikraftträdande måste vänta upp till sex veckor innan de får påbörja verksamheten. Regeringen anser dock inte att det behöver införas någon övergångsbestämmelse i denna fråga. En sådan bestämmelse

skulle ha betydelse i endast sex veckor. Om tveksamhet skulle uppstå om den nya regelns tillämplighet på fall där samråd har skett enligt den gamla bestämmelsen är det i stället lämpligt att samrådsmyndigheten medger att verksamheten får påbörjas genast.

Så som har nämnts i avsnitt 4.37.3 har regeringen redan i avsnitt 4.33.2 utförligt analyserat och bedömt betydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen med avseende på miljöbalksregleringen. Med hänsyn till de överväganden som gjorts finner regeringen att det inte fordras några särskilda övergångsbestämmelser i övrigt till miljöbalkens bestämmelser i 12 kap. om täkter, jordbruk m.m.

Frågor om den närmare fördelningen av tillsynsansvar respektive samrådsbefogenheter bör enligt regeringens bedömning behandlas inom ramen för arbetet med förordningar som skall höra till miljöbalken.

Genetiskt modifierade organismer

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om genetiskt modifierade organismer.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer har arbetats in i 13 kap. miljöbalken. Den enda ändring som föreslås av de materiella reglerna i lagen är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om krav på märkning i stället för att det som nu endast kan föreskrivas som villkor i enskilda tillstånd. Vid detta förhållande behövs det inte några särskilda övergångsbestämmelser till miljöbalkens regler.

Kemiska produkter och biotekniska organismer

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om kemiska produkter och biotekniska organismer.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att det behövs en övergångsbestämmelse som säger att generella föreskrifter utfärdade med stöd av 14 kap. 21 § miljöbalken inte får medföra väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt miljöskyddslagen.

Skälen för regeringens förslag: Reglerna i lagen (1985:426) om kemiska produkter och i lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel samordnas i 14 kap. miljöbalken och får mindre ramlagskaraktär än tidigare. Reglerna utökas till att omfatta alla kemiska produkter och biotekniska organismer.

Utökningen till att gälla även biotekniska organismer innebär bl.a. att import av särskilt farliga sådana kan underkastas krav på tillstånd

(14 kap. 12 §). Balken innehåller vidare den nyheten att en skyldighet införs för bl.a. tillverkare av kemiska produkter och biotekniska organismer att underrätta tillståndsmyndigheten när det efter ett tillstånd eller godkännande kommer fram nya uppgifter om skadliga effekter (14 kap. 23 §). Detta har hittills bara gällt godkända växtskyddsmedel. Sådan upplysningsskyldighet skall även gälla för produkter för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten kan ha vissa skadliga effekter, t.ex. vara cancerframkallande.

Även lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark smälts in i dessa regler. Lagen handlar endast om spridning av kemiska bekämpningsmedel. I miljöbalken skall reglerna även omfatta biologiska bekämpningsmedel.

När det gäller användning av bekämpningsmedel föreslås i 14 kap.17 § en allmän regel om försiktighetsmått vid bekämpning. Den innebär att andra kemiska eller biologiska bekämpningsmedel än sådana som har godkänts eller meddelats undantag eller dispens för enligt balken får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön.

Vidare inarbetas lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle i miljöbalken. Bestämmelserna utökas till att omfatta allt bränsle och alltså inte bara svavelhaltigt sådant och även möjlighet att föreskriva om bränslens kvalitet och egenskaper. Beträffande detta bemyndigande har

Svenska Kraftverksföreningen ansett att det behövs en övergångsbestämmelse som säger att generella föreskrifter utfärdade med stöd av bestämmelsen, 14 kap. 21 § miljöbalken, inte får medföra väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt miljöskyddslagen. Detta har behandlats tidigare i detta avsnitt under rubriken Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd där det anges att om generella föreskrifter enligt 9 kap. 5 § utfärdas kan det krävas att övergångsbestämmelser meddelas i samband med sådana föreskrifter. Övergångsbestämmelser kan behöva meddelas även i samband med att generella föreskrifter om bränslen meddelas enligt 14 kap. 21 §.

Miljöbalkens bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska organismer innehåller således ett antal nyheter. Reglerna fordrar dock inte nu några särskilda övergångsbestämmelser.

Avfall och producentansvar

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om avfall och producentansvar.

Utredningens förslag: Att en särskild övergångsbestämmelse införs som bekräftar äldre renhållningsordningars fortsatta giltighet.

Remissinstanserna: Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser att det förhållandet att renhållningsordningar antagna före miljöbalkens

ikraftträdande föreslås fortsätta att gälla till dess ny renhållningsordning antas, innebär att de ändringar som miljöbalken kan medföra för den kommunala renhållningsverksamheten inte blir tillämpliga förrän efter ett kommunfullmäktigebeslut om ny renhållningsordning. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län anser att det är önskvärt att en tidpunkt för översyn av renhållningsordningarna införs i övergångsbestämmelserna. Även Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det finns anledning att ytterligare överväga om man bör kräva att nya renhållningsordningar antas viss tid efter det att miljöbalken har trätt i kraft.

Skälen för regeringens förslag: Regler om avfall och producentansvar finns i 15 kap. miljöbalken. En viktig nyhet i dessa bestämmelser är att en definition ges av avfallsbegreppet i 15 kap. 1 §.

Definitionen överensstämmer med den som gäller inom EU. Det är enligt utredningen svårt att överblicka vilka konsekvenser införandet av EG:s definition får. Såvitt kan bedömas finns det dock enligt utredningen inte något behov av övergångsbestämmelser. Regeringen delar den uppfattningen.

Det tillägget i reglerna om producentansvar (15 kap. 7 § andra stycket 2) har gjorts att regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för producenten att lämna uppgifter om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning innehåller. Detta får dock inte till följd att någon övergångsbestämmelse behövs, vare sig i balken eller i föreskrifterna. När det gäller reglerna om producentansvar har i övrigt inte föreslagits några ändringar.

En annan nyhet är att kommunerna enligt 15 kap. 8 § tredje stycket i sina planer och beslut skall ta hänsyn till fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjlighet att själva ta hand om sitt hushållsavfall och annat avfall. Bestämmelsen bör endast avse framtida planer och beslut och inte påverka äldre sådana. Något behov finns därför inte av övergångsbestämmelser.

Balken innehåller bestämmelser om kommunala renhållningsordningar i 15 kap. 11 - 17 §§. De ändringar som föreslås är inte sådana att, som några remissinstanser ansett, en tidsgräns bör bestämmas före vilken en renhållningsordning som stöder sig på miljöbalken skall ha antagits. Trots avsaknaden av en sådan bestämmelse är det lämpligt att kommunerna ser över och anpassar sina renhållningsordningar till miljöbalkens krav.

I lagrådsremissen om lag om införande av miljöbalken hävdades att det ibland har framförts att det konstitutionella underlaget för äldre renhållningsordningar är något tveksamt och hänvisning gjordes till Miljöskyddskommitténs delbetänkande Lag om införande av miljöbalken, SOU 1993:66 s. 80. Därför ansågs det i remissen lämpligt att införa en särskild övergångsbestämmelse som bekräftade renhållningsordningarnas fortsatta giltighet. Lagrådet har i sitt yttrande skrivit att av det nämnda betänkandet framgår inte vari den konstitutionella tveksamheten i fråga om renhållningsordningarna skulle bestå men att den torde hänga samman med att dessa innehåller föreskrifter av normkaraktär. Det kan då hävdas att överlåtande av sådan normgivningsmakt till kommunerna skall ske enligt 8 kap. 7 och 11 §§

regeringsformen, dvs. att riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter och medger att regeringen får överlåta till kommuner att meddela bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna i renhållningslagen att det för varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall antas av kommunfullmäktige har inte tillkommit på det sättet. Enligt 9 och 11 §§ i den lagen åläggs kommunfullmäktige att anta en renhållningsordning, som skall innehålla kommunens föreskrifter om avfallshantering och avfallsplan. Motsvarande bestämmelser föreslogs i 15 kap.10 och 11 §§miljöbalken i lagrådsremissen, som även kommenteras av Lagrådet. Vidare skriver Lagrådet att om bestämmelserna om renhållningsordning i renhållningslagen inte skulle anses tillkomna på ett konstitutionellt godtagbart sätt, vilket i så fall gäller också förslagen i miljöbalken, skulle en övergångsbestämmelse som den föreslagna inte kunna reparera den konstitutionella bristen. De äldre renhållningsordningarna skulle inte därigenom få "fortsatt giltighet". Den, som det påstås, ibland uttalade tveksamheten rörande renhållningsordningarnas konstitutionella underlag är emellertid enligt Lagrådets mening inte tillräcklig för att grundlagsbestämmelser i något väsentligt hänseende skall anses ha åsidosatts vid tillkomsten av renhållningsordningarna och att felet är så uppenbart att de inte enligt 11 kap. 14 § regeringsformen skall tillämpas. Enligt Lagrådet är ett väsentligt argument för att renhållningslagens giltighet i detta hänseende inte kan ifrågasättas att Regeringsrätten vid flera tillfällen haft att pröva mål som rört renhållningen utan att finna dem strida mot regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. Att frågan har väckts framgår av pleniavgörandet RÅ 1988 ref. 32, där en skiljaktig ledamot utvecklade sin uppfattning att det i 9 § renhållningslagen intagna åläggandet för kommunerna att meddela föreskrifter stred mot 8 kap.3, 7 och 11 §§regeringsformen. Vidare kan enligt Lagrådet nämnas att Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1989 ref. 58 fann att vissa generella föreskrifter som beslutats av en kommunal nämnd saknade laga verkan, därför att de skulle ha meddelats i renhållningsordning som beslutats av kommunen. På grund av det anförda fann Lagrådet att, vilken ställning som än intas i den konstitutionella frågan, den aktuella övergångsbestämmelsen inte endast är obehövlig utan också missvisande. Lagrådet förordade därför att bestämmelsen utgår. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det inte bör införas någon särskild övergångsbestämmelse beträffande renhållningsordningar. Den i 4 § promulgationslagen föreslagna övergångsbestämmelsen som handlar om giltigheten av föreskrifter meddelade med stöd av äldre lag är allmänt skriven och omfattar även renhållningsordningar.

De ändringar som i övrigt har föreslagits i 15 kap. miljöbalken ställer inte heller krav på några övergångsbestämmelser.

4.37.8. Processuella bestämmelser

I fråga om domstolars och andra myndigheters förfarande gäller som huvudregel att ny lag tillämpas från och med ikraftträdandet. De nya processuella bestämmelserna skall alltså tillämpas även i mål och ärenden som pågår när balken träder i kraft. Undantag kan dock behöva göras från denna regel. I detta avsnitt diskuteras i vilken utsträckning sådana undantag skall göras.

Allmänt om prövningen

Regeringens förslag: Tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt för obegränsad tid skall kunna tidsbegränsas, om det är nödvändigt för att

Sverige skall uppfylla sina internationella åtaganden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker utredningens förslag i denna del. Justitieombudsmannen påpekar att begreppet äldre bestämmelser inte klargjorts helt i utredningens förslag.

Växjö tingsrätt föreslår att övergångsregeln förses med en begränsning som klart anger att tidsbegränsning av tidigare icke tidsbegränsade tillstånd får ske endast om detta inte utgör ett alltför stort ingrepp i den tillåtna verksamheten. Lantbrukarnas Riksförbund framför synpunkter på utredningens förslag att tillstånd, godkännande eller dispenser skall kunna vägras den som tidigare har misskött sig. LRF menar att innebörden av begreppet misskötsel vidgas väsentligt och att det behövs en övergångsregel som hindrar retroaktiv verkan av miljöbalksregeln.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken får tillstånd, godkännanden och dispenser meddelas för en begränsad tid. Tanken är att tidsbegränsning skall ske oftare än vad som är fallet i dag. Nu saknas ofta lagstöd för att tidsbegränsa tillstånd. Detta hindrar dock inte att ett tillstånd ändå kan begränsas när det meddelas första gången och att ett gammalt tidsbegränsat tillstånd kan begränsas på nytt om det förlängs. Det är däremot knappast möjligt att vid annat än tvingande säkerhetsskäl utan lagstöd tidsbegränsa ett tillstånd som har meddelats för obegränsad tid (Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 17 upplagan 1995, s. 73 f, jfr också RÅ 1990 not 198 och SOU 1995:139 s. 423). Det bör observeras att tidsbegränsning inte nödvändigtvis förutsätter att det i lagen sägs att just tidsbegränsning får ske. Om det anges i ett lagrum att ett tillstånd får återkallas under vissa förutsättningar och dessa förutsättningar är uppfyllda måste tillståndet rimligen kunna tidsbegränsas i stället för att återkallas (jfr RÅ 1990 not 197).

I avsnitt 4.37.3 har anförts att det krävs tungt vägande skäl för att tillstånd meddelade enligt äldre rätt skall kunna inskränkas genom

bestämmelser i miljöbalken som saknar motsvarighet i de lagar som ersätts av balken. Att tidsbegränsa ett tillstånd som har meddelats för all framtid är en ingripande åtgärd. Detta bör enligt regeringens mening komma i fråga endast när det är nödvändigt för att vårt land skall uppfylla våra internationella åtaganden. Av intresse är bl.a. EG:s grundvattendirektiv (80/68/EEG), där det sägs i artikel 11 att vissa tillstånd som innebär utsläpp av farliga ämnen i grundvattnet skall meddelas för en begränsad tidsperiod och skall omprövas minst vart fjärde år. Tillstånden kan enligt samma artikel då förnyas, ändras eller upphävas. Vidare bör nämnas direktivet om utsläpp av farliga ämnen i vatten (76/464/EEG), där det i artikel 3 anges att tillstånd endast får beviljas för en begränsad tidsperiod.

Regeringen erinrar om att det redan i dag finns möjlighet att tidsbegränsa tillstånd som en gång har meddelats utan sådan begränsning. Med stöd av 18 § femte stycket naturvårdslagen (1964:822) kan detta ske beträffande täkter. Regeln har i miljöbalken en motsvarighet i 24 kap. 5 § andra stycket. Äldre täkttillstånd skall naturligtvis kunna tidsbegränsas även i fortsättningen. Tidsbegränsning kan vidare ske med stöd av 25 § miljöskyddslagen som gäller tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Inte heller i detta avseende kommer någon ändring att ske genom miljöbalken.

Regeringen anser sammanfattningsvis att tillstånd, godkännanden, undantag och dispenser som har lämnats för obegränsad tid enligt äldre rätt skall kunna tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § vid en omprövning endast om detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna uppfylla våra internationella åtaganden eller tidsbegränsning kunde ske redan vid omprövning enligt den gamla lagen. Någon begränsning av det slag som

Växjö tingsrätt har föreslagit bör enligt regeringens mening inte föreskrivas. Med anledning av Justitieombudsmannens påpekande bör det här klarläggas att med äldre rätt eller äldre bestämmelser avses naturligtvis endera de bestämmelser enligt vilka tillståndet m.m. en gång lämnades eller bestämmelser som upphävs i och med införandet av miljöbalken.

Enligt 16 kap. 6 § miljöbalken får bl.a. tillstånd vägras den som inte har följt tidigare tillstånd. Bestämmelsen har i dag motsvarighet endast i naturvårdslagen beträffande täkter samt i lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. I miljöbalken bör dock regeln ges generell tillämpning. Regeringen anser till skillnad mot

Lantbrukarnas Riksförbund att det inte finns något som hindrar att hänsyn tas till misskötsel som har skett före balkens ikraftträdande.

Regeringsprövning

Regeringens förslag: Ärenden om tillstånd enligt 4 kap. naturresurslagen skall även i fortsättningen handläggas och bedömas enligt äldre lag, om de handläggs av regeringen vid miljöbalkens ikraftträdande.

Om länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen (1995:1649) om byggande av järnväg har godkänt miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens ikraftträdande, skall inte krävas regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag förutom att utredningen har föreslagit att obligatorisk regeringsprövning inte skall ske av vägar, järnvägar, allmänna farleder eller flygplatser som har börjat anläggas före den 1 januari 2001.

Remissinstanserna: Vägverket och Länsrätten i Östergötlands län invänder mot uttrycket "börjat anläggas" i övergångsregeln som gäller den obligatoriska regeringsprövningen och påpekar att det kan ge upphov till tveksamhet. Vidare framhåller Vägverket att en övergångstid som är knuten till anläggningstidpunkten den 1 januari 2001 kommer att innebära att många beslutade vägbyggnadsprojekt som vunnit laga kraft måste omprövas av regeringen. Enligt verket är det bättre att välja en tidigare tidpunkt under projekteringsprocessen som bas i övergångsbestämmelserna och förordar länsstyrelsens godkännande av miljökonsekvensbeskrivning före den 1 januari 1999. Länsstyrelsen i

Stockholms län har framfört liknande synpunkter och påpekat att övergångstiden om tre år är alltför kort, åtminstone när det gäller projekteringsarbete för stora trafikanläggningar i Stockholmsområdet. Naturvårdsverket föreslår att frågan om det behövs regeringsprövning i stället knyts till tidpunkten när ärendet anhängiggörs ("inleds") hos vederbörande prövningsmyndighet i första instans.

Skälen för regeringens förslag: I 17 kap. miljöbalken har naturresurslagens och vattenlagens bestämmelser om regeringsprövning av stora miljöpåverkande verksamheter arbetats samman.

Regeringsprövning skall enligt miljöbalkens regler ske som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen. Detta innebär att ansökan om tillstånd ges in till ordinarie tillståndsmyndighet, att denna handlägger ansökan på vanligt sätt och håller huvudförhandling, att tillståndsmyndigheten därefter med eget yttrande överlämnar frågorna om tillåtlighet och lokalisering till regeringen, att regeringen prövar nämnda frågor och eventuellt ställer andra villkor samt att tillståndsmyndigheten därefter, om regeringen har tillåtit verksamheten, meddelar tillstånd med villkor. Detta system liknar i väsentliga delar nuvarande regeringsprövning enligt 11 kap. vattenlagen. För den prövning som i dag sker enligt 4 kap. naturresurslagen medför miljöbalken däremot betydande förändringar.

Regeringen delar utredningens uppfattning att ärenden som före balkens ikraftträdande har väckts hos regeringen enligt 4 kap. naturresurslagen bör handläggas klart av regeringen. De gamla och de nya reglerna har både materiellt och processuellt sådana skillnader att äldre bestämmelser måste tillämpas även i fortsättningen. I nästa avsnitt behandlas ett förslag till en allmän bestämmelse om att äldre rätt skall tillämpas i ärenden som pågår vid balkens ikraftträdande. Det behövs därför inte någon särskild övergångsbestämmelse om regeringsprövning.

Miljöbalken innebär ytterligare den nyheten att större vägar, järnvägar, allmänna farleder och flygplatser alltid skall tillåtlighetsprövas av regeringen. Regler om detta meddelas i 17 kap. 1 § 18-21. Utmärkande för blivande trafikanläggningar är att planeringsarbetet måste ske med väl tilltagen framförhållning och det kan därför finnas skäl att föreskriva en övergångstid innan obligatorisk prövning införs av sådana projekt. Miljöbalksutredningen har föreslagit att trafikanläggningar av nyssnämnt slag, vars anläggande påbörjas de närmaste tre åren efter miljöbalkens ikraftträdande, inte skall omfattas av den obligatoriska regeringsprövningen. Förslaget har kritiserats av olika myndigheter som är involverade i projektering och tillståndsprövning av dylika anläggningar. Det finns enligt regeringens mening skäl att ta fasta på kritiken.

När det gäller väg- och järnvägsprojekt finner regeringen, till skillnad från utredningen och i linje med vad Vägverket och Länsstyrelsen i

Stockholms län har framfört, att övergångsregeln bör knytas till tidpunkten för länsstyrelsens godkännande av miljö-konsekvensbeskrivningen. Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen (1995:1649) om byggande av järnväg godkänt miljökonsekvensbeskrivning för väg eller järnväg före miljöbalkens ikraftträdande, kan det vara rimligt att inte kräva regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före utgången av år 2000. Genom att övergångsbestämmelsen utformas på detta sätt torde övergångstiden ha fått den utsträckning som kan fordras i praktiken och som Länsstyrelsen i Stockholms län har förordat.

Enligt regeringens bedömning är behovet av övergångsbestämmelser till miljöbalkens regler om regeringsprövning av allmänna farleder eller flygplatser inte lika stort som i fråga om vägar och järnvägar. Det kan knappast medföra några stora projekterings- eller tillämpningsproblem om regeringsprövningen av farleder och flygplatser börjar gälla omedelbart vid tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Regeringen föreslår därför i motsats till Miljöbalksutredningen ingen övergångsbestämmelse beträffande regler i balken som gäller prövning av farleder och flygplatser.

Dessa övergångsregler hindrar naturligtvis inte att regeringen under övergångstiden ändå prövar större trafikanläggningar efter förbehåll. Om ett sådant förbehåll sker gäller miljöbalkens bestämmelser om det kommunala vetot.

Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

Regeringens förslag: Koncessionsnämnden för miljöskydd, vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen skall läggas ner.

Regeringen skall bemyndigas att bestämma dag för ikraftträdandet av övergångsbestämmelser som säger att mål och ärenden skall överlämnas till miljödomstol eller Miljööverdomstolen.

Mål och ärenden som har inletts vid andra prövningsorgan före ikraftträdandet skall slutföras, även om prövningsorganet enligt miljöbalken inte kommer att handlägga sådana mål eller ärenden.

I mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet skall äldre rätt tillämpas. De nya reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Vidare skall miljödomstolarna och Miljööverdomstolen tillämpa miljöbalkens processuella bestämmelser i överlämnade pågående ärenden och mål.

Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om överklagande, om en dom eller ett beslut har meddelats före ikraftträdandet samt om en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter ikraftträdandet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Förslaget att pågående mål och ärenden i

Koncessionsnämnden och vattendomstolarna skall fördelas på miljödomstolarna vid balkens ikraftträdande, kräver enligt

Domstolsverket närmare analys innan det är möjligt att genomföra. Koncessionsnämnden anser att det bör undvikas att miljöskyddslagen skall behöva tillämpas parallellt med miljöbalken under lång tid efter det att balken har trätt i kraft. Växjö tingsrätt och Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker i huvudsak utredningens förslag beträffande förfarandet i pågående mål och ärenden och Halmstads kommun ser det som önskvärt att miljödomstolarna börjar verka fullt ut redan när balken träder i kraft. Länsrätten i Östergötlands län, som påpekar att de föreslagna övergångsbestämmelserna kan innebära byte av processform i fråga om förfarandet, förutsätter att övergångsregleringen inte medför någon nackdel för den enskilde. Svea hovrätt erinrar om att den sökande i en del fall kan ha intresse av att få det aktuella företagets tillåtlighet prövad helt enligt de nya reglerna i balken.

Skälen för regeringens förslag: Förslaget till miljöbalk innebär att vattendomstolarna och Koncessionsnämnden för miljöskydd läggs ner och ersätts av regionala miljödomstolar. Miljödomstolarna kommer – liksom dagens vattendomstolar – att vara tingsrätter i särskild sammansättning medan Koncessionsnämnden upphör helt.

Vidare innebär miljöbalkens prövningssystem att Vattenöverdomstolen ersätts av Miljööverdomstolen, vilken liksom Vattenöverdomstolen kommer att ingå i Svea hovrätt.

Vid de prövningsorgan som läggs ner handläggs även mål och ärenden enligt andra lagar än de som skall ingå i miljöbalken. Exempelvis

överklagas enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd beslut av vanämnden till Vattenöverdomstolen. Regeringens uppdrag till Miljöbalksutredningen innefattar även att ge förslag till nödvändiga lagändringar i de lagar som inte arbetats in i miljöbalken. Sådana förslag har av utredningen presenterats i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32) som avses ligga till grund för en proposition under våren 1998.

När miljöbalken träder i kraft kommer handläggningen att pågå i ett stort antal mål och ärenden vid Koncessionsnämnden, vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen. För Koncessionsnämndens del kan övervägas om denna bör behållas under en övergångsperiod för att avsluta de ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande. En liknande lösning föreslogs när Försäkringsöverdomstolen skulle läggas ner. Förslaget innebar att domstolen skulle fungera parallellt med Regeringsrätten i två år, men det genomfördes inte eftersom det ansågs vara olämpligt med två prejudikatinstanser i samma mål (prop. 1992/93:215 s. 20).

I Miljöbalksutredningens betänkande uppges att Koncessionsnämnden i dag har omkring 300 ärenden i balans och att många av dessa är prövotidsärenden som kommer att pågå under lång tid. Om Koncessionsnämnden skall fortsätta sin verksamhet under ett övergångsskede och slutföra handläggningen av alla pågående ärenden fordras en relativt lång övergångstid. En sådan lösning är olycklig. Som

Koncessionsnämnden har framhållit i sitt remissvar bör det undvikas att miljöskyddslagen tillämpas parallellt med miljöbalken under lång tid efter det att balken har trätt i kraft. Dessutom är det som

Miljöbalksutredningen har anfört värdefullt att kunna ta till vara den kompetens som finns vid nämnden och skapa möjlighet att föra över den till miljödomstolarna och Miljööverdomstolen. Regeringen anser således i princip att nämnden inte bör finns kvar under lång tid efter miljöbalkens ikraftträdande. Regeringen finner dock till skillnad från utredningen och med beaktande av de betänkligheter som Domstolsverket har framfört att det kan finnas skäl att ha kvar Koncessionsnämnden, vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen under en kortare övergångsperiod efter balkens ikraftträdande. Även om dessa prövningsorgan kan förutsättas inta en beredskap för en smidig avveckling av verksamheten kan de exempelvis behöva ett tidsmässigt utrymme för att successivt avsluta prövningen av mål och ärenden om handläggningen kommit så långt att det praktiskt taget endast återstår att meddela beslut eller dom. Det finns annars, som

Växjö tingsrätt har påpekat, risk för att verksamheten paralyseras under ett antal månader kring dagen för miljöbalkens ikraftträdande. Vidare kan det med hänsyn till bl.a. personal-, lokal-, ekonomi- och arkivfrågor vara nödvändigt med en viss övergångstid innan mål och ärenden som alltjämt pågår lämnas över till miljödomstol eller Miljööverdomstolen för prövning. Av de skäl som nu har anförts bör regeringen bemyndigas att bestämma tidpunkt för ikraftträdandet av sådana övergångsbestämmelser som säger att ärenden och mål skall överlämnas till de prövningsorgan som inrättas enligt miljöbalken. Tidpunkten avses som nyss anfördes infalla ganska snart efter balkens ikraftträdande och får bestämmas efter

närmare samråd med Domstolsverket, myndigheter och andra som berörs av miljöbalksreformen.

Förrättningsmännens tillståndsprövning av markavvattning enligt 12 kap. vattenlagen (1983:291) saknar motsvarighet i miljöbalken. Enligt regeringens mening bör de förrättningar som pågår när balken träder i kraft handläggas klart.

I övrigt innebär miljöbalksförslaget inte att något prövningsorgan läggs ner men ett antal mål- och ärendetyper kommer dock att flyttas från regeringen, allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar till miljödomstolarna. Pågående prövning av mål och ärenden bör då enligt regeringens uppfattning lämpligen slutföras av det prövningsorgan som idag prövar den ifrågavarande typen av mål eller ärende.

Som påpekas i inledningen till detta avsnitt är huvudregeln i fråga om regler om domstolars och andra myndigheters förfarande att ny lag tillämpas från och med ikraftträdandet. Regeringen finner dock att denna lösning inte kan väljas för de mål och ärenden som skall handläggas av prövningsorgan som enligt miljöbalken inte skall pröva sådana mål eller ärenden. Balkens processuella bestämmelser passar helt enkelt inte för dessa prövningsinstanser. De bör därför tillämpa samma förfaranderegler som tidigare. För att undvika komplikationer i pågående ärenden och för att åstadkomma ett enhetligt regelsystem föreslås vidare, att äldre förfaranderegler även tillämpas för ärendetyp som fortsättningsvis skall prövas av samma organ som tidigare. Som har påpekats i avsnitt 4.37.5 under rubriken Miljökonsekvensbeskrivningar kan det exempelvis inte komma i fråga att tillämpa de nya reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar i mål och ärenden som påbörjats före balkens ikraftträdande.

Regeln om att gamla förfaranderegler skall tillämpas kan dock inte gälla miljödomstolarna. Koncessionsnämnden skall till miljödomstolarna överlämna de ärenden som nämnden har kvar när den läggs ner. Om miljödomstolarna skulle tillämpa äldre förfaranderegler i dessa ärenden skulle det bli de regler som gäller för Koncessionsnämnden. Det är dock inte lämpligt att domstolarna tillämpar regler som har gällt för en nämnd. Miljödomstolarna skall i stället omedelbart tillämpa miljöbalkens processuella regler. Det gäller då att fastställa i vilket skede av miljödomstolsprocessen som ärendet befinner sig när det lämnas över. Regeringen delar utredningens bedömning att dessa frågor inte är svårare än att de bör kunna lösas inom ramen för de föreslagna reglerna.

Även i övrigt bör miljödomstolen tillämpa miljöbalkens processuella bestämmelser. I ett fall måste dock som utredningen har påpekat domstolen tillämpa gamla förfaranderegler. En förrättningsmans beslut enligt vattenlagen (1983:291) skall enligt 12 kap. 37–38 §§ den lagen överklagas till vattendomstolen. Det finns i 13 kap. 56–64 §§ särskilda bestämmelser om förfarandet i vattendomstolarnas förrättningsmål. Vissa av bestämmelserna saknar motsvarighet i miljöbalken. Det är nödvändigt att bestämmelserna fortsätter att tillämpas när vattendomstolarnas förrättningsmål har överlämnats till miljödomstolen.

Även Miljööverdomstolen bör omedelbart tillämpa de nya förfarandereglerna.

När nya processuella bestämmelser införs föreskrivs det normalt att äldre bestämmelser skall tillämpas beträffande överklagande och krav på prövningstillstånd när dom eller beslut har meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. Detta bör gälla även i miljöbalken. Motsatsvis gäller de nya bestämmelserna när domar och beslut meddelas efter ikraftträdandet. Det saknar då betydelse om målet eller ärendet har inletts före eller efter ikraftträdandet. Som Lagrådet har påpekat finns det skäl att låta det sist sagda komma till uttryck i övergångsbestämmelserna (se 23 § andra stycket promulgationslagen).

Regeringen finner dock att undantag måste göras från dessa regler. Även efter balkens ikraftträdande skall en länsrätts avgörande överklagas till kammarrätten och en kammarrätts avgörande till Regeringsrätten. Ett avgörande av en allmän domstol, inbegripet fastighetsdomstolen, bör däremot kunna överklagas till Miljööverdomstolen. Förrättningsmännens beslut enligt 12 kap. vattenlagen bör överklagas till miljödomstolen. Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att det för tydlighets skull bör införas övergångsbestämmelser om det som nu har sagts.

Regeringen övergår härefter till frågan om gammal eller ny materiell rätt skall tillämpas i de mål och ärenden som pågår när miljöbalken träder i kraft. Skälet till att låta prövningsinstanserna omedelbart tillämpa miljöbalken skulle vara att man vill att dessa regler skall få ett snabbt genomslag. Detta argument väger givetvis tungt. Det finns emellertid ett antal anledningar att fortsätta tillämpa äldre materiell rätt i pågående mål och ärenden. De prövningsorgan som endast skall avsluta pågående mål och ärenden och som saknar någon funktion enligt miljöbalken tvingas då inte sätta sig in i ett nytt regelsystem. Det skulle vidare kunna uppkomma väsentliga fördyringar och andra komplikationer om ny materiell rätt skall tillämpas. Ett mål eller ärende som är klart för avgörande, kanske sedan huvudförhandling har hållits, skulle kunna behöva kompletteras med ytterligare utredning. Inblandade parter har kanske lagt upp talan och även i övrigt agerat på grundval av överväganden om gällande rätt. Ett system som innebär tillämpning av äldre förfaranderegler men nya materiella regler skulle dessutom kunna skapa svårlösta frågor om var gränsen går mellan dessa regelgrupper. Allt detta sammantaget leder enligt regeringens bedömning till att även äldre materiell rätt bör tillämpas i mål och ärenden som pågår när miljöbalken träder i kraft.

Regeln att äldre materiell rätt skall tillämpas i de mål och ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande innebär att den äldre rätten även skall tillämpas av överprövningsorgan sedan ett sådant mål eller ärende efter balkens ikraftträdande har överklagats.

Bestämmelserna i miljöbalken om miljökvalitetsnormer är dock sådana att de omedelbart bör få genomslag i pågående mål och ärenden. Det kan exempelvis inte komma i fråga att tillåta nya verksamheter som medverkar till att en sådan norm överträds. Den nya verksamhetens tillstånd skulle lämnas på bekostnad av andra verksamhetsutövare, eftersom dessa skulle tvingas till hårdare åtgärder för att normen skall klaras.

Tillstånds giltighet och omprövning

Regeringens förslag:Miljöbalkens förutsättningar för omprövning, liksom återkallelse, skall även gälla tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt.

Den produktionsmängd eller omfattning i övrigt av verksamheten som har angetts i ett tillstånd enligt miljöskyddslagen skall dock kunna omprövas endast om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Bestämmelsen om att omprövning får ske tio år efter det att tillståndet har vunnit laga kraft skall inte gälla om en längre tid för omprövning har bestämts i en dom eller ett beslut som har meddelats enligt äldre rätt.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har lämnat utredningens förslag i denna del utan erinran eller, som t.ex. Fiskeriverket, uttryckligen tillstyrkt övergångsregleringen. Sundsvalls kommun anför, med hänvisning till bl.a. konkurrensskäl, att omprövningsreglerna måste vara desamma för såväl verksamheter med tillstånd meddelade före miljöbalkens ikraftträdande som verksamheter med tillstånd enligt miljöbalken. Sundsvalls kommun anser vidare att det måste vara möjligt att ompröva samtliga tillstånd efter tio år trots att annan tid bestämts i beslut som meddelats enligt tidigare lagstiftning.

Ett antal remissinstanser har dock framfört synpunkter på utredningens förslag till regler om omprövning av tillstånd som meddelats enligt äldre lag. Svea hovrätt anser att det för omprövning av äldre vattenföretag bör övervägas om inte bestämmelserna i 15 kap. 10 § vattenlagen skall behållas som en övergångsbestämmelse med hänsyn till att förändringar av vattenföretag oftast kräver mycket omfattande arbeten som omedelbart påverkar förutsättningarna för verksamhetens bedrivande. Synpunkter av liknande innebörd, i vissa fall inte enbart avseende vattenrättsliga tillstånd, har framförts också av andra remissinstanser, bl.a.

Justitieombudsmannen, Umeå tingsrätt, Växjö tingsrätt, Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk, Sveriges Advokatsamfund och Svenska Kraftverksföreningen.

Försvarsmakten har framhållit att det är av vitalt intresse för anpassning till det nya regelsystemet att kunna bedöma innebörden av miljökvalitetsnormer som kan komma ifråga för dess verksamhet. Enligt

Försvarsmakten föreligger inte någon sådan möjlighet med den föreslagna lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag: Regler om tillstånds giltighet, omprövning m.m. meddelas i 24 kap. miljöbalken. Omprövningsreglerna är av stort intresse vid utformningen av miljöbalkens övergångsbestämmelser.

Som Miljöbalksutredningen har påpekat finns det två huvudfrågor knutna till omprövning av tillstånd meddelade enligt äldre bestämmelser. Den ena är om de nya förutsättningarna för omprövning även skall gälla för de äldre tillstånden. Den frågan behandlas i detta avsnitt. Den andra huvudfrågan är om samtliga regler i balken skall kunna ligga till grund för bedömningen, när det väl har fastställts att omprövning får ske. Exempelvis fordras att ställning tas till om miljöbalkens regel om att tillstånd får tidsbegränsas (16 kap. 2 § första stycket) skall kunna användas vid omprövning av icke-tidsbegränsade tillstånd. Detta behandlas i de avsnitt där respektive bestämmelse behandlas (se t.ex. vad som sägs under rubriken Allmänt om prövningen i förevarande avsnitt).

Miljöbalksförslaget innehåller, framför allt i fråga om vattenverksamhet, några nya omprövningsförutsättningar. Enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 får ett tillstånd eller villkoren för detta omprövas när tio år har gått från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft. Omprövning får ske med kortare mellanrum om detta följer av Sveriges medlemskap i EU. Bestämmelsen avses även gälla för vattenverksamhet. I dag bestämmer vattendomstolen i domen en tid för omprövning av villkoren på mellan tio och 30 år (15 kap. 3 § vattenlagen).

Regeringen anser att en tid för omprövning av villkor som redan har bestämts av en vattendomstol skall respekteras. Någon omprövning av villkor enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 skall alltså inte kunna ske efter tio år om en längre tid har bestämts i tillståndsdomen. Om däremot en föreskrift meddelas om att omprövning skall ske med kortare mellanrum på grund av att en regel i EG-rätten kräver detta, skall denna tid gälla i stället för vad som har angetts i tillståndet. Detta bör anges i föreskrifternas övergångsbestämmelser.

När den i tillståndsdomen angivna tiden har gått ut bör däremot de nya tiderna tillämpas. Det bör i sammanhanget påpekas att miljöbalkens regel inte innebär att omprövning alltid skall ske efter tio år. Många vattenverksamheter kommer liksom tidigare att omprövas med betydligt längre mellanrum.

En annan nyhet i miljöbalken är att omprövning skall kunna ske om en verksamhet med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer skulle starkt begränsas om inte åtgärder kunde sättas in mot samtliga verksamheter som bidrar till att normen överträds. En ojämn konkurrenssituation skulle dessutom uppstå om vissa verksamheter kunde underlåta att minska sina utsläpp. Av detta följer att även tillstånd meddelade före miljöbalkens ikraftträdande bör kunna omprövas om de tillståndsgivna verksamheterna med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Även i övrigt bör enligt regeringens mening miljöbalkens omprövningsförutsättningar kunna tillämpas omedelbart på befintliga tillstånd. Tillstånd meddelade enligt äldre bestämmelser skall enligt 5 § balkens promulgationslag gälla som om de var meddelade enligt miljöbalken. Regeringen finner därför att det inte behövs någon särskild övergångsbestämmelse för att balkens regler om omprövning skall bli tillämpliga.

Ytterligare en nyhet i miljöbalkens omprövningsregler är att omprövning får ske av tillståndet som sådant. Enligt nuvarande lydelse av omprövningsreglerna i miljöskyddslagen och vattenlagen är det endast tillståndets villkor som kan omprövas. Det föreligger därför ett behov av att ta ställning till om omprövning enligt miljöbalkens bestämmelser skall få ske av tillståndet som sådant när detta har meddelats enligt de gamla bestämmelserna.

När tillstånd lämnas enligt miljöskyddslagen bör omfattningen av verksamheten preciseras i själva tillståndsmeningen. Enligt Koncessionsnämndens praxis får denna precisering inte ske som ett villkor. Oftast anges en produktionsmängd per år eller också kan kapacitet, drifttid eller ytstorlek anges. Exempelvis bör för avfallsanläggningar den mängd avfall som får deponeras eller tas emot vid anläggningen anges. Ett annat alternativ när det gäller avfallsanläggningar är att ange den yta som får disponeras (Bjällås/Rahm Miljöskyddslagen, 2 uppl. 1996, s. 105 f, se också Koncessionsnämndens beslut B 64/93). Om ändringen skall gälla även tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen kan fortsättningsvis den i tillståndsmeningen angivna produktionsmängden etc. omprövas.

Beträffande tillstånd enligt vattenlagen är det, som Miljöbalksutredningen har framhållit, svårare att bedöma vad ändringen innebär. När tillstånd ges till att utföra en vattenanläggning beskrivs denna normalt i själva tillståndet. Trots detta kan enligt 15 kap. 3 § vattenlagen "villkoren" omprövas för att förbättra anläggningens säkerhet. Vid en sådan omprövning beslutas ofta att anläggningen skall ändras. Det kan även i övrigt diskuteras vad som utgör själva tillståndet till en vattenverksamhet och vad som är villkor för denna.

Regeringen delar utredningens mening att det i första hand är vid tillstånd meddelade enligt miljöskyddslagen som skäl kan åberopas mot att låta de nya reglerna gälla även gamla tillstånd. Att ändra en tillåten produktionsmängd är en ingripande åtgärd som bör kräva tungt vägande skäl (jfr avsnitt 4.37.3).

Flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt, har ansett att det i omprövningsfall finns behov av en övergångsbestämmelse med samma innehåll som 15 kap. 10 § andra stycket vattenlagen. Den regeln innebär att det vid omprövning av villkoren för vattenföretag enligt 3 § eller 4 § i samma kapitel, dvs. omprövning till förmån för allmänna intressen, inte får föreskrivas sådana villkor som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för företaget rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller medföra att tillståndshavaren m.fl. drabbas av kostnader som står i missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas.

Regeringen har i enlighet med Lagrådets förslag i 24 kap. 5 § fjärde stycket miljöbalken lagt till en bestämmelse att tillståndsmyndigheten vid omprövning inte får meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Därför finns det inte något behov av en övergångsregel som motsvarar vattenlagens nyssnämnda omprövningsregel.

Tidigare har påpekats att enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 miljöbalken får tillstånd omprövas om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. För att normen skall kunna klaras kan det vara nödvändigt att verksamheter som i övrigt uppfyller miljöbalkens krav minskar sin miljöpåverkan. Om ytterligare krav inte kan ställas genom reglerna om bästa möjliga teknik (2 kap. 3 §) och övriga hänsynsregler återstår bara att produktionen måste minskas. Eftersom samtliga verksamheter skall bidra till att miljökvalitetsnormerna klaras bör omprövning av den tillåtna produktionsmängden kunna ske i de tillstånd som har meddelats före balkens ikraftträdande.

Vid omprövning enligt övriga omprövningsgrunder i 24 kap. 5 § miljöbalken bör enligt regeringens mening däremot inte ändring kunna ske av en produktionsmängd eller annan begränsning av verksamheten som har angetts i ett tillstånd meddelat enligt miljöskyddslagen. Eftersom huvudregeln är att samtliga omprövningsregler gäller även för äldre tillstånd kräver detta en särskild övergångsbestämmelse.

Några särskilda övergångsbestämmelser om omprövning behövs för vattenföretag som har tillstånd enligt vattenlagen (1918:523). Bestämmelserna redovisas närmare i författningskommentaren.

I 24 kap. miljöbalken finns vidare bestämmelser om återkallande av tillstånd. Enligt regeringens mening bör dessa regler gälla omedelbart för tillstånd som har meddelats före balkens ikraftträdande. Någon övergångsbestämmelse behövs inte om detta.

Rättegångskostnader och liknande kostnader

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om rättegångskostnader och liknande kostnader.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag i denna del har inte föranlett några särskilda remissynpunkter.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om rättegångskostnader och liknande kostnader finns intagna i 25 kap. miljöbalken.

Reglerna motsvarar i allt väsentligt gällande rätt och innebär i huvudsak att ersättning kan betalas i mål om vattenverksamhet men inte i mål om miljöfarlig verksamhet. Regeringen finner i likhet med Miljöbalksutredningen att det här inte behövs några övergångsbestämmelser.

4.37.9. Tillsyn m.m.

Tillsyn

Regeringens förslag: Förelägganden och förbud som tillsynsmyndigheter har meddelat före miljöbalkens ikraftträdande och som fortfarande gäller vid ikraftträdandet skall gälla också efter denna tidpunkt.

Särskild handräckning enligt miljöbalken skall få meddelas för en gärning som har begåtts före balkens ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) erinrar om att myndigheten idag har tillsyn över vattenverksamhet och vattenanläggningar i stor omfattning men att detta inte angavs i kommentaren till tillsynskapitlet i huvudbetänkandet. SMHI förutsätter att det av de förordningar där tillsynen kommer att fördelas kommer att framgå SMHI:s tillsynsansvar och att behövliga övergångsbestämmelser införs så att tillsynen kan fortgå utan avbrott.

Riksantikvarieämbetet konstaterar att bestämmelsen endast avser beslut inom ramen för tillsynsverksamheten. Förelägganden och förbud som inte är av tillsynskaraktär, bl.a. beslut enligt nuvarande 20 § naturvårdslagen, bör i stället i likhet med tillstånd anses beslutade enligt motsvarande bestämmelse i miljöbalken och lämpligen behandlas i anslutning till 5 § i övergångsbestämmelserna till balken.

Skälen för regeringens förslag: I 26 kap. miljöbalken smälts samman de bestämmelser om tillsyn som finns i de lagar som skall ingå i balken.

De föreslagna bestämmelserna har inte alltid någon motsvarighet i de enskilda lagarna. I miljöbalken kommer dock bestämmelserna att vara generella. På detta sätt åstadkoms en skärpning av lagstiftningen. Trots denna skärpning saknas det anledning att införa några övergångsbestämmelser.

I lagtexten har vissa myndigheter angetts, i övrigt används ordet tillsynsmyndighet. Vidare har principiella uttalanden gjorts om tillsynens fördelning mellan olika myndigheter. Tanken är att tillsynsansvaret närmare skall regleras i förordningar innan balken träder i kraft. En omorganisation av tillsynen kommer då i viss utsträckning att ske. I den mån detta ställer krav på övergångsbestämmelser får sådana tas in i förordningarna.

Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan avbrott i samband med balkens ikraftträdande. Förelägganden och förbud som tillsynsmyndigheter har meddelat före ikraftträdandet och som gäller då bör därför kunna tillämpas också efter ikraftträdandet. Detta kräver en övergångsbestämmelse.

Som framgår av avsnitt 4.37.4 gäller miljöbalkens bestämmelser om tillstånd även tillstånd meddelade före balkens ikraftträdande. Av detta följer att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att tillståndet med dess villkor skall efterlevas. Tillståndsbeslutets rättskraft hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Ett tillståndsbesluts rättskraft omfattar bara frågor som har prövats i tillståndet. Av detta följer att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § får meddela förelägganden och förbud för att sådana bestämmelser i balken skall efterlevas som behandlar frågor som inte har prövats i tillståndet. Detta förhållande får särskild betydelse när en miljöbalk införs, eftersom denna i många fall innebär att krav ställs som saknar motsvarighet i gällande rätt och alltså i redan meddelade tillstånd.

Det är enligt utredningens mening lämpligt att tillämpa miljöbalkens bestämmelser om särskild handräckning även på gärningar som har begåtts före balkens ikraftträdande. Regeringen delar denna bedömning. För att särskild handräckning skall kunna meddelas skall alltså en gärning ha begåtts som avses i 29 kap. 1 - 4, 8, 9 eller 10 § miljöbalken. En förutsättning bör vara att gärningen var straffbar även när den begicks.

Avgifter

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om avgifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga. Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken innehåller i 27 kap. bestämmelser om avgifter. Reglerna innehåller huvudsakligen bemyndiganden. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser till miljöbalkens avgiftsbestämmelser. Bestämmelsen i 4 § lagen om införande av miljöbalken innebär att avgiftstaxor som beslutats av exempelvis kommuner kommer att fortsätta gälla efter att balken har trätt i kraft.

Tillträde

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om tillträde.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: I 28 kap. miljöbalken finns bestämmelser om tvångsvis tillträde till annans egendom för att där kunna utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelserna är sådana att de genast kan börja tillämpas helt och hållet. Några övergångsbestämmelser behövs därför inte.

Hänvisningar till S4-37-9

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.37.4

4.37.10. Sanktioner

Straff och förverkande

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om straff och förverkande.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksåklagaren har förklarat att det inte finns något att invända mot utredningens ställningstagande beträffande den straffrättsliga regleringen i 5 § brottsbalkens promulgationslag.

Skälen för regeringens förslag: I fråga om straffrättsliga bestämmelser brukar det i allmänhet inte uppstå några övergångsproblem.

Straffbestämmelser får enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen inte ges retroaktiv verkan. I 5 § lagen om införande av brottsbalken (BrP) upprepas detta och dessutom finns där föreskrifter om förhållandet mellan gammal och ny strafflag. Föreskrifterna är tillämpliga också vid framtida ändringar av strafflagstiftningen på brottsbalkens område och inom specialstraffrätten.

Huvudregeln i 5 § andra stycket BrP är att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen begicks. Avgörande tidpunkt är när den handlande avslutade den verksamhet som kan sägas innefatta brottets utförande. Att en från själva handlingen till tiden skild effekt inträder först efter lagändringens ikraftträdande är således utan betydelse. Kommer ett brott till stånd genom successivt handlande, får det i princip anses, att om någon del av handlandet infaller under den nya lagens tid, denna lag skall bli tillämplig på det hela (Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken, del III, 1994, s. 552 f).

Om en annan lag gäller när dom meddelas, skall enligt 5 § andra stycket BrP den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Jämförelsen skall avse resultatet i det enskilda fallet av en tillämpning av gammal respektive ny lag.

Gärningar som har begåtts före den tidpunkt då miljöbalken träder i kraft bör alltså som huvudregel bedömas enligt de straffbestämmelser som har gällt enligt någon av de lagar som upphävs i samband med balkens ikraftträdande. Detta framgår av 5 § BrP och regeringen finner därför att det inte behövs någon särskild övergångsbestämmelse till miljöbalken.

Miljöbalkspropositionens förslag till straffbestämmelser innebär bl.a. att straffskalorna har ändrats så att det finns möjlighet att döma till

strängare straff än tidigare. Huvudregeln skall därför oftast tillämpas, dvs. om en gärning som har begåtts före miljöbalkens ikraftträdande men kommer under bedömning efter denna tidpunkt skall i allmänhet ansvarsreglerna i den äldre lagen tillämpas. Vidare har föreslagits att vissa bestämmelser i brottsbalken förs över oförändrade till miljöbalken. Några övergångsbestämmelser i anledning av det behövs inte heller.

Även i fråga om förverkande gäller att de tidigare bestämmelserna skall tillämpas beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Det finns inte någon möjlighet att tillämpa miljöbalkens strängare förverkandebestämmelser retroaktivt, eftersom de är kopplade till balkens straffbestämmelser. Det finns knappast någon situation där förverkande kunde ske enligt äldre bestämmelser men inte enligt de nya. Regeringen konstaterar därför i likhet med Miljöbalksutredningen att det inte finns något behov av övergångsbestämmelser till balkens bestämmelser om förverkande.

Miljösanktionsavgifter

Regeringens förslag: Miljösanktionsavgift skall inte tas ut för överträdelser som har skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Mål och ärenden om miljöskyddsavgift i vilka ansökan till Koncessionsnämnden har skett före balkens ikraftträdande skall slutföras. Några nya ansökningar om miljöskyddsavgift skall inte få göras efter ikraftträdandet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter utredningens motiv till förslaget att miljöskyddsavgift inte skall kunna tas ut för överträdelser som skett före miljöbalkens ikraftträdande när ansökan inte skett hos Koncessionsnämnden.

Skälen för regeringens förslag: I miljöbalken ersätts miljöskyddslagens system med miljöskyddsavgifter av miljösanktionsavgifter. Syftet är att åstadkomma ett mer effektivt system. Några väsentliga ändringar som föreslås är att avgiften skall beslutas direkt av tillsynsmyndigheten, att avgiften skall utgå enligt tariffer som fastställs av regeringen samt att överträdelsen inte behöver ha medfört ekonomisk fördel för verksamhetsutövaren.

Den i föregående avsnitt nämnda grundlagsregeln i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen är tillämplig på straff och annan brottspåföljd samt förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. I regelns förarbeten sades att det måste anses som ett klart kringgående av förbudet mot retroaktiv strafflag, om man skulle ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart straffliknande karaktär (prop. 1975/76:209 s. 125). Enligt regeringens mening bör detta uttalande också vara tillämpligt på miljösanktionsavgifter.

Regeringen anser således att det inte bör komma i fråga att ta ut miljösanktionsavgifter för överträdelser begångna före miljöbalkens

ikraftträdande. I övergångsbestämmelserna bör därför föreskrivas att 30 kap. miljöbalken endast får tillämpas på överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. Enligt 30 kap. 1 § miljöbalken förutsätts för att miljösanktionsavgift skall kunna påföras för en överträdelse, att regeringen med stöd av 2 § i kapitlet har utfärdat föreskrifter om storleken på avgiften för den ifrågavarande överträdelsen. Sådana föreskrifter kan komma att utfärdas av regeringen beträffande olika överträdelser efter hand också sedan balken har trätt i kraft. Med hänsyn till vad som tidigare har sagts är det givet att föreskrifterna inte kan ges retroaktiv verkan. Det kan därför finnas anledning att i de föreskrifter som utfärdas efter balkens ikraftträdande uttryckligen föreskriva att dessa endast skall tillämpas på överträdelser som har ägt rum efter att föreskrifterna har trätt i kraft.

En annan fråga som uppkommer i detta sammanhang är om tidigare bestämmelser om miljöskyddsavgifter även efter balkens ikraftträdande skall kunna tillämpas för de äldre överträdelserna.

Frågor om miljöskyddsavgift prövas enligt 56 § miljöskyddslagen av Koncessionsnämnden för miljöskydd. Enligt förslaget till miljöbalk skall Koncessionsnämnden läggas ner och ersättas av regionala miljödomstolar. Om frågor om miljöskyddsavgift fortfarande skall kunna prövas i första instans måste detta därför ske vid en annan myndighet än i dag. Det blir i så fall vid en myndighet som inte tidigare har prövat sådana frågor.

Det sagda talar i någon mån för att några ansökningar om miljöskyddsavgift inte skall kunna ske efter miljöbalkens ikraftträdande. Detta skulle knappast få några märkbara effekter, eftersom det under en femtonårs period utgått miljöskyddsavgift vid endast fem tillfällen, varav det senaste ärendet är överklagat. Dessutom kvarstår möjligheterna till vinningsförverkande enligt 36 kap. 4 § brottsbalken och företagsbot enligt 36 kap. 7 § brottsbalken. Regeringen delar alltså i denna fråga den bedömning som utredningen har gjort.

De ansökningar som redan har skett när miljöbalken träder i kraft skall däremot kunna prövas. Koncessionsnämnden läggs omedelbart ner vid balkens ikraftträdande. För den händelse det vid denna tidpunkt handläggs något ärende om miljöskyddsavgift vid nämnden skall detta liksom övriga ärenden överlämnas till regional miljödomstol för att handläggas klart där.

Det är vidare tänkbart att något mål om miljöskyddsavgift finns vid Svea hovrätt eller Högsta domstolen när miljöbalken träder i kraft. Även sådana mål skall handläggas klart.

Som framgår av föregående avsnitt gäller enligt 5 § BrP beträffande straff att ny lag skall tillämpas på gärningar som har begåtts före den nya lagens ikraftträdande, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. För avgifter finns det dock inte någon motsvarighet till denna regel. Det är svårt att göra en jämförelse mellan miljöskyddsavgifter och miljösanktionsavgifter, eftersom de utgår efter delvis olika kriterier. Regeringen anser därför inte att det bör införas någon motsvarande övergångsbestämmelse för det fall att det blir aktuellt att pröva frågor om miljöskyddsavgift även efter balkens ikraftträdande.

Hänvisningar till S4-37-10

4.37.11. Ersättning och skadestånd m.m.

Ersättning vid ingripande av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet

Regeringens förslag: Frågor om rätt till ersättning och inlösen vid ingripanden av det allmänna skall prövas enligt den lag som gällde när det inskränkande beslutet meddelades.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att det i lagen om införande av miljöbalken bör skrivas in att en inriktning bör vara att de nya lagreglerna inte skall försämra nuvarande regler för skydd av egendomsvärdet.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken innehåller i 31 kap. regler om ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m. Bestämmelserna har förebilder i naturvårdslagen och till viss del även i vattenlagen.

En nyhet i dessa regler är att rätten till ersättning vid myndigheters ingripanden enligt den s.k. samrådsparagrafen (20 § naturvårdslagen och 12 kap. 6 § miljöbalken) har vidgats. Skyldighet att betala ersättning finns i dag bara vid förbud enligt samrådsparagrafen. 31 kap. 4 § första stycket 5 miljöbalken innebär att även förelägganden skall kunna ligga till grund för ersättningsanspråk.

Samtidigt föreslås en generell minskning av ersättningarna vid ingripanden av det allmänna. Ersättning skall nämligen enligt 31 kap. 6 § miljöbalken minskas med det belopp som ligger under den s.k. kvalifikationsgränsen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att frågor om rätt till ersättning och inlösen bör prövas enligt den lag som gällde när det inskränkande beslutet meddelades. Detta innebär bl.a. att avdrag på ersättningen med det belopp som ligger under den s.k. kvalifikationsgränsen inte skall ske när beslutet har meddelats före balkens ikraftträdande.

I 31 kap. miljöbalken finns som nämnts även bestämmelser om ersättning vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m. Dessa bestämmelser motsvarar i allt väsentligt dagens reglering i vattenlagen. Nya övergångsbestämmelser behövs därför i allt väsentligt inte. Några övergångsbestämmelser till vattenlagen behöver dock upprepas. Dessa kommenteras i författningskommentaren. Genom att en motsvarighet till vattenlagens bestämmelse om laglighetsprövning inte införs i miljöbalken utan istället placeras i promulgationslagen, bör för tydlighetens skull finnas en övergångsbestämmelse som anger att reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet också gäller vid lagligförklaring.

Avslutningsvis vill regeringen i detta avsnitt säga att ersättningsreglerna självfallet skall vara utformade så att de inte

försämrar de regler för skydd av egendomsvärden som ansetts vara gällande hittills. Regeringen kan därför inte se något behov av ett förtydligande enligt Svenska Kraftverksföreningens önskemål.

Skadestånd

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om skadestånd.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund påpekar att miljöbalken på en rad punkter kommer att innebära skärpta regler i förhållande till den i dag gällande lagstiftningen. Enligt förbundet får skadeståndsansvaret inte ges en retroaktiv verkan på det sättet att skador – vilka anses acceptabla enligt nuvarande lagstiftning – skall ersättas enligt miljöbalkens skadeståndsregler till den del de kan hänföras till tiden före balkens ikraftträdande.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill här inledningsvis erinra om att det beträffande skadestånd gäller en allmän rättsgrundsats som innebär att den lag skall tillämpas som gällde vid den tidpunkt när ett skadefall inträffade (se bl.a. prop. 1972:5 s. 593 och NJA 1983 s. 3).

Det behövs således inte någon övergångsbestämmelse om detta.

Vid miljöskadelagens tillkomst meddelades en övergångsbestämmelse av innehåll att även om ett skadefall inträffat efter ikraftträdandet skulle lagen inte tillämpas, om skadan var en följd av en störning som hade upphört före ikraftträdandet. Skälet var att den nya miljöskadelagen i vissa avseenden innebar en skärpning av skadeståndsansvaret i förhållande till tidigare lag. Någon motsvarande övergångsbestämmelse behövs inte i miljöbalken, eftersom balkens bestämmelser i 32 kap. motsvarar reglerna i miljöskadelagen. För skador som har uppkommit till följd av störningar som har upphört före miljöskadelagens ikraftträdande den 1 juli 1986 och där skadefallet inträffar efter balkens ikraftträdande kommer således eventuella ersättningsanspråk att vara preskriberade.

Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens regler om miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att det i villkoren för saneringsförsäkringen, liksom när det gäller miljöskadeförsäkringen, bör tas in en bestämmelse att försäkringen inte skall omfatta sanering eller kostnader för sanering vars orsak i huvudsak är att hänföra till tid före

den 1 juli 1986. Sveriges Försäkringsförbund anser att de aktuella försäkringarnas övergångsbestämmelser kan utformas först efter närmare samråd med försäkringsbranschen.

Skälen för regeringens förslag:Miljöskyddslagens regler om miljöskadeförsäkring har arbetats in i 33 kap. miljöbalken. Reglerna har utvidgats till att även omfatta en saneringsförsäkring. Från denna försäkring skall betalas ersättning för det allmännas kostnad för sanering.

Av 33 kap. 2 § framgår att det skall anges i försäkringsvillkoren vilka skador som omfattas. Det är därför inte aktuellt att diskutera några övergångsbestämmelser om detta. Regeringen vill anmärka att det ligger i en försäkrings natur att den inte kan omfatta händelser som redan har inträffat vid försäkringens ikraftträdande. Detta måste rimligen gälla även saneringsförsäkringen. Liksom redan är fallet beträffande miljöskadeförsäkringen bör detta framgå av försäkringens villkor. Med anledning av påpekandet från Sveriges Försäkringsförbund anser regeringen självfallet att de närmare detaljerna kring försäkringarna måste bestämmas efter samråd med försäkringsbranschen.

Hänvisningar till S4-37-11

4.37.12. Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall träda i kraft samtidigt med miljöbalken.

Övergångsbestämmelserna till lagen skall samlas i en särskild lag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Med undantag från vissa lagtekniska synpunkter från Umeå tingsrätt har utredningens förslag i denna del inte föranlett några remissynpunkter.

Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) innehåller huvudsakligen bestämmelser som har överförts från vattenlagen med endast redaktionella ändringar. På ett område innehåller dock lagen nya bestämmelser, nämligen beträffande prövningen av markavvattning.

Dessa bestämmelser finns i 7 kap.

Tillståndsprövningen av markavvattning avses i miljöbalkens regelsystem ske enligt miljöbalkens regler kompletterade av reglerna i LSV. Ansökan skall enligt 11 kap. 9 § miljöbalken ges in till länsstyrelsen som i vissa fall enligt 7 kap. 19 § LSV skall överlämna ärendet till miljödomstolen. Miljödomstolen skall i de fall som anges i 7 kap. 21 § LSV förordna en markavvattningssakkunnig som har att ge in ett yttrande till miljödomstolen (7 kap. 29 § LSV).

Enligt dagens regler kan markavvattningar tillståndsprövas av förrättningsmän enligt 12 kap. vattenlagen. I och med den förslagna prövningsordningen avskaffas detta system. Pågående förrättningar bör dock handläggas klart. Eftersom vattenlagen upphävs genom lagen om införande av miljöbalken och då balkens promulgationslag föreslås innehålla en bestämmelse om att pågående tillståndsprövningar skall

handläggas klart (se avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.) behövs det inte någon särskild övergångsbestämmelse om detta till LSV.

LSV skall naturligtvis träda i kraft samtidigt med miljöbalken, dvs. den 1 januari 1999.

Några bestämmelser i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen hänför sig till bestämmelser i vattenlagen som överförs till LSV. I den mån dessa bestämmelser fortfarande är aktuella måste de upprepas i LSV:s övergångsbestämmelser. Bestämmelserna är så pass många att övergångsbestämmelserna till LSV lämpligen samlas i en särskild lag. Beträffande de närmare motiven till övergångsbestämmelserna hänvisas till författningskommentaren.

Hänvisningar till S4-37-12

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.37.7

4.37.13. Övriga lagförslag

Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning skall träda i kraft den 1 januari 1999.

Några övergångsbestämmelser utöver tidigare övergångsbestämmelse från naturvårdslagen om skyltar skall inte knytas till lagen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att renhållningslagens bestämmelser om gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder och naturvårdslagens bestämmelser om skyltar och liknande anordningar skulle arbetas in som ett kapitel i miljöbalken men förslaget överensstämmer i övrigt med regeringens förslag att några nya övergångsbestämmelser inte behövs.

Remissinstanserna: JO anser att föreslagna 18 § andra och tredje styckena eventuellt skulle kunna placeras direkt i balken.

Skälen för regeringens förslag:Renhållningslagens bestämmelser om gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder och naturvårdslagens bestämmelser om skyltar och liknande anordningar tas nu in i en särskild lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning utan ändringar i sak. Den bör i likhet med övrig lagstiftning träda i kraft den 1 januari 1999. Några nya särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

En tidigare övergångsbestämmelse från naturvårdslagen om skyltar måste dock upprepas.

Ändringar i konkurslagen och brottsbalken

Regeringens förslag: Ändringarna i konkurslagen och brottsbalken skall träda i kraft samtidigt med miljöbalken den 1 januari 1999.

Några övergångsbestämmelser skall inte införas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag beträffande konkurslagen.

Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Regeringen har föreslagit att en ny bestämmelse införs i konkurslagen (1987:672) innebärande att konkursförvaltare skall enligt miljöbalken anmäla till tillsynsmyndigheten om konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter eller farligt avfall som behöver tas om hand. Detsamma skall gälla vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar. Regeringen bedömer att det inte behövs några övergångsbestämmelser. Även denna bestämmelse bör träda i kraft den 1 januari 1999.

Vidare föreslås som framgår av avsnitt 4.37.10 att bestämmelser från brottsbalken förs över till miljöbalken. Även denna ändring bör givetvis träda i kraft samtidigt med miljöbalken.

Hänvisningar till S4-37-13

4.38. Ekonomiska konsekvenser av förslagen

I det följande informerar regeringen riksdagen om de ekonomiska konsekvenserna av miljöbalksförslaget.

Vissa av kostnaderna kan beräknas redan i dag. Detta gäller dels kostnaderna för rättsväsendet för den föreslagna prövningsordningen med 28 miljoner kronor per år och ett engångsbelopp om 10 miljoner kronor för övergångskostnader, dels kostnader för länsstyrelsernas arbete med att förklara områden för miljöriskområden med 3 miljoner kronor, dels kostnader för utbildning och information med ca 8 miljoner kronor under år 1997 och 1998.

Andra kostnader är svårare att bedöma i dag eftersom de är beroende av de förordningar som regeringen kommer att besluta om i nästa steg i miljöbalksarbetet.

Myndigheternas nuvarande verksamhet med främst tillståndsprövning och tillsyn finansieras i huvudsak med avgifter, vilka redovisas mot inkomsttitel till statsverket. Regeringen har den 19 december 1996 i regleringsbrev beslutat uppdra till Naturvårdsverket att lämna förslag till hur avgifter enligt hela balken bör utformas och sättas med främst prövning och tillsyn. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat resultatet av uppdraget i en rapport, Avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken (4790). Regeringen har överlämnat rapporten till miljöbalksutredningen som skall lägga fram förordningsförslag.

De kostnader som uppkommer till följd av miljöbalken kommer att finansieras via avgifter och via U0 20 Allmän miljö- och naturvård. Till detta återkommer regeringen i budgetarbetet.

Hänvisningar till S4-38

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.22.1

4.38.1. Rättsväsendet

Regeringens bedömning: Kostnaderna för rättsväsendet för den föreslagna prövningsorganisationen beräknas uppgå till ca 28 miljoner kronor per år mot dagens ca 20 miljoner kronor samt ett engångsbelopp om 10 miljoner kronor för övergångskostnader.

Utredningens bedömning: Prövningssystemet bör på något längre sikt medföra en något billigare prövning.

Remissinstanserna: Riksrevisionsverket anser att utredningen inte visat att det föreslagna systemet blir billigare. Domstolsverket ifrågasätter om förslaget kan genomföras utan några ökade kostnader. Växjö och

Umeå tingsrätter anser att Koncessionsnämndens beredningsjurister inte kan ersättas med tingsnotarier. Även om frågan om beredningsjurister utreds i annat sammanhang är det angeläget att tjänster för beredningsjurister inrättas i miljödomstolarna.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag till prövningssystem innebär bl.a. (se avsnitt 4.22) att regionala miljödomstolar skall inrättas. Dessutom inrättas en miljööverdomstol som knyts till Svea hovrätt. Koncessionsnämnden för miljöskydd upphör.

Det gör också vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen. Ett antal mål och ärenden föreslås flyttade från regeringen och förvaltningsdomstolarna till miljödomstolarna.

Förslaget till prövningssystem innebär vidare (se avsnitt 4.22.2) att de regionala miljödomstolarna skall som första instans pröva mål om tillstånd till miljöfarlig verksamhet (A-listan), vattenmål och vissa mål om bl.a. ersättning som i dag går till allmän domstol, fastighetsdomstol eller vattendomstol. Statliga myndigheters beslut enligt miljöbalken, eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får om inte annat föreskrivs överklagas till de regionala miljödomstolarna. Detta innebär att t.ex. länsstyrelsernas beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet (Blistan) i de flesta fall får överklagas till miljödomstolen.

De regionala domstolarnas prövning kommer inte att omfatta prövning av någon ny målgrupp. Detta innebär att samtidigt som prövningen kräver resurser i den regionala miljödomstolen så kommer en kostnadsbesparing att ske på andra håll i dagens prövningssystem.

Avgörande för frågan om kostnadernas storlek är främst den nya organisationens utformning samt om det kommer att bli någon volymökning. Här finns en del osäkerhetsfaktorer. En viss volymökning kan inte uteslutas. Samtidigt slås flera prövningar samman till en samlad prövning, vilket bör vara kostnadsbesparande. Vidare kommer ett stort antal mål att prövas i en mer kostsam sammansättning än tidigare. Den av Växjö och Umeå tingsrätter berörda frågan om det i organisationen skall ingå beredningsjurister är en annan osäkerhetsfaktor.

Regeringen har beräknat att det bör avsättas ett belopp om 28 miljoner kronor per år för att täcka kostnaderna för den nya prövningsorganisationen för rättsväsendet samt ett engångsbelopp om 10 miljoner

kronor för övergångskostnader. Finansieringsfrågan behandlas i avsnitt 4.38.5.

Hänvisningar till S4-38-1

4.38.2. Länsstyrelserna

Regeringens bedömning: Tillsynsmyndigheternas ökade möjligheter att samutnyttja varandras kompetens bör främja effektiviteten.

Ställningstagande till finansieringen av miljökvalitetsnormer får ske när respektive norm utfärdas.

Den totala kostnaden för att förklara områden som miljöriskområden torde inte komma att överstiga 3 miljoner kronor. Detta belopp är så förhållandevis begränsat att det bör kunna tas inom befintliga ramar inom Miljödepartementets budget och finansieras genom bl.a. att statens kostnader för saneringar genom införandet av en saneringsförsäkring minskar med ca 2 miljoner kronor.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Riksrevisionsverket anser att utredningen inte visat att det förslagna systemet blir billigare. Den ekonomiska konsekvensanalysen av tillsynsverksamheten är bristfällig eftersom den begränsar sig till direkta kostnader för tillsynen. Det krävs också resurser för t.ex. information och rådgivning. Länsstyrelsen i Jönköping anser att miljöbalken kommer att medföra ett väsentligt ökat resursbehov som inte kan finansieras avgiftsvägen. Endast den direkta tillsynen kan sannolikt finansieras avgiftsvägen. Länsstyrelsen i Östergötland anser att resursbehovet ökar genom förklaringar om miljöriskområden.

Skälen för regeringens bedömning: Ett flertal lagar med olika tillsynsregler arbetas in i miljöbalken. Regeringen föreslår att gemensamma tillsynsregler skall gälla för all verksamhet. Detta innebär visserligen en utvidgning av tillsynsansvaret beträffande viss verksamhet, t.ex. vattenverksamhet, men ger också möjlighet till betydande samordningsvinster.

Förslaget till principer för fördelningen av ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna emellan öppnar också möjligheter att effektivisera tillsynen. Tillsynsmyndigheternas ökade möjligheter att samutnyttja varandras kompetens bör främja effektiviteten.

Principen om att förorenaren skall betala, som slås fast i miljöbalkens kapitel med allmänna hänsynsregler skall gälla även med avseende på kostnader för tillsynen.

Länsstyrelserna utövar i dag tillsyn över A- och B- verksamheter enligt miljöskyddslagen. Vidare yttrar sig länsstyrelserna ur regional synvinkel till Koncessionsnämnden för miljöskydd i samband med nämndens tillståndsprövningar. Detsamma gäller i vattenmål vid vattendomstolarna. Vidare svarar länsstyrelserna för tillståndsprövningen av B-anläggningar. Länsstyrelsen fungerar även som överklagandeinstans i fråga om kommunala tillsynsärenden. Ytterligare arbetsuppgifter är bl.a. rådgivning till

kommunerna och att verka för en ökad samordning av miljöskyddsarbetet i respektive län. Länsstyrelserna har också regionalt ansvar för tillämpningen av naturvårdslagen.

Regeringens förslag innebär att alla kommuner skall ha minst den tillsyn som de har i dag. De skall dessutom liksom i dag ha kemikalietillsyn. De kommuner som har resurser och kompetens skall dessutom ges möjlighet att ta över tillsyn från länsstyrelserna. Detta gäller naturvårds- och miljötillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet och jordbruksmark.

I vilken utsträckning det kommer att föreskrivas miljökvalitetsnormer är svårt att förutsäga. Regeringen skall föreskriva vem som skall upprätta åtgärdsplaner. Det kan var en kommun om miljökvalitetsnormen omfattar endast en kommun. Det kan också vara flera kommuner i samverkan eller länsstyrelsen om flera kommuner omfattas av normen. Om normen omfattar flera län kan det vara dessa länsstyrelser i samverkan som skall upprätta åtgärdsplanen. Det finns 21 länsstyrelser (fr.o.m. den 1 januari 1998) och 288 kommuner. Ställningstagande till finansieringen kan tas endast för varje miljökvalitetsnorm för sig. Detta får alltså ske i samband med varje norms utfärdande. Vid ställningstagande till huruvida en norm skall utfärdas skall kostnaderna vägas in i bedömningen. Det kan samtidigt anmärkas att möjligheten att utfärda miljökvalitetsnormer måste finnas med hänsyn till EU.

Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 bl.a. beslutat att ge Naturvårdsverket i uppdrag att med utgångspunkt i bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i förslaget till miljöbalk utreda för vilka miljöproblem samt för vilka geografiska områden sådana normer kan bli aktuella att föreskriva och redovisa detta. Naturvårdsverket skall också belysa och ange riktlinjer för hur åtgärdsplaner bör utformas och genomföras. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat uppdraget i rapporten Miljökvalitetsnormer – ett nytt verktyg i miljöpolitiken (4793). Rapporten har överlämnats till Miljöbalksutredningen.

Naturvårdsverket har i regleringsbrev den 19 december 1996 fått i uppdrag att undersöka möjligheterna att flytta ärenden från A- till Blistan och omvänt. Naturvårdsverkets förslag, Miljöfarliga verksamheter – prövning och klassificering (rapport 4795) har överlämnats till Miljöbalksutredningen. Möjligheterna att minska antalet prövningar skall också undersökas. Miljöbalksförslaget innebär ökade möjligheter att utfärda generella föreskrifter. Detta bör medföra en minskad resursförbrukning. Å andra sidan torde länsstyrelsens utökade roll som samrådsorgan m.m. när det gäller miljökonsekvensbeskrivningar medföra ökade kostnader. Detsamma kan komma att gälla om länsstyrelserna i hög grad skall företräda de allmänna intressena. En nedflyttning av Aärenden till länsstyrelsenivå (B-listan) kommer att öka länsstyrelsernas resursbehov medan ett borttagande av verksamheter från B–listan kommer att verka i motsatt riktning. En utvärdering bör ske ca 2 år efter balkens ikraftträdande. Avgiftsfinansiering bör ske, se avsnitt 4.38.5.

I artikel 5 i IPPC-direktivet 96/61 ställs krav bl.a. på att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att befintliga tillståndspliktiga

verksamheter som omfattas av direktivet senast den 10 oktober 2007 skall ha tillstånd, se avsnitt 4.14. Kostnadsökning som är svår att uppskatta. Den bör liksom annan tillståndsprövning finansieras med avgifter se avsnitt 4.38.5.

Omfattningen av länsstyrelsernas framtida anläggningstillsyn är svår att förutsäga och blir beroende av den fördelning av tillsynen mellan länsstyrelser och kommuner som skall förhandlas fram innan balken träder ikraft. Tillsyn som inte övertas av kommun måste skötas av länsstyrelse.

Enligt regeringens förslag till miljöbalk skall miljösanktionsavgift kunna påföras den som bryter mot t.ex. villkor i tillstånd. Tillsynsmyndigheterna skall påföra sanktionsavgiften som ett led i tillsynen. Överklagande kan ske till miljödomstolen. Sanktionsavgifter kommer att flyta in till statskassan.

Regeringen föreslår att de mest förorenade mark- och vattenområdena i landet skall förklaras som miljöriskområden.

I dag finns ca 2 000 objekt registrerade i en provisorisk databas hos Naturvårdsverket. Det är inte fråga om någon formell registrering. Fortsatta inventeringar av förorenade områden har påbörjats. För att ta hand om bl.a. de uppgifter som kommer fram genom inventeringarna utvecklar Naturvårdsverket tillsammans med några av landets länsstyrelser en regionalt baserad databas som skall ersätta den provisoriska databasen.

I Naturvårdsverkets handlingsplan för efterbehandling har uppskattats att det kan finnas omkring 7 000 förorenade områden i Sverige. Inventeringarna syftar till att identifiera eventuella ytterligare områden och att om dessa och de redan kända samla in så mycket uppgifter att det går att göra en bedömning av vilken risk områdena innebär för människors hälsa och för miljön. Resultatet redovisas genom att området riskklassas i en skala 1-4, där klassen 1 representerar de områden som medför störst risk.

Registreringen i databasen kommer endast att omfatta en begränsad andel av de förorenade områdena. Samtliga områden som inventeras, eller som det på annat sätt framkommer uppgifter om, kommer att ingå i den regionala databasen. Arbetet med att bygga upp databasen sker helt oberoende av om regler om att förklara allvarligt förorenade områden som miljöriskområden införs eller inte. Från databasen kommer huvuddelen av de uppgifter att hämtas som behövs som underlag för registreringen. Vid bedömningen av vad det offentliga åtagandet innebär tas därför bara hänsyn till det ytterligare arbete som den förklaringen medför.

Enligt förslaget skall de områden förklaras som miljöriskområde där det med hänsyn till riskerna för människor och miljö är nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvändningen, eller att försiktighetsmått iakttas. Behovet av sådana föreskrifter avgörs inte enbart av vilken riskklass området tillhör. Andra omständigheter som hur akut situationen är eller om exploateringsintressen riktas mot området kan vara avgörande för om förklaring som miljöriskområde kommer att ske.

Bedömningen av hur många områden som bör bli föremål för förklaring som miljöriskområde blir självfallet osäker, eftersom kunskap i stor utsträckning saknas om förhållandena på de enskilda platserna. Ledning kan dock erhållas från Naturvårdsverkets branschkartläggning (BKL). Där har ca 200 objekt hänförts till klass 1 och 1 000 till klass 2. Det är sannolikt bland dessa områden som förklaring kan bli aktuell och de fortsatta inventeringarna kommer att generera ytterligare områden. Eftersom inventeringarna kommer att pågå under flera år kommer också förklaringarna att fördelas över dessa år. Härutöver kommer andra undersökningar att ge underlag för nya förklaringar. Av de ca 7 000 områden som kan finnas kan uppskattas att ett tusental kommer att förklaras som miljöriskområden. Fördelning över tiden kommer sannolikt att ske så att ett större antal områden förklaras som miljöriskområden inledningsvis, för att följa inventeringarna och därefter avsevärt tunnas ut när inventeringarna slutförts. I genomsnitt kan ett hundratal förklaringar per år komma att ske under den första tioårsperioden. Det innebär genomsnittligt 4-5 förklaringar per länsstyrelse och år.

Eftersom underlaget tas fram i annan ordning kommer arbetsinsatsen i länsstyrelsen att handla om främst det administrativa förfarandet, dvs. inhämtande av yttranden, kungörelse, samråd och eventuellt sammanträde och besiktning. Den effektiva tidsåtgången för detta kan uppskattas till 1 personvecka. Kostnaden för länsstyrelsernas arbete beräknas därmed bli över 2 miljoner kronor. Härtill skall läggas kostnader som uppstår för hantering av överklaganden, för inskrivning i inskrivningsregistret och för att besvara frågor om innehållet i registret. Kostnaderna för överklagandeärendena och för besvarande av frågor är svåra att bedöma, kostnaden för inskrivning är liten. Den totala kostnaden torde inte komma att överskrida 3 miljoner kronor.

De restriktioner som besluten om förklaring som miljöriskområden kommer att innehålla skall förhindra att skador förvärras och att människor och miljö tar skada. Genom detta sparas kostnader både för miljövård och sjukvård. Med olämpliga åtgärder inom ett förorenat område kan föroreningarna komma att spridas och exponeras. Kostnaderna för efterbehandlingen kan i olyckliga fall komma att mångdubblas. Olämpliga åtgärder kan också tvinga fram akuta och därmed extra kostsamma åtgärder. Skulle människor exponeras för föroreningarna kan i vissa fall skador uppstå som kräver sjukvård.

I övrigt medför förklaringarna som miljöriskområden i sig inte i någon större utsträckning några vidare konsekvenser än vad som blir följden av inventeringar, upprättande av en regional databas och övriga åtgärder inom efterbehandlingsområdet.

Systemet kan förväntas medföra att efterbehandling av förorenade områden kommer att ske i större omfattning och tidigare än vad som annars skulle bli fallet. Enbart hotet om att ett område kan komma att förklaras som miljöriskområde kan i många fall vara tillräckligt för att få åtgärder till stånd. Om mer av efterbehandlingsarbetet utförs av ansvariga och detta arbete utförs tidigare kommer belastningen på det allmänna att minska.

Naturvårdsverket har i oktober 1997 till regeringen inkommit med rapporten Miljöriskområden – Förslag till förordning och vägledning för tillämpning (4796). Rapporten har överlämnats till Miljöbalksutredningen. Enligt Naturvårdsverket innebär deras förslag inte några andra konsekvenser än de som nyss redovisats. Detta förutsätter dock att inventeringarna av förorenade områden kan genomföras på sätt som förutsatts.

Regeringen har i olika sammanhang (bl.a. i prop. 1993/94:100 bil. 15) lagt fast att miljöskulden inte får öka. Detta erinras om i kommittédirektiven Dir. 1994:23 som gäller samtliga kommittéer och särskilda utredare. Sammanfattningsvis kan mot den bakgrunden sägas att registreringsbestämmelserna bör utgöra ett bra exempel på en administrativ åtgärd som kan medverka till att miljöskulden inte ökar.

Regeringen föreslår att en saneringsförsäkring skall införas. Den skall avgiftsfinansieras. I dag har staten kostnader som försäkringen kommer att täcka på ungefär 2 miljoner kronor per år, jfr. avsnitt 4.35.

Hänvisningar till S4-38-2

4.38.3. Kommunerna

Regeringens bedömning: Kommunerna bör ges möjlighet att avgiftsfinansiera sina kostnader för verksamhet med prövning och tillsyn enligt balken.

Ställningstagande till finansieringen av miljökvalitetsnormer får ske när respektive norm utfärdas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Borås kommun anser att miljöbalken innebär att ytterligare uppgifter läggs på kommunerna. Sundsvalls kommun framhåller att det blir ökade krav på personella resurser. Kostnader i samband med miljökvalitetsnormer måste finansieras. Örnsköldsviks kommun anser att arbetet med åtgärdsprogram, miljökvalitetsnormer samt miljösanktionsavgifter kräver resurser som staten bör kompensera kommunerna för.

Skälen för regeringens bedömning: Kommunerna har i dag enligt miljöskyddslagen tillsynsansvaret för C- och U-anläggningar och kan frivilligt ta över tillsynsansvaret för miljöfarlig verksamhet som anges med beteckningen A eller B i bilagan till miljöskyddsförordningen.

Regeringens förslag innebär att alla kommuner skall ha minst den tillsyn som de har i dag. De skall dessutom liksom i dag ha delar av kemikalietillsyn. De kommuner som har resurser och kompetens skall dessutom ges möjlighet att ta över tillsyn från länsstyrelserna. Detta gäller naturvårds- och miljötillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet och jordbruksmark. Avgiftsfinansiering bör ske liksom i dag inklusive kemikalietillsyn, se avsnitt 4.38.5. Detsamma gäller för den möjlighet som kommunerna ges att föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt för grundvattentäkter samt den tillståndsprövning som regeringen kan komma att låta kommunen utföra, se avsnitt 4.14.

I vilken utsträckning det kommer att föreskrivas miljökvalitetsnormer är svårt att förutsäga. Regeringen skall föreskriva vem som skall upprätta åtgärdsplaner. Det kan vara en kommun om miljökvalitetsnormen omfattar endast en kommun. Det kan också vara flera kommuner i samverkan eller länsstyrelsen om flera kommuner omfattas av normen. Om normen omfattar flera län kan det vara dessa länsstyrelser i samverkan som skall upprätta åtgärdsplanen. Ställningstagande till finansieringen får regeringen ta vid föreskrivandet av normerna. Då kommer regeringen att ta ställning till kostnaderna. Det kan samtidigt anmärkas att möjligheten att utfärda miljökvalitetsnormer måste finnas med hänsyn till EU.

När ställningstagande sker till finansiering av en miljökvalitetsnorm skall den av riskdagen år 1992 antagna finansieringsprincipen gälla. Denna innebär att om staten vidtar åtgärder som ändrar kommunernas åtaganden skall detta följas av en ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna. Den gäller dock inte frivillig verksamhet. I den utsträckning som normerna inte kan finansieras med avgifter får staten skjuta till medel till kommunerna.

Det förslag till miljöbalk som regeringen nu lägger fram innebär inga ändringar för kommunerna vad avser skyldigheten att redovisa miljökonsekvensbeskrivningar vid fysisk planering enligt plan- och bygglagen, se avsnitt 4.11. Detta blir en fråga för följdlagstiftningen.

Hänvisningar till S4-38-3

4.38.4. Utbildning och information

Regeringens bedömning: Miljöbalksreformen introduceras genom en bred information- och utbildningsinsats.

Engångskostnaden kan beräknas till ca 8 miljoner kronor under år 1997 och 1998.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat behovet av utbildning och information.

Skälen för regeringens förslag: I och med att miljöbalken träder i kraft introduceras en kvantitativt och kvalitativt omfattande lagstiftning som berör alla i vårt samhälle. Det finns då ett övergripande behov av information till allmänheten. Genom att miljöbalken vidare innebär stora systematiska och materiella ändringar av det svenska miljörättsliga regelsystemet behöver företrädare för prövnings- och tillsynsmyndigheter, polis, åklagare, domare och andra som skall tillämpa balkens regler få tillfälle till fördjupad information och utbildning.

Reformen kan på så sätt snabbt få ett effektivt genomslag och ge förväntade positiva effekter i miljöarbetet. Lagstiftningsarbetet bör följaktligen snart följas av informations- och utbildningsinsatser vid lokala, regionala och centrala konferenser eller liknande arrangemang. Möjligheterna att informera med stöd av IT, TV och press bör också ägnas uppmärksamhet. Särskilda informationsinsatser kan också vara

motiverade på internationell nivå, särskilt med avseende på de länder som tillsammans med Sverige ingår i EU. Det är dessutom betydelsefullt att de som i olika officiella sammanhang företräder Sverige på miljöområdet har kunskap om och utgår från miljöbalken i sitt arbete för en bättre hälsa och miljö. För att de angivna insatserna skall ge ett gott resultat är det också nödvändig att ett relevant och ändamålsenligt informations- och utbildningsmaterial utarbetas.

En rad remissinstanser – däribland Naturvårdsverket, Landstingsförbundet, Försvarsmakten, Vägverket, Riksrevisionsverket samt flera länsstyrelser och kommuner – har påtalat behovet av information och utbildning, dels i samband med reformens genomförande, dels i form av vidareutbildning.

Det finns flera olika målgrupper, varför olika slags informationsmaterial måste tas fram. Exempel på målgrupper är: – domare, polis, åklagare och annan rättsligt verksam personal inom området miljö och hälsa – ansvariga i kommuner och landsting, länsstyrelser – sektorer, branscher – allmänheten.

Det finns också flera aktörer, som skulle kunna föra ut nödvändig information, var för sig eller i samverkan. Exempel på sådana aktörer är – förutom Miljödepartementet – Naturvårdsverket, Konsumentverket, länsstyrelserna, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Industriförbundet.

Basinformation till allmänheten bör tas fram. Sådan information kan sedan byggas på till andra grupper utifrån vars och ens behov och grundkunskaper.

Naturvårdsverket har en omfattande informationsverksamhet och bedriver också utbildning. Även Riksåklagaren arrangerar redan i dag möten mellan polis och åklagare å ena sidan och tillsynsmyndigheterna på miljöområdet å den andra för informationsutbyte, m. m.

Konsumentverket arbetar med frågor rörande miljö- och konsumtion och har lång erfarenhet när det gäller konsumentinformation och kunskapsförmedling.

Landstingsförbundet och Kommunförbundet informerar regelmässigt sina resp. medlemmar, dvs. både förtroendevalda och tjänstemän i kommuner och landsting, om t.ex. ny lagstiftning. Industriförbundet och andra branschorganisationer informerar sina medlemmar.

Regeringen har genom beslut den 25 september 1997 (Dir. 1997:110) tillkallat en kommitté med uppdrag att svara för att utbildningen som föranleds av att miljöbalken träder i kraft genomförs i sådan tid och på sådant sätt att förutsättningar skapas för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås. Kommittén skall senast den 1 februari 1998 redovisa en övergripande plan över utbildningsinsatser. Vidare skall kommittén ett år efter miljöäbalkens ikraftträdande redovisa sitt arbete och en utvärdering av genomförda utbildningsinsatser.

Kostnaderna för informations- och utbildningsinsatser inom den statliga sektorn har beräknats till sammanlagt ungefär 8 miljoner kronor under år 1997 och 1998. Med hänsyn till att information och utbildning

skall ha nått ut till berörda innan miljöbalken träder i kraft har regeringen i budgetpropositionen för år 1998 föreslagit att 8 miljoner kronor anvisas på tilläggsbudget för år 1997 för denna verksamhet. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag.

Hänvisningar till S4-38-4

4.38.5. Finansiering

Regeringens bedömning: Myndigheternas verksamhet med främst prövning och tillsyn enligt miljöbalken skall avgiftsfinansieras liksom den i huvudsak är avgiftsfinansierad redan i dag och redovisas mot inkomsttitel till statsverket. Avgiftsfinansiering bör även kunna ske vad avser den tillståndsprövning där miljödomstolen är första instans.

Kommunerna kan bestämma att deras verksamhet för prövning och tillsyn skall täckas med avgifter.

Skälen för regeringens bedömning: I dag finansieras en mycket stor del av myndigheternas verksamhet enligt miljöskyddslagen med avgifter.

Sålunda stadgas i förordning (1989:598) om avgift för myndigheternas verksamhet enligt miljöskyddslagen att avgift skall betalas för verksamhet enligt miljöskyddslagen hos Koncessionsnämnden för miljöskydd, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Även kommunerna bemyndigas i förordningen att ta ut avgift för en kommunal nämnds verksamhet enligt miljöskyddslagen enligt en taxa som kommunen själv bestämmer.

Avgiftssystemet bygger på saktaxor. Avgiften skall betalas efter beslut av länsstyrelsen som också tar emot och redovisar avgiften. Avgiftsintäkterna disponeras inte av länsstyrelsen utan uppbörden redovisas under inkomststitel.

Till förordningen finns en avgiftslista som täcker ca 200 kategorier. Indelningen är gjord efter branschtillhörighet och verksamhetens omfattning. Det finns två kolumner i avgiftslistan. Det första gäller om länsstyrelsen har tillsynen, den andra om kommunen har tillsynen. Avgiften i andra kolumnen är 35 % av avgiften i kolumn ett för Aanläggningar och 10 % för B-anläggningar. Avgiften i kolumn två skall täcka de statliga myndigheternas kostnader för prövnings- och omprövningsarbete samt bidra till att täcka kostnaderna för annat centralt och regionalt arbete, föreskrifter och allmänna råd, regional samordning m.m. Full kostnadstäckningsgrad har ännu inte uppnåtts.

Kommunerna finansierar verksamheten på olika sätt i olika kommuner. En del kommuner finansierar delar av verksamheten med skatter medan andra avgiftsfinansierar hela verksamheten.

Enligt regeringens förslag till miljöbalk bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet med främst prövning och tillsyn enligt balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken (27 kap. 1 §). Regeringen får överlåta åt en kommun att meddela föreskrifter om

sådan avgift såvitt gäller en kommunal myndighets verksamhet, se avsnitt 4.29 och författningskommentaren till 27 kap 1 § .

Regeringen anser att utgångspunkten skall vara att full kostnadstäckning skall uppnås för myndigheters och kommuners verksamhet enligt miljöbalken. Detta skall så långt möjligt ske genom avgifter. Länsstyrelserna skall tillföras resurser för utökade och tillkommande uppgifter. För kommunernas del gäller finansieringsprincipen, dvs. för de tillkommande kostnader som kommunerna får till följd av ändrad lagstiftning och som inte går att täcka med avgifter skall finansieras med höjda statsbidrag. En utvärdering bör ske efter 2 år från balkens ikraftträdande.

I dag finansieras Koncessionsnämndens verksamhet med avgifter. Koncessionsnämndens verksamhet kommer i framtiden att ankomma på miljödomstolarna. Regeringen har för avsikt att göra en översyn av vad som bör prövas direkt i miljödomstol och vad som bör prövas av domstol först efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut, se avsnitt 4.22.1. Regeringen anser att avgiftsfinansiering av domstolarnas verksamhet bör kunna ske vad avser den tillståndsprövning där miljödomstolen är första instans. Inriktningen bör vara att full kostnadstäckning skall uppnås.

Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat ge Naturvårdsverket i uppdrag att bl.a. ta fram förslag till hur avgifter enligt hela miljöbalken bör utformas och sättas för bl.a. prövning och tillsyn. Naturvårdsverket skall också utarbeta tariffer för med vilka belopp som miljösanktionsavgifter skall utgå för olika överträdelser. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat resultatet av sitt arbete, rapporter 4790-4791. Rapporterna har överlämnats till Miljöbalksutredningen som skall komma med förslag till miljöbalksförordningar innehållande bl.a. förslag om avgiftssystemens omfattning, som kan träda i kraft samtidigt med miljöbalken.

Hänvisningar till S4-38-5

4.39. Uppföljning

Regeringens bedömning: Det finns ett behov att både utvärdera tillämpningen av miljöbalken och att samtidigt överväga vilka reformbehov som kan finnas framöver. En utredning bör därför tillsättas för att följa tillämpningen, särskilt av hänsynsreglerna, och vid behov föreslå ändringar och tillägg som ytterligare kan säkerställa att balkens mål uppnås.

Miljöbalken är en viktig länk i arbetet med att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.

Lagtekniskt har miljöbalken utformats genom att ett antal bestämmelser i femton miljölagar har sammansmälts. Alla bestämmelserna omfattas av balkens gemensamma hänsynsregler. Tillämpningen av hänsynsreglerna kommer att ha stor betydelse, om balkens mål skall kunna förverkligas. Det är balkens tillsynsregler som skall

säkerställa att miljöbalken efterlevs. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att säkerställa balkens syfte. Balken innehåller också nyheter när det gäller de krav som kan ställas på verksamhetsutövare och vid planering i samband med att miljökvalitetsnormer för ett angivet område har föreskrivits. Även genom de nya formkraven som skall gälla för miljökonsekvensbeskrivningar, när de skall upprättas och vad de skall innehålla, har blivit tydligare. Domstolar och myndigheter kommer att få ta ställning till många svåra avvägningsfrågor. Regeringen fäster stor vikt vid att balkens regler får det genomslag som är avsett.

Förändringar i samhällsutvecklingen och av miljöproblemen liksom gjorda erfarenheter kommer naturligtvis att medföra att bestämmelser som nu ingår i den föreslagna miljöbalken måste följas upp och vid behov ändras eller kompletteras. Införandet av miljöbalken kommer också att medföra administrativa förändringar i arbetet både för domstolar och myndigheter. Enligt regeringens mening är det givet att ett lagverk av den omfattning som balken har och med ett tillämpningsområde som är så vitt som den föreslagna miljöbalken kan ge upphov till ytterligare frågor. Vissa frågor kommer att bli lösta genom de förordningar till miljöbalken som nu är under utarbetande, när dessa föreskrifter så småningom kommer att bli beslutade. Det finns emellertid ett behov enligt regeringens bedömning att både utvärdera tillämpningen av miljöbalken och att samtidigt överväga vilka reformbehov som kan finnas framöver. En utredning bör därför tillsättas för att följa tillämpningen, särskilt av hänsynsreglerna, och vid behov föreslå ändringar och tillägg som ytterligare kan säkerställa att balkens mål uppnås. Det sistnämnda innefattar såväl sådant som rör EG-lagstiftningen på miljöområdet som nya regler om miljökvalitetsnormer, miljösanktionsavgifter och andra områden som har tillkommit genom balken. Dessa områden kan behöva utvecklas med ytterligare instrument. Även andra frågor kan bli aktuella för utredningen. Utredningen bör vara parlamentariskt sammansatt.

5. Författningskommentar

5.1. Förslaget till miljöbalk

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

Under de senaste decennierna har insikten tydligt framträtt om att det behövs insatser av alla människor för att arbetet med att stoppa miljöförstöringen och förbättra miljön skall bli framgångsrikt. Ett sådant framgångsrikt arbete är en förutsättning för en hållbar utveckling.

Vid FN-konferensen i Rio försommaren 1992 antogs ett handlingsprogram med namnet Agenda 21. Handlingsprogrammet är inte juridiskt bindande. Det karakteriseras dock som politiskt och moraliskt förpliktande för myndigheternas verksamhet och för samhällsplaneringen. Genom miljöbalken införs rättsligt bindande regler för att skapa förutsättningar att uppfylla handlingsprogrammet och dess mål och även i övrigt skapa förutsättningar för ett ekologiskt hållbart samhälle. I av statsmakterna antagna nationella miljömål anges närmare vad miljöarbetet i landet bör inriktas på och vilken målsättning som eftersträvas inom varje sektor och inom varje problemområde.

När det gäller varje individs ansvar är det främst principerna och hänsynsreglerna i 2 kap. som anger vilka hänsyn som skall tas och hur var och en skall handla för att miljöbalkens mål skall kunna förverkligas. Vad gäller viss verksamhet, anläggningar och produkter av särskild betydelse för miljöbalkens mål finns ytterligare regler i balken som givetvis måste beaktas av dem de berör för att ansvaret skall anses vara uppfyllt. Särskilda regler kan också gälla för ett visst område som gör att större eller andra hänsyn måste tas än vad som kan anses rimligt i normala fall. Detta kan bero antingen på att ett område utsatts för särskilt stor miljöpåverkan, är särskilt känsligt eller att ett område är särskilt skyddsvärt eller i övrigt betydelsefullt från allmän synpunkt.

Det ansvar som åläggs var och en genom miljöbalken är också av betydelse för det mer långsiktiga, allmänna miljöarbetet. De ohållbara mönstren för produktion och konsumtion i framför allt industriländerna karakteriseras i Agenda 21 som den viktigaste orsaken till den fortsatta förstöringen av miljön på jorden och till slöseriet med naturresurser. De enskilda medborgarnas levnadsmönster är avgörande för ett framgångsrikt miljöarbete. Dels kan den enskilde minska miljöpåverkan och resursförbrukningen för egen del genom val av produkter, kommunikationsmedel, uppvärmning etc. Dels har den enskildes krav och efterfrågan avgörande betydelse för de starkt miljöpåverkande näringsverksamheternas agerande och policy. Olika åtgärder som föreslås i Agenda 21 tar sikte på att öka medvetenheten hos allmänheten om dess roll i miljöarbetet.

Förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling påverkas också i hög grad av den statliga och kommunala samhällsplaneringen. Miljöbal-

Prop. 1997/98:45 kens bestämmelser om hushållning med mark och vatten, om miljökvalitetsnormer och om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag medverkar till att göra en ekologiskt hållbar utveckling till ett gemensamt mål för all samhällsplanering. Regeringen har bl.a. i propositionen 1993/94:111, bet. 1993/94;JoU 19, rskr. 1993/94:256, framhållit att varje län bör ha en regional miljöstrategi och att denna bör genomföras i bred samverkan mellan länsstyrelsen, kommunerna, landstingen å ena sidan och de areella näringarna, transportsektorn och näringslivet å den andra sidan. Detta arbete bör bli ett viktigt led i planeringen för en ekologisk hållbar utveckling.

Vid prövning och tillsyn enligt miljöbalken liksom när det gäller verksamheter eller åtgärder som påverkar miljön, människors hälsa eller resurshushållningen skall miljöbalkens regler tillämpas på ett sådant sätt som bäst främjar miljöbalkens mål. Detsamma gäller när myndigheterna utfärdar föreskrifter som bygger på bemyndiganden i balken.

Särskilda regler vad gäller den geografiska begränsningen av tillämpningsområdet kan meddelas i särskild författning. Som exempel kan nämnas lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den reglerar ett samarbete beträffande gränsöverskridande störningar med våra närmaste grannländer. Andra exempel på sådan reglering är lagen (1929:404) om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 och lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.

Balkens begränsning i rummet medför således att dess regler inte kan åberopas direkt för att komma till rätta med t.ex. föroreningar som har sin källa utanför landets territorialgräns. Däremot får reglerna om bl.a. miljökvalitetsnormer i 5 kap. betydelse för balkens mål, oavsett var källan till hälso- och miljöstörningen finns. Vi lever numera i en värld med snabba kommunikationer och det kan tänkas att balkens regler också verkar indirekt på källan, t.ex. genom att en opinion vänds mot den som förorsakar störningen. Se även avsnitt 4.10 om miljökvalitetsnormernas betydelse i ett internationellt perspektiv samt avsnitt 4.11 om miljökonsekvensbeskrivningar och regler angående skyldighet att informera andra länder om de kan bli utsatta för betydande miljöpåverkan från en verksamhet.

5.1.1 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

Prop. 1997/98:45 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Paragrafen har justerats med anledning av Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke anges miljöbalkens mål. Det berör såväl människan som natur- och kulturmiljön, och är inriktat både på att begränsa nuvarande hälso- och miljöpåverkan och att skapa långsiktigt goda förhållanden.

En grundtanke i miljöbalken är att vi som lever nu inte får ägna oss åt en livsföring som skadar miljön och utarmar naturresurserna. Det är inte endast nu levande, utan även kommande generationer av människor som skall tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. Livsbetingelserna för det biologiska livet skall upprätthållas till gagn för framtidens värld. Naturen utgör inte bara livsmiljö för människan utan har dessutom ett eget skyddsvärde. Detta utgör en del av vad som kan sägas utgöra en hållbar utveckling. Utvecklingen i samhället skall styras in i banor som är långsiktigt hållbara.

Att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling innebär inte bara att miljöförstöringen måste hejdas, utan i hög grad även att en långsiktigt god hushållning med naturens resurser måste säkerställas. Regeringen har i den ekonomiska vårpropositionen (1996:97/150) bl.a. presenterat en plattform för det fortsatta arbetet för ekologisk hållbarhet. Regeringens mål för ekologisk hållbarhet har delats in i tre områden, nämligen skyddet för miljön, effektiv användning och hållbar försörjning. Bl.a. uttalas att användningen av energi och andra naturresurser skall bli mycket effektivare än den är i dag. I en sådan hushållning ingår i många fall att göra avvägningar mellan ett flertal, ofta motstridiga, intressen ifråga om mark- och vattenanvändningen. Ekologiska, sociala och samhällsekonomiska intressen måste därvid vägas mot varandra på ett sätt som sammantaget främjar en långsiktigt god hushållning. Markanvändning och samhällsbyggande måste utformas på ett sätt som är förenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle och slår vakt om den materiella välfärden också för kommande generationer. I detta ligger bl.a. att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga skall bevaras och värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas. Planeringen avseende markanvändning och annat utnyttjande av resurser måste kombineras med skyddsåtgärder och i vissa fall rent reparativa åtgärder.

I paragrafens andra stycke anges vad som skall gälla för att miljöbalkens mål skall uppnås. De uppräknade punkterna är inte en uttömmande beskrivning av hur det i första stycket angivna målet uppfylls utan exempel på sådant som är av särskild betydelse för balkens mål. De olika punkterna är i viss mån integrerade. Vad som anges i andra till femte punkten kan sägas ge uttryck för hur skyddet för människors hälsa och miljön som anges i första punkten kan tillgodoses. T.ex. är bevarande av

Prop. 1997/98:45 biologisk mångfald och resurshushållning utan tvivel av betydelse för skyddet av miljön. En hänvisning i balken till skyddet för människors hälsa och miljön innebär således att första paragrafen skall beaktas i de delar som är relevanta i sammanhanget.

Av riksdagens fastställda miljömål ger ledning vid tillämpningen av balken avseende bedömningen av vad en hållbar utveckling innebär. Sådana miljömål kan avse miljökvalitet och kan då ses som en precisering av miljöbalkens mål i ett visst avseende. Miljömålen kan också ange vilka utsläppsbegränsningar eller andra åtgärder som måste genomföras. I sådana fall kan dessa ge ledning beträffande vilka krav som bör ställas på den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.

Samtliga bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas på ett sådant sätt att balkens mål och syfte bäst tillgodoses. När tveksamhet råder om vad som bör beslutas eller göras skall väljas det som mest sannolikt gynnar uthållig utveckling. Detta innebär i många fall en ny och vidare tillämpning av bestämmelser som har sina förebilder i gällande miljö-, naturvårds- och hälsoskyddslagstiftning eftersom varje sådan lag har ett begränsat syfte. Som exempel kan nämnas att ett villkor för en miljöfarlig verksamhet som grundar sig på miljöskyddslagens bestämmelser endast kan avse olägenheterna från verksamheten. Ett villkor för en miljöfarlig verksamhet som grundar sig på balken kan däremot avse vad som helst som gagnar en ekologiskt hållbar utveckling enligt första paragrafen. Det kan t.ex. av resurshushållningsskäl föreskrivas att en viss andel av "råvaran" skall vara återvunnet material eller föreskrivas villkor som syftar till att avfallsproduktionen minskar. Ett annat exempel är att lokaliseringsprövningen skall göras med utgångspunkt i balkens mål med hänsyn till vad som anges i paragrafens andra stycke.

Det är naturligtvis inte tillräckligt med enbart balkens bestämmelser för att nå de uppsatta målen. Bestämmelserna i miljöbalken är avsedda att vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen i samhället mot varaktigt hållbara lösningar. Det är av betydelse att miljöbalken tillämpas på ett sådant sätt att den i kombination med andra styrmedel ger en optimal effekt i strävan att åstadkomma en hållbar utveckling.

Begreppen skador och olägenheter är avsett att klargöra att det skydd som balken ger gäller både mot störningar som kan skada direkt, t.ex. påverka människors hälsa negativt, och mot störningar som utan att direkt skada ändå påverkar människors välbefinnande. Naturligtvis kan det endast bli frågan om sådant välbefinnande som är avhängigt de frågor som miljöbalken reglerar och störningen måste vid en medicinsk eller hygienisk bedömning kunna anses påverka välbefinnandet. Uttrycket "annan påverkan" behövs eftersom miljöbalken bl.a. innehåller bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska organismer där det kan vara missvisande att tala om förorening som orsak till skada eller olägenhet.

Utgångspunkten för miljöbalkens regler är också att naturen som sådan har ett värde. Människans rätt att bruka naturen är förknippad med ett förvaltaransvar som innebär att varsamhet skall iakttas så att onödig olägenhet eller skada inte uppkommer. En skada kan anses uppkomma t.ex. om en urskog avverkas även om marken sedan kan användas till

Prop. 1997/98:45 ekonomiskt mer givande ändamål. Om, eller vilken, förändring i det ekonomiska läget en störning medför är alltså inte avgörande för om en skada skall anses ha uppkommit.

Andra stycket punkten 2 avser skyddet och vården av värdefulla natur- och kulturområden. Områdesskydd skall i miljöbalken kunna ges genom förordnanden om nationalpark, natur- och kulturreservat, djur- och växtskyddsområden, naturminne, biotopskyddsområden, strandskydd, miljöskyddsområden och vattenskyddsområden, se avsnitt 4.13. Skydd mot skada på värdefulla natur- och kulturmiljöer behandlas även i balkens 3 och 4 kap. Dessa kapitel utgör en allmän grund för planering och beslut som rör hushållningen med mark och vatten, se avsnitt 4.9.

I tredje punkten tas en särskild form av naturskydd upp, nämligen att den biologiska mångfalden skall värnas vilket är en naturlig följd av att naturen tillerkänns ett självständigt skyddsvärde. Såväl mångfald av ekosystem som mellan och inom arter avses.

Förutom att naturen har ett skyddsvärde som sådan är naturen och dess resurser en förutsättning för produktion och välfärd och för människans fortlevnad. I punkten 4 tas därför hushållningshänsyn när det gäller mark, vatten och fysisk miljö i övrigt upp. Hushållningsaspekterna har kommit att spela en allt mer central roll i den moderna miljölagstiftningen, både när det gäller hur den fysiska miljön utnyttjas och hur de samlade nyttigheterna i övrigt brukas och tas om hand.

Balkens inriktning när det gäller hushållning med naturresurser går utöver utnyttjandet av mark och vatten. Hushållningsreglerna i balken omfattar även hushållning med råvaror och energi. Detta framgår av femte punkten. Lagstiftning om resurshushållning har dessutom numera fått en delvis ny inriktning, främst på grund av den ökade vikt som fästs vid möjligheterna att återvinna och återanvända produkter av skilda slag. Resurshushållningen enligt femte punkten skall inte vara begränsad till råvaror utan omfattar även andra resurser. Ett ekologiskt hållbart samhälle kräver en ökad resurseffektivisering. Effektivisering och kretsloppstänkande går på så sätt hand i hand. Principen kommer närmare till uttryck i de hänsynsregler i andra kapitlet som avser att hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen skall iakttas, se avsnitt 4.8.6.

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i luftfartslagen (1957:297) , lagen ( 1966:314 ) om kontinentalsockeln, väglagen (1971:948) , lagen ( 1978:160 ) om vissa rörledningar, lagen ( 1983:293 ) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen ( 1985:620 ) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) , minerallagen (1991:45) , lagen ( 1992:1140 ) om Sveriges ekonomiska zon, lagen ( 1995:1649 ) om byggande av järnväg och el- lagen ( 1997:857 ).

Bestämmelserna om hushållning med mark och vatten i 3 och 4 kap. är närmast att betrakta som ett instrument för att lösa konflikter om använd-

Prop. 1997/98:45 ningen av mark- och vattenområden. Dessa regler skall, till skillnad från övriga regler i miljöbalken, endast tillämpas vid prövning enligt de bestämmelser som anges i paragrafen. Det torde knappast vara möjligt för enskilda markanvändningsintressenter att göra sådana planeringsöverväganden som måste ligga till grund för tillämpningen av dessa bestämmelser. Överväganden av detta slag kan på ett meningsfullt sätt göras endast i anslutning till ett prövningsförfarande hos myndigheter. Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall därför tillämpas enbart vid prövning av mål och ärenden enligt de av balkens kapitel som anges i paragrafen samt vid prövning av mål och ärenden enligt andra författningar där det är särskilt föreskrivet.

3 § I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160) .

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Miljöbalken innehåller regler som avser yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller miljön negativt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. I negativ miljöpåverkan innefattas även misshushållning med råvaror och energi, utarmning av den biologiska mångfalden etc. i enlighet med vad som framgår av 1 kap. 1 § andra stycket. Miljöbalkens primära tillämpningsområde framgår av balkens egna regler.

Av paragrafens första stycke framgår att utöver miljöbalkens regler kan bestämmelser i annan lag reglera den verksamhet som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde. Annan lag gäller vid sidan av miljöbalken. Lagarna skall tillämpas parallellt. Detta innebär att en verksamhet som är förenlig med bestämmelserna i annan lag ändå kan vara förbjuden eller på annat sätt reglerad enligt miljöbalken om inte undantag för miljöbalkens regler gjorts. Exempel på lagar som reglerar förhållanden som också regleras av miljöbalken är luftfartslagen (1957:297), väglagen (1971:948), skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) och minerallagen (1991:45).

Förhållandet mellan miljöbalken och annan lag utvecklas ytterligare i avsnitt 4.6.

I fråga om arbetsmiljölagen kan det uppkomma avgränsningsproblem, framför allt när det gäller kemikalieområdet. Detta är i det närmaste oundvikligt med lagstiftning som reglerar så näraliggande områden som skydd för den inre respektive den yttre miljön. Frågan har också berörts i förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 och prop. 1990/91:140 s. 86-87) samt i förarbetena till lagen om kemiska produkter (prop. 1984/85:118). Vad som sägs där är fortfarande giltigt. Det finns dock med den nu valda lagstiftningstekniken behov av att göra en markering så att miljöbalken innehåller en bestämmelse om att de särskilda

Prop. 1997/98:45 bestämmelserna i arbetsmiljölagen gäller för arbetsmiljön. Innebörden av paragrafens andra stycke är att det på det område där miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt 14 kap., skall arbetsmiljölagens bestämmelser gälla istället för miljöbalkens vad gäller frågan om reglering av användning av farliga ämnen på arbetsplatserna och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön. Det är dock viktigt att betona att samverkan mellan yttre och inre miljöarbete bör eftersträvas i alla led där frågor sammanfaller, för att förebygga konflikter och i stället skapa långsiktigt hållbara lösningar.

I geografiskt hänseende är balkens tillämpningsområde i huvudsak begränsat till svenskt territorium enligt grundläggande rättsliga principer. Tillämpningsområdet kan emellertid i något fall sträcka sig utanför den svenska territorialgränsen enligt regler i lagstiftningen om kontinentalsockeln respektive Sveriges ekonomiska zon.

4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.

Lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland ersätter inom sitt geografiska tillämpningsområde balkens bestämmelser om vattenverksamhet och anläggningar i vatten och om miljöfarlig verksamhet såvitt avser utsläpp till vatten, dvs. vattenförorening. En verksamhet som ger upphov till förorening av skilda slag, t.ex. förorening av både vatten och luft, måste således prövas enligt såväl gränsälvsöverenskommelsen som miljöbalken.

5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk, dock inte inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bemyndigandet ger regeringen en möjlighet att anpassa miljölagstiftningen såvitt gäller totalförsvaret till de ändrade förhållanden krig eller krigsfara kan föra med sig (13 kap. 6 § regeringsformen). Bestämmelsen gäller även sådana situationer då beredskapen måste höjas utan att läget för den skull är så allvarligt att krig eller krigsfara föreligger här i landet.

För att avvikelser skall få göras från miljöbalkens bestämmelser gäller att regeringen har meddelat särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter kan komma ifråga för hela totalförsvaret. Begreppet totalförsvar definieras i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Särskilda föreskrifter skall utfärdas endast om det krävs för att stärka eller höja försvarsberedskapen.

Regeringen har i avsnitt 4.6.1 berört inriktningen av totalförsvaret såsom den har lagts fast i 1996 års försvarsbeslut, etapp 2 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109-112).

Prop. 1997/98:45 Bemyndigandet kan utnyttjas bl.a. för att möjliggöra genomförandet av beslut om att höja krigsdugligheten i enlighet med vad som följer av 1996 års försvarsbeslut. Genom bemyndigandet ges regeringen möjlighet både att meddela särskilda föreskrifter och beslut i enskilda ärenden, t.ex. villkor för den verksamhet Försvarsmakten bedriver vid en viss anläggning, och att meddela en ny beslutsordning för en viss ärendehantering, t.ex. att regeringen själv skall fatta beslut i ett tillståndsärende som annars skulle prövas i flera instanser.

Miljöbalken innehåller också, för det fall bestämmelserna i 13 kap. 6 § regeringsformen inte är tillämpliga, regler från vilka regeringen inte kan föreskriva avvikelser, t.ex regler om rättegång vid domstol, straffpåföljder och skadestånd. Bemyndigandet har, i dessa fall i enlighet med vad Lagrådet föreslagit, uttryckligen begränsats till att omfatta de ämnesområden inom vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter i förordning.

6 § I lagen ( 1994:1500 ) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

Genom paragrafens hänvisning till lagen med anledning av Sveriges anslutning till den Europeiska unionen erinras om att det finns direkt verkande EG-rätt som skall tillämpas inom miljöområdet. Bakgrunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 4.7.

5.1.2 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.

I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Paragrafen har ändrats med anledning av vad Lagrådet anfört.

Av paragrafens första stycke framgår att vid prövning av frågor om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens, prövning av villkor som inte avser ersättning och vid tillsyn ligger bevisbördan för att kapitlets bestämmelser har tillämpats på den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd. Bevisbörderegeln gäller inte endast den första tillståndsprövningen av en verksamhet utan även de fall då omprövning skall ske av tillståndet och villkoren för detta. Regeln har motsvarande tillämpning även i de fall verksamheten är underkastad tillsyn utan föregående tillståndsprövning. Villkor om ersättning, som alltså inte omfattas av bestämmelsen, kan enligt 31 kap. komma ifråga för vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45 Bevisbördans placering innebär bl.a. att det ankommer på den som söker tillstånd enligt miljöbalken att genom utredningar och i övrigt visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna. Det ankommer också på en verksamhetsutövare att kunna visa för tillsynsmyndigheten att den verksamhet som bedrivs eller den åtgärd som vidtas inte medför effekter eller på annat sätt motverkar miljöbalkens mål på ett sätt som inte kunnat begränsas eller medför olägenheter för människors hälsa eller miljön i sådan grad att det inte kan accepteras. Inte bara driften vid en anläggning utan även anläggningen som sådan kan medföra konsekvenser för hälsa och miljö. Hänsynsreglerna kan således innebära att krav kan ställas även på själva anläggningen och dess lokalisering.

I de fall krav kan ställas på ansvar för att uppkommen skada eller olägenhet avhjälps enligt 8 § kan bevisbördans placering gälla även den som inte längre bedriver en verksamhet eftersom detta ansvar kvarstår till dess olägenheten upphört eller skadan har avhjälpts. Ansvaret är begränsat till skador och olägenheter för miljön. Skyldigheter med anledning av uppkomna personskador regleras inte av hänsynsreglerna.

Det bör understrykas att bestämmelsen begränsar sig till bevisbördans placering vid prövning av tillstånd och villkor samt vid tillsyn och således inte avses utgöra någon ändring av vedertagna bevisregler såvitt avser skadeståndsrättsliga eller straffrättsliga frågor enligt miljöbalken.

I paragrafens andra stycke avgränsas kapitlets tillämpningsområde. Hänsynsreglerna skall tillämpas av alla som bedriver, avser att bedriva eller har bedrivit verksamhet samt alla som vidtar, avser att vidta eller har vidtagit en åtgärd som inte är av försumbar betydelse för miljöbalkens mål.

Med åtgärder av försumbar betydelse för miljöbalkens mål avses i detta sammanhang åtgärder som i det enskilda fallet saknar eller endast har marginell betydelse för människors hälsa eller miljön och som med hänsyn till sin karaktär inte rimligen bör omfattas av rättsligt bindande hänsynsregler. Framför allt avses åtgärder som vidtas av enskilda där en korrekt miljökonsekvensanalys svårligen kan göras. Som exempel kan nämnas val av bostad och semestersysselsättning. Innebörden av åtgärdsbegreppet utvecklas ytterligare i avsnitt 4.8.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

En grundläggande förutsättning för allt hälso- och miljöskyddsarbete är kunskap om vilka problem som finns och såvitt möjligt också om hur de kan lösas. Denna paragraf syftar på den kunskap som behövs vid den praktiska tillämpningen av balkens bestämmelser.

Paragrafen riktar sig till var och en som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål, oavsett om det är fråga om näringsverksamhet, myndighetsutövning eller en handling i det dagliga livet. Undantagna är endast åtgärder som är av försumbar betydelse i

Prop. 1997/98:45 det enskilda fallet. Den anger den allmänna målsättningen att den som bedriver verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs för att undvika skador på människors hälsa och miljön. Beträffande begreppet skador på människors hälsa och miljön, se författningskommentaren till 1 kap. 1 §.

Vilka krav som kan ställas skiljer sig åt med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Graden av sannolikhet för att en åtgärd eller verksamhet skulle kunna få konsekvenser för hälsa och miljö har naturligtvis betydelse för vilken kunskap som det kan anses motiverat att inhämta. I det dagliga livet begränsar sig kraven till att den information som förmedlas genom innehållsförteckningar etc. på varuförpackningar och i övrigt lättillgänglig information från t.ex. kommunen eller statliga myndigheter inhämtas. Av den som bedriver en industriell verksamhet kan däremot krävas att den kunskap av relevans som finns inom och utom landet inhämtas samt att, om tidigare erfarenheter inte har gjorts, egna utredningar och undersökningar genomförs så snart det finns skäl att anta att verksamheten inte saknar betydelse för hälsa och miljö. Krav på sådana finns bl.a. i 6 kap. samt i 13 kap. 8 § och 14 kap. 7 §. Vid myndighetsutövning där balken skall tillämpas kan mycket omfattande krav på kunskap om beslutets hälso- och miljökonsekvenser ställas. Redan idag ankommer det på bl.a. den som utövar miljöfarlig verksamhet eller hanterar kemikalier att skaffa sig relevant kunskap från miljösynpunkt. Paragrafen kan närmast beskrivas som en samordning av de kunskapskrav som följer av olika lagar som nu sammansmälts i miljöbalken.

Kunskapskravet är allmänt hållet. Även om bestämmelsen kan förväntas sällan direkt komma att läggas till grund för tillsynsmyndighetens ingripande understryker den vikten av att låta kunskap föregå handling eller, enkelt uttryckt, vikten av att tänka efter före. Det växande intresset för miljön och vad som kan göras för att hejda miljöproblemen ligger väl i linje med ett allmänt kunskapskrav på envar.

I detta sammanhang finns skäl att erinra om de mer konkreta kraven på kunskap i balkens tillsynskapitel. Dels följer av 26 kap. 19 § en skyldighet för verksamhetsutövare att fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter eller skador samt att genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Dels följer av 26 kap. 22 § en rätt för tillsynsmyndigheten att förelägga en verksamhetsutövare att utföra de undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.

Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke, första meningen, finns miljöbalkens grundläggande hänsynsregel. Förenklat uttryckt kan sägas att de försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att undvika olägenhet eller skada för människors hälsa eller miljön. Vid bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas skall dock en avvägning göras enligt vad som sägs i 7 §.

Skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön skall enligt paragrafens första stycke förebyggas, hindras eller motverkas.

Det torde normalt inte vara några svårigheter att fastställa innebörden av uttrycket skada på människors hälsa. Påpekas bör dock att såväl fysisk som psykisk skada omfattas. Uttrycket olägenhet för människors hälsa definieras i 9 kap. 3 § som en störning som enligt en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Även här avses både fysisk och psykisk påverkan. Sådana störningar omfattas också som i första hand påverkar välbefinnandet i inte ringa grad, exempelvis buller, lukt och termiskt inomhusklimat. Bedömningen måste utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reaktion i det enskilda fallet. Även bedömningen huruvida en störning är ringa är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Hänsyn skall dock tas till personer som är något känsligare än normalt, exempelvis allergiker.

Med skador och olägenheter för miljön avses inte endast påverkan på grund av utsläpp eller andra störningar, utan även sådant som utarmande av värdefulla natur- och kulturmiljöer eller den biologiska mångfalden, eller misshushållning med naturresurser, energi eller material.

Hänsynsregeln innebär också att i de fall ett område omfattas av särskilt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap. skall verksamheten, även om den sker utanför det skyddade området, bedrivas på ett sådant sätt att skyddssyftet inom det skyddade området inte motverkas.

De skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått som kan bli aktuella är av skiftande slag och omfattning. Vad som behövs varierar med dels utsläppens eller annan påverkans farlighet och omfattning, dels förhållandena där påverkan sker. Samma utsläpp kan få olika konsekvenser i olika områden, både beroende på områdets naturliga karaktär och beroende på tidigare miljöbelastning. Bedömningen måste ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i varje särskilt fall. Stora insatser kan krävas för att motverka en allvarlig miljösituation. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder, metodval, olika åtgärder på marken, begränsningar av verksamheten, råvaru- och bränsleval och lämnande av information. När verksamheter kräver tillstånd, godkännande eller dispens blir det vanligen aktuellt att villkor ställs med stöd av paragrafen.

En motsvarande regel har gällt för miljöfarlig verksamhet sedan 1969, 5 § miljöskyddslagen. Eftersom miljöbalkens tillämpningsområde och syfte är mer omfattande än miljöskyddslagens tillämpningsområde och syfte kommer emellertid regeln att få nya tillämpningar. Utöver skador

Prop. 1997/98:45 och olägenheter som orsakas av fastighetsanknuten verksamhet omfattas sådana verkningar från verksamhet och åtgärder som inte sker genom användande av mark, byggnad eller anläggning. Detta innebär att krav med stöd av bestämmelsen kan ställas även på exempelvis transporter. Precis som enligt miljöskyddslagen saknar det betydelse om verksamheten bedrivs i näringssyfte eller om det är fråga om annan verksamhet. Försiktighetsmått kan enligt paragrafen också, till skillnad från vad som gäller enligt miljöskyddslagen, komma ifråga avseende annat än begränsningar av utsläpp och andra olägenheter från en verksamhet eller en åtgärd.

Andra motsvarigheter i hittillsvarande lagar har funnits i bl.a. 5 § lagen om kemiska produkter, 6 § hälsoskyddslagen och 3 § renhållningslagen.

Det mer mångfacetterade syftet kommer att innebära att olika miljöhänsyn ibland ställs mot varandra. Som exempel kan nämnas att vid val av energiförsörjning bör vägas in de utsläpp som energianvändningen medför, förbrukningen av icke förnybara energikällor, den transportsträcka och annan miljöpåverkan som är förknippad med själva transporten och olycksrisker som är förknippade med olika energislag. Listan kan kanske göras längre och ser under alla förhållanden olika ut beroende på vad det är fråga om. Å andra sidan kommer i många fall möjligheten att beakta olika skyddsintressen att ge samordningsvinster. Som exempel kan nämnas att vid prövningen av en avfallsanläggning kan villkor ställas avseende inkommande avfalls egenskaper för att ta tillvara resurshushållnings- och sorteringsaspekter. Genom en styrning av avfallet med utgångspunkt i att varje avfallsslag skall behandlas med hänsyn till sina särskilda egenskaper uppnås både en ökad resurshushållning, eftersom återanvändning, återvinning och energiutvinning främjas, och en ökad möjlighet att begränsa olägenheter från anläggningen i form av utsläpp till vatten och luft. Dessutom minimeras det utrymme som måste tas i anspråk för deponering. Dessa mer komplicerade bedömningar ställer naturligtvis större krav på både domstolar och andra myndigheter och på verksamhetsutövarna, men är en förutsättning för att en hållbar utveckling skall säkerställas. Dessutom undviks att olika, och kanske oförenliga, krav ställs med stöd av olika lagar på en och samma verksamhetsutövare vilket kan bli fallet idag.

Första styckets andra mening anger att bästa möjliga teknik skall tillämpas vid yrkesmässig verksamhet. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag så att det klart framgår att det är bästa möjliga teknik i syfte att begränsa hälso- och miljöpåverkan som avses. Krav som innebär en tillämpning av bästa möjliga teknik kan naturligtvis komma i fråga även för annan verksamhet om det behövs i enlighet med vad som följer av första styckets första mening om det inte kan anses orimligt enligt 7 §.

Vad gäller miljökrav för teknik förekommer framför allt två begrepp som beskriver olika kravnivåer. Det ena är begreppet bästa möjliga teknik, som alltså används i paragrafen och det andra är bästa tillgängliga teknik. Begreppen förekommer också internationellt. På engelska talar man om Best Possible Techniques och Best Available Techniques. Sistnämnda begrepp har olika innebörd i olika konventioner och direktiv, se

Prop. 1997/98:45avsnitt 4.8.4. Enligt IPPC-direktivet 96/61 utgör användandet av bästa tillgängliga teknik en grundläggande skyldighet för verksamhetsutövare. Det bör dock observeras att bästa tillgängliga teknik enligt IPPCdirektivet är en minimireglering. Sverige har en striktare tillämpning av vilken teknik som kan krävas och regeringen gör bedömningen att ambitionsnivån inte bör sänkas.

Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin och det sätt på vilket en anläggning konstrueras, utformas, byggs, underhålls, leds och drivs samt avvecklas och tas ur bruk. Tekniken måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att använda inom branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig och inte bara förekomma på experimentstadiet. Den behöver dock inte finnas i Sverige. Det angivna utesluter inte att det kan finnas flera tekniska system som håller sådan standard från miljöskyddssynpunkt att de kan få användas.

En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande, dessutom kunna förelägga en sökande i ett ärende att utreda möjligheterna att använda en viss känd teknik på verksamheten i fråga för att begränsa störningarna i omgivningen. Ett sådant föreläggande kan omfatta krav på utredning av förutsättningarna för modifieringar av känd teknik.

Vidare bör påpekas att även kravet att bästa möjliga teknik skall användas skall tillämpas tillsammans med avvägningsregeln som finns i 7 §. De krav som kan ställas efter att en sådan avvägning har skett kan sägas motsvara kravnivån för bästa tillgängliga teknik som den har kommit att tillämpas vid prövning enligt miljöskyddslagen. Självfallet måste, i enlighet med den praxis som utvecklats inom svenskt miljöarbete, viss hänsyn tas till om det är fråga om en nytillkommande verksamhet eller en befintlig anläggning. För befintliga verksamheter torde ibland krävas en viss övergångstid för att införa en utrustning som motsvarar vad som kan anses vara bästa möjliga teknik.

Vid valet av bästa möjliga teknik skall beaktas bl.a. möjligheten att genom val av metod begränsa miljöpåverkan. T.ex. kan användningen av en kemisk produkt ersättas med en metod som innebär att kemiska produkter inte behövs, såsom att rengöring med hjälp av kemiska produkter ersätts av mekanisk rengöring eller slipning.

Under avsnitt 4.8 anförs att vissa andra avvägningar också måste göras vid tillämpningen av paragraferna i kapitlet.

Det är angeläget att understryka att det inte alltid är tillräckligt att iaktta kravet på vad som är bästa möjliga teknik. Bestämmelsen i 9 § (stoppregeln) kan hindra en verksamhet, även om bästa möjliga teknik används.

Vid utfärdandet av generella föreskrifter och allmänna råd för miljöfarlig verksamhet bör tillämpningen av denna hänsynsregel innebära att det läggs fast vad som normalt bör kunna krävas av en verksamhet av ett visst slag.

Här skall ges ett antal exempel på försiktighetsmått som kan komma ifråga. Uppräkningen är endast en exemplifiering.

Prop. 1997/98:45 Den metod som bäst tillgodoser miljöbalkens mål skall tillämpas. T.ex. skall varje avfallsslag behandlas med hänsyn till sina särskilda egenskaper så att bästa resursutnyttjande och minsta miljöpåverkan uppnås.

Utsläpp kan på olika sätt minimeras. Viss reningsutrustning kan användas, exempelvis filter. Inom vissa områden finns skäl att kräva särskilt långtgående rening av hushållsavloppsvatten. Reningsutrustningen skall fortlöpande kontrolleras och skötas. Verkningarna av utsläppen kan begränsas genom att utsläpp inte sker vid speciella väderleksförhållanden. Vindriktningen kan ha betydelse för när eldning av trädgårdsavfall lämpligast bör ske i ett tätbebyggt område. Olägenheter i form av buller kan minskas genom isoleringsåtgärder vid källan, genom bullervallar och genom att verksamheten eller transporter till och från denna inte sker vid vissa tider.

Kemikalier skall förpackas, lagras och i övrigt hanteras på visst sätt. Lagring kan behöva ske på en hårdgjord yta så att spill och läckage inte tränger ner i marken. Tekniska åtgärder som inkapsling och ventilation kan behöva vidtas. Information kan behöva lämnas om ett ämnes farlighet och hur ämnet bör hanteras. Den som använder ämnet måste ta del av sådan information.

Skador orsakade av åtgärder som leder till ändringar i vattenförhållandena kan minskas genom att vattnet förhindras överstiga eller understiga en viss nivå eller ett visst flöde, vattenuttag begränsas, arbeten utförs så att inte grumling uppstår, arbeten inte utförs under vissa tider på året samt erosionsskydd utförs.

Dammar skall byggas så att de uppfyller säkerhetskrav och dessutom bör åtgärder vidtas så att dammarna inte utgör vandringshinder för fisk.

Diken kan lokaliseras och utformas med hänsyn till naturmiljön. I dikena kan slamgropar grävas för att begränsa erosion av finkornigt material. En sedimentationsbassäng kan anläggas före dikets utlopp. Dikeskanterna kan ha viss lutning för att djur skall kunna ta sig upp ur diket och spänger och broar kan placeras över diket för att människor lätt skall kunna passera.

Den som bedriver täktverksamhet bör begränsa täkten genom att lämna en buffertzon mot bebyggda eller annars befolkade områden. Vidare bör täktverksamheten bedrivas så att buller och damm förhindras. Dessutom måste förhindras att täkten leder till förorening av grundvatten.

I jordbruk kan antalet djur begränsas, gödsel spridas på visst sätt och utsläpp samlas upp.

En person som arrangerar friluftsliv åt andra kan behöva styra deltagarna till mindre känslig mark samt informera om innebörden av allemansrätten.

I regel bör det ligga närmast till hands att utföra skyddsåtgärderna på eller i anslutning till en störande anläggning. Ibland kan det vara lämpligare med förebyggande åtgärder på angränsande områden. Att rätt till tillträde i vissa fall föreligger framgår av 28 kap. 4 §.

Om skadeförebyggande åtgärder inte räcker kan det bli aktuellt att föreskriva om kompensationsåtgärder med stöd av 7 kap. 7 § eller 16 kap. 9 §.

Prop. 1997/98:45 Kravet att vidta erforderliga försiktighetsmått preciseras i vissa avseenden i 4–6 §§.

Enligt paragrafens andra stycke medför redan risken för att skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön kan uppkomma att försiktighetsmått skall vidtas. Denna skyldighet inträder alltså så snart det finns skäl att anta att sådan skada eller olägenhet kan uppkomma. Härigenom kommer försiktighetsprincipen till uttryck i miljöbalken.

4 § För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.

För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Vid paragrafens utformning har hänsyn tagits till bl.a. vad Lagrådet anfört.

I paragrafen regleras vilka krav som skall ställas på lokaliseringen av en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk mark- eller vattenområden. Endast undantagsvis får åtgärder som vidtas av privatpersoner sådan betydelse att några närmare överväganden behöver göras vad gäller platsvalet. I den mån en sådan åtgärd medför påverkan av betydelse för balkens mål skall emellertid en bedömning av platsvalet göras. En plats skall väljas som dels är lämplig, dels orsakar minsta möjliga olägenhet. Redan idag gäller att den plats skall väljas för verksamhet som innebär att minsta möjliga miljöpåverkan uppkommer. Paragrafen har omformulerats i förhållande till lagrådsremissen bl.a. med anledning av Lagrådets förslag. Ändringen innebär att det i paragrafens första stycke, som hänvisar till reglerna om hushållning med mark- och vattenområden, uttryckligen framgår att det är fråga om verksamhet som inte är helt tillfällig. Av paragrafens andra stycke framgår att oavsett om det är fråga om verksamhet eller åtgärder som medför tillfälligt eller varaktigt ianspråktagande av mark- och vattenområden skall alltid en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Paragrafen får störst betydelse när en plats skall väljas för en ännu inte påbörjad verksamhet eller en anläggning som i sig medför miljöpåverkan. Paragrafen gäller även vid utvidgningar av befintliga verksamheter eller utbyggnad av befintliga anläggningar. Den skall också tillämpas vid omprövning av tillstånd, varvid krav kan ställas på omlokalisering. Regeln i 7 § att de krav som ställs inte skall vara orimliga utgör ett skydd för den enskilde i hans näringsverksamhet.

Enligt paragrafens första stycke skall den valda platsen vara lämplig med hänsyn till dels 1 kap. 1 § där balkens mål anges, dels bestämmelserna i 3 och 4 kap., som motsvarar 2 och 3 kap. naturresurslagen. Dessa kapitel skall tillämpas endast av myndigheterna vid prövning av ärenden och mål enligt balkens 7, 9, 11, 12 och 17 kap. Även vid lokaliseringsprövningen är det endast i dessa fall 3 och 4 kap. skall beaktas. Av särskild betydelse är här 3 kap. 1 §, enligt vilken mark- och vattenområ-

Prop. 1997/98:45 den skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall enligt nämnda paragraf ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. I 3 kap. anges därefter ett antal intressen som skall skyddas vid mark- och vattenanvändningen. Exempelvis framgår av 3 kap. 2 § att stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär. I 4 kap. ges särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet.

Enligt paragrafens andra stycke, som gäller alla verksamheter och alla åtgärder som inte är av försumbar betydelse, skall väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Det måste därför alltid övervägas om det finns alternativa platser som är bättre.

Kraven i andra stycket begränsas av att verksamhetens ändamål skall kunna uppnås. Hur ändamålet beskrivs kan ha betydelse för denna bedömning.

Av 6 kap. 7 § framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i de fall det är möjligt skall innehålla en redovisning av alternativa platser samt en motivering varför den önskade platsen har valts i stället för alternativet.

Lokaliseringsbedömningen kan påverkas av de krav som ställs enligt andra bestämmelser. Framför allt 3 § har betydelse. Försiktighetsmått som vidtas enligt nämnda paragraf kan nämligen få till följd att platsen blir att anse som lämplig och att intrång och olägenheter minimeras.

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

Enligt paragrafen skall alla som bedriver verksamhet eller annars vidtar en åtgärd hushålla med råvaror och energi. I detta ingår att utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. Paragrafen ger uttryck för hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen.

Hushållningsprincipen innebär att all verksamhet skall bedrivas och alla åtgärder skall vidtas på ett sådant sätt att råvaror och energi används så effektivt som möjligt och förbrukningen minimeras.

Kretsloppsprincipen innebär att vad som utvinns ur naturen på ett uthålligt sätt skall kunna användas, återanvändas, återvinnas och bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas. Det kan även uttryckas så att det är en princip som siktar mot slutna materialflöden. Att tillämpa hushållningsprincipen innebär exempelvis att en resurs- och energisnål process används vid tillverkning av varor. Avsikten är att tillämpningen av dessa principer skall leda utvecklingen mot ett mer resurshushållande samhälle beträffande råvaror och material och en miljöanpassad varuproduktion.

Paragrafen skall i likhet med övriga allmänna principer och hänsynsregler gälla vid all verksamhet och alla åtgärder som inte är av försumbar betydelse. Exempelvis skall till skillnad mot i dag hushållning med råva-

Prop. 1997/98:45 ror och energi samt utnyttjande av möjligheterna till återanvändning och återvinning ingå som en del i de överväganden som skall göras för miljöfarlig verksamhet. I vissa fall kan olika miljöaspekter stå i strid mot varandra. Så kan t.ex. en god resurshushållning, genom att återvunnet material används, medföra större miljöpåverkande utsläpp än om "ny" råvara används. En avvägning måste alltid göras i det enskilda fallet av vad som ger den totalt sett bästa effekten med avseende på balkens mål. En sådan avvägning kan i vissa fall vara självklar medan det i andra fall aldrig går att veta att man nått det optimala resultatet. Detta hindrar inte att en sådan avvägning måste ske. Utgångspunkt skall tas i den kunskap som finns på området vid varje tid, i enlighet med 2 §.

När det gäller energi tar hushållningsprincipen sikte på såväl energiproduktion som energianvändning. Att spara på energin i samband med tillverkning av produkter är också som angetts en tillämpning av hushållningsprincipen. En form av hushållning är också att utnyttja energiinnehållet i avfall. I valet mellan återanvändning, återvinning, energiutvinning och deponering bör den metod prioriteras som ger bäst resultat från resurshushållningssynpunkt utan att andra viktiga miljöaspekter åsidosätts. Detta torde i de allra flesta fall innebära att återanvändning väljs före materialåtervinning och först därefter energiutvinning, vilket dock i sin tur vanligtvis bör vara att föredra framför deponering.

Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen har såvitt gäller råvaror och produkter på olika sätt ett nära samband med varandra. Beträffande båda kan de bästa effekterna nås om de iakttas redan vid konstruktion och tillverkning. Härigenom minskas behovet att förbruka ändliga naturresurser, så att dessa kan räcka även för kommande generationer. Inte minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och därmed också omfattningen av deponier liksom belastningen av skadliga ämnen på mark och vatten.

Paragrafen har stöd även i EG-rätten. I IPPC-direktivet 96/61, som behandlas mera utförligt i avsnitt 4.14.2, anges det i definitionerna i artikel 2 att när det skall fastställas vad som är bästa tillgängliga teknik bör punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. De punkter som anges där är bl.a. 1. användning av avfallssnål teknik, 3. främjande av återvinning och återanvändning av utsläppta ämnen som används i processen, och i förekommande fall, av avfall, samt 9. hushållning med råvaror (inklusive vatten) och energieffektivitet.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets förslag.

Begreppen kemiska produkter och biotekniska organismer definieras i 14 kap. 2 och 3 §§.

Prop. 1997/98:45 Denna paragraf ger uttryck för den s.k. produktvalsprincipen. Principen har behandlats i avsnitt 4.8.7.

Bestämmelsen innebär en skyldighet att inte använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organismer eller varor som har behandlats med sådana, om de kan ersättas med andra mindre farliga motsvarigheter eller om man kan undvika att använda dessa. Den riktar sig således mot alla som har för avsikt att använda eller sälja en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Lagrådet har anfört att förslaget innebär att produktvalsprincipen skall tillämpas så att bedömningen knyts till risker för hälsan eller miljön och alltså inte enbart till konstaterad farlighet. Bedömningen är avsedd att ske med beaktande av produktens, organismens eller varans inneboende egenskaper oavsett vilka försiktighetsmått och skyddsåtgärder som vidtas för att förebygga skada eller olägenhet, varvid skall beaktas att bestämmelsens syfte naturligtvis är att förebygga risker för människors hälsa och miljön. Detta innebär också att vid jämförelsen av olika alternativa produkter är avsikten inte att de olika produkternas betydelse för hushållning och andra faktorer som i och för sig är av betydelse för en hållbar utveckling skall bedömas.

Till skillnad från gällande rätt framgår det uttryckligen av lagtexten att produktvalsprincipen gäller användning och försäljning i de fall ett alternativ som kan antas vara mindre farligt finns. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Förbud mot användning eller försäljning kan aldrig meddelas generellt för en produkt, organism eller vara med stöd av produktvalsprincipen. I detta sammanhang bör erinras om möjligheten att meddela särskilda föreskrifter, t.ex. förbud, i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer enligt 14 kap. 24 och 25 §§. Med hantering avses i detta sammanhang tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden. Generella förbud mot kemiska produkter som är så farliga att de inte under några förhållanden kan tillåtas, liksom förbud mot sådana produkter där likvärdiga ersättningar medför påtaglig fördel från miljösynpunkt, sker således inte med stöd av denna paragraf utan med stöd av 14 kap.

Produktvalsprincipen innebär att skadliga ämnen och beredningar, som i och för sig är tillåtna skall undvikas eller, om användaren ändå uppnår ändamålet med användningen, ersättas med sådana som är mindre riskabla eller helt ofarliga. Alla som använder en kemisk produkt eller bioteknisk organism skall bedöma om de kan nå samma resultat med en annan kemisk produkt eller bioteknisk organism som är mindre farlig eller helt ofarlig. Ofta är det betydligt lättare för den som saluhåller en sådan produkt eller organism än för köparen att avgöra om det finns mindre farliga alternativ för en särskild användning. Förutsättningen är då att försäljaren vet eller kan förutse hur köparen avser att använda varan. Genom att ge kunderna information om vikten av att produktvalsprincipen följs kombinerat med information om olika kemiska produkters och varors bruks- och miljöegenskaper, kan säljaren aktivt påverka produktvalet till miljöns fördel.

Prop. 1997/98:45 I vissa fall kan det vara avgörande för frågan om kemikalier måste användas, och i så fall vilka, vilken metod som väljs för en verksamhet. Enligt 3 § skall de försiktighetsmått som behövs vidtas. Val av process eller metod i övrigt är exempel på ett sådant försiktighetsmått. Det kan alltså, vid tillämpningen av 3 §, också komma i fråga att ersätta användningen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism med en annan metod, som innebär att någon användning av kemiska produkter eller biotekniska organismer över huvud taget inte behövs, t.ex. kan rengöring med hjälp av kemiska produkter i vissa fall ersättas med mekanisk rengöring eller slipning.

Produktvalsprincipen skall tillämpas inte bara på kemiska produkter och biotekniska organismer, utan också på varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Det bör observeras att paragrafen inte bara avser en yrkesmässig försäljning och användning, utan att regeln också omfattar en privatperson som vidtar en åtgärd. När en bilägare skall tvätta och rengöra sin bil och på bensinstationen skall köpa rengöringsmedel för detta, skall han välja ett medel som är så lite farligt för miljön som möjligt men ändå gör bilen ren. Medel som innehåller starka lösningsmedel kan vanligtvis ersättas med medel utan dessa lösningsmedel, men som fyller samma funktion och är biologiskt nedbrytbara. Ett riktigt val förutsätter att varorna märks på ett sådant sätt att användaren får en riktig information om varans egenskaper. Regler om detta finns i 14 kap.

Paragrafen kan tillämpas såväl då någon tidigare använt en produkt som då någon sådan användning inte förekommit tidigare. Tillämpningsområdet omfattar alltså både produktvals- och utbytesfrågor. Det bör vid produktvalet eller utbytet framgå att en fördel faktiskt vinns genom att ett visst val eller utbyte görs. Vid denna bedömning skall försiktighetsprincipen tillämpas så att bedömningen knyts till risker, inte enbart till konstaterad farlighet. Vid tillämpning av produktvalsprincipen skall, liksom vid tillämpningen av övriga hänsynsregler, skälighetsregeln i 7 § tillämpas. Den avvägning som, i enlighet med vad som utvecklas under avsnitt 4.8, alltid måste göras med hänsyn till vad som kan anses vara rimligt med avseende på vedertaget godtagbart beteende och andra intressen än miljöintressen, såsom personlig integritet och valfrihet, får särskild betydelse vid tillämpningen av produktvalsprincipen. Bestämmelsen skall tillämpas med avseende på om användaren är en enskild person eller ett företag. Produktvalsprincipen kan vid yrkesmässig verksamhet läggas till grund för villkor för verksamheten och på så sätt närmare preciseras i det enskilda fallet. Det kan vid tillämpning av produktvalsregeln i det enskilda fallet vara mycket svårt att bedöma nyttan av ett ändrat produktval eller produktbyte och följaktligen vara svårt att göra en skälighetsbedömning med hänsyn till kostnaden. Detta gäller t.ex. vid användning av kemiska produkter eller biotekniska organismer och varor om de negativa effekterna är summan av användningen i ett mycket stort antal verksamheter, vilket är en mycket vanlig situation. Därför räcker det ofta inte att en enskild verksamhetsutövare gör en skälighetsbedömning enbart med hänsyn till att effekterna av hans egen begränsade användning är små i förhållande

Prop. 1997/98:45 till kostnaderna för honom att ersätta en kemisk produkt eller bioteknisk organism eller vara.

Ingripanden med stöd av produktvalsprincipen får naturligtvis inte ske i strid mot Sveriges internationella åtaganden. Således kan produktvalsprincipen inte leda till att en tillsynsmyndighet ingriper mot sådan försäljning eller användning av produkter som sker i enlighet med t.ex. reglerna i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. som reglerar sådant som omfattas av EG:s byggproduktdirektiv.

Också produktvalsprincipen börjar få ett visst stöd i EG-rätten. Det gäller till att börja med IPPC-direktivet 96/61 där det anges att när bästa tillgängliga teknik skall fastställas skall särskilt beaktas bl.a. användning av ämnen som är mindre farliga. Vidare finns för närvarande ett utkast till EG-direktiv om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa processer och industriella anläggningar. Där föreslås en bestämmelse att om det är till fördel för hälsa och miljö skall organiska lösningsmedel som är skadliga för hälsan och miljön eller som skapar allmän olägenhet ersättas så långt det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart med sådana som förorsakar mindre olägenhet.

7 § Kraven på hänsyn enligt 2–6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret, skall även detta förhållande beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande.

Vid tillämpningen av de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken måste en avvägning göras med utgångspunkt i risken för skada eller olägenhet och en sådan skadas eller olägenhets hälso- eller miljömässiga betydelse. Sådana avvägningar sker även idag vid tillämpningen av miljölagstiftningen. Själva avvägningen sker med beaktande framför allt av å ena sidan i vilken mån en åtgärd kan förebygga eller begränsa skadan eller olägenheten och å andra sidan vilka kostnader en sådan åtgärd medför. En skälighetsavvägning skall göras oavsett om hänsynsregeln innebär krav på visst material, viss teknik, särskilda åtgärder eller andra begränsningar. Frågor kring vad som skall ligga till grund för avvägningen behandlas också i avsnitt 4.8.

Kostnaden för att uppfylla hänsynsreglerna skall vara motiverad från miljösynpunkt. Detta innebär att proportionen mellan den nytta för människors hälsa och miljön som skyddsåtgärden eller försiktighetsmåttet medför inte får vara orimlig med hänsyn till de kostnader åtgärderna föranleder. Vad gäller bedömningen av vilken nytta en åtgärd medför från hälso- och miljösynpunkt är de miljömål som fastställs av statsmakterna av särskild betydelse. Av riksdagen antagna miljömål skall vara styrande vid bedömningen av ett försiktighetsmåtts eller en skyddsåtgärds nytta för människors hälsa och miljön. Det ankommer på verksam-

Prop. 1997/98:45 hetsutövaren att visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt motiverad eller att den är orimligt betungande.

Genom reglerna om att åtgärder kan vidtas vid en annan verksamhet än den egna, se 16 kap. 8 §, öppnas nya möjligheter att vidta kostnadseffektiva åtgärder. Detta bör beaktas vid bedömningen av vilka krav som kan ställas på verksamhetsutövaren.

Vad gäller angelägenhetsgraden av att förebygga eller begränsa miljöpåverkan har olägenhetens karaktär, såsom farlighet och omfattning, naturligtvis betydelse. Dessutom är graden av känslighet i det område där påverkan sker och känsligheten hos dem som utsätts för störningen faktorer som skall beaktas. Särskilda krav kan ställas t.ex. i ett redan mycket belastat område eller ett område som innehåller en mycket sällsynt växt- eller djurart. Vidare är det t.ex. mer angeläget att begränsa buller vid bostäder än i ett industriområde.

Om en verksamhet eller åtgärd har betydelse för totalförsvaret skall detta tillmätas betydelse vid avvägningen avseende vilka krav som kan ställas på att olägenheterna från verksamheten eller med anledning av åtgärden begränsas. Kraven får alltså inte ställas så högt att de mål som fastställts av statsmakterna för totalförsvaret äventyras.

Stoppregeln i 9 § anger alltid den lägsta nivån som kan krävas från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Det kan aldrig komma ifråga att jämka kraven på verksamheten så att denna nivå inte uppnås oavsett kostnaderna för de åtgärder som krävs för att klara miniminivån. Medför åtgärderna orimliga kostnader bör verksamheten inte vara tillåten.

På samma sätt anger meddelade miljökvalitetsnormer en miniminivå som måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna, vilket framgår av paragrafens andra stycke. Sådana krav måste alltid ställas på en verksamhet att risk inte föreligger för att miljökvalitetsnormen inte uppfylls.

8 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.

Paragrafen, som har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande, slår fast att om skada eller olägenhet för miljön har uppkommit är det den som har bedrivit den verksamhet eller vidtagit den åtgärd som orsakat skadan eller olägenheten som ansvarar för att skadan eller olägenheten avhjälps. Ansvaret kvarstår till dess skadan eller olägenheten har avhjälpts. Detta innebär att den som har bedrivit en verksamhet har fortsatt ansvar även efter det att verksamheten har upphört eller överlåtits. Principen gäller även för den som vidtar en åtgärd som orsakar skada eller olägenhet även om detta inte sker i näringsverksamhet. Ansvarets omfattning regleras närmare i 10 kap.

Bestämmelsen innebär inte att det alltid är den som är ansvarig som skall vidta de faktiska åtgärderna för att avhjälpa den skada eller olägenhet som har uppkommit. I vissa fall kan det vara mer kostnadseffektivt

Prop. 1997/98:45 att någon annan utför dessa åtgärder. Det kan också vara fråga om åtgärder som endast får eller kan utföras av vissa personer. Ansvaret avser i dessa fall kostnaderna för avhjälpandet.

En vidareutveckling av principen, som i internationella sammanhang benämns polluter pays principle, finns i författningskommentarerna till 7 kap. 7 § och 16 kap. 9 § om kompensationsåtgärder, 31 kap. om vissa ersättningsregler, 32 kap. om vissa miljöskador samt 10 kap. om efterbehandling av förorenade områden. I den mån dessa bestämmelser avviker från nu behandlad paragraf gäller de särskilda bestämmelserna som också preciserar hur ansvaret skall fördelas där flera verksamhetsutövare finns.

Det är inte uteslutet att skadevållaren i vissa fall kan åläggas både ersättningsskyldighet och skyldighet att avhjälpa en skada. Så kan ju skadestånd åläggas för förfluten tid utan hinder av att en skyldighet uppkommer att undanröja en skada eller olägenhet för framtiden.

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om det finns särskilda skäl.

En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.

Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §.

Paragrafen innehåller en stoppregel som är generellt tillämplig på all verksamhet och alla åtgärder som faller under balkens tillämpningsområde. Behovet av en sådan regel behandlas i avsnitt 4.8.10.

Genom bestämmelsen förbjuds verksamheter och åtgärder som riskerar att föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön. I detta innefattas allt som faller under 1 kap. 1 § enligt vad som har utvecklats i kommentaren till den paragrafen. Inverkan på sådana faktorer som mark, vatten och luft samt den biologiska mångfalden skall alltså beaktas. Ett utarmande av råvaror eller andra resurser innebär också en sådan försämring av miljön som avses. Vad gäller skada på naturmiljön måste den nivå där stoppregeln träder in naturligtvis ligga över gränsen för anmälningsplikt för samråd. Enligt 12 kap. 6 § skall anmälan för samråd göras när en verksamhet som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt balken kommer att väsentligt ändra naturmiljön.

Stoppregeln gäller, liksom övriga hänsynsregler, vid både nyanläggning och befintliga verksamheter. Den skall iakttas av enskilda vid bedrivande av verksamhet eller då en åtgärd vidtas och av domstolar och andra myndigheter som skall meddela tillstånd, ompröva tillstånd och utöva tillsyn.

I paragrafen anges vissa skadenivåer. Redan risken för att dessa skador uppkommer är tillräcklig. Risken får dock inte vara försumbar utan skada eller olägenhet måste kunna förutses med viss sannolikhet. Under vissa

Prop. 1997/98:45 förhållanden behöver inte påverkan från den aktuella verksamheten eller åtgärden i och för sig vara särskilt stor. I ett hårt belastat eller särskilt känsligt område kan redan en ringa grad av påverkan få sådana konsekvenser som medför att verksamheten eller åtgärden inte är tillåten.

Skadenivåerna har absolut innebörd. Bedömningen av vilken skada som får accepteras påverkas alltså inte av verksamhetens betydelse.

Stoppregeln griper in när balkens övriga hänsynsregler inte räcker till för att åstadkomma ett tillräckligt skydd mot farliga verksamheter och åtgärder. Detta innebär att bedömningen av om de oacceptabla skadenivåerna är överskridna skall ske med utgångspunkt i de förhållanden som råder sedan försiktighetsmått har vidtagits enligt balkens övriga bestämmelser. Då är av intresse bland annat att de försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att motverka skada (3 §), att en lämplig plats skall väljas (4 §) samt att sådana kemiska produkter och biotekniska organismer inte får användas som kan ersättas med mindre farliga kemiska produkter och biotekniska organismer (6 §), allt i den utsträckning det inte kan anses orimligt (7 §).

Under stoppregeln faller både åtgärder som kan ha en bestående inverkan och sådana som har en tillfällig effekt.

Verksamhetens eller åtgärdens sammanlagda olägenheter skall beaktas. Det kan bli aktuellt att se på verksamheten som helhet och inte endast den del som för tillfället prövas. Om exempelvis tillståndsprövning sker av en vattenverksamhet bestående i byggande av en hamn skall vid bedömningen enligt paragrafen hänsyn tas även till kommande båttrafik, trots att denna inte utgör vattenverksamhet och därför inte omfattas av tillståndet. På samma sätt skall vid anläggande av vägar framtida biltrafik på vägen beaktas.

Bedömningen av om miljön försämras väsentligt kan växla med hänsyn till lokala förhållanden och utvecklingen av miljösituationen i stort. Detta utesluter naturligtvis inte att bedömningen skall göras efter objektiva grunder. Allmänt kan sägas att om en olägenhet är vanligt förekommande i landet under liknande förhållanden, så är den normalt inte av väsentlig betydelse.

Enligt första stycket kan verksamheten eller åtgärden tillåtas om särskilda skäl föreligger även om den angivna skadenivån har överskridits. Prövningsmyndigheten får inte själv tillåta verksamheten i sådana fall utan frågan skall underställas regeringen för avgörande. Enligt 19 kap 2 § och 21 kap. 7 § skall en tillståndsmyndighet som finner att förutsättningarna i första stycket föreligger överlämna frågan till regeringen för prövning.

Regeringen kan då sätta olägenheterna i relation till verksamhetens samhällsnytta. Det skall kunna visas att verksamheten medför fördelar som från allmän och enskild synpunkt klart överväger olägenheterna. Exempel på verksamheter som kan aktualisera undantag från stoppregeln är anläggningar för behandling av farligt avfall, t.ex. omhändertagande av batterier innehållande bly, vissa kommunikationsanläggningar av stor betydelse för infrastrukturen och vissa försvarsanläggningar.

I paragrafens andra stycke anges en skadenivå som innebär en större skada än vad som avses i första stycket. Det är där frågan om att ett stort

Prop. 1997/98:45 antal människor berörs eller en avsevärd försämring av miljön. I dessa fall är verksamheten eller åtgärden i princip otillåten men regeringen skall kunna meddela dispens, dock endast i undantagsfall. Detta utvecklas under 10 §.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.

Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Enligt 9 § andra stycket får en verksamhet inte bedrivas eller en åtgärd vidtas som medför risk för att levnadsförhållandena för ett stort antal människor väsentligt försämras eller en avsevärd försämring för miljön. Regeringen har dock möjlighet att i mycket speciella undantagsfall medge dispens från denna bestämmelse. Sådan dispens kan enbart komma ifråga för en verksamhet eller åtgärd som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Med allmän synpunkt avses exempelvis sysselsättningen. Det måste finnas en klart visad övervikt på nyttosidan, dvs. fördelarna från allmän synpunkt måste klart överväga olägenheterna. Ju större skada en verksamhet eller åtgärd kan medföra desto mindre bör möjligheterna att tillåta den vara.

Inte ens regeringen kan dock tillåta en verksamhet eller åtgärd som kan försämra det allmänna hälsotillståndet. Med detta avses att människor på orten mer allmänt kan ta skada av föroreningar eller liknande störningar.

Om regeringen finner att en verksamhet skall tillåtas med stöd av paragrafens första stycke får särskilda villkor föreskrivas för att tillgodose allmänna intressen på samma sätt som vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. Sådana villkor behandlas närmare under 17 kap. 7 §.

För en verksamhet eller åtgärd som tillåts med stöd av paragrafen skall villkor för att begränsa olägenheterna så långt möjligt och rimligt föreskrivas i tillståndsbeslutet.

5.1.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden

De grundläggande hushållningsbestämmelserna i 3 kap. skall främja väl genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt balken samt andra lagar och vid planläggning och prövning av lov enligt plan- och bygglagen enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.

I hushållningsbestämmelserna anges vilka allmänna intressen som särskilt skall beaktas vid sådana avvägningar för att en god hushållning med mark- och vattenområden skall uppnås. De allmänna intressen som skall komma i förgrunden är sådana som har central betydelse för att trygga en

Prop. 1997/98:45 hållbar användning av naturresurserna i vårt land, bevara god natur- och kulturmiljö samt främja ett ändamålsenligt samhällsbyggande.

Bestämmelserna i 3 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 2 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Vad som anges i propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller alltjämt. Bestämmelserna i den lagen baserades på riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen som riksdagen tidigare beslutat om och lagen ersatte samtliga dessa riktlinjer. Bestämmelserna är i första hand avvägningsregler för situationer då samhället har väsentliga intressen att bevaka från markpolitiska utgångspunkter. Syftet med bestämmelserna är att redovisa vilka intressen som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen och som därför skall ges ett försteg framför andra intressen när markanvändningsfrågor skall avgöras. För att de allmänt hållna reglerna skall få avsedd verkan krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska planering som bedrivs hos kommunerna i samarbete med statliga myndigheter skall ge underlag för tillämpningen av bestämmelserna. Länsstyrelserna har haft och bör alltjämt ha rollen som samordnare av statens intressen i frågor som rör användningen av mark- och vattenområden inom länet. Kunskapsmaterialet beträffande mark- och vattenfrågor av riksintresse har i allt väsentligt kommit till uttryck i den kommunala översiktsplaneringen och kommunernas fysiska planer kommer även i fortsättningen att vara en av de mest betydelsefulla källorna för att bedöma frågor om lämplig mark- och vattenanvändning i konkreta ärenden. Att sådant underlag skall tillhandahållas framgår av 6 kap. 11 och 12 §§.

Av den miljökonsekvensbeskrivning som enligt 6 kap. miljöbalken skall upprättas i tillståndsansökningar bör framgå hur reglerna i 3 och 4 kap. har tillämpats vid val av lokaliseringsalternativ och utformningsprinciper för verksamheten eller åtgärden. Att en lokalisering skall väljas som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Landets mark- och vattenområden måste utnyttjas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt med hänsyn till olika möjliga användningssätt och över tiden. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse till stöd för avvägningar i fråga om användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka berörda områden är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet, läge och föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. En avvägning måste göras mellan å ena sidan intresset av att bevara mark- och vattenområden för framtiden och å den andra sidan värdet av att ta dem i anspråk för olika ändamål. Beslut om ianspråktagande av områden innebär ofta att den tillämpande myndigheten måste göra avvägningar mellan olika, ofta motstående intressen. Som framgår av miljöbalkens

Prop. 1997/98:45 mål i 1 kap. 1 § andra stycket skall balkens bestämmelser tillämpas så att mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används på ett sätt som tryggar en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning. Vid bedömningen av den lämpligaste användningen av ett område bör alltid möjligheten att samtidigt utnyttja ett område för olika verksamheter undersökas. Utgångspunkten för bedömningen bör vara balkens övergripande mål i 1 kap. 1 § första stycket att främja en hållbar utveckling.

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.

Bestämmelsen blir aktuell att tillämpa i ärenden som avser nyetablering av större anläggningar och andra ingrepp av betydande storlek som trafikleder, fritidsbebyggelse av större omfattning, industrianläggningar och motsvarande. Det gäller alltså sådana större anläggningar som medför begränsningar i handlingsfriheten för framtiden och som ger upphov till väsentliga störningar eller kan ha en betydande inverkan på landskapsbilden. När fråga uppstår om en eventuell exploatering av sådana mark- och vattenområden som avses i paragrafen, bör det noga övervägas om inte verksamheten hellre bör förläggas till ett sådant område som redan är påverkat av exploatering. I uttrycket "så långt möjligt", som används i flera paragrafer i kapitlet, ligger att den avvägning som skall göras mellan det skyddade intresset och motstående intressen skall innefatta hänsynstagande till de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det skydd paragrafen ger. I första hand är avsikten att ge utrymme i det enskilda fallet för samhällsekonomiska hänsynstaganden, t.ex. med hänsyn till regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska intressen. Även konsekvenserna för berörda enskilda intressen skall vägas in. I uttrycket ligger dock också att enbart ekonomiska hänsynstaganden inte får äventyra de värden som bestämmelsen avser att skydda, annat än om en samlad bedömning i enlighet med 1 § visar att detta främjar en från allmän synpunkt god hushållning. Med uttrycket "påtagligt kan påverka", vilket också används i flera paragrafer i kapitlet, utesluts bagatellartad påverkan. Endast sådana åtgärder åsyftas som kan ha en bestående negativ inverkan på det aktuella intresset eller som tillfälligt kan ha mycket stor negativ påverkan på detta.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

De mark- och vattenområden som skall ges ett skydd genom paragrafen är främst områden med instabila produktionsförhållanden och ogynnsamma återväxtförutsättningar, områden som inrymmer växt- och djurarter som är utrotningshotade samt områden i övrigt som är särskilt ömtåliga och som samtidigt inrymmer särskilda ekologiska värden, har

Prop. 1997/98:45 betydelse som genbank m.m. Ett viktigt syfte med bestämmelsen är att slå vakt om den biologiska mångfalden i naturen genom skydd av arter vilkas existens är hotade. Uttrycket "så långt möjligt" har behandlats i kommentaren till 2 §.

4 § Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Stycket, med lydelsen att jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse, lades till i paragrafen vid riksdagens behandling av förslaget till naturresurslag, (bet.1985/86:BoU3). Uttrycket näringar har nu utgått på förslag av Lagrådet, eftersom reglerna inte tar sikte på själva näringarna utan på de naturresurser som tas i anspråk av näringarna. Riksdagen uttalade bl.a. att jordbruksmark och skogsmark inte borde ges ställning som riksintresse men betonade vikten av att kommunerna utformar sin fysiska planering så att tillbörlig hänsyn tas till jord- och skogsbruket. Med tillägget av första stycket ges grunden för att utifrån paragrafen hävda jord- och skogsbrukets berättigade intressen i en konkurrenssituation.

Paragrafens andra stycke innebär att brukningsvärd jordbruksmark inte får tas i anspråk för bebyggelse och anläggningar som kan anordnas på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark. Det är endast väsentliga samhällsintressen som kan motivera avsteg från bestämmelsen och då endast under förutsättning att det aktuella exploateringsintresset inte kan tillgodoses på ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark.

I tredje stycket anges att skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. Genom bestämmelsen skall slås vakt om skogsbrukets produktionsområden. Begreppen "så långt möjligt" och "påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande. Rennäring bedrivs från Treriksröset i norr till Idre socken i Dalarnas län i

Prop. 1997/98:45 söder. När det gäller fiskenäringen kan åtskilliga vattenområden och vattendrag ha betydelse. För att förstå fiskets speciella planeringsförutsättningar måste man känna till de komplicerade biologiska system som reglerar arternas utbredning i ett vattenområde. Påverkan på en fiskart kan många gånger ge konsekvenser för andra fiskslag. Begreppet yrkesfiske får i detta sammanhang inte ges en för snäv innebörd. Det bör förutom heltidssysselsatta yrkesfiskare också omfatta andra för vilkas försörjning fisket har väsentlig betydelse. Med vattenbruk avses biologisk produktion i vattenområden i form bl.a. av odling av musslor och fisk. Begreppen "så långt möjligt" och "påtagligt försvåra" behandlas under 2 §. Paragrafens andra stycke behandlar det skydd som bör ges åt områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket. Åtgärder som skulle påtagligt försvåra näringarnas bedrivande får inte tillåtas inom dessa områden. Begreppet riksintresse behandlas i den allmänna motiveringen samt i kommentaren till 4 kap. 1 §.

6 § Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Det innebär att sådana åtgärder skall så långt möjligt undvikas som påtagligt skulle skada värden i sådan natur- och kulturmiljö som har betydelse från allmän synpunkt och som inte kan återskapas eller ersättas om den en gång förstörs. I stycket har i förhållande till den hittillsvarande motsvarigheten i naturresurslagen, 2 kap. 6 §, på förslag av Lagrådet lagts till "samt fysisk miljö i övrigt" eftersom paragrafen även skyddar kulturmiljön dvs. framför allt den bebyggda miljön och landskapsbilden. Inom ett område av betydelse från naturvårdssynpunkt kan bevarandevärdet ligga i t.ex. ett rikt fågelliv, en ovanlig flora eller en kombination av egenskaper som gör området värdefullt för förståelsen av naturen. Bevarandevärdet hos ett område av intresse för friluftslivet kan hänga samman med goda möjligheter till bad, fritt strövande i obebyggda områden, goda förutsättningar för fritidsfiske, båtliv och camping, goda förutsättningar för vintersport o.d. Hos områden av betydelse för kulturmiljövården ligger bevarandevärdet ofta i äldre värdefull bebyggelse eller i karaktären hos ett odlingslandskap med dess kombination av brukningsformer inom jord- och skogsbruket, bebyggelsens struktur, fornminnen och andra lämningar av äldre bosättningar. Ofta är bevarandevärdena gemensamma för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet. Att behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas innebär att bestämmelsen även omfattar s.k. gröna bälten och

Prop. 1997/98:45 gröna kilar kring och i bebyggelsekoncentrationer. Begreppen "påtagligt skada" samt "så långt möjligt" behandlas under 2 §.

