Prop. 2015/16:9

Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 september 2015

Stefan Löfven

Per Bolund (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I det sammanhanget har även det s.k. ändringsdirektivet – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras.

Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.

Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga kapitalkrav och principbaserade regler kring företagens investeringar, mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av kapitalbehovet på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad

rapportering av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation.

När det gäller försäkringsföretag av viss mindre storlek och med viss verksamhet får de beviljas undantag från direktivets bestämmelser om solvens, offentliggörande av information och grupptillsyn. Inom ramen för tillsynsprocessen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även införa begränsningar och undantag från kraven på tillsynsrapportering, om rapporteringen skulle vara onödigt betungande i förhållande till arten, omfattningen och riskerna i försäkringsföretagets verksamhet.

Genom ändringar av prospektdirektivet och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter, som ursprungligen fastställts i EU-förordningar om inrättande av dessa myndigheter. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2016 med vissa övergångsregler.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043), 2. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 4. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,

5. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

6. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

7. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,

8. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

9. lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet,

10. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

11. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättshjälp i brottmål,

12. lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104), 13. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 14. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 16. lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Hänvisningar till S2

2.1. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)2

dels att 5–9 kap., 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap., 5, 6 och 8 §§, 14 kap. 8 och 17 §§, 16 kap. 4 och 5 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken till 14 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§, 14 kap. 17 §, 16 kap. 4 och 5 §§ ska utgå,

dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 14 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 21 kap., nuvarande 14 kap. 1–7 §§ ska betecknas 17 kap. 1–8 §§, nuvarande 14 kap. 9–15 §§ ska betecknas 17 kap. 9–15 §§, nuvarande 14 kap. 16 § ska betecknas 17 kap. 29 §, nuvarande 14 kap. 18 § ska betecknas 17 kap. 30 §, nuvarande 16 kap. 1–3 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3 §§, nuvarande 16 kap. 6–12 §§ ska betecknas 18 kap. 9– 15 §§, nuvarande 16 kap. 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 16–28 §§,

dels att 1 kap. 1, 6, 7, 12, 13, 19, 20 och 23 §§, 2 kap. 2, 4, 10 och 19 §§, 3 kap. 2 och 17 §§, 4 kap. 2 §, 11 kap. 6 §, nya 17 kap. 2, 3, 7, 8, 12 och 30 §§, 18 kap. 1, 2, 10–13, 15 och 28 §§ och 21 kap. 1 och 5 §§ och att rubriken till 18 kap. och rubriken närmast före 1 kap. 13, 19 och 20 §§ och nya 17 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till nya 14 kap. ska lyda ”Överlåtelse av försäkringsbestånd” och rubriken till nya 17 kap. ska lyda ”Tillsyn”,

dels att rubriken närmast före nuvarande 4 kap. 5 § ska sättas närmast före nya 4 kap. 6 §, rubrikerna närmast före nuvarande 14 kap. 1–3 ska sättas närmast före nya 17 kap. 1–3 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 5 § ska sättas närmast före nya 17 kap. 5 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 6 ska sättas närmast före nya 17 kap. 7 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 7 ska sättas närmast före nya 17 kap. 8 §, rubrikerna närmast före nuvarande 14 kap. 10–15 §§ ska sättas närmast före nya 17 kap. 10–15 §, rubriken närmast före nuvarande 14 kap. 16 ska sättas närmast före nya 17 kap. 29 §, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 1–3 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 1–3 §§, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 6–8 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 9–11 §§, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 12 § ska

1 Jfr. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse av 6 kap. 3 § 2013:583 17 kap. 6§ 2014:494 6 kap. 12 § 2013:583 17 kap. 29 § 2014:494 9 kap. 1 § 2013:672 18 kap. 15 § 2012:198 9 kap. 8 a § 2013:672 18 kap. 19 § 2011:887. 9 kap. 10 § 2013:672

sättas närmast före nya 18 kap. 15 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 14 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 16 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 17 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 19 §, rubriken närmast före nuvarande 16 kap. 18 § ska sättas närmast före nya 18 kap. 20 §, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 22 och 23 §§ ska sättas närmast före nya 18 kap. 24 och 25 §§, rubrikerna närmast före nuvarande 16 kap. 25 och 26 §§ ska sättas närmast före 18 kap. 27 och 28 §§,

dels att det ska införas nio nya kapitel, 5–10, 16, 19 och 20 kap., 28 nya paragrafer, 1 kap. 16 a, 16 b, 19 a–19 c §§, 4 kap. 5, 6, 17 a och 17 b §§, 17 kap. 3 a, 7 a och 16–28 §§, 18 kap. 4–8 §§ närmast före 1 kap. 16 a §, 4 kap. 5 och 17 a §§, nya 17 kap. 7 a och 16–18, 22–24 §§ och 18 kap. 4, 5 och 8 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.

Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsrörelse som drivs av försäkringsföretag och om verksamhet som drivs av svenska specialföretag. Lagen gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.

6 §

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 7 kap. 12–14 och 18 §§, får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. 3– 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§, behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 8 kap., får tillämpas på skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 samt på avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 och 8 kap., behöver inte tillämpas på sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

7 §

Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 4–8 §§ samt 10 kap. 16 och 17 §§.

Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 14 kap. 16 och 17 §§.

12 §3

I denna lag betyder

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,

2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

2. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 4. EES-försäkringsgivare: en

utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,

5. externt kreditvärderingsinsti-

tut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar som inte omfattas av den förordningen,

3. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk försäkringsgivare eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller utländska försäkringsgivare, och

6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,

7. försäkringsholdingföretag

med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett försäkringsholdingföretag och som

3 Senaste lydelse 2013:672.

har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag,

8. försäkringsgivare från tredje- land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,

9. grupptillsynsmyndighet: den

myndighet som enligt 19 kap. 6 § ansvarar för grupptillsynen,

10. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU,

4. specialföretag: ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.

11. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, och

12. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap.

Intresseföretag Ägarintresse

13 §

Om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett bety-

Med ägarintresse avses att ett företag direkt eller indirekt innehar minst 20 procent av kapitalet

dande inflytande över den juridiska personens driftmässiga och finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget.

Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.

I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.

eller minst 20 procent av samtliga röster i ett annat företag.

Anknutet företag

16 a §

Ett anknutet företag är ett företag som är

1. ett dotterföretag,

2. ett företag som annars är föremål för ägarintresse, eller

3. ett företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning enligt 16 b § med ett annat företag.

16 b §

Företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de

1. står under samma ledning på grund av ett avtal mellan före-

tagen eller en bestämmelse i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar, eller

2. har styrelser eller motsvarande organ i utländska företag som till större delen består av samma personer och som har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att årsredovisningar har upprättats i de berörda företagen.

Undantag för direkt skade-

försäkringsrörelse

Undantag beroende på storlek

19 §

I fråga om direkt skadeförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för

1. ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar, om

a) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 11 § andra stycket behandlas som underordnad,

b) bolagsordningen eller stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering från delägare eller medlemmar,

c) den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro, och

d) minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar, samt

2. lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.

Ett försäkringsföretag får beviljas undantag från 5–9, 16 och 19 kap. om

1. företagets årliga tecknade bruttopremieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro,

2. företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,

3. företaget ingår i en grupp, om gruppens totala försäkringstekniska avsättningar, inklusive belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro,

4. företagets verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser, såvida de inte utgör underordnade risker,

5. företagets verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring

a) med premier som överstiger ett belopp som motsvarar en halv miljon euro eller tio procent av

bruttopremieinkomsterna, eller

b) där de försäkringstekniska avsättningar brutto, för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar två och en halv miljon euro eller tio procent av de försäkringstekniska avsättningarna, och

6. inte något av de belopp som anges i 1–3 och 5 har överskridits under de föregående tre på varandra följande åren och inte heller förväntas göra detta inom de följande fem åren.

Undantag enligt första stycket får inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.

19 a §

Om något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 har överskridits under tre på varandra följande år, ska ett beviljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen.

19 b §

Ett företag får beviljas undantag från 5–9, 16 och 19 kap. i samband med att det får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 19 § första stycket 1–3 och 5 inom de följande fem åren.

19 c §

Ett försäkringsföretag som beviljats undantag enligt 19 eller

19 b § ska åtminstone ha

1. tillgångar som uppgår till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning,

2. ett särskilt anpassat, riskbaserat kapitalkrav,

3. särskilt anpassade garantibelopp,

4. en tillräcklig kapitalbas, och

5. ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.

Undantag för direkt

livförsäkringsrörelse

Undantag beroende på

verksamhet

20 §

I fråga om direkt livförsäkringsrörelse får undantag från denna lag i ett enskilt fall beslutas helt eller till vissa delar för

Undantag från denna lag i ett enskilt fall får beslutas helt eller till vissa delar för

1. försäkringsföretag som bara tillhandahåller försäkringsförmåner vid dödsfall, om förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar, och

2. försäkringsföreningar, om

a) stadgarna innehåller bestämmelser som tillåter uttaxering för medlemmar, och

b) den årliga premieinkomsten för livförsäkringsrörelse inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.

2. lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar försäkring enligt 2 kap. 11 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.

23 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU) och Schweiz, och

1. drivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska unionen (EU) och Schweiz,

2. hur tillgångarna enligt 19 c § 1 ska definieras, placeras och värderas,

2. hur kapitalkravet enligt 19 c § 2 ska beräknas,

3. fastställande av garantibelopp enligt 19 c § 3,

4. kapitalbasens nivå, samman-

sättning och beräkningen av denna enligt 19 c § 4,

5. hur ett företagsstyrningssystem enligt 19 c § 5 ska utformas, och

2. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.

6. den genomsnittliga begravningskostnaden enligt 20 § 1.

2 kap.

2 §

I fråga om europabolag och europakooperativ som driver försäkringsrörelse och som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar ska följande bestämmelser i denna lag om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:

2 kap. 4 § 4 om ledningsprövning,

4 kap. 9 § första stycket 1 om avtal med eller till förmån för styrelseledamot,

9 kap. 11 § om tystnadsplikt, 11 kap. 8 § och 13 kap. 17 § om uppgifter inför styrelseval,

11 kap. 10 § och 13 kap. 11 § om jäv för styrelseledamot,

13 kap. 13 § om överskridande av befogenhet och behörighet,

14 kap. 13 § om rätt för

Finansinspektionen att sammankalla styrelsen och närvara vid sådant sammanträde samt delta i överläggningarna, och

16 kap. 8 § om återkallelse av tillstånd.

I fråga om europabolag och europakooperativ som driver försäkringsrörelse och som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag4 eller artiklarna 37– 41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar5 ska följande bestämmelser i denna lag om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:

2 kap. 4 § 4 om ledningsprövning,

4 kap. 9 § första stycket 1 om avtal med eller till förmån för styrelseledamot,

11 kap. 8 § och 13 kap. 17 § om uppgifter inför styrelseval,

11 kap. 10 § och 13 kap. 11 § om jäv för styrelseledamot, 13 kap. 13 § om överskridande av befogenhet och behörighet,

17 kap. 13 § om rätt för Finansinspektionen att sammankalla styrelsen och närvara vid sådant sammanträde samt delta i överläggningarna,

18 kap. 11 § om återkallelse av tillstånd, och

19 kap. 45 § om tystnadsplikt.

Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att de i första stycket angivna bestämmelserna om styrelsen eller dess ledamöter ska tillämpas också på ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan eller dess ledamöter.

4 §

Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse, om

1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget, och

4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.

4. de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, eller de som avses ansvara för en sådan central funktion som avses i 10 kap. 4 § första stycket har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift.

Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.

10 §

Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 17 eller 18 §.

Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garantibeloppet enligt 8 kap. 17 eller 18 §.

19 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4,

1. de krav som ska gälla för deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § första stycket 4 ,

2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt 11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av försäkringsklasser enligt 11 §, och

3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.

3 kap.

2 §

Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre

Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre

månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap.

månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap.

Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att

1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig,

2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller

3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.

17 §

Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas enligt bestämmelserna i 7 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.

Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. och en upplysning om vilka försäkringsklasser företagets tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.

4 kap.

2 §

Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver.

I fråga om tjänstepensionsförsäkringar ska informationen innehålla uppgifter om försäkringsföretaget och dess verksamhet samt om de eventuella överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.

Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.

Proportionalitetsprincip

5 §

Bestämmelserna i 5–10, 17 och 19 kap. ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.

6 §

Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen.

Utöver första stycket krävs att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.

Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.

.

Återköp och överföring

17 a §

Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) , ska försäkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.

17 b §

Om en försäkringstagare som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104) vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkringsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter

om försäkringen som behövs till det andra företaget.

5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar Solvensbalansräkning

1 §

Ett försäkringsföretag ska upprätta en särskild balansräkning för solvensändamål (solvensbalansräkning).

I solvensbalansräkningen ska tillgångar och skulder värderas enligt 2 § och försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt 3–16 §§.

Värdering av tillgångar och skulder

2 §

Tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde. Med verkligt värde avses det belopp till vilket en tillgång eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan sinsemellan oberoende parter som har ett intresse av att transaktionen genomförs.

Vid värderingen av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.

Försäkringstekniska avsättningar

Värdering av försäkringstekniska avsättningar

3 §

Ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar för sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal.

De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett

annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.

Ansvarsfull beräkning

4 §

Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva.

Försäkringstekniska avsättningarnas sammansättning

5 §

De försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden enligt 6, 7 och 9– 12 §§ samt en riskmarginal enligt 13 §.

Någon separat beräkning av riskmarginal ska inte göras, om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.

Beräkning av den bästa skattningen

6 §

Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.

7 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.

Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.

8 §

Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering enligt 7 §. Av underrättelsen ska det framgå när villkoren inte längre var uppfyllda.

Ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande enligt 17 kap. 7 a § att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får inte beviljas tillstånd enligt 7 § första stycket inom två år från föreläggandet.

9 §

Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

10 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.

11 §

Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska beräknas utan att avdrag görs för avgiven återförsäkring eller för belopp som kan återfås från specialföretag.

Ett försäkringsföretag ska göra

en separat beräkning av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. Sådana belopp ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.

12 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Beräkning av riskmarginalen

13 §

Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen av framtida kassaflöden, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkrings- tagarna och andra ersättningsberättigade.

Garantier och optioner

14 §

Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.

Separat beräkning för olika försäkringsrisker

15 §

Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter företagets olika affärsgrenar.

Beräkning vid solidarisk ansvarighet

16 §

Om flera försäkringsföretag ansvarar solidariskt för en försäkring, ska bara den del av försäkringen som enligt avtal mellan företagen avser det enskilda företaget beaktas vid beräkningen av det företagets försäkringstekniska avsättningar.

Bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar

17 §

Premier för livförsäkringar, och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.

Bemyndiganden

18 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 4, 6, 11 och 13–16 §§,

2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 §,

3. hur en volatilitetsjustering enligt 9 § ska beräknas,

4. villkoren för undantag enligt 10 § och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur, och

5. villkoren för undantag enligt 12 § och beräkningen av det tillfälliga avdraget.

6 kap. Investeringar Inledande bestämmelser

Aktsamhet

1 §

Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt enligt 2–10 §§.

Vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.

Riskkontroll

2 §

Investeringar får endast göras i sådana finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen enligt 10 kap. 11 § andra stycket 1.

Riskspridning

3 §

Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.

Samtliga tillgångar ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.

Lokalisering av tillgångar

4 §

Ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget.

Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar

Derivatinstrument

5 §

Derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder.

Onoterade tillgångar

6 §

Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.

Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Hänsyn till åtagandenas art och löptid

7 §

Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 3–7 och 9–16 §§ ska, utöver vad som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, mot bakgrund av de mål för investeringarna som har uppställts och offentliggjorts.

Tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken

8 §

Bestämmelserna i 3 § första stycket samt 5 och 6 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. För sådana tillgångar ska 1 §, 2 §, 3 § andra stycket och 4 § tillämpas, och i förekommande fall även 9 och 10 §§.

När förmåner som är knutna till tillgångar enligt första stycket innefattar en garanterad avkastning på investeringar eller någon annan garanterad förmån, gäller 1–6 §§ för de tillgångar som motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen.

Särskilt om fondförsäkringstillgångar

9 §

Premier för fondförsäkringar ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.

Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.

Särskilt om tillgångar knutna till annat referensvärde

10 §

Premier för försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde, ska investeras så att de så

nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på.

Register över tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Krav på registerföring

11 §

Ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar, värderade enligt 5 kap. 2 §, som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.

Om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.

Tillgångar som inte ska antecknas i registret

12 §

Följande tillgångar ska inte antecknas i registret:

1. fordringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och

2. försäkringsaktiebolags egna aktier.

Förmånsrätt

13 §

Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som

1. grundas på försäkringsavtal, eller

2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.

Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det

register som anges i 11 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.

Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.

Bemyndigande

14 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad som avses med lämplig riskspridning enligt 3 § första stycket,

2. förvaring av tillgångar enligt 4 §,

3. användning av derivatinstrument enligt 5 §, och

4. förande av register enligt 11 §.

7 kap. Kapitalbas Tillräcklig kapitalbas

1 §

Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 § eller 17 kap. 26 §.

Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 13–15 och 17–21 §§.

Kapitalbasens sammansättning

2 §

Kapitalbasen består av primärkapital och av tilläggskapital som har godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.

Primärkapital

3 §

I primärkapitalet ska följande poster ingå:

1. den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, och

2. efterställda skulder. Tillgångar och skulder enligt första stycket ska värderas enligt 5 kap. 1–7 och 9–16 §§.

Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1 ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.

Tilläggskapital

4 §

Tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.

5 §

I tilläggskapitalet får följande poster ingå:

1. aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har begärts in,

2. kreditutrymme hos bank,

3. garantier,

4. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och

5. andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget.

För att få godkännas som tilläggskapital krävs att postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig. Posten ska värderas till ett belopp som återspeglar dess förmåga att täcka förluster.

6 §

Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett visst belopp.

Finansinspektionens beslut om att använda en metod enligt första stycket ska gälla för en viss tid.

Indelning av kapitalbasen

7 §

Posterna i kapitalbasen ska delas in i nivåer enligt följande.

Nivå 1: poster i primärkapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda.

Nivå 2: poster i primärkapitalet som är fullt efterställda samt poster i tilläggskapitalet som kan täcka förluster helt och är fullt efterställda.

Nivå 3: övriga poster. En post ska anses kunna täcka förluster helt om den i sin helhet är tillgänglig eller kan infordras på begäran för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation eller konkurs.

En post ska anses vara fullt efterställd om den i sin helhet, vid likvidation eller konkurs, inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.

8 §

Vid bedömning av om en post ska anses kunna täcka förluster helt eller vara fullt efterställd enligt 7 §, ska det beaktas om posten är fri från

1. krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet,

2. obligatoriska fasta kostnader, och

3. belastningar. Vid bedömningen enligt första stycket ska även postens löptid beaktas. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.