Enligt andra stycket skall områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skyddas mot åtgärder som avses i första stycket. Ett område kan vara av riksintresse för naturvården därför att det särskilt väl belyser viktiga skeden av natur- och kulturlandskapets utveckling eller är ostört och inrymmer en stor mångfald av naturtyper och biotoper. Det kan vara av särskilt stort intresse också därför att det hyser unika och hotade eller sårbara naturtyper, biotoper eller arter. Bestämmelsen är vidare avsedd att skydda sådana kulturmiljöer som dokumenterar olika utvecklingsperioder i vårt lands historia. När det gäller områden som är av riksintresse för friluftslivet spelar förutsättningarna för naturupplevelser och friluftsverksamhet samt tillgängligheten för allmänheten stor roll. Bestämmelsens motiv i övrigt finns förutom i prop. 1985/86:3 även i prop. 1994/95:230 s. 79 ff. samt s. 124 ff.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa. Därmed avses sådana råvaruförekomster som finns i marken eller under sjö- och havsbottnen, dvs. i huvudsak mineralråvaror. Växande skog omfattas sålunda inte. Det är självklart att sådana ämnen och material som finns i stora mängder och är vanligt förekommande i naturen inte behöver något särskilt skydd enligt paragrafen. Syftet med bestämmelsen är att ge möjlighet till framtida utvinning av sådana ämnen och material som bedöms som värdefulla från samhällsekonomiska utgångspunkter. För att markera detta har det föreskrivits att det skall vara fråga om värdefulla ämnen eller material. Utvinning av dessa ämnen är inte alltid omedelbart aktuell. Bestämmelsens utformning medför att de områden som omfattas i avvaktan på utvinning kan användas för ändamål som inte hindrar eller påtagligt försvårar en framtida utvinning. Bestämmelsen innebär dock inte något absolut skydd för de ifrågavarande områdena. I den mån områdena behöver användas för andra angelägna ändamål, som hindrar eller påtagligt försvårar framtida utvinning, måste en avvägning göras mellan de olika markanvändningskraven. Detta har markerats genom uttrycket "så långt möjligt" som tillsammans med "påtagligt försvåra" kommenteras under 2 §.

I andra stycket finns en bestämmelse till skydd för områden som inrymmer sådana fyndigheter av ämnen och material som är av riksintresse. Därmed avses främst fyndigheter av sådana ämnen eller material som är eller bedöms kunna bli av stor betydelse för landets försörjningsberedskap. Inom sådana områden med särskilt värdefulla resurser får kommunerna och de statliga myndigheterna inte planera för eller lämna tillstånd

Prop. 1997/98:45 till verksamheter som kan förhindra eller påtagligt försvåra ett utnyttjande av resurser.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

I paragrafen finns bestämmelser till skydd för mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge är särskilt lämpliga för anläggningar som behövs för vissa viktiga och nödvändiga funktioner i samhället. Det är här bl.a. fråga om att slå vakt om sådana lägesbundna naturresurser som är mindre vanligt förekommande och som därför gör vissa mark- och vattenområden särskilt lämpade för sådana anläggningar. Det kan gälla fysiska resurser som kan ha särskild betydelse för möjligheterna att lokalisera viss industri, t.ex. djuphamnsförutsättningar. När det gäller kommunikationer kan det t.ex. vara fråga om strategiskt viktiga passager förbi terränghinder av olika slag som kan ha stor betydelse för kommunikationernas funktion. Bestämmelserna i andra stycket innebär att staten ges möjlighet att se till att reservation av mark görs för ett visst ändamål men innebär inget slutligt ställningstagande från statens sida. Av detta följer inte heller automatiskt att kommunen tvingas godta ett visst företag på den aktuella platsen. Begreppen "så långt möjligt" och "påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

Bestämmelsen innehåller regler till skydd för områden som har betydelse för totalförsvaret. Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § naturresurslagen. Bestämmelsens motiv finns i prop. 1985/86:3 s. 73 ff. samt s. 168 ff.

10 § Om ett område enligt 5–8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i 4 kap.

Prop. 1997/98:45 Det kan naturligtvis uppkomma fall då två eller flera olika intressen, som enligt bestämmelserna i 5-8 §§ är av riksintresse, står emot varandra inom ett och samma område. Det kan då röra sig om intressen med olika tidsperspektiv. I ett sådant fall skall enligt första stycket första meningen den användningen ges företräde som på lämpligaste sätt främjar en hushållning med mark- och vattenområden i ett långsiktigt perspektiv. En sådan bedömning skall i enlighet med balkens mål innefatta ekologiska, sociala, kulturella och samhällsekonomiska hänsynstaganden. I första stycket har vidare föreskrivits att totalförsvarets intresse skall ges företräde om ett område eller en del av det behövs för en anläggning för totalförsvaret. Här avses områden som måste få disponeras av totalförsvaret om den fastlagda försvarsgraden för landet skall kunna upprätthållas.

Vid bedömningen av vilket riksintresse som har företräde har Sveriges internationella åtaganden betydelse. I 4 kap. finns särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, vilka i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Bestämmelserna innebär för dessa områden att avvägningar om den inriktning av mark- och vattenanvändningen som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt görs redan i de olika paragraferna i 4 kap. I denna paragrafs andra stycke har därför föreskrivits att beslut med stöd av första stycket inte får strida mot dessa bestämmelser.

5.1.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet

I 4 kap. anges geografiska områden som är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med bestämmelserna är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarandevärden. De geografiska bestämmelserna behandlar skärgårdarna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande kustområde, Öland och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor som undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt balken samt andra lagar enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.

Bestämmelserna i 4 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelserna i NRL ersatte de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Vad som anges i propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller alltjämt.

Av den miljökonsekvensbeskrivning som enligt 6 kap. miljöbalken skall upprättas i tillståndsansökningar bör framgå hur reglerna i 3 och 4 kap. har tillämpats vid val av lokaliseringsalternativ och utformningsprinciper för verksamheten eller åtgärden. Att en lokalisering skall väljas

Prop. 1997/98:45 som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.

1 § De områden som anges i 2–7 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2–7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2–6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.

I första stycket anges att de områden som anges i 2-7 §§ i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Det innebär bl.a. att staten med stöd av 12 kap. 1 § plan- och bygglagen kan ingripa mot sådana plan- och tillståndsbeslut enligt den lagen som innebär att riksintressen inte tillgodoses.

Dessa områden av riksintresse består bl.a. av kust- och fjällområden samt vissa älvar och vattendrag och urvalet baseras på den process av kunskapsinsamling, programarbete och planeringsåtgärder som vidtagits inom ramen för den fysiska riksplaneringen som pågått allt sedan slutet av 1960-talet. I första stycket har vidare angetts att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Denna bestämmelse till skydd för områdenas natur- och kulturvärden innebär i likhet med övriga bestämmelser i 4 kap. att en vägning redan är gjord och att således natur- och kulturvärdena skall ges företräde i konkurrenssituationer. Med uttrycket "påtagligt skadar" avses sådana åtgärder som kan ha en bestående negativ inverkan på de skyddade intressena eller som tillfälligt kan ha stor negativ inverkan på detta. Det bör därvid betonas att bedömningen bör utgå från de samlade natur- och kulturvärdena i hela det geografiska området. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ inte hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Med utveckling av befintliga tätorter avses förändringar av bebyggelse och anläggningar som behövs med hänsyn till en normal befolkningsutveckling, förändringar i bostadsstandarden, behovet av trafikleder, grönområden, service, sysselsättning etc. Med utveckling av lokalt näringsliv avses en tillväxt i befintliga näringsgrenar eller tillkomst av nya verksamheter i en omfattning som innebär att det finns tillräckliga sysselsättningstillfällen för befolkningen. Vid de bedömningar som görs när bestämmelsen till-

Prop. 1997/98:45 lämpas bör man också ta i beaktande den befintliga näringslivsstrukturen, tätortsstorleken etc. Beträffande anläggningar som behövs för totalförsvaret avses nödvändiga anläggningar för vårt lands gränsförsvar samt annan försvarsverksamhet där alternativ lokalisering inte kan väljas. Undantaget för utvinning av fyndigheter avser endast sådana ämnen och material som är av riksintresse och i dessa fall krävs särskilda skäl. Undantagen omfattar som framgår endast 2-6 §§, bestämmelsen i 7 § om nationalstadspark omfattas inte av undantagen.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till Lysekil,

Kustområdet i Halland, Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden, Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus, Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från Oskarshamn till Arkösund, Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö,

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde,

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen mot Finland,

Öland, Gotland, Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne, Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,

Vänern med öar och strandområden, Vättern med öar och strandområden, Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,

Området Dalsland–Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog i norr,

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av Klarälven inom Torsby kommun,

Mälaren med öar och strandområden, Området Malingsbo–Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken och Skinnskatteberg,

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär, Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över Gulleråsen och Boda till Rättvik,

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik, Vindelådalen,

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

I paragrafen anges områden inom vilka turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1–11 och 17 inte komma till stånd.

Syftet med bestämmelsen som omfattar de obrutna kustområdena och Öland är att områdenas karaktär skall bevaras. Därför får enligt paragrafen inte sådana industriella och liknande anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1–11 och 17, dvs. sådana anläggningar som tidigare har angetts i 4 kap. 1 § första stycket naturresurslagen, komma till stånd inom dessa områden.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1–7 och 10–11 komma till stånd endast på platser där det redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.

Enligt första stycket får inom de kustområden och skärgårdar som anges där fritidsbebyggelse endast tillåtas i form av kompletteringar av befintlig bebyggelse. Med kompletteringar avses sådana tillskott till en befintlig bebyggelsegrupp, som innebär att det av fritidsbebyggelse ianspråktagna området inte ökar nämnvärt i omfattning. Vidare avses tillskott som innebär en naturlig avrundning av ett befintligt bebyggelseområde. Även fritidsbebyggelse genom förtätning inom befintliga bebyggelseområden torde normalt kunna ske. Om det finns särskilda skäl får dock enligt första stycket andra meningen annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna. Med särskilda skäl avses bl.a. att bebyggelsen ingår som ett led i att förbättra områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv. Som exempel kan nämnas stugbyar för uthyrning, vandrarhem och enkla campingstugor. Enligt paragrafens andra stycke får inom områden som avses i första stycket anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där sådana anläggningar redan finns.

Prop. 1997/98:45 5 § Inom fjällområdena Långfjället–Rogen, Sylarna–Helags, Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken–Borgafjällen, Marsfjällen–

Vardofjällen, Artfjället, Tärna–Vindelfjällen, Sarek–Mavas, Kebnekaise– Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

Enligt paragrafen får inom angivna fjällområden bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas. Bestämmelsen innebär att mark- och vattenresurserna inom dessa områden, de obrutna fjällområdena, skall användas på ett sådant sätt att områdenas karaktär bevaras. Det grundläggande i avgränsningen av de obrutna fjällområdena är att områdena i princip saknar vägar och järnvägar. För att bevara orördheten bör huvudprincipen vara att nya vägar och järnvägar inte får anläggas. Undantag som kan bli aktuella är exempelvis vägar som behövs för enstaka fastigheter eller för rennäringen. Bebyggelse får endast komma i fråga för de ändamål som anges i paragrafen. Inte heller vattenkraftsutbyggnad kan tillåtas om områdenas obrutna karaktär inte kan bevaras.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och biflöden:

I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet I Ljusnan Voxnan uppströms Vallhaga I Ljungan Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån uppströms Holmsjön I Indalsälven Åreälven, Ammerån, Storån–Dammån samt Hårkan I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån–Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån uppströms Vojmsjön Vapstälven Moälven Lögdeälven Öreälven I Umeälven Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken Sävarån

I Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes samt Malån Byskeälven Åbyälven I Luleälven Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Råneälven Emån Bräkneån Mörrumsån Fylleån I Enningdalsälven Enningdalsälven uppströms riksgränsen till Norge

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt Dalälven nedströms Näs bruk I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna I Ljungan sträckan mellan Havern och Holmsjön samt sträckan nedströms Viforsen I Indalsälven Långan nedströms Landösjön I Ångermanälven Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön I Umeälven Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra stycket gäller inte vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.

Enligt paragrafen råder förbud mot vattenkraftsutbyggnad i vissa älvar samt deras vattenområden och älvsträckor. Utbyggnadsförbudet gäller även bi- och källflöden till de älvar och älvsträckor som anges i första stycket.

Antalet skyddade älvar och älvsträckor i paragrafen, som motsvarar 3 kap. 6 § naturresurslagen, har utökats ett flertal gånger, senast 1993. Då infördes dessutom för de fyra största outbyggda älvarna benämningen nationalälvar (prop. 1992/93:80, bet. 1992/93:BoU7, rskr. 1992/93:214). Det innebar ingen saklig ändring av skyddet av dessa men de gavs därmed av riksdag och regeringen en särskild plats bland de skyddade älvarna.

I andra stycket anges de älvsträckor i vissa älvar som inte får byggas ut för vattenkraftsändamål. Detta förbud omfattar dock endast de angivna älvsträckorna, inte bi- och källflöden. De typer av åtgärder som omfattas av utbyggnadsförbudet är vattenkraftverk samt vattenreglering och vattenöverledning för kraftändamål. Det innebär att vattenregleringar och vattenöverledningar för annat än kraftändamål och annan vattenverksamhet, t.ex. dikningsföretag och vattenuttag för jordbruksändamål och för industriändamål inte omfattas av förbudet. För sådan vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45 krävs dock tillstånd enligt 11 kap. Där anges också vad som avses med vattenverksamhet, vattenreglering och vattenöverledning.

Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Det innebär att tillstånd enligt denna undantagsbestämmelse bör kunna lämnas för smärre åtgärder som hänför sig till en redan företagen utbyggnad, t.ex. ersättningsbyggnader till ett befintligt kraftverk och ombyggnader eller effektiviseringar, under förutsättning att inverkan på naturmiljön inte ökar i nämnvärd omfattning. Utformningen av tredje stycket hindrar i och för sig inte att medgivande lämnas även till nya vattenkraftsprojekt. Det torde emellertid vara utomordentligt få helt nya projekt som har endast obetydlig miljöpåverkan. Av 17 kap. 3 § första stycket 3 framgår att regeringen kan förbehålla sig att tillåtlighetspröva vattenverksamhet enligt detta stycke i enskilda fall.

7 § Området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken–Djurgården är en nationalstadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

I första stycket anges att området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken– Djurgården är nationalstadspark.

I andra stycket anges det skydd som skall gälla för nationalstadsparker. Ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Det innebär att ny mark som inte omfattas av tidigare exploateringar inte får tas i anspråk för bebyggelse och nya anläggningar. Bestämmelsen utgör således inte något hinder mot pågående markanvändning i sådana delar av en nationalstadspark som redan är tagna i anspråk för bebyggelse och anläggningar. Bestämmelsen innebär en skärpning av bestämmelsen i 1 § beträffande skyddet av det historiska landskapets natur- och kulturvärden genom att skaderekvisitet ändrats från påtagligt skada till enbart skada. Med skada avses i denna paragraf en negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena.

Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:3 och bet. 1994/95: BoU6.

5.1.5 5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitet

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller

Prop. 1997/98:45 miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Miljökvalitetsnormer skall fastställas genom föreskrifter av regeringen. Sådana föreskrifter skall meddelas i de fall det finns skäl att fastställa lägsta godtagbara miljökvalitet. Miljökvalitetsnormer får avse den miljömässiga kvaliteten hos alla former av recipienter. Detta sammanfattas i paragrafen med uttrycket mark, vatten, luft och miljön i övrigt. Det kan finnas skäl att fastställa miljökvalitetsmål även då det inte finns förutsättningar för att meddela en miljökvalitetsnorm. Detta bör då emellertid ske i form av riktlinjer och bör inte regleras inom ramen för tillämpningen av miljökvalitetsnormer. Det finns redan i dag ett stort antal sådana riktlinjer framtagna.

En miljökvalitetsnorm skall avse ett visst geografiskt område. Dessa områden kan vara av olika storlek. En norm kan omfatta en eller flera sjöar eller andra vattendrag, en del av en kommun eller hela kommunen, flera kommuner, ett eller flera län eller hela landet. Normerna kan även omfatta vissa typer av områden.

Regeringen skall utfärda miljökvalitetsnormerna. I de fall införandet av en miljökvalitetsnorm är föranledd direkt av EG-direktiv får regeringen överlåta detta till en förvaltningsmyndighet, om avsikten är att den beslutade normen skall gälla i Sverige med motsvarande värden som rättsakten från EU. Naturvårdsverket har redan i dag enligt hälsoskyddsförordningen (1983:616) sådana bemyndiganden av regeringen. Dessa bemyndiganden är till att börja med 9 b § förordningen att utfärda föreskrifter enligt 14 a § hälsoskyddslagen om gränsvärden för luftföroreningar när det behövs till följd av EU-medlemskapet. Verket har med stöd av det bemyndigandet utfärdat föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av svaveldioxid, SNFS 1993:10, av sot (svävande partiklar), SNFS 1993:11, och av kvävedioxid, SNFS 1993:12. Vidare får verket enligt 9 c § förordningen meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i vissa badanläggningar och strandbad enligt 8 § hälsoskyddslagen. Verket har utfärdat sådana föreskrifter beträffande strandbadvatten i SNFS 1996:6.

Godtagbar miljökvalitet skall fastställas enbart utifrån kunskaper om vad människan och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden. Därmed ges en klar information om de faktiska miljöriskerna och det skapas incitament för ett fortsatt miljöförbättringsarbete i Sverige. Tekniska och ekonomiska förhållanden kan däremot ha betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av miljökvalitetsnormen då dessa åtgärder bör vara så kostnadseffektiva som möjligt.

Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att komma till rätta med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida. Det saknas dock normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i de fall där den föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för vad som får betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området inte heller är sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids. Miljökvali-

Prop. 1997/98:45 tetsnormer skall alltid meddelas om det krävs för att Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas. Utgångspunkten för föreskrifterna bör vara det miljötillstånd som eftersträvas och som har ställts upp t.ex. av riksdagen eller inom EU. I inledningen till författningskommentaren har angetts att regeringen under våren 1998 avser att till riksdagen överlämna en proposition med förslag till konkreta miljömål. Miljökvalitetsnormer bör kunna bli ett viktigt instrument att använda för att förverkliga sådana miljömål.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormernas nivåer får inte överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt och de skall ange

1. högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer,

2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning, eller

3. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem, vattendrag, grundvatten eller delar av dem.

Miljökvalitetsnormer kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön.

Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Enligt paragrafens första stycke skall miljökvalitetsnormer ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Föroreningsnivåer eller störningsnivåer kommer i många fall att anges som gränsvärden eller tröskelvärden. Hur sådana definieras inom EU beträffande luftkvalitet framgår av artikel 3 i ramdirektivet 96/62/EG.

Miljökvalitetsnormer skall grunda sig på vetenskapliga kriterier och vara effektrelaterade. När det bestäms vilka normer som bör tas fram kan olika urvalskriterier användas. Ett kriterium är påverkan på människors hälsa och välbefinnande. Ett annat är risken för miljöskador. Att det för människor räcker med olägenheter av betydelse medan det för miljön och naturen krävs påtagliga olägenheter innebär att det krävs lägre föroreningsnivåer eller störningsnivåer för människor än för miljön och naturen. När miljökvalitetsnormer fastställs skall beaktas vad den känsligaste delen av befolkningen samt de mest känsliga ekosystemen kan utsättas för. Ofta torde normerna komma att fastställas på grundval av internationellt samarbete.

Med miljökvalitet avses här en beskrivning av ett miljötillstånd med avseende på förekomst av föroreningar och vissa andra störningar. Vil-

Prop. 1997/98:45 ken tillförsel till mark, vatten, luft eller miljön i övrigt av miljöpåverkande ämnen, produkter eller andra störningar under viss tid som kan godtas är således inte något direkt uttryck för det som här avses med miljökvalitet.

Miljökvalitetsnormer skall enligt paragrafens andra stycke p. 1 ange högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer som inte får över- eller underskridas efter en viss tidpunkt. Det kan exempelvis vara halten av vissa tungmetaller såsom bly, kadmium eller kvicksilver. Det kan också vara halten av svavel- och kvävedioxid, syrehalten eller pHvärdet. När det gäller luftföroreningar måste dock normen av praktiska skäl ha ett sådant innehåll att den beträffande en högsta halt får överskridas en viss procent av tiden eftersom det är svårt att mättekniskt få fram de högsta värdena, s.k. korttidsvärden. Kemiska produkter och biotekniska organismer behandlas närmare i 13 och 14 kap. I 14 kap. 2 § anges att med kemiska produkter avses kemiska ämnen och beredningar av kemiska ämnen och i 14 kap. 3 § framgår vad som avses med en bioteknisk organism.

En norm kan enligt paragrafens andra stycke p. 2 även ange högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning. Detta kan exempelvis gälla högsta godtagbara nivå av strålning från radon.

En miljökvalitetsnorm kan vidare enligt p. 3 gälla högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i ett vattensystem, vattendrag, grundvatten eller del av ett sådant som inte får överskridas eller underskridas. Avsikten med sådana kvalitetsnormer är i första hand att skydda naturmiljön från skador till följd av ytvattentäkter för bevattning.

Enligt paragrafens tredje stycke kan miljökvalitetsnormer även ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön. Exempelvis kan förekomsten av alger i insjöar eller kustvatten utnyttjas som mått på vattnets näringstillstånd. Förekomsten av hälsofarliga mikroorganismer i yt- och grundvatten är ett annat exempel.

Det skall i en miljökvalitetsnorm anges en viss tidpunkt efter vilken en högsta eller lägsta förekomst av någon parameter inte får överskridas eller underskridas, dvs. när normen skall vara uppnådd. Detsamma gäller för högsta störningsnivå som inte får överskridas. Det är dock viktigt att betona att en miljökvalitetsnorm inte ger någon rätt att förorena eller störa upp eller ner till den angivna normen, utan enbart innebär ett förbud mot att förorena eller störa utöver normen. För utsläpp som inte innebär att normen överträds gäller givetvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

Om en miljökvalitetsnorm när den införs överträds på grund av utsläpp från befintliga verksamheter behövs det rimlig tid för att genomföra sådana åtgärder att den godtagbara miljökvaliteten kan uppnås, vilket bör tas hänsyn till när tidpunkten fastställs.

En miljökvalitet kan uttryckas med såväl ord som siffervärden. Att i författningstext i det konkreta fallet ange gränser för miljökvalitet i ord torde dock knappast vara möjligt. En tillräcklig stringens torde i allmänhet endast kunna uppnås genom siffervärden. En användning av siffervärden för miljökvalitet förutsätter emellertid att det finns klart definie-

Prop. 1997/98:45 rade mätmetoder och mätparametrar. Det medför svårigheter att bedöma vilka mätparametrar som kan anses vara relevanta för miljökvaliteten, eftersom ett ekosystem består av både levande och icke levande materia, det vill säga organismer som samspelar med varandra och en omgivning bestående av kemiska substanser och mineral. Systemet är inte statiskt utan förändras ständigt bl.a. på grund av mänsklig påverkan.

Erfarenheten visar att med ledning av befintlig vetenskaplig kunskap kan vissa gränsvärden sättas upp för vad människan eller miljön tål utan olägenhet. Vidare kan nämnas att Naturvårdsverket arbetar med att utveckla mätbara parametrar för olika ekosystem i syfte att ännu bättre kunna fastställa godtagbar miljökvalitet.

Det finns stora skillnader mellan olika markområden och mellan olika vattenområden i fråga om bl.a. växt- och djurliv. Detta hänger samman med det geografiska läget, berggrunden, naturligt åldrande m.m. Följaktligen finns det väsentliga skillnader i vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet mellan olika områden. Miljökvalitetsnormer kopplade till naturen behöver därför anpassas till områdenas naturgivna förutsättningar.

Miljökvalitetsnormer skall alltså ange vad som från vetenskaplig synpunkt kan anses vara godtagbar miljökvalitet. De skall normalt inte avspegla något naturligt tillstånd, utan endast i de fall detta är motiverat, eftersom vissa ämnen är helt naturfrämmande. Kunskapsutvecklingen inom dessa områden, bl.a. inom EU och Världshälsoorganisationen, WHO, måste noggrant följas.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att när behov föreligger skall miljökvalitetsnormer omprövas.

Exempel på kvalitetsnormer finns i ett flertal EG-direktiv. Dessa är beträffande luftkvalitet direktiv (80/779/EEG) om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar, ändrat genom direktiv (89/427/EEG), direktiv (82/884/EEG) om gränsvärde för bly i luften och direktiv (85/203/EEG) om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. I alla dessa anges gränsvärden som inte får överskridas. Enligt ett nytt direktiv (96/62/EG) om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten skall nya gränsvärden och tröskelvärden för luft fastställas för ett antal föroreningar, bl.a för de ämnen som omfattas av de tre här tidigare nämnda direktiven.

Direktiv för kvalitetskrav beträffande vatten är direktiv (75/440/EEG) om den kvalitet som krävs på ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (80/778/EEG) om kvaliteten på vatten avsett att använda som dricksvatten, direktiv (76/160/EEG) om kvaliteten på badvatten, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden samt direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på skaldjursvatten. Vidare bör nämnas direktiv (91/676/EEG) om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. I vissa av dessa vattenvårdsdirektiv anges de högsta koncentrationerna som får finnas av vissa ämnen, t.ex. kvicksilver, kadmium och hexaklorcyklohexan i olika typer av vattenområden, såsom insjöar, vattendrag och flodmynningar. Enligt badvattendirektivet skall medlemsstaterna för alla badplatser eller för varje enskild

Prop. 1997/98:45 badplats fastställa de värden som skall gälla för badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan till direktivet. När det gäller vattenkvalitet har kommissionen lämnat ett förslag till ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta flera av de angivna vattendirektiven. Detta kommenteras närmare under 8 §.

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 § Myndigheter och kommuner skall säkerställa att de miljökvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls när de

– prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden,

– utövar tillsyn, eller – meddelar föreskrifter. Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter iaktta miljökvalitetsnormer.

Miljökvalitetsnormerna är tillämpliga inom hela det område som omfattas av miljöbalkens bestämmelser för att enhetliga regler som skapar förutsättningar för likformiga beslut skall kunna uppnås.

Som framgår av paragrafen skall myndigheterna och kommunerna i sin verksamhet säkerställa att de miljökvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § skall uppfyllas så snart som möjligt och senast vid den tidpunkt som föreskrivits.

Enligt första stycket skall myndigheter och kommuner säkerställa detta vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden samt vid tillsyn. Vidare kan normerna läggas till grund för andra föreskrifter. Genom att någon eller några av de angivna åtgärderna vidtas får miljökvalitetsnormerna, om än indirekt, också en styrande verkan för enskilda verksamhetsutövare.

Enligt paragrafens andra stycke skall kommuner och myndigheter iaktta normerna även när de planerar och planlägger. Det innebär att planering och planläggning skall göras på ett sådant sätt att möjligheterna att uppfylla normerna underlättas. Med planering och planläggning avses detsamma som i plan- och bygglagen. I översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser bör framgå hur miljökvalitetsnormer kan uppfyllas.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds.

Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §. Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Som framgått redan av 3 § får miljökvalitetsnormerna betydelse för all berörd verksamhet, både befintlig och nytillkommande. I denna paragrafs första stycke anges att verksamhet skall bedrivas så att miljökvali-

Prop. 1997/98:45 tetsnormer inte överträds. I de fall överskridandet av föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet orsakas av en enskild verksamhet skall tillsynsmyndigheterna ingripa och föreskriva åtgärder eller andra försiktighetsmått vid anläggningen. Om det är en verksamhet som har tillstånd och sådana åtgärder och försiktighetsmått inte ryms inom villkoren, finns möjlighet att inom ramen för prövningssystemet ompröva tillstånd och villkor om en norm överträds vilket framgår av 24 kap. 5 §

2. Enligt den paragrafen får tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelser om tillåten produktionsmängd och annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana för en miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Beror överskridandet på föroreningar eller störningar från verksamheter utanför det av normen reglerade geografiska området kan åtgärder i stället sättas in utanför detta område. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som då skall föreskrivas regleras bl.a. i hänsynsreglerna i balken varvid miljökvalitetsnormerna visar vilken miljökvalitet som behöver uppnås vid tillämpningen av hänsynsreglerna. Som framgår av 2 kap. 7 § andra stycket får den skälighetsavvägning som skall göras enligt den paragrafen inte medföra att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. Miljökvalitetsnormerna kan också ligga till grund för generella föreskrifter. När generella föreskrifter skall meddelas kan det vara lämpligt att förklara det berörda området som miljöskyddsområde. Sådana områden regleras i 7 kap. 19 och 20 §§. Om en norm överträds i ett område där det är en allvarlig föroreningssituation finns möjligheter för regeringen att förbjuda utsläpp enligt 9 kap. 4 §. Sådana förbud utgör omprövningsgrund enligt 24 kap. 5 § 9. Ett tillstånd hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att omedelbart meddela sådana brådskande förelägganden som är nödvändiga för att undvika ohälsa eller att allvarlig skada på miljön uppkommer vilket framgår av 26 kap. 9 § fjärde stycket. Inom ramen för de försiktighetsmått som kan åläggas varje enskild verksamhetsutövare bör strävan vara att fördela bördorna så att de mest kostnadseffektiva lösningarna uppnås. Skulle det visa sig att en miljökvalitetsnorm får orimliga konsekvenser i ett enskilt ärende får åtgärdsprogrammet anpassas efter den nya situationen. Det bör vara möjligt och även lämpligt att ompröva tillståndsvillkoren för flera verksamheter i ett sammanhang genom grupprövning. Genom en sådan grupprövning kan fördelningen av de utökade kraven göras rättvis mellan dem som skall genomföra minskningen av utsläpp så att normen uppfylls. Sådan grupprövning bör göras när verksamhetsutövarna begär det. En typ av grupprövning bör även göras utan begäran genom att tillståndsmyndigheten beslutar om gemensam handläggning av skilda ärenden när den anser att det behövs för att kunna göra en rättvis fördelning av utsläppsminskningarna. Det bör även vara möjligt att i ett åtgärdsprogram enligt 5 § ange att framställan skall göra om att ansökningar om omprövning skall handläggas gemensamt.

Prop. 1997/98:45 Gemensam prövning kan också vara lämplig när större miljövinster kan uppnås genom gemensamma lösningar än vad som kan uppnås genom åtgärder vid de enskilda anläggningarna. Gemensamma villkor kan då bestämmas för de verksamheter som omfattas av prövningen. I vissa fall kan det vara mer kostnadseffektivt för en verksamhetsutövare att vidta åtgärder för att reducera miljöpåverkan vid en annan verksamhet än den egna. Grupprövning är i första hand lämpligt om de samlade utsläppen av ett ämne inom ett område behöver minskas, men det saknar betydelse från miljösynpunkt var utsläppsminskningen sker. Bestämmelser om sådan omprövning finns i 16 kap. 8 § samt 24 kap. 6 §.

I paragrafen har även tagits in en hänvisning till bestämmelserna i 16 kap. 5 § om att tillstånd inte får beviljas för en ny verksamhet som medverkar till att en norm överträds. I fråga om nytillkommande verksamhet som skall tillståndsprövas kan två situationer tänkas uppkomma då miljökvalitetsnormer kan utgöra hinder för etablering. Dels kan den planerade verksamheten i sig leda till att en miljökvalitetsnorm överträds, dels kan verksamheten bli lokaliserad till ett område där en miljökvalitetsnorm redan överträds och där etableringen inte ryms inom åtgärdsprogrammet för att nå den godtagbara miljökvaliteten. I det första fallet bör den planerade verksamheten inte få komma till stånd om inte utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån, så att normen inte överträds. I det andra fallet där normen redan är överträdd räcker det inte att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån, eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli oförändrad. Som framgår av 16 kap. 5 § måste i dessa fall olägenheterna från annan verksamhet minska så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig utsträckning. Det innebär att den totala belastningen måste minska mer än endast marginellt för att verksamheten skall få komma till stånd. Det kan i sådana fall bli aktuellt med s.k. grupprövning enligt 16 kap. 8 §. Då öppnas en möjlighet för sökanden att vidta åtgärder för att minska utsläppen från befintlig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för den egna verksamheten så att miljökvalitetsnormen inte längre utgör hinder för att den nya verksamheten skall kunna etableras.

Åtgärdsprogram

5 § Ett åtgärdsprogram skall upprättas, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana fall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsprogram. Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om åtgärdsprogram som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta ett åt

Prop. 1997/98:45 gärdsprogram för hela det område där störningar som påverkar möjligheten att uppfylla normen förekommer.

Innan en myndighet eller kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall den samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Ett åtgärdsprogram som upprättas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige.

Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer.

Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund.

Enligt paragrafens första stycket skall ett åtgärdsprogram upprättas, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana fall när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer eller när behov uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsprogram. Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om åtgärdsprogram som följer av rättsakt från EU. Enligt flera av de direktiv som angetts i kommentaren till 2 § finns krav på att åtgärdsprogram skall upprättas. I de fall en myndighet med stöd av 1 § andra stycket får rätt att meddela en miljökvalitetsnorm som följer av en rättsakt från EU kan det vara lämpligt att den myndigheten får rätt att besluta även om åtgärdsprogram som kan krävas enligt samma rättsakt.

Det får inte råda någon tveksamhet om vilken eller vilka kommuner eller statliga myndigheter som skall upprätta ett program. Ett exempel kan vara att regeringen meddelar miljökvalitetsnormer för vissa vattendrag eller vattenområden. Regeringen kan då uppdra åt t.ex. Naturvårdsverket eller berörda länsstyrelser eller kommuner att besluta om åtgärdsprogram. Om det finns behov kan flera ges i uppdrag att upprätta åtgärdsprogram avseende sina ansvarsområden.

Så länge en miljökvalitetsnorm endast omfattar en kommun bör det i första hand vara en angelägenhet för kommunen i fråga att ta ställning till hur genomförandet skall ske och vilket åtgärdsprogram som bör tas fram i anledning av regeringens beslut. I de fall normen föranleder åtgärder avseende flera slags föroreningskällor, t.ex. vägar och miljöfarlig verksamhet såsom industrier och jordbruk, är ett skäl för att upprätta ett åtgärdsprogram att samordna nödvändiga åtgärder så att största möjliga effekt uppnås. Innan en kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall den alltid samråda med andra myndigheter som berörs, vilket framgår av paragrafens tredje stycke. Ett åtgärdsprogram torde i de flesta fall innefatta åtgärder som också annan myndighet än kommunen skall vidta. Detta gäller framför allt länsstyrelsen, men i många fall kan även andra åtgärder behövas. Det kan exempelvis gälla frågan om omprövning av tillståndsvillkor vilket enligt balken skall göras framställan om av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen. Det kan också gälla krav om föreskrifter för jordbruket om odling eller begränsning av antalet djur. Samråd bör även ske med verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning, t.ex. industrier vars tillstånd skall omprövas. Ett åtgärdsprogram för kommunen skall beslutas av kommunfullmäktige.

Prop. 1997/98:45 Om en miljökvalitetsnorm berör flera kommuner inom ett län måste genomförandet samordnas. Därför bör länsstyrelsen vanligtvis åläggas skyldighet att upprätta åtgärdsprogrammet, om det är fråga om flera kommuner i samma län. Det sagda utesluter inte att det i vissa fall kan vara lämpligt att de kommuner, två eller flera, som normen omfattar upprättar programmet i mellankommunal samverkan. Som Lagrådet påpekat kan det vara lämpligt att, för de fall då ett regionplaneringsorgan eller något annat kommunalförbund med likartade uppgifter redan har inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprättandet av åtgärdsprogram åt ett sådant organ. Därför har, i enlighet med Lagrådets förslag, ett sista stycke lagts till i paragrafen med innebörd att med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund. Länsstyrelsen bör dock alltid vara den som upprättar åtgärdsprogrammet i de fall där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller annan verksamhet inom försvaret berörs. Innan länsstyrelsen beslutar om ett åtgärdsprogram skall den givetvis också i enlighet med tredje stycket först samråda med andra berörda myndigheter och kommuner. Detta följer också redan av verksförordningen (1995:1322). Även länsstyrelsen skall samråda med verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning, t.ex. industrier vars tillstånd skall omprövas.

Omfattar miljökvalitetsnormen flera län, bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta åtgärdsprogrammet. Regeringen kan då bestämma att programmet skall upprättas gemensamt av flera länsstyrelser i samarbete. I de fall störningskällor som ligger utanför det geografiska område som miljökvalitetsnormen avser har betydelse för möjligheten att uppfylla normen, bör det också ankomma på regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att upprätta ett åtgärdsprogram. Detta bör omfatta hela det område där störningskällorna finns. Avgörande för vem som skall upprätta åtgärdsprogrammet bör då vara det geografiska område inom vilket utsläppskällorna finns. Även i dessa fall gäller samrådsskyldigheten enligt tredje stycket för den myndighet som skall upprätta programmet.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. I ett åtgärdsprogram skall anges

1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,

2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket,

3. vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder vidtas, och

4. när de skall vara genomförda. Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock minst vart femte år.

I första stycket klargörs att ett åtgärdsprogram kan omfatta alla typer av verksamhet som påverkar de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som

Prop. 1997/98:45 kvalitetsnormer avser. Detta gäller oavsett om verksamheten är tillståndspliktig.

I ett åtgärdsprogram skall anges den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas samt i vilket område den har överträtts och för vilket område åtgärdsprogrammet gäller. Vidare skall anges vilka åtgärder som skall vidtas för att normen skall vara uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket. Det kan exempelvis vara utsläppsminskningar. Åtgärdsprogrammet skall då klarlägga vilka möjligheter som finns att med tekniska eller andra lösningar och inom rimliga ekonomiska ramar pressa ner de lokala utsläppen så att godtagbar miljökvalitet erhålls. Det innebär att programmet även bör innehålla uppgift om de källor som bidrar till att normen överträds, i vart fall de källor som i betydande omfattning bidrar. Då bör i den utsträckning det är möjligt även beräknas vad varje sådan huvudsakliga källa bidrar med. Vid fördelning av åtgärder skall hänsyn tas till olika föroreningskällors belastningsdel. Vidare bör anges hur mycket den totala belastningen måste minska för att normen skall uppnås. Även fördelningen av åtgärder mellan befintlig verksamhet med tillstånd och befintlig verksamhet utan tillstånd samt mellan myndigheter bör anges. Fördelningen bör göras på ett kostnadseffektivt sätt och kostnaderna för att genomföra åtgärderna bör också anges.

Även vilka myndigheter och kommuner som skall se till att åtgärderna vidtas och när de skall vara genomförda skall anges. Både ekonomiska och administrativa styrmedel kan tas upp i åtgärdsprogrammet. I de fall föroreningar från andra länder påverkar möjligheten att uppfylla en miljökvalitetsnorm kan åtgärderna bestå av internationella kontakter och förhandlingar. Genomförandet av åtgärdsprogrammet måste i vissa fall få sträcka sig över längre tidsperioder.

Av paragrafens andra stycke framgår att ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov av den myndighet som har beslutat om programmet. Detta bör dock alltid göras minst vart femte år, om behov inte har visat sig finnas tidigare.

Enligt nuvarande regler i miljöskyddslagen kan krav på skyddsåtgärder riktas mot den som utövar miljöfarlig verksamhet. Vanligtvis omfattar kraven på skyddsåtgärder själva föroreningskällan, dvs. den miljöfarliga verksamhet som förorsakar olägenheterna. Det förekommer emellertid också att huvudmannen för den störande verksamheten åläggs att vidta skyddsåtgärder vid det objekt som utsätts för störningen, t.ex. att installera treglasfönster till skydd mot buller eller uppföra skyddsplanteringar. Det bör gå att åstadkomma olika lösningar för objekt eller områden som utsätts för störningar från flera verksamheter. Det finns fall då man genom återskapande av våtmarker, bibehållande av grönzoner längs vattendrag m.m., kan uppnå större miljöeffekter än vad som kan åstadkommas genom åtgärder vid de enskilda föroreningskällorna. Därför kan ett åtgärdsprogram omfatta även sådana åtgärder.

Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogram bör vara att det inom området i fråga skall uppnås så samlade lösningar på miljöproblemen som möjligt. Åtgärdsprogrammet bör kunna avse fysisk planering med uppbyggnad av miljöanpassad infrastruktur, att framställningar skall göras om omprövning av tillståndsgiven verksamhet, föreskrifter som

Prop. 1997/98:45 omfattar även icke tillståndsgiven verksamhet, ekonomiska styrmedel och åtgärder för att på sikt påverka människors beteende genom bl.a. utbildning och miljömärkning. Vissa verksamheter som i dag inte omfattas av miljöskyddslagens regelsystem, t.ex. biltrafiken, har många gånger stor eller t.o.m. avgörande betydelse för miljösituationen i ett område. Ett exempel kan vara att regeringen meddelar luftkvalitetsnormer för att skydda även känsliga grupper mot hälsoeffekter. Regeringen bör då även fastställa ett åtgärdsprogram med bl.a. åtgärdskrav för bilavgaser och en satsning på kollektivtrafik. I programmet kan även ingå krav på åtgärder i fråga om trafikplanering och utbyggnad av kollektivtrafiken. Åtgärdsprogrammet bör därför, som tidigare angetts, inte bara inriktas på förekommande miljöfarlig verksamhet inom ett område utan även omfatta analyser av all verksamhet som kan påverka de störningsnivåer en norm omfattar oavsett om den är tillståndspliktig eller inte.

I åtgärdsprogrammet bör även anges vilka ansökningar om omprövning av villkor för verksamheter som bör göras för att miljökvalitetsnormen skall uppfyllas. Då bör även kunna anges att framställan om gemensam handläggning av skilda ärenden skall göras i de fall detta bedöms lämpligt.

När en myndighet eller en kommun har upprättat ett åtgärdsprogram bör den informera de som berörs av detta på lämpligt sätt. Det kan exempelvis göras genom annonsering i lokal- eller rikspress beroende på vilket område programmet omfattar.

Prövning av åtgärdsprogram

7 § Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av regeringen.

Enligt paragrafen får regeringen föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av regeringen. Med stöd av detta stycke kan regeringen exempelvis föreskriva att regeringen skall pröva sådana åtgärdsprogram som berör försvaret och som Försvarsmakten begär att regeringen skall överpröva. Föreskrifterna kan även omfatta sådan rätt för annan myndighet vars ansvarsområde berörs.

Genom överprövningen får regeringen bedöma om programmet som har upprättats är lämpligt utformad eller ofullständig och därför inte kan förväntas leda till att den utfärdade miljökvalitetsnormen uppfylls utan bör ändras. Genom detta kan också en enhetlig praxis uppnås.

Åtgärdsplaner

8 § Regeringen får upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta sådana åtgärdsplaner.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, får regeringen upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen kan även besluta att delegera uppgiften och föreskriva att en eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta sådana åtgärdsplaner. Som angetts under 2 §, utarbetas för närvarande inom EU ett ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta flera av där nämnda direktiv. Det gäller direktiv (75/440/EEG) om den kvalitet som krävs på ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden och direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på skaldjursvatten. Dessutom skall det ersätta grundvattendirektivet (80/68/EEG). Enligt det förslag från kommissionen som föreligger kommer direktivet att innehålla krav på att medlemsländerna skall indelas i avrinningsdistrikt. För samtliga dessa avrinningsdistrikt skall upprättas planer för avrinningsområdesförvaltning för att uppnå vissa miljömål för yt- och grundvatten. Därför ges regeringen i denna paragraf rätt att meddela de föreskrifter som kan krävas om detta. De åtgärdsplaner som avses i denna paragraf är av mera övergripande natur för att vissa miljömål på sikt skall uppnås. Åtgärdsprogram som avses i 5-7 §§ skall vara på en mera detaljerad nivå och avse mera näraliggande tidsperioder.

Mätning och kontroll

9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

Enligt första stycket skall regeringen när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer enligt 1 § även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls. Denna tillsynsuppgift kan exempelvis åläggas den nationella och regionala miljöövervakningen. Mätskyldigheten kan även åläggas en kommun och då avses i paragrafen inte någon längre gående mätskyldighet än vad som hittills följt av 14 a § hälsoskyddslagen. Skyldigheten att mäta kan även fördelas mellan miljöövervakningen och kommuner. Skyldigheten att vid behov utföra mätningar avser alla parametrar, som kan bli föremål för föreskrifter om godtagbar miljökvalitet. Vidare bör mätningar som görs hos eller i anslutning till en verksamhetsutövare bekostas av verksamhetsutövaren med stöd av föreskrifter enligt 27 kap. 2 §. Mätningar som kan behövas inom ramen för ett åtgärdsprogram enligt 5 § omfattas också av paragrafen.

Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat. Dessa föreskrifter kan vidare innehålla regler

Prop. 1997/98:45 om en rapporteringsskyldighet av data och om skyldighet att utföra mätningar i syfte att kontrollera i vilken utsträckning de konkreta åtgärderna ger önskad effekt.

5.1.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.

Enligt första stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken och krävs även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. Det innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i alla ansökningar om tillstånd enligt balken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken med vissa undantag. Bestämmelser om tillstånd i balken finns i 9, 11 och 12 kap. Möjligheter för regeringen att pröva tillåtlighet av vissa verksamheter finns i 17 kap. och sådana ärenden omfattas alltså också av kravet. En miljökonsekvensbeskrivning skall således upprättas t.ex av den som avser att ansöka om tillstånd för miljöfarlig verksamhet som är tillståndspliktig enligt föreskrifter med stöd av 9 kap. 6 eller 7 §§ och för vattenverksamhet som är tillståndspliktig enligt 11 kap. 9 §. Detsamma gäller för sådan täktverksamhet som enligt 12 kap. kräver tillstånd. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar gäller även ansökan om tillstånd till utbyggnad eller ändring av befintliga verksamheter.

Någon miljökonsekvensbeskrivning krävs dock inte för tillstånd för genetiskt modifierade organismer enligt 13 kap. eller för tillstånd eller godkännande av kemiska produkter eller biotekniska organismer enligt 14 kap. För dessa finns dock särskilda krav om bl.a. miljö- och hälsoutredning i 13 kap. 8 § samt i 14 kap. 7 §. De särskilda krav som ställs i angivna kapitel motsvarar till viss del de krav på utredning av konsekvenserna för miljön som finns i detta kapitel.

Regeringen får enligt andra stycket föreskriva att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i dispensärenden eller i andra ärenden enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Det kan till exempel

Prop. 1997/98:45 gälla vissa typer av strandskyddsdispenser eller vissa typer av anmälningsärenden enligt denna balk för vilka det inte föreligger obligatoriskt krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt första stycket. Regeringen kan då även med stöd av 2 § första stycket 2 föreskriva att beslutsmyndigheten i det enskilda fallet skall kunna besluta om krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ett ärende som inte omfattas av det generella kravet på en sådan.

Regeringen får även föreskriva om undantag från kravet på miljökonsekvensbeskrivningar, dock endast för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. Det kan gälla verksamheter som visserligen kräver tillstånd, men där verksamhetens beskaffenhet gör att det saknas anledning att kräva en miljökonsekvensbeskrivning. Detta kan exempelvis gälla tillstånd till begränsade markavvattningsföretag eller till mindre åtgärder som en lantbrukare vill vidta som är tillståndspliktiga, t.ex. ta bort en stenmur i jordbruksmark. Ett ytterligare exempel kan vara inrättande av avloppsanordningar för vattentoaletter för vilket tillståndsplikt kan föreskrivas enligt 9 kap. 7 §. Det ankommer på regeringen att vid behov meddela föreskrifter om sådana undantag.

2 § Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning

1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,

2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §.

I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har föreskrivits.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt första stycket 1 kan regeringen föreskriva om generella krav på att miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas även i ärenden enligt andra lagar, av vilka det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning. Bemyndigandet motsvarar till viss del det bemyndigande som idag finns i 5 kap. 2 § naturresurslagen där det anges att regeringen kan föreskriva om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt de lagar som anges i 1 kap. 2 § nämnda lag, de hittills s.k. NRL-anknutna lagarna. Med stöd av bemyndigandet i naturresurslagen har regeringen i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivit att miljökonsekvensbeskrivningar krävs i ärenden enligt lagen om vissa torvfyndigheter, lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen om vissa rörledningar, luftfartslagen, lagen om kontinentalsockeln och lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Bemyndigandet i denna paragraf är dock vidare eftersom det inte har begränsats till vissa lagar. Det har dock begränsats till lagar av vilka det framgår att hälso- och miljöskäl skall beaktas.

Regeringen kan med stöd av bemyndigandet i första stycket 2 även föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning i särskilda

Prop. 1997/98:45 ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §. Det kan då exempelvis föreskrivas att beslutsmyndigheten i det enskilda fallet skall kunna besluta om krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ett ärende inom miljöbalkens område som inte omfattas av föreskrifter med generellt krav på en sådan.

Paragrafens andra stycke medför att miljöbalkens föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla om inte något annat har föreskrivits.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

I paragrafen anges vad som är syftet med en miljökonsekvensbeskrivning, att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekterna som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Då bör även samspelet mellan dessa beaktas. Den skall vidare göra en samlad bedömning möjlig av dessa direkta och indirekta effekter på människors hälsa och miljön. Avsikten är att en miljökonsekvensbeskrivning skall ge ett så bra beslutsunderlag som möjligt från miljösynpunkt. Arbetet med att beskriva miljökonsekvenserna skall ingå som en integrerad del redan från inledningen av den projektutveckling som avses leda fram till en ansökan om att exempelvis få bedriva en verksamhet, bygga en anläggning eller vidta en åtgärd. Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen skall medverka till att kunskapsluckor upptäcks liksom till en ökad kunskap och insikt om miljö-, hälso- och naturresursfrågor i det enskilda ärendet. Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning bidra till att en viss verksamhet, om den får komma till stånd, får så lite negativ miljöpåverkan som möjligt. Allmänhetens medverkan och möjlighet att påverka miljökonsekvensbeskrivningen och den planerade verksamheten i ett tidigt skede är en viktig del i sammanhanget.

Paragrafen överensstämmer till stora delar med artikel 3 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt

Prop. 1997/98:45 föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall den som avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan.

Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.

Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får inte överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Enligt paragrafens första stycke är den som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd för vilken krävs tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt balken och som därför även skall upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, skyldig att tidigt informera och samråda med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli särskilt berörda innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Detta är en viktig del i inledningen av den process som skall leda fram till ett beslut i tillståndsfrågan. Detta samråd skall ske på ett mycket tidigt stadium, långt innan en ansökan och miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas. Kravet gäller generellt för all tillståndspliktig verksamhet enligt balken och skall avse både ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen.

Kraven gäller enligt andra stycket även för ärenden för vilka en miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt föreskrift som meddelats med stöd av 1 § andra stycket. Det gäller även beträffande en miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 2 §, vilket också framgår av den paragrafens andra stycke där det anges att vad som sägs i detta kapitel om miljökonsekvensbeskrivningar gäller även i fråga om sådana om inte något annat har föreskrivits.

Samrådet är särskilt viktigt beträffande verksamheter som kan antas få betydande miljöpåverkan. Om påverkan är betydande skall klaras ut vid detta samråd.

Med enskilda som kan antas bli särskilt berörda avses framför allt närboende och andra som särskilt kommer att bli berörda, i många fall kommer dessa också att vara sakägare. Det är viktigt att dessa kommer in på ett inledande stadium i processen och får möjlighet att påverka även om verksamheten senare inte bedöms ha betydande miljöpåverkan. Hur omfattande samråd som behövs i varje enskilt fall samt hur detta skall utformas blir beroende av den planerade verksamhetens art och omfattning. Detta uttrycks i paragrafen genom att samråd skall ske i behövlig omfattning. Enskilda som kan antas särskilt bli berörda omfattar inte en bredare allmänhet. Deras möjlighet att påverka processen regleras i 5 §.

Prop. 1997/98:45 Den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden skall före samrådet till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan. Det innebär att de uppgifter som då finns, bestående av preliminära planer och beräkningar, får utgöra underlag för samrådet.

Enligt paragrafens tredje stycke skall, efter det att samråd har hållits, länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden får därmed besked om ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 5 § behöver hållas och vilka krav som miljökonsekvensbeskrivningen måste uppfylla. Det kan även underlätta den kommande handläggningen för den myndighet som kommer att få pröva den ansökan som senare skall göras. Beslutet i denna fråga får inte överklagas särskilt. I de fall länsstyrelsen beslutar att verksamheten inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan kan den beslutande myndigheten självfallet ändå göra en annan bedömning när ansökan ges in. Det kan exempelvis visa sig att det kommit fram ytterligare beslutsunderlag som innebär att verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. I de fall tillsynsmyndigheten är annan än länsstyrelsen skall länsstyrelsen innan den fattar beslut inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten i frågan om det kan antas bli betydande miljöpåverkan.

Enligt paragrafens fjärde stycke får regeringen föreskriva om vilka slags verksamheter eller åtgärder som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Vid utfärdande av sådana föreskrifter skall hänsyn tas bl.a. till bilagorna till direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG. Om verksamheten inte omfattas av sådana föreskrifter får länsstyrelsen bedöma vad som är betydande miljöpåverkan bl.a. utifrån verksamhetens art, storlek och lokalisering. Verksamheter eller åtgärder som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan är framför allt sådana vars tillåtlighet skall prövas av regeringen enligt 17 kap. samt en stor del av den miljöfarliga verksamhet för vilket krävs tillstånd enligt föreskrifter som kommer att meddelas med stöd av 9 kap. 6 §. Det gäller särskilt den verksamhet som kommer att prövas av miljödomstolen men även en stor del av den miljöfarliga verksamhet som länsstyrelsen skall pröva som första instans. Ofta kan även vattenverksamhet, inte bara de som skall tillåtlighetsprövas av regeringen, antas medföra betydande miljöpåverkan.

Även beträffande verksamheter som omfattas av föreskrifter enligt fjärde stycket, att verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan, skall länsstyrelsen ta ställning till om det i det enskilda fallet är en verksamhet eller åtgärd av sådant slag som omfattas av föreskrifterna.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall

Prop. 1997/98:45 den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt innehåll och utformning av miljökonsekvensbeskrivningen.

I paragrafen anges att om länsstyrelsen beslutar enligt 4 § att verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid en sådan bedömning, som innebär ett utökat samråd jämfört med 4 §, skall den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall bl.a. avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning. Vidare skall verksamhetens eller åtgärdens befarade miljöpåverkan behandlas samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll och utformning. Genom förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall myndigheter, organisationer, sakägare och allmänhet beredas tillfälle att framföra synpunkter och kunna påverka den planerade verksamheten eller åtgärden samt miljökonsekvensbeskrivningen. Inflytandet förstärks för myndigheter och allmänhet under planeringsstadiet och underlaget för den som skall upprätta miljökonsekvensbeskrivningen breddas.

För att förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall fylla sin funktion måste den, i likhet med samrådet enligt 4 §, komma in i ett tidigt skede, parallellt med planeringen av tekniska och ekonomiska frågor. Det måste ske innan exploatören har fattat beslut om inriktningen i stort av verksamheten och innan några låsningar har gjorts beträffande lokalisering och utformning eller projektet i övrigt fått en mera bestämd utformning. Det innebär att samrådet givetvis skall ske i god tid innan ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. I paragrafen regleras alltså ett tidigt samråd. I 8 § finns bestämmelser om allmänhetens möjlighet att till tillståndsmyndigheten yttra sig över den färdiga miljökonsekvensbeskrivningen samt ansökan.

Hur omfattande detta utvidgade samråd bör vara i varje enskilt fall samt hur detta skall utformas blir även det beroende av den planerade verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden bör lämpligtvis när det är möjligt ta direkt kontakt med dem som kan ha ett intresse i saken. Antalet berörda myndigheter förutom tillståndsmyndigheten bör i allmänhet inte vara större än att sådan direktkontakt kan tas. Kommunen kan förutsättas alltid komma att beröras, framför allt torde byggnadsnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd oftast vara berörda.

Även centrala statliga myndigheter kan beröras såsom Naturvårdsverket, Boverket, Kammarkollegiet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Fiskeriverket, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk. Detta gäller framför allt när det är verksamheter eller åtgärder av mycket stor omfattning.

När det gäller sakägare bör det i många fall också vara praktiskt möjligt med en direktkontakt. När dessa utgör ett större antal och när det

Prop. 1997/98:45 gäller kontakten med allmänheten kan det i många fall inledas med åtgärder som rundskrivelser och annonsering i ortspressen. Detta kan sedan kombineras med informationssammanträden och utställningar om den planerade verksamheten, där tillfälle ges att lämna såväl muntliga som skriftliga synpunkter till de ansvariga för projektet och miljökonsekvensbeskrivningen.

Med den allmänhet som kan antas bli berörd avses i paragrafen ett betydligt vidare begrepp än enskilda som avses i 4 §. Det är dels allmänheten i de områden som kan antas bli utsatta för miljöpåverkan från verksamheten eller åtgärden, dvs. närboende men även annan ortsbefolkning. I många fall kan dessa även vara sakägare. Någon begränsning till den här angivna allmänheten att delta i samrådet finns det dock inte utan en vidsträckt tolkning av begreppet allmänheten avses. Skyldigheten för den som avser att bedriva verksamheten att informera gäller dock endast den allmänhet som kan antas bli berörd. Bland organisationer som kan vara berörda kan nämnas miljö- och naturvårdsorganisationer. Det gäller framför allt sådana som är verksamma på den ort där verksamheten eller åtgärden planeras.

Eftersom förfarandet med miljökonsekvensbedömning är avsett att leda till att den planerade verksamhetens eller åtgärdens miljöverkan blir ordentligt klarlagd och att allmänhet, organisationer m.fl. verkligen skall kunna påverka, kan det vara lämpligt att ha ett samrådsförfarande vid flera tillfällen. Om det är omfattande ingrepp i miljön som skall göras och flera alternativ växer fram under processen är det särskilt lämpligt att samrådet upprepas eller sker i etapper. I vissa fall bör det också vara möjligt att förena samrådsförfarandet i denna paragraf med annan typ av information eller samråd som blir aktuellt. Plan- och bygglagen innehåller krav på samråd, när det gäller t.ex översikts- och detaljplanering med berörda myndigheter, sakägare och andra. Det förfarande med miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i denna paragraf bör i vissa fall kunna samordnas med den samrådsskyldighet som föreligger enligt PBL.

På samma sätt som råd inhämtas från myndigheter om den planerade verksamhetens bedrivande kan råd även inhämtas om hur miljökonsekvensbedömningen bör genomföras.

Enligt 22 kap. 1 § första stycket 2 skall en ansökan innehålla uppgift om det samråd som skett och vad som framkommit vid detta. Om samrådsskyldighet inte har fullgjorts, får prövningsmyndigheten förelägga sökanden vid vite att vidta de samrådsåtgärder som behövs. Oavsett att samråd har ägt rum mellan exploatören och länsstyrelsen om miljökonsekvensbeskrivningens innehåll kan den beslutande myndigheten givetvis begära komplettering i enlighet med förvaltningsrättsliga principer i de fall beskrivningen som ges in inte uppfyller kraven. Enligt 24 kap. 3 och 5 §§ kan ett tillstånd återkallas och villkor omprövas om sökanden vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller utelämna uppgifter av betydelse för tillståndet.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den

Prop. 1997/98:45 planerade verksamheten eller åtgärden och ge den berörda staten och den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Paragrafen medför en skyldighet att informera alla länder som kan antas utsättas för en betydande miljöpåverkan, oavsett om de är medlemmar i EU eller anslutna till Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (SÖ 1992:1). Berörda stater och den allmänhet som berörs där skall beredas möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Genom denna bestämmelse genomförs art. 7 i direktivet 85/337/EEG om miljökonsekvensbeskrivningar, ändrat genom direktiv 97/11/EG. Enligt artikeln skall, i de fall en verksamhet kan antas medföra en betydande inverkan på miljön i ett annat medlemsland, detta land informeras och ges tillfälle att delta i förfarandet med miljökonsekvensbedömning. Art. 17 i direktivet 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-direktivet, har liknande innebörd. Även Esbokonventionen innehåller skyldighet att utbyta information och bereda länder som utsätts för betydande påverkan och dess allmänhet att ge synpunkter på och ha samråd om miljökonsekvensbeskrivningen och utformningen av den planerade verksamheten. För närvarande finns bestämmelser om tillämpningen av konventionen i 9-11 §§ förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Ansvarig myndighet enligt den är Naturvårdsverket.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1—4.

I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i första stycket 4 redovisas.

För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

I paragrafen anges vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. Inledningsvis anges att en miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §. Där anges att syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekterna som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare skall den göra en samlad bedömning möjlig av dessa effekter på människors hälsa och miljön. Detta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla de uppgifter som behövs för att kunna göra en sådan samlad bedömning.

I paragrafens första stycke 1-5 har preciserats vad en miljökonsekvensbeskrivning däribland skall innehålla för att uppfylla syftet. Det krävs till att börja med en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning. Den skall dessutom innehålla en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, däribland hur det skall undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds.

Uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra skall givetvis också finnas med. Med en verksamhets eller åtgärds inverkan avses till att börja med sådant som arten, styrkan och räckvidden av de störningar som den kan medföra. Dessutom skall även redovisas alla de konsekvenser i övrigt av vikt för hälsan och miljön som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra. Med konsekvenser i övrigt avses även vad verksamheten eller åtgärden kommer att generera utöver direkt omgivningspåverkan, t.ex. ytterligare biltrafik i det område där verksamheten skall etableras. Även inverkan på hushållningen med mark och vatten och andra resurser skall redovisas. När det gäller hushållningen med andra resurser kan det avse befintliga anläggningar och deras utnyttjande, t.ex. i fråga om allmänna kommunikationer kan det vara viktigt att redovisa konsekvenserna för en redan befintlig anläggning och dess omgivningar, när en ny anläggning tas i bruk.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall även innehålla en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i paragrafen.

Prop. 1997/98:45 Den uppräkning som finns i paragrafens första stycke över vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla överensstämmer med kraven i artikel 5 och bilaga 4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG. Direktivet omfattar endast projekt som innebär utförande av byggnads- och anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten och andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet, inklusive mineralutvinning. Dessutom skall verksamheten antas medföra en betydande miljöpåverkan. Kraven i paragrafen avser därför i första hand sådan verksamhet.

Bland de krav som skall ställas på en miljökonsekvensbeskrivning ingår också att alternativa platser, om sådana är möjliga, och alternativa utformningar skall redovisas. En beskrivning av alternativet att anläggningen eller åtgärden inte kommer till stånd (nollalternativet), skall också i princip alltid redovisas och konsekvenserna av det. Om en redovisning av alternativ inte har gjorts när en ansökan kommer in till en tillståndsprövande myndighet, bör myndigheten kräva att sökanden gör en sådan redovisning. Alternativa platser behöver dock bara redovisas om sådana är möjliga. Detta bör i de allra flesta fall vara möjligt och nödvändigt för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion. En alternativ lokaliseringsplats behöver dock inte anges, om det på grund av verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det kan exempelvis endast finnas en plats att lokalisera verksamheten på, om ansökan avser en speciell fyndighet på en viss plats eller en speciell fors i vilken sökanden vill bygga ett kraftverk. Vidare kan beträffande försvarets verksamhet försvarspolitiska, militärstrategiska och ekonomiska skäl medföra att den befintliga lokaliseringen och den ändrade verksamheten är det enda rimliga alternativet utifrån de beslut som riksdag och regering fattat. Det är tillståndsmyndigheten som avgör om sökanden får underlåta att redovisa alternativ. Om sökanden vägrar att komplettera och redovisa alternativ trots att realistiska sådana sannolikt kan finnas bör konsekvensen bli att ansökan anses så bristfällig att den avvisas. Om det är möjligt att ta upp den till prövning kan det leda till att ansökan avslås därför att hänsynsreglerna i 2 kap., framför allt lokaliseringsregeln, inte är uppfyllda. Prövningen av miljökonsekvensbeskrivningen behandlas vidare i kommentaren till 9 §. Nollalternativet, dvs. konsekvenserna av att anläggningen eller åtgärden inte kommer till stånd, skall dock i stort sett alltid redovisas. För att en jämförelse mellan verksamheten enligt ansökan och de redovisade alternativen skall kunna göras, måste givetvis redovisningen innefatta de uppgifter som krävs för att kunna bedöma även alternativens miljöpåverkan. Vidare skall alltid ges en motivering till varför ett visst alternativ har valts.

Enligt paragrafens andra stycke får länsstyrelsen ställa krav på att andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas i miljökonsekvensbeskrivningen. Sådant krav får i samband med beslut enligt 4 § tredje stycket att verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Behov av att ställa sådant krav kan finnas exempelvis i sådana ärenden avseende stora verksamheter och åtgärder som skall tillåtlighetsprövas av regeringen enligt 17 kap., men kan ställas även i andra ärenden där betydande miljöpåverkan kan antas. I sådana ärenden

Prop. 1997/98:45 kan det i vissa fall vara lämpligt att länsstyrelsen samråder med regeringen innan kravet framställs. Med andra jämförbara sätt att nå samma syfte avses andra möjliga alternativ till den planerade verksamheten, t.ex. andra möjligheter att utvinna energi eller att välja en annan typ av kommunikationsmedel, t.ex. en utbyggd järnväg för höghastighetståg i stället för en flygplats för inrikesflyg.

Miljökonsekvensbeskrivningar som avser verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall enligt tredje stycket innehålla vad som anges i första stycket endast i den utsträckning det krävs för att syftet med miljökonsekvensbeskrivningen skall uppnås. Kraven enligt första stycket är alltså inte obligatoriska för dessa utan innehållet får anpassas till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Det är angeläget att kraven inte blir onödigt betungande för mindre miljöpåverkande verksamheter.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap. 3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan. Därefter skall ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.

När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras. Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få tillgång till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Första stycket innebär ett genomförande av art. 6.2 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att allmänheten skall ges tillfälle att framföra sina synpunkter över ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen innan tillstånd beviljas. Art. 15 i IPPC-direktivet 96/61 har samma innebörd.

I de fall en ansökan skall kungöras av länsstyrelsen enligt 19 kap. 4 § eller av miljödomstolen enligt 22 kap. 3 §, skall uppgift om miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i kungörelsen. Angivna paragrafer avser mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Kravet på att miljökonsekvensbeskrivningen i andra mål och ärenden skall aktivt hållas tillgänglig för allmänheten gäller enligt paragrafen endast verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Denna begränsning har gjorts eftersom det inte är rimligt från handläggningssynpunkt att kungöra i alla mål och ärenden och något krav på detta finns inte heller i EG-direktiven. Övriga miljökonsekvensbeskriv-

Prop. 1997/98:45 ningar och de ansökningar dessa vanligtvis avser är dock genom offentlighetsprincipen givetvis tillgängliga och synpunkter får framföras även beträffande dessa.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse att när dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras samt hur allmänheten kan få tillgång till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras. En regel om att bl.a. den berörda allmänheten skall informeras finns i artikel 9 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG.

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.

Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4–6 och 8 §§.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens första stycke skall den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning även ta särskild ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Myndigheten skall alltså göra en fristående bedömning av miljökonsekvensbeskrivningen. Detta ställningstagande kan göras antingen i ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet i målet eller ärendet. Av 22 kap. 1 § första stycket 2 och 2 § andra stycket framgår att en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning är en processförutsättning. Om en domstol eller myndighet finner att miljökonsekvensbeskrivningen är otillräcklig och bör kompletteras skall den enligt 22 kap. 2 § andra stycket förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Ett beslut om detta skall givetvis meddelas så fort som möjligt för att ansökan skall kunna prövas. Det innebär att om miljökonsekvensbeskrivningen underkänns måste den kompletteras till dess myndigheten godkänner den. Om komplettering inte görs så att den blir godtagbar så att ansökan kan prövas i sak, skall ansökan avvisas. Detta hindrar inte att domstolen eller myndigheten i enlighet med 22 kap. 2 § andra stycket kan avhjälpa förekommande brister i ansökan på sökandens bekostnad. Detta bör dock när det gäller den miljökonsekvensbeskrivning som ansökan skall innehålla ske endast i undantagsfall, eftersom syftet med en miljökonsekvensbeskrivning bl.a. är att sökanden skall skaffa sig kunskap om vilka miljökonsekvenserna blir och vidta åtgärder för att undvika negativa sådana. Frågan om domstolen eller myndigheten i ett fall när miljökonsekvensbeskrivningen bedöms som godtagbar bör ge detta tillkänna genom ett

Prop. 1997/98:45 särskilt beslut under rättegången eller ta upp frågan först vid avgörande av målet eller ärendet, torde som Lagrådet skriver få bli beroende av omständigheterna, varvid det är av särskild betydelse om invändning har gjorts mot miljökonsekvensbeskrivningen eller denna annars framstår som kontroversiell. Det viktiga är att en särskild bedömning görs av miljökonsekvensbeskrivningen och att den är fristående från prövningen av ansökan samt att ställningstagandet motiveras. Domstolens eller myndighetens ställningstagande beträffande miljökonsekvensbeskrivningen får inte överklagas särskilt, utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas. En överprövning av miljökonsekvensbeskrivningen får alltid ske i samband med att det mål eller ärende som den gäller överprövas.

I paragrafens andra stycke anges att myndigheten vid prövningen av ansökan även skall beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 5, 6 och 8 §§. Paragrafen överensstämmer till stor del med artikel 8 i direktivet 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att resultaten av samråden och de uppgifter som har inhämtats enligt direktivets artikel 5, 6 och 7 skall beaktas vid tillståndsgivningen.

Även i IPPC-direktivet 96/61 anges i artikel 9.2 att när tillstånd meddelas enligt det direktivet skall alla relevanta uppgifter som kommit in eller slutsatser som dragits till följd av tillämpning av artiklarna 5-7 i direktivet 85/337 beaktas.

Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som ansöker om tillstånd till den planerade verksamheten eller åtgärden eller, om sådan ansökan inte skall göras, av den som ansvarar för verksamheten eller som skall vidta den åtgärd som miljökonsekvensbeskrivningen avser.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

Prop. 1997/98:45 Enligt första stycket är de myndigheter som skall tillämpa balkens regler om hushållning med mark och vatten skyldiga att se till att sådana planer enligt PBL och sådant planeringsunderlag som kan ha betydelse för tillämpningen finns tillgängliga i målet eller ärendet. Detta gäller även mål och ärenden enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör frågor om hushållningen med naturresurser och där miljöbalken därför skall tillämpas. Ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning är en förutsättning för en från allmän synpunkt god hushållning med naturresurser. Beslutsprocessen i dessa frågor underlättas om ett adekvat beslutsmaterial finns tillgängligt och fortlöpande kan tillhandahållas. Planeringen kan dessutom förväntas successivt utvecklas och anpassas till nya markområden och problemställningar.

De planer som avses i paragrafen är regionplan, översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser. Med planeringsunderlag avses i första hand det material som utarbetas i kommunerna och av statliga myndigheter i syfte att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av beslut om användningen av marken och vattnet och därtill knutna natur- och kulturresurser. Planeringsunderlaget omfattar t.ex. moment av utredningar, inventeringar och miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och program för utformningen av olika åtgärder och ingrepp i marken och vattnet. Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § första och andra stycket naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3 s. 24 ff samt s. 198.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

Av paragrafen framgår länsstyrelsens samordnande roll i fråga om kunskapsförsörjningen för hushållningen med naturresurser. Länsstyrelsen skall ställa samman sådana utredningar och program samt annat planeringsunderlag av betydelse för bedömning av frågor om hushållning med mark och vatten enligt 3 och 4 kap. som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa balken. Detta gäller även mål och ärenden enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör frågor om hushållningen med naturresurser och där miljöbalken därför skall tillämpas. Länsstyrelsen är skyldig att tillhandahålla detta även åt den som skall upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, vilket överensstämmer med artikel 5.4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG. Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § tredje stycket naturresurslagen. Paragrafens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3 s. 24 ff samt s. 198 f.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommu-

Prop. 1997/98:45 nen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen (1987:10) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning.

Enligt paragrafen kan regeringen genom ett förvaltningsbeslut ålägga en eller flera kommuner att redovisa hur de avser att i sin planering enligt plan- och bygglagen behandla en viss eller vissa frågor. Det gäller enligt första stycket 1 hur kommunen avser att genomföra ett åtgärdsprogram för att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. eller hur kommunen i övrigt avser att skapa förutsättningar för att dessa normer kommer att uppfyllas. Detta innebär en nyhet i förhållande till motsvarande bestämmelse i naturresurslagen. Redovisningen kan även enligt första stycket 2 gälla hur kommunerna avser att tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken. Det kan exempelvis gälla frågan om en viss mark- eller vattenanvändningsfråga omfattas av de regler som gäller riksintressen enligt dessa kapitel eller om de nationella intressena kan anses vara tillvaratagna på ett tillfredsställande sätt i planeringen. Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 2 § naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3 s. 119 f samt s. 199 f.

ANDRA AVDELNINGEN

Skydd av naturen

5.1.7 7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt m.m.

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.

Möjligheten att vistas i naturen är viktig för människans rekreation och avkoppling. Tillgången till naturen bidrar dessutom till att skapa förståelse för betydelsen av en god miljö och allmänhetens engagemang kan öka i frågor om natur och miljö. Det är därför självklart att miljöbalken innehåller bestämmelser som har avseende på allemansrätten. I det grundläggande miljöinriktade tänkande som skall spridas till alla som på olika sätt kan påverka miljön ingår som en naturlig del att värna om allemansrätten.

Prop. 1997/98:45 För denna paragraf, som delvis motsvarar 1 § naturvårdslagen, gäller underförstått den grundläggande utgångspunkten att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Sedan den 1 januari 1995 finns i regeringsformens paragraf om egendomsskydd, 2 kap. 18 §, ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten. I balken finns kompletterande bestämmelser som omedelbart syftar till att trygga allmänhetens friluftsliv. Allemansrätten och friluftslivet skyddas tydligast i bestämmelserna om naturreservat (7 kap. 4 §), strandskyddsområde (7 kap. 13 §), vilthägn (12 kap. 11 §) och stängselgenombrott (26 kap. 11 §).

Allemansrättens innebörd berörs i avsnitt 4.12. Där visas även hur miljöbalken skall verka för att friluftsliv inte bedrivs på ett sätt som kan vara skadligt för naturen.

Enligt paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, skall alla som vistas i naturen visa hänsyn och varsamhet. För att detta syfte skall framgå tydligare har paragrafen justerats i förhållande till remissförslaget. Paragrafen avser också att ge uttryck för den grundprincip som anses gälla vid utövandet av allemansrätten och som brukar sammanfattas med uttrycket "inte störa, inte förstöra".

Nationalpark

2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

I paragrafen anges förutsättningarna för att inrätta en nationalpark. De bestämmelser som gäller idag och finns i 4 § naturvårdslagen har förtydligats på två sätt. Dels anges att även vattenområden kan avsättas som nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om nationalpark förutsätter riksdagens medgivande.

Syftet med en nationalpark skall vara att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd. Naturligtvis hindrar inget att flera olika landskapstyper förekommer i en stor nationalpark.

Vid tolkning av bestämmelsen kan ledning hämtas från förarbetena till 1952 års naturskyddslag. I Naturskyddsutredningens betänkande Förslag till ny naturskyddslag m.m. (SOU 1951:5) anges att nationalparker har som syfte att åt samtid och eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden, vilka utgör karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildning, djurvärld och växtvärld. Parkerna skall enligt uttalandet bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning men samtidigt i princip stå öppna för envar (a. bet. s. 85). I motiven till naturvårdslagen betonades att parkerna normalt skall vara tillgängliga för turister, t.ex. genom bilvägar till parkernas närhet, vandringsleder och raststugor (prop. 1964:148, s. 40). Turismen skall dock inte få medföra att områdenas ursprungliga karaktär går förlorad.

Prop. 1997/98:45 Endast mark- eller vattenområden som ägs av staten får ingå i nationalparker. Av detta följer att bildandet ofta måste föregås av omfattande fastighetsköp. Om inte frivilligt förvärv går att genomföra finns möjlighet för staten att tillgripa expropriation med stöd av 2 kap. 9 § expropriationslagen.

Föreskrifter om allmänhetens uppträdande i en nationalpark kan meddelas med stöd av 30 § i detta kapitel. Dessutom innebär de allmänna hänsynsreglerna och hushållningsbestämmelserna i 2–4 kap. att den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför t.ex. en nationalpark skall iaktta hänsyn och försiktighet så att skada inte uppkommer på de värden som den berörda nationalparken avser att skydda, se särskilt 2 kap. 3 § och 3 kap. 6 §. Även i andra lagar finns bestämmelser som skyddar nationalparker. Exempelvis får enligt 3 kap. 6 § minerallagen undersökningsarbete inte ske i en nationalpark.

3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om inskränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparker får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

I paragrafen ges efter förebild i 5 § naturvårdslagen ett bemyndigande att meddela föreskrifter om dels vård och förvaltning av nationalparker, dels inskränkningar i rätten att använda mark. Det senare är ett förtydligande av gällande rätt och avser föreskrifter som innebär inskränkningar i bl.a. sådana rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen.

För närvarande anges i nationalparksförordningen (1987:938) syftet med och geografiska gränser för nationalparkerna. I förordningen anges vidare hur vård och förvaltning av nationalparkerna är beskaffad. Naturvårdsverket har i förordningen bemyndigats att efter samråd med länsstyrelsen meddela närmare föreskrifter i sagda hänseende samt att utse förvaltare för nationalparken. Motsvarande system kan utan svårigheter tillämpas inom ramen för miljöbalksregleringen.

Som nämnts i kommentaren till föregående paragraf meddelas föreskrifter om rätten för allmänheten att vistas inom nationalparker och om ordningen i övrigt i området inte enligt denna paragraf utan med stöd av det generella stadgandet om föreskrifter i 30 §.

Naturreservat

4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet.

Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat.

Prop. 1997/98:45 I paragrafen har naturvårdslagens skyddsformer naturreservat (7 §) och naturvårdsområde (19 §) arbetats samman till en skyddsform som benämns naturreservat. Vidare har kommun getts befogenhet, tillsammans med länsstyrelse, att besluta om naturreservat. Historiskt har naturvården till stor del uppfattats som en statlig angelägenhet. Eftersom naturvården numera definitivt också betraktas som en kommunal angelägenhet är det viktigt att kommunerna på olika sätt engageras i naturvårdsarbetet. I avsnitt 4.13.2 redovisas regeringens överväganden för att ge kommunerna befogenhet direkt i lag att jämsides med länsstyrelsen besluta om bl.a. naturreservat. Staten bör naturligtvis även i fortsättningen svara för säkerställandet av områden som är värdefullast ur nationellt perspektiv. Därigenom kan kommunerna koncentrera sina naturskyddsinsatser till sådana mark- och vattenområden som har mer lokal betydelse.

När både länsstyrelsen och kommunen nu ges beslutanderätt bör myndigheterna löpande samråda om en lämplig beslutsordning. Frågan om detta utvecklas också närmare i avsnitt 4.13.2.

Paragrafen innehåller således de förutsättningar som gäller för att bilda ett naturreservat. Generellt kan sägas att det måste föreligga ett starkt allmänt intresse. Enligt första stycket kan naturreservat inrättas för tre olika syften. Inget hindrar att flera syften åberopas samtidigt.

Naturreservat kan för det första inrättas i syfte att bevara biologisk mångfald. Stadgandet knyter an till vad som skall gälla enligt 1 kap. 1 § andra stycket för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås.

I miljölagstiftningen har det biologiska innehållet i miljön uppmärksammats alltmer. Biologisk mångfald är numera ett centralt begrepp i miljöarbetet och innebär delvis nya perspektiv. Med biologisk mångfald avses variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung. I detta innefattas landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår. Såväl mångfald inom arter, mellan arter som av ekosystem omfattas.

Skyddsinstitutet naturreservat är ett betydelsefullt instrument i arbetet med att upprätthålla den biologiska mångfalden. I paragrafen anges därför uttryckligen att naturreservat kan inrättas i syfte att bevara biologisk mångfald. Miljöbalksutredningens förslag angav skydd av djur- och växtlivet som ett syfte med naturreservat. På denna punkt har alltså bestämmelserna nu förtydligats.

Genom att bevarandet av biologisk mångfald lyfts fram som syfte för inrättande av naturreservat markeras att en helhetssyn bör prägla användningen av skyddsinstitutet. Vid bestämmandet av gränserna för naturreservatet bör alltså beaktas att skyddsvärden med avseende på biologisk mångfald kan behöva en "buffertzon". Ett naturreservat bör därför kunna täcka en större yta än det område som är i omedelbart behov av skydd.

Naturreservat skall för det andra kunna inrättas i syfte att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer. Uttrycket ersätter det i 7 § naturvårdslagen använda uttrycket att området särskilt skyddas eller vårdas "på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet". Exempelvis kan behovet av skydd för landskapsbilden och av geologiskt intressanta formationer tillgodoses med hänvisning till att de utgör värdefulla naturmiljöer. För att närmare klar-

Prop. 1997/98:45 göra förhållandet till det nya skyddsinstitutet kulturreservat i 9 § har i enlighet med Lagrådets förslag hänvisningen till kulturmiljö utgått ur första stycket i förevarande paragraf. Det bör dock observeras att det inte finns något hinder mot att som naturreservat skydda ett områden som utöver värdefull naturmiljö också kan karaktäriseras som ett kulturpräglat landskap. Tvärtom kan det i många fall vara så att naturmiljöns skyddsvärde höjs just genom anknytningen till det kulturpräglade landskapet.

Syftet med naturreservat kan för det tredje vara att tillgodose behov av områden för friluftslivet. Skydd bör finnas för både "närområden" vid större tätorter och områden på längre avstånd från större tätorter. Av 13 § i detta kapitel framgår att även strandskyddsområden har som syfte att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv.

Enligt vad som har sagts i avsnitt 4.13.2 kompletteras bl.a. bestämmelserna om naturreservat med regler för att ännu tydligare genomföra EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). I denna paragraf sker detta genom andra stycket. Där anges att naturreservat skall kunna inrättas på ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter. Enligt fågeldirektivet föreligger särskilda förpliktelser att skydda livsmiljöer för flyttfåglar och de fågelarter som tagits upp i direktivets bilaga 1. Särskild hänsyn skall då tas till utrotningshotade arter, arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön, arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är små eller den lokala utbredningen begränsad samt andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö. Medlemsländerna skall alltså vidta de åtgärder som krävs för att bevara och återställa tillräckligt varierade livsmiljöer för bl.a. samtliga fågelarter inom landet. I första hand skall åtgärderna omfatta avsättandet av skyddade områden, skötsel inom och utanför dessa områden, återställandet av förstörda biotoper samt nyskapandet av biotoper. Som en naturlig del i arbetet med att bevara arter och livsmiljöer bör följaktligen betraktas återställandet och nyskapandet av lämpliga områden. Det kompletterande stycket i denna paragraf avser att möjliggöra ett långsiktigt säkerställande av områden som har nyskapats eller återställts och som är viktiga för fauna och flora eller utgör värdefulla biotoper.

Till skillnad från nationalparker kan naturreservat inrättas på fastigheter som ägs av kommuner eller enskilda. Detta gäller även om markägaren skulle motsätta sig bildandet. Markägaren har dock rätt till ersättning när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

Enligt 2 kap. 9 § expropriationslagen kan expropriation ske för att bevara ett område som naturreservat. Expropriation kan dock vara av betydelse endast i undantagsfall, där det står klart att bestämmelserna för områdets utnyttjande och vård blir så ingripande att ett mycket begränsat utrymme finns kvar för markägarens förfogande och samtidigt förhandlingar om förvärv av området inte lett till någon uppgörelse.

5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.

I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag, schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det senare visar sig finnas nya skäl eller behövas ytterligare inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet, får länsstyrelsen eller kommunen meddela beslut om detta.

Enligt paragrafens första stycke skall skälen för beslutet anges när ett naturreservat inrättas. Kravet innebär att det syfte som föranlett bildandet skall anges och att skälen skall utvecklas. Det är således inte tillräckligt att använda de kortfattade formuleringarna i 4 §.

Enligt det andra stycket skall beslutet innehålla de inskränkningar som skall gälla i markanvändningen. Föreskrifterna skall inte vara mer ingripande än vad som krävs för att tillgodose syftet med reservatet men de måste samtidigt utformas så att skyddet blir effektivt. I lagtexten anges som exempel på inskränkningar förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag, schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Från praxis kan tilläggas förbud mot att ändra befintlig byggnad eller anläggning till att tillgodose annat än lantbrukets behov, anlägga väg, campingplats, brygga eller luftledning, utföra muddring, uppföra flaggstång eller mast, anbringa tavla eller skylt, ta bort eller skada stenmur eller odlingsröse, ta bort döda träd och vindfällen samt bränna ris. Naturvårdslagens motsvarande stadgande för naturreservat har även använts för att förbjuda mera tillfälliga verksamheter, såsom förande av motordrivet fordon på land eller i vatten, ridning samt anordnande av orienteringstävling eller skytte (Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Föreskrifter som har avseende på flygning skall överensstämma med luftfartslagstiftningen.

Enligt det andra stycket får föreskrifter vidare innebära förbud mot tillträde. Föreskrifter om inskränkning av rätten till tillträde kan behöva meddelas bl.a. för att förhindra störning av djur, framför allt under särskilt känsliga perioder, t.ex. reproduktions- och häckningstid.

Föreskrifter enligt det andra stycket kan innebära att en åtgärd får utföras endast efter tillstånd. Det normala bör dock vara att tillstånd inte kan meddelas. Även i sådana fall kan dock undantagsvis åtgärden få ske efter dispens enligt 7 § andra stycket i detta kapitel. Förhållandet mellan tillstånd och dispens kommenteras i anslutning till nyssnämnda paragraf.

Inskränkningar i rätten att använda mark riktar sig inte bara till fastighetsägare, utan även till innehavare av nyttjanderätt och andra rättigheter av sakrättslig karaktär. Inskränkningarna gäller även mot ny ägare eller innehavare av rätten. Föreskrifterna riktar sig dessutom mot allmänhet som, med eller utan lov, vidtar angivna åtgärder. I rättsfallet NJA 1986 s. 572 ansågs ett förbud mot nybyggnad inom Kullabergs naturreservat gälla även för en person som utan markägarens tillstånd hade uppfört ett konstverk.

Prop. 1997/98:45 Det har ansetts möjligt att reglera även verksamheter som bedrivs utanför reservatet men som kan få skadliga effekter i reservatet. Förbud kan exempelvis meddelas mot dikning som skulle skada en mosse inom reservatet (Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Oavsett innehållet i reservatsföreskrifterna följer det dock av miljöbalken att den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärd utanför naturreservatet skall ta hänsyn till reservatet, se författningskommentaren till 2 §. Vidare bör erinras om att värden som naturreservatet syftar till att skydda också värnas genom t.ex. regler om markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt reglerna i 12 kap. 6 och 8 §§ om samrådsskyldighet respektive miljöhänsyn i jordbruket.

Enligt paragrafens tredje stycke får länsstyrelsen eller kommunen meddela beslut om nya skäl och inskränkningar för befintliga naturreservat.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat, får länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars inte har rätt att vistas,

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och vattenförhållanden.

Enligt paragrafen, som förutom den fjärde punkten motsvarar 9 § naturvårdslagen, får ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet tåla vissa intrång. Exempel ges i fyra punkter. De två första punkterna avser främst att göra området mer tillgängligt för allmänheten. Dessa punkter har i första hand betydelse vid reservat som helt eller delvis har som syfte att tillgodose behov av områden för friluftsliv. Den första punkten kan dock användas även för att undvika att allmänheten i alltför stor omfattning besöker ett område som har betydelse för djur- eller växtlivet. Genom att anlägga angivna anordningar i mindre utsatta områden kan allmänheten styras bort från de känsliga områdena.

Utöver de i första punkten angivna exemplen kan nämnas utmärkning av och information om reservatet, fågeltorn eller någon särskild anordning som har anknytning till det syfte som utgjort grund för inrättandet av reservatet.

Med stöd av den andra punkten kan allmänheten beredas tillträde till områden som inte är tillgängliga enligt allemansrätten. Det kan t.ex. vara nödvändigt att allmänheten passerar en tomt för att kunna nå en badstrand. En föreskrift får inte innebära att allmänheten ges rätt till annat än tillträde, såsom tältning på annans tomt.

I den tredje punkten nämns gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning och liknande åtgärder. Åtgärderna har betydelse när ett

Prop. 1997/98:45 värdefullt djur- eller växtliv skall bevaras eller utvecklas. De har vidare betydelse när ett värdefullt kulturlandskap skall bevaras.

Den fjärde punkten är ny i förhållande till naturvårdslagens motsvarande regler. I 28 kap. 1 § regleras möjligheten att få tillträde till ett område för förberedande undersökningar innan beslut fattas om att området skall avsättas till naturreservat. Det är även angeläget att undersökningar av djur- och växtarter samt mark- och vattenförhållanden kan företas fortlöpande sedan reservatet inrättats. På så sätt kan följas upp att vidtagna skötselåtgärder får önskad effekt och att syftet med naturreservatet uppfylls.

Med stöd av paragrafen kan åtgärder vidtas endast inom det skyddade området. Den kan alltså inte användas för att få till stånd en bilväg eller en vandringsled till området.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut som den har meddelat enligt 4–6 §§, om det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl. Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan det beslutas om upphävande eller dispens för ett sådant särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på något annat område.

Avsikten med ett beslut om inrättande av naturreservat skall vara att skapa ett definitivt skydd. Endast undantagsvis skall avsteg från skyddet kunna göras. Normalt skall undantag inte tillåtas för exploateringsföretag. Innan beslut fattas av någon vikt bör Naturvårdsverket få yttra sig. Vidare skall mellan länsstyrelse och kommun regelmässigt förekomma samråd när fråga om undantag kommer upp.

Enligt paragrafens första stycke krävs synnerliga skäl för att länsstyrelsen eller kommunen skall kunna helt upphäva reservatet, inskränka grunden för reservatet eller upphäva föreskrifter för reservatet. Kravet på synnerliga skäl kan vara uppfyllt om en väsentlig ändring har skett av området. Detta kan också vara fallet om en detaljplan eller områdesbestämmelser väsentligt har förändrat förutsättningarna för det skyddade området. Förutsättningarna för upphävande av ifrågavarande beslut berörs även i avsnitt 4.13.2.

Med stöd av det andra stycket får länsstyrelsen och kommunen i enskilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för naturreservat. Enligt ett tillägg i bestämmelsen måste särskilda skäl föreligga för att dispens skall få meddelas. Utgångspunkten skall alltså vara att den åtgärd som avses med dispensansökan har förbjudits i reservatsföreskrifterna och den skall därför få utföras endast i undantagsfall.

Prop. 1997/98:45 Dispens förutsätter dessutom att övriga relevanta regler i balken är uppfyllda. I förevarande kapitel bör reglerna i 25 och 26 §§ om intresseprövning observeras (se även avsnitt 4.13.3 om intresseprövningen). Vidare skall t.ex. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. beaktas. Förutom bestämmelserna i balkens första avdelning finns vissa förutsättningar för att meddela dispens också i bl.a. 16 kap. Tillämpningen av dessa andra bestämmelser skall ske med utgångspunkt i reservatets syfte (jfr 26 § i förevarande kapitel).

En föreskrift för ett naturreservat kan i enlighet med vad som anfördes vid 5 § innebära att en viss åtgärd inte får utföras utan tillstånd. Bestämmelsen i nu behandlad paragrafs andra stycke avser föreskrifter som inte anger att tillstånd kan meddelas. Trots att förbudet verkar vara undantagslöst kan dock dispens meddelas av länsstyrelsen och kommunen. Det är inte likgiltigt om den ena eller andra formen av föreskrift väljs. Valet har betydelse på åtminstone två sätt. För det första är - om annat inte anges i reservatsföreskrifterna - förutsättningarna för tillstånd lättare att uppfylla än förutsättningarna för dispens. För det andra har valet betydelse från ersättningssynpunkt. Om en föreskrift innebär att det är förbjudet att vidta en åtgärd utan tillstånd, betalas enligt 31 kap. 5 § första stycket ersättning först sedan tillståndsprövning har skett och tillstånd då vägrats eller försetts med villkor. Om däremot föreskriften inte ger någon möjlighet till tillstånd skall ersättningen betalas genast. Med stöd av 31 kap. 15 § kan dock fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen om dispens meddelas senare. Liksom i strandskyddsbestämmelserna har i det andra stycket lagts till en upphörandetidpunkt för dispenser. Åtgärden måste ha påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Paragrafens tredje stycke innehåller en erinran om att det fordras tillåtelse av regeringen för att meddela beslut om upphävande eller dispens beträffande skydd som gäller för sådant särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 §. Stycket har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag och motsvarar 12 § första stycket sista meningen naturvårdslagen såsom den lyder efter den 1 juli 1997 (SFS 1997:338). Särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden har en speciell status med hänsyn till Sveriges åligganden enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). Skyldigheten att inhämta regeringens tillåtelse regleras i 29 § första stycket. Enligt andra stycket i samma paragraf undantas från denna skyldighet de fall då det är uppenbart att den ifrågavarande verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets naturvärden.

Enligt paragrafens fjärde stycke får beslut om upphävande enligt första stycket eller dispens enligt andra stycket meddelas endast om intrånget i naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Paragrafen har i gällande rätt en motsvarighet endast när beslutet avser en skyddad våtmark. Den har i miljöbalken utvidgats till att gälla beslut beträffande samtliga naturreservat, förutsatt att intrång sker i ett naturvärde. Skälen för detta behandlas i avsnitt 4.13.2. Där lämnas också upplysning om att

Prop. 1997/98:45 frågan om kompensationssystemet gjorts till föremål för ytterligare utredning och beredning i särskild ordning.

Kompensationen kan bestå i att ett annat område av motsvarande intresse för naturvården skyddas. Kompensationen kan även bestå i åtgärder som ökar naturvärdet av ett annat skyddat område. Exempelvis kan restaurering av en igenväxt fågelsjö kompensera förlust av en annan våtmark.

Såsom kompensationsregeln har utformats i miljöbalken skall en skälighetsbedömning göras. Kompensationen bör bestämmas på ett sätt som rimligen kan anses motsvara intrånget. Om intrånget är alldeles obetydligt bör det dock kunna tillåtas utan gottgörelse. Det åligger beslutsmyndigheten att se till att denna förutsättning är uppfylld.

Med kompensation avses inte ekonomisk gottgörelse. För att detta skall framgå tydligare har lagtexten kompletterats i förhållande till Miljöbalksutredningens förslag. Bestämmelsen påverkar således inte möjligheten att enligt 16 kap. 9 § 1-2 ålägga verksamhetsutövaren kostnadsansvar för intrånget.

Beträffande naturreservat som omfattas av Sveriges internationella åtaganden, främst våtmarkskonventionen (SÖ 1975:76) samt EG:s fågeldirektiv och art- och habitatdirektiv, bör kompensationsskyldighet alltid föreskrivas.

Bestämmelsen omfattar inte tillstånd som ges med stöd av en reservatsföreskrift som uttryckligen tillåter att en åtgärd får ske sedan tillstånd har inhämtats. Om länsstyrelsen anser att kompensationsåtgärder ändå bör krävas i ett sådant fall, kan detta ske med stöd av 16 kap. 9 § 3.

Kompensationsåtgärder kan med stöd av 28 kap. 2 § utföras på annans fastighet mot fastighetsägarens vilja. Om kompensationen innebär att ett område på fastigheten skyddas, får dock inte skyddet gå så långt att pågående markanvändning avsevärt försvåras. I så fall bör området göras till naturreservat vilket kan ge rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 §.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) . Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Paragrafen ger uttryck för principen att inrättande och ändring av naturreservat skall överensstämma med den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen. Reservaten måste alltså anpassas till berörda detaljplaner och områdesbestämmelser. Detta motsvarar vad som gäller idag enligt naturvårdslagen.

Enligt plan- och bygglagen har kommunerna det avgörande inflytandet över hur bebyggelsen utvecklas i kommunen. En del remissinstanser, t.ex. Naturskyddsföreningen, har ifrågasatt om inte områdesskyddet enligt miljöbalken borde överordnas planer enligt plan- och bygglagen. Från och med den 1 januari 1996 har plan- och bygglagen ändrats i avsikt att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen. I propositionen med förslag till ändringarna, som godkändes av riksdagen, anges att den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen skall ses som integrerad

Prop. 1997/98:45 del i en samlad miljöpolitik (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/95:30). Mot bakgrund av detta bör förutsättningarna vara bättre för att de intressen som kan komma att skyddas genom naturreservat beaktas i detaljplaner och områdesbestämmelser. Vidare kan tilläggas att enligt 2 kap. 1 § andra stycket plan- och bygglagen skall de hushållningsbestämmelser som finns i naturresurlagen tillämpas vid planläggning. Dessa bestämmelser arbetas nu in i 3 och 4 kap. miljöbalken.

Genom detaljplan regleras markens användning och bebyggelsen. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt balkens 3 och 4 kap. tillgodoses. Översiktsplanen anger i stort hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Översiktsplanen är inte rättsligt bindande.

Det kan ibland uppstå tveksamhet om vad en detaljplan eller områdesbestämmelser innebär. Detta bör lösas genom samråd mellan länsstyrelsen och kommunen.

Bestämmelsen tillåter mindre avvikelser från detaljplanen eller områdesbestämmelserna, förutsatt att syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Vid tveksamhet om mindre avvikelser bör få ske skall länsstyrelsen samråda med kommunen.

Av 16 kap. 4 § följer att inte heller tillstånd eller dispens för åtgärder i skyddade områden får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område skall bestämmelserna i 4–6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen ( 1988:950 ) om kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Det har i praxis visat sig föreligga ett behov av att tillämpa de regler som arbetas in i miljöbalken på kulturlandskap som präglas av äldre tiders hävd och brukningsformer eller som innehåller värdefulla kulturlandskapselement. Av denna anledning införs den nya skyddsformen kulturreservat i miljöbalken. Skälen för detta utvecklas ytterligare i avsnitt 4.13.4.

Beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område skall skyddas. Skyddsformen kompletterar bestämmelserna om naturreservat i 4 §. För att förhållandet mellan de två skyddsformerna skall framgå klart har i enlighet med

Lagrådets förslag begreppet kulturmiljöer utgått ur naturreservatsparagrafen. Samma begrepp har emellertid inte, som Lagrådet föreslagit, förts in i förevarande paragraf. Skälet till detta är att kulturmiljöbegreppet för

Prop. 1997/98:45 tanken till det skydd som i första hand bör åstadkommas genom kulturminneslagstiftningen.

När det gäller hänvisningen i andra stycket till 7 § bör här sägas att kompensationsregeln i sistnämnda paragraf självfallet också omfattar intrång i kulturlandskapets värden. Skäl finns också att erinra om den intresseprövning som det meddelas regler om i 25 och 26 §§.

Av hänvisningen till 8 § följer att beslut i frågor om bildande och ändring av kulturreservat inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Mindre avvikelser får dock ske om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför ett kulturreservat iaktta hänsyn så att skada på reservatet inte uppkommer.

Naturminne

10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt. Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.

Vad som i 5–8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för naturminnen.

Med skyddsformen naturminne avses i första hand inte att skydda ett område utan ett föremål. Som framgår av paragrafens första stycke kan dock ett område kring föremålet ingå i skyddet.

Det finns närmare ettusenfemhundra naturminnen i Sverige, varav de flesta utgör botaniska minnesmärken, ofta träd såsom Rumskullaeken ("Kvilleeken") i Vimmerby kommun som anses vara Sveriges största träd och sannolikt över 1 000 år gammal. Exempel på andra skyddade föremål är flyttblock, raukar och andra stenformationer samt jättegrytor. Det är numera relativt ovanligt att föremål förklaras som naturminnen.

Om ett större antal föremål avses att skyddas är det normalt bättre att tillgripa skyddsformen naturreservat.

I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd i anslutning till eller utanför ett naturminne iaktta hänsyn så att skada på skyddsobjektet inte uppkommer.

Biotopskyddsområde

11 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områ-

Prop. 1997/98:45 den eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet.

Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området underrättas särskilt.

Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det överklagas.

År 1991 infördes i 21 § naturvårdslagen en ny skyddsform för värdefulla småbiotoper (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Sedan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen utrett och föreslagit vilka biotoper som borde omfattas av de nya bestämmelserna om biotopskydd, kompletterades regleringen fr.o.m. den 1 januari 1994 genom ett antal nya paragrafer (19 a-h §§) i naturvårdsförordningen.

Förevarande paragraf i miljöbalken motsvarar i huvudsak naturvårdslagens reglering. Enligt paragrafens första stycke kan mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda förklaras som biotopskyddsområden. Skyddet omfattar livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter, även om det mark- eller vattenområde som skyddas i sig inte har några unika egenskaper. Skyddsformen skall dock användas endast i fall då ett generellt skydd är önskvärt och då det är möjligt att klart avgränsa skyddsobjektet. Det krävs därför att biotoperna uppfyller vissa krav på ekologisk stabilitet. Sådana naturvårdsproblem som mera allmänt beror på brukningsmetoderna inom jord- eller skogsbruket bör i första hand lösas med tillämpning av andra bestämmelser om naturvårdshänsyn i balken och i skogsvårdslagen.

De områden som bör omfattas av biotopskyddet kan vara av varierande storlek. Det skall dock enligt lagtexten vara fråga om mindre områden. Om större markområden behöver skyddas bör de i stället förklaras som naturreservat.

För vissa biotoper kan en exakt definition ges så att det inte krävs beslut i varje enskilt fall om skyddets omfattning. Ett sådant generellt skydd gäller idag enligt 19 a § naturvårdsförordningen för alléer, källor med omgivande våtmark i jordbruksmark, odlingsrösen i jordbruksmark, pilevallar, småvatten och våtmarker i jordbruksmark, stenmurar i jordbruksmark samt åkerholmar. Länsstyrelsen får enligt nämnda bestämmelse i naturvårdsförordningen medge undantag från förbudet om det finns särskilda skäl.

Andra biotoper kan inte definieras exakt i författningstext. Beslut om skyddets omfattning måste i sådana fall fattas i varje enskilt fall. Enligt 19 b § naturvårdsförordningen får skogsvårdsstyrelsen i enskilda fall

Prop. 1997/98:45 besluta att biotopskydd skall gälla för brandfält, lövbrännor, äldre naturskogsartade lövbestånd, äldre naturskogsartade ädellövskogsbestånd, örtrika allundar, ravinskogar, örtrika bäckdråg, urskogsartade barrskogsbestånd, ädellövsumpskogar, örtrika sumpskogar, äldre skogsbeten, åsgranskogar, kalkbarrskogar, rik- och kalkkärr i skogslandskapet, alkärr, gamla hassellundar, källor med omgivande våtmarker inom områden som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen, myrholmar inom områden som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen samt ras- eller bergbranter inom områden som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen skall i beslutet ange gränserna för den skyddsvärda biotopen.

Även länsstyrelsen har getts möjlighet att peka ut enskilda biotoper. Detta får enligt 19 c § naturvårdsförordningen ske beträffande biotoperna rik- och kalkkärr i jordbruksmark, naturliga ängar och naturbetesmarker samt naturliga bäckfåror och ras- eller bergbranter för mark som inte omfattas av skogsvårdslagen. I länsstyrelsens beslut skall anges gränserna för den skyddsvärda biotopen.

De tidigare nämnda s.k. 19 a §-biotoperna skyddades i hela landet med omedelbar verkan i och med att de togs in i naturvårdsförordningen. Första stycket i paragrafen kompletteras nu så att biotopskyddsområden av detta slag skall kunna skyddas i en viss del av landet.

Enligt paragrafens andra stycke är det förbjudet att inom biotopskyddsområdet bedriva verksamhet eller vidta åtgärder som kan skada områdets naturmiljö. Istället för termen arbetsföretag som finns i naturvårdslagen används i balken begreppen verksamhet och åtgärd. Det handlar således om skydd mot verksamhet eller åtgärder som har karaktären av ett nyttiggörande av marken. Utöver förbudet som stadgas i detta stycke lär det sällan bli aktuellt att med stöd av 30 § meddela ordningsföreskrifter för allmänheten inom biotopskyddsområden.

Andra meningen i paragrafens andra stycke ger möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om att dispens får medges från det förbud som normalt gäller. Dispens får endast medges om det finns särskilda skäl. Dessa bestämmelser i miljöbalken motsvarar i sakligt hänseende innehållet i 19 a § andra stycket naturvårdsförordningen. I detta sammanhang erinras om intresseprövningsreglerna i 25 och 26 §§.

Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer vidta de åtgärder som behövs för att vårda de skyddade biotoperna. Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till området underrättas. Behov av vård finns särskilt för de kulturpräglade biotoperna i odlingslandskapet, som ofta måste hävdas för att bibehållas i ursprungligt skick. Där så är möjligt bör markägarens uppfattning eller brukarens kunskaper och resurser tas till vara för detta ändamål. Lämpligen sker detta genom att myndigheten träffar avtal med ägaren eller brukaren om att denne mot ersättning håller biotopen i stånd. Om detta inte är möjligt får myndigheten själv vidta nödvändiga åtgärder, sedan markägaren har underrättats.

Biotopskyddet avser endast åtgärder inom biotopskyddsområdet. I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall dock även den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd

Prop. 1997/98:45 utanför ett biotopskyddsområde iaktta hänsyn så att skada inte uppkommer på det berörda biotopskyddsområdet. Vidare kan värden som biotopskyddsreglerna syftar till att skydda också värnas genom reglerna om markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt reglerna i 12 kap. 6 och 8 §§ om samrådsskyldighet respektive miljöhänsyn i jordbruket .

Markägare och annan med särskild rätt till fastigheten kan enligt 31 kap. 4 § och 5 § få ersättning om ett beslut om biotopskydd, även interimistiskt, innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

I remissyttranden över Miljöbalksutredningens förslag till bestämmelse om biotopskydd har pekats på problem som uppkommer med anledning av att beslut om skyddsformen inte blir gällande förrän de har vunnit laga kraft. För att komma till rätta med dessa problem bör paragrafens kompletteras med regeln att ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det överklagas. Här hänvisas dessutom till vad som har anförts i avsnitt 4.13.2 angående vissa tillämpningsproblem som tagits upp i remissyttranden över förslaget till miljöbalken.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Enligt vad som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 bör miljöbalken innehålla en regel om s.k. djur- och växtskyddsområde som självständig skyddsform efter mönster i 14 b § naturvårdslagen. En strävan med balkens regler i detta kapitel är att de skall kunna användas bl.a. för genomförande av kraven enligt EG:s fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv. Genom att bibehålla en regel om djur- och växtskyddsområde skapas alternativa möjligheter och fler instrument för att på lämpligaste sätt genomföra det sammanhängande ekologiska nätverket "Natura 2000".

Paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 14 b § naturvårdslagen och har utformats enligt Lagrådets förslag.

Det kunde övervägas att i denna paragraf som komplement till reglerna om biotopskyddsområden föra in bestämmelser med sikte på, inte biotopen som sådan, utan på den livsmiljö (habitat) som behöver skyddas till förmån för en viss djur- eller växtart. Naturvårdsverket har förordat en sådan reglering och pekat på att det då skulle vara den skyddsvärda arten som styr utformningen av områdesskyddet. I sådant fall kunde dock reglerna avse endast förhållandevis enkla former av skydd. Föreskrifter som utfärdas med stöd av reglerna skulle inte få innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det praktiska värdet av en sådan skyddsform är tvivelaktigt. Regeringen är således av den uppfattningen att om det fordras ett längre gående skydd för djur- och växtlivet måste

Prop. 1997/98:45 andra och mer ingripande skyddsformer väljas, t.ex. naturreservat, för att samtliga intressen skall komma fram och kunna vägas mot varandra.

Såsom har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall också den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför ett djur- och växtskyddsområde iaktta hänsyn så att skada på skyddsobjektet inte uppkommer.

Strandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.

Skyddsformen strandskydd har successivt stärkts och gäller sedan år 1975 generellt vid samtliga sjöar och vattendrag. Strandskyddets syfte var ursprungligen enbart att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv men år 1994 tillkom som syfte att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet (prop. 1993/94:229). Skälet till denna utvidgning var i korthet att strävan att bevara en fullödig biologisk mångfald hade blivit en alltmer central aspekt i naturvårdsarbetet och att stränder som biotoper är sällsynt rika på arter och är av särskild betydelse för den biologiska mångfalden.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Paragrafens första stycket, som motsvarar 15 § andra stycket naturvårdslagen, innehåller huvudregeln att strandskyddet omfattar det område som ligger mindre än 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Både landsidan och vattensidan utgör strandskyddsområde. Området kan utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen när det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften. Precis som enligt 41 § naturvårdslagen skall beslutet om utvidgning gälla omedelbart även om det överklagas.

Det kan vara lämpligt att utvidga strandskyddet inom områden som är av riksintresse för naturvården och friluftslivet eller som är endast obetydligt påverkade av exploateringsföretag eller andra åtgärder eller som är ekologiskt särskilt känsliga. En utvidgning bör också kunna ske i närheten av tätorter och vid sjöar och kuster där tillgången till återstående fria strandområden är begränsad.

Prop. 1997/98:45 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften inte skall vara omfattat av strandskydd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av områdesbestämmelser inträder åter strandskydd.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Med stöd av paragrafens första stycke får beslutas att strandskydd inte skall gälla för områden som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. När syftet tidigare enbart var att tillgodose friluftslivets intressen ansågs det ofta att strandskyddet kunde upphävas vid obetydliga bäckar och tjärnar. Sedan syftet har utvidgats finns det anledning att vara försiktigare med att upphäva strandskyddet. Små bäckar och tjärnar har ofta stor betydelse för den biologiska mångfalden. Frågan om upphävande av strandskyddet bör därför föregås av utredning om vilka konsekvenser detta kan få för djur och växter.

Frågan om att bevara stränderna bör ses i ett långsiktigt perspektiv. Att ett område nu är av mindre intresse för något av strandskyddets syften behöver inte innebära att området kommer att vara ointressant i framtiden.

Enligt paragrafens andra stycke kan beslut meddelas om att strandskyddet skall upphävas för ett som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser. En förutsättning är att särskilda skäl föreligger. Förutsättningen är i princip densamma som för att meddela dispens enligt 18 § i detta kapitel. Enbart förhållandet att området enligt en detaljplan eller områdesbestämmelser skall bebyggas är alltså i sig inte något särskilt skäl för att upphäva strandskyddet. Det är lämpligt att antagandet av planen eller bestämmelserna anstår till dess att beslut har fattats i strandskyddsfrågan.

I andra stycket sista mening anges nu uttryckligen, till skillnad från vad som kan utläsas av 15 § fjärde stycket naturvårdslagen, att strandskydd återinträder om området upphör att ingå i detaljplan eller områdesbestämmelser. För klarhetens skull kan i anslutning till detta tilläggas att strandskyddet självfallet återinträder utan något särskilt beslut. Det följer av ordalydelsen i 13 §.

Såsom Lagrådet har påpekat gör sig skälen som ligger till grund för regleringen i andra stycket normalt inte gällande i det fallet att en detaljplan upphävs i omedelbar anslutning till att en ny plan träder i kraft och såväl den äldre som den nyare planen omfattar ett strandområde som är undantaget från strandskydd, antingen genom ett beslut i anslutning till den äldre planens tillkomst eller också genom ett särskilt undantagsbeslut. Bestämmelserna har därför, i enlighet med Lagrådets förslag, formulerats på så sätt att, om annat inte bestäms, undantaget i dessa båda fall består utan att särskilda skäl behöver föreligga.

Vägverket har i sitt remissyttrande över Miljöbalksutredningens förslag i denna del framfört att område som omfattas av arbetsplan för väg också borde kunna förordnas att inte omfattas av strandskydd. Särskilt sedan syftet med strandskyddet utvidgats är verkets förslag betänkligt från principiella utgångspunkter. Regeringen har därför inte funnit skäl till någon ändring enligt förslaget.

När det gäller strandskyddets automatiska återinträde skall följande tilläggas. Det kan tänkas att det efter strandskyddets återinträdande råder oklarhet om det är det ursprungliga skyddet på 100 meter eller ett därefter utvidgat skydd som gäller. Vidare kan förhållandena vara sådana att strandskydd som återinträder på detta sätt träffar tomter och kvartersmark som byggts ut i enlighet med den upphävda planen och där strandskyddets syfte kan vara utsläckt. Länsstyrelsen bör i sådana fall fatta ett nytt beslut som undanröjer oklarheten. Ett nytt beslut bör också fattas när det råder oklarhet om strandskyddets omfattning sedan en plan har ändrats eller sedan en plan som beslutats med stöd av 1947 års byggnadslag har ersatts av en plan enligt plan- och bygglagen.

När det gäller frågan om vad som skall gälla beträffande strandområden som ingick i fastställd plan vid utgången av juni 1975, då det generella strandskyddet inrättades, hänvisas till författningskommentaren under 10 § lagen om införande av miljöbalken.

16 § Inom strandskyddsområde får inte

1. nya byggnader uppföras,

2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat ändamål än de tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för bebyggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter.

I paragrafen förbjuds ett antal åtgärder och anläggningar i strandskyddsområde. I första hand berör förbuden fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter. Reglerna riktar sig dock även till allmänheten. Paragrafen motsvarar delvis gällande rätt enligt 16 § första stycket naturvårdslagen, men som har anförts i avsnitt 4.13.2 innebär miljöbalkens stadgande att bestämmelserna har anpassats till strandskyddets utvidgade syfte. Delar av fjärde punkten och hela femte punkten i paragrafen införs således i syfte att stärka skyddet för djur- och växtarters livsvillkor. Dessa regler saknar alltså motsvarighet i gällande rätt.

Enligt den första punkten får inte nya byggnader uppföras inom strandskyddsområde. Någon definition ges inte av vad som avses med en byggnad. Gränsdragningen är dock av mindre betydelse, eftersom den fjärde punkten förbjuder utförande av även andra anläggningar och anordningar än byggnad. Här skall endast nämnas att även flyttbara kon-

Prop. 1997/98:45 struktioner i vissa fall kan anses som byggnader. Exempel på detta är stadigvarande förankrade husbåtar och husvagnar som står uppställda under betydligt längre tid än en normal semesterperiod. Se vidare Didón m.fl., Plan- och Bygglagen, 1995, s. 8:4.

Enligt den andra punkten råder förbud mot att ändra en befintlig byggnad så att den kan tillgodose ett väsentligen annat ändamål än den tidigare har använts till. För att förtydliga gällande rätt har uttrycket "för att tillgodose" ändrats till "så att den kan tillgodose". Avgörande är nämligen inte avsikten med ändringen utan hur den faktiskt kan användas.

Vanliga exempel på ändringar enligt den andra punkten är att båthus eller sjöbodar görs om till fritidshus. Förbudet gäller även om byggnaden efter ändringen inte upptar större yta än tidigare. Förklaringen till detta är att en byggnad som används som bostad normalt tar i anspråk en större tomtplats än en byggnad som används för annat ändamål.

Enligt den tredje punkten får inte utföras förberedelsearbeten för bebyggelse inom strandskyddsområde. Grävningsarbeten nämns uttryckligen i lagtexten. Ett annat exempel är trädfällning inför en kommande bebyggelse.

Enligt den fjärde punkten är det förbjudet att i strandskyddsområde utföra andra anläggningar eller anordningar som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter eller hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat färdas fritt. Till skillnad från de tre första punkterna är inte alla anläggningar eller åtgärder av ett visst slag förbjudna. Anläggningen eller åtgärden är otillåten endast om den inkräktar på något av strandskyddets syften.

En anläggning eller anordning är förbjuden inte bara om den hindrar allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat färdas fritt, utan redan om den avhåller allmänheten att beträda ett sådant område. Det har alltså betydelse hur allmänheten uppfattar sin rätt till tillträde.

Förbudet i den fjärde punkten omfattar alltid anläggningar eller anordningar varigenom mark som tidigare varit tillgänglig enligt allemansrätten tas i anspråk som tomt. Även anläggningar och anordningar på befintlig tomt kan vara otillåtna. Utförs dessa i närheten av tomtgränsen kan nämligen tomtplatsen utvidgas eller i vart fall ge intryck av att ha utvidgats.

Anläggningar eller anordningar är enligt ett tillägg i den fjärde punkten förbjudna även när de väsentligen försämrar livsbetingelserna för djur- och växtarter. Syftet är att bevara det allmänt sett mycket rika djur- och växtlivet i strandområden. Skyddet avser de livsbetingelser som utgör förutsättning för djur- och växtlivet. Primärt gäller det således inte de exemplar av djur- och växtarter som vid ett visst tillfälle lever på den platsen utan den miljö som arterna är beroende av för sin överlevnad. Bestämmelser som direkt syftar till att skydda arter finns i 8 kap. och i jakt- och fiskelagstiftningen.

Exempel på anläggningar och anordningar som enligt fjärde punkten kan vara otillåtna är staket, bersåer, grillplatser, lekplatser, trädgårdsgångar, flaggstänger, trädgårdsland, vägar, parkeringsplatser, camping-

Prop. 1997/98:45 platser, golfbanor, tennisbanor, upplag för sprängsten, båtupptagningsanordningar, bryggor och pirar.

För att tillgodose syftet att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtarter är det nödvändigt att förbjuda även andra åtgärder som väsentligen försämrar livsbetingelserna. Femte punkten i paragrafen innehåller en regel om detta. Exempel på åtgärder som kan väsentligen försämra djur- och växtarters livsbetingelser är spridande av gödsel och bekämpningsmedel, trädfällning samt grävning. I nästa paragraf anges dock att förbudet inte avser åtgärder som behövs för jordbruk eller skogsskötsel.

17 § Förbuden i 16 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser bostadsändamål, eller

2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa generella undantag från förbuden i 16 § och motsvarar i huvudsak 16 § tredje och fjärde stycket naturvårdslagen.

Enligt första styckets första punkt gäller inte förbuden i 16 § anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål. Anläggningen eller åtgärden skall vara omedelbart avsedd för och behövlig för näringen samt behöva ligga inom strandskyddsområde. Den får inte ha som syfte att hålla allmänheten borta. Varje byggnad som är tänkt att varaktigt eller tillfälligt ge husrum åt människor tillgodoser bostadsändamål. Baracker för skogsarbetare och fiskebodar inredda för övernattning får alltså inte uppföras inom strandskyddsområde.

Som jordbruk är att anse även trädgårdsskötsel bedriven i näringsverksamhet. Däremot anses t.ex. inte mejerier eller slakterier vara jordbruk. Ett ridhus har av regeringsrätten vid tillämpningen av 8 kap. 1 § plan- och bygglagen i ett visst fall ansetts som en ekonomibyggnad för jordbruk (RÅ 1995 ref. 93). En fiskodling anses vid tillämpningen av paragrafen inte vara en anläggning som behövs för fisket. Som skogsbruk anses inte sågverk eller annan förädlingsverksamhet.

För att en bisyssla skall omfattas av undantaget i den första punkten skall näringen medföra ett tillskott av betydelse till näringsidkarens försörjning. Hobbyverksamhet omfattas därför inte.

Enligt första stycket andra punkten gäller förbuden inte heller verksamheter eller åtgärder som redan har fått tillstånd enligt andra bestämmelser i miljöbalken. Avsnitt 4.8 och författningskommentaren till 2 kap. 3 § ger ledning vid tolkningen av begreppet verksamhet i miljöbalken.

Prop. 1997/98:45 I gällande rätt undantas företag till vilka tillstånd har lämnats enligt 4 kap. naturresurslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagen. Någon ändring sker inte av detta förhållande, bortsett från att regeringen i de fall som hittills har prövats enligt 4 kap. naturresurslagen i fortsättningen inte kommer att meddela tillstånd utan endast ett beslut om tillåtlighet. I tillåtlighetsbedömningen ingår en prövning av lokaliseringen och någon särskild strandskyddsdispens behöver därför inte inhämtas heller i framtiden. Undantaget kommer emellertid att gälla även andra verksamheter än idag. Som exempel kan nämnas täkter och vilthägn i strandskyddsområden. Det bör understrykas att syftet med strandskyddsregleringen skall beaktas som ett moment i prövningen av sådana verksamheter.

Syftet med undantaget i första styckets andra punkt är att undvika dubbelprövning. Vid tillståndsprövningen skall beaktas att verksamheten skall bedrivas i strandskyddsområde. Detta innebär att de förutsättningar måste vara uppfyllda som enligt 18 § gäller för dispens. Som har anmärkts vid nämnda paragraf måste hänsyn ofta tas till att en verksamhet är beroende av att lokaliseras till ett strandskyddsområde. Detta gäller särskilt vattenverksamhet.

Det förhållandet att bygglov eller marklov har meddelats för en åtgärd innebär inte att kravet på strandskyddsdispens bortfaller. För att sökanden skall uppmärksammas på detta skall byggnadsnämnden enligt 8 kap. 25 § plan- och bygglagen lämna upplysning om att strandskyddsdispens krävs.

Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att förbudet i 16 § inte skall gälla byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden. För känsliga områden med en viss typ av bebyggelse, exempelvis högexploaterade skärgårdsområden, bör dock förbudet finnas kvar och eventuella avsteg behandlas dispensvägen.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Enligt paragrafens första stycke får länsstyrelsen meddela dispens från förbuden i 16 § när det finns särskilda skäl. Möjligheten att få undantag från strandskyddet motsvarar således 16 a § naturvårdslagen och tillämpningen skall vara lika restriktiv som regeringens tillämpning och praxis hittills. I avsnitt 4.13.3 diskuteras med utgångspunkt från den intresseprövning som skall ske vid beslut i frågor enligt detta kapitel förutsättningarna att medge strandskyddsdispens. Se även vad som anförs i författningskommentarerna till 25 § och framför allt 26 §. Regeringens uttalanden föranleds av den oro som har uttryckts över en befarad urholkning av strandskyddet. Enligt regeringens mening tog de övervägan-

Prop. 1997/98:45 den som gjordes i prop. 1993/94:229 om ett differentierat strandskydd inte tillräcklig hänsyn till behovet av att skydda friluftslivet och naturmiljön. För klarhetens skull bör därför uttalas, när bestämmelsen nu inarbetas i miljöbalkens regelsystem, att de angivna övervägandena inte skall tjäna till ledning vid prövningen av dispenser.

Vid bedömningen är åtgärdens eller anläggningens art och omfattning av intresse. Även områdets betydelse skall bedömas. Inte bara betydelsen i dag utan även i framtiden är av intresse. Om ett strandskyddsområde är av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör normalt aldrig dispens medges. Även omgivningen är av intresse. Finns det i närheten endast ett fåtal andra strandområden som är tillgängliga för allmänheten bör inte dispens medges. Stor vikt bör även läggas vid de hushållningsbestämmelser som finns i 4 kap.

Är platsen som det gäller belägen på redan ianspråktagen mark anses det som ett särskilt skäl för dispens i förhållande till det rörliga friluftslivet.

Som skäl för dispens åberopas ofta att platsen i fråga ligger i ett område som sällan eller aldrig besöks av någon friluftslivsidkande allmänhet eller att stranden är oländig, stenig eller dyig eller att naturförhållandena på annat sätt gör området olämpligt för bad och friluftsliv. Sådana skäl brukar inte godtas som särskilda skäl för dispens.

Dispens kan ibland meddelas för komplementbyggnad. Exempel på komplementbyggnad är gäststuga, fiskebod och uthus. Vid prövningen är lokaliseringen avgörande. Om byggnaden förläggs i nära anslutning till huvudbyggnaden eller om den bildar en sammanhållen enhet tillsammans med huvudbyggnaden och andra befintliga byggnader, kan detta vara ett särskilt skäl för att ge dispens. Ytterligare en förutsättning är dock att kompletteringen inte medför en utvidgning av det privata området på bekostnad av det område som är tillgängligt enligt allemansrätten.

Dispens kan vidare ges för ersättningsbyggnader. Som regel bör t.ex. dispens ges för att återuppföra en nedbrunnen byggnad, förutsatt att den nya byggnaden skall tjäna samma ändamål som den gamla. Ansökan bör göras inom ett år från brandtillfället. Naturligtvis måste dock försäkringsfrågor få redas ut först.

Dispens kan meddelas om en byggnad eller en anläggning skall uppföras på en plats som är väl avskild från strandområdet och därför saknar betydelse för bad och friluftsliv. Detta kan vara fallet om stranden skärs av genom en större väg eller järnväg eller liknande och det är klart att den del av området som ligger på andra sidan från vattnet räknat saknar betydelse för allmänhetens friluftsliv.

I vissa situationer kan en lucka mellan tomterna i ett redan bebyggt tomtområde, en s.k. lucktomt, godtas för bebyggelse om tomten uppenbarligen har förlorat sin betydelse för allmänheten och för de boende i området. Detta kan vara fallet när det i närheten finns andra och bättre passager till och från vattnet. Sådana dispenser bör dock inte komma i fråga inom de högexploaterade delarna av landet.

Särskilda skäl för dispens kan vidare föreligga då en anläggning är avsedd för det rörliga friluftslivets behov eller i vart fall inte inskränker allmänhetens möjlighet att nyttja stranden, t.ex. bryggor och omkläd-

Prop. 1997/98:45 ningsrum vid allmänna badplatser, raststugor, vindskydd och liknande anordningar. Campingplatser, idrottsanläggningar, golfbanor och liknande anläggningar innebär däremot normalt att allmänhetens tillträde begränsas.

Vidare kan det finnas särskilda skäl att ge dispens för anläggningar som måste ligga vid vattnet, dvs. båthamnar, båtbryggor, båthus, pirar m.m. Uthyrning av kanoter, paddelbåtar och dylikt förutsätter också anordningar för iläggning, upptagning och uppställning samt ofta servicebyggnader. Anläggningar av det slag som nu nämnts bör dock inte lokaliseras till ett område som har stort rekreationsvärde.

Även i dessa fall krävs restriktivitet om det gäller dispens för enskilda byggnader, anläggningar m.m. som tar i anspråk ett för allmänheten tillgängligt område. Intrånget i sådana områden bör alltså begränsas. Eventuella möjligheter till samlokalisering bör tas till vara. Behovet av gemensamma områden för bryggor, båtplatser, båthus o.dyl. bör uppmärksammas i kommunens översiktsplan i syfte att intrånget i strandskyddsområdet skall begränsas.

I samtliga exempel på situationer där skäl för dispens kan finnas, gäller naturligtvis att dispens inte skall meddelas om de biologiska värdena påverkas på ett icke acceptabelt sätt. Prövningen skall alltid omfatta påverkan på både friluftslivet och djur- och växtlivet.

Vindkraftverk skall prövas enligt samma principer som gäller för andra byggnader och anläggningar inom strandskyddsområde. Särskilda skäl krävs alltså för dispens och bedömningen skall vara restriktiv. Även om vindkraftverken rent fysiskt upptar en begränsad yta, kan de påverka allmänhetens möjligheter till friluftsliv inom området runt verket negativt. Inverkan kan vidare ske på fågellivet. Anläggningsarbetena kan naturligtvis även påverka annat djur- och växtliv.

I Boverkets allmänna råd 1995:1 Etablering av vindkraftverk på land anförs bl.a. följande. Särskilda skäl kan t.ex. vara att anläggningen inte inskränker nyttjandet, eftersom det avser en redan exploaterad tomtplats som utsläckt allemansrätten och förändrat de biologiska livsbetingelserna, eller att den är väl avskild från strandområdet. För vindkraftens del kan det röra möjligheten att samlokalisera vindkraftverk med andra former av exploatering, dvs. inom områden som inte längre är allemansrättsligt tillgängliga eller helt saknar betydelse för friluftslivet och där exploateringen redan påverkat de biologiska livsbetingelserna. Ett annat särskilt skäl att medge dispens kan vara att länsstyrelse eller kommuner gemensamt gjort en noggrann analys av kustområdet inom en hel region och därvid funnit att en vindkraftsutbyggnad inom vissa strandnära områden ej kommer i konflikt med allmänhetens friluftsliv eller de biologiska värdena, och i övrigt är förenlig med hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen. Regeringen finner för sin del att dessa råd bör tjäna till vägledning.

Enligt 40 § fjärde stycket naturvårdslagen skall en myndighet som finner att den inte kan helt bifalla en framställning från Fortifikationsverket eller Vägverket om strandskyddsdispens hänskjuta ärendet till regeringens prövning. I Miljöbalksutredningens förslag har bestämmelsen tagits bort. Från regeringens sida finns inget att erinra mot förslaget. Ett even-

Prop. 1997/98:45 tuellt avslagsbeslut får därför överklagas på vanligt sätt. Försvarsmakten har i sitt remissvar i allmänna ordalag framhållit att strandskydd inte bör få hindra uppförandet av anläggningar för totalförsvaret. Regeringen vill i anledning av detta påpeka att försvarsintresset är prioriterat i hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. Det kan alltså finnas anledning att vara mindre restriktiv vid dispensprövningen av försvarsanläggningar och vägar som med hänsyn till sin funktion måste ligga inom strandskyddsområde. Vidare bör uppmärksammas att miljödomstolen enligt 21 kap. 7 § andra stycket skall överlämna överklagade ärenden som är av särskild vikt till regeringens prövning. Av samma paragraf framgår vidare att överlämnande alltid skall ske när det överklagade ärendet rör försvaret. Genom detta skapas alltså en garanti för att försvarsfrågor med anknytning till strandskyddet får den bedömning de kan erfordra i ett visst fall. Därmed får Försvarsmaktens remissynpunkt anses besvarad av regeringen.

Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen enligt paragrafens första stycke bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för det avsedda ändamålet. Begreppet mark bör i den mening det används här kunna innefatta vattenövertäckt mark, t.ex. i anslutning till en sjöbod som är anlagd över vattnet. Tomtplatsbestämningen skall skiljas från fastighetsbildningen. Fastigheten kan nämligen få en annan utsträckning än tomten. Normalt skall tomten inte få gå ner till strandlinjen. Som alternativ till att vägra dispens kan därför dispens meddelas varvid bestäms en mindre tomtplats än vad som normalt skulle ha gällt. Det är i sådana fall ofta lämpligt att med stöd av 16 kap. 2 § andra stycket ställa som villkor att ett staket sätts upp i tomtgränsen för att därmed visa allmänheten var den får gå. Kravet på tomtplatsbestämning eller angivande av i vilken utsträckning marken får användas för avsett ändamål är undantagslöst. När dispens meddelas för andra byggnader än bostadshus bör byggnaden sällan få ta i anspråk större tomt än byggnadens yta. Lantmäteriverket har påpekat att det är oklart vad som skall gälla i fråga om tomtplatsbestämning då dispens meddelas för en komplementbyggnad helt inom en etablerad tomt. Såsom verket framhåller torde ny tomtplatsbestämning då normalt framstå som onödig. Det bör i sådana fall räcka med ett uttalande av länsstyrelsen att ytterligare mark inte får tas i anspråk som tomtplats med anledning av den senare dispensen.

En tomtplats för fritidshus som bestäms enligt 7 kap. 18 § bör i allmänhet omfatta högst 2 000 kvadratmeter. Topografi och vegetation är dock avgörande. Förhållandena på orten är också vägledande vid en bedömning av tomtplatsens storlek.

Enligt 16 kap. 2 § första stycket får en dispens tidsbegränsas. Tidsbegränsning bör exempelvis normalt ske om dispens meddelas för en övernattningsstuga åt en yrkesfiskare. Det är i ett sådant fall lämpligt att dispensen begränsas till att gälla så länge som sökanden bedriver yrkesfiske.

En ansökan om dispens bör innehålla en ritning som visar var anläggningen eller åtgärden skall utföras samt vilken tomt som behöver tas i anspråk.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafens andra stycke upphör ett beslut om dispens att gälla om åtgärden inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft. Frågan om vad som skall gälla för redan meddelade dispenser tas upp i samband med att övergångsbestämmelserna till miljöbalken.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte uppfyller en miljökvalitetsnorm.

I paragrafen anges förutsättningarna för att förklara ett område som miljöskyddsområde. Förutsättningarna är delvis annorlunda jämfört med gällande rätt enligt 8 a § första stycket miljöskyddslagen. Enligt sistnämnda lagrum får regeringen förklara ett mark- eller vattenområde, som är utsatt för påverkan från miljöfarlig verksamhet, och dess närmaste omgivningar som miljöskyddsområde om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda området. Med den nya lydelsen i miljöbalken är förutsättningen att området kräver särskilda åtgärder på grund av att området är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en miljökvalitetsnorm.

En verksamhet bedrivs ofta utanför det område där dess skadliga effekter framträder. Av den anledningen är det lämpligt att miljöskyddsområdet omfattar även kringliggande områden där skadliga verksamheter bedrivs. Om exempelvis ett vattenområde skall skyddas mot övergödning bör miljöskyddsområdet normalt omfatta ett jordbrukslandskap som ligger i vattenområdets tillrinningsområde.

Skyddsformen miljöskyddsområde har hittills använts för att skydda Ringsjön i Skåne och Laholmsbukten.

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

I 10 kap. finns särskilda bestämmelser om miljöriskområden.

Enligt första stycket i paragrafen får regeringen eller länsstyrelsen meddela föreskrifter om skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom miljöskyddsområdet. Till skillnad från vad som gäller idag enligt 8 a § andra och tredje stycket miljöskyddslagen kommer sådana föreskrifter enligt miljöbalken att kunna innebära ändring av tidigare meddelade tillståndsbeslut. Detta framgår av 24 kap. 1 §. Skälen för ändringen behandlas i avsnitt 4.13.2.

Prop. 1997/98:45 Endast sådana föreskrifter får meddelas som behövs för att tillgodose syftet med området. Föreskrifterna skall alltså avse den förorening eller den miljökvalitetsnorm som motiverat att området förklarats som miljöskyddsområde.

Föreskrifterna gäller enbart inom miljöskyddsområdet. Endast verksamhetsutövare inom området blir alltså bundna av dessa. Även verksamhetsutövare som befinner sig utanför ett miljöskyddsområde, men vars verksamhet kan ha skadliga effekter inom området, är dock skyldiga att iaktta hänsyn till området, se författningskommentaren till 2 § och 5 §.

Enligt andra meningen i första stycket kan länsstyrelsen i enskilda fall meddela dispens från föreskrifterna om det finns särskilda skäl. Här erinras också om intresseprövningsreglerna i 25 och 26 §§.

Andra stycket innehåller, i enlighet med Lagrådets förslag, en erinran om att det i 10 kap. finns en särskild reglering om miljöriskområden. En förklaring av ett mark- eller vattenområde som miljöriskområde gäller redan allvarligt förorenade område och har på så sätt sakligt samband med övriga regler i 10 kap. om efterbehandling av förorenade områden.

Vattenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

Enligt paragrafen, som idag motsvaras av 19 kap. 2 § första stycket vattenlagen, får länsstyrelsen eller kommun förklara ett område som vattenskyddsområde. På de skäl som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 ges således nu också kommuner möjlighet att besluta om vattenskyddsområde. Det förutsätts, liksom ifråga om inrättande av naturreservat, att länsstyrelsen och kommunen samråder inför sådana beslut.

Förutsättningen för områdesskydd av detta slag är att en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt behöver skyddas. Med vattentäkt avses enligt 11 kap. 5 § denna balk bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

EG:s grundvattendirektiv (80/68/EEG) innehåller inte något krav på att särskilda områden skall inrättas till skydd för grundvattnet. Medlemsstaterna skall dock enligt artikel 3 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra eller begränsa tillförseln till grundvattnet av vissa ämnen. Bestämmelserna om vattenskyddsområden ger möjlighet att meddela föreskrifter för särskilt känsliga områden och de bidrar därför till att grundvattendirektivets krav uppfylls. Direktivet behandlas närmare i avsnitt 4.14.2. Där erinras även om det pågående arbetet inom EU med att utarbeta ett ramdirektiv för vattenresurser (jfr avsnitt 4.10.1).

Ett vattenskyddsområde bör normalt ges en sådan omfattning att garantier skapas för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande kan användas för sitt ändamål. De höga strömningshastigheterna i ytvatten gör emellertid att ett fullt effektivt skydd kan uppnås endast om skyddsområ-

Prop. 1997/98:45 det ges en sådan omfattning att det omfattar hela eller väsentliga delar av tillrinningsområdet. Ett godtagbart skydd kan dock ofta skapas även om skyddsområdet ges en mera begränsad omfattning.

22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

I paragrafen anges vilka föreskrifter som skall gälla i ett vattenskyddsområde. Paragrafen har utformats efter mönster i 19 kap. 2 § andra och tredje stycket samt 19 kap. 6 § andra stycket vattenlagen.

Enligt paragrafens första stycke skall länsstyrelsen eller kommun meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter som behövs för att tillgodose syftet med området. I skyddsföreskrifterna kan förbud meddelas mot exempelvis hantering av petroleumprodukter och andra kemikalier, spridning av gödsel, spridning av bekämpningsmedel, infiltration av hushållsspillvatten och kommunalt dagvatten, industriell verksamhet, transport av farligt gods, anläggande av vägar, bebyggelse, grävning, täktverksamhet, bad, båtfart och fiske.

Skyddsföreskrifter kan beröra verksamhet som bedrivs med tillstånd. Föreskrifterna kan alltså, enligt vad som framgår av 24 kap. 1 §, innebära inskränkningar i befintliga tillstånd.

Föreskrifterna gäller endast inom vattenskyddsområdet. Även en verksamhetsutövare som befinner sig utanför området, men vars verksamhet kan ha skadliga effekter på grund- eller ytvattnet i området, är dock skyldig att iaktta hänsyn till vattenskyddsområdet vid utövandet av sin verksamhet, se författningskommentaren till 2 § och 5 §.

Om det sedan vattenskyddsområdet har inrättats och skyddsföreskrifter meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får länsstyrelsen och kommun meddela sådana. Någon särskild bestämmelse om detta behövs inte.

Med stöd av det första stycket kan länsstyrelsen och kommun ålägga en markägare att upplåta mark för stängsel och skyltar som behövs för att tillgodose syftet med vattenskyddsområdet.

Enligt paragrafens andra stycke kan länsstyrelsen och kommun i enskilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat om det finns särskilda skäl. Här erinras också om intresseprövningsreglerna i 25 och 26 §§.

Länsstyrelsens rätt att på eget initiativ meddela skyddsföreskrifter har varit inskränkt enligt motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Föreskrifter som medför att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk, har

Prop. 1997/98:45 kunnat meddelas endast på ansökan av en kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts, t.ex. en industri. Såsom Fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har påpekat saknar en dylik begränsning fog eftersom syftet med föreskrifterna är att skydda allmänna intressen. Är det däremot så att vattenskyddsområdet inrättas på särskild begäran av t.ex. en industri och meddelas föreskrifter som kan föranleda ersättning till markägare skall ersättningen enligt 31 kap. 7 § andra stycket betalas av den som har begärt föreskrifterna. Av länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning har utfärdats. Är det en kommun som beslutar om vattenskyddsområdet och meddelar skyddsföreskrifter skall naturligtvis på samma sätt som för närvarande kommunen svara för eventuell ersättning till markägare.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forskning inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns tillstånd för forskningen eller utan att den har anmälts.

Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Paragrafen, som motsvarar 21 a § naturvårdslagen, utarbetades i anslutning till riksdagens godkännande av FN:s havsrättskonvention med tillämpningsavtal (prop. 1995/96:140, bet. 1995/96:UU17, rskr. 1995/96:271). Bestämmelsen i naturvårdslagen trädde i kraft den 1 juli 1996 (SFS 1996:520). Förslag till tillämpningsföreskrifter kommer att utarbetas, efter förslag av Miljöbalksutredningen, i anslutning till ikraftträdandet av miljöbalken.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller vattenskyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss tid dock högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan tillstånd som berör området eller föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.

Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Paragrafen ger möjlighet att genom ett interimistiskt förbud skydda vissa områden eller föremål som avses att skyddas enligt detta kapitel. Den kan

Prop. 1997/98:45 användas inte bara när ett tidigare oskyddat område skall skyddas utan även när föreskrifterna för ett redan skyddat område skall ändras. Ett interimistiskt förbud hindrar att det planerade skyddet omintetgörs genom åtgärder under den tid som går åt till att utforma det definitiva skyddet.

I gällande rätt enligt 11 och 41 §§naturvårdslagen kan interimistiska förbud meddelas endast inför blivande skydd som naturreservat, naturvårdsområde och naturminne. Den nya bestämmelsen har fått en vidare omfattning och kan därför tillämpas även när områden skall skyddas som vattenskyddsområden och kulturreservat.

Interimistiska förbud innebär att vissa åtgärder inte får vidtas utan tillstånd. Förbuden bör i regel vara specificerade till vissa åtgärder, exempelvis avverkning. Förbuden kan avse åtgärder som är underkastade tillståndsplikt även enligt annan lagstiftning, t.ex. bebyggelse.

I gällande rätt gäller förbudet i högst tre år. Om särskilda skäl föreligger får förbudets giltighetstid förlängas med ytterligare högst tre år. Såsom anges i avsnitt 4.13.2 är det tveksamt om det på längre sikt är till nytta för naturvården att interimistiska beslut gäller under långa tidsperioder. Ett utdraget förbud medför normalt osäkerhet för markägarna. Denna osäkerhet skapar ibland irritation och kan försvåra möjligheten att få markägarna att i ökad utsträckning ta naturhänsyn. Eftersom nödvändigt skydd vanligen bör kunna åstadkommas under en tid av tre år bör tiden normalt inte vara längre. Detta har i lagtexten markerats genom att särskilda skäl måste föreligga för att förbudet efter treårstidens utgång skall gälla i ytterligare högst ett år. Därefter fordras synnerliga skäl för ytterligare ett års förlängning. Längre tid än fem år skall ett interimistiskt förbud aldrig få gälla.

Endast i undantagsfall bör hela den möjliga förbudstiden kunna utnyttjas. Detta kan vara aktuellt när länsstyrelsen eller en kommun har bildat ett naturreservat som berör ett stort antal markägare och beslutet är komplicerat och har överklagats. Eftersom beslutet inte gäller förrän det har vunnit laga kraft kan i sådana situationer möjligheten med interimistiska beslut behöva användas. Det kan ske i den formen att ursprungligen beslutade interimistiska förbud kvarstår i avvaktan på att det definitiva beslutet om områdesskydd vinner laga kraft.

Interimistiska förbud kan givetvis upphävas. Någon särskild bestämmelse behövs inte om detta. Om det står klart att något definitivt skydd inte kommer att skapas skall myndigheten givetvis besluta om att häva det interimistiska förbudet omedelbart.

Intresseprövning

25 § Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.

Prop. 1997/98:45 Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen gäller generellt att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses. Denna princip gäller således vid tillämpningen av alla bestämmelser i miljöbalken som kan medföra inskränkningar i rätten att använda mark eller byggnad. Av pedagogiska skäl har övervägts att föra in en allmän erinran om innehållet i grundlagsbestämmelsen, i så fall i något av de inledande kapitlen i balken. Regeringen har bedömt att värdet av en sådan erinran är begränsat. När det gäller förevarande paragraf godtar regeringen, med viss justering av lagtexten, Lagrådets förslag till utformning.

Såsom framgår av avsnitt 4.13.3 har i miljöbalken inte heller tagits in någon bestämmelse som mera direkt motsvarar avvägningsregeln i 3 § första stycket naturvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall vid prövning av frågor som rör naturvård tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Sådana avvägningar avses i huvudsak ske med stöd av de allmänna hänsynsregelerna i 2 kap.

Frågan om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen har emellertid tagits upp av flera remissinstanser som yttrat sig över Miljöbalksutredningens förslag. Ett skäl till detta är att Regeringsrätten under senare tid prövat fall där sådana allmänna intressen som ligger till grund för naturvårdslagen vägts mot enskilda intressen i det särskilda fallet. Domstolen har i dessa fall byggt sitt resonemang på en s.k. proportionalitetsprincip (se RÅ 1996 ref. 40 om utvidgning av ett naturreservat, RÅ 1996 ref. 44 om strandskyddsdispens samt RÅ 1996 ref. 56 som rörde frågan om förutsättningar för förbud enligt 20 § naturvårdslagen). Såsom utvecklats i avsnitt 4.13 har det alltså ansetts föreligga skäl att i förevarande kapitel föra in bestämmelser utformade så att de principer för bedömningen av motstående intressen som nu har betonats i rättstillämpningen skall ha sin motsvarighet i balken. Enligt den praxis som föreligger hittills är det främst vid tillämpningen av naturvårds- och områdesskyddsregler som kompletterande avvägningsregler kan behövas. Reglerna avses således ge ledning för naturvårds- och kulturvårdsmyndighetens avvägning mellan det allmänna intresset att åstadkomma ifrågavarande skydd och det enskilda intresset att använda fastigheten på ett sätt som kan motverka skyddssyftet.

Utgångspunkten är att ingrepp som motiveras av hänsyn till naturvårds- och miljöintressen betraktas som angelägna allmänna intressen (jfr prop. 1993/94:117 s. 15f). I detta sammanhang kan anmärkas att när det gäller inskränkningar i rätten att använda egendom har Europadomstolen vid tillämpningen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter anlagt ett för den enskilde synnerligen strängt synsätt och funnit att även mycket tyngande begränsningar av ägarens rättigheter kan accepteras i det allmänna intresset (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 1993 s. 255 ff med hänvisningar). Det bör observeras att det ibland kan fordras att den tyngande inskränkningen balanseras genom en ersättningsrätt för den enskilde. I miljöbalken meddelas ersättningsbestämmelser av sådant slag i 31 kap.

Prop. 1997/98:45 26 § Dispens enligt 7, 9–11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel får ges endast om det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Paragrafen tar sikte på den bedömning av motstående intressen som skall ske vid prövning av dispenser från förbud eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av kapitlets bestämmelser. Som förutsättning gäller att dispensen skall vara förenlig med föreskriftens eller förbudets syfte. Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för en mycket restriktiv syn på möjligheterna till dispens. Detta är naturligt och en direkt följd av den prövning som beskrivs i föregående paragraf. Dispensen innebär i realiteten att undantag medges till förmån för ett enskilt intresse i ett fall där det allmänna intresset generellt bedöms väga tyngre. För dispens från strandskydd fordras t.ex. att "särskilda skäl" föreligger. I avsnitt 4.13.3 har redovisats den restriktiva inställning till undantag från strandskyddet som regeringen och riksdagen stått fast vid sedan tillkomsten av 1974 års strandskyddsbestämmelser. I olika sammanhang har statsmakterna låtit det komma till uttryck att strandskyddet i sig inrymmer angelägna allmänna intressen, syftet att tillgodose friluftslivets behov samt skydd för djur- och växtarter. Till följd av det som nu har sagts kan enligt förevarande paragraf dispens från förbud som strandskyddet innebär ges endast om dispensen är förenlig med förbudets syfte. Det förhållandet att syftet med strandskyddet har vidgats till att avse även skydd för djur- och växtarter bör innebära att tyngden hos det allmänna intresset ökat ännu mera. Samtidigt kan det naturligtvis finnas sådana fall där allmänintresset inte behöver hävdas med samma styrka som i flertalet fall. För dessa fall skall det finnas kvar en öppning för dispens. Det finns dock skäl att stryka under att dispens från lagstiftarens förbud liksom hittills skall tillämpas med stor restriktivitet och endast under de förutsättningar som framgår av bedömningsprinciperna i denna paragraf. Prövningen av dispenser från förbud som gäller enligt beslut om t.ex. naturreservat skall naturligtvis ske enligt samma grunder.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller nationellt mål som har föranlett att området har tagits upp i förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden framgår bl.a av olika konventioner samt av fågeldirektivet (79/409/EEG) och art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). Åtagandena innebär att Sverige skall

Prop. 1997/98:45 skydda områden som uppfyller kriterierna som anges i konventionerna eller direktiven. T.ex. skall områden som innehåller vissa särskilt skyddsvärda naturtyper eller arter skyddas.

Enligt paragrafen, som idag delvis motsvaras av 19 a § naturvårdslagen, skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fortlöpande förteckna de naturområden i Sverige som bör beredas skydd i enlighet med nämnda åtaganden och nationella mål. Av förteckningen skall framgå anledningen till att ett område tagits upp i förteckningen. Genom att förteckningen, till skillnad från vad som anges i 19 a § naturvårdslagen, även skall omfatta naturområden som bör skyddas i anledning av nationella mål kommer förteckningen att utgöra plan för arbetet med skydd av naturområden. Det torde ligga närmast till hands att regeringen i förordning delegerar ansvaret för att föra förteckningen till Naturvårdsverket.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall enligt paragrafens andra stycke prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Enligt tidigare lydelse skulle området så snart som möjligt ges nödvändigt skydd i enlighet med vissa särskilt angivna lagrum i naturvårdslagen. I det fortsatta arbetet med att ge ett förtecknat område skydd kan det dock i det enskilda fallet framkomma omständigheter, som medför att avgränsningen av ett område bör ändras eller att ett område inte bör skyddas.

Paragrafens andra stycke motsvarar inte helt vad som gäller idag. Ändringen är föranledd av att det skall vara fritt att använda olika skyddsformer för att bereda de förtecknade områdena nödvändigt skydd. Vilken skyddsform som kan användas i det enskilda fallet är beroende av vilket internationellt åtagande eller nationellt mål som är grunden till att området har tagits upp i förteckningen.

I första hand är skyddsformerna nationalpark, naturreservat samt djur- och växtskyddsområde aktuella för de områden som har tagits upp i förteckningen. I vissa fall kan nödvändigt skydd uppnås med stöd av andra bestämmelser i balken, exempelvis sådana om biotopskyddsområde eller om möjlighet att meddela föreskrifter om obligatorisk anmälan för samråd med till detta hörande möjlighet att meddela förelägganden och förbud.

Samrådsförfarandet kan vara aktuellt att tillämpa när nödvändigt skydd för arter med stora revir skall uppnås och hoten mot arterna i första hand inte är utarmning av deras livsmiljö utan i stället förföljelse, störningar och liknande faktorer. Arter med stora revir är t.ex. järv, utter och varg. Vidare kan samrådsförfarandet vara aktuellt att tillämpa som ett komplement till ett skötselavtal för att tillförsäkra området ett skydd som består även om området byter ägare. I andra fall kan nödvändigt områdesskydd uppnås t.ex. genom att området utpekas som område av riksintresse eller erhåller nödvändigt skydd med stöd av fiskelagen.

Ett område som förtecknats skall enligt paragrafens andra stycke prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Detta innebär bl.a. att det skall vara en prioriterad arbetsuppgift för berörda myndigheter att undersöka möjligheterna att bereda området nödvändigt skydd. Dessa områden skall också vara prioriterade när det gäller att fördela tillgängliga statliga medel för markförvärv och för skötsel av områden.

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre motiverar en sådan förklaring.

I denna och följande paragraf ges bestämmelser om särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden. Områdena innebär inte några självständiga skyddsformer. Nödvändigt skydd måste därför finnas enligt andra bestämmelser i balken eller andra författningar.

För att Sverige skall uppfylla kraven enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) har regeringen enligt paragrafens första stycke möjlighet att förklara ett område som särskilt skyddsområde. Ett område bör inte förklaras som särskilt skyddsområde innan det omfattas av nödvändigt skydd.

I enlighet med EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) bör förslag på områden som är lämpliga att utpeka som områden av intresse för Europeiska gemenskapen överlämnas till EG-kommissionen. Efter det att EG-kommissionen har utpekat ett område som intressant för Europeiska gemenskapen är medlemsstaten skyldig att senast inom sex år förklara området som särskilt bevarandeområde och bereda området nödvändigt skydd. Enligt paragrafens andra stycke ankommer det på regeringen att förklara ett av EG-kommissionen utpekat område som särskilt bevarandeområde.

Regeringen får enligt paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarighet i 19 b § naturvårdslagen, upphäva en förklaring enligt det första eller andra stycket om områdets naturvärden inte längre motiverar att området skall vara ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. En sådan minskning av naturvärde kan ske genom områdets naturliga utveckling. Vidare kan, i enlighet med reglerna i art- och habitatdirektivet, i undantagsfall andra väsentliga allmänintressen medföra att en verksamhet tillåts att på ett betydande sätt skada naturvärden i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. Innan regeringen upphäver en förklaring enligt paragrafens första eller andra stycke skall samråd ske med EGkommissionen.

I Miljöbalksutredningens förslag innehöll denna paragraf ett sista stycke som innebar att de aktuella områdena automatiskt skulle anses som områden av riksintresse för naturvården. Enligt utredningen skulle på detta sätt skyddet för områdena stärkas. Även om denna lösning sakligt sett har fog för sig innebär den lagtekniskt ett avsteg från den nor-

Prop. 1997/98:45 mala processen för utpekande av riksintresseområden. Här skall dock anmärkas att de områden som förklaras som särskilda skyddsområden resp. särskilda bevarandeområden ofta är så värdefulla att de också utpekats som områden av riksintresse för naturvården. Detta är viktigt för att områdena skall uppmärksammas i den kommunala planeringen.

29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets naturvärden.

Enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) är medlemsstaterna skyldiga att bereda ett särskilt skyddsområde och ett särskilt bevarandeområde nödvändigt skydd samt bibehålla detta skydd. Endast under de förutsättningar som anges i sistnämnda direktiv får skyddet helt eller delvis upphävas eller på annat sätt försämras på ett betydande sätt. En sådan förutsättning är att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det övergripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda skydds- och bevarandeområden. I vissa fall skall kommissionens yttrande i frågan inhämtas.

På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i paragrafen att tillåtelse från regeringen krävs för upphävande av områdesskydd och för sådana dispenser eller tillstånd som kan komma att orsaka mer än obetydlig skada på områdets naturvärden.

Den regeringsprövning som föreskrivs i paragrafen ersätter dock inte domstolens eller myndighetens prövning. Vid regeringens prövning skall endast bedömas om den aktuella åtgärden är tillåten enligt art- och habitatdirektivet. Regeringen kan som villkor för tillåtlighet föreskriva att kompensationsåtgärder skall vidtas för att skydda det övergripande sammanhanget av Natura 2000.

Ärenden om upphävande av områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrift eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter, som avser särskilda skydds- eller bevarandeområden handläggs av den miljödomstol eller annan myndighet som i enlighet med balkens regler skall pröva en sådan ansökan. Det åligger domstolen eller myndigheten att inhämta nödvändigt regeringsbeslut i tillåtlighetsfrågan innan den bifaller en sådan upphävande-, dispens- eller tillståndsansökan. Om regeringen finner att ett beslut om bifall till en ansökan om upphävande, dispens eller tillstånd strider mot EG:s rättsordning är domstolen eller myndigheten bunden av regeringens bedömning i den delen.

Domstolen eller myndigheten kan alltid meddela avslag på en upphävande-, dispens- eller tillståndsansökan utan att ärendet underställs regeringen.

Ordningsföreskrifter

30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Med stöd av paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om färd, vistelse och uppträdande inom skyddade områden. Detsamma gäller för en kommun som beslutar om områdesskydd enligt detta kapitel. Förbud kan meddelas bl.a. mot åtgärder som annars hade varit tillåtna enligt allemansrätten. Föreskrifterna skall inte göras mer ingripande än som är motiverat av skyddsbehovet.

Föreskrifterna kan rikta sig mot såväl fastighetsägare och andra med särskild rätt till marken som allmänheten.

Exempel på åtgärder som kan förbjudas är att beträda vissa känsliga områden, tälta, ställa upp husvagn, göra upp eld, plocka blommor och andra växter, åka motorbåt, åka vattenskidor, ankra med båt, lägga ut bojar, lägga upp båt på land, rida, cykla, gå till fots i skidspår, sätta ut orienteringskontroller och ha hund okopplad.

Beträffande förbud mot båttrafik kan anmärkas att länsstyrelsen enligt 2 kap. 2 § sjötrafikförordningen (1986:300) får meddela föreskrifter om begränsningar och förbud som avser rätten att använda ett vattenområde för trafik med fartyg, om föreskriften behövs från miljösynpunkt. I sammanhanget kan även nämnas länsstyrelsens möjligheter enligt vattenskoterförordningen (1993:1053) att meddela föreskrifter om användningen av vattenskotrar.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt paragrafen delegera rätten att fatta beslut om strandskyddsdispenser till en kommun. I sådana fall blir kommunen ensam behörig.

Frågor om delegation i dessa fall får bedömas från fall till fall med utgångspunkt i de förutsättningar som gäller för skilda kommuner. En grundläggande förutsättning är naturligtvis att kommunen är villig att ta emot delegationen. Om det finns anledning att anta eller det visat sig att kommunen saknar förutsättningar att ha hand om frågorna bör delegation vägras eller återtas.

5.1.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.

Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

Paragrafen innhåller ett bemyndigande som innebär att skydd kan ges åt vilt levande djurarter som riskerar att försvinna. Faran för försvinnande behöver inte vara orsakad av mänskliga aktiviteter. Den behöver inte heller vara global utan kan vara begränsad till Sverige eller en del av Sverige.

Paragrafen innehåller också en nyhet i förhållande till motsvarande bestämmelser i 14 a § naturvårdslagen. Föreskrifter som meddelas med stöd av miljöbalkens paragraf får avse djurart som riskerar att utsättas för plundring, oavsett riskerna för artens försvinnande. En motsvarande regel finns sedan tidigare för växtarter (se 2 §). För att nämna ett konkret exempel kan alltså genom tillägget skydd ges åt hänsynskrävande arter av grodor som riskerar att bli utsatta för plundring.

Med stöd av paragrafen kan vidare djurarter fredas om detta krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Det saknar i sådant fall betydelse om djurarten är hotad inom Sverige.

I paragrafens första stycke specificeras inte närmare de arter av vilt levande djur som kan omfattas av skyddsföreskrifter enligt bemyndigandet. Det betyder att föreskrifter som innebär förbud mot att bl.a. döda och fånga vilt levande djur i och för sig skulle kunna meddelas beträffande vilken djurart som helst i landet. Emellertid framgår av paragrafens andra stycke att särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. Sistnämnda stycke har, med viss justering, formulerats i enlighet med

Lagrådets förslag. Enligt jaktlagen (1987:259) gäller ett materiellt förbud mot att döda eller fånga vilt, varvid med vilt avses olika arter av vilda däggdjur eller fåglar. I 3 § jaktlagen sägs således att viltet är fredat och att det får fångas eller dödas, dvs. jagas enligt jaktlagens terminologi, endast om det följer av den lagen eller av föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av lagen. Enligt samma paragraf gäller fredningen också viltets ägg och bon. Jaktlagen innehåller även bestämmelser om bl.a. viltvård i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd.

Genom förevarande paragraf i miljöbalken och genom det skydd som fredningen enligt 3 § jaktlagen innebär, ges alltså den ytterst artrika mängden av kräldjur, groddjur, insekter och andra ryggradslösa djur samt

Prop. 1997/98:45 arter av däggdjur och fåglar ett mångsidigt artskydd. På motsvarande sätt som enligt naturvårdslagen ger miljöbalkens paragraf också möjlighet att meddela förbud att ta bort eller skada fiskars rom.

När det gäller jaktlagen bör erinras om de ändringar som har trätt i kraft den 1 juli 1997 genom SFS 1997:343 (se avsnitt 4.13.2) och som bidrar till att EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) nu har genomförts tydligare i landet.

Genom att 1993 års fiskelag, som är tillämplig på fiskar, vattenlevande blötdjur eller vattenlevande kräftdjur, numera innehåller vidgade möjligheter till naturvårdshänsyn har den svenska artskyddsregleringen allmänt sett stärkts under senare år i strävan att bevara den biologiska mångfalden.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort, skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan art.

Med stöd av paragrafen kan vilda växtarter skyddas från att försvinna eller utsättas för plundring. Den kan tillämpas även när risken att en art försvinner beror på annat än mänskliga aktiviteter. Risken för försvinnande behöver inte vara global, utan kan vara begränsad till Sverige eller en del av Sverige.

Bestämmelser för att förhindra plundring får meddelas även om det inte finns risk för att arten utrotas.

Paragrafen omfattar vidare växtarter som Sverige på grund av EG:s regelverk eller andra internationella åtaganden har förbundit sig att skydda. Sådana växtarter behöver inte vara hotade i Sverige.

Utrotningshotade växter förekommer ofta inom begränsade geografiska områden. Det är i sådana fall normalt lämpligt att åstadkomma skydd genom bestämmelserna om områdesskydd, i första hand naturreservat eller biotopskyddsområde. Fridlysning av hela arten kan behöva ske som ett komplement till områdesskyddet och dessutom när arten, trots att den är sällsynt, är mera spridd.

Fridlysning kan ske över hela landet eller en del av landet. När föreskrifterna begränsas till en del av landet är det normalt lämpligt att de omfattar ett helt län.

Med begreppen ta bort, skada eller ta delar av avses bl.a. blomplockning, brytande av kvistar och borttagande av hela plantor. Även besprutning av exemplar av växtarter kan förbjudas med stöd av paragrafen.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.

I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade organismer.

Utsättning av arter utanför deras naturliga utbredningsområde medför en rad risker för den naturliga floran och faunan. I ett internationellt perspektiv är införande av främmande arter en av de viktigaste orsakerna till arters försvinnande under de senaste århundradena. I Sverige har olägenheterna varit jämförelsevis måttliga. Däremot har flera arter som införts, avsiktligt eller oavsiktligt, påverkat den biologiska mångfalden och skapat problem på olika sätt. Mest uppmärksammat i Sverige har varit spridningen av mink, signalkräfta, s.k. mördarsnigel, jättebjörnloka och contortatall.

De risker som främmande arter kan medföra gör det angeläget att inta en försiktig hållning till införande av främmande arter. Detsamma gäller utplantering av svenska arter utanför deras naturliga utbredningsområde. Strävan att skydda och bevara den biologiska mångfalden bör föranleda att arter inte förs in i naturmiljöer eller områden där de inte naturligen hör hemma, utan att åtgärdens konsekvenser för miljön först noggrant har klarlagts. Detta är också ett åtagande som Sverige har gjort enligt konventionen om biologisk mångfald. I artikel 8 h i konventionen stadgas att alla länder skall förhindra införandet av samt kontrollera eller utrota sådana främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och inhemska arter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om utsättning. Med detta avses även utplantering. I vissa andra författningar, bl.a. inom fiskelagstiftningen, finns också bestämmelser om utsättning. Miljöbalkens bestämmelse om utsättning skall då inte tillämpas.

Uttrycket "vilt levande" i paragrafen avses inte omfatta några former av genetiskt modifierade organismer. Paragrafens tredje stycke innehåller en hänvisning till 13 kap. i balken med särskilda bestämmelser om sådana organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in- och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

I paragrafen ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om handel och vissa andra åtgärder med exemplar av vilda djur- och växtarter. Härigenom kan t.ex. Sveriges åtaganden enligt konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, CITES, (SÖ 1974:41, 1980:72 och 1993:78) uppfyllas. Bemyndigandet kan vid behov användas för att införa strängare reglering än konventionens.

Prop. 1997/98:45 En sådan reglering kan omfatta såväl arter som omfattas av CITES som andra arter. Arterna behöver således inte vara utrotningshotade. Motsvarande reglering finns idag i lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Genom bemyndigandet i paragrafen kan regeringen också meddela de föreskrifter som krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt fågeldirektivet (79/409/EEG) och art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) att reglera befattningen med vilda djur och växter.

De angivna åtgärderna kan avse både levande och döda djur eller växter. Även åtgärder avseende delar av djur och växter liksom frön av växter omfattas av bemyndigandet.

Även andra djurarter omfattas än sådana som regleras i 1 §. Undantaget i 1 § andra stycket gäller alltså inte.

Handel innefattar bl.a. saluförande, försäljning och byte. Montering innefattas i preparering. Uppfödning och odling innefattas i förvaring.

5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Enligt paragrafen skall föreskrifter eller individuella förvaltningsbeslut som meddelas om t.ex. förbud eller särskilda villkor avseende vissa åtgärder tillämpas även om de har överklagats. En liknande bestämmelse finns i dag i 41 § naturvårdslagen medan motsvarighet saknas i lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

TREDJE AVDELNINGEN

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

5.1.9 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

Paragrafen innehåller en definition av begreppet miljöfarlig verksamhet.

Prop. 1997/98:45 Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader eller anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller miljön. Fast egendom definieras i jordabalken.

Enligt paragrafens punkt 1 avses med miljöfarlig verksamhet utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten. Med utsläpp av exempelvis avloppsvatten avses alla utsläppsförfaranden, inte bara genom särskild ledning utan även t.ex. att det transporteras iväg och släpps ut. Vattenområde definieras i 11 kap. 4 § och har här samma innebörd, dvs. ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. Det omfattar det i 1 § miljöskyddslagen använda begreppen vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Även utsläpp till grundvatten omfattas. Med utsläpp till grundvatten avses vad som i EG-direktivet 80/68/EEG om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen definieras som direkt utsläpp på följande sätt: tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 utan infiltration genom markyta och underliggande jordlager.

Enligt paragrafens punkt 2 avses vidare med miljöfarlig verksamhet användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten. Med användning av fast egendom eller fasta anläggningar avses användning oavsett om den grundas på äganderätt, nyttjanderätt eller annan rättstitel till egendomen och t.o.m. även sådana fall där rättslig grund helt saknas. Användning kan även avse verksamhet som bedrivs i byggnad på ofri grund eller i gruva. Användning som kan komma i fråga kan vara av de mest skilda slag exempelvis fabriker och andra industriella anläggningar, jordbruk, trafikanläggningar, förbränningsanläggningar, kärntekniska anläggningar, deponier och andra upplag. Det innebär också att begreppet användning skall ses i ett långt tidsperspektiv vilket medför att exempelvis en avfallsdeponi eller soptipp som inte aktivt använts eller tillförts någonting på många år omfattas av begreppet användning. Ett annat exempel på detta är när någon förvarar tunnor med förbrukade kemikalier på sin fastighet, även om det är någon annan som genererat avfallet och placerat tunnorna där. Bl.a. sådana fall av markanvändning är miljöfarlig verksamhet och brukar benämnas förvaringsfall. Begreppet användning av mark, byggnader eller anläggningar innefattar även verksamheter som sker ute i vattenområden, t.ex. på plattformar för olje- och gasutvinning.

Grundvattendirektivet omfattar även indirekta utsläpp som definieras på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 efter infiltration genom markyta och underliggande jordlager. Sådana indirekta utsläpp täcks genom bestämmelsen i paragrafens p. 2 i de fall det föreligger risk för förorening genom infiltrering av avloppsvatten i marken till grundvattnet exempelvis vid avfallsdeponering.

Prop. 1997/98:45 Annat utsläpp än som avses i 1 eller förorening av luft omfattar alla utsläpp till luft som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det omfattar till att börja med vad som traditionellt brukar betecknas som luftföroreningar vilka kan förekomma såväl i gasform t.ex. svaveldioxid och klor, som i partikelform, t.ex. sot och damm. Det omfattar även andra utsläpp som inte direkt brukar anses vara föroreningar men som medför olägenheter, t.ex. koldioxid som leder till växthuseffekt. Det är alltså inte enbart sådana utsläpp som syns eller luktar som omfattas, utan också utsläpp av ämnen som kan påverka klimatet eller påverka atmosfären t.ex i form av uttunning av ozonskiktet. Det innebär att med miljön avses omgivningen med i princip en obegränsad räckvidd, även atmosfären omfattas. Vad som avses med olägenhet för människors hälsa eller miljön utvecklas också i författningskommentaren till 2 kap. 3 §.

Annat utsläpp omfattar även utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt paragrafens punkt 3 avses med miljöfarlig verksamhet även användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Begreppet omgivningen skall i likhet med vad som gällt hittills, tolkas så att detta inte omfattar den störande anläggningen. Personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen och strålskyddslagen.

Ljus som enligt paragrafen kan ha praktisk betydelse är ljusstrålning från t.ex. reklamanordningar och trafikanläggningar.

Med joniserande och icke-joniserande strålning avses detsamma som i strålskyddslagen (1988:220).

Med annat liknande avses sådana olägenheter som är att jämställa med de uppräknade och som får bestämmas genom rättstillämpningen. Det skulle kunna vara sådant som insekter, luftburna bakterier och virus, annat ljud än buller, gnistor eller psykisk inverkan.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

I paragrafen definieras vad som avses med avloppsvatten. Definitionen överensstämmer i stort med vad som hittills gällt enligt 3 § miljöskyddslagen. Vatten som har använts för kylning anges dock som en samlande beteckning och utvidgas till att omfatta allt kylvatten. Detta innefattar allt kylvatten som har använts vid driften av en fabrik eller annan inrättning eller annan teknisk utrustning, däribland vatten som har använts för kylning av värmepumpar. I p. 4 har ordet gravplats ändrats till begravningsplats, eftersom detta begrepp används i begravningslagen (1990:1144).

Prop. 1997/98:45 3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Paragrafen innehåller en definition av begreppet "olägenhet för människors hälsa", som ersätter det i hälsoskyddslagen använda uttrycket sanitär olägenhet. Med olägenhet avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt. Liksom enligt hälsoskyddslagen gäller att störningar som är ringa eller helt tillfälliga inte omfattas. I likhet med tidigare bör en störning således vara av någon betydenhet och inte av helt tillfällig natur samt kunna vara skadlig i antingen fysiskt eller psykiskt hänseende på en människas hälsotillstånd. I enlighet med den praxis som har utvecklats enligt hälsoskyddslagen omfattas även sådana störningar som i första hand påverkar välbefinnandet i inte ringa grad t.ex. buller, lukt och termiskt inomhusklimat. Termiskt inomhusklimat omfattar de faktorer som påverkar människans värmeutbyte med omgivningen, framför allt faktorer som lufttemperatur, luftfuktighet och luftens hastighet (drag). Med störningar som påverkar välbefinnandet avses störningar som inte är av sådan karaktär att de kan visas vara direkt hälsoskadliga men som ändå påtagligt inverkar på människors psykiska välbefinnande. I paragrafen har uttryckligen angetts att bedömningen skall ske från medicinska eller hygieniska utgångspunkter. I bedömningen skall inte ingå några ekonomiska eller tekniska avvägningar. Bedömningen måste utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reaktion i det enskilda fallet. Även bedömningen huruvida en störning skall anses vara ringa är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Liksom enligt hälsoskyddslagen bör dock gälla att hänsyn skall tas till personer som är något känsligare än normalt, t.ex. allergiker. Det förhållandet att helt tillfälliga störningar inte omfattas av begreppet olägenhet enligt paragrafen innebär att störningen måste ha en viss varaktighet. Hit räknas förutom fasta störningar även regelbundna störningar samt störningar som återkommer vid flera tillfällen om än inte med någon regelbundenhet.

Miljökvalitetsnormer kommer att bli betydelsefulla för bedömningen av vilka störningar som bör anses påverka såväl hälsan som välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan komma i fråga.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen.

Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menligt.

Enligt paragrafen får regeringen, om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, för en viss del av landet meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas. Vad som avses med vattenområden har kommenterats under 1 §. Hittills har motsvarande bestämmelse i miljöskyddslagen, 8 §, inneburit en möjlighet att inom ett område helt förbjuda utsläpp men det har krävts risk för förorening endast för utsläpp "så att marken eller grundvattnet kan förorenas", däremot inte för utsläpp i vattenområden. Enligt paragrafen krävs nu en risk för förorening eller annan påverkan även av vattenområden för att utsläpp i dem skall förbjudas.

Vidare har stadgandet utökats så att det inte endast gäller utsläpp av avloppsvatten, fast ämne eller gas. Det kan finnas behov av att förbjuda även annan användning av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra förorening. För uppläggning av fasta ämnen som kan förorena kan tillstånd eller anmälan krävas enligt 6 §. I denna paragraf har nu i p. 2 lagts till möjligheten att även förbjuda detta för viss del av landet. Tillägget i slutet av paragrafen av "på annat sätt påverkas menligt" har gjorts för att utsläpp av avloppsvatten som har använts som kylvatten i många fall inte innebär en förorening men ändå en negativ påverkan eftersom vattnet har en annan temperatur.

Enligt 8 § miljöskyddslagen har förbud endast fått meddelas om det kunnat ske utan oskäligt intrång för fabrik eller inrättning som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten. Denna begränsning har utgått. I stället utgör ett förbud en grund för omprövning av villkor enligt 24 kap. 5 § 9. Därvid får skälighetsavväganden göras.

Paragrafen kan bli aktuell att använda t.ex. när det gäller att förbjuda utsläpp till en sjö som har betydelse för dricksvattenförsörjningen eller som innehåller för landet sällsynta eller särskilt värdefulla växt- eller djurarter.

5 § För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande i fråga om miljöfarlig verksamhet i enlighet med 8 kap. 7 § regeringsformen. Utgångspunkten för föreskrifterna skall alltså vara att de behövs för att skydda människors hälsa

Prop. 1997/98:45 eller miljön. Räckvidden av bemyndigandet framgår närmast av punkterna 3 och 4 i den angivna bestämmelsen i regeringsformen. Avsikten är att bemyndigandet skall användas dels för att genom föreskrifter i svensk rättsordning införliva rättsakter från EU i den utsträckning detta bedöms möjligt och lämpligt samt uppfylla andra internationella åtaganden, dels för att utfärda föreskrifter av generell art för en viss bransch eller för vissa verksamheter. För att bemyndigandet skall få användas krävs att generella föreskrifter framstår som mer ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens syften än förvaltningsbeslut eller dom i ett enskilt fall med stöd av föreskrifter enligt 6 och 7 §§. Användningen av generella föreskrifter bör kunna komma i fråga i de fall verksamheterna är av likartat slag och påverkan på omgivningen är väl dokumenterad. Detta har behandlats även i avsnitt 4.14.3. Av 24 kap. 1 § framgår att generella föreskrifter enligt denna paragraf kan begränsa ett individuellt tillstånd. I många fall är dock de olika verksamheterna av så skiftande karaktär att den individuella tillståndsprövningen fortfarande kommer att vara det främsta styrmedlet för miljöfarlig verksamhet.

Huvudregeln är att föreskrifter skall meddelas av regeringen. Endast om det finns särskilda skäl får regeringen enligt första stycket bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter, det kan exempelvis gälla skyddsföreskrifter av teknisk natur. När det gäller att i svensk rätt införliva internationella åtaganden av mera detaljartad karaktär, t.ex. i fråga om mätmetoder och andra tekniska åtgärder, torde det också ofta vara lämpligt att föreskrifter utfärdas av en myndighet.

Regeringen får enligt andra stycket meddela föreskrifter om försiktighetsmått som går längre än EG:s regler. Motsvarande bestämmelse infördes i 5 a § miljöskyddslagen den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420). I stycket har lagts till att detta även gäller andra internationella åtaganden. Bemyndigandet gäller dock som framgår av lydelsen endast regeringen och inte myndigheternas föreskriftsrätt.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet,

2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas, eller

4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1—3, om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.

Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande förore-

Prop. 1997/98:45 ningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte krävs tillstånd.

Bemyndigandet i första stycket 1, som utgör grunden för reglerna om prövning när det gäller tillstånds- och anmälningsplikten för miljöfarlig verksamhet, har jämfört med hittillsvarande bestämmelser utökats till att omfatta även annan miljöfarlig verksamhet än fabriker och andra inrättningar. Vidare har bestämmelsen utvidgats så att tillståndsplikten inte bara gäller anläggande av verksamheter utan kan avse också en redan etablerad verksamhet. Detta innebär den skillnaden i förhållande till gällande ordning att ändringar i regeringens föreskrifter om tillståndsplikt får en mer omedelbar verkan. Detta får regleras närmare i övergångsbestämmelserna till sådana föreskrifter.

Enligt första stycket 2 får föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan för att släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten. Vad som avses med avloppsvatten framgår av 2 §. Enligt paragrafens första stycke 3 får även föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan för att släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas. Med stöd av bestämmelserna kan exempelvis föreskrivas om krav på tillstånd för utsläpp av de ämnen som hittills angetts i 7 § miljöskyddslagen eller andra utsläpp eller upplägganden som bör regleras.

Enligt första stycket 4 ges regeringen möjlighet att föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts bedriva miljöfarlig verksamhet som avses i 1 - 3 om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring. Det innebär att om sådan prövning är föreskriven bör det göras en samlad prövning varje gång en verksamhet ändras, om det inte är en liten eller obetydlig ändring som inte ökar utsläpp eller andra störningar. Därmed undviks att det för verksamheten kommer att finnas ett antal tillståndsbeslut, som vart och ett endast avser den del som ändrats vid ett visst prövningstillfälle. Överblickbarheten ökar därmed och dessutom slipper prövningsmyndigheten svårigheten att avgöra vad som skall omfattas av prövningen. Det innebär också att det för såväl verksamhetsutövaren som tillsynsmyndigheten blir lättare att senare kontrollera att tillståndet följs.

I vissa EG-direktiv föreskrivs om krav på tillstånd. I IPPC-direktivet 96/61, som behandlas i avsnitt 4.14.2, krävs enligt artikel 4 att medlemsstaterna skall säkerställa att inga nya anläggningar som direktivet omfattar drivs utan tillstånd enligt direktivet. I artikel 5 anges att medlemsstaterna skall säkerställa att även befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter dagen för direktivets genomförande, dvs. senast 10 oktober 2007. Enligt artikel 12 i direktivet skall verksamhetsutövaren underrätta de behöriga myndigheterna om planerade ändringar i verksamheten och i förekommande

Prop. 1997/98:45 fall skall myndigheterna uppdatera tillståndet eller villkoren. För väsentliga förändringar krävs alltid tillstånd.

I art. 9 i avfallsdirektivet 75/442, ändrat genom dir. 91/156, krävs tillstånd för varje inrättning eller företag som tillämpar de bortskaffningsförfaranden som avses i direktivets bilaga II A. Direktivet behandlas i avsnitt 4.20.

Enligt paragrafens andra stycke får en tillsynsmyndighet inom ramen för tillsynen, även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits, i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Ett sådant föreläggande kan gälla såväl planerade verksamheter som pågående verksamheter och även verksamheter eller åtgärder som innebär efterbehandling. Denna möjlighet kan användas när tillsynsmyndigheten anser att det inte är tillräckligt att förelägga verksamhetsutövaren att i enlighet med hänsynsreglerna vidta vissa åtgärder, utan gör bedömningen att hela verksamheten bör prövas och regleras i en tillståndsprövning. Prövning kan således initieras också tillsynsvägen.

Av paragrafens tredje stycke framgår att den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet kan få sin verksamhet prövad och erhålla tillstånd till verksamheten, även om verksamheten enligt föreskrifter som följer av första stycket inte omfattas av tillståndsplikt. Denna möjlighet har alltid funnits i miljöskyddslagstiftningen och bibehålls alltså i miljöbalken.

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrättningar.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt andra stycket.

Paragrafen, som har sin närmaste motsvarighet i 7 § hälsoskyddslagen, innehåller i första stycket en allmän bestämmelse om att allt avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenheter för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. En definition av vad som avses med avloppsvatten finns i 2 §. Bestämmelsen omfattar allt avloppsvatten och alla avloppsanordningar eller andra inrättningar för sådant. Andra inrättningar kan vara exempelvis förmultningstoaletter. Frågor som rör kontrollen av avloppsanordningar som hittills har reglerats i hälsoskyddslagstiftningen skall i fortsättningen regleras med stöd av bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet.

Enligt andra stycket får föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan för att inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrättningar. Eftersom även ändringar omfattas innebär det att såväl inrättande av avloppsanordningar för omhändertagande av avloppsvatten från ex-

Prop. 1997/98:45 empelvis vattentoalett som anslutning av WC till en avloppsanordning kan göras tillstånds- eller anmälningspliktigt.

Regeringen får enligt tredje stycket överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt andra stycket.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödomstol.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd. Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av länsstyrelsen.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Genom paragrafens första stycke föreskrivs att miljödomstolen prövar frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Ett antal regionala miljödomstolar ersätter den nuvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Enligt andra stycket får regeringen föreskriva att också annan myndighet får pröva frågor om tillstånd för vissa slag av verksamheter. Det kommer i likhet med tidigare att framför allt vara länsstyrelserna. Om verksamheten är av den beskaffenheten, att den kan antas ha en förhållandevis liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att det ankommer på en kommunal nämnd att pröva frågan om tillstånd. Sådana ärenden kan avse tillstånd att installera värmepumpar och vissa andra enklare tillståndsförfaranden, t.ex. inrättande och ändring av avloppsanordningar för vattentoaletter, som i den föreslagna ordningen överförs från hälsoskyddsreglerna till miljöskyddsreglerna. Genom bestämmelsens utformning framgår det att tillstånd skall prövas av en kommunal nämnd vars beslut kommer att kunna överklagas genom förvaltningsbesvär till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas till den regionala miljödomstolen. Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av länsstyrelsen.

Bestämmelser om prövning av ansökan finns i 16 och 19–24 kap. Prövningen som skall ske överensstämmer i stort med den ordning som har gällt enligt miljöskyddslagen.

Frågor om anmälan prövas enligt paragrafens tredje stycke av generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen, enligt vad regeringen föreskriver beroende på vem som är tillsynsmyndighet.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur.

Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafens första stycke anges att bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur. Som framgår av allmänmotiveringen, avsnitt 4.14.5, syftar miljöbalkens bestämmelser om hälsoskydd främst till att reglera sådana olägenheter för människors hälsa som kan uppkomma i samband med användning av en byggnad.

Enligt paragrafens andra stycke skall ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa. Med berörd egendom avses såväl lös som fast egendom.

Med fast egendom avses då framför allt bostäder och lokaler för allmänna ändamål. Dessa skall ha sådan beskaffenheten att de ger ett betryggande skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors hälsa och så att uppkomsten av sådana olägenheter förhindras. Byggnaders utformning regleras framför allt i bygglagstiftningen. Det är dock även möjligt att i enskilda fall med stöd av balkens regler till skydd för människors hälsa ställa krav på byggnader, om detta är motiverat på grund av förhållandena i den aktuella byggnaden, nya forskningsrön e.d. och detta inte har reglerats eller omgående kan åtgärdas inom ramen för bygglagstiftningen.

Olägenheter som omfattas av paragrafen är sådant som värme, kyla, drag, fukt, buller, luftföroreningar och andra liknande störningar. Även andra typer av olägenheter för människors hälsa omfattas. Exempel på sådana kan vara de på senare år uppmärksammade problemen med radon och mögel i bostäder. Vad som skall anses utgöra olägenheter kan givetvis variera för bostäder och lokaler av olika slag. Mer detaljerade bestämmelser får meddelas i förordningsform eller i myndighetsföreskrifter med stöd av 12 §.

Som exempel på användning för allmänna ändamål kan nämnas samlingslokaler och lokaler för vård, undervisning och hygienisk behandling, idrottsanläggningar, badanläggningar, hotell och liknande.

När det gäller hygieniska anordningar har bestämmelserna i 9 § hälsoskyddslagen om tillgång till toaletter i eller i anknytning till byggnader där människor vistas inte tagits med i balken. En sådan regel kan med stöd av 12 § beslutas av regeringen.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att det ändå skall krävas tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. Detta gäller om det behövs för att hindra att olägenheter för människors

Prop. 1997/98:45 hälsa skall uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana anläggningar som redan finns inom angivna områden.

I första stycket anges en grundläggande hänsynsregel att anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Med olägenhet för människors hälsa avses i detta fall att en bostad inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Med anläggning för grundvattentäkt avses en anläggning för bortledande av grundvatten ur en grundvattenförekomst.

I paragrafens andra stycke ges kommunerna rätt att i de fall inte tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. krävs ändå föreskriva att det krävs tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall uppkomma. I 11 kap. 11 § har vattentäkter för en- och tvåfamiljsfastigheters och jordbruksfastigheters husbehovsförbrukning undantagits från den generella tillståndsplikten för vattenverksamhet. Begreppet knapphet på sött grundvatten omfattar såväl det fallet att brunnar sinar som att brunnar drabbas av saltvatteninträngningar. Det är fråga om områden där det antingen finns bostäder som inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet, eller där det finns risk för att sådana problem skall uppkomma och där orsaken är att grundvattenuttagen från brunnar i området är eller kan befaras bli för stora. Kommunen kan genom att föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt förhindra tillkomsten av eller påverka användningen av nya anläggningar. Kommunen kan då också påverka lokalisering. Tillstånd som meddelas får förenas med villkor enligt 16 kap. 2 § andra stycket. Kommunen kan i samband med tillståndsprövning även kräva att det kontrolleras exempelvis om det förekommer radonhalter i vattnet.

För anläggningar som redan finns får kommunen föreskriva anmälningsplikt inom angivna områden, inte tillståndsplikt. Genom anmälningsplikten får dock kommunen kännedom om alla anläggningar och kan därmed ge allmänna råd och riktlinjer för hur anläggningarna skall användas. Om det behövs kan kommunen med stöd av 26 kap. 9 § föreskriva om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 § för att förhindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd av kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa uppstår.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

Enligt första stycket får regeringen föreskriva att vissa djur inte får hållas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt tillstånd av kommunen. Med stöd av en motsvarande bestämmelse i 11 § hälsoskyddslagen har regeringen i 10 § hälsoskyddsförordningen med-

Prop. 1997/98:45 delat föreskrifter om hållande av djur inom område med detaljplan. Bestämmelsen har utvidgats till att omfatta även områden som omfattas av områdesbestämmelser eftersom dessa till stor del reglerar samma typ av mark som detaljplaner.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat tillstånd eller en anmälan har gjorts till kommunen.

I paragrafens första stycke ges regeringen rätt att meddela de föreskrifter som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får även ge kommunerna rätt att meddela sådana föreskrifter. Med stöd av bestämmelsen kan kommunerna ges rätt att meddela föreskrifter om exempelvis tomgångskörning med motordrivna fordon, om skydd för ytvattentäkter och enskilda grundvattentäkter och om eldning. En kommun kan också ges rätt att meddela villkor som behövs för att hindra uppkomsten av olägenhet för människors hälsa och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till. Sådan rätt kan kommunen exempelvis använda för att begränsa gatumusik och andra liknande störningar på platser där den kan ge upphov till olägenhet för människors hälsa.

Bestämmelsen ger även regeringen möjlighet att låta en myndighet meddela föreskrifter på hälsoskyddsområdet. Ytterligare bestämmelser om exempelvis att byggnader skall hållas fria från ohyra och skadedjur samt om djurhållning kan också meddelas med stöd av denna paragraf.

Bemyndigandet i andra stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. För närvarande finns dock bestämmelser om tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet på hälsoskyddsområdet bl.a. i 12 § hälsoskyddslagen som avser t.ex. hotell, idrottsanläggningar och badanläggningar. Med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om krav på tillstånd från eller anmälan till kommunen för vissa slag av verksamheter eller anläggningar eller inrättningar, om det behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Av första stycket följer att regeringen får överlåta åt kommunen att besluta om närmare föreskrifter om i vilka fall tillstånd krävs eller anmälan skall göras.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Enligt paragrafen får kommunala föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller

Prop. 1997/98:45 annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Paragrafen har haft en motsvarighet i 2 § andra stycket hälsoskyddslagen där den infördes på förslag av Lagrådet, som bl.a. hänvisade till att genom hälsoskyddslagen avskaffades den statliga kontrollen som funnits genom det gamla systemet med underställning av lokala hälsovårdsordningar.

5.1.10 10 kap. Förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

I paragrafen anges detta kapitels tillämpningsområde. Avsikten är att kapitlet skall omfatta alla slags områden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det innebär eller kan medföra en negativ påverkan på människors hälsa eller på miljön. Miljöbalksutredningen använde beteckningen miljöriskområden för dessa områden. Regeringen anser dock i likhet med Uppsala och Lunds universitet samt Länsstyrelsen i Stockholms län att beteckningen miljöriskområden bör reserveras för område som skall förklaras som miljöriskområde enligt 10 §. Lunds universitet har vidare lämnat ett förslag på utformningen av bestämmelserna i detta kapitel. Förslaget har delvis följts.

Föroreningar kan vara av många olika slag, komma från skiftande anläggningar och verksamheter och ge upphov till olika slags störningar. Det kan vara fråga om tungmetaller och andra metaller, lösningsmedel, olja, bensin, förorenade fibersediment o.s.v. I många fall kan verksamheten vara nedlagd. Det finns emellertid även många föroreningar som kommer från verksamheter som fortfarande är i drift och som fortfarande orsakar denna typ av föroreningar i området. Givetvis omfattar paragrafen även s.k. förvaringsfall som medfört förorening. Inom tillämpningsområdet faller sålunda t.ex. avslutade deponier eller förvaring av avfall eller kemikalier sedan en verksamhet har upphört.

Som förutsättning för kapitlets tillämpning gäller att föroreningarna kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön. Alla de åtgärder som kan bli aktuella att genomföra med stöd av förevarande kapitel skall också underkastas överväganden enligt 2 kap.

2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare).

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges att den som bedriver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön skall ansvara för efterbehandling. Den som be-

Prop. 1997/98:45 driver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd benäms i detta kapitel verksamhetsutövare. Detta står i överensstämmelse med principen att förorenaren skall betala, se avsnitt 4.8.3 och 4.8.9. Innebörden av efterbehandlingsansvaret anges i 4 §. Att ansvaret för flera verksamhetsutövare eller fastighetsägare är solidariskt framgår av 6 och 7 §§.

Ansvaret kan göras gällande även mot tidigare verksamhetsutövare. Om verksamheten alltjämt pågår, bör förelägganden och andra beslut dock normalt riktas mot den som nu driver verksamheten. Detta gäller särskilt vid tillståndsgiven verksamhet eftersom tillståndet kan behöva omprövas. Om den nuvarande verksamhetsutövaren inte klarar av att avhjälpa olägenheten eller saknar förmåga att stå för kostnaden bör även en tidigare verksamhetsutövare sökas, under förutsättning att utövaren har del i föroreningen. Tillsynsmyndigheten bör då förelägga den tidigare verksamhetsutövaren att vidta åtgärder eller förordna om rättelse på dennes bekostnad. Det är dock att märka att det inte ställs något krav på att den nuvarande verksamhetsutövaren skall sökas före en tidigare verksamhetsutövare. Tillsynsmyndigheten är oförhindrad att söka först den ene och sedan den andre eller båda.

Om verksamheten har upphört kan förelägganden och andra beslut riktas mot - enligt tillsynsmyndighetens val - en, flera eller alla tidigare verksamhetsutövare som har haft del i föroreningen. Länsstyrelsen kan, om en fastighetsägare inte frivilligt går med på det, besluta om tillträdesrätt för att den efterbehandlingsansvarige skall kunna vidta utredning och efterbehandling.

Att fastighetsägare i vissa fall kan vara efterbehandlingsansvariga framgår av 3 §. Fastighetsägarens ansvar är dock alltid subsidiärt.

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 1 kap. 5 § kommunalskattelagen (1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.

Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafens första stycke behandlar ansvaret för den fastighetsägare som har förvärvat fastigheten medveten om att den är förorenad eller borde ha upptäckt detta. Det skulle dock vara alltför strängt att låta villaköpare omfattas av undersökningsplikten. En köpare som inte upptäcker ett fel som ingår i undersökningsplikten betalar oftast ett för högt pris för fastigheten. Det är då inte rimligt att fördubbla en vanlig villaköpares börda genom att låta honom stå för kostnader för efterbehandling vid bristande fullgörelse av undersökningsplikten. Villaköpare bör därför svara endast vid vetskap.

Prop. 1997/98:45 I första hand skall verksamhetsutövare enligt 2 § svara och i andra hand fastighetsförvärvare som är ansvarig enligt denna paragraf.

Det bör observeras att om fastighetsägaren har bidragit till föroreningen så är denne att anse som verksamhetsutövare enligt 2 §.

I andra stycket görs ett undantag vad avser bankers fastighetsförvärv för att skydda sina fordringar. Bankföreningen anser att banker som har övertagit fastigheter för att skydda sina fordringar inte kan jämställas med vanliga fastighetsägare på grund av bankrörelselagens regler. Regeringen finner för sin del att en bank i denna speciella situation som är reglerad i 2 kap. 8 § bankrörelselagen bör undantas från ansvaret.

Lagrådet har anfört att det vid prövningen av vad en köpare borde ha upptäckt ofta torde finnas anledning att fästa avseende vid omständigheterna i samband med köpet. Köpet av en fastighet kan ingå som ett led i förvärvet av en industrirörelse, varvid omständigheterna kan vara sådana att köparen inte har praktisk möjlighet att besikta varje i köpet ingående fastighet utan i betydande utsträckning får förlita sig på de garantier och den utredning som säljaren tillhandahåller i form av balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Vidare kan även andra än banker vara nödsakade att förvärva en fastighet för att skydda en fordran och det kan under sådana omständigheter - särskilt om fastigheten utan dröjsmål åter avyttras - inte ställas samma krav på en undersökning som eljest.

Regeringens avsikt med förslaget i denna paragraf är i första hand att reglera fastighetsägares ansvar mot det allmänna. Ett väsentligt syfte med regleringen är att få till stånd markundersökningar före förvärv av näringsfastigheter för att på så sätt få marknadens mekanismer att bidra till en bättre miljö. Förvärvarens undersökningsplikt bör som regel därför inte vad det gäller efterbehandlingsansvarets omfattning mot det allmänna kunna ersättas med utredning som säljaren tillhandahåller i form av balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Det bör i sammanhanget observeras att en skälighetsprövning enligt 4 § alltid skall göras när efterbehandlingsansvarets omfattning bestäms.

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.

Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.

En bedömning som måste göras är hur långt efterbehandlingsåtgärder skall sträcka sig och vilket ansvar som det är skäligt att ålägga den efterbehandlingsansvarige. Denna bedömning bör ta sin utgångspunkt i att skador och olägenheter samt risk för skador och olägenheter skall undan-

Prop. 1997/98:45 röjas. Prövningen bör vidare ske mot bakgrund av hänsynsreglerna i 2 kap. där den regel som här framförallt får betydelse är 8 § som ålägger alla som bedriver eller har bedrivit verksamhet som medfört skada eller annan olägenhet för miljön ansvar för att avhjälpa skada eller olägenhet (principen att förorenaren betalar, PPP). Även övriga hänsynsregler är tillämpliga. Vid skälighetsbedömningen har tidsaspekten betydelse. Vid bedömningen bör också vägas in om verksamheten har bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt med iakttagande av de villkor som gällt för verksamheten. Även andra omständigheter kan vara av betydelse. Om en verksamhetsutövare visar att han har bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall detta beaktas. Kan verksamhetsutövaren visa att en del av föroreningen beror endast på åtgärder av andra verksamhetsutövare, torde det normalt inte vara skäligt att ålägga honom efterbehandlingsansvar för den delen av föroreningen. Också i andra situationer, då föroreningen visserligen inte klart kan hänföras till de olika enskilda verksamhetsutövare men det ändå står klart att en viss verksamhetsutövares bidrag till föroreningen är begränsat, bör detta få betydelse vid skälighetsbedömningen enligt förevarande paragraf. Den enskilde verksamhetsutövarens bidrag till föroreningen kan härutöver få betydelse vid fördelningen av ansvaret enligt 6 §.

Vad angår fastighetsägares ansvar kan det vara mindre motiverat att ålägga en fastighetsägare att utföra efterbehandling utanför gränserna till fastigheten, jämfört med vad som skulle kunna åläggas förorenaren att göra.

Det skall göras en samlad skälighetsbedömning. Denna kan alltefter omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.

5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför.

Det kan i vissa fall te sig oskäligt att den som äger en fastighet skall kunna tillgodogöra sig en värdeökning som beror på en efterbehandling som någon annan betalat för eller som har bekostats av allmänna medel. Fastighetsägaren skulle kunna göra en obehörig vinst. Bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet. Bevisbördan för värdeökningen ligger på den som påstår att värdeökningen skett.

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att hans eller hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som motsvarar bidraget.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen skall svara solidariskt i likhet med vad som gäller enligt 32 kap. 8 §. Som nämnts i avsnitt 4.15.1 finns det inte skäl att göra skillnad mellan en förorening på den fastighet där verksamheten bedrivs och en grannfastighet. Därtill kommer att det i praktiken är mycket svårt att dela upp var och ens ansvar. Att ansvaret enligt 4 § första stycket är begränsat innebär att om en bedömning enligt 4 § första stycket skulle medföra att det inte är skäligt att utkräva mer än ett begränsat ansvar för någon eller några av de ansvariga så skall inte det solidariska ansvaret få till följd att ansvar utöver begränsningen utkrävs.

Undantag från det solidariska ansvaret bör dock göras för den som visar att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar en efterbehandling. Ansvaret bör då omfatta endast detta bidrag.

Paragrafen har en regel om fördelningen mellan de solidariskt ansvariga. Den viktigaste fördelningsgrunden är den omfattning som var och en har medverkat till föroreningen.

7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och omständigheterna i övrigt.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I likhet med vad som i 6 § sägs om verksamhetsutövare är fastighetsägare som ansvarar enligt 3 § solidariskt ansvariga. För dessa bör gälla att den som vetat om föroreningarna bör svara framför den som bara bort inse dem.

8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning som avses i 1 § tillämpas 2–4 samt 6 och 7 §§.

Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Paragrafens första stycke innebär att utredningsskyldigheten motsvarar efterbehandlingsansvaret. Enligt andra stycket sträcker sig dock ansvaret för utredningskostnaderna något längre än efterbehandlingsansvaret. Att utredning görs kan vara till nytta för fastighetsägaren. Det kan därför vara skäligt att fastighetsägaren får svara för utredningskostnader.

Upplysningsskyldighet

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Adressat för kravet på upplysning är alla som äger eller brukar en fastighet. Kretsen inbegriper naturligtvis även exploatörer och andra tillfälliga nyttjare. Skyldigheten innebär att tillsynsmyndigheten skall underrättas omedelbart. Tillsynsmyndigheten får då kännedom om föroreningen och kan inom ramen för tillsynen meddela föreskrifter om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 §.

Upplysningsplikten gäller föroreningar i mark, grund- och ytvatten, sediment samt i byggnader, anläggningar och liknande. Undantag görs endast för de fall föroreningen är obetydlig och därmed saknar betydelse som riskfaktor för människor eller miljö. Bestämmelsen är straffsanktionerad, vilket är ägnat att inskärpa vikten av upplysningsskyldigheten.

Miljöriskområden

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas hälso- och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning och den omgivande miljöns känslighet.

I paragrafen anges att områden som är kvalificerat förorenade skall förklaras som miljöriskområde. Motiven framgår av avsnitt 4.15.2. I lagtexten anges endast vissa övergripande förutsättningar för förklaringen. Den närmare utformningen av förutsättningarna kommer att ges i förordningar och föreskrifter med stöd av 14 §. Syftet med förklaringen är att skydda människor och omgivningen från påverkan från miljöriskområdet. Syftet är alltså ett annat än för miljöskyddsområden där syftet är att skydda själva området. Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag i dessa frågor.

11 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig enligt 8 § att ge in den utredning som behövs för prövningen. I föreläggandet får länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling enligt 28 kap. 5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den ansvariges bekostnad.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Av paragrafen följer att den ansvarige är skyldig att tillhandahålla den utredning som är nödvändig för prövningen av om ett område skall för-

Prop. 1997/98:45 klaras som miljöriskområde. Tvångsvis tillträde för efterbehandling är möjlig enligt 28 kap. 5 §.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggelseåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som kan innebära

- att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma att öka, - att den miljömässiga situationen annars försämras, eller - att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras. Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar har utförts.

En förklaring av ett område som miljöriskområde skall alltid åtföljas av villkor för markanvändningen i området. Om sådana är obehövliga, saknas förutsättningar för förklaringen. Som framgår av avsnitt 4.15.2 kan villkoren vara inriktade på alla slags åtgärder som kan förbjudas, förses med reservationer eller bara göras anmälningspliktiga. De kan även avse utredningskrav i olika sammanhang. Slutligen kan även villkor meddelas om inskränkning i rätten att överlåta fastigheten. Sådan inskränkning får dock inte avse exekutiva överlåtelser såsom vid utmätning eller konkurs.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.

Kraven för ändrade villkor korresponderar med kravet för förklaring som miljöriskområde. När skälen för förklaringen som miljöriskområde inte längre föreligger skall beslutet om förklaring upphävas. Fastighetsägare kan initiera att prövning sker.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

Som framgår av kommentaren till 10 § kan föreskrifterna närmare precisera förutsättningarna för att förklara ett område som miljöriskområde. Föreskrifterna kan också komma att avse underättelseskyldighet till inskrivningsmyndighet och lantmäterimyndighet om beslut om förklaring som miljöriskområde.

5.1.11 11 kap. Vattenverksamhet

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I paragrafen anges att särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns i detta kapitel och i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I 2 § definieras begreppet vattenverksamhet genom en uppräkning av olika verksamheter och åtgärder beträffande vatten. Definitionen motsvarar i huvudsak den som gäller för vattenföretag enligt 1 kap. 2 § vattenlagen. I avsnitt 4.16 redovisas skälen till att termen vattenföretag ersätts med begreppet vattenverksamhet i miljöbalken. I samma avsnitt anges att begreppet vattenanläggning behålls i balken. En definition som avser sådana anläggningar finns i 3 § och motsvarar 1 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Balkens allmänna hänsynsregler och övriga generella bestämmelser om verksamheter skall självfallet gälla för vattenverksamhet precis som för annan verksamhet i miljöbalkens mening. Utöver de generella bestämmelserna är det nödvändigt att ha vissa specialregler om vattenverksamhet. Sådana bestämmelser återfinns i detta kapitel och i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Är åtgärd eller verksamhet att anse som vattenverksamhet utesluter det inte att även andra särskilda bestämmelser om speciella typer av verksamheter blir tillämpliga. Framför allt är förhållandet mellan vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet av intresse. Infiltration för att öka grundvattenmängden, fiskodlingar, fyllningar vid byggande av vägbankar samt borttagande av fiberbankar och kvicksilverhaltiga sediment i vattenområden är exempel på verksamheter som både är vattenverksamhet och miljöfarliga verksamheter. Om inte annat anges gäller de materiella reglerna om vattenverksamhet och om miljöfarlig verksamhet fullt ut vid sidan av varandra. Däremot skall normalt endast en tillståndsprövning ske.

Definitioner

Definitionerna i 2-5 §§ gäller vid tillämpningen av både miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I miljöbalken förekommer uttrycken även i andra kapitel än det särskilda kapitlet om vattenverksamhet.

2 § Med vattenverksamhet avses

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i

Prop. 1997/98:45 vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder för detta, och

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning).

I paragrafen definieras det för kapitlet grundläggande begreppet vattenverksamhet, som alltså är en samlingsbeteckning på ett antal olika åtgärder i vatten och med vatten. Enligt vad som har sagts i kommentaren till föregående paragraf överensstämmer definitionen med den som gäller för vattenföretag enligt 1 kap.3 och 4 §§vattenlagen, med ett undantag. I den fjärde punkten har den form av markavvattning som beskrivs som "att sänka eller tappa ur en sjö" i stället angetts som "att sänka eller tappa ur ett vattenområde". Begreppet markavvattning blir alltså något vidare enligt miljöbalken.

Paragrafens första punkt omfattar vattenverksamhet i ytvatten. Sådan vattenverksamhet är till att börja med byggande och andra arbeten i vatten. Vanligt förekommande är uppförande av dammar, vägbankar, bropelare, bryggor och pirar. Även kabeldragning och anläggande av flytbryggor brukar anses omfattat av definitionen. Det anges uttryckligen att även ändring, lagning och utrivning av nämnda anläggningar utgör vattenverksamhet.

I den första punkten nämns vidare fyllning. Uttrycket fyllning omfattar inte alla former av tippning i vattenområden. Med fyllning avses en åtgärd som åtminstone delvis syftar till att åstadkomma en vattenanläggning, exempelvis en vägbank eller en pir. Om syftet enbart är att bli av med materialet utgör tippningen inte en fyllning och alltså inte en vattenverksamhet. Reglerna om miljöfarlig verksamhet är däremot normalt tillämpliga på denna form av tippning. Även balkens särskilda regler om dumpning i 15 kap. 31 33 §§ kan vara tillämpliga.

Bortledande av ytvatten är en vattenverksamhet enligt den första punkten. Uttrycket bortledande av vatten är vidare än det i 5 § första stycket definierade uttrycket vattentäkt, eftersom även bortledande av s.k. skadligt vatten omfattas.

Det bör observeras att begreppet grävning skall ges en vid tolkning. Sandsugning är en åtgärd som innefattas i uttrycket. Med rensning avses även muddring.

I den första punkten nämns avslutningsvis andra åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Även andra former av regleringar omfattas än sådana som i 5 § andra stycket benämns vattenreglering. Som exempel kan nämnas höjning av vattennivån i en sjö eller en våtmark i naturvårdssyfte samt omgrävning av en åfåra.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafens andra punkt utgör bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta en form av vattenverksamhet. Grundvatten är det vatten som finns under markytan. Liksom är fallet med bortledande av ytvatten i den första punkten, kan det vara fråga om även annat bortledande än sådant som enligt 5 § första stycket benämns vattentäkt. Paragrafens tredje punkt omfattar tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder för detta. Denna form av vattenverksamhet benämns vanligen infiltration. Syftet skall alltså vara att öka grundvattenmängden. Infiltration sker ofta för att öka vattenmängden i en grundvattentäkt eller för att återställa en grundvattennivå som har rubbats vid bebyggelse.

Den fjärde punkten omfattar ett antal olika åtgärder som är att beteckna som markavvattning. Åtgärderna vidtas för att avlägsna vatten eller för att skydda mot vatten. Exempel på sådana åtgärder är dikning, årensning, sjösänkning och invallning. Däremot undantas avledande av avloppsvatten. Trots detta undantag finns det i 3 kap. lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet särskilda bestämmelser om markavvattning som sker samtidigt med avledande av avloppsvatten. Inte heller sådant bortledande av vatten som nämns ovan i punkt 1 och 2 är att anse som markavvattning.

Markavvattning i form av dikning kan ske för många olika ändamål. Vanligast är dikningar inom jord- och skogsbruket. Vidare kan nämnas dikning för vägbyggnad, bebyggelse, torvtäkt, trädgårdanläggningar och golfbanor.

För att utgöra en markavvattning i balkens mening skall syftet med åtgärden vara att varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål, såsom odling, bebyggelse eller torvtäkt. Det är effekten av markavvattningen som skall vara varaktig. Av kravet på varaktighet följer att skyddsdikning, dvs. dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att grundvattnet stiger, normalt inte utgör markavvattning i lagens mening. Skyddsdikningen sänker inte den nivå som grundvattenytan hade före avverkningen. Det betyder att markens tidigare produktionsförmåga inte ökas genom sådan form av dikning. Skyddsdikning omfattas dock av miljöbalkens generella bestämmelser om verksamhet och åtgärden är i gällande rätt anmälningspliktig enligt naturvårdsförordningen. Av varaktighetskravet följer vidare att en invallning i samband med en tillfällig översvämning inte är markavvattning. Kravet på varaktighet är dock uppfyllt när invallningen avses bli kvar för att skydda mot även framtida översvämningar. Anmärkas bör att en tillfällig invallning utgör en vattenverksamhet enligt paragrafens första punkt om den utförs i ett vattenområde.

Alla åtgärder i och med vatten omfattas inte av definitionen på vattenverksamhet i den bemärkelse begreppet används här. Utanför begreppet faller givetvis bad och båttrafik. Detsamma gäller utsläppande av avloppsvatten, som ju däremot utgör miljöfarlig verksamhet. Att bygga en bro över ett vattenområde är inte heller det en vattenverksamhet, såvida inte bropelare eller landfästen anläggs i vattenområdet eller arbeten av andra skäl utförs i vattenområdet. Bedömningen av om brobyggandet är

Prop. 1997/98:45 en form av vattenverksamhet påverkas inte av att bron utformas på ett sådant sätt att båttrafiken hindras.

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som hör till anläggningen.

I paragrafen definieras uttrycket vattenanläggning. Såsom tidigare berörts motsvarar definitionen i huvudsak den som finns i 1 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Exempel på vattenanläggningar är dammar, fisktrappor, vägbankar, landfästen till broar, bropelare, bryggor och pirar. Även manöveranordningar till anläggningar omfattas av definitionen. Det krävs inte att manöveranordningarna befinner sig i vattenområdet.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

I paragrafen definieras uttrycket vattenområde. Definitionen har hämtats från 1 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen. Uttrycket vattenområde förekommer även i de särskilda reglerna om miljöfarlig verksamhet och har där samma betydelse. Med högsta förutsebara vattenstånd avses en vattennivå som är med någon sannolikhet förutsebar. Det förhållandet att vattenståndet på enstaka platser vid något tillfälle har varit extremt högt har ibland enbart historiskt intresse och skall då inte påverka bedömningen av vad som utgör ett vattenområde.

Exempel på vattenområden är sjöar, vattendrag, diken och kärr. Även vissa konstgjorda vattensamlingar omfattas, såsom regleringsmagasin och bevattningsdammar. Däremot avses inte simbassänger, vilka saknar vattenrättsligt intresse.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annan vattenverksamhet.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Såsom har nämnts i avsnitt 4.16 finns det fortfarande behov av vissa vattenrättsliga särbegrepp. I denna paragraf, som motsvarar 1 kap. 4 § 1– 3 vattenlagen, definieras därför begreppen vattentäkt, vattenreglering och vattenöverledning.

Som vattentäkt betecknas enligt det första stycket enbart bortledande för vattenförsörjning, värmeutvinning och bevattning. Vattenförsörjning avser inte bara dricksvatten, utan även industriers process- och kylvatten. Bortledande av skadligt vatten faller utanför definitionen av vattentäkt.

Vattenreglering skall enligt det andra stycket ske till förmån för annan vattenverksamhet. Även andra regleringar kan dock utgöra vattenverksamhet enligt 2 § 4. Vattenöverledning, som definieras i det tredje stycket, är en form av vattenreglering som ofta sker för att kunna öka kraft-

Prop. 1997/98:45 produktionen vid ett kraftverk. Vattenöverledningar kan även ske för att öka storleken av en ytvattentäkt.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den.

I fråga om vissa vattenanläggningar finns ytterligare bestämmelser i 19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:228) .

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 4 § vattenlagen, innehåller en bestämmelse vars syfte är att hindra vattenverksamhet eller tillkomsten av vattenanläggning som inte är samhällsekonomiskt motiverad. Paragrafen har även berörts i avsnitt 4.16. Utrymme lämnas för en förhållandevis fri och därmed mångsidig bedömning av vattenverksamheten. Den samhällsekonomiska bedömningen skall baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Något krav på matematisk exakthet i de ekonomiska beräkningarna bör inte uppställas. Det torde alltid vara möjligt att göra en åtminstone grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnaderna och av de direkta skadorna. Paragrafen omfattar även indirekta verkningar men i brist på utvecklade beräkningsmetoder bör försiktighet iakttas i dessa bedömningar. Det saknar betydelse om skadorna och olägenheterna har samband med vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Även skador som uppkommer på egendom som tillhör sökanden skall beaktas. Den samhällsekonomiska nyttan är självfallet lättare att beräkna vid produktionsinriktad vattenverksamhet som kraftverk än vid vattenverksamhet som utförs för fiskets förbättrande eller för den allmänna miljö- eller hälsovården. Den senare typen av vattenverksamhet skall kunna medges även om den i strikt ekonomisk mening är förlustbringande.

Paragrafens andra stycke motsvarar 3 kap. 13 § vattenlagen som infördes den 1 juli 1997 (SFS 1997:291) i samband med ikraftträdandet av den nya elberedskapslagen (1997:228). Stycket syftar till att erinra om att det i 19 och 20 §§ sistnämnda lag finns regler bl.a. om hinder för miljödomstol att avgöra mål om vattenverksamhet innan föreskriven prövning har skett enligt elberedskapslagen (jfr prop. 1996/97:86, bet. 1996/97:FöU6, rskr. 1996/97:204).

7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskälig kostnad.

Vattenverksamhet utförs ibland på sådant sätt att andra verksamheter som berör samma vattentillgång påverkas. Med stöd av bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 3 kap. 7 § första stycket andra meningen vattenlagen, skall hänsyn tas till framtida sådana verksamheter. Förutom

Prop. 1997/98:45 vattenverksamhet kan hänsyn behöva tas till t.ex båtfart. Både sättet för utförande och omfattningen av vattenverksamheten kan behöva anpassas. Hänsyn behöver bara tas till kommande verksamheter av vikt. De framtida verksamheterna behöver däremot inte nödvändigtvis vara stora.

Det kan ofta vara svårt att bedöma vilka verksamheter som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång. Hänsyn skall bara tas till verksamheter som med någon sannolikhet kan komma att bedrivas inom en inte alltför avlägsen framtid, t.ex. inom en tidsperiod av som mest ungefär 10 år. Det torde normalt åligga den som avser att utöva en sådan framtida verksamheten att vara aktiv vid prövningen av den först tilltänkta vattenverksamheten. Särskild hänsyn bör tas till vattenverksamhet och andra åtgärder som skall ske till förmån för fiske- och miljövården.

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I denna paragraf finns utföranderegler som avser att tillvarata fiskeintresset vid utövande av vattenverksamhet. Detta intresse är sedan länge ett prioriterat intresse i vattenrättsliga sammanhang och motsvarande bestämmelser har meddelats i 3 kap. 11 § vattenlagen.

Enligt paragrafen föreligger en skyldighet att vidta och underhålla vissa anordningar till skydd för fisket, exempelvis fisktrappor och ålyngelledare. För att skydda fisket skall vidare vatten släppas fram. Minimivattenföringen bör hållas så hög som möjligt. Det bör eftersträvas att så mycket vatten släpps fram som motsvarar den naturliga lågvattenföringen. Även andra villkor kan föreskrivas. Sådana villkor kan innebära att fisk skall sättas ut, fiskodling bedrivas eller lekplatser för fiskar ställas i ordning. Åtgärder skall kunna vidtas även i angränsande vattenområden. Som villkor kan alltså föreskrivas att fisk skall sättas ut i ett bivattendrag som inte ens berörs av vattenverksamheten.

De skyldigheter som verksamhetsutövaren har enligt denna paragraf följer normalt redan av andra bestämmelser i balken, främst den grundläggande hänsynsregeln i 2 kap. 3 §. En möjlighet att föreskriva om kompensationsåtgärder utanför det skadade området finns i 16 kap. 9 §. Den särskilda bestämmelsen om åtgärder till skydd för fisket i detta kapitel bör ändå finnas kvar. Bestämmelsen är av särskild betydelse för

Prop. 1997/98:45 att undvika att prövningen enligt balkens andra bestämmelser inte går tillräckligt långt.

Den som bedriver vattenverksamheten kan befrias från skyldigheterna om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren skulle drabbas av.

Det andra stycket har ingen motsvarighet i vattenlagen men väl i 4 § fiskelagen. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen uttalade Jordbruksutskottet att vad som i lagen föreskrivs om fisk också bör tillämpas på hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga (bet. 1982/83:JoU30 s. 37). Den utvidgade definitionen togs dock inte in i lagtexten. Enligt 4 § fiskelagen (1993:787) skall vad som i den lagen sägs om fisk också gälla vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur. Fiskelagens definition går således något längre än Jordbruksutskottets uttalande. Det är lämpligt att fiskelagens definition används i miljöbalkens bestämmelse om åtgärder till skydd för fisket.

Med blötdjur (mollusker) avses en stam ryggradslösa djur som omfattar urmollusker, ledsnäckor, maskmollusker, snäckor, tandsnäckor, ostron och andra musslor samt bläckfiskar. Till kräftdjur hör bl.a. de vattenlevande tiofotade djuren kräfta, hummer, langust, havskräfta, eremitkräfta, krabba och räka samt även krill. Rundmunnar (pirål och nejonöga) bör utan särskilt omnämnande kunna räknas som fisk. Alger, som är växter, är naturligtvis inte att anse som fisk.

I 6 kap. 5 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.

Enligt 28 kap. 13 § kan förbud mot fiske meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.

Miljöbalken har i 24 kap. 5 § 11 särskilda bestämmelser om omprövning när det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om tillstånd till markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även om det inte krävs tillstånd för verksamheten.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

I avsnitt 4.16 har nämnts att vattenlagen, till skillnad från miljöskyddslagen, innehåller en fullständig reglering av tillståndsplikten och att till-

Prop. 1997/98:45 stånd alltid krävs, om inte annat anges i lagen. Efter vissa överväganden uttalas i samma avsnitt att vattenlagens system bör finnas kvar såvitt avser tillståndsplikten för vattenverksamhet. I första stycket i denna paragraf uttrycks således miljöbalkens huvudregel, liksom i 4 kap. 1 § vattenlagen, att tillstånd krävs till vattenverksamhet. Sådant tillstånd meddelas av miljödomstolen. Beträffande markavvattningar är dock miljödomstolen tillståndsmyndighet endast när det blir aktuellt att pröva frågor om att fler än sökanden skall delta i företaget, ersättningar eller särskilda tvångsrätter. Övriga markavvattningar prövas i stället av länsstyrelsen. Ansökan om markavvattning skall alltid ges in till länsstyrelsen.

I balkens fjärde avdelning och i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns bestämmelser om hur tillståndsprövningen går till.

Enligt det andra stycket får den som vill bedriva vattenverksamhet ansöka om tillstånd även om tillstånd inte krävs. Eftersom det i första hand ankommer på verksamhetsutövaren att göra den ofta svåra bedömningen enligt 12 §, bör denne i tveksamma fall begära tillstånd. Verksamhetsutövaren undviker därigenom straff och andra sanktioner som kan följa om verksamheten utförs utan nödvändigt tillstånd.

Paragrafen innehåller i det tredje stycket en hänvisning till bestämmelserna i 23 § om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd har meddelats.

Arbeten av större omfattning i anslutning till vattenverksamheten får enligt paragrafen inte påbörjas innan tillstånd har meddelats. Principen har hämtats från 4 kap. 1 § andra stycket vattenlagen. Med arbeten i anslutning till vattenverksamheten avses andra former av verksamhet än den ifrågavarande tillståndspliktiga vattenverksamheten. Exempel på sådana arbeten är landfästen för broar och dammar samt tunnlar och vägar för vattenkraftverk.

Det kan ibland tänkas att det anslutande arbetet behöver särskilt tillstånd. Även om ett sådant tillstånd redan har meddelats får arbetet inte sättas igång. Prövningen med avseende på vattenverksamheten skall nämligen inte kunna föregripas genom att arbeten utförs på land. Utan hinder av paragrafen kan arbeten utföras som har även andra syften än att tillgodose ett behov för vattenverksamheten. Paragrafen hindrar exempelvis inte att en väg anläggs som förutom att underlätta transporter till en tilltänkt småbåtshamn även avser att underlätta för badande att nå en strand.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för

1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,

Prop. 1997/98:45 2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur, eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte avser vattentäkt.

Paragrafen innehåller vissa särskilda undantag från tillståndsskyldigheten för vattenverksamhet. Undantagen motsvarar gällande rätt enligt 4 kap. 1 a § vattenlagen. Såsom utvecklas strax betyder dessa undantag inte att verksamheten är tillståndsfri enligt andra bestämmelser i balken.

Enligt den första punkten behövs inte tillstånd enligt detta kapitel i balken om verksamheten innebär yt- och grundvattentäkt för en en- eller tvåfamiljfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Tillstånds- eller anmälningsplikt kan dock föreskrivas enligt 9 kap. 10 § om det finns risk för att det uppkommer olägenheter för människors hälsa.

Undantaget i den första punkten innebär att tillstånd normalt inte behövs för enskilda brunnar. Som husbehovsförbrukning anses användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i villor och lantgårdar. Vidare innefattas vattning av kreatur, mjölkbehandling och annat vanligt lantbruksändamål. Även vattentäkter för bevattning av trädgård som huvudsakligen är avsedd för eget behov och för mindre hantverk omfattas. Med husbehovsförbrukning avses däremot inte vattnets användning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte heller för jordbruksbevattning.

Tillstånd enligt balkens kapitel om vattenverksamhet behövs enligt den andra punkten inte heller för fisk-, mussel- och kräftodlingar. Syftet är att åstadkomma en rationell uppdelning av förprövningspliktiga verksamheter mellan regelsystemen om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. På detta sätt skall dubbelprövning undvikas. Fiskodling för en nettoproduktion av mer än 10 ton fisk per år finns på miljöskyddsförordningens B-listan och skall alltså tillståndsprövas av länsstyrelsen. Vissa mindre anläggningar står på C-listan och skall därför anmälas till kommunen. Dessutom fordras länsstyrelsens tillstånd till fiskodling enligt 16 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Den tredje punkten undantar vattenverksamhet för värmeutvinning som inte innefattar vattentäkt, dvs. slutna värmeutvinningssystem. Sådan verksamhet är miljöfarlig verksamhet, eftersom den dels kan orsaka ändring av temperaturförhållandena i mark och vatten (s.k. termisk förorening), dels kan läcka frostskyddsvätska. Verksamheten är samtidigt att anse som vattenverksamhet om den innefattar vattentäkt. Även utläggande av slangar och andra anläggningsarbeten betraktas som vattenverksamhet, om den bedrivs i ett vattenområde. Inte heller i sistnämnda fall skall emellertid ett slutet värmeutvinningssystem tillståndsprövas enligt detta kapitel i balken.

12 § Tillstånd enligt denna balk behövs inte, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

Av 13 § följer att första stycket inte gäller markavvattning eller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, andra åtgärder för avvattning av mark.

Paragrafen innehåller, liksom 4 kap. 2 § första stycket första meningen vattenlagen, ett snävt generellt undantag från huvudregeln att tillstånd alltid krävs för vattenverksamhet. I andra stycket erinras om att det för markavvattning gäller särskilt stränga tillståndskrav enligt vad som anges i nästa paragraf.

Tillståndsskyldighet enligt detta kapitel i balken föreligger alltså inte om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Verksamhetsutövaren har bevisbördan för att förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda. Beviskravet är mycket starkt. Kravet på att förhållandet skall vara uppenbart innebär att tillståndsplikten omfattar i princip all slags vattenverksamhet av någon betydelse. Beträffande viss verksamhet av sådant slag, exempelvis dammar, får kravet på tillstånd vara undantagslöst.

Med inverkan på vattenförhållandena avses i första hand vattnets djup eller läge, men även inverkan på vattenområdets användning för båttrafik. Även inverkan på vattnets kvalitet omfattas, exempelvis på grund av grumling. Vidare omfattas minskning av vatteninnehållet i t.ex. en våtmark eller av grundvattnet.

13 § Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs tillstånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden kan förväntas få en bestående negativ effekt på växt- och djurlivet.

För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dräneringsrör som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock tillstånd endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamheten.

Ett tillstånd till markavvattning eller annan åtgärd för att avvattna mark skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka skada på allmänna eller enskilda intressen. I tillståndet skall anges inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen ( 1985:620 ) om vissa torvfyndigheter m.m.

Av föregående paragraf framgår att tillstånd krävs för markavvattning, även om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Det generella undantaget i 12 § gäller alltså inte. Anledningen till det absoluta kravet på tillstånd till markavvattning är att skyddet av våra våtmarker inte får bli beroende av vilken bedömning verksamhetsutövaren gör av verksamhetens skadlighet. Den aktuella regeln har hämtats från 18 c § naturvårdslagen.

Prop. 1997/98:45 Såsom närmare utvecklas i avsnitt 4.16 införs i anslutning till reglerna om tillståndsplikt för markavvattning ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om tillståndsplikt också för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark. Med uttrycket "andra åtgärder för att avvattna mark" avses framför allt s.k. skyddsdikning av skogsmark. Trots att åtgärder av detta slag i princip skall vara tillfälliga och i första hand motverka den grundvattenhöjning som kan följa efter det att ett skogsområde har kalhuggits, får dikningen i en del fall en sådan utformning eller utbredning att den kan medföra betydande negativa verkningar på växt- och djurlivet. Sådana verkningar blir i vissa fall varaktig. Det gäller särskilt i de fall avvattningen sker i s.k. sumpskog som är naturligt våt och som ofta hyser skyddsvärda eller hotade arter, eller som har särskild betydelse för den biologiska mångfalden. För att motverka att sådana negativa effekter uppkommer av avvattningsåtgärder som inte tillståndsprövas som markavvattningsåtgärder införs alltså i paragrafen ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillståndsprövning.

Det måste i sammanhanget observeras att oavsett om regeringen nyttjar bemyndigandet att föreskriva tillståndsplikt för åtgärder av sistnämnt slag, t.ex. skyddsdikning av skogsmark, får åtgärderna inte vidtas utan vidare. Även om åtgärden definitionsmässigt inte kan betraktas som markavvattning och tillstånd därför inte krävs enligt bestämmelserna i denna paragraf, föreligger som regel samrådsskyldighet enligt 12 kap. 6 §. Såsom påpekas i författningskommentaren till sistnämnda paragraf, skall alltid den som avser att påbörja verksamheten eller åtgärden pröva om det som planeras är så ingripande för naturmiljön att det skall anmälas för samråd. I tveksamma fall bör samråd alltid ske. Samrådsparagrafen ger befogenheter för samrådsmyndigheten att meddela anvisningar om hur åtgärderna skall vidtas för att skydda naturen. Samrådsmyndigheten har också befogenhet att utfärda föreläggande och, om det visar sig nödvändigt, meddela förbud mot åtgärden i fråga. Beträffande skyddsdikning, som nämndes nyss, erinras här också om de naturvårdshänsyn som kan föreskrivas enligt 30 § skogsvårdslagen (1979:429). Skogsstyrelsen kan med stöd av sistnämnda stadgande och 30 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) meddela riktlinjer och allmänna råd om bl.a. skyddsdikning, vilket senast skett i Skogsstyrelsens författningssamling SKSFS 1993:2.

Enligt gällande rätt gäller ett mildare tillståndskrav för markavvattning som sker i form av s.k. detaljdränering genom täckdikning (18 c § andra stycket naturvårdslagen och 4 kap. 2 § första stycket vattenlagen). Med täckdikning avses nedläggning av dräneringsrör i främst jordbruksmark för att minska markens vattenhalt och med detaljdränering avses de fall då dräneringsrör används med en största inre diameter av 300 millimeter (Naturvårdsverkets Allmänna Råd 96:3 s. 13). Paragrafens andra stycke utformas nu så att det framgår tydligt för var och en i vilka fall ett mildare tillståndskrav gäller.

Tillstånd till detaljdränering genom täckdikning behövs således endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget. Utformningen av bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 2 § första stycket andra meningen vattenlagen och innebär att bevisbördan är

Prop. 1997/98:45 annorlunda placerad än enligt 12 § i detta kapitel. Det är den som påstår att tillståndsplikt föreligger som har att visa detta. Enligt naturvårdslagen skall enbart inverkan på naturmiljön bedömas när det avgörs om täckdikningen behöver tillstånd. I miljöbalken, liksom hittills i vattenlagen, skall även påverkan på andra allmänna och enskilda intressen beaktas. Givetvis har påverkan på naturmiljön särskild betydelse men hänsyn skall även tas till exempelvis risken att en grannfastighet blir översvämmad.

Vid torvtäkt för energiändamål behövs enligt paragrafens fjärde stycke inte tillstånd till markavvattning, om tillstånd finns enligt torvlagen. Länsstyrelsen prövar tillståndsansökningar enligt torvlagen och skall vid prövningen ta naturvårdshänsyn. Tillstånd till torvtäkt för annat än energiändamål, t.ex. för utvinning av odlingstorv, kan däremot inte ges enligt torvlagen. En markavvattning skall då tillståndsprövas direkt enligt miljöbalkens bestämmelser.

14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats enligt första stycket om det finns särskilda skäl.

Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för utförandet av markavvattningen att tillstånd söks enligt 9 §. Beslutet om dispens upphör att gälla om tillstånd till markavvattningen meddelas.

Enligt paragrafen, som bygger på 18 d § naturvårdslagen, får regeringen i fråga om vissa områden, där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras, förbjuda markavvattning som annars skulle kräva tillstånd.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i naturvårdslagen har regeringen genom naturvårdsförordningen förbjudit markavvattning i större delen av södra Sverige och dessutom i delar av övriga landet. I naturvårdsförordningen har länsstyrelsen dock getts möjlighet att i enskilda fall meddela dispens från förbudet när särskilda skäl föreligger. Miljöbalkens reglering utformas enligt samma principer.

När det gäller att ta ställning till vad som skall anses utgöra skäl för dispens måste bedömningen främst ske mot bakgrund av intresset från naturvårdssynpunkt av att bevara de återstående våtmarkerna inom området. Möjligheten att meddela dispens är avsedd att utnyttjas restriktivt. Som förutsättning för dispens skall gälla att området som berörs av markavvattning i princip saknar betydelse från naturskyddssynpunkt. Vid bedömningen får bl.a. beaktas att ett av huvudsyftena med bestämmelsen i balken är att kraftigt begränsa eller upphöra med markavvattning i de delar av landet som redan starkt utarmats på våtmarker. Avslås en dispensansökan är det därefter inte möjligt att få tillstånd till markavvattningen. Dispens bör alltså endast medges då det är fråga om begränsade åtgärder för att möjliggöra vissa arbeten och naturvärdena inte försämras ytterligare genom åtgärderna. Det kan tänkas att dispensbeslutet måste förenas med villkor som blir gällande vid efterkommande prövning av tillstånd till markavvattningen. Ett annat skäl för undantag kan i ett visst fall vara behov av dikning för att återställa markens tillstånd sedan vat-

Prop. 1997/98:45 tenproblem uppkommit på grund av åtgärder på intilliggande mark (kompensationsdikning).

Såsom framgår av paragrafens tredje stycke skall tillståndsprövning ske på vanligt sätt enligt balkens bestämmelser om undantag medges från markavvattningsförbud. Det ankommer på länsstyrelsen att besluta om undantag. Länsstyrelsen kan också enligt vad som anges i 9 § i detta kapitel vara den myndighet som sedermera prövar tillståndsfrågan beträffande markavvattningen. I vissa fall som framgår av 7 kap. 19 och 20 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall dock miljödomstolen pröva frågan om tillstånd till markavvattningen. Om sådant tillstånd meddelas upphör dispensbeslutet.

Paragrafen har förtydligats i förhållande till remissförslaget efter synpunkter från Lagrådet. Eftersom det är viktigt att paragrafen ger klart uttryck för att markavvattningsförbud kan meddelas, bör förbudsmöjligheten inte framgå endast indirekt som Lagrådet har föreslagit.

15 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

Enligt paragrafens första stycke får rensningar ske utan tillstånd enligt förevarande kapitel om de endast avser att bibehålla vattnets djup eller läge. I andra fall kräver rensningar tillstånd, såvida inte annat följer av 12 §. Om en förändring har fått bestående karaktär krävs således normalt tillstånd för rensningen. I sådana fall brukar man tala om att ett nytt naturtillstånd har inträtt.

Det är svårt att generellt säga hur lång tid som får ha gått sedan senaste rensning utan att tillstånd behöver inhämtas. I förarbetena till 4 kap. 3 § vattenlagen med motsvarande regler uttalades att en tid om sex år är acceptabel. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen anförde Jordbruksutskottet att rensningsåtgärder kan göras med längre tidsintervaller än sex år utan att något nytt naturtillstånd måste anses etablerat. Utskottet menade att undantaget från tillståndsplikt kan avse även rensning av öppna avlopp som sker med flera decenniers mellanrum (JoU 1982/83:30 s. 27).

Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd 96:3 om markavvattning, närmast för prövningen enligt 18 c § andra stycket naturvårdslagen, har ett nytt naturtillstånd inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt under tiden efter den senaste dikningen förändrats och detta naturtillstånd genom en upprepad dikning eller rensning skulle försvinna. Som vägledning uttalas att detta är fallet när ett handgrävt dike maskinrensas, eftersom handgrävning sedan länge inte tillämpas, och vidare när ett maskingrävt dike i skogsmark inte underhållits under ca 30 år i norra Sverige eller ca 20 år i södra Sverige.

Prop. 1997/98:45 Den som vill utföra en icke tillståndspliktig rensning har rådighet enligt 2 kap. 5 § andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och i 2 kap. 6 § samma lag finns regler om handhavandet med rensningsmassorna.

Enligt paragrafens första stycke behövs inte heller tillstånd för att återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på annat sätt har förändrat sitt lopp. Återställandet skall ske så snart det är möjligt med hänsyn till årstid och väderlek och därefter fullföljas utan onödigt dröjsmål.

I andra stycket finns ett åläggande om att ägare av berörda fastigheter skall underrättas innan arbetena påbörjas.

När arbeten som sker utan tillstånd kan skada fisket, skall enligt det tredje stycket anmälan ske till länsstyrelsen. Med fiske avses både allmänt och enskilt fiske och såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Eftersom rensningar också kan medföra vattenförorening är det tänkbart att hänföra verksamheten till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 §. Det kan alltså med hänsyn till omständigheterna bli aktuellt att tillämpa även bestämmelserna i sistnämnda kapitel.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock göras snarast möjligt.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att prövningsplikten kan iakttas i efterhand om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada fordras att ändrings- eller lagningsarbeten måste utföras genast. Vid tillkomsten av vattenlagen motsvarade detta stycke 4 kap. 4 § vattenlagen.

I vissa nödsituationer får enligt paragrafens andra stycke vatten innehållas eller tappas i strid mot tillståndet. Detta stycke fördes till nyssnämnda paragraf i vattenlagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagändringen var föranledd av att dammbrott hade inträffat vid höga flöden under senare delen av 1980-talet (se prop. 1988/89:116, bet. 1988/89:JoU22, rskr. 1988/89:303).

Ansökan om godkännande av arbeten och åtgärder som avses i paragrafen handläggs enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 som ansökningsmål vid miljödomstolen.

Underhållsansvar

17 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen ge-

Prop. 1997/98:45 nom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

I 20 och 21 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

Paragrafen innehåller regler om underhållsskyldighet för vattenanläggningar. Denna skyldighet är viktig, inte minst från säkerhetssynpunkt. Regler motsvarande dem som gäller enligt 17 kap. 1 § vattenlagen skall därför arbetas in i miljöbalken.

Enligt paragrafens första stycke åligger det ägaren av en vattenanläggning att underhålla anläggningen. Detta gäller oavsett om tillstånd meddelats eller inte. Det förhållandet att det allmänna kan ha ett ansvar för kontroll av en vattenanläggning innebär inte att den enskilde befrias från sina skyldigheter.

En vattenverksamhet kan medföra omfattande verkningar av olika slag. Många intressen kan vara beroende av att verksamheten sköts riktigt och att underhållet av en vattenanläggning inte försummas. Kraven på skötsel och underhåll varierar med hänsyn till vattenverksamhetens och anläggningens art och omfattning. Störst krav bör ställas på dammar. Även relativt små kraftverks- och regleringsdammar kan orsaka svåra skador om de brister.

Utomlands har åtskilliga dammbrott inträffat med allvarliga konsekvenser. Sverige har varit förskonat från större dammolyckor. Endast en dödsolycka har inträffat, nämligen när en fyra meter hög damm i Sysslebäck i norra Värmland brast år 1973. Den enda dammolycka som har inträffat i Sverige med en hög damm (>15 m) skedde i Noppikoski i norra Dalarna år 1985.

Underhållsansvaret innebär en skyldighet inte bara att utföra löpande reparationer utan även att bygga om uttjänta anläggningar. Det sista gäller dock inte beträffande sådana delar som saknar betydelse för annan än ägaren.

Underhållsskyldigheten kvarstår så länge anläggningen finns kvar. För att bli kvitt underhållsskyldigheten måste anläggningen rivas. Ett problem är att det i Sverige finns många övergivna dammar, bl.a. dammar för sågverk, kvarnar och flottning. Eftersom dammarna övergivits är det i dag ofta svårt att hitta en ägare som har ansvaret för sådana anläggningar.

I 28 kap. 10 § finns bestämmelser om att den som skall utföra viss närmare angiven vattenverksamhet kan ges rätt att utföra anläggningar på andras fastigheter. Om denna rätt upphör skall anläggningen tillfalla markägaren, om den inte rivs ut. Trots detta kvarstår enligt den nu behandlade paragrafen underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Prop. 1997/98:45 Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har enligt 28 kap. 11 § rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Enligt paragrafens andra stycke är den som med stöd av 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans vattenanläggning tillsammans med ägaren skyldig att underhålla anläggningen. De ansvarar då solidariskt mot tredje man för eventuella skador. Miljödomstolen kan bestämma att delat ansvar inte skall föreligga.

I paragrafens tredje stycke erinras om några bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

18 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan.

En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av ett dammhaveri. Motsvarande bestämmelse i 17 kap. 4 § vattenlagen avses gälla från och med den 1 juli 1997 (se prop. 1996/97:46, bet. 1996/97:LU7, rskr. 1996/97:145). Paragrafen har utformats i viss anslutning till 11 § atomansvarighetslagen (1968:45) och 10 kap. 3 § sjölagen (1994:1009).

Av föregående paragraf framgår att det vanligen är dammens ägare som är skyldig att underhålla dammanläggning för vattenreglering. Det är på den underhållsanvarige som en strikt ersättningsskyldighet har lagts i förevarande paragraf. Underhållsansvar och därmed ersättningsskyldighet kan dock också ligga på den som annars brukar anläggningen eller den till vilken underhållsskyldighet har överförts.

Bestämmelsen gäller endast dammanläggningar för vattenreglering. Med uttrycket vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag (5 § andra stycket). Det innebär att kraftverksdammar för strömkraftdrift kan omfattas. Sådana dammar som annars avser att skydda mot vatten, t.ex. i händelse av översvämning, eller tidigare satts upp för att underlätta flottning faller alltså inte under bestämmelsen. Ansvaret förutsätter att dammen inte ger ett avsett skydd mot utströmmande vatten, dammhaveri. Ett dammhaveri föreligger både om dammen hastigt havererar och om den så småningom eroderas och skador uppkommer nedströms. Även när dammen på grund av felmanövrering inte skyddar på avsett sätt föreligger ett dammhaveri i bestämmelsens mening - däremot inte när den fullgör sin funktion men ändå vatten strömmar över den och orsakar skada. I detta sistnämnda fall blir inte dammägaren ansvarig enligt paragrafen men kan naturligtvis ändå vara ersättningsskyldig på annan grund, t.ex. enligt skadeståndslagen.

Prop. 1997/98:45 Som dammhaveri räknas självfallet inte att skada orsakas på annat sätt än just genom vattenutströmning. Är dammen t.ex. i så dåligt skick att ett fordon kör av den ned i vattnet eller en sten faller ned på personer som uppehåller sig under dammen, får skadeståndsfrågan bedömas enligt allmänna regler. Ofta föreligger då vållande på dammägarens sida. Om en skada uppstår genom ett dammhaveri, blir den underhållsskyldige ansvarig oberoende av vållande, såvida han inte kan visa att ett sådant undantag föreligger som omtalas i andra stycket. Ansvaret omfattar skada av alla slag - alltså även ren förmögenhetsskada, t.ex. när någon drar på sig kostnader för att föra undan hotad egendom eller för avbryta en förvärvsverksamhet utan att någon sak- eller personskada inträffar. Skadeståndet bestäms enligt de allmänna reglerna i 5 och 6 kap. skadeståndslagen (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen). Om två eller flera skall ersätta samma skada är de solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande (6 kap. 3 § skadeståndslagen). Det kan bli aktuellt t.ex. om ett dammhaveri leder till haverier i andra dammar nedströms. Frågor om fördelningen av skadeståndsansvaret i sådana fall följer allmänna skadeståndsrättsliga principer. Dessa allmänna principer torde oftast innebära att skadeståndsansvaret, om inte något annat följer av avtal, skall fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (jfr NJA 1968 s. 387).

Enligt andra stycket är den underhållsskyldige fri från ansvaret, om han visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror.

Talan om skadestånd som grundar sig på bestämmelsen får under vissa förutsättningar tas upp av miljödomstol.

Utrivning m.m.

19 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 20 §.

I denna och i följande paragrafer ges särskilda bestämmelser för utrivning av vattenanläggningar. Utrivning är en form av vattenverksamhet. Begreppet vattenanläggning definieras i 3 §.

För att underhållskyldigheten beträffande en vattenanläggning skall upphöra måste anläggningen rivas ut. Om en tillståndshavare inte längre har användning för en sådan anläggning är det orimligt att ställa krav på underhållsskyldighet för all framtid. Även om ett sådant krav skulle ställas kommer förr eller senare en tidpunkt då det inte längre kan vidmakthållas på grund av dödsfall eller ett bolags eller en förenings upphörande. Anläggningens ägare bör i stället omedelbart och i ett sammanhang få vidta sådana åtgärder för att i framtiden befrias från ansvaret.

Begäran om utrivning behandlas av miljödomstolen som ett ansökningsmål. Behöriga att ansöka om utrivning är anläggningens ägare och den som annars fullgör underhållsskyldigheten.

Enligt paragrafen, som motsvarar 14 kap. 1 § vattenlagen, skall tillstånd lämnas till en ansökan om utrivning. Detta innebär givetvis inte att

Prop. 1997/98:45 utrivningen får ske på vilket sätt som helst. För utrivningen gäller självfallet balkens mål- och hänsynsregler. Av 2 kap. 3 § följer t.ex. att försiktighetsmått skall vidtas så att skador och olägenheter förebyggs dels vid själva utrivningen och dels för framtiden. Miljödomstolen skall när den lämnar tillstånd till utrivningen meddela villkor om bl.a. återställningsåtgärder.

Ersättningsfrågor skall på vanligt sätt prövas i tillståndsmålet. Förutom de allmänna bestämmelserna om ersättning vid vattenföretag finns en särskild bestämmelse i 31 kap. 19 § om ersättning vid utrivning.

Miljödomstolen kan enligt 24 kap. 4 § förordna om utrivning vid förverkande av tillstånd till vattenverksamhet.

Även om tillstånd har lämnats till utrivning kan enligt kulturminneslagen hinder föreligga att verkställa utrivningen.

Tillstånd till utrivning kan vägras av domstolen på ett skäl, nämligen när förordnande meddelas att underhållet av vattenanläggningen skall övergå på någon annan. Regler om detta ges i nästa paragraf.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig ersättning för skadan.

När en damm eller annan vattenanläggning har funnits under lång tid har ofta natur och människor inrättat sig efter de nya vattenförhållandena. Det kan då finnas ett intresse av att behålla anläggningen. En utrivning kan exempelvis innebära att djur- och växtlivet påverkas eller att bryggor blir oanvändbara på grund av att vattenståndet ändras. Ibland kan även anläggningen som sådan vara intressant, t.ex. när ett dammkrön används för väg eller en stenbro har kulturhistoriskt intresse. Av dessa skäl ges i paragrafens första och andra stycke möjlighet för fastighetsägare, stat, kommun och vattenförbund att ta över skötseln av en vattenanläggning. Reglerna har hämtats från 14 kap. 2 § vattenlagen.

Den som tar över anläggningen tar också över samtliga skyldigheter som följer med bibehållandet av anläggningen. Denne kan bl.a. vara skyldig att sköta dammluckor på ett sätt som anges i en tillståndsdom. Om ersättning för skador utgår årligen blir anläggningens innehavare skyldig att i framtiden betala ersättningen. Äganderätten övergår däremot

Prop. 1997/98:45 inte. Ett förordnade enligt paragrafen ger inte heller rätt att tillgodogöra sig vattnet för t.ex. kraftproduktion.

En begäran att få ta över underhållsskyldigheten kan enligt paragrafens tredje stycke i vissa fall avslås av domstolen. Grund för avslag kan bl.a. vara att fastighetsägaren inte visar sig ha ekonomiska förutsättningar att fullgöra de skyldigheter som följer av övertagandet. Vidare skall en avvägning ske mellan intresset att riva ut anläggningen och intresset att behålla den. Även allmänna intressen kan tala för att anläggningen rivs ut, t.ex. när en damm utgör hinder för fiskvandring.

Vid bedömningen enligt paragrafens fjärde stycke av ersättningens storlek skall beaktas att den tidigare innehavaren befrias från kostnader för underhåll och rivning.

21 § Om en fastighet övergår till en ny ägare och den tidigare ägaren är underhållskyldig efter övertagande enligt 20 § första stycket, svarar den nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet enligt 20 § första stycket skall antecknas i inskrivningsregistret.

Enligt paragrafen skall underhållsskyldighet som enligt 20 § första stycket har övergått till en fastighetsägare, på samma sätt som enligt 14 kap. 4 § vattenlagen, flyttas vidare när fastigheten överlåts.

22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens tillstånd.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Bortledande av grundvatten är enligt 2 § 2 en vattenverksamhet. Tillstånd krävs därför för verksamheten, om inte annat följer av 11 eller 12 §. Tillstånd krävs däremot inte för att upphöra med en vattenverksamhet. Trots detta skall enligt första stycket i denna paragraf den som vill avsluta bortledande av grundvatten hämta in miljödomstolens tillstånd. Motsvarande skyldighet gäller enligt 14 kap. 5 § vattenlagen. Anledningen är att grundvattenytan kan stiga när uttagen upphör varvid skador kan uppstå på bl.a. byggnader.

Miljödomstolen behandlar enligt 21 kap. 1 § första stycket 4 frågor enligt denna paragraf som ansökningsmål. Om det inte finns någon risk för skada behöver inte miljödomstolens besked inhämtas.

Paragrafen avser inte bara tillgodogörande av grundvatten, dvs. grundvattentäkt, utan också bortledande av skadligt grundvatten. Såväl fallet att uttagen helt upphör som att de upphör endast delvis omfattas, förutsatt att minskningen är stadigvarande. Det har inte någon betydelse om uttagen har prövats av miljödomstolen.

Enligt paragrafens andra stycke skall ersättning utgå om upphörandet av grundvattenuttagen medför skada på annans egendom genom bestående ändringar i vattenförhållandena. Bestämmelsen är utformad som en

Prop. 1997/98:45 skälighetsregel. Skador uppstår ofta senare och talan får då föras som stämningsmål enligt 7 kap. 2 § 3 lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Detsamma gäller när miljödomstolens besked aldrig har hämtats in. Miljöbalkens bestämmelser om oförutsedd skada är alltså inte tillämpliga.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något annat följer av 2 kap. 9 §:

1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt 17 kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande,

2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats för enligt lagen ( 1978:160 ) om vissa rörledningar,

4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt lagen ( 1985:620 ) om vissa torvfyndigheter.

I paragrafen behandlas vattenverksamhet som redan har ansetts tillåten vid prövningar vid andra myndigheter än miljödomstolen. Eftersom dessa myndigheter inte alltid besitter samma vattenrättsliga och vattentekniska kompetens som miljödomstolen måste vattenverksamheten prövas även av domstolen. Paragrafen har hämtat sitt mönster från 3 kap. 6 § vattenlagen.

För att undvika motstridiga beslut är domstolen bunden av den tidigare bedömningen att verksamheten är tillåten. Om vattenverksamhet strider mot miljöbalkens stoppregel i 2 kap. 9 § får dock domstolen, trots tidigare bedömning, förbjuda den. Utan hinder av den tidigare bedömningen skall miljödomstolen meddela villkor grundade på balkens bestämmelser.

Sker prövningen av vattenverksamhet före det att den andra verksamheten prövas, gäller inte undantagen i paragrafen. Det är dock ofta lämpligt att prövningen av vattenverksamheten görs efter den särskilda prövningen.

Punkt 1 omfattar vattenverksamhet som redan har bedömts av regeringen i samband med tillåtlighetsprövning av andra verksamheter. Enligt 17 kap. 1 § skall vissa verksamheter alltid tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen har dessutom möjlighet att enligt 17 kap. 3 § förbehålla sig prövningen av andra verksamheter. Undantaget i punkt 1 avser vattenverksamhet som regeringen vid sin prövning har angett som ett villkor för den andra verksamheten. Bestämmelsen blir därför inte tillämplig om t.ex. regeringen lämnar öppet i vilken av flera sjöar en reglering skall göras. Vattenverksamheten måste vara någorlunda konkretiserad i regeringens beslut.

Övriga punkter avser broar och andra former av vattenverksamhet för kommunikationsanläggningar, rörledningar i vatten och torvbrytning.

Prop. 1997/98:45 Beträffande rörledningar är att märka att stoppregeln i 2 kap. 9 § inte skall tillämpas när regeringen har lämnat koncession enligt rörledningslagen.

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen ( 1966:314 ) om kontinentalsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen ( 1985:620 ) om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen, som i stora delar utarbetats efter mönster i 18 § naturvårdslagen, innehåller regler om tillståndsplikt för täktverksamhet.

Inledningsvis i paragrafen uttrycks samma krav på tillstånd för kommersiella täkter som i gällande rätt. Enligt 5 § skötsellagen krävs idag tillstånd för täkt av matjord på jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion, när täkten har till ändamål att tillgodose annat än markinnehavarens husbehov. Förevarande paragraf i miljöbalken avses omfatta även skötsellagens bestämmelse, eftersom begreppen jord eller andra jordarter kan anses inbegripa matjord utan att det anges särskilt.

Av första stycket andra meningen framgår att täkt för husbehov inte omfattas av tillståndsplikt om det inte har föreskrivits särskilt enligt andra stycket. Här finns det anledning att på nytt erinra om gränsen mellan en kommersiell täkt och en husbehovstäkt. I avsnitt 4.17.1 hänvisas till en dom av Regeringsrätten som ytterligare klargjort denna gränsdragning (RÅ 1993 ref. 4). I domen uttalas att täkt för husbehov kan ske på varje slag av fastighet. Avgörande för om täkten har skett för husbehov är enligt domen om det utbrutna materialet har använts inom fastigheten för dess eget behov och inte för avsalu.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i gällande rätt. Där införs nu en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för husbehovstäkter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får således föreskriva att åtgärder enligt första stycket inte får ske utan tillstånd,

Prop. 1997/98:45 när åtgärderna avser att tillgodose markinnehavarens husbehov. Förutsättningarna för att besluta om sådana föreskrifter anges i styckets andra mening. Täktåtgärderna skall antas motverka hushållningen av de i första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön. Tillståndskrav även för husbehovstäkter förutsätter alltså att täkterna kan medföra skadliga ingrepp i naturen eller att hushållningen med de naturresurser som anges i paragrafen, t.ex. den begränsade resursen naturgrus, motverkas.

Genom att husbehovstäkter jämställs med andra täkter får skyddsbehovet generellt genomslag i balken. De nya reglerna innebär framför allt att stora täkter som kan antas komma att omfatta uttag av mängder överstigande 1 000 m3 naturgrus eller flera tusen kubikmeter morän kan göras tillståndspliktiga om skyddsbehov föreligger. Med den angivna mängden avses det totala uttaget i täkten även om det görs över flera år. Om ett mindre uttag görs i t.ex. ett särskilt skyddsvärt område kan även det komma att omfattas av föreskrifter om tillståndsplikt. Smärre täkter där den uttagna mängden understiger 100 m3 avses däremot inte bli belagda med tillståndsplikt eftersom sådana små uttag vanligtvis får anses medföra relativt obetydlig inverkan på naturresurser och miljön. Om sådana små uttag befaras medföra skada på miljön som bör undvikas får andra skyddsformer i balken användas, närmast de olika slag av områdesskydd som regleras i 7 kap.

I paragrafens tredje stycke anges att undantag gäller i vissa fall där prövning sker enligt annan lagstiftning. Även i dessa fall skall miljöbalkens mål- och hänsynsregler m.m. tillämpas.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

I avsnitt 4.17.1 har påpekats att gällande regler om täkttillstånd inte ger någon uttrycklig ledning för prövningsmyndighetens överväganden. Där har även sagts att prövningen av en ansökan om täkttillstånd bör ske mot bakgrund av en intresseavvägning. I denna paragraf införs en prövningsregel som ger uttryck för hur denna avvägning bör göras. Paragrafen sammanfattar i huvudsak vad som redan gäller i praxis, dock med större tyngd på intresset av att bevara den biologiska mångfalden.

Såsom också har utvecklats i avsnitt 4.17.1 är syftet med miljöbalkens regler om prövning av tillstånd till täkt att verksamhetens samtliga effekter på omgivningen skall prövas vid ett tillfälle. Detta följer av att bl.a. naturvårdslagen och miljöskyddslagen samordnas i miljöbalken. Följaktligen skall en täktansökan prövas med hänsyn också till de aspekter som gäller för miljöfarlig verksamhet, dvs. buller, damm etc. Det torde alltså inte behöva uttryckas särskilt i paragrafen att t.ex. balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd också gäller i

Prop. 1997/98:45 tillämpliga delar vid prövning av täkter, eftersom det i den föreslagna bestämmelsen anges att skador på miljön skall vägas mot materialbehovet.

För tydlighetens skull bör anmärkas att också balkens allmänna och i övrigt allmängiltiga bestämmelser självfallet skall tillämpas vid prövningen. I avsnitt 4.8 samt delvis i författningskommmentaren till 2 kap. 3 § utvecklas betydelsen av de allmänna hänsynsreglerna och samspelet mellan dem och särskilda regler för vissa verksamheter, i detta fall täktverksamhet. I täktfrågor har vidare hushållningsbestämmelserna i balken stor betydelse för avvägningen mellan olika intressen (jfr. 2 kap. 4 § och 3-4 kap). Bland dessa bestämmelser märks t.ex. regeln om att företräde skall ges åt sådan användning av ett markområde som medför en från allmän synpunkt god hushållning (3 kap. 1 §).

Första meningen i paragrafen får mot bakgrund av det som nu har sagts inte uppfattas så, att betydande skador på naturmiljön kan accepteras om behovet av täktmaterialet är mycket stort. Finns det risk att täktverksamheten orsakar stora skador, kan tillstånd hindras redan enligt andra meningen i paragrafen där sådana intressen anges som löper särskild risk att skadas vid täktverksamhet. För att tillstånd skall kunna meddelas måste verksamheten självfallet också alltid kunna förenas med de allmänna hänsynsreglerna. Den enskilde täktexploatörens intressen beaktas genom att behovet av täktmaterialet från allmän och enskild utgångspunkt vägs mot de intressen som anges i förevarande paragraf samt genom att en skälighetsavvägning görs enligt 2 kap. 7 §. Prövningen av en ansökan om täkttillstånd kan följaktligen utmynna i att den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § sätter hinder för verksamheten oavsett hur stort behovet av materialet än är.

Genom tillämpningen av balkens allmänna regler avses också sådana för- och nackdelar beaktas som inte har omedelbart samband med täktverksamheten men som är av betydelse för miljön. I lagtexten markeras detta genom att behovet av täktmaterialet skall vägas mot skador på inte bara djur- och växtlivet utan även på miljön i övrigt. Täktmaterialet kan behöva bevaras för annat utnyttjande än det som täktansökan syftar till, t.ex. för att härbärgera ett grundvattenmagasin eller för framställning av dricksvatten genom filtrering. Vid prövningen av en täktansökan skall också värdet av geologiska formationer beaktas. Vidare skall beaktas att täkten kan komma att lokaliseras så att transporter till och från den orsakar stora olägenheter för människor, djur och natur. Prövningen skall alltså vara allsidig och djupgående.

Vid prövning av täkter tillämpas vidare bestämmelserna i balkens fjärde avdelning. Där finns bl.a bestämmelser om utredningsskyldighet i samband med ansökan om tillstånd. Utredningen bör i likhet med vad som gäller idag innefatta bl.a. täktplan och uppgifter om materialbehov. I detta sammanhang skall också nämnas att balkens allmänna bestämmelser om t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar naturligtvis blir tillämpliga.

I kommentaren till föregående paragraf har nämnts att det enligt 5 § skötsellagen krävs tillstånd till täkt av matjord på jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion, när täkten sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen kom från början till för att

Prop. 1997/98:45 skydda brukningsvärd jordbruksmark. Det betyder att dess syfte skiljer sig från naturvårdslagens täktregler, som primärt syftar till att skydda naturmiljön. Skötsellagens ursprungliga tillståndskrav för att ta jordbruksmark ur jordbruksproduktion är numera ändrat till en anmälningsplikt. Kravet på tillstånd för matjordstäkt kvarstår däremot oförändrat. Det får visserligen förutsättas att en ansökan om täkt av matjord prövas allsidigt men för att även behovet av jordbruksmark skall kunna beaktas införs i paragrafens andra stycke en särskild hänsynsregel med avseende på täkt av matjord.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

Behovet av återställningsåtgärder efter det att täktverksamhet har avslutats är särskilt stort eftersom täkterna kan orsaka stora och förfulande sår i landskapet. En ekonomisk garanti måste därför finnas för att åtgärder vidtas för återställning av täktområdet.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 18 § andra stycket naturvårdslagen, föreskrivs en obligatorisk skyldighet att ställa säkerhet för att få tillstånd till täktverksamhet. Motsvarande regel i naturvårdslagen infördes år 1974 som ett led i den allmänna skärpningen av täktbestämmelserna till skydd för naturmiljön. Säkerheten kan bestå i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att bankgaranti ställs. Under alla omständigheter skall säkerheten utgöra garanti för att de åtgärder utförs som föreskrivs i täkttillståndet för att begränsa eller motverka skadan på miljön. Säkerhetens storlek skall motsvara de kostnader som uppkommer om åtgärderna måste utföras genom det allmännas försorg. Vid granskning av ställd säkerhet måste prövningsmyndigheten se till att det klart framgår att säkerheten ställs för sökandens förpliktelser. Såvitt gäller uppskattningen av säkerhetens värde bör t.ex. borgensåtaganden i koncernförhållanden godtas endast undantagsvis och efter omsorgsfull granskning.

En allmän fakultativ regel om säkerhet för verksamheter som prövas enligt miljöbalken finns 16 kap. 3 §. I författningskommentaren till sistnämnda paragraf utvecklas det nyss berörda huvudsyftet med bestämmelserna om säkerhet, nämligen att kostnaderna för efterbehandling säkras.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med villkor i täkttillståndet.

En särskild paragraf motsvarande den bestämmelse som nu finns i 18 § tredje stycket naturvårdslagen arbetas in i miljöbalken med viss redaktionell ändring. Paragrafen avser det fallet att den som har täkttillståndet inte äger marken där täkten är belägen. Markinnehavaren är i detta fall skyldig att tåla de åtgärder, t.ex. återställningsåtgärder, som tillståndshavaren åläggs i täkttillståndet. Paragrafen som har avseende endast på täkttillstånd innebär således ingen ändring i sak av vad som redan gäller.

Prop. 1997/98:45 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken eller för den som bedriver stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av naturvården.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som exploatör av täkten.

I avsnitt 4.17.1 har redogjorts för lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96:SkU18, rskr. 1995/96:122). Miljöbalkens förevarande paragraf, som motsvarar 18 a § naturvårdslagen, handlar om bl.a. viss uppgiftsskyldighet som har samband med naturgrusskatten.

Första stycket bygger på en äldre utformning av 18 a § naturvårdslagen och avser primärt skyldighet för en täktexploatör att lämna uppgifter för planering av naturvården. Texten i stycket har ändrats så att paragrafen skall överensstämma begreppsmässigt med lagen om skatt på naturgrus.

Andra och tredje styckena har helt och hållet avseende på den nya naturgrusskatten. Andra stycket syftar till att länsstyrelsen skall vara underrättad om vem som är exploatör, dvs. vem som faktiskt bedriver verksamheten i täkten. Det tredje stycket medför att det alltid finns någon person som är att anse som exploatör av en tillståndsgiven täkt.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten medger något annat.

Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller

Prop. 1997/98:45 motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

I avsnitt 4.17.2 har anförts att en samrådsparagraf motsvarande 20 § naturvårdslagen skall finnas i miljöbalken. Samrådsbestämmelser bedöms nämligen fylla en viktig funktion som komplement till regler om tillståndsplikt. Vad gäller Lagrådets synpunkter avseende paragrafens placering i balken hänvisas till nyssnämnda avsnitt.

Samrådsparagrafen i miljöbalken har utformats med iakttagande av den princip som fastslås i 26 kap. och som går ut på att regeringen mera i detalj bestämmer vilka myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter enligt balken. Det bör alltså ankomma på regeringen att genom föreskrifter bestämma vilka statliga myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter, tillika samrådsmyndigheter, eller att kommunal myndighet skall fullgöra uppgiften som samrådsmyndighet. Liksom enligt naturvårdslagens motsvarande paragraf kan det förutses att länsstyrelsen ofta är den lämpligaste myndigheten för handläggning av samrådsärenden, men i linje med vad som föreslås gälla beträffande tillsyn, områdesskydd m.m. kan och bör också kommunerna självfallet komma i fråga för dylika uppgifter. Detta stämmer överens med vad flera remissinstanser har gett uttryck för. Efter påpekande från Lagrådet har paragrafen justerats för att det skall komma till uttryck att anmälan för samråd också skall kunna göras hos kommun.

En verksamhet eller åtgärd kan utföras så att den får större eller mindre inverkan på naturmiljön. Det skall observeras att samrådsbestämmelsen i miljöbalken, på samma sätt som motsvarande bestämmelse i naturvårdslagen, innebär en skyldighet att anmäla den planerade verksamheten eller åtgärden för samråd, om det finns risk för väsentlig ändring av naturmiljön. Den som avser att påbörja verksamheten eller åtgärden bör därför alltid pröva, om det som planeras är så ingripande för naturmiljön att det skall anmälas för samråd. Detta gäller även om inga naturvårdsföreskrifter meddelats angående det aktuella området och oavsett om området omfattas av anmälningsskyldighet enligt första eller andra stycket i samrådsparagrafen. I tveksamma fall bör alltså samråd ske, även om verksamhetsutövaren själv anser att ändringen av naturmiljön inte är till skada. Begreppet verksamhet används enhetligt i balkens regler och i samrådsparagrafen innefattar begreppet självfallet det som i naturvårdslagen avses med arbetsföretag. Exempel på verksamheter som det kan vara motiverat att anmäla för samråd är större schaktningar och dräneringar, upptagande av ledningsgator, förvandling av åkermark till skogsmark, skydds- och kompensationsdikning, uppförande av radio- och telemaster samt tippning av schakt- och rivningsmassor. Även utförande av vägar betraktas som samrådspliktig verksamhet om vägprojektet inte prövas i annan ordning. I samband med behandlingen av allemansrätten har en särskild typ av verksamhet diskuterats beträffande vilken anmälan om samråd kan bli aktuell, nämligen verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras (se avsnitt 4.12).

Prop. 1997/98:45 I paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har införts ett förbud mot att påbörja sådan verksamhet som avses i första och andra styckena inom en viss tid – sex veckor – efter det att den har anmälts för samråd. Beträffande vissa övervägande vad gäller styckets formulering hänvisas till avsnitt 4.17.2. Ett syfte med denna bestämmelse är att ge samrådsmyndigheten rimlig tid att fullfölja samrådsförfarandet och överväga vilka åtgärder som den anmälda verksamheten bör föranleda. Samrådsmyndigheten skall naturligtvis kunna medge igångsättning av verksamheten så snart samrådsförfarandet har ägt rum. Begär den som avser att utöva verksamheten formellt medgivande om att få sätta i gång verksamheten bör samrådsmyndigheten medverka till det i lämplig form, t.ex. genom muntligt besked som dokumenteras i ärendehandlingarna eller i en formellt upprättad handling med beslut.

Samrådsmyndighet enligt paragrafens fjärde stycke bör enligt vad som följer av första stycket vara den myndighet som regeringen bestämmer. Samrådsmyndighet enligt fjärde stycket ges, liksom idag, möjlighet att förelägga den som bedriver samrådspliktig verksamhet, att vidta de åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön får myndigheten förbjuda verksamheten. Ett föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får förenas med vite. Allmänna bestämmelser om detta meddelas i 26 kap. som innehåller tillsynsbestämmelser.

Paragrafens sista stycke innehåller också en hänvisning till miljöbalkens kapitel med regler om ersättning. Av 31 kap. 4 § första stycket framgår att fastighetsägaren kan vara berättigad till ersättning när föreläggande eller förbud meddelas med stöd av bestämmelserna i samrådsparagrafen. I detta sammanhang finns det anledning att återknyta till det som tidigare har sagts om förhållandet mellan samrådsparagrafen och den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § (se avsnitt 4.17.2). De verksamheter som omfattas av samrådsparagrafen har normalt en helt annan omfattning och effekt än sådan verksamhet som kan föranleda tillämpning av stoppregeln. Verkningarna av samrådspliktig verksamhet är i huvudfallet lokalt begränsade men kan just där vara så ingripande att naturmiljön ändras i strid med de mål som ställs upp i balken. Typiskt sett utgör verksamhet av detta slag sådan markanvändning som avses i plan- och marklagstiftningens ersättningsbestämmelser. Av detta skäl är det inte, som vissa remissinstanser har påpekat, ologiskt att förelägganden och förbud enligt samrådsparagrafen kan ge rätt till ersättning medan tillsynsåtgärder med stöd av stoppregeln inte berättigar till ersättning. Samrådsregeln skall således fungera som ett förebyggande och lättillgängligt medel för samrådsmyndigheten att kontrollera, styra och eventuellt hindra miljöstörande verksamheter.

I annat sammanhang har redovisats att naturmiljöfrågor ofta hör ihop med kulturmiljöfrågor, se bl.a. avsnitt 4.13.4 samt författningskommentarerna till 7 kap. 4 och 9 §§. Samrådsparagrafen innehåller visserligen endast begreppet naturmiljön, men om samrådsmyndigheten finner att en verksamhet eller åtgärd kan komma att skada också kulturvärden skall

Prop. 1997/98:45 myndigheten självfallet underrätta den myndighet som ansvarar för kulturmiljöfrågor.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen, som i allt väsentligt motsvarar 1 § och 2 § skötsellagen, innehåller en definition av vad som skall avses med begreppet jordbruksmark vid tillämpningen av 8 och 9 §§. Definitionen har förts in i miljöbalken efter inrådan av Lagrådet. En sådan definition får i praktiken sin största betydelse vid tillämpningen av bestämmelsen i 9 § där det ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion. Beträffande vad som gäller generellt om miljöbalkens tillämpningsområde hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 4.6 och i författningskommentaren till 1 kap. 3 §.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvåras.

Av avsnitt 4.17.2 framgår att miljöbalken skall innehålla regler som motsvarar skötsellagens s.k. hänsynsregler. Som redan angetts i kommentaren till 1 § har skötsellagens regler om matjordstäkt smälts in i balkens täktbestämmelser.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 6 a § andra stycket skötsellagen, meddelas regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i jordbruket. Innebörden av paragrafen kommer delvis till uttryck också i miljöbalkens allmänna hänsynsregler vilka i likhet med balkens övriga allmänna regler blir tillämpliga på verksamhet i jordbruket. Numera torde det ingå som ett naturligt led i jordbruket att ta hänsyn till natur- och kulturvärden. I denna paragraf ges möjlighet att ställa upp generella och konkreta krav på hänsyn i jordbruket, vid sidan av de situationer då natur- och kulturvärdena kräver särskilda eller mera långtgående föreskrifter enligt balkens regler. Hänsynsföreskrifter med stöd av denna paragraf skall därför inte vara så ingripande att de medför inskränkningar i pågående markanvändning. Behövs i en sådan situation skydd för vissa värden som hotas med anledning av

Prop. 1997/98:45 markanvändningen får andra skyddsformer, t.ex. enligt reglerna i 7 kap. om områdesskydd övervägas. Omvänt ger paragrafen möjlighet att till skydd för naturvårdsintressen m.m. avsevärt inskränka eller förbjuda åtgärder som kan definieras som ändring i pågående markanvändning, utan att någon rätt till ersättning för den enskilde föreligger. Här kan hänvisas till vad som anförs beträffande skogsplantering på jordbruksmark i avsnitt 4.33.1.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön. Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

Paragrafen, som har utarbetats efter mönster i 4 § skötsellagen, innehåller bestämmelser som ger möjlighet att övervaka användningen av värdefull jordbruksmark. När det gäller markens betydelse för jordbruk knyter paragrafen an till den grundläggande hushållningsbestämmelsen i 3 kap. 4 §. Även från naturmiljö- och kulturmiljösynpunkt är det av vikt att få uppgifter om användningen av jordbruksmark. Av dessa skäl införs därför denna paragraf med bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion. Då kan, liksom enligt gällande rätt, bestämmelserna i detalj föreskrivas i en förordning eller, efter delegation, i myndighetsföreskrift.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssynpunkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

I gällande rätt ges möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter för jordbruket i 6 b § skötsellagen. 9 kap. 5 § i balken innehåller regler om generella föreskrifter beträffande miljöfarlig verksamhet. Skötsellagens nyssnämnda bestämmelse kunde på goda grunder, som vissa remissinstanser har påpekat, smältas in i balkens paragraf om generella föreskrifter. För att hålla samman de regler som specifikt riktar sig till jordbruksverksamhet finns dock enligt regeringens mening skäl att behålla en särskild bestämmelse i balken som motsvarar skötsellagens paragraf.

Paragrafen kan t.ex. användas för att utfärda föreskrifter om gödselhantering för att genomföra åtaganden som följer av rådets direktiv (91/676/EEG) den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Enligt gällande rätt har regeringen i förordningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark beslutat om regler av det

Prop. 1997/98:45 slag som avses i förevarande paragraf, bl.a. för genomförandet av det nyssnämnda EG-direktivet.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och naturmiljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller om vilthägn idag enligt 24 a § naturvårdslagen. Tredje stycket saknar dock motsvarighet i gällande rätt.

Vilthägn utgörs av hägn för djur som anses som vilda, t.ex. hjortdjur, vildsvin och andra djur som hålls inhägnade även om de har fötts i fångenskap. Däremot anses inte renar som vilda djur, varför anläggningar för renskötsel inte omfattas av bestämmelsen. Stängsel avsedda att utestänga djur från vissa områden, t.ex. bostads- eller vägområden, anses inte som vilthägn enligt paragrafen (se prop 1981/82:220 s. 28).

I paragrafens tredje stycket anges att tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområde får meddelas endast om det finns särskilda skäl. Enligt 7 kap. 17 § första stycket 2 undantas vilthägn från de särskilda bestämmelser som gäller för byggande m.m. i strandskyddsområden. Undantaget har tillkommit för att undvika en dubbelprövning i tillståndsärendet. Ett vilthägn i strandskyddsområde skulle i annat fall fordra såväl tillstånd enligt denna paragraf som dispens enligt 7 kap. 18 §. Prövningen bör i dess helhet ske inom ramen för tillståndsförfarandet. När det gäller intrång i strandskyddsintressena bör bedömningen följa samma principer som om det är fråga om dispensförfarande i ett strandskyddsärende. För att tillstånd skall lämnas måste således särskilda skäl föreligga.

Det bör påpekas att det i 24 kap., som innehåller allmänna regler om tillstånds giltighet, omprövning m.m., finns bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor för vilthägn. I samma kapitel finns dessutom en regel, motsvarande 24 a § tredje stycket naturvårdslagen, som ger möjlighet att under vissa förutsättningar återkalla tillstånd till vilthägn (se 24 kap. 12 §).

Avslutningsvis erinras om att vilthägn även prövas från viltvårdssynpunkt enligt jaktlagstiftningen.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafen får regeringen föreskriva om tillståndsplikt som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Bestämmelsen kan exempelvis tillämpas för att föreskriva tillståndsplikt i de fall detta föreskrivs i rättsakter från EU och det inte avser miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet eller någon annan verksamhet för vilken tillståndsplikt kan föreskrivas enligt annan bestämmelse i balken. Exempelvis krävs numera enligt rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt att det skall krävas tillstånd för vissa projekt. Tidigare krävdes bara att de blev föremål för en bedömning av miljöpåverkan i de fall det är betydande miljöpåverkan. Direktivet har ändrats genom direktivet (97/11/EG) och där föreskrivs att angivna projekt skall bli föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges. Ändringsdirektivet skall vara genomfört senast den 14 mars 1999. Direktiven har behandlats mera utförligt i avsnitt 4.11.2. I direktivets bilaga II anges under infrastrukturprojekt bl.a. anläggning av vattenledningar över långa avstånd. För sådana anläggningar kan inte föreskrivas tillstånd enligt någon annan bestämmelse i balken.

5.1.13 13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan verksamhet som avses i första stycket.

I paragrafen anges bestämmelsernas tillämpningsområde och syfte.

Av paragrafens första stycke framgår att kapitlet är tillämpligt på innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Det är också tillämpligt när produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden. Begreppen definieras i 3-7 §§. Verksamhet enligt detta kapitel omfattas därutöver även av de andra allmänt tillämpliga bestämmelserna i balken, som t.ex. hänsynsreglerna i 2 kap. Av stor betydelse är också 14 kap. som behandlar kemiska produkter och biotekniska organismer. Ett flertal sådana produkter är eller kommer att vara genetiskt modifierade.

Vid sidan om balkens regler kommer, precis som idag, dessutom en rad andra lagar och förordningar att vara tillämpliga på genetiskt modifierade organismer och produkter som består av eller innehåller sådana.

Exempelvis tillämpas övergripande straffbestämmelser vid användningen och hanteringen av genetiskt modifierade organismer och förfa-

Prop. 1997/98:45 randet med produkter som innehåller eller består av levande sådana organismer. Tänkbara brottsrubriceringar enligt 13 kap. brottsbalken är bl.a. spridande av gift eller smitta, förgöring och vårdslöshet med gift eller smitta. Andra exempel på bestämmelser som gäller för genteknisk verksamhet är arbetsmiljölagen (1977:1160) vad gäller den yrkesmässiga användningen av gentekniken och hanteringen av framställda produkter, lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods, produktsäkerhetslagen (1988:1604), läkemedelslagen (1992:859), livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807).

Vad gäller användningen av genetiskt modifierade djur tillämpas bl.a. djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539), jaktförordningen (1987:905) och epizootilagen (1980:369). Vid användning av genetiskt modifierade växter är bl.a. växtskyddslagen (1972:318), utsädeslagen (1976:298) och skogsvårdslagen (1979:429) tillämpliga.

Bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet finns i sekretesslagen (1980:100).

I andra stycket anges kapitlets syfte. Det etiska hänsynstagandet är särskilt påtagligt vid genteknisk verksamhet och har därför lyfts fram i detta stycke. Emellertid utgör även bestämmelsen i 1 kap. 1 § första stycket utgångspunkter för etiska värderingar som ligger till grund för balkens tillämpningsområde i övrigt.

Lagrådet har ifrågasatt andra stycket och särreglerna om etiska hänsyn i genteknikkapitlet. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.

Bestämmelserna i detta kapitel avser naturligtvis också att skydda männniskors hälsa och miljön. Eftersom detta är balkens uttryckliga och övergripande syfte, som regleras i balkens första avdelning, anges det inte särskilt i lagrummet. Skyddet för människors hälsa och miljön är också syftet med rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön, vilka införlivas i svensk lagstiftning genom bestämmelserna i detta kapitel och balken i övrigt. Skyddet av miljön omfattar även skyddet av djur och djurs hälsa i meningen djurpopulation, dock inte enstaka individer. Individuella djurs hälsa regleras främst i djurskyddslagen. Däremot avses i balken alla djur och inte endast sådana som hålls i fångenskap.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Med delegationen i paragrafen har regeringen en möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpningsområde vad gäller organismer som har erhållits med vissa genetiska metoder. En förutsättning är att det gäller beprövade metoder. Undantag kan alltså komma ifråga endast för sådana metoder som på ett vedertaget sätt och under längre tid har använts i ett antal tillämpningar. Det krävs också att meto-

Prop. 1997/98:45 den därvid inte har visat sig medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Genom paragrafen uppfylls begränsningarna i artikel 3 i direktivet om innesluten användning och artikel 3 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Definitioner

Definitionerna i kapitlet är hämtade från artikel 2 i direktivet om innesluten användning och artikel 2 i direktivet om avsiktlig utsättning. Det blir de tillämpande myndigheternas uppgift att avgöra definitionernas närmare räckvidd med utgångspunkt i direktiven och med vägledning av den praxis som utvecklas inom EU (jfr. prop. 1991/92:170 s. 144-150, bet. 1992/93:EU1 s. 169-172).

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra över genetiskt material.

Genom definitionen slås fast att en organism i balkens mening alltid är levande.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt genom parning eller naturlig rekombination.

Enligt Nationalencyklopedin betyder rekombination inom gentekniken omgruppering av arvsmasssan. Definitionen innebär att en genetisk modifiering inträffar vid användningen av bl.a. hybrid-DNA-tekniker och cellfusion som innebär att levande celler med nya kombinationer av ärftligt genetiskt material bildas genom en fusion av två eller fler celler på ett sätt som inte förekommer naturligt (jfr. bilaga 1 A till direktivet om innesluten användning och bilaga 1 A till direktivet om avsiktlig utsättning.) Definitionen innebär också att genetisk modifiering inte inträffar vid bl.a. befruktning in vitro och induktion av polyploidi (kromosomtalsfördubbling), om metoderna inte omfattar användning av hybrid-DNA-molekyler eller genetiskt modifierade organismer (jfr de förut nämnda bilagorna till direktiven).

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder, transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa organismers kontakt med allmänheten och miljön.

Med innesluten användning avses all hantering där det finns hinder som begränsar de genetiskt modifierade organismernas kontakt med allmänheten och miljön, t.ex. ett laboratorium med särskilda ventilations- och avloppssystem eller en industriell produktion med organismer i reaktor-

Prop. 1997/98:45 tankar. En innesluten användning kan också ske i ett växthus, om detta är tillräckligt slutet.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 § nedan.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

Avsiktlig utsättning kan avse både försöksutsättning och produktion. Som exempel kan nämnas lösgående genetiskt modifierade får och odling med genetiskt modifierade fiskar. Avsiktlig utsättning definieras som ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning. Det betyder att allt som inte är innesluten användning är att anse som avsiktlig utsättning. Om det inte finns någon inneslutning är verksamheten således att bedöma som en utsättning.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 § nedan.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan.

I kommissionens handbok om direktivet om avsiktlig utsättning (XI/322/92-EN) diskuteras innesluten användning, avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden och hur begreppen förhåller sig till varandra (handboken s. 86 f.). Där sägs att om genetiskt modifierade organismer har framställts av ett företag och levererats till ett annat företag för en försöksutsättning, torde organismerna inte anses ha släppts ut på marknaden, trots att de egentligen har tillhandahållits och gjorts tillgängliga för andra. I handboken finns även en rad andra exempel på förfaranden som, enligt kommissionens uppfattning, inte är att bedöma som utsläppande på marknaden.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

I bestämmelsen sägs att en innesluten användning, en avsiktlig utsättning och ett utsläppande på marknaden skall föregås av en utredning som kan ligga till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- eller

Prop. 1997/98:45 miljöskador som kan vara aktuella. Det åligger den som är ansvarig för verksamheten att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns relevant underlag för en bedömning av verksamheten.

Vilken utredning som är tillräcklig beror på en rad omständigheter. Hur omfattande underlaget måste vara beror på verksamhetens karaktär, organismens egenskaper och vad som är påkallat från miljö- och hälsosynpunkt. En innesluten användning för forskningsändamål t.ex. innebär ofta små risker för skador. I sådana fall kan utredningen, om beprövad erfarenhet ger så vid handen, vara av förhållandevis liten omfattning. Höga krav måste däremot ställas när det gäller ett helt nytt användningssätt eller nya produkter. Den möjliga exponeringen är alltid en faktor av betydelse. Den närmare innebörden av kraven på uppgifter bestäms av den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån.

I utredningen behöver inte anges vilka etiska problem som hanteringen kan föra med sig.

Genom paragrafen uppfylls närmast artikel 6 i direktivet om innesluten användning (jfr även artikel 5 i direktivet om avsiktlig utsättning).

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Genom särskilda föreskrifter kan bl.a. preciseras hur de hälso- och miljömässiga övervägandena skall göras (jfr bilaga 3 till direktivet om innesluten användning och bilagorna 2 och 3 till direktivet om avsiktlig utsättning).

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

I paragrafen uttrycks att särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer samt utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av sådana organismer. Redan i 1 kap. 1 § slås dock fast att det skall beaktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Detta synsätt är grunden för en etisk bedömning. Ett etiskt hänsynstagande gör sig emellertid särskilt påmint när det gäller gentekniken. Därför innehåller detta kapitel en särskild bestämmelse om etiska hänsynstaganden. Lagrådet har emellertid frågasatt bestämmelsen och frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.

Att etiska hänsyn skall tas betyder bl.a. att människan har ett ansvar att förhindra allvarliga störningar i de ekologiska systemen liksom att tillse att olika gentekniska tillämpningar inte uppfattas som stötande eller stridande mot god sed och allmän ordning. De får heller inte ge upphov till onödigt lidande hos djur.

Prop. 1997/98:45 Den etiska värderingen handlar om att göra en avvägning mellan olika intressen. Ett sätt att i det enskilda fallet avgöra om en verksamhet är etiskt försvarbar är att tillämpa en analysstrategi som gör det möjligt att identifiera de olika intressen som står emot varandra eller i övrigt gör sig gällande, och att bedöma effekterna av alternativa handlingssätt. Om t.ex. användningen av ett genetiskt modifierat djur inte kan förväntas ha något egentligt värde och de etiska invändningarna är betydande bör tillstånd inte ges.

Analysen av de olika intressena kan naturligtvis också leda till att det bedöms vara etiskt olämpligt att inte ge tillstånd till en viss genteknisk verksamhet. Ett exempel är framställning av ett viktigt läkemedel. Styrkan av intresset att utveckla läkemedlet får då vägas mot de etiska betänkligheter som kan finnas.

De etiska frågorna har en särskild tyngd när det gäller industriellt utnyttjande av gentekniskt modifierade djur. Det är viktigt att gentekniken tillämpas på djur så att både genförändringen i sig och syftet med förändringen kan försvaras etiskt och inte uppfattas som stötande av allmänheten. Detta gäller också för djurets vård och förvaring i samband med användningen. Vid industriellt utnyttjande av genetiskt modifierade djur bör tillstånd lämnas endast om det finns starka skäl för detta.

I kraven på särskilda etiska hänsyn ligger att genteknisk verksamhet bör tillåtas bara om den medför en samhällsnytta, dvs. en nytta som inte begränsar sig till verksamhetsutövaren utan som också har ett allmännyttigt värde.

Det bör i detta sammanhang erinras om de allmänna hänsynsreglerna i balken som är direkt tillämpliga. Den i gentekniklagen angivna skyldigheten att vidta de åtgärder och den försiktighet i övrigt som behövs för att undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa och miljön motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Någon förändring av gentekniklagens allmänna aktsamhetskrav avseende genteknisk verksamhet är inte avsedd.

Aktsamheten om människors och djurs hälsa regleras alltså av balkens allmänna hänsynsregler. Den gentekniska verksamheten medför dock, sannolikt mer än någon annan verksamhet som omfattas av balken, direkta konsekvenser för djur. Det finns därför skäl att i detta sammanhang nämna något om detta.

Aktsamheten om djurs hälsa tar, som tidigare nämnts, sikte på hela djurpopulationer och inte enstaka djur. Det är emellertid inte meningen att djurpopulationen skall skyddas i varje läge utan det måste göras en övergripande bedömning av syftet med verksamheten. En vägning mellan människors och djurs intressen kan bli aktuell vid bland annat framställning av mediciner. En avvägning får också göras när två djurpopulationer ställs mot varandra. Eftersom bestämmelsen avser hälsan hos en djurpopulation hindrar den inte att gentekniken används i enskilda fall t.ex. för att framställa ett djur som avses utveckla cancer. Däremot följer av de särskilda etiska hänsyn som skall tas enligt denna paragraf att också hänsyn skall tas till det enskilda djuret.

Den gentekniska verksamheten har också särskild betydelse för möjligheten att tillgodose balkens syfte att skapa förutsättningar för en håll-

Prop. 1997/98:45 bar utveckling. Det är av synnerlig vikt att också långsiktiga konsekvenser värderas vid bedömningen av om en genteknisk verksamhet får bedrivas. Det kan t.ex. vara bra på kort sikt att växter görs resistenta mot ett visst bekämpningsmedel eftersom det kan innebära en övergång till en mindre miljöskadlig kemikalie men på lång sikt kan det försvåra övergången till en ekologiskt hållbar utveckling. Det gagnar inte heller en hållbar utveckling om lösningar på befintliga problem medför andra nya problem. Ett exempel på detta är framställning av oljeätande bakterier som i och för sig kan användas för att ta hand om oljespill, men som är giftiga och sprids i naturen. Gentekniska metoder bör användas för att ersätta andra metoder som på kort och lång sikt är mer hälsoskadliga eller miljöbelastande.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid sidan om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 3 § har betydelse för uppfyllandet av EG-direktiven. Som exempel på sådana försiktighetsmått kan nämnas skyldighet att föra protokoll (artikel 9 i direktivet om innesluten användning), beredskapsplaner (artikel 14 i direktivet) och underrättelseskyldighet vid olycka (artikel 15 i direktivet).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om försiktighetsmått kan straffas enligt 29 kap. 8 § p 18.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

I bestämmelsen finns ett allmänt tillståndskrav för avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer och för utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består av sådana organismer.

Innesluten användning som sådan omfattas inte av tillståndskravet. Produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten användning kan med stöd av föreskrifter enligt 15 § vara undantagna från tillståndskravet.

Frågan om tillstånd skall prövas av den myndighet regeringen bestämmer. Detta framgår av 17 §.

Av Jordbruksutskottets PM, 1995-06-14, Genteknik – Reglering och utveckling, framgår bl.a. följande beträffande erfarenheter av riskbedömningar vid hittillsvarande tillståndsprövning.

Myndigheterna gör en bedömning av tänkbara risker samt vilka krav som skall ställas för att minimera dessa. Vid tillståndsprövningen vägs

riskerna ihop i en samlad bedömning. Ett grundläggande krav är att förväntade skadeverkningar inte får stå i ogynnsam proportion till förväntade positiva effekter. Jordbruksverkets ambition har varit att inte acceptera några skador över huvud taget. Inom läkemedelsområdet jämför man även förväntade effekter med kända effekter vid tillgängliga behandlingsalternativ.

Inom flera myndigheter påpekar man en obalans mellan å ena sidan kraven i EG:s direktiv om innesluten användning och avsiktlig utsättning och implementeringen av dessa och å andra sidan kravnivån i fråga om andra skador. Påverkan som inte är hänförlig till gentekniken som sådan kan nämligen medföra lika höga eller kanske t.o.m. högre risker för hälsa och miljö. Man påpekar det väsentliga i en sammanvägd bedömning av olika risker och hur dessa kan minimeras.

Inom livsmedelsområdet har man internationellt börjat arbeta med begreppet "substantial equivalence". Detta innebär att man med hjälp av olika parametrar bestämmer olika normvärden vilka används som jämförelse vid riskbedömningar. Inom EU kommer detta att regleras i den s.k. Novel Foods-förordningen.

Genom bestämmelsen uppfylls reglerna i artiklarna 6.4 och 11.5 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen kan straffas enligt 29 kap 4 §.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvarbar.

I paragrafen anges som en förutsättning för att tillstånd skall kunna ges att verksamheten måste vara etiskt försvarbar. Det bör dock för tydlighetens skull anmärkas att all verksamhet som omfattas av miljöbalken självfallet dessutom måste prövas mot balkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. Förutsättningen i 7 § första stycket gentekniklagen att verksamheten skall vara godtagbar från hälso- och miljöskyddssynpunkt motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Artiklarna i 6 och 10 i direktivet om avsiktlig utsättning uppfylls därmed.

Att en genteknisk verksamhet bedöms vara godtagbar enligt försiktighetsprincipen innebär, liksom för all annan verksamhet som omfattas av miljöbalken, att redan riskerna för skadlig påverkan har beaktats. Se vidare om detta i författningskommentaren till 2 kap. 3 § andra stycket.

Den gentekniska verksamheten måste dessutom, till skillnad mot annan verksamhet enligt miljöbalken, bedömas vara uttalat etiskt försvarbar för att tillstånd skall meddelas. Lagrådet har emellertid frågasatt en sådan särreglering. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.

De etiska frågorna är av särskild tyngd vad gäller tillämpningen av genteknik på djur. I sådan fall måste myndigheten fästa mycket stor vikt vid att verksamheten verkligen är etiskt försvarbar och inte uppfattas som stötande av allmänheten. Skälen för att utsättning eller utsläppande på marknaden skall tillåtas måste vara mycket starka.

Bedömningsgrunderna vid den etiska prövningen har utvecklats i författningskommentaren till 10 §.

För att få hjälp vid den etiska bedömningen kan prövningsmyndigheten hämta in ett rådgivande yttrande från Gentekniknämnden (se vidare om

Prop. 1997/98:45 Gentekniknämnden under 19 §). Samråd med andra myndigheter kan också komma ifråga. Naturvårdsverket har en samordnande roll. Dess insatser är av stor betydelse vid uppbyggandet av strategier och praxis. Även organisationer och enskilda kan beredas tillfälle att yttra sig i tillståndsärendena. Jordbruksutskottets PM 1995-06-14, Genteknik – Reglering och utveckling, redovisar bl.a. följande erfarenheter beträffande den etiska bedömningen.

En av huvuduppgifterna för Gentekniknämnden är att främja en etiskt försvarbar användning av gentekniken. I enlighet med sin instruktion har nämnden en etiskt sakkunnig ledamot. Vid diskussion med denne ledamot kring hittillsvarande erfarenheter och etiska hänsyn framträder följande.

Etik kan sägas handla om vilka värderingar som får slå i genom vid konkurrerande intressen, ett moraliskt dilemma. Etiska hänsyn vid användningen av genteknik rör inte bedömningar av tekniken som sådan. De etiska bedömningarna blir tillämpliga vid olika praktiska tillämpningar av tekniken. De etiska bedömningarna skall hållas åtskilda från kvantitativa bedömningar av riskernas omfattning. Sådana bedömningar vilar mer på vetenskapliga experter inom olika samhällssektorer med ansvar inom genteknikens område. Etiska hänsyn inom genteknikens område kan avse såväl innesluten användning som avsiktlig utsättning och utsläpp på marknaden. När det gäller djur blir etisk hänsyn ofta aktuell redan vid innesluten användning. Gentekniken föranleder etiska frågor som i många fall liknar frågor som diskuteras inom medicinsk etik och försöksdjursetik. I vissa fall kan dock principiellt nya frågeställningar dyka upp.

De etiska frågorna kommenteras förutom av Gentekniknämnden och Naturvårdsverket av tre av de sju tillsynsmyndigheterna. Den vanligaste kommentaren är att etisk hänsyn rör bedömningar i förlängningen av myndighetens kompetensområde, där primära kända effekter och överskådliga tidsperspektiv blir otillräckliga. Etiska hänsyn kommer därmed snarast att röra effekter i andra och tredje hand i långa tidsperspektiv.

Inom Läkemedelsverket särskiljer man bedömningar av skadeverkningar från etiska hänsyn genom att det senare även omfattar imaginära värden, som vad liv betyder och vad liv har för värde. De etiska frågorna berörs på allvar inom läkemedelsområdet när det blir aktuellt med genterapi. Tekniken för genterapi uppges dock ännu vara outvecklad. Det saknas också kunskaper om långsiktiga effekter. Samtidigt framhålls vikten av att en debatt om dessa frågor inleds redan nu, då frågorna rör svåra avgöranden.

Inom Jordbruksverket har framförts att de etiska frågorna är mer uttalade först när det gäller avsiktlig utsättning inom djurområdet. Innesluten användning inom djurområdet (anläggningar med försöksdjur) prövas från etisk synpunkt av Centrala försöksdjursnämnden. Nämnden är huvudman för landets djurförsöksetiska nämnder, vilka svarar för alla djurförsök.

Flera myndigheter ser en viktig uppgift för Gentekniknämnden när det gäller bistånd och ledning med hanteringen av de etiska frågorna. Man uttrycker bl.a. önskemål om minimikrav och gemensamma synsätt. Internationellt går uppfattningarna om etiska hänsyn rätt vitt isär.

Frågorna om genteknik rör avvägningar mellan å ena sidan samhällets kontroll i enlighet med politiskt fattade beslut och å andra sidan upprätthållande av ett gott forskningsklimat, vilket även betonats av statsmakterna.

Prop. 1997/98:45 Av 16 kap. 2 § andra stycket framgår att ett tillstånd får förenas med villkor.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela sådana särskilda föreskrifter om materiella förutsättningar för tillstånd som behövs från hälso- och miljösynpunkt.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet. Det kan naturligtvis bara röra sig om sådana undantag från tillståndskravet som är möjliga enligt direktivet om avsiktlig utsättning (jfr artikel 13.5). Regeringen har utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och meddelat undantag från i lagen angivet tillståndskrav vid utsläppande på marknaden om ett annat EU-land har meddelat motsvarande tillstånd (6 § förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer). Miljöbalksutredningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag till vilka föreskrifter som behövs i anslutning till miljöbalkens bemyndiganden.

De produkter som består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer, och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten användning bör, i de fall de förses med produktinformation om detta, kunna undantas från tillståndskravet. Reglerna om innesluten användning med krav på användaren torde i dessa fall vara tillräckligt för att tillgodose hälso- och miljöaspekter samt etiska hänsyn.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av hälso- eller miljöskäl.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om tillståndskrav eller anmälningsskyldighet för innesluten användning. Genom sådana föreskrifter uppfylls bl.a. artiklarna 8 och 10 i direktivet om innesluten användning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan straffas enligt 29 kap. 4 §.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i tillståndsbeslutet.

Prop. 1997/98:45 Genom första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilken myndighet som ansvarar för tillstånd och anmälan. Regeringen har utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och föreskrivit i förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer hos vilken myndighet ansökan om tillstånd och anmälan skall göras för respektive område. Förordningen ses för närvarande över av Miljöbalksutredningen som skall lämna förslag till föreskrifter med stöd av miljöbalken.

Bestämmelsen i andra stycket avser handläggningstiden för tillståndsärenden. Regeringen måste, när den föreskriver tidsfrister, beakta regleringen i EG-direktiven.

Huvudregeln är enligt tredje stycket att tillståndet gäller i fem år. Myndigheten kan dock i enskilda fall besluta att tillståndet skall gälla kortare eller längre tid.

I 24 kap. 3 § finns bestämmelser om under vilka förutsättningar ett tillstånd får återkallas.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka produkten.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att föreskriva om märkning av produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer som släpps ut på marknaden. Ett sådant krav gäller alla produkter oavsett om de är avsedda för innesluten användning eller ej.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.18.2) har närmare redogjorts för märkningskravet enligt direktivet om avsiktlig utsättning och omfattningen härav. Enligt art. 11 i direktivet krävs att det i anmälan lämnas förslag till märkning och förpackning som minst uppfyller de krav som fastställs i bilaga 3. Det pågår för närvarande revidering av direktivet.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om användningen av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

I paragrafen anges att det skall finnas en gentekniknämnd och beskrivs i stora drag vilka uppgifter nämnden har.

Gentekniknämnden har ett övergripande ansvar för övervakningen av hela genteknikområdet och ger råd om användningen av tekniken. Kon-

Prop. 1997/98:45 trollen skall omfatta alla sorters organismer. Nämndens verksamhet är rådgivande. En betydelsefull uppgift är att lämna yttranden till vägledning för myndigheternas bedömning om en tillståndspliktig verksamhet är etiskt försvarbar.

Närmare bestämmelser om Gentekniknämndens uppgifter och dess sammansättning meddelas av regeringen. Regeringen har beslutat förordningen (1994:902) med instruktion för Gentekniknämnden. Gentekniknämnden har en hög kompetens inom de verksamheter och områden som berörs av gentekniken.

5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk.

I första stycket ges en allmän upplysning om att kapitlets bestämmelser skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer. Begreppen definieras i 2 och 3 §§. Den som hanterar kemiska produkter och biotekniska organismer skall dock inte bara tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Även andra allmänt tillämpliga bestämmelser i balken, framför allt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap., skall tillämpas. Dessa gäller för all verksamhet enligt balken, även hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller bioteknisk organism. De allmänna hänsynsreglerna omfattar alltså all verksamhet som rör kemiska produkter och biotekniska organismer och, efter särskilda föreskrifter med stöd av paragrafens andra stycke, varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt.

En viktig hänsynsregel för alla som hanterar en kemisk produkt eller bioteknisk organism är 2 kap. 3 §, att en verksamhetsutövare skall vidta de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Den motsvarar delvis nuvarande 5 § lagen om kemiska produkter. Som exempel på skyddsåtgärder och försiktighetsmått kan nämnas att produkten förpackas säkert. Med stöd av 24 § får närmare föreskrifter om detta meddelas. En annan viktig hänsynsregel är 2 kap. 6 § som uttrycker produktvalsprincipen som också delvis motsvarar 5 § lagen om kemiska produkter. I detta kapitel anges de särskilda försiktighetsmått som kompletterar bestämmelserna i 2 kap.

Prop. 1997/98:45 Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utvidga tillämpningen av balkens bestämmelser om kemiska produkter. Tillämpningen kan utvidgas till att omfatta en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk. Förutsättningen för detta är alltså att varan innehåller ett kemiskt ämne som har någon farlig egenskap som kan befaras medföra angivna skada. Bemyndigandet omfattar även varor som har behandlats med en kemisk produkt. Detta innebär i många fall att varan av den anledningen innehåller den kemiska produkten, men behöver inte alltid vara fallet varför behandling anges särskilt i paragrafen. Någon definition av vad som skall räknas som en vara till skillnad från en kemisk produkt är inte erforderlig eftersom detta avgörs i och med att särskilda föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen. Med andra intressen som balken avser att skydda avses bl.a. hushållning med material, råvaror och energi och sådana delar av naturvården som gränsar till kulturmiljövård.

Bemyndigandet har inte angetts omfatta möjlighet att utvidga tillämpningen till varor som innehåller eller har behandlats med en bioteknisk organism, eftersom en sådan vara definitionsmässigt är en bioteknisk organism och omfattas därför alltid av reglerna. Bemyndigandet innefattar möjlighet att utvidga även till biotekniska organismer som innehåller en kemisk produkt, eftersom det är en vara.

För närvarande har regeringen med stöd av 1 § lagen om kemiska produkter i 2 § förordningen om kemiska produkter gett Kemikalieinspektionen rätt att föreskriva att vissa bestämmelser i lagen om kemiska produkter skall tillämpas även på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Kemikalieinspektionen har med stöd av bemyndigandet exempelvis meddelat föreskifterna KIFS 1990:10, Kemikalieinspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat virke, KIFS 1992:7, Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsning av vissa kemiska produkter som bl.a avser varor som innehåller asbestfibern krysotil och KIFS 1992:9, Kemikalieinspektionens föreskrifter om kvicksilverhaltiga varor.

Frågan om avgränsning mot arbetsmiljölagen behandlas i 1 kap 3 §.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av kemiska ämnen.

I paragrafen definieras begreppet kemiska produkter som ett kemiskt ämne och beredningar av kemiska ämnen i enlighet med vad som gällt enligt lagen om kemiska produkter. Begreppet kemiska produkter infördes genom den lagen men uttrycken ämnen och beredningar överfördes från lagen om hälso- och miljöfarliga varor som ersattes av lagen om kemiska produkter. Med ämnen avses grundämnen och kemiska före-

Prop. 1997/98:45 ningar, ofta benämnda (kemiska) substanser. Hit räknas också biologiska naturprodukter, t.ex. vissa som droger använda växtdelar.

Med beredningar av kemiska ämnen avses sådana sammansatta varor som t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Begreppet kemiska produkter omfattar alla kemiska ämnen och beredningar av kemiska ämnen som är föremål för någon form av mänsklig hantering. Det innebär att t.ex. silikosrisker omfattas av reglerna om kemiska produkter men att dessa inte skall tillämpas vid miljöskada på grund av urlakning av ett i naturen förekommande ämne till följd enbart av naturliga processer. För att bestämmelserna skall vara tillämpliga är det tillräckligt att skadliga effekter kan uppstå genom att människor eller miljö utsätts för ämnet.

Definitionen i paragrafen överensstämmer med den som används inom EU. I direktivet 67/548 om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen avses med ämnen kemiska grundämnen och deras föreningar i naturlig eller industriellt framställd form.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

Modern bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Den moderna biotekniken omfattar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård, finkemikalier och processutrustning. Biotekniska organismer kan beskrivas som produkter som skapats, utvecklats eller modifierats genom användning av levande material - organismer. Biotekniska organismer har många gånger en parallell användning till kemiska produkter. Det gäller t.ex. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel.

I paragrafen definieras som biotekniska organismer sådana produkter som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur, och som har framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte. Organism definieras i 13 kap. 3 § som en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra över genetiskt material. Det är alltså en levande organism vilket också angetts i denna paragraf. Definitionen omfattar sådana mikroorganismer och organismer som anges i paragrafen, oavsett om de har fått sitt genetiska material ändrat eller inte. Det innebär att begreppet framställa omfattar även genetisk modifiering av organismer. Särskilda regler om genetiskt modifierade organismer finns i 13 kap. Begreppet framställa omfattar även t.ex. odling efter selektion ur naturligt material och blandning av olika organismer. En bioteknisk organism kan alltså innehålla dels levande mikroorganismer, varav virus är en typ, dels de levande organismerna nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur men inga andra organismer.

Prop. 1997/98:45 Med biotekniska organismer avses alltså sådana mikroorganismer och organismer som nu är upptagna i 1 § lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Det är mikroorganismer däribland virus samt nematoder, insekter eller spindeldjur som framställts särskilt i bekämpningssyfte. Den lagen gäller också oavsett om organismerna är genetiskt modifierade eller inte.

Med uttrycket bekämpningssyfte avses i denna paragraf detsamma som anges i 5 och 6 §§ "att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom".

Definitionen omfattar angivna organismer och mikroorganismer under förutsättning att de framställts särskilt i bekämpningssyfte eller i annat tekniskt syfte. Det kan t.ex. vara för miljösanering eller metallutvinning. Exempelvis används bakterier för oljesanering, för destruktion av bekämpningsmedelsrester, som fryspunktnedsättande medel och som kärnor för bildning av snö-/iskristaller i snökanoner. Bakterier har t.ex. använts vid sanering av kreosot vid Blekholmstorget i Stockholm.

I begreppet något annat tekniskt syfte innefattas också forskningsändamål.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

I paragrafen definieras vad som avses med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism. Det omfattar som framgår av paragrafen i stort sett all befattning som kan förekomma utom införsel eller utförsel.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

I paragrafen definieras kemiskt bekämpningsmedel. Definitionen avgränsar ett kemiskt bekämpningsmedel mot andra kemiska produkter. Avgörande för avgränsningen mot övriga kemiska produkter är enligt första stycket avsikten med användningen av produkten. Avsikten är att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom, dvs. ett bekämpningssyfte. Normalt faller t.ex. inte målarfärg under definitio-

Prop. 1997/98:45 nen av bekämpningsmedel. Är avsikten främst att skydda virke mot skador av nämnda slag är däremot produkten att anse som bekämpningsmedel. Ett träskyddsmedel är därför normalt att anse som ett bekämpningsmedel när det används till skydd för angrepp mot svampar, bakterier, insekter eller marina organismer.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism som framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.

I denna paragraf definieras vad som avses med biologiskt bekämpningsmedel. Det är en bioteknisk organism som har framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom. Dvs. den har framställts i bekämpningssyfte. Bioteknisk organism definieras i 3 §. De organismer som används som bekämpningsmedel kan spridas antingen i form av en för ändamålet särskilt framställd beredning eller, som är fallet med t.ex. insekter, i sin naturliga form. Bekämpningsmedlet består alltså av levande organismer. En beredning med döda organismer är inte en bioteknisk organism utan en kemisk produkt.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen farliga egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön vid hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller organismen.

Eftersom det inte är möjligt att undvara alla kemiska produkter och biotekniska organismer som har något slag av farliga egenskaper, krävs att hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer sker så att skador på människor eller i miljön kan undvikas. En förutsättning för detta är att de som hanterar produkterna och organismerna känner till i vilket avseende dessa är farliga eller om andra problem kan uppkomma. I paragrafen stadgas därför att den som tillverkar eller till Sverige för in kemiska produkter eller biotekniska organismer skall se till att det finns tillfredsställande utredning för att bedöma vilka egenskaper en produkt eller organism har. Det åligger alltså dessa en undersökningsskyldighet

Prop. 1997/98:45 och det är att märka att utredningsskyldigheten för kemiska produkter och biotekniska organismer gäller oavsett om det finns några konkreta farhågor beträffande deras hälso- och miljöskadlighet och utredningsskyldigheten är fortlöpande och upphör således inte då produkten eller organismen släpps ut på marknaden.

Vilken utredning om en kemisk produkt eller bioteknisk organism som får anses tillfredsställande beror på en rad olika omständigheter. T.ex. måste kraven ställas högt då det gäller att använda produkten eller organismen på ett nytt sätt även om ett ämne är väl utrett i andra sammanhang. Höga krav måste också ställas i fråga om nya ämnen. Den närmare innebörden av kravet på utredning bestäms självfallet också av den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån. Enligt 2 kap. 2 § skall den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den bestämmelsen är särskilt viktig när det gäller verksamheter med hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer.

När det gäller biotekniska organismer är särskilt att märka att mikroorganismer och andra levande organismer kan vara svåra att begränsa till ett visst geografiskt område. Det är därför från risksynpunkt viktigt att känna till överlevnaden av biotekniska organismer i miljön och deras inverkan på den ekologiska balansen. En annan riskfaktor är att användningen av biotekniska organismer såsom exempelvis biologiska bekämpningsmedel kan orsaka negativa hälsoeffekter på människan. Exponering för mikroorganismer i bl.a. arbetsmiljön kan t.ex. orsaka luftvägsallergier eller infektioner.

Riskbedömningen enligt denna paragraf utgör också underlag för tillämpning av produktvalsprincipen i 2 kap. 6 §.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa eller miljön (produktinformation).

Enligt paragrafen skall uppgifter, dvs. den information lämnas som behövs till skydd för människors hälsa eller miljön. Det innebär att de uppgifter som är av betydelse för detta skall lämnas tillsammans med den kemiska produkten och biotekniska organismen. Syftet med produktinformationen bör i första hand vara att sprida kunskap om de risker som hanteringen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism kan innebära. Produktinformation skall dock även kunna innehålla sådana upplysningar som inte är av ren varningskaraktär, men som ändå är av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Som exempel kan nämnas uppgifter om en kemisk produkts eller bioteknisk organisms identitet, tillverkarens eller importörens namn och resultatet av gjord bedömning. För en brukare kan nämligen sådana uppgifter vara av intresse även beträf-

Prop. 1997/98:45 fande produkter och organismer som leverantören inte bedömt som hälso- eller miljöfarliga.

Produktinformation kan lämnas även på annat sätt än genom märkning, t.ex. genom att ett informationsblad bifogas den kemiska produkten eller biotekniska organismen. Informationen kan avse både hälso- och miljörisker. Beroende på om mottagaren är en konsument eller en näringsidkare kan olika krav ställas på informationen. Det är viktigt att information som riktar sig till konsumenter är särskilt lättbegriplig.

Sådan produktinformation som hittills avsetts i 3 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, dvs. halten svavel i bränslet, kommer genom den lagens inarbetande i miljöbalken att kunna regleras med stöd av denna paragraf. Bestämmelsen, se 21 §, utökas nu till att avse även kvalitet och egenskaper av alla typer av bränslen. Vid behov kan ytterligare föreskrifter medddelas med stöd av 24 §. Även 9 § kan tillämpas om det behövs för uppgifter om innehållet i bränslet.

När det gäller biotekniska organismer som är genetiskt modifierade kan ytterligare krav på märkning ställas enligt 13 kap. 18 §.

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Uppgiftsskyldigheten enligt denna paragraf gäller alla som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller en bioteknisk organism. Det ankommer på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter angående omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Genom föreskrifter kan också anges tidpunkten då uppgiftsskyldigheten inträder liksom vem som i ett visst fall är skyldig att lämna uppgifter. Den uppgiftsskyldighet som kan föreskrivas med stöd av paragrafen kan omfatta alla de uppgifter om den kemiska produkten och den biotekniska organismen och dess hantering som kan behövas för att överblicka och bedöma tänkbara hälso- och miljörisker. Den gäller inte bara till följd av användningen av varje enskild produkt eller organism för sig, utan av hela användningen i samhället.

Det är att märka att uppgiftsskyldighet enligt paragrafen avser sådana uppgifter "som kan behövas" och således inte "som behövs". Denna skillnad är avsiktlig och har sin grund i att det skulle bli näst intill en omöjlig uppgift för i första hand den centrala kemikaliemyndigheten Kemikalieinspektionen att visa att en uppgift behövs för det fall tvist skulle uppkomma beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning.

Prop. 1997/98:45 Uppgifter som kan samlas in med stöd av paragrafen kan vara sådana som läggs till grund för produktregistret enligt 10 §. Stadgandet ger emellertid också utrymme för insamling av sådana uppgifter som kan behövas för exempelvis kartläggning av ett problemområde utan att insamlingen för den skull har något direkt samband med produktregistret.

Det bör påpekas att uppgifter som behövs för tillsyn inte skall inhämtas med stöd av denna paragraf. För inhämtande av sådana uppgifter skall i stället balkens bestämmelser om tillsyn komma till användning.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar. Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande produktregister för biotekniska organismer.

Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige skall enligt första stycket registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar. I begreppet att yrkesmässigt föra in innefattas också att någon i sin yrkesmässiga verksamhet för in en produkt för att använda den i sin verksamhet. Hittills har föreskrifter om produktregistret funnits i förordningen (1985:835) om kemiska produkter, 12-15 §§, och registret förs av Kemikalieinspektionen. Det omfattar sådana varuslag av kemiska produkter beträffande vilka det har bedömts finnas ett behov att registrera uppgifter. Ett motsvarande register bör upprättas för biotekniska organismer. Därför bemyndigas regeringen i andra stycket att föreskriva om ett sådant.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Det är angeläget att samhället har möjlighet att ta ställning till nya kemiska produkter eller biotekniska organismer i god tid. För att tillgodose detta behov ges i paragrafen ett bemyndigande som gör det möjligt att föreskriva krav på förhandsanmälan vad gäller nya sådana. Krav på en sådan anmälan skall inte kopplas samman med villkor enligt detta kapitel

Prop. 1997/98:45 för att få hantera eller föra in en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer, och

3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om krav på tillstånd för import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen och för yrkesmässig överlåtelse samt för annan hantering av sådana.

I förordningen om kemiska produkter föreskrivs för närvarande med stöd av 11 § lagen om kemiska produkter om krav på tillstånd för bl.a. import av livsfarliga och mycket farliga produkter från länder som inte är medlemmar i EU. Kemikalieinspektionen har meddelat närmare föreskrifter om vad som avses med sådana i KIFS 1986:5, Kemikalieinspektionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter. Något krav på tillstånd för biotekniska organismer har hittills, förutom för sådana som är genetiskt modifierade, inte funnits annat än i lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel, som innehåller krav på godkännande för saluhållande och användning, dock inte för import.

Med särskilt farliga kemiska produkter avses i paragrafen i första hand sådana livsfarliga och mycket farliga produkter för vilka tillstånd krävs redan för närvarande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av paragrafen föreskriva om vilka kemiska produkter och biotekniska organismer som är särskilt farliga och därför skall omfattas av tillståndsplikt samt vilken myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd m.m. Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett sådant bemyndigande ges till Kemikalieinspektionen.

Tillståndskrav som meddelas med stöd av punkt 3 skall inte avse skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön, eftersom det skyddet regleras i arbetsmiljölagstiftningen (jfr. 1 kap. 3 § andra stycket miljöbalken).

Vid tillståndsprövningen skall prövningsmyndigheten bedöma risken med produkten och organismen eller hanteringen av dessa. Den skall då göra en avvägning mellan risk och nytta. Avvägningen skall givetvis göras mot bakgrund av balkens syfte, nämligen omsorgen om människors hälsa, miljön och naturresurserna.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt paragrafen får ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel importeras från länder som inte är medlemmar i EU, släppas ut på marknaden eller användas endast om det är godkänt enligt 14 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som avses med ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel framgår av 5 och 6 §§. Med att släppa ut på marknaden avses detsamma som i 13 kap. 7 §, att tillhandahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan. Innebörden är därmed densamma som i direktivet 91/414 av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Varje handelsprodukt som marknadsförs som ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall vara godkänd även om den verksamma beståndsdelen ingår i ett redan godkänt medel.

Paragrafen innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning till att även avse krav på godkännande av biologiska bekämpningsmedel för import av sådana från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen. Import från EU-länder eller EES-länder regleras i 14 §.

Paragrafen riktar in sig på medlet och anger inte vem som får importera det. För sådana bekämpningsmedel som är så farliga att tillstånd krävs enligt föreskrift som meddelats med stöd av 12 § måste den som vill importera eller sälja medlet ha sådant tillstånd även om medlet är godkänt enligt 14 §.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §.

Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

Enligt första stycket får ett godkännande lämnas om bekämpningsmedlet är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §§. Kraven gäller både kemiska och biologiska bekämpningsmedel. För att ett godkännande skall lämnas måste det alltså finnas ett klart bekämpningsbehov inom det avsedda användningsområdet. Vid prövningen skall beaktas om det finns

Prop. 1997/98:45 andra godkända medel som är mindre riskabla att använda. Om sådana finns eller om det inte finns något behov av medlet i Sverige, exempelvis om medlet anses onödigt, skall ett godkännande inte lämnas. Gäller ansökan ett medel som är likvärdigt med ett tidigare godkänt, får ett godkännande meddelas, om förutsättningarna i övrigt för ett godkännande är uppfyllda. I prövningen ingår givetvis att bedöma om medlet fungerar för det avsedda syftet.

Prövningsmyndigheten skall alltid göra en noggrann avvägning mellan risken att använda medlet och nyttan av användningen. En ansökan om godkännande kan avslås av den anledningen att medlet bedöms som olämpligt eller mindre lämpligt därför att det kan förorsaka oacceptabla eller eljest oönskade olägenheter från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Farligare medel än vad som behövs för att uppnå det avsedda syftet får inte godkännas. Kemikalieinspektionen har meddelat ett flertal föreskrifter om kemiska bekämpningsmedel, bl.a. KIFS 1993:5, Kemikalieinspektionens föreskrifter om vissa aktiva ämnen i bekämpningsmedel. Den innehåller föreskrifter om vissa aktiva ämnen som inte får förekomma i ett godkänt kemiskt bekämpningsmedel och vissa ämnen med strängt begränsad användning. Kemikalieinspektionen har också utfärdat föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel, KIFS 1994:4, Kemikalieinspektionens föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel. Det finns även EG-direktiv som reglerar detta, bl.a. direktivet 79/117 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används.

Enligt andra stycket skall ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett EES-land i enlighet med direktivet 91/414 om växtskyddsmedel godkännas om sökanden begär det. Detta är i enlighet med kravet på ömsesidigt godkännande i art. 10 i direktivet. Detta gäller dock under förutsättning att jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara i de berörda områdena. En redogörelse för direktivet lämnas i avsnitt 4.19.1.

I tredje stycket anges att ett godkännande får meddelas för högst fem år. Enligt EG-direktivet 91/414 får dock ett godkännande beviljas för högst tio år. Eftersom ett medel som är godkänt i ett annat EU-land i många fall måste godkännas i Sverige och godkännandet i det landet kan löpa på längre tid än fem år, får därför enligt tredje stycket andra meningen ett godkännande när särskilda skäl föreligger meddelas för högst tio år. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Ansökan om fortsatt godkännande kan göras innan det tidigare tillståndet går ut, vilket också är det lämpliga eftersom medlet efter tillståndstidens utgång inte får saluföras. Av 16 kap 2 § framgår att ett tillstånd får förenas med villkor. Ett sådant villkor kan vara att tillverkaren utarbetar ett kontrollprogram som följer upp erfarenheter av användningen av medlet.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom

Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Enligt paragrafen skall den myndighet som regeringen bestämmer pröva frågor om godkännande av bekämpningsmedel. Detta bör även i fortsättningen vara Kemikalieinspektionen. Ansökan skall göras av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller EES. Dessa krav anges i artikel 9 i direktivet 91/414. Vad som avses med släpps ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

I andra stycket anges att beträffande ett bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett land inom EES får krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas om sökanden begär det och jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara i de berörda områdena. Detta krav överensstämmer med bestämmelsen i art. 10 i direktivet beträffande ömsesidigt erkännande av godkännanden.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd eller godkännande enligt 12—15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Enligt första stycket krävs särskilda skäl för att föreskrifter om undantag skall få meddelas. För att dispens skall få medges i ett enskilt fall krävs synnerliga skäl. I art. 8 i dir. 91/414 finns övergångsbestämmelser och undantag om växtskyddsmedel.

Särskilda och i vissa fall synnerliga skäl kan vara användning för forskningsändamål eller annat vetenskapligt syfte.

Enligt andra stycket får, om föreskrifter och beslut om dispens från kravet på godkännande meddelas, i stället införas en anmälningsplikt. Anmälningsplikt kan t.ex. komma i fråga för ett bekämpningsmedel som bedöms kunna användas utan nämnvärd risk.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt 13—16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön.

I paragrafen föreskrivs en regel om försiktighetsmått. Den innebär att andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har godkänts eller omfattas av undantag eller dispens enligt 13-16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska bekämpningsmedel, dvs. sådana som släpps ut på marknaden i annat syfte än bekämpningsändamål, får användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller miljön. Bevisbördan för att det är uppenbart att användningen av andra ämnen inte medför risker ligger hos användaren. Vad som avses med släppas ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas annan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från detta förbud.

Enligt första stycket skall kemiska och biologiska bekämpningsmedel spridas på ett sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde. Spridning av växtskyddsmedel bör ske enligt principerna för en god växtskyddssed och, där så är möjligt, enligt principerna om en integrerad bekämpning. Detta är i enlighet med artikel 3 i direktivet 91/414. I direktivet avses med integrerad bekämpning en rationell användning av en kombination av biologiska, biotekniska, kemiska, odlings- och växtförädlingsmässiga åtgärder, som begränsar användningen av kemiska växtskyddsmedel till vad som är absolut nödvändigt för att hålla skadedjursbeståndet på en så låg nivå att ekonomiskt oacceptabel skada eller förlust inte orsakas. Paragrafen omfattar även spridning av biologiska bekämpningsmedel, vilket för närvarande regleras i Kemikalieinspektionens föreskrift KIFS 1994:4.

Prop. 1997/98:45 Enligt andra stycket är spridning av kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel från luftfartyg förbjuden. Även detta omfattar alltså spridning av biologiska bekämpningsmedel, vilket förbud för närvarande föreskrivs i KIFS 1994:4. Skälet till förbudet är att det vid spridning från luften finns risk för att bekämpningsmedlet oavsiktligt träffar känsliga områden. Om det finns synnerliga skäl får dock dispens medges i enskilda fall.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

Enligt paragrafens första stycke är spridning av såväl kemiska som biologiska bekämpningsmedel förbjuden för lövslybekämpning på skogsmark, oavsett om det sker från luften eller marken. Förbudet omfattar även sådan spridning av bekämpningsmedel, som innebär att enskilda trädstammar på skogsmark behandlas av medlen i fråga (fickning, stubbehandling och liknande metoder). Med begreppet skogsmark avses skogsmark i skogsvårdslagens (1979:429) mening.

Enligt andra stycket kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge dispens från förbudet om det behövs för vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt 6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller något annat kommunalt intresse.

I första stycket anges under vilka förutsättningar dispens kan ges från förbudet mot spridning enligt 19 §. Dispens kan inte ges beträffande områden inom vilka totalförbud gäller på grund av kommunens beslut enligt andra stycket. För att dispens skall kunna medges inom övriga områden inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort lövvegetationen för att i enlighet med 6 § skogsvårdslagen trygga återväxten av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs vidare att lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med hänsyn till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen. Att hänsyn skall tas till spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet är en ny bedöm-

Prop. 1997/98:45 ningsgrund som innebär att hänsyn skall tas till spridningens inverkan på den biologiska mångfalden. I begreppet "andra allmänna intressen" ingår även hänsyn till arbetarskyddets krav samt bedömningar om läget på arbetsmarknaden i regionen.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

Enligt paragrafen får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel om det behövs för att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller för miljön. Bestämmelsen gäller alla typer av bränslen, vilket innebär att regeringen får meddela föreskrifter som gäller även andra typer av bränslen än svavelhaltiga sådana som hittills reglerats i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Enligt andra stycket får regeringen i likhet med vad som gällt enligt den lagen överlåta rätten att meddela sådana föreskrifter till en myndighet eller kommun.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15 o C skall av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Bestämmelsen som motsvarar 6 a § LKP innebär att bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning delas in i olika miljöklasser. Indelning skall göras av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin. Denna skall också svara för att bensinen tillhandahålls indelad i olika miljöklasser. Miljöklassindelningen grundar sig på den mängd skadliga utsläpp som förbränning av bensinen normalt medför. I bilagan till balken anges miljöklassindelningens närmare utformning. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:4 och bet. 1994/95:JoU5 samt prop. 1994/95:54 och bet. 1994/95SkU4. Dessutom kan erinras om att för motorbensin gäller också särskilda föreskrifter som meddelats av regeringen i förordningen (1985:838) om motorbensin.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande

Prop. 1997/98:45 kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa, grundvattnet eller miljön i övrigt.

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten eller organismen.

Enligt första stycket skall den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller bioteknisk organism på marknaden omedelbart underrätta den myndighet som regeringen bestämmer om det efter ett tillstånd eller godkännande kommer fram vissa nya uppgifter. Det gäller nya uppgifter om att den kemiska produkten eller den biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa, grundvattnet eller på miljön i övrigt. Miljön i övrigt innefattar även skadliga effekter på djur. Hittills har en motsvarande bestämmelse i 10 a § förordningen om bekämpningsmedel bara gällt godkända växtskyddsmedel. Den infördes 1994 för att uppfylla kravet i artikel 7 i dir. 91/414/EEG. Bestämmelsen i första stycket har utökats till en generell hänsynsregel om upplysningsskyldighet som skall gälla inte bara växtskyddsmedel utan alla kemiska produkter och biotekniska organismer för vilka tillstånd eller godkännande har lämnats. Uppgiftsskyldigheten avser alltså nya uppgifter som tillståndsmyndigheten inte hade tillgång till när tillståndet eller godkännandet meddelades.

I andra stycket anges att sådan upplysningsskyldighet som anges i första stycket gäller även för kemiska produkter och biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter om att produkten eller organismen kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten eller organismen kommer fram. I direktivet 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen som genom direktiv 91/325/EEG har anpassats till tekniska framsteg för tolfte gången finns i bilaga 6 p. 4 en skyldighet att underrätta om nya uppgifter kommer fram att produkten har egenskaper som kan påverka klassificeringen eller märkningen av ett ämne på grundval av hälsoeffekter enligt klassificeringen cancerframkallande ämnen, mutagena ämnen eller teratogena, dvs. reproduktionstoxiska, ämnen. Motsvarande bestämmelser har hittills införts genom Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter, KIFS 1994:12 .

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som anges i 12–15 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännande har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel av en sådan produkt eller organism.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer. Hänsynsföreskrifter enligt 2 kap. kan avse exempelvis försiktighetsmått, kunskapskrav eller tillämpningen av produktvalsprincipen. Som exempel på föreskrifter som enligt denna paragraf kan meddelas i frågor som avses i 7 § kan nämnas bestämmelser med precisering av hur en utredning skall genomföras och redovisas. Det kan vara fråga om vilka ämnen eller föreningar som ger produkten eller organismen farliga egenskaper, arten och graden av dessa egenskaper, lämpliga skyddsåtgärder och vilka åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller organismen.

I föreskrifter med stöd av denna paragraf kan regeringen meddela närmare föreskrifter om vad produktinformationen enligt 8 § skall innehålla och hur den skall utformas.

Enligt paragrafens andra stycke kan föreskrivas om ytterligare krav på tillstånd eller godkännande. Om tillstånd krävs och meddelas kan tillståndsmyndigheten också föreskriva villkor som direkt tar sikte på att förebygga skador. Tillståndsbeslut inom detta område är inte förbundna med någon rättskraft. Detta innebär att villkor kan ändras och att tillstånd kan återkallas när helst det finns skäl för detta. T.ex. kan ett återkallande bli aktuellt om en produkts sammansättning ändras eller nya risker som inte tidigare varit kända upptäcks. Vid prövningen av tillstånd skall beaktas om den kemiska produkten eller biotekniska organismen för en specifik användning kan ersättas med någon mindre farlig produkt eller organism. Om sådan finns eller om det inte finns behov av produkten i Sverige, skall tillstånd inte lämnas, exempelvis om produkten anses onödig.

Enligt andra stycket kan även föreskrifter utfärdas om t.ex. krav på anmälan av kemiska produkter. Även föreskrifter av helt eller delvis nytt slag kan meddelas. Som exempel kan nämnas skärpta krav vad gäller

Prop. 1997/98:45 företagens hantering på så sätt att den som överlåter en kemisk produkt också blir skyldig att återta denna som ett led i avfallshanteringen.

Beträffande kemikaliekontrollen i marknadsföringsledet har Kemikalieinspektionen med stöd av lagen om kemiska produkter utfärdat föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen har också med stöd av arbetsmiljölagen utfärdat sådana avseende användningen av farliga ämnen. Sammantaget finns det således ett antal generella föreskrifter som rör andra kemiska risker än risker för den yttre miljön i användarledet.

Förutsättningar för tillstånd eller godkännande som kan stödjas på balkens hänsynsregler, på de grundläggande principerna för balken eller på miljökvalitetsnormer får självfallet tas in i föreskrifterna.

För tillståndsprövningen blir bl.a. 16 kap. tillämpligt. Prövningsmyndighet blir den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk organism.

Om en kemisk produkt eller en bioteknisk organism kan medföra en särskilt betydande risk för människors hälsa eller för allvarlig miljöskada är det möjligt att med stöd av denna paragraf omedelbart ingripa med ett generellt förbud mot produkten. En förutsättning måste dock vara att krav på tillstånd eller annat särskilt villkor enligt 24 § inte bedöms vara en tillräckligt ingripande åtgärd för att undanröja den akuta hälso- eller miljörisken. Det ligger i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas om den kemiska produkten eller biotekniska organismen kan ersättas med någon mindre farlig produkt eller organism.

Som exempel på fall där förbud kan bli aktuellt kan nämnas produkter som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkallande, fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Det kan också vara produkter vars befarade skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av allvarligt slag men som genom den utbredda användningen kan leda till skadeverkningar för många människor eller miljön, t.ex. kosmetiska och hygieniska medel samt bekämpningsmedel. Regeringen har med stöd av motsvarande bestämmelse i 12 § lagen om kemiska produkter förbjudit stråförkortningsmedel i 12 a § förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel.

Förbud mot en bioteknisk organism kan meddelas på grund av att faran för att den skall komma lös i naturen och påverka den ekologiska balansen framstår som särskilt stor.

Eftersom ett förbud är den mest ingripande åtgärden vad gäller hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer, bör föreskrifter normalt meddelas av regeringen.

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar

I detta kapitel har inarbetats bestämmelser som inte har ingått i lagrådsremissen om miljöbalk. Det gäller 19 och 20 samt 23 - 27 §§. Bestämmelserna är hämtade från de ändringar i renhållningslagen som riksdagen nyligen har beslutat med anledning av regeringens proposition Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Hänvisningar till Lagrådet i dessa paragrafer avser Lagrådets yttrande över de föreslagna ändringar i renhållningslagen i prop. 1996/97:172. Bestämmelserna har redaktionellt anpassats till miljöbalken.

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.

Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första stycket.

I paragrafen har införts en definition av avfall. Definitionen överensstämmer med den som gäller inom EU.

I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, som har ändrats genom rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, definieras avfall i artikel 1 på följande sätt: "varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Kommissionen skall enligt det förfarande som fastställs i artikel 18 senast den 1 april 1993 upprätta en förteckning över vilket avfall som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1. Denna förteckning skall ses över periodiskt och vid behov omarbetas med iakttagande av samma förfarande". Direktivets bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort antal produkter och material i en generell form och är mycket vid. Kommissionen har genom beslut den 20 december 1993 (94/3/EG) antagit den förteckning som anges i definitionen. Förteckningen (Europeiska avfallskatalogen) omfattar 18 sidor.

Lagtekniskt är paragrafen konstruerad så att direktivets bilaga 1 och avfallskatalogen skall kunna läggas som bilagor till en regeringsförordning.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

Vad som avses med avfall framgår av 1 §. I denna paragraf definieras det snävare begreppet hushållsavfall. Det är avfall som kommer från hushåll och därmed jämförligt avfall. Som exempel på avfall som kommer från

Prop. 1997/98:45 hushåll kan nämnas sopor, köksavfall, latrin och slam från slambrunnar och slamtankar. Till hushållsavfall räknas också skrymmande avfall som exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dit räknas även överblivna läkemedel samt miljöfarliga batterier, oljerester, färgrester, rester av bekämpningsmedel och annat farligt avfall som ingår som beståndsdel i avfall som kommer från hushåll. I enlighet med gällande rätt bör begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport av avfall som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.

Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

I paragrafen definieras hantering som är en sammanfattande benämning på alla de led av avfallshantering som regleras i balken. I förhållande till gällande rätt har några begrepp ändrats eller utgått för att nå bättre överensstämmelse med terminologin inom EG.

Inom EG definieras hantering på följande sätt i direktivet 75/442/ EEG om avfall som har ändrats genom direktiv 91/156/EEG: insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av sådan verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag.

Uttrycket uppsamling i gällande rätt har i enlighet med EG:s terminologi ändrats till insamling och bortforsling till transport. Insamling innefattar enligt EG-definitionen uppsamling, sortering eller blandning av avfall för vidare transport och har samma innebörd i denna paragraf.

I EG:s definition används vidare begreppen återvinning och bortskaffande. Definitionerna av dessa begrepp enligt angivna direktiv är mycket omfattande.

Med bortskaffande avses de förfaranden som räknas upp i bilaga IIA i kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. I bilaga IIA anges följande åtgärder: Deponering, jordförbättring, djupinjektering, användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag, utsläpp till vatten, förbränning och slutförvaring. I bilagan anges även biologisk och fysikalisk-kemisk behandling, som inte anges på annat ställe i bilagan och som resulterar i slutliga föreningar eller blandningar som omhändertas med användning av något av de förfaranden som nyss räknats upp. Även sammansmältning eller blandning, omförpackning eller lagring före omhändertagande som innebär användning av något av de uppräknade förfarandena omfattas av begreppet (utom tillfällig lagring före insamling på den plats där det produceras).

Prop. 1997/98:45 Med återvinning avses följande förfaranden som räknas upp i bilaga IIB i kommissionens beslut 96/350/EG: Huvudanvändning som bränsle eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av lösningsmedel, återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra former av biologisk omvandling), återvinning/vidareutnyttjande av metaller och metallföreningar, återvinning/vidareutnyttjande av andra oorganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av katalysatorkomponenter, omraffinering eller andra sätt att återanvända olja, jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk förbättring, användning av avfall från något av ovanstående förfaranden, utbyte av avfall och lagring av avfall som skall underkastas något av ovanstående förfaranden (utom tillfällig lagring före insamling på den plats där det produceras).

I avfallsdirektivets artikel 3 talas om återvinning genom återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror. Begreppet återvinning används således för en mängd åtgärder där material återutnyttjas och kan också innefatta återanvändning.

Som benämning på det sista ledet i avfallshanteringen används enligt gällande rätt i Sverige uttrycket slutligt omhändertagande. Detta begrepp innefattar enligt förarbetena till renhållningslagen (prop. 1978/79:205 s 22) exempelvis sådana behandlingsåtgärder som återvinning, kompostering, oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet, dvs. deponering. Det innebär att även utnyttjande för energiutvinning innefattas.

Eftersom det i gällande rätt använda begreppet slutligt omhändertagande omfattar både begreppet återvinning och begreppet bortskaffande används nu i stället de två sistnämnda uttrycken i lagtexten. Med begreppen avses detsamma som inom EG.

Uttrycket förvaring i gällande rätt ingår i de båda begreppen återvinning och bortskaffande som lagring. Därför används inte längre förvaring som självständigt begrepp i definitionen.

Den svenska definition av hantering överensstämmer med denna lydelse i stora delar med den som gäller inom EG. Här bör dock observeras att det förhållandet att en viss metod att ta hand om avfall finns upptagen i bilaga IIA eller IIB i nämnda direktiv inte innebär att metoden är tillåten i Sverige. Exempelvis förbränning av avfall till havs och dumpning är förbjudet enligt 31 §. Detta är även förbjudet enligt flera konventioner som Sverige ratificerat vilket framgår av avsnitt 4.20.6.

Om det uppkommer behov av att komplettera definitionen utifrån EGreglerna kan regeringen göra det med stöd av bemyndigandet i 9 §.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning, eller

2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafen avses med producent såväl den som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in varan eller förpackningen som hela försäljningskedjan från grossist till detaljist. Beträffande förpackningar och förpackningsavfall avses med producent för i Sverige tillverkade förpackningar den som tillverkar förpackningsmaterial, förpackningstillverkaren eller den som för försäljning förpackar eller innehar en vara. Med producent avses enligt andra punkten även den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl. Exempel på sådant avfall är processavfall och bygg- och rivningsavfall. Den närmare fördelningen av ansvaret mellan olika producentled kan bestämmas i föreskrifter som meddelas med stöd av 6 §.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

I paragrafen definieras begreppet fastighetsinnehavare. Fastighetsinnehavet har knutits till bestämmelserna i 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen där den speciella grupp av nyttjanderättshavare m.fl. som avses i renhållningslagen räknas upp.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om producentansvar. Genom bemyndigandet kan meddelas föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, för in till Sverige eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering. Det innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om producentansvar för det avfall som blir av en vara eller förpackning sedan den har förbrukats eller tjänat ut. Denna skyldighet kan föreskrivas för den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller försäljer en vara eller förpackning och som enligt definitionen i 4 § är att anse som producent.

Bemyndigandet omfattar även avfall som producenten frambringat i yrkesmässig verksamhet och som fordrar särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssynpunkt. Bemyndigandet kan alltså tillämpas på

Prop. 1997/98:45 annat avfall än sådant som blir av varor eller förpackningar, t.ex. processavfall eller avfall från byggarbetsplatser.

Det ansvar som kan föreskrivas med stöd av paragrafen är både det fysiska och det därmed sammanhängande ekonomiska ansvaret för insamling, borttransport, återvinning, återanvändning och bortskaffande. Ansvaret kan även inskränkas till att omfatta endast något av hanteringens olika led, t.ex. insamling, borttransport eller återvinning. I de fall kommunen har kvar ansvaret för t.ex. insamling, borttransport eller återvinning kan det ekonomiska ansvaret för detta utkrävas av producenten genom avgifter enligt 27 kap. miljöbalken.

Genom bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer successivt införa producentansvar på områden där detta är lämpligt och praktiskt möjligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan också föreskriva hur ett visst avfall som bortforslas skall tas om hand, exempelvis genom att en viss procentuell mängd skall återvinnas, återanvändas eller på annat sätt omhändertas på ett miljömässigt godtagbart sätt. Hittills har regeringen föreskrivit om producentansvar på fyra områden genom förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper, förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck, förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar samt förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar. Sistnämnda förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Första stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Med stöd av bemyndigandet får regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddela de föreskrifter om förpackningar som behövs för att Sverige skall uppfylla de krav som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall. Enligt artikel 9 p. 1 i det direktivet skall medlemsstaterna tre år från dagen för ikraftträdandet av direktivet, som var den 31 december 1994, ha säkerställt att endast förpackningar som uppfyller alla väsentliga krav som anges i direktivet och dess bilaga 2 släpps ut på marknaden. Direktivets bilaga 2 innehåller väsentliga krav på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet. Exempelvis kan nämnas krav på att förpackningar skall utformas, framställas och saluföras på ett sådant sätt att de kan återanvändas eller återvinnas och så att inverkan på miljön minskas så mycket som möjligt i samband med bortskaffandet av förpackningsavfallet.

Enligt andra stycket får en producent genom föreskrifter föreläggas att

1. märka en vara eller en förpackning som avses i första stycket, 2. lämna

Prop. 1997/98:45 uppgifter som är av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Bemyndigandet i andra stycket 2 har begränsats till föreskrifter som är av betydelse för producentansvaret, t.ex. för att underlätta avfallshanteringen eller för att kontrollera att föreskrifter följs. Detta är ett förtydligande i förhållande till gällande rätt och innebär inte någon saklig ändring.