Klassificering av kapitalbasposter

9 §

En post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig

grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.

10 §

Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade (överskottsmedel) får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§.

En post i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2 om den avser

1. kreditutrymme hos bank och garantier som förvaras som säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, och

2. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt under de kommande tolv månaderna som kan ställas på delägare eller medlemmar i ömsesidiga försäkringsföretag.

Täckande av solvenskapitalkravet

11 §

Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § eller 10 § första stycket ska uppgå till mer än en tredjedel av solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 §.

Primärkapital eller tilläggskapital som har klassificerats som nivå 3 enligt 9 § ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 §.

Täckande av minimikapitalkravet

12 §

Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13 § får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket.

Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § och 10 § första stycket ska uppgå till mer än hälften av minimikapitalkravet.

Minimikapitalkravet får i övrigt täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 2 enligt 9 §.

Bemyndiganden

13 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt 5 §,

2. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §,

3. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av kapitalbasposter enligt 9 §, och

4. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket.

8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav Solvenskapitalkrav

Beräkning av solvenskapitalkrav

1 §

Solvenskapitalkravet utgör den minsta storlek på det

medräkningsbara primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar (skyddsnivå). Denna skyddsnivå ska även beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet.

Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.

2 §

Solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för

Vid beräkningen ska minst följande risker beaktas:

1. försäkringsrisker,

2. marknadsrisker,

3. kreditrisker, och

4. operativa risker.

3 §

Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsföretaget beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera sina risker.

Beräkningsmetoder

4 §

Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel som anges i 5 §. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en intern modell enligt 9 kap. 1 § första stycket för att beräkna solvenskapitalkravet.

Beräkning enligt standardformeln

5 §

Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av

– ett primärt solvenskapitalkrav beräknat enligt 6–8 §§, och

– ett kapitalkrav för operativ risk beräknat enligt 9 §,

minskat med – ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §.

Primärt solvenskapitalkrav

6 §

Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst följande risker:

1. försäkringsrisker,

2. marknadsrisker, och

3. motpartsrisker.

7 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker.

8 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som meddelar sådana pensionsförsäkringar som anges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, enligt en särskild metod anpassad för denna verksamhet.

Kapitalkrav för operativ risk

9 §

Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som för-

säkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.

Justeringsbelopp

10 §

Justeringsbeloppet enligt 5 § ska motsvara den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på

1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet,

2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller

3. en kombination av 1 och 2.

Förenklade beräkningar

11 §

Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk om

1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och

2. det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.

Underrättelse om bristande solvenskapitalkrav

12 §

Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Ett försäkringsföretag som tillämpar 5 kap. 10 eller 12 § ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapital-

kravet utan en tillämpning av dessa bestämmelser.

Minimikapitalkrav

Beräkning av minimikapitalkrav

13 §

Minimikapitalkravet utgör den minsta storlek på det medräkningsbara primärkapitalet som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

14 §

Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande helt eller delvis av

1. försäkringstekniska avsättningar,

2. premieinkomst,

3. positiv risksumma,

4. uppskjutna skatter,

5. administrativa kostnader, och

6. avgiven återförsäkring.

Justering av beräknat minimikapitalkrav

15 §

Minimikapitalkravet beräknat enligt 13 och 14 §§ får varken understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 24 §. Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet enligt 17–21 §§.

Underrättelse om bristande minikapitalkrav

16 §

Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finans-

inspektionen, om

1. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet,

2. företaget inte uppfyller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller

3. det finns risk för att någon av situationerna enligt 1 och 2 inträffar under de närmaste tre månaderna.

Garantibelopp

17 §

För skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 2,5 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Om rörelsen omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av klasserna 10–15 enligt 2 kap. 11 § första stycket ska dock garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

18 §

För livförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

19 §

För återförsäkringsbolag som inte är captivebolag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,6 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på

förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

20 §

För ett sådant captivebolag för återförsäkring som avses i artikel 13.5 i Solvens II-direktivet ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 1,2 miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

21 §

För försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring enligt 4 kap. 7 § andra stycket ska garantibeloppet uppgå till summan av de belopp som anges i 17 första meningen och 18 §§.

Bemyndiganden

22 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 §,

2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar enligt 7 §,

3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt 8 §,

4. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt 9 §, och

5. hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt 10 §.

9 kap. Interna modeller Allmänna bestämmelser

Krav på tillstånd

1 §

Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.

Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.

Förutsättningar för att använda en intern modell

2 §

Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges, om

1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och

2. kraven i 6 och 9–18 §§ är uppfyllda.

Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om sådant tillstånd inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.

Partiell intern modell

3 §

En partiell intern modell får användas för att beräkna

1. kapitalkravet för en eller flera av de risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6 §,

2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 9 §,

3. justeringsbeloppet enligt

8 kap. 10 §, eller

4. kombinationer av 1, 2 eller 3. En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.

Tillstånd att använda en partiell intern modell

4 §

För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att

1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,

2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ än utifrån standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och

3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.

Övergångsplan för utvidgning av en partiell intern modell

5 §

Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om användning av en partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller undergrupper av risker, eller en eller flera större affärsenheter, eller avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en övergångsplan för hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.

Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell

6 §

När ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell, ska företaget lämna in ett styrdokument för ändring av modellen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning eller specifikation över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan, ska inspektionen också pröva om styrdokumentet kan godkännas.

Ändring av en intern modell och styrdokument

7 §

Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.

För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen.

Samtliga ändringar av styrdokumentet ska godkännas av Finansinspektionen.

Kraven i 2 § ska tillämpas vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges enligt andra stycket eller ändring godkännas enligt tredje stycket.

Återgång till standardformeln

8 §

Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får, efter tillstånd av Finansinspektionen, återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap 5–11 §§. Ett sådant tillstånd

får ges endast om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.

Krav på en intern modell och på användningen av den

Krav på användning

9 §

En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser och i den egna risk- och solvensbedömningen.

Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.

Statistisk kvalitet

10 §

Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på

1. relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, och

2. realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget.

Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella.

Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.

Diversifiering

11 §

Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga.

Riskreducerande tekniker

12 §

Ett försäkringsföretag får i en intern modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.

Beaktande av finansiella garantier och optioner

13 §

Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.

Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar

14 §

Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.

Kalibrering av en intern modell

15 §

Ett försäkringsföretag ska kalibrera en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.

Resultatanalys

16 §

Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna.

Analysen ska visa hur den kategorisering av risker som har valts i den interna modellen förklarar källor och orsaker till vinster och förluster. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.

Validering av en intern modell

17 §

En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.

Krav på dokumentation

18 §

Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera

1. hur den är utformad och fungerar,

2. att den stämmer överens med de krav som gäller för interna modeller enligt 9–17 §§,

3. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den inte fungerar effektivt, och

4. vilka större ändringar som gjorts i den enligt 7 §.

Bemyndiganden

19 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. förutsättningarna för tillstånd

att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§,

2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,

3. krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,

4. kalibrering av en intern modell enligt 15 §,

5. validering av en intern modell enligt 17 §, och

6. krav på dokumentation enligt 18 §.

10 kap. Företagsstyrning

Företagsstyrningssystem

1 §

Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.

Systemet ska ses över regelbundet av företaget.

Styrdokument

2 §

Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för

1. riskhantering,

2. internkontroll,

3. internrevision,

4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 19 §,

5. uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna, och

6. ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används.

Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.

Kontinuitet i verksamheten

3 §

Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler.

Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.

Centrala funktioner

4 §

Ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion (centrala funktioner).

Lämplighetskrav

5 §

Ett försäkringsföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget eller är verkställande direktör i det, eller är ersättare för någon av dem, eller den som ansvarar för eller utför arbete i en central funktion i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.

Försäkringsföretaget ska snarast möjligt till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket eller som ansvarar för en central funktion i företaget.

Försäkringsföretaget ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses i första stycket har ersatts på grund av att han eller hon inte längre uppfyller lämplighetskraven.

System för riskhantering

6 §

Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska

innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker.

Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.

Risker och krav på innehåll i styrdokumentet för riskhantering

7 §

Ett försäkringsföretags system för riskhantering ska avse såväl de risker som täcks av solvenskapitalkravet, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, som risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.

Systemet ska omfatta

1. försäkringsrisker,

2. matchningsrisker,

3. investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,

4. likviditets- och koncentrationsrisker,

5. operativa risker,

6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och

7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för.

Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering enligt 2 § 1 ska omfatta de risker som avses i andra stycket 1–6.

I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska styrdokument för riskhantering också innehålla

riktlinjer för volatilitetsjusteringen.

Krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering

8 §

Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska

1. upprätta en likviditetsplan, och

2. regelbundet utvärdera sin användning av justeringar.

Krav på regelbunden utvärdering

9 §

Ett försäkringsföretag ska regelbundet bedöma hur känsliga de försäkringstekniska avsättningarna och de medräkningsbara kapitalbasmedlen är för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden.

Krav på analys av externa bedömningar

10 §

Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska, när det är möjligt, göra en egen bedömning av de externa värderingarna.

En egen risk- och solvensbedömning

11 §

Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning.

I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av

1. företagets totala solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi,

2. företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, samt försäkringstekniska avsättningar, och

3. hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.

För bedömningen enligt andra stycket 1 ska försäkringsföretaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen.

Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 §, en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 12 §, ska i den bedömning som avses i andra stycket 2 göra en bedömning av efterlevnaden av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, såväl med som utan användning av matchningsjustering, volatilitetsjustering, justerad riskfri räntestruktur eller tillfälligt

avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.

Regelbundna bedömningar

12 §

Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning minst en gång per år. Om en väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, ska en ny sådan bedömning genomföras snarast möjligt.

Rapportering

13 §

Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning till Finansinspektionen.

System för internkontroll

14 §

Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.

Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.

Funktion för riskhantering

15 §

Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförande av riskhanteringssystemet.

Funktion för regelefterlevnad

16 §

Funktionen för regelefterlevnad ska

1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av

a) bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

b) bestämmelser som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Solvens IIdirektivet, och

c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering i ett land inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,

2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,

3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1, och

4. identifiera och bedöma risker för bristande efterlevnad av bestämmelser, riktlinjer och rekommendationer enligt 1.

Funktion för internrevision

17 §

Funktionen för internrevision ska

1. utvärdera systemet för internkontroll,

2. utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet, och

3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärderingarna till företagets styrelse.

Funktionen för internrevision

ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas.

Aktuariefunktion

18 §

Aktuariefunktionen ska 1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,

2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av

a) de försäkringstekniska avsättningarna,

b) värderingen av försäkringsriskerna, och

c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, och

3. bidra till företagets riskhanteringssystem.

Den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha de kunskaper och erfarenheter av funktionens uppgifter som är tillräckliga med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.

Finansinspektionen får för ett försäkringsföretag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b § besluta om undantag från villkoren för behörighet för den som ansvarar för eller utför uppgifter i aktuariefunktionen och från kravet att upprätta en aktuariefunktion.

Uppdragsavtal

19 §

Ett försäkringsföretag får, med de begränsningar som följer av 20 §, uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete och vissa funktioner som ingår i företagets

försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt denna lag.

Begränsningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal

20 §

Ett uppdragsavtal får inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig bety-

delse, om det kan leda till att

1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,

2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,

3. Finansinspektionens möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller

4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.

Anmälan av uppdragsavtal

21 §

Ett försäkringsföretag som har ingått ett uppdragsavtal som avser sådan operativ verksamhet eller sådana funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet börjar gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska snarast möjligt anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom den operativa verksamheten eller funktionerna.

Åtgärder som krävs av ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal

22 §

Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren

1. samarbetar med Finansinspektionen när det gäller den

verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet,

2. ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör den verksamhet eller de funktioner som omfattas av uppdragsavtalet, och

3. ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.

Kompletterande riktlinjer m.m.

23 §

Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag.

Försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas eller ändras.

Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsföretaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från skyldigheten att upprätta ett sådant underlag.

24 §

Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för han- tering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.

25 §

Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekon-

flikter. Riktlinjerna ska utvärderas och ses över minst en gång per år.

Bemyndiganden

26 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad ett system för riskhantering enligt 6 § ska innehålla när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,

2. innehållet i de riktlinjer för volatilitetsjustering som avses i 7 § fjärde stycket,

3. innehållet i en sådan likviditetsplan som avses i 8 § 1,

4. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt 8 § 2,

5. kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt 9 §,

6. hur en sådan egen bedömning som avses i 10 § ska genomföras,

7. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 13 §,

8. vad funktionen för riskhantering enligt 15 § ska ansvara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell,

9. villkor för behörighet för den som ska ansvara för eller utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 18 §,

10. innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som avses i 23 §, och

11. vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter enligt 24 § ska omfatta.

11 kap.

6 §

Utöver 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst, att talan får föras mot ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.

Utöver 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) gäller för försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst, att talan får föras mot ett bolagsstämmobeslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna.

16 kap. Offentliggörande Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport

1 §

Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Rapporten ska uppdateras i de fall som anges i 4 och 6 §§.

Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten

2 §

Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets

1. verksamhet och resultat,

2. företagsstyrningssystem,

3. riskprofil, 4. värderingsmetoder för solvensändamål, och

5. solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § ska i rapporten beskriva denna och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella ställning. Ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 § ska i rapporten kvantifiera effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finans-

iella ställning.

Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga till art och omfattning.

Undantag från kravet på offentliggörande

3 §

Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter som anges i 2 § första stycket 1–4, om ett offentliggörande skulle innebära att

1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller

2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till.

Ett försäkringsföretag som har beviljats undantag ska ange detta och skälen för undantaget i rapporten.

Uppdateringar av solvens- och verksamhetsrapporten

Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

4 §

Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om

1. underskottet är betydande, och

2. Finansinspektionen inte har fått någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande.

Om Finansinspektionen har ansett att åtgärdsplanen är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

5 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom den tid som anges i 4 § första stycket 2, offentliggöra

1. hur stort underskottet är,

2. en förklaring av orsakerna till underskottet,

3. följderna av underskottet, och

4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.

Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

6 §

Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen

1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk, kortsiktig finansiell saneringsplan, eller

2. inte har fått någon sådan plan inom en månad från den dag då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.

Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Samtidigt ska företaget offentliggöra en förklaring av orsakerna till det kvarvarande underskottet, följderna av detta, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

7 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, samtidigt som någon av de omständigheter som anges i 6 § första stycket föreligger, offentliggöra

1. hur stort underskottet är,

2. en förklaring av orsakerna till underskottet,

3. följderna av underskottet, och

4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget.

System och styrdokument

8 §

Ett försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna uppfylla bestämmelserna i 1–7 §§ och ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.

Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.

Bemyndiganden

9 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt 2 §,

2. vilka uppgifter en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt 3 § ska innehålla, och

3. innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt 8 §.

17 kap.

2 §

Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt

1. denna lag,

2. andra författningar som reglerar försäkringsföretagets näringsverksamhet,

3. företagets bolagsordning eller stadgar, och

2. andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3. företagets bolagsordning eller stadgar,

4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt dess placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter.

4. företagets försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter, och

5. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.

Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.

Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare och styrning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.

Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.

Samarbete med behöriga myndigheter

Samarbete och utbyte av information

3 §

Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning

Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäk-

som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

rings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

3 a §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet.

7 §

Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag.

Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat.

Finansinspektionen får genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra viss verksamhet eller vissa funktioner, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.

Matchningsjustering

7 a §

Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att använda matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från den dag då villkoren inte längre var uppfyllda.

Om bristerna inte har åtgärdats inom den tid som anges i första stycket, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.

8 §

Skyldigheten enligt 5 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

Skyldigheten enligt 5 och 7 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i ett företag vars verksamhet uteslutande ska vara att biträda ett försäkringsföretag eller som ett försäkringsföretag har ett bestämmande inflytande i,

2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller i annat liknande organ, som biträder ett försäkringsföretag, och

3. styrelsen och den verkställande direktören i ett aktiebolag, om Finansinspektionen med bolagets samtycke har fattat beslut om en sådan skyldighet.

12 §

En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som

1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller

2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt,

3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 §§aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, eller

4. kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet eller av ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.

Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.

Redogörelse för företagets förmåga att hantera ändrade ekonomiska förhållanden

16 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en redogörelse avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.

Skyldigheten enligt första stycket gäller även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 10 kap. 19 §.

Rapport angående de försäkringstekniska avsättningarna

17 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag lämna in en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig och att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder och med adekvata statistiska underlag.

Tillsyn av intern modell

18 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell lämna in en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.

19 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, lämna in en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En

sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.

20 §

Ett företag som inte upprättar och genomför den plan som anges i 19 § ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.

21 §

På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation stämmer överens med allmänt accepterad marknadspraxis. Detta ska ske genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som har sin grund i externa uppgifter.

Företagsspecifika parametrar

22 §

Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget, vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk, ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.

Beräkning enligt en intern modell i stället för med standardformeln

23 §

Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund

för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt för företaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.

Kapitaltillägg

24 §

Finansinspektionen får efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag, om

1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och

a) ett beslut om användning av en intern modell enligt 23 § är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller

b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas,

2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att en eller flera kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil,

3. företaget använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 9 §, en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 12 § och företagets riskprofil avviker väsentligt från

de antaganden som ligger till grund för justeringarna, eller

4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 10 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid.

25 §

Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkringsföretaget uppfyller skyddsnivån enligt 8 kap. 1 §.

Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget.

Ett kapitaltillägg som avses i 24 § 4 ska vara proportionellt mot de risker som finns på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.

26 §

Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutas med stöd av 24 § 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.

27 §

När kapitaltillägg beslutas enligt 24 § 2 eller 4, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.

28 §

Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska ändras när de förhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats.

14 kap. 18 §

30 §

Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 16 § och 17 § tredje stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till

Finansinspektionen enligt 5 §, och

2. grunderna för bedömningen av tillförlitligheten hos interna modeller enligt 17 § första stycket.

Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 29 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 5 § samt när och hur de ska lämnas.

18 kap. Ingripanden

16 kap. 1§

1 §

Finansinspektionen ska ingripa om

1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer eller riktlinjer för hantering av intressekonflikter,

1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets försäkringstekniska riktlinjer, beräkningsunderlag, riktlinjer för hantering av intressekonflikter eller sådana styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet,

2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, placeringsriktlinjerna eller riktlinjerna för hantering av intressekonflikter inte

2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget, riktlinjerna för hantering av intressekonflikter eller styrdokumenten inte längre är

längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller

tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller

3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.

16 kap. 2 §

2 §

Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av 10 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Åtgärdsplan vid bristande solvenskapitalkrav

4 §

Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att

1. inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande, och

2. vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från dagen då bristen konstaterades åter uppfylla solvenskapitalkravet.

Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen enligt första stycket 2 med tre månader.

Förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden

5 §

Om den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål

för åtgärder enligt 4 §, får Finansinspektionen förlänga den tidsfrist som avses i 4 § 2 med högst sju år.

Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport om vilka åtgärder som har vidtagits och i vilken mån solvenskapitalkravet åter uppfyllts.

Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från det att bristen konstaterades fram till dess rapporten gavs in, ska Finansinspektionen besluta att den förlängda tidsfristen ska upphöra att gälla.

6 §

Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag enligt 5 kap. 12 § senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen då bristen konstaterades överlämna en plan för infasning till inspektionen.

Företaget ska lämna en lägesrapport till Finansinspektionen.

7 §

Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur enligt 5 kap. 10 § eller ett tillfälligt avdrag enligt 5 kap. 12 §, om den lägesrapport som avses i 6 § andra stycket visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032.

Finansiell saneringsplan vid bristande minimikapitalkrav m.m.

8 §

Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande.

Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet eller det kapitalkrav som gäller efter det att företaget har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §.

16 kap. 7 §

10 §

Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om

1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning,

1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,

2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,

3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för ett försäkringsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, och det finns särskilda skäl att anta att företagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller

3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, eller

4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.

Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.

16 kap. 8 §

11 §

Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.

Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller ansvarar för en central funktion och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör eller som ansvarig för en central funktion.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör eller den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsföretaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör eller ansvarig för en central funktion.

16 kap. 9 §

12 §

Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget

1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,

2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,

3. har förklarat sig avstå från tillståndet,

4. under en sammanhängande

2. har förklarat sig avstå från tillståndet,

tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller

5. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.

3. har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation,

I de fall som avses i första stycket 2 och 4 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

4. inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller

5. inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag enligt 1 kap. 19 eller 19 b §, har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.

16 kap. 10 §

13 §

Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget

1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd,

2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt 5 §, eller

2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser,

3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse,

4. inte inom de tidsfrister som anges i 4 och 5 §§ har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller

5. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

16 kap. 12 §

15 §4

Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga

Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 10 § till de behö-

4 Senaste lydelse 2012:198.

myndigheterna i de EES-länder där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 15 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EESländer där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.

riga myndigheterna i de EESländer där företaget enligt underrättelse driver försäkringsverksamhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett sådant beslut ska dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES-länder där företaget har tillgångar samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföretaget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.

Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.

16 kap. 26 §

28 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 4 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i en åtgärdsplan enligt 4 §,

2. innehållet i en plan för infasning och en lägesrapport enligt 6 §, och

3. innehållet i en finansiell saneringsplan enligt 8 §.

19 kap. Grupptillsyn Företag som ingår i en grupp

1 §

I en grupp ingår ett företag, dess dotterföretag och andra anknutna företag samt de företag som

dotterföretaget har ett ägarintresse i.

I en grupp ingår även företag som förenas av starka och varaktiga finansiella förbindelser på grund av avtal eller på annat sätt, under förutsättning att ett av företagen genom att samordna beslutsfattandet i företagen utövar ett bestämmande inflytande över de övriga företagen. Det företag som utövar ett bestämmande inflytande ska betraktas som moderföretag och övriga företag som dotterföretag.

Andra stycket gäller endast om det för att upprätta och avsluta sådana finansiella förbindelser som avses där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten.

Fall då grupptillsyn ska utövas

2 §

Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt detta kapitel.

Grupptillsyn enligt 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ ska utövas över

1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland,

2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredjeland, och

3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES.

Grupptillsyn enligt 65–73 §§ ska utövas över försäkringsföretag

vars moderföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES.

Grupptillsyn enligt 41 § ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.

3 §

I 4–10 §§ finns allmänna bestämmelser om grupptillsyn och i 11 och 12 §§ bestämmelser om beslut att, helt eller delvis, inte beakta ett företag som ingår i en grupp vid grupptillsynen.

Nivån för grupptillsyn

4 §

Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.

Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 3, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5, 7–40,

42–64 och 74–103 §§ tillämpas enbart på nivån för detta yttersta moderföretag inom EES.

Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen

5 §

Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag enligt denna lag.

Grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar

6 §

För försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1–3 ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det finns flera berörda myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet

7 §

Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag, men ingen EESförsäkringsgivare.

Finansinspektionen ska även vara grupptillsynsmyndighet

1. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag,

2. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag,

3. om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige är moderföretag till ett

försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare,

4. om det i gruppen finns fler än ett sådant försäkringsholdingföretag eller ett sådant blandat finansiellt holdingföretag som avses i artikel 247.2 b iii i Solvens II-direktivet, med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, och det dessutom i samma stater finns dotterföretag som är försäkringsföretag eller EESförsäkringsgivare varav det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,

5. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag,

6. i andra fall än de som anges i 1–5, när ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EESförsäkringsgivare ingår i en grupp och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, eller

7. om inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 8 § andra stycket.

Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet

8 §

När Finansinspektionen enligt 7 § ska vara grupptillsynsmyndighet, får inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter komma överens om att en

annan myndighet inom EES än inspektionen ska utses till grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får träffa en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen utses till grupptillsynsmyndighet med hänsyn till gruppens struktur och den relativa betydelsen av gruppens verksamhet i olika länder.

Om det i ett annat fall än det som avses i första stycket skulle vara olämpligt med hänsyn till en grupps struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att grupptillsynsmyndigheten utses enligt de grunder som anges i artikel 247.2 i Solvens II-direktivet, får Finansinspektionen träffa en överenskommelse om att inspektionen eller en behörig myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet för gruppen.

Om en överenskommelse enligt andra stycket innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen.

En överenskommelse enligt första eller andra stycket får träffas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.

Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

9 §

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tre-

månadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

10 §

Om ett beslut enligt 8 och 9 §§ inte kan fattas, ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den myndighet som följer av artikel 247.2 i Solvens IIdirektivet.

Beslut om att inte beakta ett företag i en grupp vid grupptillsynen

11 §

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen i ett enskilt fall besluta att, helt eller delvis, inte beakta ett företag som ingår i en grupp vid grupptillsynen om

1. företaget är beläget i ett land utanför EES och det finns rättsliga hinder mot överföring av nöd-

vändig information,

2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen, eller

3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med grupptillsynen att låta företaget omfattas av den.

När bestämmelsen i första stycket 2 är tillämplig på flera företag, får ett sådant beslut inte fattas, utom om företagen tillsammans är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen.

Innan Finansinspektionen fattar ett beslut med stöd av första stycket 2 eller 3 att inte beakta ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare i en grupp ska inspektionen höra de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.

12 §

Om Finansinspektionen med stöd av 11 § första stycket 2 eller 3 beslutar att inte beakta en EESförsäkringsgivare i en grupp ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.

Parallella regelverk

13 §

Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter, bevilja undantag från detta kapitel så att

det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.

14 §

Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om gruppbaserad tillsyn enligt lagen ( 2014:968 ) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, särskilt avseende riskbaserad tillsyn, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen enligt den lagen, bevilja undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

15 §

Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om sådana beslut som inspektionen fattar enligt 13 och 14 §§.

Gruppsolvens

Kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå

16 §

Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1, 2 eller 3 ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med

1. ett gruppbaserat solvenskapitalkrav beräknat enligt 17–22 §§, eller

2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 29 §.

Vid gruppsolvensberäkningen ska tillgångarna och skulderna värderas enligt 5 kap. 2 §.

Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav

17 §

För företag som ingår i en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden (metod 1 enligt artiklarna 230–232 i Solvens IIdirektivet).

Om det är lämpligt får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet i stället ska beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2 enligt artikel 233 i Solvens II-direktivet) eller enligt en kombination av de angivna metoderna.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i andra stycket, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och med den grupp som beslutet rör. När konsolideringsmetoden används ska bestämmelserna i 7 kap. 2–11 §§ om kapitalbas gälla vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen.

Proportionellt beaktande av innehav

18 §

Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 har i det anknutna företaget. Om särskilda skäl talar för det, får innehav och ägarintressen beaktas till en annan andel.

19 §

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen besluta vilken proportionell andel enligt 18 § som ska beaktas i följande fall:

1. då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,

2. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse på grund av att ett betydande inflytande utövas över det företaget, eller

3. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett företag är ett moderföretag på grund av att det utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och den grupp som beslutet rör.

Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen

20 §

Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen ska avdrag göras så att inte dubbelräkning sker av poster som ingår i kapitalbasen i flera företag i gruppen. Vid beräkningen ska avdrag också göras för värden som skapats internt inom gruppen och som härrör från ömsesidig finansiering.

Standardformeln och interna modeller på gruppnivå

21 §

Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.

Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 1–18 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.

Minsta värde av det gruppbaserade solvenskapitalkravet om konsolideringsmetoden används

22 §

Det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska, om konsolideringsmetoden används, uppgå till minst summan av

1. minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13–21 §§ för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, och

2. den proportionella andelen av minimikapitalkravet för anknutna

försäkringsföretag och EESförsäkringsgivare.

Det minsta värdet av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt första stycket ska täckas genom medräkningsbara poster i primärkapitalbasen enligt 7 kap. 12 §.

Tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp

23 §

En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag eller en enskild EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs

1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och

EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller

2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en sådan ansökan som avses i andra eller tredje stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den lämnas över till grupptillsynsmyndigheten.

Finansinspektionen ska snarast möjligt överlämna ansökningar enligt andra och tredje styckena till de berörda behöriga myndigheterna.

Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan

24 §

När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 23 § andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Handläggningen av tillståndsansökningar

25 §

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 23 § har lämnats in, om möjligt, komma överens med de

berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.

Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.

Tvistlösning

26 §

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 25 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen avvakta med ett beslut enligt 25 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen

i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.

Beslut av en utländsk grupptillsynsmyndighet

27 §

Ett beslut av en utländsk grupptillsynsmyndighet gäller i Sverige om det har fattats

1. efter en överenskommelse med anledning av en ansökan enligt artiklarna 231 och 233.5 i Solvens II-direktivet, att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp eller solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller

2. på grund av att myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader.

Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Åtgärder om ett försäkringsföretags riskprofil avviker från antaganden för den interna modellen på gruppnivå

28 §

När ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de

antaganden som ligger till grund för en intern modell som beslutats enligt 27 § som omfattar försäkringsföretaget och används för beräkning av ett gruppbaserat solvenskapitalkrav, får Finansinspektionen besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som gäller för försäkringsföretaget enligt den interna modellen, om företaget inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört. Bestämmelserna i 17 kap. 24–28 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg.

Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället förelägga försäkringsföretaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap. 1–3 och 5– 11 §§. Finansinspektionen får för ett sådant försäkringsföretag, i enlighet med 17 kap. 24 §, besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.

Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet

29 §

Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta om ett kapitaltillägg utöver det gruppbaserade solvenskapitalkravet, om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil eller om förutsättningarna enligt 17 kap. 24 § 4 är uppfyllda.

Vid bedömningen av om gruppens riskprofil stämmer överens med det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska Finansinspekt-

ionen särskilt beakta om sådana omständigheter som avses i 17 kap. 24 § föreligger med avseende på gruppen.

Bestämmelserna i 17 kap. 25–28 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg som avses i första stycket.

Kontroll av likvärdighet avseende anknutna försäkringsgivare från tredjeland

30 §

I artikel 227.1 och 227.2 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om

1. beaktande av anknutna försäkringsgivare från tredjeland, när solvensen på gruppnivå beräknas, och

2. kontroll av likvärdighet. Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och inga bestämmelser om likvärdighet har antagits av Europeiska kommissionen, på eget initiativ eller på begäran av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 kontrollera om krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter i ett tredjeland där en anknuten försäkringsgivare är belägen, är likvärdiga med kraven i denna lag.

Innan inspektionen, efter kontroll enligt första stycket, fattar ett beslut om likvärdighet ska den samråda med eventuella berörda behöriga tillsynsmyndigheter och med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det

skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjelandet.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om likvärdighet

31 §

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av en grupptillsynsmyndighet enligt artikel 227.2 i Solvens IIdirektivet. Ett ärende får hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom tre månader från det att grupptillsynsmyndigheten meddelat sitt beslut.

Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå

32 §

Den gruppbaserade kapitalbas och det gruppbaserade solvenskapitalkrav som gäller enligt detta kapitel ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller av ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.

33 §

Om det i toppen av en grupp finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1

eller 2 ska det företaget rapportera resultatet av beräkningarna enligt 32 § och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem till grupptillsynsmyndigheten. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska i stället det moderföretaget ansvara för rapporteringen.

Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen, bestämma att ett annat företag i gruppen ska ansvara för rapporteringen enligt första stycket.

34 §

Det företag som ska ansvara för rapporteringen enligt 33 § ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och snarast möjligt rapportera denna till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.

Åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen

35 §

Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt 16 § eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska ett sådant

försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Grupptillsynsmyndigheten ska informera berörda myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.

Bestämmelserna i 18 kap. 4–8 §§ om åtgärdsplan, förlängd tidsfrist, underrättelse och finansiell saneringsplan ska gälla i tillämpliga delar vid en sådan brist som avses i första stycket.

Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

36 §

När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget. Beräkningen ska ske enligt 16 § andra stycket samt 17–22 och 29 §§.

Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av

1. bestämmelserna om solvenskapitalkrav i 8 kap. 1–11 §§, 9 kap. 1–18 §§, och

2. villkor enligt 7 kap. 2–11 §§, för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav.

Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner inom en grupp

37 §

Väsentliga riskkoncentrationer och betydande transaktioner av vissa slag inom en grupp ska minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut meddelas, ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen.

Vid bedömningen av riskkoncentrationer enligt första stycket ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter samt riskernas nivå och omfattning.

Även transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras.

Om en transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.

38 §

Rapporteringen enligt 37 § ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört

berörda behöriga myndigheter och gruppen.

Skyldigheten att rapportera enligt första stycket gäller dock inte om Finansinspektionen enligt 39 § beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i denna paragraf.

Undantag då tillsyn även ska utövas enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

39 §

Om det i en grupp finns ett sådant moderföretag som avses i 4 § och det företaget i sin tur är dotterföretag till ett sådant företag som avses i 3 kap. 1 § lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att på nivån för detta dotterföretag inte tillämpa bestämmelserna om tillsyn enligt 37 och 38 §§ avseende riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska inspektionen samråda med de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.

Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

40 §

Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter besluta att tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp som avses i 37 och 38 §§ inte ska utövas på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller på nivån för det

försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 och som är ett anknutet företag till en reglerad enhet eller självt är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen ( 2006:531 ) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet

41 §

När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över transaktioner med försäkringsholdingföretaget med blandad verksamhet och dess andra anknutna företag.

Vid Finansinspektionens tillsyn över kraven i första stycket ska 37 § gälla i tillämpliga delar.

Företagsstyrningssystem inom en grupp

42 §

Bestämmelserna i 10 kap. om företagsstyrning ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.

Ettdera av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska ansvara för att kraven i 10 kap. på företagsstyrning i tillämpliga delar följs på gruppnivå. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen i

ett enskilt fall besluta att ett annat företag i gruppen ska ansvara för att kraven följs.

I en grupp där det finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn så att dessa system och rapporter kan kontrolleras på gruppnivå.

Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta

1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och

2. sunda rapporterings- och redovisningsmetoder för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.

43 §

En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras i enlighet med 10 kap. 11–13 §§ av ett sådant

1. försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2, eller

2. försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att företag som avses i första stycket får göra en egen risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 11–13 §§ på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling

ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till Finansinspektionen och till berörda behöriga myndigheter.

Ett beslut enligt andra stycket påverkar inte dotterföretagets skyldigheter enligt 10 kap. 11–13 §§.

Tillgång till information

44 §

Ett försäkringsföretag som avses i 2 §, ett företag som ingår i samma grupp som ett sådant försäkringsföretag och sådana fysiska personer som avses i 37 § tredje stycket ska på begäran lämna information till varandra som behövs för att uppfylla kraven i detta kapitel.

Tystnadsplikt

45 §

En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett företag som vid fullgörande av skyldigheter enligt detta kapitel får kunskap om affärsförhållanden i ett företag eller hos en person som enligt 44 § ska lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppgiftslämnarens intresse.

Uppgiftsskyldighet

46 §

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av en undersökningsledare

eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

47 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som har ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.

Ansvar

48 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 47 § döms till böter.

Skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen

49 §

Ett försäkringsföretag som avses i 2 § ska på begäran av Finansinspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.

50 §

Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin upplysningsskyldighet enligt 49 § inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningar som rör detta företag direkt till inspektionen, om upplysningarna behövs för grupptillsynen.

Kontroll av information

51 §

Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos

1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen ,

2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget,

3. moderföretag till försäkringsföretaget, och

4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget.

52 §

Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen själv eller uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta. Om den behöriga myndigheten begär det, får den närvara vid kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

53 §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 248, 249, 255 och 260 i Solvens II-direktivet.

Offentliggörande

Offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå

54 §

Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år.

Bestämmelserna i 16 kap. 2– 8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.

Offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp

55 §

Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller ett sådant försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som avses i 2 § andra stycket 3 får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, offentliggöra en gemensam solvens- och verksam-

hetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen.

Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport, ska den samråda med berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.

Innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten

56 §

Den gemensamma rapporten enligt 55 § ska innehålla uppgifter om

1. gruppens samlade verksamhet och solvens enligt 54 §, och

2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen som är ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och uppgifter om dess verksamhet och solvens enligt 16 kap. 2–8 §§.

Saknas sådana uppgifter som avses i första stycket 2 i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om

1. dotterföretaget är ett försäkringsföretag,

2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och

3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.

Bestämmelserna i 16 kap. 2–8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.

Offentliggörande av strukturen på en grupp

57 §

Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen på gruppnivå offentliggöra

1. den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i,

2. en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag i gruppen, och

3. gruppens organisations- och beslutsstruktur.

Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

58 §

Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

59 §

Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

60 §

Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 59 §.

61 §

Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 59 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.

62 §

En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

63 §

Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att de som avses ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4.

Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska snarast möjligt till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket.

Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska underrätta inspektionen om någon av de personer som avses i första stycket har ersatts på grund av att han eller hon inte längre uppfyller lämplighetskraven.

Ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag och dess ledning

64 §

Om någon i ledningen i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.

Finansinspektionen får förelägga ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt

holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt EUförordningar som antagits med stöd av Solvens II-direktivet, detta kapitel eller föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel.

Moderföretag utanför EES

Kontroll av likvärdighet

65 §

När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES enligt 2 § tredje stycket, gäller bestämmelserna i 66–73 §§, om Finansinspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet för det fall att kriterierna i artikel 247.2 i Solvens II-direktivet vore tillämpliga. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.

66 §

Finansinspektionen ska, om kommissionen inte antagit någon delegerad akt i frågan, kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens IIdirektivet.

Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.

67 §

Innan Finansinspektionen beslutar i frågan om likvärdighet, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan myndighet har fattat beslut om likvärdighet, får Finansinspektionen fatta ett beslut som avviker från det bara om det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses.

Om Europeiska kommissionen har bedömt att tillsynen inte är likvärdig, ska 71 och 72 §§ tillämpas.

68 §

Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett sådant moderföretag som avses i 2 § tredje stycket, ska den kontroll av likvärdighet som avses i 66 § utföras på nivån för detta företag i stället för på nivån för det företag som avses i 2 § tredje stycket.

Om likvärdig tillsyn inte utövas av tillsynsmyndigheten i det tredjeland som avses i första stycket, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, förutsatt att det där finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.

Om tillsynen är likvärdig

69 §

Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, om denna tillsyn bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet.

Om tillsynen bedöms vara likvärdig, får Finansinspektionen, efter samråd med berörda tillsynsmyndigheter och i ett enskilt fall, besluta att helt eller delvis inte utöva grupptillsyn på nivån för det företaget som finns i toppen av grupp inom EES. Ett sådant beslut får endast fattas om detta skulle leda till en effektivare tillsyn av gruppen.

Om tillsynen är tillfälligt likvärdig

70 §

Grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen i de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 260.5 i Solvens II-direktivet, om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredjeland är tillfälligt likvärdig, samtidigt som det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget.

Om tillsynen inte är likvärdig

71 §

Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen antingen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn i 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–83 §§ ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES, eller besluta att en sådan metod

som avses i 72 § ska tillämpas på gruppen.

De allmänna principer och metoder som anges i 4, 5, 7–40, 42–64 och 74–103 §§ ska tillämpas på nivån för ett försäkringsholdingföretag från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag från tredjeland eller en försäkringsgivare från tredjeland.

Vid beräkningen av gruppsolvens ska ett moderföretag i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet som gäller enligt 7 kap. 2–11 §§.

72 §

Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen besluta att använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 4, 5, 7–40, 42–64 och 74– 103 §§, om dessa metoder säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är tillräcklig.

Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana andra tillsynsmetoder används.

73 §

Finansinspektionen får med stöd av 72 § begära att en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget inrättar ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag.

Nationell undergrupptillsyn

Beslut om nationell undergrupptillsyn

74 §

Om det moderföretag som finns i toppen av en grupp enligt 4 § har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 eller på nivån för ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som avses i 2 § andra stycket 3.

75 §

Ett beslut enligt 74 § får begränsas så att det avser ett eller flera av följande områden för grupptillsyn:

1. gruppsolvens enligt 16–36 §§,

2. väsentliga riskkoncentrationer och interna transaktioner inom en grupp enligt 37 och 38 §§, och

3. riskhantering och internkontroll enligt 42 och 43 §§.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i 74 § ska inspektionen samråda med grupptillsynsmyndigheten och det moderföretag inom EES som finns i toppen av en grupp enligt 4 §.

Beslut om nationell undergrupptillsyn vid tillämpning av särskild tillsynsordning

76 §

Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn enligt 74 §, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått ett sådant tillstånd som avses i artikel 237.1 första stycket i Solvens II-

direktivet att omfattas av en särskild tillsynsordning.

77 §

Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd enligt artikel 237.1 första stycket i Solvens II-direktivet att omfattas av en särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.

78 §

Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 85 §.

Beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn

79 §

Den metod som grupptillsynsmyndigheten har fastställt för beräkning av gruppsolvens enligt artikel 220 i Solvens II-direktivet ska gälla även för företag som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.

Interna modeller och nationell undergrupptillsyn

80 §

Om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt artikel 231.1 eller artikel 233.5 i Solvens II-direktivet att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-

försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska den interna modellen gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.

81 §

Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige i en sådan situation som avses i 80 §, om

1. riskprofilen hos det företag som finns i toppen i undergruppen avviker väsentligt från den riskprofil som den interna modellen är baserad på, och

2. företaget inte vidtar rättelse efter det att inspektionen har förelagt företaget att vidta åtgärder.

82 §

Om kapitaltillägg enligt 81 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 81 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.

Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp

83 §

Finansinspektionen får komma överens med behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som avses i 74 § och en motsvarande undergrupp i dessa behöriga myndigheters hemländer.

Om en överenskommelse enligt första stycket träffats, får nationell undergrupptillsyn enligt 74 § inte utövas.

Bestämmelserna i artikel 216.2– 216.6 i Solvens II-direktivet om nationell undergrupptillsyn ska gälla i tillämpliga delar vid samordnad grupptillsyn över en undergrupp.

Om Finansinspektionen träffar en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.

Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning

Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning

84 §

Ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna om särskild tillsynsordning i 88–95 §§. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen.

När Finansinspektionen tagit emot en ansökan enligt första stycket, ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.

Beslut om särskild tillsynsordning

85 §

Finansinspektionen ska inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan enligt artikel 237.1 i Solvens II-direktivet, om möjligt, komma överens med

övriga medlemmar i tillsynskollegiet om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Inspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och överlämnas till sökandena. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under tremånadersperioden. Beslutet ska överlämnas till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter. Även ett sådant beslut är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar

86 §

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter

enligt 85 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.

87 §

Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om

1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att utelämna dotterföretaget med stöd av 11 §, 2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,

3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 246.4 i Solvens II-direktivet att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och

4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 256.2 i Solvens II-direktivet att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.

Innebörden av särskild tillsynsordning

88 §

Ett moderföretag som fått tillstånd enligt 85 § ska beräkna solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning även enligt 89–95 §§. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 29 §.

Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp

89 §

När solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell som beslutats enligt 25 §, får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 84 §, i de fall som avses i 17 kap. 24 §, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast om

1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från den interna modellen, och

2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat modellen till sin riskprofil.

Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå tillsynskollegiet att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln i 8 kap. 1– 3 och 5–11 §§.

Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln

90 §

När solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med standardformeln får Finansinspektionen, om inspektionen tagit emot en ansökan enligt 84 §, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med 17 kap. 22 §. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast om

1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, och

2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat antagandena till sin riskprofil.

Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket, i de fall som avses i 17 kap. 24 §, föreslå tillsynskollegiet ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som en tillämpning av standardformeln medför.

Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet

91 §

Finansinspektionen ska redovisa skälen för de förslag som avses i 89 och 90 §§ för dotterföretaget och tillsynskollegiet. Finansinspektionen ska, om möjligt, komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket

beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna. Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

92 §

Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den åtgärdsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget efter föreläggande enligt 18 kap. 4 § lämnat in till inspektionen för att inom sex månader från det att bristen konstaterades återupprätta nivån för kapitalbasmedlen eller reducera sin riskprofil för att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.

Finansinspektionen ska, om möjligt, inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag

93 §

Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild

tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som inspektionen föreslår. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte är en krissituation.

Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen, om det är möjligt, komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.

När en överenskommelse inte kan träffas

94 §

Om en sådan överenskommelse som avses i 92 § andra stycket eller 93 § andra stycket inte kan träffas inom den angivna tidsperioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från berörda behöriga myndigheter som kommit till uttryck under perioden.

Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

95 §

Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål överlämna den finansiella saneringsplan till tillsynskollegiet som dotterföretaget enligt 18 kap. 8 § överlämnat till inspektionen. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka mot-

svarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag

96 §

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 89, 90, 92 och 93 §§.

Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Gäller ett ärende ett förslag enligt 89 eller 90 § får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 92 eller 93 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 92 § andra stycket eller enmånadsperioden i 93 § andra stycket har löpt ut.

97 §

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 86 eller 96 §, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Inspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut. Inspektionens beslut ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och överlämnas till dotterföretaget och tillsynskollegiet. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Upphörande av särskild tillsynsordning

98 §

Finansinspektionen ska besluta att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning enligt 85 § ska upphöra att gälla om:

1. villkoren i 87 § 1, 3 eller 4 inte längre är uppfyllda, eller

2. villkoret i 87 § 2 inte längre är uppfyllt och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid.

99 §

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen i de fall då den särskilda tillsynsordningen har upphört på grund av att villkoret i

87 § 1 inte längre är uppfyllt omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget om detta.

100 §

Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att villkoren i 87 § 2–4 är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.

101 §

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att de villkor som avses i 87 § 2–4 är uppfyllda. Inspektionen ska även genomföra en sådan kontroll på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att villkoret inte längre följs.

Om Finansinspektionen vid en kontroll enligt första stycket finner att villkoren inte är uppfyllda, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att åtgärda bristerna inom rimlig tid.

Bristande villkorsuppfyllelse

102 §

Om Finansinspektionen efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet bedömer att en plan som avses i 100 eller 101 § är otillräcklig eller om en sådan plan inte genomförs i rimlig tid, ska villkoren i 87 § 2–4 inte anses uppfyllda. Inspektionen ska omedelbart underrätta den

berörda behöriga myndigheten om detta.

Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar

103 §

När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning, ska denna lag tillämpas. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Bemyndiganden

104 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 16–22 §§,

2. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas när kraven är likvärdiga enligt 30 §,

3. innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 33 §,

4. innehållet i en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan enligt 35 § andra stycket,

5. vilka upplysningar som ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 37 och 49 §§,

6. företagstyrningssystem inom en grupp enligt 42 §,

7. innehållet i en egen risk- och solvensbedömning inom en grupp enligt 43 §, och

8. hur den gruppbaserade kapi-

talbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 71 § tredje stycket

20 kap. Specialföretag Tillstånd för specialföretag

Tillståndsplikt

1 §

Tillstånd krävs för att få driva verksamhet som specialföretag.

Förutsättningar för tillstånd

2 §

Ett specialföretag ska ges tillstånd att driva verksamhet, om 1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett specialföretags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, och

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet.

Prövning av bolagsordning och stadgar

3 §

Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag prövas.

Ett specialföretags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.

4 §

Ett specialföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de olika bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.

Ett specialföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan de har godkänts.

Prövning av ansökan

5 §

En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 3 eller 4 §, prövas av Finansinspektionen.

EU-förordningar

6 §

Ytterligare bestämmelser om specialföretag finns i

1. kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II), och

2. kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/462 av den 19 mars 2015 om fastställande av tekniska standarder för genomförande avseende förfaranden för tillsynsmyndighetens godkännande av etablering av specialföretag,

för samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter när det gäller specialföretag samt för att fastställa format och mallar för de uppgifter som specialföretagen ska rapportera i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG

Bestämmelserna gäller

1. villkor för tillstånd,

2. obligatoriska avtalsvillkor,

3. företagsstyrningssystem,

4. tillsynsrapportering,

5. solvenskrav,

6. återkallelse av tillstånd, och

7. samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter.

Tillsyn över specialföretag

Registreringsmyndighet

7 §

Bolagsverket är registreringsmyndighet för specialföretag. Ett specialföretag ska vara registrerat i aktiebolags- eller föreningsregistret med en särskild beteckning. I dessa register skrivs de uppgifter in som enligt författningar ska anmälas för registrering.

Tillsynen och dess omfattning

8 §

Finansinspektionen har tillsyn över specialföretag.

Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt

1. författningar som reglerar specialföretagets verksamhet,

2. företagets bolagsordning eller stadgar, och

3. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.

Upplysningar från ett specialföretag

9 §

Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Avgifter till Finansinspektionen

10 §

Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.

Ingripanden mot specialföretag

När Finansinspektionen ska ingripa

11 §

Finansinspektionen ska ingripa om

1. ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter

a) enligt författningar som reglerar företagets verksamhet,

b) företagets bolagsordning eller stadgar, eller

c) företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2. bolagsordningen, stadgarna, eller styrdokumenten enligt 1 inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.

Hur inspektionen ska ingripa

12 §

Ingripande med stöd av 11 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom en viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning.

Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd

återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

När Finansinspektionen får avstå från ingripande

13 §

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2. specialföretaget gör rättelse, eller

3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Överträdelser av beslut om rättelser

14 §

Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Vid återkallelse av tillstånd

15 §

Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.

Straffavgift

16 §

Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning

eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift.

Avgiften tillfaller staten.

17 §

Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifterom omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att specialföretaget efter det att avgiften har påförts inte uppfyller kravet på full finansiering.

18 §

När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

19 §

Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 26 § första stycket får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

20 §

Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar

efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

21 §

Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 20 §.

22 §

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 20 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.

23 §

En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Ingripande mot den som saknar tillstånd

24 §

Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna

de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.

25 §

Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande enligt 24 § första stycket att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation.

I dessa fall tillämpas 25 kap. 10 , 25 , 28 – 44 , 46 och 47 §§ aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar.

Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört.

Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

Bemyndiganden

26 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 9 §.

Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 10 §.

21 kap.

17 kap. 1 §

1 §5

Finansinspektionens beslut i Finansinspektionens beslut i

5 Senaste lydelse 2013:456.

ärenden enligt 14 kap. 13 §, 17 § första och andra styckena och 16 kap. 23 § andra stycket får inte överklagas.

ärenden enligt 17 kap. 13 § första stycket och 18 kap. 26 § andra stycket får inte överklagas.

17 kap. 5 §

5 §6

Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

En begäran om en förklaring som avses i första stycket ska göras hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Om rätten lämnar en förklaring ska ansökan anses ha avslagits av Finansinspektionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ärende.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller för den delen av verksamheten, till och med den 31 december 2019, tillämpliga bestämmelser i 1–7, 14, 16 och 17 kap. i den äldre lydelsen samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. För verksamheten som avser tjänstepensionsförsäkring gäller under angiven tid i övrigt tillämpliga bestämmelser i 10–15 och 19 kap. denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen enligt första stycket av bestämmelserna i 10 och 19 kap. denna lag på ett försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet. För ett försäkringsföretag som avses i första stycket gäller bestämmelserna enligt det stycket även den del av försäkringsrörelsen som avser övrig livförsäkringsverksamhet, om denna är av endast ringa omfattning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med ringa omfattning enligt tredje stycket. Ett försäkringsföretag som avses i första stycket får, efter anmälan till Finansinspektionen, tillämpa denna lag även på verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring.

3. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som senast den 1 januari 2016 upphört med att teckna nya

6 Senaste lydelse 2013:456.

försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte behöver tillämpa delar av denna lag.

För återförsäkringsbolag som senast den 10 december 2007 har upphört att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta verksamheten gäller äldre bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren enligt första stycket för undantag och omfattningen av dem.

4. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som den 31 december 2015 får utgöra högst 50 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 1 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 17 januari 2015 och som får ingå i kapitalbasen enligt beslut av Finansinspektionen med stöd av 7 kap. 3 § i den äldre lydelsen, men som den 31 december 2015 får utgöra högst 25 procent av kapitalbasen, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 2 enligt 7 kap. 7 § denna lag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer av kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena.

5. För ett försäkringsföretag som ompaketerar lån till överlåtbara värdepapper eller andra finansiella instrument gäller, för lån som har emitterats före den 1 januari 2011, villkoren enligt artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast om den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.

6. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § första stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i denna punkt tillämpas i stället för bestämmelserna i 18 kap. 5 § denna lag. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017 och att var tredje månad överlämna en lägesrapport till Finansinspektionen som ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader. Om lägesrapporten visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017, ska bestämmelserna om ingripande i denna lag tillämpas.

7. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § andra stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i den äldre lydelsen, ska bestämmelserna i 18 kap. 8 § och 12 § 4 och 5 denna lag inte tillämpas under det första året efter lagens ikraftträdande.

8. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag vid justering av beräkningen av minimikapitalkravet enligt 8 kap. 14 § denna lag till och med den 31 december 2017 ska använda ett solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln.

9. De övergångsbestämmelser som enligt 2, 4 och 5, och som enligt 5 kap. 10 §, 8 kap. 12 § och 18 kap. 7 § gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 16 § denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå. 10. De övergångsbestämmelser som enligt 6 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 16 och 35 §§ denna lag, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven enligt 9 kap. 4 § i den äldre lydelsen, men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå. 11. Finansinspektionen får ta ut avgifter även före lagens ikraftträdande för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna om solvens, specialföretag, undantag beroende på storlek, grupptillsyn och fastställande av tillämpning av övergångsbestämmelser, när dessa har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande. 12. Ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande har en utjämningsreserv för kreditförsäkring enligt 5 kap. 10 och 11 §§ i den äldre lydelsen ska, utöver nedsättningar för att täcka tekniska underskott i kreditförsäkringsrörelsen, årligen göra de nedsättningar som krävs för att avveckla utjämningsreserven senast den 31 december 2019.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 a och 35 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §1

En pensionsstiftelses styrelse svarar för att förmögenheten är placerad på ett nöjaktigt sätt och för att stiftelsens medel inte används för annat än stiftelsens ändamål.

För en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 a § ska i fråga om placering av förmögenheten i stället för första stycket bestämmelserna i tredje–femte styckena gälla.

Pensionsstiftelsen ska placera tillgångarna på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska placeras på det sätt som bäst gagnar dem som omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Av tillgångarna får högst

1. fem procent utgöras av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, om värdepapperen eller skuldförbindelserna getts ut av arbetsgivaren, och

2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i 6 kap. 15 § försäkrings-rörelselagen (2010:2043), vari arbetsgivaren ingår.

2. tio procent utgöras av sådana tillgångar som avses i 1 och som getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning, vari arbetsgivaren ingår. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen eller därför att de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Begränsningarna i tredje stycket 1 och 2 gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en utländsk stat svarar för.

Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument ska pensionsstiftelsen

Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i en

1 Senaste lydelse 2010:2045.

tillämpa 6 kap. 32 § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 34 § 10 samma lag.

pensionsstiftelse eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av stiftelsens tillgångar. Pensionsstiftelsen ska tillämpa föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 14 § 3 försäkringsrörelselagen (2010:2043) om användning av derivatinstrument, utom när föreskrifterna gäller effektivisering av förvaltningen av skulderna.

35 §2

Finansinspektionen får meddela de anmärkningar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som inspektionen anser behövs.

Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket,

2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning, eller

3. stiftelsen använder olämpliga kreditvärderingsförfaranden eller hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut.

Om Finansinspektionen bedömer att en stiftelse förvaltar medel som avsatts till stiftelsen för personer som anges i 9 a § första stycket på ett sådant sätt som innebär att dessa personers intressen hotas, får inspektionen besluta om att utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av stiftelsen.

Finansinspektionen får även begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda de personer som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen ska förvaltas efter ett sådant beslut.

I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 14 kap. 5 §, 6 § andra stycket, 7 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 16 § samt 16 kap. 6, 12 och 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 14 kap.

I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 17 kap. 5 §, 7 § andra stycket, 8 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 29 § samt 18 kap. 9, 15 och 27 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 17 kap.