Bemyndigandet i andra punkten har även förtydligats genom att uttryckligen omfatta rätt att föreskriva om skyldighet för producenter att lämna uppgifter om vilka ämnen och material en vara eller en förpackning innehåller. Sådana föreskrifter bör medföra att producenterna i ökad utsträckning redan vid tillverkningen av en vara eller förpackning vid val av ämnen och material beaktar möjligheterna att återanvända den förbrukade varan eller förpackningen eller att ur denna återvinna material samt att hushålla med material. Vidare kan genom sådana föreskrifter kravet i artikel 8 i förpackningsdirektivet uppfyllas. För att underlätta insamling, återanvändning och återvinning, även materialutnyttjande, skall förpackningar enligt artikeln vara försedda med uppgift om vilka förpackningsmaterial som har använts, så att den berörda industrin kan identifiera och klassificera dem. Artikel 8 innehåller också andra regler om märkning av förpackningar. Syftet med uppgiftsskyldigheten om vilka ämnen och material som ingår i producenternas varor eller förpackningar är framför allt att underlätta hanteringen av avfallet av varorna eller förpackningarna.

Syftet med den uppgiftsskyldighet om insamling m.m. som kan föreskrivas är att kunna kontrollera hur lagstiftningen efterlevs.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som uppkommit hos dem.

Prop. 1997/98:45 Enligt första stycket är kommunen skyldig att transportera bort och återvinna eller bortskaffa hushållsavfall inom kommunen. Skyldigheten gäller dock inte sådant avfall för vilket producentansvar har föreskrivits med stöd av 6 §.

I paragrafens andra stycke understryks att kommunen redan på planeringsstadiet, när förslag till renhållningsordning utarbetas, skall ta hänsyn till de enskilda fastighetsinnehavarnas och nyttjanderättshavarnas möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och miljön.

Tredje stycket innehåller en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt renhållningslagen skall kommunens renhållningsordning innehålla föreskrifter om under vilka förutsättningar undantag från renhållningsordningens bestämmelser kan medges. Förutsättningarna för att själv få ta hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § första stycket gäller, annat avfall skall i stället enligt förevarande bestämmelse anges i de planer och beslut kommunen antar för att fullgöra sin skyldighet. Redan på planeringsstadiet skall således kommunen föreskriva om under vilka förutsättningar fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv kan ta hand om såväl hushållsavfall som annat avfall som uppkommit hos dem. Detta innebär att det, till skillnad från tidigare, tydligt skall anges under vilka förutsättningar en fastighetsinnehavare eller en nyttjanderättshavare själv får ta hand om sitt avfall. Som framgår av 11 § skall de i förevarande stycke angivna förutsättningarna även tas in i kommunens renhållningsordning. Det kan emellertid hända att det finns fall som inte är förutsedda i renhållningsordningen, men där undantag från kommunens renhållningsskyldighet ändå bör medges. För dessa enskilda fall finns en möjlighet till dispens intagen i 18 § tredje stycket.

En nyhet i förhållande till gällande rätt är att nyttjanderättshavare i paragrafen jämställs med fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i detta avseende inte anledning att skilja mellan fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om hantering av avfall. Detta överensstämmer med gällande rätt. Föreskrifter med stöd av detta bemyndigande kan exempelvis gälla vilken metod som skall användas vid behandling av olika avfallsslag. Med stöd av bestämmelsen kan också regeringen bemyndiga kommunerna att meddela bindande föreskrifter i en renhållningsordning. Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har meddelats med stöd av 6 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt första och andra stycket.

Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka eller ge kommunerna rätt att utöka det kommunala ansvaret till att omfatta även annat avfall än hushållsavfall. Bemyndigandet, som även finns i gällande rätt, har ändrats i det avseendet att det inte längre omfattar möjlighet att låta myndighet meddela föreskrifter om detta.

Möjligheten att utvidga det kommunala ansvaret till annat avfall än hushållsavfall bör användas endast när detta är motiverat av hälso- eller miljöskäl.

I paragrafens andra stycket har gjorts ett undantag i fråga om möjligheter att meddela sådana föreskrifter för avfallstyper för vilka det finns föreskrifter om producentansvar. Motsvarande undantag finns i 8 § där kommunens skyldighet beträffande hushållsavfall regleras.

Enligt tredje stycket får regeringen överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt paragrafen.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsättningar anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det för varje kommun skall finnas en renhållningsordning. Den skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. Avfallsplanen skall alltså som tidigare vara en del av renhållningsordningen. I renhållningsordningen skall anges sådana förutsättningar som avses i 8 § tredje stycket. Det innebär att renhållningsordningen skall innehålla de förutsättningar under vilka fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv får ta hand om sitt avfall. Vidare föreskrivs att avfallsplanen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

I andra stycket ges regeringen bemyndigande att föreskriva om vad som skall behandlas i en avfallsplan. Regeringen kan överlåta denna uppgift på en myndighet.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

Prop. 1997/98:45 I paragrafen slås fast att det är kommunfullmäktige som fastställer renhållningsordningen. Det överensstämmer med vad som gäller i dag. Genom paragrafen klarläggs att renhållningsordningar tillkommer med stöd av bemyndigandet i 9 § för regeringen att meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall och regeringens subdelegation till kommunerna att meddela sådana föreskrifter. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till granskning under minst fyra veckor.

Under förberedelsearbetet med renhållningsordningen skall kommunen samråda med dem som berörs av renhållningsordningen. I lagrummet regleras inte hur samrådet närmare skall gå till. Det kan dock understrykas att parterna skall ges en verklig möjlighet att sätta sig in i förslaget och få tillräcklig tid att framföra sina åsikter om förslaget.

Samrådet kan inskränkas till dem som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samrådsförfarandet bör därför främst avse sådana områden där det kan finnas olika åsikter om hur verksamheten skall anordnas och där det finns olika tänkbara möjligheter att lösa avfallsfrågorna.

Av andra stycket framgår att renhållningsordningen skall ställas ut för granskning innan den antas av fullmäktige. Därigenom får medborgarna ytterligare en möjlighet att påverka planens utformning.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

Förslaget till renhållningsordning skall kungöras för att sprida kännedom om förslaget. Lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. är tillämplig på kungörandet.

Anmärkningar mot förslaget bör kunna framföras muntligen och skriftligen.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

Förfarandet med samråd och utställning skall i princip gälla även vid ändring av renhållningsordningen. Av andra stycket framgår dock att kravet på utställning inte är ovillkorligt. Kommunen får i det enskilda fallet bedöma om utställning kan undvaras. Kommunen bör därvid ta hänsyn till om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som

Prop. 1997/98:45 har ett väsentligt intresse i saken, har givits tillräcklig möjlighet att inom samrådsförfarandet framföra sina synpunkter.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

För att ge kommunen möjlighet att utforma en ändamålsenlig renhållningsordning får regeringen enligt paragrafen föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall är skyldig att lämna kommunen de uppgifter som behövs för renhållningsordningen. Om det är så att ett företag återvinner eller bortskaffar avfall från någon annan bör även detta avfall omfattas av uppgiftsskyldigheten. Det bör också vara möjligt att begära uppgift om vilka åtgärder för minskning av avfallsmängder eller avfallets farlighet som har vidtagits. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten. Det innebär att det bemyndigande för myndighet att meddela föreskrifter som finns i renhållningslagen inte har tagits in i miljöbalken.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Enligt paragrafen är kommunen skyldig att även utöver vad som anges i renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall som en fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär, om det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Det innebär att kommunens skyldighet att transportera bort hushållsavfall utöver vad som följer av renhållningsordningen inte är ovillkorlig. Om det framstår som oskäligt kan kommunen neka att utföra borttransporten. Så kan t.ex. vara fallet om hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå. Kommunens rätt att ta ut avgifter framgår av 27 kap. 4 §.

I paragrafen har nyttjanderättshavare jämställts med fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i de avseenden som regleras i paragrafen inte anledning att skilja mellan dessa kategorier.

Paragrafen har utformats med utgångspunkt i vad Lagrådet har anfört angående under vilken rubrik de i paragrafen föreslagna bestämmelserna hör hemma.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en producents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och det finns särskilda skäl för en sådan dispens.

Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

Förbudet i paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren inte får återvinna eller bortskaffa sådant avfall som kommunen eller producenten skall transportera bort. Detta motsvarar i sak vad som gäller i dag enligt renhållningslagen.

I andra stycket har införts ett undantag från denna regel när det gäller avfall som omhändertas på den egna fastigheten. En förutsättning är dock att det kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Främst är det omhändertagande genom kompostering som är aktuellt. Så länge fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren ser till att omhändertagandet sker på ett miljömässigt godtagbart sätt är det således i sig inte otillåtet att själv på fastigheten ta hand om sitt avfall. Självfallet måste de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. följas. Det åligger tillsynsmyndigheterna att fortlöpande, aktivt och noggrant kontrollera att reglerna efterlevs och ingripa vid behov.

Paragrafens tredje stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Kommunen får genom bestämmelsen möjlighet att i enskilda fall medge undantag från renhållningsordningens föreskrifter. Som har redogjorts för i lagkommentaren till 8 § kommer fastighetsinnehavarens eller nyttjanderättshavarens möjligheter att själv ta hand om avfall som har uppkommit hos dem i princip att regleras genom generella föreskrifter beslutade av kommunen. Bestämmelsen i det tredje stycket har tillkommit eftersom det inte torde vara möjligt för kommunen att förutse alla tänkbara behov av undantag. Därför ges denna möjlighet till dispens i ett enskilt fall. Möjligheten gäller allt avfall som enligt balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken skall tas om hand av kommunen.

Det fjärde stycket tar sikte på sådant avfall som fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren tar hand om på fastigheten. Visserligen är det enligt andra stycket tillåtet att ta hand om avfallet så länge det inte medför risk för olägenhet för människors hälsa och miljön, men det kan trots detta föreligga ett intresse hos fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren att få omhändertagandet prövat. Stycket har utformats enligt

Lagrådets förslag till lydelse.

Liksom i 8 och 17 §§ har i paragrafen nyttjanderättshavare jämställts med fastighetsinnehavare, eftersom det i detta sammanhang inte finns anledning att skilja mellan dessa kategorier.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som

Prop. 1997/98:45 innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen innebär en möjlighet att föreskriva om sortering av avfall om det behövs av återvinnings- eller återanvändningsskäl eller av andra hälso- eller miljöskäl. Således kan föreskrifter om källsortering meddelas då det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl liksom bl.a. för att främja hushållning med material, råvaror och energi så att ett kretslopp uppnås.

Föreskrifterna får även avse att visst avfallsslag skall hållas skilt från annat avfall under bortforslingen. Genom föreskrifter om källsortering underlättas återvinning och bortskaffande av avfallet. Detta gäller exempelvis i sådana fall där föreskrifter om förbud mot deponering av brännbart avfall har meddelas enligt 20 §.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge dispens från förbuden som avses i första stycket.

I paragrafen ges regeringen möjlighet att föreskriva om förbud mot deponering av brännbart avfall och förbud mot deponering av organiskt avfall. Deponering är en behandlingsmetod som innebär en långsiktig förvaring av avfall med det primära syftet att slutligt omhänderta avfallet. Brännbart avfall utgörs av sådant avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt avfall avses sådant avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt avfall och plastavfall. Det är bara i de fall ett förbud är lämpligt av hälso- och miljöskäl som det skall meddelas.

I andra stycket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbuden. Undantag skall kunna meddelas generellt i föreskriftsform eller som dispens i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara olämpligt att ta om hand brännbart och organiskt avfall på annat sätt än genom deponering. Detta gäller bl.a. vissa plaster som innehåller tungmetaller såsom styv PVC.

I samband med riksdagsbehandlingen av denna fråga (bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) uttalades att det är av vikt att reglerna om undantag från det generella deponeringsförbudet utformas så att kommunerna ges möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt lämpliga lösningar, att forskning och utveckling av biologiska återvinningsmetoder inte försvåras samt att miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder för nyttiggörande av det organiska avfallet underlättas.

Prop. 1997/98:45 21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med transporten.

I paragrafen regleras kontrollen över avfallstransporter. Genom första stycket får kommunerna kontroll över transporterna när det gäller avfall som kommunen skall transportera.

Andra stycket gäller transport av avfall för vilket producentansvar är föreskrivet. Regeringen ges bemyndigande att föreskiva om motsvarande kontroll för producenterna som för kommunerna enligt första stycket. Frågan om producenterna skall ges sådan kontroll över transporten av avfallet får bedömas från fall till fall med hänsyn till bl.a. vilket avfallsslag som är aktuellt och marknadssituationen i fråga.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i bilskrotningslagen (1975:343) , får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom denna paragraf rätt att utfärda föreskrifter om hur demontering och annat liknande omhändertagande av skrotbilar skall ske. Föreskrifterna avses i första hand riktade till bilskrotare enligt bilskrotningslagen. Syftet med föreskrifterna skall vara att främja återanvändning av delar eller återvinning av material av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och

2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att förbehandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter skall ha personal eller kvalitetssystem som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt lagen ( 1992:1119 ) om teknisk kontroll.

Enligt denna paragraf kan vissa krav ställas på yrkesmässig verksamhet som syftar till att förbehandla avfall som utgörs av elektriska och elekroniska produkter. Kraven innebär att certifiering kan ske av personal och kvalitetssystem enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Regeringen

Prop. 1997/98:45 eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar de närmare föreskrifterna om förbehandlingen och certifieringen. Demontering och sortering av avfall är exempel på två av flera sätt att uppnå en effektiv återanvändning eller återvinning. För att inte utesluta andra miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder gäller bemyndigandet enligt paragrafen elektriska och elektroniska produkter som har förbehandlats med även andra metoder, förutsatt att behandlingen har skett på ett miljömässigt godtagbart sätt (se jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU7).

Med elektriska och elektroniska produkter avses i princip alla produkter som är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält för en korrekt funktion. Även utrustning för generering, överföring och mätning av elektriska strömmar och elektromagnetiska fält omfattas av bemyndigandet. Elektriska produkter är i allmänhet beroende av nätspänning eller batteriförsörjning, t.ex. borrmaskiner och eltandborstar. Elektroniska produkter är uppbyggda av komponenter som utnyttjar, förstärker eller omvandlar elektriska strömmar i elektronrör, halvledare, motstånd, kondensatorer, spolar m.m. De krav som kan ställas för att bli certifierad kan vara kunskap om miljöfrågor, miljölagstiftning, berörda produkter, demontering och sortering. I godkännandet kan också krav ställas på hur verksamheten bör bedrivas för att tillgodose nödvändiga miljöhänsyn. Paragrafen innebär att krav inte enbart kan ställas på att personal skall vara certifierad utan även att kvalitetssystem skall vara certifierade.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 § .

Med stöd av denna paragraf får regeringen förbjuda att avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter deponeras, förbränns eller fragmenteras innan det har förbehandlats i enlighet med 23 § av certifierad personal. Vad som avses med elektriska och ektroniska produkter samt förbehandling framgår av kommentaren till 23 §. Begreppet deponering skall ha samma innebörd som i 20 §. Regeringen kan överlåta åt en myndighet att meddela sådana förbud som avses i paragrafen. Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får föreskrivas i samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

Prop. 1997/98:45 1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och

2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som regeringen föreskriver.

I denna paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter som rör tillstånds- och anmälningsplikt för transportörer.

I första stycket 1 anges att transporter av avfall skall kunna omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt. Vidare skall det för sådan verksamhet kunna gälla andra särskilda villkor. Ett annat särskilt villkor kan exempelvis vara rapporteringsskyldighet för transportörer beträffande avfallets mängd, art och ursprung. Dessutom kan villkoren innebära krav på att ett särskilt dokument upprättas som skall följa transporten. Endast yrkesmässiga transportörer omfattas av paragrafen.

I första stycket 2 anges att föreskrifter skall kunna meddelas om att avfall skall lämnas för transport till den som har särskilt tillstånd för transportverksamhet eller är anmäld att utöva sådan verksamhet enligt första punkten. Endast den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till avfall skall omfattas av skyldigheten att anlita en anmäld transportör eller transportör med tillstånd. Paragrafen omfattar allt avfall utom hushållsavfall. Vad som avses med hushållsavfall framgår av 2 §. Kommunerna är enligt 8 § skyldiga att se till att hushållsavfall transporteras till en behandlingsanläggning och återvinns eller bortskaffas. Denna paragraf innebär ingen förändring i det avseendet. Däremot innebär paragrafen att kommunerna blir skyldiga att se till att de transportörer de anlitar har tillstånd eller är anmälda i enlighet med första punkten. Utför kommunerna själva transporterna kan krav ställas på att kommunerna söker tillstånd eller anmäler sig enligt första stycket 1. Den som bryter mot bestämmelsen skall kunna straffas i enlighet med 29 kap. 4 §.

Det är endast i de fall då det är motiverat av hälso- eller miljöskäl som bemyndigandet skall utnyttjas.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera tillstånds- och anmälningsförfarandet.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art, sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala nämnd som är tillsynsmyndighet.

Prop. 1997/98:45 För att ge kommunen möjlighet att kontrollera avfallsflödena i kommunen kan enligt paragrafen föreskrivas att den som ger upphov till eller hanterar avfall skall vara skyldig att till kommunen lämna de uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Endast yrkesmässig verksamhet kan omfattas av uppgiftsskyldigheten. I likhet med 25 § första stycket 2 omfattas allt annat avfall än hushållsavfall av bestämmelsen. Genom denna paragraf tillsammans med den uppgiftsskyldighet som kan åläggas transportörerna enligt 25 § första stycket 2 får kommunerna in rapporter om avfalls mängd, art och sammansättning etc. från alla led som hanterar avfall. På detta sätt kan kommunerna få en bild av flödena av avfall till och från kommunen och därigenom en möjlighet att spåra illegala upplag. Samtliga som yrkesmässigt hanterar avfall kan göras uppgiftsskyldiga med stöd av bemyndigandet. Även den som ett mellanled hanterar avfall, t.ex. certifierad demonterare, omfattas av paragrafen. Hanteringsbegreppet definieras i 3 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet.

Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får föreskrivas i samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

I paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva att den som yrkesmässigt samlar in eller för annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller återvinning skall vara anmäld hos föreskriven myndighet. Vad som avses med bortskaffande respektive återvinning framgår av kommentaren till 3 §. Det är handlare och mäklare som omfattas av bemyndigandet. Den som omfattas av en tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 25 § eller annars enligt miljöbalken skall inte omfattas av någon anmälningsskyldighet. Formuleringen av första stycket andra meningen har på förslag från Lagrådet förtydligats.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera anmälningsförfarandet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i

Prop. 1997/98:45 fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i EU. Bestämmelser om avfall och avfallsplanering finns bl.a. i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (det s.k. ramdirektivet), senast ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. Enligt ramdirektivet skall det i medlemsländerna finnas en eller flera avfallsplaner för hanteringen av avfall. Planerna skall innehålla exempelvis uppgifter om typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas eller bortskaffas, allmänna tekniska krav, speciella åtgärder som krävs för bestämda avfallsslag och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande av avfall.

Vidare finns bestämmelser i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall som har införlivats i svensk rätt genom bl.a. förordningen (1996:971) om farligt avfall.

Avfallstransporter inom EU regleras genom rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen som trädde i kraft i februari 1993. I förordningen finns krav på anmälan och tillstånd för olika typer av transporter. Förordningen har kompletterats i vår lagstiftning genom förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från vad som föreskrivs i detta kapitel.

I paragrafen ges ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag för försvaret från bestämmelserna i detta kapitel. Det kan gälla exempelvis föreskrifter om transport av hushållsavfall och omhändertagande av latrin i samband med övningar och transport från befästningar av hemlig natur. Regeringen får överlåta sin rätt enligt denna paragraf på generalläkaren.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafen råder ett allmänt förbud mot nedskräpning utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till. Bestämmelsen riktar sig mot alla som skräpar ner på sådana platser, även fastighetsägaren, oavsett om det är ute i naturen eller inom bebyggda områden. Vad som är skräp har inte exemplifierats i paragrafen. Med skräp avses bl.a. plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat liknande. Med plåt kan exempelvis avses bilvrak eller delar från sådana. Något krav att skräpet skall vålla otrevnad eller skada föreligger inte.

En tillsynsmyndighet kan enligt 26 kap. 9 § förelägga den som skräpat ned att städa upp efter sig. Föreläggandet kan enligt 26 kap. 14 § förenas med vite. Tillsynsmyndigheten skall enligt 26 kap. 2 § anmäla överträdelser till polis- eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott finns.

Nedskräpning enligt paragrafen är straffbelagd i 29 kap. 7 §.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av avfall.

Enligt paragrafen råder ett förbud mot dumpning av avfall inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Vilka områden detta omfattar framgår av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Förbudet gäller alla slags transportmedel, även utländska fartyg och luftfartyg. Det gäller också för svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden. Att förbudet för det fria havet endast omfattar fartyg och luftfartyg beror på svårigheten att bestämma nationaliteten på andra transportmedel. Förbudet i paragrafen avser även dumpning på is. Avfall som är avsett att dumpas inom andra havsområden får inte heller föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.

Förbudet i paragrafen omfattar alla typer av avfall, oavsett om det är fast ämne, vätska eller gas och omfattar även avfall som tagits ombord utomlands. Förbudet att dumpa omfattar även att avfallet sänks i behållare eller att transportmedlet med last av avfall sänks.

Brott mot dumpningsförbudet är straffsanktionerat enligt 29 kap. 8 § p. 24. Redan försök till dumpning sanktioneras enligt andra stycket nämnda lagrum.

Enligt paragrafens andra stycke gäller förbudet mot dumpning också i fråga om förbränning av avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen ( 1980:424 ) om åtgärder mot förorening från fartyg.

Prop. 1997/98:45 I paragrafen görs undantag för alla sådana utsläpp av skadliga ämnen från fartyg som regleras i lagen om åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg. I den lagen finns särskilda regler om förbud mot vattenföroreningar från fartyg. Lagen innehåller även straffbestämmelser. Det erinras om att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas där det har relevans även om annan lag reglerar frågan.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket, om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet återkallas.

Enligt paragrafens första stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge dispens från förbudet mot dumpning i 31 § första stycket. Detta gäller endast under förutsättning att dumpning kan ske utan olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Frågan om dumpning är reglerad i flera konventioner som Sverige ratificerat, Londonkonventionen (SÖ 1974:8), Helsingforskonventionen (SÖ 1976:13 och SÖ 1996:22) och Pariskonventionen (SÖ 1994:25). I praktiken torde därför utrymmet för undantag främst avse muddermassor.

Om tillstånd ges kan villkor ställas med stöd av 16 kap. 2 § andra stycket.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden

5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen

I denna avdelning ges bestämmelser om prövningen av mål och ärenden enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Avdelningen inleds med kapitel 16 med bestämmelser som har en mer allmän tillämpning vid prövningen. För att underlätta förståelsen av prövningssystemet anges redan i 16 kap. 1 § vilka organ som är prövningsmyndigheter. I samma paragrafs andra stycke anges vidare var de närmare bestämmelserna om vilka mål och ärenden som prövas av respektive prövningsmyndighet återfinns.

Regeringens prövning har delats upp på två kapitel. I 17 kap. finns bestämmelser om regeringens tillåtlighetsprövning medan det i 18 kap. 1 § finns en bestämmelse om vad regeringen prövar efter överklagande. Den

Prop. 1997/98:45 förstnämnda prövningen är av speciellt slag eftersom regeringen prövar tillåtlighetsfrågan. Andra prövningsmyndigheter är bundna av regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan.

I 19 kap. finns bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna och kommunernas prövning. I kapitlet ges dessutom särskilda bestämmelser om länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig verksamhet.

I de därpå följande fyra kapitlen (20-23) ges bestämmelser om domstolarnas tillståndsprövning. I de fall som miljödomstol är första instans kompletteras bestämmelserna i balken av rättegångsbalkens bestämmelser. Om miljödomstolens prövning sker efter överklagande från förvaltningsmyndighet är det förvaltningsprocesslagens regler som blir subsidiärt tillämpliga.

I 24 kap. ges regler om tillstånds rättsverkan, omprövning och återkallelse av tillstånd m.m.

Avdelningen avslutas med ett kapitel 25 om rättegångskostnader och liknande kostnader.

Det finns ytterligare bestämmelser om prövning i 7 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§, 19 kap. 1–2 §§ , 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke anges vilka myndigheter som prövar mål och ärenden enligt balken, eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. I första stycket andra meningen anges dock att rättegångsbalkens regler om brottmål skall tillämpas vid avgörande av mål om straff eller förverkande enligt miljöbalken.

I andra stycket hänvisas till de bestämmelser som anger vilka mål som prövas av respektive myndighet. Genom att läsa de bestämmelser som det hänvisas till kan en fullständig bild av vilka mål som prövas av respektive myndighet erhållas. Det anges slutligen i tredje stycket att det är tillståndsmyndigheten som prövar frågor om återkallelser och omprövning av villkor m.m.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende skall innehålla.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens första stycke får tillstånd, godkännanden och dispenser begränsas i tiden. Inom EU förekommer det att tillstånd är tidsbegränsade. Dessa tidsbegränsningar är Sverige genom EU-medlemskapet skyldigt att följa. T.ex. skall tidsbegränsning enligt EG-direktiv ske till fyra år om det finns risk för att grundvattnet förorenas av vissa ämnen. Möjligheterna att meddela tidsbegränsade tillstånd t.ex. för miljöfarlig verksamhet blir större än idag. Frågor om tidsbegränsning av tillstånd behandlas närmare i avsnitt 4.14.3 och 4.25.1.

Vad angår vattenverksamhet så sker det huvudsakliga ingreppet i naturen vanligen i ett sammanhang när vattenverksamheten påbörjas. Därefter inträder i regel ett nytt naturtillstånd. Det är därför inte alltid lämpligt att tidsbegränsa tillstånd till vattenverksamhet. Första stycket ger dock möjlighet till detta. Det kan jämförelsevis sällan komma i fråga att tidsbegränsa tillstånd som innefattar byggande i vatten. Däremot skulle tidsbegränsning kunna ske av tillstånd till bevattningsuttag. Sker tidsbegränsning så bör tillståndet förenas med villkor om borttagande av tekniska anordningar (pumpar, ledningar m.m.) för bevattningsuttaget.

I paragrafens andra stycke föreskrivs för tydlighets skull att tillstånd, godkännande eller dispens får förenas med villkor. Det erinras om att det i avsnitt 4.31.2 angetts att de regionala miljödomstolarna skall i sin verksamhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra grund för att konstatera om en överträdelse har begåtts och i så fall också kan ligga till grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.

I tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om vad ansökningar i ärenden skall innehålla. Vilka mål som är ansökningsmål framgår av 21 kap. 1 § och vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla framgår av 22 kap. 1 §.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen.

Reglerna om säkerhet i denna paragraf omfattar kostnader för efterbehandling och andra återställningsåtgärder. I samband med att tillstånd lämnas för en verksamhet skall frågan om säkerhet för verksamheten prövas och om sådan säkerhet skall ställas, fastställs detta av tillståndsmyndigheten genom villkor. Starka skäl att meddela villkor om säkerhet föreligger om den aktuella verksamheten kan förutses avslutas inom viss tid och det kan föreligga ett efterbehandlingsbehov. Det kan också finnas skäl att meddela villkor om säkerhet för fall då det kan ställas krav på en verksamhet att fortlöpande låta frakta bort avfall. I enlighet med vad som brukar vara fallet i fråga om ställande av säkerhet omfattas inte offentligrättsliga organ.

Om det kan antas att säkerheten inte längre är tillräcklig, får den myndighet som beslutar om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet. Förfarandet motsvarar vad som gäller för ändring av villkor.

Observera att enligt 12 kap. 3 § får tillstånd till täkt lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för tillståndet.

Hänvisningen i tredje stycket till 2 kap. 25 § utsökningsbalken innebär att säkerhet skall bestå av pant eller borgen inklusive bankgaranti. Borgen skall ingås såsom för egen skuld och om flera ingår borgen skall ansvaret vara solidariskt.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) . Mindre avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Det är enligt plan- och bygglagen kommunerna som har det avgörande inflytandet över användningen av mark och vatten inom kommunen. De skall i sin planering göra en sammanvägning av olika anspråk på mark och vatten. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att uppnå syftet med kommunens översiktsplan eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Paragrafen hindrar att tillstånd meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Den riktar sig därför i första hand till prövningsmyndigheter. Indirekt riktar den sig även till den som tänker begära tillstånd, eftersom denne inte kan få tillstånd om verksamheten skall bedrivas på ett sätt som strider mot plan. Något krav finns däremot inte på att icke tillståndspliktiga verksamheter skall bedrivas i enlighet med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Prop. 1997/98:45 Det är tillståndsmyndigheten, och inte kommunen, som skall avgöra om den ansökta verksamheten strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Denna bedömning kan ofta vara svår. Vid tveksamhet bör tillståndsmyndigheten därför samråda med kommunen. Om det vid ett sådant samråd framkommer att verksamheten visserligen strider mot planen, men att planen kan komma att ändras inom en snar framtid, kan tillstånd meddelas med villkoret att det endast gäller om planen ändras (jfr prop. 1981/82:130, s. 96 f).

Det är inte möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en plan, som medger verksamheten inte kan anses visa de aktuella markanvändningsintressena.

För en detaljplan skall enligt 5 kap. 5 § plan- och bygglagen anges en genomförandetid på mellan fem och femton år. Efter genomförandetidens utgång fortsätter planen att gälla tills den ändras eller upphävs. Detta torde medföra att tillstånd inte ens får meddelas i strid mot en detaljplan för vilken genomförandetiden har löpt ut, såvida inte kommunen har ändrat eller upphävt planen.

I paragrafen medges att mindre avvikelser görs från detaljplan eller områdesbestämmelser, förutsatt att syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Även i dessa fall bör tillståndsmyndigheten vid tveksamhet höra kommunen.

Det förhållandet att en verksamhet är förutsatt i en plan innebär inte att den utan vidare kan tillåtas. Övriga bestämmelser i miljöbalken måste naturligtvis vara uppfyllda.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Verksamheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning.

Som framgår av reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. skall tillståndsmyndigheterna vid sin prövning ta hänsyn till förekomsten av miljökvalitetsnormer och ha dessa som en grund för sin prövning. I ett belastat område är det särskilt viktigt för prövningsmyndigheten att avgöra huruvida ny verksamhet som ökar belastningen på miljön kan tillåtas. Tillstånd får inte beviljas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

För att tillstånd för ny verksamhet skall kunna meddelas krävs enligt paragrafen att den som avser att utöva verksamheten vidtar sådana åtgärder att olägenheter från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning. Detta innebär, som angetts även i kommentaren till 5 kap. 4 §, att om den planerade verksamheten i sig skulle leda till att en miljökvalitetsnorm överträds bör den inte få komma till stånd om inte utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån så att normen inte överskrids.

Prop. 1997/98:45 I det andra fallet där normen redan är överskriden räcker det dock inte att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli oförändrad. I dessa fall krävs att olägenheterna från annan verksamhet minskar så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig utsträckning. Detta innebär att det finns en möjlighet för ny verksamhet att etablera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan är överskriden under förutsättning att utsläppen eller föroreningarna totalt minskar i området. Eftersom det är viktigt att en miljökvalitetsnorm som redan är överskriden uppnås krävs att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar på ett sätt som inte är obetydligt. Det innebär att endast marginella utsläppsminskningar inte räcker för att ny verksamhet skall få etableras i ett redan alltför belastat område utan möjligheten att uppfylla normen skall öka i mer avsevärd mån än så.

Vid prövningen behöver inte åtgärderna vara genomförda. Om den andra verksamheten bedrivs av någon annan, måste dock avtal ha ingåtts som kan leda till den avsedda verkan. Det kan därför vara lämpligt att tillståndsmyndigheten tidsbegränsar tillståndet enligt 2 §.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan underlåtelse förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också om sökanden eller någon som på grund av ägar- eller ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har förekommit.

I paragrafen behandlas frågan om hur en myndighet som skall pröva frågor om tillstånd, godkännande eller dispens skall se på tidigare underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter.

Paragrafen skall tillämpas när det står klart att åligganden enligt ett tidigare tillstånd inte har följts. Underlåtenheten kan exempelvis bestå i att utsläppsvillkor inte har följts eller att återställningsåtgärder inte har vidtagits. Föreligger tveksamhet skall paragrafen inte tillämpas. Den skall givetvis inte tillämpas när tiden för fullgörande av en förpliktelse fortfarande löper vid den aktuella tillståndsprövningen.

Paragrafen skall även tillämpas när någon tidigare har bedrivit en verksamhet som har krävt tillstånd, godkännande eller dispens men har underlåtit att låta pröva verksamheten. Den får dock inte tillämpas på ett sådant sätt att den som bedriver t.ex. en äldre miljöfarlig verksamhet underlåter att begära prövning av verksamheten.

Normalt behöver det inte göras någon utredning om tidigare försyndelser. Endast om det har framkommit någon särskild omständighet som tyder på att ett tidigare tillstånd inte har följts eller att erforderligt tillstånd inte har inhämtats bör en utredning igångsättas.

I första och andra meningen behandlas fall där det är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyl-

Prop. 1997/98:45 digheter och nu söker tillstånd, godkännande eller dispens. I sådana fall kan ansökan alltså avslås. En bagatellartad överträdelse av ett tidigare tillstånd bör dock inte vara tillräcklig för att vägra nytt tillstånd. En annan omständighet som bör beaktas är att det har gått lång tid sedan överträdelsen skedde. I detta sammanhang avses med lång tid minst fem år. Inte heller bör hinder mot tillstånd föreligga om en verksamhet har bedrivits utan tillstånd och det har varit oklart om tillstånd har behövts.

Underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av verksamhet skall kunna medföra att tillstånd inte skall ges för en helt annan slags verksamhet. Tillstånd skall dock vägras endast om det finns anledning att befara att missförhållandena kan komma att upprepas.

Enligt sista meningen kan den nya ansökan avslås även i vissa fall där det inte är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter och som nu begär tillstånd, godkännande eller dispens. Exempelvis kan underlåtenhetssynder av en juridisk person leda till att en annan juridisk person, med samma huvudsakliga ägare eller samma styrelse, skall vägras tillstånd. Underlåtenhet av en juridisk person skall också kunna medföra att tillstånd inte ges till en fysisk person och vice versa.

Paragrafen kan tillämpas vid bulvanförhållanden.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

När en verksamhet tillståndsprövas bör i bedömningen av om verksamheten skall få komma till stånd och på vilka villkor detta skall få ske beaktas även följdföretag som nödvändiggörs av den ansökta verksamheten. Exempel på sådana följdföretag är vägar och kraftledningar. Hänsyn kan även tas till farliga transporter som skall ske till och från den prövade verksamheten. Paragrafen har tillkommit efter mönster från 3 kap. 5 § vattenlagen.

Vid tillståndsprövningen måste en rimlig avgränsning göras av följdföretagen, så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband med den tillståndsprövade verksamheten beaktas. Det är i vanlig ordning sökanden som har att redovisa vilka följdföretag det är fråga om och konsekenserna av dem i miljökonsekvensbeskrivningen enligt 6 kap.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 § andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda beslut med gemensamma villkor.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen avser de fall då verksamhetsutövarna för olika verksamheter helt eller delvis koncentrerar försiktighetsmåtten för respektive verksamhet till någon eller några av verksamheterna. Det kan exempelvis avse åtgärder enligt 5 §. I stället för att lägga ner kostnaderna i den egna verksamheten får företaget därmed medverka till att bekosta försiktighetsmåtten vid ett annat företag, om det innebär att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller om fördelar för människors hälsa eller miljön uppnås på annat sätt. Gemensamma villkor kan antingen meddelas i separata tillstånds- eller omprövningsbeslut eller i ett tillstånds- eller omprövningsbeslut som är gemensamt för olika verksamheter. Ansvaret för att villkor uppfylls är solidariskt. Detta innebär att var och en av tillståndshavarna skall se till att villkoren följs. Att tillträde till verksamhetsområdet ytterst kan ske med tvång framgår av 28 kap. 4 §.

Reglerna i 3 § om säkerhet gäller. Verksamhetsutövarna bör förpliktas att gemensamt ställa säkerhet. Frågor om återlämnande av säkerhet, om någon av de samverkande verksamheterna upphör, kan prövas i samband med omprövning av villkoren. Kontroll över efterlevnaden av villkor som har beslutats enligt denna paragraf utövas av tillsynsmyndighet. Vid bristande efterlevnad kan vitesföreläggande och andra förelägganden beslutas. I föreskrifter som meddelas med stöd av 9 kap. 5 och 6 §§ kan samordningsfrågor som gäller prövning av tillstånd enligt paragrafen regleras. I fråga om samordning av tillsynsansvar finns bemyndigande för regeringen i 26 kap. 6 §. Samordningsbehov kan uppkomma när gemensamma villkor skall fastställas för verksamheter som annars tillståndsprövas av olika myndigheter.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

Med stöd av paragrafen kan den som drar nytta av ett tillståndsbeslut åläggas att utföra eller bekosta undersökningar av det område som påverkas av verksamheten, åtgärder för att bevara detta område eller åtgärder för att gottgöra det intrång som verksamheten medför. Vid bedömningen av om villkor skall meddelas med stöd av paragrafen har det betydelse hur allvarligt intrång som verksamheten medför samt vilken nytta som åtgärder enligt paragrafen medför.

Kompensation enligt första stycket tredje punkten kan avse intrång i naturvårdsintressen, men även i andra allmänna intressen. Som exempel på andra allmänna intressen kan nämnas att i de fall där en verksamhet tar i anspråk ett område där det finns bad-, parkerings- eller tältplats eller en sanitär inrättning bör kunna krävas att verksamhetsutövaren ställer i

Prop. 1997/98:45 ordning en ny liknande anordning på annan plats (prop. 1974:166, s. 117).

I 10 kap. finns bestämmelser om utredning och efterbehandling av förorenade områden. Efterbehandlingsansvaret omfattar enligt 10 kap. 4 och 8 §§ att den ansvarige i skälig omfattning skall utreda, utföra och bekosta de efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller miljön. Förevarande paragraf innebär inte någon inskränkning av detta efterbehandlingsansvar.

Med stöd av 28 kap. 2 § kan åtgärder utföras mot markägarens vilja. Enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket gäller som förutsättning för att skyddet för ett naturreservat helt eller delvis skall upphävas att intrånget i naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Nu behandlad paragraf har en vidare tillämpning än 7 kap. 7 § fjärde stycket.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

Förevarande bestämmelse om bevisskyldigheten gäller om tillstånd saknas för den aktuella vattenverksamheten, oavsett om tillståndsplikt föreligger eller inte. Bestämmelsen har hämtats från vattenlagen 4 kap. 6 §. I balken ges bestämmelsen en tydligare processuell karaktär genom att den införs i ett kapitel om prövningen enligt balken. Den har sin största betydelse som incitament för verksamhetsutövaren att söka tillstånd om tillståndsplikt föreligger. Det kan anmärkas att en motsvarande bevisregel har tillämpats sedan länge i vattenrättslig praxis när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersättningsfrågor har prövats.

Lagrådet ifrågasätter om en föreskrift av detta slag lämpligen bör överföras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln kommer att få tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande regeln i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f ).

Omkastad bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i brottsbalken finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 § andra stycket), ett brott som har en speciell karaktär och enligt huvudregeln får åtalas endast av målsägande. I vad mån omkastad bevisbörda i brottmål är förenlig med Europakonventionen är inte höjt över varje diskussion (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172 och 175). Lagrådet ifrågasätter av nu angivna skäl om inte föreskriften bör kunna utgå.

Regleringen motsvarar vad som gäller i dag. Den tar i första hand sikte på skadeståndsrättsliga förhållanden. Om regleringen tas bort skulle detta kunna tas till intäkt för att bevisbördan i en skadeståndsprocess inte längre skulle vara omkastad. Bestämmelsen bör därför enligt regeringens

Prop. 1997/98:45 mening finnas kvar och tillämpas endast i skadeståndsmål och inte i brottmål.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentlig nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens med 3 kap.

Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda verksamheterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Enligt 21 kap. 3 § får mål eller ärenden om tillstånd eller dispens under vissa förutsättningar handläggas gemensamt. Om prövningsmyndigheten i ett sådant fall finner att båda verksamheterna bör få komma till stånd men att detta inte kan ske i ansökt omfattning eftersom de t.ex. konkurrerar om samma naturtillgång, skall myndigheten enligt denna paragraf i första hand undersöka om det är möjligt att jämka verksamheten så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.

Om det inte är möjligt med en jämkning, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens med bestämmelserna om hushållning med mark och vatten i 3 kap. Av grundläggande betydelse är 3 kap. 1 §. Enligt denna skall mark- och vattenområden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt andra stycket gäller paragrafen inte när en samfällighet bildas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av

1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen ( 1976:580 ) om medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbetsgivarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser ett särskilt fall, och

Prop. 1997/98:45 4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av balken har rätt att överklaga.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken .

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges vem som får överklaga domar eller beslut som det inte råder fullföljdsförbud mot. Att överklagande av förvaltningsmyndigheters beslut skall ske skriftligen och ges in till den myndighet som meddelat beslutet framgår av 23 § förvaltningslagen (1986:223).

I första punkten anges det att sökanden och sakägare har rätt att överklaga. Vem som är sakägare enligt miljöbalken har behandlats i avsnitt 4.26.

Andra punkten motsvarar gällande rätt, 48 a § miljöskyddslagen (1969:387). Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Tredje punkten motsvarar gällande rätt, förordningen (1985:835) om kemiska produkter. Endast redaktionella ändringar har gjorts.

I fjärde punkten anges att den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av balken skall ha rätt att överklaga. Detta är föranlett av att det i en lag av miljöbalkens natur, som delvis är ramlagstiftning, är omöjligt att uttömmande reglera vem som i olika situationer skall ha rätt att överklaga. Regeringen har således för avsikt att i den utsträckning det behövs i kommande förordningar som utfärdats med stöd av balken bl.a. ange vem eller vilka myndigheter som skall ha rätt att överklaga olika beslut. Regeringen anser t.ex. att Naturvårdsverket skall få överklaga bl.a. beslut som avser tillstånd till miljöfarlig verksamhet och beslut som rör frågor som avses i 7 eller 8 kap. miljöbalken. Ett annat exempel är att Riksantikvarieämbetet bör få överklaga beslut om kultureservat enligt 7 kap. 9 § miljöbalken. Det kan bli aktuellt att ge Fiskeriverket rätt att överklaga vissa beslut som berör fiskeintressen. Det görs i denna punkt ingen inskränkning i kommunmedlemmars rätt till laglighetsprövning av kommunala beslut. En sådan inskränkning måste föreskrivas någon annanstans.

I andra stycket anges för tydlighets skull - på inrådan av Lagrådet - att paragrafen inte innebär någon inskränkning av rätten att överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga. Skälen för att ge organisationerna talerätt utvecklas i avsnitt 4.27.

För att få överklaga räcker det inte att organisationen har talerätt enligt bestämmelsen. Den måste dessutom vara parts- och processbehörig. Rekvisiten för detta återfinns i 11 kap. 2 § rättegångsbalken. För partsbehörighet krävs att organisationen är en juridisk person, dvs. att den har rättskapacitet. En ideell förening brukar anses ha rättskapacitet om föreningen har stadgar och styrelse. För processbehörighet förutsätts att det finns en behörig ställföreträdare som kan föra organisationens talan.

Att en ideell förening skall ha till ändamål att arbeta för naturskydds- eller miljöskyddsintressen skall inte tolkas så att annan verksamhet som föreningen bedriver vid sidan av miljövårdsarbetet diskvalificerar den som taleberättigad. Å andra sidan bör det inte räcka att föreningen har miljövård inskrivet som en ändamålsbestämmelse i sina stadgar. Föreningen skall dessutom visa att den har varit verksam i Sverige för att tillgodose ändamålet. Det skall vara fråga om en kontinuerlig verksamhet.

Endast personsammanslutningar har talerätt. Det är alltså inte möjligt för t.ex. en stiftelse att överklaga. Det ankommer på organisationen att visa att den uppfyller kraven för klagorätt Exempel på sådan utredning kan vara stadgar, en verksamhetsberättelse eller någon annan dokumentation om det arbete som har bedrivits eller ett medlemsregister. Organisationen har således bevisbördan för rekvisitets uppfyllande. Beviskravet får bedömas på sedvanligt sätt.

Föreningen får överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt miljöbalken. Rätten att överklaga omfattar alltså inte fristående processuella beslut. Den omfattar inte heller beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Enligt tredje stycket - som tillagts på inrådan av Lagrådet - behöver ett beslut eller en dom inte delges miljöorganisationerna. Har beslutet eller domen vunnit laga kraft mot parterna eller sakägarna så skall den anses ha vunnit laga kraft mot organisationen.

5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande slag:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

Prop. 1997/98:45 3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen ( 1984:3 ) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller på annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvattenföringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vattenbortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av någon annan anledning,

18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder, 21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

Prop. 1997/98:45 Denna paragraf behandlar regeringens obligatoriska prövningsplikt av vissa verksamheter. Gemensamt för dessa verksamheter är att de utgör viktiga samhällsintressen samtidigt som de riskerar att skada människors hälsa, medför stor omgivningspåverkan eller stora ingrepp i miljön och tar i anspråk värdefulla naturresurser.

Regeringen skall pröva verksamhetens tillåtlighet enligt miljöbalken. Detta har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.21.1 och 4.21.3. När tillåtlighetsfrågan väl är avgjord skall tillstånd till verksamheten enligt miljöbalken eller annan lagstiftning och därmed sammanhängande frågor prövas av ordinarie tillståndsmyndighet. Av 7 § framgår dock att regeringen kan bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

I paragrafen räknas upp de verksamheter som omfattas av regeringens obligatoriska prövningsplikt. Prövningsplikten omfattar nya verksamheter. Utvidgning av en pågående befintlig verksamhet har endast i undantagsfall sådan inverkan på omgivningen att en särskild regeringsprövning är nödvändig. Normalt är den prövning som sker enligt andra bestämmelser tillräcklig. En ny verksamhet är inte liktydig med en ny fabriksbyggnad. En ny kompletterande fabriksbyggnad är sålunda normalt inte att betrakta som en ny verksamhet i den mening som avses i paragrafen. Om den nya byggnaden är avsedd för en verksamhet som har en helt annan omfattning än den befintliga eller om det i den nya byggnaden skall bedrivas helt ny typ av verksamhet kan det däremot bli aktuellt med prövning. Bedömningar av detta slag måste emellertid göras från fall till fall och några generella regler kan inte ges. Om en utbyggnad innebär att de olika nivåer på verksamheten som anges i vissa av punkterna uppnås, är det fråga om en ny verksamhet av det aktuella slaget och verksamheten skall prövas av regeringen. I de fall där själva utbyggnaden är av mindre betydelse finns möjlighet för regeringen att med stöd av 2 § avstå från prövningen. Se också vad som nedan sägs i kommentaren under punkterna 18, 19 och 21.

Sådana utvidgningar av de i paragrafen uppräknade verksamheterna som inte kan betecknas som nya kan komma under regeringens prövning enligt 3 och 4 §§.

Punkt 3 innehåller bestämmelser om prövningsplikt för bl.a. tung petrokemisk produktion. Härmed avses bl.a. krackning av nafta och eten samt framställning av basplaster, polyeten, polypropen och polyvinylklorid (PVC).

Enligt punkt 4 skall prövning ske av bl.a. fabriker för framställning av baskemikalier. Som exempel kan nämnas industriella gaser, svavelsyra, natronlut och andra produkter som normalt utgör bas för en fortsatt industriell vidareförädling. Till de prövningspliktiga verksamheterna hör däremot inte fabriker för framställning av fin- eller specialkemikalier, t.ex. läkemedelssubstanser, salter av värdefulla metaller, katalysatorer, pigment och papperskemikalier.

Punkt 6 behandlar anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt kärntekniklagen. Prövningen enligt balken och kärntekniklagen avser skilda frågor. Den prövning som sker enligt kärntekniklagen är inriktad på säkerhetsfrågor varvid en samlad bedömning

Prop. 1997/98:45 av den kärntekniska verksamhetens inverkan på människors hälsa och på miljön görs. Prövningen enligt balken skall avse övergripande frågor såsom anläggningarnas lokalisering, art och omfattning samt frågor om verksamhetens effekter på markanvändning och miljö, energi, transporter m.m. Prövningen enligt de båda lagarna omfattar således helt skilda frågor. I avsnitt 4.14.1 redogörs närmare för de olika tillstånd som krävs för kärntekniska anläggningar.

Med kärnteknisk anläggning avses enligt 2 § kärntekniklagen bl.a. kärnkraftsreaktor, forskningsreaktor samt anläggningar för hantering, bearbetning, lagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall. Enligt 5 a § kärntekniklagen får tillstånd inte meddelas för uppförande av en kärnkraftsreaktor.

Även anläggningar för brytning av uran skall enligt punkt 6 prövas av regeringen. Frågor om brytning av uran prövas även enligt minerallagen och kärntekniklagen.

Enligt punkt 7 skall förbränningsanläggningar med en tillförd effekt överstigande 200 megawatt prövas av regeringen. Prövningsplikten omfattar inte bara anläggningar som är avsedda för fossila bränslen utan även andra bränslen, t.ex. biobränsle eller avfall.

Punkt 8 behandlar större gruppstationer för vindkraft. Dessa bör prövas av regeringen på grund av sin stora påverkan på omgivningen i form av inverkan på t.ex. fågelliv och landskapsbild samt i form av buller. Med gruppstation menas en anläggning där aggregaten har gemensam anslutning till kraftledningsnätet.

Punkt 9 gäller anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas.

Punkt 10 behandlar större anläggningar för återvinning och bortskaffande av farligt avfall. Uttrycket farligt avfall avses ha samma innebörd som i förordningen (1996:971) om farligt avfall.

Punkt 12 omfattar större vattenkraftverk. För att åstadkomma enhetlighet vid angivande av effekt har den i gällande rätt använda enheten kilowatt ändrats till megawatt.

Uttrycket vattenreglering i punkt 13 finns definierat i 11 kap. 5 §. Av definitionen framgår att endast sådana regleringar omfattas som sker till förmån för andra vattenverksamheter. En flödesdämpning för att undvika översvämning är alltså inte en vattenreglering i balkens mening.

Punkt 14 avser vattenöverledningar och vattenbortledningar. Vattenöverledning finns definierat i 11 kap. 5 §. Med vattenbortledning avses i punkten dels ytvattentäkter, dels bortledning av ytvatten i annat syfte än att tillgodogöra sig vattnet.

I punkt 15 regleras grundvattentäkter. Det är givetvis svårt att ange generellt när ett grundvattenuttag kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Sådana faktorer som grundvattenmagasinets sammanlagda volym och hur stora uttag som redan sker har betydelse. En definition av vattentäkt ges i 11 kap. 5 §.

I punkt 16 behandlas vissa vattenverksamheter i våra sex största sjöar. Företaget skall vara av betydande omfattning eller ingripande slag.

Punkt 17 behandlar byggande, ankring och förtöjning av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområ-

Prop. 1997/98:45 den. Med byggande avses såväl nybyggnad som hopmontering av hela plattformar. Inte bara produktions- och borrplattformar omfattas, utan även t.ex. kran-, dykeri- och bostadsplattformar. Prövningen avser sådana plattformar som på grund av sin storlek bara kan byggas eller förtöjas på vissa speciella platser. Plattformarna kan behöva ligga i områden där industriell eller liknande verksamhet inte är permanent etablerad. För arbeten med plattformar på platser där det permanent bedrivs en redan etablerad verksamhet av liknande art, t.ex. stora varv, och plattformsarbetena inte skulle innebära någon större förändring av användningen av området, är det i regel inte befogat med en regeringsprövning. För sådana fall bör därför regeringen med stöd av 2 § kunna avstå från att pröva verksamheten.

Enligt punkt 17 skall regeringen även pröva ankring och förtöjning av plattformar om ankringen eller förtöjningen inte är helt tillfällig. Tillstånd krävs således inte för sådana tillfälliga uppankringar eller förtöjningar som kan bli nödvändiga exempelvis under en transport på grund av väderleksförhållandena. Inte heller skall regeringen särskilt pröva ankringar eller förtöjningar som under en kortare tidsrymd kan behövas för viss färdigutrustning eller för s.k. provtursintrimning av plattformar som har byggts på annan plats. I paragrafen anges därför att regeringens beslut inte behövs vid helt tillfällig ankring eller förtöjning.

Enligt punkt 18 skall regeringen pröva nya motorvägar, motortrafikleder samt andra nya vägar som har minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer. Som ny vägutbyggnad räknas också de fall där en befintlig väg genom att breddas eller få en ny körbana byggs ut till motorvägs- eller motortrafikledsstandard eller till fyrfältig väg i en sträcka av minst tio kilometer.

Enligt punkt 19 skall obligatorisk regeringsprövning ske av järnvägar avsedda för fjärrtrafik. Förutsättningarna är antingen att ny järnväg byggs eller att ett eller flera ytterligare spår läggs ut på en sträcka av minst fem kilometer.

Regeringen skall enligt punkt 20 tillåtlighetspröva inrättande av nya allmänna farleder. Inrättande av allmän farled regleras i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och hamn.

Enligt punkt 21 skall regeringen pröva flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter. Självfallet gäller den obligatoriska prövningen också i de fall då en flygplats byggs ut med en ny bana som uppgår till minst 2 100 meter eller då en befintlig bana förlängs till denna längd.

Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Bland de verksamheter som enligt 1 § är obligatoriskt prövningspliktiga finns det naturligtvis enskilda fall som inte är av den betydelsen att det är motiverat med en regeringsprövning. Regeringen har därför möjlighet att, om det finns särskilda skäl i ett visst fall, genom ett förvaltningsbeslut

Prop. 1997/98:45 medge undantag från kravet på tillåtlighetsprövning. Undantag bör kunna medges om en verksamhet kan antas få mindre omfattning eller bli av mindre ingripande beskaffenhet eller om det annars framstår som onödigt med en prövning av regeringen. Även beträffande etableringar som sker inom befintliga industriområden torde en prövning i vissa fall kunna underlåtas.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt 1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag,

2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om förbehållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

Det är inte möjligt att uttömmande ange vilka verksamheter som är av sådan beskaffenhet att de bör vara obligatoriskt prövningspliktiga. Första stycket ger därför regeringen rätt att i det enskilda fallet besluta om prövning även av andra verksamheter än de som alltid skall prövas enligt 1 §. Bortsett från att regeringens prövning sker först efter förbehåll skiljer sig inte tillåtlighetsprövningen enligt detta lagrum från den prövning som sker enligt 1 §.

Förbehåll kan ske både för en helt annan slags verksamhet än de som räknas upp i 1 § och för sådan verksamhet som räknas upp i 1 § men inte uppfyller det där ställda kravet på att verksamheten skall vara ny. Detta innebär att en utvidgning av sådana verksamheter som avses i 1 § kan komma under regeringens prövning med stöd av 3 §. I författningskommentaren till 1 § har givits exempel på situationer när en ny verksamhet kan anses föreligga alternativt när det gäller utbyggnad av befintlig verksamhet.

För att kunna bli föremål för ett beslut om förbehåll enligt första punkten skall verksamheten antas vara av betydande omfattning eller ingripande slag. Naturligtvis krävs också att verksamheten måste ha betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll skall bli aktuellt. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Prop. 1997/98:45 Exempel på fall där det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig prövningen är bl.a. verksamheter som medför utsläpp av svavel och andra försurande ämnen inom särskilt föroreningskänsliga områden, anläggande av rangerbangårdar eller liknande i stadsmiljö, mineralutvinning eller täktverksamhet som orsakar betydande påverkan på omgivningen. Ett annat exempel är vattenkraftverk som inte omfattas av den obligatoriska regeringsprövningen i 1 §, men som i det särskilda fallet kan antas orsaka betydande eller ingripande påverkan på miljön. Ytterligare ett exempel är anläggande av vägar och järnvägar i särskilt känsliga eller värdefulla naturområden som t.ex. fjällområden eller skärgårdar.

I andra punkten regleras förbehåll som kan behövas med hänsyn till Sveriges anslutning till EU. För att Sverige skall kunna uppfylla EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) kan regeringen med stöd av 7 kap. 28 § förklara områden som särskilda skyddsområden eller särskilda bevarandeområden. EU:s medlemsstater är skyldiga att bereda sådana områden nödvändigt skydd samt bibehålla detta skydd. Endast under de i sistnämnda direktiv angivna förutsättningarna får skyddet försämras på ett betydande sätt. En sådan förutsättning är att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det övergripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden. I vissa fall skall kommissionens åsikt i frågan inhämtas.

På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i andra punkten att regeringen kan förbehålla sig att pröva tillåtligheten av verksamheter som ligger utanför dessa områden men som kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom de områden som förklarats som särskilda skyddsområden eller särskilda bevarandeområden.

Enligt tredje punkten får förbehåll göras beträffande vattenkraftverk samt vattenanläggningar och vattenöverledningar för kraftändamål i de älvsträckor som är skyddade i 4 kap. 6 § tredje stycket och som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan och därför får komma till stånd.

Enligt andra stycket gäller rätten till förbehåll enligt första stycket andra punkten enbart sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Förbehåll enligt första och tredje punkten förutsätter däremot inte att verksamheten är tillståndspliktig enligt miljöbalken.

Lagrådet har tagit upp frågan hur paragrafen så vitt den avser verksamhet som inte är tillståndspliktig förhåller sig till 9 kap. 6 § andra stycket.

Som Lagrådet konstaterar kan en tillsynsmyndighet som i enlighet med sistnämnda lagrum förelägger en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd samtidigt anmäla frågan för regeringen om verksamheten är av det slag att regeringen bör pröva dess tillåtlighet.

Däremot kan noteras, som också Lagrådet framhåller, att regeringen inte i ett förvaltningsbeslut kan föreskriva att det skall ankomma på miljödomstol att pröva en fråga om tillstånd beträffande en tillståndsfri verksamhet.

Tredje stycket innehåller en föreskrift om regeringens skyldighet att underrätta en tillståndsmyndighet om förbehållet.

Prop. 1997/98:45 Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt balken och något annat inte stadgas kan regeringen i det enskilda fallet besluta om var tillåtlighetsärendet skall beredas. Det kan vara vid en myndighet som normalt är prövningsmyndighet för liknande verksamheter. Då skall beredningsmyndigheten efter remiss och annan beredning överlämna ärendet med eget yttrande till regeringen för fortsatt handläggning och prövning. Regeringen kan också bestämma att bereda frågan själv.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Bestämmelsen avser att underlätta prövningen av verksamheter som konkurrerar om samma naturresurs. Motsvarande bestämmelse finns i dag i vattenlagen, men regeln saknar motsvarighet i naturresurslagen. Eftersom konkurrenssituationer sällan uppstår angående andra naturresurser än vatten torde regeln ha sin praktiska betydelse främst beträffande vattenverksamhet. Exempelvis kan en verksamhet som gäller ett enskilt uttag av vatten för bevattning av jordbruksmark eller för industriförsörjning konkurrera med en verksamhet som avser den allmänna vattenförsörjningen.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen om verksamheten.

Genom paragrafen regleras frågan om hur regeringen får kännedom om verksamheter som det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig prövningen av enligt 3 §. Om en myndighet eller kommun får kännedom om en sådan verksamhet är den skyldig att underrätta regeringen om verksamheten. Underrättelseskyldigheten gäller bara verksamheter som faller inom myndighetens eller kommunens verksamhetsområde. Självfallet inträder underrättelseskyldigheten enbart om någon i sin tjänsteutövning får kännedom om verksamheten och inte om en tjänsteman som privatperson exempelvis läser om verksamheten i en tidning. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen är inte begränsad till verksamheter som regleras genom miljöbalken utan omfattar exempelvis även sådana trafikanläggningar som inte avses i 1 §.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen reglerar vilka som är skyldiga att underrätta regeringen. Det finns självfallet inget hinder att även andra, t.ex. miljöorganisationer och privatpersoner, gör anmälan till regeringen om ifrågavarande verksamheter.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1–11 och 17 endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga om verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser annat än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9 eller 10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan plats bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats har anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas godta en placering där.

I paragrafen behandlas den s.k. kommunala vetorätten. Enligt första stycket är regeringen förhindrad att tillåta vissa verksamheter om inte den kommun inom vars område etableringen skall ske har tillstyrkt detta.

Av andra stycket framgår att samma förutsättning vad gäller kommunens tillstyrkan gäller vid regeringens tillåtlighetsprövning efter förbehåll.

I paragrafens tredje stycke har det kommunala vetot försetts med en s.k. ventil när det gäller vissa verksamheter. Regeringen får enligt bestämmelsen i vissa undantagsfall tillåta en verksamhet utan att kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Bestämmelsen gäller verksamheter som är av sådan nationell betydelse att det är synnerligen angeläget att de kan lokaliseras till någon plats. För att verksamheten skall få tillåtas utan att kommunen har lämnat sin tillstyrkan krävs dessutom att ingen annan lämpligare plats för verksamheten står att finna. Härmed avses inte bara platsens lämplighet från tekniska och ekonomiska utgångspunkter. Hänsyn måste också tas till den inställning som har redovisats av de kommuner som kan komma ifråga. En plats inom en kommun som tillstyrker lokaliseringen kan sålunda vara lämpligare än en plats inom en kommun som motsätter sig en etablering, även om en lokalisering till den senare kommunen skulle medföra mindre ingrepp i miljön, lägre kostnader etc. Av det sagda framgår att möjligheten för regeringen att lämna tillstånd mot kommunens vilja måste användas ytterst restriktivt.

Det är att märka att p 12-16 och 18-21, dvs. vattenverksamhet och trafikanläggningar, inte berörs av kommunens veto enligt nu ifrågavarande paragraf.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Regeringen kan ibland vid sin tillåtlighetsprövning komma till resultatet att verksamheten endast kan tillåtas om särskilda villkor meddelas. Regeringen kan med stöd av paragrafen besluta om sådana villkor för att tillgodose allmänna intressen, bl.a. närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Regeringen kan t.ex. ålägga en sökande att betala penningbelopp eller vidta åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras, eller vidta åtgärder av skadeförebyggande karaktär. Regeringen kan exempelvis föreskriva att sökanden skall betala ett visst belopp att användas till främjande av turistnäringen i berörd kommunen eller fritidsfisket i området. Regeringen kan också föreskriva sökanden att bekosta en förstärkning av det allmänna vägnätet kring en anläggning som ger upphov till omfattande transporter eller att delta i kostnader för oljeskyddsberedskap m.m. Regeringen kan även förordna om exempelvis naturvetenskapliga eller andra undersökningar eller inventeringar som har samband med projektet, på sökandens bekostnad. Ofta anges den tidpunkt då byggnads- och anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits. Regeringen kan vidare bestämma ett "tak" eller ett "golv" för de villkor som senare skall meddelas i tillståndet av andra prövningsmyndigheter.

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden m.m.

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen räknas de beslut upp som skall överprövas av regeringen. Besluten rör frågor som lämpligen inte bör överprövas av förvaltningsmyndighet eller domstol. Med stöd av andra punkten kan även beslut om meddelande, ändring eller upphävande av föreskrifter för där nämnda områden överklagas.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Prop. 1997/98:45 I enlighet med vad Lagrådet anfört skall ansökan om tillstånd som regeringen skall pröva tillåtligheten av göras hos behörig myndighet och inte hos regeringen. Det ankommer sedan på myndigheten att underställa regeringen frågan, jfr 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 §.

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

I paragrafen anges det att myndigheterna och kommunerna prövar ärenden efter vad som är föreskrivet i balken, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Det finns i miljöbalken alltså inte någon samlande paragraf som anger vilka beslut myndigheterna kan fatta. En sådan bestämmelse skulle bli alltför omfattande. Istället anges vilken myndighet som beslutar i anslutning till den materiella bestämmelse som är aktuell.

I de fall som kommun prövar frågor som rör områdesskydd bör besluten i likhet med vad som gäller i dag kunna överprövas av länsstyrelse oavsett om de fattats av kommunfullmäktige eller kommunal nämnd. Att regeringen efter överklagande prövar länsstyrelsens beslut i dessa fall framgår av 18 kap. 1 §.

Kommunala nämnders beslut skall normalt överprövas av länsstyrelse innan överklagande får ske till regional miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.

Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när förvaltningsmyndighet eller kommun skall överlämmna ärenden till regeringen för prövning av tillåtligheten. Det yttrande som myndigheten eller kommunen skall avge kommer i stället för beslutet. Detta innebär att myndigheten eller kommunen skall ta fram den utredning som behövs för att myndigheten eller kommunen själv skulle ha kunnat avgöra ärendet samt därefter överlämna ärendet till regeringen med eget yttrande. För miljödomstolen finns en motsvarande bestämmelse i 21 kap 7 §. Efter det att regeringen prövat tillåtligheten skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen pröva de frågor som återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor som skall gälla för verksamheten.

Andra stycket innehåller en erinran om att regeringen skall underrättas om ärenden som regeringen kan vilja förbehålla sig prövningen av.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

Paragrafen har utformats i enligt Lagrådets förslag.

Paragrafen hänvisar till reglerna om gemensam handläggning i 21 kap. 3§. Paragrafen gör det bl.a. möjligt för länsstyrelsen att på eget initiativ ta till sig ett ärende hos en kommun om ärendet bör handläggas tillsammans med ett ärende som handläggs av länsstyrelsen. Kommunen är på begäran skyldig att lämna över ärendet till länsstyrelsen.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen (1986:223) .

I paragrafen ges bestämmelser om förfarandet vid länsstyrelse och kommun i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Bestämmelserna är inte lika långtgående som de som gäller för ansökningsmål. T.ex. behöver sammanträden inte hållas i samma utsträckning, jfr. 22 kap. 16 §. Kungörelsen kan ha ett enklare innehåll, jfr. 22 kap. 3 §. Som framgår av 6 kap. 8 § skall uppgift om miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i kungörelsen.

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i

Prop. 1997/98:45 1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4. 22 kap. 6 § om talerätt,

5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

8. 22 kap. 25 § första stycket 1—3 och 5—10 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

9. 22 kap. 26 § om särskild dom, 10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter,

11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande, och

12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

I paragrafen hänvisas till de ytterligare processuella regler som bör tillämpas vid länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig verksamhet.

5.1.20 20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala miljödomstolar.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt. Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

I paragrafen anges hur prövningssystemet i den del det avser domstolar skall se ut. Det har överlämnats till regeringen att bestämma var miljödomstolarna skall vara lokaliserade i landet. Dessa skall vara regionala miljödomstolar som täcker hela landet.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att Miljööverdomstolen knyts till Svea hovrätt.

Lagrådet har utvecklat frågan om en miljödomstol skall anses vara särskild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens forumbestämmelser (10 kap. 17 § första stycket 1 och 19 §) eller om miljödomstolarna, på samma sätt som exempelvis sjörättsdomstolarna och Stockholms tingsrätt vid avgörande av patentmål, utgör allmänna domstolar i särskild sammansättning.

Enligt Lagrådet var motsvarande fråga när det gäller fastighetsdomstolarna föremål för en omfattande rättsvetenskaplig diskussion och skilda uppfattningar i rättspraxis intill dess frågan avgjordes av Högsta domstolen i plenum (NJA 1979 s. 107), varvid fastighetsdomstol befanns

Prop. 1997/98:45 vara att anse som särskild domstol. Det torde inte föreligga någon tvekan om att detsamma gäller för vattendomstolarna även sedan dessa upphört som organisatoriskt fristående enheter. De skäl som talar för att fastighetsdomstolar och vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar gör sig uppenbarligen gällande även med avseende på miljödomstolarna. Dessa måste således bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a. innebär att en talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som väckts vid tingsrätt skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om inte tingsrätten tillika är miljödomstol - och att högre rätt har att självmant beakta forumfrågan.

Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl enligt Lagrådet anses uppenbart att Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som förvaltningsdomstol. Fråga om resning i ett mål eller ärende som avgjorts av Miljööverdomstolen ankommer således alltid på Högsta domstolen.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa frågor.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas av länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2—5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och 7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen ( 1985:206 ) om viten.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande prövar kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

I paragrafens första stycke anges de måltyper som miljödomstolen skall pröva som första instans. Vid miljödomstolen som första instans kommer således att prövas mål som i dag motsvaras av mål om miljöfarlig verk-

Prop. 1997/98:45 samhet (A-listan), vattenmål, olika typer av ersättningsmål, mål om förbudstalan och mål om utdömande av vite. Paragrafens femte punkt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens andra stycke kommer flertalet av de beslut som myndigheter fattar med stöd av balken, eller föreskrifter meddelade med stöd av balken, att kunna överklagas till en miljödomstol.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av sådana mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk eller annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det har dock lagts till en hänvisning till ärendelagen.

I de mål där miljödomstol är första instans skall enligt första och andra stycket rättegångsbalkens tvistemålsregler komplettera miljöbalkens processuella bestämmelser utom i mål om utdömande av vite där reglerna om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet tillämpas. Eftersom prövningen enligt miljöbalken kan avse frågor av såväl dispositiv som indispositiv natur kan rättegångsbalkens regler i båda dessa avseenden bli tillämpliga. Mål om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet (ansökningsmål) som skall prövas av miljödomstol i första instans har dock erhållit en omfattande reglering i miljöbalken (21—22 kap.). Det är således främst i mål som rör frågor om skadestånd eller andra enskilda anspråk som rättegångsbalken tillämpas. Vid handläggningen av ärenden tillämpas ärendelagen. Exempel på ärenden som i dag handläggs av vattendomstol är ärenden om ersättning ur bygdemedel, se förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. Som har konstaterats vid 1 § i detta kapitel ankommer det alltid på Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har avgjorts av Miljööverdomstolen. Med Lagrådets förtydligande av förevarande paragrafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen vid prövning av en sådan resningsfråga har att tillämpa de för tvistemål gällande reglerna i rättegångsbalken oberoende av om Miljööverdomstolen för sin del har tillämpat förvaltningsprocesslagen i målet. Detsamma gäller vid klagan över domvilla. Till följd av hänvisningen till tvistemålsreglerna i första stycket kommer även 58 kap. 4 § första stycket, 10 a § första stycket och 13 § samt 59 kap. 2 § första stycket och 5 § första stycket rättegångsbalken att bli tillämpliga på extraordinära rättsmedel, vilket innebär att det,

Prop. 1997/98:45 om annat inte har föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen att pröva frågor om resning och domvilla, om domen eller beslutet har meddelats av förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att rättegångsbalkens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om målets handläggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt reglerna i förvaltningsprocesslagen

Andra stycket har lagts till efter synpunkter i remissyttrandena. Skälet är att tingsrätterna i övriga fall då vite döms ut tillämpar dessa brottmålsreglerna.

I de mål som har prövats av förvaltningsmyndigheter och kommunala nämnder skall miljödomstolen enligt tredje stycket tillämpa det något friare och enklare förfarandet i förvaltningsprocesslagen, om inte särskild reglering skett i miljöbalken eller annan författning. Den särskilda reglering som behövs för dessa måls del är inte alls så omfattande som för ansökningsmålens del. Det är i huvudsak för länsstyrelsens prövning av ärenden om miljöfarlig verksamhet som särskilda bestämmelser behövs (19 kap.). I styckets sista mening anges att förvaltningsprocesslagens bestämmelse om obligatorisk tvåpartsprocess inte skall gälla när en ideell förening överklagar. När sådana föreningar överklagar blir den enskilde vars åtgärder ifrågasätts den ideella föreningens motpart.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet.

I paragrafen anges miljödomstolens sammansättning.

De två sakkunniga ledamöterna, som inte är fast knutna till miljödomstolen, skall beroende på målens karaktär ha sakkunskap och erfarenhet från olika verksamhetsfält. Detta utvecklas i avsnitt 4.22.

Kravet på erfarenhet av miljöfrågor i andra stycket inkluderar vattenfrågor.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken . Avgörs sådana mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning som anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordför-

Prop. 1997/98:45 anden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet.

I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

Paragrafens första stycke första mening innehåller regler om när miljödomstol som första instans är domför med ordföranden och ett miljöråd. Ordföranden och ett miljöråd får således avskriva eller avvisa mål om handläggningen inte sker vid huvudförhandling. Rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i förenklad form, dvs. när rätten finner det tillräckligt med en domare och parterna samtyckt till det samt när målet är av enkel beskaffenhet är tillämpliga. Dock skall alltid ett miljöråd delta. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångsbalken är det enligt miljöbalkens regler dock tillåtet med starkare sammansättning vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling och i förenklad form. Att tredskodom inte får meddelas framgår av 22 kap. 11 § fjärde stycket och 22 kap. 16 § femte stycket.

I paragrafens första styckes tredje mening anges det att sammansättningen är densamma då mål avgörs på handlingarna som då mål avgörs efter huvudförhandling. Bestämmelsen är nödvändig eftersom mål under vissa förutsättningar som anges i 22 kap. 16 § kan avgöras på handlingarna.

I mål som avgörs efter överklagande av förvaltningsmyndigheters och kommunala nämnders beslut gäller att miljödomstolen normalt skall bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande av tillståndsfråga skall dock domstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

På samma sätt som gäller för fastighetsdomstolarna och vattendomstolarna i dag är det regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som utser ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

För tjänstgöring i miljödomstol bör särskild vikt läggas vid att lagfarna domare, miljöråd och de sakkunniga har gedigna kunskaper inom miljörättens område.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma miljödomstolarnas domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller skall bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2—5 §§ och vid ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den inbördes behörigheten mellan miljödomstolarna. Andra stycket har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen prövas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först har prövat ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken , inte tas upp av högre rätt.

Paragrafens första stycke innebär att i de fall ärendet prövats av två förvaltningsmyndigheter skall den miljödomstol vara behörig inom vars område det första beslutet har meddelats. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, se prop. 1993/94:133 s. 55. Ett exempel som kan belysa det sagda är att Länsstyrelsen i Kronobergs län prövar ett ärende som sedan överprövas av Naturvårdsverket. Avgörande för vilken miljödomstol som har att pröva ärendet är då vilken domstol som har Kronobergs län inom domsområdet. Eftersom de flesta centrala ämbetsverk ligger i Stockholmsområdet skulle annars en centralisering ske till den miljödomstol som har Stockholm inom domsområdet.

Regeringen skall enligt 7 § bestämma miljödomstolarnas domsområden. Det är sannolikt inte möjligt att bestämma domsområdena så att exakt överensstämmelse mellan domsområdenas indelning för vattenverksamheter och länsgränserna kommer att råda. Bl.a. därför behövs den regel som anges i andra stycket denna paragraf.

I paragrafens tredje stycke anges det att miljödomstolarnas inbördes behörighet inte får prövas i högre rätt utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken. Högsta domstolen kan således på ansökan av part hänvisa målet till behörig miljödomstol under förutsättning att flera domstolar genom lagakraftvunna beslut har förklarats obehöriga.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening, därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har

Prop. 1997/98:45 utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste meningen skall gälla.

Paragrafen innehåller en från rättegångsbalken avvikande regel i fråga om i vilken ordning omröstning skall ske. Regeln överensstämmer med vad som i dag gäller för fastighetsmål och vattenmål. Vid lika röstetal skall ordförandens mening gälla utom i mål om utdömande av viten.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner eller anställer miljöråd.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Miljööverdomstolens sammansättning.

I paragrafens andra stycke anges vad som gäller om Miljööverdomstolens domförhet. I enlighet med vad regeringen föreslår i prop. 1996/97:133 kan en påbörjad huvudförhandling fortsätta även om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan förhandlingen har påbörjats.

I tredje stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag anges den sammansättning som Miljööverdomstolen skall ha vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd.

För tjänstgöring i Miljööverdomstolen bör särskild vikt läggas vid att lagfarna domare och miljöråd har gedigna kunskaper inom miljörättens område.

5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall prövas av en länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmel-

Prop. 1997/98:45 ser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte avser en markavvattning som skall prövas av en länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,

5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförandetiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,

6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap. 3 §,

7. om omprövning enligt 24 kap. 5—9 §§ samt enligt 7 kap. 13—15 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

I paragrafens första stycke räknas upp de mål som är att anse som ansökningsmål. Det handlar om mål som prövas av miljödomstolen som första instans. Avgörande för om ett mål är att anse som ansökningsmål eller inte är om domstolens avgörande skall ha rättskraft även mot tredje man. Det är då inte fråga om någon egentlig tvist mellan parter utan ansökan och dess konsekvenser drabbar en mera obestämd krets av personer. Enligt 24 kap. 1 § skall dock tillstånd som länsstyrelse eller kommun meddelat med stöd av 9 kap. 8 § också ha rättskraft mot tredje man. Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 13 § vattenlagen.

Mål om miljöfarlig verksamhet på den s.k. A-listan är enligt första punkten ansökningsmål.

Ansökningsmål är enligt andra punkten bl.a. mål om tillstånd till markavvattning som inte skall prövas av länsstyrelsen. Med detta avses mål som kommit under miljödomstolens prövning efter antingen överlämnande från länsstyrelsen enligt 7 kap. 19 § förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller anmälan av fastighetsbildningsmyndighet enligt 7 kap. 20 § samma lag. Såvitt avser de överlämnade målen skall vissa bestämmelser i balken om handläggningen av ansökningsmål inte tillämpas. Detta gäller sådana bestämmelser som reglerar förfarandets inledningsskede och som ersätts av motsvarande bestämmelser för länsstyrelsen. Fjärde punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt pargrafens andra stycke är det i angivna fall möjligt att tillämpa det enklare förfarandet i stämningsmål. Rättskraften blir då begränsad till att omfatta de berörda sakägarna varför sökandens medgivande krävs.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom ansökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje stycket.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Huvudregeln är att talan i mål som inte är ansökningsmål skall väckas genom ansökan om stämning. I fråga om vissa stämningsmål som avser vattenverksamhet, finns föreskrifter i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Övriga stämningsmål - det gäller främst miljöskademål och brottmål - skall handläggas enligt rättegångsbalken.

3 § Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken får mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rättegång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen gör det möjligt att handlägga mål och ärenden som rent faktiskt hör ihop i ett sammanhang. Är samma rättegångsform tillämplig gäller 14 kap.17 §§rättegångsbalken. Enligt första stycket kan även mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans sammanläggas med ett mål som domstolen skall pröva i första instans.

Tillstånd till exempelvis ett vattenverksamhet och en miljöfarlig verksamhet skall således kunna handläggas i en rättegång. Ett exempel som kan anföras är att en sökande ur en å tar en stor mängd vatten och sedan släpper ut förorenat fabrikationsvatten i samma å. Uttaget av vatten är att bedöma som en vattenverksamhet och utsläppet som en miljöfarlig verksamhet. I dag krävs det därför två beslut. Ett enligt vattenlagen och ett enligt miljöskyddslagen. I framtiden kan prövning i en rättegång ske i miljödomstolen. Detta även om den miljöfarliga verksamheten skulle kunna ha prövats av länsstyrelsen i första instans. Ett annat exempel är prövningen av Öresundsbron. Den har prövats av såväl Koncessionsnämnden för miljöskydd som av vattendomstolen (i tillåtlighetsfrågan av regeringen). Sådana slags ärenden kan med stöd av denna paragraf prövas i ett sammanhang av en regional miljödomstol, sedan tillåtlighetsfrågan prövats av regeringen. Ytterligare ett exempel är att ersättning för skador i samband med tillträde som prövas enligt 28 kap. kan handläggas i en rättegång tillsammans med tillstånd om verksamhet i vatten eller miljöfarlig verksamhet. Att förena mål förutsätter att fördelarna överväger nackdelarna med gemensam handläggning. Vid bedömningen skall naturligtvis även parternas intressen beaktas.

Paragrafens andra stycke gör det möjligt för domstolen att på eget initiativ ta till sig ett ärende hos en länsstyrelse eller en kommun om ärendet

Prop. 1997/98:45 bör handläggas tillsammans med ett mål eller ärende som handläggs av domstolen. Den lägre instansen är skyldig att på begäran överlämna ärendet till domstolen.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En talan om förbud eller försiktighetsmått kan inte riktas mot någon som har tillstånd, se 32 kap. 12 §. En talan om tillstånd till verksamheten måste därför prövas före eller senast i samband med en talan om förbud eller försiktighetsmått. Miljödomstolen kan således allt efter omständigheterna vilandeförklara förbudstalan, se 32 kap. 5 § rättegångsbalken, eller förordna att den skall handläggas gemensamt med tillståndsfrågan, jfr. 3 § detta kapitel.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

Enligt paragrafen finns det möjlighet för miljödomstolen att inhibera tillsynsmyndigheters beslut av i paragrafen angivet slag om verksamhetsutövaren söker tillstånd och ställer säkerhet.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen innehåller i punkterna 2-4 bestämmelser som avviker från motsvarande paragraf i rättegångsbalken (10 kap. 19 §). Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 18 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.

Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när domstolen skall överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten. Domstolen skall istället för att meddela dom avge ett eget yttrande till regeringen. Yttrandet, som skall avges efter huvudförhandling, kommer i detta skede istället för domen och skall därför avse samtliga de omständigheter som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Efter det att regeringen prövat tillåtligheten skall domstolen pröva de frågor som återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor som skall gälla för verksamheten.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det är endast mål där miljöintresset står mot annat allmänt intresse som skall överlämnas. Utgångspunkten bör vara att bedömningen av ärendet verkligen kräver ett ställningstagande från regeringens sida. Här har både miljödomstolen och Naturvårdsverket en grannlaga och viktig uppgift. Ett exempel är att miljöskyddskrav ställs mot vittgående arbetsmarknadspolitiska effekter. Ett annat exempel kan vara frågan om strandskyddsdispens inom ett område som har riksintresse. Detta är endast exempel och det kan naturligtvis uppkomma även andra frågor som lämpligen bör prövas av regeringen. Frågor som rör försvaret är allmänt av denna natur. De skall därför alltid överlämnas till regeringens avgörande. I dessa fall avgörs ärendena av regeringen och de skall inte till någon del prövas av miljödomstolen. Yttrandet skall på motsvarande sätt som angetts för tillåtlighetsfrågan omfatta alla de omständigheter som är av betydelse för frågan om tillstånd skall lämnas.

5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4—6 §§,

Prop. 1997/98:45 3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras. I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande

1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla.

I första stycket första punkten anges det att verksamheten skall beskrivas så att dess beskaffenhet och omfattning kan bedömas.

Enligt första stycket andra punkten skall det i ansökan dessutom ingå en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Det framgår av 6 kap. 3 § vad syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är och av 7 § vad en sådan skall innehålla.

Vid betydande miljöpåverkan skall ett utökat samråd ske med berörda myndigheter, kommuner, organisationer och allmänhet (6 kap. 5 §). Sökanden skall i ansökan redogöra för samrådet, både vad som framkommit vid det tidigare samrådet enligt 6 kap. 4 § och vid det utökade samrådet enligt 6 kap. 5 §. Det är sökanden och ingen annan som har det fulla ansvaret för vad miljökonsekvensbeskrivningen innehåller. Är något oriktigt eller har något utelämnats har sökanden att ta konsekvenserna av detta. En konsekvens kan bli straffpåföljd enligt 29 kap. 5 §. En annan är att ansökan avslås.

I första stycket tredje punkten anges det att ansökan skall innehålla de uppgifter som behövs för att en miljödomstol skall kunna bedöma och i målet pröva om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. kommer att iakttas av sökanden. Detta betyder bl.a. att uppgifter skall lämnas om energi, råvaror och andra ämnen som skall användas för att det skall bli möjligt att bedöma att hushållning med energi och råvaror iakttas. Kretsloppsprincipen skall också iakttas. Det skall således lämnas uppgifter om insatser av kemikalier, om återvinning och återanvändning samt avfallshantering och att produktvalsprincipen har uppfyllts.

Enligt första stycket fjärde och femte punkterna räcker det inte med uppgifter utan sökanden skall också komma med förslag till skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått samt till hur kontrollen av verksamheten skall ske.

Tilläggen för vattenverksamhet i andra och tredje styckena överensstämmer med gällande rätt. Uppgifterna enligt andra och tredje styckena

Prop. 1997/98:45 behövs för skaderegleringen som normalt skall ske i samband med tillståndet till en vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som miljödomstolen finner behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens möjlighet att få till stånd behövliga kompletteringar av ansökan eller att vid väsentlig brist i densamma avvisa den. Beträffande miljökonsekvensbeskrivningen har detta kommenterats under 6 kap. 9 §.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,

2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,

3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,

4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och

5. namn och adress på aktförvararen. Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

I paragrafen anges att en kungörelse skall utfärdas om den ansökta verksamheten. Miljökonsekvensbeskrivningen är en del av ansökan och uppgift om den skall tas med, vilket framgår av 6 kap. 8 §. Kungörelse är obligatorisk om inte målet skall handläggas som stämningsmål enligt 21 kap. 1 § andra stycket. I paragrafen anges dessutom vad paragrafen skall innehålla.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt in-

Prop. 1997/98:45 tresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna dock inte sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om till vilka myndigheter och kommuner som kungörelsen och ansökningshandlingarna skall sändas till. Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och kommun kan inta ställning av part i målet, se 6 §. Vilka övriga myndigheter som ansökan skall sändas till får bedömas från fall till fall.

5 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhandahålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3 lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken .

För att säkerställa att de i paragrafen uppräknade subjekten får del av kungörelsen föreskrivs att denna skall delges med dem.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen.

En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om sakkunnigutredning enligt 12 §.

I första och andra stycket finns bestämmelser om vem som företräder allmänna intressen och således intar partsställning beträffande sådana intressen. I rätten att föra talan i målet innefattas givetvis rätt att överklaga miljödomstolens domar och beslut. Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelserna och kommunerna är företrädare för miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun företräder enligt andra stycket

Prop. 1997/98:45 allmänna intressen inom kommunen. Här bör erinras om att myndigheternas agerande är föranlett av en ansökan om prövning och därmed också får anses som ett led i prövningssystemet enligt miljöbalken.

När det gäller vem som bör agera i olika frågor bör vägledande kunna vara att Kammarkollegiets kompetens i vattenfrågor bör utnyttjas. Naturvårdsverket bör ha en aktiv och central roll och framöver agera i principiellt viktiga frågor eller frågor som är av omfattande natur eller rör t.ex. en hel näringsgren, allt i syfte att uppnå att verksamheten bedrivs i enlighet med miljöbalkens hänsynsregler och övriga regler för att bidra till uppfyllelse av miljöbalkens mål. Myndigheternas roller utvecklas i avsnitt 4.22.2.

Tredje stycket handlar om Fiskeristyrelsens medverkan. Styrelsen är inte part.

7 § Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsägares uppgiftsskyldighet och överenstämmer med gällande rätt i vattenmål, 13 kap. 26 § vattenlagen. Giltigt skäl att slippa uppgiftsskyldigheten kan vara att fastighetsägaren, utan egen skuld, saknar vetskap om någon rättighetshavare. Någon skadeståndsskyldighet kan inte heller komma i fråga om rättighetsinnehavaren vet om ansökningen. Rättighetsinnehavaren kan ju då bevaka sin rätt.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har sakägaren inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Tidigare inte kända sakägare skall ges tillfälle att yttra sig, förutsatt att handläggningen av målet inte uppehålls.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 28 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 Paragrafens första stycke innebär att om fler än en har äganderättsanspråk på en fastighet så blir besittningen avgörande för vem som har rätt att företräda fastigheten i målet.

Innebörden av andra stycket är att överenskommelser och processhandlingar som är bindande för ägaren när de ingås eller vidtas binder även ny ägare.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt. Ett exemplar skall sändas till den sökande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om synpunkter på ansökan.

Regeringen anser i likhet med Koncessionsnämnden för miljöskydd att någon kortaste tid för när skriften skall ges in inte bör anges i paragrafen. Domstolen bör anförtros uppgiften att bestämma tiden.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som krävs.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

Paragrafens första stycke innebär att miljödomstolen är friare i valet mellan skriftlig eller muntlig förberedelse än den skulle ha varit om rättegångsbalken hade tillämpats i detta avseende.

Enligt andra stycket skall miljödomstolen bedriva en aktiv materiell processledning. Detta hänger samman med att domstolen har full utredningsskyldighet.

Miljödomstolen bestämmer också enligt tredje stycket vad den muntliga förberedelsen skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Detta kan spara tid och pengar genom att domstolen kan behandla delar av målet som angår endast någon eller några av sakägarna för sig. Domstolen slipper t.ex. att kalla samtliga sakägare till en förhandling som endast angår ersättningen till någon eller några av sakägarna.

Enligt fjärde stycket får tredskodom inte meddelas. I dispositiva frågor i övrigt är dock rättegångsbalken tillämplig på förberedelsen. Detta innebär bl.a. att medgivande binder part och att förlikningar kan ingås.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall dom-

Prop. 1997/98:45 stolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för undersökningen.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 32 § vattenlagen och 14 § fjärde stycket miljöskyddslagen.

I förhållande till rättegångsbalkens regler om sakkunnig behövs det i mål med miljöanknytning utökade möjligheter att anlita sakkunniga. Det finns exempelvis ofta behov av detta i fiskefrågor. Paragrafen kompletterar således rättegångsbalkens bestämmelser i 40 kap. om sakkunnig.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersökningen skall protokoll föras.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 33 § vattenlagen och i 14 § tredje stycket miljöskyddslagen.

Paragrafen innebär att någon eller några av domstolens ledamöter kan få i uppgift att göra undersökning på platsen. Det kan ibland vara av värde att t.ex. miljörådet får göra undersökningar på platsen för att bättre kunna bedöma de tekniska frågorna. Paragrafen möjliggör detta.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken .

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om provisoriska skadeförebyggande åtgärder. Bestämmelserna behövs eftersom det kan brådska med sådana åtgärder.

Genom paragrafen bereds en sökande t.ex. möjlighet att vidta provisoriska skyddsåtgärder på annans mark innan frågan om sådana är i sin helhet klart för avgörande.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig.

Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

Prop. 1997/98:45 Om det tillkommer fastigheter som inte angivits i kungörelsen skall miljödomstolen antingen utfärda ny kungörelse beträffande dessa fastigheter eller delge de nya sakägarna kallelse till huvudförhandling i målet.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen bestämma tid och plats för den.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte huvudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken .

Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den. Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandling.

Andra stycket gör det möjligt att avgöra mål på handlingarna. Detta kan bli aktuellt t.ex i mål och ärenden om omprövning av villkor för tillstånd. Om målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall detta anges i kungörelsen. Sakägare bör få denna upplysning för att de inte skall göra rättsförluster genom att tro att de kommer att få chansen att framföra sina synpukter vid kommande förhandling.

Enligt femte stycket hindrar inte parts utevaro att målet avgörs efter huvudförhandling. Tredskodom får dock inte meddelas. Detta innebär att rätten får pröva målet på föreliggande utredning trots partens utevaro. Rätten får alltså inte meddela dom mot part endast på den grunden att parten uteblivit.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhandling i målet. Då gäller 3–9 och 12–16 §§. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

Paragrafen innebär att enklare ansökningsmål kan avgöras utan förberedelse. Hela handläggningen sker istället vid huvudförhandlingen i målet. Det finns en del enklare mål som lämpligen kan avgöras på detta sätt, t.ex. mål om broar över vattendrag och bevattningsuttag. Att huvudförhandling inte alltid behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

Paragrafen innebär till skillnad från rättegångsbalken att det normala är att syn skall hållas. Detta är föranlett av att syn på platsen för verksam-

Prop. 1997/98:45 heten ofta kan ge nyttiga upplysningar om den tilltänkta verksamheten. Vid t.ex. byggande i vatten är det svårt att få en fullständig bild av den tilltänkta verksamheten utan syn.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en åtgärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet och synpunkter på sakkunnigutlåtande senast skall vara framställda.

Huvudförhandlingen bör som regel vara avgörande för när yrkanden och synpunkter senast skall vara framställda. Framställs ett yrkande först efter det huvudförhandlingen avslutats kan domstolen därför avvisa det.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

Paragrafen innehåller några från rättegångsbalken avvikande regler i fråga om huvudförhandlingen.

Vid en huvudförhandling som följer rättegångsbalkens regler skall normalt allt behandlas i detalj för att det skall få läggas till grund för domen. I större ansökningsmål enligt balken kan det skriftliga materialet vara mycket omfattande. Att i detalj redogöra för allt material vid huvudförhandlingen i ett ansökningsmål skulle ta för lång tid.

Enligt paragrafens första stycke är det därför tillräckligt att parterna åberopar skrifterna och att en mera översiktlig redogörelse sker av innehållet i dem.

Andra stycket handlar om att skjuta upp huvudförhandlingar. Eventuella kompletteringar i ansökningsmål tar ofta betydligt längre tid än eventuella kompletteringar i mål enligt rättegångsbalken. Bevisomedelbarhet är normalt inte av samma vikt i ett ansökningsmål som i ett mål enligt rättegångsbalken. I paragrafen anges således att det är möjligt att utan bestämd tidsbegränsning fortsätta en avbruten huvudförhandling i

Prop. 1997/98:45 ett ansökningsmål. En avbruten huvudförhandling bör, trots avsaknaden av tidsbegränsning, fortsätta så snart som möjligt.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna innehåller.

Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall, om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

Paragrafens bestämmelser i första stycket avviker från rättegångsbalkens bestämmelser i 17 kap. enligt vilka domen om huvudförhandling hållits skall grundas på vad som förekommit vid denna. De avvikande bestämmelserna är nödvändiga eftersom materialet i ansökningsmål ofta består av sakkunnigutredningar, kartor och ritningar som inte i detalj kan gås igenom vid huvudförhandlingen.

På grund av målens omfattning behövs också ofta längre tid för doms meddelande efter huvudförhandling än de två veckor som gäller enligt rättegångsbalken. I andra stycket anges därför att domen skall meddelas inom två månader efter huvudförhandling, om inte synnerliga skäl för längre tid föreligger. Hålls inte huvudförhandling gäller rättegångsbalkens regler i 17 kap. 9 § fjärde stycket.

På grund av det ofta stora antalet sakägare kan underrättelse om innehållet i domen enligt tredje stycket fullgöras genom att domen hålls tillgänglig hos aktförvararen.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än vad den sökande har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

Paragrafen, som överensstämmer med 13 kap. 44 § vattenlagen, ger uttryck för den inom vattenrättsliga ersättningsrätten gällande likformighetsprincipen. Paragrafen avviker från 5 kap. 25 § expropriationslagen enligt vilken ersättning inte får bestämmas till högre belopp än den ersättningsberättigade begärt.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen (1972:719) , skall miljödomstolen uppskatta det

Prop. 1997/98:45 värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar närmast 13 kap. 45 § vattenlagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Av 31 kap. 2 § samt 5 kap. 23 §expropriationslagen framgår att ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Av detta följer att domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall beaktas att en särskild rättighet kan minska en fastighets värde. Om någon särskild bestämmelse inte fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen att för tillämpningen av fördelningsregeln i 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen göra en uppskattning av en fastighets värde utan belastning av särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde och som har sämre rätt än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskattning bör lämpligen göras av miljödomstolen.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen. Ett beslut om inlösen har fastighetsbildande verkan, varför karta skall upprättas på sätt som anges i paragrafen.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet,

11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

Prop. 1997/98:45 12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning som inte är uttömmande. Uppräkningen är inte heller minimikrav på vad en dom i ett ansökningsmål skall innehålla. Den är snarare att se som någon form av minneslista. Vad domen skall den innehålla i varje enskilt mål måste anpassas till ansökan och de frågor som denna aktualiserar i det målet.

Enligt andra stycket skall tid inom vilken tillståndsgivna arbeten för vattenverksamhet skall utföras anges i domen. I domen kan också anges inom vilken tid som miljöfarlig verksamhet skall ha satts igång.

Följs inte tiderna så förfaller tillståndet enligt 24 kap. 2 §. Särskilt vid miljöfarlig verksamhet kan det ibland vara svårt för domstolen att fastställa villkoren i minsta detalj. Tredje stycket innehåller därför en regel om att domstolen får överlämna åt tillsynsmyndigheten att fastställa villkor av mindre betydelse.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § skall prövas av regeringen.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudförhandling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen fått laga kraft.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser att tillåtlighetsfrågan kan avgöras av miljödomstolen genom deldom. Detta kan jämföras med att regeringen kan meddela avgörande om verksamhetens tillåtlighet enligt 17 kap. 1, 3 och 4 §§. Att tillåtlighetsfrågan kan avgöras genom deldom kan spara tid och pengar. Detsamma gäller tillstånd till de brådskande arbeten som behöver genomföras. De sistnämnda frågorna bör kunna avgöras utan huvudförhandling.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksamhe-

Prop. 1997/98:45 ten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken .

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

Villkoren för en verksamhet enligt miljöbalken skall i regel fastställas i samband med tillståndet. Ibland är dock verkningarna av en verksamhet svåra att bedöma. För de miljöfarliga verksamheternas del kan det t.ex. vara fråga om reningsteknik som är oprövad. Paragrafen innehåller således bestämmelser om uppskov. Uppskovsbeslut bör bara meddelas då ett verkligt behov föreligger.

Andra stycket innehåller bestämmelser till skydd för sakägarna. Den provisoriska ersättningen eller åtgärden skall bestämmas så att sakägarna hålls skadeslösa i avvaktan på det slutliga beslutet i ersättningsfrågan.

Enligt tredje stycket får den slutliga ersättningen inte sättas till lägre belopp än den provisoriska ersättningen.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken .

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade fått laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.

Paragrafens första stycke innehåller möjlighet för domstolen om den finner skäl till det att meddela verkställighetsförordnande. Ett skäl till verkställighetsförordnande kan vara att arbeten måste utföras före en snabbt annalkande vinter.

Prop. 1997/98:45 Andra stycket innehåller en bestämmelse om omedelbar verkställighet av beslut om skadeförebyggande åtgärder sedan tillstånd har meddelats. Bestämmelsen omfattar uppskovsbeslut, andra fall då tillstånd redan meddelats samt fall då godkännande har skett.

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit överklagat mål krävs prövningstillstånd.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

Paragrafen har med en redaktionell ändring utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke uppställs krav på prövningstillstånd för att domar och beslut av miljödomstol som först prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun skall prövas av Miljööverdomstolen. I mål som prövas enligt förvaltningsprocesslagen krävs det alltså prövningstillstånd för att målet skall prövas av Miljööverdomstolen.

Enligt andra stycket skall miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar sådant tillstånd lämnas.

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innebär att förvaltningsprocesslagens regler om prövningstillstånd i kammarrätt tillämpas på Miljööverdomstolen i fråga om under vilka förutsättningar sådant tillstånd skall lämnas och vad ett sådant tillstånd omfattar.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i 7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7 kap. 12 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

Prop. 1997/98:45 I paragrafens första mening anges när särskild talan får ske. Beslut under handläggningen som avser provisoriska skadeförebyggande åtgärder eller markavvattningssakkunnig får överklagas särskilt.

Beslut under handläggningen om inhibition enligt 7 kap. 12 § andra stycket lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får dock inte överklagas särskilt. Detta beror på att någon åtgärd inte får vidtas. Vid sådant förhållande finns det inte något skäl för att tillåta särskild klagan.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

Angående första stycket, se 22 kap. 13 §.

Andra stycket behövs eftersom mål i Miljööverdomstolen kan avgöras på handlingarna. Utredning som inte tillför något nytt behöver dock parterna inte beredas tillfälle att yttra sig över.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses ha skett.

Miljööverdomstolen får i likhet med miljödomstolen använda kungörelse istället för delgivning. Anledningen till detta är att det kan röra sig om ett stort antal sakägare och att alla sakägare kanske inte är kända av domstolen.

Prop. 1997/98:45 6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööverdomstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 § utan skall delges med parten.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 69 § vattenlagen.

Paragrafens första stycke innebär att det inte finns någon absolut rätt till huvudförhandling eller muntlig handläggning. Huvudförhandling eller muntlig handläggning behöver inte hållas i samma utsträckning i överrätt som i underrätt.

Det kan många gånger vara lämpligt att ledamot av domstolen framlägger utredning. I andra stycket anges det därför att domstolen bestämmer i denna fråga.

Av rättssäkerhetsskäl räcker det enligt paragrafens tredje stycke inte att part genom kungörelse delges föreläggande om vite eller annan påföljd.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23–28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

I andra meningen anges att Miljööverdomstolen kan förordna om omedelbar verkställighet av miljödomstolens tillståndsdom. Detta kan få praktisk betydelse om handläggningen av ett överklagat mål skulle dra ut på tiden. Förordnandet bör vara betingat av praktiska skäl som att brådskande arbeten måste utföras.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

Paragrafen innebär att Miljööverdomstolen är sista instans i mål och ärenden som i första instans prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet. Anledningen till detta utvecklas i avsnitt 4.22.1.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

Paragrafen innebär att rättegångsbalken är tillämplig utom i fall som regleras i andra stycket. Prövningstillstånd krävs alltså enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken.

5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande förelägganden eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

Enligt första stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett ansökningsmål mot alla såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detsamma gäller för beslut som länsstyrelse eller kommun meddelat i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet med stöd av 9 kap. 8 § och för beslut som länsstyrelse meddelat i frågor om tillstånd till markavvattning.

Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en annan än den hos en tvistemålsdom i ett dispositivt mål enligt rättegångsbalken. Sådana domar har i dispositiva mål enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet. Det har också den betydelsen att 17 kap. 3 § rättegångsbalken inte är tillämplig på själva tillståndsfrågan. Miljödomstol har i stället officialprövningsskyldighet i fråga om tillstånd skall beviljas eller inte.

En lagakraftvunnen dom om tillstånd i ett ansökningsmål innebär att alla som har kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller

Prop. 1997/98:45 även om någon inte har blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan av någon enskild sakägare. Inte heller med avseende på allmänna intressen kan tillståndet i ordinär väg rubbas. I fjärde och femte meningen erinras dock om de möjligheter som ges att ändra och återkalla samt förbjuda fortsatt verksamhet. Att så kan ske inskränker alltså rättskraften.

Dessutom finns möjligheter att angripa domen med extraordinära rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. begäran om resning eller återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs eller ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess rättskraftsverkan i motsvarande utsträckning inskränkt. Sålunda kan t.ex. en skadelidande sakägare, som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad i målet och som inte heller har fört talan i detta, anföra domvillobesvär med påföljd att domen inte gäller ersättning såvitt avser den sakägaren.

Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansökningsmålet. Prövningen enligt miljöbalken ersätter emellertid inte tillståndsprövningen enligt annan lagstiftning, t.ex. bygglovsprövning enligt plan- och bygglagen.

Miljödomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter enligt t.ex. brand- eller arbetsmiljölagstiftningen. Inte heller räddningstjänsten omfattas. Tillståndsbeslutet kommer att ha rättskraft endast i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således även fortsättningsvis vara möjligt för hälsoskyddsmyndigheterna och/eller kemikaliemyndigheterna att ingripa med stöd av de allmänna hänsynsreglerna eller de särskilda reglerna om kemikalier och hälsoskydd i frågor som inte har blivit föremål för prövning av tillståndsmyndigheten.

Reglerna i balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att ingripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens föreskrifter och vad som kan följa av dem skall iakttas. Detta är viktigt att slå fast.

Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om tillståndsbeslutets rättsverkan dock att hänsynsreglerna inte behöver iakttas i vidare mån än som följer av tillståndet.

Det är således av stor vikt att alla begränsningar och villkor skrivs in i tillståndet och att detta görs tydligt.

Tillståndet ger alltså en trygghet. Den tillståndshavare som följer villkoren behöver normalt inte frukta att det allmänna ställer ytterligare krav med stöd av hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen.

Det bör betonas att det genom tillståndsdomen inte avgörs frågor om äganderätten till de mark- och vattenområden som tas i anspråk för verksamheten. Även om det antagande som miljödomstolen har utgått ifrån är oriktigt, kan något yrkande om utrivning eller ändring av byggnaden eller annan inskränkning inte framställas i miljömålet av den rätte ägaren eller någon annan. I de fall då rätten att utföra företaget enligt tillståndsdomen är förenad med en fastighet, kan emellertid tillståndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastigheten, varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verkan av att

Prop. 1997/98:45 fast egendom frånvinns någon efter klander m.m. kan bli tillämpliga. I jordabalken finns emellertid också regler om hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på grund av inskrivning m.m. (18 kap.)

Enligt första stycket tredje meningen innefattar ett tillstånd att uppföra en vattenanläggning rätt att bibehålla anläggningen. Denna bestämmelse behövs med hänsyn till andra bestämmelser i miljöbalken, t.ex. reglerna om återkallelse i 3 § detta kapitel.

I första stycket fjärde och femte meningen anges viktiga inskränkningar i domens rättskraft. Det hänvisas till 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13– 17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om skyldighet att avstå vatten vid torka m.m., 7 kap. 20 § om föreskrifter för ett miljöskyddsområde, 7 kap. 22 § om föreskrifter för ett vattenskyddsområde, 9 kap. 5 § om generella föreskrifter, 10 kap. 12 § om inskränkningar i markanvändningen, 26 kap. 9 § fjärde stycket om brådskande förelägganden och förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter samt till bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och återkallelse m.m.

Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte att tillståndet och därmed förenade rättigheter får vika helt eller delvis till följd av tvångsförfoganden enligt balken eller expropriationslagen. I likhet med för annan egendom gäller expropriationslagen och tvångsförfoganden även för tillstånd.

Enligt andra stycket gäller samma rättskraftsregler för tillstånd som för ett godkännande av ändrings- eller lagningsarbeten avseende vattenanläggningar. Det finns inte skäl att ha andra rättskraftsregler för godkännanden.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom vilken igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillståndsmyndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven tid inom vilken arbeten skall vara utförda för en vattenverksamhet eller den tid inom vilken igångsättande av en miljöfarlig verksamhet skall ha skett inte iakttas. Miljödomstolen skall enligt 22 kap. 25 § andra stycket alltid ange dessa tider. Bestämmelsen har utformats så att tillståndet förfaller i sin helhet. En arbetstid får dock anses iakttagen, om endast obetydliga delar återstår att utföra.

Verkan av att tillståndet till en vattenverksamhet förfaller även beträffande redan utförda delar av verksamheten blir att de med tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer tillståndshavaren.

Prop. 1997/98:45 I 26 kap. 10 och 14 §§ ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Handräckning kan också meddelas enligt 26 kap. 17 §.

Enligt andra stycket kan tiden förlängas med högst tio år. Frågan handläggs som ansökningsmål (21 kap. 1 § första stycket punkt 5). Som giltigt skäl har i vattenpraxis brukat godtas svårigheter att utverka erforderliga tillstånd eller få fram arbetsmaskiner eller personal. Synnerliga olägenheter kan i allmänhet antas uppstå om en vattenverksamhet har utförts till en del. Motparters intressen måste beaktas.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkoren,

2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten eller åtgärden tilläts,

4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte får bedrivas,

5. om verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EUmedlemskapet,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats, eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas.

Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en vattenanläggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla rätten att bibehålla en vattenanläggning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när återkallelse av tillstånd får ske samt förbud mot fortsatt verksamhet får meddelas. Reglerna bör så långt möjligt vara desamma för de olika verksamheter som kan förekomma enligt miljöbalken. Särreglering har dock skett beträffande vattenanläggningar och tillstånd som inte utnyttjas och kan påverka vattenförhållandena i punkterna 8 och 9.

Med oriktiga uppgifter i första punkten avses även ofullständiga uppgifter. Tillstånd bör återkallas vid vilseledande. Det kan dock undantags-

Prop. 1997/98:45 vis vara tillräckligt att omprövning sker av villkoren eller tillståndet enligt 5 § första stycket tredje punkten.

Enligt andra punkten kan återkallelse ske om tillstånd, dispens, godkännande eller villkor som gäller för tillståndet inte följs. Obetydliga överträdelser skall inte medföra en sådan påföljd. Dessutom bör andra sätt att åstadkomma rättelse först prövas. Således bör förelägganden om rättelse enligt 26 kap. 9 § först ges.

Omprövning enligt 5 § första stycket fjärde punkten kan ibland också vara tillräckligt. Att det anges att även underlåtenhet att följa själva tillståndet, dispensen eller godkännandet kan leda till påföljd är föranlett av att det i nuvarande koncessionsnämndspraxis förekommit att överträdelse av i tillståndet angiven produktionsmängd inte ansetts vara villkorsbrott.

Tredje punkten motsvarar närmast 23 § första stycket tredje punkten miljöskyddslagen. I första hand skall möjligheterna till omprövning enligt 5 § första stycket femte punkten användas. Vid svårare olägenheter, som inte kan avhjälpas genom villkorsändring, kan återkallelse ske eller förbud mot fortsatt verksamhet meddelas.

I fjärde punkten - som utformats i enlighet med Lagrådets förslag - anges det att om stoppregeln blir tillämplig kan fortsatt verksamhet förbjudas eller återkallelse ske. Beträffande innebörden av stoppregeln hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 9 §.

Det finns i enlighet med punkten 5 inte skäl att låta tillstånd, dispens, eller godkännande gälla som avser en verksamhet som har slutligt upphört. Har t.ex. en verksamhet övergivits kan tillståndet återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Detsamma gäller enligt punkten 6 om ett nytt tillstånd ersatt ett tidigare tillstånd. Detta gäller på motsvarande sätt för dispens eller godkännande även om det inte uttryckligen anges i punkten.

Punkten 7 är en nödvändig följd av medlemskapet i EU. Om EU t.ex. förbjuder användningen av ett bekämpningsmedel måste Sverige kunna återkalla ett av svenska myndigheter tidigare givet godkännande.

Enligt punkten 8 kan allvarlig försummelse av underhållet av en vattenanläggning föranleda påföljd. Det är viktigt att vattenanläggningar underhålls. Detta gäller särskilt dammar som om de brister kan orsaka stora skador. Enligt punkten 9 kan ett tillstånd återkallas även när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Hänsyn får tas till omständigheterna i det enskilda fallet när det gäller att bedöma hur lång tid som skall ha förflutit för att återkallelse skall kunna ske. Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen, som är beroende av samma vattentillgång och av att osäkerhet råder beträffande de gällande rättsförhållandena. Punkten är först och främst tillämplig då ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena, t.ex. ett dämnings- eller regleringstillstånd, börjat utnyttjas men verksamheten läggs ner och sedan inte återupptas under en längre tid. Det är också tillämpligt då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Under löpande arbetstid kan dock återkallelse inte ske.

Prop. 1997/98:45 En återkallelse av ett tillstånd innebär inte att tillstånd till en vattenanläggning som ingår i verksamheten automatiskt förverkas. I andra stycket föreskrivs därför att rätten att bibehålla en vattenanläggning får återkallas. Av 4 § framgår att ett sådant beslut skall kombineras med åläggande att riva ut vattenanläggningen om inte någon annan övertar ansvaret för den.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 § fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

Angående första stycket, se kommentaren till tredje paragrafen andra stycket.

Enligt andra stycket kan domstolen bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Då gäller bestämmelsen i 11 kap. 20 §. Fastighetsägare som skadas genom anläggningen, staten, kommun eller vattenförbund kan få ta över underhållsskyldigheten. Om underhållet övertas av fastighetsägare gäller också 11 kap. 21 §. Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill använda anläggningen för en vattenverksamhet måste han söka tillstånd till detta.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana.

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

Prop. 1997/98:45 7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap. 4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller 11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för framtiden.

Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Ingressen till första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Att bryta mot bestämmelse om tillåten produktionsmängd har i Koncessionsnämndspraxis inte ansetts vara villkorsbrott. Eftersom ett sådant förfarande bör kunna föranleda omprövning har ingressen till första stycket i paragrafen fått den angivna utformningen.

Dock har orden ”efter vad som är skäligt” utgått eftersom 2 kap. 7 § skall tillämpas på bedömningen av vilken produktionsmängd och vilka villkor som skall gälla för verksamheten.

För vattenverksamhet bestämmer vattendomstolen idag i domen en tid för omprövning av villkoren på 10-30 år (15 kap. 3 § vattenlagen). Villkoren för vattenverksamhet kommer i likhet med villkoren för miljöfarlig verksamhet att enligt första punkten kunna omprövas efter tio år. Det förtjänar att påpekas att det inte är fråga om någon obligatorisk omprövning efter tio år. Tillräckliga skäl saknas att särbehandla vattenverksamhet som sådan. Det bör istället vara verkningarna av en verksamhet som skall ligga till grund för om omprövning skall ske.

Enligt första stycket andra punkten kan omprövning ske om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. I författningskommentaren till 5 kap. 3 och 4 §§ ges närmare anvisningar om tillämpningen av miljökvalitetsnormerna.

Första stycket tredje, fjärde och femte punkterna kommenteras närmare i kommentaren till 3 § första till tredje punkten.

Av sjätte punkten följer att omprövning kan ske också när förhållandena i den miljö som omger verksamheten har ändrats väsentligt.

Prop. 1997/98:45 Innebörden är att alla förhållanden i omgivningen som har ändrats väsentligt och som medför att störningarna eller påverkan från viss verksamhet för framtiden inte bör tålas i samma utsträckning som tidigare kan utgöra grund för omprövning. Läget kan vara det att det efter tillståndsbeslutet för en verksamhet tillkommit utsläpp från andra industrier eller anläggningar i samma vatten- eller luftområde. Med hänsyn till detta kan riskerna för människors hälsa och för miljön ha ökat på grund av att mängden föroreningar ökat eller på grund av att effekten av föroreningarna har blivit kraftigare genom samverkan mellan olika förorenande ämnen (s.k. synergism). Det kan vidare förhålla sig så att den omgivande miljön efter tillståndsbeslutet har blivit känsligare för störningar eller påverkan från verksamheten. Det kan också vara fråga om faktiska förändringar av vattenförhållandena. Det kan t.ex. ha tillkommit nya vatten eller avloppsföretag som förändrat vattensituationen.

Sjunde punkten handlar om ny process- eller reningsteknik. Att tekniken angetts som ny betyder inte att den skall vara ny i den bemärkelsen att den har uppfunnits först efter det att tillstånd meddelats. Tekniken kan mycket väl ha varit känd när tillstånd meddelades. Den kan ha varit för outvecklad eller för dyr för att användas. Vid omprövningen kan bedömningen vara en annan. Stor vikt bör fästas vid kostnaderna inom aktuell bransch för övergången till den nya tekniken och till den tid som behövs för övergången.

Åttonde punkten är avsedd att kunna tillämpas när ny teknik kan användas för kontrollen av verksamheten, antingen så att en effektivare kontroll kan erhållas genom att en annan parameter mäts än förut eller genom att annan mätutrustning används, varigenom det kan upptäckas nya störningskällor som bör åtgärdas. I fråga om innebörden av att tekniken skall vara ny gäller detsamma som enligt punkten 7.

Förbud enligt 9 kap. 4 § om utsläpp av avloppsvatten och uppläggning av fasta ämnen bör kunna utgöra grund för omprövning. Nionde punkten anger detta.

Omprövning av villkoren kan enligt tionde punkten ske för att förbättra en anläggnings säkerhet.

Anledning till omprövning enligt elfte punkten kan antingen vara att den tidigare föreskriften har varit olämplig redan från början eller att ändrade förhållanden senare inträffat i vattenområdet. Vid omprövningen kan en årlig avgift enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet fastställas eller ändras. Innebär de ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd, är han enligt 31 kap. 23 § berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del denna överstiger en viss andel som miljödomstolen bestämt i tillståndsdomen. För någon annan förlust eller kostnad har tillståndshavaren inte rätt till ersättning.

Andra stycket motsvarar i sak 18 § fjärde stycket naturvårdslagen. Skäl saknas att inte behålla dessa strängare regler för täkter.

Tredje stycket innebär att det är möjligt att i de fall en verksamhet har upphört meddela de förelägganden som behövs, t.ex. i fråga om efterbehandling.

Prop. 1997/98:45 Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I omprövningsfall är det redan fastslaget att verksamheten får bedrivas. Miljödomstolen bör därför inte i dessa fall meddela så ingripande föreskrifter eller villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller avsevärt försvåras. Med avsevärt försvåras förstås mycket ingripande föreskrifter eller villkor som är att nästan likställa med att verksamheten inte längre kan bedrivas. För att återkallelse eller förbud mot att fortsätta att bedriva verksamhet skall meddelas måste någon av förutsättningarna i 3 § detta kapitel vara uppfylld.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna omprövas.

En förutsättning för att villkor skall kunna fastställas för två eller flera verksamheter med tillämpning av 16 kap. 8 § måste vara att tillstånden kan utformas på sådant sätt att verksamheterna genom villkor i tillståndsbesluten blir formellt bundna av den samverkan de ingått i. Detta förutsätter att villkoren för samtliga berörda företag prövas samtidigt. Skulle någon av verksamheterna av någon anledning upphöra eller annars bryta sig ur samverkan måste villkoren för samtliga verksamheter kunna omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3–6 §§ får göras hos miljödomstol av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning.

I paragrafen anges de myndigheter som har rätt att begära omprövning och återkallelse av tillstånd samt förbud mot fortsatt verksamhet. När annan myndighet än domstol eller en kommun är tillståndsmyndighet behövs det inte någon särskild framställan utan tillståndsmyndigheten kan självmant ta upp frågan om prövning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

Det kan visa sig att villkor som fastställts vid tillståndsgivningen är strängare än nödvänndigt eller inte behövs. Det är självfallet inte alltid möjligt att förutse allt som kommer att hända med en verksamhet i framtiden. Paragrafen ger därför under angivna förutsättningar möjlighet till att upphäva eller ändra villkor på begäran av tillståndshavaren utan att

Prop. 1997/98:45 denne behöver söka nytt tillstånd på andra villkor. Villkoren kan ändras i såväl skärpande som mildrande riktning.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns i 7 kap. 13–16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att ytterligare bestämmelser om omprövning finns i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.

Enligt paragrafen behövs regeringens medgivande för att väsentligt avvika från villkor som regeringen har bestämt skall gälla.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet innehåller bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som avses med tillståndet inte längre behövs.

I anslutning till denna paragraf, som motsvarar 24 a § tredje stycket naturvårdslagen finns det skäl att uppmärksamma följande. När tillstånd till vilthägn prövas skall enligt 12 kap. 11 § behovet av skydd för friluftslivet och naturmiljön beaktas. Länsstyrelsen kan således bl.a. föreskriva att passager skall ordnas. Följaktligen bör stängselgenombrott enligt 26 kap. 11 § inte vara möjligt beträffande vilthägn som har tillståndsprövats. Har ägaren uppfört vilthägn utan vederbörligt tillstånd, är det sannolikt mera praktiskt att tillsynsmyndigheten vidtar åtgärder med stöd av den centrala tillsynsbestämmelsen i 26 kap. 9 §. Det som nu har sagts utesluter dock inte att fall kan förekomma då regeln om stängselgenombrott blir tillämplig även beträffande vilthägn, t.ex. om hägnet är av

Prop. 1997/98:45 äldre datum och inte omfattas av naturvårdslagens eller miljöbalkens regler.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken arbetena skall vara utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 17 § vattenlagen. Den sakliga ändring som har gjorts är att även länsstyrelsen och Naturvårdsverket får föra talan i fråga om allmänna intressen.

Paragrafen innebär en inskränkning av tillståndets rättskraft. För att paragrafen skall vara tillämplig skall det röra sig om en missbedömning i fråga om de faktiska verkningarna av en vattenverksamhet. En oförutsedd skada skall alltså anses föreligga om domstolen förbisett att en skada kunde uppkomma eller missbedömt omfattningen av den. Att tillstånd till att ta anläggning för bortledande av grundvatten ur bruk inte omfattas av paragrafen framgår av 11 kap. 22 §.

Anspråk enligt andra stycket får framställas såväl av enskilda sakägare som av företrädare för allmänna intressen.

Parterna kan genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande oförutsedda skador. En sakägare kan alltså avstå från rätten till ersättning för oförutsedda skador.

Ett exempel på oförutsedd skada är erosionsskador. Dessa kan ofta inte förutses eller bedömas omfattningen av.

Domstolen skall bestämma tiden till mellan fem och tjugo år. Så lång tid som tjugo år bör utgöra ett undantag.

Prop. 1997/98:45 14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 8–12 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 § samt 28 § andra och tredje stycket.

Anspråk på oförutsedd skada kan framställas redan innan tiden för anmälan utgått.

5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

Första paragrafen innebär att rättegångskostnadsersättningar inte kommer att betalas i mål om utövande av miljöfarlig verksamhet. En anledning till detta är den vida sakägarkretsen vid luftföroreningar. Det skulle därför komma att föra för långt att ålägga sökandena att på samma sätt som i mål om vattenverksamhet enligt nästföljande paragraf stå för samtliga kostnader.

2 § I ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala rättegångskostnader.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.

Paragrafens första meningen innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i mål om vattenverksamhet. Innebörden är att sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader. Vilka kostnader som ersätts framgår av 18 kap. 8 § rättegångsbalken, som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kostnadsersättningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som innebär att en motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han förorsakat

Prop. 1997/98:45 genom försumlig processföring m.m. Regeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål om vattenverksamhet gäller också i de fall att målet enligt 21 kap. 1 § andra stycket skall handläggas som ett stämningsmål. När det talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till verksamheten har getts, t.ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 22 kap. 27 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte om tillståndet. Ett exempel är att den samfällighet som deltagarna i en regleringsverksamhet bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana fall måste vad som i paragrafen sägs om sökanden anses gälla tillståndshavaren. Det bör framhållas att reglerna också blir tillämpliga i fråga om anspråk på oförutsedd skada. Genom en anmälan av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål, utan prövningen sker inom ramen för det ursprungliga ansökningsmålet.

Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för ansökningsmål som innefattar bildandet av vattenrättsliga samfälligheter. Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt bestämmelsen inte deltagare i samfälligheten.

Enligt sista meningen kommer organisationer enligt 16 kap. 13 § inte att ha vare sig rätt eller skyldighet till kostnadsersättning.

Andra stycket innebär att en sakägare som klagar till högre rätt får stå för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Bestämmelsen är tillämplig inte bara vid klagan i huvudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3–6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

Vid omprövning m.m. enligt 24 kap. 3–6 §§ samt 7 kap. 15 § lagen särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är det Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelse eller tillståndshavare som är sökande. Paragrafen avser endast dessa typer av mål.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller kostnads-

Prop. 1997/98:45 fördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part svara för sina kostnader.

Omprövningar enligt 7 kap. 17 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet kan i vissa fall avse endast förhållandena mellan deltagarna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 18 § samma lag. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i den paragrafen varje part svara för sina rättegångskostnader.

5 § Bestämmelserna i 2–4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken .

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

Enligt andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar i mål om vattenverksamhet enligt 2-4 §§.

Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser. Som exempel på fall då stadgandet bör kunna tillämpas kan nämnas att sakägare tvistar om fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inte något eget intresse att bevaka i tvister som enbart gäller fördelningen av beloppet. Bestämmelsen kan tillämpas också i andra fall där avvikelse från huvudregeln framstår som motiverad.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig anledning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen förordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid miljödomstolen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafen gäller generösare regler för sakägare än enligt rättegångsbalken.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess betalning sker.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 4 § vattenlagen.

Paragrafen innebär att miljödomstolen i särskilda avgöranden slutligt kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägare dittills haft.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens kostnader för

Prop. 1997/98:45 1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden. Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att sökanden skall betala ersättning för kostnader för kungörelser, lokaler m.m. Detta gäller även i högre rätt. Sökanden är på begäran skyldig att betala förskott.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken .

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i 21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständigheterna förordna att vardera parten själv skall bära sin rättegångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

Första stycket motsvarar 14 § miljöskadelagen (1986:225).

Andra stycket, som har en motsvarighet i 37 § miljöskyddslagen, har tillkommit för att förhindra oskäliga resultat.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i 7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till markavvattningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Paragrafen har motsvarighet i gällande rätt i 20 kap 8 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken .

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 10 § vattenlagen.

Denna paragraf innebär i likhet med 2 § att sökanden eller den ersättningsskyldige skall stå för kostnaderna.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.

5.1.26 26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses.

För att kunna uppnå miljöbalkens mål krävs en effektiv tillsyn över miljöbalkens bestämmelser och föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken. Dels behövs kontroll i efterhand, dels behövs förebyggande åtgärder.

Den verksamhet som tillsynsmyndigheterna bedriver genom efterlevnadskontroll och vidtagande av åtgärder för att åstadkomma rättelse i förekommande fall utgör myndighetsutövning. Tillsynsmyndigheterna har inte endast en rätt till sådan myndighetsutövning, utan det föreligger en skyldighet för tillsynsmyndigheterna att kontrollera balkens efterlevnad och att vidta de åtgärder som behövs.

Exempel på förebyggande åtgärder för att skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna uppfyllas är dels rådgivning och information i enskilda fall, dels rådgivande, utredande och uppföljande verksamhet av mer generell karaktär som inbegriper det så kallade miljöstrategi-

Prop. 1997/98:45 arbetet. Syftet är då att identifiera hälso- och miljöproblem, utarbeta handlingsplaner och följa upp av statsmakterna beslutade långsiktiga eller övergripande miljöpolitiska mål.

Ett säkerställande av balkens efterlevnad förutsätter att de samordnande och de centrala tillsynsmyndigheterna genom uppföljning, rådgivning och kontroll bistår de tillsynsmyndigheter som utövar den direkta tillsynen med tillsynsvägledning. Sådana uppgifter ankommer därför också på dessa tillsynsmyndigheter.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att, som ett led i tillsynen, anmäla de överträdelser av balkens regler och andra regler som har utfärdats med stöd av balken och som är straffbelagda till polis- eller åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall inte själv göra någon bedömning av om överträdelsen kan föranleda fällande dom eller om det är ett ringa brott utan anmäla de faktiska förhållandena så snart en straffbar överträdelse kan konstateras. Gärningens allvar, om vårdslöshet eller uppsåt förelegat, vem som är ansvarig för överträdelsen i straffrättslig mening och liknande bedömningar skall ske i den efterföljande brottsutredningen.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Paragrafen första och andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

En samordning av tillsynsbestämmelserna i en miljöbalk förutsätter att detaljreglering av fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken och inte regleras i lag.

Regeringen föreslår att den centrala och regionala tillsynen även fortsättningsvis skall utövas av statliga tillsynsmyndigheter. I de fall tillsynsansvar åvilar generalläkaren likställs denne med statlig tillsynsmyndighet.

Prop. 1997/98:45 Vad gäller den lokala tillsynen föreslås att kommunerna alltid skall ha tillsyn över viss i bestämmelsen angiven verksamhet. Denna verksamhet omfattar den tillsyn kommunerna har idag enligt lagen om kemiska produkter, hälsoskyddslagen och renhållningslagen samt över icke tillståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Regeringen har också, enligt paragrafens första stycke, möjlighet att förordna att kommunen skall ansvara för annan lokal tillsyn enligt miljöbalken. Paragrafens utformning har ändrats efter förslag från Lagrådet för att klargöra att den tillsyn som avses i andra stycket alltid skall utövas av kommunen och att det inte är fråga om tillsyn som regeringen med stöd av första stycket har lagt på kommunerna. Kommunens obligatoriska tillsynsansvar bör genom sådan förordning redan vid balkens ikraftträdande utökas att omfatta bl.a. sådan verksamhet som idag regleras av skötsellagen, naturvårdslagen och en del av den tillståndspliktiga verksamheten enligt miljöskyddslagen. Därutöver skall kommunerna, enligt tredje stycket ha möjlighet att från länsstyrelserna ta över annan tillsyn. Hur tillsynsansvaret bör fördelas behandlas utförligare i avsnitt 4.28.2.

Tredje stycket behandlar överlåtelse av tillsyn till en kommun. Det kan förutses att det endast undantagsvis kan komma ifråga för en annan myndighet än länsstyrelsen att överlåta tillsynsansvar till kommunen. Se dock under avsnitt 4.28.3 om kemikalietillsyn. Bestämmelsen bör däremot få stor praktisk betydelse för fördelningen av tillsynsansvaret mellan länsstyrelserna och kommunerna. Länsstyrelsen får, om det inte är olämpligt med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas tillfredsställande, överlåta tillsynen i visst avseende åt en kommun som åtar sig den.

Regeringens förslag till fördelning av tillsynsansvaret i avsnitt 4.28.2 bygger på att överlåtelse av viss verksamhet skall ske regelmässigt. Till skillnad från idag skall överlåtelsen normalt avse grupper av verksamheter och inte enskilda tillsynsobjekt. Tillsynsansvaret för annan verksamhet skall överlåtas endast under vissa förutsättningar. I de fall kommunen redan tagit över tillsynsansvaret bör detta som huvudregel ligga kvar på kommunen. Avgörande för om övertagande skall få ske är å ena sidan verksamhetens karaktär och hälso- och miljöpåverkan och å andra sidan kommunens kompetens och resurser. Enligt kommunallagen får ansvaret för driften och tillsynen av en verksamhet inte ligga på samma nämnd. En grundläggande princip bör vara att drifts- och tillsynsansvaret skiljs åt även på förvaltningsnivå.

Tillsynen över vissa anläggningar av särskild betydelse, t.ex. kärnkraftsanläggningar, bör aldrig kunna överlåtas på kommunerna.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt 3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om återkallelse.

Prop. 1997/98:45 Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen skall frågan, om kommunen begär det, hänskjutas till regeringens prövning.

Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både omständigheter som kan hänföras till kommunen och omständigheter som kan hänföras till tillsynsobjekten kan föranleda återtagande. Det kan vara fråga om en omorganisering i den kommunala förvaltningen som gör att drifts- och tillsynsansvar inte kan skiljas åt eller nedskärningar som leder till att erforderlig kompetens försvinner. Det kan vara förändringar av verksamheterna som ställer särskilda krav på tillsynen eller som har betydelse för regionala eller nationella förhållanden. Även verksamhetens påverkan på miljön i en inte förutsedd omfattning kan innebära att förnyade överväganden måste göras. Erfarenheten kan också visa att tillsynen inte kan fullgöras av kommunen på det sätt som hade förutsetts. Har regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta om återkallelse. Om den centrala eller regionala tillsynsmyndigheten uppmärksammar att överlåtet tillsynsansvar bör återkallas skall de alltså överlämna frågan till regeringen för prövning.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna balks tillämpningsområde.

EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som direktiv. Det finns dock några EG-förordningar som avser miljöfrågor, framför allt på kemikalie- och avfallsområdet. Förordningsform används ofta för regler som avser export och import från tredje land.

Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningar direkt enligt 2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen och behöver inte överföras till det svenska regelsystemet. Däremot ställs det i förordningar krav på att medlemsstaterna skall säkerställa att de åligganden fullgörs som gäller för enskilda enligt förordningarna. De behöriga tillsynsmyndigheterna måste kunna utöva tillsyn för att säkerställa att enskilda fullgör sina skyldigheter som gäller enligt EG-förordningarna. En sådan utökad tillsynsbefogenhet måste regleras i lag. Regeringen kan sedan i förordning ange de EG-förordningar för vilka ett tillsynsansvar skall gälla, dvs. de EG-förordningar som rör de rättsområden som omfattas av balken.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.

Prop. 1997/98:45 Det primära syftet med tillsynsmyndigheternas verksamhet är att miljöbalkens ändamål uppfylls. För att uppnå detta krävs i vissa fall åtgärder och aktioner som inte begränsar sig till en kommun, ett län eller ett ansvarsområde. Det kan gälla miljötillståndet i ett vattendrag som breder ut sig i flera kommuner, det kan gälla luftföroreningar av global betydelse, det kan gälla en sällsynt art som inte alls bryr sig om läns- eller kommunindelning. Exemplen är många. Det kan också handla om samarbete med SMHI, SCB och många andra myndigheter som inte är tillsynsmyndigheter. Det finns skäl att understryka att tillsynsmyndigheterna och andra kommunala och statliga organ skall samarbeta för att uppnå största möjliga kostnadseffektivitet och på bästa sätt söka uppnå miljöbalkens syften. Samarbete skall alltså ske i den utsträckning det främjar tillsynsverksamheten. Enligt 26 kap. 2 § skall tillsynsmyndighet om misstanke om brott föreligger anmäla detta till polis- eller åklagarmyndighet. Det kan i detta sammanhang inte nog understrykas att tillsynsmyndigheter och polis- och åklagarmyndigheter bör samordna sina resurser och samarbeta för att åstadkomma ett så effektivt beivrande av brott mot miljön som möjligt. Vad angår det praktiska tillsynsarbetet så bör i detta ingå att göra oanmälda tillsynsbesök.

För att göra möjligt ett rationellt och effektivt miljöarbete måste miljötillståndet i olika områden och i olika avseenden samt olika åtgärders effekt följas upp. Detta bör ske inte bara lokalt utan även övergripande på såväl regional som nationell nivå. En förutsättning för att ett effektivt övergripande strategiskt miljöarbete skall kunna genomföras är att de tillsynsmyndigheter som utövar den operativa tillsynen bistår de regionala och de centrala tillsynsmyndigheterna med den information de behöver för detta arbete. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens andra stycke att utfärda föreskrifter angående rapportering av relevanta uppgifter för att säkerställa att detta sker på ett tillförlitligt och effektivt sätt.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900) . Föreskrifterna i 6 kap. 24 27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Genom paragafens första stycke ges kommunen rätt att träffa avtal med en annan kommun om att den senare helt eller delvis skall ombesörja kommunens tillsynsuppgifter enligt balken. Med detta avses sådana uppgifter som inte innefattar meddelande av beslut. Exempel på sådana uppgifter som kan komma ifråga är inspektioner, mätningar eller andra utredningar av betydelse för tillsynen.

Prop. 1997/98:45 I andra stycket ges kommunen rätt att delegera beslutanderätt till anställd vid en annan kommun efter överenskommelse med den kommunen. I detta ligger att delegation inte kan ske till någon i egenskap av förtroendevald eller till någon som är anställd i ett företag som ägs av kommunen. Av andra stycket framgår också de begränsningar som råder i rätten att delegera. Vissa ärenden kan enligt kommunallagen inte delegeras, t.ex. ärenden av principiell betydelse eller annars av större vikt.

Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelser om anmälan till nämnden av de beslut delegaten fattar gäller för delegation till anställd i annan kommun enligt paragrafen.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

I miljöbalken införs en möjlighet att föreskriva att besiktning skall ske av utförda anläggningar för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde (22 kap. 25 §). Det bör dock understrykas att det är själva anläggningen och inte verksamheten som är föremål för besiktningen. Tillsynsmyndighetens möjlighet att förordna om utredning av verksamheten och dess verkningar regleras i 26 kap. 22 §.

Besiktning av en anläggning utförs i vissa fall lämpligast av någon som har särskild kompetens av relevans för den särskilda anläggningen. Tillsynsmyndigheten, som förordnar besiktningsman, bör i sådana fall, efter samråd med sakkunniga organ, kunna uppdra åt någon som har erforderlig kompetens, oavsett om denne är anställd vid en tillsynsmyndighet, att utföra besiktningen. Ett sådant uppdrag bör vara klart avgränsat.

Det ankommer på verksamhetsutövaren att anmäla till tillsynsmyndigheten när anläggningen är klar att besiktas. Verksamhetsutövaren svarar för kostnaden för besiktningen. Tillsynsmyndigheten bestämmer ersättningens storlek. Det är tillsynsmyndighetens skyldighet att minimera kostnaden varför upphandling bör ske vid varje tillfälle besiktning skall ske.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller

Prop. 1997/98:45 förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer.

Paragrafen är av central betydelse för tillsynsverksamheten. Den reglerar när en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder vid överträdelser i enskilda fall. Möjligheten för tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden och förbud blir genom bestämmelsen densamma för all verksamhet som omfattas av miljöbalken.

En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de förelägganden och förbud som behövs för att stadgandena i miljöbalken eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som meddelats med stöd av balken skall efterlevas.

Av 24 kap. 1 § framgår att lagakraftvunna domar och beslut som avser tillstånd enligt balken gäller mot alla såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller tillståndsgiven verksamhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren som närmare beskriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika avseenden. Beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen kan i princip inte ytterligare krav ställas på verksamhetsutövaren med hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Förelägganden kan komma ifråga endast om domen eller beslutet åsidosätts. I de fall villkor i domar eller beslut är utformade som gränsvärden eller andra målangivelser utan att det ställs krav på att någon särskild metod eller teknik skall användas för att uppfylla villkoren, kan ett föreläggande hänföra sig till det angivna gränsvärdet eller målangivelsen. Det ankommer enligt 2 kap. 1 § alltid på verksamhetsutövaren att visa att de åtgärder som behövs har vidtagits. Det är således i dessa fall inte tillsynsmyndighetens skyldighet att i föreläggandet ange vilken teknik som skall användas för att villkoret skall uppfyllas. Även ett sådant föreläggande skall kunna förenas med vite enligt 14 §.

Undantag från regeln att vad som kan krävas beträffande en tillståndsprövad verksamhet begränsar sig till tillståndets villkor kan emellertid göras om risk finns för att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer.

Det förtjänar att även i detta sammanhang påpekas att dispens från förbud inte är att jämställa med tillstånd. Ett sådant dispensbesluts rättskraft begränsar sig till den åtgärd det avser och medför således inte befrielse från vad som följer av miljöbalken i övrigt. De allmänna hänsynsreglerna t.ex., skall tillämpas vid utförandet av den aktuella åtgärden.

Vad gäller sådana frågor som faller under miljöbalkens tillämpningsområde, men som inte har varit föremål för bedömning vid prövningen av en i och för sig tillståndspliktig verksamhet, kan tillsynsmyndigheten däremot grunda beslut om föreläggande direkt på balkens regler. Detta gäller t.ex. vid åsidosättande av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

Var och en är bunden av de allmänna hänsynsreglerna om det inte särskilt anges att regeln endast avser näringsverksamhet. Förelägganden kan alltså föranledas av annat än åtgärder som vidtas i näringsverksamhet. Med åtgärd avses i 2 kap. varje åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Prop. 1997/98:45 Tillsynsmyndigheten kan agera inte bara vid direkt miljöpåverkande överträdelser, utan även när t.ex. principen om resurshushållning eller kretsloppsprincipen inte iakttas. I enlighet med vad som sagts ovan kan ett föreläggande avseende resurshushållning riktas mot en tillståndsgiven verksamhet där denna aspekt inte varit föremål för bedömning även om verksamhetsutövaren följer de villkor som föreskrivits för verksamheten.

En del verksamheter och åtgärder som kan motverka miljöbalkens mål och således omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde regleras i annan lag. Miljöbalken och annan lag gäller som huvudregel parallellt. I den mån en fråga är reglerad i särskilda avseenden i annan lag kan föreskrivas att dessa bestämmelser skall gälla istället för miljöbalkens regler. Tillsynsmyndigheten kan således inte ingripa med stöd av balkens regler i sådana fall. När balkens regler gäller parallellt med annan lag för en verksamhet kan tillsynsmyndigheten däremot naturligtvis ingripa med stöd av balkens regler.

I praxis har hittills gjorts skillnad mellan överträdelser av tillståndsbeslut som sådana och överträdelser av villkoren för tillstånden. I själva tillståndsbeslutet anges regelmässigt tillåten omfattning av verksamheten. Endast överträdelse av villkoren har ansetts kunna föranleda att tillståndet upphävs. Denna tillämpning har knappast varit åsyftad av lagstiftaren utan har blivit ett resultat av en otydlig utformning av lagtexten. Detta förhållande läggs tillrätta i 24 kap. 3 och 5 §§ med bestämmelser om bl.a. tillstånds giltighet och omprövning. Bemyndigandet att vidta tillsynsåtgärder har formulerats för att göra det tydligt att åtgärder kan komma ifråga oavsett i vilken del eller på vad sätt ett tillståndsbeslut överträds.

I enlighet med principen att förorenaren betalar föreskrivs i miljöbalken att ansvaret för verksamhetsutövaren skall kvarstå till dess olägenheten upphört, jfr. 2 kap. 8 § och 10 kap. Det saknar betydelse om verksamhetsutövaren inte längre driver verksamheten beroende på att verksamheten har överlåtits eller lagts ned. Tillsynsmyndigheten kan följaktligen meddela förelägganden mot den som bedrev verksamheten vid olägenhetens uppkomst även om verksamheten har lagts ned eller överlåtits vid tiden för föreläggandet. Har flera bedrivit verksamhet som kan ha bidragit till olägenheterna ansvarar de som huvudregel solidariskt. Även den som har förvärvat en fastighet med vetskap om att den var förorenad eller som borde ha upptäckt detta kan bli efterbehandlingsansvarig. Fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövarna.

Stadgandet i 2 kap. 8 § avser ett ansvar för att skadan avhjälps. Regler om rättelse på den felandes bekostnad finns i 26 kap. 18 §. I enlighet med förvaltningsrättsliga traditioner bör tillsynsmyndigheten i första hand bereda den ansvarige möjlighet att avhjälpa skadan. Vem som ansvarar för efterbehandling, detta ansvars omfattning och hur ansvaret bör fördelas utvecklas i avsnitt 4.15 och författningskommentaren till 10 kap.

Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma att balkens regler följs.

En lagstadgad möjlighet att meddela råd i vissa fall behövs inte då rådgivning ingår i den verksamhet som ankommer på tillsynsmyndigheterna enligt 1 §. Tillsynsmyndigheten bör själv kunna avgöra i vilka fall det är

Prop. 1997/98:45 tillräckligt att söka åstadkomma rättelse genom råd och i vilka fall det är lämpligare att använda sig av mer ingripande åtgärder såsom föreläggande om rättelse eller förbud.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap. 2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

I tillstånd till vattenverksamhet skall anges inom vilken tid anläggningen måste genomföras. Denna tid kan sättas till högst 10 år. Hinner inte anläggningen slutföras inom angiven tid förfaller tillståndet. I de fall anläggningsarbetet inte har påbörjats krävs ingen ytterligare åtgärd. Det förekommer emellertid att vissa åtgärder har utförts. Ett återställande kan, allrahelst om viss tid har förflutit och omgivningen anpassat sig till de vidtagna åtgärderna, medföra skador eller andra olägenheter för enskilda och från allmän synpunkt. Hur återställningen skall genomföras behöver därför i vissa fall regleras.

Tillsynsmyndigheten har enligt miljöbalken till uppgift att bl.a. bevaka att villkoren i tillstånden efterlevs och att följa upp olika verksamheters påverkan på miljön. Det faller sig naturligt att det ankommer på tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden om utrivning i förevarande fall. Föreläggandet måste utformas med tanke på att det kan krävas tillstånd till utrivningen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när det gäller diken.

Med hänsyn till att det inte går att generellt ange i vilka fall ett stängsel eller dike måste utföras så att det blir möjligt att passera, bemyndigas tillsynsmyndigheten att i enskilda fall meddela föreläggande om detta. Tillsynsmyndigheten skall i sitt beslut beakta gällande lag, sedvanerätt och de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet som uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap., får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller tomträttshavare, om det är skäligt.

Prop. 1997/98:45 I paragrafen regleras bl.a. en ny ägares eller tomträttshavares ansvar för att vidta rättelse vid överträdelser av förbud eller förskrifter beträffande nationalpark, naturreservat, vattenskyddsområde, kulturreservat, naturminne, strandskydd, biotopskydd eller annat skydd för växt- och djurlivet, täkt eller vilthägn som skett under en tidigare ägares eller tomträttshavares innehav. Enligt bestämmelsen får tillsynsmyndighetens föreläggande om åtgärder riktas mot den nye ägaren eller tomträttshavaren. Det är inte en förutsättning att det är den tidigare innehavaren som har begått överträdelsen.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.

Paragrafens syfte är att göra ett snabbt ingripande mot ny ägare eller nyttjanderättshavare möjligt, om rättelse inte har skett i enlighet med tidigare föreläggande. Det är inte meningen att den nye ägaren eller nyttjanderättshavaren skall vara skydlig att utföra några egna undersökningar utan skyldigheten begränsar sig till att lämna de uppgifter om namn och adress som har erhållits vid överlåtelsen.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Användning av vite förutsätter stöd i lag. Bestämmelser om vitesföreläggandes adressat, beräkning av storlek, utformning och utdömande finns i lagen (1985:206) om viten. Viteshotet tvingar fram konkreta lösningar och verkar vanligtvis snabbare än straffsanktioner. De problem som förekommer hänger i regel samman med de långa handläggningstiderna vid överklagande av vitesbeslutet. Det har förekommit att möjligheten att överklaga har satts i system och förhindrat en effektiv användning. Ett sätt att komma till rätta med tredska är att utnyttja möjligheten i 4 § viteslagen att förelägga löpande viten. Ett sådant vite kan dessutom, om det skrivs in i fastighetsregistret, bli gällande även mot ny ägare till fastigheten.

Tillsynsmyndigheten bör fortsättningsvis i större utsträckning än hittills kunna använda sig av vitesförelägganden på ett sådant sätt att tillsynsverksamheten blir effektiv.

Vitesbestämmelser är i allmänhet effektivare och verkar förebyggande på ett helt annat sätt än straffbestämmelser. Vad gäller utdömande av vite redogör regeringen för sin inställning i dessa sammanhang i avsnitt 4.28.1

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat sin betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret.

Föreläggande riktat mot någon i egenskap av ägare eller nyttjanderättshavare till fastighet eller byggnad eller annan anläggning på fastighet förekommer i de fall föreläggandet är föranlett av naturvårdsbestämmelser, hälsoskyddsbestämmelser eller bestämmelser om miljöfarlig verksamhet som avser förvaring. Sådana förelägganden med anledning av överträdelser av naturvårdsbestämmelser eller förvaringsfallen är inte fler än att de alltid bör sändas till inskrivningsregistret för anteckning. Överträdelser av hälsoskyddsbestämmelser däremot, kan förekomma i många fall och vara av ytterst skiftande karaktär. Det är inte alltid det finns skäl att anteckna sådana. Det ankommer på den tillsynsmyndighet som har utfärdat föreläggandet att bedöma när anteckning bör ske.

Avsikten med att anteckna föreläggandet i fastighetsregistret är att det då direkt gäller ny rättighetsinnehavare till fastigheten eller byggnaden eller anläggningen på fastigheten. Det bör dock påpekas att det endast är löpande viten som blir direkt gällande. Har anteckning inte gjorts måste tillsynsmyndigheten utfärda ett nytt föreläggande riktat mot den nya rättighetsinnehavaren. Nytt beslut om andra viten än löpande måste också alltid meddelas.

Såsom Lagrådet har påpekat kan, med anledning av de skärpta reglerna om efterbehandlingsansvar i 10 kap., tvekan uppkomma om vem det är som har att följa ett föreläggande om efterbehandling av en fastighet. Om någon i egenskap av fastighetsägare förelagts att efterbehandla en

Prop. 1997/98:45 fastighet och detta föreläggande har antecknats i fastighetsregistret måste tillsynsmyndigheten, för att åstadkomma att denne behåller sitt ansvar att följa föreläggandet även efter en överlåtelse av fastigheten, återkalla det ursprungliga föreläggandet mot denne och utfärda ett nytt föreläggande mot honom. Det är angeläget att tillsynsmyndigheten i fall av detta slag ger till känna för de berörda på lämpligt sätt vem som skall följa föreläggandet.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Innebörden av bestämmelsen är att en överlåtelse av exempelvis en fastighet inte medför att ett ärende måste tas om från början, utan handläggningen kan fortsätta i vanlig ordning, men med den nye ägaren som part. På så sätt undviks att ärenden fördröjs på grund av att överlåtelse av fastigheten sker.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud enligt 9–13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får beslutet verkställas enligt utsökningsbalken .

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1–4, 8, 9 eller 10 §, får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen ( 1990:746 ) om betalningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål överklagas hos miljödomstolen.

Huvudregeln medger verkställighet i enlighet med vad som gäller i utsökningsbalken beträffande verkställighet av förvaltningsbeslut (3 kap. 20 § och 16 kap.10-12 §§utsökningsbalken). Bestämmelsen kommer att gälla samtliga tillsynsmyndigheters beslut och blir därmed en ganska omfattande utvidgning av möjligheten till verkställighet av tillsynsbeslut. Verkställighet kan komma ifråga även av beslut grundade på de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Verkställighet förutsätter inte att förbudet eller föreläggandet har förenats med vite. I de fall tillsynsmyndigheten inte har förordnat att beslutet skall gälla omedelbart krävs att det har fått laga kraft innan verkställighet får ske.

Andra stycket avser fall där det inte finns något beslut meddelat av tillsynsmyndigheten utan rättelse föranleds av att någon har begått en gärning som objektivt sett är straffbar enligt 29 kap. I sådana fall måste frågan om rättelse prövas först. Ärendet skall sedan behandlas av kronofogdemyndigheten som särskild handräckning enligt reglerna i lagen om

Prop. 1997/98:45 betalningsföreläggande och handräckning (1990:746). Detta innebär att kronofogden bl.a. skall pröva lagligheten av det framställda yrkandet. Kronofogden avgör frågan i ett utslag som sänds till parterna. Utslaget kan överklagas till tingsrätten.

Rätten att begära handräckning enligt miljöbalken bör begränsas till tillsynsmyndigheten. Skulle en enskild person ha rätt till handräckning på grund av någon åtgärd som strider mot miljöbalken bör sådan meddelas i form av särskild handräckning med stöd av 4 § första stycket första punkten lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Någon särskild bestämmelse om detta behövs inte i miljöbalken.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt första stycket kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på den felandes bekostnad, om denne inte rättar sig efter ett föreläggande eller förbud som tillsynsmyndigheten meddelat. Det kan gälla fall där det är nödvändigt med en snabb handläggning för att undanröja en hälso- eller miljörisk. Det kan också avse bagatellartade fall där rättelse kan ske på ett enkelt sätt genom tillsynsmyndighetens försorg.

Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaden för rättelse torde det vanliga vara att tillsynsmyndigheten istället för att använda sig av denna möjlighet meddelar ett föreläggande eller förbud och, om det visar sig att rättelse inte sker, begär verkställighet genom kronofogdens försorg enligt 17 §. Då kan kostnaderna för verkställigheten tas ut i samma ärende.

Enligt paragrafens andra stycke kan tillsynsmyndigheten under där angivna förutsättningar besluta om rättelse på den felandes bekostnad även utan föregående föreläggande eller förbud. Det är i dessa fall tillräckligt att någon låter bli att vidta en åtgärd, som åligger honom enligt balken eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av balken. Ett sådant förordnande om rättelse kan aktualiseras om det finns skäl att anta att ett föreläggande eller förbud inte skulle följas eller att det inte tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till det önskade resultatet. Exempel på andra särskilda skäl är de fall då efterbehandling måste ske och flera verksamhetsutövare är ansvariga. Av praktiska skäl kan det vara lämpligast att någon utför hela efterbehandlingen och att kostnadsansvaret sedan fördelas i enlighet med reglerna i 10 kapitlet.

Tillsynsmyndigheten skall alltid fatta ett formellt beslut om rättelse. Detta gäller även i brådskande fall. Beslutet kan överklagas. Det finns därför ofta skäl, framför allt om beslut enligt andra stycket meddelats, att förena beslutet med ett verkställighetsförordnande enligt 26 §.

I lagrådsremissen föreslogs att paragrafen skulle innehålla ett tredje stycke enligt vilket beslut om rättelse på den felandes bekostnad skulle få

Prop. 1997/98:45 verkställas enligt utsökningsbalken. Lagrådet har anfört att bestämmelsens första och andra stycket, som syftar till att tillsynsmyndigheten själv skall kunna få föranstalta om rättelse utan att behöva gå omvägen via kronofogdemyndigheten och därigenom få tillgång till ett snabbare och enklare förfarande, inte är förenliga med en regel om att verkställighet av ett sådant beslut skall kunna ske enligt utsökningsbalken. Lagrådet påpekar att om tillsynsmyndigheten hyser tvekan om den felandes vilja eller möjlighet att betala kostnaderna, kan den ju begära verkställighet enligt 17 § istället för att besluta om rättelse på den felandes bekostnad. Tredje stycket har tagits bort med anledning av Lagrådets påpekanden.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar.

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

Ansvaret för miljöbalkens efterlevnad ligger främst på verksamhetsutövarna. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att se till att balkens regler inte åsidosätts och att verksamheten bedrivs så att miljöbalkens syften uppfylls. Det är den som bedriver en verksamhet som har störst kunskap om den och dess verkningar. Detta gäller för all verksamhet av betydelse för miljöbalkens syften oavsett om det avser näringsverksamhet eller åtgärder som vidtas av någon privat. Även sådan verksamhet som inte kan räknas till en fast anläggning, t.ex. transporter, omfattas. Kravet på egenkontroll måste naturligtvis anpassas till varje verksamhet så att det inte får orimliga konsekvenser. Vad som kan fordras av den som utövar en hobby skiljer sig väsentligt från vad som bör ankomma på den som driver en industriell verksamhet. Samtidigt måste naturligtvis hälso- och miljöeffekterna av verksamheten vara avgörande.

Verksamhetsutövarens ansvar inskränker sig inte till att kontrollera att balkens bestämmelser och för verksamheten särskilt meddelade villkor efterlevs. Det ankommer därutöver på denne att aktivt hålla sig informerad om verksamhetens påverkan på miljön även i den mån det inte är fråga om en i och för sig otillåten påverkan. Ett sätt att få en uppfattning om en verksamhets miljöpåverkan är att använda livscykelanalyser.

Verksamhetsutövaren skall planera sin verksamhet på ett sådant sätt att miljöbalkens syfte inte motverkas, utan tvärtom skall verksamheten

Prop. 1997/98:45 bedrivas så att balkens syften nås. Detta förutsätter bl.a. att verksamheten organiseras så att en tydlig ansvarsfördelning föreligger.

För tillståndspliktig verksamhet föreskrivs ofta i villkoren att kontrollprogram skall upprättas av verksamhetsutövaren, ibland i samråd med tillsynsmyndigheten. Det är rimligt att det finns en möjlighet att kräva att förslag till kontrollprogram skall lämnas även av den verksamhetsutövare som inte bedriver tillståndspliktig verksamhet i de fall tillsynsmyndigheten bedömer att det finns ett behov av ett sådant program.

Enligt fjärde stycket får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om kontrollen. Sådana föreskrifter kommer framför allt att tas fram av Naturvårdsverket men även andra centrala tillsynsmyndigheter kan bemyndigas att meddela föreskrifter om kontrollåtgärder avseende frågor som rör deras ansvarsområde. Påverkan av direkt betydelse för människors hälsa är t.ex. en fråga för Socialstyrelsen. Det främsta syftet med generella föreskrifter avseende kontrollåtgärder är att få till stånd kvalitetssäkring och en metodmässig samordning i mätverksamheten. Föreskrifter har med stöd av gällande rätt meddelats t.ex. beträffande mätningar avseende avloppsutsläpp, svavel- och kväveoxidutsläpp från energianläggningar och utsläpp till vatten från massafabriker.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får föreskrivas.

Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Paragrafen riktar sig delvis till verksamhetsutövaren och delvis till tillsynsmyndigheten. Den avser emellertid i sin helhet tillsyn, nämligen dels vad som ibland kallas egenkontroll, dels uppgifter som ankommer på tillsynsmyndighet.

Var och en som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet skall enligt huvudregeln varje år ge in en miljörapport som ger en samlad bild av företagets arbete med att uppfylla och kontrollera att villkoren i tillståndsbeslutet efterlevs. Detta gäller oavsett om tillståndsplikten följer av förordning eller föreläggande i det enskilda fallet. Rapporten bör också innehålla ett ställningstagande till hur villkoren uppfyllts. Regler om den närmare utformningen av miljörapporten bör ges i föreskrifter. Vid utfärdandet av föreskrifter skall syftet med miljörapporten beaktas.

Prop. 1997/98:45 Syftet med miljörapporten är dels att förstärka verksamhetsutövarens egenkontroll, dels att förbättra myndigheternas tillsyn över verksamheten. Ett annat syfte som tillkommit på senare tid, är att tillgodose informationsbehov hos andra intressenter, exempelvis allmänheten och finansiella aktörer. Miljörapporterna ger också en bild av de samlade utsläppen från miljöfarlig verksamhet i landet.

En effektiv tillsyn över tillståndet i miljön förutsätter dock att miljörapporten innehåller uppgifter som gör det möjligt att vid sidan av villkorskontrollen också bedöma belastningen på miljön. Det är viktigt att med hjälp av tillförlitlig statistik kunna bedöma om utsläppen minskar och kunna pröva om de av riksdagen fastlagda miljömålen uppnås. Uppgifterna i miljörapporten kan tillgodose detta syfte.

Det förekommer emellertid, särskilt i äldre tillståndsbeslut, att villkoren inte omfattar utsläpp av sådana miljöfarliga ämnen, om vilka riksdagen uttalat, att utsläppen skall minska avsevärt. Sådana riksdagsbeslut utgör en del av de nationella miljömålen. I fråga om dessa utsläpp finns det alltså fog för att de skall omfattas av uppgifterna i en miljörapport, inte minst för att säkerställa statistiskt underlag för förutsättningarna att nå de nationella miljömålen. En rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att miljörapporten skall omfatta en redovisning av verksamhetens miljöpåverkan även i andra avseenden än vad som omfattas av villkoren, finns i andra stycket. Detta kan exempelvis gälla miljörelaterade uppgifter om de produkter som tillverkas vid anläggningen. I samband med att sådana föreskrifter meddelas bör givetvis berörda myndigheter och organisationer ges tillfälle att yttra sig.

Miljöbalksutredningen avser att återkomma till frågan om förskrifter om miljörapportens omfattning i ett kommande betänkande.

Flera miljöfarliga verksamheter kan efter miljöbalkens införande komma att omfattas av generella föreskrifter istället för tillståndsplikt. För dessa gäller inget krav på miljörapport enligt huvudregeln. Enligt paragrafens tredje stycke kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva skyldighet att lämna miljörapport även om verksamheten inte är tillståndspliktig. Härigenom kan åstadkommas dels en kvalitetssäkring av egenkontrollen även för dessa verksamheter, dels att utsläppen även från dessa verksamheter kan beaktas vid bedömningen av miljötillståndet och möjligheterna att uppnå de nationella miljömålen.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet.

Den som bedriver en sådan verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd som omfattas av balkens tillämpningsområde är skyldig att på begäran lämna

Prop. 1997/98:45 de uppgifter och de handlingar som behövs för tillsynen till tillsynsmyndigheten. Detta gäller även den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet. Således omfattar bestämmelsen t.ex. en markägare som kan bli saneringsansvarig enligt 10 kap. Ett sådant föreläggande är, till skillnad från vad som gäller idag, inte straffsanktionerat. Det är enligt regeringens bedömning tillräckligt med möjligheten att förena detta med vite.

Tillsynsmyndigheten kan inte göra anspråk på vilka uppgifter och handlingar som helst, utan bara på sådant som är av betydelse för tillsynen. Med detta avses emellertid inte enbart den löpande tillsynen. Tillsynsmyndigheten kan också begära uppgifter som den behöver för övergripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete.

Tillsynsmyndigheten kan med stöd av denna paragraf endast begära sådana uppgifter och handlingar som inte förutsätter närmare utredning. Det kan vara fråga om driftförhållanden, omfattningen av verksamheten, kemikalieanvändning, råvaruval, bränsleval etc. Bestämmelser om verksamhetsutövarens utredningsplikt finns i 22 §. När ett utredningsföreläggande enligt 22 § meddelas omfattas de upplysningar som framkommer och de handlingar som upprättas med anledning av föreläggandet enligt den paragrafen av skyldigheten att lämna upplysningar.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är slutförd.

Den som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenhet för människors hälsa eller påverkan på miljön kan föreläggas att utföra de undersökningar av verksamheten eller åtgärden och dess verkningar som behövs för att tillsynsmyndigheterna på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter. Verksamhetsutövaren skall själv svara för kostnaderna för undersökningarna. Till skillnad från gällande rätt omfattas inte endast verksamhet vid fasta anläggningar utan all verksamhet och alla åtgärder som ryms inom balkens tillämpningsområde. T.ex. omfattas även färjetrafik. Skyldigheten kommer också att omfatta även exempelvis bostäder och byggnader som är upplåtna för allmänna ändamål som vård, undervisning, hotell m.m.

Prop. 1997/98:45 Undersökningen skall syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten eller åtgärden. Undersökningar kan också krävas för att klarlägga om verksamheten eller åtgärden är hälso- eller miljöfarlig.

Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Det omfattar inte endast provtagningar och dylikt, utan även exempelvis besiktning. Undersökningspliktens omfattning skall bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Ibland räcker det med en enstaka undersökning, men ibland krävs fortlöpande undersökningar. Undersökningsplikten begränsar sig dock alltid till vad som behövs för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Bestämmelsen innebär att i princip samma krav på undersökning skall kunna ställas oavsett om en verksamhet är tillståndspliktig eller ej. Kraven på utredning får dock inte vara orimliga (jämför 2 kap. 7 §), och det kan föreligga skillnader i vad som kan anses som rimligt beträffande olika typer av verksamhet. Bestämmelsen ger således rätt att begära t.ex. en utredning av de tekniska möjligheterna att begränsa utsläppen till en viss nivå eller annars nå ett visst mål, så som sker i tillståndsärenden. Verksamhetsutövaren kan dock inte åläggas att utföra undersökningar som utgör ren forskning. Undersökningsplikten innebär givetvis också att verksamhetsutövaren skall redovisa resultaten av undersökningarna till tillsynsmyndigheten.

I de fall flera verksamheter gemensamt åstadkommer skador på miljön bör undersökningsplikt kunna komma ifråga för varje verksamhet som kan befaras medverka till skadan. Då kan ett underlag tas fram för vilka skadeverkningarna är i området, i vad mån varje enskild verksamhet bidrar till dessa och vilka åtgärder som skall kunna krävas av var och en. Tillsynsmyndigheten kan också föreskriva att undersökningen skall göras, inte av den som bedriver verksamheten, utan på dennes bekostnad av fristående expertis med teknisk och vetenskaplig sakkunskap på just det aktuella sakområdet. Tillsynsmyndigheten bör inhämta verksamhetsutövarens uppfattning i frågan innan beslut fattas om att vissa undersökningar skall utföras av särskild fristående expertis. Tillsynsmyndigheten är skyldig att se till att en sådan undersökning inte blir onödigt kostsam. Beslut att anlita annan för att utföra undersökning skall fattas skriftligen.

Beslutet om undersökning kan enligt tredje stycket förenas med överlåtelseförbud av det som undersökningen avser. Avsikten med ett sådant förbud är att undvika ansvarsflykt. Kan detta uppnås på ett annat lindrigare sätt skall förbud inte tillgripas. Ett överlåtelseförbud skall vara klart avgränsat i tiden.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5, 11, 12, 24 eller 28 §, 8 kap. 1–3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om detta är straffbelagt enligt 29 kap.

Paragrafen innehåller föreskrifter om tillsynsmän för naturvårdsobjekt, dvs. naturvårdsvakter.

Enligt första stycket kan naturvårdsvakter utses för tillsynen av områden såsom nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden, eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 kap. 10 §.

Naturvårdsvakternas befogenheter framgår av andra och tredje stycket. Enligt andra stycket får en naturvårdsvakt avvisa den som vistas inom ett naturvårdsobjekt utan att vara berättigad till det. Bestämmelsen är tillämplig om tillträdesförbud gäller för ett område. När det gäller möjligheten att använda våld för att genomföra en avvisning finns bestämmelser i 10 § polislagen (1984:387) som enligt 23 § samma lag blir tillämpliga på naturvårdsvakter. Våld får användas endast i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt samt om den som skall genomföra åtgärden möts av motstånd.

Enligt tredje stycket får föremål som kan antas ha betydelse för utredningen av exempelvis överträdelse av förbud mot att genomföra ett samrådspliktigt arbetsföretag eller överträdelse av förbud eller föreskrifter enligt bestämmelserna om biotopskydd tas i beslag.

Ett beslag får således ske enbart i utredningssyfte. Någon möjlighet att förverka beslagtagna föremål finns inte.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Paragrafen reglerar både vad en naturvårdsvakt skall göra vid beslag och hur den som tar emot en sådan anmälan vid polis- eller åklagarmyndigheten skall göra.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11 kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen gäller.

För att en naturvårdsvakt eller en polis skall kunna kontrollera om den som t.ex. vistas inom ett område med tillträdesförbud har medgetts dispens från förbudet är denne skyldig att på begäran visa upp beslutet om dispens. Bestämmelsen är tillämplig endast om ett sådant beslut har

Prop. 1997/98:45 meddelats i ett särskilt fall. Om det i en föreskrift om tillträdesförbud t.ex. anges att förbudet inte gäller för markägaren och dennes anställda gäller skyldigheten enligt paragrafen inte dem.

Den i paragrafen angivna skyldigheten är straffbelagd enligt 29 kap. 5 §.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Enligt paragrafen ankommer det på tillsynsmyndigheten att bestämma i vilka fall beslutet skall gälla omedelbart. Verkställighetsförordnande bör i första hand förbehållas ärenden där skyndsamma åtgärder krävs för att förhindra skador eller olägenheter. Verkställighetsförordnande bör också kunna meddelas i de fall villkor i tillståndsbeslut eller föreskrifter, som har meddelats med stöd av balken, inte har iakttagits.

I de fall beslutet avser en genteknisk verksamhet bör verkställighetsförordnande normalt meddelas. Enligt 21 § gentekniklagen gäller i dag tillsynsmyndighetens beslut omedelbart om inte annat sägs i beslutet. Huvudregeln där är alltså den motsatta.

De beslut som meddelas med anledning av åsidosättande av de allmänna hänsynsreglerna bör gälla först sedan de vunnit laga kraft. Eftersom det inte framgår direkt av de allmänna hänsynsreglerna vilka åtgärder som skall vidtas eller som inte får vidtas måste skälighetsbedömningar göras vid tillämpningen av dessa regler. I de fall den som berörs av ett tillsynsbeslut inte delar tillsynsmyndighetens bedömning bör frågan prövas av domstol innan verkställighet får ske.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) .

Bestämmelsen föreskriver tystnadsplikt för den som tagit befattning med ärenden enligt balken. Med befattning avses såväl den administrativa hanteringen som praktiska åtgärder som t.ex. mätning.

Vissa undersökningar kan utföras av enskilda på uppdrag av tillsynsmyndigheten. För dessa och andra enskilda som deltar i myndigheternas verksamhet enligt balken gäller tystnadsplikt enligt paragrafens första stycke.

För de som är verksamma vid en statlig eller kommunal myndighet gäller sekretesslagens regler i enlighet med vad som framgår av andra stycket.

5.1.27 27 kap. Avgift er

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess beslut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om beslutet överklagas.

Med stöd av bestämmelsen kan föreskrifter meddelas om avgifter för en myndighets kostnader för prövning och tillsyn. Bemyndigandet avser balkens hela tillämpningsområde. Till skillnad mot idag blir det därför möjligt att införa prövningsavgifter för exempelvis verksamhet och åtgärder i vatten. Bemyndigandet ger också rätt att ta ut avgift för sådana kostnader som föranleds av EG:s förordningar inom balkens tillämpningsområde.

När föreskrifter om avgifter beslutas måste alltid gränsdragningen mellan skatt och avgift beaktas. Gränsen har betydelse eftersom riksdagen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen inte får delegera beslutanderätten angående skatter till regeringen eller underlydande myndigheter. Regeringsformen (RF) innehåller ingen definition av begreppen skatt och avgift utan gränsdragningen får i första hand göras med utgångspunkt i förarbetena till RF. Departementschefen anförde bl.a. att skatt kan karaktäriseras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motprestation, medan med avgift vanligen förstås en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna (prop. 1973:90 s 213). Till närmare belysning av gränsdragningsfrågan uttalade han vidare (s. 219):

"Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga anses ha karaktären av avgift och inte skatt. Ett sådant fall föreligger när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets område som avgifter i statsrättslig bemärkelse."

Beträffande hur detaljerat ett bemyndigande skall vara anförde han att det får avgöras av riksdagen från fall till fall. Vid för medborgarna mindre ingripande föreskrifter bör man kunna ge tämligen vidsträckta bemyndi-

Prop. 1997/98:45 ganden. När det gäller föreskrifter, t.ex. på näringsrättens område, där mer väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen, bör riksdagen däremot preciserat ange de ramar inom vilken regeringen skall få röra sig (s. 209).