2 Senaste lydelse 2014:1016.

18 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.

30 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

Hänvisningar till S2-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3

2.3. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §1

Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap.

31 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 6 kap.

13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2047.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter att 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Skatteplikt föreligger inte vid 1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,

2) förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering,

3) sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och samfällighetsförenings förvärv enligt 5 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

4) försäkringsföretags förvärv från annat försäkringsföretag i samband med sådant avtal om övertagande av det senare företagets hela försäkringsbestånd, som avses i 10 kap. 1 §

försäkringsrörelselagen (2010:2043),

4) försäkringsföretags förvärv från annat försäkringsföretag i samband med sådant avtal om övertagande av det senare företagets hela försäkringsbestånd, som avses i 14 kap. 1 §

försäkringsrörelselagen (2010:2043),

5) förvärv av järnväg som ska inskrivas i särskild ordning, eller av mark för sådan järnväg,

6) kommuns eller annan menighets förvärv av mark som enligt detaljplan eller områdesbestämmelser ska användas för allmän plats, begravningsplats eller för sådant ändamål som enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) medför att byggnad för ändamålet ska anses som specialbyggnad,

7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av skattebrev,

8) förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett krononybygge, då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,

9) upplåtelse av tomträtt i en nybildad fastighet, vars mark tidigare helt eller till övervägande del ingått i en fastighet som varit upplåten med tomträtt till samme tomträttshavare, och

10) förvärv som annan än den som avses under 6 gör av mark för allmän begravningsplats eller mark för sådan specialbyggnad enligt 2

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse 2011:71.

kap. 2 § fastighetstaxeringslagen som är bårhus, krematorium eller byggnad som används för skötsel av allmän begravningsplats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2.5. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

7 §3

Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse ska ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § ska försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren säljer finansiella instrument, upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller valuta till gällande marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 10 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 14 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

3 Senaste lydelse 2010:2052.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

Härigenom föreskrivs1 att 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument2 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

17 §3

Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt

1. ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering,

2. underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren, och

3. offentliggöra villkoren enligt 29 §.

Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt 29 §.

De slutliga villkoren ska endast innehålla information som rör innehållet i värdepappersnoten.

Finansinspektionen ska så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Lagen omtryckt 1992:558. 3 Senaste lydelse 2012:378.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag att 1 kap. 1 § och 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §2

Denna lag är tillämplig på försäkringsföretag. Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är försäkringsföretag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 19 och 20 §§ samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen.

Från denna lag får medges undantag för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 20 § samma lag. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen.

För sådana företag som medgivits undantag från denna lag ska i stället sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § andra stycket gälla.

6 kap.

1 §3

Med beaktande av det som föreskrivs i andra stycket ska följande bestämmelser i 6 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas:

1 § första–fjärde styckena om förvaltningsberättelsens innehåll, 2 § om förslag till dispositioner av vinst eller förlust m.m. och 2 a § om vissa upplysningar i förvaltningsberättelsen i aktiebolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Det som sägs i 6 kap. 1 § andra stycket 6–8 årsredovisningslagen om upplysningar om kvotvärde ska dock i stället avse nominellt belopp.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 2 Senaste lydelse 2013:452. 3 Senaste lydelse 2009:36.

Försäkringsaktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, ska även tillämpa 6 kap. 1 a § årsredovisningslagen om förvaltningsberättelsens innehåll.

Vid tillämpningen av nämnda paragraf ska det som sägs om riktlinjer av det slag som avses i 8 kap. 51 § aktiebolagslagen (2005:551) i stället avse riktlinjer av det slag som avses i 8 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1982:713) .

Försäkringsaktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, ska även tillämpa 6 kap. 1 a § årsredovisningslagen om förvaltningsberättelsens innehåll.

Försäkringsaktiebolag, vars aktier, teckningsoptioner eller skuldebrev är upptagna till handel på en reglerad marknad, ska även tillämpa 6 kap.6–9 §§årsredovisningslagen om bolagsstyrningsrapport.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs4 i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige5

dels att 5 kap. 6, 8–9, 13, 14 och 19 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 19 § ska utgå,

dels att 1 kap. 3 och 6 §§, 5 kap. 5, 10, 12 och 16 §§, 6 kap. 8, 9 och 11 §§, 7 kap. 11 § samt 9 kap. 3, 5 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 4 b § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §6

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 14 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 12 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 11 § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt för avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap. 5 och 12 §§, behöver inte tillämpas för livförsäkringar som avses i 2 kap. 12 § klasserna I b och IV försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

6 §7

Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

4 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. 5 Senaste lydelse av 5 kap. 6 § 1999:602 5 kap. 13 § 2010:2060 5 kap. 8 § 2010:2060 5 kap. 14 § 2010:2060 5 kap. 8 a § 1999:602 5 kap. 19 § 2010:2060. 5 kap. 9 § 2010:2060 6 Senaste lydelse 2010:2060. 7 Senaste lydelse 2010:2060.

Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen.

Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 8 § försäkringsrörelselagen.

Med tjänstepensionsförsäkring förstås i denna lag sådan livförsäkring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkring som meddelas som tillägg till sådana livförsäkringar.

Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen.

Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare här i landet och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som

1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller

2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall.

Femte stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare.

Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.

5 kap.

4 b §

För försäkringsgivare från tredjeland som bedriver försäkringsrörelse i Sverige ska bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. 1 – 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser gälla.

5 §8

En försäkringsgivare från tredje land ska för sin försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar och utjämningsreserv för förlusttäckning enligt 5 kap.10 och 11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för

1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),

2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),

3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,

4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och

5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placerings-

En försäkringsgivare från tredjeland ska för sin försäkringsrörelse i Sverige värdera tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, enligt 5 kap.1–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

8 Senaste lydelse 2010:2060. Ändringen innebär bl.a. att andra–femte styckena tas bort.

risken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.

Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3 – 8 §§ försäkringsrörelselagen .

10 §

Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.

Företrädaren för en försäkringsgivare från tredjeland ska föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna.

Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett sådant register ska innehålla.

12 §9

En försäkringsgivare från tredje land ska, utöver de tillgångar som innehas för skuldtäckning enligt 8 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek ska fastställas på grundval av den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i

Sverige. Kapitalbasen ska när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 1–3 §§ ska beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.

De poster som ingår i kapitalbasen ska till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster ska till ett belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige.

Bestämmelser om att Finansinspektionen i enskilda fall får besluta om undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.

En försäkringsgivare från tredjeland ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap.1–11 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043). Kapitalbasen får dock inte vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 13–15 §§ samma lag.

Kapitalbasen ska beräknas enligt 7 kap. försäkringsrörelselagen .

Vid beräkningen av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska hänsyn tas endast till den försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.

De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i Sverige och överskjutande tillgångar inom ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Bestämmelserna i 9 kap. 1 – 18 §§ försäkringsrörelselagen om interna modeller ska gälla för försäkringsgivare från tredjeland.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kapitalbas, solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav samt interna modeller som avser den försäkringsrörelse som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige.

16 §

Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska

Om en försäkringsgivare från tredjeland har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till EES, får

9 Senaste lydelse 2008:101.

ekonomiska samarbetsområdet, får

Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt:

1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.

2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.

3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.

Finansinspektionen efter ansökan bevilja försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan beviljas samtidigt:

1. Den del av depositionen enligt 1 § som ska beaktas enligt 12 § fjärde stycket behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa EES-länder.

2. Vid beräkning av solvenskapitalkravet ska hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-länderna.

3. De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får finnas i ett annat av dessa EES-länder.

6 kap.

2 a §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.

8 §10

Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.

Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.

Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller

Finansinspektionen ska förelägga försäkringsgivaren eller

10 Senaste lydelse 2004:436.

dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att

dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,

2. de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

2. de försäkringstekniska riktlinjerna och beräkningsunderlaget inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. ett belopp som deponerats i bank eller kreditmarknadsföretag enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller

4. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.

9 §11

Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna

Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredjeland att upprätta och för godkännande överlämna

1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar hotas,

2. en saneringsplan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 7–16 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), eller

3. en finansieringsplan för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket.

Skyldigheten att upprätta sane-

1. en åtgärdsplan enligt 18 kap.

4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ samma lag, eller

2. en finansiell saneringsplan enligt 18 kap. 8 § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger minimikapitalkravet enligt 8 kap. 13–15 §§ samma lag.

Skyldigheten att upprätta

11 Senaste lydelse 2010:2060. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

ringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än

Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som anges i första stycket 1.

åtgärdsplan eller finansiell saneringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar, ska på begäran av myndigheten,

Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.

11 §

Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredjeland att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om

1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,

2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller

1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar,

2. företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare,

3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, eller

4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.

Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.

Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska bedrivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.

Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.

Om försäkringsgivaren beviljats undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, ska inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.

Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.

Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör EES eller har tillgångar placerade där, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.

7 kap.

11 §

Om en försäkringsgivare från tredjeland i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8–10 §§ redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, skall Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om

Om en försäkringsgivare från tredjeland i annat fall än enligt 4 § första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäkringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 10 § redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3–4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ska Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om administration

administration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, skall bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.

inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder, ska bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.

9 kap.

3 §12

Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Därvid ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 10 kap.9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansökan.

Finansinspektionen ska innan den yttrar sig ge de berörda försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar möjlighet att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Då ska vad som föreskrivs om offentliggörande i 14 kap.9 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland, behöver inspektionen inte offentliggöra ansökan.

5 §13

Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 10 kap.8 och 9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § ska göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen ska lämnas in tillsammans med ansökningen. För ansökningen gäller 14 kap. 8 och

9 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043).

12 Senaste lydelse 2010:2060. 13 Senaste lydelse 2010:2060.

8 §14

Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 10 kap.13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 5 §, ska inspektionen utan dröjsmål kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. De försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som berörs av överlåtelsen ska underrättas om den enligt 14 kap.13 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Om det i ett bestånd av försäkring som överlåtits ingår risker som är belägna i eller åtaganden som ska fullgöras i ett annat EES-land, ska Finansinspektionen offentliggöra den beslutade överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, behöver inspektionen inte offentliggöra beslutet där.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

14 Senaste lydelse 2010:2060.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 2, 8 och 10 §§ lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Följande bestämmelser i 5, 6 och 8 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:

Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:

– 5 kap. 1, 2 och 9 §§ om försäkringstekniska avsättningar, – 5 kap. 4–6 §§ om beräkning av livförsäkringsavsättningar, – 6 kap. 1–20 och 27–30 §§ om placering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar,

– 6 kap. 32 § om användning av optioner och liknande finansiella instrument, och

– 8 kap. 1–3 §§ om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag.

Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 4 § försäkringsrörelselagen ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.

Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett livförsäkringsföretag. Vad som sägs om dotterföretag i 6 kap. 4 § försäkringsrörelselagen, i lydelsen den 31 december 2015, ska avse företag i vilka staten har ett sådant inflytande som anges i 1 kap. 4 § första, andra eller tredje stycket årsredovisningslagen (1995:1554), om myndigheten företräder staten som ägare.

8 §2

Bestämmelserna i 5 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) om aktuarie i försäkringsföretag som meddelar livförsäkring, och föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap.

Bestämmelserna i 5 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, om aktuarie i försäkringsföretag som meddelar livförsäkring, och föreskrifter som

1 Senaste lydelse 2010:2061. 2 Senaste lydelse 2010:2061.

17 § första stycket 2 samma lag, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.

har meddelats med stöd av 5 kap. 17 § första stycket 2, i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.

Vid tillämpningen av de bestämmelser och föreskrifter som anges i första stycket ska vad som sägs om verkställande direktören avse myndighetens chef.

10 §3

Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:

Följande bestämmelser i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i lydelsen den 31 december 2015, ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet:

– 14 kap. 5 § om skyldighet för styrelsen och vissa befattningshavare att lämna upplysningar till inspektionen,

– 14 kap. 6 § andra stycket om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att hålla försäkringsföretagets räkenskapsmaterial m.m. tillgängligt för granskning,

– 14 kap. 7 § om skyldighet för vissa andra personer att lämna upplysningar m.m. till inspektionen,

– 14 kap. 13 § om rätt för inspektionen att sammankalla ett försäkringsföretags styrelse,

– 14 kap. 16 § om avgifter för att bekosta inspektionens verksamhet, – 16 kap. 1, 2 och 12 §§ om rätt för inspektionen att ingripa, och – 17 kap. 1 och 3 §§ om överklagande av inspektionens beslut. Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket ska myndigheten anses som ett försäkringsföretag. Vad som sägs om försäkringsföretagets verkställande direktör ska avse myndighetens chef.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

3 Senaste lydelse 2010:2061.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

dels att 8 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 § ska utgå,

dels att 9 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad en redogörelse enligt 4 § ska innehålla och

2. beräkning av premieindex eller skadeindex i försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt 8 § andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en redogörelse enligt 4 § ska innehålla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2065.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

10 §1

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 9 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 19 kap. 46 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2014:980.

2.12. Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 §1

Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen ska, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen ska vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.

Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana försäkringsföreningar som har medgetts undantag enligt 1 kap. 19 § 1 eller 20 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana försäkringsföreningar som har medgetts undantag enligt 1 kap. 19 och 19 b §§ eller 20 § 1 försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2069.

2.13. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

1 §1

Bolagsverket ska föra ett aktiebolagsregister för registrering enligt denna lag eller annan författning.

Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 14 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.

Av 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att bankaktiebolag ska registreras i bankregistret. Av 17 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) framgår att försäkringsaktiebolag ska registreras i försäkringsregistret. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret, ska hänvisningen beträffande bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avse bankregistret respektive försäkringsregistret.

I fråga om registrering i aktiebolagsregistret av redovisnings- och revisionshandlingar gäller bestämmelserna i tillämplig lag om årsredovisning i stället för bestämmelserna i detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2071.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §2

I denna lag betyder

1. AIF-förvaltare: en svensk förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

2. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,

3. behörig myndighet: Finansinspektionen eller någon annan myndighet inom EES som utövar tillsyn, individuellt eller på gruppnivå, över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES,

4. blandat finansiellt holdingföretag: ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, eller AIF-förvaltare eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva aktier eller andelar,

b) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, eller

c) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag

a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),

b) försäkringsföretag eller mot-

7. finansiell sektor: ett eller flera av följande företag

a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn),

b) försäkringsföretag eller mot-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). 2 Senaste lydelse 2013:670.

svarande utländska företag och försäkringsholdingföretag (försäkringssektorn), och

c) blandade finansiella holdingföretag,

svarande utländska företag, försäkringsholdingföretag och specialföretag (försäkringssektorn), och

c) blandade finansiella holdingföretag,

8. fondbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

9. försäkringsföretag: ett försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),

10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag,

10. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag eller specialföretag,

11. institut: kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och AIFförvaltare,

12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU,

12. konglomeratdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU,

13. kreditinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse,

14. reglerat företag:

a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller

b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag,

14. reglerat företag:

a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller

b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett specialföretag,

15. relevant behörig myndighet:

a) en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp, försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp som ingår i ett finansiellt konglomerat, särskilt över det företag som är

det överordnade moderföretaget i bank- och värdepapperssektorn respektive försäkringssektorn,

b) någon annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till samordnare för ett finansiellt konglomerat, eller

c) någon annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b kommer överens om är relevant,

16. samordnare: den behöriga myndighet som enligt 4 kap. ansvarar för tillsynen över ett finansiellt konglomerat,

17. sektorsbestämmelser: de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av institut och försäkringsföretag, och

18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

4 §1

Emittenten ska så snart som möjligt och senast fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra sin årsredovisning och, i förekommande fall, en koncernredovisning.

Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 14 kap. 11 och 12 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap. aktiebolagslagen (2005:551).

Års- och koncernredovisningar ska vara granskade av emittentens revisor. Revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. Bestämmelser om revision finns i 17 kap. 11 och 12 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043), 4 a kap. sparbankslagen (1987:619), 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7 a kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, revisionslagen (1999:1079) och 9 kap. aktiebolagslagen (2005:551).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2075.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av

1. 6 kap. 9 § första och andra styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

2. 10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

3. 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

4. 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

5. 5 kap.10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

6. 23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

7. 8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

8. 14 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

8. 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

9. 5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 10. 13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

11. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, och

12. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2. Den äldre bestämmelsen gäller för försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande fortsätter att bedriva verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2015:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043).

2 Senaste lydelse 2014:992.

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 18 februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) – nedan benämnt Solvens II-direktivet, se bilaga 1 – ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen.

Solvens II-utredningen har lämnat betänkandet Rörelseregler för försäkring och tjänstepensions (SOU 2011:68). Betänkandet har remissbehandlats.

Regeringen beslutade den 21 mars 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en ny rörelsereglering för tjänstepensionsinstitut. Utredningen antog namnet Tjänstepensionsföretagsutredningen. Den 12 december 2013 beslutade regeringen tilläggsdirektiv till utredningen. Uppdraget utvidgades bl.a. till att föreslå hur omnibus II-direktivet1, se bilaga 2, ska genomföras.

Tjänstepensionsföretagsutredningen har lämnat delbetänkandet Genomförande av omnibus II-direktivet (SOU 2014:56). Omnibus IIdirektivet innehåller ändringar i prospektdirektivet2 och Solvens IIdirektivet.

För att komplettera beredningsunderlaget har Finansdepartementet upprättat ett utkast till lagrådsremiss om genomförande av Solvens IIdirektivet på försäkringsområdet. Där lämnas förslag på hur Solvens IIdirektivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I detta sammanhang har även det s.k. ändringsdirektivet3 – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 3.

Utkastet till lagrådsremiss har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Fi2014/3173).

För att komplettera beredningsunderlaget när det gäller de föreslagna ändringarna i lagen med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet har Finansdepartementet haft beredning i särskild ordning med Pensionsmyndigheten och Finansinspektionen.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 30 april 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådet synpunkter behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 5.1.3, 6.1, 6.2.1, 6.3.4, 6.3.5, 6.4, 7.1, 9.3.2, 10.1.1, 10.2.9, 14.3.2, 14.3.6, 15.2, 17.3.1, 18.1.1–18.1.3, 18.1.9, 18.1.10, 18.2.7, 18.2.12, 18.3.14, 18.3.20, 18.3.21, 18.3.22, 19.2, 19.4.2, 19.5.2, 19.5.6, 21.1, 24.1, 24.2.1, 24.2.3, 24.2.4 och 24.2.10 samt i författningskommentaren, avsnitt 26.

Utöver de lagförslag som finns i bilaga 4 (och som varit föremål för Lagrådets granskning) lämnar regeringen förslag till ytterligare lagändringar i propositionen, se avsnitt 2.2–2.5, 2.7, 2.9–2.13 och 2.16. Regeringen bedömer att ändringarna, både författningstekniskt och även i övrigt, är av sådan beskaffenhet att Lagrådets granskning skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats när det gäller dessa förslag.