Gränsdragningen mellan skatt och avgift har aktualiserats framför allt när centrala tillsynsmyndigheter enligt förordningar skall få finansiera sin verksamhet med avgifter. Frågan har bedömts av Lagrådet såvitt avser avgifter till Bankinspektionen (prop. 1978/79:170 s. 131 ff) där tre av Lagrådets fyra ledamöter ansåg att fråga var om avgift. Vidare har gränsdragningsfrågan bedömts av Lagrådet beträffande avgifter till ansvariga myndigheter enligt lagen om genetiskt modifierade organismer (prop. 1993/94:198, s 162 f), mer om det yttrandet senare. Lagrådet har också bedömt en föreslagen allmän fiskevårdsavgift (prop. 1994/95:231). I propositionen framhölls att avgiftsmedlens användning skulle komma de fiskande till del i form av åtgärder som på olika sätt befrämjar fiskevården och som därmed skapar goda fiskemöjligheter för den enskilde. Lagrådet konstaterade att fiskevårdsavgiften inte kunde hänföras till en sådan typ av avgift för vilken det lämnas en direkt motprestation till den enskilde avgiftsbetalande. Det stod emellertid klart att avgiftsbegreppet sedan länge ansetts kunna inbegripa även vissa fall där vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället utgörs av en s.k. kollektiv motprestation. Lagrådet gjorde bedömningen att fiskevårdsavgiften, sådan den beskrivits i propositionen, rättsligt kunde betraktas som en avgift. Yttrandet över fiskevårdsavgiften hade inhämtats av riksdagens jordbruksutskott och finns därför inte redovisat i propositionen. Propositionen återkallades sedermera.

Frågan om en avgift i själva verket är att betrakta som en skatt har också bedömts av Högsta domstolen såvitt avser avgifter för Socialstyrelsens läkemedelskontroll (NJA 1980 s. 718) och Regeringsrätten såvitt avser avgifter för Kemikalieinspektionens verksamhet (RÅ 1991 ref. 87). Det senare rättsfallet är av särskilt intresse eftersom Kemikalieinspektionens verksamhet kommer att ligga under miljöbalken. Regeringsrätten redogör inledningsvis för bl.a. regeln i 11 kap. 14 § RF. Där stadgas att om domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart. Regeringsrätten konstaterar därefter att kemikalieavgiften utgår huvudsakligen för att bekosta samhällets kemikaliekontroll och att det uppenbarligen är ett starkt allmänt intresse att en sådan kontroll upprätthålls men det kan även ligga i de enskilda företagens intresse att så sker. Eftersom kemikalieavgiften utgick som en allmän produktavgift utan direkt anknytning till någon motprestation från Kemikalieinspektionens sida kunde det enligt Regeringsrätten inte anses att "ett specificerat vederlag utgår för den erlagda penningprestationen". Kemikalieavgiften uppfyllde således inte avgiftskriteriet. Vid en bedömning med utgångspunkt i de förarbeten till RF som rör gränsdragningen mellan skatter och avgifter i statsrättslig bemärkelse måste, enligt Regeringsrätten, visserli-

Prop. 1997/98:45 gen starkt ifrågasättas om kemikalieavgiften är att betrakta som en avgift. Det saknades emellertid uttryckliga föreskrifter i RF om skatte- och avgiftsbegreppens innebörd och föredragande statsråd hade framhållit att gränsen var flytande. Visst utrymme för en vidare bestämning av det statsrättsliga avgiftsbegreppet kunde därför inte uteslutas. Frågan om kemikalieavgiftens karaktär av avgift eller skatt hade också diskuterats i förarbetena till lagen och förordningen om kemiska produkter. Departementschefen var där av uppfattningen att det var fråga om en avgift och inte någon skatt. Lagrådet hade inte berört saken i sitt yttrande och riksdagen hade inte heller anmält någon avvikande mening. Efter att ha redogjort för hur avgifterna till bankinspektionen hade behandlats samt hänvisat till Högsta domstolens avgörande beträffande avgifter för läkemedelskontroll fann Regeringsrätten slutligen att författningsregleringen av kemikalieavgiften i vart fall inte var uppenbart felaktig.

Beträffande avgiften i förslaget till lag om genetiskt modifierade organismer fann Lagrådet "att avgiftskriterierna torde vara uppfyllda i den mån avgiften utgör vederlag för en myndighets kostnader i samband med myndighetsutövning som är riktad direkt mot den avgiftsskyldige. Detta gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggning av en ansökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.

Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf ger emellertid möjlighet att föreskriva en generell avgift för företag som bedriver verksamhet som avses i lagen, dvs. en avgift som utgår även om företaget inte varit föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida. En sådan avgift får anses ha karaktären av skatt. Det innebär att delegationsbestämmelsen i den delen står i strid med RF. Om avsikten är att en sådan avgift skall tas ut måste alltså avgiften regleras i lagen i vart fall så att grunderna för avgiftsuttaget anges."

Enligt regeringens bedömning bör självfallet avgifternas utformning enligt miljöbalken vara sådan att delegering till regering eller underlydande myndighet stämmer överens med RF. Av genomgången ovan kan det emellertid konstateras att rättsläget är oklart när det gäller gränsdragningen mellan skatter och avgifter. Avgifterna skall enligt regeringens bedömning omfatta myndigheternas kostnader i samband med prövning och tillsyn och kostnader i anmälningsärenden. Det är särskilt viktigt att beakta de begränsningar som finns i RF när det gäller bedömningen av vilka kostnader för verksamhet av förebyggande och stödjande karaktär - t.ex. rådgivning, information och liknande verksamhet - som kan finansieras genom avgifter, dvs. verksamhet som inte kan hänföras till direkt myndighetsutövning. En viss schablonisering vid utformningen av avgiftsförordningarna är nödvändig. Förordningarna måste dock utformas så att avgifterna kommer att stå i rimlig proportion till de kostnader som den avgiftsbetalande åsamkar myndigheterna.

I dag förenas ofta beslut om avgift med så kallat verkställighetsförordnande. Enligt paragrafens andra stycke kan regeringen föreskriva att sådant verkställighetsförordnande får meddelas för beslut om påförande av avgift.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader. Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

Utöver avgifter enligt 1 § för myndigheters verksamhet kan en verksamhetsutövare åläggas att betala ersättning för direkta utlägg som myndigheten har haft. Ett sådant kostnadsansvar förutsätter att det finns uttryckliga bestämmelser (jfr 3 § avgiftsförordningen). Med stöd av paragrafens bemyndigande kan sådana föreskrifter meddelas. Kostnadsansvaret kan exempelvis gälla en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Med stöd av paragrafen kan den myndighet som skall fastställa en avgift för sin verksamhet kräva in uppgifter som behövs för att bestämma storleken på avgiften. Detsamma gäller myndigheter som skall ta ut ersättning för sina kostnader. Ytterligare bestämmelser får meddelas om uppgiftsskyldigheten.

Bestämmelsen gäller generellt i miljöbalken. Den kan tillämpas t.ex. då en avgift skall beräknas med hänsyn till verksamhetens omfattning.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg finns i lagen ( 1980:424 ) om åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen ges kommunen rätt att ta ut avgifter för den renhållning som kommunen är skyldig att utföra. Bemyndigandet avser insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall. Avgiften får endast avse sådan hantering som utförs genom kommunens försorg.

Vad gäller Lagrådets påpekande om behov av föreskrifter om anmälan av den som avser att själv ta hand om sitt avfall hänvisas till vad som sägs i avsnitt 4.20.4.

Prop. 1997/98:45 I paragrafens andra stycke erinras om att det finns särskilda bestämmelser om avgifter i lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.

Av paragrafen framgår efter vilka grunder renhållningsavgiften skall beräknas. Självkostnadsprincipen gäller, vilken innebär att renhållningsverksamheten inte får bedrivas med överskott.

Av praxis följer att även likställighetsprincipen gäller. Principen innebär att kommuninvånarna skall vara likställda i fråga om sina rättigheter och skyldigheter gentemot kommunen. Samma avgift skall därför tas ut för samma prestation. Utan hinder av likställighetsprincipen kan en viss differentiering ske, exempelvis för att uppnå en rättvis kostnadsfördelning mellan permanent- och fritidsbebyggelse. I enlighet med vad som framgår nedan hindrar inte heller likställighetsprincipen att avgiften tas ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad avfallshantering stimuleras.

Avgiften skall enligt det första stycket vara årlig eller på annat sätt periodisk. En anläggningskostnad får därför inte täckas med en engångsavgift. Engångsavgift får dock tas ut för insamling, transport och bortskaffande vid enstaka tillfällen.

Enligt det andra stycket ingår bland de kostnader som ligger till grund för avgiften nödvändiga planeringskostnader. Att kommunen har skyldighet att planera avfallshanteringen framgår av 15 kap. 8 och 11 §§. Även kapital- och driftskostnader får ligga till grund för avgiften. Om anläggningen eller utrustningen används för annat ändamål än kommunens renhållning skall avgiften minskas med en motsvarande del. En behandlingsanläggning kan exempelvis användas för värmeproduktion. En anläggning eller utrustning kan vidare användas för en annan kommuns renhållning.

Avgiften får enligt paragrafens andra stycke tas ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad avfallshantering främjas. Utan hinder av likställighetsprincipen får alltså avfallstaxan differentieras i styrande syfte. Härigenom skall t.ex. källsortering av avfall kunna stimuleras.

Prop. 1997/98:45 Om kommunen har lagt ut renhållningen på entreprenad får enligt det tredje stycket avtalet med entreprenören ligga till grund för avgiftens beräkning. Detta gäller emellertid inte om kostnaden härigenom skulle bli väsentligt högre än om kommunen sköter renhållningen. Avgiften får i detta fall innefatta en skälig vinst för entreprenören.

Även om endast viss renhållning utförs av entreprenören och övrig renhållning fortfarande sköts av kommunen, bör om möjligt endast en avgift tas ut. Kommunen och entreprenören får sedan göra en avräkning.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som kommunfullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 § skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall betalas.

I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om taxan för renhållningsavgifter. Enligt det första stycket är det endast kommunfullmäktige som får anta renhållningstaxan. Av detta följer att inte heller någon annan får ändra taxan. Taxan får inte fastställas för förfluten tid.

Kommunfullmäktiges beslut får enligt 10 kap.1-2 §§kommunallagen överklagas hos länsrätten. Rätt att överklaga har varje kommunmedlem, dvs. de som är folkbokförda i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt där (1 kap. 4 § kommunallagen). Länsrätten prövar endast beslutets laglighet och alltså inte dess lämplighet. Mål om fordran på renhållningsavgift kan prövas av kronofogdemyndighet enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning eller av tingsrätt.

Av det andra stycket följer att det måste anges i taxan hur avgiften skall bestämmas i alla de fall då taxan saknar tillämplig bestämmelse och alltså inte endast då insamling, transport eller bortskaffande av avfallet måste ske i särskild ordning på grund av avfallets mängd eller sammansättning. Individuell avgiftsberäkning kan bli nödvändig beträffande avfall av sådant slag eller sådan omfattning att hanteringen måste ske på särskilt sätt. Detta kan vara fallet för industriavfall.

Bestämmelsen talar inte om vem som är behörig att besluta om avgifter i individuella fall. Detta får avgöras efter vad som befinns vara lämpligt. Beslut kan tänkas fattas av ansvarigt kommunalt organ eller av en entreprenör.

Självkostnads- och likställighetsprinciperna gäller även när avgiften bestäms enligt paragrafens andra stycke.

Enligt det tredje stycket skall av taxan framgå vem som skall betala avgift och till vem betalning skall ske.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen. Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som regeringen bestämmer.

Producentansvar kan enligt 15 kap. 6 § föreskrivas för avfall av de varor eller förpackningar som en producent tillverkar m.m. Producentansvaret innebär bl.a. en skyldighet att samla in och transportera bort avfallet. För vissa typer av varor kan det vara mindre lämpligt att lägga ett fysiskt återtagandeansvar på producenten. Det kan bl.a. finnas risk för att icke seriösa entreprenörer kommer att utnyttjas och därvid vålla större skada än nytta från miljösynpunkt. Det kan dessutom vara svårt att utöva tillräcklig kontroll av avfallshanteringen. I sådana och liknande fall är det lämpligt att kommunen behåller det fysiska ansvaret för hanteringen och omhändertagandet av avfallet samtidigt som producenten får det ekonomiska ansvaret. I paragrafen ges därför ett bemyndigande att föreskriva att en avgift får tas ut av producenten för insamling, borttransport och bortskaffande av avfall av viss egendom genom kommunens försorg.

Med producent avses enligt 15 kap. 4 § den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning. Med producent avses enligt samma lagrum vidare den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

Avgifterna bör i många fall baseras på generellt beräknade kostnader för omhändertagandet av respektive avfallsslag. Avgiftens storlek blir normalt inte beräknad efter lokala förhållanden och det bör då bli en uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter. Avgifterna bör i dessa fall tas ut centralt av företagen och fördelas till kommunerna. Kommunerna bör emellertid få möjlighet att ta ut en producentavgift beräknad efter lokala förhållanden i de fall det är lämpligt.

Om producenten har ansvaret för ett eller ett par av momenten insamling, transport och bortskaffande får avgift ändå tas ut för det eller de moment som utförs av kommunen.

Enligt paragrafens andra stycke får avgiften även användas till att täcka kostnaden för information om hanteringen. Information kan behöva ges till hushållen exempelvis om var avfallet skall lämnas.

Avgiften skall enligt det tredje stycke betalas till den statliga myndighet som regeringen bestämmer eller kommunerna.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller en hänvisning till de detaljerade bestämmelserna om bygdeavgifter och fiskeavgifter, som finns intagna i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

5.1.28 28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt till ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Enligt paragrafen har en myndighet rätt att mot en ägares eller innehavares vilja få tillträde till dennes egendom och där vidta åtgärder, allt i den utsträckning det behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter. I första hand skall tillträde ske efter överenskommelse med ägaren eller innehavaren. I den mån en effektiv tillsyn förutsätter oanmälda inspektionsbesök skall emellertid sådana, på samma sätt som enligt tidigare praxis, kunna ske. Endast om ägaren eller innehavaren motsätter sig tillträde blir det aktuellt att tvångsvis bereda sig tillträde. Bestämmelsen har med nödvändighet fått en generell utformning. Eftersom den gäller tvångsingripanden är det emellertid viktigt att den används med omdöme. Av paragrafens ordalydelse framgår att endast sådana åtgärder får vidtas som behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter. En myndighet har alltså inte längre gående rätt än vad som motiveras av dess åligganden.

Paragrafen har i första hand betydelse för myndigheter som skall fullgöra tillsynsuppgifter. Det har då ingen betydelse om den verksamhet som är föremål för myndighetens intresse har upphört eller inte. Tillträde kan även ske till andra fastigheter än den där verksamheten bedrivs, t.ex. för att utföra mätningar av verksamhetens utsläpp. Tillträde kan vidare ske för att utföra särskilda undersökningar eller kartläggningar som t.ex. radonmätningar.

Paragrafen syftar även på andra myndighetsuppgifter än tillsyn, såsom när naturvårdande myndigheter gör förberedande undersökningar sedan en fråga har väckts om att ett område skall skyddas som naturreservat. Även myndigheter som skall pröva frågor om tillstånd eller dispens kan ibland behöva få tillträde till annans mark.

Med stöd av paragrafen får tillträde ske till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel. Med byggnad avses även bo-

Prop. 1997/98:45 stad. I 6 § finns dock en stark begränsning för tillträde till bostäder. Om det finns misstanke om att ett brott har begåtts som har fängelse i straffskalan får därutöver åklagare, polis eller domstol besluta om husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken.

Tillträde till transportmedel kan bli aktuellt t.ex. när en tillsynsmyndighet skall fullgöra uppgifter i frågor om dumpning av avfall eller olovlig hantering av utrotningshotade djur- och växtarter.

Paragrafen ger rätt till tillträde inte bara för myndigheter, utan också för den som handlar på myndighetens uppdrag. Den kan exempelvis åberopas av den som enligt 26 kap. 8 § utför en besiktning på en tillsynsmyndighets vägnar. Ett annat exempel är att någon utför en kartläggning för samhällets behov, t.ex. en inventering av naturresurser. I paragrafens andra stycke erinras om ersättningsbestämmelserna i 31 kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder på annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Av 7 kap. 7 § fjärde stycket framgår att intrång i naturvårdsintresset skall kompenseras när ett naturreservat helt eller delvis upphävs eller när dispens meddelas från föreskrifterna för ett reservat. Även i andra fall kan en myndighet som meddelar tillstånd eller dispens till en åtgärd sätta som villkor att kompensationsåtgärder skall vidtas. Detta framgår av 16 kap. 9 §, där också behandlas annat än kompensationsåtgärder. Enligt den paragrafen får ett tillstånd, ett upphävande av ett tillstånd eller en dispens förenas med skyldighet att utföra en särskild undersökning av berört område, särskilda åtgärder för att bevara detta område eller särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför. Med allmänna intressen avses i första hand naturvårdsintressen.

Nu behandlade åtgärder kan ibland behöva ske på annans mark. Med stöd av paragrafen kan åtgärderna utföras mot fastighetsägares och andra rättsinnehavares vilja.

Den som har ålagts att utföra åtgärderna kan begära beslut om tvångstillträde om innehavaren av marken eller anläggningen motsätter sig tillträde. Bedömningen av om tillträde till annans mark bör få ske skall naturligtvis göras samtidigt med bedömningen om åtgärderna skall vidtas. Enligt förfarandereglerna skall ägaren och andra rättsinnehavare beredas tillfälle att yttra sig. Detta innebär att de som berörs av beslutet får möjlighet att yttra sig dels när det egentliga beslutet som innefattar åtgärderna fattas, dels när verksamhetsutövaren vänder sig till länsstyrel-

Prop. 1997/98:45 sen för beslut angående verkställighet. Länsstyrelsen skall i tillträdesbeslutet avgränsa tillträdesrätten i det enskilda fallet. Längre gående tvångsrätt än vad som är nödvändigt skall inte medges. Avgränsningen kan avse både den tid under vilken tillträde får ske och hur detta får utnyttjas på marken eller anläggningen. Även i detta hänseende skall samtliga berörda rättsinnehavare ges tillfälle att yttra sig.

Paragrafens andra stycke innehåller en ersättningsregel, som innebär att den som använder sig av sin rätt till tillträde skall lämna ersättning för skador som uppkommer. Miljödomstolen prövar tvister om ersättning.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller annat undersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även om beslutet om tillträde överklagas.

Paragrafen gör det möjligt för en verksamhetsutövare eller en blivande sådan att få tillträde till annans mark för att undersöka verkningarna av verksamheten. Tillträdesrätt föreligger inte automatiskt, utan förutsätter länsstyrelsens tillstånd.

Tillträde kan för det första medges för att utreda verkningarna av en planerad verksamhet eller åtgärd. Det blir i sådana fall ofta aktuellt med markundersökningar, t.ex. för att utreda förutsättningarna för en deponi. Tillträde kan för det andra medges för att kontrollera verkningarna av befintlig verksamhet. Mätutrustning kan då behöva sättas upp på annans mark. En situation som kan tänkas uppstå är att en av flera verksamhetsutövare som har ett gemensamt grupptillstånd motsätter sig att mätningar sker vid den egna anläggningen. Det kan då få till följd att villkoren för grupptillståndet överträds med konsekvenser för samtliga. I ett sådant fall är det av största betydelse att övriga tillståndshavare kan få rätt till tillträde till den tredskandes anläggning.

Det får anses ligga i sakens natur att länsstyrelsen får väga eventuellt motstridiga intressen mot varandra. Under normala förhållanden har länsstyrelsen knappast anledning att motsätta sig att instrument sätts upp på annans mark under kortare tid för att mäta effekterna i omgivningen av en befintlig verksamhet. Annorlunda förhåller det sig när det är fråga om att utföra undersökningar på annans mark för att där senare bedriva en verksamhet. Sådana ansökningar måste bedömas restriktivt och undersökningar torde bara kunna komma i fråga för allmännyttiga verksamhe-

Prop. 1997/98:45 ter. Som exempel kan nämnas att en kommun medges rätt att på annans mark utföra geologiska undersökningar för att utreda förutsättningarna för att där deponera avfall (Bjällås m.fl., Miljöskyddslagen, 1996, s. 154). I gällande rätt har paragrafen en motsvarighet endast beträffande miljöfarlig verksamhet samt, såvitt avser förberedande undersökningar, beträffande vattenverksamhet. Bestämmelsen görs i miljöbalken tillämplig på all verksamhet.

Länsstyrelsen skall i beslutet ange inom vilken tid som tillträde får ske. Tiden kan naturligtvis förlängas om sökanden visar skäl för detta.

Paragrafen innehåller i andra och tredje stycket bestämmelser om ersättning, säkerhet och omedelbar verkställighet. Om den som äger eller annars innehar en fastighet på vilken undersökningar skall utföras begär det, kan länsstyrelsen förordna att säkerhet skall ställas för framtida ersättningsanspråk med anledning av den skada eller det intrång som undersökningen kan föranleda. Sådan säkerhet skall ställas innan arbetet påbörjas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder på annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som ägs eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Vid prövning av tillstånd eller dispens för en verksamhet eller åtgärd kan prövningsmyndigheten bestämma om att skyddsåtgärder skall utföras på annans egendom. Även vid andra tillfällen än vid tillstånds- och dispensprövning kan sådana åtgärder vara aktuella. Om fastighetesägaren eller innehavaren motsätter sig tillträde kan länsstyrelsen besluta om tvångstillträde så att åtgärderna kan utföras.

Förebyggande skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått kan ske till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen.

Exempel på skyddsåtgärder som enligt paragrafen kan tillåtas på annans mark är uppförandet av bullervallar.

Tillstånd kan vara förenat med villkor som gäller två eller flera verksamhetsutövare. (16 kap. 8 §). Det åligger var och en av tillståndshavarna att se till att villkoren följs. Överträdelser kan leda till påföljd eller t.o.m. att tillståndet återkallas. Vid sådana förhållanden måste det föreligga en rätt för varje verksamhetsutövare som omfattas av tillståndet att få vidta åtgärder i syfte att uppfylla villkoren oavsett på vilken av anläggningarna åtgärden skall vidtas.

Prop. 1997/98:45 Enligt paragrafens andra stycke skall i vattenmål frågan om ersättning prövas direkt i målet. Av 22 kap. 27 § följer dock att ersättningsprövningen i vissa fall kan skjutas upp. Vid andra tillstånds- eller dispensprövningar sker inte någon omedelbar ersättningsprövning. Talan om ersättning får då väckas i efterhand vid miljödomstolen.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet, en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller göra undersökningar för sådan efterbehandling.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Enligt 2 kap. 8 § ansvarar den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön för att de åtgärder som behövs för att avhjälpa skadan eller olägenheten vidtas. Av paragrafen följer en skyldighet att utföra efterbehandling av förorenade områden. Efterbehandling kan ibland behöva ske på mark som någon annan äger eller innehar med särskild rätt.

I dag saknar den som är ansvarig för efterbehandling rätt att utföra undersökningar och vidta åtgärder på mark som tillhör någon annan. I allmänhet är detta inte något problem, eftersom även markägaren normalt är intresserad av att området efterbehandlas. För de ovanliga fallen att ägaren eller innehavaren av marken skulle motsätta sig undersökning eller efterbehandling ges i paragrafen ett rättsligt stöd för att tvångsvis genomföra dessa åtgärder.

I paragrafens andra stycke finns en ersättningsbestämmelse. Med stöd av denna kan ersättning utgå till fastighetsägare och innehavare av särskild rätt som drabbas av skada eller annat intrång för att efterbehandling sker på fastigheten. Ersättning skall inte betalas om den ersättningsberättigade själv har ett kostnadsansvar enligt 2 kap. 7 § eller 10 kap. Om obehörig vinst uppkommer enligt 10 kap. 5 § skall detta beaktas vid bedömningen av ersättningens storlek.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1–5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafen finns en aktsamhetsregel som är gemensam för de behandlade bestämmelserna om tillträde. Undersökningar och andra åtgärder skall

Prop. 1997/98:45 utföras så att skada och annan olägenhet i möjligaste mån undviks. Såväl intrång i allmänna som enskilda intressen skall undvikas.

Vad gäller bostäder är rätten till tillträde starkt begränsad med hänsyn till det särskilda integritetsintrång ett sådant tillträde innebär. Tillträde får där ske endast i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenhet för människors hälsa. Begränsningen vad gäller bostad gäller inte utanför själva bostaden, t.ex. i en villaträdgård.

Av 1-5 §§ framgår att ersättning skall betalas om det trots allt uppstår skada eller annat intrång. Ersättning skall utgå även om kravet på aktsamhet har iakttagits.

Förbud mot att rubba utrustning

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid undersökningar enligt 1–5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller liknande behöver sättas ut.

Vid undersökningar på annans mark kan ofta mätinstrument och liknande utrustning behöva sättas ut. När åtgärder på annans mark syftar till att förbättra miljön kan det bli aktuellt att placera pumpanordningar och liknande utrustning på marken. Med stöd av paragrafen får förbud meddelas vid vite att rubba eller skada sådan utrustning.

Den myndighet som enligt 1 § har rätt till tillträde meddelar själv beslut om förbud att rubba utrustningen. Om någon annan än en myndighet med stöd av 1 § vidtar åtgärder på en myndighets vägnar skall vitesförbudet meddelas av myndigheten. I fall som avses i 2-5 §§ meddelas beslutet av den myndighet som har att pröva om tillträde får ske.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och åtgärder enligt 1–5 §§.

Enligt paragrafen skall polismyndigheten på begäran biträda den som har rätt att utföra åtgärder på annans mark. Möjligheten skall naturligtvis inte användas annat än när det är nödvändigt för att tillträde eller en åtgärd skall kunna ske.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som verk-

Prop. 1997/98:45 samhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd för fisket fullgörs.

Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om rätt för den som är beroende av driften av en vattenverksamhet samt vissa offentliga tjänstemän att få tillträde till vattenståndsmätare m.m. för att därigenom kunna kontrollera hur verksamheten drivs.

Enligt det andra stycket skall vissa offentliga tjänstemän kunna få tillträde för att utöva tillsyn över bestämmelser som har meddelats till skydd för fisket.

I 1 § finns bestämmelser om tillträde för att fullgöra myndigheters uppgifter enligt miljöbalken. Nu behandlad paragraf skiljer sig från 1 § genom att den dels ger rätt till tillträde för att fullgöra även annat än myndighetsuppgifter, dels avser även myndighetsuppgifter som fullgörs med stöd av andra författningar än miljöbalken.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när det är fråga om

1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markavvattning. Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller placerats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort inom ett år från upphörandet.

Paragrafen behandlar särskilda tvångsrätter vid vattenverksamhet. Tvångsrätterna uppkommer genom beslut av miljödomstolen, vanligen i samband med prövningen av frågan om tillstånd till vattenverksamhet. Tvångsrätt kan dock inte komma i fråga vid alla typer av vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45 Enligt första styckets två första punkter får tvångsrätt medges vid vissa miljövårdande åtgärder. Exempel på sådan vattenverksamhet är att vattenytan höjs i sjöar och våtmarker.

Enligt den tredje punkten kan tvångsrätt komma i fråga för vattenverksamhet som avser tillgodogörande av vatten. Med detta avses bl.a. vattentäkt och kraftverk.

Vid vattenreglering kan ges tvångsrätt med stöd av den fjärde punkten. Vattenreglering definieras i 11 kap. 5 §. Av paragrafen framgår att vattenöverledning utgör en form av vattenreglering.

I den femte punkten tas upp tvångsrätt för vattenverksamhet som avser allmän farled och allmän hamn. Tvångsrätt kan inte meddelas för farleden eller hamnen som sådan utan endast för vattenverksamhet som ingår i denna. Om det är nödvändigt att utan samband med en vattenverksamhet ta i anspråk fast egendom på land får expropriation tillgripas (se 2 kap. 2 § expropriationslagen).

Enligt den sjätte punkten kan tvångsrätt meddelas vid markavvattning. Tvångsrätt enligt det första stycket kan bl.a. innebära rätt till s.k. utmål, dvs. mark för erforderliga byggnader m.m., såsom kraftstation och maskinistbostad. Till åtgärder som får vidtas enligt det första stycket hör inte täkt av massor som behövs för en i stadgandet angiven vattenverksamhet. Däremot bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om uppläggning av jord- eller bergmassor som erhålls t.ex. vid schaktning eller sprängning för ett kraftverk. Tvångsrätt bör också kunna ges för att helt eller delvis riva annans anläggning i vatten eller på land.

Tvångsrätten behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av verksamhetsutövarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av en älv kan alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av älvens källsjöar.

Tvångsrätt kan medges också för tillfälliga ändamål och kan avse plats för arbetarebostäder eller andra byggnader, vägar, arbetsmaskiner och liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma skick som när den togs i anspråk. I beslut om tillfälliga tvångsrätter bör erinras om verksamhetsutövarens skyldighet att efter viss tid återställa marken. Som kommenteras nedan innehåller det tredje stycket en särskild regel om övergång av äganderätten till anordningar på marken, inbegripet vattenområde, som har lämnats kvar.

Tvångsrätt enligt det första stycket kan inte medges för broar och liknande. För sådana anläggningar kan tvångsrätt dock skaffas med stöd av väglagen, lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen.

Även i 7 kap. fastighetsbildningslagen finns bestämmelser om vattenrättsliga tvångsrätter. Förhållandet mellan bestämmelserna i fastighetsbildningslagen och tidigare bestämmelser i 1983 års vattenlag kommenteras i Strömberg, Vattenlagen, 1984, s. 121 ff.

Tvångsrätter liknande de nu berörda kan i många fall också erhållas med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och ledningsrättslagen.

De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas utgör en del av vattenverksamheten. När tvångsrättsfrågan aktualiseras i ett

Prop. 1997/98:45 ansökningsmål om tillstånd till verksamheten skall den tillståndsprövas dels enligt balkens generella bestämmelser i första avdelningen, dels enligt de särskilda bestämmelserna om vattenverksamhet i 11 kap. Av grundläggande betydelse är bestämmelsen i 2 kap. 3 § att de försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att hindra att verksamheten medför skada eller annan olägenhet. Detta innebär bl.a. att tvångsrätt skall medges endast om ändamålet inte kan uppnås på ett annat och mindre ingripande sätt.

Tvångsrätt kan också utverkas utan samband med ett pågående ansökningsmål. Enligt 7 kap. 2 § 6 lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet sker detta i ett stämningsmål. Prövningen begränsas då till behovet av tvångsrätten för genomförandet av den tillåtna vattenverksamheten. Tvångsrätten gäller endast mellan parterna i stämningsmålet.

Tvångsrätten vinner sakrättsligt skydd genom beslutet av miljödomstolen. Detta innebär att tvångsrätten måste respekteras av inte bara motparten, utan även av tredje man, exempelvis en ny ägare av den fastighet som belastas med tvångsrätten. Någon inskrivning av rättigheten behövs därför inte och kan inte heller ske. Rättigheten upphör först när tillståndet till vattenverksamheten förfaller eller förklaras förverkad eller en omprövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter för tillfälliga ändamål upphör när behovet inte längre föreligger.

Enligt paragrafens andra stycke kan marken i ett visst fall avstås med äganderätt. Inlösen kan ske också enligt bestämmelserna i 31 kap. 17 §. Som framgår av 7 kap. 4 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall sökanden i en ansökan om tillstånd till ett vattenkraftverk ange ett lämpligt område som bör utgöra strömfallsfastighet.

I paragrafens tredje stycke regleras vem som skall anses vara ägare till en anläggning, om tvångsrätten inte längre utövas. Stadgandet innehåller inte någon skyldighet att föra bort anläggningen. Även utan ett sådant stadgande torde den som har utfört anläggningen i vissa fall kunna bli skyldig att betala ersättning för markens återställande, trots att anläggningen utan lösen tillfaller markägaren.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Paragrafen ger rätt för den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning att få tillträde till annans mark för att fullgöra underhållsskyldigheten. Regler om vem som är underhållsskyldig finns i 11 kap. 17, 20 och 21 §§ samt i 24 kap. Talan om ersättning skall enligt paragrafen väckas vid miljödomstol. Av 7 kap. 2 § 12 lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet framgår att målet handläggs som stämningsmål.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Med stöd av paragrafen kan den som utför en vattenverksamhet ges rätt att använda någon annans vattenanläggning. Vattenverksamhet definieras i 11 kap. 2 § och vattenanläggning i 11 kap. 3 §.

Som exempel på en tvångsrätt som kan utverkas med stöd av paragrafen kan nämnas att en damm för årsreglering kan behöva användas för att utjämna flödesändringar som orsakas av en korttidsreglering vid ett kraftverk uppströms dammen. Stadgandet kan tillämpas också när någon med stöd av 11 kap. 20 § eller 24 kap. 4 § har övertagit underhållet av en vattenanläggning och vill använda den t.ex. för en vattenuppdämning eller vattenreglering som denne avser att utverka tillstånd till.

Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den berättigade behöver alltså ha ett särskilt tillstånd för att utföra en vattenverksamhet.

Beslut om tvångsrätt meddelas av miljödomstolen i samband med prövningen av frågan om tillstånd till den vattenverksamhet som tvångsrätten skall tillgodose. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas utan samband med något ansökningsmål (se 7 kap. 2 § 6 lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet).

Om det är fråga om en anläggning som har tillkommit utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, får en ansökan inte prövas om inte samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om laglighetsförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill använda anläggningen (se 17 § lagen om införande av miljöbalken).

I stadgandet slås också fast dels att tvångsrätt även kan ges för att utföra ändringar på anläggningen, dels att anläggningens ägare alltid har rätt att själv utföra ändringarna. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör miljödomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande.

Den som har fått rätt att använda annans vattenanläggning är enligt 11 kap. 17 § andra stycket tillsammans med ägaren underhållsskyldig.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att använda en anläggning. Ersättningen kan bestämmas som ett engångsbelopp eller som en andel i kapital- och driftskostnaderna.

Paragrafen kompletterar 1 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, där det anges att vid en tillståndsprövning villkor kan meddelas om att en vattenverksamhet skall utföras så att det medför nytta för andra.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.

Enligt 11 kap. 8 § är den som skall utföra en vattenverksamhet som kan skada fisket skyldig att vidta och underhålla anordningar för fiskens framkomst och bestånd. I samband med sådana åtgärder kan det vara motiverat med ett fiskeförbud. Även i andra fall kan det vara lämpligt att införa fiskeförbud, exempelvis när stat, kommun eller vattenförbund skall utföra vattenverksamhet som skall främja fisket.

Ett fiskeförbud kan avse områden inom vilka fiskerätten tillkommer andra än den som skall utföra vattenverksamheten. För skada till följd av ett fiskeförbud har fiskerättshavarna rätt till ersättning av verksamhetsutövaren enligt 31 kap. 16 §.

Fiskeförbudet är straffsanktionerat i 37 § fiskelagen. I 45 och 47 §§fiskelagen finns bestämmelser om förverkande och beslag av bl.a. fisk och fiskeredskap.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Påföljder

5.1.29 29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt

1. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande olägenhet i miljön,

2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under 1, eller

3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller strålning

döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig, döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen har flyttats över oförändrad från 13 kap. 8 a § brottsbalken. Förarbetena till 13 kap. 8 a § återfinns i prop 1980/81:108, JuU 1980/81:37 samt NJA II 1981 s. 298 ff. Paragrafen kommenteras i Brottsbalken II på s. 37 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).

Paragrafen är den centrala på miljöstraffrättens område. Skälen för att arbeta in den i miljöbalkens kapitel om straffbestämmelser utvecklas i avsnitt 4.31.1.

Den brottsliga gärningen är beskriven under tre punkter i paragrafens första stycke. Under punkterna 1 och 2 talas om förorening. Utan att det uttryckligen anges omfattar paragrafen även fall då den miljöskadliga effekten uppstår på grund av kumulation med andra föroreningar.

Under samma punkter används uttrycket "kan medföra". Det skall för att straffansvar skall inträda vara fråga om en praktiskt beaktansvärd risk. Det är tillräckligt för ansvar att det typiskt sett föreligger en risk för en miljöskadlig effekt. Den miljöskadliga effekten behöver alltså inte beläggas i det enskilda fallet.

Under punkten 3 är inte avsikten att t.ex störande buller som är av tillfällig natur skall omfattas. Med uttrycket buller avses att det är fråga om en störning som medför menlig påverkan eller risk för menlig påverkan.

Med strålning avses såväl joniserande strålning som ljusstrålning från t.ex. reklamanordningar.

Miljöbrottet har en omfattande brottsbeskrivning. För att begränsa det straffbara området har därför förfaranden som är allmänt vedertagna undantagits. Självklart är det således inte straffbart att köra bil trots att detta kan medföra buller eller utsläpp med miljöskadliga effekter. Vad sedan angår straffrihetsgrunden försvarligt bör t.ex. beprövade metoder inom jordbruket inte alltid omfattas av straffbarheten även om de inte är allmänt vedertagna.

Enligt andra stycket gäller en särskild straffskala för brott som är att anse som grovt. De omständigheter som särskilt skall beaktas är att se som exempel och alltså innehåller stycket inte någon fullständig uppräkning.

Enligt 11 § döms inte till ansvar om samma eller strängare straff kan ådömas enligt brottsbalken. Detta innebär t.ex. att brottsbalksbrotten spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §) samt förgöring (13 kap. 8 §) är att tillämpa före miljöbrott och vållande till miljöstörning.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för

vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

Paragrafen har flyttats över från 13 kap. 9 § andra stycket brottsbalken och endast justerats språkligt. Förarbetena till 13 kap 9 § andra stycket återfinns i prop 1980/81:108, JuU 1980/81:37, NJA II 1981 s. 316 samt prop. 1987/88:85 och JoU 1987/88:23. Paragrafen kommenteras i brottsbalken II på s. 46 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).

Genom paragrafen kompletteras straffbeläggningen i 1 § genom att även oaktsamma gärningar straffsanktioneras.

Gärningen skall till sin objektiva beskaffenhet vara sådan som beskrivs i 1 §.

Prop. 1997/98:45 3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt eller vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på människor eller i miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Skälen för att straffbelägga denna hänsynsregel framgår av avsnitt 4.31.3 medan skälen för straffhöjningen i förhållande till gällande rätt i lagen (1985:426) om kemiska produkter framgår av avsnitt 4.31.4.

En säker hantering av kemiska produkter är så viktig att en oriktig hantering har straffbelagts i denna paragraf. Innebörden är att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta erforderliga försiktighetsmått kan straffas. Avgörande är att det är produktens inneboende egenskaper som skall medföra att försiktighetsmått behövs.

Som en del i att vidta de försiktighetsmått som behövs kan ingå att välja en mindre farlig produkt om en sådan finns. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tar befattning med den farligare produkten och därvid på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper inte hindrar eller motverkar skador på människor eller i miljön kan således bestraffas enligt denna paragraf.

Vidare krävs att miljöbalken skall vara tillämplig på hanteringen. Av 1 kap. 3 § följer att om det i någon annan lag finns bestämmelser som reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken så tillämpas utöver miljöbalken även dessa bestämmelser. Detta innebär t.ex. att straffbestämmelserna i lagen (1982:821) om transport av farligt gods inom det tillämpningsområde som ges i lagen har företräde framför denna paragraf.

Utformningen av bestämmelsen medför att det krävs fara för skador på människor eller i miljön. Det är tillräckligt med abstrakt fara. Det skulle föra för långt att ställa krav på att det skall visas att någon person eller miljön skall ha utsatts för fara i det enskilda fallet.

I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt förevarande paragraf.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, döms för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har

Prop. 1997/98:45 meddelats med stöd av balken eller vid omprövning av sådana tillstånd eller villkor.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser avseende den som antingen åsidosätter krav på beslut om tillåtlighet, tillstånd, godkännande, medgivande, anmälan eller bryter mot villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller dispens. Observera att det i en del fall kan krävas både regeringens beslut om tillåtlighet och tillstånd av miljödomstolen eller myndighet, jfr. författningskommentaren till 17 kap. 1 §.

Exempel på överträdelser som omfattas av paragrafens första stycke är att någon utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett undantag från kravet på tillstånd påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som anges i 17 kap. 1 § i miljöbalken. Detsamma gäller den som påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller åtgärd sedan regeringen enligt 17 kap. 3 § i balken har beslutat att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd. Ett annat exempel är att någon påbörjar arbeten enligt 11 kap. 10 § innan tillstånd har meddelats.

Lagrådet har anfört att det möter betänkligheter att straffsanktionera den anmälningsskydighet som föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket som endast innehåller rekvisitet att en verksamhet som inte omfattas av tillstånd enligt balken kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Detta rekvisit synes på samma sätt som de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. alltför allmänt hållet och obestämt för att kunna ligga till grund för sådana rättsverkningar. De exempel på samrådsfall som ges i motiven synes utan svårighet kunna preciseras i de föreskrifter som regeringen avses meddela. Därtill kommer att styckets generella avfattning inbegriper även fall då en verksamhet är tillståndspliktig enligt någon annan författning än miljöbalken - exempelvis plan- och bygglagen - och samråd eller anmälan skall ske i annan ordning. Förslaget gör ej heller undantag för fall då en verksamhet är synnerligen brådskande, såsom vid naturkatastrofer och liknande händelser, och arbetena måste sättas igång innan dispens från igångsättningsförbudet hinner utverkas.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att tredje stycket utformas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om anmälningsskyldighet har meddelats. Därvid måste regleringen utformas på ett sådant sätt att ett åsidosättande av 12 kap. 6 § första styckets allmänt hållna regel inte faller under förevarande, vilken generellt riktar sig bl.a. mot fall då någon påbörjar en verksamhet utan att ha gjort föreskriven anmälan. Detta resultat uppnås, om "skall" i första stycket ändras till "bör". Som ett alternativ kan en undantagsbestämmelse införas i förevarande paragraf.

Regeringen har i avsnitt 4.17.2 redogjort för varför lagrådsremissens förslag till utformning av 12 kap. 6 § bör väljas. Angående frågan om det som Lagrådet alternativt föreslagit bör göras ett undantag från straffsanktioneringen i förevarande paragraf av den anmälningsskyldighet som

Prop. 1997/98:45 föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket anser regeringen att något undantag inte bör göras av följande skäl. Det är av stor vikt att mera flagranta fall av brott mot anmälningsskyldigheten inte lämnas osanktionerade. Det straffbara området begränsas genom att det skall vara fråga om en väsentlig ändring i naturmiljön. Det är lätt att fullgöra skyldigheten vid tveksamhet genom att göra anmälan.

I andra stycket straffbeläggs att med uppsåt eller oaktsamhet bryta mot villkor meddelade i samband med tillåtlighetsprövning, tillstånd, godkännande eller dispens. Exempel på detta är att en tillståndshavare släpper ut mer än vad som föreskrivits i ett villkor. Ett annat exempel är att tillståndshavaren bryter mot villkor som regeringen meddelat med stöd av 17 kap. 7 §. Slutligen straffbeläggs att någon bryter mot villkor som meddelats i samband med omprövning av tillstånd eller villkor.

I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt denna paragraf.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll till böter eller fängelse i högst två år.

Regler om uppgiftsskyldighet finns i flera av de lagar som skall integreras i miljöbalken. I balkens kapitel om ansvar är frågor om ansvar när sådan skyldighet åsidosätts reglerade i 5 och 6 §§. Förevarande paragraf är inriktad på brott där en tillståndsmyndighets prövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet försvåras av handlingen eller underlåtenheten. Enligt 6 § straffas brott mot en mer allmän informationsskyldighet.

I paragrafen föreskrivs straffansvar dels för underlåtenhetsbrott, dels för lämnande av oriktiga uppgifter. Även ofullständiga uppgifter kan vara att anse som oriktiga uppgifter. Underlåtenheten består i att inte lämna en uppgift eller att exempelvis inte underrätta tillsynsmyndigheten enligt 10 kap. 9 §. Skyldigheten att lämna uppgiften skall bygga antingen direkt på balkens bestämmelser eller på en föreskrift som meddelats med stöd av balken. En förutsättning för att uppgift skall behöva lämnas kan naturligtvis vara och är ofta att den begärs av en tillstånds- eller tillsynsmyndighet, men myndighetens begäran måste ha stöd i balken eller en föreskrift för att straffansvar skall kunna inträda.

Tillsynsmyndigheten kan förelägga vite för att få ut en viss uppgift. Om ett sådant vitesföreläggande inte följs, får talan föras om utdömande av vitet. I ett sådant fall kan enligt 11 § tredje stycket straff inte utdömas för underlåtenheten.

Ytterligare krävs för straffansvar enligt förevarande paragraf att underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll. Annars faller underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften under den lindrigare straffskalan i 6 §.

Prop. 1997/98:45 Upptäcks felaktiga uppgifter eller att uppgifter utelämnats som har betydelse för tillståndet eller villkoren efter det att tillstånd, godkännande eller dispens lämnats är självfallet gärningen att bestraffa enligt denna paragraf eftersom tillståndsprövningen då har försvårats. Det kan också bli fråga om återkallelse av tillstånd eller omprövning av villkor m.m. enligt de regler som gäller för detta.

Som exempel på en handling som faller under 5 § kan anföras att någon som enligt 26 kap. 21 § har förelagts inkomma med upplysningar inkommer med oriktiga uppgifter eller att någon underlåter att inkomma med miljörapport enligt 26 kap. 20 § och därigenom försvårar tillsynsmyndighetens kontroll av verksamheten. Ett annat exempel är att någon åsidosätter skyldighet enligt 26 kap. 25 § att vid anfordran uppvisa beslut för en naturvårdsvakt eller polis. Ännu ett exempel är att någon lämnar en oriktig uppgift i en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller i en sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer eller en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas, för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

Medan 5 § är inriktad på brott mot uppgiftsskyldighet där en tillståndsmyndighets prövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet försvåras, är i 6 § föreskrivet straff för brott mot en mer allmän informationsskyldighet.

Det är en förutsättning för straffansvar att uppgiften skall lämnas antingen i en skriftlig handling eller i en märkning, t.ex. av en kemisk produkt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Enbart en muntligt lämnad oriktig uppgift är sålunda inte straffbar enligt denna paragraf.

En ytterligare förutsättning för straffansvar är att den bristfälliga informationen är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas. Det krävs alltså inte att någon faktiskt blivit vilseledd, utan det är tillräckligt att oriktigheten är ägnad att försvåra riskbedömningen i nu angivna hänseenden.

Under nu angivna förutsättning bestraffas både passivitet och ett aktivt uppgiftslämnande. Underlåtenhet att avge en handling eller utföra en märkning som krävs enligt bestämmelse i balken eller annan författning som har meddelats med stöd av balken är alltså straffbar i samma utsträckning som en oriktig eller utebliven uppgift i en sådan handling eller märkning.

Prop. 1997/98:45 Som exempel på en straffbar handling som avses med denna bestämmelse kan nämnas att i märkning enligt 14 kap. 8 § lämna oriktig uppgift som är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas.

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräp-

ning till böter eller fängelse i högst ett år.

Paragrafen innehåller en ansvarsregel vid nedskräpning.

Den motsvarar 37 § första stycket 7 och 23 § naturvårdslagen (1964:822). Någon saklig ändring är inte avsedd.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits är straffbelagd,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller tredje stycket,

3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,

4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt 7 kap. 12 §,

5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,

6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 20 §,

7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 22 §,

8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,

9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,

10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,

11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller växter som strider mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i enskilt fall,

12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,

13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,

14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,

15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 § första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,

16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket, 17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,

Prop. 1997/98:45 18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid genteknisk verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,

19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap. 18 § andra stycket,

20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 § första stycket,

21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,

22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap. 24 §,

23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller bioteknisk organism enligt 14 kap. 25 §,

24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap. 31 §,

25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen,

26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet,

27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen,

28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem såvitt avser import till Sverige, export och reexport från Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport och transitering eller köp, försäljning och annan kommersiell åtgärd.

För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan ådömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag utom såvitt avser första stycket 16 och 18.

Genom paragrafen sanktioneras att någon bryter mot de bestämmelser till vilka paragrafen hänvisar. Kriminaliseringen i denna och nästa paragraf har skett med utgångspunkt från att kriminaliseringen skall var densamma som i dag. De mera allvarliga brotten finns i denna paragraf, medan de förhållandevis mindre allvarliga har arbetats in i nästa paragraf.

Lagrådet anser att punkten 16 i första stycket bör utgå som obehövlig eftersom en överträdelse av det i punkten angivna förbudet måste vara att hänföra till Otillåten miljöverksamhet enligt 4 §. Enligt regeringens

Prop. 1997/98:45 mening är detta inte riktigt. För att 4 § skall vara tillämplig förutsätts det att anmälningsskyldigheten inte fullgjorts. Förevarande punkt tar emellertid sikte på det fallet att anmälan gjorts men förbudet att påbörja arbetet tidigare än sex veckor efter anmälan inte åtlytts. Straffsanktioneringen i förevarande punkt bör därför stå kvar.

Lagrådet har i anslutning till första stycket 25-27 anfört att dessa punkter motsvarar gällande rätt i 20 § första stycket 4-6 lagen om kemiska produkter (LKP). Det finns ingen motsvarighet till 21 § LKP som straffbelägger lämnande av oriktig uppgift. Enligt Lagrådets mening bör emellertid en bestämmelse som är formulerad så, att den föreskriver straff för den som bryter mot skyldighet att lämna uppgifter i visst hänseende kunna anses inbegripa även lämnande av oriktig uppgift i samma hänseende. Regeringen delar Lagrådets mening.

I andra stycket sanktioneras förbud avseende dumpning redan på försöksstadiet. Detta överensstämmer med gällande rätt.

I tredje stycket anges att ansvar i första hand skall ådömas för de allvarligare brotten i 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 7 kap 30 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 9 kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa meddelade med stöd av 9 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om arbeten som kan skada fisket,

5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd av 12 kap. 8 §,

6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m. meddelade med stöd av 12 kap. 10 §,

7. förbud eller föreskrifter om transport enligt 15 kap. 21 § genom att yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort avfall,

8. föreskrifter om borttransport meddelade med stöd av 15 kap. 25 § första stycket 2,

9. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 24 kap. 12 §, 10. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §, 11. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem att i en ansökan eller annan handling lämna uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag utom såvitt avser första stycket punkterna 7 och 8.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen innehåller straffsanktionering av förhållandevis mindre allvarliga brott än de som upptas i 8 §. I likhet med 3, 4 och 8 §§ är ansvaret enligt förevarande paragraf subsidiärt till ansvaret enligt 1-2 §§.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

Paragrafen har en motsvarighet i 46 § jaktlagen (1987:259) som behandlar jakthäleri. För att den bestämmelsen skall var tillämplig skall det dock vara fråga om jaktbrott. För att stärka skyddet för fredade djur och växter togs 1994 (prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU10) in en motsvarande bestämmelse i naturvårdslagen (37 b §). Genom att arbeta in förevarande bestämmelse i miljöbalken ges samma skydd för fredade djur och växter som enligt gällande rätt.

11 § Om gärning som avses i 3–10 §§ är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt lagen ( 1960:418 ) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Enligt paragrafens första stycke undantas ringa fall från straffbarhet. Detta överensstämmer med gällande rätt. Avsikten är att endast bagatellartade förseelser skall undantas från det straffbara området. Detta utvecklas i avsnitt 4.31.4. Skälet till att 1 och 2 §§ inte omfattas är att i dessa paragrafer är ringa fall redan undantagna genom lokutioner som "som inte är av ringa betydelse" och "betydande olägenhet".

I paragrafens andra stycke anges att det inte skall dömas till ansvar enligt balken om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Olika miljöbrott kan tänkas motsvara också förhållandevis lindrigare gärningar som behandlas i brottsbalken, t.ex. skadegörelse och åverkan. I sådant fall skall alltså dömas till ansvar enligt miljöbalken. Detta är dock inte fallet med brott mot varusmugglingslagen som alltså skall bedömas enligt den lagen framför detta kapitel av balken. Detta medför bl.a. att införsel av bränsle i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av 14 kap. 21 § är att bedöma enligt varusmugglingslagen.

I tredje stycket anges att om ett vitesföreläggande har överträtts så skall det inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

12 § Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska produkter eller genetiskt modifierade organismer eller produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer vilka har

Prop. 1997/98:45 varit föremål för brott enligt 1–4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott enligt 1–4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Dock har tillagts att produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer kan förverkas. Detta är i överensstämmelse med gällande rätt. Det kan ibland finnas behov av att kunna förverka kemiska produkter eller biotekniska organismer, t.ex. sådana som förts in i strid med 8 § första stycket 23 punkten. Detsamma gäller t.ex. utrotningshotade djur- och växtarter som hanterats i strid med förbud enligt 8 § första stycket 9 punkten.

Det skulle kunna framstå som stötande om den som begår brott skulle få behålla ett exemplar av en art som skyddas av balken eller behålla pengar som fåtts vid en försäljning. Det är ibland fråga om en hantering som är mycket lönsam. Djurarter kan betinga ett högt pris på marknaden. I paragrafen ges därför möjlighet att förverka värdet och utbytet av brottet.

Vid brotten används ofta fortskaffningsmedel som närmast är en förutsättning eller hjälpmedel för att hanteringen skall kunna ske. Dessa kan också förverkas.

Som ytterligare exempel på hjälpmedel som det kan bli aktuellt att förverka enligt andra stycket kan nämnas värmelådor för transport av levande ägg och fågelungar samt frysboxar för förvaring av döda djur.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

Genom paragrafen utsträcks svensk domsrätt till att omfatta gärningar begångna utom riket. Paragrafen motsvarar 10 § i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. I lagen (1996:517) om begränsningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg finns särskilda bestämmelser om svensk domsrätt när dumpning sker från utländskt fartyg.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.

Paragrafen har vad angår miljöbrott och vållande till miljöstörning brutits ut ur 13 kap. 11 § brottsbalken. Någon saklig ändring är inte avsedd.

5.1.30 30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet

1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,

2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller anmälningspliktig enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har gjorts, eller

3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen har föreskrivit om avgift enligt 2 §.

Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas ut om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

I paragrafen anges vem som kan påföras miljösanktionsavgift och för vilka överträdelser sådan avgift kan komma ifråga.

Avgift kan påföras näringsidkare. Uttrycket har samma betydelse som på andra håll i lagstiftningen, exempelvis i 1 § bokföringslagen (1976:125). Det är att notera att i begreppet näringsidkare inräknas kommuner som bedriver verksamhet som omfattas av balken. Det är endast överträdelser som näringsidkaren gör sig skyldig till i sin verksamhet som kan föranleda miljösanktionsavgift.

Det krävs inte att överträdelsen har medfört ekonomisk fördel. Detta saknar betydelse från miljösynpunkt. Syftet är inte att eliminera den ekonomiska fördel överträdelsen föranlett, utan att öka den allmänna noggrannheten vid bedrivandet av näringsverksamhet. Så snart en överträdelse kan konstateras skall därför avgift påföras, oavsett om den medfört fördel för näringsidkaren eller inte. Det saknar också betydelse om överträdelsen har medfört någon olägenhet i det enskilda fallet.

Alla miljööverträdelser kan inte föranleda miljösanktionsavgift. Det är enbart de i första stycket angivna överträdelserna som kan komma i fråga för sanktionsavgift.

Första punkten avser föreskrifter. I balken finns bemyndiganden att meddela generella föreskrifter på olika områden för att ge mer detaljerade regler inom miljöbalkens ramar. Föreskrifterna kan utfärdas av regeringen eller i vissa fall av myndigheter. Åsidosättande av sådana föreskrifter kan föranleda att miljösanktionsavgifter påförs.

Andra punkten tar sikte på att sådan verksamhet som kräver anmälan eller tillstånd påbörjas utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har erhållits. Med denna punkt avses även ansökan om dispens där sådan krävs för att en anläggning eller verksamhet skall få påbörjas. Reglerna för områdesskydd är exempel där sådan dispens kan krävas. Naturligtvis omfattas inte enbart ny verksamhet, utan även förändringar i pågående verksamhet.

Att den som bedriver näringsverksamhet fullgör sina skyldigheter vad gäller anmälan och ansökan är av avgörande betydelse för möjligheterna

Prop. 1997/98:45 att begränsa miljöpåverkan på ett adekvat sätt. Det har betydelse inte bara för villkor om begränsningar och försiktighetsmått i de enskilda fallen, utan även som faktaunderlag till grund för utfärdande av generella föreskrifter, upprättande av åtgärdsprogram med anledning av miljökvalitetsnormer etc. Det är också en inkörsport eller incitament för tillsyn. Att myndigheterna känner till vilken verksamhet som bedrivs är också en förutsättning för en meningsfull samhällsplanering. Även om underlåtenhet i detta avseende inte med nödvändighet i det enskilda fallet har någon betydelse för miljön, får betydelsen av att varje verksamhetsutövare tar sitt ansvar anses vara så stor att det finns skäl att ha en möjlighet till ett snabbt sanktionsförfarande.

Tredje punkten avser åsidosättande av tillstånd eller villkor som har meddelats vid prövning i enskilda fall. Även överträdelser av tillåten produktionsvolym eller andra begränsningar i verksamhetens omfattning kan medföra påförande av miljösanktionsavgift.

I paragrafens första stycke anges de överträdelser som kan föranleda avgift. Av andra stycket framgår att det endast är i de fall regeringen genom föreskrifter har fastställt med vilket belopp avgift skall påföras som miljösanktionsavgift kan komma ifråga.

Av tredje stycket framgår att avgift skall föras på oavsett om uppsåt eller oaktsamhet föreligger. Det får anses vila på den som utövar näringsverksamhet ett ansvar för att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att i paragrafen angivna överträdelser inte sker. Ett strikt ansvar kan antas öka den allmänna aktsamheten och noggrannheten vid driften av verksamhet som har inverkan på hälsa och miljö.

Om det i något fall är uppenbart oskäligt, finns möjlighet att besluta om att inte föra på någon avgift. Det kan vara fallet exempelvis om överutsläpp har skett till följd av att en felaktig kemikalie har levererats, vilket har varit omöjligt att kontrollera, eller att ett ämne har ingått som inte framgår av innehållsförteckningen.

Det har inte någon betydelse för frågan om påförande av miljösanktionsavgift om straff ådöms för samma gärning. Miljösanktionsavgiften är en administrativ avgift som tas ut i särskild ordning oavsett om åtal väcks.

2 § Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst 500 000 kronor.

I första stycket slås fast att det är regeringen som genom föreskrifter dels bestämmer för vilka överträdelser miljösanktionsavgift skall betalas, dels bestämmer avgiftens storleken för dessa fall. Av 1 § andra stycket framgår att en näringsidkare kan påföras avgift endast för sådana överträdelser som regeringen enligt 2 § har fastställt en avgift för.

Vidare anges i detta stycke de grunder som gör det möjligt för regeringen att föreskriva om avgifternas storlek för olika överträdelser mera

Prop. 1997/98:45 schablonmässigt. De parametrar som regeringen skall beakta när den bestämmer avgiften för en överträdelse är dels överträdelsens allvar, dels betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Med "överträdelsens allvar" avses de objektiva omständigheterna, medan "betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser" syftar på betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det den är avsedd att reglera.

I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.32.3, har närmare angivits vad som avses med de olika parametrarna. I avsnittet har också givits exempel på tariffer, dvs. vilka överträdelser som kan bli aktuella för miljösanktionsavgift och vilka avgiftsbelopp de olika överträdelserna kan rendera.

I andra stycket anges det spann inom vilket regeringen kan fastställa avgifterna för olika överträdelser. Utrymmet är från 5 000 kronor till 500 000 kronor. Variationerna i konsekvenserna av de gärningar som kan föranleda avgift motiverar ett relativt stort spann. Det innebär att det maximala beloppet som kan bestämmas i ett beslut är 500 000 kronor. Det gäller även vid fortlöpande överträdelser som beräknas per tidsenhet. Om rättelse inte sker kan dock tillsynsmyndigheten fatta ett beslut som avser en annan tidsperiod och även då kan upp till 500 000 kronor utkrävas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

I första stycket slås fast att det är tillsynsmyndigheterna som skall besluta om påförande av miljösanktionsavgifter. Detta kan användas som ett verktyg i tillsynsverksamheten när en överträdelse har upptäckts.

Tillsynsmyndigheten ansvarar för att erforderlig kompetens för prövning och beslutsfattande finns. Tillsynsmyndigheter som inte själva direkt har den efterfrågade kompetensen kan enligt 26 kap. 7 § efter överenskommelse med annan tillsynsmyndighet utnyttja kompetensen där.

Av andra stycket framgår att näringsidkaren skall beredas tillfälle att yttra sig över tillsynsmyndighetens iakttagelser innan beslut fattas. Om näringsidkaren då vidtar rättelse innebär inte det att möjligheten att föra på miljösanktionsavgift bortfaller. Så snart de i 1 § angivna förutsättningarna har uppkommit skall miljösanktionsavgift påföras även om förutsättningarna har upphört innan beslut meddelas. Det blir inte fråga om någon skuldbedömning, eftersom strikt ansvar gäller.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges verksamhetsutövaren.

Ett beslut om påförande av miljösanktionsavgift skall delges den det avser. Delgivning skall ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen

Prop. 1997/98:45 (1970:428). Att delgivning sker har betydelse så till vida att tiden för överklagande börjar löpa från delgivning.

Att näringsidkaren har delgivits beslutet är ingen förutsättning för verkställighet (jämför 5 §).

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.

Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft.

Av första stycket framgår att miljösanktionsavgiften skall betalas inom 30 dagar från det att den har beslutats. Tillsynsmyndigheterna ges dock en möjlighet att förlänga denna frist inom vilken avgiften skall betalas. Tillsynsmyndigheterna kan också dela upp betalningarna på olika betalningsterminer. Möjligheten att frångå tidsfristen kan tillämpas exempelvis när en påförd avgift med hänsyn till sin storlek, företagets likviditetsförhållanden och liknande kan hota företagets existens om den tas ut inom just trettiodagarsperioden.

I andra stycket anges att ett beslut om miljösanktionsavgift får verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft. Det innebär att avgiften kan tas ut, i sista hand med hjälp av kronofogdemyndigheten, även om beslutet att påföra avgiften har överklagats.

För att miljösanktionsavgiften skall bli ett effektivt styrmedel krävs att avgift inte bara kan beslutas, utan att beslutet också kan verkställas inom kort tid från det att förutsättningar för påförande föreligger.

Finns det skäl att avvakta med verkställighet kan domstolen inhibera det överklagade beslutet i enlighet med 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig.

Preskriptionstiden stämmer överens med motsvarande straffrättsliga reglering i 35 kap. brottsbalken för brott av normalgraden.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol.

I paragrafen ges den näringsidkare som påförs miljösanktionsavgift möjlighet att överklaga beslutet. Organisationer eller enskilda har inte talerätt även om de berörs av överträdelsen. Dessa har möjlighet att yttra sig och föra talan avseende tillstånd och villkor för verksamhet som omfattas av miljöbalkens regler. Det ankommer sedan på myndigheterna att säkerställa att de miljöregler som har beslutats följs och miljösanktionsavgiften är ett verktyg i detta arbete. Frågor om miljösanktionsavgift är en angelägenhet för det allmänna och den näringsidkare som påförs avgift. Enskildas möjlighet att agera är att de kan anmäla de faktiska förhållandena till tillsynsmyndigheten.

Prop. 1997/98:45 Överklagandet görs till miljödomstolen. Prövningen i miljödomstolen sker enligt förvaltningsprocesslagens regler, se 20 kap. 3 §.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har vunnit laga kraft.

Bestämmelsen innebär att fullgörande av beslutet inte kan krävas efter det att tio år gått sedan beslutet har vunnit laga kraft. Detta gäller även de fall då endast en del av avgiften återstår att betala.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har upphävts genom beslut som har vunnit laga kraft.

Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

Beslut om miljösanktionsavgift är direkt verkställbar som lagakraftvunnen dom enligt 5 § andra stycket. Genom första stycket regleras återbetalning av avgiften i de fall beslutet ändras. Enligt andra stycket skall ränta utgå på det belopp som betalas åter. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter skall betalas.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen att föreskriva om sättet för betalning av miljösanktionsavgifter. Regeringen får bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifterna.

SJUNDE AVDELNINGEN

Ersättning och skadestånd m.m.

5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll m.m.

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av vattenverksamhet. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Prop. 1997/98:45Naturvårdslagens och vattenlagens bestämmelser om ersättning och inlösen har i miljöbalken arbetats samman, eftersom de har stora likheter. Naturvårdslagens bestämmelser avser skador vid vissa ingripanden av det allmänna. Vattenlagens bestämmelser avser ersättning för skador som har bestämts i samband med tillståndsprövning av vattenföretag eller enligt bestämmelserna om oförutsedd skada. I vattenlagen finns dessutom bestämmelser om ersättning när skada uppkommit till följd av fiskeförbud. Likheten mellan lagarna består huvudsakligen i att expropriationsrättsliga ersättningsprinciper gäller. Vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om vattenskyddsområden som, liksom naturvårdslagens regler, avser skador vid ingripanden av det allmänna.

Kapitlet skall tillämpas även vid provisoriska bestämmelser om ersättning enligt 22 kap. 27 § och då ersättning för oförutsedd skada bestäms enligt 24 kap. 13-14 §§.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 25 § andra stycket naturvårdslagen, innehåller en hänvisning till expropriationslagen. Hänvisningen avser både värderingsregler och förfaranderegler i den sistnämnda lagen. Vissa avvikande bestämmelser finns i balken, inte bara i detta kapitel utan även t.ex. bland de processuella reglerna.

Ersättningsberäkningen enligt expropriationslagen utgår normalt från fastighetens marknadsvärde. Avvikelser förekommer dock, såsom att sådan värdeändring som expropriationsföretaget medför inte skall beaktas (4 kap. 2 § expropriationslagen) och att värdeökning som har skett de senaste tio åren endast ersätts om det blir utrett att värdeökningen beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt (4 kap. 3 § expropriationslagen; jfr 32 § nedan). Här kan erinras om att Markersättningsutredningen i betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) har föreslagit att 4 kap. 3 § expropriationslagen ändras så att den som exproprierar åläggs bevisbördan för att värdeökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Tre ersättningsformer förekommer i expropriationslagen, nämligen löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning.

Om en fastighet exproprieras i sin helhet skall enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen en löseskilling betalas motsvarande fastighetens marknadsvärde. Regler om löseskilling blir i miljöbalken tillämpliga vid inlösen av hel fastighet.

Skador enligt miljöbalken uppstår dock normalt inte på hela fastigheten. Det blir då i stället aktuellt att tillämpa expropriationslagens bestämmelser om intrångsersättning. Även om fastigheten i sin helhet skadas utan att inlösen sker bör reglerna om intrångsersättning tillämpas. Sådan ersättning skall enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen betalas vid expropriation av del av fastighet. Intrångsersättningen skall motsvara minskningen av fastighetens marknadsvärde. Sådan ersättning bör inte

Prop. 1997/98:45 bestämmas med strikt utgångspunkt från fastighetsindelningen. Om flera fastigheter tillsammans bildar en brukningsenhet, bör den utgöra utgångspunkt för intrångsersättningens bestämmande.

Ersättningsposten annan ersättning avser ekonomisk följdskada som uppkommer. Det är alltså fråga om allmän förmögenhetsskada och inte om fastighetsskada.

Vid beräkningen av ersättningens storlek skall enligt 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen hänsyn tas till skademinskande åtgärder som den ersättningsskyldige utför.

Ersättningen skall enligt 5 kap. 23 § expropriationslagen bestämmas särskilt för varje sakägare och löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Ersättningen får enligt 5 kap.25 och 26 §§expropriationslagen inte bestämmas till högre belopp än det som den ersättningsberättigade har begärt och inte heller till lägre belopp än det som den ersättningsskyldige har erbjudit. Miljöbalken innehåller i 22 kap. 18 § en bestämmelse som i någon mån avviker från dessa regler.

Ersättningen skall enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen bestämmas i pengar att betalas på en gång. Löseskilling och intrångsersättning betalas enligt 6 kap. 1 § samma lag normalt genom nedsättning, eller med ett annat ord deposition, hos länsstyrelsen. Syftet med depostionen är att se till att innehavare av panträtt i fastigheten inte lider förlust av att fastigheten går ner i värde. Deposition skall enligt 6 kap. 2 § inte ske om fastigheten inte svarar mot någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgett att ersättningen betalas ut till den ersättningsberättigade. Medgivande behövs inte av panthavare för vars rätt avgörandet saknar betydelse. Det är praktiskt att domstolen först gör en oskadlighetsprövning och därefter talar om vilka medgivanden som behövs.

Enligt 6 kap. 3 § expropriationslagen skall domstolen när den bestämmer löseskillingen eller intrångsersättningen ange i vad mån deposition skall ske. Om deposition inte sker skall ersättningen enligt 6 kap. 4 § samma lag betalas direkt till den ersättningsberättigade.

Deposition skall enligt 6 kap. 7 § expropriationslagen ske senast tre månader efter det att domen har vunnit laga kraft. Enligt 18 § i samma kapitel skall länsstyrelsen betala ut deponerat belopp till den som är berättigad till medlen.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild rätt till fastighet.

Enligt paragrafen skall vad som sägs om fastighet i kapitlets bestämmelser även gälla särskild rätt till fastighet. Det betyder alltså att ersättning skall betalas även till innehavare av särskild rätt, när denna rätt går förlorad eller rubbas. Vidare kan inlösen ske av den särskilda rätten.

Med särskild rätt till fastighet avses arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt samt servitut, rätt till elektrisk kraft och liknande sakrätter. Hit torde räknas även renskötselrätt.

Prop. 1997/98:45 Av 13 kap. 26 § andra stycket jordabalken framgår redan att tomträtt är likställd med fast egendom vid expropriation och liknande tvångsförvärv. Miljöbalkens bestämmelse omfattar dock mera eftersom den dels avser även annan särskild rätt än tomträtt, dels avser även andra ingrepp än sådana tvångsförvärv som liknar expropriation.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller

1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör nationalparker,

2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,

3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet.

En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

Enligt paragrafens första stycke skall ersättning betalas när det allmänna meddelar vissa särskilt angivna beslut som medför att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Paragrafen har utformats efter mönster i 26 § första stycket naturvårdslagen och 19 kap. 7 § första och andra stycket vattenlagen. Mark kan tas i anspråk med stöd av bestämmelserna i 7 kap. 6 och 22 §§. Vad som menas med uttrycken "pågående markanvändning", "inom berörd del av en fastighet" och "avsevärt försvåras" har utvecklats i avsnitt 4.33.1.

Enligt det tredje stycket skall ersättning inte betalas när jakten på vissa djur inskränks i en nationalpark.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1–4 att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

Föreskrifter för nationalparker, natur- och kulturreservat, biotopskyddsområden eller vattenskyddsområden kan ibland innebära att det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd. I sådana fall gäller inte huvudregeln att ersättningsskyldighet föreligger genast när föreskrifterna har meddelats. Ersättning skall enligt paragrafens första stycke i stället

Prop. 1997/98:45 betalas först sedan tillståndsfrågan har prövats och resulterat i ett avslag eller att tillståndet har förenats med villkor.

Ersättningsfrågan skall även i dessa fall bedömas med utgångspunkt i förhållandena när värderingen sker. Detta utesluter emellertid inte att tidpunkten för meddelande av föreskriften beaktas så att ersättning betalas för förlust genom att pågående markanvändning försvårades redan då. En fastighetsägare som har vägrats tillstånd till en åtgärd och har fått ersättning för detta har givetvis inte rätt till ytterligare ersättning, om han ansöker om tillstånd på nytt och åter får avslag. Situationen blir inte annorlunda om fastigheten har bytt ägare och den nya ansökan görs av fastighetens nya ägare. Upplysningar om tidigare beslut kan fastighetens förvärvare få i länsstyrelsens naturvårdsregister. Paragrafens andra stycke behandlar möjligheten att få ersättning vid interimistiska förbud enligt 7 kap. 24 §. Ett interimistiskt förbud skall innebära att åtgärder inte får vidtas utan tillstånd. I sådana fall kan ersättning utgå först sedan tillstånd har vägrats.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning.

Enligt gällande rätt betalas ersättning för hela den skada som en fastighetsägare lider när den s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden, dvs. när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. När däremot en inskränkning inte är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning. I avsnitt 4.33.1 har redovisats de skäl som ligger till grund för att i miljöbalken föra in en paragraf enligt vilken avdrag skall göras för ett belopp som motsvarar ersättning för skada upp till kvalifikationsgränsen. Paragrafen har utformats enligt förebild i 14 kap. 10 § andra stycket plan- och bygglagen.

Skada som inte ersätts enligt paragrafen kan senare komma att beaktas vid tillämpning av den s.k. ackumuleringsregeln i 9 §. Detta kommenteras ytterligare vid nämnda paragraf.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4 § beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den sökande.

I paragrafen anges vem som skall betala ersättning vid ingripanden av det allmänna. Huvudregeln i det första stycket är att sådan ersättning skall betalas av staten eller av kommun. Enligt vad som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 ges kommunerna i miljöbalken en vidgad rätt direkt i lag att besluta om områdesskydd.

Vid vattenskyddsområden gäller enligt paragrafens andra stycke i någon mån andra regler om betalningsansvar. Länsstyrelsen eller kommun kan ta upp frågor om vattenskyddsområden, utan att någon framställning

Prop. 1997/98:45 har gjorts. En kommun, som inte själv beslutar om vattenskyddsområde, eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en vattentillgång kan vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt skyddsföreskrifter skall då enligt paragrafens andra stycke svara för eventuella ersättningsanspråk.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §. Beror olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall 5 § första stycket tillämpas.

Paragrafen ger fastighetsägaren rätt att få sin fastighet inlöst när inskränkande föreskrifter innebär mycket allvarliga intrång. Som framgår av bestämmelsens formulering finns det inlösenplikt endast beträffande hel fastighet. Det är inte tillräckligt att synnerliga olägenheter uppkommer för en mindre "berörd del" av fastigheten.

Prövningen beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande bör vara om fastigheten till följd av föreskrifterna blivit så onyttig för ägaren att det framstår som skäligt att den övertas av staten eller kommunen.

Synnerliga olägenheter skall enligt paragrafens lydelse uppstå när fastigheten används. Även i detta fall blir alltså uttrycket "pågående markanvändning" av betydelse. Hänsyn skall alltså inte tas till eventuell framtida ändrad markanvändning.

Vid inlösen skall löseskilling betalas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) . Detta gäller under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen , utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Paragrafen innehåller den s.k. ackumuleringsregeln. Den tillkom vid riksdagsbehandlingen av plan- och bygglagen med följdlagstiftning. Regeln har därefter funnits i bl.a. 27 a § naturvårdslagen och 19 kap. 7 § femte och sjätte styckena vattenlagen. Enligt paragrafen skall vissa beslut under de senaste tio åren läggas samman med det senaste beslutet när bedömningen görs av om kvalifikationsgränsen för skadeersättning eller inlösen har överträtts. Härigenom ökar möjligheten till ersättning respektive inlösen. Regeln motiverades med att det ansågs stötande om lagstiftningen skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att en fastighetsägare

Prop. 1997/98:45 genom skilda på varandra följande restriktioner tvingades acceptera ett större intrång, än om skadan hade bedömts i ett sammanhang (bet 1986/87:BoU1, s. 152).

En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att de skador som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av en fastighet. Om detta är fallet är det den sammanlagda skadan som skall beräknas, utan hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt att föra talan för en tidigare skada. Ackumuleringsregeln avser främst fall där skadan uppkommit stegvis. Den blir emellertid också tillämplig när två skador inträffar samtidigt.

Givetvis får endast sådana beslut räknas för vilka ersättning inte har betalats. Anledningen till att de tidigare besluten inte har föranlett någon ersättning är vanligen att restriktionerna har legat under kvalifikationsgränsen.

En nyhet i förslaget till miljöbalk är att ersättningen skall minskas med ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen (se 6 §). Ackumuleringsregeln innebär att detta belopp räknas den skadelidande tillgodo när en ny skada kommer upp till bedömning. Om exempelvis en fastighetsägare vid ett tidigare beslut har drabbats av en skada uppgående till 12 000 kr och kvalifikationsgränsen ansetts ligga vid 10 000 kr har avräkningsregeln i 6 § medfört att ersättning endast utgått med 2 000 kr. Vid ett nytt beslut som medför skada innebär ackumuleringsregeln att någon avräkning enligt 6 § inte skall ske. (För enkelhetens skull bortses här från eventuella förändringar av kvalifikationsgränsen eller penningvärdet.) Om fastighetsägarens skada vid det tidigare beslutet i stället uppgick till 6 000 kr utgick inte någon ersättning. Vid ett nytt beslut som medför skada innebär ackumuleringsregeln att 4 000 kr skall räknas av enligt 6 §.

En särskild fråga är vem som skall svara för ersättningen av ackumulerade intrångsskador om besluten har fattats av olika instanser. Bostadsutskottet ansåg att det är den som meddelar det senare beslutet, dvs. det beslut som medför att kvalifikationsgränsen passeras, som gentemot den ersättningsberättigade skall svara för hela den ackumulerade skadan (bet. 1986/87:BoU4, s. 30). Något annat ansågs med hänsyn till de förhandlingsmässiga och processuella svårigheter som skulle uppstå knappast praktiskt tänkbart. Bostadsutskottet påpekade att inget hindrar att den part som fått betala ersättning även för tidigare intrång i efterhand gör sin regressrätt gällande såvitt avser kostnaderna.

Genom att avräkningsregeln i 6 § införs uppkommer frågan om Bostadsutskottets uttalande alltjämt är relevant. Det kan nämligen ifrågasättas om en part har regressrätt på den grunden att ett mindre avdrag enligt 6 § har kunnat tillgodoräknas än vad som skulle ha varit fallet om något tidigare beslut inte hade funnits. Följande exempel kan illustrera problemet. En kommunal myndighet fattar ett beslut som medför en skada på 6 000 kr. Kvalifikationsgränsen är 10 000 kr. Någon ersättning utgår därför inte. En statlig myndighet fattar därefter ett beslut som medför en skada på 12 000 kr. Om det kommunala beslutet aldrig hade fattats hade staten fått betala ersättning med 12 000 - 10 000 = 2 000 kr. Ackumuleringsregeln medför dock att ersättning i stället skall betalas med 12 000 - 10 000 + 6 000 = 8 000 kr. I detta fall bör regressrätt före-

Prop. 1997/98:45 ligga varvid staten kan få kompensation av kommunen som sluppit att betala något alls.

Bostadsutskottets uttalanden om regressrätt skulle vidare kunna ifrågasättas när en enskild skall betala ersättning vid vattenskyddsområden. Vid inrättande av sådana områden skall enligt 7 § andra stycket ersättning betalas av den som har begärt de ersättningsgrundande föreskrifterna. Föreskrifterna kan begäras av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts, se 7 § andra stycket. Även en enskild kan alltså bli ersättningsskyldig och om utskottets uttalande följs skulle den enskilde samtidigt kunna bli skyldig att stå för skador på grund av tidigare beslut av det allmänna. Möjligheten att göra gällande en regressrätt om kostnaden medför att utskottets uttalande bör vara vägledande även när det senaste beslutet avser föreskrifter för vattenskyddsområde som har begärts av en enskild.

I miljöbalken används kvalifikationsgränsen "pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras". Enligt ackumuleringsregeln skall i vissa fall hänsyn tas till skador enligt bestämmelser där en annan kvalifikationsgräns används. Detta är fallet beträffande vissa beslut enligt 14 kap. 8 § plan- och bygglagen, för vilka det anges att rätt till ersättning föreligger om "skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten". Frågan om ackumuleringsregelns tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika kvalifikationsgränser diskuteras i bet. 1986/87:BoU4, s. 29 f.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun, skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område marken eller större delen av den finns.

För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har enligt 28 kap. 1 § en myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Åtgärderna skall enligt 28 kap. 6 § utföras så att minsta skada och intrång orsakas. Trots detta kan det naturligtvis uppkomma skador och intrång. Paragrafen ger rätt till ersättning, även om det allmänna har iakttagit all tänkbar aktsamhet. Det är alltså fråga om ett rent strikt ansvar.

Rätten till ersättning är inte begränsad till fall där markägarens rådighet över marken har inskränkts. Ersättning förutsätter alltså inte att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten har avsevärt försvårats. Ersättning kan givetvis utgå för t.ex. hinder i den verksamhet som bedrivs, men även för faktiska skador på marken.

Prop. 1997/98:45 Ersättning skall betalas av staten eller en kommun. Detta gäller även om skadan har orsakats av någon annan som handlar på statens eller kommunens vägnar.

Tillträde enligt 28 kap. 1 § sker ofta för att utöva tillsyn. Ersättningsskyldighet enligt paragrafen föreligger inte för åtgärder som sker som ett led i utövande av tillsyn mot en verksamhet som bedrivs på den skadade fastigheten. Detta gäller även om verksamheten utövas av någon annan än fastighetsägaren och åtgärderna medför skada för fastighetsägaren. Rätt till ersättning har däremot den fastighetsägare som lider skada t.ex. för att mätinstrument placeras på fastigheten som ett led i utövandet av tillsyn över en verksamhet som bedrivs på en annan fastighet.

Undantaget från ersättningsskyldighet i det andra stycket hindrar inte att skadestånd kan utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vid fel eller försummelse i myndighetsutövning.

Talan om ersättning skall enligt paragrafens tredje stycke väckas vid miljödomstol.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är berättigad till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt.

Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Enligt paragrafen skall staten betala ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott och dikesövergångar. Motsvarande gäller idag enligt 30 § naturvårdslagen. Både materialkostnad och arbetskostnad skall ersättas. Däremot skall ersättning inte utgå för eventuell olägenhet av att allmänheten får tillträde till området.

Ersättningsskyldighet föreligger inte om stängslet eller diket enbart har som syfte att utestänga allmänheten från ett område som är tillgängligt enligt allemansrätten.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan annars förloras.

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och en sakägare

Prop. 1997/98:45 gäller även mot den som efter det att rätten till betalning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Med stöd av paragrafens första stycke kan en myndighet som exempelvis skall inrätta ett naturreservat förelägga alla som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid anmäla sina anspråk. På detta sätt kan myndigheten i förväg bedöma kostnaden för det planerade skyddet.

Lagtexten har förtydligats genom att det uttryckligen anges att sakägaren i anmälan skall ange sina yrkanden i fråga om ersättning eller inlösen. Enbart ett påstående att sakägaren har ett anspråk är alltså inte tillräckligt. Alltför stränga krav får dock inte ställas på preciseringen av yrkandena. Det är naturligt att sakägaren inte lägger ner alltför stora kostnader på att beräkna sin skada innan denne vet om åtgärden kommer att genomföras.

Föreläggandet bör utformas på ett sådant sätt att sakägaren får tillräckligt underlag för sin bedömning. I föreläggandet skall erinras om att rätten till ersättning eller inlösen går förlorad om inte föreläggandet följs.

Tidsfristen skall vara minst två månader. Tiden bör sättas längre i komplicerade fall, där sakägaren behöver tid för ingående utredningar och överväganden i ersättningsfrågan.

Möjligheten att meddela förelägganden är ny vad gäller vattenskyddsområden.

Paragrafens andra stycke innebär bl.a. att en ny ägare av en fastighet är bunden av avtal om ersättning, som den tidigare ägaren slutit med den ersättningsskyldige.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 § eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt 12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

Ersättningsfrågor bör i första hand lösas förhandlingsvägen. Om någon uppgörelse inte kan träffas ankommer det på den som vill ha ersättning eller få sin fastighet inlöst att väcka talan om detta. Talan om ersättning eller inlösen kan dock föras även om några förhandlingar inte har förts mellan parterna. Regler om sådan ersättningstalan motsvarande 33 § första stycket naturvårdslagen och 19 kap. 8 § vattenlagen meddelas i denna paragraf i miljöbalken.

Talan skall väckas inom ett år från det att beslutet som anspråket grundar sig på vann laga kraft. Ettårsfristen kan dock efterges av den ersättningsskyldige, t.ex. om det behövs för fortsatta förhandlingar. Preskription inträder även om ersättningsfrågan diskuteras. Om sådana förhandlingar drar ut på tiden bör därför den enskilde väcka talan vid domstol.

Prop. 1997/98:45 14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara bindande för parterna.

När det blir aktuellt att meddela inskränkande föreskrifter för t.ex. naturreservat kan staten eller kommunen enligt denna paragraf i förväg få domstolsbesked i fråga om storleken på kommande ersättningar och på vilket sätt inlösen skall ske. Paragrafen motsvarar 33 § andra stycket naturvårdslagen.

Domen är endast bindande om de föreskrifter som har bedömts i domen sedan meddelas inom ett år från det att domen vann laga kraft.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att föra talan annars går förlorad.

Det är under vissa omständigheter rimligt att uppburen ersättning betalas tillbaka. Paragrafen, som motsvarar 35 § naturvårdslagen, ger möjlighet att besluta om återbetalning av ersättning som har betalats på grund av inskränkande föreskrifter om föreskrifterna sedan helt eller delvis upphävs. Detsamma gäller om dispens senare meddelas från föreskrifterna. Ersättning kan vidare ha betalats ut enligt 5 § på grund av tillståndsvägran. Om tillstånd senare lämnas kan även i sådana fall ersättningen krävas åter.

Återbetalning får krävas om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Som exempel på situationer där det kan vara skäligt att återbetalning sker kan nämnas att markägaren har fått betydande ersättning på grund av inskränkningar i förfoganderätten och inskränkningen upphävs efter kort tid, eller att ersättning utgått på grund av tillståndsvägran, men tillstånd senare meddelas på grund av ändrade förhållanden.

Prop. 1997/98:45 Den omständigheten att en fastighet har bytt ägare sedan ersättningen har betalats talar normalt mot att ersättningen krävs åter.

Om en fastighetsägare som har fått ersättning på grund av inskränkande föreskrifter eller tillståndsvägran senare trotsar föreskriften eller avslagsbeslutet skall ersättningen krävas åter. Detta gäller dock endast om tillsynsmyndigheten avstår från att kräva rättelse.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren.

I paragrafens första stycke, som har utformats enligt Lagrådets förslag, ges den grundläggande bestämmelsen om ersättningsskyldighet för skada orsakad i samband med vattenverksamhet. Ersättningsskyldighet förutsätter att tillstånd har meddelats. Med tillstånd avses även godkännande enligt 11 kap. 16 § av brådskande arbeten och lagligförklaring enligt 17 § lagen om införande av miljöbalken. Om vattenverksamhet som bedrivs utan tillstånd har orsakat en skada kan skadestånd utgå enligt andra bestämmelser. Det är framför allt reglerna i 32 kap. denna balk, 3 kap. jordabalken och skadeståndslagen är av intresse i sådana situationer.

I 22 och 23 §§ finns bestämmelser om begränsning av rätten till ersättning.

Genom hänvisningen i 2 § till expropriationslagen gäller de grundläggande principerna för ersättning i den lagen. Rätt till ersättning förutsätter till att börja med att det har uppstått en ekonomisk skada. Ersättning utges alltså inte för mistade affektionsvärden. Grundprincipen är att den skadelidandes förmögenhetsställning bör vara densamma som om någon skada inte hade skett. Ersättning utgår enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen i formerna löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning.

Vem som har rätt till ersättning diskuteras i avsnitt 4.26, i samband med att sakägarbegreppet behandlas.

Enligt 2 kap. 3 § denna balk skall en verksamhetsutövare vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga skada. Med stöd av samma bestämmelse kan alltså den som skall utföra en vattenverksamhet åläggas att vidta åtgärder till förebyggande av skada. Åtgärderna kan naturligtvis i enlighet med vad som har varit gällande enligt 9 kap. 1 § tredje stycket vattenlagen vara av reparativt slag. Skadeförebyggande åtgärder måste ofta utföras på annans mark. Med stöd av 28 kap. 4 § kan åtgärderna utföras även mot markägarens vilja.

Ersättning utgår enligt paragrafens andra stycke endast för skador som kvarstår sedan de förebyggande eller avhjälpande åtgärderna har vidta-

Prop. 1997/98:45 gits. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En liknande bestämmelse finns i 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11 kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16 § andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Enligt paragrafens första stycke har fastighetsägaren rätt till inlösen av fastigheten eller en del av fastigheten om vattenverksamhet medför synnerliga olägenheter. Vid tolkningen av paragrafen, som motsvarar 9 kap. 2 § vattenlagen, kan vägledning hämtas från inlösenbestämmelserna i 8 § och 32 kap. 11 § samt olika bestämmelser om inlösen utanför balken.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att även den ersättningsskyldige har rätt till inlösen i vissa fall. Detta gäller om inlösen bara skulle medföra en obetydlig höjning av fastighetsägarens ersättning och fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap. medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken . Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 10 § vattenlagen, innehåller bestämmelsen att ersättning under vissa förutsättningar skall fastställas även för fastighet som tillhör den som skall utföra den skadebringande vattenverksamheten. Syftet är att ge borgenärer med panträtt skydd mot att fastigheten går ner i värde.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att be-

Prop. 1997/98:45 tala ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivningen finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning lämnas i sådant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.

Paragrafens första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid utrivning av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i ytvatten är en vattenverksamhet enligt definitionen i 11 kap. 2 § 1. Av detta följer att de allmänna bestämmelserna om ersättning vid vattenverksamhet blir tillämpliga. Emellertid har ersättningsskyldigheten, i förhållande till vattenverksamhet i allmänhet, begränsats något för den som river ut en vattenanläggning. Skälen till detta har utvecklats i förarbetena till motsvarande bestämmelser i 9 kap. 11 § första och andra stycket vattenlagen (prop. 1981/82:130, s. 134 f).

Enligt första meningen i första stycket gäller att den som river ut en anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena, som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att miljödomstolen i vissa fall kan jämka ersättningen. Jämkning bör kunna ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande genom att överta ansvaret för anläggningen enligt 11 kap. 20 § hade kunnat undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn tas till kostnaden för ett fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger kostnaden för ett fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det någon gång kunna anses skäligt att jämka ersättningen, exempelvis då skadeersättningen framstår som oproportionerligt stor i förhållande till arten och omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.

Ett exempel på en ersättningsgill förmån enligt den andra meningen i det första stycket är rätt till andelskraft. Om andelskraft finns det bestämmelser i 8 kap. lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Vad som skall ersättas vid förlust av förmån är enligt den tredje meningen i det första stycket kostnader i anledning av förlust av förmånen. Ersättning utgår alltså inte för utebliven vinst. Ersättningsgilla är bl.a. omställningskostnader som uppkommer exempelvis genom att den som har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på något annat sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för anläggningen bör han också ha rätt till ersättning för att han inte har möjlighet att utnyttja anläggningen under förutsatt tid. Ersättning bör slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadelidande har bekostat för att kunna utnyttja anläggningen och som blir onödiga genom utrivningen. Vid prövningen av frågan om ersättningens skälighet bör bl.a. beaktas den skadelidandes möjligheter att överta underhållsansvaret enligt 11 kap. 20 §.

Prop. 1997/98:45 Andra stycket innebär att om exempelvis Kammarkollegiet har utverkat ett tillstånd till utrivning med stöd av 24 kap. 4 § får den ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring av en vattenanläggnings säkerhet.

Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16–18 §§ tillämpas.

Den som har tillstånd till vattenverksamhet och som lider ekonomisk skada på grund av omprövning av den omfattas inte av den allmänna bestämmelsen om rätt till ersättning enligt 16 §. Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 12 § vattenlagen, innehåller därför en allmän föreskrift om tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning. Ersättning utgår för förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt som har åsamkats på grund av omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Ersättningen utgår dock inte i fall som regleras i 22 § eller till den del förlusten eller inskränkningen är att hänföra till förbättring av en vattenanläggnings säkerhet. Ersättning utgår inte för förpliktelser att vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder.

I andra stycket regleras frågan om ersättning för skador som annan än tillståndshavaren åsamkas på grund av omprövningen.

I tredje stycket hänvisas till de allmänna ersättningsbestämmelserna i 16–18 §§.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §, av tillståndshavaren,

Prop. 1997/98:45 2. om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen. Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.

I paragrafen regleras frågan om vem som skall betala ersättning i anledning av omprövning helt i enlighet med 9 kap. 13 § vattenlagen.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss vattenverksamhet

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 § första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är en följd av vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en tjugondel av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av regleringen,

3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till verksamheten.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1–3 fastställa den del som inte ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.

I paragrafen begränsas tillståndshavarens rätt till ersättning enligt huvudregeln i 19 §. Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 14 § vattenlagen, kommenteras i prop. 1981/82:130, s. 115 ff och s. 473 f.

Prop. 1997/98:45 23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt 22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är en följd av vattenregleringar.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 15 § vattenlagen kommenteras i prop. 1981/82:130, s. 122 ff och s. 475 f.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för ersättning som avser mark som skall lösas in.

Enligt 6 kap. 1 § expropriationslagen skall löseskilling och intrångsersättning betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen. Nedsättning skall däremot inte ske av annan ersättning. Även för löseskilling och intrångsersättning finns det i 6 kap. 1 § andra stycket och 2 §expropriationslagen undantag från kravet på nedsättning. Ersättning som inte skall nedsättas skall enligt 6 kap. 4 § i nämnda lag utbetalas till den ersättningsberättigade. Det åligger enligt nämnda stadgande den exproprierande att hos länsstyrelsen anmäla och därvid styrka att ersättning har betalats.

Bestämmelsen i 6 kap. 4 § expropriationslagen har en motsvarighet i 16 kap. 4 § vattenlagen. I vattenlagens bestämmelse gäller dock anmälningsskyldighet endast beträffande ersättning som avser mark som skall lösas in. Samma inskränkta anmälningsskyldighet bör gälla i miljöbalken. Följaktligen sägs i paragrafen att anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen endast skall ske när ersättningen avser mark som skall lösas in.

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu, är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.

När tillstånd har lämnats till en vattenverksamhet kan det ta lång tid att planera hur den skall utföras i detalj. Det är därför rimligt att verksamhetsutövaren ges en viss betänketid. Av hänsyn till de ersättningsberättigade får tiden inte sättas för lång. Betänketiden har, på samma sätt som i 16 kap. 7 § vattenlagen, satts till sex månader vid inlösen och två år i andra fall. Tiden räknas från det att samtliga tillstånds- och ersättningsfrågor har avgjorts slutligt. Paragrafen gäller endast när tillståndet ännu inte har tagits i anspråk. Enligt 29 § får tillståndet tas i anspråk först sedan betalning har skett. I vissa situationer kan dock tillståndet tas i anspråk redan dessförinnan. Då gäller 26 §.

Enligt paragrafens andra stycke kan tidsfristen förkortas eller förlängas. Ett skäl för förlängning kan vara att miljödomstolen har föreskrivit så stora förändringar i förhållande till ansökan att detaljprojekteringen blir långvarig.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åtgärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av en vattenverksamhet som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions- eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

I paragrafen behandlas situationer där ersättningen bestäms först efter det att tillståndet har tagits i anspråk. Paragrafen avser till en början fall då ersättningen bestäms slutligt först efter uppskov enligt 22 kap. 27 § första stycket. Paragrafen avser vidare den situationen att miljödomstolen har förordnat om omedelbar verkställighet av ett tillståndsbeslut enligt 22 kap. 28 § första stycket och högre rätt därefter dömer ut en högre ersättning. Andra fall då paragrafen skall tillämpas är vid ersättning för oförutsedda skador samt då ersättning bestäms i samband med en lagligförklaring av vattenverksamhet.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes, vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 § räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid miljödomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut varigenom ersättningen har bestämts.

Paragrafen innehåller bestämmelser, huvudsakligen motsvarande 16 kap. 12 § vattenlagen, om ränta och verkställighet när ersättning har tillkommit i de fall som avses i 26 §.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 § expropriationslagen (1972:719) . Inlösen fullbordas även om ränta enligt 27 § första stycket inte betalas.

Enligt paragrafen är inlösen fullbordad när ersättningen har satts ned hos länsstyrelsen. Om nedsättning inte skall ske är inlösen fullbordad när ersättningen har betalats till den berättigade och detta har anmälts och styrkts hos länsstyrelsen. Att anmälningsskyldigheten är begränsad i förhållande till expropriationslagen framgår av 24 §.

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 § expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla. Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

I paragrafen finns bestämmelser om rätt att tillträda inlöst fastighet och att på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller vidta andra åtgärder som medför skada för annan. Förutsättningen är att ersättningen har nedsatts eller betalats ut och i vissa fall dessutom att anmälan har gjorts till länsstyrelsen.

Paragrafen har en motsvarighet i 6 kap. 9 § expropriationslagen, men på samma sätt som i 16 kap. 9 § vattenlagen behövs dock en särskild bestämmelse i miljöbalken. Bestämmelserna skiljer sig nämligen åt på flera punkter. Bland annat kan sakägaren enligt miljöbalkens bestämmelse medges uppskov. Denna möjlighet saknas i expropriationslagen.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt 11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock återkrävas om det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

Enligt paragrafen, som överensstämmer med 16 kap. 18 § vattenlagen, får utbetald ersättning inte krävas åter. Förhållandet är alltså annorlunda än när det gäller ersättningar vid ingripanden av det allmänna (se 15 §). Utbetald ersättning får dock krävas åter om tillståndet upphävs av högre instans på talan av den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall betalas vid ett tillfälle.

Ersättning i fall som avses i 5 § andra stycket skall dock betalas med ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket eller 8 §.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst årligt belopp med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437) .

Som huvudregel gäller enligt det första stycket att ersättningen skall betalas i pengar och att den skall betalas vid ett tillfälle. Denna regel gäller enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen även för expropriationsersättning. Det kan tyckas att bestämmelsen är onödig i balken, eftersom 2 § hänvisar till denna lag. I balken måste dock införas undantag från denna regel och för tydlighets skull har därför huvudregeln tagits in i balken.

5 kap. 27 § expropriationslagen och i 9 kap. 3 § första stycket vattenlagen anges att ersättningen skall betalas "på en gång". I stället för detta uttryck skrivs i balken "vid ett tillfälle". Anledningen är att det uttryck som används i gällande rätt kan ge intryck av att betalning skall ske genast. Särskilda bestämmelser om när betalning skall ske finns dock i 6 kap. 7 § expropriationslagen (inom tre månader) och i 16 kap. 7 § vattenlagen (inom sex månader respektive två år). För vattenverksamheternas del kommer miljöbalken i 25 § att ha en särskild bestämmelse om när betalning skall ske.

Ersättning får alltså inte dömas ut i form av naturaprestation. Anledningen är att panthavare skall skyddas. Om frivilliga överenskommelser träffas om ersättning i annat än pengar, t.ex. genom markbyte, måste det

Prop. 1997/98:45 ses till att panthavare inte lider skada. I 33 § finns bestämmelser som ger skadelidande borgenärer rätt till ersättning.

Paragrafen i övrigt innehåller undantag från huvudregeln att ersättning skall betalas vid ett tillfälle. Enligt det andra stycket skall ersättning vid interimistiska förbud utgå med årliga belopp. Ersättningen avser att täcka den årliga förlust som markägaren gör. Det kan endast i undantagsfall bli aktuellt att räkna av den ersättning som har utgått när senare ersättning bestäms för det definitiva beslutet.

Med stöd av det tredje stycket får det bestämmas att periodisk ersättning skall utgå även i andra fall än vid interimistiska beslut. Ett sådant fall är när intrånget får anses vara övergående, t.ex. därför att ett förordnande är tidsbegränsat. Såväl den ersättningsskyldige som den ersättningsberättigade kan begära omprövning vid ändrade förhållanden.

I paragrafens fjärde stycke görs en hänvisning till rennäringslagen. Ersättningen skall enligt den lagen delas mellan sameby och samefonden när skadan inte drabbar någon bestämd person.

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller vid tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I 4 kap. 3 § expropriationslagen uttrycks en av grundprinciperna vid beräkning av expropriationsersättning. Den ökning av fastighetens värde som har skett de senaste tio åren presumeras bero på förväntningar om en ändring av markens användningssätt. Regeln tillkom för att dämpa värdestegring på mark. Den ersättningsskyldige skall inte behöva betala ersättning för en värdeökning som den ersättningsskyldige själv har åstadkommit. Den ersättningsskyldige har bevisbördan för att en värdeökning har skett. Om en värdeökning har skett skall ersättningen beräknas utifrån det tidigare, lägre marknadsvärdet, om inte ägaren lyckas visa att värdeökningen beror på annat än förväntningar om en ändring av markens tillåtna användningssätt. Andra orsaker till värdeökningen kan vara att fastighetens skick har förändrats, t.ex. på grund av ny bebyggelse eller förbättrad jordbruksmark, att en rättighet som gäller till förmån för eller belastar fastigheten har förändrats, att fastighetens avkastningsmöjligheter har förbättrats genom en prisstegring på fastighetens produkter samt att det allmänna prisläget har förändrats. Alltför höga krav bör inte ställas på styrkan av den bevisning som fastighetsägaren kommer med.

Markersättningsutredningen har i betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) föreslagit att 4 kap. 3 § expropriationslagen ändras så att den som exproprierar åläggs bevisbördan för att värdeökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

I miljöbalken gäller, liksom enligt 25 § andra stycket naturvårdslagen och 9 kap. 6 § första stycket vattenlagen, att presumtionstidpunkten infaller tio år före det att talan om ersättning väcktes vid miljödomstolen.

Om en detaljplan har tillkommit under tioårsperioden och marken enligt planen är avsedd för enskilt byggande, skall enligt 4 kap. 3 § andra

Prop. 1997/98:45 stycket expropriationslagen endast sådan värdestegring bedömas som har inträffat efter beslutet om detaljplan.

När den berörda fastigheten är bebyggd med bostadshus gäller den s.k. villagarantin i 4 kap. 3 § tredje stycket expropriationslagen. Ersättningen får då aldrig sättas lägre än som behövs för att skaffa en ersättningsbostad. Garantin gäller både permantbostad och fritidshus.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att förebyggande eller avhjälpande åtgärder skall utföras.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid miljödomstolen.

I 6 kap. expropriationslagen finns bestämmelser om nedsättning eller med ett annat ord deposition av ersättningen. Dessa regler skall skydda borgenärer med panträtt i fastigheten. Reglerna om deposition beskrivs kortfattat vid 2 § i detta kapitel. En borgenär som ändå gör en förlust har rätt till ersättning enligt vad som anges i paragrafen och som motsvarar 34 § andra stycket naturvårdslagen och 16 kap. 19 § vattenlagen. Borgenären har enligt paragrafen rätt till ersättning även i vissa andra fall. Sista meningen i paragrafens första stycke har med hänvisning till vad som anförts under 16 § i detta kapitel utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning gjorts.

I 4 kap. 4 § expropriationslagen ges bestämmelser om den s.k. värdetidpunkten när ersättningsfrågan avgörs i efterhand. Hänsyn skall enligt nämnda paragrafs första stycke inte tas till ändringar i fastighetens värde som har skett efter det att en fastighet har tillträtts i sin helhet. En tillämpning av denna regel i miljöbalkssammanhang innebär att hänsyn inte skall tas till ändringar som har skett efter den ersättningsgilla skadan. Den ersättningsberättigade skall alltså få den ersättning som skulle ha utgått om ersättningen hade bestämts från början. Värdetidpunkten kan på detta sätt komma att ligga långt före domen. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen skall därför den ersättningsberättigade kompenseras för försämringen av penningvärdet mellan värderingstidpunkten och domen.

Prop. 1997/98:45 I större vattenmål har det varit vanligt förekommande med villkor att ersättningen även under tiden mellan ersättningsbeslutet och det att betalning sker skall räknas upp på grund av ändringar i penningvärdet. En särskild bestämmelse, motsvarande 9 kap. 7 § tredje stycket vattenlagen, behövs om detta, eftersom någon sådan möjlighet inte ges i expropriationslagen. Enligt paragrafen kan därför en indexuppräkning ske. Konsumentprisindex kan utgöra underlag för denna uppräkning.

Bestämmelsen saknar i dag motsvarighet i naturvårdslagen.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i inskrivningsregistret.

När inlösen är klar skall detta antecknas i inskrivningsregistret. På samma sätt som gäller för närvarande enligt 25 § vattenrättsförordningen kan i särskild förordning ges föreskrift om länsstyrelsens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt 6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719) . Bestämmelserna i 6 kap. 17– 19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

Av 6 kap.1 och 2 §§expropriationslagen framgår när ersättningen skall deponeras hos länsstyrelsen. Vid kommentaren till 2 § redogörs kortfattat för dessa bestämmelser. Enligt den paragraf som behandlas nu skall nedsättning ske i ytterligare ett fall, nämligen om det råder tvist om bättre rätt till ersättningen. Tvisten behöver inte vara under prövning vid domstol, utan det räcker med att det har framkommit att flera gör anspråk på ersättningen. Miljödomstolen kan bestämma att deposition skall ske. Om det råder tvist måste dock den ersättningsskyldige deponera ersättningen, även om domen inte innehåller någon bestämmelse om detta.

Paragrafen, som delvis utformats efter mönster i 16 kap. 17 § vattenlagen, saknar i dag motsvarighet vid ersättning enligt naturvårdslagen.

Vissa bestämmelser i expropriationslagen om placering av deponerade medel, utbetalning och fördelning av medlen samt fördelningssammanträde skall tillämpas även på sådan deposition.

5.1.32 32 kap. Skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda anspråk

I detta kapitel har bestämmelser arbetats in som motsvarar nu gällande miljöskadelag (1986:225). 12 § kommer dock från miljöskyddslagen. När det gäller förarbetena till miljöskadelagen kan i första hand hänvisas till prop. 1985/86:83.

Inledande bestämmelser

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Paragrafen motsvarar 1 § miljöskadelagen. Författningskommentar till 1 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 36-42.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall då särskilda bestämmelser gäller.

Paragrafen motsvarar 2 § miljöskadelagen. Författningskommentar till 2 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 42 och 43.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning. Första stycket 1–3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana skador tillämpas 31 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

Paragrafen motsvarar närmast 3 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 3 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s.43-48.

I förslaget till miljöbalk används termen "vattenområden" för att beteckna vad som i dag i miljöskadelagen benäms med "vattendrag, sjöar och andra vattenområden". Första stycket punkten 1 har justerats i enlighet därmed.

Prop. 1997/98:45 4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av ett sprängningsarbete eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

Paragrafen motsvarar 4 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 4 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 48 och 49.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

Paragrafen motsvarar 5 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 5 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 49-51.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten är han eller hon skadeståndsskyldig enligt detta kapitel endast om han eller hon har orsakat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

Paragrafen motsvarar 6 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 6 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 51-54.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på fastigheten.

Paragrafen motsvarar 7 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 7 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s.54 och 55.

Prop. 1997/98:45 8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt.

Paragrafen motsvarar 8 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändringar har gjorts. Författningskommentar till 8 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 55-58.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida skador, om en part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till de ändrade förhållandena.

Paragrafen överensstämmer med 9 § miljöskadelagen. Författningskommentar till 9 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 58.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719) . Även när det gäller verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att borgenärens fordran i denna del skrivs av på fordringshandlingen.

Paragrafen motsvarar 10 § miljöskadelagen. Författningskommentar till 10 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 58 och 59.

Inlösen av fastighet m.m.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid

Prop. 1997/98:45 användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran lösas in av den som bedriver verksamheten.

Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för efterbehandling enligt 10 kap. vidtar en åtgärd som medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock inte om ansvaret för efterbehandling vilar även på ägaren.

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719) . Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

Paragrafen har uformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen motsvarar närmast 11 § miljöskadelagen. Författningskommentar till 11 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 59.

Andra stycket är nytt. Fastighetsägare bör kunna begära inlösen även om efterbehandlingsansvarigs utredning eller efterbehandling medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid användningen. Detta bör dock inte, som Lagrådet anfört, gälla för det fall fastighetsägaren själv, antingen som verksamhetsutövare eller subsidiärt i sin egenskap av fastighetsägare, är efterbehandlingsansvarig enligt reglerna i 10 kap. För sådana fall synes det inte rimligt att exempelvis en tidigare fastighetsägare som ålgts efterbehandling skall vara skyldig att lösa in fastigheten.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

Paragrafen motsvarar närmast 34 och 36 §§miljöskyddslagen.

Av paragrafen följer att det även i fortsättningen skall vara möjligt att framställa enskilt anspråk om annat än skadestånd. Sådant anspråk får avse att förbud mot fortsatt verksamhet skall meddelas eller att skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

5.1.33 33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i 32 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § skall, om kostnaden är hänförlig till miljöfarlig verksamhet, det finnas miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring med villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringarna med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller

Prop. 1997/98:45 den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.

Första stycket motsvarar närmast 65 § och andra stycket 68 § miljöskyddslagen. Regeringen har dock gjort den bedömningen att det bör finnas en saneringsförsäkring.

Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring. Som framgår av avsnitt 4.35 har ett antal försäkringsbolag gått samman i ett försäkringskonsortium och detta har till regeringen gett in ett åtagande att betala ut försäkringsersättning från en miljöskadeförsäkring. Det ankommer på regeringen att godkänna villkoren i denna försäkring. Godkännandet kan tidsbegränsas.

Den föreslagna ändringen innebär att även saneringskostnader som har uppkommit vid tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § kommer att omfattas av en saneringsförsäkring. De allmänna skälen för den föreslagna ändringen har redovisats i avsnitt 4.35 De närmare förutsättningarna för att saneringsförsäkringen skall tas i anspråk framgår av redogörelsen i författningskommentaren till 3 §.

Alla som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet skall, om inte undantag har föreskrivits med stöd av andra stycket, bidra till miljöskadeförsäkringen och saneringsförsäkringen.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och sakskada som avses i 32 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad, eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Paragrafen motsvarar närmast 66 § miljöskyddslagen.

I paragrafen anges dels de principiella förutsättningar, under vilka ersättning utgår till skadelidande, dels de skador, som omfattas av ersättningsreglerna. Bestämmelsen är utformad som ett minimikrav på miljöskadeförsäkringen. Detta innebär bl.a. att försäkringen kan göras generösare mot de skadelidande. Den närmare utformningen av försäkringen anges i försäkringsvillkoren.

En grundförutsättning för att någon skall vara berättigad till ersättning är att denne har drabbats av en skada som omfattas av bestämmelserna i 32 kap.

Med formuleringen i punkten 1 att den skadelidande "inte kan få skadeståndet betalt" menas det fallet att den skadeståndsansvarige saknar ekonomiska resurser att betala och inte att han vägrar att betala.

Om den skadeståndsansvarige är okänd och det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan finns det också rätt till ersättning ur miljöskadeförsäkringen enligt punkten 2. För att ersättning skall utgå då den som

Prop. 1997/98:45 har orsakat skadan inte kan identifieras gäller i princip detsamma som när den som orsakat skadan är känd, nämligen att förutsättningarna i 32 kap. skall vara uppfyllda. När det inte är känt vem som orsakat skadan kan 32 kap. inte tillämpas fullt ut, men förutsättningarna för rätt till skadestånd skall vara uppfyllda i tillämpliga delar.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) .

I paragrafen anges de principiella förutsättningarna för att saneringsförsäkringen skall få tas i anspråk. Ansvaret för efterbehandling behandlas i 10 kap.

Med saneringsåtgärder avses endast sådana åtgärder som är nödvändiga för att i förebyggande syfte undanröja skador eller risk för skador på omgivningen. Om ett "avfall" inte utgör eller kan komma att utgöra någon fara för omgivningen där det ligger, bör försäkringsmedel således inte tas i anspråk. Inte heller bör försäkringen tas i anspråk om exempelvis mark är förorenad men det inte föreligger någon risk för att föroreningen sprider sig. Däremot skall naturligtvis kostnader för omhändertagande av t.ex. tunnor innehållande farligt avfall omfattas. Tunnorna kan ju av olika skäl komma att läcka, även om det ibland kan ta tid innan så sker.

Räddningstjänstinsatser är undantagna från saneringsförsäkringen eftersom sådana insatser i huvudsak omfattar annat än kostnader för sanering.

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Paragrafen motsvarar 67 § miljöskyddslagen.

Paragrafen har fått sitt innehåll för att det skall kunna säkerställas att bidrag till försäkringarna betalas med rätt belopp och i rätt tid.

Flera remissinstanser har reagerat mot att tillsynsmyndigheterna skall uppträda som "ombud" för miljöskadekonsortiet. Regeringen gör den bedömningen att bestämmelsen är den bästa lösning som finns på problemet med de som inte vill betala frivilligt.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i miljöbalken .

Enligt vad som har anförts i avsnitt 4.16 innebär miljöbalksreformen att vattenlagen i de delar den har anknytning till centrala miljöfrågor ersätts av miljöbalkens generella bestämmelser jämte vissa övergripande bestämmelser med avseende på vattenverksamhet. Vattenlagen är dock ett lagverk som också innehåller utpräglat vattenrättsliga bestämmelser utan närmare anknytning till de bestämmelser som sammansmälts i miljöbalken. Eftersom systematiska och praktiska skäl ger anledning att även fortsättningsvis hålla samman de bestämmelser från vattenlagen som inte arbetas in i balken, föreslår regeringen att de får bilda en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I den lagen ingår således i huvudsak de bestämmelser i vattenlagen, som är av teknisk natur och inriktade speciellt på verksamhet i eller med vatten. En redogörelse för de huvudsakliga principer som har använts vid uppdelningen av bestämmelserna om vatten mellan miljöbalken och den särskilda lagen lämnas i avsnitt 4.16. Det skall sägas att bestämmelserna i denna lag i allt väsentligt hämtats från vattenlagen utan någon ändring i sak. Under respektive paragraf lämnas en hänvisning till motsvarande paragraf i vattenlagen. Vad som anges i de ursprungliga motiven - främst prop. 1981/82:130 och 1982/83:26, samt bet. 1982/83:JoU30 - gäller därför alltjämt.

I paragrafen, som närmast motsvarar 1 kap. 2 § första stycket första meningen vattenlagen, anges lagens tillämpningsområde. Det framgår av paragrafen och utvecklas något närmare i anslutning till nästa paragraf att begreppen vattenverksamhet och vattenanläggning har samma innebörd i denna lag som i miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Enligt paragrafen skall de definitioner som ges i miljöbalken gälla också i den särskilda lagen. De definitioner som i första hand är av intresse avser vattenverksamhet (11 kap. 2 § miljöbalken), markavvattning (11 kap. 2 § 4), vattenanläggning (11 kap. 3 §), vattenområde (11 kap. 4 §), vattentäkt (11 kap. 5 § första stycket), vattenreglering (11 kap. 5 § andra stycket) och vattenöverledning (11 kap. 5 § tredje stycket).

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan väsentlig nackdel för någon annan deltagare.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § vattenlagen.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken .

Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § vattenlagen.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § vattenlagen.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller bevattning,

3. markavvattning,

4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller allmän hamn,

5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten, eller

6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö- eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av oskäliga kostnader.

Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egendom, skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock endast betalas för skador som kvarstår sedan förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts.

Till den som har rådighet över vattnet enligt andra stycket i föregående paragraf ges i denna paragraf en tvångsrätt att lägga de massor som har uppkommit genom åtgärderna på närmaste strand. Motsvarande tvångsrätt gäller i dag enligt 8 kap. 3 § vattenlagen. Här skall anmärkas att det enligt 11 kap. 15 § miljöbalken inte behövs tillstånd för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Tvångsrätt enligt förevarande paragraf avser inte massor som kommer från rensningar för sådan vattenverksamhet, som förutsätter tillstånd enligt 11 kap. I dessa fall kan tvångsrätt i stället meddelas enligt 28 kap. 10 § miljöbalken.

Tvångsrätten förutsätter inte något särskilt beslut. En förutsättning är dock att massuppläggningen inte orsakar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan t.ex. vara att närliggande bostäder utsätts för stank. Den omständigheten att massorna innehåller ogräsfrö kan innebära hinder mot att de placeras på eller invid jordbruksmark. I detta sammanhang finns skäl att erinra om samrådsskyldigheten när en verksamhet som inte är tillståndspliktig kan komma att väsentligt ändra naturmiljön enligt 12 kap 6 § miljöbalken.

Trots att rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förutsätter tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, kan det i vissa fall krävas tillstånd eller dispens enligt andra bestämmelser. Om rensningsmassorna är av någon omfattning kan strandskyddsdispens krävas enligt 7 kap. 18 §

Prop. 1997/98:45miljöbalken. När åtgärden undantagsvis är brådskande, dvs. när rensningen görs för att undvika översvämning, får frågan om strandskyddsdispens prövas först efter det att rensningsmassorna har lagts upp. Tillstånd kan vidare krävas enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet i 9 kap. miljöbalken, om det finns risk för att massorna orsakar förorening av mark, vattenområde eller grundvatten.

Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren visserligen inte hindra att massorna läggs upp på ifrågavarande mark, men om upplaget vållar avsevärda olägenheter kan markägaren väcka talan vid miljödomstolen om att rensningsmassorna skall tas bort eller att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas (se 7 kap. 2 § 6 denna lag). Markägaren kan också begära ersättning för skada enligt vad som anges i paragrafens tredje stycke.

Enligt ett tidigare förarbetsuttalande (prop. 1981/82:130, s. 465) har ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs rätt att tillgodogöra sig massorna. Om den nyssnämnda markägaren inte vill göra det tillkommer massorna enligt samma uttalande ägaren till de fastigheter där massorna läggs upp.

Beträffande ersättningsbestämmelserna i paragrafens tredje stycke kan i huvudsak hänvisas till vad som anges i författningskommentaren till 31 kap. 16 § miljöbalken. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § vattenlagen.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988) .

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § vattenlagen.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får tas i anspråk, om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har ansökt om det och det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon

Prop. 1997/98:45 annan än staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt.

Den som har fått ett tillstånd som avses i första stycket skall inom ett år från det att tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersättning hos miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket. Om ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett beslut enligt första stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § vattenlagen.

10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig ersättning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § vattenlagen.

3 kap. Markavvattningssamfälligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markavvattning skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av verksamheten.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § vattenlagen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken . Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bestämmelserna i 1–3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § vattenlagen.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till markavvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället gälla huvudmannen för anläggningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § vattenlagen.

Miljöskyddskommittén anförde i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1994:96) att bestämmelserna om avledande av avloppsvatten i 5 kap.5-8 §§vattenlagen kan förefalla äventyrliga från hälso- och miljöskyddssynpunkt (s. 405). Kommittén fann emellertid att

Prop. 1997/98:45 behovet av att överväga bestämmelserna inte var särskilt stort. Kommittén hänvisade till att det av förarbetena till vattenlagen framgår att vid ett sådant avledande miljömässiga faktorer skall beaktas samt att det avloppsvatten som idag avleds till ledningar så gott som alltid undergått viss rening innan det släppts ut. Regeringen, liksom Miljöbalksutredningen, gör inte någon annan bedömning.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till den mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 § tredje stycket.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § vattenlagen.

8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § vattenlagen.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.

Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksamhet som har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt miljöbalken , vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen (1918:523) .

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning görs.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § vattenlagen.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § vattenlagen.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen, skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 § andra och tredje stycket samt 10 §.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet, hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 § vattenlagen.

12 § Bestämmelserna i 9–11 §§ innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 § vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 9–12 §§ gäller också i fråga om banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 13 § vattenlagen.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd enligt miljöbalken till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får det vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § vattenlagen.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 § vattenlagen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.

Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsverksamheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § vattenlagen.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken . Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § vattenlagen.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att denne skall delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av verksamheten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning istället samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken . Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § vattenlagen.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § vattenlagen.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§ tillämpas med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, vid inlösen, ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § vattenlagen.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan av flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte har kommit överens om annat.

Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte tillämpas.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 6 § vattenlagen.

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde stycket.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § vattenlagen.

6 kap. Avgift er

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt. Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken , skall en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § vattenlagen.

Enligt gällande rätt har regeringen i förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. meddelat föreskrifter om

Prop. 1997/98:45 bygdeavgifternas användning. Av förordningen framgår att avgiften i första hand skall användas till att täcka skador som inte har ersatts. Avgiften får i övrigt användas till investeringar för ändamål, som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för bygden. Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag till nya bestämmelser i förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna paragraf.

2 § Avgift senheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 § vattenlagen.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 0,5 promille av basbeloppet, klass 2: 1 promille av basbeloppet, klass 3: 1,5 promille av basbeloppet, klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2: 10 procent av basbeloppet, klass 3: 15 procent av basbeloppet, klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller anläggningar för denna medför.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år då verksamheten läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 10 kap. 4 § vattenlagen.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken , skall en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Avgift senheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 7 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3: 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om verksamheten tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till – den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna, – den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och – omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken .

Paragrafen motsvarar 10 kap. 8 § vattenlagen.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 9 § vattenlagen.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring meddelades till och med det år då verksamheten läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 10 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45 7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken . Ansökningsmål är även mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 13 § vattenlagen.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljöbalken ,

4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10 13 §§ miljöbalken ,

7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 16 §,

9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken , 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte underhålls i enlighet med 11 kap. 17 eller 18 §§ miljöbalken ,

11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller, om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,

12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken , 13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 25 kap. 11 § miljöbalken , och

14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 13 kap. 14 § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål finns även i 22 kap. miljöbalken .

Paragrafen är ny.

Miljöbalkens regler om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål skall naturligtvis iakttas även om vattenverksamheten kommer att bedömas enligt bestämmelser i denna lag. Här meddelas endast kompletterande bestämmelser inriktade på mera vattenspecifik verksamhet.

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap.19 och 20 §§vattenlagen.

5 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen.

6 § Domar i mål som rör vattenverksamhet skall utöver vad som följer av 22 kap. 25 § miljöbalken i förekommande fall även innehålla bestämmelser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

Prop. 1997/98:45 3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 47 § vattenlagen.

7 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en vattenanläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna utnyttjas inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta upp frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det sätt som föreskrivs i 24 kap. 13 § miljöbalken .

Paragrafen motsvarar 13 kap. 49 a § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

8 § Talan i stämningsmål väcks genom ansökan om stämning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 51 § vattenlagen.

9 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 52 § vattenlagen.

10 § Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1–4 rättegångsbalken , skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken .

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 53 § vattenlagen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 11 § fjärde stycket, 12 och 13 §§, 16 § första stycket, 18 och 20 §§, 21 § första och andra stycket samt 24 § miljöbalken .

I mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 23 och 28 §§ miljöbalken . Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna lag, gäller även 22 kap. 14 § miljöbalken .

Prop. 1997/98:45 Paragrafen som motsvarar 13 kap. 54 § vattenlagen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

12 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel, handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndigheten med stöd av lagen ( 1990:746 ) om betalningsföreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § miljöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 55 § vattenlagen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

13 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 § vattenlagen.

14 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten motsvarande tillämpning.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 § vattenlagen.

15 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vattenverksam-

Prop. 1997/98:45 hetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja verksamheten i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt 13 och 14 §§ detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 12 § vattenlagen.

16 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 19 § vattenlagen.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

17 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken eller 13–16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighet.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 15 § vattenlagen.

18 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får

Prop. 1997/98:45 inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 § vattenlagen.

Markavvattning

19 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om tilstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken , eller

3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap. 17 § miljöbalken .

Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Tillstånd till markavvattning prövas av länsstyrelsen. Vissa ärenden skall dock enligt paragrafen lämnas över till miljödomstolen. Skälen för detta finns i avsnitt 4.24.

Ett överlämnande skall ske om det framställs yrkande om att flera skall delta i markavvattningen. Ett sådant yrkande kan framställas av antingen sökanden eller någon annan som vill delta. I 3 kap. 1 § finns bestämmelser om rätt och skyldighet att delta i en markavvattning.

Överlämnande skall vidare ske om sökanden begär att få särskild tvångsrätt. Regler om särskilda tvångsrätter finns i 28 kap. 10 § miljöbalken. Enligt nämnda paragraf kan den som utför eller skall utföra vattenverksamhet ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta. Något överlämnande skall däremot inte ske enbart av den anledningen att sökanden med stöd av 28 kap. 4 § miljöbalken begär att få utföra skadeförebyggande åtgärder på annans fastighet.

Överlämnande skall slutligen ske om någon framställer yrkande om ersättning eller om sökanden eller någon annan begär inlösen.

Länsstyrelsen skall överlämna ärendet även om den anser att det yrkande som föranleder överlämnandet saknar fog.

Enligt andra stycket får länsstyrelsen överlämna ett ärende till miljödomstolen om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras. Det kan t.ex uppstå behov av avvattning även på andra fastigheter än sökandens.

När länsstyrelsen överlämnar ärendet skall den enligt det tredje stycket samtidigt överlämna ett eget yttrande. I yttrandet skall anges om länsstyrelsen, utifrån sin bedömning av om verksamheten inverkar på allmänna

Prop. 1997/98:45 intressen, tillstyrker ansökan eller inte samt vilka naturvårdshänsyn som enligt länsstyrelsen skall tas samt skälen för sin bedömning.

20 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning skall prövas enligt miljöbalken , skall detta anmälas av lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd till markavvattning.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 9 § andra stycket och 10 § tredje stycket vattenlagen.

En lantmäterimyndighet kan enligt gällande rätt i vissa fall själv besluta om enklare markavvattningar. Enligt 9 kap. 1 § fastighetsbildningslagen skall anläggningsarbete eller liknande åtgärd verkställas under förrättning för fastighetsreglering som ett för sakägarna gemensamt arbete. Förutsättningarna är att det främjar fastighetsregleringens syfte och att arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare. För vattenverksamheternas del gäller bestämmelsen endast sådana markavvattningsföretag, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen. För större markavvattningar får lantmäterimyndigheten i stället förordna om prövning enligt vattenlagen.

Möjligheten för lantmäterimyndigheten att kunna förordna om prövning av markavvattning hos annan myndighet bör enligt regeringen finnas kvar. Eftersom det är fråga om sådana markavvattningar i vilka flera deltar bör denna prövning ske vid miljödomstolen.

I paragrafen föreskrivs därför att lantmäterimyndigheten efter beslut om att markavvattningsfrågan skall prövas enligt miljöbalken skall anmäla detta till miljödomstolen. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd gjord av en sakägare. I 16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vad en ansökan skall innehålla.

21 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvattningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall förordnas även i mål som inletts genom en anmälan enligt 20 §.

Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat fall förordna en markavvattningssakkunnig.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Enligt paragrafen skall en markavvattningssakkunnig förordnas när det blir aktuellt att även andra fastigheter än sökandens skall delta i markavvattningen. Skälen för att införa paragrafen finns redovisade i avsnitt 4.24. Någon sakkunnig skall enligt det andra stycket inte förordnas om frågan om delaktighet endast kan avgöras på ett sätt. Detta kan vara fallet

Prop. 1997/98:45 när det står klart att något deltagande från annan inte skall ske. Något förordnande skall inte heller ske när någon annan skall delta och detta uppenbarligen bara kan lösas på ett sätt. Normalt krävs det i detta fall att de inblandade parterna är överens. Det bör anmärkas att domstolen inte är bunden av ett medgivande av yrkandet att någon annan skall delta. Andra förhållanden, främst hänsyn till naturen och till andra sakägare, kan göra att markavvattningen inte skall utföras på det sätt som parterna är överens om.

Paragrafens tredje stycke ger en möjlighet att förordna en markavvattningssakkunnig i även andra fall än de nyss diskuterade. Vid omprövningar av tillstånd till markavvattningar kan detta vara lämpligt när förhållandet mellan deltagarna behöver ändras.

22 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 1 § andra stycket vattenlagen.

23 § Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitligheten kan anses förringad.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den har utformats efter förebild i 40 kap. 2 § rättegångsbalken.

I paragrafen behandlas frågor om jäv.

24 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markavvattningen.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

25 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden, övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen skall underrättas om besiktningen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Vid förrättning enligt nuvarande vattenlag skall sammanträde alltid hållas. Den markavvattningssakkunnige kommer däremot inte alltid att företa besiktning. Miljödomstolen skall däremot normalt hålla sammanträde. Vid ett sådant sammanträde bör ofta syn hållas. Den markavvattningssakkunnige bör normalt delta vid sammanträdet.

26 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markavvattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt utföra därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador

Prop. 1997/98:45 undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första meningen skall kunna utövas.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 24 § vattenlagen.

Enligt paragrafen har den markavvattningssakkunnige, sökanden och andra som för talan rätt att beträda annans ägor. Den markavvattningssakkunnige, men däremot inte sökanden eller andra som för talan, ges dessutom rätt att gå in i byggnader och att utföra vissa åtgärder.

Sökanden skall betala ersättning för skador som är självförvållade eller som någon annan orsakar i samband med besiktningen. Med stöd av 25 kap. 10 § miljöbalken kan andra sakägare än sökanden i vissa fall åläggas att stå för delar av sökandens kostnader.

27 § Om sökanden återkallar sin ansökan, skall de sakägare som har framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som sökande.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 25 § första och andra stycket vattenlagen.

28 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten enligt 20 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs in. Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan i målet och som har kunnat ansöka om markavvattningen begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som miljödomstolen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 26 § vattenlagen.

29 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag om hur markavvattningen skall utformas, med angivande av de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2. vilka som skall delta i markavvattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten. Den markavvattningssakkunnige bör samtidigt med yttrandet ge in sin kostnadsräkning.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

I paragrafens första stycke anges vad den markavvattningssakkunniges yttrande skall innehålla.

Enligt paragrafens andra stycke bör den markavvattningssakkunnige samtidigt med yttrandet ge in sin kostnadsräkning. Av 25 kap. 8 § miljöbalken framgår att sökanden skall ersätta denna kostnad. Sökandens kostnader skall enligt 25 kap. 10 § miljöbalken fördelas mellan sakägarna.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfallsfastigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första stycket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 16 § vattenlagen.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av vattenverksamhet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 § vattenlagen.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samma ägare, om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 18 § vattenlagen.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från vilket andelskraften tillhandahålls.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 19 § vattenlagen.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 22 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i verksamheten,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller för en anläggning i samband med verksamheten, eller

3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 3 § vattenlagen.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en sak-

Prop. 1997/98:45 kunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som Fiskeriverket föreslår.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 5 § vattenlagen.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av laga beskaffenhet.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

Paragrafens första stycke motsvarar 18 kap. 4 § vattenlagen. Det andra stycket motsvarar 20 kap. 12 § samma lag.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för förbrukning till husbehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde till.

En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 7 § vattenlagen.

7 § Miljödomstolen skall föra en förteckning över vattenverksamhet inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 8 § vattenlagen.

Regeringen har, enligt gällande regler, i vattenboksförordningen (1983:789) meddelat ytterligare bestämmelser om vattenbok. Efter förslag av Miljöbalksutredningen kommer regeringen att besluta nya bestämmelser i förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna paragraf.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Den föreslagna lagen består av bestämmelser som i dag finns i renhållningslagen (1979:596) och naturvårdslagen (1964:822), men som av systematiska skäl innehållsmässigt inte passar in särskilt bra i miljöbalken (se avsnitt 4.20.8). Lagen kommer alltså i sak framför allt att bestå av paragrafer motsvarande 1820 §§renhållningslagen samt 17 § andra stycket och 22 § naturvårdslagen. För en utförligare författningskommentar hänvisas till tidigare förarbeten beträffande dessa lagrum. Bestämmelserna i renhållningslagen överfördes i princip oförändrade från den tidigare kommunala renhållningslagen (prop 1978/79:205, bet. 1979/80:JoU48, rskr. 1979/80:366). Bestämmelserna i 18 och 19 §§renhållningslagen fick dock sin nuvarande utformning i samband med att ordningslagen infördes (prop 1992/93:210, bet. 1993/94:JuU1, rskr. 1993/94:1). Bestämmelserna i naturvårdslagen har ändrats vid ett flertal tillfällen. 22 § infördes ursprungligen i samband med naturvårdslagen (prop. 1964:148, 3 LU 1964:41, rskr. 1964:371). I samband med att ändringar gjordes i lagen ändrades detta lagrum och 17 § andra stycket infördes i lagen (prop. 1974:166, bet. 1974:JoU52, rskr. 1974:405). Övriga ändringar har huvudsakligen varit av följdlagstiftningskaraktär.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Paragrafen motsvarar 1 § fjärde stycket renhållningslagen. Samma definitionen av fastighetsinnehavare gäller vid tillämpning av bestämmelserna om avfall enligt 15 kap. 5 § miljöbalken.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen .

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första stycket.

Paragrafen, som motsvarar 18 § renhållningslagen, innehåller grundläggande bestämmelser om gaturenhållning på allmänna platser som har upplåtits för allmän trafik.

En redaktionell ändring i förhållande till renhållningslagen har gjorts i första stycket genom att uttrycket väg strukits från uppräkningen av allmänna platser redovisade i detaljplan för vilka kommunen är huvudman. Skälet för detta är att uttrycket väg används för områden för fordons- och gångtrafik i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap. Är kommunen huvudman för område för fordons- och gångtrafik används uttrycket gata (prop. 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag, s. 561, bet. 1985/86:BoU1, rskr. 1985/86:27).

Ytterligare en förändring har gjorts i formuleringen av paragrafen för att klargöra att kommunens ansvar för renhållningen innefattar även kravet på trevnad.

Paragrafen innehåller uttrycket olägenhet för människors hälsa. Motsvarande uttryck används i miljöbalken. Begreppet definieras i 9 kap. 3 § miljöbalken. Definitionen kan vara vägledande också för tillämpningen av denna lag.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av fastighetsinnehavaren.

Paragrafen motsvarar 19 § renhållningslagen. Första stycket ger kommunen rätt att ålägga fastighetsägare att hålla rent på gångbana eller något annat utrymme utanför fastigheten.

I andra stycket finns ett bemyndigande som ger regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun rätt att meddela detaljföreskrifter för fastighetsinnehavare. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse fastighetsinnehavares skyldighet att utföra vinterväghållning på visst sätt eller att undanröja sand eller motsvarande fr.o.m. en viss tidpunkt.

Prop. 1997/98:45 4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter.

Paragrafen kommer från kommunala renhållningslagen (1970:892) och överfördes med endast vissa språkliga förändringar till 20 § renhållnings- lagen. Kommunens åliggande enligt denna paragraf, jämte undantaget i andra stycket, införs i den nya lagen utan att någon ändring görs i förhållande till vad som gäller nu.

Skyltar m.m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig av något annat skäl.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket naturvårdslagen. Genom paragrafen föreskrivs tillståndstvång för skyltar som avvisar allmänheten från ett visst område. Sådan skyltar får bara finnas uppsatta med tillstånd av kommunen. I lagrummet har den redaktionella ändringen gjorts att det inte längre anges vilken kommunal myndighet som skall pröva tillståndsfrågan.

Enligt nuvarande förhållanden ger 17 § tredje stycket naturvårdslagen kommunen möjlighet att förelägga den ansvariga att ta bort en skylt som har satts upp utan lov. I föreliggande lag finns bestämmelser i 12 § om förelägganden och förbud som beslutas av kommunen.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket naturvårdslagen.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om mera varaktigt anbringade anordningar, innebär ingen ändring i det rättsläge som gäller för närvarande.

När det gäller skyltar inom ett avstånd av 50 meter från vägområde krävs för närvarande även tillstånd enligt 46 § väglagen (1971:948). Den föreliggande paragrafen innebär således formellt sett att det sker en dubbelprövning av skyltar i närheten av vägar. Denna ordning gäller redan i dag. Prövningsmyndighet enligt båda lagstiftningarna är länsstyrelsen.

Prop. 1997/98:45 Eftersom länsstyrelsen handlägger ärendena i ett sammanhang utgör emellertid dubbelprövningen inte något problem. Den föreslagna paragrafen utformas så att det tills vidare finns möjlighet att behålla det system för prövningen som gäller idag. Det betyder att länsstyrelsen kan kvarstå som tillståndsmyndighet enligt väglagen samtidigt som den kan vara tillståndsmyndighet enligt denna lagstiftning. Att länsstyrelsen är tillståndsmyndighet enligt denna lag behöver dock inte anges i lagtexten, utan kan regleras i förordning. Paragrafen innehåller ett bemyndigande som skapar möjlighet att smidigt övergå till en annan ordning för prövningen om det i framtiden visar sig mera ändamålsenligt.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses i 6 §.

Paragrafen motsvarar närmast 22 § andra stycket naturvårdslagen. Genom paragrafen ges vissa undantag från det tillståndstvång som stadgas i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

Paragrafen motsvarar delvis 22 § andra stycket naturvårdslagen.

I gällande bestämmelse finns en regel om att föreläggande kan meddelas om borttagande eller ändring av sådana anordningar som avses i lagrummet. Denna regel har tagits bort eftersom det i 12 § finns en möjlighet för kommunen att besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, skall efterlevas. I stället har i paragrafen införts en materiell regel som tillsynsmyndigheten kan grunda sitt beslut på.

Vanligtvis är det den som har satt upp anordningen som också skall anses vara ansvarig för att den tas ner. Det kommer säkerligen situationer som innebär att den som har satt upp anordningen är okänd eller av annat skäl inte anträffbar. Då bör tillsynsmyndigheten ha möjlighet att vända sig mot ansvariga i företag, organisationer osv. även om de inte i praktisk mening har satt upp anordningen. Därför används uttrycket "får inte finnas uppsatt" i stället för uttrycket "får inte sättas upp" som korresponderar med gällande rätt.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 § tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har medgett annat.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen, som motsvarar 22 § tredje stycket naturvårdslagen, innehåller regler som ger möjlighet att komma till rätta med gamla och skräpiga affischer samt annan tillfällighetsreklam.

Paragrafen motsvarar det rättsläge som gäller för närvarande. Beträffande ansvaret för anordningen hänvisas till vad som har anförts i författningskommentaren till 8 §.

10 § Bestämmelserna i 6–9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) .

Paragrafen motsvarar de förhållanden som gäller för närvarande enligt 22 § fjärde stycket naturvårdslagen. Bestämmelsen syftar till att undvika dubbelprövning av ärenden om skyltar m.m. som prövas enligt väglagen och plan- och bygglagen. Det bör observeras att den avsedda prövningen enligt väglagen endast omfattar anordning inom vägområde. Beträffande prövning av anordningar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet råder fortfarande en situation med dubbelprövning enligt vad som har utvecklats i författningskommentaren till 6 §.

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

Paragrafen motsvarar delvis 21 § renhållningslagen. Genom paragrafen pekas ut vilka myndigheter som har tillsynen över att lagstiftningen följs.

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut.

Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder på den ansvariges bekostnad.

Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Paragrafens två första stycken motsvaras av delar av 23 § renhållningslagen och 17 § tredje stycket naturvårdslagen. Tredje stycket motsvaras av 25 § renhållningslagen och 39 § fjärde stycket naturvårdslagen.

Kommunen har i sin egenskap av tillsynsmyndighet både en rättighet och en skyldighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagens bestämmelser och föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas. Jämför också bestämmelserna om straff i 14 §.

Prop. 1997/98:45 Beslut om föreläggande och förbud får kombineras med vite. Närmare bestämmelser om vitesföreläggande finns i lagen (1985:206) om viten. Av viteslagen följer att frågor om utdömande av vite vanligtvis prövas av länsrätt.

I andra stycket ges kommunerna en befogenhet att verkställa ett beslut om föreläggande eller förbud på den försumliges bekostnad. Denna möjlighet bör i allmänhet ses som en utväg att rätta till ett missförhållande, om övriga vägar har prövats utan framgång.

Enligt tredje stycket ankommer det på kommunen att besluta i vilka fall beslutet skall gälla omedelbart.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5–7 och 9 §§. Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Om det blir många ansökningar om tillstånd eller medgivande enligt 5–7 och 9 §§ kan uppgiften att pröva ansökningarna bli betungande för den statliga eller kommunala myndighet som prövar tillstånden. I så fall bör en avgift kunna tas ut för tillståndsprövningen. I paragrafen föreslås en bestämmelse om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten att meddela föreskrifter om sådana avgifter. Bestämmelsen har delvis mönster i 27 kap. 1 § miljöbalken. Vad som i kommentaren till den bestämmelsen sägs om avgifter för tillstånd och medgivanden har motsvarande tillämpning på avgifter av förevarande slag. Förevarande bestämmelse innebär dock inte, till skillnad mot miljöbalkens bestämmelser, att avgift för tillsyn kan utgå.

Ansvarsbestämmelser m.m.

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som fastighetsinnehavare,

2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt 9 §.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller miljöbalken .

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 24 § tredje - femte styckena renhållningslagen samt 37 § första stycket 6 och tredje stycket naturvårdslagen.

Straffet för överträdelser mot de bestämmelser som samlats i förevarande lag är enligt naturvårdslagen böter eller fängelse i högst sex månader och enligt renhållningslagen böter. Det är rimligt att samma straffskala tillämpas för samtliga överträdelser mot de bestämmelser som

Prop. 1997/98:45 samlas i lagen. Eftersom det fråga om ordningsförseelser synes strängare straff än böter inte behöva följa på överträdelserna.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av gärningen.

Paragrafen har motsvarighet i 38 § naturvårdslagen. För de straffbestämmelser i 14 § som har sitt ursprung i renhållningslagen saknas motsvarighet. Det finns dock inget sakligt skäl att särbehandla dessa gärningar.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Första stycket har motsvarighet i 26 § första stycket renhållningslagen.

Av andra och tredje styckena framgår att överklagande sker till allmän förvaltningsdomstol. ____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari 1965. Om en sådan anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om föreläggandet inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken får då ske. Om det finns särskilda skäl, skall länsstyrelsen tillerkänna den som har förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta bort anordningen.

Övergångsbestämmelserna motsvarar 47 § naturvårdslagen (1964:822). Enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning behövs tillstånd för att sätta upp reklamskyltar och vissa liknande anordningar. Tillståndsplikten gäller dock enligt 7 § inte bl.a. anordningar som informerar om en verksamhet som bedrivs på platsen. Bestämmelserna i 6 § har i sak samma innehåll som 22 § första och andra stycket naturvårdslagen, vilka har gällt sedan naturvårdslagens ikraftträdande den 1 januari 1965.

5.4. Förslaget till lag om införande av miljöbalken

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 och 22 §§ denna lag träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Miljöbalken skall enligt paragrafen träda i kraft den 1 januari 1999. Detsamma gäller denna promulgationslag. Tidpunkten för ikraftträdandet blir dock naturligtvis beroende av när miljöbalken kan komma att antas av riksdagen.

Andra stycket i paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som framgår av denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822) ,

2. miljöskyddslagen (1969:387) ,

3. lagen ( 1971:1154 ) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen ( 1976:1054 ) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen ( 1979:425 ) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596) ,

7. hälsoskyddslagen (1982:1080) ,

8. vattenlagen (1983:291) , 9.lagen ( 1983:292 ) om införande av vattenlagen (1983:291) , 10. lagen ( 1983:428 ) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

11. lagen ( 1985:426 ) om kemiska produkter, 12. miljöskadelagen (1986:225) , 13. lagen ( 1987:12 ) om hushållning med naturresurser m.m., 14. lagen ( 1991:639 ) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,

15. lagen ( 1994:900 ) om genetiskt modifierade organismer, och 16. lagen ( 1994:1818 ) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Bestämmelserna i 15 lagar samordnas i miljöbalken. Dessa lagar skall enligt paragrafen upphöra att gälla samtidigt som miljöbalken träder i kraft. Även vattenlagens promulgationslag skall upphöra att gälla vid nämnda tidpunkt.

Av 16 § framgår att vattenlagen fortfarande skall tillämpas i några fall.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

Prop. 1997/98:45 I följdlagstiftningsarbetet kommer att föreslås ändringar i alla de lagar där hänvisningar förekommer till någon lag som skall upphävas enligt 2 §. För det fall att någon lag förbises liksom beträffande författningar av lägre dignitet - vilka kanske inte alla hinner gås igenom innan balken träder i kraft - finns en bestämmelse i denna paragraf att de nya bestämmelserna skall tillämpas även om det hänvisas till bestämmelser som ersatts av balken eller denna lag. Bestämmelsen syftar inte bara på lagar som enligt 2 § upphävs i samband med miljöbalkens ikraftträdande, utan också på alla författningar och föreskrifter som hänvisar till en bestämmelse som får sin motsvarighet i miljöbalken.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

I avsnitt 4.37.4 under rubriken Föreskrifter har anförts att föreskrifter som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande alltjämt skall gälla, om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt paragrafen skall därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Föreskrifter, dvs. normer, finns i mycket stort antal. Bland dessa ingår även sådana som har meddelats på lokal nivå. Även beslut om generella förbud omfattas.

Det kan tänkas att det finns föreskrifter utfärdade med stöd av ännu äldre lagar än de som nu föreslås upphävda, exempelvis enligt lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Även sådana föreskrifter omfattas av övergångsbestämmelsen.

Paragrafen medför att de föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre lag kommer att vara straffsanktionerade genom ansvarsbestämmelserna i miljöbalken.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser, beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822) , villkor eller registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken , om det inte följer något annat av denna lag eller av föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981. Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något annat be-

Prop. 1997/98:45 stäms. Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken tillämpas på villkoren.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser, beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor och registreringar fortsätter enligt paragrafen att gälla enligt sitt innehåll. De skall anses som beslut meddelade med stöd av balken eller av föreskrifter utfärdade med stöd av bemyndiganden i balken. Undantag från detta kan dock följa av denna lag. Även i nya föreskrifter, enligt vilka de äldre besluten skulle anses meddelade, kan föreskrivas att de äldre besluten inte skall anses som beslut enligt föreskrifterna, om det finns skäl till det.

Paragrafen omfattar inte bara tillstånd etc. enligt de lagar som upphävs genom miljöbalken, utan även sådana som har meddelats enligt äldre lagar som har ersatts av de nu upphävda lagarna. Exempelvis omfattas vattendomstols eller synemans medgivande enligt vattenlagen (1918:523) att släppa ut förorenat vatten eller lägga upp fast avfall. Ett annat exempel är regeringens tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) att anlägga stora verksamheter.

Bestämmelsen innebär bl.a. att miljöbalkens omprövningsregler kan tillämpas på de gamla tillstånden. Vissa begränsningar i detta gäller dock enligt bestämmelserna i denna lag.

I avsnitt 4.37.7 under rubriken Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd har anförts att tillståndsprövning skall ske av verksamheter som bedrivs med stöd av dispenser enligt miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981. Av paragrafens andra stycke framgår därför att dispenserna inte skall fortsätta att gälla. De villkor som har meddelats i dispenserna skall dock fortsätta att gälla tills något annat bestäms. Det normala blir att villkoren ersätts av villkor i ett tillstånd.

Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken skall tillämpas på villkoren i en dispens. Detta innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. skall kontrollera efterlevnaden av villkoren och kunna meddela nya förelägganden eller förbud enligt det kapitlet. Vidare har i andra stycket sista meningen angetts att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant dispensvillkor som meddelats enligt lydelsen före den 1 juli 1981, döms till böter eller fängelse i högst två år. Detta motsvarar den straffbestämmelse som fanns i punkt 4 i övergångsbestämmelserna till ändringarna 1981.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas omedelbart.

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

När det i miljöbalken talas om ägare till en fastighet skall bestämmelsen tillämpas även på ständig besittningsrätt och fideikommissrätt.

Med ständig besittningsrätt avses bl.a. stadgad åborätt. Detta är en ärftlig besittningsrätt som från och med 1700-talet uppläts åt landbor på kronohemman. Äldre bestämmelser gäller enligt 7 § lagen (1970:995) om införande av jordabalken fortfarande för stadgad åborätt.

Med fideikommiss avses egendom som till följd av en föreskrift i ett fideikommissbrev eller ett testamente för alltid skall stanna i en viss släkt. Fideikommissinstitutet har funnits i Sverige sedan 1600-talet. Möjligheten att upprätta fideikommiss i fast egendom kvarstod till år 1810. Kvarstående fideikommiss skall enligt 3 § lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss upphöra när den som vid lagens ikraftträdande var innehavare av fideikommisset avlider. Lagen innehåller dock bestämmelser om uppskjuten avveckling. Av Kulturarvsutredningens delbetänkande Kulturegendomar och kulturföremål, SOU 1995:128, bil. 2, framgår att det 1995 fanns 36 kvarvarande fideikommiss med fastighet. Tre av dessa var under avveckling. Beträffande fideikommissens framtid är att märka att Kulturarvsutredningen har föreslagit att kulturhistoriskt värdefulla fideikommiss inte skall avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i sammanhållen form tryggats på annat sätt (SOU 1995:128 s. 212 f).

I punkt 6 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972:719) finns en bestämmelse som är av intresse för miljöbalken. Enligt bestämmelsen får löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas med fideikommissrätt inte sättas lägre än som föranleds av lagens ersättningsregler. Sådan ersättning som tillkommer innehavaren av fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får inte betalas ut innan Fideikommissnämnden har bestämt vad som skall ske med ersättningen. Expropriationslagens övergångsbestämmelse gäller även vid tillämpningen av miljöbalkens regler om inlösen och ersättning vid ingripanden av det allmänna och vattenverksamhet (31 kap. 2 § miljöbalken). Den behöver därför inte upprepas i miljöbalkens övergångsbestämmelser.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken skall tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger behov

Prop. 1997/98:45 av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Paragrafen innebär att miljöbalkens regler om skyldighet att avhjälpa skada eller olägenhet i 2 kap. 8 § miljöbalken och reglerna om efterbehandlingsansvar i 10 kap. 2 § miljöbalken skall tillämpas i fråga miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter miljöskyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid miljöbalkens ikraftträdande. Efterbehandlingsansvarets omfattning framgår av 10 kap. 4 §. Det är solidariskt enligt 10 kap. 6 §. Dessa sistnämnda bestämmelser är accessoriska till 10 kap. 2 §. Att det här knytes an till den faktiska driften, till skillnad från vad nedan och i den allmänna motiveringen utvecklas om att det är verkningarna av den miljöfarliga verksamheten som har betydelse, har att göra med att övergångsregeln i paragrafen utgör en avgränsning mot tiden före miljöskyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969. Före denna tidpunkt existerade inte begreppet miljöfarlig verksamhet. Vid sådant förhållande är det lämpligare att låta miljöbalkens reglers tillämpning bero på att den faktiska driften bedrivits efter den 30 juni 1969.

Vad som menas med miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken framgår av 9 kap. 1 §. I paragrafen definieras begreppet miljöfarlig verksamhet. Det är därför i likhet med miljöskyddslagen inte säkert att en verksamhet är farlig för miljön bara för att den har betecknats som miljöfarlig i 9 kap. 1 § miljöbalken. Om miljön påverkas eller kan påverkas på något av de sätt som anges i 9 kap. 1 § så är det fråga om miljöfarlig verksamhet. Vidare skall i likhet med vad som gäller enligt miljöskyddslagen ordet verksamhet inte övertolkas. Någon verksamhet i form av en mänsklig aktivitet behöver inte bedrivas. Det räcker med att förutsättningarna i någon av punkterna 1-3 i 9 kap. 1 § är uppfyllda för att miljöfarlig verksamhet skall anses vara för handen. En markanvändning, där någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där det finns risk för att den leder till utsläpp eller någon annan form av olägenhet för omgivningen, definieras som miljöfarlig verksamhet. En nedlagd soptipp, där det inte längre tippas sopor och där det överhuvudtaget inte pågår någon verksamhet, är ändå enligt miljöbalkens definition i 9 kap. 1 § att betrakta som en miljöfarlig verksamhet eftersom markanvändningen kan leda till förorening av omgivningen genom lakvattenläckage från soptippen.

Enligt 9 kap. 1 § miljöbalken kommer det alltså i likhet med vad som gäller enligt miljöskyddslagen att vara verkningarna av verksamheten som har betydelse. Behovet av att avhjälpa en skada eller en olägenhet är normalt kopplat till en förorening som är utsträckt i tiden eller med andra ord ett perdurerande förhållande. Olägenheten kvarstår till dess avhjälpande sker. Det är angeläget att avhjälpande sker och behovet av avhjälpande kvarstår till dess verkningarna upphört. Kravet på återställning kan inte preskriberas enligt miljöbalken (10 kap. 4 § andra stycket).

Det väsentliga för frågan om miljöfarlig verksamhet pågår eller ej är således enligt såväl miljöbalken som enligt vedertagen uppfattning enligt miljöskyddslagen när verkningarna av verksamheten upphört. När den faktiska driften upphört saknar som nyss nämnts betydelse.

Prop. 1997/98:45 När ansvarets omfattning bestäms skall bl.a. beaktas hur lång tid som förflutit sedan föroreningarna ägt rum, 10 kap. 4 § miljöbalken. Detta kan i vissa situationer leda till jämkat ansvar eller att något ansvar inte skall utkrävas. Skälighetsbedömningen utvecklas i avsnitt 4.37.5.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av tidigare sådana beslut gäller fortfarande. Sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken . Naturvårdsområden skall vid tillämpningen av miljöbalken anses som naturreservat.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen (1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i inskrivningsregistret.

Av paragrafen framgår att tidigare beslut om områdesskydd skall fortsätta att gälla. Bestämmelsen omfattar både områdesförordnandet som sådant och de föreskrifter som detta beslut innehåller. Den gäller även beslut om att t.ex. ändra omfattningen av ett redan skyddat område eller att lägga till föreskrifter.

Exempel på skyddsformer från naturvårdslagen (1964:822) som omfattas av paragrafen är nationalpark, naturreservat, naturminne, s.k. djur- eller växtskyddsområden enligt 14 b § i den lagen samt naturvårdsområden. Övergångsbestämmelsen omfattar också miljöskyddsområden som har inrättats enligt 8 a § miljöskyddslagen (1969:387) och vattenskyddsområden inrättade enligt 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291). Vidare omfattas biotopskydd enligt 21 § naturvårdslagen, i de fall där området har pekats ut i enskilda fall, samt strandskyddsområden enligt 15 § samma lag, när området i enskilda fall har vidgats utöver den generella 100-metersgränsen.

Paragrafen gäller även skyddsformer enligt redan upphävd lagstiftning, i den mån detta skydd fortfarande fanns vid miljöbalkens ikraftträdande. En skyddsform som fortfarande har stor betydelse är förordnanden till skydd för landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före den 1 januari 1975. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i den lagen gäller i fråga om förordnanden som har meddelats enligt 19 § i dess tidigare lydelse äldre bestämmelser intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

Bestämmelserna i miljöbalken innebär att skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde slås samman till en skyddsform som benämns naturreservat. Som framgår av avsnitt 4.13.2 och 4.37.6 bibehålls däremot det särskilda skyddet enligt 14 b § naturvårdslagen för en djur- eller växtart inom ett visst område som ett självständigt skyddsinstitut. Miljöbalkens bestämmelser om naturreservat skall således enligt vad som

Prop. 1997/98:45 anges i den tredje meningen i paragrafens första stycke tillämpas även på områden som skyddas som naturvårdsområde.

Beträffande skyddsformer i sedan tidigare upphävda lagar får det avgöras efter omständigheterna vilken skyddsform i miljöbalken som skall tillämpas. Vid denna bedömning har områdesskyddets syfte störst betydelse. Vägledning kan vidare hämtas från de regler som finns för att uppnå syftet. Om det inte går att hitta någon motsvarighet i miljöbalken bör det gamla förordnandet om områdesskydd omprövas.

Föreskrifter enligt 1918 års vattenlag till skydd mot förorening eller till skydd för vattenförsörjningen antecknades vid sin tillkomst i fastighetsboken. Om de nu ändras eller upphävs måste därför även det antecknas. Detta framgår av paragrafens andra stycke.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av strandskydd enligt miljöbalken , om det inte bestäms något annat.

Paragrafen motsvarar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i naturvårdslagen (SFS 1974:1025).

Fortfarande finns ett stort antal stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385). Dessa gäller enligt 17 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10) som detaljplaner. Fastställda generalplaner gäller enligt 17 kap. 3 § samma lag som områdesbestämmelser. När det generella strandskyddet infördes år 1975 undantogs områden som ingick i fastställda generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner. Detta undantag kommer alltså att finnas kvar även i fortsättningen.

Det har hittills rått tvekan om vad som skall gälla med avseende på strandskyddet när en sådan äldre plan som avses här upphävs (jfr t.ex. SOU 1990:38 s. 231ff och Naturvårdsverkets allmänna råd 97:1 s. 28f). Såsom Lagrådet har framhållit avses motsvarande oklarhet bli undanröjd för framtiden genom 7 kap. 15 § andra stycket sista meningen miljöbalken. Där föreskrivs att strandskydd återinträder om området upphör att ingå i detaljplan eller områdesbestämmelser. Miljöbalkens regel avses således inte få tillämplighet även på områden som omfattades av en plan vid utgången av juni 1975. I enlighet med vad Lagrådet har konstaterat, innebär alltså den föreslagna regleringen att strandområden som vid utgången av 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan aldrig kommer att omfattas av strandskydd med mindre än att något annat bestäms.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av 7 kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

Paragrafen motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till de ändringar i naturvårdslagens strandskyddsregler som trädde i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:854).

Prop. 1997/98:45 Syftet med strandskyddet var före den 1 juli 1994 enbart att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv. Från och med nämnda datum syftar strandskyddet dessutom till att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Med stöd av äldre lydelse av 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (jfr 7 kap. 15 § första stycket i förslaget till miljöbalk) har länsstyrelsen haft rätt att upphäva strandskyddet inom områden som uppenbart saknar betydelse för allmänhetens friluftsliv. Sådana områden kan dock ha betydelse för strandskyddets nya syfte, att bevara goda livsvillkor för djur- och växtarter. En omprövning skall därför ske av tidigare upphävanden. Om omprövning inte sker senast den 30 juni 1999 inträder åter strandskydd. Det bör påpekas att denna övergångsbestämmelse inte gäller för de undantag som skett i samband med detaljplaner eller områdesbestämmelser, eftersom dessa undantag har meddelats enligt 15 § tredje stycket i tidigare lagstiftning.

Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar i naturvårdslagen skulle ett beslut om dispens från strandskydd som har meddelats enligt 16 a § naturvårdslagen före den ändrade lydelsen gälla även därefter. Detta följer redan av den övergångsbestämmelse som meddelas i 5 § denna promulgationslag. Någon särskild övergångsbestämmelse om strandskyddsdispens behövs därför inte.

Enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar får byggnader, anläggningar eller anordningar som tillkommit före ändringen av 15 § naturvårdslagen användas för sitt ändamål också i fortsättningen. Detta bör betraktas som en självklarhet och behöver inte sägas i övergångsbestämmelserna.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

Från och med den 1 augusti 1991 infördes i naturvårdslagen en bestämmelse av den innebörden att ett beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde skulle upphöra att gälla om den åtgärd som dispensen avsåg inte påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft. I förevarande paragraf föreskrivs att efter den 1 januari 2000 skall detsamma gälla även för dispenser meddelade före införandet av naturvårdslagens bestämmelsen. Avsnitt 4.37.6 innehåller ytterligare motiv till att införa denna paragraf i miljöbalkens promulgationslag.

13 § Föreskrifter enligt 7 kap. 20 § miljöbalken för ett miljöskyddsområde innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) .

En nyhet i miljöbalken är att föreskrifter för ett miljöskyddsområde skall kunna innebära inskränkningar i tillstånds rättskraft. Detta skall dock inte gälla tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen. Dessa tillstånd

Prop. 1997/98:45 kan dock omprövas för att de strider mot föreskrifterna. Ytterligare motiv till paragrafen lämnas i avsnitt 43.7.6.

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Då en fråga har uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande av beslut om nya grunder för ett reservat eller ytterligare inskränkningar i reservatet, får länsstyrelsen enligt 11 § naturvårdslagen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärder som strider mot syftet med reservatsföreskrifterna. Om det finns särskilda skäl får det interimistiska förbudet förlängas med högst tre år. Bestämmelsen kan tillämpas också vid skyddsformerna naturminne och naturvårdsområde.

I miljöbalken kommer det enligt 7 kap. 24 § att bli möjligt att meddela interimistiska förbud på högst fem år. Tiden blir alltså kortare. Dessutom kommer det att krävas synnerliga skäl för det sista året. Enligt förevarande paragraf i promulgationslagen skall den nya bestämmelsen inte tillämpas på förbud som gäller vid balkens ikraftträdande. Detta innebär att en treårig förlängning skall kunna ske även efter det att balken har trätt i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som har skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

De i paragrafen angivna föreskrifterna i 10 kap. miljöbalken är av sådan karaktär att de skall tillämpas först när miljöbalken träder i kraft. Miljöbalksförslaget innehåller således i 10 kap. en betungande regel för enskilda, en regel som inte har någon motsvarighet i gällande rätt. Den betungande regeln återfinns i 10 kap. 3 § och innebär att den som förvärvat fastighet med vetskap om förorening eller som vid en undersökning borde ha upptäckt föroreningen skall ha ett efterbehandlingsansvar. Denna regel skall inte tillämpas på förvärv som skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och 15 §,

Prop. 1997/98:45 4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivning i 14 kap. 3 §, och

6. omprövning i 15 kap. 9 §. Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

Utöver vad som har sagts nu gäller vattenlagen (1983:291) även i den utsträckning som framgår av 7 och 13 §§ lagen ( 1919:426 ) om flottning i allmän flottled samt i 12 och 25 §§ lagen ( 1976:997 ) om vattenförbund.

Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 4.37.7. I förhållande till Miljöbalksutredningens förslag har paragrafen kompletterats med ett nytt sista stycke. Det innehåller ett undantag från huvudregeln i 3 § om att hänvisningar till upphävd lag skall ses somhänvisningar till miljöbalken. Undantaget innebär att hänvisningarna i flottningslagen och lagen om vattenförbund till vissa delar av vattenlagen (1983:291) alltjämt skall avse sistnämnda lag. Regleringen är föranledd av Miljöbalksutredningens förslag i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32) som kommer att ligga till grund för regeringens kommande proposition med förslag till följdändringar i bl.a. de lagar som anges i förevarande paragraf.

17 § Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.

Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har tillkommit utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt göras om prövning av anläggningens laglighet.

Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljöbalken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring får förenas med villkor.

Det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning, som reglerats i 4 kap. 5 § vattenlagen, saknar motsvarighet i övriga lagar som skall ingå i miljöbalken. Såsom framgår av avsnitt 4.16 har institutet ansetts otidsenligt i ett miljöbalksperspektiv och inte förts in i miljöbalken. Eftersom det alltjämt finns behov av institutet beträffande vattenanläggningar som tillkommit i förfluten tid har regler om lagligförklaring, efter inrådan av Lagrådet, tagits in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken. Reglerna har dock i någon mån utformats på ett annat sätt än Lagrådet föreslagit. Den huvudsakliga skillnaden består i att förevarande bestämmelse endast avser lagligförklaring av vattenanläggningar. Prövningen som gäller lagligförklaring enligt vattenlagen har kunnat avse "vattenföretag" varvid inte bara utförande av vattenanläggning utan också verksamhet som påbörjats utan tillstånd omfattats av institutet. Med hänsyn till grunderna för att mönstra ut institutet ur miljöbalken saknas skäl för att ge ifrågavarande övergångsbestämmelse motsvarande tillämpningsområde, dvs.

Prop. 1997/98:45miljöbalkens bestämmelser är principiellt inriktade på att verksamheter och anläggningar skall förprövas. Enligt förevarande paragraf avses prövningen som gäller lagligförklaring således kunna komma ifråga enbart beträffande äldre anläggningar, exempelvis diken, dammar och andra kraftverksanläggningar, bryggor etc, för vilka det inte har meddelats något tillstånd eller tillståndsfrågan är oklar. Utnyttjas anläggningen för vattenverksamhet, såsom denna definieras i miljöbalken, skall tillstånd för själva verksamheten prövas enligt miljöbalken. Liksom enligt vattenlagens regel är förutsättningen för laglighetsprövning att vattenanläggningen har tillkommit utan tillstånd. Det saknar betydelse om tillståndsskyldighet har förelegat eller inte. Beträffande äldre vattenanläggningar är det ofta svårt att avgöra om tillstånd finns. Detta bör inte utgöra något hinder mot att en ansökan om lagligförklaring tas upp till prövning. I förtydligande syfte har paragrafen kompletterats så att det av lagtexten framgår att laglighetsprövning kan ske i de fall då tillståndsfrågan är oklar.

Enligt paragrafens andra stycke får en ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt. Detta gäller oavsett om tillståndsplikt har förelegat enligt äldre lag eller inte.

Det tredje stycket behandlar lagligförklaring av vattenanläggningar som någon annan än anläggningens innehavare begär att få använda.

18 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Av föregående paragraf framgår att laglighetsprövning av vattenanläggningar som utförts före miljöbalkens ikraftträdande skall vara möjlig. Prövningen av lagligheten skall ske med utgångspunkt i de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst, dvs. 1983 års vattenlag, 1918 års vattenlag eller motsvarande äldre bestämmelser.

Någon tillståndsprövning av en vattenanläggning som är att anse som laglig enligt äldre bestämmelser behöver alltså inte ske enligt miljöbalken. Anläggningen är däremot underkastad miljöbalkens regler om bl.a. underhåll och tillsyn.

19 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 17 § andra stycket miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap. 21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) .

Med stöd av 28 kap. 12 § miljöbalken skall miljödomstolen kunna ge en person rätt att använda någon annans vattenanläggning. Den som får

Prop. 1997/98:45 denna rätt blir enligt 11 kap. 17 § andra stycket underhållsskyldig tillsammans med ägaren. Motsvarande rätt att använda någon annans vattenanläggning följer av 8 kap. 2 § vattenlagen (1983:291). Enligt den nu behandlade paragrafens första stycke skall miljöbalkens regel om underhållsskyldighet gälla även för den som får använda någon annans anläggning med stöd av äldre bestämmelser.

Enligt 11 kap. 20 § miljöbalken kan miljödomstolen i stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall övergå på en fastighetsägare som skulle skadas av utrivningen. Om fastigheten därefter överlåts svarar enligt 11 kap. 21 § den nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet. Enligt andra stycket i förevarande paragraf gäller detta även när skyldigheten att underhålla anläggningen har övergått på den förra fastighetsägaren med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen (1983:292).

Miljöbalkens regler om underhåll av vattenanläggningar gäller i övrigt för äldre anläggningar utan att någon särskild övergångsbestämmelse meddelas om detta.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16- 23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsman som enligt miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen, myndigheten eller förrättningsmannen, om inte annat följer av denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

21 § Ett ärende hos Koncessionsnämnden för miljöskydd som inte har avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken .

Paragrafen, som kommenteras närmare i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m., innebär att icke avgjorda ärenden hos Koncessionsnämnden för miljöskydd skall överlämnas till miljödomstol för fortsatt handläggning när nämnden läggs ner. Av detta följer att ärenden som enligt äldre bestämmelser skulle ha överklagats hos nämnden istället skall överklagas hos och handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken. Enligt 1 § andra stycket denna lag kan regeringen bestämma tidpunkten för ikraftträdandet av denna paragraf.

22 § Ett mål hos en vattendomstol som inte har avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken .

Ett mål hos Vattenöverdomstolen som vid ikraftträdandet inte har avgjorts skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

Paragrafen överensstämmer i sak med föregående paragraf, men handlar om mål hos vattendomstol respektive Vattenöverdomstolen som inte har avgjorts vid tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Av denna paragraf följer också att avgöranden som enligt äldre bestämmelser skulle ha överklagats hos vattendomstol och Vattenöverdomstolen istället skall överklagas och handläggas hos miljödomstol respektive Miljööverdomstolen. Paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. Se även 1 § andra stycket denna lag.

23 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig förvaltningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 § skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall dock överklagas till Miljööverdomstolen.

Har före miljöbalkens ikraftträdande beslut i ärende enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 § överklagats hos regeringen och har ärendet vid miljöbalkens ikraftträdande ännu inte avgjorts, får regeringen föreskriva eller i det enskilda ärendet besluta att överlämna ärendet för prövning vid den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken .

Enligt paragrafens första stycke gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd, om en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande liksom i det fallet att en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter balkens ikraftträdande. Motsättningsvis följer av detta att ett beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande har meddelats av en länsstyrelse eller annars av en annan statlig myndighet än Koncessionsnämnden för miljöskydd skall överklagas till miljödomstol, om beslutet har fattats med stöd av någon av de lagar som upphävs genom 2 § och ett beslut i motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Detta framgår av vad som har anförts i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. Som Lagrådet har påpekat bör det ändå för klarhetens skull komma till uttryck också i en föreskrift i promulgationslagen, särskilt som huvudregeln enligt 6 § är att mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas enligt äldre bestämmelser.

Prop. 1997/98:45 I det avsnitt som nyss nämndes har också anförts att Koncessionsnämnden skall kunna bestå övergångsvis till dess att regeringen enligt 1 § förordnar om ikraftträdande av 21 §. Det bör i en övergångsbestämmelse anges vad som i detta fall skall gälla i fråga om överklagande av sådana beslut av nämnden som meddelas efter miljöbalkens ikraftträdande. Av detta skäl anges i den förevarande paragrafens andra stycket att sådana beslut överklagas till Miljööverdomstolen. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens tredje stycke införs en övergångsbestämmelse som ger regeringen möjlighet att till miljödomstol överlämna överklagade ärenden av sådan typ som efter miljöbalkens ikraftträdande skall prövas av domstol.

24 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Miljööverdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i mål vari sådan fråga skall prövas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och kommenteras ur mera principiell synvinkel i det avsnitt som nämndes under den förra paragrafen.

I paragrafen anges att domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar frågor som regleras i 31 eller 32 kap. skall överklagas till Miljööverdomstolen. Paragrafen tar självfallet främst sikte på frågor om ersättning vid ingripande av det allmänna och om ersättning för miljöskada. Ett avgörande som innefattar prövning av en sådan fråga kan emellertid omfatta även andra frågor som faller utanför Miljööverdomstolens behörighet sådan denna reglerats i miljöbalken. Enligt 12 § miljöskadelagen har t.ex. en fastighetsdomstol möjlighet att gemensamt med ett miljöskademål handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt. Det kan då inte komma i fråga att olika delar av avgörandet skall överklagas till skilda instanser. I vissa fall skulle situationen kunna lösas genom att målen särskiljs, men detta kan inte alltid förutsättas vara lämpligt eller ens möjligt. Den lämpligaste lösningen är, som Lagrådet har föreslagit, att hela avgörandet skall överklagas till Miljööverdomstolen så snart någon sådan fråga som avses här har prövats genom avgörandet. Detta skall alltså gälla oberoende av om avgörandet även rör andra spörsmål. Detsamma bör gälla i fråga om beslut under rättegången i sådana mål där en fråga som nu avses skall prövas.

25 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291) skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa 13 kap. 30–33, 36, 38, 41–43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47 50 §§ samt 56 63 §§ vattenlagen (1983:291) . Vad som sägs om vattendomstol

Prop. 1997/98:45 skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla sakkunniga ledamöter.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

26 § Tillstånd, godkännanden, undantag eller dispenser som enligt äldre bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken , endast om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre bestämmelserna.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Allmänt om prövningen.

27 § Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen ( 1995:1649 ) om byggande av järnväg godkänt miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Regeringsprövning.

28 § Mål som gäller lagligförklaring enligt 17 § denna lag skall utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken .

Genom institutet lagligförklaring tas in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken finns det behov av en regel som anger i vilken ordning sådan prövning skall ske. Av förevarande paragraf framgår att mål som gäller lagligförklaring skall utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken. Det innebär att ansökan som lagligförklaring av äldre anläggning eller anläggningsdel kan handläggas av miljödomstolen gemensamt med en ansökan om tillstånd till verksamhet som anläggningen nyttjas för. För ytterligare kommentarer avseende prövningen hänvisas till författningskommentarerna under paragrafer i 21 och 22 kap. miljöbalken.

29 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291) giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på företaget.

Prop. 1997/98:4516 kap. 10 § miljöbalken föreslås innehålla en bestämmelse om bevisskyldighet i fråga om förhållanden som rådde i vattnet innan verksamheten sattes igång. Enligt bestämmelsen är verksamhetsutövaren bevisningsskyldig om verksamheten har bedrivits utan tillstånd. Bestämmelsen har hämtats från 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291). Angående synpunkter som Lagrådet har anfört beträffande 16 kap. 10 § miljöbalken och som har anknytning till förevarande paragraf hänvisas till författningskommentaren under balkens paragraf.

Miljöbalkens paragraf gäller bara vattenverksamhet som har bedrivits utan tillstånd efter miljöbalkens ikraftträdande. Det behövs därför en övergångsbestämmelse för att vidmakthålla den bevisningsskyldighet som följer av 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) och motsvarande bestämmelser i 1918 års vattenlag. Anknytningen till 1918 års vattenlag har utformats mot bakgrund av att dels dikning inte omfattades av kravet på tillståndsplikt i den lagen, dels definitionen av vattenföretag var delvis annorlunda. I anslutning till det sist sagda skall anmärkas att begreppet vattenföretag används i paragrafen eftersom dess bestämmelser syftar tillbaka på verksamhet som reglerats i äldre lagstiftning innan begreppet vattenverksamhet införts genom miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

30 § Beträffande lagligförklaring enligt 17 § denna lag gäller detsamma som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken .

Motivet till att denna paragraf införs i promulgationslagen överensstämmer med det som har utvecklats i anslutning till 28 § denna lag. För närmare kommentarer vad avser lagligförklaringsbeslutens giltighet, omprövning m.m. hänvisas till vad som sägs om tillstånd i författningskommentarer beträffande paragrafer i 24 kap. miljöbalken.

31 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den paragrafen första stycket 2.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds giltighet och omprövning.

32 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds giltighet och omprövning.

Prop. 1997/98:45 33 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning har gjorts enligt vattenlagen (1918:523) , får en sådan omprövning göras tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december 1983.

Paragrafen motsvarar delvis 20 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen. Den innehåller bestämmelser om när omprövning av vissa tillstånd meddelade enligt 1918 års lag tidigast får ske. Se även vad som anförs om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 28 §.

34 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) .

Paragrafen motsvarar delvis 19 § andra stycket lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

Enligt paragrafen skall särskilda rättigheter att förfoga över vattnet enligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) kunna omprövas enligt miljöbalken. I nämnda bestämmelse talades om "den rätt och frihet, som är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk". Vidare talades om "annan rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i övrigt förfoga över vattnet". Rättigheterna har i regel karaktären av servitut till förmån för en fastighet där en vattenanläggning ligger. I 40 § finns en särskild bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning vid omprövning.

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

35 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap. miljöbalken , om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser.

Den tillsynsverksamhet som pågår i samband med miljöbalkens ikraftträdande bör fortgå ostörd och utan avbrott. Förelägganden och förbud som har meddelats av centrala, regionala eller lokala tillsynsmyndigheter före ikraftträdandet bör därför gälla även efter den tidpunkten. Detta

Prop. 1997/98:45 åstadkoms genom en bestämmelse om att föreläggandena och förbuden anses som beslut enligt balken. Av 5 § andra stycket framgår att även villkor i gamla dispensbeslut enligt miljöskyddslagen skall gälla som förelägganden enligt 26 kap. 9 § miljöbalken.

Genom förslaget utvidgas möjligheterna till verkställighet av tillsynsmyndigheters beslut genom kronofogdemyndighetens försorg. Även tillsynsmyndighetens möjlighet att besluta om rättelse på den felandes bekostnad utökas. Nu behandlad paragraf medför att verkställighet och rättelse enligt balken kan avse även genomförande av beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande.

36 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Enligt paragrafen får särskild handräckning enligt miljöbalken ske även när en gärning har begåtts före ikraftträdandet. En förutsättning för detta är att gärningen var straffbar även när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

37 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387) skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.10 under rubriken Miljösanktionsavgifter.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

38 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande.

Reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet skall även gälla lagligförklaring enligt 17 § denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.11 under rubriken Ersättning vid ingripande av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45 39 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning enligt 31 kap. 20 22 §§ miljöbalken :

1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra–fjärde stycket miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt 12 eller 14 § lagen ( 1983:292 ) om införande av vattenlagen (1983:291) , motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 31 kap. 22 § andra stycket miljöbalken . Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället tillämpas 11 och 12 §§ lagen ( 1983:292 ) om införande av vattenlagen (1983:291) i deras lydelse före detta datum.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen. Eftersom miljöbalkens bestämmelser om omprövning av tillstånd skall tillämpas även på tillstånd meddelade före balkens ikraftträdande har de nu behandlade bestämmelserna arbetats om så att de endast innehåller undantag från och tillägg till balkens bestämmelser.

Tillståndshavare och andra har i de fall som anges i 31 kap. 20 § miljöbalken rätt till ersättning vid omprövning. I 31 kap. 21 § finns en bestämmelse om vem som skall betala ersättningen. Ersättning vid minskning av andelskraft från vattenkraftverk skall betalas av den som har tillstånd till kraftverket. Vad som sägs om andelskraft skall enligt punkt 1 i förevarande paragraf tillämpas även på ersättningskraft enligt 1918 års vattenlag.

I 31 kap. 22 § miljöbalken finns bestämmelser om begränsning av tillståndshavarens rätt till ersättning vid omprövning. Denna begränsning är enligt punkt 2 i den paragraf som behandlas nu annorlunda utformad när tillståndet har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller ännu äldre bestämmelser.

I 8 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns en bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning för mottagaren av andelskraft. Enligt 13 § lagen om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall detta gälla även ersättningskraft och andelskraft enligt 1918 års vattenlag.

Paragrafens andra stycke motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till den ändring som gjordes den 1 juli 1995 av 11 och 12 §§ lagen om ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (SFS 1995:346). Före den 1 juli 1995 gällde att innehavare av tillstånd enligt äldre vattenrättslig lagstiftning hade rätt till ersättning även för kostnader med anledning av sådana nya eller ändrade villkor om skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder som föreskrevs vid omprövning av villko-

Prop. 1997/98:45 ren för tillståndet. Om ansökan om omprövning har gjorts före nämnda datum skall tillståndshavaren ha kvar denna rätt till ersättning.

40 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också vid omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) .

Paragrafen motsvarar 13 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

Enligt 34 § kan rättigheter enligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) att förfoga över vattnet omprövas enligt reglerna i miljöbalken. I kommentaren till den paragrafen redogörs kortfattat för vilka rättigheter som avses.

Vid omprövning av rättigheterna blir om inte annat anges miljöbalkens bestämmelser om ersättning vid omprövning tillämpliga. Samma begränsning av tillståndshavarens rätt till ersättning bör dock gälla som enligt tillstånd meddelade enligt 1918 års lag. Detta åstadkoms genom nu behandlad paragraf.

41 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller äldre bestämmelser, endast om bestämmelserna om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en vattentäkt för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som har kommit till före den 1 januari 1984.

Paragrafen motsvarar delvis 14 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

I 31 kap. 23 § första stycket miljöbalken finns en bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning för en tillståndshavare som förlorar vatten, fallhöjd eller rätt att reglera vattnets avrinning på grund av att tillstånd lämnas till viss allmännyttig vattenverksamhet. Av 5 § i denna lag följer att bestämmelsen skall tillämpas även när den ersättningsberättigades tillstånd har meddelats med stöd av äldre lag.

Beträffande tillstånd som har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller ännu äldre bestämmelser skall dock enligt den paragraf som behandlas nu en förutsättning vara uppfylld för att balkens begränsningar av rätten till ersättning skall gälla. Förutsättningen är att reglerna om kungsådra var tillämpliga på den ersättningsberättigades vattenföretag. Kungsådra var en benämning på den del av en strömfåra som skulle hållas öppen till förmån för fisket, sjöfarten och flottningen. Enligt 1 kap. 5 § vattenlagen (1918:523) fanns kungsådra i vissa särskilt uppräknade vattendrag, som vid lågvatten hade en vattenföring av minst fem kubikmeter per sekund.

Såvitt avser tillstånd enligt 1918 års lag eller motsvarande äldre bestämmelser räknas även markavvattning och vattentäkt för bevattning som sådan form vattenverksamhet som medför att ersättningsrätten för befintlig vattenverksamhet skall begränsas.

Prop. 1997/98:45 Vad som sägs om gamla tillstånd gäller enligt paragrafens andra stycke även vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av 1983 års vattenlag och som saknar tillstånd.

Se om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 29 §.

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 1997/98:45: Avsnitt 4.37.5

5.5. Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Enligt paragrafen skall lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) och dess promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1999 dvs. samtidigt med miljöbalken. Tidpunkten för ikraftträdandet blir dock beroende av när miljöbalken och LSV kan komma att antas av riksdagen.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts av vad som föreskrivs i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

För en kommentar av den paragraf hänvisas till författningskommentaren till 3 § lagen om införande av miljöbalken.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag och föreskrifterna gäller frågor som regleras i den nya lagen. Detta gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

Vattenlagen (1983:291) innehåller endast ett fåtal bemyndiganden. Ett exempel är 10 kap. 1 §, där regeringen ges rätt att föreskriva hur bygdeavgifter skall användas. Bemyndigandet har utnyttjats i förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen. I 6 kap. 1 § LSV upprepas bemyndigandet.

Föreskrifter som har meddelats före lagens ikraftträdande skall alltjämt gälla, om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt bestämmelsen skall därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Prop. 1997/98:45 För en kommentar av bestämmelsen hänvisas till författningskommentaren till 7 § lagen om införande av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918:523) .

Bestämmelsen motsvarar 7 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

Bestämmelserna om rådighet över vatten innebär inte några inskränkningar i rättigheter som förvärvats tidigare. Uttrycket "annan särskild rättsgrund" avser t.ex. lantmäteriförrättning, privilegiebrev eller skattläggning. Enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen i 1918 års vattenlag fick vid rinnande vatten ena sidans ägare tillgodogöra sig mer än hälften, om han när lagen trädde i kraft med stöd av äldre lag tillgodogjorde sig detta vid lågvatten.

6 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2 vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

I paragrafen erinras om den paragaf i miljöbalkens promulgationslag varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen (1983:291) alltjämt skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder. Förevarande paragraf kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken Vattenverksamhet.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I vattenlagen (1983:291) finns bestämmelser om samfälligheter i bl.a. 5– 7 kap. Bestämmelserna har överförts till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet utan att ändras i sak. De nya bestämmelserna kan därför utan svårighet tillämpas på de gamla samfälligheterna. Lagtekniskt uppnås detta genom att samfälligheterna skall anses vara bildade enligt den nya lagen.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12 25 och 27 §§ , 7 kap. 61 65 §§ samt 8 kap. 38 45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Prop. 1997/98:45 Paragrafen motsvarar 26 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

Beträffande samfälligheter bildade med stöd av 1918 års vattenlag kan inte utan vidare de nya bestämmelserna tillämpas. Enligt paragrafen skall i stället de gamla förvaltningsbestämmelserna fortsätta att tillämpas till dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt. En sådan ändring kan ske på det sätt som anges i 11 §.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 § eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Paragrafen motsvarar 16 § tredje samt delar av femte stycket lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

I 16 § lagen om införande av vattenlagen har meddelats bestämmelser om omräkning av regleringsavgifter och fiskeavgifter enligt 1918 års vattenlag eller ännu äldre lag. Omräkning skall enligt bestämmelserna normalt ha skett år 1984. Därefter skall årliga omräkningar ske med utgångspunkt i basbeloppet. Eftersom förstnämnda omräkning således redan skall ha skett räcker det att nu ha en övergångsbestämmelse om därefter kommande omräkningar.

Omräkning skall ske med utgångspunkt i basbeloppet även om det har angetts i den dom där avgiftsskyldigheten fastlagts att omräkningen skall ske med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Detta anges särskilt i 16 § sjätte stycket lagen om införande av vattenlagen. Eftersom det framgår redan av den föreslagna lagtexten behöver det dock inte upprepas i den nu diskuterade övergångsbestämmelsen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) .

Paragrafen motsvarar delvis 19 § fjärde stycket lagen (1983:292) om införande av vattenlagen. Enligt den kan även fiske- och regleringsavgifter enligt vattenlagen (1918:523) omprövas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att även fiske- och bygdeavgifter enligt vattenlagen (1983:291) kan omprövas framgår av lydelsen av 7 kap. 15 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45 11 § Bestämmelserna i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på

1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523) ,

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen (1918:523) , och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser. Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 18 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

Paragrafen motsvarar 22 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

I 7 kap. 17 och 18 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter. Av 7 § denna lag följer att dessa bestämmelser skall gälla också samfälligheter bildade enligt 1983 års vattenlag. De skall enligt första stycket i den nu behandlade paragrafen dessutom tillämpas på sådana samfälligheter i 1918 års lag som har en motsvarighet i dagens regler.

Beträffande förvaltningen av samfälligheter som bildats enligt 1918 års vattenlag skall enligt 8 § äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Detta gäller fram till dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt. Enligt den nu behandlade paragrafens andra stycke skall de nya bestämmelserna tillämpas också om en omprövning enligt 7 kap. 17 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har medfört ändring av deltagarkretsen eller kostnadsfördelningen i en äldre samfällighet. Detsamma skall gälla om en överenskommelse om en sådan ändring har fastställs enligt 7 kap. 18 § samma lag.

En följd av att en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad blir att deltagandet blir av personlig art. Några fastigheter är alltså inte deltagare. Vid omprövningen bör hänsyn tas till de konsekvenser som detta kan medföra.

12 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Liksom i 6 § erinras i denna paragraf om den paragaf i miljöbalkens promulgationslag varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen (1983:291) alltjämst skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder. Förevarande paragraf kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken Vattenverksamhet.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

Paragrafen motsvarar 15 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen.

Mottagare av andelskraft är i vissa fall som regleras i 8 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skyldig att utan ersättning tåla en minskning av den kraftmängd som utgår som andelskraft. Enligt paragrafen gäller detta även mottagare av ersättningskraft eller andelskraft enligt vattenlagen (1918:523).

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess ly-

delse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken .

Paragrafen motsvarar punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1974:273) om ändring i vattenlagen (1918:523). Vid tillkomsten av vattenlagen (1983:291) upprepades inte denna övergångsbestämmelse. Möjligheten till avlösen av ersättningskraft har dock fortfarande betydelse, varför bestämmelsen bör återinföras. I fråga om motiven till stadgandet hänvisas till prop. 1974:83 s. 59, 149 och 214.

5.6. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap. miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om han har anledning att anta att konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

I paragrafen föreskrivs en anmälningsskyldighet för konkursförvaltare avseende fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan misstänkas.

Kemiska produkter och biotekniska organismer behandlas i avsnitt 5.1.14. Mark- och vattenföroreningar i avsnitt 5.1.9 och 5.1.10. Farligt avfall är sådant avfall som omfattas av förordningen (1996:971) om farligt avfall. Det finns vidare definitioner av kemisk produkt i 14 kap. 2 § och bioteknisk organism i 14 kap. 3 § förslaget till miljöbalk.

5.7. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

13 kap. 8 a §

Denna paragraf upphävs i brottsbalken då den i sin helhet har överförts till 29 kap. 1 § miljöbalken. Skälen för detta framgår av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 9 §

Denna paragrafs andra stycke uppphävs i brottsbalken då stycket har överförts till miljöbalken och bildat 29 kap. 2 §. Skälen för detta framgår av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 11 §

Paragrafen har konsekvensändrats på så sätt att det ur paragrafen har brutits ut vad som har avseende på miljöbrott (8 a §) och vållande till miljöstörning (9 § andra stycket). I dessa delar har paragrafen fått bilda 29 kap. 14 § miljöbalken.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet

Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt lagrådsremisser den 3 april och den 12 juni 1997 (Miljödeparte- mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. miljöbalk

2. lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

3. lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt miljöbalken,

4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

5. lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning,

6. lag om ändring i brottsbalken,

7. lag om införande av miljöbalken,

8. lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

9. lag om ändring i lagen (1998:000) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Kerstin Cederlöf, Henrik Löv och Bjarne Karlsson, rådmannen Roger Wikström samt kammarrättsassessorn Agneta Eberhardt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till miljöbalk

Inledande synpunkter

Det lagstiftningsarbete som lett fram till det nu remitterade förslaget till miljöbalk har pågått sedan slutet av 1980-talet. Den senaste fasen i detta arbete inleddes med tilläggsdirektiv i november 1994 till Miljöorganisationsutredningen, som då antog namnet Miljöbalksutredningen. Utredningen överlämnade den 4 juli 1996 betänkandet Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling (SOU 1996:103). Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalade flera remissinstanser att remisstiden (3 månader från mitten av juli 1996) varit för kort. Lagrådsremissen överlämnades den 16 april 1997. Till Lagrådet har också den 18 juni 1997 överlämnats remiss med förslag till lag om införande av miljöbalken m.m.

Med tanke på det i remissen uttalade syftet att en miljölagstiftning bör fungera som ett centralt instrument i miljö- och resurspolitiken är det

beklagligt om den tidspress som synes ha förelegat fått inverka på förslagets materiella innehåll och lagtekniska utformning. Lagrådet har i sitt granskningsarbete inte kunnat undgå att befara att så varit fallet. Även om förslaget i flera avseenden innebär förbättringar jämfört med det förslag till miljöbalk som remitterades till Lagrådet under år 1994, medför det också en omfattande och komplicerad utbyggnad av balkens regelsystem.

Lagrådets arbete har försvårats av att en ytterligare etapp i arbetet på en ny miljölagstiftning ännu inte föreligger, dvs. följdlagstiftningen till miljöbalken. Det har således inte varit möjligt att under granskningen få en helhetsbild av den miljölagstiftning som avses slutligen komma att gälla.

Ett av huvudsyftena med att skapa en gemensam lagstiftning på miljöområdet anges i remissen vara att den skall bli lättare att överblicka och tillämpa. Lagrådet kan instämma i att en förbättrad samordning av de miljörelaterade bestämmelserna i olika lagstiftningskomplex är eftersträvansvärd. Detta innebär inte att sådana bestämmelser nödvändigtvis bör samlas i en enda lag. Vid sidan av miljöbalken kommer också enligt förslaget ett flertal lagar som reglerar hälso- och miljöskyddsintressena att bli tillämpliga; antingen med företräde framför balkens regler eller parallellt med dessa. Vilka bestämmelser i andra lagar som skall ges företräde respektive parallellt med miljöbalken skall beaktas i miljösammanhang framgår inte av förslaget annat än genom exemplifiering. Enligt Lagrådets mening är detta inte förenligt med det angivna syftet att underlätta överblickbarheten och tillämpningen av miljölagstiftningen. Det hade kunnat förväntas att sådana samordnings- och avgränsningsfrågor skulle ha getts en mer ingående analys än vad som synes ha gjorts; särskilt med beaktande av vad Lagrådet uttalade i dessa frågor i sitt yttrande över det under år 1994 remitterade förslaget till miljöbalk.

I stor utsträckning har de i miljöbalken integrerade lagarna överförts utan annat än redaktionella jämkningar. Det framgår inte av lagrådsremissen i vilken omfattning det därvid har övervägts om det materiella innehållet i de överförda lagarna i alla avseenden bör behållas oförändrat i en modern lag av den föreslagna balkens karaktär. En genomarbetad analys i detta hänseende hade enligt Lagrådets mening varit påkallad särskilt beträffande vattenlagen. Såväl den lagens miljöbestämmelser, som föreslås ingå i balken, som dess övriga bestämmelser, som delvis föreslås bli intagna i en ny lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, är i flera fall hämtade från 1918 års vattenlag. Många av dessa bestämmelser lär i dag ha ringa aktualitet. Det kan starkt ifrågasättas om sådana regler försvarar sin plats i ett nytt lagstiftningskomplex. I sitt yttrande över det år 1994 remitterade förslaget till miljöbalk ansåg visserligen Lagrådet det vara en nackdel att balken inte skulle omfatta all miljölagstiftning och nämnde särskilt bl.a. vattenlagen. Lagrådet fann det emellertid svårt att utan en ingående analys bedöma om en ökad samordning borde komma till stånd. Som Lagrådet nu ser det efter genomgången av remissförslagen kommer regleringen av vattenverksamhet att medföra ett flertal komplikationer och tillämpningsproblem av sådant slag att det finns anledning att ytterligare överväga om den bör inordnas i den nya lagstiftningen. Lagrådet återkommer till frågan i det följande.

Den till synes mer eller mindre automatiska integreringen av andra lagar i miljöbalken har också medfört ett annat principiellt problem, vilket illustreras av de till balken överförda bestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Detta har medfört att bestämmelser som syftar till att bedrivandet av vissa näringar inte skall försvåras har tagits in i miljöbalken, trots att de inte annat än möjligtvis indirekt och på lång sikt har någon miljökaraktär. Det bör uppmärksammas att bestämmelser som reglerar en viss näring i remissen (avsnitt 4.5) såvitt gäller skogsvårdslagen (1979:429) ansetts inte böra tas in i miljöbalken. Det nu sagda ger Lagrådet anledning att ifrågasätta systematiken vid integreringen i miljöbalken av bestämmelser i andra lagar. Balken kommer att gälla inte bara miljön i allmän bemärkelse utan även hushållningen med naturresurser. En sådan lösning bör i och för sig inte behöva möta någon invändning, men enligt Lagrådets mening måste det anses oegentligt att i miljöbalken inordna även regler som är väsentligen enbart näringsrelaterade.

Vad avser det materiella innehållet i de från andra lagar överförda reglerna kan det enligt Lagrådets mening inte uteslutas att en översyn måste ske inom en nära framtid med hänsyn till den utveckling som har skett och sker inom hälso- och miljöskyddsområdena såväl nationellt som internationellt. Det är naturligtvis ofrånkomligt att lagstiftningen inom områden som är föremål för kontinuerlig utveckling ändras i anslutning till nya vetenskapliga rön eller en förändrad politisk syn på de frågor som berörs av lagstiftningen. Med den centrala ställning som miljöbalken avses få i hälso- och miljöskyddsarbetet och med de föreslagna ambitiösa informations- och utbildningsinsatserna inför miljöbalkens introducering vore det emellertid olyckligt om de bestämmelser som bildar viktiga utgångspunkter för det arbetet skulle förändras så att värdet av dessa insatser skulle förringas.

Lagrådet kan inte på det föreliggande materialet bedöma i vilken utsträckning det materiella innehållet i hälso- och miljöskyddslagstiftningen kan tänkas genomgå någon väsentlig förändring och hur aktuellt detta kan vara. Enligt Lagrådets mening borde dessa frågor ha underkastats en grundlig analys före ställningstagandet till förslaget att införa en miljöbalk. Om det därvid hade visat sig att grundläggande principer och regler borde ändras, hade det varit rimligt att först göra de därav föranledda ändringarna i gällande lagar på området och sedan eventuellt samordna de olika lagar som är lämpade härför i en central lagstiftning.

I 2 kap. föreslås vissa allmänna hänsynsregler. De bygger på ett antal principer som i remissens avsnitt 4.8 anges vara rättsligt bindande; försiktighetsprincipen, kunskapskrav, principen om bästa möjliga teknik samt lokaliserings-, hushållnings-, kretslopps- och produktvalsprinciperna. Alla dessa principer skall iakttas inte endast av dem som bedriver verksamhet av något slag utan även av var och en som vidtar en åtgärd. Hänsynsreglerna är i dessa avseenden så allmänt hållna att de, formellt sett, kan komma att gälla snart sagt varje åtgärd som den enskilde vidtar i sitt dagliga handlande. Regler av detta slag kan enligt Lagrådets mening förväntas leda till åtskilliga tillämpningsproblem och kan inte i alla avseenden anses förenliga med rättssäkerhetens krav. Större möda borde ha

lagts ned på att precisera hänsynsreglerna för att undvika sådana konsekvenser.

Vad gäller möjligheterna till bättre överblick över det miljörättsliga regelsystemet är vidare att beakta att det föreliggande balkförslaget särskilt i de materiella hälso- och miljöfrågorna har getts en utpräglad karaktär av ramlagstiftning. Även om en sammanföring av ett antal centrala och andra miljölagar till en balk kan underlätta överblicken på lagnivå blir innebörden av den utvecklade normgivningsdelegeringen i balkförslaget att den kvantitativt och innehållsmässigt helt övervägande delen av författningsmaterian står att finna på lägre författningsnivåer, dvs. i regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter. Det ter sig ofrånkomligt att särskilt de myndighetsföreskrifter som utfärdas med härledning från balkens bemyndiganden efter hand blir mycket betydande till antal och omfattning och att det blir ur denna flora av regler som hälso- och miljöskyddets krav oftast kommer att hämta sitt mer konkreta innehåll. Det kan också befaras att föreskrifter som meddelas av ett flertal olika myndigheter, var och en för sina delar av det mångfacetterade miljöområdet, även fortsättningsvis kan bli ganska disparata till såväl innehåll som form, även om vissa samordnande insatser kan göras genom ett samrådsorgan så som lagrådsremissen förespråkar. Således vill det synas som om de vinster som kan göras i fråga om överblickbarhet på lagnivå inte kommer att få någon eller i vart fall inte tillnärmelsevis full motsvarighet på lägre författningsnivåer.

Att författningsmaterian på miljöområdet, sedd som helhet, verkligen kommer att bli påtagligt lättare att tillämpa än nuvarande regleringar genom tillkomsten av den föreslagna balken framstår inte heller som särskilt klart. Väl finns det i balkförslagets inledande avdelning övergripande bestämmelser om målsättning, grundläggande skyldigheter, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar m.m. som kan vara av betydelse från samordningssynpunkt. Denna reglering kan dock på grund av sin art inte anses ägnad att ge tillräcklig vägledning för att underlätta och förenhetliga lagtillämpningen. Detta sammanhänger bl. a. med tillämpningsområdets utsträckning, som kan förväntas leda till en större komplexitet vid prövningar enligt balken än vid motsvarande bedömningar enligt hittillsvarande lagstiftning med inriktning på mer specifika områden. Det enligt förslaget avsedda samspelet mellan de övergripande bestämmelserna och andra miljöregler inom och utom balken kan antas komma att vålla tillämpningsproblem.

Möjlighet till mer påtagliga vinster torde främst finnas genom den samordning som kan ske vid tillståndsförfaranden och omprövningar m.m. samt vid tillsynsingripanden och påföljder för överträdelser. Sammanföringen i ett lagverk av bestämmelser i dessa hänseenden från olika befintliga lagar leder till ett minskat antal sådana regler och till att de kvarvarande kan utformas enhetligare, vilket bör vara till fördel för tillämpningen. Ser man på helhetsbilden av balkförslaget blir det dock enligt Lagrådets mening svårt att hävda att ett lagverk med föreslagen uppbyggnad ger avgörande förutsättningar att uppnå mera väsentliga förenklingar av regelsystemet på miljöområdet till fromma för dess praktiska användning. Lagrådet vill här tillfoga att det inte kan vara tillrådligt att hysa förväntningar om att organisatoriska åtgärder avseende ordningen för prövnings-

förfarande och överklagande skall kunna lösa svårbemästrade tolknings- och tillämpningsproblem som sammanhänger med ofullständigheter i balkens konstruktion och utformning.

I lagrådsremissen föreslås inrättande av en särskild domstolsorganisation - miljödomstolar och en miljööverdomstol. Syftet härmed anges vara bl.a. att en samordning av miljörättsliga regleringar bör omfatta inte endast materiella bestämmelser utan också prövningssystemet. Enligt Lagrådets mening är förslaget i denna del behäftat med flera principiellt och organisatoriskt otillfredsställande inslag. Lagrådet kommer i det följande att närmare utveckla sina synpunkter i detta hänseende.

Som tidigare nämnts anser Lagrådet att en förbättrad samordning av hälso- och miljölagstiftningen är eftersträvansvärd. Lagrådet har också förståelse för den psykologiska effekten, nationellt och internationellt, av att Sverige i en central lag slår fast vissa för hela hälso- och miljöområdet grundläggande principer och regler samt att den effekten måhända förstärks genom att lagen ges status av en balk. Arbetet med en sådan lagstiftning borde dock ha getts den tid som behövs för att, som Lagrådet uttryckte det år 1994, uppnå ett lagverk av den fullständighet och genomarbetning som bör känneteckna en miljöbalk.

Utöver nu anförda allmänna synpunkter har Lagrådet vid granskningen av förslaget till miljöbalk funnit anledning att i vissa fall förorda andra lösningar för att, om förslaget kommer att ligga till grund för lagstiftning, bl.a. undvika oklarheter och tillämpningsproblem.

1 kap.

1 §

Det är inte ovanligt att ett lagverk av stor samhällelig betydelse inleds med ett målsättningsstadgande, en s.k. portalparagraf, som i mera allmänna ordalag och gärna med inslag av honnörsord anger inriktningen för politiska strävanden på det aktuella lagområdet. Den nu föreslagna målsättningsparagrafen kan sägas vara av denna typ. Den har konstruerats så, att den som mål för lagverket, miljöbalken, beskriver några huvudpunkter i vad som eftersträvas i miljöpolitiken. Det är således fråga om en programförklaring byggd på vissa grundläggande värderingar och den kan sägas återspegla en högt ställd ambitionsnivå för samhällets ansträngningar. När en sådan inledningsbestämmelse utformas, får det emellertid beaktas att målet för lagstiftningen inte i alla delar kan vara detsamma som politikens mål. Som riktigt nog framhålls i författningskommentaren är det naturligtvis inte tillräckligt med enbart lagstiftning för att uppnå de uppsatta målen; bestämmelserna i miljöbalken är, som det sägs, avsedda att vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen på området.

Enligt Lagrådets mening är det angeläget att de förväntningar och anspråk som ställs på lagstiftning som instrument för förverkligande av de samlade samhällsinsatserna för en tillfredsställande miljöutveckling hålls på ett realistiskt plan. Lagstiftningen kan bara ge den rättsliga grundvalen för reformarbetet men bidrar därigenom verksamt till att förutsättningar skapas för att genomföra vad som eftersträvas i miljöhänseende.

Mot den angivna bakgrunden skulle en möjlighet kunna vara att utforma målsättningsparagrafen på det sättet att vad som i första stycket av

paragrafen sägs om tryggandet av en hållbar utveckling anges inte endast som ett mål med miljöbalken utan som ett mål för samhällets samlade ansträngningar på miljöområdet. Med denna utgångspunkt skulle stycket, med inledningen av 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen som förebild, kunna slå fast att samhället skall verka för en hållbar utveckling av det slag som anges i paragrafen. En sådan lösning skulle kunna synas naturlig inte minst med hänsyn till att miljöintresset endast kortfattat berörs i regeringsformen.

Vill man emellertid i enlighet med remissförslaget begränsa räckvidden av målparagrafen till syftet med själva balken, bör den utformas under hänsynstagande till att lagstiftning här liksom på andra områden har sina givna begränsningar. Miljöbalken kan bidra till och främja den utveckling som eftersträvas, men den kan inte ensam trygga en sådan utveckling. Ett exempel på en utformning av en målparagraf där motsvarande förhållande beaktas erbjuder 1 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10).

Med den sistnämnda utgångspunkten skulle paragrafen, med vissa redaktionella jämkningar i övrigt, kunna få förslagsvis följande lydelse.

"Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en varaktigt hållbar utveckling på miljöområdet som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp kan uppnås."

3 §

Paragrafen behandlar frågor om miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning. Behovet av reglering i detta hänseende är påtagligt på grund av att miljöbalken - som framgår bl.a. av hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. föreslagits utformade - avses kunna tillämpas på varje verksamhet (yrkesmässig eller ej) och varje åtgärd (av vem det vara må) som i någon mening kan vara av betydelse för genomförandet av målsättningen att skydda människors hälsa och miljön. Eftersom det inte kan vara möjligt att inordna all lagstiftning som kan betecknas som miljörelaterad i balken, uppstår ofrånkomligen avgränsningsproblem och spörsmål om hur annan lag skall samverka med balken.

Lagrådsremissens ståndpunkt är (avsnitt 4.6) att miljöbalken i princip skall tillämpas parallellt med annan lag som, med dess särskilda inrikt-

ning, reglerar sådan verksamhet m.m. som miljöbalken omfattar. I paragrafens andra stycke har detta angetts genom en bestämmelse om att det som föreskrivs i andra lagar i fråga om verksamhet som kan orsaka olägenheter för intressen som skyddas enligt miljöbalken gäller utöver balkens bestämmelser. I bestämmelsen omnämns ett antal exempel på sådana lagar med miljöanknytning.

I paragrafens första stycke regleras något som kan uppfattas närmast som undantag från den nämnda parallella tillämpningen av balken och annan lagstiftning. Innebörden av stycket är att bestämmelser i annan lag skall gälla i stället för miljöbalken i situationer då den andra lagen i särskilda avseenden reglerar en fråga som i och för sig omfattas av balken. Den bakomliggande tanken är enligt författningskommentaren att klargöra att en särskild lagreglering av vissa hälso- eller miljöfaktorers påverkan skall tillämpas ensam, när reglerna grundas på bedömningar med utgångspunkt i mera speciella hänsyn. Endast två exempel på sådan specialreglering anges i motiven. Det ena gäller lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. där det föreskrivs att byggnadsverk som uppförs eller ändras skall uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, skydd mot buller samt hushållning med energi, vatten och avfall. I anslutning till förslagets 8 kap. 3 § om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut vissa djur- eller fiskarter i naturmiljön nämns som ytterligare exempel att specialbestämmelser i bl.a. fiskelagstiftningen om utsättning avses utesluta tillämpning av miljöbalkens reglering i samma fråga.

Den föreslagna lösningen avviker lagtekniskt från Miljöbalksutredningens förslag i förevarande hänseende. Ändringen torde kunna ses som svar på remisskritik mot bristande klarhet i utredningsförslagets avgränsning av balken i förhållande till annan lag. Lagrådet är dock för sin del av uppfattningen att även den nu föreslagna regeln i paragrafens första stycke ger begränsad ledning för bedömning av hur lagbestämmelser av avsedd specialkaraktär skall vara beskaffade för att utesluta tillämpning av miljöbalken. Det synes önskvärt att ytterligare vägledning ges på denna punkt, i vart fall genom utbyggnad och förtydligande av motivresonemanget, varvid fler exempel på specialregleringar av aktuell art bör kunna lämnas. Eventuellt kan det finnas möjlighet att efter närmare genomgång och analys av lagområden som kan hänföras till speciallagstiftning i här avsedd mening åstadkomma en mer preciserad lagtext. Om detta inte visar sig vara möjligt, skulle en utväg kunna vara att låta första stycket utgå. Uppkommande avgränsningsfrågor får under alla omständigheter lösas i rättstillämpningen. Att därvid särskilt förhållandet mellan balkens allmänna hänsynsregler och miljöbestämmelser i annan lag kan vålla svårigheter lär inte kunna undvikas.

Innebörden av andra stycket är inte annat än en erinran om att det vid sidan av miljöbalken kommer att finnas åtskillig lagstiftning som inte huvudsakligen men väl i någon utsträckning av betydenhet syftar till att slå vakt om miljöintressen. Att centrala delar av miljörätten förs samman i en balk - som i normgivningshänseende är likställd med vanlig lag - kan givetvis inte innebära att annan gällande lagstiftning av nämnda slag inte skulle tillämpas. Paragrafens andra stycke skulle med hänsyn härtill kunna

undvaras. Det kan dock ligga ett värde i att ange att det finns annan miljölagstiftning som kan behöva beaktas vid sidan av balken. Andra stycket har emellertid, som Lagrådet inledningsvis antytt, fått en otillfredsställande utformning bl.a. genom uppräkningen av ett stort antal lagar med tillägg av orden "och andra lagar". Enligt Lagrådets mening kan syftet med bestämmelsen i andra stycket, nämligen att erinra om att miljöbalken inte uttömmande lagreglerar alla spörsmål om skydd för hälsa och miljö m.m., uppnås med en regel som är koncisare utformad än remissförslagets. Det är svårt att se att en uppräkning i lagtext av på olika sätt miljörelaterade lagar som inte inordnats i balken fyller någon funktion, särskilt som uppräkningen inte kunnat göras fullständig.

Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen i andra stycket ges följande lydelse.

"I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag."

Bestämmelsen torde närmast ha sin plats först i paragrafen, varför det bör övervägas att flytta den till första stycket och låta bestämmelsen där, om denna anses böra kvarstå, bilda andra stycket.

Frågan om avgränsningen mellan miljöbalken och arbetsmiljölagen berörs i en särskild bestämmelse i tredje stycket. Med bestämmelsen åsyftas inte någon förändring i förhållande till den gränsdragning som sedan länge tillämpas i praktiken med stöd av uttalanden i förarbetena till arbetsmiljölagen och lagen om kemiska produkter. Behov har dock ansetts föreligga att göra en markering om detta i lagtexten. Innebörden av tredje stycket anges i författningskommentaren vara att det på det område där miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt 14 kap., arbetsmiljölagens bestämmelser skall gälla i stället för miljöbalkens beträffande frågan om reglering av användning av farliga ämnen på arbetsplatserna och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön.

Lagrådet konstaterar att förhållandet till arbetsmiljölagen blev föremål för uppmärksamhet vid lagrådsgranskningen av det år 1994 framlagda förslaget till miljöbalk. Lagrådet ansåg då att det skulle ha varit värdefullt om ytterligare ansträngningar hade gjorts för att klarlägga avgränsningsfrågorna men att man i fråga om lagregleringen i dåvarande situation inte kunde nå längre i precision än att i miljöbalken ta in en erinran om att särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen.

Den fortsatta beredning som skett sedan år 1994 i miljöbalksfrågan har inte tillfört något ytterligare underlag för precisering i balkens text med avseende på verksamheter på arbetsmiljöområdet. Fråga uppkommer emellertid i vad mån en bestämmelse med erinran om "de särskilda bestämmelserna i arbetsmiljölagen" försvarar sin plats vid sidan av de föreslagna bestämmelserna i första och andra styckena. Som Lagrådet ser det kan arbetsmiljölagens bestämmelser knappast anses som en sådan i första stycket avsedd specialreglering som utesluter tillämpning av miljöbalkens regler. Det framstår dock inte heller som fullt adekvat att hänföra arbets-

miljölagstiftningen till sidoordnade lagar med miljöaspekter enligt andra stycket. Med hänsyn särskilt till den kompetensuppdelning i fråga om föreskriftsgivning och tillsyn m.m. som praktiseras på kemikalieområdet och som är tänkt att bestå bör det finnas tillräcklig anledning att göra en hänvisning av den innebörd som föreslagits i remissen. Lagrådet anser emellertid att bestämmelsen kan utformas i närmare anslutning till dess avsedda innehåll och föreslår att tredje stycket ges följande lydelse.

"Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160)."

5 §

I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från miljöbalkens bestämmelser. Bemyndigandet har utformats med 64 § miljöskyddslagen som förebild. Som bemyndigandet föreslås utformat kan det uppfattas ge möjlighet att föreskriva om undantag inom hela det regelområde som miljöbalken är avsedd att täcka. Med hänsyn till att miljöbalken är tänkt att inrymma bestämmelser - t.ex. avseende rättegång vid domstol, straffpåföljder och skadestånd för miljöskador - omfattar balken åtskilligt som ligger utanför de ämnesområden inom vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter i förordning.

Det kan måhända hävdas att det utan särskild begränsning följer av regeringsformen att det föreslagna bemyndigandet inte kan utnyttjas för att införa undantagsbestämmelser i andra avseenden än grundlag medger (jfr vad som anfördes i prop. 1990/91:140 s. 81 f. till stöd för att avstå från att begränsa ett allmänt hållet bemyndigande i

1 kap. 4 § arbetsmiljölagen). När nu avsikten är att införa ett nytt stort lagverk, bör det dock enligt Lagrådets mening vara av betydelse att bemyndiganderegeln formuleras så att dess omfattning inte framstår som vidsträcktare än den kan få vara.

I enlighet med det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen kompletteras med en avslutande sats av följande lydelse: "...., dock inte inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag."

2 kap. Allmänna synpunkter

Kapitlet med allmänna hänsynsregler är uppbyggt med utgångspunkt i några miljöpolitiska handlingsprinciper. Dessa återspeglas till stor del också i gällande rätt men då för vissa mer avgränsade verksamhetsområden. En skillnad i förhållande till nuläget är att de föreslagna allmänt formulerade hänsynsreglerna har getts ett väsentligt vidgat tillämpningsområde. De flesta avses gälla för varje verksamhet och varje åtgärd som kan befaras ge återverkningar i form av skada eller olägenhet för hälsan eller miljön. De föreslagna hänsynsreglerna innebär i olika avseenden skärpningar jämfört med befintliga regler, t.ex. i fråga om bevisbörda och skälighetsavvägningar samt s.k. stoppreglering.

I förslaget har valts benämningen hänsynsregler i stället för aktsamhetsregler främst för att undvika att reglerna uppfattas bli av annan skadeståndsrättslig betydelse än vad som följer av gällande regelsystem. Lagrådet kan inte se att valet av beteckning på reglerna kan föranleda någon slutsats i fråga om deras rättsverkan. Eftersom tillämpningsområdet sträcks ut och regleringen i vissa avseenden ges en strängare materiell innebörd än den som nu gäller, måste rimligen följden kunna bli att överträdelse av regleringen oftare än hittills kan åberopas som grund för skadeståndsanspråk. De betänkligheter som kan hysas mot detta sammanhänger med svårigheterna att ge denna typ av reglering en tillfredsställande precision.

Under remissbehandlingen av utredningsbetänkandet har förts fram åtskilliga kritiska synpunkter på de allmänna hänsynsreglernas tillämpningsområde, karaktär och närmare utformning. På några punkter har lagrådsremissens förslag jämkats i förhållande till utredningens. Väsentligen kvarstår dock att regleringen är så allmänt hållen och avsedd för ett så generellt område att det ligger i öppen dag att svårbemästrade tillämpningsproblem inte kan undvikas, när bestämmelserna skall tolkas mot en mångskiftande praktisk verklighet samt därvid ofta ställas i relation till andra bestämmelser i och utanför balken. Bestämmelserna är tänkta att få genomslag inte minst vid utfärdande av kompletterande föreskrifter samt vid prövningsförfarandet i dess helhet och tillsynen över lagstiftningens efterlevnad. Vidare avses de - dock delvis oklart hur - komma att aktualiseras vid tillämpningen av ett stort antal sidoordnade lagar som utöver sitt huvudändamål även skall tillgodose ett miljöintresse.

Regelsystemet lägger därigenom ett synnerligen stort ansvar på dem som betros med myndighetsuppgifter på miljöområdet. Även om sådana uppgifter fullgörs kompetent, kan betydande tvekan råda om möjligheterna att uppnå en godtagbar förutsebarhet och enhetlighet i tillämpningen av hänsynsreglerna. Till denna bedömning bidrar att utvecklingen i fråga om beslutsfattandet på miljöområdet tycks gå mot ökat ansvar för de många lokala organen.

I lagstiftningsärendet finns inte underlag för att anvisa någon alternativ väg för att tillfredsställande lösa de problem som är förknippade med den valda konstruktionen, innebärande mycket allmänt formulerade och förhållandevis långtgående hänsynsregler av bindande karaktär som i förslaget till 8 § modifieras av en lika allmänt hållen generell rimlighetsregel. Några påpekanden om behovet av klarlägganden och vissa ändringsförslag bör dock göras i anslutning till respektive paragraf i kapitlet.

Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang ta upp en fråga som berördes i Lagrådets inledande synpunkter. Hänsynsreglerna riktar sig till alla som bedriver, avser att bedriva eller har bedrivit verksamhet samt alla som vidtar, avser att vidta eller har vidtagit en åtgärd. Någon precisering av begreppen "verksamhet" eller "åtgärd" ges inte i lagtexten. Lagrådet kan ha förståelse för svårigheterna att i generellt giltiga definitioner för hela miljöbalkens område fånga upp och samtidigt meningsfullt precisera de högst skiftande företeelser som är tänkta att inrymmas. Trots detta bör det vara angeläget att försöka ge åtminstone åtgärdsbegreppet någon stadga och begränsning. Syftet med att föra in begreppet i sammanhanget torde

vara att låta hänsynsregleringen - och därmed i princip balkens tillämpningsområde - omfatta också olika slags handlingar eller förfaranden som är av så momentan art att de inte täcks av vad som normalt utgör bedrivande av verksamhet. Avsikten kan dock inte vara att varje åtgärd av en enskild skall falla in under begreppet, även om någon skulle anse den medföra en sådan olägenhet som avses i 1 kap. 1 § andra stycket 1. I synnerhet kunskapskravet i 2 § och försiktighetsprincipen i 3 § skulle i så fall leda till orimliga konsekvenser för den enskilde. Även lokalise-ringsprincipen i 4 § och hushållningsprincipen i 5 § skulle kunna leda till sådana konsekvenser. Det kan t.ex. inte anses befogat att tillämpa kravet på att hushålla med energin så att den som låter belysning vara tänd under natten i syfte att motverka inbrott har åsidosatt kravet. Vad angår produktvalsprincipen i 6 § sägs i författningskommentaren att den omfattar privatpersoner som t.ex. i egenskap av konsumenter vidtar en åtgärd av något slag. Som exempel nämns en bilägares val av rengöringsmedel. I det utbud som finns av sådana medel kan det dock ofta vara ogörligt för den enskilde att bilda sig en bestämd uppfattning om vilket medel som är mest miljövänligt, även om det på varan anges vilka egenskaper den har.

Visserligen föreslås i 8 § att kraven på hänsyn enligt 2-7 §§ gäller i den utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Enligt Lagrådets mening är den regeln emellertid inte tillräcklig för att undanröja nackdelarna med att i lagtexten använda ett oprecist åtgärdsbegrepp. Av rättssäkerhetsskäl och för att så långt möjligt undvika tillämpningsproblem anser Lagrådet att med åtgärd bör i detta sammanhang förstås sådan som med hänsyn till sin omfattning är av reell betydelse för miljön. Lämpligen kan detta uttryckas i form av en definition av begreppet åtgärd.

Lagrådet föreslår därför att 2 kap. inleds med en ny 1 § av följande lydelse.

"I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte innefattar bedrivande av verksamhet men likväl till följd av sin omfattning eller på annat sätt är av påtaglig betydelse med hänsyn till vad som anges i 1 kap. 1 §."

3 §

Första styckets första mening gäller de skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått som skall vidtas för att undvika skada eller olägenhet. I andra meningen föreskrivs för yrkesmässig verksamhet att bästa möjliga teknik skall användas. Så oförmedlat som andra meningen knyter an till föreskriften i första meningen kan kravet på bästa möjliga teknik närmast uppfattas avse enbart tekniken för själva försiktighetsåtgärden. Begreppet bästa möjliga teknik är dock, som framgår av författningskommentaren, avsett att inrymma både den i den yrkesmässiga verksamheten använda teknologin överhuvud taget och det sätt på vilket t.ex. en anläggning för sådan verksamhet konstrueras, drivs, underhålls och avvecklas. Mot den kortfattade föreskriften om bästa möjliga teknik kan också - även med beaktande av att detta begrepp är internationellt vedertaget - invändas att bestämmelsen inte anger från vilken aspekt bedömningen av vad som är bäst skall göras.

Lagrådet förordar på grund härav att andra meningen ges förslagsvis följande lydelse.

"I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik."

4 §

Enligt vad som anförs i författningskommentaren reglerar paragrafen vilka krav som skall ställas på lokaliseringen av en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk mark eller vattenområden. Avsikten att lokaliseringsregeln skall ta sikte på ianspråktagande av mark- eller vattenområden kan enligt Lagrådets mening inte anses komma tillräckligt klart till uttryck i den föreslagna lagtexten. Lämplighetsbedömningen vid lokalisering skall ju enligt förslaget göras - förutom med hänsyn till hushållningsbestämmelserna för mark och vatten - med beaktande av den grundläggande målsättningsparagrafen i 1 kap. 1 §. Vid det förtydligande av lagtexten som är påkallat bör samtidigt göras en avgränsning så att rent tillfälliga ianspråktaganden undantas från kraven.

Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att paragrafens första mening kompletteras och därvid ges följande lydelse.

"För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområde annat än tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 1 kap. 1 § samt 3 och 4 kap."

6 §

I paragrafen föreskrivs enligt remissförslaget att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall, för att förebygga risk, undvika att använda sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan ersättas med mindre farliga kemiska produkter eller biotekniska organismer. Detta skall också gälla varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Av motiven framgår att den produktvalsprincip som föreskrivs skall tillämpas så att bedömningen knyts till risker för hälsan eller miljön och alltså inte enbart till konstaterad farlighet. Den sålunda avsedda innebörden skulle komma bättre till uttryck om paragrafen får följande lydelse .

"Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda kemiska produkter eller biotekniska organismer, som kan befaras medföra risker för hälsan eller miljön, i den mån de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism."

7 och 8 §§

Enligt 7 § i remissförslagets lydelse skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Detta ansvar kvarstår till dess skadan eller olägenheten har upphört.

Den angivna regeln, liksom reglerna i 2 - 6 §§, är avsedd att modifieras av 8 §, där det enligt remissförslaget förskrivs att kraven på hänsyn gäller i den utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall enligt paragrafen nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämföras med kostnaden för sådana åtgärder, och det skall vid avvägningen beaktas om det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret. Avvägningen får dock inte medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

Den sålunda föreslagna regleringen väcker flera frågor. Till en början uppkommer spörsmålet hur det ansvar för att avhjälpa skadan som föreskrivs i 7 § är avsett att förhålla sig till den skyldighet att utge ersättning för olika slags miljöskador som i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande rätt följer av åtskilliga bestämmelser i miljöbalksförslaget, t.ex. 11 kap. 19 och 23 §§, 31 kap. 16 § och 32 kap. Även om remissens motiv inte är helt klargörande på denna punkt, vill det förefalla som om tanken har varit att ersättningsskyldigheten i förekommande fall skall anses inbegripen i ansvaret för att avhjälpa skadan eller olägenheten; att utge ersättning skulle således vara ett sätt att ansvara för avhjälpandet.

Denna tankegång har emellertid inte kommit till klart uttryck i lagtexten och den synes av flera skäl svår att vidhålla. I den mån den som har orsakat en miljöskada åläggs att ersätta skadan gäller ju principiellt sett att skadevållaren inte förfogar över det sätt på vilket ersättningsbeloppet används. Ersättningen kan fastställas med kostnaderna för att avhjälpa skadan som utgångspunkt men den kan också bestämmas som en kompensation för bestående värdeminskning på exempelvis en grannfastighet, och vare sig den har bestämts på det ena eller andra sättet ligger det utom den ersättningsskyldiges kontroll i vad mån ersättningsbeloppet används för att avhjälpa skadan eller ej.

Ytterligare är att märka att den föreslagna andra meningen i 7 § innebär att det ansvar som föreskrivs i paragrafen upphör så snart själva skadan eller olägenheten har upphört. Detta kan emellertid inte gälla i fråga om ersättningsskyldigheten, som ju måste kunna aktualiseras även därefter. Det är vidare ägnat att medföra oklarheter om även de regler som gäller om skyldighet att utge ersättning skall modifieras av en allmän rimlighetsregel av det slag som 8 § innehåller och som saknar motsvarighet i nuvarande ersättningsregler. Terminologiskt synes det slutligen missvisande att hänföra ersättningsskyldigheten till de s.k. hänsynsreglerna.

Det kan även av andra skäl ifrågasättas om 8 § så som den har formulerats enligt remissförslaget är lämpligt avpassad som modifikation av 7 §. Sistnämnda paragraf behandlar situationen då en skada eller en olägenhet för miljön redan har inträffat och får antas ta sikte enbart på reparativa åtgärder; skyldigheten att vidta förebyggande, hindrande eller motverkande åtgärder för framtiden följer av 3 § i kapitlet. Den avvägning mellan nyttan och kostnaderna för skyddsåtgärder eller andra försiktighetmått

som föreskrivs i 8 § synes alltså inte komma in i bilden när en tillämpning av 7 § aktualiseras. Även den avvägning som skall göras med beaktande av totalförsvarets behov förefaller enligt motiven ta sikte på förebyggande åtgärder snarare än på sådana reparativa åtgärder som 7 § behandlar.

Enligt Lagrådets mening kan dessa oklarheter i regleringen till en del avhjälpas, om de båda paragraferna får byta plats och den allmänna rimlighetsregeln således får bilda en 7 § och därmed begränsas till att ta sikte på de hänsynsregler som anges i 2 - 6 §§ i kapitlet. Ansvaret för reparativa åtgärder bör då behandlas i 8 §, varvid paragrafen bör kompletteras dels genom att det uttryckligen anges att ersättningsskyldighet kan uppkomma i stället för ansvar för avhjälpande i den mån det föreskrivs i balken, dels genom att en rimlighetsregel införs som dock bör begränsas till att avse ansvaret för avhjälpande.

Även om dessa förändringar vidtas, kvarstår frågan vilka omständigheter som bör få beaktas vid tillämpningen av den allmänna rimlighetsregeln. Som remissförslagets 8 § har avfattats skulle den kunna uppfattas på det sättet att hänsyn endast får tas till resultatet av en jämförelse mellan nyttan av och kostnaderna för skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått samt totalförvarets behov. Eftersom flera av de regler i 2 – 6 §§ som rimlighetsregeln är avsedd att modifiera riktar sig till var och en och tar sikte på åtgärder som i det dagliga livet utförs av konsumenter och andra, är det dock uppenbart att även andra förhållanden måste få vägas in i prövningen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8) anges också att en avvägning alltid måste göras med hänsyn till vad som får anses vedertaget godtagbart beteende med hänsyn till andra intressen än rena miljöintressen samt att kraven måste vara rimliga med avseende på den olägenhet och det intrång i den personliga valfriheten som de innebär. Lagrådet ansluter sig till dessa uttalanden. Dessutom kan uppenbarligen ibland andra angelägna samhällsintressen än totalförvarsintresset behöva vägas in vid prövningen. Det torde inte vara möjligt att avfatta paragrafen på ett sådant sätt att den ger klart besked om hur avvägningen skall utfalla i alla förekommande situationer, utan man är här hänvisad till en utveckling i praxis. Som Lagrådet var inne på redan vid kapitelrubriken måste emellertid konstateras att den valda konstruktionen innebär att reglerna i 2 kap. ger endast begränsad ledning för tillämpningen.

Enligt Lagrådets mening skulle den innebörd av paragrafen som får antas vara avsedd komma till bättre uttryck, om det anges att de omständigheter som tydligen bedömts som speciellt viktiga - förhållandet mellan nyttan av och kostnaderna för skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått samt totalförsvarets behov - skall särskilt beaktas, eftersom det därmed enligt vedertagna lagtolkningsprinciper kommer att stå fullt klart att även andra förhållanden kan vägas in i bedömningen.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att paragraferna får följande lydelse.

"7 § Kraven på hänsyn enligt 2-6 §§ gäller i den utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått står i rimligt

förhållande till kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd som behövs för totalförsvaret, skall även detta förhållande särskilt beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

8 §

Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten upphört för att denna avhjälps i den utsträckning det är rimligt. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma."

Med denna lösning kommer den paragraf som enligt Lagrådets förslag skall betecknas som 8 § inte att ge några uttryckliga exempel på förhållanden som skall beaktas vid prövningen av om det är rimligt att den som genom en verksamhet eller en åtgärd orsakat skada eller olägenhet för miljön skall ansvara för att den blir avhjälpt. Detta gäller också i fråga om remissförslaget, eftersom i enlighet med vad som förut angetts de exempel som ges i remissens 7 § inte tar sikte på reparativa åtgärder. Det måste emellertid utan att det uttryckligen anges i paragrafen stå klart att omständigheter liknande dem som nämns i den allmänna rimlighetsregeln är särskilt beaktansvärda och att man alltså ofta har att göra en jämförelse mellan nyttan av att skadan eller olägenheten avhjälps och kostnaderna för detta liksom att i förekommande fall totalförsvarets behov skall beaktas. Ytterligare bör anmärkas att Lagrådets förslag givetvis inte utesluter att en skadevållare i vissa fall kan åläggas både ersättningsskyldighet och skyldighet att avhjälpa en skada. Så t.ex. kan ju skadestånd åläggas för förfluten tid utan hinder av att en skyldighet uppkommer att undanröja en skada eller en olägenhet för framtiden.

10 §

Paragrafen tillägger regeringen befogenhet att, om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, tillåta denna även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte, om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.

Regeringen får alltså tillåta en verksamhet eller en åtgärd utan hinder av att den - som det heter i 9 § andra stycket - medför risk för att ett stort antal människor får sin levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att miljön försämras avsevärt. Avsikten är enligt motiven att regeringen i mycket speciella undantagsfall skall kunna meddela dispens, när en verksamhet eller en åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, t.ex. för sysselsättningen.

Bedömningen av om en verksamhet eller en åtgärd kan hänföras under 9 § andra stycket skall enligt motiven till nämnda paragraf ske med den utgångspunkten att de skyddsåtgärder och försiktighetsmått har vidtagits som följer av balkens övriga bestämmelser. Kan risken elimineras genom

sådana skyddsåtgärder eller försiktighetsmått, är verksamheten således inte av det slaget som avses i 9 § andra stycket. Det kan emellertid här tänkas bli fråga om villkor som i det särskilda fallet är så betungande att det saknas praktisk möjlighet att bedriva verksamheten med följd att denna inte kan komma till stånd, trots att den från allmän synpunkt bedöms som synnerligen angelägen. Som 10 § har avfattats kommer regeringen då inte att kunna meddela någon dispens, eftersom en dispens i så fall inte skulle gälla verksamheten i sig utan endast sådana villkor för denna som i praktiken kan vara av prohibitiv karaktär. Mot bakgrund av syftet med den dispensmöjlighet som enligt remissförslaget tilläggs regeringen ter sig detta förhållande irrationellt, och det måste i praktiken i de låt vara sällsynta fall som här avses bli svårt att skilja den ena situationen från den andra.

Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda att första meningen kompletteras på det sättet att regeringen tilläggs befogenhet att meddela dispens även i nu avsedda fall. Meningen kan då lämpligen få följande lydelse.

"Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket, eller medge att verksamheten får bedrivas eller åtgärden vidtas utan sådana skyddsåtgärder eller försiktighetsmått som skulle ha följt av 2 - 6 §§."

Slutligen bör anmärkas att det i remissen inte har berörts hur förevarande paragraf och de dispensregler som miljöbalksförslaget i övrigt innehåller avses förhålla sig till regeringens allmänna befogenhet enligt 11 kap. 12 § regeringsformen att, när annat inte följer av lag eller beslut om utgiftsanslag, medge undantag från bestämmelse i förordning. Utgångspunkten får antas vara att ingen av förslagets dispensbestämmelser avses innebära någon uttrycklig begränsning av denna dispensbefogenhet. Ibland kan dock uppenbarligen förhållandena tänkas vara sådana att det skulle strida i varje fall mot grunderna för balkens reglering att meddela dispens av detta slag.

3 kap. Allmänna synpunkter

Bestämmelserna i detta kapitel har i stort sett oförändrade överförts från 2 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Som Lagrådet påpekat i de inledande synpunkterna har detta medfört att miljöbalken kommer att innehålla regler till skydd för vissa näringar. Sådana hör inte naturligen hemma i en lagstiftning som primärt har till syfte att bidra till hälso- och miljöskyddet. Enligt Lagrådets mening bör dessa regler ta sikte inte på själva näringarna utan på de naturresurser som tas i anspråk av näringarna. Någon annan lagstiftning som är bättre anpassad för sådana regler finns inte, när naturresurslagen har upphävts. Lagrådet anser att det skulle föra för långt att nu utreda möjligheterna att utforma

en sådan lagstiftning. Lagrådet anser att förslaget i detta hänseende får godtas.

Kapitlet innehåller grundläggande skyddsregler för mark- och vattenområden. I flera paragrafer anges att sådana områden så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan få en påtagligt negativ inverkan. Enligt författningskommentaren till 2 § avses med uttrycket "så långt möjligt" att en avvägning skall göras mellan skyddsintresset och motstående intressen. I första hand är avsikten att ge utrymme i det enskilda fallet för samhällsekonomiska hänsynstaganden, t.ex. regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska intressen. Enbart ekonomiska hänsynstaganden skall dock inte få äventyra de värden som bestämmelsen avser att skydda, såvida det inte främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt Lagrådets mening är det inte godtagbart att ett så oprecist uttryck som "så långt möjligt" används i lagtexten för att ange när avvikelse från skyddsreglerna kan ske och att innebörden av uttrycket framgår endast av författningskommentaren. Vad där sägs om undantagsmöjligheternas omfattning har i 4 § uttryckts med ordalag som Lagrådet finner på ett adekvat sätt ange vad som avses. Lagrådet föreslår att det i en ny paragraf ges en generell undantagsregel med motsvarande lydelse. I en sådan paragraf bör också kunna tas med det undantagslösa skyddet för områden av riksintresse, som enligt förslaget behandlas i 5-9 §§. Lämpligen bör en sådan paragraf ges beteckningen 10 § och utformas enligt följande.

"Bestämmelserna i 2-9 §§ hindrar inte åtgärder som behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen, om detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att ett annat mark- eller vattenområde tas i anspråk.

Åtgärder som avses i första stycket får dock inte vidtas i ett område där de intressen som enligt 5-9 §§ skall skyddas är av riksintresse."

Med utgångspunkt i dessa allmänna synpunkter har Lagrådet granskat kapitlets olika paragrafer.

2 och 3 §§

Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" utgår.

4 §

Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.

"Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får inte tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar.

Skogsmark skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk."

5 §

Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" i första stycket samt andra stycket utgår.

6 §

I remissen används ibland uttrycket "mark, vatten och fysisk miljö i övrigt". Med fysisk miljö i övrigt avses den bebyggda miljön, landskapsbilden m.m. (avsnitt 4.9). Paragrafen avser att skydda inte endast mark- och vattenområden utan också den bebyggda miljön (jfr prop. 1985/86:3). I författningskommentaren anges att bestämmelsen är avsedd att skydda även sådana kulturmiljöer som dokumenterar olika utvecklingsperioder i vårt lands historia. Lagrådet anser att detta inte kommer till uttryck i lagtexten, om den begränsas till att gälla mark- och vattenområden i inskränkt bemärkelse. Lagrådet föreslår att andra stycket utgår och att paragrafen i övrigt ges följande lydelse.

"Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas."

7-9 §§ Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" i paragrafernas första stycken utgår och att även paragrafernas andra stycken utgår.

5 kap.

5 §

Enligt 5 § skall en åtgärdsplan upprättas om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov annars uppkommer besluta en sådan åtgärdsplan eller bestämma att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsplaner. I 6 § första stycket sägs bl.a. att det i en åtgärdsplan skall anges de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld vid en angiven tidpunkt samt vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder vidtas och när de skall vara utförda.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.10.3) uttalas bl.a. att en åtgärdsplan inte avses vara direkt bindande för enskilda och att beslut om planen inte kan anses vara en sådan myndighetsutövning mot

enskild som kräver rätt att överklaga. Däremot har i remissens motiv inte berörts frågan i vad mån en plan skall anses utgöra föreskrifter i den mening som avses i 8 kap. regeringsformen.

Spörsmålet i vad mån planer av olika slag skall anses utgöra föreskrifter har emellertid fått en ingående belysning i samband med tillkomsten av plan- och bygglagstiftningen (se främst prop. 1985/86:1 s. 89 ff och bilaga 10 s. 209 ff, BoU 1986/87:1 s. 17 ff och 453 ff samt KU 1985/86:8 y). Vad som därvid stod i blickpunkten var bl.a. den konstitutionella valören av en sådan översiktsplan som varje kommun enligt 1 kap. 3 § plan- och

bygglagen (1987:10) är skyldig att upprätta och som skall omfatta hela kommunens område. Under lagstiftningsärendets slutskede eftersträvades att ge reglerna om översiktsplan en sådan avfattning att en plan av detta slag inte skulle kunna uppfattas som bindande direktiv och således inte vara att hänföra till föreskrifter (BoU 1986/87:1 s. 28 ff). Detta har kommit till uttryck bl.a. genom att det i 1 kap. 3 § första stycket uttryckligen anges att en översiktsplan inte är bindande vare sig för myndigheter eller för enskilda.

Bestämmelserna i 5 kap. 6 § miljöbalksförslaget är däremot kategoriskt avfattade och det är svårt att uppfatta dem på annat sätt än att en åtgärdsplan i flera avseenden blir bindande i varje fall för de berörda myndigheterna och kommunerna. Detta betyder inte utan vidare att åtgärdsplaner i alla lägen är att hänföra till föreskrifter; av betydelse är härvidlag också i vad mån en plan omfattar endast ett konkret fall eller får mera generell giltighet liksom planens geografiska omfattning. Det går därför inte att göra ett generellt uttalande om i vad mån åtgärdsplanerna kommer att utgöra föreskrifter eller förvaltningsbeslut, utan detta kan vara beroende av utformningen och inriktningen av planen i det särskilda fallet. Eftersom regleringen i 5 § måste kunna betraktas som ett bemyndigande till regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen förenat med ett medgivande till s.k. subdelegation enligt 8 kap. 11 § får det här - till skillnad från vad fallet var vid tillkomsten av plan- och bygglagen - ingen avgörande betydelse för planernas giltighet om de är att hänföra till föreskrifter eller förvaltningsbeslut. Att märka är dock att, om en plan skall anses innefatta föreskrifter, det strikt måste iakttas att de håller sig inom ramen för de ämnen som enligt 8 kap. 7 § regeringsformen över huvud taget kan bli föremål för delegation, dvs. - såvitt här är av intresse - skydd för hälsa samt natur- och miljövård.

Som nämnts innebär förslaget att regeringen skall kunna besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta åtgärdsplaner. I de fall då den aktuella miljökvalitetsnormen omfattar flera kommuner i ett län bör det enligt motiven i många fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen får till uppgift att ta fram åtgärdsplanen, men det avses även vara möjligt att, i de fall det är lämpligt och berörda kommuner så önskar, låta kommunerna i mellankommunal samverkan upprätta en åtgärdsplan.

Det förtjänar med anledning av dessa uttalanden erinras om att samordningen av frågor om användningen av mark- och vattenområden som berör flera kommuner gemensamt har fått en annan lösning i plan- och bygglagen. Enligt 7 kap. 1 § nämnda lag skall sålunda, när den utrednings- och samordningsverksamhet som behövs inte kommer till stånd på annat sätt, regeringen utse ett regionplaneorgan som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna uppgift. Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalförbund, men regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund för ändamålet.

Den i plan- och bygglagen valda lösningen har den fördelen att man säkerställer att en plan kommer till stånd även om de berörda kommunerna inte skulle vara ense i alla frågor, eftersom omröstning om planen skall ske i kommunalförbundets fullmäktige och inte i fullmäktige för de be-

rörda kommunerna. Eftersom det i förevarande fall är förutsatt att uppgiften att upprätta en åtgärdsplan skall ges till flera kommuner gemensamt bara när dessa önskar det och en åtgärdsplan normalt torde avse mera avgränsade frågor än en regionplan, synes det inte finnas tillräckliga skäl att på samma sätt som enligt plan- och bygglagen göra delegation till kommunalförbund till ett obligatorium för fall då en åtgärdsplan berör flera kommuner. Det synes emellertid kunna vara lämpligt att, för de fall då ett regionplaneorgan eller något annat kommunalförbund med likartade uppgifter redan har inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprättandet av åtgärdsplanen åt ett sådant organ. Lagrådet förordar med hänsyn härtill att 5 § kompletteras med ett nytt sista stycke av följande lydelse.

"Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund."

8 §

Av paragrafen framgår inte vem som skall upprätta ett åtgärdsprogram; om det är regeringen eller om regeringen får delegera uppgiften till någon myndighet eller kommun. Inte heller remissens allmänna motivering eller författningskommentar ger någon ledning härvidlag. Lagrådet utgår emellertid ifrån att ett åtgärdsprogram liksom en åtgärdsplan skall kunna upprättas antingen av regeringen eller, efter delegation, en eller flera myndigheter eller kommuner. Lagrådet föreslår därför att paragrafen ges följande lydelse, som överensstämmer med vad som anges i 5 § första stycket.

"Regeringen får upprätta sådana åtgärdsprogram som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta sådana åtgärdsprogram."

6 kap.

2 §

Bestämmelserna ger regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivning när det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan i ärenden som avser tillämpning av andra lagar än miljöbalken. Bemyndigandet har gjorts mer omfattande än det som nu finns i 5 kap. 2 § naturresurslagen, vilket avgränsas genom hänvisning till vissa angivna lagar som räknas upp i 1 kap. 2 § naturresurslagen (de s.k. naturresurslagsanknutna lagarna). Att bemyndigandet föreslås utvidgat så att i princip alla lagar omfattas har inte närmare motiverats i lagrådsremissen. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att utvidgningen kan ses mot bakgrund av den utveckling som pågår bl.a. inom Europeiska unionen mot att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i allt fler sammanhang, t.ex. inför olika slags policybeslut.

Bemyndiganderegeln täcker in även "andra fall än som avses i 1 §" när det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Härmed avses enligt författningskommentaren att ge regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om att en beslutsmyndighet i enskilda fall skall kunna kräva att miljökonsekvensbeskrivning upprättas i ett ärende för vilket det inte gäller några föreskrifter med generellt krav på sådan beskrivning.

Lagrådet bedömer att det föreslagna bemyndigandet har blivit alltför vidsträckt, eftersom dess räckvidd avgränsas enbart genom rekvisitet om ett behov för bedömning av miljöpåverkan. Bemyndigandet bör kunna ges något fastare utformning, om den förutsättningen ställs upp för föreskrifter avseende ärenden enligt annan lag att det av den andra lagen skall framgå att hälso- eller miljöhänsyn skall beaktas. Såvitt gäller den del av bemyndigandet som avser enskilda fall synes det önskvärt att det som åsyftas kommer till klarare uttryck i lagtexten. Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att paragrafen ges följande utformning.

"Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning

1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,

2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §.

I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har föreskrivits."

8 §

Enligt andra meningen i första stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning, som upprättats i ett mål eller ärende som inte rör miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, kungöras om det är fråga om en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Kungörelse skall då ske tillsammans med ansökan i de fall en sådan har gjorts.

Av 1 och 2 §§ framgår att en miljökonsekvensbeskrivning kan föreskrivas även i ett mål eller ärende där ett ansökningsförfarande inte förekommer, t.ex. i vissa typer av anmälningsärenden. Om ett sådant ärende rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, synes det mest förenligt med EG-direktivet 85/337/EEG (ändrat genom direktiv 97/11/EG) att miljökonsekvensbeskrivningen kungörs, trots att det inte är fråga om ett ansökningsärende. Lagrådet föreslår därför att andra meningen i första stycket ges följande lydelse.

"Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättas i något annat mål eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan."

9 §

I paragrafens första stycke föreskrivs enligt förslaget att en myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall i samband med den prövningen genom ett särskilt beslut ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven enligt förevarande kapitel. Detta beslut får inte överklagas särskilt. Enligt författningskommentaren innebär regleringen att, om

miljökonsekvensbeskrivningen underkänns, denna måste kompletteras till dess myndigheten godkänner den; annars bör ansökningen avslås.

Detta uttalande står inte i full överensstämmelse med den reglering som föreslås i 22 kap. 1 och 2 §§. I den förstnämnda av dessa båda paragrafer föreskrivs att en ansökan skall innehålla bl.a. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Om ansökningen är ofullständig skall domstolen enligt 22 kap. 2 § förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Följs inte föreläggandet får miljödomstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet eller ärendet, avvisa ansökningen. Till följd av hänvisningen i 19 kap 5 § blir dessa regler tillämpliga även för myndigheter.

Reglerna i 22 kap. 1 och 2 §§ innebär alltså att en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning har gjorts till en processförutsättning, en ordning som också får anses vara den mest följdriktiga. Detta hindrar inte att domstolen eller myndigheten i enlighet med 22 kap. 2 § kan avhjälpa förekommande brister på sökandens bekostnad, och skulle bristerna vara oväsentliga bör de i enlighet med vad som följer av nämnda paragraf inte hindra målets eller ärendets prövning i sak.

Ett avvisningsbeslut grundat på att miljökonsekvensbeskrivningen inte uppfyller föreskrifterna i 6 kap. måste givetvis kunna överklagas. Huruvida domstolen eller myndigheten i ett fall när miljökonsekvensbeskrivningen bedöms som godtagbar bör ge detta tillkänna genom ett särskilt beslut under rättegången eller ta upp frågan först vid avgörande av målet eller ärendet torde få bli beroende av omständigheterna, varvid det är av särskild betydelse om invändning har gjorts mot miljökonsekvensbeskrivningen eller denna annars framstår som kontroversiell. Någon erinran från Lagrådets sida föreligger inte mot förslaget att särskild talan inte skall vara tillåten i det fall frågan har tagits upp i ett särskilt beslut under rättegången och beslutet inte innebär att ansökan avvisas.

För att innebörden av första stycket skall stå fullt klar förordar Lagrådet med de angivna utgångspunkterna att stycket erhåller följande lydelse.

"Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas."

7 kap.

1 §

Enligt 1 § andra stycket naturvårdslagen gäller för närvarande att envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Som förevarande paragraf har avfattats enligt det remitterade förslaget har denna skyldighet begränsats till att gälla den som utnyttjar allemansrätten, och paragrafen har också upptagits under rubriken Allemansrätt. Efter orden skulle skyldigheten således inte längre gälla den som vistas i naturen med

markägarens medgivande eller med stöd av en särskild reglering och inte heller markägaren själv. Denna förändring har inte motiverats i lagrådsremissen; tvärtom sägs det i författningskommentaren till paragrafen att alla som vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet. Mot denna bakgrund skulle den gällande lydelsen av regeln vara att föredra. Anses det vara ett önskemål att allemansrätten särskilt nämns skulle rubriken till paragrafen kunna få lyda "Allemansrätt m.m." och paragrafen få följande lydelse.

"Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med denna."

4 §

Enligt paragrafen får ett mark- eller vattenområde förklaras som naturreservat i syfte bl.a. att bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer. Härmed avses i författningskommentaren områden som enligt 7 § naturvårdslagen skall skyddas och vårdas "på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet." Som exempel anges att behovet av skydd för landskapsbilden och av geologiskt intressanta formationer kan tillgodoses med hänvisning till att de utgör värdefulla naturmiljöer.

Genom att paragrafen omfattar också kulturmiljöer kan ifrågasättas när den skall tillämpas i stället för bestämmelserna i 9 § om kulturreservat. Syftet med kulturreservat är att bevara värdefulla kulturpräglade landskap, dvs. sådana som, enligt författningskommentaren till 9 §, präglas av äldre tiders hävd och brukningsformer eller som innehåller värdefulla kulturlandskapselement. I författningskommentaren sägs att beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att området skall skyddas och att denna skyddsform kompletterar bestämmelserna om naturreservat.

Enligt Lagrådets mening finns risk att de båda paragrafernas avfattning kan leda till att ett visst område förklaras som naturreservat medan ett annat område av samma karaktär förklaras som kulturreservat. Det kan visserligen sägas att en sådan olikartad behandling inte har någon praktisk betydelse. De faktiska konsekvenserna är desamma vare sig området förklaras som naturreservat eller som kulturreservat; bestämmelserna i kapitlets 4-8 §§ gäller i båda fallen. Lagrådet anser dock att, om det bedöms som angeläget att ha båda dessa skyddsformer, en distinktion görs mellan dem vad avser skyddssyftet för att undvika osäkerhet om vilken bestämmelse som skall tillämpas i ett visst fall. Skillnaden mellan värdefull kulturmiljö och värdefulla kulturpräglade landskap kan knappast sägas vara av sådan art att den motiverar olika skyddsformer. Enligt Lagrådets mening kan skyddsyftet i båda fallen tillgodoses genom att området förklaras som kulturreservat. Lagrådet föreslår därför att hänvisningen till kulturmiljö utgår ur 4 §.

7 §

Genom bestämmelserna i paragrafen föreslås särskilda spärrar mot att upphäva beslut om förklaring som naturreservat, om inskränkande föreskrifter i samband med sådan förklaring och om förpliktelse för rättighetshavare att tåla intrång inom reservatsområde samt mot att ge dispens från föreskrifter för ett naturreservat. För helt eller delvis upphävande av ett beslut fordras synnerliga skäl och för medgivande av dispens särskilda skäl. Vidare uppställs ett obligatoriskt villkor om kompensationsåtgärder i skälig utsträckning på reservatet eller annat område. Bestämmelserna är enligt motiven grundade på tanken att inrättande av naturreservat skall ske för att skapa ett definitivt skydd, från vilket endast undantagsvis avsteg skall kunna göras. Bestämmelserna har i naturvårdslagen i huvudsak motsvarighet för naturreservat i 12 § och för naturvårdsområde i 19 §, men kravet på kompensation har getts ett väsentligt vidgat tillämpningsområde i förhållande till vad som gäller för närvarande.

Restriktionerna mot upphävande av här avsedda beslut ger enligt Lagrådets mening intryck av att kunna skapa onödiga hinder mot anpassning av fattade beslut till ändrade förhållanden inom ett reservat. Med beaktande av att länsstyrelsen eller kommunen enligt 4-6 §§ inte har någon skyldighet utan endast befogenhet att inrätta naturreservat och att meddela begränsande föreskrifter och intrångsförpliktelser ter sig restriktionerna som alltför stelbenta och onyanserade. Detta understryks i viss mån av att begreppet naturreservat enligt förslaget vidgas till att omfatta även vad som nu avses med naturvårdsområde.

Lagrådet anser att kravet på synnerliga skäl enligt första stycket utan att syftet med reservatsinstitutet skulle riskeras bör kunna ersättas av ett mindre strängt rekvisit. Inte minst gäller detta upphävande av inskränkande föreskrifter som meddelats enligt 5 § och skyldighet att tåla intrång enligt 6 §. Ett ytterligare skäl för att något modifiera restriktionerna är att de genom hänvisningar i 9 och 10 §§ görs tillämpliga också på den nya skyddsformen kulturreservat och på naturminnesförklaring. Bestämmelsen i fjärde stycket om kompensation för intrång i naturvärdet synes lämpligen kunna utformas som ett fakultativt krav, varvid i så fall anknytning torde kunna ske till vikten av det beslut som upphävs eller från vilket avsteg görs.

Vad härefter angår utformningen av regeln i tredje stycket vill Lagrådet påminna om de synpunkter Lagrådet anförde i anledning av en lagrådsremiss den 27 februari 1997 med bl.a. förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (se prop. 1996/97:75 bil. 4 s. 138). Som följd av dessa synpunkter utformades ett tillägg i 12 § naturvårdslagen såsom en erinran i stället för som en regel med konstitutiv betydelse. Av motsvarande skäl bör med hänsyn till innehållet i den föreslagna 29 § det aktuella stycket ges formen av en erinran om vad som för vissa fall följer av 29 §.

På grund av det anförda förordar Lagrådet att kravet på "synnerliga skäl" enligt första stycket ersätts av "särskilda skäl" samt att tredje och fjärde styckena ges följande lydelse.

"Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan upphävande eller dispens beslutas för ett sådant särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.

Beslut om upphävande eller dispens får, om det leder till påtagligt intrång i naturvärdet, meddelas endast om intrånget kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på något annat område."

9 §

Med hänvisning till vad som anförts under 4 § föreslår Lagrådet att första meningen i paragrafens första stycke ges följande lydelse.

"Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap eller annars värdefulla kulturmiljöer."

12 §

I paragrafen hänvisas till fredning enligt jakt- och fiskelagstiftningen. Enligt 3 § jaktlagen är viltet fredat och får jagas endast om det följer av lagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Någon motsvarande generell fredningsbestämmelse finns inte i fiskelagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får emellertid enligt 19 - 21 §§ i den lagen meddela föreskrifter som innebär förbud eller begränsningar i utövandet av fiske. Det är därför enligt Lagrådets mening inte lämpligt att i paragrafen hänvisa till fredning enligt jakt- och fiskelagstiftningen.

Lagrådet föreslår att paragrafen inleds på följande sätt.

"Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs inom området."

15 §

Enligt andra stycket får ett strandområde, som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen, av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda skäl. I tredje stycket föreskrivs att strandskyddet återinträder, om detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs.

De skäl som ligger till grund för denna reglering synes inte göra sig gällande i det fallet att en detaljplan upphävs i omedelbar anslutning till att en ny plan träder i kraft och såväl den äldre som den nyare planen omfattar ett strandområde som är undantaget från strandskydd, antingen genom ett beslut i anslutning till den äldre planens tillkomst eller också genom ett särskilt undantagsbeslut. Bestämmelserna bör lämpligen formuleras på sådant sätt att, om annat inte bestäms, undantaget i båda dessa fall består utan att särskilda skäl behöver föreligga. Detta kan åstadkommas genom att "strandområde" i remissförslagets andra stycke ersätts av "strandskyddsområde" och att remissförslagets tredje stycke formuleras så

att det blir tillämpligt bara om området upphör att ingå i detaljplan eller att omfattas av områdesbestämmelser.

Med dessa utgångspunkter och med vissa redaktionella ändringar i övrigt skulle styckena kunna ersättas av ett stycke med följande lydelse.

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av områdesbestämmelser inträder åter strandskydd."

Till frågan om strandområden som ingick i fastställd plan vid utgången av juni 1975 återkommer Lagrådet vid 10 § promulgationslagen.

25 §

I första stycket första meningen av förevarande paragraf föreskrivs enligt remissförslaget att, vid beslut om naturreservat, kulturreservat, naturminnen, biotopskyddsområden, djur- eller växtskyddsområden och vattenskyddsområden, markägarens rätt att använda marken får inskränkas endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen gäller emellertid generellt att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses. Denna princip måste alltså iakttas vid tillämpningen av alla bestämmelser i miljöbalken som kan medföra inskränkningar i rätten att använda mark eller byggnad, och det blir därför närmast missvisande att i enlighet med förslaget meddela en föreskrift av samma innehåll som begränsas till att gälla vissa specifika inskränkningar. Om en allmän erinran om innehållet i grundlagsbestämmelsen skulle vara önskvärd, bör denna ha sin plats i något av de inledande kapitlen i lagen och inte i förevarande kapitel. Den föreslagna första meningen bör därför utgå. Även remissförslagets tredje mening, som behandlar förpliktelsen att tåla intrång i rätt till fastighet, och dess fjärde mening, som likställer innehavare av särskild rätt med ägare, får anses vara överflödiga med hänsyn till grundlagsregleringen. Vill man ge en allmän erinran om att enskilda intressen skall vägas mot det allmänna intresse som kan föranleda tillämpning av en skyddsbestämmelse kan detta lämpligen ske genom att det efter mönster av 3 § första stycket naturvårdslagen föreskrivs att, vid prövning av frågor som avses i kapitlet, hänsyn skall tas även till enskilda intressen.

I remissförslagets andra mening föreskrivs att en inskränkning inte får gå längre än som krävs för att tillgodose syftet med skyddet för området. Även här är det fråga om en allmängiltig princip för förvaltningsrättsliga tvångsingripanden, men denna följer i det sammanhang som här är aktuellt inte uttryckligen av regeringsformen. Lagrådet vill därför inte motsätta sig att en föreskrift av detta slag införs i kapitlet.

Med dessa utgångspunkter skulle paragrafen förslagsvis kunna få följande lydelse.

"Vid prövningen av frågor som avses i detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses."

27 §

I paragrafen föreskrivs om skyldighet för Naturvårdsverket att föra förteckning över vissa naturområden. Enligt andra stycket skall ett område som har tagits upp i förteckningen prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet.

Enligt författningskommentaren innebär det förhållandet att ett område har tagits upp i förteckningen bl.a. att det skall vara en prioriterad uppgift för berörda myndigheter att undersöka möjligheterna att bereda området nödvändigt skydd. Vidare anges att området skall vara prioriterat när det gäller att fördela tillgängliga medel för markförvärv och områdesskötsel.

Lagrådet anser att det inte står klart att det till myndigheterna riktade kravet på prioriterade insatser inte skulle kunna inbegripa en sådan åtgärd som att meddela skyddsföreskrifter i visst ämne (jfr nuvarande bestämmelse i 19 § andra stycket naturvårdslagen). Med hänsyn härtill och för att undanröja tvekan om bestämmelsen i allo är förenlig med 8 kap. 11 § regeringsformen, som inte anses medge att uppgift att meddela föreskrifter delegeras direkt från riksdagen till myndighet under regeringen, förordar Lagrådet att första stycket inleds på följande sätt.

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande i förteckningen."

8 kap.

1 §

Paragrafen avser att skydda andra vilt levande djur än sådana som avses i 2 § jaktlagen och 4 § fiskelagen. Det är alltså fråga om kräldjur, groddjur, insekter och andra ryggradslösa djur. Vid läsningen av första stycket leds tanken dock onekligen till att paragrafen gäller alla vilt levande djurarter. Motivet för begränsningen i andra stycket kan då vara svår att omedelbart förstå eftersom det, i motsats till vad som sägs i 14 a § naturvårdslagen, inte nämns att det finns särskilda bestämmelser om att döda eller fånga djur, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. Enligt Lagrådets mening skulle paragrafen bli mer lättläst och förståelig, om andra stycket formulerades på samma sätt som i 14 a § naturvårdslagen. Med en sådan lösning blir det fullt klart att förbud att ta bort eller skada fiskars rom kan meddelas enligt förevarande paragraf på samma sätt som enligt naturvårdslagen.

3 §

Med bestämmelsen i andra stycket avses att klargöra att specialregler i annan lag om förbud mot eller särskilda villkor för utsättning av djur- eller växtarter i naturmiljön träder i stället för bemyndiganderegleringen i första stycket om meddelande av sådana skyddsföreskrifter. I 1 kap. 3 § första stycket föreslås emellertid i remissen en generell regel om förhål-

landet mellan miljöbalkens bestämmelser och bestämmelser i annan lag som i särskilda avseenden behandlar en fråga som omfattas av balken.

Den sistnämnda regeln måste enligt Lagrådets bedömning anses täcka de situationer som avses med andra stycket i förevarande paragraf. Om den generella regeln behålls (jfr vad Lagrådet anfört vid 1 kap. 3 §), får således undantagsbestämmelsen i andra stycket anses överflödig och bör utgå.

10 kap.

2 §

Första stycket innebär att ansvaret för efterbehandling av förorenade områden m.m. faller på var och en som där bedriver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen. Undantag görs endast i 6 § för det fallet att en verksamhetsutövare visar att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt skulle ha motiverat efterbehandling. Så snart en verksamhetsutövares bidrag till föroreningen inte är så obetydligt som nyss har sagts, svarar han alltså fullt ut för hela efterbehandlingskostnaden oavsett i vilken utsträckning han bidragit till föroreningen, låt vara att han har regressrätt mot övriga som medverkat till att behovet av efterbehandling har uppstått. Detta avses gälla oberoende av i vad mån efterbehandling föreskrivits i villkoren för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga eller verksamhetsutövaren annars haft möjlighet att överblicka behovet av efterbehandling.

Vid remissbehandlingen har invändningar från flera håll riktats mot utredningsförslaget i denna del. För den som endast i mindre mån har medverkat till en förorening leder förslaget också otvivelaktigt till resultat som kan uppfattas som orättvisa och som kan vara svåra eller omöjliga att förutse eller avvärja för en verksamhetsutövare som upphört med den miljöfarliga verksamheten. Dessutom uppkommer betydande tröskeleffekter i det fallet att bidraget till föroreningen visserligen har varit ringa men dock inte så obetydligt som anges i 6 §. Av motiven får emellertid anses framgå att de angivna konsekvenserna är avsedda. Den lösning som valts i denna del kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas.

Paragrafen innehåller ytterligare en principiell nyhet så till vida att en form av s.k. ansvarsgenombrott föreslås för nu avsedda fall. Enligt andra stycket gäller således att den som utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare och som därvid i avsevärd grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit skall ansvara såsom verksamhetsutövare. Med bestämmande inflytande avses enligt motiven endast sådant inflytande som grundas på ekonomisk andel i företaget eller på avtal, exempelvis vid kreditgivning.

I sitt yttrande över en i april 1991 framlagd remiss om ändringar i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar avstyrkte Lagrådet ett i remissen intaget förslag av innebörd att en delägare i ett aktiebolag i vissa undantagssituationer skulle kunna bli solidariskt ansvarig för bolagets skulder. Enligt Lagrådets mening borde en lagreglering av ansvarsgenombrott föregås av en fördjupad utredning om vilka företeelser som borde träffas av en sådan lagreglering och hur rekvisiten för ansvarsgenombrott borde utformas. Vissa av de rekvisit som hade upptagits i för-

slaget var enligt Lagrådet vaga och kunde leda till rättsosäkerhet, och Lagrådet ansåg med hänsyn härtill att den föreslagna lagstiftningen skulle innebära ett nytt osäkerhetsmoment i näringsverksamhet som bedrivs i aktiebolagsform (prop.1990/91:198 s. 42 ff.). Frågan om en lagreglering av ansvarsgenombrott har därefter anförtrotts åt Aktiebolagskommittén.

Enligt Lagrådets mening bör det i detta läge inte komma i fråga att införa ansvarsgenombrott på ett sådant specialområde som det förevarande utan att resultatet av den pågående utredningen avvaktas. Lagrådet avstyrker således förslaget. Detta ter sig särskilt anmärkningsvärt så till vida att man delvis frångår det krav som i tidigare sammanhang (se t.ex. SOU 1987:59 och prop. 1990/91:198 s. 6) ansetts vara en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för ansvarsgenombrott, nämligen att aktiebolaget skall ha varit underkapitaliserat.

Antag att någon på grund av aktieinnehav har haft ett bestämmande inflytande över ett företag och i den egenskapen har medverkat till att utverka tillstånd för företaget att bedriva miljöfarlig verksamhet i medvetande om att föroreningar kan uppkomma men i avsikt att fullt ut tillgodose tillståndsvillkoren. Under tiden för sitt aktieinnehav har delägaren sett till att företaget är tillräckligt kapitalstarkt för att bestrida alla efterbehandlingskostnader som kan tänkas uppkomma. Långt senare - sedan hans engagemang i företaget för länge sedan upphört - uppstår emellertid efterbehandlingskostnader som företaget i sin då aktuella finansiella situation inte kan betala. Som förslaget är utformat kommer den tidigare aktieägaren i detta fall att kunna förpliktas att fullt ut svara för kostnaderna, trots att någon underkapitalisering inte förelåg under den tid han hade bestämmande inflytande. Detta leder till en osäkerhet som inte kan anses acceptabel från rättstrygghetssynpunkt.

Lagrådet anser alltså att andra stycket av paragrafen bör utgå. Om denna uppfattning inte vinner gehör måste stycket utformas på ett sådant sätt att en skälighetsbedömning kan göras, så att uppenbart orimliga resultat kan undvikas. Stycket bör vidare preciseras på sådant sätt att motivens utgångspunkt - att endast sådant inflytande som grundas på andel i företaget eller på avtal skall beaktas - kommer till uttryck i lagtexten. Med hänsyn till de frågor med anknytning till regressanspråk, som Lagrådet återkommer till vid 6 §, bör inte anges att den som har eller haft inflytande av nu angivet slag skall svara som verksamhetsutövare.

Förutsättningen om avsevärd grad av medverkan tar enligt ordalydelsen sikte på medverkan till föroreningens uppkomst. Även författningskommentaren ger intryck av att det är själva uppkomsten av viss förorening som är relevant för ansvarsbedömningen. Detta skulle betyda att sådant bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare som i avsevärd grad medverkar till försvårande av en uppkommen förorening inte täcks av bestämmelsen. Syftet med bestämmelsen talar emellertid för att även fall av försvårande av föroreningen borde omfattas. I samma riktning talar det förhållandet att det för ansvar enligt första stycket är tillräckligt att verksamheten eller åtgärden har bidragit till föroreningen. Enligt Lagrådets mening bör frågan klargöras. Om fortsatt förorening skall beaktas synes lagtexten kunna kompletteras genom att orden "eller försvårats" infogas efter ordet "uppkommit".

Med dessa utgångspunkter skulle andra stycket - om ansvarsgenombrott anses böra införas - kunna få följande lydelse.

"Den som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare och som därvid i avsevärd grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit eller försvårats skall tillsammans med verksamhetsutövaren ansvara för efterbehandlingen i den mån det med hänsyn till omständigheterna är skäligt."

3 §

Paragrafen behandlar det subsidiära ansvar för efterbehandlingskostnader som avses föreligga för fastighetsägare. Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling, är enligt huvudregeln var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem "vid en sådan undersökning som avses i 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken".

Hänvisningen till 4 kap. 19 § jordabalken blir enligt Lagrådets mening missvisande och medför att innebörden av paragrafen blir oklar. Den undersökningsplikt som föreskrivs i lagrummet utgör ingen skyldighet gentemot det allmänna utan reglerar förhållandet mellan köpare och säljare. Regeln är dispositiv, och i sådana kommersiella sammanhang som här är i fråga - privatbostadsfastigheter har ju undantagits - ersätts ofta köparens undersökning av garantier och liknande arrangemang. Lagrådet föreslår därför att orden "vid en sådan undersökning som avses i 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken" utgår.

Vid prövningen av vad en köpare borde ha upptäckt torde det ofta finnas anledning att fästa avseende vid omständigheterna i samband med köpet. Köpet av en fastighet kan ingå som ett led i förvärvet av en industrirörelse, varvid omständigheterna kan vara sådana att köparen inte har praktisk möjlighet att besiktiga varje i köpet ingående fastighet utan i betydande utsträckning får förlita sig på de garantier och den utredning som säljaren tillhandahåller i form av balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Vidare kan även andra än banker (jfr andra stycket) vara nödsakade att förvärva en fastighet för att skydda en fordran och det kan under sådana omständigheter - särskilt om fastigheten utan dröjsmål åter avyttras - inte ställas samma krav på en undersökning av fastigheten som eljest.

6 §

I sista meningen av paragrafen föreskrivs att kostnaden för efterbehandling skall fördelas mellan de ansvariga efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och omständigheterna i övrigt. Av motiven framgår att denna regressregel är avsedd att ta sikte även på den som ansvarar enligt det föreslagna andra stycket i 2 §. Om sistnämnda regel mot Lagrådets avstyrkande upptas i förslaget, synes regeln i förevarande paragrafs sista mening få den innebörden att ett aktiebolag som är eller varit verksamhetsutövare får möjlighet att rikta ett regressanspråk av skadeståndsliknande natur mot bl.a. den

som är eller varit huvudägare i bolaget, låt vara att frågan efter vilka principer ett sådant anspråk skall prövas inte alls berörs i motiven.

Att vid sidan av de regler i aktiebolagslagen som behandlar skadeståndsansvaret för bolagsfunktionärer införa specialregler som ger möjlighet för bolaget att rikta ersättningskrav mot aktieägare synes inte böra komma i fråga utan närmare utredning. Därtill kommer att den föreslagna ordningen knappast kan hanteras i praktiken utan regler om förutsättningarna för en talan från bolagets sida mot huvudägaren (jfr 15 kap. 5 § aktiebolagslagen). Lagrådet avstyrker således förslaget i vad det innebär möjlighet för en verksamhetsutövare att rikta anspråk mot den som haft bestämmande inflytande. Godtas denna uppfattning bör en konsekvens bli att, om den som haft bestämmande inflytande nödgas att betala kostnaderna för efterbehandling, han alltid skall ha möjlighet att vända sig mot verksamhetsutövaren för att få utgiften ersatt.

Under förutsättning att det mot Lagrådets avstyrkande införs regler om ansvarsgenombrott i kapitlet kan med de angivna utgångspunkterna sista meningen i förevarande paragraf ersättas av ett nytt stycke med följande lydelse.

"Vad någon av verksamhetsutövarna betalat skall fördelas mellan de ansvariga efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt. Den som ålagts betalningsskyldighet enligt 2 § andra stycket har rätt till ersättning av verksamhetsutövaren för vad han utgivit."

7 §

För att innebörden av andra meningen skall bli fullt klar förordar Lagrådet att den efter mönster av 32 kap. 8 § andra stycket erhåller följande lydelse.

"Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och omständigheterna i övrigt."

10 §

Genom bestämmelserna i paragrafen införs skyldighet för länsstyrelsen att förklara ett mark- eller vattenområde som miljöriskområde, om området är så allvarligt förorenat att det är nödvändigt att meddela föreskrifter om begränsning i markanvändningen eller om andra försiktighetsmått. Syftet med en sådan förklaring anges i motiven vara att skydda människor och omgivningen för påverkan från riskområdet. Därmed skulle syftet skilja sig från det som ligger bakom institutet miljöskyddsområde, nämligen att skydda själva området.

Lagrådet konstaterar att förutsättningarna för att förklara ett område som miljöskyddsområde enligt 7 kap. 19 § i princip inte skiljer sig mycket från förutsättningarna enligt förevarande paragraf för förklaring som riskområde. I båda fallen knyter bestämmelserna väsentligen an till behovet av att meddela särskilda föreskrifter för att åstadkomma begränsning i användningen av området eller andra slag av försiktighetsmått. Med hänsyn härtill och av systematiska skäl skulle det kunna övervägas att inordna

regleringen av miljöriskområden bland områdesskyddsbestämmelserna i 7 kap. eller kanske t.o.m. att sammanföra instituten till ett. Inplaceringen i 10 kap. bör dock kunna anses försvarlig med beaktande av att miljöriskområdesförklaring gäller redan allvarligt förorenade områden och därmed har sakligt samband med den i samma kapitel reglerade frågan om efterbehandling av föroreningar. Lagrådet anser att det i vart fall kunde vara lämpligt att i 7 kap. föra in en bestämmelse som erinrar om att en reglering av miljöriskområde finns i 10 kap.

11 §

Paragrafen reglerar ingående förfarandet vid förklaring av ett område som miljöriskområde. Delvis ger paragrafen uttryck för skyldigheter som följer av förvaltningslagen eller av allmänna förfarandeprinciper i övrigt. Ett exempel utgörs av den inledande föreskriften om att länsstyrelsen skall se till att varje ärende blir tillfredsställande utrett. Det är vidare att märka att några motsvarande förfarandebestämmelser inte föreslås i samband med något av de andra områdesskyddsinstitut som balken avses reglera. Enligt vad som upplysts är tanken att behövliga förfaranderegler med anknytning till t.ex. förklaring som naturvårdsområde eller vattenskyddsområde skall tas in i förordning. Med hänsyn till önskemålet om konsekvens i regelsystemet förordar Lagrådet att denna lösning väljs också beträffande förfarandet vid förklaring som miljöriskområde och att paragrafen, frånsett tredje stycket, får utgå.

11 kap.

14 §

I paragrafen föreskrivs i dess lydelse enligt remissförslaget att regeringen får förbjuda markavvattning, som skulle kräva tillstånd enligt 11 kap., i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras. Länsstyrelsen får dock meddela dispens från ett sådant förbud, om det finns särskilda skäl, men bara om tillstånd till markavvattning samtidigt meddelas. Ett beslut om dispens upphör att gälla samtidigt som tillståndet.

Eftersom den föreslagna ordningen således innebär att ett tillståndsbeslut alltid måste föreligga samtidigt med ett dispensbeslut, blir konstruktionen med dispens överflödig när både dispensbeslutet och tillståndsbeslutet skulle ankomma på länsstyrelsen; för sådana fall räcker det att föreskriva att tillståndsbeslutet förutsätter särskilda skäl. Den föreslagna ordningen blir å andra sidan knappast möjlig att tillämpa i sådana fall då det ankommer på miljödomstolen att meddela tillstånd till markavvattningen (se 9 § första stycket tredje meningen jämförd med 7 kap. 20 och 21 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet), eftersom ett tillståndsbeslut då inte kommer att kunna meddelas samtidigt som länsstyrelsen meddelar dispens.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att konstruktionen förenklas på det sättet att något särskilt dispensbeslut inte behövs och att kravet på särskilda skäl i stället knyts till tillståndsbeslutet. Paragrafen bör då kunna få följande lydelse.

"Regeringen får beträffande områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras föreskriva att tillstånd till markavvattning får meddelas endast om det finns särskilda skäl."

17 §

Till paragrafen har från vattenlagen i väsentligen oförändrat skick överförts bestämmelser om det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning. Vattenlagens reglering i ämnet är i sin tur i huvudsak hämtad från 1918 års vattenlag. Institutet är således av gammalt ursprung och har inte någon motsvarighet enligt annan lagstiftning som avses ingå i miljöbalken. I författningskommentaren anges att laglighetsprövningen ofta avser verksamhet som är avslutad men för vilken anläggningar finns kvar, såsom diken och dammar.

Enligt Lagrådets mening kan sättas i fråga om det finns anledning att behålla en reglering av denna äldre typ med avseende på vattenverksamhet som påbörjas eller vattenanläggning som tillkommer efter miljöbalkens ikraftträdande. I den mån en sådan verksamhet eller anläggning är tillståndspliktig enligt miljöbalken kvarstår ju tillståndsplikten oberoende av om verksamheten avslutats eller anläggningen lagts ner. I övrigt gäller enligt det föreslagna andra stycket i 9 § att den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd, även om det inte krävs tillstånd för verksamheten. Därmed skulle regleringen av laglighetsprövningen ha sin naturliga plats bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken.

Med denna utgångspunkt förordar Lagrådet att förevarande paragraf får utgå.

12 kap.

6 §

I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att för samråd anmäla verksamheter eller åtgärder som inte omfattas av tillstånds eller anmälningsplikt enligt balken men som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Med hänsyn till bestämmelsernas generella natur kan det ifrågasättas om de hör hemma i förevarande kapitel som har rubriken Täkter, jordbruk m.m. Lagrådet föreslår att paragrafen i stället tas in sist i 7 kap.

Enligt första stycket skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt motiven synes det emellertid vara avsikten att regeringen också skall kunna bestämma att anmälan för samråd skall göras hos en kommun. Stycket bör kompletteras så att detta kommer till uttryck.

Enligt andra stycket får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av det alltid skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. Stycket är uppenbarligen på samma sätt som första stycket avsett att ta sikte även på vad som med förslagets terminologi benämns åtgärder och bör kompletteras i enlighet härmed.

Enligt de nu gällande föreskrifter i 20 § naturvårdslagen som motsvarar den föreslagna regleringen är den allmänna skyldigheten att göra anmälan för samråd osanktionerad, och en underlåtenhet att göra en sådan anmälan

är således inte förenad med några rättsverkningar. Däremot är det enligt 37 § naturvårdslagen straffbart att inte fullgöra sådan anmälningsskyldighet som föreskrivits av regeringen.

Remissförslaget innehåller i tredje stycket den nyheten att en verksamhet som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten föreskriver något annat. Detta avses gälla såväl den allmänna skyldigheten att göra anmälan enligt första stycket som den anmälningsskyldighet som följer av regeringens föreskrifter. Förbudet är straffsanktionerat i 29 kap. 8 § första stycket 17 och måste även, som Lagrådet återkommer till, träffas av straffbestämmelsen i 29 kap. 4 §. Regleringen innebär således att det blir straffbart att påbörja en verksamhet som borde ha anmälts, om en sådan anmälan inte har gjorts.

Enligt Lagrådets mening möter det betänkligheter att knyta rättsverkningar av nu angivet slag till underlåtenhet att göra anmälan enligt första stycket, som endast innehåller det rekvisitet att en verksamhet som inte omfattas av tillstånd enligt balken kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Detta rekvisit synes på samma sätt som de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. alltför allmänt hållet och obestämt för att kunna ligga till grund för sådana rättsverkningar. De exempel på samrådsfall som ges i motiven synes utan svårighet kunna preciseras i de föreskrifter som regeringen avses meddela. Därtill kommer att styckets generella avfattning inbegriper även fall då en verksamhet är tillståndspliktig enligt någon annan författning än miljöbalken - exempelvis plan- och bygglagen - och samråd eller anmälan skall ske i annan ordning. Förslaget gör ej heller undantag för fall då en verksamhet är synnerligen brådskande, såsom vid naturkatastrofer och liknande händelser, och arbetena måste sättas igång innan dispens från igångsättningsförbudet hinner utverkas.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att tredje stycket utformas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om anmälningsskyldighet har meddelats. Därvid måste regleringen utformas på ett sådant sätt att ett åsidosättande av första styckets allmänt hållna regel inte faller under straffbestämmelsen i 29 kap. 4 §, vilken generellt riktar sig bl.a. mot fall då någon påbörjar en verksamhet utan att ha gjort föreskriven anmälan. Detta resultat uppnås, om "skall" i första stycket ändras till "bör". Som ett alternativ kan en undantagsbestämmelse införas i 29 kap. 4 §.

Tredje stycket bör med den angivna utgångspunkten få följande lydelse.

"En verksamhet eller en åtgärd som skall anmälas för samråd enligt föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte den myndighet eller kommun med vilken samråd skall ske medger något annat."

7 §

Bestämmelserna i denna paragraf och i 8 och 9 §§ är hämtade från lagen om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen). I den lagens inledande bestämmelser definieras begreppet jordbruksmark och ges undantag i fråga

om lagens tillämplighet på jordbruksmark i vissa fall. Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i remissförslaget. Något skäl till detta ges inte. Om avsikten är att samma definition av jordbruksmark och samma begränsningar i tillämpningen av 7-9 §§ skall gälla som enligt 1 och 2 §§ skötsellagen, bör det enligt Lagrådets mening för tydlighetens skull anges i en inledande paragraf under rubriken Miljöhänsyn i jordbruket.

11 §

Paragrafen, som motsvarar 24 a § tredje stycket naturvårdslagen, ger länsstyrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor för vilthägn och att under vissa förutsättningar återkalla tillstånd till vilthägn.

De föreslagna bestämmelserna gäller frågor som från systematisk utgångspunkt inte hör hemma bland övrig reglering i kapitlet. Lämpligare bör vara att dessa frågor regleras i det kapitel, 24 kap., som fått rubriken Tillstånds giltighet, omprövning m.m. Paragrafens innehåll kan emellertid inte anses täckt av någon av de i 24 kap. upptagna bestämmelserna i föreslagen lydelse. En möjlighet bör kunna vara att paragrafen infogas närmast efter 24 kap. 11 § samt att en ny underrubrik – Oförutsedda olägenheter med vilthägn - införs omedelbart före paragrafen.

13 kap. Allmänna synpunkter

Bestämmelserna i detta kapitel har i allt väsentligt hämtats från lagen om genetiskt modifierade organismer, den s.k. gentekniklagen. Lagen, som beslöts så sent som år 1994, är utformad som en grundläggande lagstiftning om gentekniken, dock att den inte omfattar genteknikens användning på människor. Bestämmande för lagens tillkomst och utformning var framför allt att Sverige genom EES-avtalet hade åtagit sig att med svensk rätt senast år 1995 införliva EG-direktiven om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön. När regering och riksdag tog ställning till gentekniklagstiftningen förelåg - förutom förslag från Genteknikberedningen om olika ändringar i befintliga författningar - Miljöskyddskommitténs förslag om att en miljöbalk borde innehålla bestämmelser med bemyndiganden att föreskriva tillstånds- och anmälningsplikt för användning av genetiskt modifierade organismer samt därtill vissa övergripande bestämmelser, t.ex. om utredningsskyldighet. I stället för något av dessa alternativ valdes emellertid, med hänsyn bl.a. till de lagtekniska och systematiska fördelar som ansågs förenade med en sådan lösning, att införa en övergripande särskild lag i ämnet. Några överväganden redovisades därvid inte om möjligheten att i ett senare skede integrera bestämmelser från gentekniklagen i en miljöbalk. I det förslag till miljöbalk som presenterades i den sedermera återkallade prop. 1994/95:10 upptogs inte heller några bestämmelser från gentekniklagen, vilken således avsågs skola bestå vid sidan av den då tillämnade balken.

Lagrådsremissens förslag om att utan väsentliga förändringar i fråga om regleringens sakliga innehåll inarbeta gentekniklagens bestämmelser i miljöbalken bygger främst på bedömningen att gentekniklagens båda

huvudsyften - att skydda människors och djurs hälsa och miljön samt att säkerställa att etiska hänsyn tas i verksamhet som omfattas av lagen - väl ryms inom miljöbalkens mål sådana de kommer till uttryck i 1 kap. 1 §.

Lagrådet anser att hälso- och miljöskyddssyftet i och för sig kan tala för att gentekniklagens bestämmelser inarbetas i miljöbalken. Lagens andra syfte - att säkerställa att etiska hänsyn tas - kan sägas vara implicerat i en av de grundsatser som enligt 1 kap. 1 § skall styra tillämpningen av miljöbalken, nämligen att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Denna grundsats synes för övrigt hämtad från 4 § gentekniklagen. I lagrådsremissen (avsnitt 4.18.1) framhålls också att en prövning utifrån syftet att skydda människors hälsa och miljön omöjligen kan göras frikopplat från hänsynstagande till moraliska normer och miljöetik. Om emellertid dessa etiska aspekter, som avses vara förenade med hälso- och miljöskydd i alla sammanhang, lyfts fram genom särregler om etiska hänsyn i ett kapitel om genteknik, skulle det kunna få oönskade konsekvenser när det gäller tillämpningen av andra delar av miljöbalken. Att det enligt förslaget i gentekniksammanhang skall tas "särskilda" etiska hänsyn undanröjer knappast problemet, särskilt som - förståeligt nog - någon bestämning inte görs i lagtext av vad dessa hänsyn innebär och motiven inte ger särdeles klara besked därom.

Tvekan inför att inordna gentekniklagen i en ny balk kan också hysas av ett annat skäl. Detta sammanhänger med att ett av EG-direktiven, nämligen det om avsiktlig utsättning, är grundat på artikel 100 a i Romfördraget och alltså inte ger EU:s medlemsländer utrymme att nationellt införa mer långtgående regler. Som även framhållits av en remissinstans saknar detta direktiv uttryckliga regler om etiska bedömningar. Av förarbetena till gentekniklagen (prop. 1993/94:198 s. 25 och 43) framgår att dessa förhållanden beaktades vid lagens tillkomst genom hänvisning till de särskilda anpassningar till direktiven som EES-avtalet innebar. Det framhölls således särskilt att anpassningen betydde att EFTA-länderna förbehöll sig rätt att vid tillståndsprövning på området beakta inte bara verksamhetens risker för människors hälsa och miljön utan också t.ex. rent etiska hänsyn. Sedan Sverige blivit medlem i EU saknar det genom EES-avtalet uppnådda förbehållet verkan för Sveriges del. Något motsvarande förbehåll lär inte ha gjorts vid anslutningen till EU.

Mot den angivna bakgrunden är inte lagrådsremissens ståndpunkt att tvekan inte behöver råda om förslagets förenlighet med direktivet helt övertygande. Det i remissen anförda argumentet att en prövning utifrån direktivets hälso- och miljöskyddssyfte också måste innefatta hänsyn till etiska aspekter är ju en sak; en annan är i vilken utsträckning rent etiska hänsyn kan tillåtas bli avgörande vid sådan prövning som skall göras enligt direktivet. Som påpekas i den i författningskommentaren till 13 § återgivna promemorian med redovisning av erfarenheter beträffande etisk bedömning går uppfattningarna om etiska hänsyn vitt isär internationellt.

Lagrådets uppfattning är att frågan om den föreslagna integreringen i miljöbalken är delvis mer komplex än vad som framgår av lagrådsremissens överväganden. Det skulle enligt Lagrådets mening ha varit värdefullt om remissen hade belyst vilken tyngd etiska hänsyn ges i lagstiftningen i

några andra EU-länder. Skulle det vid en sådan redovisning framkomma att synsättet i etikfrågan enligt svensk rätt inte skiljer sig väsentligt från det som kommer till uttryck inom EU bör det inte finnas vidare betänkligheter av här diskuterad orsak. I motsatt fall förstärks naturligtvis tveksamheterna mot att inordna gentekniklagens bestämmelser i miljöbalken.

I anslutning till det sagda vill Lagrådet peka på att de bestämmelser i kapitlet som speglar syftet att säkerställa att etiska hänsyn tas har utformats så att de kan uppfattas ge ökad tonvikt åt etikaspekterna jämfört med vad som gäller för närvarande. Det föreslagna uttrycket "särskilda etiska hänsyn" kan ge en sådan föreställning liksom det förhållandet att bestämmelserna, i motsats till dem i gentekniklagen, upptas i särskilda paragrafer.

Om de slutliga övervägandena utmynnar i att gentekniklagen skall ersättas med bestämmelserna i förevarande kapitel, förordar Lagrådet följande jämkningar i förslaget.

1, 10 och 13 §§ Med hänvisning till vad som under allmänna synpunkter anförts ifrågasätter Lagrådet om inte 1 § andra stycket samt 10 och 13 §§ borde utgå, vilket också medför en modifiering av rubriken före 10 §. Under alla förhållanden anser Lagrådet att bestämningen "särskilda" framför etiska hänsyn bör utgå i 1 § andra stycket och i 10 §. En sådan bestämning, som innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, skulle kräva att innebörden specificerades närmare, något som torde möta betydande svårigheter.

15 kap.

10 och 11 §§

Enligt 10 § skall det för varje kommun finnas bl.a. en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hanteringen av avfall som gäller för kommunen. Renhållningsordningen skall enligt 11 § antas av kommunfullmäktige. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 9 och 10 §§ renhållningslagen.

En renhållningsordning innehåller bindande föreskrifter som har karaktär av normer. Sådana föreskrifter kan, om regeringen erhåller erforderligt bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen, meddelas av kommun med stöd av delegation från regeringen enligt 11 § samma kapitel. Som numera har belysts i olika lagstiftningsärenden kan det hävdas att sådan normgivningsmakt - utom när det gäller avgifter - däremot inte kan genom lag delegeras direkt till kommunerna (jfr t.ex. Lagrådets yttrande i prop. 1985/86:1 bilaga 10 s. 209 ff, KU 1985/86:8 y och prop. 1992/93:210 s. 141).

I det remitterade förslaget till 15 kap. 21 § har tagits in en föreskrift om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hantering av avfall och att regeringen får bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom kommunen. En liknande bestämmelse finns i 3 § andra stycket renhållningslagen, dock med den skillnaden att subdelegationen får ske till en myndighet eller till kommunerna. Nuvarande renhållningsordningar torde inte ha tillkommit genom sådan delegation utan med stöd av bestämmelserna i 9 och 10 §§

renhållningslagen. Även om detta inte kan anses ha medfört att renhållningsordningarna är ogiltiga, skulle det enligt Lagrådets mening vara en fördel att i ett modernt lagverk av miljöbalkens slag normgivningsmakten i fråga om föreskrifter rörande avfallshantering grundas på reglerna i 8 kap.7 och 11 §§regeringsformen. Lagrådet föreslår att detta sker genom att bestämmelserna i förevarande kapitels 21 § placeras före kapitlets 9 § och utformas så att regeringens subdelegation, i likhet med vad som gäller enligt 3 § andra stycket renhållningslagen, skall ges till kommunerna och inte till enskilda kommuner.

Om detta godtas, bör 11 § utformas på förslagsvis följande sätt.

"Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige".

16 §

I andra stycket har intagits en föreskrift som saknar motsvarighet i gällande rätt och som innebär att en kommun i ett enskilt fall får tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och som annars skall tas om hand av kommunen. En förutsättning är att avfallet kan tas om hand på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och att det finns särskilda skäl för ett sådant undantag. Enligt motiven har förslaget i denna del tillkommit med anledning av att det inte torde vara möjligt för kommunen att i de generella föreskrifter som skall utfärdas förutse alla tänkbara behov av undantag.

Fråga uppkommer hur denna reglering är avsedd att förhålla sig till 17 § som generellt reglerar fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjlighet att själva ta hand om sitt avfall och som även den representerar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det är härvidlag att märka att förslaget inte upptar någon motsvarighet till det förbud som för närvarande gäller enligt 7 § första stycket renhållningslagen, där det föreskrivs att avfall inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av fastighetsinnehavaren när det skall forslas bort genom kommunens eller en producents försorg. I stället avses enligt 17 § i förslaget gälla att avfall inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren, om det kan medföra risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt motiven är regeln avsedd att uppfattas så att det är tillåtet att ta hand om sitt avfall så länge olägenheter av angivet slag inte uppkommer. En tillåtelse av kommunen avses alltså inte innebära någon förutsättning för att fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv skall få ta hand om sitt avfall.

Även om det inte närmare utvecklas i remissen får det antas att regleringen i detta hänseende är avsedd att på samma sätt som exempelvis 9 kap. 6 § tredje stycket och 11 kap. 9 § andra stycket innebära att tillstånd kan utverkas även för tillståndsfri verksamhet. Med denna utgångspunkt är det emellertid inte förenligt att en tillåtelse av kommunen för någon att själv ta hand om sitt avfall - som under nyss angivna förutsättningar över huvud taget inte kräver någon tillåtelse - skall förutsätta att

särskilda skäl föreligger vid sidan av en prövning av om miljöintressena har tillgodosetts. På dessa skäl och då bestämmelsen i 16 § andra stycket redaktionellt sett snarare hör hemma under rubriken Hantering av avfall än under rubriken Kommunal renhållningsordning förordar Lagrådet att andra stycket utgår och att frågan om tillstånd för en fastighetsinnehavare eller nyttjanderättsinnehavare behandlas i 17 §.

17 §

Med de utgångspunkter som har angetts vid 16 § bör i förevarande paragraf - på samma sätt som har skett bl.a. i 9 kap. 6 § tredje stycket och 11 kap. 9 § andra stycket - anges att tillstånd kan utverkas även för tillståndsfri verksamhet. Lämpligen kan detta ske genom att paragrafen kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse.

"Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i första stycket."

21 §

Med hänvisning till vad som anförts under 10 och 11 §§ föreslår Lagrådet att paragrafen placeras framför 9 § och ges följande lydelse.

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får bemyndiga kommunerna att meddela sådana föreskrifter."

16 kap. Allmänna synpunkter.

En väsentlig nyhet i lagrådsremissen är förslaget att inrätta miljödomstolar. Förslaget är grundat på uppfattningen att en samordning av miljörättsliga regleringar inom en miljöbalk inte bör begränsas till materiella bestämmelser utan inbegripa också reglerna om prövningssystemet, som - framhålls det - bör genomsyras av ett miljötänkande i enlighet med miljöbalkens mål. Bland de grundläggande anspråk som i övrigt bör ställas på prövningssystemet nämns i remissen behovet av att uppfylla Europakonventionens krav på domstolsprövning, att begränsa användningen av rättsprövningsinstitutet och att avlasta regeringen prövningen av överklaganden i mer traditionella förvaltningsärenden. Härtill kommer att anspråk ställs bl.a. på rättssäkerhet i förfarandet, på enkel instansordning samt på effektivitet och hänsyn till kostnadsaspekter.

Enligt lagrådsremissen svarar ett system med regionala miljödomstolar bäst mot kraven. Med hänsyn inte minst till att väsentliga delar av vattenlagen föreslås inarbetad i miljöbalken bedöms i remissen alternativet med sådana domstolar knutna till tingsrättsorganisationen som den lämpligaste. För överprövning av de regionala domstolarnas avgöranden föreslås en miljööverdomstol inrättad vid Svea hovrätt. Miljööverdomstolens avgöranden i mål som börjat i miljödomstol avses kunna överklagas till Högsta domstolen, varemot fullföljdsförbud skall gälla beträffande Miljööver-

domstolens avgöranden i mål där prövningen i första instans sker hos en förvaltningsmyndighet eller en kommunal nämnd.

Med utgångspunkt i den föreslagna organisatoriska uppbyggnaden förordas i remissen att de regionala miljödomstolarna skall avgöra främst mål om miljöfarlig verksamhet, mål om vattenverksamhet samt ersättningsmål såsom första prövningsinstans. Samma domstolar avses vidare fungera som överklagningsinstans i frågor som har avgjorts av länsstyrelse eller annan statlig förvaltningsmyndighet. För de olika funktionerna avses skilda processordningar bli tillämpade, i förstainstansmålen förfarandet enligt rättegångsbalken jämte särskilda processuella bestämmelser i miljöbalken och i överklagningsmålen förvaltningsprocessförfarandet, dock med fullföljdsförbud mot andra domstolsinstansens avgöranden. Brottmål om överträdelse av miljöbalkens straffbestämmelser skall inte prövas av miljödomstol utan av allmän domstol i vanlig sammansättning.

Lagrådet finner att det kan anföras principiella betänkligheter mot den föreslagna ordningen i flera hänseenden. Ett är att systemet leder till att domstol i vidgad omfattning åläggs att svara för tillståndsprövningar som har karaktär av förvaltningsuppgifter. Visserligen finns en sådan ordning sedan lång tid tillbaka enligt vattenlagstiftningen. Vid tillkomsten av nuvarande vattenlag diskuterades ingående frågan om att låta tillståndsfrågorna i första instans avgöras av förvaltningsmyndighet. När domstolsalternativet den gången behölls var det framför allt av hänsyn till fördelen med en samlad prövning av de tillstånds- och ersättningsfrågor som regelmässigt aktualiseras parallellt vid vattenföretag. Den nu föreslagna utbyggnaden av prövningarna vid domstol som första instans till att omfatta även tillståndsfrågor avseende miljöfarlig verksamhet synes av motiven att döma inte ha föregåtts av närmare analys och diskussion med beaktande av senare tids strävanden att renodla domstolarnas uppgifter. Lagrådet anser således att mönstret för tillståndsprövning enligt vattenlagstiftningen - som väsentligen härrör från 1918 års vattenlag - inte utan djupare överväganden än som framgår av remissen borde utnyttjas vid tillskapandet av ett modernt lagverk, framför allt inte inom ett vidare område än hittills.

Att miljödomstolarna föreslås bli tilldelade såväl förstainstansuppgifter som överprövningsuppgifter kan likaledes ge anledning till tvekan. För de skilda funktionerna skulle komma att gälla olika förfaranderegler enligt vad som i korthet redovisats i det föregående. Dessa förhållanden leder till bristande enhetlighet i prövningssystemet. Detta blir särskilt tydligt i mål och ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, vilka trots att de oftast torde gälla likartade sakfrågor skulle handläggas i påtagligt skiljaktig ordning beroende på om prövningen sker av miljödomstol som första instans eller som överprövningsinstans.

Om följden av att förslaget i prop. 1996/97:131 om prövningstillstånd i hovrätt har dragits tillbaka blir att ett krav på prövningstillstånd vid överklagande till Miljööverdomstolen enbart kommer att gälla mål som handläggs enligt förvaltningsprocesslagen, markeras skillnaderna i förfarandehänseende mellan förstainstansmålen och överklagningsmålen ytterligare. Det föreslagna fullföljdsförbudet mot vissa av Miljööverdomstolens avgöranden resulterar i att mål som gäller tillämpningen av en stor del av de

materiella bestämmelserna på miljöbalkens område inte kan komma under bedömande av en instans som har särskild inriktning på de prejudikatbildande uppgifterna. Ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller på domstolsområdet synes Lagrådet kräva alldeles speciella skäl, eftersom det här inte kan hävdas att de ifrågavarande målen regelmässigt skulle vara av mindre vikt eller att de inte skulle kunna vara rättsligt komplicerade. Lagrådet återkommer till den frågan under 23 kap. 8 §.

Om särskilda miljödomstolar inrättas, är det naturligtvis angeläget att deras verksamhetsområde är godtagbart avgränsat. Enligt Lagrådets mening synes det vara svårt att tillgodose detta krav. Svårigheterna knyter an till att området för miljöbalkens tillämpning knappast går att bestämma med större säkerhet med ledning av den reglering som föreslagits i 1 kap. beträffande balkens förhållande till andra lagar. Åtskilliga lagar som kan sägas vara i större eller mindre utsträckning miljörelaterade kommer ju att gälla vid sidan av miljöbalken och tilllämpningen av dessa författningar efter överklagande kommer även fortsättningsvis att bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det kan därför inte åstadkommas någon tillfredsställande enhetlighet i överprövningen av förvaltningsmyndigheternas beslut på miljöområdet i dess helhet. Fastmera ter det sig inte osannolikt att miljödomstolar och förvaltningsdomstolar kan komma att träffa motstridiga avgöranden i frågor som regleras av miljöbalken. Tillämpningsområdet för balken kan uppfattas som svåravgränsat, eftersom det styrs framför allt av balkens vittsyftande och allmänt utformade målsättningsstadgande och åtminstone balkens grundläggande hänsynsregler uppenbarligen avses gripa in och tillämpas också på andra författningsområden där miljöaspekter berörs. Bara mera undantagsvis lär det tydligt kunna utläsas i vilka situationer balkens regler inte skall gälla på grund av att den sidoordnade lagstiftningen har sådant innehåll att den skall anses uttömmande reglera den aktuella miljöfrågan.

Det intryck Lagrådet fått av det föreslagna systemet med miljödomstolar är att det snarare leder till ökad i stället för minskad splittring för domstolsväsendets del. Utöver det som redan nämnts som talar i denna riktning kan framhållas att överträdelser av straffbestämmelserna i en miljöbalk inte skall behandlas av miljödomstol utan av de allmänna domstolarna i sedvanlig sammansättning och enligt förfarandet i brottmål i allmänhet. Det kan vidare tillfogas att laglighetsprövning av kommunala beslut - även om de berör viktiga miljöintressen - liksom hittills kommer att handläggas av de allmänna förvaltningsdomstolarna i den ordning 10 kap. kommunallagen föreskriver. Från miljödomstolarnas område blir givetvis också undantagna rättsprövningar av sådana beslut som regeringen fattar enligt en miljöbalk.

Med hänsyn till de invändningar av principiell art som kan göras mot förslaget om miljödomstolar och de praktiska tillämpningsproblem som kan förutses följa därav framstår det för Lagrådet som angeläget att understryka att en domstolsorganisatorisk reform av föreslagen räckvidd måste vara välgrundad med beaktande även av andra skäl än ett önskemål om samordning utifrån miljömässiga hänsyn. Lagrådet vill i detta sammanhang inte underlåta att peka på vad som sägs i lagrådsremissen (avsnitt 4.22.1 om inrättande av miljödomstolar) beträffande kravet att ett

miljötänkande bör genomsyra prövningssystemet enligt miljöbalken. Detta uttalande kan föranleda missförstånd om det appliceras på domstolsprövning av miljömål. Uppgiften i sådana mål bör nämligen förutsättas i princip överensstämma med vad som allmänt gäller för dömande verksamhet, nämligen att med bl.a. rättssäkerheten som ledstjärna så objektivt som möjligt tillämpa givna författningsbestämmelser, däribland sådana som fordrar avvägningar mellan olika motstående intressen.

Önskemålet om miljötänkande kan enligt Lagrådets åsikt inte föras fram som ett av de bärande skälen för att inrätta miljödomstolar. Om det nämnda uttalandet emellertid inte syfter till annat än att ge uttryck för att domstolar som avgör miljörättsliga mål bör ha tillgång till erforderlig sakkunskap i miljöfrågor, finns naturligtvis inte något att erinra. Detta för in på spörsmålet om sådana domstolar genomgående bör ha en sammansättning som inkluderar expertledamöter. Även detta är en fråga som har intresse från principiell synpunkt, bl.a. i betraktande av att det enligt lagrådsremissen bör vara en strävan att undvika att skapa nya specialdomstolar. Den sammansättning som föreslås för miljödomstolarnas del med en lagfaren ledamot, ett miljöråd och två andra ledamöter med sakkunskap inom miljöområdet kan lätt föra tanken till att det i grunden och trots den tillämnade kopplingen till vissa tingsrätter är fråga om ett slags specialdomstolar.

Enligt Lagrådets mening ter det sig närmast oundgängligt att miljödomstol vid handläggning och avgörande av de allra flesta av de mål som är tänkta att inledas där kan repliera på sakkunskap i framför allt miljöskydds- och vattenverksamhetsfrågor. Detsamma gäller sådana mål om miljöfarlig verksamhet som för närvarande överklagas till koncessionsnämnden. Däremot kan inte utan vidare antas att det genomgående eller med särskilt stor frekvens finns behov av sakkunnigbedömningar i övriga mål som avses överklagas från förvaltningsmyndighet till miljödomstol. Dessa sistnämnda måltyper motsvarar till största delen de mål med miljörättsliga inslag som med nuvarande ordning efter överklagande handläggs av de allmänna förvaltningsdomstolarna i vanlig sammansättning med nämndmedverkan i första domstolsinstans. Därvid åligger det förvaltningsdomstolarna att införskaffa den sakkunnigutredning som kan anses behövlig med beaktande av respektive måls beskaffenhet. Lagrådet kan inte se att det i lagstiftningsärendet har framkommit att nuvarande förhållanden ger anledning att principiellt förändra ordningen för hur sakkunnigaspekter skall föras in i mål av denna karaktär.

Sammanfattningsvis finner Lagrådet att den samordning av miljörättsliga domstolsprövningar som kan uppnås genom att tillskapa miljödomstolar inte blir så pass fullständig att denna lösning framstår som överlägsen andra alternativ som kan övervägas, däribland möjligheten att i huvudsak behålla och i något hänseende - t.ex. införande av domstolsprövning av vissa beslut av koncessionsnämnden - komplettera gällande domstolsprövningssystem för miljörelaterade mål. Från domstolsorganisatoriska och processrättsliga utgångspunkter måste förslaget anses ha flera principiellt otillfredsställande inslag med minskad enhetlighet och konsekvens i systemet som följd. Lagrådet finner det påkallat med förnyade samlade överväganden före slutligt ställningstagande till frågan om miljö-

domstolar. Om resultatet blir att sådana domstolar skall inrättas, bör delfrågan om att till dem föra över måltyper som enligt nuvarande ordning handhas av de allmänna förvaltningsdomstolarna ägnas särskild uppmärksamhet. På det underlag som för närvarande föreligger ser sig Lagrådet föranlåtet att avstyrka sistnämnda förändring.

Lagrådet vill i detta sammanhang ta upp en annan väsentlig olägenhet, som enligt Lagrådets bedömning har nära anknytning till det föreslagna prövningssystemet. Som framgår av yttrandets inledande synpunkter är Lagrådet inte övertygat om att ett överförande av vattenlagen till den nya miljölagstiftningen bör ske i enlighet med remissförslaget. Lagrådet kan visserligen, som tidigare anförts, instämma i att en förbättrad samordning av de miljörelaterade bestämmelserna i olika lagstiftningskomplex är eftersträvansvärd. Förslaget innebär emellertid att regleringen av vattenverksamhet kommer att delas upp mellan miljöbalken och en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. De komplikationer och tillämpningsproblem, som Lagrådet antydde i de inledande synpunkterna, sammanhänger bl.a. med denna uppdelning och är särskilt markant i fråga om det föreslagna prövningssystemet. Uppdelningen har lett till ett flertal korsvisa hänvisningar mellan balken och den särskilda lagen, ofta i fråga om grundläggande förfaranderegler. Som exempel kan nämnas reglerna om hur mål anhängiggörs i miljödomstolen. I 21 kap. 1 § första stycket räknas upp vad som är ansökningsmål. Uppräkningen avslutas med en hänvisning till 7 kap. 1 § i den särskilda lagen. I den paragrafen hänvisas till 21 kap. 1 § miljöbalken och tilläggs vissa andra ansökningsmål. Bestämmelser om stämningsmål finns inte i miljöbalken på annat sätt än genom en hänvisning till 7 kap. i den särskilda lagen. I det kapitlets 2 § räknas upp vad som är stämningsmål, varvid beträffande flera måltyper hänvisas till bestämmelser i miljöbalken.

Ett annat exempel på den svåröverskådlighet som uppdelningen av vattenverksamhetsreglerna leder till är bestämmelserna om rättegångskostnader och liknande kostnader. I den särskilda lagen finns inga andra bestämmelser om kostnader än en hänvisning i 7 kap. 12 § andra stycket till 25 kap. 5 § (rätteligen 25 kap. 8 §) miljöbalken, som behandlar vissa speciella kostnader. I fråga om andra kostnader som uppkommer i stämnings- eller ansökningsmål som avses i den särskilda lagen gäller visserligen rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader, om annat inte sägs. Sådana särskilda regler finns i 25 kap.3 och 4 §§miljöbalken beträffande de i den särskilda lagen reglerade instituten bygdeavgift och allmän fiskeavgift samt beträffande omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter. Vid tillämpning av den särskilda lagen i dessa frågor är det således nödvändigt att gå till miljöbalken för att få veta vad som gäller beträffande kostnaderna.

Enligt lagrådsremissen kan en vattenrättslig reglering enligt förslaget av vissa upplevas som splittrad och svåröverskådlig. När regleringen efter en tid vunnit stadga, bör det emellertid enligt remissen inte vara några problem för myndigheter och enskilda att hitta de regler som blir aktuella att tillämpa i det enskilda fallet (avsnitt 4.16). Enligt Lagrådets mening är detta inte ett godtagbart skäl för att införa ett regelsystem som objektivt sett är minst sagt svåröverskådligt, särskilt för enskilda, och i viktiga

hänseenden kräver korsvisa läsningar mellan miljöbalken och den särskilda lagen. Lagrådet kan därför inte tillstyrka att regelsystemet med denna uppdelning mellan de två lagkomplexen läggs till grund för lagstiftning. Om vattenlagens regler skall ingå i en samordnad miljölagstiftning, anser Lagrådet att prövningssystemet bör ges en annan och mer lättöverskådlig utformning, en uppgift som dock inte kan anses ankomma på Lagrådet.

1 §

Enligt första styckets första mening prövar regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen mål och ärenden enligt balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. I andra meningen anges såsom ett undantag från denna bestämmelse att mål och ärenden enligt 29 kap. om straff och förverkande skall prövas av tingsrätt i den sammansättning som anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.

Bestämmelserna i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken avser tingsrätts avgörande av brottmål vid huvudförhandling. Avsikten måste emellertid antas vara att även rättegångsbalkens regler om avgörande av brottmål utan huvudförhandling skall vara tillämpliga på brottmålen enligt miljöbalken, och självfallet skall också gälla att ett avgörande av tingsrätten i ett sådant mål enligt allmänna regler skall kunna överklagas till hovrätt. Andra meningen bör med hänsyn härtill lämpligen lyda.

"I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet."

2 §

Med hänvisning till Lagrådets förslag vid 11 kap. 17 § att de regler som behövs om det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning tas in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken i stället för i själva balken förordar Lagrådet att det som föreskrivs om lagligförklaring får utgå ur andra stycket. En regel om möjlighet att förena lagligförklaring med villkor bör i så fall ingå bland övergångsbestämmelserna.

10 §

I paragrafen föreskrivs att, om vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, verksamhetsutövaren är bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde innan verksamheten sattes i gång. Regeln har förebild i 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291), vilken paragraf i sin tur hämtats från bl.a. 2 kap. 26 § i 1918 års vattenlag. Regeln motiverades vid sin ursprungliga tillkomst med svårigheten att, sedan en vattenbyggnad uppförts, utreda om och i vilken mån de förut rådande förhållandena i vattnet genom byggnaden undergått några förändringar (NJA II 1919 s. 134). Sådana svårigheter föreligger naturligtvis även i dag, och regeln kan som anförs i remissens motiv utgöra ett incitament för verksamhetsutövaren att söka tillstånd.

Det kan likväl ifrågasättas om en föreskrift av detta slag lämpligen bör överföras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att

bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln kommer att få tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande regeln i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f ). Omkastad bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i brottsbalken finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 § andra stycket), ett brott som har en speciell karaktär och enligt huvudregeln får åtalas endast av målsägande. I vad mån omkastad bevisbörda i brottmål är förenlig med Europakonventionen är inte höjt över varje diskussion (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172 och 175). Lagrådet ifrågasätter av nu angivna skäl om inte föreskriften bör kunna utgå.

12 §

Paragrafen anger vem som får överklaga domar och beslut som det inte råder fullföljdsförbud mot. Så som paragrafen är uppbyggd kan den ge intrycket att endast de som anges i punkterna 1-4 är berättigade att överklaga. Det bör dock observeras att de domar och beslut som avses har meddelats i mål eller ärenden enligt balken, vilket framgår av huvudrubriken under fjärde avdelningen och av 1 §. Det kan t.ex. röra sig om tingsrättsdomar i brottmål som föranletts av straffbestämmelserna i 29 kap., eller miljödomstolsdomar i tvistemål rörande ersättningar som avses i 20 kap. 2 § första stycket 4-6.

När en tingsrätt handlägger ett mål eller ärende enligt 29 kap. är givetvis rättegångsbalkens regler om överklagande tillämpliga. Bestämmelserna i förevarande paragraf kan t.ex. inte inskränka åklagares rätt att fullfölja talan till den tilltalades fördel. Vad gäller tvistemål skall enligt 20 kap. 3 § vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen, om inte annat följer av balken eller annan lag. Avsikten är enligt författningskommentaren att rättegångsbalkens tvistemålsregler - med visst undantag - skall komplettera miljöbalkens processuella bestämmelser. Genom formuleringen av den nu behandlade 12 § skulle möjligen tvekan kunna uppstå om den paragrafen hindrar t.ex. en intervenient att jämte parten fullfölja talan.

Det kan uppenbarligen inte vara meningen att 12 § skall begränsa den rätt att överklaga som föreligger enligt rättegångsbalken. Lagrådet föreslår likväl att det för tydlighetens skull till paragrafen fogas ett nytt stycke av följande lydelse.

"Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken."

13 §

Genom paragrafen införs som en nyhet en rätt för vissa miljöorganisationer att överklaga domar eller beslut såvitt avser tillstånd, godkännande eller dispens enligt miljöbalken. Även en sådan begränsad talerätt som förslaget innebär ger upphov till vissa komplikationer i förfarandehänseende. Ett hithörande problem, som har berörts under remissbehandlingen

av miljöbalksutredningens betänkande, är hur överklagandetiden skall räknas för en miljöorganisation som vill föra talan. Någon bestämmelse som anger detta föreslås inte i lagrådsremissen. I författningskommentaren sägs dock att ett beslut eller en dom inte måste delges miljöorganisationerna och att ett avgörande som har vunnit laga kraft mot sakägarna alltid skall ha vunnit laga kraft också mot en organisation. Vad som åsyftas med kommentaren synes vara att ett i förhållande till sakägarna lagakraftvunnet avgörande i en tillstånds-, godkännande- eller dispensfråga av en instans hos vilken en miljöorganisation inte har fört talan inte skall kunna överprövas efter överklagande av organisationen, oavsett om organisationen har delgetts avgörandet eller ej.

Den ståndpunkt som författningskommentaren avser att ge uttryck för bör enligt Lagrådets mening vara den mest naturliga och praktiskt lämpliga. Den kan dock vara svår att härleda ur allmänna processrättsliga grundsatser. För att undvika oklarhet om den avsedda rättsverkan i förhållande till miljöorganisationerna av de ifrågavarande avgörandena anser Lagrådet att en bestämmelse i ämnet bör tas in i paragrafen. En sådan bestämmelse, som lämpligen bildar ett nytt tredje stycke, skulle förslagsvis kunna ges följande lydelse.

"Ett överklagande med stöd av första stycket prövas inte, om domen eller beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet."

17 kap.

1 §

I paragrafen uppräknas, huvudsakligen efter mönster av vattenlagen och naturresurslagen, vissa slag av verksamheter vars tillåtlighet skall prövas av regeringen. Som regleringen har avfattats uppställs det inte något hinder för verksamhetsutövaren att, i överensstämmelse med nuvarande tillämpning av naturresurslagen, utverka regeringens prövning innan proceduren för tillstånd har inletts. Av motiven får emellertid anses framgå att det inte är avsett att ansökan skall kunna göras omedelbart hos regeringen i de fall tillståndsplikt för verksamheten gäller enligt balken; verksamhetsutövaren skall i detta fall vara hänvisad till att ansöka om tillstånd hos behörig myndighet och det ankommer endast på denna att underställa regeringen frågan. Denna princip bör komma till uttryck i lagen. Lagrådet återkommer till frågan vid 18 kap.

3 §

Enligt första stycket 1 får regeringen i visst fall förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en verksamhet som kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag. Fråga uppkommer om ett sådant förbehåll - som enligt 6 § andra stycket avses medföra att ett kommunalt veto kommer att gälla för verksamheten - även kan avse en verksamhet som är tillståndsfri och som således, om förbehåll inte meddelats, skulle ha fått bedrivas fritt. Paragrafens ingress, i vilken "prövningen" anges i bestämd form, för närmast tanken till att det skall vara fråga om en prövning som under alla omständigheter skulle ha ägt rum enligt balken och som, om

regeringen inte hade förbehållit sig denna prövning, skulle ha ankommit på annat organ.

Mot denna tolkning talar emellertid att det i paragrafens andra stycke, med avseende på förbehåll enligt första stycket 2 men ej beträffande punkt 1 i samma stycke, föreskrivs att rätten till förbehåll endast avser verksamhet som är tillståndspliktig enligt balken. Det måste därför antas att förbehåll enligt punkt 1 i första stycket avses kunna meddelas även beträffande tillståndsfri verksamhet. Med denna utgångspunkt måste emellertid de föreslagna rekvisiten enligt punkt 1, som saknar varje anknytning till de intressen som miljöbalken syftar till att främja, anses vara alltför allmänt hållna.

Sannolikt är inte avsikten att regeringens möjlighet att besluta om förbehåll skall vara begränsad till fall då risker kan uppkomma för människors hälsa och miljön; en sådan begränsning saknas i 4 kap. 2 § naturresurslagen, som delvis utgjort förebild för den föreslagna bestämmelsen. Det får emellertid förutsättas att verksamheten måste ha betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll skall bli aktuellt.

Förslagsvis skulle av nu angivna skäl första styckets ingress och punkt 1 kunna få följande lydelse.

"Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt 1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag".

I motiven har inte närmare utvecklats förhållandet mellan förevarande paragraf och 9 kap. 6 § andra stycket, som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att, även när tillståndsplikt inte föreligger, förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Om rekvisiten i sistnämnda lagrum är uppfyllda och verksamheten samtidigt anses vara av det slaget att regeringen bör pröva dess tillåtlighet, får det förutsättas att tillsynsmyndigheten samtidigt kan förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd och anmäla frågan för regeringen för eventuellt beslut om förbehåll.

Däremot synes det utan stöd i någon föreskrift mera tvivelaktigt om regeringen i ett beslut om förbehåll kan beträffande en tillståndsfri verksamhet föreskriva att det skall ankomma på miljödomstol att pröva en fråga om tillstånd som inte avser miljöfarlig verksamhet. En motsvarande ordning tillämpas visserligen för närvarande när det gäller koncessionsnämnden. I fråga om domstol gäller emellertid enligt 11 kap. 4 § regeringsformen att dess rättskipningsuppgifter skall vara bestämda i lag, och en domstol kan således inte tilläggas en sådan uppgift genom förvaltningsbeslut.

5 §

Enligt paragrafen i den föreslagna utformningen skall en miljödomstol, annan myndighet eller kommun, som inom sitt verksamhetsområde får

kännedom om en verksamhet som avses i 3 §, underrätta regeringen om verksamheten. En underrättelseskyldighet av detta slag är emellertid inte någon naturlig uppgift för en domstol och skulle leda till åtskilliga komplikationer, om domstolen skulle pröva frågan i den ordning som gäller för dess dömande verksamhet. Lagrådet förordar att skyldigheten begränsas till att gälla förvaltningsmyndigheter och kommuner. Motsvarande underrättelseskyldighet fullgörs för närvarande i vattenrättsliga sammanhang av Kammarkollegiet enligt 1 § vattenrättsförordningen (1983:788).

18 kap. Kapitlet behandlar enligt sin rubrik regeringens prövning av överklagade ärenden. I 1 § andra stycket anges emellertid att mål och ärenden enligt 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 § kan överlämnas till regeringens prövning. Sådana avgöranden som avses i dessa paragrafer behöver inte vara överklagade. Lagrådet förordar därför att rubriken får lyda.

"Regeringens prövning av överklagade avgöranden m.m.".

För att i betraktande av vad Lagrådet anfört vid 17 kap. 1 § klargöra den avsedda proceduren när det gäller fall som avses i nämnda kapitel förordar Lagrådet vidare att det föreslagna andra stycket i 1 § får bilda en ny 2 § och att det kompletteras med följande mening.

"Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten."

19 kap.

3 §

Den föreslagna lagtexten är grundad på att varje länsstyrelse utgör en förvaltningsmyndighet som är tillståndsmyndighet i frågor om miljöfarlig verksamhet. I författningskommentaren hänvisas till förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.23) om att länsstyrelsernas prövning av miljöfarlig verksamhet skall få fastare former genom att sådana ärenden avgörs av en självständig prövningsmyndighet som skall vara administrativt knuten till respektive länsstyrelse. Det framhålls i den allmänna motiveringen att miljöprövningsmyndigheten hos länsstyrelsen bör inrättas genom en regeringsförordning. Tanken synes således vara att en organisatorisk enhet som är administrativt inordnad i länsstyrelsen skall pröva tillståndsfrågor beträffande miljöfarlig verksamhet under full självständighet vid ärendehandläggningen. Det ter sig dock enligt Lagrådets mening inte rättsligt sett adekvat att beteckna en sådan inom länsstyrelsens ram inordnad prövningsenhet - som med utgångspunkt i lagregleringens utformning får antas skola besluta på länsstyrelsens vägnar och i dess namn - som en särskild förvaltningsmyndighet. Frågan vilken ställning och benämning som den tillståndsprövande enheten hos länsstyrelsen skall ha kräver ytterligare överväganden under den fortsatta beredningen.

I paragrafen föreslås med anknytning till förslaget om de organisatoriska formerna för länsstyrelsernas prövning vissa särskilda regler om handläggningen av ärenden om miljöfarlig verksamhet. Behovet av regeln om

utredningsskyldighet i sådana ärenden hos en länsstyrelse eller en kommun kan emellertid enligt Lagrådets uppfattning sättas i fråga. Skälet härtill är att det allmänt anses gälla en official- eller undersökningsprincip inom förvaltningen. Den innebär bl.a. att förvaltningsmyndigheterna skall se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, ett krav som lär kunna inrymmas i bestämmelsen om allmän serviceskyldighet i 4 § förvaltningslagen (jfr Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 4 uppl., s. 63).

Ett problem med att införa en uttrycklig regel om utredningsskyldigheten för en viss grupp av förvaltningsärenden, såsom ärenden om miljöfarlig verksamhet, är att den kan tänkas leda till oklarhet om utredningsskyldigheten i andra typer av förvaltningsärenden. Att förvaltningsprocesslagen upptar en regel om utredningsskyldigheten för förvaltningsdomstolarna ger inte heller stöd för att införa den föreslagna bestämmelsen, eftersom den lagens regel har sin förklaring i dessa domstolars särställning och att förvaltningslagen inte har tillämpning på dem i den dömande verksamheten. Lagrådet förordar att bestämmelsen utgår ur förslaget.

20 kap.

1 §

Enligt första stycket skall de tingsrätter som regeringen bestämmer vara regionala miljödomstolar. Dessa domstolar blir således, som anförts i motiven, inte att anse som specialdomstolar i egentlig mening. I motiven har emellertid inte berörts frågan om en miljödomstol skall anses vara särskild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens forumbestämmelser (10 kap. 17 § första stycket

1 och 19 §) eller om miljödomstolarna, på samma sätt som exempelvis sjörättsdomstolarna och Stockholms tingsrätt vid avgörande av patentmål, utgör allmänna domstolar i särskild sammansättning.

Motsvarande fråga när det gäller fastighetsdomstolarna var föremål för en omfattande rättsvetenskaplig diskussion och skilda uppfattningar i rättspraxis intill dess frågan avgjordes av Högsta domstolen i plenum (NJA 1979 s. 107), varvid fastighetsdomstol befanns vara att anse som särskild domstol. Det torde inte föreligga någon tvekan om att detsamma gäller för vattendomstolarna även sedan dessa upphört som organisatoriskt fristående enheter. De skäl som talar för att fastighetsdomstolar och vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar gör sig uppenbarligen gällande även med avseende på miljödomstolarna. Dessa måste således bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a. innebär att en talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som väckts vid tingsrätt skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om inte tingsrätten tillika är miljödomstol - och att högre rätt har att självmant beakta forumfrågan.

Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl anses uppenbart att Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som förvaltningsdomstol. Fråga om resning i ett mål eller ärende som avgjorts av Miljööverdomstolen ankommer således alltid på Högsta domstolen.

2 §

Enligt första stycket punkt 5 skall miljödomstol pröva mål om ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid vattenverksamhet enligt 31 kap. Lagrådet förordar att punkten avfattas så att miljödomstolen skall pröva mål om "ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om annat inte har särskilt föreskrivits". Avsikten med Lagrådets förslag är att det skall stå klart att det ankommer på miljödomstol att pröva en talan om ersättning som inte omfattas av bestämmelserna om rätt till ersättning i 31 kap. men som grundas omedelbart på 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Förslaget motiveras närmare under Allmänna synpunkter vid 31 kap.

3 §

Enligt första stycket skall vad som är föreskrivet om tvistemål vid allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen, om annat inte följer av balken eller annan lag. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen skall dock enligt tredje stycket tillämpas vid miljödomstolarna i dit överklagade mål och ärenden samt vid överklagande av sådana mål och ärenden till Miljööverdomstolen, om annat inte följer av balken eller annan lag. Vissa speciella undantag från de angivna reglerna anges i andra stycket och i tredje stycket andra meningen.

Lagrådet har vid 16 kap. under rubriken Allmänna synpunkter berört de olägenheter som vållas av att miljödomstolarna enligt förslaget kommer att få handlägga likartade sakfrågor med tillämpning av olika processordningar beroende på om det är fråga om ett överklagat mål eller ett mål eller ärende som skall tas upp av miljödomstol som första instans. Dessutom bör anmärkas att rättegångsbalkens regler om tvistemål är utformade med sikte på en procedur i vilken en civilrättslig tvist mellan två parter skall prövas. Trots att åtskilliga särregler införs enligt remissen, kan vissa tillämpningsproblem förutses, om reglerna i enlighet med förslaget skall tillämpas vid exempelvis tillståndsprövning avseende miljöfarlig verksamhet, en prövning som har övervägande förvaltningsrättslig karaktär.

Uppenbaligen är avsikten att även Högsta domstolen normalt skall tillämpa reglerna om tvistemål vid prövningen av mål enligt miljöbalken. Detta bör uttryckligen anges i lagen, eftersom många av dessa mål inte naturligt låter sig inordna i de målkategorier som behandlas i rättegångsbalken. Första stycket bör därför få följande lydelse.

"Vad som är föreskrivet om tvistemål vid allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens prövning av mål som avses i denna balk, om annat inte följer av balken eller annan lag."

Som Lagrådet har konstaterat vid 1 § i detta kapitel ankommer det alltid på Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har avgjorts av Miljööverdomstolen. I motiven har inte berörts frågan vilka regler som därvid skall tillämpas. Med det nyss föreslagna förtydligandet av förevarande paragrafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen vid prövning av en sådan resningsfråga har att tillämpa de för tvistemål gällande

reglerna i rättegångsbalken oberoende av om Miljööverdomstolen för sin del har tillämpat förvaltningsprocesslagen i målet. Detsamma gäller vid klagan över domvilla. Till följd av hänvisningen till tvistemålsreglerna i första stycket kommer även 58 kap. 4 § första stycket, 10 a § första stycket och 13 § samt 59 kap. 2 § första stycket och 5 § första stycket rättegångsbalken att bli tillämpliga på extraordinära rättsmedel, vilket innebär att det, om annat inte har föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen att pröva frågor om resning och domvilla, om domen eller beslutet har meddelats av förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att rättegångsbalkens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om målets handläggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt reglerna i förvaltningsprocesslagen.

8 §

Av skäl som Lagrådet anfört bl.a. vid 2 § bör hänvisningen i andra stycket till 31 kap. ersättas med en hänvisning till "denna balk".

11 §

I tredje styckets andra mening ges en föreskrift om Miljööverdomstolens sammansättning vid behandling av frågor om prövningstillstånd för fall då förvaltningsprocesslagen är tillämplig. Som Lagrådet närmare utvecklar vid 23 kap. 1 § bör föreskrifter om prövningstillstånd över huvud taget inte gälla för Miljööverdomstolen i andra fall än när förvaltningsprocesslagen tillämpas. Meningen bör därför utgå.

21 kap.

1 §

I konsekvens med Lagrådets förslag vid 11 kap. 17 § att föreskrifter om institutet laglighetsprövning skall föras till övergångsbestämmelserna till miljöbalken bör punkt 5 i första stycket utgå och en motsvarande regel om att mål om laglighetsprövning skall behandlas som ansökningsmål tas in bland övergångsbestämmelserna.

2 §

I detta kapitels 1 § anges vilka mål som är ansökningsmål och som följaktligen skall anhängiggöras genom ansökan. Beträffande sådana mål finns också i miljöbalksförslaget bestämmelser om proceduren. Däremot innehåller förslaget inte bestämmelser om stämningsmål. Utgångspunkten får emellertid anses vara att talan i mål som inte är ansökningsmål skall väckas genom ansökan om stämning, om annat inte har föreskrivits särskilt. I fråga om vissa sällsynt förekommande mål av detta slag, nämligen stämningsmål som avser vattenverksamhet, finns föreskrifter i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Övriga stämningsmål - det gäller här främst miljöskademål och brottmål - är avsedda att handläggas enligt rättegångsbalkens vanliga regler.

För att den sålunda avsedda ordningen skall komma till tydligare uttryck förordar Lagrådet att förevarande paragraf erhåller följande lydelse.

"Talan i mål, som inte enligt 1 § är ansökningsmål, väcks genom ansökan om stämning, om annat inte är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet."

3 §

Paragrafen, som behandlar frågan om förening av mål, har avfattats på ett sådant sätt att den ger intryck av att innehålla uttömmande bestämmelser om när kumulation får äga rum. Bestämmelser om förening av mål finns emellertid även i 14 kap.1-7 §§rättegångsbalken. Delvis går dessa längre än de nu föreslagna reglerna; enligt 14 kap. 6 § får sålunda mål mellan samma eller olika parter handläggas i samma rättegång, om det är till gagn för utredningen.

Praktiska skäl talar för att de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken bör bli tillämpliga även i mål enligt miljöbalken. Å andra sidan gäller för förening av mål enligt rättegångsbalken enligt 14 kap. 7 § att samma rättegångsform måste vara tillämplig för målen. I detta hänseende går de i remissen föreslagna reglerna längre, eftersom de erbjuder möjlighet att sammanlägga ett mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans med ett som domstolen skall pröva i första instans. Någon anledning till erinran i sak mot förslaget i denna del finns inte.

Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att första styckets första mening får följande lydelse.

"Även i annat fall än som avses i 14 kap.1 - 7 §§rättegångsbalken får mål eller ärenden enligt denna balk handläggas i en rättegång, om det är samma sökande och de avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med varandra."

I remissens motiv har uttalats att något lagstöd inte behövs för gemensam handläggning av mål i annat fall än då gemensam dom eller gemensamt beslut skall meddelas och ansökan kan vara gemensam. Detta är enligt Lagrådets mening inte riktigt. Gemensam handläggning i egentlig mening av två eller flera mål - t.ex. i form av gemensam huvudförhandling - måste i vart fall när rättegångsbalken är tillämplig förutsätta stöd i lag.

I tredje stycket har föreslagits en bestämmelse som tar sikte på handläggningen av ärenden hos en länsstyrelse. Bestämmelsen kan emellertid inte anses systematiskt höra hemma i förevarande kapitel som gäller mål och ärenden i miljödomstol. Lagrådet föreslår att bestämmelsen får utgå och att en motsvarande bestämmelse i stället förs in i 19 kap. Den synes lämpligast få placeras in närmast efter 19 kap. 2 § och kan förslagsvis ges följande lydelse.

"Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol gäller även för en länsstyrelse, om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun."

4 §

I paragrafen behandlas det fallet att någon vid miljödomstol väcker talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om skyldighet för den som utövar sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och fråga om tillstånd till verksamheten är under prövning eller kommer under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet. Miljödomstolen måste då enligt förslaget förklara målet om förbud eller försiktighetsmått vilande intill dess att tillståndsfrågan har avgjorts. Samma regel gäller för närvarande enligt 36 § miljöskyddslagen för fastighetsdomstol, som har att ta upp enskilda anspråk av här aktuellt slag. Nuvarande regel skall emellertid ses mot den bakgrunden att fastighetsdomstolen aldrig har att pröva tillståndsfrågan, vars utgång kan bli avgörande för rätten att föra talan om det enskilda anspråket. Den i remissen föreslagna ordningen innebär att det kan vara samma instans - miljödomstolen - som skall pröva både tillståndsfrågan och det enskilda anspråket. Även med denna förutsättning torde miljödomstolen i den angivna situationen ofta böra förklara målet om det enskilda anspråket vilande, men en sådan ordning bör inte vara obligatorisk, eftersom ett alternativ beroende på omständigheterna kan vara att tillståndsfrågan och det enskilda anspråket med stöd av föregående paragraf handläggs i en rättegång. Så t.ex. kan det tänkas vara fråga om samma parter och om vidlyftig utredning som är gemensam för de båda målen. I förevarande paragraf bör därför endast meddelas ett förbud för miljödomstolen att pröva målet om det enskilda anspåket innan tillståndsfrågan har avgjorts.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att orden "skall miljödomstolen förklara målet vilande till dess tillståndsfrågan har avgjorts" byts ut mot "får miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats".

7 §

I första och andra styckena anges vissa situationer där ett mål som har anhängiggjorts vid en miljödomstol skall överlämnas till regeringens avgörande.

Enligt första stycket skall miljödomstolen med eget yttrande till regeringen överlämna frågor rörande sådan verksamhet eller åtgärd som den finner böra tillåtlighetsprövas enligt reglerna i 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §. Det gäller sådan verksamhet eller åtgärd som kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt balken; den s.k. stoppregeln som dock kan genombrytas, om det finns särskilda skäl. Det är frågan om sådana skäl föreligger som skall underställas regeringen för avgörande. Den prövning som regeringen skall göra innebär att olägenheten skall sättas i relation till verksamhetens allmänna samhällsnytta. I författningskommentaren till 2 kap. 9 § sägs att det skall kunna visas att verksamheten medför fördelar som från allmän och enskild synpunkt klart överväger olägenheten. De överväganden som skall göras, när fråga uppkommer att meddela undantag från stoppregeln, är väsentligen av politisk natur.

Principiella skäl talar mot att en domstol skall överlämna ett där anhängiggjort mål till en politisk myndighets avgörande. Det är emellertid inte förenligt med domstolarnas verksamhet att de i sina avgöranden skall ta ställning till politiska intressekonflikter. Eftersom tillämpningen av 2 kap. 9 § första stycket och 10 § inbegriper frågor av det slaget, finner Lagrådet det godtagbart att tillåtlighetsprövningen i nu aktuella fall skall ankomma på regeringen. Detsamma gäller tillåtlighetsprövningen enligt 17 kap. 1 eller 3 §.

I andra stycket första meningen föreskrivs skyldighet för en miljödomstol att till regeringen överlämna överklagade "ärenden" som är av särskild vikt eller om Naturvårdsverket begär det. Vidare föreskrivs i andra meningen obligatoriskt överlämnande av ärenden, när fråga är om överklagade beslut som rör försvarsfrågor. I det sistnämnda fallet måste frågorna antas vara av sådan art att de, liksom beträffande de i första stycket angivna fallen, bör avgöras av regeringen.

Vad angår bestämmelserna i andra styckets första mening ter sig förhållandet annorlunda. Att Koncessionsnämnden har en liknande överlämnandeskyldighet enligt 48 b § miljöskyddslagen är inte ett godtagbart skäl för att ålägga miljödomstolen att överlämna mål som är av särskild vikt, vilket för övrigt är ett alltför allmänt hållet kriterium, som kan vålla tillämpningsproblem hos domstolarna. Visserligen kan det även beträffande de nu avsedda målen föreligga en konflikt mellan miljöintressen och andra väsentliga allmänna intressen. Så som första meningen är utformad är det dock inte endast mål av det slaget som miljödomstolen skall överlämna till regeringen, om det är av särkild vikt eller Naturvårdsverket begär det. Ordalydelsen medför att exempelvis också ett mål om ersättning enligt 20 kap. 2 § första stycket 4-6 omfattas av överlämnandeskyldigheten. Om det gäller mycket höga belopp eller ett principiellt rättsligt intresse av särskild vikt, skulle domstolen vid en bokstavstolkning av lagtexten kunna anses skyldig att överlämna målet till regeringen. Detta kan dock inte vara avsikten med förslaget.

Även i ett annat hänseende finner Lagrådet att andra stycket första meningen kan ifrågasättas. Bestämmelsen gäller inte mål som skall handläggas av miljödomstolen i första instans. Någon skyldighet att överlämna ett mål till regeringen föreligger således inte, om målet är sådant som avses i 20 kap. 2 §. Miljödomstolen skall enligt det lagrummet som första instans pröva bl.a. mål som avses i 21 kap. 1 § första stycket. Där anges i punkt 1 mål om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 § eller 7 § andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelsen eller en kommunal nämnd enligt vad som föreskrivs i 9 kap. 8 §, dvs. ansökningar om tillstånd som enligt regeringens föreskrifter skall prövas av länsstyrelsen eller, om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, av en kommunal nämnd.

Det torde kunna förutsättas att de mål rörande miljöfarlig verksamhet, i vilka miljödomstolen är första instans, allmänt sett är av större betydelse för människors hälsa och miljön än de mål som skall handläggas av länsstyrelsen eller en kommunal nämnd som första instans (jfr de s.k. A, B och C-listorna i bilagan till miljöskyddsförordningen 1989:364). Motivet för överlämnandeskyldigheten synes enligt författningskommentaren vara

att prövningen av frågan innebär ett politiskt ställningstagande, t.ex. att miljöskyddskrav skall ställas mot vittgående arbetsmarknadspolitiska effekter. Lagrådet har svårt att se att inte sådana bedömningar skulle kunna aktualiseras även i mål där miljödomstolen är första instans. Det är väl snarare i sådana mål som miljöintressena och andra allmänna intressen kan kollidera.

På grund av det anförda anser Lagrådet att andra stycket första meningen bör utformas så att skyldigheten för miljödomstolen att till regeringen överlämna ett mål skall avse såväl mål som överklagats till domstolen som mål där domstolen är första instans. Vidare bör det klart framgå att det endast är mål där miljöintresset står mot annat allmänt intresse som skall överlämnas.

I tredje stycket erinras om miljödomstolens skyldighet enligt 17 kap. 5 § att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17 kap. 3 §. Lagrådet har under 17 kap. 5 § förordat att miljödomstolen inte skall ha en sådan skyldighet. Om detta godtas, bör tredje stycket utgå.

Lagrådet föreslår med hänsyn till det sagda att tredje stycket utgår och att andra stycket ges följande lydelse.

"Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande överlämna målet till regeringens avgörande."

22 kap.

22 §

Miljödomstolens möjlighet att genom deldom avgöra frågan om en verksamhets tillåtlighet gäller givetvis inte i de fall då tillåtlighetsfrågan skall prövas av regeringen enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §. För tydlighetens skull vore det enligt Lagrådets mening en fördel om detta framgick av lagtexten, t. ex genom att till första stycket fogas orden "om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § skall prövas av regeringen."

23 kap.

1 §

Paragrafen har avfattats med den utgångspunkten att prövningstillstånd generellt skall krävas för att prövning i Miljööverdomstolen skall få ske av miljödomstols dom eller beslut. Regleringen bygger i detta hänseende på förslaget i prop. 1996/97:131, enligt vilket prövningstillstånd i hovrätten alltid skulle krävas vid överklagande av mål eller ärenden från tingsrätt. Efter det att förevarande lagrådsremiss beslutats har emellertid nämnda proposition återkallats av regeringen.

I enlighet med 49 kap. 12 § andra stycket 1 rättegångsbalken gäller alltså fortfarande att prövningstillstånd aldrig behövs vid överklagande till hovrätt av avgöranden i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild

sammansättning, en regel som också måste vara tillämplig på avgöranden av särskilda domstolar som fastighetsdomstol och vattendomstol. Frågan om en eventuell ändring i detta hänseende kan inte tas upp isolerad för miljödomstolarnas del, något som inte heller har varit avsikten med det remitterade förslaget. Det finns således inte för närvarande underlag för att uppställa krav på prövningstillstånd för sådana mål som prövas av miljödomstol som första instans och som enligt 20 kap. 3 § första stycket förslaget till miljöbalk skall handläggas enligt rättegångsbalken.

När det däremot gäller överklagande till Miljööverdomstolen av ett avgörande som en miljödomstol har meddelat i ett dit fullföljt mål är förvaltningsprocesslagen tillämplig. Det är väl förenligt med den princip som har kommit till uttryck i 34 a § förvaltningsprocesslagen och får även anses sakligt motiverat att uppställa krav på prövningstillstånd vid överklagande av ett sådant mål till Miljööverdomstolen.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att i förevarande paragraf första styckets andra och tredje meningar utgår och ersätts med följande mening.

"Vid överklagande till Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i ett dit överklagat mål eller ärende krävs prövningstillstånd".

I andra stycket bör hänvisningen till 49 kap. 14 § rättegångsbalken utgå.

2 §

Under hänvisning till vad som har anförts vid 1 § förordar Lagrådet att hänvisningen i första stycket till 49 kap. 13 § rättegångsbalken tas bort och att andra stycket utgår. I tredje stycket andra meningen bör hänvisas endast till Miljööverdomstolens beslut.

8 §

Enligt förslaget är Miljööverdomstolen sista instans i mål och ärenden som i första instans har prövats av kommunal nämnd eller förvaltningsmyndighet. Det främsta skälet till detta är enligt författningskommentaren att instanskedjan annars skulle bli längre för dessa ärenden än för övriga mål och ärenden med miljöanknytning.

Bland de mål och ärenden som till följd av förslaget skall stanna i Miljööverdomstolen ingår sådana där för närvarande Regeringsrätten är sista instans, t.ex sådana som rör renhållnings- och hälsoskyddsområdet. Genom att lagstiftningen på dessa områden integreras med miljöbalken, där de allmänna förvaltningsdomstolarna inte ingår som prövningsmyndigheter, innebär förslaget att ingen av de domstolar som traditionellt är prejudikatinstanser kan få befattning med dessa och liknande måltyper. Prejudikatbildningen kommer i stället att ligga på Miljööverdomstolen. Såsom Lagrådet framhållit under allmänna synpunkter vid 16 kap. bör ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller kunna motiveras av speciella skäl.

Det enligt författningskommentaren anförda skälet för den föreslagna ordningen är enligt Lagrådets mening inte övertygande. Att behålla en

renodlad prejudikatinstans, för vars prövning normalt krävs prövningstillstånd, kan som Lagrådet ser det knappast vara en så väsentlig nackdel i processuellt hänseende att det skulle överväga fördelarna med en sådan prejudikatinstans.

Spörsmålet om prejudikatbildningen ingår enligt Lagrådets uppfattning bland de frågor som förtjänar ytterligare och mer allsidiga överväganden, innan miljödomstolar inrättas med ett kompetensområde som omfattar även de målkategorier inom miljöbalksområdet som enligt nuvarande ordning handläggs vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.

24 kap.

1 §

Paragrafens andra stycke upptar en regel som anger att det i kapitlet med tillstånd också avses bl.a. lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §. Med hänvisning till vad Lagrådet anfört vid sistnämnda lagrum om institutet laglighetsprövning förordar Lagrådet att den reglering som behövs beträffande rättskraftsverkan av lagligförklaringar i stället tas in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken.

3 §

I paragrafens första stycke räknas under åtta olika punkter upp de fall då tillsynsmyndigheten får återkalla tillstånd, dispens eller godkännande samt meddela förbud mot fortsatt verksamhet. I punkterna 3 och 4 beskrivs fall som företer stora likheter. I båda dessa punkter synes det gälla situationer då det till följd av verksamheten har uppkommit olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller för miljön. Den enda skillnaden är att punkt 3 även förutsätter att olägenheten inte förutsågs när verksamheten tilläts, medan punkt 4 inrymmer det närmast självklara kravet att avhjälpande inte kan ske genom en villkorsändring för verksamheten.

Mot bakgrund av det sagda kan behovet av att i uppräkningen ta med de båda till synes likartade situationerna under särskilda punkter sättas i fråga och det skulle kunna ligga närmast till hands att låta punkt 4 utgå. Författningskommentaren tyder dock på att det med punkt 4 åsyftas enbart sådana situationer då den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § gör verksamheten otillåten. Den paragrafen förutsätter för detta enligt sitt första stycke dels att verksamheten kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse även om alla försiktighetsmått vidtas, dels ock att det inte finns särskilda skäl för att verksamheten likväl skall få bedrivas. Enligt samma paragrafs andra stycke krävs att verksamheten medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller för att miljön försämras avsevärt. Från såväl första som andra stycket görs undantag för den händelse regeringen vid tillåtlighetsprövning medgett verksamheten.

Med beaktande av vad som sägs i författningskommentaren anser Lagrådet att punkt 4 behöver omformuleras för att svara mot den avsedda innebörden. Punkten skulle därvid kunna ges förslagsvis följande lydelse.

"4. om det till följd av verksamheten har uppkommit sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte får bedrivas."

Med den av Lagrådet förordade lydelsen av punkt 4 bör punkt 3 kunna stå kvar oförändrad.

5 §

I första stycket föreskrivs enligt förslaget att tillståndsmyndigheten efter vad som är skäligt får ompröva tillstånd samt ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser för en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet i vissa uppräknade fall. Av motiven framgår emellertid att avsikten inte är att myndigheten i dessa fall skall kunna återkalla ett tillstånd; myndighetens befogenhet att göra detta avses vara reglerad i 3 §. Föreskriften i förevarande paragraf om att tillståndsmyndigheten får ompröva tillstånd blir därför missvisande. Av motiven samt 29 § förslaget till promulgationslag synes kunna slutas att avsikten med formuleringen är att ge tillståndsmyndigheten befogenhet att ompröva sådana bestämmelser om produktionsmängd eller om verksamhetens omfattning i övrigt som utgör en del av själva tillståndet och alltså inte är att hänföra till villkor. Detta kommer till uttryck om ingressen till stycket erhåller följande lydelse.

"I fråga om en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet får tillståndsmyndigheten, efter vad som är skäligt, ompröva tillstånd, såvitt avser bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana ".

I 15 kap. 10 § andra stycket vattenlagen föreskrivs bl.a. att det vid omprövning inte får meddelas sådana villkor som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för detta rubbas avsevärt. Någon sådan föreskrift gäller inte vid omprövning enligt 24 § miljöskyddslagen, men principen torde likväl iakttas i praxis. Någon häremot svarande föreskrift föreslås inte i remissen. Av motiven framgår emellertid att det inte är avsett att sådana villkorsändringar skall beslutas som innebär att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Denna princip är så viktig att den bör framgå uttryckligen av lagtexten. Detta gäller så mycket mera som - enligt vad Lagrådet närmare utvecklar vid 31 kap. under rubriken Allmänna synpunkter - i efterhand meddelade villkorsändringar som avsevärt försvårar pågående markanvändning kan ge den som drabbas härav ett anspråk på ersättning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen.

Lagrådet föreslår med anledning härav att det som ett sista stycke i paragrafen tas in en föreskrift av följande lydelse.

"Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras."

25 kap.

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som i väsentliga delar svarar mot regleringen i 20 kap. 3 § vattenlagen avseende rättegångskostnader i vissa stämningsmål om ersättning för intrång eller om inlösen av fastighet. Bestämmelserna avses enligt författningskommentaren utgöra ett undantag från huvudprincipen att rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler gäller i stämningsmål. Med undantaget åsyftas att utrymme skall finnas för en generösare tillämpning i fråga om rättegångskostnader för sakägare än som skulle följa av rättegångsbalken.

Enligt Lagrådets mening ger den i remissen föreslagna formuleringen av undantagsregeln inte direkt uttryck för vad som avses. Samma anmärkning synes kunna göras emot den förebild i 20 kap. 3 § vattenlagen som valts och som tillkom år 1987 på förslag av Bostadsutskottet (BoU 1986/87:4 s. 32 f) i syfte att åstadkomma enhetliga regler rörande rättegångskostnader i mål om inlösen och intrångsersättning enligt plan- och bygglagen, naturvårdslagen, vattenlagen och lagen om byggnadsminnen. Formuleringen kan sägas passa väl för fall då expropriationslagens kostnadsersättningsprinciper utgör huvudregel men till synes sämre när, som i stämningsmål enligt vattenlagen, rättegångsbalkens kostnadsreglering är grundläggande.

Som mönster för paragrafens undantagsbestämmelse bör enligt Lagrådets uppfattning snarare väljas den ursprungliga lydelsen av 20 kap. 3 § vattenlagen som, för det fall att en ersättnings- eller inlösentalan av aktuellt slag ogillades men käranden haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen, föreskrev att domstolen fick förordna att svaranden skulle ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skulle svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

Med nu angivna utgångspunkter förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse.

"Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående ersättning eller inlösen men har denne haft skälig anledning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen förordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid miljödomstolen."

8 §

I paragrafen, som motsvarar 20 kap. 6 § vattenlagen, behandlas ansvaret för vissa speciella domstolskostnader i ansökningsmål, nämligen utgifter för kungörelser, sakkunniga, aktförvarare och lokaler. Den föreslagna regleringen innehåller vissa avvikelser från nuvarande ordning som inte har motiverats i remissen. Förslaget innebär sålunda att sökanden skall svara för nu aktuella kostnader även i Miljööverdomstolen, även om det endast är motparten som har överklagat. Vidare har frågan om kostnadsansvaret i Högsta domstolen lämnats öppen. Gällande reglering, som innebär att det i högre rätt alltid är den som fullföljt talan som svarar för

de aktuella kostnaderna, synes i dessa avseende böra behållas. Avsikten får vidare antas vara att paragrafen i överensstämmelse med nuvarande ordning skall tillämpas även i sådana stämningsmål som avses i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Enligt den systematik som i övrigt har valts i förevarande kapitel (jfr 3 och 4 §§) bör detta framgå av paragrafen.

Lagrådet föreslår med hävisning till det anförda att paragrafen får följande lydelse.

"I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden. Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra styckena sägs om sökande eller kärande den som fullföljt talan. På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas."

26 kap.

3 §

Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av balken skall enligt lagrådsremissens avsnitt 4.28.2 utövas av kommunala nämnder, av länsstyrelsen, Naturvårdsverket och de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer samt generalläkaren. En tydlig ansvarsfördelning vad gäller tillsynen enligt miljöbalken på lokal, regional och central nivå skall gälla. Ansvar för tillsyn och drift av samma verksamhet skall som princip skiljas åt.

Av paragrafens första stycke framgår att fördelningen av tillsynsansvaret skall bestämmas av regeringen. Vad gäller kommunens tillsynsansvar uttalas i remissen (avsnitt 4.28.3) att alla kommuner bör ha ett ansvar för en tillsyn motsvarande den som de i dag har enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen och skötsellagen samt beträffande de icke tillståndspliktiga anläggningarna enligt miljöskyddslagen. Vidare sägs i författningskommentaren att kommunerna alltid skall ha tillsyn över de i andra stycket angivna verksamheterna.

Så som andra stycket har utformats framgår det emellertid inte klart att kommunerna skall ha vad som i författningskommentaren benämns ett obligatoriskt tillsynsansvar i angivna hänseenden. Uttryckssättet "utöva den kommunala tillsynen" kan läsas så att det avser sådan tillsyn som regeringen med stöd av första stycket har lagt på kommunerna. För att undvika en sådan tolkning av bestämmelsen, som alltså inte synes vara avsedd, bör enligt Lagrådets mening andra stycket omformuleras så att där avsett tillsynsansvar anges som ett obligatorium.

Lagrådet föreslår på grund av det sagda att 3 § första och andra styckena, med vissa redaktionella ändringar i övrigt i första stycket, ges följande lydelse.

"Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer inom kommunen tillsyn över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över avfallshantering enligt 15 kap."

15 §

I paragrafen föreslås regler som innebär att förelägganden och förbud som riktats mot någon som fastighetsägare eller i liknande egenskap gäller mot ny ägare till fastigheten, under förutsättning att det antecknats i inskrivningsregistret. Är föreläggandet förenat med löpande vite gäller även vitet mot den nye ägaren.

Förslaget har förebild i bl.a. 20 § hälsoskyddslagen och föranleder inte i sig någon erinran. Det bör emellertid uppmärksammas att den fråga som förslaget avser att reglera har kommit i ett delvis nytt läge till följd av de skärpta regler om efterbehandlingsansvar som föreslås i 10 kap. Dessa regler innebär bl.a. att efterbehandlingsansvaret subsidiärt gäller mot var och en som förvärvat en förorenad fastighet och som vid förvärvet känt till föroreningarna eller - såvitt avser annan fastighet än privatbostadsfastighet - då borde ha upptäckt dem. Det har överlämnats åt tillsynsmyndigheten att efter omständigheterna avgöra mot vem ett föreläggande skall riktas. Ett av syftena med denna reglering är att en fastighetsägare inte skall kunna undgå ansvaret för efterbehandling genom att överlåta fastigheten.

Mot denna bakgrund kan viss tvekan uppkomma om vilka rättsverkningar som avses inträda, om ett föreläggande att utföra efterbehandling har riktats mot någon i hans egenskap av fastighetsägare och detta - såsom enligt motiven regelmässigt bör ske - antecknas i inskrivningsregistret samt fastigheten därefter övergår till ny ägare. Regleringen torde emellertid innebära att ansvaret för att följa föreläggandet då övergår på den nye ägaren utan någon särskild prövning av huruvida denne känt till eller borde ha upptäckt föroreningarna och oberoende av om omständigheterna är sådana att det alltjämt bör ankomma på den tidigare ägaren att utföra efterbehandlingsåtgärderna. Vill tillsynsmyndigheten åstadkomma att den tidigare ägaren behåller sitt ansvar att följa föreläggandet måste myndigheten tydligen efter äganderättsövergången återkalla det ursprungliga föreläggandet mot denne och rikta ett nytt föreläggande mot honom. Med hänsyn till den tvekan som kan uppkomma om vem det är som har att följa föreläggandet är det dock angeläget att myndigheten i fall av detta slag ger detta till känna för de berörda på lämpligt sätt.

18 §

Första och andra styckena innebär att tillsynsmyndigheten, i stället för att begära verkställighet av ett föreläggande eller ett förbud, får besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad. Styckena motsvarar 41 a § miljöskyddslagen. En nyhet är emellertid att enligt tredje stycket även beslutet om rättelse får verkställas enligt utsökningsbalken. I sistnämnda del har förslaget inte närmare motiverats.

När möjligheten för tillsynsmyndigheten att förordna om rättelse på den felandes bekostnad infördes, var avsikten att myndigheten själv skulle kunna få föranstalta om rättelse utan att behöva gå omvägen via kronofogdemyndigheten och att tillsynsmyndigheten därigenom skulle få tillgång till ett snabbare och enklare förfarande än enligt tidigare gällande regler (NJA II 1987 s. 497). Förslaget förefaller ha samma utgångspunkt, eftersom i första stycket förordnande av här aktuellt slag anges som ett alternativ till begärande av verkställighet. Med denna konstruktion synes det inte förenligt att verkställighet enligt utsökningsbalken skall kunna ske även med avseende på ett sådant förordnande. Hyser tillsynsmyndigheten tvekan om den felandes vilja eller möjligheter att betala kostnaderna, kan den ju begära verkställighet enligt 17 § i stället för att besluta om rättelse på den felandes bekostnad. Lagrådet föreslår därför att tredje stycket utgår.

27 kap.

4 §

Första stycket ger kommunen befogenhet att ta ut avgifter för den renhållning som kommunerna är skyldiga att utföra. Som lagtexten har avfattats får en kommun ta ut avgift endast för insamling, transport, återvinning och bortskaffande som utförs av kommunen. I remissens motiv framhålls i enlighet härmed att avgift inte får tas ut av en fastighetsägare som har fått totalbefrielse från sophämtning men att avgift däremot får tas ut av den som i strid med gällande bestämmelser inte har utnyttjat renhållningstjänsterna. Detta överensstämmer med vad som har ansetts följa av gällande rätt.

Frågan har emellertid delvis kommit i ett nytt läge med hänsyn till att remissförslaget inte upptar någon motsvarighet till det förbud som för närvarande gäller enligt 7 § renhållningslagen, där det föreskrivs att avfall inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av fastighetsinnehavaren, när det skall forslas bort genom kommunens eller en producents försorg; 15 kap. 19 § innebär endast förbud för fastighetsinnehavare att ta befattning med transporten. I stället avses det av 15 kap. 17 § i förslaget följa att det är tillåtet för en fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare att ta hand om sitt eget avfall så länge det inte kan medföra risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. En tillåtelse av kommunen avses alltså inte längre innebära någon förutsättning för att fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv skall få ta hand om sitt avfall, och om han gör detta utan att olägenheter av nyss angivet slag uppkommer, saknar kommunen grund för att ta ut någon avgift av honom.

I motiven har inte berörts konsekvenserna för avgiftssystemets tillämpning av den ordning som sålunda får antas vara avsedd, men för att den angivna ordningen skall kunna fungera i praktiken torde det vara nödvändigt att regelsystemet kompletteras bl.a. med bestämmelser om hur anmälan skall göras av den som avser att själv ta hand om sitt avfall. Föreskrifter av detta slag torde kunna meddelas i administrativ ordning med stöd av antingen förevarande bestämmelse eller 15 kap. 21 §. Frågan om omhändertagandet har skett utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön kan däremot ytterst bli en domstolsfråga, exempelvis i de inte ovanliga mål då kommunen för talan mot en fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare för att få en exekutionstitel på renhållningsavgiften men denne invänder att han själv har tagit hand om sitt avfall.

29 kap.

8 §

I straffbestämmelsen behandlas samlat överträdelser av ett stort antal olika föreskrifter, förbud, villkor, andra begränsningar eller dylikt som framgår direkt av miljöbalken eller - vanligast - meddelas med stöd av bemyndiganden i balken. Enligt första stycket 1 i paragrafen straffbeläggs den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 1 kap. 5 §. Bemyndigandet i sistnämda lagrum avses ge regeringen möjlighet att, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela föreskrifter för totalförsvaret som avviker från balken.

Eftersom bemyndigandet i 1 kap. 5 § inte har begränsats till att gälla avvikelse från vissa särskilt angivna lagbestämmelser utan i princip avser hela balken, har enligt Lagrådets mening den föreslagna regeln i punkt 1 getts alltför vidsträckt omfattning. Den innebär ju att varje föreskrift som regeringen meddelar med utnyttjande av bemyndigandet kommer att vara förenad med straffsanktion. Detta blir således fallet även då den lagregel från vilken avvikelse föreskrivs inte är straffbelagd.

Det som nu sagts visar enligt Lagrådets uppfattning att den föreslagna regeln inte kan godtas. Behovet av att förena den aktuella typen av regeringsföreskrifter för totalförsvaret med direkt straffsanktion synes därför behöva övervägas ytterligare. Att finna en alternativ lösning som innebär att endast sådana regeringsföreskrifter om avsteg blir omfattade av straffbudet som verkligen behöver vara det ter sig inte alldeles enkelt. En tänkbar möjlighet att uppnå en rimlig avgränsning skulle kunna vara att låta straffregeln inriktas på fall då överträdelse sker av sådana regeringsföreskrifter som innefattar avsteg från en straffsanktionerad lagbestämmelse. Med denna utgångspunkt skulle punkt 1 kunna utformas förslagsvis enligt följande.

"1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits är straffbelagd."

I första stycket 14 straffbeläggs brott mot förbud enligt 11 kap. 14 § om markavvattning. Sådant förbud får enligt nämnda lagrum meddelas av

regeringen under förutsättning att markavvattningen gäller områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras och markavvattningen annars skulle kräva tillstånd enligt 11 kap. Detta innebär, som Lagrådet ser det, att en överträdelse av här aktuellt förbud samtidigt måste innefatta ett brott mot den föreslagna straffbestämmelsen i 29 kap. 4 § (otillåten miljöverksamhet), vilken avser envar som uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtar en åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd som föreskrivs i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Enligt Lagrådets mening är regeln i punkt 14 överflödig och den förslås därför utgå.

Straffbestämmelsen i första stycket 17 riktar sig mot den som bryter mot förbudet enligt 12 kap. 6 § att påbörja verksamhet tidigare än sex veckor efter det att i sistnämnda paragraf föreskriven anmälan har gjorts. Enligt Lagrådets förslag vid 12 kap. 6 § bör detta förbud få en mera begränsad räckvidd än som föreslagits i remissen. Oberoende av om detta förslag följs eller ej måste en överträdelse av förbudet vara att hänföra till otillåten miljöverksamhet enligt 4 § förevarande kapitel. Bestämmelsen i första stycket 17 bör därför utgå såsom obehövlig.

I första stycket 26-28 straffbeläggs brott mot skyldighet att lämna uppgifter enligt vissa angivna EG-förordningar på kemikalieområdet. Motsvarighet finns enligt gällande rätt i 20 § första stycket 4-6 lagen om kemiska produkter. I den lagen finns därutöver i 21 § en bestämmelse om bötesstraff för den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse i ansökan eller annan handling som avges enligt de EG-rättsakter som avses i 20 § första stycket 4, 5 eller 6. Till punkterna 26-28 föreslås i remissen inte någon sådan kompletterande straffbestämmelse för fall av oriktig uppgift. Som framgår av författningskommentaren avses dock inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt.

Enligt Lagrådets mening bör en bestämmelse som är formulerad så, att den föreskriver straff för den som bryter mot skyldighet att lämna uppgifter i visst hänseende kunna anses inbegripa även lämnande av oriktig uppgift i samma hänseende. En annan sak är att en bestämmelse som är uppbyggd som t.ex. kapitlets 5 eller 6 § uttryckligen behöver omnämna lämnande av oriktig uppgift för att åtgärden skall vara straffbar.

9 §

Med beaktande av vad Lagrådet anfört i anslutning till 8 § första stycket 26-28 förordar Lagrådet att orden "eller lämnar en oriktig uppgift" i första stycket 9 utgår.

11 §

Enligt första stycket skall inte dömas till ansvar om brott enligt 3-10 §§ är att anse som ringa. De ringa fallen enligt dessa paragrafer är således undantagna från straffbarhet och därmed över huvud taget inte att bedöma som brott, en term som enligt 1 kap. 1 § brottsbalken definieras såsom en gärning, för vilken i nämnda balk eller annan lag eller författning straff är föreskrivet. Lagrådet förordar därför att orden "brott enligt" i stycket byts ut mot "gärning som avses i".

Enligt fjärde stycket får för sådana brott som kan föranleda att miljösanktionsavgift döms ut åtal väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. I remissens författningskommentar uttalas bl.a. att denna åtalsprövningsregel är avsedd att tillämpas så att åtal regelmässigt skall anses vara påkallat från allmän synpunkt, om brottets straffvärde är sådant att påföljden inte bör stanna vid böter.

Av de inskränkningar i allmän åklagares rätt och plikt att åtala som förekommer i brottsbalken är föreskriften att åtal får väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt den mest långtgående. Såvitt avser brottsbalksbrott förekommer den endast vid ärekränkningsbrott samt vid speciella fall av olovligt förfogande, åverkan och tagande av olovlig väg. Gemensamt för dessa brott är att de ansetts vara av det slaget att något allmänt intresse av lagföring normalt inte gör sig gällande. En åtalsprövningsregel som formulerats på nu aktuellt sätt anses ha den innebörden att åklagare endast i undantagsfall skall ha rätt och skyldighet att åtala men att man inte har velat utesluta att det kan förekomma fall som bör leda till allmänt åtal (se t.ex. Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken I, femte upplagan, s. 628). En konsekvens av en sådan åtalsprövningsregel är också att någon utredningsskyldighet för polismyndighet endast under särskilda omständigheter anses gälla (NJA II 1962 s. 230).

Med hänsyn till att det vid miljöbrottslighet kan vara betydelsefulla allmänna intressen som står på spel är en åtalsprövningsregel av detta slag inte lämplig, och det framgår av motiven att en så långtgående inskränkning av åtalsplikten inte heller är avsedd. Lagrådet förordar att orden "av särskilda skäl" utgår.

I redaktionellt hänseende bör iakttas att ordet "brott" även här bör ersättas med "gärning", eftersom miljösanktionsavgift under de i 30 kap. 1 § angivna förutsättningarna utgår oberoende av om en överträdelse är att anse som brottslig eller ej. Det i den föreslagna lagtexten använda uttryckssättet att en miljösanktionsavgift "döms ut" blir inte heller adekvat, eftersom det avses ankomma på tillsynsmyndighet och inte på domstol att i första instans besluta om miljösanktionsavgifter.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att fjärde stycket erhåller följande lydelse.

"För sådana gärningar som kan föranleda miljösanktionsavgift får åtal väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt."

12 §

Enligt första stycket får en kemisk produkt eller bioteknisk organism eller en vara som innehåller en kemisk produkt eller en genetiskt modifierad organism eller annan egendom som har varit föremål för brott enligt 1-4, 6, 8, 9 eller 10 § förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott. Förverkande skall alltså kunna ske med avseende på all egendom som har varit föremål för brott enligt någon av de nämnda paragraferna. Enligt motiven (avsnitt 4.31.5) är regeln avsedd att tillämpas så att det endast är

undantagsvis som förverkande inte bör komma i fråga. Förverkande skall således vara det normala.

Av de lagar som avses bli integrerade i miljöbalken innehåller endast lagen om kemiska produkter, lagen om genetiskt modifierade organismer och lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter bestämmelser om förverkande. Förslaget innebär således en långtgående utvidgning i förhållande till gällande rätt. Förverkanderegeln får i den föreslagna avfattningen därtill ett synnerligen vitt tillämpningsområde, särskilt med hänsyn till den hänvisning som görs till brott som avses i 4 §, vilken generellt straffbelägger fall då någon med uppsåt eller oaktsamhet påbörjar eller bedriver en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i balken eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Regeln kommer därmed att täcka hela det område som för närvarande regleras genom miljöskyddslagen och vattenlagen. Detta förhållande kommenteras inte alls i motiven, som endast tar upp fall som avser kemiska produkter, biotekniska organismer samt djur och växter.

Uttrycket att egendom har varit "föremål för brott" används i specialstraffrätten i allmänhet som en sammanfattning av de i 36 kap. 2 § brottsbalken angivna fallen att egendom har frambragts genom brott eller att fråga är om egendom vars användande utgör brott eller med vilken eljest tagits befattning som utgör brott (jfr NJA II 1968 s. 728 ff och 838 ff). Frågan inställer sig med denna utgångspunkt hur bestämmelsen är avsedd att tillämpas i fall då någon utan tillstånd påbörjat en miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet som är tillståndspliktig enligt balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Med hänsyn till ordalagen i stycket ligger den tolkningen nära till hands att till verksamheten hörande anläggningar i sådant fall kan förklaras förverkade, eftersom deras användande utan tillstånd är straffbart. Detta kommer visserligen ofta att te sig uteslutet på den grunden att det skulle vara uppenbart oskäligt. Med hänsyn till motivens uttalande att det endast är undantagsvis som förverkande bör underlåtas - vilket i sig överensstämmer med lagtexten - kommer emellertid frågan att kunna ställas om inte förverkande i sådana situaioner bör ske med avseende på en del av värdet, vilket normalt brukar ske när det framstår som obilligt att förklara egendomen i sig eller hela dess värde förverkat.

Det bör enligt Lagrådets mening inte komma i fråga att införa en så långtgående och svårtillämpad utvidgning i förhållande till gällande rätt utan något egentligt underlag och utan några motiv till ledning för rättstillämpningen. Detta gäller särskilt som sanktionssystemet i övrigt vid olaglig miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet i flera avseenden förstärks genom balken.

Lagrådet avstyrker därför förslaget att sådan egendom som varit föremål för brott enligt balken generellt skall kunna förklaras förverkad. Någon erinran kan däremot inte anföras mot en bestämmelse som utformas på sådant sätt att man behåller de förverkandemöjligheter som för närvarande följer av lagen om kemiska produkter, lagen om genetiskt modifierade organismer och lagen om åtgärder beträffande djur och väx-

ter som tillhör skyddade arter. Detta förutsätter att den egendom som i så fall kan komma i fråga för förverkande preciseras i bestämmelsen.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att första stycket första meningen av förevarande paragraf erhåller följande lydelse.

"Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska produkter eller genetiskt modifierade organismer vilka har varit föremål för brott enligt 1-4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt."

På det underlag som föreligger kan Lagrådet inte bedöma om en möjlighet till förverkande bör införas även med avseende på annan särskild egendom som har varit föremål för brott enligt miljöbalken; anses detta vara fallet bör även sådan egendom specificeras i bestämmelsen.

30 kap.

2 §

Enligt första stycket föreskriver regeringen för olika överträdelser miljösanktionsavgiftens storlek. Därvid skall hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Som konstruktionen av systemet med miljösanktionsavgifter har utformats är avsikten att regeringen skall dels bestämma för vilka överträdelser miljösanktionsavgift över huvud taget skall utgå, dels bestämma avgiftens storlek för dessa fall. Av de allmänna motiven (avsnitt 4.32.2) får anses framgå att det förstnämnda beslutet skall grundas på rena lämplighetsöverväganden medan hänsynen till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser behöver tas först sedan det väl bestämts att avgift skall utgå. Denna tankegång skulle komma till klarare uttryck om stycket får följande lydelse.

"Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall utgå och om avgiftens storlek för olika överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser."

31 kap. Allmänna synpunkter

Kapitlet behandlar i första hand frågor om ersättning vid ingripanden av det allmänna. Under rubriken Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och förbud sägs i 4 § att fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Ersättningsrätten är begränsad till vissa beslut i fråga om nationalparker, naturreservat, kulturreservat, biotopskyddsområden och vattenskyddsområden samt beslut om föreläggande eller förbud enligt samrådsbestämmelserna i 12 kap. 6 §. Vidare finns bestämmelser om

ersättning vid vissa undersökningar i 10 § och vid föreläggande om stängselgenombrott i 11 §.

De nämnda ersättningsreglerna har för närvarande motsvarighet i naturvårdslagen och vattenlagen. Några sådana regler finns inte i de andra lagar som skall integreras i miljöbalken, t.ex. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, och föreslås inte heller för balkens vidkommande i dessa avseenden. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras till följd av ingripande från det allmänna, som t.ex. motiveras av att en viss verksamhet är miljöfarlig, skall således ingen ersättning utgå.

Miljöbalkens ersättningsregler innebär att nuvarande regler och principer för ersättning, när en fastighetsägares rådighet över sin mark inskränks genom ingripande från det allmänna kommer att behållas. Ersättning skall inte utgå, om ingripandet exempelvis avser att tillgodose syftet med ett miljöskyddsområde eller har betingats av andra starka miljö- eller hälsoskyddsskäl. Lagrådet har förståelse för att en sådan begränsning av ersättningsrätten alltjämt anses viktig. Begränsningen står också i överensstämmelse med riksdagens uttalande om att ansvaret för att säkerställa den biologiska mångfalden inte får begränsas till att bli en fråga om statens ekonomiska resurser för intrångs- och inlösenersättningar (bet. 1990/91:JoU30, s.255). Däremot finner Lagrådet det oundvikligt att närmare granska en väsentlig fråga som gett upphov till en omfattande debatt, nämligen om begränsningen av ersättningsrätten är förenlig med 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen.

Enligt nämnda lagrum i regeringsformen skall ersättning tillförsäkras den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Det råder inga delade meningar om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse innebär att rätt till ersättning inträder, oavsett anledningen till att det allmänna inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt. Även om inskränkningen föranletts av att mark används på ett miljöfarligt sätt, är markägaren enligt ordalydelsen i bestämmelsen berättigad till ersättning. Den begränsning av ersättningsrätten som avses följa av miljöbalkens regler i 31 kap. står då i strid med 2 kap. 18 § regeringsformen.

En sådan tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen leder således till en grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer av tidigare gällande rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl. Detta har emellertid inte varit lagstiftarens mening. I prop. 1993/94:117, som innehöll förslaget till den nya lydelsen av 2 kap. 18 §, och i Konstitutionsutskottets betänkande (1993/94:KU24) betonades att det förhållandet att rätten till ersättning vid vissa rådighetsinskränkningar nu gavs grundlagsskydd inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till gällande ersättningsregler. Lagtexten har i så fall fått en utformning som inte motsvarar lagstiftarens intentioner.

Tolkningen av en lagregel skall enligt vedertagen uppfattning i svensk rätt grundas på regelns ordalydelse. Är denna sådan att det inte kan råda någon tvekan om regelns innebörd, skall den tillämpas enligt ordalydel-

sen. Den omständigheten att det i regelns förarbeten kan ha gjorts uttalanden som tyder på att avsikten med regeln varit en annan än vad dess ordalydelse ger vid handen skall i så fall i princip inte påverka tillämpningen. Om en strikt tolkning skulle leda till icke önskvärda resultat, bör regeln ändras för att ge ett riktigare uttryck för lagstiftarens avsikter. I vissa undantagsfall anses emellertid en friare tolkning av en lagregels innebörd kunna förekomma, när det är uppenbart att en tolkning enligt ordalagen skulle medföra oacceptabla konsekvenser.

Vad nu sagts gäller vid tolkning av allmän lag. Om denna tolkningsmetod skall gälla även i fråga om en grundlagsregel har varit föremål för olika uppfattningar inom doktrinen. I åtskilliga sammanhang har gjorts uttalanden enligt vilka olika bestämmelser i 2 kap. regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter skall ges en vidsträckt tolkning till den enskildes förmån (se Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna, s 19 ff.). Här kan också hänvisas till ett principuttalande av Lagrådet av innebörd att kravet på att man inte till den enskildes nackdel frångår en tillämpning i strikt överensstämmelse med lagtexten har särskild tyngd när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna (prop. 1977/78 s. 144 f.). När det är fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning, talar enligt Lagrådets mening övervägande skäl för särskild återhållsamhet med att fästa avseende vid motivuttalanden som är svårförenliga med grundlagsregelns ordalydelse.

Lagrådet är även med dessa utgångspunkter för sin del berett att ansluta sig till den i remissen uttalade uppfattningen att den rätt till ersättning för försvårande av pågående markanvändning som tillförsäkras enskilda genom 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte kan gälla fall då ingripandet sker därför att den pågående användningen av marken var olovlig eller olaglig när den påbörjades. Ett förbehåll av motsvarande slag måste inläsas i åtskilliga andra lagbestämmelser av civilrättslig eller offentligrättslig natur utan att det uttryckligen anges, och det måste anses stå i överensstämmelse med vedertagna metoder för lagtolkning att betrakta detta som underförstått även när det gäller tillämpningen av den berörda grundlagsbestämmelsen. Sådana ingripanden av miljöskyddsskäl som förutsätter att en av lagstiftaren uppställd norm har åsidosatts synes alltså inte behöva grunda någon rätt till ersättning, även om de försvårar pågående markanvändning, såvitt den aktuella användningen av marken var olaglig redan när den påbörjades.

Svårare att bedöma är fall då en markanvändning inte stred mot någon norm när den påbörjades men en senare tillkommen reglering medför att markanvändningen blir olaglig. Den omständigheten att en redan från början olaglig verksamhet inte bör kunna grunda ersättningsrätt synes inte kunna ge tillfredsställande vägledning i en sådan situation. I den mån regleringen bygger på viktiga miljö- eller hälsoskyddsintressen kan dock allmänna principer medföra att en eventuell ersättningsrätt blir mycket begränsad.

En annan situation som förtjänar uppmärksammas är att någon har fått ett tidsbegränsat tillstånd till viss verksamhet som innebär markanvändning men en ansökan om tillstånd för tid därefter avslås, t.ex. på grund av att regleringen har ändrats eller därför att det har visat sig att verksamhe-

ten är förenad med olägenheter av betydelse som inte ursprungligen förutsågs. Även med strikt tillämpning av grundlagsbestämmelsen finns det fog för att hävda att den omständigheten att en tillståndsansökan kan avslås inte skall anses innebära en inskränkning av pågående markanvändning. Om man från det allmännas sida återkallar ett redan meddelat tillstånd, ligger det däremot nära till hands att hänföra åtgärden till en inskränkning i grundlagsbestämmelsens mening, även om tillståndsmyndigheten genom 24 kap. 3 § miljöbalken får en generell möjlighet att återkalla tillstånd och det alltså låter sig sägas att ett tillstånd alltid meddelas med reservation för att det kan komma att återkallas. Vad som nu har sagts gäller också om villkoren för en verksamhet som innefattar användning av mark i efterhand ändras på sådant sätt att verksamheten försvåras.

Lagrådet finner att den föreliggande oförenligheten mellan ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen och motivuttalandena samt det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlagstolkning inte är ägnade att främja en enhetlig rättstillämpning. Det ligger då som Lagrådet ser det närmast tillhands att ändra 2 kap. 18 § andra stycket så att det ger ett klart uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. Lagrådet förordar en sådan lösning av problemet.

Lagrådet är medvetet om att den lösningen med hänsyn till den tidskrävande proceduren för en grundlagsändring kan komma att påverka tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Om det, av skäl som ligger utanför Lagrådets granskningsbehörighet, anses mer angeläget att inte fördröja ikraftträdandet än att undanröja diskrepansen mellan grundlagsregeln och ersättningsreglerna i 31 kap., skulle det möjligen kunna övervägas att införa rätt till ersättning även beträffande ingrepp som för närvarande är ersättningsfria enligt miljö- och hälsoskyddslagstiftningen. Detta skulle emellertid innebära en genomgripande ändring av tidigare gällande ordning som sakligt sett skulle vara svår att motivera, även om ersättningsgrunderna förenades med möjlighet att sätta ned ersättningen så att den i vissa fall inte skulle utgå. Det kan också ifrågasättas om en sådan allomfattande ersättningsrätt skulle vara förenlig med principen att förorenaren skall betala, den s.k PPP-principen, sådan den kommit till uttryck i bl.a. Romfördragets artikel 130 r.

Att i enlighet med remissen avstå från att införa ytterligare ersättningsregler i miljöbalken i förlitande på riktigheten av den gjorda ända-målstolkningen av den omdiskuterade grundlagsbestämmelsen ger emellertid enligt Lagrådets mening också anledning till betänkligheter. Bestämmandet av ersättningsrätten har ju därmed i principiellt viktiga frågor överlämnats till rättstillämpningen. Någon säker vägledning för hur tillämpningen bör utfalla kan inte ges genom tolkningsuttalanden av det slag som lagrådsremissen bygger på. Detta kan i sin tur medföra en för avsevärd tid bestående osäkerhet om rättsläget i ett för miljöarbetet vitalt avseende. Inte minst i övergångsskedet efter miljöbalkens ikraftträdande synes olägenheterna av en sådan osäkerhet kunna bli betydande.

Om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte ändras på angivet sätt, får man sålunda räkna med möjligheten att markägare och andra kan komma att väcka talan om ersättning av det allmänna under direkt åberopande av det lagrummet. Det kommer då att bli en uppgift för rättstillämpningen att avgöra hur sådana anspråk skall bedömas i olika situationer. Det är därvid att märka att miljöbalksförslaget även innefattar ett prövningssystem med miljödomstolar, som har karaktär av särskilda domstolar och vilkas kompetensområde, såvitt gäller här aktuella ersättningsfrågor enligt 20 kap. 2 § 5 föreslås avgränsat till att avse "ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid vattenverksamhet enligt 31 kap." Med denna behörighetsregel står det enligt Lagrådets bedömning inte klart att en miljödomstol skulle anses behörig att pröva mål om ersättningsanspråk som grundar sig på regeln i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Inte heller kan det utan vidare antas att en allmän domstol finner sig behörig att ta upp ett sådant mål till sakprövning, om ett särskilt prövningssystem har inrättats för mål inom miljöområdet (jfr NJA 1994:657). Som redan anmärkts vid 20 kap. 2 § föreslår Lagrådet därför en justering av de för miljödomstol gällande behörighetsbestämmelserna som innebär att, om en talan av nu aktuellt slag väcks, den skall prövas av miljödomstol.

Enligt 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen gäller ytterligare att ersättning varom här är fråga skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Några sådana grunder upptas av naturliga skäl inte i lagförslaget för andra fall än dem som med lagrådsremissens utgångspunkt skulle grunda rätt till ersättning. I överensstämmelse med vad som uttalats i grundlagsmotiven beträffande ett snarlikt fall (se prop. 1978/79:195 s. 59) torde i detta läge domstolen, om den finner ersättningsrätt föreligga, få tillämpa balkens ersättningsregler analogt. Här som eljest måste givetvis också en allmän skälighetsbedömning göras.

Lagrådet vill understryka att den lösning som nu berörts - att frågan överlämnas till rättstillämpningen - utgör en nödfallsutväg föranledd av den i förevarande fall ovanligt påtagliga bristen i överensstämmelse mellan grundlagsregelns motiv och dess ordalydelse. Anses miljöbalkens ikraftträdande inte böra anstå till dess grundlagsregeln har fått en lydelse som står i samklang med motiven, bör under alla förhållanden ett arbete med syfte att åstadkomma en sådan grundlagsändring inledas snarast.

16 §

Enligt den föreslagna första meningen gäller bl.a. att den som har fått tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Tillstånd till inlösen meddelas emellertid inte enligt 11 kap. utan enligt 17 § i förevarande kapitel och formuleringen bör därför jämkas.

I andra stycket anges att ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår sedan skadeförebyggande åtgärder har utförts. Skyldighet att vidta sådana åtgärder kan enligt motiven åläggas tillståndshavaren med stöd av 2 kap. 3 §.

Att ersättning inte skall utgå i den mån en skada har kunnat förebyggas och således inte har uppstått är i och för sig självfallet. På samma sätt som 9 kap. 1 § tredje stycket vattenlagen bör föreskriften för att bli meningsfull ta sikte inte bara på förebyggande utan också på reparativa åtgärder. Skyldighet att vidta åtgärder av det senare slaget kan åläggas tillståndshavaren enligt 2 kap. 7 §.

Paragrafen bör med dessa utgångspunkter få följande lydelse. "Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren."

33 §

Med hänvisning till vad som har anförts vid 16 § föreslår Lagrådet att första styckets sista mening kompletteras så att det inbegriper överenskommelser inte bara om förebyggande utan också om reparativa åtgärder. Meningen bör då lyda.

"Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att förebyggande eller avhjälpande åtgärder skall utföras."

32 kap.

11 §

Enligt första styckets andra mening skall en fastighet på ägarens begäran lösas in av den som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt 10 kap. och som vidtar åtgärd vilken medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid användningen. Meningen tar alltså sikte på åtgärder av den som är efterbehandlingsansvarig. Fastighetsägaren kan emellertid även själv, antingen som verksamhetsutövare eller också subsidiärt i sin egenskap av fastighetsägare, vara efterbehandlingsansvarig enligt reglerna i 10 kap., och för sådana fall synes det inte vara rimligt att exempelvis en tidigare fastighetsägare som ålagts efterbehandling skall vara skyldig att lösa in fastigheten.

Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att första stycket andra meningen ersätts av ett nytt stycke med följande lydelse.

"Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för efterbehandling enligt 10 kap. vidtar åtgärd som medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock inte, om ansvaret för efterbehandling åvilar även ägaren."

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Allmänna synpunkter

Lagrådet har i yttrandets inledande synpunkter ifrågasatt om regler som hämtats från vattenlagen och i dag har ringa aktualitet försvarar sin plats i ett nytt lagstiftningskomplex. Detta gäller framför allt de bestämmelser som avses ingå i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Om vattenlagens reglering anses böra ingå i en samordnad miljölagstiftning, bör en översyn göras av det nu ifrågavarande lagförslaget för att undvika att bestämmelser av angivet slag tas med. Med hänsyn till den tid som står till förfogande för Lagrådets granskningsarbete och till att Lagrådet saknar fullständig sakkunskap om hanteringen av vattenmål anser sig Lagrådet inte kunna göra en sådan översyn.

Lagrådet vill också hänvisa till de allmänna synpunkter som anförts under miljöbalkförslagets 16 kap. vad gäller den svåröverskådlighet som blir resultatet, om reglerna om vattenverksamhet delas upp mellan miljöbalken och en särskild lag på det sätt som remissförslaget innebär.

2 kap.

6 §

Med hänvisning till vad som har anförts vid 31 kap. 16 § förslaget till miljöbalk föreslår Lagrådet att tredje styckets sista mening kompletteras så att den inbegriper inte bara förebyggande utan också reparativa åtgärder.

7 kap.

11 §

I första stycket första meningen anges när miljödomstolen får avgöra ett mål utan huvudförhandling. Bestämmelsen motsvarar 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken. Eftersom vad som är föreskrivet om tvistemål i allmänhet enligt 20 kap. 3 § första stycket miljöbalken skall tillämpas även på miljödomstol, om inte annat följer av balken eller annan lag, är bestämmelsen obehövlig.

Enligt första stycket andra meningen skall miljödomstolen vid handläggning utan huvudförhandling ha en fullsutten sammansättning, om målet är sådant som avses i 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken. Då detta, i motsats till vad som gäller enligt 1 kap. 3 c § rättegångsbalken, är ett obligatorium, bör däremot den bestämmelsen kvarstå.

Bestämmelsen i andra stycket har sin motsvarighet i 42 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken och behövs därför inte.

Lagrådet föreslår att paragrafens första stycke första meningen och andra stycket utgår.

12 §

I andra stycket har gjorts en hänvisning till kostnadsregeln i 25 kap. 5 § miljöbalken som rätteligen torde avse 25 kap. 8 § samma balk. Under hänvisning till vad Lagrådet anfört vid sistnämnda lagrum föreslås att stycket utgår.

13 §

I första stycket regleras handläggningen av mål i vilka ansökan görs enligt 21 kap. 1 § första stycket 5 miljöbalken om laglighetsprövning. Lagrådet förordar, mot bakgrund av sitt förslag vid 21 kap. 1 § miljöbalken om att innehållet i punkt 5 i den paragrafens första stycke skall föras över till övergångsregleringen till miljöbalken, att en bestämmelse motsvarande hänvisningen till nämnda punkt 5 tas in bland övergångsbestämmelserna till förevarande lag.

Förslaget till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt miljöbalken

Skälet till att de föreslagna bestämmelserna anses böra tas in i en särskild lag framgår inte av lagrådsremissens allmänna motivering. Några författningskommentarer finns inte heller. Lagförslaget är således inte i det skick som kan krävas för en lagrådsgranskning. Även om det under föredragningen har upplysts att syftet med förslaget är att i miljöbalken undvika alltför detaljerade bestämmelser om kungörelseförfarandet och liknande - en synpunkt som Lagrådet i och för sig har förståelse för - har Lagrådet i avsaknad av motiv och författningskommentarer i remissen inte ansett sig bör avge något yttrande över förslaget. Allmänt sett bör dock påpekas att det framstår som oklart i vilken utsträckning bestämmelserna är avsedda att vara generellt tillämpliga eller begränsade till att gälla ansökningsmål.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

12 §

I paragrafen ges betämmelser om rätt för en kommun att besluta om förelägganden. I 26 kap. förslaget till miljöbalk, som behandlar tillsynsfrågor, ges bestämmelser om rätten att besluta om förelägganden och förbud. Att förbudsbeslut inte nämns särskilt i förevarande paragraf torde bero på att ett förbud normalt meddelas genom ett föreläggande, t.ex. att. upphöra med en verksamhet. Det är önskvärt att samma uttryckssätt används i miljöbalken och i denna paragraf. Enligt Lagrådets mening är uttrycket "föreläggande och förbud" att föredra även i denna paragraf.

Förslaget till lag om införande av miljöbalken

8 §

Med bestämmelsen avses att lösa övergångsfrågor som uppkommer i anledning av de i miljöbalken föreslagna reglerna om skyldighet att avhjälpa skada eller olägenhet i miljön (2 kap. 7 §) och om ansvar för efterbehandling av förorenade områden, byggnader och anläggningar (10 kap. 2 § första stycket). Övergångsbestämmelsen föreslås bli inriktad på fall då

verksamhetsutövare under tid före miljöbalkens ikraftträdande men efter utgången av juni 1969 har bedrivit miljöfarlig verksamhet och verkningarna därav alltjämt pågår när balken träder i kraft. Bakgrunden till detta är enligt lagrådsremissen att det i fråga om sådan verksamhet finns en motsvarighet i gällande rätt i 5 § miljöskyddslagen, som ställer krav på de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I vissa speciella avseenden, där det i miljöbalken föreslås helt nya och för enskilda betungande förpliktelser om efterbehandling av förorenade områden, anses däremot den nya regleringen kunna tillämpas först beträffande åtgärder som vidtagits efter miljöbalkens ikraftträdande.

I lagrådsremissen (avsnitt 8.2) ges en beskrivning av rättsutvecklingen i fråga om skyldighet att avhjälpa skador och olägenheter. Därvid redovisas bl.a. bakgrunden till bestämmelserna i 5 § miljöskyddslagen och viss koncessionsnämnds- och regeringspraxis vid bestämmelsernas tillämpning samt - utförligt - Regeringsrättens den 31 maj 1996 meddelade dom i det s.k. Klippanmålet, som gällde åläggande enligt miljöskyddslagen att genomföra saneringsåtgärder i förorenat vattendrag (RÅ 1996 ref. 57). Enligt remissen kan rättsläget vid tiden för senaste ändring av 5 § miljöskyddslagen, som beslöts år 1988 och trädde i kraft den 1 juli 1989, sammanfattas så att det ansågs kunna krävas av en tidigare utövare av miljöfarlig verksamhet att avhjälpa olägenheter av verksamheten även sedan driften av verksamheten upphört och att detta i princip hade ansetts gälla från miljöskyddslagens tillkomst. I remissen framhålls emellertid att 1996 års regeringsrättsavgörande lett till att bilden av rättsläget har komplicerats.

Mot denna bakgrund görs i lagrådsremissen bedömningen att det synsätt som präglar miljöbalkens regler om ansvar för efterbehandling av förorenade områden snabbt bör få genomslag och att dessa regler därför med stöd av en övergångsbestämmelse bör tillämpas även på äldre miljöfarliga verksamheter och sådana verksamheter där driften är nedlagd.

I frågan om hinder möter mot en övergångsreglering av föreslagen innebörd kan Lagrådet instämma i att regeringsformens förbud mot retroaktiv lagstiftning, som gäller brottspåföljd och annan rättsverkan av brott samt uttagande av skatt eller statlig avgift, inte träffar frågor inom de ämnesområden som övergångsregleringen skall avse. Lagrådsremissens motivresonemang går emellertid närmast ut på att övergångsregleringen inte kan sägas inkräkta på skyddet för verksamhetsutövares berättigade förväntningar om förutsättningarna för verksamhetens bedrivande och inte heller kan anses innefatta retroaktivitet i vedertagen bemärkelse. I dessa avseenden finner Lagrådet det svårt att följa argumentationen och slutsatserna.

Sedan Regeringsrätten genom avgörande i plenum har slagit fast att vid tillämpning av 5 § miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1989 skyldighet inte kvarstår att avhjälpa olägenhet i fall då den miljöfarliga verksamheten upphört, bör detta förhållande enligt Lagrådets mening bilda utgångspunkt för överväganden om innehållet i den avsedda övergångsregleringen. Att rättsläget under längre tid före regeringsrättsdomen i olika sammanhang har uppfattats vara ett annat än vad Regeringsrätten

kom fram till utgör inte tillräckligt skäl för att i stället hänföra sig till den tidigare uppfattningen. Av den av Regeringsrätten gjorda uttolkningen av miljöskyddslagen i lydelsen före juli 1989 följer att 1988 års lagändringar, som f.ö. motiverades just av att oklarhet i rättspraxis ansetts råda om möjligheterna att kräva återställningsåtgärder av en verksamhetsutövare som upphört med sin verksamhet, inte - som uttalades i prop. 1987/ 88:85 - är att se enbart som ett förtydligande av vad som gällde dessförinnan. Regeringsrättens ställningstagande innebär vidare att det inte föreligger förutsättningar att tillämpa den regel om skyldighet att avhjälpa olägenheter som tillfogades 5 § miljöskyddslagen med ikraftträdande den 1 juli 1989, i fall där verksamheten upphört genom överlåtelse innan lagändringen trädde i kraft.

Lagrådet anser att det med hänsyn till vad som lagts fast genom Regeringsrättens dom inte kan bortses från att den nu förevarande övergångsbestämmelsen i vad den omspänner tiden juli 1969 - juni 1989 har en tydlig retroaktiv karaktär. Det är dessutom fråga om en bestämmelse vars tillämpning ger upphov till betungande förpliktelser för enskilda. I det retroaktiva inslaget ligger bl.a. att rimliga anspråk knappast uppfylls på förutsebarhet vad gäller konsekvenserna för dem som tidigare utövat miljöfarlig verksamhet men upphört med verksamheten före ikraftträdandet av 1988 års lagstiftning.

På grund av det anförda bör enligt Lagrådets åsikt en alternativ lösning väljas som inte är förenad med påtagliga nackdelar från retroaktivitetssynpunkt. Den möjlighet som då bör ligga närmast till hands är att begränsa övergångsbestämmelsen till att omspänna endast tid fr.o.m. juli 1989. Lagrådet förordar att så sker. Lagtekniskt fordrar detta endast att årtalet 1969 ersätts av 1989.

I författningskommentaren framhålls att den föreslagna lagtextens uttryckssätt - att en verksamhetsutövare har bedrivit miljöfarlig verksamhet - knyter an till att det har varit fråga om faktisk drift av verksamhet. Detta krav på anknytning till den faktiska driften anges ha samband med att övergångsbestämmelsen syftar till en avgränsning mot tiden före miljöskyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969, då någon motsvarighet till begreppet miljöfarlig verksamhet inte fanns i lagstiftningen. Fortsättningsvis redovisas i författningskommentaren att det enligt den föreslagna 9 kap. 1 § miljöbalken, liksom enligt miljöskyddslagen, blir verkningarna av verksamheten som är avgörande för om miljöfarlig verksamhet pågår eller ej, medan det saknar betydelse vid vilken tidpunkt den faktiska driften har upphört.

Vad som förespråkas i lagrådsremissen synes innebära att begreppet miljöfarlig verksamhet i samband med övergångsregleringen skall ges en i visst avseende snävare betydelse än vad som annars skall vara fallet. Enligt Lagrådets bedömning ger inte föreslagen lagtext tillräcklig grund för en sådan åtskillnad. Lagrådet anser vidare att författningskommentarens ståndpunkt - att det enligt gällande miljöskyddslag liksom enligt miljöbalken är verkningarna av en miljöfarlig verksamhet och inte upphörandet av verksamhetens drift som genomgående skall tillmätas relevans vid avgörande av om verksamheten alltjämt pågår - är alltför generellt formulerad. Uttalandet i detta avseende kan knappast anses vinna stöd i

själva definitionen i lagstiftningen av miljöfarlig verksamhet. Att begreppet miljöfarlig verksamhet på sätt som framhålls i lagrådsremissen kan omfatta även markanvändning där det inte förekommer någon mänsklig aktivitiet - t.ex. vid en nedlagd soptipp där ytterligare föroreningar riskeras genom läckage - kan enligt Lagrådets mening inte tas till intäkt för någon allmängiltig slutsats avseende andra tänkbara situationer av föroreningar härrörande från upphörd verksamhet. Utgången i Klippanmålet ger inte heller belägg för att författningskommentarens generella ståndpunkt motsvarar nuvarande rättsläge. I anslutning härtill kan framhållas att det inte kommer att finnas behov av att tolkningsvis ge det till miljöbalken överförda begreppet den angivna generella innebörden för fall när verksamheten upphört, eftersom balken föreslås uttryckligen lägga ansvar för avhjälpande av olägenheter och för efterbehandling även på den som tidigare har bedrivit verksamhet.

Under alla förhållanden är det angeläget att undvika att visst uttryck som används på ett ställe i miljöbalkskomplexet anses ha en speciell innebörd som avviker från vad motsvarande uttryck betyder på andra ställen i samma komplex. Det bör också, med utgångspunkt i att gällande reglering av miljöfarlig verksamhet föreslås bli överförd i grunden oförändrad, vara följdriktigt att bedrivande av miljöfarlig verksamhet ges ett enhetligt innehåll i miljöbalken och promulgationslagen. De avgränsningsbehov som i remissen anförs som skäl för att lägga in en särskild betydelse i de valda ordalagen i övergångsbestämmelsen torde för övrigt inte kvarstå, om Lagrådets uppfattning om vilken tidsperiod övergångsbestämmelsen bör kunna omfatta godtas.

10 §

I paragrafen föreskrivs att strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte skall omfattas av strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat. Paragrafen motsvarar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i naturvårdslagen, som innebar att områden som ingick i fastställda planer undantogs när det generella strandskyddet infördes.

Enligt motiven har frågan om vad som skall gälla med avseende på strandskyddet när en äldre plan upphävs varit oklar. För framtiden avses motsvarande oklarhet bli undanröjd genom 7 kap. 15 § tredje stycket förslaget till miljöbalk, där det föreskrivs att strandskydd återinträder, om detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs. I motiven till förevarande paragraf hänvisas till nämnda princip även när det gäller de områden som omfattas av sådana äldre planer som paragrafen tar sikte på. I den mån denna hänvisning avses ge uttryck för tanken att miljöbalkens regel skall få tillämplighet även på områden som omfattades av en plan vid utgången av juni 1975 saknas emellertid täckning härför i övergångsbestämmelsen. I avsaknad av särskild föreskrift om annat får den föreslagna regleringen liksom den nuvarande antas innebära att strandområden som vid utgången av 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan aldrig kommer att omfattas av strandskydd med mindre än att något annat bestäms.

15 §

Enligt paragrafens första mening skall vid tillämpning av 10 kap. 2 § andra stycket miljöbalken inte sådan medverkan till föroreningens uppkomst som ägt rum före miljöbalkens ikraftträdande beaktas. Lagrådet har i det föregående föreslagit att 10 kap. 2 § andra stycket i förslaget till miljöbalk utgår. Godtas detta förslag bör även första meningen av förevarande paragraf utgå.

17 §

I anslutning till 11 kap. 17 § miljöbalken samt vid 16 kap. 2 §, 21 kap. 1 § och 24 kap. 1 §miljöbalken har Lagrådet föreslagit att behövliga bestämmelser om det ålderdomliga vattenrättsliga institutet laglighetsprövning tas in bland övergångsbestämmelserna till balken i stället för i själva balken. Om detta godtas, bör i förevarande paragraf föras in motsvarigheter till remissförslagets bestämmelser i 11 kap. 17 § miljöbalken. Lämpligen kan också i paragrafen tas in en bestämmelse som medger att lagligförklaring får förenas med villkor, dvs. motsvarigheten till vad som föreslagits beträfffande lagligförklaring i 16 kap. 2 § miljöbalken. Första - fjärde styckena i paragrafen skulle då kunna ges förslagsvis följande lydelse.

"Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning, får den som bedriver verksamheten begära prövning av dennas laglighet hos miljödomstolen.

Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt göras om prövning av anläggningens laglighet.

Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljöbalken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring får förenas med villkor."

En konsekvens av detta skulle bli att den bestämmelse som enligt remissen upptas i paragrafen får bilda ett femte stycke eller, hellre, en egen 18 § med åtföljande förskjutning i paragrafnumreringen. Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening avse lagligheten av ett vattenföretag och inte endast av en vattenanläggning.

Miljöbalksförslagets bestämmelse i 21 kap. 1 § första stycket 5 om att mål om prövning av lagligheten av annan utövad vattenverksamhet än sådan markavvattning som skall prövas av länstyrelse utgör ansökningsmål bör kunna få sin motsvarighet i en egen paragraf bland de särskilda övergångsbestämmelserna till 16 - 23 kap. miljöbalken. En motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 1 § andra stycket miljöbalken - att det beträffande lagligförklaring gäller detsamma som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken - bör föras till de särskilda övergångsbestämmelserna till sistnämnda kapitel.

19 §

Skälet till den föreslagna bestämmelsen anges i motiven (avsnitt 10.6), med hänvisning till SOU 1993:66, vara att det ibland har framförts att det konstitutionella underlaget för äldre renhållningsordningar är något tveksamt. Det anses därför lämpligt att införa en särskild övergångsregel som bekräftar deras fortsatta giltighet.

Av det nämnda betänkandet framgår inte vari den konstitutionella tveksamheten i fråga om renhållningsordningarna skulle bestå. Den torde dock hänga samman med att dessa innehåller föreskrifter av normkaraktär. Det kan då hävdas att överlåtande av sådan normgivningsmakt till kommunerna skall ske enligt 8 kap.7 och 11 §§regeringsformen, dvs. att riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter och medger att regeringen får överlåta till kommuner att meddela bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna i renhållningslagen att det för varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall antas av kommunfullmäktige har inte tillkommit på det sättet. Enligt 9 och 11 §§ i den lagen åläggs kommunfullmäktige att anta en renhållningsordning, som skall innehålla kommunens föreskrifter om avfallshantering och en avfallsplan. Motsvarande bestämmelser föreslås i 15 kap.10 och 11 §§miljöbalken (jfr Lagrådets yttrande under dessa paragrafer).

Om bestämmelserna om renhållningsordning i renhållningslagen inte skulle anses konstitutionellt godtagbara, vilket i så fall gäller också förslagen i miljöbalken, skulle en övergångsbestämmelse som den föreslagna inte kunna reparera den konstitutionella bristen. De äldre renhållningsordningarna skulle inte därigenom få "fortsatt giltighet".

Den, som det påstås, ibland uttalade tveksamheten rörande renhållningsordningarnas konstitutionella underlag är emellertid enligt Lagrådets mening inte tillräcklig för att grundlagsbestämmelser i något väsentligt hänseende skall anses ha åsidosatts vid tillkomsten av renhållningsordningarna och att felet är så uppenbart att de inte enligt 11 kap. 14 § regeringsformen skall tillämpas.

Ett väsentligt argument för att renhållningslagens giltighet i detta hänseende inte kan ifrågasättasär att Regeringsrätten vid flera tillfällen haft att pröva mål som rört renhållningsordningar utan att finna dem strida mot regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. Att frågan väckts framgår av pleniavgörandet RÅ 1988 ref. 32, där en skiljaktig ledamot utvecklade sin uppfattning att det i 9 § renhållningslagen intagna åläggandet för kommunerna att meddela föreskrifter stred mot 8 kap.3, 7 och 11 §§regeringsformen. Vidare kan nämnas att Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1989 ref. 58 fann att vissa generella föreskrifter som beslutats av en kommunal nämnd saknade laga verkan, därför att de skulle ha meddelats i renhållningsordning som beslutats av kommunfullmäktige.

På grund av det anförda finner Lagrådet att, vilken ställning som än intas i den konstitutionella frågan, den aktuella övergångsbestämmelsen inte endast är obehövlig utan också missvisande. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utgår.

22 §

Enligt paragrafen gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd, om en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande liksom i det fallet att en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter balkens ikraftträdande. Motsättningsvis kan slutas att ett beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande har meddelats av en länsstyrelse eller eljest av en annan statlig myndighet än Koncessionsnämnden för miljöskydd skall överklagas till miljödomstol, om beslutet har fattats med stöd av någon av de lagar som upphävs genom 2 § och ett beslut i motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Av motiven framgår också att detta är avsikten. Detta följer emellertid inte av någon föreskrift i promulgationslagen; enligt 6 § är tvärtom huvudregeln att mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas enligt äldre bestämmelser. Lagrådet föreslår därför att paragrafen kompletteras med en regel för här avsedda fall.

Avsikten är att Koncessionsnämnden övergångsvis skall bestå till dess att regeringen förordnar om ikraftträdande av 21 §. Av remissen kan inte utläsas vad som avses gälla i fråga om överklagande av sådana beslut av denna nämnd som meddelas efter miljöbalkens ikraftträdande. Mest följdriktigt synes emellertid vara om sådana beslut överklagas till Miljööverdomstolen. Även i detta hänseende bör paragrafen i så fall kompletteras.

Det möter svårigheter att, utan en sådan genomgång av de genom 2 § upphävda lagarna som inte kan ankomma på Lagrådet, formulera bestämmelser i ämnet fullt tydligt. Förslagsvis kan emellertid förevarande paragraf kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse.

"Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig förvaltningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 § skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall dock överklagas till Miljööverdomstolen."

23 §

Enligt paragrafen skall domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 31 eller 32 kap. överklagas till Miljööverdomstolen. Det gäller här främst frågor om ersättning vid ingripande av det allmänna och om ersättning för miljöskada. Ett avgörande som innefattar prövning av en sådan fråga kan emellertid omfatta även andra frågor som faller utanför Miljööverdomstolens behörighet sådan denna reglerats i miljöbalken. Så t.ex. har fastighetsdomstol enligt 12 § miljöskadelagen möjlighet att kumulera ett miljöskademål med andra mål. Uppenbarligen kan inte komma i fråga att olika delar av avgörandet skall överklagas till skilda instanser. I vissa fall torde frågan kunna lösas genom att målen särskiljs, men detta kan inte alltid förutsättas vara lämpligt eller ens möjligt. Lämpligen bör den lösningen väljas att hela avgörandet skall överklagas till Miljööverdomstolen så snart någon sådan fråga som här avses har prövats genom

avgörandet oberoende av om avgörandet även rör andra spörsmål. Detsamma bör gälla i fråga om beslut under rättegången i sådana mål vari en fråga som nu avses skall prövas.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen erhåller följande lydelse.

"Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Miljööverdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i mål vari sådan fråga skall prövas."

27 §

I fråga om denna paragraf hänvisar Lagrådet till vad som har anförts vid 16 kap. 10 § miljöbalken. Vad Lagrådet där har uttalat synes inte nödvändigtvis behöva hindra att den föreslagna regeln införs med sikte på äldre förhållanden.

28 §

Enligt paragrafen skall bestämmelserna om återkallelse av tillstånd i 24 kap. 3 och 4 §§ gälla också vattenanläggningar som har kommit till före balkens ikraftträdande, och detta även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd inte har behövts och inte heller har lämnats. Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd kan emellertid uppenbarligen inte tillämpas i sådana fall då tillstånd inte har meddelats. Avsikten med den föreslagna regeln i denna del torde vara att säkerställa att erforderliga förelägganden skall kunna meddelas även i sådana fall då det inte föreligger något tillståndsbeslut. Detta kan emellertid ske med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken. Såvitt avser de fall åter då tillståndsbeslut har meddelats före balkens ikraftträdande följer det av 5 § förevarande lagförslag att 24 kap.3 och 4 §§miljöbalken kommer att kunna tillämpas. Lagrådet föreslår därför att paragrafen utgår.

32 §

I paragrafen föreskrivs att omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11 miljöbalken får göras även när anordningar har vidtagits eller villkor har meddelats till skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser enligt äldre lag. Detta följer emellertid redan av föreskriften i 5 § förevarande lag om att beslut om bl.a. villkor skall anses vara meddelade enligt miljöbalken. Paragrafen bör därför utgå.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EGregler

Miljöbalken 1 kap. 5 §, 5 kap. 1, 5 och 7–9 §§, 6 kap. 1, 2, 4, 6 och 13 §§, 7 kap. 3–7, 11, 12, 14, 15, 19–23, 27, 30 och 31 §§, 8 kap. 1–4 §§, 9 kap. 4–8 och 10–12 §§, 10 kap. 14 §, 11 kap. 13 och 14 §§, 12 kap. 5, 6, 8–10 och 12 §§, 13 kap. 2, 9, 11 och 14–18 §§, 14 kap. 1, 9–13, 15, 16, 18–21 och 23–25 §§, 15 kap. 1, 6, 7, 9–11, 16, 19– 29 och 33 §§, 16 kap. 2 §, 20 kap. 6, 7 och 11 §§, 26 kap. 3–6, 19 och 20 §§, 27 kap. 1, 2, 4 och 7 §§, 30 kap. 2 och 10 §§, 33 kap. 1 §.

Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

6 kap. 1 §, 7 kap. 22 § , 9 kap. 7 §

3 och 13 §§

Regeringens prøposition

1997/ 98:45

Milj öbalk

Bilaga 2-9

Del 3

Innehållsförteckning

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

Bilaga 5

Bilaga 6

Bilaga 7

Bilaga 8

Bilaga 9

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996: 1 03)

Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning

för en hållbar utveckling 3

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:103 14

l Förslagtill 14

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenföretag................... ..

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och

delgivning i miljömål 128

4 Förslag till lag om ändring i bilavgaslagen

(1986:1386)........ ....

5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672)........ .....

Förteckning över remissinstansema avseende

betänkandet SOU 1996:103 134

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996: 147)

Övergångsbestämmelser till miljöbalken................... 136

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:147................... 137

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken 137

2 Förslag till lag om införande av lagen med

särskilda bestämmelser om vattenföretag 144

Förteckning över remissinstansema avseende

betänkandet SOU 1996:147 147

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till 148

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.................................................. ..246

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och

delgivning i mål och ärenden enligt miljöbalken .......266

4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen

5 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning

6 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 273

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken 274

2 Förslag till lag om införande av lagen med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 281

3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:000)

med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och

skyltning........... ....

1 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

i . : »llliliêllêtåliêåiåä Elllizåâz

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:103)

Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljö-

lagstiftning för en hållbar utveckling

Skyddet av miljön är i dag en av de mest angelägna samhällsupp-

gifterna. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att skapa en god livsmiljö

och en varaktigt hållbar utveckling.

Miljölagstiftningen har blivit alltmer svåröverskådlig och delvis

motstridig. Den har tillkommit vid olika tidpunkter och ger därför uttryck

för skilda värderingar. Samma frågor har fått olika lösningar i de olika

lagarna. Det har därför från flera håll framförts önskemål om en

samordning av miljölagstiftningen.

Riksdagen beslutade 1991 att målet med miljöpolitiken skall vara att

skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla

med uttaget av naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt

skydda natur- och kulturlandskapet (prop. 1990/91:90, bet.

1990/91:JoU30, rskr. 1990/912338). Riksdagen godkände samtidigt

regeringens förslag att samla miljölagama i en miljöbalk utifrån det

principbetänkande som Miljöskyddskommittén då presenterat.

Kommittén lade därefter i februari 1993 fram ett förslag till miljöbalk.

Förslaget resulterade dock inte i lagstiftning. Miljöbalksutredningen fick

i stället i uppdrag att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk.

Miljöbalksutredningen föreslår att följande lagar skall arbetas in i

miljöbalken:

- naturvårdslagen (1964:822),

- miljöskyddslagen (1969:387),

- lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

- lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle,

- lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

- renhållningslagen (1979:596), 1

- hälsoskyddslagen (1982:1080),

- vattenlagen (1983:291),

- lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-

mark,

- lagen (1985:426) om kemiska produkter,

- miljöskadelagen (1986:225),

- lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m.m.,

- lagen (1990: 1079) om tillfälliga bilförbud,

* lagen (1991:635) om förhandsgranskning av

biologiska bekämpningsmedel,

- lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer,

- lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som

tillhör skyddade arter.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de nyheter som

föreslås jämfört med gällande rätt.

Miljöbalkens mål

Målet med miljöbalken är att skapa förutsättningar för en hållbar

utveckling i samhället. där nu levande och kommande generationer

tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. För att uppnå målet

skall

- människors hälsa och miljön skyddas mot Skador och olägenheter

oavsett om de orsakas av föroreningar eller andra störningar eller på

annat sätt,

- värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

- den biologiska mångfalden bevaras,

- mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från*

ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med

naturresurser och energi tryggas,

- ett kretslopp med hushållning, återanvändning och återvinning av

material främjas.

Det är en angelägenhet för var och en att inom sin verksamhet och

samhällssektor verka för att miljöbalkens mål förverkligas. Detta gäller

oavsett om det sker som enskild person eller som verksam i företag,

kommun, myndighet eller organisation.

Miljöbalkens tillämpningsområde

Miljöbalken skall tillämpas på varje verksamhet som kan motverka

förutsättningarna att uppnå balkens mål. Med verksamhet avses inte

endast näringsverksamhet utan all verksamhet., Detsamma gäller hante-

ring och andra åtgärder som kan motverka förutsättningarna att uppnå

balkens mål. Dessutom 'innehåller miljöbalken särskilda bestämmelser

om åtgärder som syftar till att uppnå balkens mål. t.ex. områdesskydd.

Gemensamma regler

Den viktigaste nyheten med miljöbalken är att gemensamma regler skall

gälla, oavsett vilken typ av verksamhet som det är fråga om.

Grundtanken är att samma krav skall ställas på åtgärder som riskerar att

medföra likartade skador på hälsa och miljö. Det har inte någon betydelse

om åtgärden t.ex. utförs på land eller i vatten eller vidtas av det allmänna

eller en enskild. Huvudprincipen är alltså att åtgärdens effekt och inte

åtgärdens art avgör vilka krav som skall ställas.

Prop. 1997/98245

Bilaga 2

Aktsamhetsregler

Den grundläggande aktsamhetsregeln i miljöbalken innebär att en

verksamhetsutövare skall vidta de försiktighetsmått som behövs för att

förebygga, hindra eller motverka att verksamheten kan medföra' skada

eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Regeln kompletteras av

ett antal aktsamhetsregler som i många fall kan sägas vara

vidareutvecklingar av denna grundläggande bestämmelse.

Alla som utövar verksamhet skall skaffa sig kunskap om i vilken mån

verksamheten medför olägenhet för människors hälsa och miljön och hur

sådana olägenheter kan förebyggas eller begränsas. Vidare skall

försiktighetsprincipen,gälla för all verksamhet inom balkens tillämp-

ningsområde. Detta innebär att förebyggande åtgärder och andra

försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att en viss åtgärd

skulle kunna utgöra en olägenhet för människors hälsa eller miljön även

om det inte är klarlagt att olägenheter uppkommer.

Vidare gäller att verksamhet enligt balken 'endast får bedrivas på en

plats som är lämplig och där minsta möjliga intrång och olägenhet

uppkommer.

Tillämpningen av de allmänna aktsamhetsregler som vi föreslår skall

leda till en kretsloppsanpassning av samhället. Det gäller bl.a. regeln att

hushållnings- och kretsloppsprincipen skall iakttas genom att alla skall

hushålla med naturresurser och energi samt utnyttja möjligheterna till

återanvändning och återvinning.

Vid tillämpningen av principen att vidta försiktighetsmått ingår som en

viktig del att även tillämpa produktvalsprincipen. Den innebär att

kemiska och biotekniska produkter som kan ersättas med mindre riskabla

sådana produkter inte skall användas. Detta gäller också varor som

innehåller eller har behandlats med en kemisk eller bioteknisk produkt.

En ytterligare allmän aktsamhetsregel är att alla som yrkesmässigt

bedriver eller avser att bedriva verksamhet skall använda bästa möjliga

teknik.

En verksamhet som ligger utanför ett område som är särskilt skyddat,

exempelvis som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde,

men som kan medföra skada på området, skall bedrivas så att sådan

skada inte uppkommer.

En princip om att förorenaren skall betala gäller. Den som bedriver

eller har bedrivit en verksamhet som medfört skada eller annan olägenhet

för människors hälsa eller miljön skall sålunda vidta de åtgärder som

behövs samt betala de kostnader som uppstår för att avhjälpa skadan eller

olägenheten.

Vid tillämpningen av aktsamhetsreglema skall en skälighetsavvägning

göras. Vid denna skall beaktas risken för miljöpåverkan, nyttan av

skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och kostnaderna för sådana

åtgärder.

Det är tänkbart att i vissa situationer oacceptabla skador uppstår trots

att aktsamhetsreglema följs. I sådana fall träder balkens stoppregel in.

Stoppregeln hindrar verksamheter som riskerar att försämra det allmänna

hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller hushållningen med

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

naturresurser. Regeln gäller för all verksamhet och möjligheten att medge Prop. 1997/98:45

undantag från regeln är liten. Bilaga 2

Miljökvalitetsnormer

Bestämmelser om miljökvalitetsnormer införs i miljöbalken.

Regeringen får för att skydda människors hälsa eller miljön föreskriva

om sådana normer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta

godtagbara miljökvalitet på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för

vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna får avse bl.a.

högsta eller lägsta förekomst i naturen av kemiska eller biotekniska

produkter som inte får överskridas eller underskridas efter en viss

tidpunkt.

Myndigheter och kommuner skall se till att miljökvalitetsnormer som

har meddelats uppfylls när de planerar och planlägger, prövar tillstånd,

godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och

meddelar föreskrifter. Alla verksamheter skall bedrivas så att miljökvali-

tetsnormer kan uppfyllas. Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som

medverkar till att en miljökvalitetsnorm överskrids. Tillstånd och villkor

får återkallas och omprövas om en verksamhet medverkar till att en

miljökvalitetsnorm inte uppfylls. Åtgärdsprogram skall upprättas av

regeringen eller andra myndigheter såsom länsstyrelsen eller av

kommuner om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas.

Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de

föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för

utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan

belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps. En ansökan

om tillstånd enligt miljöbalken skall vanligtvis innehålla en miljö-

konsekvensbeskrivning.

Allmänhetens inflytande skall förstärkas. Ett tidigt samråd skall hållas

med enskilda som särskilt berörs och tillståndsmyndigheten långt innan

en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. För

verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket

tillståndsmyndigheten avgör, skall genomföras ett förfarande för miljö-

konsekvensbedömning som är ett utvidgat samråd med fler myndigheter

och en bredare allmänhet.

Grannländer som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan från

en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att delta i

miljökonsekvensbedömningen.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om vilka uppgifter en miljökon-

sekvensbeskrivning skall innehålla. Det gäller bl.a. de åtgärder som

planeras för att skadliga verkningar skall undvikas och alternativ

beträffande lokalisering, om sådana är möjliga, samt konsekvenser av att

allt förblir oförändrat, nollalternativet.

Områdesskydd

Miljöbalken erbjuder långt gående möjligheter att skydda olika slags

geografiska områden. Bestämmelserna är hämtade från naturvårdslagen,

miljöskyddslagen och vattenlagen men har arbetats om. Naturreservat,

naturvårdsområde och det särskilda skyddet av djur- eller växtarter inom

ett område slås samman till en skyddsform som benämns naturreservat.

När intrång tillåts i ett naturreservat skall kompensationsåtgärder vidtas.

En ny skyddsform införs med namnet kulturreservat. 1 strandskyddsom-

råden skall inte få vidtas åtgärder som väsentligen försämrar livsvillko-

ren för djur- och växtarter. Områden som inte uppfyller miljökvalitets-

normer skall kunna förklaras som miljöskyddsområden. Föreskrifter i

miljöskyddsområden skall kunna innebära ändring i tidigare meddelade

tillståndsbeslut. Interimistiska förbud skall kunna meddelas även vid

andra skyddsformer än i dag, nämligen vid kulturreservat och vatten-

skyddsområden. Tiderna för interimistiska förbud kortas.

Miljöbalkens generella regler för verksamheter skall gälla även för

verksamhet bestående i att organisera friluftsliv. Av detta följer bl.a. att

organisatören skall vidta förebyggande åtgärder för att förhindra att

deltagarna orsakar skada och att anmälningsplikt kan föreskrivas för

verksamheten.

Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Regeringen får föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan för

miljöfarlig verksamhet. Även pågående verksamheter kan bli tillstånds-

plikti ga. Om det är mer ändamålsenligt för att förebygga olägenheter kan

dock föreskrifter av generell karaktär ersätta den individuella pröv-

ningen. I fortsättningen kan inte bara villkor utan även tillstånd

omprövas.

Tillstånd för miljöfarlig verksamhet kan i ökad utsträckning meddelas

för begränsad tid. Om det finns risk för att grundvattnet förorenas av

vissa ämnen skall tidsperioden bestämmas till högst fyra år. Även i andra

fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för verksamheter med

kraftig miljöpåverkan eftersom det då blir en automatisk omprövning i

samband med ansökan om nytt tillstånd. Tillståndsmyndigheten får

bestämma om tidsbegränsning i det enskilda fallet. Regeringen får även

meddela generella föreskrifter om detta.

Prövningen av en miljöfarlig verksamhet skall inte omfatta enbart

utsläppen från verksamheten. Också frågor om kemikalieanvändning och

om resurshushållning skall prövas utifrån balkens aktsamhetsregler och

omfattas av villkor.

Ett tillstånd skall kunna omfatta olika verksamheter med villkor att

dessa gemensamt vidtar åtgärder.

I balken anges särskilda grunder för upphävande av tillstånd och

omprövning av villkor. I fortsättningen gäller detta även i de fall

verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 2

Genom att hälsoskyddslagen arbetas in i miljöbalken kommer balkens

aktsamhetsregler att gälla även hälsoskyddet. Begreppet sanitär olägenhet

ändras till olägenhet för människors hälsa. Införandet av

miljökvalitetsnormer bör särskilt på sikt stärka och effektivisera

hälsoskyddsarbetet.

T äkter

Prövningsplikten för täkter av t.ex grus och sand utökas genom att

husbehovstäkter skall kunna underställas prövningsplikt enligt balken.

En täkt som kan befaras skada livsbetingelsema för någon växt» eller

djurart som är hotad eller sällsynt får endast i undantagsfall tillåtas.

Miljöskydds- och naturvårdsaspekterna samordnas vid prövningen av

täkttillstånd.

Kemiska och biotekniska produkter

Reglerna i lagen om kemiska produkter samt i lagen om förhands-

granskning av biologiska bekämpningsmedel samordnas och får mindre

ramlagskaraktär än tidigare samt utökas till att omfatta alla biotekniska

produkter. Lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

samordnas med reglerna om kemiska och biologiska bekämpningsmedel.

Höga krav ställs på den som tillverkar och saluför kemiska och

biotekniska produkter, bl.a. införs en skyldighet att informera om nya

uppgifter om skadliga effekter kommer fram.

Krav på märkning vid utsläppande på marknaden av produkter som

innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer införs i

lagtexten.

Avfall

Miljöbalksutredningen föreslår att en definition av avfall som överens-

stämmer med den definition som gäller inom EU införs i balken. Även

definitionen av miljöfarligt avfall som gäller inom EU skall införas i en

förordning till balken. Reglerna om producentansvar utökas i balken med

möjlighet att kräva information om vilka ämnen och material som ingår i

en vara som omfattas av producentansvar.

Miljöbalken innehåller en samlad och överskådlig reglering om säker-

het och snygghet på allmänna platser eller annars utomhus och om skydd

av miljön (landskapsbilden) i detta speciella avseende.

Föreskrifter

Miljöbalken ökar möjligheten att utfärda generella föreskrifter till skydd

för människors hälsa och miljön.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 2

Vid utfärdande av generella föreskrifter skall alltid balkens mål,

principer och allmänna aktsamhetsregler vara vägledande.

Ett särskilt föreskriftsråd inrättas för de centrala myndigheternas

föreskriftsarbete i anslutning till miljöbalken. Detta knyts till

Naturvårdsverket.

Föreskriftsrådet skall vara ett organ för samordning, samråd, kontroll

och kvalitetssäkring av de föreskrifter som tas fram med stöd av

miljöbalken. Rådet skall också verka för att föreskriftsarbetet sker i

enlighet med Sveriges förpliktelser med anledning av EU-medlemskapet

och internationella åtaganden i övrigt.

Ett register skall föras över samtliga föreskrifter som grundar sig på

miljöbalken.

Tidigare misskötsel

Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som tidigare har

åsidosatt sina åligganden.

Regeringsprövning

Naturresurslagens och vattenlagens bestämmelser om regeringsprövning

av stora verksamheter arbetas samman. Regeringsprövning kommer att

ske som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen. Detta innebär att den

förberedande handläggningen sker hos miljödomstol eller annan

tillståndsmyndighet, att tillståndsmyndigheten lämnar över frågorna om

verksamhetens tillåtlighet och lokalisering till regeringens bedömning

samt att tillståndsmyndigheten, om regeringen har tillåtit verksamheten,

därefter meddelar tillstånd med närmare villkor för verksamheten. Vid

regeringens prövning skall samma tillåtlighetskrav gälla som vid annan

prövning.

Obligatorisk regeringsprövning införs av större vägar, järnvägar,

allmänna farleder och flygplatser.

Miljödomstolar

Regionala miljödomstolar skall inrättas. En miljööverdomstol skall

inrättas och knytas till Svea hovrätt.

De regionala miljödomstolarna prövar som första instans mål om mera

omfattande miljöfarlig verksamhet, vattenmål och ersättningsmål av

olika slag.

Statliga myndigheters beslut enligt miljöbalken får överklagas till de

regionala miljödomstolarna. Dessa miljödomstolars domar och beslut får

överklagas till Miljööverdomstolen. För att Miljööverdomstolen skall

överpröva domar och beslut krävs prövningstillstånd.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelserna får föra talan Prop. 1997/98:45

och begära omprövning av villkor mm. för att tillvarata miljöintressen Bilaga 2

och andra allmänna intressen.

Kommunerna får företräda sådana intressen inom kommunen.

Möjligheterna att ompröva tillståndsbeslut är desamma för miljöfarlig

verksamhet och vattenföretag.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsemas prövning av tillstånd till miljöfarlig verksamhet får

fastare former genom att det inrättas en självständig men till länsstyrel-

sen administrativt knuten prövningsmyndighet som består av en erfaren

jurist och en person med erfarenhet av miljöfrågor.

Markavvattning

Systemet för tillståndsprövning av markavvattning görs om. Vattenla-

gens system med förrättningsmän avskaffas. Frågor om tillstånd till

markavvattning kommer enligt huvudregeln att prövas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall dock lämna över ärendet till miljödomstol, om det

uppkommer frågor om ersättning, inlösen, särskild tvångsrätt eller

deltagande av även annan än sökanden. När det framställs yrkande om att

även annan än sökanden skall delta, skall miljödomstolen förordna en

markavvattningssakkunnig. Den sakkunnige skall lämna förslag på en

lämplig utformning av markavvattningen.

Sakägare

Miljöbalken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp. Detta skall ha sin

utgångspunkt i det sakägarbegrepp som idag gäller enligt

miljöskyddslagen.

Miljöorganisationers talerätt

Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd,

godkännande och dispens. Organisationerna får vidare överklaga

myndigheters beslut att inte ingripa t.ex. med tillsynsåtgärder samt beslut

om åtgärdsprogram när miljökvalitetsnormer har överträtts. För att få

överklaga skall organisationen normalt ha varit verksam i minst tre år

och ha minst 1 000 medlemmar.

Tillsyn

Tillsynsbegreppet definieras och tillsynsmyndigheternas ansvar

understryks.

Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken skall utövas av statliga

myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En tydlig ansvarsfördelning av tillsynen enligt miljöbalken på lokal,

regional och central nivå föreslås.

Alla kommuner föreslås få en tillsyn motsvarande den som sker i dag

enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen,

skötsellagen samt beträffande icke tillståndspliktiga anläggningar enligt

miljöskyddslagen. Kommunernas ansvar för kemikalietillsynen bör

utökas. De kommuner som önskar och har resurser och kompetens ges

möjlighet att ta över ytterligare tillsyn från länsstyrelsen. Viss tillsyn

skall alltid ligga på staten.

Ansvar för tillsyn och drift av samma verksamhet skiljs åt. Principen

avser för kommunernas del såväl förvaltningsorganisation som

nämndorganisation.

Länsstyrelserna skall ha en regional samordnande och uppföljande roll.

Naturvårdsverkets tillsynsråd ändras. Det skall behandla tillsynsfrågor

för hela miljöbalkens område och vara ett gemensamt organ för detta.

Representanter från samtliga berörda myndigheter skall därför ingå 1

rådet.

Avgifter

Gällande lagregler om avgifter arbetas samman. En generell möjlighet

införs att ta ut avgift för att utjämna en ekonomisk fördel som upp-

kommer genom ett beslut om dispens. Den som skall betala en avgift blir

skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att beräkna avgiften.

Producentavgift skall få användas även för att täcka kostnaden för

information om avfallshanteringen.

Strajj'

Straffbestämmelsema på miljörättens område skall fördelas mellan

brottsbalken och miljöbalken. Fördelningen skall ske så att de brott som i

dag står i brottsbalken får stå kvar där medan de övriga samlas i

miljöbalken.

Underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått vid

kemikaliehanterin g straffbeläggs.

Straffen för överträdelser på miljöområdet skall skärpas.

En bestämmelse om förverkande av egendom som varit föremål för

brott, bl.a. avseende kemiska produkter införs i miljöbalken. Dessutom

kan förverkade av fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har

använts eller medförts vid brott ske.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

11

Miljösanktionsavgifter

Miljösanktionsavgift skall kunna påföras den som i näringsverksamhet

överträder generella förskrifter, påbörjar verksamheten utan tillstånd eller

anmälan eller överträder särskilda villkor som har föreskrivits för

verksamheten. Avgift skall påföras enligt en taxa som fastställs av

regeringen.

Tillsynsmyndigheten beslutar om påförande av miljösanktionsavgift.

Beslutet kan överklagas till miljödomstol. Ett beslut om miljösanktions-

avgift skall vara direkt verkställbart.

Ersättning

Ersättning skall betalas när beslut om nationalparker, naturreservat,

kulturreservat, biotopskyddsområden, vattenskyddsområden samt

förelägganden och förbud enligt den sk. samrådsparagrafen innebär att

mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av

en fastighet avsevärt försvåras. Ersättning skall dock inte betalas för

intrång upp till den sk. kvalifikationsgränsen. Ersättning skall vidare

betalas vid vissa undersökningar och vid föreläggande om stängsel-

genombrott m.m.

Förorenade områden

Ansvariga för att utreda och efterbehandla förorenade mark- och

vattenområden är i första hand verksamhetsutövaren och i andra hand

vissa fastighetsägare. Fastighetsägares ansvar är subsidiärt till verksam-

hetsutövares.

Efterbehandlingsansvaret omfattar utredning av föroreningens art och

omfattning samt att de efterbehandlingsåtgärder vidtas som skäligen kan

fordras för att förebygga, hindra eller motverka skador eller olägenheter

för människors hälsa eller miljön. Efterbehandlingsansvaret är inte

föremål för preskription enligt preskriptionslagen (1981 :130).

Registrering skall ske av allvarligt förorenade mark- och vattenom-

råden. I samband med registreringen får länsstyrelsen föreskriva om

inskränkningar i markanvändningen eller att vissa åtgärder skall vara

förenade med villkor eller föregås av anmälan till tillsynsmyndigheten.

En upplysningsplikt införs för ägare och brukare som upptäcker

föroreningar på fastigheten.

M'ljöskadeförsäkring

Miljöskadeförsäkringssystemet utvidgas till att även omfatta en

saneringsförsäkring. De i Miljöskadekonsortiet ingående försäkrings-

bolagen kan samverka för att tillhandahålla miljöskadeförsäkringen och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

12

den föreslagna saneringsförsäkringen på samma sätt som idag. Något Prop. 1997/98:45

hinder mot att upphandla försäkringen föreligger dock inte. Bilaga2

13

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:103

1 Förslag till milj öbalk

FÖRSTA AVDELNINGEN

ÖVERGRIPANDE BESTÄMMELSER

1 kap. Miljöbalkens mål

1 § Målet med miljöbalken är att skapa förutsättningar för en hållbar

utveckling i samhället, där nu levande och kommande generationer

tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i.

För att uppnå detta mål skall

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter

oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller andra störningar eller på

något annat sätt,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från

ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med

naturresurser och energi tryggas, och

5. ett kretslopp med hushållning, återanvändning och återvinning av

material främjas.

2 § Det skall vara en angelägenhet för var och en att inom sin verksam-

het och samhällssektor verka för att miljöbalkens mål förverkligas,

oavsett om det sker som enskild person eller som verksam i företag,

kommun, myndighet eller organisation.

3 § Alla skall ha tillgång till naturen i den utsträckning som följer av

allemansrätten.

Var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med

naturen.

2 kap. Tillämpningsområde

1 § Miljöbalken skall tillämpas på verksamhet som kan motverka de

förutsättningar för att uppnå balkens mål som anges i 1 kap. 1 § andra

stycket om inte annat följer av denna balk eller annan författning. Vad

som föreskrivs om verksamhet gäller också hantering och andra åtgärder

som kan motverka dessa förutsättningar.

I miljöbalken finns det även särskilda bestämmelser som skall skapa

förutsättningar för att balkens mål skall kunna uppnås.

14

2 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och vissa vattenföretag som

kan beröra något annat land finns särskilda bestämmelser.

3 § Balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och skadestånd för

vissa miljöskador är inte tillämpliga i fråga omjoniserande strålning eller

beträffande elektriska och magnetiska verkningar av elektriska

anläggningar i fall då särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna om

miljöfarlig verksamhet är inte heller tillämpliga på störning i radiomot-

tagningsapparat.

Särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen

(1977:1160).

Bestämmelser om kulturmiljön finns också i lagen (1988:950) om

kulturminnen mm.

4 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda

förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela

föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.

5 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av Unionens fördrag

och andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

3 kap. Allmänna aktsamhetsregler

1 § I detta kapitel finns allmänna aktsamhetsregler som skall iakttas av

alla.

2 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall skaffa

sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens art och

omfattning, för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller

olägenhet samt för att främja återanvändning och återvinning av material

och hushållning med mark och vatten.

Att det inte kan säkerställas att en verksamhet förorsakar olägenheter

för människors hälsa eller miljön befriar inte den som bedriver eller avser

att bedriva en verksamhet vilken kan befaras medföra sådana

olägenheter, från skyldigheten att vidta de åtgärder som behövs för att

förhindra eller begränsa olägenhetema.

3 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall vidta de

skyddsåtgärder. iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i

övrigt som behövs för att förebygga. hindra eller motverka att

verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller

omgivningen.

4 § En verksamhet får bedrivas endast på en plats som är lämplig med

hänsyn till 1 kap. 1 §. 4 kap.. 5 kap. och 6 kap. Platsen skall väljas så att

ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

5 § Den som bedriver en verksamhet skall hushålla med naturresurser

och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och åter-

vinning.

6 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall undvika

att använda sådana kemiska eller biotekniska produkter som kan ersättas

med mindre riskabla kemiska eller biotekniska produkter. Detta gäller

också en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk eller

bioteknisk produkt och som kan ersättas av en mindre riskabel vara.

7 § Den som yrkesmässigt bedriver eller avser att bedriva en verksamhet

skall använda bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa och

miljön.

8 § En verksamhet som ligger utanför ett område som är skyddat som

nationalpark, naturreservat, kulturreservat, naturminne, biotopskyddsom-

råde, miljöskyddsområde, vattenskyddsområde, särskilt Skyddsområde,

särskilt bevarandeområde eller nationalstadspark men som kan medföra

skada på det skyddade området, skall bedrivas så att sådan skada inte

uppkommer. Detta gäller dock inte i den mån hänsynen innebär att

pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt

försvåras.

9 § Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som har medfört

skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön skall vidta de

åtgärder som behövs samt betala de kostnader som uppstår för att

avhjälpa skadan eller olägenheten.

10 § Kraven på aktsamhet enligt 2-9 §§ gäller inte i den utsträckning det

är orimligt att uppfylla dem med hänsyn till den risk för skada eller

olägenhet som en verksamhet av det slag det är fråga om kan medföra,

nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och de kostnader

som sådana skyddsåtgärder och försiktighetsmått föranleder.

11 § En verksamhet får inte bedrivas som riskerar att ensam försämra det

allmänna hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller

hushållningen med naturresurser.

Detta gäller inte om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 19 kap.

2, 4, 5 eller 6 § eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Av

19 kap. 9 § framgår att regeringen i vissa fall kan lämna dispens från

första stycket.

bestämmelser vid ändrad markan-

4 kap.

vändning

Grundläggande

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för

vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge

samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som

medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

16

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt

är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så

långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas

karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk

synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada

naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse. Bruknings-

värd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar

endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och

detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt till-

fredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt

skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller

yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot

åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande,

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall

skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på

grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till

friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt

skada natur eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i

närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvärden, kulturminnesvården

eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller

material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt

försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av

riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar

för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,

kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt

möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller

utnyttjandet av sådana anläggningar. '

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första

stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra till-

komsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

2 Riksdagen [997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

17

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall

så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka

totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för

totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan

påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5_8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga

ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste

sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den

fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en

anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbe-

stämmelsema i 5 kap.

5 kap. Särskilda bestämmelser vid ändrad markanvändning för

vissa områden i landet.

1 § De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och

kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i

dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan

ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och

kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för

utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för

utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns

särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar

för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i

4 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets. främst det

rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av

tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge

till Lysekil.

Kustområdet i Halland

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden

Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus

Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från

Oskarshamn till Arkösund

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från

Oxelösund till Herräng och Singö

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Stortjärden vid

Ångermanälvens mynning till Skagsudde

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till

riksgränsen mot Finland

Öland

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

18

Gotland

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed

Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet

Vänern med öar och strandområden

Vättern med öar och strandområden

Tiveden med områdena vid sjön Unden och

utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp

Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid

Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervall-

skog i norr

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av

Klarälven inom Torsby kommun

Mälaren med öar och strandområden

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken

och Skinnskatteberg

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär

Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed

Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över

Gulleråsen och Boda till Rättvik

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik

Vindelådalen

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med

undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

Sjon Viken samt området

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot

Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till

Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens

mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 19

kap. 2 § 1-11 och 17 inte komma till stånd.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp

och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergam och

Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till

stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det

finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,

företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller

avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i

19 kap. 2 § 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där

anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum redan finns.

5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags, Skäcker-

fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marstjällen-

Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-

Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till

stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen,

den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

19

åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att

områdenas karaktär påverkas.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för

kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven,

Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt i följande

vattenområden:

I Dalälven

1 Ljusnan

I Ljungan

l Indalsälven

I Ångermanälven

Vapstälven

Moälven

Lö gdeälven

Öreälven

I Umeälven

Sävarån

I Skellefteälven

Byskeälven

Åbyälven

I Luleälven

Råneälven

Emån

Bräkneån

Mörrumsån

Fylleån

I Enningdalsälven

Västerdalälven uppströms Hummelforsen

och

Österdalälven uppströms Trängslet

Voxnan uppströms Vallhaga

Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån

uppströms Holmsjön

Åreälven, Ammerån, Storån - Dammån samt

Hårkan

Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,

Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån

uppströms Ransam samt Vojmån uppströms

Vojmsjön

Tämaån. Girjesån och Juktån uppströms

Fjosoken

källflödena uppströms Sädvajaure respektive

Riebnes samt Malån

Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla

Luleälven uppströms Skalka och

Tjaktjajaure samt Pärlälven

Enningdalsälven uppströms riksgränsen

till Norge

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för

kraftändamål får inte heller utföras i

I Klarälven

I Dalälven

I Ljusnan

1 Ljungan

följande älvsträckor:

sträckan mellan Höljes och Edebäck

Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt

Dalälven nedströms Näs bruk

sträckan mellan Hede och Svegsjön samt

sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna

sträckan mellan Havern och Holmsjön samt

sträckan nedströms Viforsen

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

20

Långan nedströms Landösjön

Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön

Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra styckena gäller inte

vattenföretag som förorsakar endast

obetydlig miljöpåverkan.

I Indalsälven

I Ångermanälven

I Umeälven

7 § Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en national-

stadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar

komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan

intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska

landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

6 kap. Miljökvalitetsnormer

Regeringen får föreskriva om miljökvalitetsnormer

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet

meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i

övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller

miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors

hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitets-

normer i den utsträckning som det behövs till följd av Sveriges

medlemskap i Europeiska unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller stömings-

nivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av

betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för

påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormemas nivåer får inte överskridas eller underskridas

efter en viss tidpunkt och de skall ange

1. högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i

övrigt av kemiska eller biotekniska produkter,

2. högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i

övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för

bedömningen av tillståndet i miljön,

3. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan

störning, eller

4. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde

vattensystem, vattendrag eller delar av dem.

Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

21

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 § Myndigheter och kommuner skall se till att de miljökvalitetsnormer

som meddelats enligt 1 § uppfylls, när de

4 planerar och planlägger,

- prövar tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden,

- utövar tillsyn, och

- meddelar föreskrifter.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer kan uppfyllas.

Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som

medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 18 kap. 4 §.

Bestämmelser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd får återkallas

eller omprövas, om verksamheten medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds finns i 21 kap. 3 § 5 och 5 § 2.

Åtgärdsprogram

5 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett

åtgärdsprogram upprättas. Åtgärdsprogrammet skall upprättas

1. av en kommun, om miljökvalitetsnormen gäller bara kommunens

område,

2. av länsstyrelsen, om miljökvalitetsnormen gäller flera kommuner i

ett län eller om en kommun inte upprättar ett åtgärdsprogram enligt 1,

och 3. i övriga fall av regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer. Regeringen skall i föreskrifter enligt 1 § ange vilka som skall

upprätta åtgärdsprogram.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan

uppfyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför

detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där

störningar förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.

Innan ett åtgärdsprogram upprättas skall den myndighet eller kommun

som gör detta samråda med länsstyrelsen samt andra myndigheter och

kommuner som berörs samt även med verksamhetsutövare som berörs i

betydande omfattning. Åtgärdsprogram som avses i 1 skall beslutas av

kommunfullmäktige.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de

föroreningsnivåer eller stömingsnivåer som avses i 2 § första stycket.

1 ett åtgärdsprogram skall anges

1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,

2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara

uppfylld senast vid den tidpunkt som avses i 2 §, och

3. vem som skall vidta åtgärderna samt när de skall vara genomförda.

Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock senast vart femte

år, av den myndighet som har beslutat om programmet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

22

Kungörande och överklagande av åtgärdsprogram

7 § När ett åtgärdsprogram har beslutats skall det kungöras.

Ett åtgärdsprogram som har beslutats av en kommun. länsstyrelse eller

en annan myndighet får överklagas till regeringen av dem som berörs av

åtgärdsprogrammet samt av sådana organisationer som avses i 18 kap. 13

§. Ett åtgärdsprogram som har beslutats av en kommun får även

överklagas av länsstyrelsen och andra berörda myndigheter.

8 § Om luftföroreningama i en kommun innebär akuta hälsorisker för

dem som vistas där, får regeringen eller efter regeringens bemyndigande

kommunen meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med

person- och lastbilar inom vissa områden av kommunen. Regeringen får

meddela föreskrifter om vilka luftföroreningar som innebär akuta

hälsorisker.

En polisman får hindra fortsatt färd om någon bryter mot ett förbud

enligt första stycket.

Mätning och kontroll

9 § En kommun är skyldig att utföra de mätningar som behövs för att

kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls eller om det finns

luftföroreningar i andra fall som innebär akuta hälsorisker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

7 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd

enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken. En miljökonsekvensbeskrivning krävs inte för tillstånd enligt 13

och 14 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvens-

beskrivning även i ansökningar om dispens enligt denna balk eller

föreskrifter som har meddelats med stöd av balken eller i andra fall där

det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även

föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att

upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpå-

verkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Regeringen får föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbe-

skrivning i andra fall än som avses i 1 § när det behövs för att kunna

bedöma miljöpåverkan. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar

gäller vad som sägs i detta kapitel, om inget annat har föreskrivits.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

23

Syftet med miüökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera, beskriva

och möjliggöra en samlad bedömning av de direkta och indirekta

effekterna som en planerad verksamhet kan medföra på människor, djur,

växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö och

hushållningen med mark och vatten och annan resurshushållning, samt

samspelet mellan dessa.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva sådan verksamhet som kräver tillstånd

enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken skall ha ett tidigt samråd med den myndighet som skall pröva

ansökan om tillstånd för verksamheten. De skall även samråda med

enskilda som kan antas bli särskilt berörda i god tid och i behövlig

omfattning innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den

miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. I de fall ansökan skall

prövas av miljödomstol skall de alltid samråda även med länsstyrelsen.

Före samrådet skall den som avser att utöva verksamheten till myndig-

heter och enskilda som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade

verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt dess

förutsedda miljöpåverkan.

Efter samrådet skall den myndighet som skall pröva ansökan om

tillstånd eller frågan om tillåtlighet för verksamheten besluta om

verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. 1 de fall ansökan

skall prövas av miljödomstol skall yttrande i frågan begäras in från

länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka verksamheter som alltid kan

antas ha betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om tillståndsmyndigheten beslutar enligt 4 § att verksamheten kan

antas ha betydande miljöpåverkan skall ett förfarande med miljökonse-

kvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall den som

avser att utöva verksamheten samråda med de statliga myndigheter, de

kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli

berörda. Samrådet skall avse verksamhetens lokalisering, omfattning,

utformning och miljöpåverkan samt innehåll och utformning av

miljökonsekvensbeskrivningen.

6 § Om en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i

ett annat land, skall den ansvariga myndighet som regeringen bestämmer

informera det landets ansvariga myndighet om den planerade

verksamheten och ge det berörda landet och den allmänhet som berörs

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

24

där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och

miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas

bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet som kan antas

medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som

behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,

utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verk-

ningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, däribland hur det skall

undvikas att verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt

6 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga

inverkan på miljön som projektet kan antas medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt

alternativa utformningar tillsammans med en motivering av det alternativ

som valts och en beskrivning av konsekvenserna av att allt förblir

oförändrat, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.

Den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd eller frågan om

tillåtlighet får ställa krav på att när alternativa utformningar som avses i

första stycket 4 redovisas, även andra jämförbara sätt att nå samma syfte

skall redovisas.

För verksamheter som inte kan antas medföra en betydande

miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som

anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till

verksamhetens art och omfattning för att möjliggöra syftet med

miljökonsekvensbeskrivningen.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende

om miljöfarlig verksamhet eller vattenföretag, skall detta kungöras

tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 20 kap. 3 eller 22 §§.

Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i något annat mål eller

ärende som rör en verksamhet som kan antas ha betydande miljöpå-

verkan skall detta kungöras och, i de fall en ansökan har gjorts till-

sammans med den. Därefter skall ansökan och miljökonsekvensbe-

skrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall beredas tillfälle

att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.

När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet, skall även

detta kungöras. Om samråd ägt rum med något annat land enligt 6 §

skall även den ansvariga myndigheten i det landet informeras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

25

Godkännande och beaktande av miüökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd skall i samband

med den prövningen även ta ställning till om miljökonsekvens-

beskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel samt vid prövningen även

beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av

samråd och yttranden enligt 4, 5, 6 och 8 §§.

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonse-

kvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan som avses i

1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbe-

skrivning.

Bemyndigande

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar och

förfarandet med miljökonsekvensbedömning.

Planer och planeringsunderlag

12 § I ett mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om

hushållning med mark och vatten skall den handläggande myndigheten se

till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant

planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns

tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla

planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

13 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat

planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med

naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter.

Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant

planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa

denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en

miljökonsekvensbeskrivning.

14 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner

skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet, hur

kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen

(1987:10) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 § eller på annat sätt se

till att miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten

enligt 4 och 5 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer

behov av sådan redovisning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

26

ANDRA AVDELNINGEN Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

SKYDD AV NATUREN

8 kap. Skydd av områden

Nationalparker

1 § Ett mark- och vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens

medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara

ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga

tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

2 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om

inskränkningar 1 rätten att använda mark inom nationalparker får

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturreservat

3 § Ett mark- och vattenområde får av länsstyrelsen förklaras som

naturreservat i syfte att skydda djur- och växtlivet, bevara värdefulla

naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet.

4 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall grunden för beslutet anges.

l beslutet skall föreskrivas de inskränkningar i rätten att använda mark

som behövs för att uppnå syftet med skyddet, såsom förbud mot

bebyggelse, uppförande av stängsel, täkt, uppodling, dikning, plantering,

avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. En

inskränkning får innebära att tillträde till området förbjuds under hela

eller delar av året.

Om det senare visar sig behövas nya grunder eller ytterligare

inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet får länsstyrelsen

meddela beslut om detta.

5 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat får

länsstyrelsen förplikta ägare och andra innehavare av särskild rätt till

fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tält-

platser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars

inte har rätt att vistas,

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning

eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och

vattenförhållanden.

6 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-5 §§, om

det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats

för ett naturreservat om det finns särskilda skäl. Ett beslut om dispens

upphör att gälla om den åtgärd som avses med dispensen inte har

påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet

vann laga kraft.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i

naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning.

7 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte

meddelas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser. Mindre

avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte

motverkas.

Kulturreservat

8 § Bestämmelserna i 3-5 § får tillämpas också för att bevara värdefulla

kulturpräglade landskap. Att en byggnad eller anläggning är skyddad

som byggnadsminne, kyrkligt kulturminne eller fast fornlämning enligt

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. hindrar inte att den också

skyddas enligt dessa bestämmelser. Områden som skyddas enligt denna

paragraf benämns kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 6 och 7 §§.

Naturminnen

9 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen förklaras som

naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt. Förklaringen

får omfatta även det område på marken som krävs för att bevara

naturföremålet och ge det behövli gt utrymme, allt efter föremålets art och

betydelse.

Vad som i 4-7 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för

naturminnen.

Biotopskyddsområden

10 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade

djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som

biotopskyddsområden. Sådana förklaringar får avse enskilda områden

eller samtliga områden av ett visst slag.

Inom biotopskyddsområden får inte utföras arbetsföretag som kan

skada naturmiljön. Regeringen får dock meddela föreskrifter om att

tillstånd får meddelas för sådana arbetsföretag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta

de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområden. Innan det

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

28

vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området Prop. 1997/98:45

underrättas särskilt. Bilaga 3

Strandskyddsområden

11 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmän-

hetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för

djur- och växtlivet.

12 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter

från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).

Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen när det behövs

för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Beslut om att utvidga Strandskyddet skall gälla omedelbart även om

det överklagas.

13 § Ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose l

strandskyddets syften får av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

Ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av

områdesbestämmelser får, om det finns särskilda skäl, av regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer förordnas att inte vara

omfattat av strandskydd. Om detaljplanen eller områdesbestämmelsema

upphävs inträder åter strandskydd.

14 § Inom strandskyddsområde får inte

1. ny byggnad uppföras,

2. byggnad ändras så att den kan tillgodose ett väsentligen annat

ändamål än den tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för be-

byggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som väsentligen

försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter eller hindrar eller avhåller

allmänheten från att beträda ett område där den annars Skulle ha fått

färdas fritt, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för

djur- och växtarter.

15 § Förbudeni 14 § gäller inte

1. byggnader. anläggningar. anordningar eller åtgärder som behövs för

jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser

bostadsändamål, eller

2. verksamheter som har tillåtits av regeringen enligt 19 kap. 2, 4, 5

eller 6 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att förbuden i 14 § inte skall gälla sådana byggnader,

anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig

bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än

huvudbyggnaden.

16 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 14 § om

det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen

bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller

annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med

dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från

den dag då beslutet vann laga kraft.

Mi ljöskyddsområden

17 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som

miljöskyddsområde om särskilda föreskrifter krävs därför att området

eller en del av området är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en

miljökvalitetsnorm.

18 § För ett miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens

bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om skyddsåt-

gärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom

området som behövs för att tillgodose syftet med området.

Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats

för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Vattenskyddsområden

19 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen förklaras som

vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som

utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

20 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen meddela sådana

föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom

området som behövs för att tillgodose syftet med området. Om det

behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas

upp och att annans mark får tas i anspråk för detta. Föreskrifterna skall

gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats

för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning inom berörd

del av fastigheten avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk

får meddelas endast på ansökan av en kommun eller den i vars intresse

vattenskyddsområdet fastställts.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

30

Interimistiska förbud

21 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall

skyddas som naturreservat, kulturreservat. naturminne eller vatten-

skyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål

skall få utökat skydd, får länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela

förbud mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör området

eller föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om

det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst

ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet därefter förlängas att

gälla i ytterligare högst ett år.

Förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om de

överklagas.

Förteckning över vissa naturområden

22 § En förteckning över sådana områden som enligt en naturvetenskap-

lig bedömning bör beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella

åtaganden om skydd av naturområden skall upprättas av regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer. Av förteckningen skall det

framgå vilket internationellt åtagande som har föranlett att området har

tagits upp i förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det

fortsatta skyddsarbetet.

Särskilda skydds- och bevarandeområden

23 § Regeringen får förklara ett område som tagits upp i förteckningen

enligt 22 § som särskilt skyddsområde.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har

utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regering-

en förklaras som särskilt bevarandeområde.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring

enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre

motiverar en sådan förklaring.

Ett område som har förklarats som ett särskilt skyddsområde eller ett

särskilt bevarandeområde skall vid tillämpningen av 4 kap. anses som ett

område av riksintresse för naturvärden.

24 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller

särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av

områdesskydd. om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd

enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Första stycket gäller inte beslut om dispens eller tillstånd om det är

uppenbart att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig

skada på områdets naturvärden.

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

31

Ordningsföreskrijier

25 § Föreskrifter om rätten att vistas inom ett område som skyddas enligt

detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får meddelas av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det

behövs för att tillgodose syftet med skyddet.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommunal myndighet

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

förordna att en kommunal myndighet i stället för länsstyrelsen skall ha de

befogenheter som länsstyrelsen har enligt 16 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

förordna att en kommunal myndighet vid sidan av länsstyrelsen skall ha

de befogenheter som länsstyrelsen har enligt 3-6 och 8-9 §§. Ett sådant

förordnande får när det gäller naturreservat, kulturreservat och naturmin-

nen meddelas också beträffande befogenheter som länsstyrelsen har

enligt 21 §. 1

9 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda,

skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs

ägg, rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas om det finns risk

för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för

plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella

åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då

ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp

på person eller värdefull egendom,

Föreskrifter enligt första stycket får inte avse vilda däggdjur, fåglar,

fiskar, vattenlevande blötdjur eller vattenlevande kräftdjur.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,

skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana

föreskrifter får meddelas om det finns risk för att en vilt levande växtart

kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs

för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan

art.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela

föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar

av vilt levande djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i en annan lag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

32

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om in-

och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och

växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas om det

behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området

eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande

befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har

utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifter som avses i första stycket får innefatta förbud mot eller

krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder som

anges där.

5 § Föreskrifter enligt detta kapitel skall gälla omedelbart även om de

överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VISSA VERKSAMHETER

10 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark,

byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på sådant sätt

som annars kan medföra förorening av mark, vattenområden eller grund-

vatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sådant sätt

som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller,

skakningar, ljus eller liknande, om stömingen inte är helt tillfällig.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan

eller ett område med områdesbestämmelser som inte görs för en viss eller

vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

3 § Med en olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt

en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och

som inte är ringa eller helt tillfällig.

3 Riksdagen 1997/98. l saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

33

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för hälsa och

miljö, får regeringen för en viss del av landet meddela föreskrifter om

förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten. fasta ämnen eller gas från mark, byggnader

eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen,

om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken eller

grundvattnet kan förorenas eller på annat Sätt påverkas menligt.

5 § För att skydda miljön och hälsan får regeringen, om det framstår som

mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall. också i andra fall än som

avses i 4 § beträffande miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om

förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått.

Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges

internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen

bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs får regeringen meddela föreskrifter om sådana

försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges med-

lemskap i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd

eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller

verksamheter, eller

2. ändra vissa slag av inrättningar eller deras användning eller ändra

vissa slag av verksamheter på ett Sätt som kan medföra ökade eller nya

olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från stömings-

synpunkt.

Den som utövar eller avser att utöva miljöfarli g verksamhet får ansöka

om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om tillstånd inte

krävs.

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något

annat sätt så att olägenheter för människors hälsa eller miljön inte

uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar

inrättas.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd

eller innan anmälan har gjorts

1. inrätta avloppsanordningar,

2. släppa ut avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning i

mark, vattenområde eller grundvatten, eller

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen om detta

kan leda till att mark, vattenområden eller grundvatten kan förorenas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

34

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljö-

domstolen.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd beträffande vissa

slag av ärenden skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga

verksamheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen

föreskriva att en kommun skall pröva frågor om tillstånd. Bestämmelser

om prövning av ansökan finns i 18-21 kap.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet görs till kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall ge ett betryggande

skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors hälsa.

En bostad skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för männi-

skors hälsa inte uppkommer.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på

ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

En kommun får föreskriva att det krävs tillstånd eller anmälan för att

inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där

knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, om det

behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall

uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana

anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte får hållas inom områden

med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt tillstånd av

kommunen, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att olägenheter

för människors hälsa uppstår. Regeringen får överlåta åt kommunen att

meddela sådana föreskrifter.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

även i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som

behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får

bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan

medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa

anläggningar inte får inrättas utan att tillstånd lämnats av eller anmälan

gjorts till en kommunal nämnd.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter

för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller

annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

35

11 kap. Vattenföretag Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om vattenföretag och

vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenföretag och vattenanlägg-

ningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag.

Definitioner

2 § Med vattenföretag avses

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra

anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden,

bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i

vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar

till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande

av anläggningar och åtgärder för detta, eller

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om

avledande av avloppsvatten, för att sänka eller tappa ur ett vattenområde

eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt

öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning).

3 § Med vattenanläggning avses en anläggning med tillhörande

manöveranordningar som har kommit till genom ett vattenföretag.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta

förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för

vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag

till förmån för ett annat vattenföretag.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av

ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenföretag

6 § Ett vattenföretag får komma till stånd endast om dess fördelar från

allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och

olägenheterna av det.

7 § Ett vattenföretag skall utföras så att det inte försvårar annan

verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och

som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller

om vattenföretaget kan utföras utan oskäli g kostnad.

8 § Den som vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket är skyldig

att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga

anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram

vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av

företaget kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av

vattenföretaget eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en

ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den

kostnad som därigenom skulle åsamkas företagaren, kan företagaren

befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande

blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället

för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag .

Tillståndsskyldighet

9 § För vattenföretag krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något

annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till

markavvattning ges in till länsstyrelsen. Ansökan om tillstånd till andra

vattenföretag ges in till miljödomstolen.

Den som vill utföra ett vattenföretag får ansöka om tillstånd även om

tillstånd inte krävs.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning

för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 22 §.

10 § Om det krävs tillstånd till ett vattenföretag får det inte påbörjas

arbeten av större omfattning i anslutning till företaget innan tillstånd har

meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel krävs inte för

1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets

jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur,

eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte

avser vattentäkt.

eller

12 § Tillstånd enligt detta kapitel krävs inte, om det är uppenbart att

varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets

inverkan på vattenförhållandena.

13 § För markavvattning krävs det tillstånd trots vad som sägs i 12 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

37

För detaljdränering genom täckdikning krävs dock tillstånd endast om Prop. l997/98:45

det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom Bilaga3

företaget.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband

med torvtäkt om tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa

torvfyndigheter mm.

14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd

enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkema

bevaras.

15 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla

vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag

som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har

förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall

fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras

till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en

skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga

ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande

av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning

av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att

avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon

annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock

göras snarast möjligt.

17 § Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna balk eller

äldre lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts

utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet

begärs samtidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 25 kap. 12 §

om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan

ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Underhåll

18 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så

att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen

genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd

av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten

till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten

upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var

rätti ghetshavare.

Den som enligt 25 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans

vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla

anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

1 20 och 21 §§ samt i 21 kap. 4 § finns bestämmelser om överflyttning

av underhållsskyldi gheten.

Utrivning mm.

19 § Tillstånd skall lämnas till utrivning av en vattenanläggning i

ytvatten trots bestämmelserna i denna balk. I stället för tillstånd kan dock

förordnande meddelas enligt 20 §.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i

ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som

skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla

anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens

ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant

förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenför-

bund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren

inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden

eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs

ut.

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen

bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig

ersättning för skadan.

21 § Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldigheten enligt

20 § första stycket, övergår till en ny ägare, svarar den nya ägaren för de

skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet skall antecknas i inskrivningsregistret.

22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen

genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis

tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens besked

på vilka villkor den får tas ur bruk.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på

någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Vissa vattenföretag som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenföretag, om inte något

annat följer av 3 kap. 11 §.

1. Vattenföretag som vid prövning av annan verksamhet enligt 19 kap.

2 eller 4 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

39

2. Anläggande av broar och andra vattenföretag för väg, järnväg, Prop. 1997/98:45

tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning. Bilaga 3

3. Anläggande av rörledningar i vatten, för vilka koncession har

meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

4. Verksamhet, för vilken bearbetningskoncession har meddelats enligt

lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, skötsel av jordbruksmark och vissa andra

verksamheter

Täkter

1 § För stenbrytning och för täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller

andra jordarter krävs det tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får dock

markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer

av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens

husbehov inte får ske utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får

föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i

första stycket angivna naturresursema eller medföra en icke obetydlig

skada på miljön.

Första stycket och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln,

3. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt

lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av

materialet vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i

övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt

som kan befaras försämra livsbetingelsema för någon djur- eller växtart

som är hotad, sällsynt eller värdefull.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall

beaktas behovet av brukningsbarjordbruksmark.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor

som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får länsstyrel-

sen befria sökanden från kravet på säkerhet. Ytterligare bestämmelser om

säkerhet finns i 18 kap 2 §.

4 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med

villkor i täkttillståndet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som

kräver tillstånd enligt denna balk eller bedriver stenkrossrörelse att lämna

de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av

naturvärden.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som

avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som

är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken

tillstånd getts skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter

som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som

exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet som inte omfattas av tillstånds- eller

anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att

väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den

myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det inom

landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för samråd i

fråga om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på

naturmiljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket

skall innehålla.

Verksamhet som måste anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex

veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten

medger något annat.

Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga verksam-

hetsutövaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller

motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga

och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten

förbjuda verksamheten. Om ett förläggande eller förbud leder till att

pågående markanvändning inom en berörd del av fastigheten avsevärt

försvåras, skall ersättning betalas enligt 28 kap.

Skötsel av jordbruksmark

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas vid skötsel av

jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket, såsom i fråga

om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt djur- och växtlivet.

Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående

markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt

försvåras.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter

anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

41

jordbruket på brukningsenheten eller marken tas i anspråk för företag

vars tillåtlighet prövats i särskild ordning.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssyn-

punkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ettjordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

Föreskrifter enligt första stycket innebär inte ändring i tidigare

meddelade tillståndsbeslut enligt denna balk.

Vilthägn

10 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden

där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och

miljön beaktas.

Tillstånd till Vilthägn inom strandskyddsområden får meddelas endast

om det finns särskilda skäl.

11 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor om det genom ett

Vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet

gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet

återkallas. Tillståndet får även återkallas, om Vilthägn som avses med

tillståndet inte längre behövs.

13 kap. Särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade organis-

mer

T illämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten

användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organis-

mer. Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller

eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är att skydda människors och djurshälsa

och miljön samt att säkerställa att etiska hänsyn tas vid sådan verksam-

het som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets

tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana

beprövade metoder för genetisk modifiering som inte har visat sig

medföra några risker från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

42

Definitioner

3 § Med organism avses i denna balk en biologisk enhet som kan föröka

sig eller föra över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses i denna balk en organism

där det genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar

naturligt genom parning eller naturlig rekombination.

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon

modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,

transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade

organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och

kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa

organismers kontakt med allmänheten och miljön.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt

modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller göra en

produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer skall föregås av en utredning som skall kunna

läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och

miljöskador som organismerna kan orsaka och vara gjord i enlighet med

vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning skall också

göras innan en produkt som innehåller eller består av genetiskt

modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om utredningen.

Etiska hänsyn

10 § Etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och avsiktlig

utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en produkt

som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på markna-

den. Det skall beaktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans

rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd enligt detta kapitel för att genomföra en avsiktlig

utsättning av genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en

produkt som innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om undantag från tillståndskravet.

14 § Ett tillstånd får lämnas endast om aktsamhetsreglema i 3 kap. är

uppfyllda och verksamheten är etiskt försvarbar.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vad som krävs från hälso- och miljöskyddssyn-

punkt för att få tillstånd.

16 § Föreskrifter om tillstånd till eller anmälan av innesluten användning

av genetiskt modifierade organismer får meddelas av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer om det behövs från hälso- eller

miljöskyddssynpunkt.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet

som regeringen bestämmer.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen

föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i tillståndsbe-

slutet.

Märkning

18 § Den som släpper ut en produkt som innehåller eller består av

genetiskt modifierade organismer på marknaden skall genom märkning

lämna uppgifter om den genetiska modifieringen. Detta gäller även för

sådana produkter som är avsedda för innesluten användning.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om hur märkning skall ske.

Gentekniknämnden

20 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på

genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om använd-

ningen av gentekniken.

Regeringen får meddela föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter

samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

44

14 kap. Kemiska och biotekniska produkter

T illämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska och

biotekniska produkter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska och biotekniska

produkter skall tillämpas på en annan vara än en kemisk produkt, om den

varan på grund av sitt innehåll av kemiskt ämne kan befaras medföra

skador på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas

genom denna balk.

2 § Vad som sägs om kemiska och biotekniska produkter i detta kapitel

gäller inte sådana kemiska och biotekniska produkter som omfattas av

livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859) och lagen

(1985:295) om foder. Om det från hälso- eller miljöskyddssynpunkt är

särskilt påkallat får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer dock föreskriva att bestämmelserna i detta kapitel skall

tillämpas även på Sådana produkter.

I fråga om kemiska produkter som omfattas av lagen (1988:868) om

brandfarliga och explosiva varor skall bestämmelserna om kemiska

produkter i detta kapitel inte tillämpas när hälso- eller miljöskador på

grund av brand eller explosion skall förebyggas.

Bestämmelserna om kemiska eller biotekniska produkter i detta kapitel

gäller inte transport av kemiska eller biotekniska produkter som är farligt

gods enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods, om inte

regeringen föreskriver något annat.

Definitioner

3 § Med kemiska produkter avses kemiska ämnen och beredningar.

4 § Med biotekniska produkter avses sådana mikroorganismer, däribland

virus, samt nematoder, insekter eller spindeldjur, som framställts särskilt

i tekniskt syfte.

5 § Med hantering av kemisk eller bioteknisk produkt avses till-

verkning, bearbetning, behandling, förpackning. förvaring. transport,

användning, omhändertagande, destruktion. konvertering, saluförande,

överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

6 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är

avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorga-

nismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors

hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningsmedel skall inte anses

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

45

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av

livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, femissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda

att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första

stycket, om de inte genom särskild benämning eller på annat sätt anges

vara avsedda som bekämpningsmedel.

7 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk produkt som

framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för

människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

8 § Den som tillverkar eller importerar en kemisk eller bioteknisk

produkt skall se till att det finns en tillfredsställande utredning för

bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten kan orsaka.

Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad

erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av produktens egenskaper

från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och bl.a. visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten farliga

egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda hälsa och miljö vid hantering-

en, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten.

K unskapskrav

9 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en

kemisk eller bioteknisk produkt skall skaffa si g den kunskap som behövs

med hänsyn till verksamhetens omfattning och produktens egenskaper

för att skydda människors hälsa, miljön och naturen mot skada eller

olägenhet.

Produktinformation

10 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk eller

bioteknisk produkt skall genom märkning eller på annat sätt lämna de

uppgifter som behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktin-

formation).

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

46

Uppgifisskyldighet

ll § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en

kemisk eller bioteknisk produkt skall till den myndighet som regeringen

bestämmer och i den omfattning regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om

produkten och dess hantering som kan behövas för att bedöma

produktens och hanteringens, importens eller expertens hälso- eller

miljörisker.

Produktregister

12 § Kemiska eller biotekniska produkter som yrkesmässigt tillverkas i

eller importeras till Sverige skall registreras 1 ett produktregister, som

skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.

F örhandsanmälan

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk eller

bioteknisk produkt som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en

anmälan om tillverkningen eller importen samt redovisa undersök-

ningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den

myndighet som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen

eller myndigheten bestämmer.

Tillstånd

14 § Tillstånd krävs för import av särskilt farliga kemiska och biotek-

niska produkter från länder som inte är medlemmar i Europeiska

unionen. Tillstånd krävs även för yrkesmässig överlåtelse samt för annan

än yrkesmässig hantering av sådana produkter.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela

närmare föreskrifter om vilka produkter som skall omfattas av tillstånds-

plikten.

Godkännande av bekämpningsmedel

15 § Utan att vara godkända av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får kemiska eller biologiska bekämpningsmedel

inte saluföras. överlåtas eller användas. Detsamma gäller i fråga om

import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen.

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

47

16 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och

miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges

i 6 eller 7 §§.

Om ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan är godkänt i

ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv

91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på

marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas om

jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för

användningen av medlet ärjämförbara i de berörda områdena.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda

skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

17 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt bekämp-

ningsmedel skall göras hos Kemikalieinspektionen av den som ansvarar

för att produkten först släpps ut på marknaden inom Europeiska unionen

eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som ansöker

om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en

ansökan om godkännande. Om ansökan gäller ett bekämpningsmedel

som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen

eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och sökanden begär det,

får krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte

ställas om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är

relevanta för användningen av medlet är jämförbara i de berörda

områdena.

Bemyndigande att medge dispens

18 § Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer föreskriva om dispens från kravet på tillstånd eller

godkännande enligt 14-17 §§. Om det finns synnerliga skäl får

regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en

kemisk eller bioteknisk produkt saluhålls eller används.

Aktsamhersregel om bekämpning

19 § Andra kemiska eller biotekniska produkter än sådana kemiska och

biologiska bekämpningsmedel som har godkänts eller meddelats dispens

för enligt 15-18 §§ får användas för bekämpning endast om det är

uppenbart att användningen inte medför risker för hälsan eller miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

48

Spridning av bekämpningsmedel

20 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett

sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan olägenhet och att

miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall vidtas för att

motverka att medlet sprids till kringliggande områden.

Det är förbjudet att sprida kemiska eller biologiska bekämpnings-

medel från luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i enskilda

fall från detta förbud.

21 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida kemiska eller biologiska

bekämpningsmedel som är avsedda för att bekämpa lövsly. Inte heller får

enskilda trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge

dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

22 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer

av andra stycket, medge dispens från 21 § första stycket, om kravet enligt

6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen

kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid

bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,

skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livsbe-

tingelsema för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges

i fråga om ett område inom kommunen, om de behövs med hänsyn till

områdets betydelse för friluftslivet, naturvärden, den lokala

befolkningens trivsel eller något annat kommunalt intresse.

Föreskrifter om bränslen

23 § För att motverka utsläpp i luften av föroreningar får regeringen i

fråga om bränslen meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel,

överlåtelse eller import och som behövs med hänsyn till skyddet för

miljön och hälsan.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela

sådana föreskrifter.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

24 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk eller bioteknisk

produkt på marknaden skall omedelbart underrätta den myndighet som

regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande

kommer fram nya uppgifter om att den kemiska eller biotekniska

produkten eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten kan ha skadliga

effekter på människors eller djurs hälsa, grundvattnet eller på miljön i

övrigt.

4 Riksdagen [997/98. l saml, Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

49

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska och biotekniska

produkter för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om

nya uppgifter kommer fram att produkten kan ha cancerogena. mutagena

eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassifice-

ringen eller märkningen av produkten.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på

tillstånd eller förbud m. m.

25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i

fråga om hantering. import och export av kemiska och biotekniska

produkter meddela ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 8-10, 12,

20 och 24 §§ samt 3 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller föreskrifter som

behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som

anges i 14-17 och 23 §§

1. föreskriva att en kemisk eller bioteknisk produkt inte får hanteras,

importeras eller exporteras utan att tillstånd eller godkännande lämnats,

och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, import eller export av

en sådan produkt.

26 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn-

punkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

även i andra fall än som angetts i detta kapitel förbjuda hantering. import

eller export av en kemisk eller bioteknisk produkt.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål. ämne eller substans som ingår i de

kategorier som anges i bilaga 1 till rådets direktiv 75/442/EEG av den 15

juli 1975 om avfall och som innehavaren gör sig av med eller avser eller

är skyldig att göra sig av med.

2 § Med hushållsavfall avses avfall och orenlighet som kommer från

hushåll samt därmed jämförli gt avfall.

3 § Med hantering av avfall avses insamling. förvaring. transport och

slutligt omhändertagande av avfall.

Med slutligt omhändertagande avses återvinning och bortskaffande.

4 § Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar. importerar

eller säljer en vara eller en förpackning. Med producent avses även den

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

50

som 1 sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som kräver

särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssynpunkt.

5 § Vid tillämpning av bestämmelserna om avfall i detta kapitel skall

med fastighetsinnehavare avses den som äger fastigheten eller den som

enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som

fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för producentema att se till att

avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar,

importerar eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de

bedriver insamlas, transporteras bort, återanvänds, återvinns eller slutligt

omhändertas på annat sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar

avfallshantering.

Föreskrifter får även meddelas för att säkerställa att endast sådana

varor och förpackningar som uppfyller de krav som anges i EG-direktiv

släpps ut på marknaden.

Föreskrifterna får också avse skyldighet att

I. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter om vilka ämnen och material som en vara eller en

förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad,

återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

7 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara

för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsan-

läggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälso- och

miljöskydd som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall

fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderätts-

havares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som

är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet. Kommunen skall

vidare beakta att borttransporten anpassas till behovet för olika slag av

bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar

fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om

hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 8 § gäller, annat avfall som

uppkommit hos dem.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

51

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får i Prop. 1997/98:45

fråga om annat avfall inom en kommun än hushållsavfall meddela Bilaga 3

föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt tas om hand.

Första stycket gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar

har meddelats med stöd av 6 §.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om den kommunala avfallshanteringen.

Regeringen får bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom

kommunen. Föreskrifter enligt denna paragraf får innebära att ett visst

slag av avfall i avvaktan på borttransport skall förvaras skilt från annat

avfall samt att de ytterligare åtgärder som behövs för ändamålet skall

vidtas, om det är av betydelse från återanvändnings- eller återvinnings-

synpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.

Hantering och behandling av avfall

10 § När avfall skall transporteras bort genom kommunens eller en

producents försorg, får avfallet inte grävas ned, komposteras eller på

annat sätt slutligt tas om hand av fastighetsinnehavaren eller nyttjande-

rättshavaren.

Om avfall skall transporteras bort genom kommunens eller en

producents försorg. får inte någon annan än den som kommunen eller

producenten anlitar för ändamålet ta befattning med bortforslingen.

11 § Vid slutligt omhändertagande av avfall skall väljas sådan metod att

varje avfallsslag behandlas med utgångspunkt från sina särskilda

egenskaper. Den metod skall väljas som medför att minsta olägenhet

uppkommer och att avfallets resurser utnyttjas på bästa sätt utan att

oskäli g kostnad uppstår.

12 § I ansökan om tillstånd till slutligt omhändertagande av avfall som

krävs med stöd av 10 kap. 6 eller 7 §§ skall det redovisas alternativa

metoder av betydelse och konsekvenserna av dessa med avseende på

miljön, resurshushållning och kostnader.

Kommunal renhållningsordning

13 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall

innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen

och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall anges sådana

förutsättningar som avses i 7 § tredje stycket. Avfallsplanen skall

innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens

åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och

om vad som skall behandlas i avfallsplanen.

14 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande en kommun får

föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger

upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som

underlag för kommunens renhållningsordning.

15 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållnings-

ordningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren

eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn

till omständigheterna.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller

nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos

dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra

detta på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt och det

finns särskilda skäl för ett sådant undantag.

Nedskräpning

16 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten

har tillträde eller insyn till.

Dumpning

17 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte

dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte

heller ske från svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden.

Avfall som är avsett att dumpas inom andra havsområden får inte föras ut

ur landet eller ur den ekonomiska zonen.

Vad som sägs i första stycket om dumpning gäller också i fråga om

förbränning av avfall.

18 § Vad som sägs i 17 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av

skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om

åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

medge dispens från 17 § första stycket, om dumpning kan ske utan

olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när

medgivandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela

föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten inte

avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet

återkallas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

53

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter om avfall och om begränsningar i fråga om

avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska

unionen.

16 kap. Regler om gaturenhållning, skyltning m.m.

Gaturenhållning mm.

1 § På gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser som är

redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för

vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna

genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett

sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras.

Därvid skall de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på

platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad,

framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte,

om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldiga att utföra sådana åtgärder som avses i

första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvarters-

mark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen

i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall

användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med

nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och

bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av

kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första

stycket. i

2 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med

detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de

åtgärder som avses i 1 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra

utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får

meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av

fastighetsinnehavaren.

3 § Om andra platser utomhus än som avses i 1 § där allmänheten får

färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig

att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhällandena,

platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga

anspråk.

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall

fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda

föreskrifter.

Skyltar mm.

4 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte

finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen. Tillstånd behövs dock inte

om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området

eller att skylten är behörig av något annat skäl.

5 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,

propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt

utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal

myndighet som regeringen bestämmer.

6 § Vad som i 5 § sägs gäller inte anordning som informerar om

affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen och inte heller anslags-

tavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, förenings-

sammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan

anordning får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses i 5

§. Har en sådan anordning satts upp utan tillstånd eller i strid mot givet

tillstånd och är den uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får

myndigheten förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den

eller ändra den.

7 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,

propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 6 §

tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter

uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 5 § medgett annat.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte anordningar inom vägområde

eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller

inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte

kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och

bygglagen (1987:10). *

17 kap. Föreskriftsrådet

1 § Ett särskilt samordningsorgan, Föreskriftsrådet, skall följa och

samordna myndigheternas arbete med att meddela föreskrifter som sker

med stöd av bemyndigande i denna balk och myndigheternas arbete med

att utfärda allmänna råd.

2 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om Föreskriftsrådets

uppgifter, sammansättning och arbetsformer.

Prop. 1997/98145

Bilaga 3

55

FJÄRDE AVDELNINGEN

PRÖVNINGEN AV MÅL OCH ÄRENDEN ENLIGT DENNA

BALK

18 kap. Allmänt om prövningen

Tillstånd, godkännande och dispens

1 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegräns-

mng.

Tillstånd, godkännande, dispens eller lagligförklaring enligt balken,

eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med

villkor.

Bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla

finns i 20 kap. 20 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en

ansökan i andra mål och ärenden skall innehålla.

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras

beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet

för kostnaderna för efterbehandling som verksamheten kan föranleda.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa

säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den

myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens

besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-

sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och

förvaras av länsstyrelsen. '

3 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller

områdesbestämmelser. Mindre avvikelser får dock göras om syftet med

planen eller bestämmelserna inte motverkas.

4 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny

verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Verksamheten får dock tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana

åtgärder att olägenhetema från annan miljöfarlig verksamhet upphör eller

minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte

obetydlig utsträckning.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som har

underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, god-

kännande eller dispens, om inte särskilda omständigheter föranleder

annat. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om

erforderligt tillstånd, godkännande eller dispens.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

56

När sådan misskötsel har förekommit kan tillstånd, godkännande eller

dispens vägras också om sökanden eller någon som på grund av ägar-

eller ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens

verksamhet, har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där

misskötseln har förekommit.

6 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra

verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att

verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

7 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet

kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka

likartade olägenheter för människor och miljön av verksamheten, får

villkor som avses i 1 § andra stycket innebära att de skall vidta

åtgärderna gemensamt. Som förutsättning för detta gäller att möjlig-

heterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. ökar eller att

fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd som

innehåller gemensamma villkor för verksamheterna eller genom beslut

om gemensamma villkor.

8 § Tillstånd, upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med

skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna

intressen som verksamheten medför.

Villkor enligt denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en

efterbehandlingsansvarigs åligganden enligt 30 kap. 3 §.

9 § Om en verksamhet har bedrivits utan tillstånd, är verksamhetsut-

övaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde innan

verksamheten sattes i gång.

10 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till

skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att

de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas

vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall

verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan

väsentligt förfång för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan

göras. skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens

med 4 kap.

Gemensam handläggning av mål och ärenden

11 § Mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd, godkännande eller

dispens får handläggas gemensamt, om det är samma sökande och de

avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

57

varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en

ansökan i annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet

annars skulle ha prövats av en länsstyrelse eller kommun.

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som

sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende

som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Vad som i första och andra stycket sägs om miljödomstol gäller även

för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av,

1. den som domen eller beslutet angår om det har gått honom emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den

verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i

frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-

givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut

som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat

med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser

ett särskilt fall, och

4. den som enligt vad som är särskilt föreskrivet har en sådan rätt.

13 § Överklagningsbara domar eller beslut får överklagas av en ideell

förening som har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljö-

skyddsintressen, såvitt avser

1. domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt

denna balk,

2. myndigheters beslut att inte ingripa eller vidta någon annan åtgärd

med stöd av denna balk, och

3. beslut om åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 §.

Det som sägs i första stycket gäller också en sammanslutning av

sådana föreningar som nämns där.

För att få överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit

verksamhet under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar. I fråga om

en sammanslutning av föreningar skall detta gälla merparten av de

föreningar som ingår i sammanslutningen.

Den som skall pröva ett överklagande får medge en förening som inte

uppfyller förutsättningarna i tredje stycket rätt att överklaga, om det finns

särskilda skäl med hänsyn till föreningens lokala förankring, tidigare

verksamhet eller annat liknande förhållande.

19 kap. Regeringsprövning

1 § Regeringen prövar ärenden i enlighet med vad som anges nedan i

detta kapitel.

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

T illåtlighetsprövning av stora verksamheter och anläggningar

2 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av nya

verksamheter och anläggningar:

l.järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produk-

tion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kämteknisk verksamhet som prövas av regeringen

enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet samt anläggningar för

att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för

framställning av kämbränsle,

7. förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt om

minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat

med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter

naturgas,

10. anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall om huvuddelen

av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra

inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfall årligen förbränns

eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden

som anges i 5 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt

av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av

minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter

under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag

eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio

kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om

därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen

understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvatten-

föringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än

10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna

vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenre glerin gar, vattenöverlednin gar och

vattenbortledningar än som har angetts förut, om företaget avser någon

av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland

eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av

ingripande beskaffenhet,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning

av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring

eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av

annan anledning,

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

59

18. motorvägar och motortrafikleder i ny sträckning samt europavägar

med en ny sammanhängande sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik i ny sträckning och anläggande av

nytt spår på en sträcka av minst 1 000 meter för befintliga järnvägar för

fjärrtrafik,

20. allmänna farleder i ny sträckning som medger trafik med fartyg på

minst 1 350 ton,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

3 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att

pröva en verksamhet som sägs i 2 §.

4 § Om en verksamhet, som inte omfattas av kravet på prövning enligt

2 §, kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande

beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall förbehålla sig prövningen av

verksamhetens tillåtlighet. Detsamma gäller i fråga om verksamhet som

avses i 5 kap. 6 § tredje stycket.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning

av verksamheten skall regeringen lämna besked om förbehållet till den

tillståndsprövande myndigheten innan denna har meddelat dom eller

beslut om verksamhetens tillåtlighet.

5 § I samband med prövningen av en verksamhet som avses i 2 eller 4 §

får regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan

verksamhet, om ansökningen avser tillstånd till båda verksamheterna och

dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 18 kap. 10 § har

uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett

sådant förbehåll gäller 4 § andra stycket.

6 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av verksamheter som ligger

utanför områden som enligt 8 kap. 23 § har förklarats som särskilda

skyddsområden eller särskilda bevarandeområden men som kan påtagligt

skada naturvärdet inom dessa områden. En sådan prövning skall dock

endast ske för verksamheter som kräver tillstånd enligt denna balk eller

föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

Handläggning av ansökan

7 § Ansökan om tillstånd till en verksamhet som skall eller kan antas

komma under regeringens prövning enligt 2, 4, 5 eller 6 §§ skall ges in

till den miljödomstol eller annan myndighet som enligt denna balk skall

pröva en sådan ansökan.

Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt denna balk skall

ansökan om tillåtlighet ges in till regeringen eller den miljödomstol eller

annan myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet.

Den miljödomstol eller annan myndighet som ansökan ges in till skall

sörja för erforderlig utredning. Domstolen eller myndigheten skall

därefter med eget yttrande överlämna frågan till regeringen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

60

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

8 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 2 § 1-11 och 17-

21, samt, såvitt avser annat än vattenföretag, 4 eller 5 §, endast om

kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

I fråga om verksamhet som sägs i 2 § 6, om den avser mellanlagring

eller slutlig förvaring av kämämne eller kämavfall, eller verksamhet som

sägs i 2 § 7, 8, 9 eller 10, får regeringen tillåta verksamheten även om

kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta om det från nationell

synpunkt är synnerligen angeläget att verksamheten kommer till stånd.

Detta gäller dock inte om en lämplig plats för verksamheten anvisats

inom en annan kommun som kan antas godta en placering där eller, i

annat fall, om en annan plats bedöms vara lämpligare.

Regeringen får vid prövning enligt 2 § 18-20 eller 4 § tillåta väg,

järnväg eller allmän farled där den prövade sträckningen går genom flera

kommuner, även om inte kommunfullmäktige i alla kommuner har

tillstyrkt detta. Detta får ske om någon av kommunerna har tillstyrkt att

anläggningen tillåts och det från nationell eller regional synpunkt är

synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd samt någon

annan sträckning inte bedöms vara lämpligare.

Dispens fån stoppregeln

9 § Om en verksamhet är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt får

regeringen tillåta den, även om förutsättningarna i 3 kap. 11 § inte är

uppfyllda. Detta gäller dock inte om verksamheten kan befaras försämra

det allmänna hälsotillståndet.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

10 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd, kan

regeringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna

intressen.

Bundenhet vid regeringens beslut

11 § Regeringens beslut vid prövning enligt 2, 4, 5, 6. 9 och 10 §§ är

bindande vid en fortsatt tillståndsprövning enligt denna balk.

Överklagade beslut

12 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor om utfärdande. ändring eller

upphävande av föreskrifter enligt denna balk eller enligt föreskrifter

meddelade med stöd av balken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

2. beslut om åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 §,

3. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring

eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, natur-

minnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vattenskydds-

områden, utom frågor om ersättning, och

4. beslut av Generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter

meddelade med stöd av balken.

20 kap. Förvaltningsmyndigheternas, kommunernas och domstolar-

nas prövning

F Örvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar mål och ärenden

enligt vad som är föreskrivet i balken, eller i föreskrifter meddelade med

stöd av balken.

Kommuners och kommunala nämnders beslut får överklagas till

länsstyrelse, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsers och andra statliga myndigheters beslut får Överklagas

till miljödomstol enligt 6 § andra stycket.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

2 § I ärende om miljöfarlig verksamhet som med stöd av 10 kap. 8 § skall

prövas av länsstyrelse eller kommun skall tillståndsmyndigheten se till

att ärendet blir fullständigt utrett.

3 § Länsstyrelsen eller kommunen skall i ärende som avses i 2 §

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda

den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har

väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på

platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. lämna den som gjort en ansökan eller framställt en erinran under-

rättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och

bereda honom tillfälle att yttra sig, om inte annat följer av 17 §

förvaltningslagen (1986:223).

4 § Bestämmelserna i 20-21 §§, 28-29 §§, 36 §, 41 § första stycket 1-2

och 5-9 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket, 42 §, 43 §

första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första

meningen, 44 § första stycket första meningen samt 47 § i vad angår

sakkunnigutredning är tillämpliga på länsstyrelsens och kommunens

handläggning av ärende som avses i 2 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

62

Domstolar

5 § Miljödomstolar skall vara de tingsrätter som regeringen bestämmer.

Överrätt (Miljööverdomstol) är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

6 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet, utom mål som skall prövas av länsstyrelse

eller kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 10 kap. 8 §,

2. vattenföretag och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, utom

markavvattningar som skall prövas av länsstyrelse,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmel-

ser om vattenföretag har överlämnats från länsstyrelse eller anmälts av

fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 25 kap. 2-5 §§,

5. ersättning vid ingripande av det allmänna och vid vattenföretag

enligt 28 kap.,

6. talan enligt 17 § och ersättning för miljöskador enligt 29 kap.,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 30 kap. 2 § fjärde

stycket på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken.

Miljödomstol prövar. om inte annat är föreskrivet, efter överklagande

länsstyrelsers och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk

eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken samt enligt lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag.

7 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även

på miljödomstolar och Miljööverdomstolen om inte annat följer av denna

balk eller annan författning. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen

(1971:291) tillämpas i miljödomstolarna i dit överklagade mål och

ärenden samt vid överklagande av sådana mål och ärenden till

Miljööverdomstolen om inte annat följer av denna balk eller annan

författning. När en ideell förening med stöd av 18 kap. 13 § överklagar

ett beslut, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

8 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren

domare i tingsrätten. ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.

Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och

erfarenhet av miljöfrågor. De sakkunniga ledamöterna skall ha erfaren-

het av miljöfrågor.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

63

9 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med

en lagfaren domare vid handläggning som inte sker vid huvudför-

handling och vid huvudförhandlingi fall som avses i 1 kap. 3 a § andra

och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs mål eller ärende utan

huvudförhandling skall dock 8 § gälla om inte rätten anser att det är

tillräckligt med en lagfaren domare och parterna samtycker till det eller

målet är av enkel beskaffenhet.

Vid annat avgörande av mål eller ärende än vid avvisning eller

avskrivning skall rätten när förvaltningsprocesslagen (1971:291) är

tillämplig ha den sammansättning som anges i 8 §.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser

ordförande i miljödomstol samt utnämner miljöråd och sakkunniga 1

miljödomstol.

1 1 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

12 § Mål om miljöfarlig verksamhet, vattenföretag, vattenanläggningar

samt ersättning vid vattenföretag prövas av den miljödomstol inom vars

område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller skall

bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 25 kap. 2-5 §§ och vid

ingripande av det allmänna enligt 28 kap. prövas av den miljödomstol

inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har skett eller

kommer att ske.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 29 kap. prövas av den

miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i

huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att

bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 29

kap. 2 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol

inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

Ärende som överklagas från myndighet till miljödomstolen prövas av

den miljödomstol inom vars område myndigheten som först prövat

ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är domstol som är behörig att

handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolamas inbördes behörighet får, utom i fall som

avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre

rätt.

13 § Vid omröstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter

miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har

utslagsröst.

Miljööverdomstolen

14 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol

skall det, förutom lagfama domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha

Prop. l997/98:45

Bilaga 3

teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Prop. 1997/98:45

Regeringen utnämner miljöråd. Bilaga 3

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre

skall vara lagfama. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Handläggningen av mål och ärenden i miljödomstol

15 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 10 kap. 6 § och 7 §

andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelse eller kommun enligt

vad som föreskrivits med stöd av 10 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenföretag enligt 11 kap. 9 § som inte skall prövas

av länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller

lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmel-

ser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna

inte avser en markavvattning som skall prövas av länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller

prövning enligt 11 kap. 22 § under vilka villkor en anläggning för

bortledande av grundvatten får tas ur bruk,

5. om prövning enligt 11 kap. 17 § av lagligheten av ett utfört vatten-

företag som inte är en markavvattning som skall prövas av länsstyrelse,

6. om förlängning enligt 21 kap. 2 § andra stycket av genomförandeti-

den eller den tid inom vilken igångsättande av verksamheten skall ha

skett,

7. om återkallelse, förverkande eller förbud mot fortsatt verksamhet

enligt 21 kap. 3 §,

8. om omprövning enligt 21 kap. 5-9 §§ samt enligt 7 kap. 14-16 §§

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, och

9. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag.

Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och

kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får miljö-

domstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas

enligt vad som enligt 7 kap. 2 § lagen (0000) med vissa bestämmelser om

vattenföretag gäller för stämningsmål.

16 § Bestämmelser om stämningsmål finns i 7 kap. 2 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag.

17 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva

sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under

prövning innan miljödomstolen avgjort målet, skall målen handläggas i

en rättegång.

5 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 3

18 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen pröva yrkanden som har

samband med det mål som prövas, men som rör rättsförhållanden som

inte skall bedömas enligt denna balk. Miljödomstolen får dock inte pröva

frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen eller

om ansvar för brott.

19 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som

behandlas i denna balk. får frågan huruvida målet är sådant att det skall

tas upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan

myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till

det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet

eller om fastighetsindelningen.

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild

ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

20 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall

innehålla

1. de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att

bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning.

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 7 kap. och uppgift om det

samråd som skett enligt 7 kap. 4 och 5 §§,

3. uppgifter som behövs för att bedöma om de allmänna aktsamhets-

reglema i 3 kap. kommer att iakttas.

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som

behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,

och

5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

I mål om vattenföretag skall ansökan dessutom innehålla

1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenföretaget

samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt

till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje

sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå

med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla

i mål om vattenföretag finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenföretag.

21 § Ansökningshandlingama skall ges in i det antal exemplar som

miljödomstolen anser behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar

eller anser miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

66

inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på Prop. 1997/98:45

sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan

ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökan.

22 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda

kungörelse om den. Bestämmelser om kungörelsens innehåll, skriftväx-

ling och delgivning av mål och ärenden enligt balken finns i lagen (0000)

om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt

miljöbalken.

23 § Statens naturvårdsverk, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall,

om det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och

andra allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra

allmänna intressen inom kommunen.

24 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökan i mål om vattenföretag

skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller

rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan

giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall

fastighetsägaren ersätta skadan.

25 § Om det råder tvist om en fastighet som berörs av den 1 målet

avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten

med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den

lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre

ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som

är bindande för den förre ägaren.

26 § Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen. Erinringsskrif-

ten skall ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som

domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att

kungörandet skedde. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till

sökanden.

27 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet

får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets

beskaffenhet.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och

vilka parter som skall inställa sig vid denna.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.

Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör

lämnas för skriftemas innehåll.

28 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning

eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att

efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan

Bilaga 3

67

undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med

hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,

skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för

denna.

29 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall

på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid

undersökningen skall protokoll föras.

30 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling

besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller

olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som

villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den

ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena

föranleder det.

31 § När målet är klart för huvudförhandling, skall miljödomstolen

bestämma tid och plats för denna.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling behöver dock

sådan förhandling inte hållas om parterna inte begär det. Att målet eller

ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i kungörel-

sen. 1 frågor som avses i 42 § andra stycket behöver inte huvudför-

handling hållas.

Huvudförhandling får hållas. även om part uteblir från denna.

Tredskodom får dock inte meddelas.

32 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse,

får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till

huvudförhandling i målet. Därvid gäller 22-25 och 28-31 §§ i

tillämpliga delar. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter

det att kungörandet skedde.

33 § 1 målet skall syn hållas. om det inte är obehövli gt.

34 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenföretag eller åtgärd enligt

11 kap. 22 § som avses med ansökningen samt erinringar i anledning av

utlåtande om verksamheten enligt 28 § skall framställas skriftligen eller

muntligen senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa

senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranletts av

iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit

under huvudförhandlingen.

35 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan

ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har

framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får

parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för

skriftemas innehåll.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

68

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter

som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den

tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny

huvudförhandling. 1 den mån det i sådant fall kan antas vara utan

betydelse eller skulle medföra oskäli g kostnad eller synnerlig olägenhet,

behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp

på nytt.

36 § Om miljödomstolen finner att hinder mot den sökta verksamheten

möter enligt 3 kap. 11 § men att det enligt 19 kap. 9 § föreligger skäl för

dispens, skall miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till

regeringens avgörande. Skyldighet att överlämna frågor till regeringen

föreligger också enligt 19 kap. 7 § tredje stycket.

37 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid

syn och annan förhandling inför domstolen samt vad handlingarna

innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl

föreligger, skall om huvudförhandling hållits domen meddelas inom två

månader efter det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att

underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att

ett exemplar av domen hålls tillgänglig hos den eller de aktförvarare som

har förordnats.

38 § När på yrkande av någon part i ett mål om vattenföretag den

ersättning som tillkommer honom anses böra sättas högre än vad

sökanden har föreslagit, får miljödomstolen även beträffande andra parter

vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att

uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än

vad sökanden har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning

dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

39 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket

expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det

värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar

fastighetens värde.

40 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en

fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området

samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighets-

bildning.

41 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i

förekommande fall innehålla bestämmelser om den tid som tillståndet

skall gälla samt om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

69

1. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska

utformning i övrigt,

2. tillsyn, besiktning och kontroll,

3. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande

åtgärder samt hur betalningen skall ske,

4. skyldighet att betala avgifter,

5. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan

eller andra olägenheter,

6. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av

kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre

miljön,

7. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning om

hanteringen eller återvinningen kan medföra olägenheter för den yttre

miljön,

8. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,

vatten och andra naturresurser,

9. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och

ställande av säkerhet,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får

framställas, och

11. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 28 kap.

22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

12. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenföretag, skall i domen anges den tid

inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år.

Den tid, högst tio år, inom vilken igångsättande av miljöfarlig

verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor

av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenföretag och

vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag.

42 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra

frågan om verksamhetens tillåtlighet.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-

hetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom

meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-

handling inte behöver hållas framgår av 31 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt

skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

43 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig

säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksam-

heten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess

erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, såvitt angår

skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska

föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

70

nödvändigt för att motverka olägenheter skall provisoriska föreskrifter

om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättning

får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts

provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som

villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva

att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga

ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som

inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om beskaffen-

heten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som

omfattas av ett uppskovsbeslut.

44 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet

till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga

kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer

säkerhet för den ersättning som för ett vattenföretag kan komma att utgå,

om domstolens dom ändras. I fråga om beskaffenheten av säkerheten

gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har

meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att

betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i

verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra

stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot

domen i övrigt prövas.

Allmänt om rättegången i Miljööverdomstolen

45 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före-

skrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. För att prövning skall ske

av domar och slutliga beslut krävs prövningstillstånd. Kravet på

prövningstillstånd omfattar även beslut som får Överklagas endast i

samband med överklagande av dom.

Krävs prövningstillstånd i Miljööverdomstolen skall miljödomstolens

dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i 49 kap. 14 §

rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971 :291).

46 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas

49 kap. 14 § rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen

(1971:291).

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje

stycket rättegångsbalken tillämpas.

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut

fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens dom eller

beslut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

71

Rättegången iMiljo'äverdomstolen i ansökningsmål

47 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 28 och 30 §§ samt i 8

kap. 3 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag får

överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7 kap. 13 § andra stycket

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag får

överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt

beslut i ansökningsmålet.

48 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna

skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna

skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av

teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens

dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över

utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig

mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

49 § Har i ett ansökningsmål, i vilket kungörelse enligt 22 § har

utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får

Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med

motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas

till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt

utfärda kungörelse om överklagandet.

50 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av

Miljööverdomstolen utan huvudförhandling, om en sådan förhandling

skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och motpart har begärt

huvudförhandling, skall sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle

vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-

domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål timer att vite

eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får

föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 49

§ utan det skall delges parten.

51 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansöknings-

mål i övrigt 28 samt 36-37 och 39-44 §§ samt 8 kap. 6 och 8 §§ lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag.

Miljööverdomstolen får meddela förordnande om omedelbar

verkställighet av miljödomstolens dom. För sådant förordnande gäller

44 § första stycket.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

72

Rättegången i Miljööverdomstolen i mål eller ärenden som i första

instans prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet

52 § Miljööverdomstolens domar och beslut i mål eller ärenden som i

första instans har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet får

inte överklagas.

Rättegången i Högsta domstolen

53 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är

föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om

rättegången i Miljööverdomstolen i 49, 50 och 51 §§ första meningen.

21 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål

enligt 20 kap. 15 § första stycket eller 7 kap, 1 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag avser tillstånd till en verksam-

het enligt balken och har domen eller beslutet vunnit laga kraft, gäller

tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller

beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet

som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av 10 kap. 8 §

samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av

länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-

läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av 8

kap. 18 och 20 §§, 10 kap. 5 §, 23 kap. 8 § andra stycket eller 2 kap. 9 §

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, kan dock ett

tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, återkallas

eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller

åtgärder enligt 11 kap. 16 § och lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §.

En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel-

ser om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom

vilken igångsättning skall ha skett som har meddelats i tillståndsdomen

eller tillståndsbeslutet.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller

att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan

tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillståndsmyndi g-

heten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är skäligt.

Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått

ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

73

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla eller förverka

tillstånd, dispens eller godkännande som meddelats enligt balken, eller

föreskrifter med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten

genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av

betydelse för tillståndet eller villkoren,

2. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte följts,

3. om det till följd av verksamheten uppkommit någon olägenhet av

väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

4. om det genom verksamheten uppkommit olägenhet av sådan art som

avses i 3 kap. 11 § första stycket och som inte kan avhjälpas genom en

ändring av villkoren för verksamheten,

5. om den tillståndsgivna verksamheten påtagligt medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds och ändrade villkor inte kan antas vara

tillräckliga eller om sådana fördelar ur miljösynpunkt som avses i 18 kap.

4 § inte har kunnat erhållas,

6. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,

7. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats,

eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats

under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att

utnyttjas.

Miljödomstolen får i fall som avses i första stycket 2, 8 och 9 förklara

rätten att bibehålla en vattenanläggning förverkad.

4 § I samband med ett förverkandebeslut enligt 3 § andra stycket som

avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är

ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de

åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom

utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge

någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för

allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut

anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får

också, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 20 §, medge att

anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en

fastighetsägare eller på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid

äger 11 kap. 20 § fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

5 § Tillståndsmyndigheten får, efter vad som är skäligt, ompröva tillstånd

samt ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser

för en miljöfarlig verksamhet eller ett vattenföretag

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller

den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer,

2. om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte

uppfylls,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

74

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten Prop. 1997/98:45

genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av Bilaga 3

betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har

följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte

förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan

uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning

av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre

förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten är förlagd inom ett område där förbud råder enligt

föreskrift med stöd av 10 kap. 4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som

har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6

kap. 5 § lag (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag är

mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det vann laga kraft upphävas

helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar sig tillstånds-

villkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan på

naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första

meningen angivna tiden.

1 fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om

andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för

framtiden.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter

enligt 18 kap. 7 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för

en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna

omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-7 §§ får göras av Statens

naturvårdsverk, Kammarkollegiet och länsstyrelse. Skall frågan prövas

av länsstyrelsen får den tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten

upphäva, eller ändra eller mildra andra bestämmelser och villkor i en

tillståndsdom eller tillståndsbeslut än som avser storleken av ersätt-

ningens belopp. Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det

är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än

nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte

förutsågs när tillståndet meddelades.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenföretag finns i 7

kap. 14-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-

företag.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har Prop. 1997/98:45

föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödom- Bilaga 3

stolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att

regeringen har medgivit det.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7

kap. 18-19 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-

företag.

Oförutsedda skador

12 § Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i

enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte

förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den

skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 28 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt

intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens

bekostnad av vattenföretaget eller vattenanläggningen som, utan att

medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillstånds-

havaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om

allmänna intressen förs talan av Statens naturvårdsverk,

Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till

prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,

högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden

räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken

arbetena skall vara utförda. Vid skada som avses i 7 kap. 8 § lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag utgår tiden för

framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk

enligt denna paragraf.

13 § Framställan som avses i 12 § skall vara skriftlig och ges in till

miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshava-

ren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för

framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om

förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 9-13 §§ lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenföretag. Därjämte tillämpas 20 kap. 39 samt 44 §

andra och tredje stycket.

22 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m.m.

1 § I mål om miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångsbalken i fråga

om rättegångskostnader.

I mål om vattenföretag gäller tredje till femte styckena.

I mål om vattenföretag, utom sådana som anges i femte stycket, och i

mål som avses i 20 kap. 15 § andra stycket skall sökanden svara för sina

egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som

innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller

vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller

miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.

Organisation som avses i 18 kap. 13 § har inte rätt till eller skyldighet

att betala rättegångskostnader.

1 mål som gäller återkallelse, förverkande eller omprövning enligt 21

kap. 3-7 eller 7 kap. 16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag skall Statens naturvårdsverk, Kammarkollegiet, länsstyrelse

och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid miljödomstolen. 1 mål

enligt 21 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna

intressen skall den myndighet som ansökte om omprövning dessutom

svara för kostnader vid miljödomstolen som uppkommer för andra

motparter än tillståndshavaren. Gäller ett mål enligt 21 kap. 5 § första

stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall

dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet

och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader. I mål som gäller

omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter enligt 8

kap. 18 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag i

fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligt 7

kap. 19 § samma lag skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade mål som avses i tredje stycket första meningen

skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de

kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden

har klagat.

2 § Bestämmelserna i 1 § tredje till femte och sjätte stycket gäller inte.

om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i mål om vattenföretag får efter vad som

är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller

att part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.

3 § Ogillas i mål enligt 28 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-

hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående

ersättning eller inlösen, kan miljödomstolen förordna att han skall bära

sina egna kostnader, om han kan anses ha inlett rättegången utan

tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund. får

miljödomstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes

rättegångskostnader.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

77

4 § I mål om vattenföretag får sökanden åläggas att betala ersättning för

motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad

slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta ränta enligt 6 §

räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess betalning sker.

5 § I ansökningsmål och ärenden om tillstånd är sökanden skyldig att

ersätta tillståndsmyndigheten dess kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

Efter överklagande gäller vad i första stycket sägs om sökande den

som har överklagat.

På begäran av tillståndsmyndigheten skall förskott på ersättningen

betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden i miljödomstolen

avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i

ansökningsmålet.

6 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 20 kap. 12 § tredje

stycket andra meningen och i mål enligt 28 kap. 10 § gäller

bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om

inlösen ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångskostnader i

rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för

den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i

20 kap. 17 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt

och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter

omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin

rättegångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersätt-

ning.

7 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning, skall sökandens

kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är

skäligt.

Om tillstånd inte meddelas till markavvattningen, får sökandens

kostnader fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem, om

särskilda omständigheter föranleder detta.

Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som har

inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall dock

kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Övriga kostnader

8 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2

kap. 8 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skall

sökanden svara för samtliga kostnader.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den

ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en

motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

FEMTE AVDELNINGEN

TILLSYN M.M.

23 kap. Tillsyn

1 § Med tillsyn avses i denna balk en myndighetsutövning som syftar till

att säkerställa att denna balk och föreskrifter, domar och beslut som har

meddelats med stöd av balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall utöva tillsynen genom att kontrollera

efterlevnaden av nämnda bestämmelser, domar och beslut samt vidta de

åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Det ankommer därutöver på tillsynsmyndigheten att genom råd-

givning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för

att balkens ändamål skall kunna tillgodoses.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i

balken eller i föreskrift som har utfärdats med stöd av balken till polis-

eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott finns.

3 § Tillsynen utövas av de statliga myndigheter som regeringen

bestämmer. Regeringen får också föreskriva att kommunerna skall utöva

tillsyn.

Regeringen får föreskriva att den myndighet regeringen bestämmer får

överlåta åt en kommun som gjort framställning om det att i ett visst

avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle ankomma på en statlig

myndighet. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten,

Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt

andra stycket och finner den myndighet som avses i andra stycket att

tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall

myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för

avgörande, om kommunen begär det.

Den myndighet som avses i andra stycket får återkalla överlåtelsen av

tillsyn till en kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, får

återkallelse av överlåtelsen inte ske utan att regeringen har medgivit det.

4 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelsema skall gälla även i

fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna

balks tillämpningsområde.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

5 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda

hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för

tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana

uppgifter som erfordras för att en regional eller central tillsynsmyndig-

het skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och upp-

följande ansvar.

6 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att

tillsynsuppgift som kommunen har enligt denna balk skall ombesörjas

helt eller delvis av den andra kommunen.

Den myndighet som har ansvar för tillsynen får efter överens-

kommelse med en annan tillsynsmyndighet uppdra åt anställd vid den

myndigheten att utföra tillsynsuppgifter och meddela beslut på till-

synsmyndighetens vägnar.

För kommunal tillsynsmyndighet gäller de begränsningar avseende

delegation av beslutsrätt som föreskrivs i 6 kap. 34 § kommunallagen

(1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om

jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar

sådana beslut.

7 § Den myndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt någon som

inte är anställd vid tillsynsmyndighet att utföra i tillståndsbeslut

föreskriven besiktning av en anläggning.

F örelägganden och förbud

8 § En tillsynsmyndighet får, om inte annat följer av ett tillståndsbeslut

eller en tillståndsdom som vunnit rättskraft, meddela de förelägganden

och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller

föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som har meddelats med

stöd av balken skall efterlevas.