Hänvisningar till S3

4. Bakgrund

Hänvisningar till S4

4.1. Solvens I-regelverket

Den nu gällande svenska solvensregleringen för försäkringsföretagen har sin grund i EG:s försäkringsdirektiv. De nuvarande reglerna om solvens återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet från 1973 och i det första livförsäkringsdirektivet från 1979. I direktiven föreskrivs att alla försäkringsföretag ska ha en tillräckligt stor kapitalbuffert i förhållande till sin verksamhet. Storleken på buffertkapitalet bestäms på olika sätt beroende på om det gäller livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse.

Med den s.k. tredje generationens direktiv som antogs 1994 skapades den inre marknaden på försäkringsområdet. Den bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för denna verksamhet. Med regelharmonisering samt tillstånd och tillsyn från ett enda medlemsland fick företagen möjlighet att verka på hela den europeiska marknaden.

Ett arbete med en mer genomgripande översyn av solvensreglerna – det som skulle komma att bli Solvens II-regelverket – påbörjades 2001. För att snabbt åtgärda vissa av svagheterna antogs emellertid 2003 de s.k. Solvens I-direktiven. De nya direktiven innebar vissa förtydliganden och skärpta regler i förhållande till de tidigare direktiven. Direktiven genomfördes i svensk rätt den 1 januari 2004 (med övergångsbestämmelser).

4.2. Solvens II-regelverket

Solvens II-direktivet antogs hösten 2009. Tidsfristen för införlivande och tillämpning av Solvens II-direktivet var ursprungligen den 31 oktober 2012 respektive den 1 november 2012. I avvaktan på resultatet av förhandlingar om omnibus II-direktivet (se avsnitt 4.9) flyttades nu nämnda datum dock fram till den 30 juni 2013 respektive den 1 januari 2014 (se direktiv 2012/23/EU). Dessa datum har sedan flyttats fram ytterligare – denna gång till den 31 januari 2015 respektive den 1 januari 2016.

Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.

Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga och mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, principbaserade regler kring företagens investeringar, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av sitt kapitalbehov på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad rapportering och offentliggöranden av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation.

Utöver en reformering av den EU-rättsliga solvensregleringen innehåller Solvens II-direktivet även en konsolidering av ett flertal befintliga direktiv inom skade-, liv- och återförsäkring. I konsolideringen av befintliga direktiv ska det inte ha gjorts några materiella ändringar i de nuvarande bestämmelserna.

Solvens II-direktivet är till stora delar, till skillnad mot tidigare försäkringsdirektiv, ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Detta innebär bl.a. att det på vissa områden inte längre kommer att vara tillåtet för de enskilda medlemsstaterna att införa en reglering som avviker från bestämmelserna i direktivet.

Hänvisningar till S4-2

4.3. För- och nackdelar med nuvarande solvensregler

En fördel med dagens solvensregelverk är att det är relativt enkelt och robust. Det nuvarande solvensregelverket kan förenklat sägas bestå av tre delar som på olika sätt samspelar. För det första ska företagen göra tillräckliga s.k. försäkringstekniska avsättningar på balansräkningens skuldsida. Avsättningarna ska beräknas och värderas på ett sådant sätt att företagen i praktiken har en form av implicita kapitalbuffertar. För det andra ska företaget ha tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska

avsättningarna. För dessa tillgångar gäller särskilda begränsningsregler som syftar till att minska risken på tillgångssidan. För det tredje ska företagen ha en kapitalbuffert som ställs i relation till de åtaganden som företaget har gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Baksidan av denna enkelhet är att kapitalkraven inte fullt ut reflekterar de verkliga riskerna i det enskilda försäkringsföretaget. Detta innebär att kapitalkraven ibland sätts för högt, ibland för lågt, i förhållande till vad som vore optimalt med hänsyn till kostnader för att hålla kapitalet och dess skyddseffekt.

Den första nackdelen med det nuvarande EU-rättsliga regelverket är att det inte finns några krav på att marknadsvärdera tillgångar och skulder. I Sverige marknadsvärderas tillgångarna, men i många andra länder värderas tillgångarna till bokfört värde. I dessa länder medför en förändring i tillgångarnas marknadsvärde ingen omedelbar effekt på solvensen, vilket exempelvis innebär att solvensmåtten blir ointressanta under kriser på finansmarknaden.

I Sverige, där försäkringsföretagen marknadsvärderar tillgångssidan men inte skuldsidan, finns andra nackdelar. Exempelvis kan en ränteförändring innebära att solvensen påverkas i positiv eller negativ riktning, även i det fall skuld- och tillgångssidan är perfekt matchade och ingen effekt på solvensen borde uppkomma. Med en marknadsvärdering av tillgångar och skulder ökar värdet av solvensmåtten som ett mått på bolagets ekonomiska ställning.

Den andra nackdelen med dagens regelverk är det inte tar hänsyn till riskerna på tillgångssidan vid beräkningen av kravet på buffertkapital. Riskerna på tillgångssidan hanteras i stället genom att begränsa möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar. Det nuvarande regelverket tar ingen hänsyn till om investeringarna är välanpassade till skuldsidan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen.

En tredje nackdel är att riskreducerande åtgärder vad avser skuldsidan inte fullt ut innebär reducerat krav på kapital. Åtgärder som innebär att bolaget avhänder sig risk genom återförsäkring, derivatplaceringar eller utgivande av obligationer med försäkringsinnehåll, t.ex. katastrofobligationer eller s.k. livslängdsobligationer (på engelska longevity bonds) får inte fullt ut effekt på kapitalkravet.

En fjärde nackdel med dagens regelverk är att det är svårt att bedöma risken i ett försäkringsföretag. Dagens system innebär att en buffert, utöver kapitalkravet, byggts in i beräkningen av skuldsidan. Beräkningen av skuldsidan överskattar således åtagandena i förhållande till en ”bästa skattning”. Det innebär att det i dag är svårt för en utomstående, t.ex. en blivande försäkringstagare, att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomiska ställning. Till detta kommer ofullständiga rapporteringskrav som begränsar utomståendes möjlighet att bedöma risker och ekonomisk situation i ett enskilt försäkringsföretag.

En femte nackdel är att det saknas tydliga regler kring styrning och riskhantering. Brister i styrning och riskhantering, och inte för låga kapitalkrav, har i många fall varit anledningen till att försäkringsföretag i Europa inte alltid lyckats infria sina åtaganden.

Avslutningsvis bör det noteras att Finansinspektionen sedan flera år använder ett särskilt tillsynsverktyg för att identifiera företag med låg solvens, det s.k. trafikljuset. Trafikljuset utgår från en marknadsvärderad balansräkning, där ett tänkt buffertkapital stresstestas på visst sätt. Det finns många likheter, men också flera skillnader, mellan trafikljuset och reglerna om kapitalkrav och kapitalbas i Solvens II-regelverket.

4.4. Målet med regleringen

Målet med ett solvensregelverk är att tillse att försäkringsföretag kan stå för sina förpliktelser och därmed ge försäkringstagarna ett gott skydd. Stabila försäkringsföretag kan också bidra till stabilitet i hela det finansiella systemet.

Motivet för en reglering på EU-nivå är att ge försäkringsföretag möjlighet att verka under samma regelverk, och med en enda auktorisation, inom hela den inre marknaden. En målsättning med Solvens II-direktivet är att undanröja de största kvarvarande skillnaderna mellan lagregler i olika länder.

4.5. Principer bakom Solvens II-regelverket

Till skillnad från dagens solvensregelverk, som i vart fall till stor del tar sin utgångspunkt i företagens årsredovisning, tar Solvens II-regelverket sin utgångspunkt i en solvensbalansräkning som bygger på marknadsvärderade skulder och tillgångar. Nya regler för värdering av såväl tillgångar som skulder införs. Värderingen av de försäkringstekniska skulderna ska, till skillnad mot i dag inte göras betryggande, dvs. den bufferten i beräkningen försvinner. Behovet av kapitalbuffert samlas i det som kallas solvenskapitalkrav. Kravet på betryggande antagande finns i dag inte för skadebolagen eller för livbolagens tjänstepensionsdelar. För dessa verksamheter innebär direktivet mindre förändringar.

Till skillnad från dagens regelverk, bestäms kapitalkravet i Solvens IIregelverket inte bara utifrån riskerna på skuldsidan utan hänsyn tas även till riskerna på tillgångssidan, och inte minst till hur tillgångs- och skuldsidan samverkar. Utöver de försäkringsrisker som utgör grunden för dagens solvenskapitalkrav kommer solvenskapitalkraven i Solvens IIregelverket alltså att täcka även marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Kapitalkraven i Solvens II-regelverket är alltså mer sofistikerade och bättre anpassade till det enskilda företagets faktiska risknivå. I Solvens II-regelverket ges företagen bättre incitament att hantera sina risker, eftersom risknivån blir mer direkt kopplad till kapitalkraven och därmed till kapitalkostnaden för företagen. En viktig nyhet i förhållande till de nuvarande reglerna är att företagen inom ramen för Solvens II-regelverket ges utrymme att under vissa förutsättningar tillämpa egna modeller för att helt eller delvis bestämma kapitalkraven.

Dagens placeringsregler innefattar strikta regler för tillgångar som ska täcka de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångar som överstiger avsättningarna är inte föremål för samma strikta regler. Solvens II-

direktivet ersätter dessa kvantitativa regler med mer generella kvalitativa regler som gäller alla tillgångar.

Eftersom regler om tillräckligt buffertkapital inte är det enda – eller ens det bästa – sättet att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal, innehåller Solvens II-reglerna också mer kvalitativa krav på företagen. I Solvens II-direktivet ställs högre krav på företagen när det gäller deras system och processer för att identifiera, mäta och hantera alla sina risker. Företagen åläggs bl.a. att regelbundet göra en egen bedömning av företagets risker och behov av buffertkapital. Brister i styrning och riskhantering kan, som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder visat sig verkningslösa, medföra att Finansinspektionen beslutar om höjningar av kapitalkraven och därmed ökar kapitalkostnaden för företagen.

Genom Solvens II-regelverket introduceras en delvis ny och mer harmoniserad tillsynsprocess för försäkringsföretagen inom EU. Syftet är att tillsynsmyndigheterna på ett bättre sätt, och framför allt på ett tidigare stadium, ska kunna identifiera problemföretag. Tillsynen kan förväntas bli mer proaktiv och inriktad på bedömningar av företagens interna system och regler för kapitalberäkning, styrning och riskhantering.

Genom Solvens II-regelverket förbättras även möjligheten att utöva en mer effektiv tillsyn över grupper som har verksamhet i flera olika medlemsländer.

I Solvens II-regelverket åläggs företagen en betydligt mer omfattande skyldighet att lämna rapporter av olika slag, såväl offentliga som ickeoffentliga. Genom rapporterna ges tillsynen, långivare, investerare, försäkringstagare och andra intressenter bättre möjligheter att kunna bedöma företagets verkliga situation. Tanken är också att ökad öppenhet ska bidra till en ”marknadsdisciplin” där företagen får ytterligare incitament att hantera sina risker på bästa sätt.

Vid framtagandet av Solvens II-regelverket har det funnits en ambition att överge detaljstyrningen i regleringen till förmån för ett mer principbaserat regelverk. Det har även funnits en uttalad ambition att i möjligaste mån undvika onödig komplexitet. Vid utformningen av reglerna ska hänsyn tas till arten av, komplexiteten och omfattningen av riskerna i verksamheten. Små och medelstora företag samt företag med enkla produkter ska kunna följa regelverket utan att det ska vara alltför betungande. Mot bl.a. denna bakgrund innehåller Solvens II-direktivet en proportionalitetsprincip, som förenklat kan sägas innebära att såväl krav som tillsynsåtgärder ska vara proportionerliga i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i det enskilda försäkringsföretaget.

4.6. Paralleller till bankregleringen

Det nya solvensregelverket för försäkringsföretag har vissa likheter med motsvarande reglerna för banker och värdepappersföretag, de s.k. Baselreglerna, men det finns också stora skillnader. Solvensregelverket kan i likhet med bankregleringen sägas bestå av tre pelare. Den första pelaren innehåller kvantitativa regler, den andra pelaren kvalitativa regler som

bl.a. inkluderar tillsynsreglerna och den tredje pelaren handlar om företagens rapportering.

En viktig skillnad mellan Solvens II och Basel II är att de har de olika mål. Baselreglerna fokuserar på finansiell stabilitet, medan Solvens IIreglerna främst handlar om att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För det andra fokuserar Baselreglerna på riskerna på tillgångssidan och har separata modeller för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Solvens IIregelverket bygger däremot på en helhetssyn, där hänsyn tas till hela balansräkningen men även till beroenden mellan olika riskområden. Solvens II-regelverket ger därmed en uppfattning om den totala fallissemangsrisken i bolaget. En annan viktig skillnad är att Solvens IIregelverket innehåller mer utförliga krav när det gäller företagens styrning och riskkontroll. Skillnader finns också när det gäller värderingsreglerna.

4.7. Närmare om innehållet i de tre pelarna

Reglerna om värdering av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, om hur kapitalkravet ska beräknas samt om hur kapitalet får placeras brukar hänföras till pelare I. I pelare II finns kraven på företagens styrning och riskhantering samt en reglering av tillsynsprocessen. I pelare III finns reglerna om rapportering och offentliggörande. Nedan beskrivs översiktligt innehållet i Solvens IIdirektivets tre pelare.

4.7.1. Pelare I

Beräkningarna av kapitalkraven bygger på en solvensbalansräkning där skulder och tillgångar som huvudregel ska marknadsvärderas. Det bör understrykas att solvensbalansräkningen på flera sätt skiljer sig från den balansräkning som ska upprättas enligt redovisningsreglerna. Bland skillnaderna kan nämnas att solvensbalansräkningen – till skillnad från balansräkningen enligt redovisningsreglerna – ska innehålla samtliga ekonomiska tillgångar och skulder. Vidare ska som huvudregel samtliga poster i solvensbalansräkningen värderas till verkligt värde, vilket inte gäller i den balansräkning som upprättas enligt redovisningsreglerna där vissa tillgångar får tas upp till anskaffningsvärdet. Värderingen av skulderna (åtagandena till följd av försäkringsavtalen) i solvensbalansräkningen ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det betyder att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning med ett tillägg som motsvarar kapitalkostnaden för att ta över åtagandena.

I pelare I återfinns också reglerna om beräkning av de olika kapitalkraven, och reglerna om kvaliteten på det kapital och de finansiella resurser som företaget måste ha för att täcka kapitalkraven. Det finns två nivåer av kapitalkrav – ett solvenskapitalkrav som normalt ska vara uppfyllt och ett minimikapitalkrav som i princip alltid måste vara

uppfyllt. Därutöver måste kapitalnivån alltid uppgå till ett visst minimibelopp, de s.k. garantibeloppen.

Syftet med solvenskapitalkravet är att företaget ska ha tillräckligt med kapital för att kunna absorbera riskerna i hela verksamheten. Solvenskapitalkravet är kalibrerat så att sannolikheten för att företaget inte ska kunna uppfylla sina åtaganden4 under det närmaste året ska vara 1 på 200, dvs. att företaget ska kunna klara de fall som inträffar med 99,5 procent inom en 12-månadersperiod. Solvenskapitalkravet kan beräknas enligt en standardmodell som finns beskriven i Solvens IIdirektivet, men företagen har också möjlighet att helt eller delvis i stället använda en egen intern modell, som dock måste godkännas av tillsynsmyndigheten. Försäkringsföretag och grupper ges möjlighet att tillgodoräkna sig diversifieringseffekter mellan olika delar inom företaget eller gruppen.

Minimikapitalkravet, som ska motsvara 25–45 % av solvenskapitalkravet, är en solvensnivå under vilken det anses oacceptabelt att driva rörelsen vidare. Minimikapitalkravet är tänkt motsvara en nivå där bolaget i 85 procent av alla tänkbara utfall under ett år kan svara för sina åtaganden. En tydlig ambition har varit att det ska vara enklare att beräkna minimikapitalkravet än att beräkna solvenskapitalkravet.

Solvenskapitalkraven ska uppfyllas med en s.k. kapitalbas, dvs. med kapital och finansiella resurser som är av viss kvalitet vad avser framför allt förmågan att täcka företagets förluster. Medel i kapitalbasen delas in i olika kvalitetsnivåer och det är endast medel av bästa kvalitet som får användas fullt ut för att täcka kapitalkraven. En mindre del får vara av lägre kvalitet.

När Solvens II-direktivet träder i kraft kommer de kvantitativa begränsningar som i dag gäller för s.k. skuldtäckningstillgångar att försvinna. Enligt det nya regelverket får försäkringsföretagen i princip investera i de tillgångar de önskar, men företaget måste kunna visa att de förstår de aktuella riskerna och att de har adekvata system och kontroller för att ta hand om dessa risker. I Solvens II-direktivet uttrycks detta genom ett krav på att investeringarna ska ske i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen.

4.7.2. Pelare II

Bland de kvalitativa reglerna som hänförs till Pelare II bör särskilt uppmärksammas kravet på att varje försäkringsföretag regelbundet ska göra en bedömning av den egna risken och solvensen. Bedömningen ska dokumenteras. Genom kravet på en egen bedömning skapas en koppling mellan å ena sidan de regelmässiga kraven på buffertkapital och riskhantering och å den andra sidan företagens egna bedömning i dessa frågor. Genom bedömningen av den egna risken och solvensen ges företaget också vissa möjligheter att bedöma för- och nackdelar med att ta fram en intern modell för beräkningen av kapitalkraven. Bedömningen

4 Tillgångarna ska vara större än skulderna vid årets slut.

kan slutligen sägas utgöra en sammanfattning av riskhanteringssystemet och startpunkten för den nya tillsynsprocessen.

Till Pelare II hänförs även reglerna om styrning och riskhantering. I Solvens II-regelverket ställs det bl.a. krav på att företaget ska ha olika system och funktioner. Kravet på ledning och styrelse tydliggörs. Företagen ska ha adekvata företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. Det ställs även krav på effektiva, välintegrerade riskhanteringssystem som fortlöpande ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes förhållandet mellan dessa risker. I varje företag ska det finnas funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Direktivet innehåller krav på att företagen ska ha interna regelverk för bl.a. riskhantering, intern kontroll, reserveringar, placeringar (inklusive derivat), likviditetshantering samt återförsäkrings- och riskhanteringsteknik. Någon exakt föreskrift för vilken modell som ska användas i företagsstyrningsarbetet eller hur företaget ska vara organiserat finns inte. Regelverket är i detta avseende flexibelt och möjliggör olika lösningar. Slutligen bör nämnas att direktivet även innehåller regler om särskild lämplighetsprövning av nyckelpersonal och regler om vilka krav som ställs vid utläggning av verksamhet (outsourcing).

Bland de kvalitativa reglerna i Pelare II ingår också de nya tillsynsreglerna. Den nya tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift kan sägas vara att bedöma om företagens förmåga att identifiera, bedöma och hantera sina risker är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs i regleringen. Ett naturligt inslag i tillsynen är en granskning av företagens interna regelverk och hur detta regelverk efterlevs. Tillsynsmyndigheten kommer att kunna tvinga företaget att ändra sina system och processer för styrning och riskhantering, om dessa inte lever upp till de krav som följer av Solvens II-regelverket. Inom ramen för Pelare II finns möjligheten för tillsynsmyndigheten att kvalitativt hantera risker som inte fångats upp av reglerna i Pelare I, och på basis av detta bl.a. besluta om högre och bättre individuellt anpassade kapitalkrav.

I det fall företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet ska tillsynsåtgärder vidtas, i syfte att återställa den föreskrivna solvensnivån. Tillsynsåtgärderna är tänkta att bli alltmer ingripande ju sämre solvenssituationen är – den s.k. tillsynstrappan – och i det fall företaget inte uppfyller minimikapitalkravet ska tillståndet att bedriva försäkringsrörelse återkallas, efter det att företaget getts möjlighet att omedelbart åtgärda bristerna.

I Solvens II-regelverket finns ambitionen att förbättra den s.k. grupptillsynen. Det gäller såväl grupper som verkar nationellt som grupper vilka bedriver gränsöverskridande verksamhet. När det gäller tillsynen över försäkringsgrupper kommer det att finnas en utpekad huvudansvarig tillsynsmyndighet som ska leda tillsynsarbetet i samverkan med berörda tillsynsmyndigheter i de övriga länder där gruppen bedriver sin verksamhet. Detta innebär att grupptillsynsarbetet för flera stora grupper i Sverige kommer att ledas av utländska tillsynsmyndigheter

4.7.3. Pelare III

Inom pelare III finns regler om företagens rapportering till såväl tillsynsmyndigheten som marknaden. Tanken är att en mer omfattande rapportering av olika uppgifter ska bidra till ökad disciplin hos försäkringsföretagen. Genom att tillsynsmyndigheter och externa aktörer såsom försäkringstagare och finansiärer ges möjlighet att få en mer samlad bild av företagets ekonomiska ställning och hanteringen av de risker som är förenade med verksamheten kommer det att finnas starka incitament för företaget att bedriva rörelsen på ett finansiellt sunt sätt.

4.7.4. Den nya tillsynsstrukturen

Bakgrund

I spåren av finanskrisen 2007 och 2008 blev det tydligt att det förekom brister i den finansiella tillsynen inom EU. Den främsta anledningen till detta var att tillsynsmodellerna fortfarande till stora delar var nationellt inriktade, trots en fortlöpande integrering av de europeiska finansmarknaderna med en mängd finansinstitut som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Samarbete och samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna uppvisade också stora brister.

För att komma tillrätta med dessa problem beslutade Europaparlamentet och rådet den 24 november 2010 – genom förordningar (EU nr 1093–1095/2010 – ESA-förordningarna) – ett europeiskt system för finansiell tillsyn (ESFS). Systemet består av tre europeiska tillsynsmyndigheter; Europeiska bankmyndigheten (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). De europeiska tillsynsmyndigheterna ska intimt samarbeta med de nationella tillsynsmyndigheterna i avsikt att förbättra den inre marknadens funktionssätt. De ska utveckla bindande tekniska standarder, verka för en enhetlig tillämpning av det gemenskapsrättsliga regelverket på finansmarknadsområdet, kunna fatta bindande medlingsbeslut vid tvister mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter, övervaka att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter följer antagna EU-regler och vid behov utfärda rekommendationer.

Vidare inrättades en europeisk systemrisknämnd (ESRB; se Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 1092/2010). Nämnden har till uppgift att ansvara för makrotillsynen inom EU genom att identifiera risker för den finansiella stabiliteten och vid behov utfärda riskvarningar och rekommendationer till åtgärder för att hantera sådana risker. Även nämnden ingår i ESFS.

Den 24 november 2010 beslutade Europaparlamentet och rådet även omnibus I-direktivet.5 Genom ändring av en rad sektorsdirektiv

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 om ändring av direktiven 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten)

preciseras genom detta direktiv de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter. Omnibus I-direktivet har genomförts genom propositionen om europeiskt tillsynssamarbete på finansmarknadsområdet (prop. 2011/12:70). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 maj 2012.

Närmare om de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter

För att kunna fullgöra sina uppgifter har de europeiska tillsynsmyndigheterna utrustats med ett antal befogenheter som fastställts genom ESA-förordningarna. Förordningarna har direkt effekt, dvs. är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Dessa befogenheter är i huvudsak följande (se artikel 8.2 i förordningarna)

  • utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn (artikel 10)
  • utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande (artikel 15)
  • utfärda riktlinjer och rekommendationer (artikel 16)
  • utfärda rekommendationer när det gäller överträdelser av unionsrätten

(se artikel 17.3)

  • fatta enskilda beslut riktade till behöriga myndigheter om krav på åtgärder i krissituationer och om lösning av tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer (artiklarna 18.3 och 19.3)
  • fatta enskilda beslut riktade till finansinstitut när det gäller direkt tillämpning av unionsrätten (artiklarna 17.6, 18.4 och 19.4)
  • avge yttranden till Europaparlamentet, rådet eller kommissionen om alla frågor som har samband med dess behörighetsområde (artikel 34)
  • samla in nödvändiga uppgifter om finansinstitut så att de europeiska tillsynsmyndigheterna kan fullgöra sina verksamhetsuppgifter (artikel 35)
  • utveckla gemensamma metoder för att utvärdera hur produktens särdrag och distributionsprocesserna inverkar på institutens finansiella ställning och konsumentskyddet
  • tillhandahålla en centralt tillgänglig databas med registrerade finansinstitut inom sitt behörighetsområde (om detta följer av rättsakterna i artikel 1.2).

4.8. Översiktligt om omnibus II-direktivet

Inledning

Den 16 april 2014 beslutade Europaparlamentet och rådet det s.k. omnibus II-direktivet,6 se bilaga 2.

och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).

Genom ändring av prospektdirektivet7 och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter som ursprungligen fastställts i ESA-förordningarna. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna (jfr omnibus Idirektivet).

Mer i detalj innehåller omnibus II-direktivet en delegering av befogenheter till kommissionen att anta genomförandeåtgärder, dvs. anta delegerade akter och genomförandeakter i enlighet med artikel 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Direktivet innehåller även bestämmelser om att skjuta fram datumen för införlivande, upphävande och tillämpning i Solvens II-direktivet.

Ändringar i Solvens II-direktivet av annan art

Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.

Solvens II-direktivet innehåller som nämnts bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information.

Det s.k. ändringsdirektivet8 innehåller vissa ändringar av Solvens IIdirektivet med avseende på grupptillsyn. Dessa ändringar hanteras i samband med genomförandet av Solvens II-direktivet (se prop. 2012/13:160 s. 39).

Kommissonens förslag till omnibus II-direktiv beslutades i februari 2011. Det innehöll de förslag som framgår av föregående avsnitt. Förhandlingarna mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen ledde dock inte till att någon politisk överenskommelse kunde träffas. Den mest komplicerade frågan i dessa förhandlingar var införandet av åtgärder som rör behandling av försäkringsprodukter med långfristiga garantier enligt det nya Solvens II-regelverket (Long-term guarantee package eller LTG-paketet).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. 8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.

Efter en längre tids resultatlösa förhandlingar kring tillkommande regleringen av försäkringsprodukter med långfristiga garantier, lämnades ett uppdrag till Eiopa att göra en teknisk bedömning av åtgärderna, för att på så sätt få en ny utgångspunkt för en politisk överenskommelse om omnibus II-direktivet.

Den 14 juni 2013 offentliggjorde Eiopa sin bedömning av hur produkter med långfristiga garantier lämpligen bör behandlas i Solvens IIregelverket. Dessa slutsatser bekräftar hur viktigt det är med långfristiga garantiåtgärder för många medlemsstater under perioder av finansiella påfrestningar, men även att det finns ett behov av olika åtgärder för att kunna hantera de skilda försäkringsprodukter som erbjuds i medlemsstaterna. Eiopa föreslog således i sina slutsatser ett antal åtgärder som syftar till att underlätta tillhandahållandet av försäkringsprodukter med långfristiga garantier – detta för att skydda mot att det uppstår artificiell volatilitet på finansmarknaderna. Dessa resultat och de förändringar i omnibus II-direktivet som Eiopas bedömning har lett till, utgjorde sedan grunden för en politisk överenskommelse om omnibus IIdirektivet.

Hänvisningar till S4-8

5. Allmänna utgångspunkter

5.1. EU-rättslig bakgrund

5.1.1. Lamfallussymodellen

I maj 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finansiella tjänster9, som syftade till att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU. Handlingsplanen innehöll 42 förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast år 2005. Mot bakgrund av de korta tidsfristerna som gällde för att genomföra handlingsplanen togs en ny modell för lagstiftning fram. Den nya modellen har kommit att kallas för Lamfallussymodellen.10 Modellen syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning. Den särskilda lagstiftningsmodellen tillämpades ursprungligen på värdepappersområdet, men 2006 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även lagstiftning inom bank-, försäkrings- och fondområdena.

Lamfallussymodellen delar in regelgivningen och uppföljningen i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EU-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter ges kommissionen mandat att utfärda ytterligare föreskrifter, tidigare kallade genomförandebestämmel-

9 Kommissionens meddelande Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232. 10 Efter namnet på ordföranden i den s.k. visemannakommittén, Alexandre Lamfallussy. En översiktlig beskrivning av Lamfallussymodellen på försäkringsområdet finns i kommissionens Impact assessment Report SEC(2007)871, Annex A.3.

ser (på engelska implementing measures) i vissa hänseenden. På nivå 2 antar kommissionen sedan ytterligare föreskrifter för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå 1. Dessa föreskrifter kan meddelas i form av såväl direktiv som förordningar. Nivå 3 omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. På nivå 3 kan det också utfärdas rekommendationer, riktlinjer (på engelska guidelines) och standarder. Slutligen ska kommissionen på nivå 4 ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett likartat sätt.

Lamfallussymodellen bygger på särskilda s.k. kommittologiregler.11Enligt dessa finns det dels s.k. föreskrivande kommittéer på nivå 2, dels s.k. rådgivande kommittéer på nivå 3. Nivå 3-kommittéerna har nu ombildats till tre Europeiska tillsynsmyndigheter (se avsnitt 5.1.2): den europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa, den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma samt den europeiska bankmyndigheten, Eba. På försäkringsområdet utgörs nivå 2kommittén av European Insurance and Occupational Pensions Committee (EIOPC). I EIOPC arbete deltar bl.a. företrädare för det svenska finansdepartementet. Nivå 3-kommittén utgjordes tidigare av Committee of European Insurance and Occupational Pensions Supervisors (CEIOPS)12. I CEIOPS arbete deltog bl.a. företrädare för Finansinspektionen. Som nämnts har CEIOPS nu ersatts av den nya försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa.

Solvens II-direktivet har tagits fram med utgångspunkt i Lamfallussymodellen. Detta innebär bl.a. att Solvens II-direktivet endast innehåller s.k. nivå 1-reglering, som förutsätts bli kompletterad genom såväl nivå 2- som nivå 3-reglering. När det gäller nivå 2-regleringen innehåller Solvens II-direktivet uttryckliga bestämmelser om att kommissionen på vissa särskilt angivna områden ska respektive får meddela ytterligare föreskrifter, och i enlighet med kommittologiförfarandet har CEIOPS under år 2009 och 2010 på kommissionens uppdrag tagit fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande regleringen på nivå 2. Med utgångspunkt i dessa tekniska råd har kommissionen och EIOPC sedan arbetat fram utkast till en nivå 2-reglering. Denna ordning har dock ändrats genom att Lissabonfördraget trätt i kraft (se avsnitt 5.1.3).

Arbetet med att ta fram nivå 3-regleringen påbörjades av CEIOPS under 2009. Detta arbete har nu tagits över av Eiopa. Nivå 3-reglering kommer att meddelas i form av riktlinjer och rekommendationer (se avsnitt 5.1.2).

Som framgått är tanken i Lamfallussymodellen att nivå 1-regleringen endast ska innehålla de allmänna principerna i regleringen (på engelska key framework principles). Detta brukar ibland beskrivas på det sättet att

11 2006/512/EC och Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468). 12 Till följd av den nya tillsynsordningen har CEIOPS upphört med sin verksamhet. Verksamheten kan sägas ha övertagits av den nybildade Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (eng. European Insurance and Occupational Pensions Authority [Eiopa]).

Solvens II-direktivet endast är ett ramdirektiv, eller att Solvens IIdirektivet endast innehåller de övergripande principerna. Det kan dock konstateras att många av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade. När det gäller sådana bestämmelser är det tveksamt om man kan tala om en principbaserad reglering. Dessutom kommer regleringen på lägre nivåer att bli omfattande. Den samlade EUregleringen kommer således att bli mycket omfångsrik.

Hänvisningar till S5-1-1

5.1.2. Ny tillsynsordning

Med anledning av den finanskris som drabbade världen under 2007 och 2008 fick en expertgrupp under ledning av Jacques de Larosière i uppdrag att lämna förslag som skulle stärka den europeiska tillsynsordningen på det finansiella området. I februari 2009 lämnade gruppen sina förslag i en särskild rapport.13 Baserat på denna rapport presenterade kommissionen i mars 2009 sina förslag kring innehållet i en ny tillsynsordning i en s.k. kommunikation. I maj samma år presenterades mer detaljerade förslag, och i juni samma år ställde sig rådet bakom kommissionens förslag.

Den nya ordningen föreslogs bestå av två delar. I den ena delen skulle de dåvarande s.k. nivå 3-kommitteérna (CEIOPS på försäkringsområdet) ombildas till nya självständiga myndigheter (Eiopa på försäkringsområdet) som skulle samverka med de nationella tillsynsmyndigheterna i ett europeiskt nätverk – European System of Financial Supervisors (ESFS). I den andra delen skulle det etableras en European Systemic Risk Board (ESRB) med uppgift att övervaka och bedöma potentiella hot mot den finansiella stabiliteten som har sin grund i den makroekonomiska utvecklingen eller utvecklingen i det finansiella systemet som helhet. För att ESFS skulle kunna fungera effektivt ansågs det bl.a. att de nya myndigheterna skulle ges rätt att ta fram förslag på s.k. tekniska standarder, detaljföreskrifter på finansmarknadsregleringens olika områden, i syfte att säkerställa en mer harmoniserad reglering.

Kommissionens formella förslag till ny lagstiftning på området lämnades i september 2009, och Europaparlamentets och rådets beslut fattades genom bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av Eiopa (Eiopaförordningen).

Hänvisningar till S5-1-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 5.1.1

5.1.3. Lissabonfördraget

Parallellt med framtagandet av en ny tillsynsordning på det finansiella området har det s.k. Lissabonfördraget trätt i kraft. Lissabonfördraget innebär bl.a. att EU:s institutioner genom artiklarna 290 och 291 i fördraget getts rätt att utfärda s.k. delegerade akter (på engelska delegated acts) respektive genomförandeakter (på engelska implementing acts).

13 The high-level group on financial supervision in the EU, chaired by Jacques de Larosière, Report, Brussels 25 februari 2009.

Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt artikeln ska mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet uttryckligen framgå av lagstiftningsakten. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får inte bli föremål för delegering av befogenhet, och de villkor som ska gälla för delegeringen ska fastställas i lagstiftningsakterna. De akter som kommissionen kan anta med stöd av sådan delegation är delegerade akter. Av artikel 290 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan delegerad akt ska meddelas. Av artikel 296 framgår det dock att institutionerna i ett sådant fall kan välja typ av akt, med beaktande av tillämpliga förfaranden och proportionalitetsprincipen. En delegerad akt kan alltså meddelas i form av förordning eller ett direktiv.

Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs framgår det av artikel 291 att kommissionen – eller i vissa fall rådet – ska tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Vid sådan tilldelning av genomförandebefogenheter ska Europaparlamentet och rådet, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg fastställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. De akter som kommissionen antar med stöd av dessa genomförandebefogenheter är genomförandeakter. Av artikel 291 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan genomförandeakt ska meddelas. I likhet med vad som anförts ovan torde detta innebär att en genomförandeakt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.

Lagrådet har anfört följande. De föreslagna reglerna om grupptillsyn innebär att för de försäkringsföretag som omfattas av reglerna ska det för varje grupp (ett försäkringsföretag synes kunna ingå i flera olika grupper,

SOU 2011:58 s. 401) finnas en enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samordningen och utförandet av grupptillsynen. Myndigheten ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda medlemsländer (artikel 247.1 i direktivet). Inom regelverket för grupptillsyn kommer myndighetsutövning avseende svenska företag att i vissa fall utföras av andra myndigheter i EES. Som exempel ska vissa beslut av en behörig myndighet inom EES gälla i Sverige (19 kap. 38 §) och en behörig myndighet från ett annat land kan på plats i Sverige få utföra kontroll (19 kap. 80 §). Under föredragningen har upplysts att, även om Solvens II-direktivet beslutades 2009, förslagen ryms inom den överlåtelse av beslutanderätt enligt 10 kap. 6 § regeringsformen som skett i samband med antagandet av Lissabonfördraget. Regeringens ställningstagande i denna fråga, och skälen för detta, bör redovisas i den kommande propositionen.

Med anledning av vad Lagrådet anfört noterar regeringen att fördragen före Lissabonfördraget var godkända med stöd av en tidigare lydelse av nuvarande 10 kap. 6 § RF som endast möjliggjorde överlåtelse av beslutanderätt till institutioner och organ inom EU. Det var därför inte möjligt att med stöd av den bestämmelsen överlåta beslutanderätt till t.ex. en annan medlemsstat inom EU. Efter antagandet av Lissabonfördraget är det dock möjligt.

De exempel på bestämmelser som Lagrådet tar upp har sin grund i artiklar i Solvens II-direktivet som har ändrats genom omnibus IIdirektivet. Det sistnämnda direktivet antogs efter Lissabonfördraget och innebär en ”Lissabonifiering” av Solvens II-direktivet. I och med att Sverige har tillträtt Lissabonfördraget har överlåtelse av beslutanderätt som Solvens II-direktivet förutsätter redan skett (se prop. 2007/08:168 s. 41 ff.). Någon ytterligare överlåtelse krävs därför inte (jfr prop. 2009/10:217 s. 29). Detta ställningstagande har regeringen också gjort i propositionen om blankning (se prop. 2011/12:175 s. 33.).