Tillståndsbeslut eller tillståndsdom hindrar inte en tillsynsmyndighet

från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är

nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

9 § Om tillstånd till ett vattenföretag har förfallit enligt 21 kap. 2 § får

tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd

av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller

enskilda intressen.

10 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett

område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område

att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att

allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som

omfattas av allemansrätten.

Prop. 1997/98145

Bilaga 3

80

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga

allmänheten från området får föreläggande meddelas om att ta bort det.

Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när

det gäller diken.

11 § Har skada eller olägenhet under en ägares tid uppstått vid

användningen av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller

anordning på annans mark och skulle detta kunna föranleda före-

läggande mot denne i egenskap av ägare till egendomen eller tomträtts-

havare att avhjälpa skadan eller olägenheten, får en tillsynsmyndighet

förelägga en ny ägare eller tomträttshavare att avhjälpa skadan eller

olägenheten, om det inte är oskäligt.

12 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en

fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller

mot båda får tillsynsmyndigheten ålägga dessa, om ägande- eller

nyttjanderätten övergår till någon annan, att utan dröjsmål lämna uppgift

om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.

Vite

13 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten

14 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud

mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller

ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör

någon annan, får myndigheten sända beslutet till inskrivnings-

myndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är föreläggandet

förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Inskrivnings-

myndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som

senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck-

ningen, om sökanden inte är föreläggandets adressat.

Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller

förbudet mot den nya ägaren av egendomen. Har den nya ägaren

förvärvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen

fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren

räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte

mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt

vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas ut

endast av den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut

som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet

vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,

skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

81

anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i

inskrivningsregistret.

15 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning

eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 14 § har

överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att

tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång

tillämpas.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

16 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud

enligt 8-11 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter

ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet

enligt utsökningsbalken äga rum.

Har någon begått en gärning som avses i 26 kap. 1, 2, 6 eller 7 §, får

kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstad-

komma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i

lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av

tillsynsmyndigheten.

17 § I stället för att begära verkställighet enligt 16 § får tillsynsmyndig-

heten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan

föregående föreläggande eller förbud. om tillsynsmyndigheten med

hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras utan

dröjsmål eller andra särskilda skäl föreligger.

Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får verkställas.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

18 § Den som utövar verksamhet som kan befaras medföra olägenheter

för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera.

bedriva och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga

skador eller andra olägenheter på omgivningen.

Den som utövar sådan verksamhet skall också genom egna undersök-

ningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens

påverkan på miljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

19 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad

som föreskrivs med stöd av 10 kap. 6 § första stycket, skall den som

utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den myndighet

som utövar tillsynen över verksamheten. 1 miljörapporten skall redovisas

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

82

de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbe-

slut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva

att en miljörapport skall innehålla en redovisning av verksamhetens

miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkoren i

ett tillståndsbeslut.

Även om en verksamhet inte har tillståndsprövats, får en föreskrift om

skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

20 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som utövar verksamhet som

det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats

med stöd av balken eller den som annars är skyldig att avhjälpa

olägenheter från sådan verksamhet att lämna de uppgifter och handlingar

som behövs för tillsynen till tillsynsmyndigheten.

21 § Den som utövar verksamhet som kan befaras medföra olägenheter

för människors hälsa eller påverka miljön eller den som annars är skyldig

att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att utföra sådana

undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för

tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder

eller för allmänna ändamål. Om det är lämpligare kan

tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall

utföras av någon annan än den som är skyldig att utföra undersökningen

enligt första och andra meningen och utse någon att göra undersök-

ningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen enligt vad som sägs i

första stycket första och andra meningen är skyldig att ersätta

kostnaderna för en undersökning som avses i första stycket tredje

meningen med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med överlåtelseförbud av berörd

fastighet eller annan egendom till dess undersökningen är slutförd.

Naturvårdsvakter

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse

naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för

områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av

förordnanden enligt 8-9 kap. och 11 kap 14 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på

grund av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.

Ertappas någon, som enligt vad i 26 kap. stadgas bryter mot förbud

eller föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 2, 4, 10, 21 eller 25 §§, 9

kap. 1-2 §§ eller 11 kap. 14 § på bar gärning, får naturvårdsvakten ta i

beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål

som kan antas ha betydelse för utredning av brottet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

83

23 § Har en naturvårdsvakt tagit ett föremål i beslag, skall vakten

skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den

tjänsteman som tar emot en anmälan skall förfara som om tjänste-

männen själv hade gjort beslaget.

24 § Den som har fått undantag från en föreskrift för områden eller

naturföremål som omfattas av förordnande enligt 8-9 kap. eller 11 kap.

14 § är skyldig att vid anfordran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt

eller en polis vid vistelse inom det område där undantaget gäller.

Övriga bestämmelser

25 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla

omedelbart även om det överklagas.

26 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har

utfört sådana undersökningar som anges i 21 § första stycket tredje

meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått

veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för

landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i

sekretesslagen (1980:100).

24 kap. Avgifter

Avgij? för myndigheters verksamhet

1 § Föreskrifter om avgift för en myndighets verksamhet enligt denna

balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken får

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får överlåta åt en kommun att meddela föreskrifter om sådan

avgift såvitt gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Första stycket gäller inte när det i denna balk finns särskilda

bestämmelser om avgift för en myndighets verksamhet.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader får

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns

också i 23 kap. 21 § andra stycket och 30 kap. 7 § tredje stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

84

Dispensavgift Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

3 § Föreskrifter om avgift för att jämna ut ekonomiska fördelar av

dispenser enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats

med stöd av balken får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

Skyldighet att lämna uppgifter

4 § Alla som är avgiftsskyldiga enligt en föreskrift som har meddelats

med stöd av 1 § första stycket eller 3 § eller som är skyldiga att ersätta

kostnader enligt 2 § första stycket eller 23 kap. 21 § andra stycket skall

lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens

storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den

myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen

eller efter regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver.

En kommun får meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet, om en av

dess myndigheter skall bestämma avgiften eller ersättningen.

Renhållningsavgift

5 § Föreskrifter om att avgift skall betalas för insamling, bortforsling och

slutligt omhändertagande av avfall som utförs genom kommunens

försorg enligt denna balk, får meddelas av kommunen. Avgiften skall

enligt kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som

utför renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg

finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

6 § Avgift som avses i 5 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.

Om avgiften avser insamling, bortforsling och slutligt omhändertagande

vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas

särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att

täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för ren-

hållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för

användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än

renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning,

återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Om kommunen avtalar med någon annan att utföra renhållningen, får

avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden

därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför

renhållningen.

7 § Avgift enligt 5 § skall betalas enligt den taxa som kommun-

fullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt Prop. 1997/98:45

saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 6 § Bilaga3

skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och

till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

8 § Föreskrifter om att producenter skall betala avgift för insamling,

bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall som utförs genom

kommunens försorg, får meddelas av regeringen eller efter regeringens

bemyndigande kommuner eller en myndighet. Sådana föreskrifter får

meddelas om avfall för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter

som har meddelats med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till kommuner eller till den myndighet som

regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeang

9 § I 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag

finns bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift.

25 kap. Tillträde m.m.

Allmänna bestämmelser om tillträde

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och

den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till

fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att

där utföra undersökningar och andra åtgärder. Denna rätt omfattar

bostäder endast i den utsträckning det behövs för att förebygga ohälsa.

I 28 kap. 10 § finns bestämmelser om rätt till ersättning för skada och

intrång.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Rätt som avses i 1 § har även den som enligt 8 kap. 6 § tredje stycket

eller 18 kap. 8 § har ålagts att utföra undersökningar, kompensa-

tionsåtgärder eller andra åtgärder.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Om någon som utövar eller avser att utöva verksamhet vill utreda

verkningarna av verksamheten genom mätningar eller annat undersök-

ningsarbete på fastighet som ägs eller innehas av någon annan, får

länsstyrelsen besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utövar eller avser att utöva verksamheten skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen

ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas

även om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra skadeförebyggande åtgärder

4 § Den som utövar eller avser att utöva verksamhet får ges rätt till

tillträde till fastighet som ägs eller innehas av någon annan för att där

vidta sådana åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av

verksamheten. Frågor om tillträde får prövas samtidigt med frågor om

tillstånd eller dispens för verksamheten. I andra fall prövas frågor om

tillträde av länsstyrelsen.

Den som vidtar åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång.

Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol. Om beslut om

tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till ett vattenföretag, skall frågan

om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

5 § Om någon vill eller är skyldig att efterbehandla förorenade områden

eller göra undersökningar för sådan efterbehandling får länsstyrelsen

besluta att tillträde får ske under viss tid till fastighet, byggnad eller

anläggning som ägs eller innehas av någon annan.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång

om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har

kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1-5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång

orsakas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

87

Förbud mot att rubba mätinstrument m.m. Prop. 1997/ 98:45

Bilaga 3

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid

undersökningar enligt 1-5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller

skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller

liknande behöver sättas ut.

Biträde av polis

8 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillträde

och åtgärder enligt 1-5 §§ skall kunna ske.

Särskilda bestämmelser om tillträde vid vattenföretag

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs, allmän åklagare

och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har

rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vattenmätare eller

observationsrör samt att ta del av anteckningar som verksamhetsut-

övaren har ålagts att föra om vattenstånd, vattnets avrinning eller

tillgodogjorda vattenmängder.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats

för detta skall beredas tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till

skydd för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrättför vattenföretag

10 § Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan av miljödom-

stolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som

tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när det är fråga om

1. vattenföretag som utförs av staten, kommuner eller vattenförbund

och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar

fisket,

2. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenföretag som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markavvattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om det

skall ingå i en strömfallsfastighet.

Om rätten har upphört enligt denna paragraf att med annat än

äganderätt ta annans mark i anspråk, skall vad som anbringats på marken

tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har bortförts inom ett år från

upphörandet.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

1 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att

nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att

underhållsskyldigheten skall kunna full göras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.

Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en

vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för

ett eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett

eget vattenföretag samt rätt att ändra anläggningen. Skall anläggningen

ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för

kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens

ägare skäll g ersättning för rätten att använda anläggningen.

Rätt att lägga upp rensningsmassor

13 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 1 1 kap. 15 §, får

rensningsmassoma läggas på närmaste strand, om det inte medför

avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Mässorna får

annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassoma läggs upp.

Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade

att förebygga eller minska skada av uppläggningen, om han inte

därigenom drabbas av oskäli ga kostnader.

Förbud mot fiske

14 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med

beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador

på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

PÅFÖLJDER

26 kap. Straff och förverkande

1 § Den som vid hantering eller import eller export av en sådan kemisk

produkt eller vara, innehållande en kemisk produkt som 14 kap. är

tillämpligt på, med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta

de skyddsåtgärder eller de försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund Prop. 1997/98:45

av produktens eller varans inneboende egenskaper för att förebygga,

hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller

miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i

högst två år.

2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver en verksamhet

eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd, god-

kännande eller medgivande eller gjort en anmälan, som föreskrivs i

denna balk eller i föreskrift som har meddelats med stöd i balken, döms

för otillåten milj överksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som

föreskrivs i denna balk eller i föreskrift som har meddelats med stöd av

balken, underlåter att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och

därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets

kontroll av en verksamhet, av hanteringen av en kemisk produkt eller en

vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller av

någon annan åtgärd, döms för försvårande av miljökontroll till böter eller

fängelse i högst två år.

4 § Den som i något annat fall än som avses i 3 § med uppsåt eller av

oaktsamhet

1. underlåter att lämna, i balken eller i föreskrift som meddelats med

stöd av balken föreskrivna uppgifter i en handling eller i en handling

lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrift som meddelats med

stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en kemisk produkt eller

en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller

som märker produkten eller varan med en oriktig uppgift eller utelämnar

en uppgift i märkningen

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra

bedömningen av riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller för att

hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras, för

bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en

plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning

till böter eller fängelse i högst ett år.

6 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller

av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter för totalförsvaret meddelade med stöd av 2 kap. 4 §,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar

i rätten att använda mark enligt 8 kap. 4 § andra stycket och 8 § första

stycket

3. förbud att utföra arbetsföretag inom biotopskyddsområde enligt 8

kap. 10 § andra stycket,

Bilaga 3

90

4. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad m.m. Prop. 1997/98:45

enligt 8 kap. 14 § och inte 8 kap. 15 eller 16 §§ är tillämpliga,

5. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde

meddelade med stöd av 8 kap. 18 § första stycket,

6. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade

med stöd av 8 kap. 20 §,

7. interimistiskt förbud enligt 8 kap. 21 § första stycket,

8. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade

med stöd av 9 kap. 1 och 2 §§,

9. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att

sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 9 kap. 3 §,

10. föreskrifter om in- och utförsel, transport m.m. meddelade med

stöd av 9 kap. 4 §,

11. föreskrifter om förbud mot utsläpp av avloppsvatten m.m. med-

delade med stöd av 10 kap. 4 §,

12. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet

meddelade med stöd av 10 kap. 5 §,

13. villkor till skydd för fisket enligt 11 kap. 8 §,

14. förbud att påbörja arbeten enligt 11 kap. 10 § av större omfattning

innan tillstånd meddelats,

15. förbud mot markavvattning enligt 1 1 kap. 14 §,

16. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 18 §

första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,

17. villkor meddelade med stöd av 11 kap. 22 §,

18. förbud att påbörja verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,

19. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,

20. föreskrifter om utredning vid genteknisk verksamhet meddelade

med stöd av 13 kap. 8 § andra stycket,

21. särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid genteknisk

verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 11 §,

22. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.

20 § andra stycket,

23. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 21 §

första stycket,

24. föreskrifter om bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 23 §,

25. föreskrifter i fråga om hantering, import och export av kemiska

eller biotekniska produkter meddelade med stöd av 14 kap. 25 §,

26. förbud att hantera, importera eller exportera kemisk eller

bioteknisk produkt enligt 14 kap. 26 §,

27. förbud om slutligt omhändertagande eller befattning med avfall

enligt 15 kap. 10 §,

28. förbud mot dumpning enligt 15 kap. 17 §,

29. villkor som meddelats i samband med tillstånd enligt 18 kap 1 §

andra stycket,

30. villkor som regeringen meddelat enligt 19 kap. 10 §,

31. förbud att fortsätta verksamhet som meddelats enligt 21 kap. 3 §

32. villkor som meddelats i samband med omprövning enligt 21 kap.

5§,

Bilaga 3

91

33. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna vi

registrering av förorenade områden enligt 30 kap. 8 §,

34. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets

förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import

av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets

förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och

kontroll av risker med existerande ämnen,

35. förbud eller underlåter att lämna uppgifter enligt rådets förordning

(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned

ozonskiktet,

36. bestämmelser om transport och transporterar avfall i strid mot

rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om

övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från

Europeiska gemenskapen,

37. en bestämmelse om in- och utförsel, transport, handel och före-

visning i rådets förordning (EEG) nr 3626/82.

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar

befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som

gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits

genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 1 eller 2 §§,

För försök till brott mot 15 kap. 17 § döms till ansvar enligt 23 kap.

brottsbalken.

7 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med

uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 8

kap. 25 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 10

kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa med-

delade med stöd av 10 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om

arbeten som kan skada fisket,

5. skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten

enligt 12 kap. 5 §,

6. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd

av 12 kap. 7 §,

7. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.

meddelade med stöd av 12 kap. 9 §,

8. nya eller ändrade villkor för Vilthägn enligt 12 kap. 11 §,

9. skyldighet att i egenskap av fastighetsinnehavare sköta gaturen-

hållning m.m. enligt 16 kap. 1 § andra stycket eller 2 §,

10. skyldighet att ta bort affisch m.m. enligt 16 kap. 7 §,

11. förbud mot fiske enligt 25 kap. 14 §,

12. skyldighet enligt rådets förordning (EEG) nr 3626/82 att i en

ansökan eller annan handling lämna uppgift eller lämnar en oriktig

uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

8 § För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

92

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gämingen är belagd med Prop. 1997/98:45

samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gämingen Bilaga 3

kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt

detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

9 § Om en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara som innehåller

en kemisk produkt eller en gentekniskt modifierad organism eller om

annan egendom har varit föremål för brott enligt 1, 2, 6 eller 7 § får

egendomen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras

förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller

medförts vid brott enligt 1, 2, 6 eller 7 § får förklaras förverkade om det

behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I stället

för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

10 § Den som begått brott enligt 6 § första stycket 28 punkten döms vid

svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Har brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den

tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

27 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en fysisk

eller juridisk person som vid utövningen av näringsverksamhet

1. överträtt föreskrifter som meddelats med stöd av denna balk,

2. utfört en åtgärd eller påbörjat en verksamhet som är tillståndspliktig

eller anmälningspliktig enligt denna balk utan att tillstånd meddelats eller

anmälan gjorts, eller

3. överträtt villkor om försiktighetsmått eller begränsningar i verksam-

heten som meddelats med stöd av denna balk eller med stöd av

föreskrifter meddelade enligt denna balk.

Detta gäller dock endast för sådana Överträdelser för vilka regeringen

har fastställt avgift enligt 2 §.

Miljösanktionsavgift skall påföras även om överträdelsen inte skett

uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte

påföras om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Miljösanktionsavgiften skall uppgå till lägst 5 000 kronor och högst

500 000 kronor. Miljösanktionsavgiften skall stå i proportion till

överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som har

överträtts. Regeringen fastställer avgiftens storlek för olika överträdelse.

Vid upprepade överträdelser kan avgiftsbeloppet höjas enligt regeringens

anvisningar.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om påförande av miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket Prop. 1997/98:45

riktas mot beredas tillfälle att yttra si g över de omständigheter som utgör Bilaga 3

grund för påförandet.

4 § Beslut om påförande av miljösanktionsavgift skall delges verksam-

hetsutövaren.

5 § Den som av en tillsynsmyndighet har påförts en miljösanktionsavgift

får överklaga beslutet till miljödomstol.

6 § Beslut om miljösanktionsavgift får verkställas såsom en dom som

vunnit laga kraft.

7 § Miljösanktionsavgift får inte påföras om den som anspråket riktas

mot inte har beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som

utgör grund för påförandet inom fem år från det att förutsättningarna att

besluta om avgift inträffat.

8 § En påförd miljösanktionsavgift faller bort om beslutet om avgiften

inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vunnit laga kraft.

SJUNDE AVDELNINGEN

ERSÄTTNING OCH SKADESTÅND M.M.

28 kap. Skadereglering vid ingripanden av det allmänna och vid

tillståndsprövning av vattenföretag m.m.

Inledande bestämmelser

1 § Detta kapitel är tillämpligt på Skadereglering vid vissa ingripanden av

det allmänna samt vid tillståndsprövning av vattenföretag. Kapitlet

innehåller dessutom bestämmelser om Skadereglering när rensnings-

massor har lagts upp på annans strand och när skada uppkommit till följd

av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas vid

ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller

avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall i tillämpliga delar

gälla även särskild rätt till fastighet.

Skadereglering vid vissa ingripanden av det allmänna

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskriñer. förelägganden och

förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som

innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom

berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. om beslutet gäller

1. föreskrifter enligt 8 kap. 2 § om åtgärder och inskränkningar

beträffande nationalparker,

2. föreskrifter enligt 8 kap. 4, 5 eller 8 § om åtgärder och inskränk-

ningar beträffande natur- eller kulturreservat,

3. förbud enligt 8 kap. 10 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 8 kap. 20 § om åtgärder och inskränkningar

beträffande vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket

beträffande vissa arbetsföretag

En föreskrift enligt 8 kap. 2 § om begränsning av rätten till jakt efter

björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det är

förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, betalas ersättning endast

om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 8 kap.

21 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som

motsvarar vad fastighetsägaren enligt 4 § första stycket är skyldig att tåla

utan ersättning.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4

§ första stycket beslutats av en kommunal myndighet med stöd av

förordnande enligt 8 kap. 26 §, skall ersättningen i stället betalas av

kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats på särskild

begäran. skall ersättningen betalas av den som har begärt föreskrifterna.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga

olägenheter när fastigheten används, har fastighetsägaren rätt att få

fastigheten inlöst i stället för ersättning enligt 4 §. I sådant fall skall 5 §

första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut

enligt 8 kap. 2, 4, 5. 8 eller 20 §. förbud enligt 8 kap. 10 § andra stycket,

förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket. beslut enligt

18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §

första stycket plan- och bygglagen (1987:10). under förutsättning att

besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

95

skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § Prop.1997/98:45

skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av beslut som

anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller

13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta

förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första

stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder

enligt 25 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har

vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,

skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas när åtgärderna vidtas i

anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område

marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott m.m.

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan

genomgång på grund av ett föreläggande enligt 23 kap. 10 § är berättigad

till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.

Ersättning skall dock inte betalas. om det är uppenbart att stängslet

endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars

skulle ha fått färdas fritt.

Första stycket gäller också, då en övergång har gjorts över ett dike på

grund av ett föreläggande enligt 23 kap. 10 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning

enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra

anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,

anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan

annars förloras.

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller

uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och

sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning

uppkom har sakägarens rätt till fastigheten.

Bilaga 3

96

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §

eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt

12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen

väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala

ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett

år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft

vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 8 kap. 4, 5, 8 eller 20 § får den

ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare för

att fastställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas, skall gälla för

ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som

förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts

genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara

bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller

tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges

tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren. om det är skäligt med hänsyn

till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt, förpliktas att

betala tillbaka ersättningen eller en del av den. Detta gäller också, om en

åtgärd har företagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant

beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte

kräva rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år

från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och

senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att

föra talan annars går förlorad.

Skadereglering vid tillståndsprövning av vattenföretag m.m.

Ersättning och inlösen

16 § Den som har fått tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på

annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som

skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller

skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som

lägger upp rensningsmassor enligt 25 kap. 13 § och därigenom skadar

annans egendom. Ersättning skall betalas även för skada till följd av

förbud mot fiske enligt 25 kap. 14 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår sedan

skadeförebyggande åtgärder har utförts.

7 Riksdagen [997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

97

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar, som drabbas av synnerliga

olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11

kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen. om detta skulle medföra

endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har

något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighets-

delen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16 § andra stycket skall då

räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet

18 § Om en verksamhet, för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.,

medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall

ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om

medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i

fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar,

fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringsha-

vare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Med-

givande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens avgörande är

väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller

har ålagts eller medgetts enligt 21 kap. 4 § att riva ut en vattenan-

läggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som

orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala

ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger

endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal som

träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i

sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till annan

än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att

betala ersättning har ålagts i samband med detta. får ersättningen sökas

åter av den underhållsskyldige.

Ersättning vid omprövning

20 § Medför omprövning enligt 21 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 eller 15

§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag förlust av

vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets

avrinning för den som har tillstånd till det vattenföretag som avses med

omprövningen, utgår ersättning för förlusten eller inskränkningen, om

annat inte följer av 22 §. Ersättning utgår inte till den del förlusten eller

inskränkningen är att hänföra till förbättring av en vattenanläggnings

säkerhet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

98

Medför omprövning i fråga om vattenföretag enligt denna balk eller

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skada för

annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning

för denna. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning

enligt 9 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket skall 16-18 §§

tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt

omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag omfattar tillstånden till

konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 21 kap. 5 eller 8 §, av tillståndshava-

ren,

2. om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenföretag omfattar tillstånden till konkurrerande

vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.

Ersättning 'för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som

omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraft-

verket.

Begränsning i rätten till ersättning

22 § Om förlust eller inskränkning som avses i 20 § första stycket

föranleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset,

allmän farled, allmän hamn eller hälsovården eller, vid omprövning

enligt 21 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 § första meningen lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenföretag, till förmån för den

allmänna miljövå den, är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla

viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller

inskränkningen till följd av skilda omprövningar som nu har angetts och

av vattenföretag som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produk-

tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid

kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att

hänföra till vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en

tjugondel av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den

vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk,

3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av

värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas

av tillståndet till företaget.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket

begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla, skall

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

99

domstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den Prop. 1997/98:45

del som inte ersätts. Hänsyn skall då tas främst till företagets inverkan på Bilaga 3

vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet

som företaget väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta

för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Om omprövning sker före den enligt 21 kap. 5 § första stycket 1

fastställda tidpunkten, skall den del som inte ersätts minskas i för-

hållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.

23 § Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag

åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att

reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till ett

vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän

farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården, är

hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller

enligt 22 §.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.

Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av

vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta

värde är att hänföra till vattenregleringar.

Anmälan att ersättningen har betalats

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen

(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast ske för

ersättning som avser mark som skall lösas.

Tidsji'ist för betalning av ersättning

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst

mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen

(1972:719) ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som

ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser inlöst

mark och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år

från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har

sagts nu, förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den

ersättningsberättigade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det

eller om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning bestämd sedan tillståndet har tagits i anspråk

26 § Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har

bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk. skall

den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas

och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom 100

en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller

ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett

vattenföretag som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning

som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet

annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla

ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket utgår ränta enligt 5 §

räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre-

taget eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket.

Om betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för

tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 §

räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid miljödom-

stolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning

enligt 26 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall

länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller

en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut,

varigenom ersättningen har bestämts.

F ullbordande av inlösen

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har

fullgjort vad som åligger honom enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §

expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas utan hinder av att

ränta enligt 27 § första stycket inte betalas.

Rätt att utnyttja tillståndet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i

anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon

annan när han har fullgjort vad som åligger honom enligt 6 kap. 1 §

första stycket och 4 § expropriationslagen (1972:719). Därvid skall gälla

den begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 §.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades

förhållanden kan miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med

tillträdet eller med utförande av åtgärden.

Återbetalning av ersättning

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt

11 kap. får inte till någon del återkrävas. Återkrav får dock ske om det

tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den

ersättningsberättigade.

Prop. 1997/98245

Bilaga 3

101

Gemensamma bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar att betalas

vid ett tillfälle.

Ersättning enligt 5 § andra stycket skall dock betalas med ett visst

årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas av mot

ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket eller 8 §.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den ersättnings-

skyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också ersättning

enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst årligt belopp

med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för

renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller vid

tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från

dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i

fastigheten, gör en förlust därför att ersättningen inte har nedsatts hos

länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den ersättnings-

skyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.

Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust därför att ersättning inte

har bestämts eller blivit för låg och ersättningen efter överenskommelse

mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av

någon annan anledning inte prövats av domstol. Rätt till ersättning

föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats

om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder

skall utföras.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid miljödom-

stolen.

34 § Om det behövs, skall i beslut om ersättning tas in bestämmelser som

skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i

penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning

sker.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i

inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen

nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt

6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17-

19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan nedsättning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

102

29 kap. Skadestånd för vissa miljöskador samt enskilda anspråk vid Prop. 1997/98:45

miljofarlig verksamhet

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och

sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet

har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts

dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet

ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte

skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess

allmänna förekomst underjämförli ga förhållanden.

2 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

l. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet

som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenföretag. För sådana skador

tillämpas 28 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första

stycket, om det med hänsyn till stömingens och skadeverkningamas art,

andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger

övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

3 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller

andra lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete

eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

4 § I andra fall än som anges i 2 eller 3 § skall skadestånd betalas för

skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som utför

eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder

som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i

omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför

särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den

som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumli g.

5 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver

eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av

fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har

andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten

och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig

verksamhet.

Bilaga 3

103

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva

den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta

kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom

vårdslöshet.

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som

utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av

fastigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på

fastigheten.

7 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de

solidariskt för skadeståndet om inte något annat följer av att begränsning

gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte

annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med

hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga

skadan och omständigheterna i övrigt.

8 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp

lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida

skador, om en part begär det.

Om det finns skäli g anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst

årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på

detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn

till de ändrade förhållandena.

9 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som

fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och

som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i

denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller

verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen

tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att

ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersätt-

ningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldi ge och

den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit

prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersätt-

ningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på fordrings-

handlingen.

10 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt

eller delvis blir onytti g för ägaren eller att det uppstår synnerli g

olägenhet vid användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på

ägarens begäran lösas in av den som bedriver verksamheten. Detsamma

gäller om någon som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt

30 kap. om särskilda bestämmelser om förorenade områden vidtar åtgärd

som medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att

synnerliga olägenheter uppkommer vid användningen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

104

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).

Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år

före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

11 § Enskild får väcka talan mot den som bedriver miljöfarlig verksam-

het utan tillstånd om förbud mot fortsatt verksamhet eller att skyddsåt-

gärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

30 kap. Särskilda bestämmelser om förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel är tillämpligt på mark- och vattenområden samt

byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra

skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, miljöriskom-

råden.

2 § Ansvarig för utredning och efterbehandling av miljöriskområden,

efterbehandlingsansvarig, är den som i ett sådant område

l. bedriver eller har bedrivit en verksamhet, som kan ha orsakat

föroreningen, varmed den är jämställd som utövar eller har utövat ett

personligt eller ekonomiskt väsentligt inflytande över den verksamhet

som kan ha orsakat föroreningen, eller

2. förvärvat en fastighet med vetskap om att den var förorenad eller

som borde ha upptäckt detta vid en sådan undersökning som anges i 4

kap. 19 § jordabalken.

Att den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet som kan

medföra ökad belastning av föroreningar, annars försämra den miljömäs-

siga situationen eller försvåra framtida efterbehandlingsåtgärder är

skyldig att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått framgår av

3 kap 3 §.

Fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövaren. Finns det flera

inom en kategori som kan vara ansvariga, skall de ansvara solidariskt.

Den som visar att han orsakat endast en del av föroreningen skall dock

svara endast för denna del.

Vad de solidariskt ansvariga svarat för skall. om inte annat avtalats,

fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vars och ens

del i föroreningen och omständigheterna i övrigt.

3 § Efterbehandlingsansvaret omfattar att utredning skall ske av

föroreningens art och omfattning samt att de efterbehandlingsåtgärder

skall vidtas som skäligen kan fordras för att förebygga, hindra eller

motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller

miljön.

Efterbehandlingsansvaret är inte föremål för preskription enligt

preskriptionslagen (1981 : 130).

Prop. 1997/98145

Bilaga 3

105

4 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan, om det är skäligt, Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

åläggas att stå för kostnader som motsvaras av en värdeökning på

fastigheten som beror på efterbehandlingen.

Upplysningsskyldighet

5 § Den som äger eller brukar en fastighet skall utan dröjsmål underrätta

tillsynsmyndigheten vid upptäckten av en inte obetydlig förorening på

fastigheten.

Registrering av allvarligt förorenade områden

6 § Registrering skall ske av mark- och vattenområden som är så

allvarligt förorenade att det med hänsyn till riskerna för människor och

miljö är nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvänd-

ningen eller andra försiktighetsmått. Vid registreringsprövningen skall

beaktas föroreningamas hälso- och miljöfarlighet, föroreningsgraden,

förutsättningarna för spridning och den omgivande miljöns känslighet.

7 § Registrering beslutas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall sörja för

fullständig utredning i registreringsärenden. Innan registrering sker, skall

länsstyrelsen

l. inhämta yttrande från berörda fastighetsägare, innehavare av

särskild rätt samt borgenärer med panträtt i fastigheten,

2. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda

även andra som kan beröras av en registrering tillfälle att yttra sig,

3. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har

väsentliga intressen att bevaka i frågan, och

4. om det behövs för utredningen i ärendet hålla sammanträde med

dem som saken angår och besiktning på platsen.

Om det är uppenbart att inga enskilda intressen skadas genom

registreringen och om samtliga fastighetsägare, innehavare av särskild

rätt och borgenärer enligt första stycket 1 lämnat skriftligt godkännande,

får länsstyrelsen pröva ärendet utan föregående kungörelse.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är efterbehandlingsan-

svarig att ge in den utredning som behövs för prövningen. Därvid får

länsstyrelsen föreskriva om sådant tillträde som anges i 25 kap. 5 §.

Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den

ansvariges bekostnad.

8 § I samband med registrering skall länsstyrelsen föreskriva om

inskränkningar i markanvändningen eller att vissa åtgärder som

fastighetsägare eller annan vill vidta skall vara förenade med villkor eller

skall föregås av anmälan till tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första

stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggelseåt-

gärder, ändrad markanvändning samt övriga åtgärder som kan innebära

106

att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma att

öka, att den miljömässiga situationen annars försämras eller att framtida

efterbehandlingsåtgärder försvåras. Länsstyrelsen får även besluta att

sådana åtgärder inte får vidtas eller att fastighet inte får överlåtas förrän

nödvändiga markundersökningar har utförts.

9 § När ett registrerat område blivit föremål för efterbehandling eller när

föroreningama där av annan orsak minskat så att meddelade föreskrifter

om inskränkningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått inte

längre är nödvändiga, skall nya föreskrifter meddelas eller området

avregistreras. Förfarandet vid meddelandet av nya föreskrifter och

avregistrering är detsamma som vid registrering.

10 § Ett beslut om att registrera eller avregistrera ett område skall genast

översändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i

inskrivningsregistret.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om registrering av förorenade områden.

31 kap. Miljöskadeförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i

29 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit för staten vid

tillämpning av 23 kap. 16 och 17 §§ denna balk skall det finnas en

försäkring (miljöskadeförsäkring respektive saneringsförsäkring) med

villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som

enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med

belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott

för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelser-

na i första stycket.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i

försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och

sakskada som avses i 29 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 29 kap. men inte kan

få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,

eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i

försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har

uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt

verkställighet enligt 23 kap. 16 § eller meddelat förordnande om rättelse

enligt 23 kap. 17 §, om den som är ansvarig enligt denna lag inte kan

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

107

betala. Ersättning skall också utgå om det inte kan utredas vem som är

ansvarig för skadan. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för

kostnader som har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt

räddningstjänstlagen (1986:1102).

3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen

inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkrings-

givaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummel-

sen. Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite

att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

108

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenföretag

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar.

Bestämmelser om vattenföretag och vattenanläggningar finns också i

miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en

samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan

väsentligt förfång för någon annan deltagare.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta

utan väsentlig ändring kan utföras så att det medför en betydande nytta

för någon annan. skall på begäran av denne villkor meddelas om detta.

Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar finns för att

bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till

tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första

stycket har rätt till ersättning enligt 28 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över

vattnet inom det område där företaget skall utföras.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.

Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av

upplåtelse av fastighetsägaren eller. enligt vad som är särskilt före-

skrivet. förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i

vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet

än på den andres.

4 § Den som vill utföra vattenföretag har för detta ändamål rådighet som

anges i 1 §. om vattenföretaget innebär

l. vattenreglering.

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning

eller bevattning,

3. markavvattning.

4. vattenföretag som behövs för allmän väg. allmän farled eller allmän

hamn, eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

109

5. vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom Prop. l997/98:45

avloppsvatten.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för

att utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från allmän miljö- eller

hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan

rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge

eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt

förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin

fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan

byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden

lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än

strandägare kan ha denna rätt.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig

vattenkraften i hela sträckan, om denne på grund av äganderätt eller

annan rättighet som gäller mot alla och inte är begränsad till tiden råder

över mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar

mot andel 1 en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 §

fastighetsbildningslagen (1970:988).

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig

vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemen-

samma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt

nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

8 § Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är

nödvändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som någon annan än

staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt

ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill

tillgodogöra sig vattenkraften besluta att strömfallet eller särskild rätt till

detta får tas i anspråk.

Den som har fått ett sådant tillstånd skall inom ett år från det att

tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersättning hos

miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket. Om

ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett förordnande enligt första

stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till

någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som

behövs från allmän synpunkt.

9 § Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång

enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka

eller någon annan jämförlig omständighet, avstå det vatten som är

Bilaga 3

110

oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för

något annat allmänt behov.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig

ersättning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren

att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får då

bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfálligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till en markavvattning skall, om det

begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt. företaget

utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av

fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i

företaget. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning finns

dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften

av den beräknade nyttan av företaget.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om

vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

2 § För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet.

Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till

företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller vad som i denna lag och i

miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning

samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som när inlösen sker ägs av

deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan

deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt

med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller av annan

anledning kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre

kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om ett annat

omrâde inte hade ingått i företaget, skall företaget indelas i avdelningar

som avgränsas med hänsyn till olikhetema.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall

läggas till grund för tillståndsbeslutet. om borgenärer med panträtt i de

fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen

medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras

dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som

föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av

rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan

betydelse för dem.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

111

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Om ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel kan

användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av

denna fastighet delta i företaget om ägaren själv eller sökanden till

markavvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av

avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och

avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället

gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas

mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till

mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt

till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressentemas nytta av

ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan

avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressentema tillämpas 3 §

tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från

fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från

byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan

ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från

enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och

avloppsanläggning.

Markavvattning och vägföretag m.m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller

ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren

själv utföra åtgärden, har denne rätt till detta.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i

den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och

äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat

från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa

ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar

eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra

vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har

meddelats enligt miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen

(1918:523).

112

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall

åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket

avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte

utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning

för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett

vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen,

skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan olägenhet för

vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den

fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller

9 § andra och tredje styckena samt 10 § i tillämpliga delar.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller. i fråga om

enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte finns, hos den

som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga

om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvatt-

ningen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den

rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller

någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9-.12 §§ gäller också i fråga om banvallar för

järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma

vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får vid

meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavama skall utgöra en

samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon

annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma

vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid

meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavama skall

utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt

första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall

ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om

tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får

miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma

att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten

mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan

omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.

8 Riksdagen [997/98. 1 .ra/nl. Nr 45, De13

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

113

Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av

miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma

anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem

som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i

samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i

anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas. om de som skall delta i

anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda

skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som

har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte. om behovet av anläggningen är synnerligen

angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem

som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande

och drift av anläggningen.

Mark som har inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de

fastigheter som. när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och

omfattas av bevattningsföretaget.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för

utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan

deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd

vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med

detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl. får särskilda andelstal bestämmas för en

viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt. får kostnaderna för driften av gemensamma

anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den

omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

7 § Vad deltagarna har kommit överens om andelstalen och grunderna

för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom.

om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och

omfattas av bevattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för

gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastig-

hetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 1 1

§ jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överens-

kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

114

5 kap. Vattenregleringssamfalligheter

Vattenregleringför kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt

miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen

besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall

delta i regleringsföretaget. Detta skall ske om mer än hälften av

företagets nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer

yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje strömfall som

yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftända-

mål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till

vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av

ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att

denne skall delta i företaget.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i regle-

ringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget.

Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till

företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i

miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning

samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av

deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan

deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt

med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett

vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller

särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan

del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första

stycket.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall

läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i

de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en

fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de med-

givanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för

relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs

inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenregleringför bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till

vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som

har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

115

fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall Prop. 1997/98:45

delta i regleringsföretaget. Detta skall ske om den som framställer Bilaga3

yrkandet och de som förenat sig med denne om företaget har större fördel

av regleringsföretaget än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för

bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till

vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av reglering-

en genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall

delta i företaget.

5 § Beträffande vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§ tillämpas

med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av

deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen

sker.

Deltagamas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn

främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat

tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att

medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter

som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning

regleringen sker.

Vattenreglering på grund av Överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av

flera som till gemensam nytta vill utföra företaget. utgör sökandena en

samfällighet för utförande och drift av företaget. om de inte har kommit

överens om annat.

Om ett vattenregleringsföretag. till vilket tillstånd har lämnats enligt

första stycket. avser olika slag av ändamål. skall 1 och 4 §§ inte

tillämpas.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga

delar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 § samt 5 § tredje och fjärde

styckena.

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till ett vattenföretag skall betala en årlig

bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att utgå efter avgiftsenheter

och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om företaget innebär

1. drift av ett vattenkraftverk, 1 16

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om

utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenföretag, för vilka tillstånd

har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas

såsom för ett enda företag. Tidigare utgående avgift bortfaller då.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av

regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av

vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 28

kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att

tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av

vattenföretaget eller anläggningar för detta.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk, varje enhet installerad generatoreffekt som

omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenför-

ing och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar, varje enhet av regleringsmagasinets rymd som

omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje

ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter

samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och 3. för vatten-

överledningar och ytvattentäkter, varje kubikmeter i sekunden av den

vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Någon avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vatten-

regleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje

avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2: 1 promille av basbeloppet,

klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter

avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 5 procent av basbeloppet,

klass 2: 10 procent av basbeloppet,

klass 3: 15 procent av basbeloppet,

klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större

förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större

olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller

anläggningar för detta medför.

är avgiften för varje

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

117

4 § Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år

då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då

företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till

länsstyrelsen i det län där företaget huvudsakligen utförs.

F iskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället

för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga tillstånds-

havaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten

som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenom-

råde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig

avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller

länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som

anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år

då avgiften fastställdes.

6 § Om ett vattenföretag som avses i 1 § eller anläggningar för detta kan

antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de

naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till

företaget betala en årlig allmän ñskeavgift för främjande av fisket inom

landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att utgå efter avgiftsenheter och

avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om

utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenföretag. för vilka tillstånd

har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas

såsom för ett enda företag. Tidigare utgående avgift bortfaller då.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk, varje enhet installerad generatoreffekt som

omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvatten-

föring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar, varje enhet av regleringsmagasinets rymd som

omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje

enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter, varje kubikmeter i

sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat

tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om

antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje

avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,

Prop. 1997/98z45

Bilaga 3

118

klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,

klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,

klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje

avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 1 procent av basbeloppet,

klass 2: 5 procent av basbeloppet,

klass 3: 10 procent av basbeloppet,

klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i

vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av

vattenföretaget eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken

vattenförhållandena och fisket påverkas av vattenföretaget eller

anläggningar för detta samt till omfattningen av de förpliktelser som

företagaren har ålagts enligt 5 § eller 1 villkor enligt 11 kap. 8 §

miljöbalken.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får

miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten

skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas

om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret

närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på

vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring

meddelades till och med det år då företaget läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång

betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt

som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av vissa vattenföretag

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 20 kap. 15 § miljöbalken.

Ansökningsmål är även mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 8 § av ersättning för rätten att ta i

anspråk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för

bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 9 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål enligt

18 § första stycket eller omprövning enligt 18 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 19 § av en överenskommelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

119

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på

att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga

beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som

avsesi 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om

utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,

eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11

kap. 22 § andra stycket miljöbalken,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i

vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,

enligt 25 kap. 10-14 §§ miljöbalken,

7. omprövning enligt 9 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 17 §,

9. ersättning enligt 28 kap. 33 § miljöbalken,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte

underhålls i enlighet med 11 kap. 18 § miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i

enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,

om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på vattenför-

hållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,

12. ersättning enligt 25 kap. 11 § miljöbalken,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 22

kap. 8 § miljöbalken, och

14. fördelning av vatten enligt 10 kap. 6 §.

en

F örfarandet via' miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

finns i även i 20 kap. 20-44 §§ miljöbalken.

4 § Om ett vattenföretag avser utförande av ett vattenkraftverk, skall

ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra

strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av

strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättnings-

belopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättnings-

frågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande

den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels

överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i

fastigheten och andra rättsägare.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

120

5 § Ansökan skall ges in i det antal exemplar som domstolen bestämmer.

Om ansökan inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller är den

ofullständig tillämpas 20 kap. 21 § andra stycket miljöbalken.

6 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall

som skall avstås enligt 2 kap. 8 § och utgör fastighetsdel, skall en karta

med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha

utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vatten-

kraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som

ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vatten-

kraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

7 § Beträffande domars innehåll tillämpas 20 kap. 41 § miljöbalken.

Domar i vattenmål skall i förekommande fall även innehålla bestämmel-

ser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenföretaget och de särskilda

tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller

bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om

kostnaderna för företaget, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om

kostnadsbidrag härför.

8 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för

att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en

vattenanläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna

utnyttjas inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta

upp frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det

sätt som föreskrivs i 21 kap. 12 § miljöbalken.

F örfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

9 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

10 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

11 § Miljödomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om

parterna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för

utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall

än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1-4 rättegångsbalken, skall

miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 8 § första

stycket miljöbalken.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling

och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de

få tillfälle till detta.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

121

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål

eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling

och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångs-

balkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

12 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelser-

na om ansökningsmål i 20 kap. 27 § fjärde och femte stycket, 28 och

29 §§, 31 § första stycket, 33, 35, 37 första och andra stycket miljöbalken

och 6 § första stycket.

I fråga om kostnaderna i stämningsmål gäller 22 kap 5 § miljöbalken.

I mål enligt 2 § 6 gäller också 20 kap. 39 och 44 §§ miljöbalken. Om

det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska

skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt balken eller denna

lag, gäller även 20 kap. 30 § miljöbalken.

13 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos

vattendomstolen enligt 20 kap. 15 första stycket 3 eller 5 miljöbalken

eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 20 kap. 15 §

första stycket 8 miljöbalken, handläggs målet i dess helhet som ett

ansökningsmål, om inte målet med stöd av 20 kap. 15 § andra stycket

miljöbalken ändå behandlas som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning

meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndig-

heten med stöd av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 23 kap. 16 § andra

stycket miljöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får

miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får

verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen

förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

T illstånds giltighet, omprövning m.m.

14 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om

innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än

tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre,

eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill

tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket.

Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och

markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana

bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

15 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter

ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av

samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan

vattentäkt. Därvid äger vad som i 18 kap. 10 § miljöbalken föreskrivs om

jämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande

tillämpning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

122

16 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får miljödom-

stolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän

fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vatten-

företagets verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den

avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i

samband med en omprövning enligt 21 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt

14 och 15 §§ denna lag.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

17 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten

beträffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en

vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får miljödom-

stolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena

fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga

eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan

gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

18 § Om en dom eller ett beslut enligt 14-17 §§ eller 21 kap. 5 eller 8 §

miljöbalken inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,

kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas

de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträdet, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall

än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån

inverkar på frågan om sättet för företagets utförande, kretsen av deltagare

eller kostnadsfördelningen mellandem, får frågan på ansökan av en

deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana

förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill

ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits

att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vatten-

företag i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall

åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras

kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu

gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en

samfällighet.

19 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en

samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller

att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom

eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en

deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får inte

lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

123

8 kap. Särskilda bestämmelser om prövningen av markavvattning

1 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om

tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs

yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 25 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 28 kap. 16 § eller inlösen enligt 28 kap. 17 §.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande

avseende det ansökta företagets inverkan på allmänna intressen. I

yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

2 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markav-

vattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av

fastighetsbildningsmyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de

fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd

till markavvattning.

3 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken

framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i

markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvattnings-

sakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall förordnas även i mål som

inletts genom en anmälan enligt 2 §.

Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är

uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även 1 annat fall förordna en markavvattnings-

sakkunnig.

4 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattnings-

sakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

5 § Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i

ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitlig-

heten kan anses förringad.

6 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och

övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

7 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,

övriga sakägare och de myndigheter som berörs av företaget skall

underrättas om besiktningen.

8 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markavvatt-

ningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätningar

och markundersökningar samt utföra därmed sammanhängande eller

jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte

skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

124

undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den

som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom

åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas

innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den

markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första

meningen skall kunna utövas.

9 § Om sökanden återkallar sin ansökan skall de sakägare som har

framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om

sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att

handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som

sökande.

10 § Ett mål som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings-

myndigheten enligt 2 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsför-

rättningen ställs in. Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare

som har fört talan i målet och som har kunnat ansöka om företaget begär

det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett

sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid

sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som

miljödomstolen föreskriver.

11 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett

yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall

bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag på hur markavvattningen skall utformas. med angivande av

de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2. vilka som skall delta i markavvattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och

drift av företaget.

Den markavvattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet ge in en

kostnadsräkning.

9 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.

7 § eller på grund av överenskommelse. får delta i tillgodogörandet. om

det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är

grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som

inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i

kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för

kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i

den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande

gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 §. om ersättning

för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

125

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfallsfastig-

heten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken

vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första

stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall

erforderliga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet

och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller

mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan

dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som

innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande

olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall

avlösas mot ersättning 1 pengar, gäller bestämmelserna i 28 kap.

miljobalken om Skadereglering vid tillståndsprövning av vattenföretag.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får

beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan

fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för

borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har

denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från

det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan

begränsning till viss tid.

4 § Om den kraftmängd som utgår som andelskraft minskas i sådana fall

som avses i 28 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av

omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är mottaga-

ren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i

samma mån som innehavaren av det kraftverk från vilket andelskraften

tillhandahålls.

10 kap. Slutbestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenföretag och vattenanläggningar

skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor. Detta gäller dock

inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att

delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för

en anläggning i samband med företaget, eller

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör

fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten

eller på fastighetens användningssätt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

126

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken

inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten

prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen

svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar

solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa

säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu

inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en sakkunnig

som på företagarens bekostnad gör nödvändiga undersökningar. Om

undersökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintres-

set, skall som sakkunnig förordnas den som Fiskeriverket föreslår.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars

rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktnings-

man för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är

av laga beskaffenhet.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala

kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen

bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort

ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för

husbehovsförbrukning, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som

är skäligt, om fastighetemas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan

fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till

läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständig-

heter bör anses ha företräde till.

En fördelning fårjämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolarna skall föra en förteckning över vattenföretag inom

domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Regeringen har i vattenboksförordningen (1983:789) meddelat

ytterligare bestämmelser om vattenbok.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

127

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i Prop. 1997/98t45

Bilaga 3

miljömål

1 § I kungörelse enligt 20 kap. 22 § miljöbalken skall lämnas en

kortfattad redogörelse för ansökningen och i mål om vattenföretag på

lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom skall

erinras om innehållet i 20 kap. 26 och 34 §§ miljöbalken samt anges sista

tidpunkt för erinringar enligt 20 kap 26 § samma balk.

Fastighetsägare som berörs av en ansökan i mål om vattenföretag skall

erinras om innehållet i 20 kap. 24 § miljöbalken i den kungörelse som

avses i 20 kap. 22 § samma balk eller på annat lämpligt sätt.

Miljödomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att

förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och

adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra

meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part,

införas i ortstidning samt hållas tillgängliga hos aktförvararen. Om

kallelser och andra meddelanden inte införs i alla ortstidningar, skall av

kungörelsen framgå att de kommer att införas i ett begränsat antal

ortstidningar.

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av

kungörelsen skall i mål om vattenföretag sändas till varje sakägare som

har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera

fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de

särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för

samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

2 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall

sändas till Statens naturvårdsverk och Fiskeriverket. Om det kan antas att

det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs

av företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de

kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och

hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen, Statens naturvårdsverk och

till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

3 § Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd

kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller

flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen

eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller

motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med

ansökningen avses ianspråktagande av den till godogjorda kraften,

128

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda-

hålls, när fråga är om en ansökan enligt 7 kap. 1 § 3 lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vissa vattenföretag,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 20

kap. 15 § första stycket 7 eller 8 miljöbalken.

4 § Fiskeriverket skall, om handlingar översänts till verket enligt 2 §,

yttra sig om vattenföretagets eller verksamhetens inverkan på det

allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till

skydd för fisket. Om verket finner att yttrande inte kan avges utan

undersökning på platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen,

som förordnar om sakkunnigutredning enligt 20 kap. 28 § miljöbalken.

5 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för

miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han

inte fört talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra

sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

6 § För fall som i 20 kap. 25 § andra stycket miljöbalken avses behövs

inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren om den

tidigare ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet.

7 § Kallelse till muntlig förberedelse skall delges parterna eller kungöras

i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller

infinna sig personligen.

8 § Framgår det av ett utlåtande enligt 20 kap. 28 § miljöbalken eller på

annat sätt att det sökta företaget eller verksamheten berör fastigheter som

inte har angivits i kungörelsen enligt 20 kap. 22 § miljöbalken, skall

miljödomstolen med tillämpning av 1 § denna lag bereda ägare och

innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra

srg.

Om det är lämpligare, får miljödomstolen kalla sakägama till

huvudförhandlingen i målet. Kallelsema skall senast åtta dagar före

huvudförhandlingen delges sakägama i den ordning som gäller för

delgivning av stämning i tvistemål.

9 § Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas

parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om

anledning till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor

som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,

skall miljödomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall

delges.

10 § I mål enligt 20 kap. 6 § första stycket 2-8 och stämningsmål enligt 7

kap. 2 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skall

kallelser och andra meddelanden till parterna delges.

9 Riksdagen 1997/98. l saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

129

11 § I kungörelse enligt 20 kap. 49 § skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos

aktförvararen eller aktförvarama,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de

inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar

samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen

inom den tid, minst tre veckor från det kungörandet skedde, som

Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-

stolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses

ha skett.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

130

4 Förslag till lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386)

Härigenom föreskrivs att i bilavgaslagen (1986:1386) skall införas en ny

paragraf med följande lydelse.

3 a § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som

innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 150C skall av tillverkare och

importör delas in i och tillhandahållas i de miljöklasser som anges i

bilaga till denna lag.

För motorbensin gäller dessutom särskilda föreskrifter som meddelas

av regeringen. '

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

131

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Miljöklass 2 Miljöklass 3

kategori 2a kategori 2b

avsedd för fordon avsedd för fordon

med katalytisk utan katalytisk

avgasrening avgasrening

Svavelhalt, högst 0.01 0.03

massprocent

Ångtryck vid 37.80 C, 70'l952 70'/952

högst kilopascal

Ångtryck vid 37.80 C. 451/652 451/652

lägst kilopascal

Förångat vid 100%. mm2 47I/50/2

lägst volymprocent

Slutkokpunkt. högst 0C

Bensenhalt vid 15°C,

högst volymprocent

Aromatindex3, högst

Syrehalt. högst mass-

procent

Blyhalt vid l5°C.

högst milligram per

liter

Fosforhalt. högst

milligram per liter

Tillsatsämnen

Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för insugnings-

respektive insprutningsventiler.

1 Avser tiden fr.om, den 15 maj tom. den 30 august X-. Y-. Z-. AC- och BD-län samt tiden from. den 15

april tom. den 30 september i övriga län.

2Avser övrig tid änb den som anges under'.

3 Med aromatindex avses halten aromatiska kolväten dividerat med tillägg av bensenhalten varvid

halterna uttrycks i volymprocent.

4Får ej innehålla askbildande anden.

l prop. 1995/961202 har regeringen föreslagit ändringar i bilagan.

132

5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att i 7 kap. konkurslagen (1987:672) skall införas

en ny paragraf med följande lydelse.

8 a § Förvaltaren skall till tillsynsmyndigheten enligt 23 kap. miljöbal-

ken anmäla om konkursgäldenären har kvarlämnat kemiska produkter

eller miljöfarligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid

misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

133

Förteckning över remissinstanserna avseende betän- âfçp- 1397/98245

kandet SOU 1996:103 laga

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,

Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Brottsförebyggande rådet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Gene-

ralläkaren vid försvarsmakten, Statens räddningsverk, Kustbevakningen,

Socialstyrelsen, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, S'öfartsverket,

Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,

Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektio-

nen, Riksrevisionsverket, Boverket, Statliga sektorns arbetsmiljönämnd

SAN, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,

Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer, Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geo-

logiska undersökning, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Konkurrens-

verket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,

Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Statens strålskyddsinstitut,

Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kam-

marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Öster-

götlands län, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Universitetet i Upp-

sala, Universitetet i Lund, Sveriges Lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-

köpings län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värm-

lands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska Kyrkans Centralstyrelse,

Stockholms kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Växjö

kommun, Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Halmstads kom-

mun, Borås kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun, Västerås

kommun, Falu kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Örn-

sköldsviks kommun, Storumans kommun, Umeå kommun, Piteå kom-

mun, Stockholms läns landsting, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-

mien, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges

Advkatsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriför-

bund och Svenska Arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföre-

ningen, Tjänstemännens Centralorganisationen, Centralorganisationen

SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Samernas Riksför-

bund, Naturskyddsföreningen, Skogsägamas Riksförbund, Skogsindust-

riema, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Friluftsfrämjande, Miljö-

förbundet Jordens Vänner, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Fasti g-

hetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Miljöcentrum och

Föreningen för miljöskadeförsäkring.

Dessutom har yttranden inkommit från Alvesta kommun, Astma- och

allergiföreningen Nordost, Kjell Aregren, Bertil Bengtsson, Centrum för

biologisk mångfald, Erold Coleman, Arne Edholm m.f1. i Haninge-; Jär-

fälla-; Nacka-; Sigtuna-; Södertälje-; Upplands-Bro- och Upplands-

134

Väsby kommun, Miljökontoret i Haninge kommun, Fortifikationsverket,

Grus och makadamföreningen, Göteborgsregionens kommunalförbund,

Hyresgästemas riksförbund, Institutionen för landskapsplanering Alnarp,

Kalmar kommun, Kooperativa förbundet, Lokal kompetensuppbyggnad

projekt inkapsling under ledning av Lokala säkerhetsnämnden vid Okars-

hamns kärnkraftverk, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Mal-

möhus län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Malmö kommun, Erik de

Maré, Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Miljöpartiet de

gröna i Dalarna, Miljöskadekonsortiet, Nordiska förbundet för kultur-

landskap, Norra Bohusläns P.O., Ragn-Sells, Stenungsunds kommun,

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Stiftelsen Stolta Stad, Svens-

ka Bankföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Oriente-

ringsförbundet, Svenska åkeriförbundet, Sveriges jordägareförbund, Sve-

riges köpmannaförbund, Sveriges Stenindustriförbund, Södertälje kom-

mun, Torsås kommun, Uddevalla kommun, Vallentuna kommun, Villa-

ägarnas Riksförbund, Värnamo kommun, Villy Wahlbäck, WMI Sell-

bergs, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Överåkla-

garen vid Åklagarmyndigheten i Linköping, Överåklagaren vid Åkla-

garmyndigheten i Malmö, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i

Göteborg, Överäklagaren vid Åklagarmyndigheten i Västerås,

Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Överåklagaren vid

Åklagarmyndigheten i Umeå och Ägarfrämjandet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 4

135

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:147)

Övergångsbestämmelser till miljöbalken

Den 4 juli 1996 överlämnade vi till miljöministem vårt huvudbetänkande

(SOU 1996:103) Miljöbalken - en skärpt och samordnad

miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Betänkandet innehöll ett

förslag till miljöbalk och några andra lagar. Vi föreslog dock inte några

övergångsbestämmelser till balken eller de andra lagarna.

Övergångsbestämmelser presenteras i stället i detta betänkande. Vi

föreslår nu en lag om införande av miljöbalken och en lag om införande

av lagen med särskilda bestämmelser om vattenföretag.

Miljöbalken och övriga lagar skall enligt vårt förslag träda i kraft den 1

januari 1998. I samband med detta skall de 16 lagar upphävas som skall

inarbetas i miljöbalken.

Betänkandet innehåller överväganden och lagförslag i olika

övergångsfrågor som aktualiseras när miljöbalken träder i kraft. Särskild

uppmärksamhet riktas mot frågan i vilken utsträckning miljöbalkens

bestämmelser kan innebära inskränkningar av tillstånd som har

meddelats enligt äldre rätt. Huvudregeln är att balkens bestämmelser

skall tillämpas även på sådana tillstånd. Några undantag måste dock

göras.

En av många nyheter i miljöbalken är att tillståndsplikt kan införas för

befintlig miljöfarlig verksamhet. Vi anser att detta bör gälla även sådana

verksamheter som i dag saknar tillstånd för att de bedrevs redan innan

tillståndsplikten infördes eller har fått dispens från tillståndsplikten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 5

136

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:147

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som följer av

denna lag

i. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen (1983:291),

9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över

skogsmark,

l 1. lagen (1985:426) om kemiska produkter,

12. miljöskadelagen (1986:225),

13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

14. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud,

15. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av

bekämpningsmedel,

16. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och

17. lagen (1994: 1818) om åtgärder beträffande djur och växter som

tillhör skyddade arter.

biologiska

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till

bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i

denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses

meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har

meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller

motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om

regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte heller för

föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om

den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, dispenser, medgivanden,

villkor eller registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller

andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut

enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

137

bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med

stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd

av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har

meddelats med stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av

denna lag eller av föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka

tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket

miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981.

Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något

annat bestäms. Villkoren skall anses vara meddelade enligt 23 kap. 8 §

miljöbalken.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande

skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte

följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om

miljökvalitetsnormer i 6 kap. och 18 kap. 4 § miljöbalken skall tillämpas

omedelbart.

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller

överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens

ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om

förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga

om miljokonsekvensbeskrivningar.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall

tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig

besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. miljöbalken

8 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att

skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av

tidigare sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande

bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsområden och områden skyddade

enligt 14 b § naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av

miljöbalken anses som naturreservat. .

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen

(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till

skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i

inskrivningsregistret.

9 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av

strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

10 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats

enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i

dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av

Prop. 1997/98245

Bilaga 6

138

8 kap. 11 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte Prop. 1997/98:45

omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

11 § Bestämmelsen i 8 kap. 16 § andra stycket miljöbalken om när ett

beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde

upphör, skall från och med den 1 januari 1999 tillämpas också på

dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

12 § Föreskrifter för ett miljöskyddsområde enligt 8 kap. 17 §

miljöbalken innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt

miljöskyddslagen (1969:387).

13 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i

naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud

som gäller vid balkens ikraftträdande.

Särskilda Övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

14 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas

bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och

15 §,

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivningi 14 kap. 3 §, och

6. omprövningi 15 kap. 9 §.

Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om

vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

15 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit

före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen

(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de

bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

16 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 18 § andra stycket

miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen

(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att

använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.

21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har

övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen

(1983:291).

Bilaga 6

139

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. miljöbalken

17 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen

(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning har

antagits med stöd av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16 kap. miljöbalken

18 § Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som

avses i 16 kap. 5 § miljöbalken och som inte undantas i 16 kap. 6 §

samma balk får bibehållas trots vad som sägs i de bestämmelserna, om de

har satts upp lagli gen före den 1 januari 1965.

Om en anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får

länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den

eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om föreläggandet

inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen

verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken får då ske.

Om det finns särskilda skäl skall länsstyrelsen tillerkänna den som har

förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som

högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp och ta bort

anordningen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 18-20 kap. miljöbalken

19 § Mål och ärenden, som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts

hos en domstol, annan myndighet eller förrättningsmän som enligt

miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall

handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av denna.

Ett mål eller ärende som inte har avgjorts av Koncessionsnämnden för

miljöskydd eller en vattendomstol vid miljöbalkens ikraftträdande skall

dock därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt

20 kap. 12 § miljöbalken. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har

avgjorts av Vattenöverdomstolen skall därefter handläggas av

Miljööverdomstolen.

20 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på

prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens

ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän

förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

21 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol

meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 28 och

29 kap. miljöbalken skall överklagas till Miljööverdomstolen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

140

22 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens

ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)

skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa

13 kap. 30-33, 36, 38, 41-43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47-50 §§

samt 56-63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol

skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla

sakkunniga ledamöter.

23 § Tillstånd, godkännanden eller dispenser som enligt äldre

bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning

tidsbegränsas enligt 18 kap. 1 § första stycket miljöbalken, om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan

tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre

bestämmelserna.

24 § Vägar, järnvägar, allmänna farleder eller flygplatser behöver inte

prövas av regeringen enligt 19 kap. 1 § 18-21 miljöbalken, om de har

börjat anläggas före den 1 januari 2001.

25 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)

giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldi g i fråga om de

förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under

vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på

företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. miljöbalken

26 § Bestämmelserna om förverkande i 21 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken

gäller också vattenanläggningar som har kommit till före balkens

ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd

inte har behövts och inte heller lämnats.

27 § Vid omprövning enligt 21 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt

miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan

omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot

tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt första

stycket 2.

28 § Bestämmelsen i 21 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att

omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har VUnnit

laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har

bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

29 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller

vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får

Prop. 1997/98z45

Bilaga 6

141

omprövas enligt 21 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år

efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara

fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning

har gjorts enligt vattenlagen (1918:523) får en sådan omprövning göras

tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.

vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får

omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant

tillstånd får omprövas enligt 21 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken

endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december

1983.

30 § Omprövning enligt 21 kap. 5 § första stycket 11 miljöbalken får

göras även när anordningar har vidtagits eller villkor har meddelats till

skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser i äldre lag.

31 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild

rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen

(1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 23 kap. miljöbalken

32 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 23 kap.

miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt

bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i

äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana

bestämmelser.

33 § Särskild handräckning enligt 23 kap. 16 § andra stycket miljöbalken

får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens

ikraftträdande, om gämingen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 27 kap. miljöbalken

34 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 27 kap. miljöbalken

tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har

trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)

skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om

ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden

för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

142

Särskilda övergångsbestämmelser till 28 kap. miljöbalken

35 § I stället för reglerna i 28 kap. miljöbalken om Skadereglering vid

vissa ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga

om rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats

före balkens ikraftträdande.

36 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller

motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning

enligt 28 kap. 20-22 §§ miljöbalken.

1. Vad som sägs om andelskraft i 28 kap. 21 § tredje stycket

miljöbalken tillämpas även beträffande ersättning genom överföring av

kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 28 kap. 22 § andra - fjärde stycket

miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten

eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad

tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt denna

paragraf samt 12 och 14 §§ lagen (1983:292) om införande av

vattenlagen (1983:291), motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde

eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i

28 kap. 22 § andra stycket miljöbalken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället

tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen

(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

37 § Bestämmelserna i 36 § skall tillämpas också när en sådan särskild

rättighet att förfoga över vattnet omprövas som avses i 2 kap. 41 §

vattenlagen (1918:523).

38 § Bestämmelsen i 28 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten

till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen

(1918:523) eller äldre bestämmelser, om bestämmelserna om kungsådra

var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även

ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en vattentäkt

för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som

den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som

har kommit till före den 1 januari 1984.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

143

2 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda Prop. 1997/98245

bestämmelser om vattenföretag Bilaga 6

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag och

denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till föreskrifter

som har ersatts genom föreskrifterna i lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenföretag eller i denna lag, skall i stället de nya

föreskrifterna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag skall anses meddelade med stöd

av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med stöd

av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag

och föreskrifterna gäller områden som regleras i den nya lagen. Detta

gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte

heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än

regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver

något annat.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den

som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med

fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenföretag inskränks inte den rätt som någon hade före lagens

ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan

särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket vattenlagen

(1918:523).

6 § Bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket

2 vattenlagen (1983:291) skall enligt 14 § första stycket I lagen (0000)

om införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna

flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall

anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenföretag. 1 44

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ samt

av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge

företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 eller 10 §

eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall

avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den

ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.

16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag gäller

också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen

(1918:523).

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenföretag skall tillämpas även på

1.samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser

vattenreglering enbart för kraftändamål,

2.samfalligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3.samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen

(1918:523), och

4.samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller

kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt

7 kap. 18 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag

eller godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 19 § samma lag,

skall en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

12 § Bestämmelserna om omprövning 1 15 kap. 9 § vattenlagen

(1983:291) skall enligt 14 § första stycket 6 lagen (0000) om införande

av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 9 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenföretag skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt

vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt

samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

10 Riksdagen [997/98. l saml: Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

8 kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning Bilaga 6

145

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess

lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller

fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till

överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte

medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller

bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag. Miljödomstolen bestämmer

dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.

Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven

penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt

bestämmelserna i 28 kap. miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

146

Förteckning över remissinstanserna avseende betän- ätit). 1997/98245

kandet SOU 1996:147 laga 7

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,

Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Brottsförebyggande rådet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Gene-

ralläkaren vid försvarsmakten, Statens räddningsverk, Kustbevakningen,

Socialstyrelsen, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,

Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,

Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektio-

nen, Riksrevisionsverket, Boverket, Statliga sektorns arbetsmiljönämnd

SAN, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,

Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer, Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geo-

logiska undersökning, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Konkur-

rensverket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,

Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Statens strålskyddsinstitut,

Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kam-

marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Öster-

götlands län, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Universitetet i Upp-

sala, Universitetet i Lund, Sveriges Lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i

Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i lön-

köpings län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värm-

lands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska Kyrkans Centralstyrelse,

Stockholms kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Växjö

kommun, Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Halmstads kom-

mun, Borås kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun, Västerås

kommun, Falu kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Örn-

sköldsviks kommun, Storumans kommun, Umeå kommun, Piteå kom-

mun, Stockholms läns landsting, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-

mien, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Advo-

katsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund

och Svenska Arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföre-

ningen, Tjänstemännens Centralorganisationen, Centralorganisationen

SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Samernas Riksför-

bund, Naturskyddsföreningen, Skogsägamas Riksförbund, Skogsindust-

riema, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Friluftsfrämjandet Miljö-

förbundet Jordens Vänner, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Fas-

tighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Miljöcentrum.

147

Lagrådsremissens lagförslag grop. 1397/98z45

1 aga

1 Förslag till miljöbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter jordabalken

införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Målet med miljöbalken är att trygga en hållbar utveckling så att nu

levande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god

miljö. I en hållbar utveckling ingår att naturen har ett skyddsvärde och att

människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett

förvaltaransvar.

För att uppnå miljöbalkens mål skall

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter

oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från

ekologisk, social. kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt

god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med

material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas vid prövning av frågor

enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet Som är

tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens

tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i

lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar, luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa

rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning

av allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa

torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991 :45).

lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och lagen (1995:1649)

om byggande av järnväg.

3 § Om det i någon annan lag finns bestämmelser som i särskilda

avseenden reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken, gäller i stället

vad som sägs i den lagen.

Utöver bestämmelserna i miljöbalken gäller, i fråga om verksamhet

som kan orsaka olägenheter för människors hälsa, miljön eller andra

intressen som skyddas enligt miljöbalkens bestämmelser, vad som 148

föreskrivs i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmesler om

elektriska anläggningar, luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa

rörledningar, skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1983:293) om

inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen

(1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges

ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och andra

lagar.

I fråga om arbetsmiljön gäller de särskilda bestämmelserna i

arbetsmiljölagen (1977:1160).

4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet

gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av

gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och

Finland.

5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda

förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela

föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.

6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och

andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § Vid tillåtlighets- och tillståndsprövning och prövning av sådana

villkor som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla

som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd

skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas.

Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha

orsakat skada eller olägenhet för miljön.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en

åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till

verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning, för att skydda

människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en

åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och

genomföra de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga,

hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller

olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet

skall bästa möjliga teknik användas.

Dessa försiktighetsmått skall genomföras så snart det finns skäl att anta

att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för

människors hälsa eller miljön.

Prop. 1997/98145

Bilaga 8

149

4 § För verksamheter och åtgärder skall en sådan plats väljas som är

lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap. Platsen skall väljas

så att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för

människors hälsa och miljön.

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla

med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning

och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en

åtgärd skall, för att förebygga risk, undvika att använda sådana kemiska

produkter eller biotekniska organismer som kan ersättas med mindre

farliga kemiska produkter eller biotekniska organismer. Detta gäller

också en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt

eller bioteknisk organism och som kan ersättas av en mindre farlig vara.

7 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en

åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att

skadan eller olägenheten avhjälps. Detta ansvar kvarstår till dess skadan

eller olägenheten har upphört.

8 § Kraven på hänsyn enligt 2-7 §§ gäller i den utsträckning det kan

anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall nyttan av

skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämföras med kostnaderna för

sådana åtgärder. När det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en

åtgärd behövs för totalförsvaret, skall detta beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra “att

miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

en

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller

olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även

om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan

krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas

endast om det finns särskilda skäl.

En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför

risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om regeringen

har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § eller enligt lagen

(1978:160) om vissa rörledningar.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän

synpunkt får regeringen tillåta den, även om förutsättningarna är sådana

som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten

eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.

Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose

allmänna intressen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

150

3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och Prop. 1997/98:45

vattenområden

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för

vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge

samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som

medför en från allmän synpunkt god hushållning.

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt

är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så

långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas

karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk

synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada

naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller

anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga

samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän

synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt

skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller

yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot

åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall

skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på

grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till

friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt

skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i

närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvärden, kulturmiljövården

eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller

material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt

försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av

riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar

för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,

kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt

m0jligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller

utnyttjandet av sådana anläggningar.

Bilaga 8

151

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första Prop. 1997/98:45

stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten Bilaga 8

eller utnyttjandet av anläggningarna.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall

så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka

totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för

totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan

påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga

ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste

sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den

fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en

anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i

4 kap.

4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten

för vissa områden i landet

1 § De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och

kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i

dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2-7 §§ och

om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och

kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för

utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för

utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns

särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar

för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i

3 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det

rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av

tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till

Lysekil,

Kustområdet i Halland,

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,

Kustområdet i Skåne från Ömahusen söder om Skillinge till Åhus,

Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från

Oskarshamn till Arkösund,

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från

Oxelösund till Herräng och Singö,

152

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Prop.1997/98:45

Ångermanälvens mynning till Skagsudde,

Kustområdet och skärgården 1 Norrbotten från Bondöfjärden till

riksgränsen mot Finland,

Öland,

Gotland,

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed

Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,

Vänern med öar och strandområden,

Vättern med öar och strandområden,

Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området

utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,

Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid

Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog

inorr,

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av

Klarälven inom Torsby kommun,

Mälaren med öar och strandområden,

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken

och Skinnskatteberg,

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,

Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed

Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över

Gulleråsen och Boda till Rättvik,

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,

Vindelådalen,

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med

undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot

Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till

Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens

mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 17

kap. 1 § 1-11 och 17 inte komma till stånd.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp

och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och

Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till

stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det

finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,

företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller

avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna,

Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i

17 kap. 1 § 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där det

redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.

5 § Inom fjällområdena

Skäckerfjällen, Burvattnet,

Långfjället-Rogen,

Hotagsfjällen,

Sylarna-Helags,

Frostviken-Borgafjällen,

Bilaga 8

153

Marsfjällen, Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindelfjällen, SarekMavas,

Kebnekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar

komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta

befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.

Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att

områdenas karaktär påverkas.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för

kraftändamål får inte utföras i nationalälvama Tomeälven, Kalixälven,

Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden

och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och

biflöden:

I Dalälven

I Ljusnan

1 Ljungan

I Indalsälven

1 Ångermanälven

Vapstälven

Moälven

Lögdeälven

Öreälven

I Umeälven

Sävarån

I Skellefteälven

Byskeälven

Åbyälven

I Luleälven

Råneälven

Emån

Bräkneån

Mörrumsån

Fylleån

I Enningdalsälven

Västerdalälven uppströms

Hummelforsen och

Österdalälven uppströms Trängslet

Voxnan uppströms Vallhaga

Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån

uppströms Holmsjön

Åreälven, Ammerån, Storån - Dammån

samt Hårkan

Lejarälven, Storån uppströms

Klumpvattnet,

Långselån-Rörströmsälven, Saxån,

Ransarån uppströms Ransam samt Vojmån

uppströms Vojmsj ön

Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms

Fjosoken

källflödena uppströms Sädvajaure

respektive Riebnes samt Malån

Stora Luleälven uppströms Akkajaure,

Lilla Luleälven uppströms Skalka och

Tjaktjajaure samt Pärlälven

Enningdalsälven uppströms riksgränsen

till Norge

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

154

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för

kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

1 Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck

1 Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen

samt Dalälven nedströms Näs bruk

I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt

sträckan mellan Laforsen och

Arbråsjöarna

I Ljungan sträckan mellan Havem och Holmsjön

samt sträckan nedströms Viforsen

Långan nedströms Landösjön

I Ångermanälven Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön

I Umeälven Tämaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra styckena gäller inte vattenverksamhet som förorsakar

endast obetydlig miljöpåverkan.

I Indalsälven

7 § Området är en

nationalstadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar

komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan

intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska

landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården

5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitetsnormer

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet

meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i

övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller

miljön eller för att avhj"lpa skador på eller olägenheter för människors

hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela

miljökvalitetsnormer som skall gälla till följd av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller

stömingsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter

av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för

påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormerna skall ange

1. förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller naturen i övrigt av

kemiska produkter eller biotekniska organismer,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

155

2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan Prop. 1997/98245

Bilaga 8

störning, eller

3. nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem,

vattendrag, grundvatten eller delar av dem.

Hur miljökvalitetsnormer skall beaktas

3 § Myndigheter och kommuner skall iaktta miljökvalitetsnormema när

de

- planerar och planlägger,

- prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och

anmälningsärenden,

- utövar tillsyn, eller

- meddelar föreskrifter.

4 § Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som

medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §.

Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas,

om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Åtgärdsplan

5 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, skall en

åtgärdsplan upprättas. Regeringen skall i samband med att

föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov uppkommer besluta en

sådan åtgärdsplan eller besluta att en eller flera myndigheter eller

kommuner skall upprätta sådana åtgärdsplaner.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför

att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta en

åtgärdsplan för hela det område där störningar förekommer.

Innan en myndighet eller kommun upprättar en åtgärdsplan skall den

samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med

verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. En åtgårdsplan

som upprättas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige.

Åtgärdsplanen skall skickas till de myndigheter som regeringen

bestämmer.

6 § En åtgärdsplan får omfatta all verksamhet som kan påverka de

föroreningsnivåer eller stömingsnivåer som avses i 2 § första stycket. I

en åtgärdsplan skall anges de åtgärder som skall vidtas för att

miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld vid en angiven tidpunkt samt

vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder

vidtas samt när de skall vara genomförda.

En åtgärdsplan skall omprövas vid behov.

156

Prövning av åtgärdsplan

7 § Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsplaner skall prövas av

regeringen.

Åtgärdsprogram

8 § Regeringen får föreskriva att sådana åtgärdsprogram skall upprättas

som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Mätning och kontroll

9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas

även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs

för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd

enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med

stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt

17 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en

miljökonsekvensbeskrivning även i ansökningar om dispens eller andra

ärenden enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd

av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan.

Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt

första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för

verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Regeringen får föreskriva att det skall finnas en

miljökonsekvensbeskrivning även i ärenden enligt andra lagar eller i

andra fall än som avses i 1 §, när det behövs för att kunna bedöma

miljöpåverkan. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar gäller

vad som sägs i detta kapitel, om inget annat har föreskrivits.

Syftet med miUökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och

beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet

eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur. växter, mark. vatten,

Prop. 1997/98245

Bilaga 8

157

luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,

vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med

material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad

bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som

kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt

föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda

med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli

särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning innan de

gör en ansökan om tillstånd och upprättar den

miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall

den som avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda

som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens

lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda

miljöpåverkan.

Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en

miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.

Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller

åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får inte

Överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från

tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder

som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden

kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med

miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall

den som avser att bedriva verksamheten samråda med övriga statliga

myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som

kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksamhetens eller åtgärdens

lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt innehåll

och utformning av miljökonsekvensbeskrivningen.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande

miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som

regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den

planerade verksamheten eller åtgärden och ge det berörda landet och den

allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om

ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas

bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

158

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som

kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de

uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,

utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga

verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall

undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en

miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga

inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och

vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas

medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt

alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett

visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att

verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och

5. en icketeknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.

Efter samråd med den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd

eller frågan om tillåtlighet, får länsstyrelsen i ett beslut enligt 4 § tredje

stycket att betydande miljöpåverkan kan antas ställa krav på att även

andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas när alternativa

utformningar som avses i första stycket 4 redovisas.

För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en

betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla

vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn

till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende

om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet. skall detta kungöras

tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap.

3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i något annat mål

eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra

en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras tillsammans med

ansökan i de fall en sådan har gjorts. Därefter skall ansökan och

miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten. som

skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet

prövas.

Av 12 § lagen (0000) om kungörelse. skriftväxling och delgivning i

mål och ärenden enligt miljöbalken framgår att när dom eller beslut har

meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras samt den ansvariga

myndigheten i det land med vilket samråd hållits enligt 6 § informeras.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

159

Godkännande och beaktande av miüäkonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ärende där

det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall i samband med den

prövningen i ett särskilt beslut även ta ställning till om

miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Detta

beslut får inte överklagas särskilt.

Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i

miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden

enligt 4-6 och 8 §§.

Kostnaden för miUökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljÖkonsekvensbeskrivning samt förfarandet med

miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan

som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en

miljökonsekvensbeskrivning.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att

sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant

planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns

tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det. är kommunen skyldig att tillhandahålla

planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat

planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med

naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter.

Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant

planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa

denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en

miljökonsekvensbeskrivning.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner

skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet, hur

kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen

(1987:10) avser att

1. genomföra en åtgärdsplan enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa

förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten

enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer

behov av en sådan redovisning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

160

ANDRA AVDELNINGEN - SKYDD AV NATUREN

7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten skall visa hänsyn och

varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Nationalpark

2 § Ett mark- och vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens

medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara

ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga

tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om

inskränkningar i rätten att använda mark inom nationalparker får

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturreservat

4 § Ett mark- och vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen

förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda

och bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer eller i syfte att tillgodose

behov av områden för friluftslivet.

Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa

värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också

förklaras som naturreservat.

5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.

I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda mark

och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet,

såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag,

schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske

och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att

tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det senare visar sig behövas nya skäl eller ytterligare

inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet får länsstyrelsen eller

kommunen meddela beslut om detta.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat får

länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och andra innehavare av

särskild rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,

tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars inte

har rätt att vistas,

ll Riksdagen 1997/98. l saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98t45

Bilaga 8

161

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering. betesdrift, avspärrning Prop. 1997/98:45

eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark och

vattenförhållanden.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut

som den har meddelat enligt 4-6 §§, om det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter

som den har meddelat för ett naturreservat. om det finns särskilda skäl.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med

dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från

den dag då beslutet vann laga kraft.

Innan upphävande eller dispens beslutas för ett sådant särskilt

skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 § krävs

tillåtelse av regeringen, om inte annat följer av 29 § andra stycket.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i

naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på

något annat område.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte

strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och

bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med

planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte

att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område skall

bestämmelserna i 4-6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en

byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt

kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Naturminne

10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen

förklaras som naturminne. om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.

Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att

bevara naturföremålet och ge det behövli gt utrymme.

Vad som i 5-8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för

naturminnen.

Bilaga 8

Biotopskyddsømråde

11 § Mindre mark- eller vattenområde som utgör livsmiljö för hotade

djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som

biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områden eller

samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet.

Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas

åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att

samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i

samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges

för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges

om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta

de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det

vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området

underrättas särskilt. 4

Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det

överklagas.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller fredning enligt

jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd för en djur- eller

växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller kommunen meddela

föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens

eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

S trandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för

allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i

vatten för djur- och växtlivet.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter

från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).

Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs

för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om

det överklagas.

15 § Ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose

strandskyddets syften får av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

Prop. 1997/98245

Bilaga 8

163

Ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av Prop, 1997/98:45

områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) får, om det Bilaga 8

finns särskilda skäl, av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

Om detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs inträder åter

strandskydd.

16 § Inom strandskyddsområde får inte

1. nya byggnader uppföras,

2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat

ändamål än de tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för

bebyggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller

avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha

fått färdas fritt eller väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller

växtarter, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för

djur- och växtarter.

17 § F örbuden i 16 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för

jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser

bostadsändamål, eller

2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt 17

kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk

eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader,

anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på

en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §. om

det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen

bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller

annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med

dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från

den dag då beslutet vann laga kraft.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som

miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att

området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte

uppfyller en miljökvalitetsnorm.

164

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens

bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om

skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för

verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med

området. Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har

meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

V attenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen

förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller

ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för

vattentäkt.

22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen

meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över

fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med

området. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att

skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk

för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter

som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda

skäl.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forskning

inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som

är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns tillstånd för

forskningen eller den har anmälts.

Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall

skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller

vattenskyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller

föremål skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss

tid dock högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan

tillstånd som berör området eller föremålet och som strider mot syftet

med det tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet

förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl,

får förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.

Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det

överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

165

Intresseprövning

25 § Vid beslut om naturreservat, kulturreservat, naturminnen,

biotopskyddsområden, djur- eller växtskyddsområden och

vattenskyddsområden får markägarens rätt att använda marken

inskränkas endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen. Inskränkningen får inte gå längre än som krävs för att

tillgodose syftet med skyddet för området. Detsamma gäller också

förpliktelser att tåla intrång i rätt till fastighet. Härvid skall innehavare av

särskild rätt till fastighet likställas med ägare.

26 § Dispens enligt 7, 9-11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra

föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitlet får ges endast om

det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Naturvårdsverket skall fortlöpande föra en förteckning över

naturområden som bör beredas skydd i enlighet med internationella

åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av

förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller

nationellt mål som har föranlett att området har tagits upp i

förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det

fortsatta skyddsarbetet.

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde

om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om

bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana

fåglar.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har

utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen

förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG

av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och

växter.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring

enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre

motiverar en sådan förklaring.

29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller

särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av

områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd

enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

166

Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart Prop. 1997/98:45

att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på Bilaga8

områdets naturvärden.

Ordningsföreskrifter

30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som

skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den statliga myndighet som regeringen bestämmer

får förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de

befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada

eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg,

rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns

risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas

för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella

åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då

ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp

på person eller värdefull egendom.

Föreskrifterna får inte avse vilda däggdjur, fåglar, fiskar, vattenlevande

blötdjur eller vattenlevande kräftdjur.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,

skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana

föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart

kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs

för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan

art.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela

föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar

av sådana djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.

167

I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade

organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in

och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och

växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om det

behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området

eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande

befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har

utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller

andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla

omedelbart, även om de överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VISSA VERKSAMHETER

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner avseende miljöfarlig verksamhet

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

l. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader

eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan

medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp

än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden

eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan

medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom buller,

skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat

liknande.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som

inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

Prop. 1997/98245

Bilaga 8

168

Definitioner avseende hälsoskydd

3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt

medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och

som inte är ringa eller helt tillfällig.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors

hälsa och miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela

föreskrifter eller beslut om förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader

eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen.

Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken

eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menli gt.

5 § För att skydda människors hälsa och miljön får regeringen, om det

framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra

fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela

föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra

försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla

Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får

regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana

försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd

eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller

annan miljofarli g verksamhet, eller

2. driva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1, om den ändras

med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något

annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.

Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får

tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att

ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande

föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller

miljön.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får

ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte

krävs tillstånd.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

169

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något Prop. 1997/98:45

annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte Bilaga 8

uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar

inrättas.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd

eller innan anmälan har gjorts

1. inrätta eller ändra avloppsanordningar,

2. släppa ut avloppsvatten av en viss mängd, art eller sammansättning i

mark, vattenområde eller grundvatten, eller

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta

kan leda till att mark, vattenområden eller grundvatten kan förorenas.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av

miljödomstol.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av

verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga

verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen

föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd.

Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets

materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av

länsstyrelsen.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen

föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant

sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria

från ohyra och andra skadedjur.

Ägare eller nyttj anderättshavare till berörd egendom skall vidta de

åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten 'av eller

undanröja olägenheter för människors hälsa.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på

ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att

det ändå skall krävas tillstånd eller anmälan för att inrätta och använda en

ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött

grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. Detta gäller om det

behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall

uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana

anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd av

kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller

områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att

olägenheter för människors hälsa uppstår.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter. 170

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även

i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som

behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får

överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

1 föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan

medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa

anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat tillstånd eller v

en anmälan har gjorts till kommunen.

3 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter för

människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller

annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

10 kap. Särskilda bestämmelser om förorenade områden

Ansvaret för utredning och ejierbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt

byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra

skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller

anläggningar som anges i 1 § är den som där bedriver eller har bedrivit

en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen

(verksamhetsutövare).

Den som utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en

verksamhetsutövare som avses i första stycket och som därvid i avsevärd

grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit ansvarar såsom

verksamhetsutövare.

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller “bekosta

efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en

efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet

känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem vid en sådan

undersökning som avses i 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken. Avser

förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 5 §

kommunalskattelagen (1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt

till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller

detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller

anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av

tomträtt.

Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för

att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig

omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på

grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att

skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

171

ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som

har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den

ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och

omständigheterna i övrigt.

Efterbehandlingsansvaret kan inte preskriberas enligt

preskriptionslagen (1981:130).

5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från

ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för

kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som

efterbehandlingen medför

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara

solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat

enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att dennes

bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar

efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som motsvarar

bidraget. Kostnaden skall fördelas mellan de ansvariga efter vad som är

skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat

till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3 §,

skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att

ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket. Kostnaden skall fördelas

mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid

förvärvet och omständigheterna i övrigt.

8 § 1 frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett

sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning

som avses i 1 § tillämpas 2 - 5 och 7 §§.

Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första

stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara

för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är

skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de

personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Upplysningsskyldighet

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området

tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det

upptäcks en förorening på fastigheten, om föroreningen kan medföra

skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller

vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det

med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt

att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra

försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningamas hälso-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

172

och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning Prop.1997/98:45

och den omgivande miljöns känslighet.

11 § I ärenden om miljöriskområden skall länsstyrelsen se till att varje

ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Innan

ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen

1. inhämta yttrande från berörda fastighetsägare, innehavare av

särskild rätt samt borgenärer med panträtt i fastigheten eller om

fastigheten är upplåten med tomträtt, tomträtten,

2. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt ge även

andra som kan beröras av en förklaring tillfälle att yttra sig,

3. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har

väsentliga intressen att bevaka i frågan, och

4. om det behövs för utredningen i ärendet hålla sammanträde med

dem som saken angår och besiktning på platsen.

Om det är uppenbart att inga enskilda intressen skadas genom

förklaringen och om samtliga fastighetsägare, innehavare av särskild rätt

och borgenärer enligt första stycket 1 lämnat skriftligt godkännande, får

länsstyrelsen pröva ärendet utan föregående kungörelse.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig för

efterbehandling att ge in den utredning som behövs för prövningen. I

föreläggandet får länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling

enligt 28 kap. 5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig

utredning på den ansvari ges bekostnad.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen

besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa

åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara

förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till

tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första

stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten,

bebyggelseåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som

kan innebära att belastningen av föroreningar i och omkring området kan

komma att öka,

- att den miljömässiga situationen annars försämras, eller

- att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras.

Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller

att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar har

utförts.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva

beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats

eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att

meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra

försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

Bilaga 8

173

11 kap. Vattenverksamhet

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och

vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och

vattenanläggningar finns också i lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

Definitioner

2 § Med vattenverksamhet avses

l. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra

anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden,

bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i

vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar

till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande

av anläggningar och åtgärder för detta, och

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om

avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur

ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden

är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål

(markavvattnin g).

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till

genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som

hör till anläggningen.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta

förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för

vattenförsörjning, värrneutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag

till förmån för annan vattenverksamhet.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av

ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän

och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och

olägenhetema av den.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

174

7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan Prop. 1997/98:45

verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och

som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller

om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskäli g kostnad.

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är

skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga

anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram

vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av

verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av

vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en

ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den

kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan

verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande

blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället

för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte

något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om

tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om

tillstånd till markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte

skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 20 och 21 §§ lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även

om det inte krävs tillstånd för verksamheten.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning

för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större

omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd har

meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för

1. vattentäkt för en en eller tvåfamiljsfastighets eller

jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning.

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur.

eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte

avser vattentäkt.

12 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte, om det är uppenbart att

varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom

vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

Bilaga 8

175

Första stycket gäller inte markavvattning.

13 § Ett tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor som

behövs för att begränsa eller motverka skada på allmänna eller enskilda

intressen. I tillståndet skall anges inom vilken tid åtgärderna skall vara

utförda.

För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dräneringsrör

som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock tillstånd

endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas

genom verksamheten.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband

med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om

vissa torvfyndigheter m.m.

14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd

enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkema

bevaras.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats enligt

första stycket om det finns särskilda skäl. Dispens får meddelas endast

om tillstånd till markavvattning meddelas samtidigt.

Ett beslut om dispens upphör att gälla samtidigt med tillståndet.

15 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla

vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag

som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har

förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall

fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras

till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en

skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga

ändrings eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande

av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning

av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att

avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon

annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock

göras snarast möjligt.

17 § Om vattenverksamhet har utövats utan tillstånd enligt denna balk

eller äldre lag, får verksamhetsutövaren begära prövning av

verksamhetens laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts

utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet

begärs samtidigt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

176

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 28 kap. 12 § Prop. l997/98:45

om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan

ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Underhållsansvar

18 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så

att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen

genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd

av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten

till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten

upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var

rättighetshavare.

Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans

vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla

anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

1 21 och 22 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om

överflyttning av underhållsskyldigheten.

19 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för

vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte

ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller

även om varken den underhållsskyldige eller någon som den

underhållsskyldi ge svarar för har vållat skadan.

En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en

krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt,

inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.

Utrivning m.m.

20 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en

vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 21 §.

21 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i

ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som

skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla

anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på

anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat

bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant

förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett

vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren

inte kan fullgöra skyldighetema eller om det med hänsyn till den sökande

eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs

ut.

12 Riksdagen 1997/98. I samL Nr 45, Del 3

Bilaga 8

177

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen Prop. 1997/98:45

bibehålls, skall den som Övertar ansvaret för anläggningen betala skälig Bilaga 8

ersättning för skadan.

22 § Om en fastighet vars ägare övertagit underhållsskyldigheten enligt

21 § första stycket övergår till en ny ägare, svarar den nya ägaren för de

skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet enligt 21 § första stycket skall antecknas i

inskrivningsregistret.

23 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen

genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis

tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens besked

på vilka villkor som detta får ske.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på

någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

24 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något

annat följer av 2 kap. 9 §:

1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt 17

kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande.

2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg. jämväg,

tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats

för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt

lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, jordbruk m.m.

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg. sten, grus, sand,

lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock

markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer

av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens

husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke

får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i

första stycket angivna naturresursema eller medföra en icke obetydlig

skada på miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 1 1 kap.,

178

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen

( 1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av

materialet som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet

och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte

lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelsema för någon

djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall

beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de

villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får

länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare

bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

4 § Ägaren eller innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i

enlighet med villkor i täkttillståndet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som

kräver tillstånd enligt denna balk eller bedriver stenkrossrörelse att lämna

de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av

naturvärden.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som

avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som

är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken

tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter

som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anSes som

exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds

eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att

väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den

myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid

skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av

verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. Regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter

om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

179

Verksamhet som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex

veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten

medger något annat.

Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga den

anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa

eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är

tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får

myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning

vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som

skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i

jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet

samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande

att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten

avsevärt försvåras.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter

anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för

jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.

Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars

tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från

miljöskyddssynpunkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

Vilthägn

10 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden

där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och

miljön beaktas.

Tillstånd till Vilthägn inom strandskyddsområden får meddelas endast

om det finns särskilda skäl.

11 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom ett

Vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet

gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

180

återkallas. Tillståndet får även återkallas, om Vilthägn som avses med Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

tillståndet inte längre behövs.

13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten

användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.

Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller

består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första

stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan

verksamhet som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets

tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana

beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte

medföra några risker från hälso och miljöskyddssynpunkt.

Definitioner

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra

över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det

genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt

genom parning eller naturlig rekombination.

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon

modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,

transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade

organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och

kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa

organismers kontakt med allmänheten och miljön.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt

modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller

göra en produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig [utsättning av genetiskt

modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna

181

läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och Prop. 1997/98s45

Bilaga 8

miljöskador som organismema kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i

enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning

skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av

genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och

avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en

produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på

marknaden.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av

genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som

innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvarbar.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för hälsa och miljö för

att få tillstånd enligt 12 §.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om

undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten

användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av

hälso- eller miljöskäl.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet

som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen

föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i

tillståndsbeslutet.

182

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består

av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka

produkten.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på

genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om

användningen av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter

samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter

och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall

tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk

produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra

skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas

genom denna balk.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av

kemiska ämnen.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts

särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt

eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland

Virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en

verksamhet eller åtgärd som innefattar tillverkning, bearbetning,

behandling, förpackning, förvaring, transport, användning,

omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och

därmed jämförliga förfaranden.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är

avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

183

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för

människors hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

l. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av

livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda

att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första

stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat sätt

anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism

som framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter

eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet

för människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en

bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande

utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten

eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med

vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av

produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen

farliga egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda hälsa och miljö vid

hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller

organismen.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en

kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på

annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa

eller miljön (produktinformation).

Uppgifisskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en

kemisk produkt eller bioteknisk organism skall till den myndighet som

regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter

regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter

om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

184

att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten Prop. 1997/98245

Bilaga 8

eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till

Sverige skall registreras i ett produktregister, som skall föras av den

myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande

produktregister för biotekniska organismer.

F örhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en

kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i

landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt

redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan

skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den

tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Tillstånd

12 § Tillstånd krävs för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska

organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och

biotekniska organismer, och

3. annan än yrkesmässig hantering av särskilt farliga kemiska produkter

och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om vilka kemiska produkter och

biotekniska organismer som skall omfattas av tillståndsplikten.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras

från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på

marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och

miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges

i 5 eller 6 §.

185

Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett

annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv

91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på

marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om

jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för

användningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda

skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt

bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen

bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på

marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett

fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en

ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som

redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den sökande begär det,

får krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte

ställas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är

relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Bemyndigande att medge dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer föreskriva om dispens från kravet på tillstånd eller

godkännande enligt 12-15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får

regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en

kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

F örsiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana

som har godkänts eller som omfattas av dispens enligt 13-16 §§ för att

släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska

bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast om det är

uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller

miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

186

Spridning av bekämpningsmedel Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett

sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas annan

olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall

vidtas för att motverka att medlet sprids till kringliggande områden.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från

luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i enskilda fall

från detta förbud.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att

bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda

trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge

dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer

av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt

6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen

kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid

bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,

skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på

livsbetingelsema för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges

för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets

betydelse för friluftslivet, naturvärden, den lokala befolkningens trivsel

eller något annat kommunalt intresse.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra

olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om

bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och

egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela

sådana föreskrifter.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som

innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15 o C skall av den som

tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin, delas in i och

tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller

bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den 187

myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller Prop. 1997/98z45

godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten Bilaga 8

eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i

produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa,

grundvattnet eller på miljön i övrigt.

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och

biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte

gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen

kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper

som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten

eller organismen.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på

tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i

fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och

biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som

avses i 7, 8, 10, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma

gäller föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som

angesi 1215 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får

hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännande

har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel

av en sådan produkt eller organism.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller

miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda

hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk

organism.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en

avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är

skyldig att göra sig av med.

Regeringen får meddela föreskrifter om avfallskategorier enligt första

stycket.

188

2 § Med hushållsavfall avses avfall och orenlighet som kommer från Prop. 1997/98:45

hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som

innefattar insamling. transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en

vara eller en förpackning, eller

2. den som 1 sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som

kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger

fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen

(1979:1 152) skall anses som fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall

samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på

ett Sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar

avfallshantering. Med avfall avses här avfallet av de varor eller

förpackningar som producentema tillverkar, för in till Sverige eller säljer

och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får avse krav på förpackningars

sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producentema att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen

och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om

insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra

förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §. svara

för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en

behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet

för hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall

fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och

nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet

på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och

Bilaga 8

189

miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta

att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av

bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar

fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om

hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 9 § gäller, annat avfall som

uppkommit hos dem.

9 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den

kommun som regeringen bestämmer i fråga om annat avfall än

hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har

meddelats med stöd av 6 §.

Kommunal renhållningsordning

10 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall

innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen

och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsättningar

anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla

uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att

minska avfallets mängd och farlighet.

11 § Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.

12 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen

på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med

fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i

saken. '

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till

granskning under minst fyra veckor.

13 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall

utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall

innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut

och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

14 § Bestämmelserna i 12 och 13 §§ gäller även förslag till ändring i en

renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i

renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal

fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

15 § Regeringen eller den kommun som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

190

upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som Prop. 1997/98:45

underlag för kommunens renhållningsordning.

16 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av

renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om

fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är

oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller

nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos

dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra

detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och

det finns särskilda skäl för ett sådant undantag.

Hantering av avfall

17 § Avfall får inte komposteras eller grävas ned eller på annat sätt

återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller

nyttjanderättsinnehavaren, om detta kan medföra risk för olägenhet för

människors hälsa eller miljön.

18 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller

andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som

innebära att ett visst slag av avfall i avvaktan på borttransport skall

förvaras skilt från annat avfall samt de ytterligare åtgärder som behövs

för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att

meddela sådana föreskrifter.

19 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte

någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för

ändamålet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får

regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten

eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med

transporten.

20 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller

återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i

bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering

och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om hantering av avfall. Regeringen får

bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom kommunen.

Bilaga 8

191

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i

fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

23 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får

meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,

Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt trots vad som

föreskrivs i detta kapitel.

Nedskra'pning

24 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har

tillträde eller insyn till.

Dumpning

25 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte

dumpas, varken som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller

dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är

avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den

ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av

avfall.

26 § Vad som sägs i 25 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av

skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om

åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

medge dispens från 25 § första stycket, om avfallet kan dumpas utan

olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när

medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet

meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten

inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet

återkallas.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

192

FJÄRDE AVDELNINGEN

PRÖVNINGEN AV MÅL OCH ÄRENDEN ENLIGT DENNA

BALK

16 kap. Allmänt om prövningen

Prövningsmyna'igheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,

kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta

domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk, eller föreskrifter

meddelade med stöd av balken. Mål och ärenden enligt 29 kap. om straff

och förverkande skall prövas av tingsrätt i den sammansättning som

anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av

respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1 §, 19

kap. 1 § ,20 kap. 2 §, 23 kap 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, förbud mot fortsatt

verksamhet och omprövning av villkor meddelas av

tillståndsmyndigheten.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller föreskrifter

meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen

får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande, dispens eller lagligförklaring enligt balken,

eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med

villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §

och om vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla finns i 22 kap. 1

§. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ärenden

skall innehålla.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller föreskrifter

meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras beroende av att

den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna

för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten

kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund

behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den

myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens

besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och

förvaras av länsstyrelsen.

13 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

193

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller

områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre

avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte

motverkas.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny

verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Verksamheten får dock tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana

åtgärder att olägenhetema från annan verksamhet upphör eller minskar så

att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig

utsträckning.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har

fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller

dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om

nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan underlåtelse

förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också om

sökanden eller någon som på grund av ägar eller ansvarsförhållanden har

väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har haft sådan

anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har förekommit.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra

verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga

för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet

kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka

olägenheter för människors hälsa och miljön av verksamheten, får

villkor som avses i 2 § andra stycket omfatta två eller flera verksamheter.

Som förutsättning för detta gäller att möjligheterna att uppfylla

miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och

miljösynpunkt uppnås på något annat sätt. “

Frågor enligt första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd som

innehåller gemensamma villkor för verksamheterna eller genom beslut

om gemensamma villkor.

9 § Tillstånd, upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med

skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område. och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna

intressen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en

efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är

verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde

i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

194

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till Prop. 1997/98:45

skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att Bilaga 8

de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas

vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall

verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan

väsentligt nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan

göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens

med 3 kap. Detta gäller inte om en samfällighet bildas enligt lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av,

1. den som domen eller beslutet angår om det har gått denne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den

verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i

frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på

arbetsgivarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser

beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har

meddelat med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet

inte avser ett särskilt fall, och

4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som

är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av

balken har rätt att överklaga.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening

som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller

miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd,

godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar

och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst

tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmakten,

Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets

radioanstalt.

17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande

slag:

l. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffmering av råolja eller för tung petrokemisk

produktion, 195

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kämteknisk verksamhet som prövas av regeringen

enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för

att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för

framställning av kämbränsle,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt

om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat

med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter

naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av det

avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra

inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller på

annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden

som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt

av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av

minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter

under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag

eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio

kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om

därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen

understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvattenföringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än

10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna

vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverlednin gar och

vattenbortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser

någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren. Storsjön i

Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning

eller bli av ingripande slag.

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning

av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring

eller förtöjning av sådana plattformar för reparation. ombyggnad eller av

någon annan anledning,

18. motorvägar och motortrañkleder samt andra vägar med minst fyra

körfält och en sträckning av minst tio kilometer,

19. jämvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en

sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att

pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

196

T illåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får i ett visst fall förbehålla sig prövningen av

tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning

enligt 1 §, om

1. verksamheten kan antas få betydande omfattning eller bli av

ingripande slag,

2. verksamheten kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom

ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller andra stycket har förklarats

som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje

stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet

som är tillståndspliktig enligt balken eller föreskrifter meddelade med

stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning

av verksamheten, skall regeringen lämna besked om förbehållet till den

tillståndsprövande myndigheten innan myndigheten har meddelat dom

eller beslut om verksamhetens tillåtlighet.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får

regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan

verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och

dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning

eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant

förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Underrättelse

5 § En miljödomstol, annan myndighet eller kommun som inom sitt

verksamhetsområde får kännedom om en verksamhet som avses i 3 §

skall underrätta regeringen om verksamheten.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1-11 och 17

endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga om

verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser annat

än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet

som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring

av kämämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9 eller

10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att

verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan plats

bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats har

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

197

anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas godta Prop. 1997/98:45

en placering där.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt

detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose

allmänna intressen.

18 kap. Regeringens prövning av överklagade ärenden

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring

eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat,

naturminnen. strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller

vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter

meddelade med stöd av balken.

Mål och ärenden kan enligt 19 kap 2 § och 21 kap 7 § av

förvalningsmyndighet och kommun samt miljödomstol överlämnas till

regeringens prövning.

19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

Prövningen

1 § F örvaltningsmyndighetema och kommunerna prövar ärenden enligt

vad som är föreskrivet i balken, eller enligt föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken.

Kommunala nämnders beslut får överklagas hos länsstyrelsen, om inte

annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut får överklagas

hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

2 § Om förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet

eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §

skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande

överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om

regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om

regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3

§.

Att skyldighet föreligger att underrätta regeringen om verksamhet

enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Bilaga 8

198

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

3 § I ärenden om miljöfarlig verksamhet som prövas av länsstyrelsen

eller kommunal nämnd skall tillståndsmyndigheten se till att varje ärende

blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.

4 § Länsstyrelse eller kommunal nämnd skall i ärende som avses i 3 §

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda

den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har

väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på

platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. lämna den som gjort en ansökan eller framställt en erinran

underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv

och bereda honom tillfälle att yttra sig, om inte annat följer av 17 §

förvaltningslagen (1986:223).

Bestämmelser om kungörelse m.m. finns i lagen (0000) om

kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt

miljöbalken.

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall

tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om ansökans ingivande och brister i densamma,

3. 22 kap. 4 § om talerätt,

4. 22 kap. 6 § om rätt att företräda fastighet,

5. 22 kap. 9 § om sakkunniga,

6. 22 kap. 10 § om undersökning på platsen,

7. 22 kap. 21 § första stycket 1-2 och 4-9 samt andra stycket sista

meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

8. 22 kap. 22 § om särskild dom,

9. 22 kap. 23 § första stycket, andra stycket andra meningen samt

tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska

föreskrifter,

10. 22 kap. 24 § första stycket första meningen om

verkställighetsförordnande, samt

11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild överklagan i frågor om sakkunniga

som avses i 22 kap. 9 §.

20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala

milj "domstolar .

Miljööverdomstol är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen. 199

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §

första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom

verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas

av länsstyrelsen ,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen

eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2-5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid

vattenverksamhet enligt 31 kap.,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om

förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och

7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild

framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i

förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985 :206) om viten.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte

annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga

myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har

meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även

på miljödomstolar och Miljööverdomstolen om inte annat följer av

denna balk eller annan lag.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild

talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i

rättegångsbalken, om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte

är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i

miljödomstolarna i dit överklagade mål och ärenden samt vid

överklagande av sådana mål och ärenden till Miljööverdomstolen om inte

annat följer av denna balk eller annan lag. När en ideell förening med

stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a §

förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren

domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.

Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och

erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha

erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

200

Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets

beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av

industriell eller kommunal verksamhet.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med

ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid

huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som

avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs

sådant mål eller ärende i sak utan huvudförhandling skall dock den

sammansättning som anges i 4 § gälla om inte rätten finner att det är

tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till

det, eller, om målet är av enkel beskaffenhet.

I mål eller ärende som handläggs enligt förvaltningsprocesslagen

(1971:291) enligt 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av

nu

ordföranden och ett miljorad. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor

skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser

ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga

ledamöter i miljödomstol.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet,

vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den

miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har

bedrivits eller skall bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2-5 §§ och vid

ingripande av det allmänna enligt 31 kap. prövas av den miljödomstol

inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har skett eller

kommer att ske.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas' av den

miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i

huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att

bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32

kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol

inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

9 § Ärende som överklagas från myndighet till miljödomstolen prövas av

den miljödomstol inom vars område myndigheten som först har prövat

ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är domstol som är behörig att

handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som

avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre

rätt.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening,

"o

därefter miljoraden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

201

utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste

meningen skall gälla.

Aliljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol

skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha

teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner

eller anställer milj öråd.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre

skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder

sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än fem

ledamöter får inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall

Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Detta gäller även om

förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig. Ett miljöråd får dock

ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

21 kap. Mål och ärenden i miljodomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 §eller 7 §

andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelse eller en kommun

enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall

prövas av länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller

lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser

om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte

avser en markavvattning som skall prövas av länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller

prövning enligt 11 kap. 23 § under vilka villkor en anläggning för

bortledande av grundvatten får tas ur bruk,

5. om prövning enligt 11 kap. 17 § av lagligheten av annan utövad

vattenverksamhet än sådan markavvattning som skall prövas av

länsstyrelse,

6. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av

genomförandetiden eller den tid inom vilken igångsättande av

verksamheten skall ha skett,

7. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap. 3

§,

8. om omprövning enligt 24 kap. 5-9 §§ samt enligt 7 kap. 14-16 §§

lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

9. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

202

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och Prop. 1997/98245

kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får

miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall

behandlas enligt vad som enligt 7 kap. 2 § lagen (0000) med vissa

bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

2 § Bestämmelser om vissa stämningsmål finns i 7 kap. 2 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

3 § Mål eller ärenden enligt denna balk får handläggas i en rättegång, om

det är samma sökande och de avser samma verksamhet eller

verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol

prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i annat sådant ärende

göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en

länsstyrelse eller kommun. Om ärende som prövats av en

förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med

ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket och

23 kap. 8 §.

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som

sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende

som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Vad som i första och andra stycket sägs om miljödomstol gäller även

för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva

sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under

prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, skall miljödomstolen

förklara målet vilande till dess tillståndsfrågan har avgjorts.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första" stycket

förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller

avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och

begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden

ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att

tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har

avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av

länsstyrelsen.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som

behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas upp

av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan

myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till

det,

Bilaga 8

203

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet

eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild

ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan

tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall miljödomstolen

med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1

§ eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten

enligt 17 kap. 3 §.

Miljödomstolen skall med eget yttrande till regeringen överlämna

överklagade ärenden som är av särskild vikt eller om Naturvårdsverket

begär det. Är det fråga om statlig myndighets beslut som rör

Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller

Försvarets radioanstalt som överklagats skall domstolen alltid med eget

yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Att skyldighet föreligger att underrätta regeringen om en verksamhet

enligt 17 kap 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall

innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att

bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,

2. en milj"konsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det

samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 5 §§,

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna

hänsynsreglema i 2 kap. iakttas, '

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som

behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,

och

5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla

1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten

samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt

till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje

sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå

med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla

i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingama skall ges in i det antal exemplar som

miljödomstolen finner behövli gt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

204

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar

eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden

inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på

sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan

ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda

kungörelse. Bestämmelser om kungörelsens innehåll, skriftväxling och

delgivning av mål och ärenden enligt balken finns i lagen (0000) om

kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt

miljöbalken.

4 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det

behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra

allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra

allmänna intressen inom kommunen.

5 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökan i mål om

vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut,

nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.

Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för

sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

6 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet

avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten

med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den

lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre

ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som

är bindande för den förre ägaren. '

7 § Erinringar mot ansökan skall göras skriftligen. Erinringsskriften skall

ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har

bestämt. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till sökanden.

8 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet

får den inriktning och omfattning som dess beskaffenhet kräver.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och

vilka parter som skall inställa sig vid denna.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.

Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör

lämnas för skriftemas innehåll.

9 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning

eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att

efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

205

undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med

hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,

skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för

undersökningen.

10 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall

på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid

undersökningen skall protokoll föras.

11 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling

besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller

olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som

villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den

ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. I

fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena

föranleder det.

12 § När målet är klart för huvudförhandling, skall miljödomstolen

bestämma tid och plats för denna.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling behöver dock

sådan förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock

hållas. Att målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna

skall anges i kungörelsen. I frågor som avses i 23 § andra stycket

behöver inte huvudförhandling hållas.

Huvudförhandling får hållas, även om part uteblir från denna.

Tredskodom får dock inte meddelas.

13 § Om miljödomstolen timer att ett mål kan utredas utan förberedelse,

får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhandling i

målet. Då gäller 36 och 9-12 §§ i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen

får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

14 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövli gt.

15 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller åtgärd

enligt 11 kap. 23 § som avses med ansökningen samt erinringar i

anledning av utlåtande om verksamheten enligt 9 § skall framställas

skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen.

Miljödomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar,

om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra

omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

16 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan

ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har

framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

206

parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för

skriftemas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick

som det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter

som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den

tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny

huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan

betydelse eller skulle medföra oskäli g kostnad eller synnerlig olägenhet,

behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp

på nytt.

17 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid

syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna

innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl

föreligger, skall om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två

månader efter det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att

underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att

ett exemplar av domen hålls tillgänglig hos den eller de aktförvarare som

har förordnats.

18 § När på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet den

ersättning som tillkommer parten anses böra sättas högre än vad

sökanden har föreslagit, får miljödomstolen även beträffande andra parter

vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att

uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än

vad sökanden har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning

dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

19 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket

expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det

värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar

fastighetens värde.

20 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en

fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området

samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för

fastighetsbildning.

21 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i

förekommande fall innehålla bestämmelser om den tid som tillståndet

skall gälla samt om

1. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska

utformning i övrigt,

2. tillsyn, besiktning och kontroll,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

207

3. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande

åtgärder samt hur betalningen skall ske,

4. skyldighet att betala avgifter,

5. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan

eller andra olägenheter,

6. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av

kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre

miljön,

7. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning

och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller

återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,

vatten och andra naturresurser,

9. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och

ställande av säkerhet,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får

framställas, och

11. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap.

22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

12. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges

den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst

tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall

ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor

av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet

och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

22 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra

frågan om verksamhetens tillåtlighet.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om

verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild

dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att

huvudförhandling inte behöver hållas framgår av 12 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt

skall vila till dess domen fått laga kraft.

23 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig

säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till

verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess

erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om

skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska

föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är

nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter

om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

208

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättning Prop. 1997/98:45

får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts Bilaga8

provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som

villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva

att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga

ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som

inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om

beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som

omfattas av ett uppskovsbeslut.

24 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet

till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga

kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer

säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att

utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om beskaffenheten av

säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har

meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att

betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i

verkställighet som om den hade fått laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra

stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot

domen i övrigt prövas.

23 kap. Rättegången i Miljooverdomstolen och Högsta domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,

överklagas hos Milj ööverdomstolen. För att prövning skall ske av domar

och slutliga beslut krävs prövningstillstånd. Kravet på prövningstillstånd

omfattar även beslut som får överklagas endast I samband med

överklagande av dom.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall

miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och

innehållet i 49 kap. 14 § rättegångsbalken eller 34 a §

förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas 49

kap. 13 § rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen

(1971:291).

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje

stycket rättegångsbalken tillämpas.

209

14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut

fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens dom eller

beslut.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 9 och 11 §§ samt

i 7 kap. 22 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7

kap. 13 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av

dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera

ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna

skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna

skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av

teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens

dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över

utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig

utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har

utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får

Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med

motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas

till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt

utfärda kungörelse om överklagandet.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av

Miljööverdomstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning,

om en sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part

och motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning,

skall dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan

betydelse.

Vid huvudförhandling får

Miljööverdomstolens försorg i

bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite

eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får

föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 §

utan skall delges med parten.

utredningen läggas

den omfattning

fram genom

som domstolen

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i

övrigt 22 kap. 9, 17-24 §§ samt 7 kap. 6 och 8 §§ lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenföretag. Miljööverdomstolen får

meddela förordnande om omedelbar verkställighet av miljödomstolens

dom. För sådant förordnande gäller 22 kap. 24 § första stycket.

Prop. 1997/98245

Bilaga 8

210

Rättegången iHögsta domstolen

8 § Miljööverdomstolens domar och beslut i mål eller ärenden som i

första instans har prövats av en kommun eller förvaltningsmyndighet får

inte överklagas.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är

föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om

rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål

enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en

verksamhet enligt balken och har domen eller beslutet vunnit laga kraft,

gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen

eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig

verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av

9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats

av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en

vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd

av detta kapitel, 2 kap. 9 §, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 §,

eller 26 kap. 9 § fjärde stycket denna balk eller 2 kap. 9 § lagen (0000)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd

begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, brådskande

förelägganden eller förbud, eller återkallas samt fortsatt verksamhet

förbjudas. "

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller

åtgärder enligt 11 kap. 16 § och lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan

som en tillståndsdom eller tillståndsbeslut.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de

bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet

i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom

vilken igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet eller

att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan

tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år.

Tillståndsmyndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad

som är skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den

föreskrivna tiden har gått ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

211

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens

eller godkännande som meddelats enligt balken, eller föreskrifter med

stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten

genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av

betydelse för tillståndet eller villkoren,

2. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har

följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten har uppkommit någon olägenhet

av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

4. om det genom verksamheten har uppkommit olägenhet av sådan art

som avses i 2 kap. 9 § första stycket och olägenheten inte kan avhjälpas

genom en ändring av villkoren för verksamheten,

5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,

eller

8. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats

under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att

utnyttjas.

Miljödomstolen får i fall som avses i första stycket 2, 7 och 8 återkalla

rätten att bibehålla en vattenanläggning.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som

avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är

ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de

åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom

utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge

någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för

allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut

anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får

också meddela förordnande enligt 11 kap. 21 §. Då äger 11 kap. 21 §

fjärde stycket och 22 § motsvarande tillämpning.

5 § Tillståndsmyndigheten får, efter vad som är skäligt. ompröva tillstånd

samt ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser

för en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet.

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller

den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen. föreskrivs av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en

miljökvalitetsnorm inte uppfylls,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten

genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av

betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har

följts,

Prop. 1997/98145

Bilaga 8

212

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon

betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan

uppnås med användning av någon ny process eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning

av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre

förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett

område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.

4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som

har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt

6 kap. 5 § lag (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga

kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar

sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan

på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första

meningen angivna tiden.

1 fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om

andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för

framtiden.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter

enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för

en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna

omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ hos miljödomstol får göras

av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan

prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den

tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva

eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller

tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret

får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret

inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen

påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns

i 7 kap. 14-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har

föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

213

miljödomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret

utan att regeringen har medgivit det.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7

kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

Oförutsedda skador

12 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i

enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte

förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den

skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt

intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens

bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att

medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för

tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I

fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till

prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,

högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden

räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken

arbetena skall vara utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 8 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock

aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom. I '

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk

enligt denna paragraf.

13 § Framställan som avses i 12 § skall vara skriftlig och ges in till

miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges

tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för

framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om

förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 9-13 §§ lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 19 samt

24 § andra och tredje styckena.

Prop. 1997/98245

Bilaga 8

214

25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte

rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

2 § I mål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i andra stycket,

och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall sökanden svara för

sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som

innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller

vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller

miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.

Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt till att erhålla

ersättning föreller skyldighet att betala rättegångskostnader.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen

skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de

kostnader som där har uppkommit för motpartema genom att sökanden

har klagat.

3 § I mål som gäller återkallelse, förverkande eller omprövning enligt 24

kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket, Kammarkollegiet,

länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid

miljödomstolen. 1 mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att

tillgodose allmänna intressen skall den myndighet som ansökte om

omprövning dessutom svara för kostnader vid miljödomstolen som

uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock

inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 l. Gäller ett mål enligt

24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings

säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket,

Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i

samfälligheter enligt 7 kap. 18 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller

kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 19 § samma lag skall varje part

svara för sina kostnader.

5 § Bestämmelserna i 2-4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6

eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i mål om vattenverksamhet får efter vad

som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader

eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av

fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående

ersättning eller inlösen, kan miljödomstolen förordna att denne bär sina

egna kostnader, om rättegången har inletts utan tillräckliga skäl. Har

Prop. 1997/98145

Bilaga 8

215

rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får miljödomstolen

dessutom förplikta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt att

ersätta motparten dennes rättegångskostnader.

7 § 1 mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala

ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte

har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta

ränta enligt 6 § räntelagen ( 1975:635) från dagen för beslutet till dess

betalning sker.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens och

Miljööverdomstolens kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11§ och i

mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i

expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock

bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för

den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i

21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt och

fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständigheterna

förordna att vardera parten skall själv bära sin rätte gångskostnad eller att

en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning, skall sökandens

kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är

skäligt. Om tillstånd inte meddelas till markavvattningen, skall sökanden

betala de kostnader som har uppkommit, om inte om inte särskilda

omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan

samtliga sakägare eller vissa av dem.

Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som har

inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall dock

kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Övriga kostnader

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2

kap. 8 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

skall sökanden svara för samtliga kostnader.

1 ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den

ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en

motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

216

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

FEMTE AVDELNINGEN

T ILLSYN M.M.

26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk och föreskrifter,

domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken

efterlevs. ,

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken

och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt

vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information

och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål

skall kunna tillgodoses.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i

balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till

polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, de statliga

myndigheter som regeringen bestämmer, länsstyrelsen och kommunerna

(tillsynsmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer skall utöva den

kommunala tillsynen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med

undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över

hanteringen av kemiska produker enligt 14 kap. och över

avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen

bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan

tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om

kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet

som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets

materielverk eller Försvarets radioanstalt.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt

3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör

överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med

eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om

kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en

kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen

besluta om återkallelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

217

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelsema skall gälla även i

fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna

balks tillämpningsområde.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda

hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för

tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att tillsynsmyndighetema skall lämna sådana

uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet

skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande

ansvar.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att

tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt

eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta

befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun

uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i

ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och

35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall

tillämpas på den som fattar sådana beslut.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt

någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att ut om i

tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

F ärelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som

behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd,

villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall

efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får

inte till gripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om

tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en

tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden

eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig

skada på miljön uppkommer.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap.

2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en

med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller

enskilda intressen.

Prop. 1997/98r45

Bilaga 8

218

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett

område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område

att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att

allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som

omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga

allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det.

Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när

det gäller diken.

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i

denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet som

uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,

anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap.,

får en tillsynsmyndighet ge sådant föreläggande mot en ny ägare eller

tomträttshavare.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en

fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller

mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller

nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga någon av

dessa, att utan dröjsmål lämna uppgift om den nya ägarens eller

nyttjanderättshavarens namn och adress.

Vi te

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud

mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller

ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör

någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till

inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är

föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.

Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta

den om anteckningen som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv

av tomträtt, om den sökande inte är föreläggandets adressat.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot den nya

ägaren av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom

köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller

även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för

äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av

egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren.

Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var

ägare vid periodens början.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

219

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut

som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet

vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,

skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet

anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i

inskrivningsregistret.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning

eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har

överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att

tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande 1 rättegång

tillämpas.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud

enligt 9-13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter

ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får beslutet

verkställas enligt utsökningsbalken.

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1-4, 8, 9 eller 10 §,

får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att

åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser

i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av

tillsynsmyndigheten.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får

tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes

bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan

föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med

hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast

eller det finns andra särskilda skäl.

Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får verkställas enligt

utsökningsbalken.

Verksamhetsuto'varens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras

medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall

fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller

förebygga sådana verkningar.

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall

också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig

underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

220

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till

kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om

tillsynsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad

som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket eller 7 § andra

stycket, skall den som utövar verksamheten varje år lämna en

miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över

verksamheten. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har

vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av

dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet Som regeringen bestämmer får

föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av

verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas

av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter

som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får

föreskrivas.

Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om

skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet

eller vidtar åtgärder som det finns bestämmelser om i denna balk eller i

föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten

lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma

gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från

sådan verksamhet.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras

medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som

annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig

att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana

undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för

tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder

eller för allmänna ändamål. om det finns skäl att anta att byggnadens

skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan

tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall

utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta

kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med

det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den

berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är

slutförd.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

221

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse

naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för

områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av

förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på

grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap,

fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för

utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som

enligt 29 kap. bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd

av 7 kap. 3, 5, 11, 12,24 eller 29 §, 8 kap. 1-2 §§, 11 kap. 14 § eller 12

kap. 6 §.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten

skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den

tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om

tjänstemännen själv hade gjort beslaget.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller

naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11

kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en

naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen

gäller.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla

omedelbart även om det överklagas.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har

utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje

meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått

veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för

landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas

sekretesslagen (1980:100).

1 stället bestämmelserna i

27 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning

och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

222

med stöd av balken. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om

sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns

också i 25 kap. 8 §, 26 kap. 22 § andra stycket och 10 kap. 11 § tredje

stycket.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har

meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta

kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall

lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens

storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den

myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen

eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Renhållningsavgifl

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för

insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt

denna balk utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens

bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför

renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg

finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § skall vara ärlig eller på annat sätt periodisk.

Om avgiften avser insamling, borttransport och bortskaffande vid enstaka

tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för

varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att

täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftkostnader för

renhållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för

användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än

renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning.

återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen. får

avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften. om kostnaden

därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför

renhållningen.

6 § Avgift enligt 4 § skall betalas enligt den taxa som

kommunfullmäktige antar.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

223

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt Prop. l997/98:45

saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 § Bilaga 8

skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldi g och

till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift

för insamling, borttransport och bortskaffande av avfall som utförs

genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall

för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats

med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till kommuner eller till den myndighet som

regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeang

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och

den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till

fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att

där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt till

ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig

att utföra undersökningar. kompensationsåtgärder eller andra åtgärder på

annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen

besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

224

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får,om det finns skäl för det, besluta att tillträde till

annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller

avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda

verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller

annat undersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden

skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall

väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen ställer

säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om

säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även

om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra skadeförebyggande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta

en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder på

annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att

förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta

att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som ägs

eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala

ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till

en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet,

en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller

innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller

göra undersökningar för sådan efterbehandling.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång

om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har

kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid

miljödomstol.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1-5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång

orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för

att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

15 Riksdagen 1997/98, I saml. Nr 45, Del 3

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

225

Förbud mot att rubba utrustning Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid

undersökningar enligt 1-5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller

skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller

liknande behöver sättas ut.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och

åtgärder enligt l-5 §§.

Tillträde till vattenståndsmätare m. m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs. allmän

åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare,

vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som

verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd. vattnets

avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats

för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd

för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av

miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på

fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta. när

det är fråga om

1. vattenverksamhet som utförs av staten. kommuner eller

vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller

som främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller

grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn. eller

6. markavvattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in. om det

skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta

annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller placerats på

marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort inom ett

år från upphörandet.

226

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att

nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att

underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.

Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en

vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller

att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller

minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras,

har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens

ägare skäli g ersättning för rätten att använda anläggningen.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med

beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador

på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

PÅFÖLJDER

29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt

l. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan

medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur

eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande

olägenhet i miljön,

2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening

kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under

1, eller

3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller

strålning

döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är

allmänt vedertaget, för miljöbrott till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex

månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall

särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av

stor omfattning eller om gämingen annars varit av särskilt farlig art.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

227

Om gämingen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig,

döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för

vållande till miljöstöming till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en

kemisk produkt eller vara som innehåller en kemisk produkt. utan att

vidta de skyddsåtgärder eller de försiktighetsmått i övrigt som behövs på

grund av produktens eller varans inneboende egenskaper, för att hindra

eller motverka skador på människor eller i miljön, döms för miljöfarlig

kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gämingen

kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en

verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd,

godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i

denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

döms för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

villkor som meddelats i samband med tillstånd, godkännande. dispens

eller vid omprövning av tillstånd eller villkor enligt denna balk eller

enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för

gämingen kan utdömas enligt 1 eller 2 §§.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som

föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av

balken, underlåter att lämna underrättelse eller en uppgift eller lämnar en

oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en

tillsynsmyndighets verksamhet. döms för försvårande av miljökontroll

till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av

oaktsamhet

1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken.

eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. eller i en

sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift. eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har meddelats

med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som

innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism eller en

kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara som innehåller eller har

behandlats med en kemisk produkt

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra

bedömningen av riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller för att

hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras. för

bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

228

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en Prop. 1997/98:45

plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning Bilaga 8

till böter eller fängelse i högst ett år.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller

av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter för totalförsvaret meddelade med stöd av 1 kap. 5 §,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar

i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra stycket,

3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom

biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,

4. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad m.m.

enligt 7 kap. 16 § och inte 7 kap. 17 eller 18 § är tillämpliga,

5. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde

meddelade med stöd av 7 kap. 20,

6. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade

med stöd av 7 kap. 22 §,

7. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,

8. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade

med stöd av 8 kap. 1 och 2 §§,

9. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att

sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,

10. föreskrifter om in- och utförsel, transport m.m. meddelade med

stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan befattning med djur. växter, ägg,

rom, bon eller produkter av djur eller växter som strider mot

bestämmelsen eller mot ett villkor i beslut i enskilt fall,

11. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten

m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,

12. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet

meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,

13. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna

beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,

14. förbud mot markavvattning enligt 11 kap 14 §,

15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 18 §

första stycket eller 21 § första stycket eller 22 § första stycket,

16. villkor meddelade med stöd av 11 kap. 23 §,

17. förbud att påbörja verksamhet enligt 12 kap.6 § tredje stycket,

18. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap.6 § fjärde stycket,

19. särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid genteknisk

verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 11 §,

20. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.

18 § andra stycket,

21. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 §

första stycket om inte regeringen meddelat dispens enligt andra stycket i

paragrafen,

22. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller

införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,

23. föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska

eller biotekniska produkter meddelade med stöd av 14 kap. 24 §,

229

24. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk eller bioteknisk Prop. 1997/98:45

produkt enligt 14 kap. 25 §,

25. förbud mot dumpning enligt 15 kap. 25 §,

26. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets

förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import

av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets

förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och

kontroll av risker med existerande ämnen,

27. förbud eller underlåter att lämna uppgifter enligt rådets förordning

(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned

ozonskiktet, ,

28. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i

strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om

övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från

Europeiska gemenskapen,

29. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som

meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9

december 1996 såvitt avser import till Sverige, export och reexport från

Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport och transitering

eller köp,försäjning och annan kommersiell åtgärd.

För försök till brott mot första stycket 25 döms till ansvar enligt 23

kap. brottsbalken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan

ådömas enligt 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med

uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 7

kap 30 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 9

kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa

meddelade med stöd av 9 kap. 12 §, i

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om

arbeten som kan skada fisket,

5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd

av 12 kap. 7 §,

6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.

meddelade med stöd av 12 kap. 9 §,

7. nya eller ändrade villkor för Vilthägn enligt 12 kap. 1 1 §,

8. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §,

9. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 att i en ansökan

eller annan handling lämna uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om

förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas

enligt 1 eller 2 §.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar

befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som

Bilaga 8

230

gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits

genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

11 § Om brott enligt 3-10 §§ är att anse som ringa döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gämingen är belagd med

samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gämingen

kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt

detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

För sådana brott som kan föranleda att miljösanktionsavgift döms ut

enligt 30 kap. får åtal väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat

från allmän synpunkt.

12 § En kemisk produkt eller bioteknisk organism eller en vara som

innehåller en kemisk produkt eller en genetiskt modifierad organism eller

annan egendom som har varit föremål för brott enligt l-4, 6, 8, 9 eller 10

§ får förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma

gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller

medförts vid brott enligt 1-4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om

det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I

stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 25 döms vid svensk

domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har

brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den

tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt

en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har

uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för

gämingen.

30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en

näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet

1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,

2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller

anmälningspliktig enligt denna balk eller föreskrifter meddelade med

stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har gjorts,

eller

3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av

denna balk eller föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen

har föreskrivit om avgift enligt 2 §.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

231

Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett

uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas

ut om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Regeringen föreskriver för olika överträdelser

miljösanktionsavgiftens storlek. Därvid skall hänsyn tas till

överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som

Överträdelsen avser.

Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst

500 000 kronor.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket

riktas mot ges tillfälle att yttra sig Över de omständigheter som utgör

grund för beslutet.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges

verksamhetsutövaren.

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att

avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.

Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen

verkställas såsom en dom som har fått laga kraft.

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas

mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta

om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig över de

omständigheter som utgör grund för beslutet.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en

miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol. ›

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort. om beslutet om avgiften

inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har fått laga kraft.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har

undanröjts genom beslut som fått laga kraft.

Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket

lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften

betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela

närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter

skall betalas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

232

SJUNDE AVDELNINGEN

ERSÄTTNING OCH SKADESTÅND M.M.

31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid

tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Detta kapitel är tillämpligt 1 frågor om ersättning vid vissa

ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av

vattenverksamhet. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om

ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid

ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller

avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild rätt

till fastighet.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och

förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som

innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom

berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller

1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör

nationalparker,

2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 §§ om åtgärder och

inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat, '

3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som

rör vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör

viss verksamhet.

En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter

björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 14 att det krävs

tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om

tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24

§ och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som

motsvarar vad fastighetsägaren enligt 4 § första stycket är skyldig att tåla

utan ersättning.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

233

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4

§ beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av

kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av

länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse

vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den

sökande.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga

olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsägaren

rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §. Beror

olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall 5 §

första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut

enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket,

förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt

18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §

första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under

förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste

beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden

enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma

tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant

beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller

motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande

inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder

enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har

vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,

skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas

med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område

marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan

genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 1 1 § är berättigad

till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.

Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

234

endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars

skulle ha fått färdas fritt.

Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike på

grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning

enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra

anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,

anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan

annars förloras.

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller

uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och

sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning

uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §

eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt

12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen

väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala

ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett

år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft

vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får

den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare

för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om

föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som

förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts

genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara

bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller

tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges

tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka

ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till

fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta

gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter

eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten

har beslutat att inte kräva rättelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

235

Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år

från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och

senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att

föra talan annars går förlorad.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som har fått tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på

annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som

skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller

skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet.

Ersättning skall betalas även för skada till följd av förbud mot fiske

enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår sedan

skadeförebyggande åtgärder har utförts.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga

olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11

kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra

endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och

fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla

fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16

§ andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.

medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall

ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om

medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i

fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan

fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare

lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §

jordabalken. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt

domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller

har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanläggning

skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas

av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala

ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivningen

finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal

som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

236

o o

lämnas 1 sadant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av

förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon

annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet

att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen

sökas åter av den underhållsskyldige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om

omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 eller 15 § lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust

av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets

avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses

med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas

inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring

av en vattenanläggnings säkerhet.

Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna

balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren

som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock

viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet.

På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16-18 §§ tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt

omprövningen eller. om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till

konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §. av

tillståndshavaren.

2. om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till

konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning. av den som har begärt omprövningen.

Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som

omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till

kraftverket.

Begränsning i vid av viss

vattenverksamhet

ersättningsrätten omprövning

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en

förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som

avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån

för det allmänna fiskeintresset. allmän farled, allmän hamn eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

237

hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 Prop. 1997/98:45

§ första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller

inskränkningen till följd av de skilda omprövningama och av

vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugonde] av

produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan

tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som

är en följd av vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en

tjugonde] av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt

meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av

regleringen,

3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondel

av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som

omfattas av tillståndet till verksamheten.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken

denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom

de gränser som anges i andra stycket 1w3 fastställa den del som inte

ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på

vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet

som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av

nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda

tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid

som återstår till denna tidpunkt.

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt

22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet

orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att

reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en

vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän

farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.

Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av

vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som avldetta

värde är en följd av vattenregleringar.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen

(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för

ersättning som avser mark som skall lösas in.

Bilaga 8

238

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst

mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen

(1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan

som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser

inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från

samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,

är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det

eller om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i

anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åtgärd

har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall

den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas

och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom

en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller'

ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av en

vattenverksamhet som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning

som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions-

eller anmälningsskyldighet. skall den ersättningsskyldige anmäla

ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt 5

§ räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes,

vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något

annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut

ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 §

räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid

miljödomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning

enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall

länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller

en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut

varigenom ersättningen har bestämts.

F ullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har

fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §

expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt

27 § första stycket inte betalas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

239

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i

anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon

annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och

4 § expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den

begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.

Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades

förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med

tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt

11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock återkrävas om

det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av

den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall

betalas vid ett tillfälle.

Ersättning enligt 5 § andra stycket skall dock betalas med ett visst

årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas av mot

ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket eller 8 §.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den

ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också

ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst

årligt belopp med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för

renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller vid

tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från

dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till

ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har

deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den

ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på

fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust

därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen

efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den

ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av

domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att

överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att

skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

240

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid Prop.1997/98:45

miljödomstolen. Bilaga 8

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser

som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av

ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess

betalning gjorts.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i

inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen

deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt 6

kap. 1 § expropriationslagen ( 1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17-19

§§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

o..

32 kap. Skadestånd för vissa miljoskador och andra enskilda

anspråk

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och

sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet

har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts

dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet

ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte

skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess

allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande

strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall

då särskilda bestämmelser gäller.

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet

som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana

skador tillämpas 31 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första

stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,

241

16 Riksdagen 1997/98. l saml. Nr 45, De13

andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna 1 övrigt föreligger

övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller

andra lössprängda föremål. om skadan orsakas av ett sprängningsarbete

eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för

skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför

eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder

som anges i 3 kap. 3 §jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i

omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför

särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den

som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumli g.

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver

eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av

fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har

andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten

och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig

verksamhet.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva

den skadegörande verksamheten är brukaren skadeståndsskyldig enligt

detta kapitel endast om denne har orsakat skadan uppsåtligen eller genom

vårdslöshet.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som

utan att vara fastighetsägare. tomträttshavare eller annan brukare av

fastigheten. i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på

fastigheten.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel. svarar de

solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning

gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall. om inte

annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med

hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret. möjligheterna att förebygga

skadan och omständigheterna i övrigt.

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp

lämpligen uppskattas på förhand. skall ersättning bestämmas för framtida

skador, om en part be går det.

Om det finns skälig anledning. kan ersättningen bestämmas till ett visst

årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på

detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn

till de ändrade förhållandena.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

RJ

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som Prop. 1997/98:45

fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och Bilaga 8

som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i

denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller

verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen

tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att

ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och

ersättningen till följd av överenskommelse mellan den

ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan

anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till

gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att dennes fordran i denna del

skrivs av på fordringshandlingen.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt

eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid

användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran

lösas in av den som bedriver verksamheten. Detsamma gäller om någon

som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt 10 kap. om

särskilda bestämmelser om förorenade områden vidtar åtgärd som

medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att

synnerli gt men uppkommer vid användningen.

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).

Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år

före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som

bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka

talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder eller

andra försiktighetsmått skall vidtas.

33 kap. Miljöskadeförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i 32

kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid tillämpning

av 26 kap. 17 och 18 §§ denna balk om kostnaden är hänförlig till

miljöfarlig verksamhet skall det finnas en försäkring

(miljöskadeförsäkring respektive saneringsförsäkring) med villkor som

har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt denna

balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken

kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringarna med belopp

som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott

för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna

i första stycket.

243

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i

försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person och

sakskada som avses i 32 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap.. men inte kan

få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,

eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i

försäkringsvillkoren. ersättning för saneringskostnader som har

uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt

verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse

enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan

betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som

har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt

räddningstjänstlagen (1986:1102).

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen

inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning. skall

försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om

betalningsförsummelsen.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att

fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Bilaga Prop. 1997/98:45

Krav Miljöklass 2 klass 3 »

kategori 2a kategori 2b kategori 2C Bilaga 8

avsedd för avsedd för

fordon med fordon utan

katalytisk katalytisk

avgasrening avgasrening

Svavelhalt. högst

massprocent

Ångtryck vid 37.80 C.

högst kilopascal

Ångtryck vid 37,80 C.

lägst kilopascal

Förångat vid 70°C,

volymprocent

Förångat vid 10000, 471/50/2

lägst volymprocent

Förångat vid 180°C,

lägst volymprocent

Slutkokpunkt. högst 0C

Bensenhalt vid 15°C.

högst volymprocent

Aromatindex3, högst

Aromathalt,

högst volymprocent

Syrehalt, högst mass-

procent

Blyhalt vid 15°C,

högst milligram per

liter

Fosforhalt. högst

milligram per liter

Tillsatsämnen

Densitet vid 15°C 680-720

kg/m3

Oleftnhalt högst 05

volymprocmt

nsHexanhalt högst 0.5

volymprocent

Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för insugnings»

respektive insprutningsventiler.

' Avser tiden fr.om. den 15 maj tom. den 30 augusti i X-, Y-, Z-. AC- och BD-län samt tiden from. den 15 april

tom. den 30 september i övriga län.

2 Avser övrig tid än den som anges under '.

3 Med aromatindex avses halten aromatiska kolväten dividerat med 13 med tillägg av bensenhalten varvid halterna

uttrycks i volymprocent,

' Får ej innehålla askbildande ämnen. 245

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggningar.

Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i

miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för

en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan

väsentlig skada för någon annan deltagare.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att

verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en

betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor

meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns

förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till

tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första

stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha

rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.

Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av

upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet,

förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i

vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet

än på den andres.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål

rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning

eller bevattning,

3. markavvattning,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

246

4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller

allmän hamn,

5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom

avloppsvatten, eller

6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för

att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö-

eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan

rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge

eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt

förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket,

får rensningsmassoma läggas på närmaste strand, om det inte medför

avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får

annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassoma läggs upp.

Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att

förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte

åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av

oskäli ga kostnader.

Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egendom,

skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock endast

betalas för skador som finns kvar sedan skadeförebyggande åtgärder har

utförts.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för

sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan

byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden

lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än

strandägare kan ha denna rätt.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig

vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften

av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot

alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som

svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 §

fastighetsbildningslagen (1970:988).

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig

vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det

gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk

synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får tas

i anspråk om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har ansökt om

det och om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

247

nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon annan än Prop. 1997/98:45

staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt

ändamålsenligt sätt.

Den som har fått ett sådant tillstånd skall inom ett år från det att

tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersättning hos

miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket. Om

ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett förordnande enligt första

stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till

någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som

behövs från allmän synpunkt.

10 § Den som utövar en vattenverksamhet eller råder över en

vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det

vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna

vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen

orsakas av torka eller någon annan jämförli g omständighet

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig

ersättning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som utövar verksamheten eller

råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket.

Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om det

överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfálligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till en markavvattning skall

verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan

fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det

prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför

nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan

markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till

fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av

verksamheten.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om

vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en

samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och

rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i

denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av

en anläggning.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av

deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

Bilaga 8

248

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas

mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är

skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn

till olikhetema om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller

av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en

avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen,

om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall

läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de

fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen

medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det

dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som

föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av

rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig

betydelse för dem.

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som

söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel användas

för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna

fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till

markavvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av

avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och

avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället

gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas

mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till den

mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan

anses skäligt med hänsyn till intressentemas nytta av ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan

avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressentema tillämpas 3 §

tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från

fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från

byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan

ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från

enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och

avloppsanläggning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

249

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller

ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren

själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.

Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om

åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som

sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen

för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghållarens

kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga

vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksamhet som

har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt

miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen (1918:523).

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall

åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning görs.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket

avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte

utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning

för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett

vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen,

skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för

vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den

fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller

9 § andra och tredje styckena samt 10 §.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om

enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet,

hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig

och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för

markavvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den

rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller

någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för

järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma

vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får det vid

meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavama skall utgöra en

samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon

annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

250

vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid Prop.1997/98:45

meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall

utgöra en bevattningssamfállighet. Om en samfällighet bildas enligt

första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall

ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om

tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får

miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma

att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten

mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan

omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.

Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av

miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma

anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem

som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i

samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i

anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i

anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda

skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som

har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen

angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem

som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande

och drift av anläggningen.

Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för

de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och

omfattas av bevattningsverksamheten.

6 § En bevattningssamtällighets förvaltningskostnader och kostnader för

utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan

deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd

vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med

detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en

viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma

anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den

omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Bilaga 8

251

7 § Vad deltagarna har kommit överens om andelstalen och grunderna

för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom,

om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och

omfattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar

för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från

fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22

kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om

överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenregleringfär krafändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt

miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen

besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall

delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av

verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som

framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje

strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt

för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till

vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av

ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att

denne skall delta i verksamheten.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i

regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av

verksamheten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och

rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i

miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning

samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av

deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna

på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med

hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett

vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller

särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan

del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i

första stycket.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall

läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i

de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en

fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

252

medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för

relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs

inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till

vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som

har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande

fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall

delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer

yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större

fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för

bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till

vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen

genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall delta i

verksamheten.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §

tilllämpas med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av

deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen

sker.

Deltagamas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn

främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat

tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att

medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter

som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning

regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan av

flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökandena

en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte har

kommit överens om annat

Om vattenregleringsverksamhet. till vilken tillstånd har lämnats enligt

första stycket. avser olika slag av ändamål. skall 1 och 4 §§ inte

tillämpas,

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket. och

2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde

styckena.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

253

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig

bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter

avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten

innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt.

Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet

eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter,

för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken. skall en gemensam

avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter

tidigare avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av

regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av

vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts

enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att

tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av

vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som

omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring

och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som

omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje

ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter

samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och '

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i

sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat

tillstånd.

Någon avgift skall inte betalas för vattenkraftverk

vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje

avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2: 1 promille av basbeloppet,

klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter

avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 5 procent av basbeloppet,

klass 2: 10 procent av basbeloppet,

klass 3: 15 procent av basbeloppet,

klass 4: 20 procent av basbeloppet.

eller

är avgiften för varje

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

254

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen Prop. 1997/98z45

(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller

större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större

olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller

anläggningar för denna medför.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det

år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år då

verksamheten läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till

länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

F iskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället

för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga

tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det

vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande

vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en

årli g avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller

länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som

anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år

då avgiften fastställdes.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna

kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i

de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till

verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket

inom landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och

avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller,

om utvidgning tidigare har skett. flera andra vattenverksamheter, för

vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift

fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare

avgifter.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som

omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring

och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som

omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje

enhet om 50 000 kubikmeter därutöver. och

Bilaga 8

255

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i

sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat

tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om

antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje

avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,

klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,

klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,

klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter

avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 1 procent av basbeloppet,

klass 2: 5 procent av basbeloppet,

klass 3: 10 procent av basbeloppet,

klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen

( 1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till

den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde

som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna,

- den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av

vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och

- omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts

enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

är avgiften för varje

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får

miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten

skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas

om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret

närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på

vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring

meddelades till och med det år då verksamheten läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång

betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt

som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.

Ansökningsmål är även mål om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

256

1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i

anspråk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för

bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål enligt 18

§ första stycket eller omprövning enligt 18 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 19 § av en överenskommelse.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på

att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga

beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som

avses i l,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om

utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,

eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11

kap. 23 § andra stycket miljöbalken,

4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en

vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,

enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10-13 §§

miljöbalken,

7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 17 §,

9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte

underhålls i enlighet med 11 kap. 18 § miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i

enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,

om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på

vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen.

12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 25

kap. 8 § miljöbalken. och

14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

F örfarana'et vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

finns även i 22 kap. miljöbalken.

17 Riksdagen 1997/98. 1 mini. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

257

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall

ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra

strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av

strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna

ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma

ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande

den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels

överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i

fastigheten och andra rättsägare.

5 § Ansökan skall ges in i det antal exemplar som domstolen bestämmer.

Om ansökan inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller är den

ofullständig tillämpas 22 kap. 2 § andra stycket miljöbalken.

6 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall

som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta

med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha

utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett

vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet,

som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av

vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

7 § Beträffande domars innehåll tillämpas 22 kap. 21 § miljöbalken.

Domar i mål som rör vattenverksamhet skall i förekommande fall även

innehålla bestämmelser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de

särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller

bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om

kostnaderna för verksamheten, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om

kostnadsbidrag härför.

8 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för

att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en

vattenanläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna

utnyttjas inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta

upp frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det

sätt som föreskrivs i 24 kap. 12 § miljöbalken.

F Ötjfarana'et via' miljödomstolarna i stämningsmål

9 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

Prop. l997/98:45

Bilaga 8

258

10 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

11 § Miljödomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om

parterna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för

utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall

än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 14 rättegångsbalken, skall

miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första

stycket miljöbalken.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling

och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de

få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål

eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling

och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller

rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är

tillåten.

12 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt 6 § första

stycket samt bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 8 § fjärde

stycket, 9 och 10 §§, 12 § första stycket, 14 och 16 §§, 17 § första och

andra styckena samt 24 § miljöbalken .

I fråga om kostnaderna i stämningsmål tillämpas 25 kap. 5 §

miljöbalken. Vad som där sägs om sökanden gäller käranden.

I mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 19 § miljöbalken. Om det i ett

sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller

olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna lag, gäller

även 22 kap. 1 1 § miljöbalken.

13 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos

miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 eller 5 miljöbalken

eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 14 § detta

kapitel, handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte

målet med stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas

som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning

meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av

kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten

enligt 26 kap. 16 § första stycket miljöbalken och görs en ansökan som

avses i första stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma

att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller

miljödomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för

kostnader och skador.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

14 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om

innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

259

tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre,

eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill

tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket.

Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och

markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana

bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

15 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter

ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av

samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan

vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 1 1 § miljöbalken föreskrivs om

jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten

motsvarande tillämpning.

16 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får

miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän

fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av

vattenverksamhetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja

verksamheten i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i

samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt

14 och 15 §§ detta kapitel.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

17 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten

beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en

vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får

miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande

förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för

framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra

vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

18 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken

eller 14-17 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,

kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas

de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall

än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån

inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande. kretsen av

deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan

av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana

förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill

ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits

att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

260

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i

tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall

åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras

kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu

gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår 1 en

samfällighet.

19 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en

samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller

att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom

eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en

deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får inte

lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Markavvattning

20 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om

tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs

yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap.

17 § miljöbalken.

Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra

fastigheter än sökandens kan komma att beröras.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande

avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I

yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågoma.

21 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om

markavvattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av

lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som

ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en

ansökan om tillstånd till markavvattning.

22 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken

framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i

markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en

markavvattningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall

förordnas även i mål som inletts genom en anmälan enligt 21 §.

Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är

uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat

markavvattningssakkunnig.

fall förordna en

18 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

261

23 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara

markavvattningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.

24 § Som markavvattningssakkunni g får inte förordnas någon som står i

ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att

tillförlitligheten kan anses förringad.

25 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och

övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

26 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,

övriga sakägare och de myndigheter som berörs av företaget skall

underrättas om besiktningen.

27 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den

markavvattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra

mätningar och markundersökningar samt utföra därmed

sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande

planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även

i övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans

ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom

åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas

innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den

markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första

meningen skall kunna utövas.

28 § Om sökanden återkallar sin ansökan skall de sakägare som har

framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om

sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att

handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som

sökande.

29 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten

enligt 21 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs in.

Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan i

målet och som har kunnat ansöka om företaget begär det. Underrättas

sakägama om regleringsförrättningens inställande vid ett sammanträde

vid miljödomstol. skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat

fall skall begäran framställas inom den tid som miljödomstolen

föreskriver.

30 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett

yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall

bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag på hur markavvattningen skall utformas, med angivande av

de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

262

2. vilka som skall delta i markavvattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.

Den markavvattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet ge in en

kostnadsräkning.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.

8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om

det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är

grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som

inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i

kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för

kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i

den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande

gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning

för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på

strömfallsfastigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken

vattenkraften har hört eller rättigheten har övertiyttats enligt 3 § första

stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall

nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet

och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller

mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan

dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som

innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande

olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall

avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap.

miljöbalken om Skadereglering vid tillståndsprövning av

vattenverksamhet.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får

beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan

fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för

borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har

denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från

det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan

begränsning till viss tid.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall

som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av

omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är

mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

263

minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från

vilket andelskraften tillhandahålls.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och

vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor.

Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att

delta i verksamheten,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller

för en anläggning i samband med verksamheten, eller

3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som

tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på

fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken

inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten

prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen

svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar

solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa

säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som

ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en

sakkunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga

undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på

det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som

Fiskeriverket föreslår.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars

rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman

för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av

laga beskaffenhet.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala

kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen

bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort

ansökan 'även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för

förbrukning till hubehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som

är skäligt, om fastighetemas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan

fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

264

läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra Prop. 1997/98:45

omständigheter bör anses ha företräde till. Bilaga 8

En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolarna skall föra en förteckning över vattenverksamhet

inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen

föreskriver.

265

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i Prop. 1997/98145

Bilaga 8

mål och ärenden enligt miljöbalken

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En kungörelse enligt 22 kap. 3 § miljöbalken skall innehålla:

- en kortfattad redogörelse för ansökningen och i mål om

vattenverksamhet på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras,

- en påminnelse om innehållet i 22 kap. 5, 7 § och 15 §§ miljöbalken

- sista tidpunkt för erinringar enligt 22 kap. 7 § miljöbalken,

- ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet

till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och

att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den

som förvarar akten, och

- namn och adress på den som förvarar akten (aktförvaren).

Miljödomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att

förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av

kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare

som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för

domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera

fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de

särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för

samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

2 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall

sändas till Naturvårdsverk och Fiskeriverket. Om det kan antas att det

allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av

företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte sändas över,

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de

kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och

hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen, Naturvårdsverket och till

andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

3 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd

kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller

flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen

eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag

eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för till godogörande av vattenkraft, om med

ansökan avses ianspråktagande av den till godogj orda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft

tillhandahålls, när det är fråga är om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra

266

stycket 3 p. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 21

kap. 1 § första stycket 7 eller 8 miljöbalken.

4 § Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 2 §,

yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det

allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till

skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på

platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som förordnar om

sakkunnigutredning enligt 22 kap. 9 § miljöbalken.

5 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för

miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har

sakägaren inte fört talan i målet, skall denne på lämpligt sätt ges tillfälle

att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

6 § För fall enligt 22 kap. 6 § andra stycket miljöbalken behövs inte

några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren om den tidigare

ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet.

7 § Kallelse till muntlig förberedelse skall delges parterna eller kungöras

i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att intima sig genom

ställföreträdare eller genom ombud eller intima sig personligen.

8 § Framgår det av ett utlåtande enligt 22 kap. 9 § miljöbalken eller på

annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har

angivits i kungörelsen enligt 22 kap 3 § miljöbalken, skall

miljödomstolen med tillämpning av 1 § denna lag bereda ägare och

innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra

Slg.

Om det är lämpligare, får miljödomstolen kalla sakägama till

huvudförhandlingen i målet. Kallelsema skall senast åtta dagar före

huvudförhandlingen delges sakägama i den ordning som gäller för

delgivning av stämning i tvistemål.

9 § Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas

parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om

anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor

som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,

skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

10 § I stämningsmål och miljöskademål skall kallelser och andra

meddelanden till parterna delges.

11 § I en kungörelse enligt 23 kap. 5 § skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos

aktförvararen eller aktförvararna,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

267

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de

inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar

samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvarama,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen

inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet skedde. som

Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som

miljödomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses

ha skett.

12 § När dom eller beslut har meddelats i ett mål eller ärende om

miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet eller en annan verksamhet

med betydande miljöpåverkan skall detta kungöras.

Om samråd har ägt rum med något annat land enligt 6 kap. 6 §

miljobalken skall den ansvariga myndigheten i det landet också

informeras om domen eller beslutet.

Prop. 1997/98z45

Bilaga 8

268

4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att det i

lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap 16 a §, av följande lydelse.

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap.

miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om konkursgäldenären har

lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt

avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid misstanke om

mark- eller vattenföroreningar.

269

19 Riksdagen [997/98. I saml. Nr 45, Del 3

5 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs följande.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastigheten

eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall

anses som fastighetsägare.

Gaturenhållning m. m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i

detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen

är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom

gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick

att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav

tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga

omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och

trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall

utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i

första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som

kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen

i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall

användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med

nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och

bygglagen. '

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av

kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första

stycket.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med

detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de

åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra

utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får

meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av

fastighetsinnehavaren.

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får

färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig

att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga

anspråk.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

270

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall Prop. 1997/98:45

fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda Bilaga 8

förskrifter.

Skyltar m. m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är-

av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av

kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att

allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig

av något annat skäl.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,

propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt

utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal

myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om

affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för

meddelanden om kommunala angelägenheter, förenings-sammanträden,

auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller

anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses

i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas

uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,

propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 §

andra meningen tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra

veckor efter uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har

medgett annat.

10 § Bestämmelserna i 6 - 9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde

eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller

inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte

kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och

bygglagen (1987: 10).

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av

bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av

lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

271

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden som behövs i ett

enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av

lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande får vite sättas ut.

Blir ett föreläggande inte åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder på

den ansvarige bekostnad.

Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även

om det överklagas.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets

prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5 - 7 och 9 §§.

Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Ansvarsbestämmelser

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som

fastighetsinnehavare,

2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband

med medgivande enligt 9 §.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gämingen är belagd med

straff i brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna

lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får

förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av

gämingen.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

RQ

IQ

6 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalkenI

dels att 13 kap. 8 a § skall upphöra att gälla,

dels att 13 kap. 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap.

9§2

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall

han dömas för vårdslöshet med gift eller smittoämne till böter eller

fängelse i högst två år.

Den som av oaktsamhet begår en

gärning som avses i 8 a § döms för

vållande till miljöstörning till straff

som anges i första stycket.

11§3

Om någon som ådragit sig ansvar

enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10

§ eller enligt 5 a § andra stycket 2

eller 5 b första stycket 2 eller 3,

frivilligt har avvärjt en sådan fara

eller verkan som anges där innan

avsevärd olägenhet har uppkommit,

får han dömas till lindrigare straff

än vad som är föreskrivet för

gämingen. Var faran ringa och är

för gämingen ej föreskrivet svårare

straff än fängelse i ett år; skall han

ej dömas till ansvar.

' Senaste lydelse av 13 kap. 8a§ 1981:469.

2 Senaste lydelse 1988:925.

3 Senaste lydelse 1990:416.

Om någon som ådragit sig ansvar

enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §

eller enligt 5 a § andra stycket 2

eller 5 b första stycket 2 eller 3,

frivilligt har avvärjt en sådan fara

eller verkan som anges där innan

avsevärd olägenhet har uppkommit,

får han dömas till lindrigare straff

än vad som är föreskrivet för

gämingen. Var faran ringa och är

för gämingen ej föreskrivet svårare

straff än fängelse i ett år; skall han

ej dömas till ansvar.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

273

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 § denna lag träda

i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som följer av

denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen ( 1983:291),

9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över

skogsmark,

ll. lagen (1985:426) om kemiska produkter,

12. miljöskadelagen (1986:225),

13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser mm.,

14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska

bekämpningsmedel,

15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och

16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som

tillhör skyddade arter.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till

bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i

denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses

meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har

meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller

motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om

regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte heller för föreskrifter

som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den

myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser,

beslut om överlåtande av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden

Prop. 1997/98z45

Bilaga 9

274

och förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller

registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder

skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt

bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i

äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana

bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande

bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med

stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av

föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka

tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket

miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981.

Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något

annat bestäms. Villkoren skall anses vara meddelade enligt 26 kap. 9 §

miljöbalken. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådana

villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande

skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte

följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om

miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas

omedelbart.

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller

överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens

ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om

förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga

om miljökonsekvensbeskrivningar.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall

tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig

besittningsrätt eller med tideikommissrätt.

-n

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 7 § och 10 kap. 2 § första stycket

miljöbalken skall tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet som en

verksamhetsutövare har bedrivit efter den 30 juni 1969, om verkningarna

av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande

enligt 1 §, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller

olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att

skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av

tidigare sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

275

bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsområden skall vid tillämpningen Prop. 1997/98:45

av miljöbalken anses som naturreservat.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen

(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till

skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i

inskrivningsregistret.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av

strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats

enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen ( 1964:822) i

dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av 7

kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte

omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett

beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde

upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på

dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

13 § Föreskrifter för ett miljöskyddsområde enligt 7 kap. 19 §

miljöbalken innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt

miljöskyddslagen (1969:3 87).

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i

naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud

som gäller vid balkens ikraftträdande.

.u

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljobalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 2 § andra stycket beaktas inte

medverkan till föroreningens uppkomst som ägt rum före miljöbalkens

ikraftträdande. Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som

har skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna fiottleder skall fortfarande tillämpas

bestämmelserna i vattenlagen (1983 :291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och

15 §,

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivningi 14 kap. 3 §, och

Bilaga 9

276

6. omprövningi 15 kap. 9 §.

Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om

vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

Utöver vad som har sagts nu skall enligt 7 och 13 §§ lagen (1919:426)

om flottning i allmän flottled vattenlagen (1983:291) gälla även i vissa

andra delar.

17 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit

före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen

(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de

bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

18 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 18 § andra stycket

miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen

(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att

använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.

22 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har

övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen

(1983:291).

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. miljöbalken

19 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen

(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning har

antagits med stöd av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16-23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande här inletts

hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsmän som enligt

miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall

handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen,

myndigheten eller förrättningsmannen.

21 § Ett mål eller ärende som inte har avgjorts av Koncessionsnämnden

för miljöskydd eller en vattendomstol vid miljöbalkens ikraftträdande

skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20

kap. 8 § miljöbalken. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av

Vattenöverdomstolen skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

22 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på

prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens

ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats

förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

av en allmän

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

277

23 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol

meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 31 och

32 kap. miljöbalken skall överklagas till Miljööverdomstolen.

24 § Beslut som en förrättningsmän meddelar efter miljöbalkens

ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)

skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa

13 kap. 30-33, 36, 38, 41-43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47-50 §§

samt 56-63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol

skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla

sakkunniga ledamöter.

25 § Tillstånd, godkännanden, underlag eller dispenser som enligt äldre

bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning

tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan

tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre

bestämmelserna.

26 § Om länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen

(1995:1649) om byggande av järnväg har godkänt miljökonsekvens-

beskrivning för ny väg eller järnväg inom ett år före miljöbalkens

ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.

1 § 18-19 miljöbalken, om arbetsplan för vägen eller

jamvägsplan för

järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

27 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)

giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de

förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under

vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på

företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

28 § Bestämmelserna om återkallelse i 24 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken

gäller också vattenanläggningar som har kommit till före balkens

ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd

inte har behövts och inte heller lämnats.

29 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt

miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan

omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot

tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den

paragrafen första stycket 2.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

278

30 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att Prop. 1997/98:45

omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit Bilaga9

laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har

bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

31 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller

vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får

omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år

efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara

fullbordar, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning

har gjorts enligt vattenlagen (1918:523) får en sådan omprövning göras

tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.

vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983 får

omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant

tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken

endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december

1983.

32 § Omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11 miljöbalken får

göras även när anordningar har vidtagits eller villkor har meddelats till

skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser i äldre lag.

33 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild

rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen

(1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

34 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt'26 kap.

miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt

bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande

bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med

stöd av sådana bestämmelser.

35 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken

får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens

ikraftträdande, om gämingen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

36 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken

tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har

trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)

skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om

279

ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

37 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa

ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om

rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats före

balkens ikraftträdande.

38 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller

motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning

enligt 31 kap. 20-22 §§ miljöbalken.

1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket

miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft

enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra-fjärde stycket

miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten

eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad

tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt denna

paragraf samt 12 och 14 §§ lagen (1983:292) om införande av

vattenlagen (1983:291), motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde

eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i

31 kap. 22 § andra stycket miljöbalken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället

tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen

(1983 :291) i deras lydelse före detta datum.

39 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också när en sådan särskild

rättighet att förfoga över vattnet omprövas som avses i 2 kap. 41 §

vattenlagen (1918:523). '

40 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten

till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen

(1918:523) eller äldre bestämmelser, om bestämmelserna om kungsådra

var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även

ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en vattentäkt

för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som

den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som

har kommit till före den 1 januari 1984.

280

2 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda Prop. 1997/98:45

bestämmelser om vattenverksamhet Bilaga 9

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och

denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till före-

skrifter som har ersatts genom föreskrifterna i lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i stället de nya

föreskrifterna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med

stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med

stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre

lag och föreskriftema gäller områden som regleras i den nya lagen. Detta

gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte

heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än

regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver

något annat.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-

verksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den

som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fidei-

kommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens

ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan

särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket vattenlagen

(1918:523).

6 § Bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2

vattenlagen (1983:291) skall enligt 16 § första stycket I lagen (0000) om

införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flott-

leder.

281

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) gskall

anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ samt 8

kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av

företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge före-

tagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 §

eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall

avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den

ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.

16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vatten-

lagen (1918:523). *

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på

1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser

vattenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen

(1918:523), och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller kostnadsfördel-

ningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 7 kap. 18 § lagen

(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller

godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 19 § samma lag, skall

en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

12 § Bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen

(1983:291) skall enligt 16 § första stycket 6 lagen (0000) om införande

av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

282

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser

om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt

vattenlagen ( 1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt

samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess

lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller

fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till

överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte

medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller

bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen

bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.

Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven

penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt

bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

283

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) med särskilda PIOP- 1997/93245

bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:000) med särskilda

bestämmelser om gaturenhållning och skyltning att det skall införas

ikraft- och övergångsbestämmelser av följande lydelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som

avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i

de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari 1965.

Om en anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får

länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den

eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om föreläggandet

inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen

verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken får då ske.

Om det finns särskilda skäl skall länsstyrelsen tillerkänna den som har

förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som

högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta bort

anordningen.

gotab 55693 Stockholm 1997

Bilaga 9

284