När det gäller möjligheten att låta en behörig myndighet från ett annat land på plats i Sverige (se artikel 255.2 i Solvens II-direktivet) få utföra kontroll (nu föreslagna 19 kap. 52 §) anser regeringen, efter förnyade överväganden att det inte finns behov av en sådan möjlighet. Det bör vara tillräckligt att den utländska myndigheten får närvara vid kontroll som utförs av Finansinspektionen. En liknande bestämmelse finns i 13 kap. 11 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Den bör tjäna som förebild vid genomförandet av nu aktuell artikel i Solvens II-direktivet (se även avsnitt 18.2.3).

Hänvisningar till S5-1-3

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3, 5.1.1

5.1.4. Omnibus II-direktivet och Eiopa-förordningen

Eftersom Solvens II-direktivet antogs år 2009 måste direktivet anpassas till såväl den nya tillsynsordningen som till Lissabonfördraget. I januari 2011 lämnade kommissionen därför förslag till ett direktiv med bl.a. sådana ändringar, omnibus II-direktivet. Direktivet antogs den 16 april 2014 (se även avsnitt 4.8).

En del av direktivet handlar om utrymmet för tekniska standarder som ett ytterligare verktyg för harmonisering av tillsynen och skapandet av en mer harmoniserad reglering. I sammanhanget bör noteras när det gäller tekniska standarder att Eiopa, enligt Eiopa-förordningen14 har rätt att bl.a. ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn (på engelska regulatory technical standards) och förslag till tekniska standarder för genomförande (på engelska implementing technical standards, se artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen).

Eiopa har även rätt att utfärda riktlinjer och rekommendationer (på engelska guidelines and recommendations, se artikel 16 i Eiopaförordningen). Riktlinjer och rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och försäkringsföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska make every effort to comply). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings-och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG. EUT L 331, 15.12.2010 s. 1–11 Celex 32010R1094.

efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte följs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklararegler” (på engelska comply or explain). Eiopa övervakar och förfogar även över vissa åtgärder för att se till att utfärdade rekommendationer och riktlinjer följs.

Eiopas rätt att föreslå tekniska standarder, som ska beslutas av kommissionen, är kopplad till kommissionens befogenheter enligt artiklarna 290 och 291. Enligt dessa artiklar måste kommissionens befogenheter framgå uttryckligen av lagstiftningsakten, dvs. Solvens IIdirektivet. I omnibus II-direktivet definieras indirekt på vilka områden Eiopa ska ha rätt att ta fram förslag till olika former av tekniska standarder. Av förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges form av EU-förordning eller EU-beslut. Regleringen i form av tekniska standarder kommer alltså att vara direkt tillämplig i Sverige. Ofta benämns den normgivning som kommissionen företar i form av tekniska standarder på förslag från någon av de nya europeiska tillsynsmyndigheterna som nivå 2 respektive 2,5-reglering. De skiljer sig från regleringen på nivå 3 på så sätt att den är juridiskt bindande i traditionell bemärkelse.

Av skäl 11 i till omnibus II-direktivet framgår att det som ska regleras genom tekniska standarder ska vara av ”genuint teknisk karaktär”, och att framtagandet av standarden ska kräva tillsynsexpertis. Tekniska standarder i form av delegerade akter ska utveckla, precisera och bestämma villkoren för en enhetlig harmonisering av reglerna i den grundläggande lagstiftningsakten, och kan därigenom, i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget komplettera eller ändra icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Tekniska standarder i form av genomförandeakter ska i enlighet med artikel 291 i fördraget bestämma villkoren för en enhetlig tillämpning av rättsligt bindande unionsakter. Tekniska standarder får inte innebära policyval eller strategiska beslut, vilket anges i artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen.

En annan del av omnibus II-direktivet rör regler om tvistelösning mellan nationella tillsynsmyndigheter. Kommissionen ges också mandat att meddela övergångsbestämmelser på en rad olika områden. Dessa ska meddelas genom delegerade akter. De mandat som ges är begränsade vad avser såväl områdena som den maximala perioden för övergångsbestämmelser på respektive område. Bestämmelserna i dessa delar behandlas närmare i avsnittet om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, se avsnitt 24.

Hänvisningar till S5-1-4

5.2. Överväganden och förslag

5.2.1. Förhållandet mellan nationell reglering och unionsrätten

Regeringens bedömning: De nya bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet bör – som utgångspunkt – inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet. De svenska bestämmelserna bör inte heller vara mer detaljerade än bestämmelserna i direktivet. Vissa

nationella rörelseregler som inte följer av Solvens II-direktivet bör behållas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar bedömningen instämmer i den. Sveriges Advokatsamfund menar dock att utredningens förslag i vissa delar går längre än vad Solvens II-direktivet kräver.

Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.Svensk Försäkring konstaterar att det är fråga om fullharmonisering och betonar därför särskilt vikten av återhållsamhet när det gäller att införa nationella regler som innebär tillägg till den lagstiftning som följer av genomförandet av Solvens II-direktivet.

Skälen för regeringens bedömning: Ett viktigt syfte med Solvens IIdirektivet är att uppnå en ökad harmonisering av regelverk och tillsyn inom EU. Ett mer harmoniserat regelverk bidrar till effektiviteten i den finansiella sektorn genom att det dels undanröjer det bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna, dels minskar det gränsöverskridande instituts administrativa börda av att hantera flera sinsemellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder.

En viktig förutsättning för att uppnå ett mer harmoniserat EU-regelverk är att medlemsstaternas nationella regelverk inte, utöver det gemensamma regelverket, lägger på ytterligare bestämmelser som i praktiken fungerar som konkurrenshinder. Det nationella regelverket bör naturligtvis inte heller sakna bestämmelser som ska finnas enligt det gemensamma regelverket. Utgångspunkten vid utformningen av de nationella bestämmelserna bör därför vara att förslagen till nya regler på lagnivå ska ansluta sig till utformningen av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet. Särskilt viktigt blir detta i de fall direktivbestämmelserna har karaktär av fullharmonisering.

I syfte att uppnå ökad harmonisering bör man, som Svensk Försäkring har påpekat, även vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelserna i direktivet på ett sätt som i praktiken skapar en form av nationella särbestämmelser. Detta är särskilt viktigt när det gäller Solvens II-direktivet, eftersom det i vart fall i grunden bygger på ett principbaserat förhållningssätt. Med ett sådant förhållningssätt måste det finnas utrymme för alternativa lösningar att nå de krav som lagts fast i direktivet. Genom onödig nationell detaljreglering kan fördelarna med en mer principbaserad reglering inte uppnås. För denna bedömning talar också förekomsten av reglering på lägre nivåer i Lamfallussy-strukturen och risken för överlappande eller t.o.m. motstridiga regler.

Även mot den angivna bakgrunden finns det dock kvar ett utrymme för nationell reglering på det rörelserättsliga området. Det handlar då framför allt om grundläggande rörelseregler, men också om bl.a. förmånsrätt för försäkringstagarna i vissa av ett försäkringsföretags tillgångar. De aktuella reglerna och deras förhållande till den EU-rättsliga regleringen behandlas under respektive avsnitt.

Hänvisningar till S5-2-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 15.9

5.2.2. Hur ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomföras i svensk rätt?

Regeringens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska i huvudsak genomföras genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

Bestämmelser som inte förs in i lag genomförs med stöd av bemyndigande i lag genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

De svenska bestämmelserna på lagnivå ska utformas så att de både i struktur och språklig utformning ligger så nära direktivet som möjligt. Vid utformningen ska dock sådana språkliga och strukturella justeringar göras som bidrar till att skapa en enkel, tydlig och begriplig lagtext, under förutsättning att sådana justeringar inte ändrar det sakliga innehållet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att de föreskrifter som inte genomförs genom bestämmelser i lag som huvudregel ska genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigande i lag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör ämnet tillstyrker utredningens förslag att direktivbestämmelser i första hand bör genomföras genom bestämmelser i lag. Finansinspektionen och Livförsäkringsutredningen invänder mot utredningens förslag till ändrad struktur för föreskriftsbemyndiganden och menar att regeringen även fortsättningsvis bör få generell möjlighet att delegera sin föreskriftsrätt till den myndighet som regeringen bestämmer.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska som huvudregel genomföras genom lag men även genom myndighetsföreskrifter

Ett EU-direktiv ska genomföras genom nationellt bindande regler på lämplig normnivå på det sätt som bäst överensstämmer med medlemsstatens lagstiftningstradition och lagstiftning i övrigt. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kan genomföras i svensk rätt genom att motsvarande bestämmelser tas in i svensk lag. Merparten av bestämmelserna i direktivet är, i likhet med motsvarande bestämmelser på bank- och värdepappersområdena, av offentligrättslig karaktär och avser näringsverksamhet. Detta innebär att bestämmelserna i direktivet också kan genomföras genom att riksdagen delegerar normgivningsmakten till regeringen alternativt till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, dvs. i praktiken till Finansinspektionen (se 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § regeringsformen). Vid genomförandet av direktiv på finansmarknadsområdet har lagstiftaren ofta valt en regleringsteknik som bygger på en kombination av lagbestämmelser och myndighetsföreskrifter.

Utredningen anser att de direktivbestämmelser som inte genomförs i lag i stället bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i form av förordning. Därför har utredningen föreslagit att endast regeringen, inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska ges bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter till försäkringsrörelselagen (2010:2043, förkortad FRL) och på så sätt genomföra de direktivbestämmelser som inte genomförs genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Som skäl för detta ställningstagande har utredningen angett att den svenska normgivningsstrukturen bör återspegla den normgivningsstruktur som gäller på EU-nivån. Eftersom de föreskrifter som meddelas av kommissionen som delegerade akter eller genomförandeakter eller som tekniska standarder, med stöd av bemyndiganden i Solvens II-direktivet, torde ges formen av EU-förordningar, som blir direkt gällande i Sverige, bör enligt utredningens uppfattning de direktivbestämmelser som genomförs på lägre normhierarkisk nivå än i lag genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i förordning. På så sätt skulle det undvikas att föreskrifter som hör hemma på direktivnivå i den EU-rättsliga normhierarkin hamnar på en lägre nivå i normhierarkin nationellt än föreskrifter som hör hemma på nivå 2 och 2,5 i EU-strukturen och som kommer att gälla direkt i Sverige.

Regeringen anser emellertid, i likhet med Livförsäkringsutredningen, att frågan om hur Solvens II-direktivets bestämmelser ska införas i Sverige inte ska vara beroende av hur olika regler har kommit att införas på EU-nivå. Det förekommer inte sällan i solvensregelverket att regler av mera principiellt innehåll återfinns bland de föreskrifter som ska meddelas av kommissionen och regler av detaljkaraktär återfinns i själva direktivet. Att en viss bestämmelse hamnat i själva direktivet behöver således inte betyda att den kan anses ha principiell betydelse eller är resultatet av ett särskilt politiskt ställningstagande.

Styrande vid det svenska genomförandet av Solvens II-direktivets bestämmelser bör i stället vara hur ett klart och tydligt (lättöverskådligt och lättillämpat) regelverk bäst kan åstadkommas. För att uppnå det syftet är det lämpligt att vissa direktivbestämmelser av högre detaljeringsgrad genomförs genom föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen, som har resurser och kompetens att utarbeta detaljföreskrifter på försäkringsrörelseregleringens olika områden. Meddelandet av sådana detaljföreskrifter kräver inte heller, som Livförsäkringsutredningen angett, något ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Även det förhållandet talar för att de bestämmelser i Solvens II-direktivet som har karaktär av detaljbestämmelser bör kunna meddelas av Finansinspektionen som förvaltningsmyndighet.

Solvens II-direktivets bestämmelser är, som utredningen påpekat, den grundläggande delen av ett nytt samlat EU-regelverk för försäkringsrörelse. Av det skälet bör huvudregeln vara att direktivets bestämmelser ska genomföras genom bestämmelser i lag, även om det alltså är både möjligt och lämpligt att vissa direktivbestämmelser genomförs genom myndighetsföreskrifter. En lämplig utgångspunkt vid valet av normgivningsnivå kan, som Livförsäkringsutredningen anfört, vara vilka ämnesområden som i dag regleras i FRL. Samma principer bör också vara vägledande när det gäller meddelandet av föreskrifter i försäkringsrörelseregleringen som inte är föranledda av EU-regler. När det finns

utrymme för kompletterande normgivning på nationell nivå, vid sidan av EU-regelverket, bör den alltså ske genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, beroende på vad som i det enskilda fallet bedöms lämpligt. Som utredningen funnit har reglerna i Solvens II-direktivet en naturlig hemvist i FRL och det är inte lämpligt att stifta en särskild lag som innehåller de rörelserättsliga delarna av försäkringsregleringen.

Begrepp och termer i den svenska lagtexten

När det gäller de begrepp och termer som används i Solvens II-direktivet bör utgångspunkten vara att den svenska regleringen så nära som möjligt ska överensstämma med de begrepp och termer som används i direktivet. Med en sådan utgångspunkt skapas bättre förutsättningar för att uppnå ökad harmonisering, vilket är ett av syftena med direktivet. Genom användande av direktivets begrepp och termer minskar också risken för att de svenska reglerna tolkas på ett sätt som inte är förenligt med direktivet. Ytterligare ett skäl för att använda direktivets terminologi är att bestämmelserna som kommer att meddelas av kommissionen torde komma att innehålla i vart fall delvis samma termer och begrepp som direktivet. Avvikelser från direktivets terminologi kan därför skapa oklara kopplingar mellan lagen och de i Sverige direkt tillämpliga bestämmelserna på nivå 2 och 2,5. Den valda utgångspunkten kan emellanåt medföra att vissa termer och begrepp upplevs som främmande, eftersom direktivet innehåller en rad facktermer och begrepp som inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning.

Vad som nyss sagts bör dock inte förhindra språkliga avvikelser från den svenska direktivtexten när sådana språkliga avvikelser är nödvändiga. Detta kan vara fallet vid uppenbart felaktiga översättningar eller på grund av att direktivtexten är skriven för att kunna ”fungera” i alla medlemsstater oavsett de nationella särdrag som kan finnas. I andra fall kan språkliga justeringar krävas för att skapa en mer lättläst och begriplig reglering, eller för att skapa en reglering som är mer förenlig med svensk lagstiftningstradition. Denna form av språkliga justeringar får naturligtvis inte ändra på det sakliga innehållet i bestämmelserna. Slutligen bör det här nämnas att det också krävs språkliga justeringar när ett engelskt ord har översatts på olika sätt i olika bestämmelser.

Hänvisningar till S5-2-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 5.2.4

5.2.3. Regler som beslutas av kommissionen

Regeringens bedömning: Regler som har beslutats eller kommer att beslutas av kommissionen med stöd av bemyndiganden i Solvens IIdirektivet har getts eller kommer att ges formen av EU-förordningar och kräver i huvudsak inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som berör ämnet instämmer i utredningens bedömning. Sveriges Advokatsamfund anser dock att frågan om hur nivå 2-reglerna ska implementeras i svensk rätt bör övervägas närmare när de är färdigställda på EU-nivå.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen har nu genom förordning beslutat kompletterande reglering på nivå 2.15 Även den reglering på nivå 2,5 som beslutats har haft form av EU-förordning. Det finns inte något skäl att anta att återstående reglering kommer att meddelas i form av direktiv. Det innebär att den blir direkt tillämplig i

Sverige. Kompletterande nationella genomförande bestämmelser är endast tillåtna om det krävs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt.

Den regleringen på lägre nivåer som har meddelats och som ska meddelas av kommissionen har beaktats i regeringens lagförslag på det sättet att lagförslagen utformats på ett sådant sätt att de är förenliga med den. Det innebär i vissa fall att en förutsättning för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt är att det införas vissa kompletterande bestämmelser i försäkringsrörelselagstiftningen (se här särskilt regleringen av specialföretag). Som Sveriges Advokatsamfund påpekar bör således samspelet mellan direktivregler och EU-förordningar på lägre nivå övervägas särskilt.

5.2.4. Riktlinjer och rekommendationer som beslutas av Eiopa

Regeringens bedömning: Inom ramen för de bemyndiganden som ges i försäkringsrörelselagen att meddela föreskrifter kan vissa riktlinjer och rekommendationer som beslutas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ”omvandlas” till myndighetsföreskrifter.

Utredningen berör inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.Finansinspektionen betonar att inspektionens tillsyn får anses omfatta även riktlinjer och rekommendationer från Eiopa, eftersom dessa får anses utgöra råd om hur författningar som styr verksamheten kan tillämpas. Svensk Försäkring ifrågasätter det lämpliga i att Finansinspektionen utnyttjar bemyndigandena på detta sätt.

Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts finns på nivå 3 i

Lamfallussy-strukturen riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa. Mandatet för detta finns i artikel 16 i Eiopa-förordningen.

15 Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II).

Syftet med de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas ska vara att skapa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis. Detta ska säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten. Riktlinjerna kan rikta sig såväl till behöriga myndigheter som till försäkringsföretag. Om en riktlinje eller en rekommendation riktar sig till behöriga myndigheter, ska dessa antingen följa riktlinjen eller rekommendationen eller förklara varför den inte gör det. Samma princip gäller om riktlinjen eller rekommendationen riktar sig till försäkringsföretagen. Eiopa övervakar och förfogar även över vissa åtgärder för att se till att utfärdade rekommendationer och riktlinjer följs. Eiopaförordningen innehåller emellertid i övrigt inga bestämmelser om sanktioner för försäkringsföretag som inte följer de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas av Eiopa.

Det kan förekomma att föreskrifter av betydelse meddelas genom riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Även om de, som Finansinspektionen påpekar, till sitt innehåll inte är rättsligt bindande, utgör de rekommendationer till stöd för hur författningar som styr verksamheten kan tillämpas. På så sätt omfattas de normalt av inspektionens tillsyn. Samtidigt torde Finansinspektionen inte kunna lägga en överträdelse av dessa riktlinjer och rekommendationer direkt till grund för ett ingripande mot ett försäkringsföretag, eftersom dessa inte är att anse som ”författningar som reglerar företagets näringsverksamhet” (se 16 kap. 1 § FRL). Det är inte en fullt godtagbar ordning att Finansinspektionen ges begränsade möjligheter att ingripa mot överträdelser av viktiga regler. Det blir också tydligt för försäkringsföretagen vad konsekvensen kan bli av sådana överträdelser, om bestämmelserna i fråga finns i en föreskrift som har meddelats av Finansinspektionen.

Grunden för detta bör ges i bemyndiganden som ska utformas på sedvanligt sätt och avse vissa i lag särskilt angivna ämnesområden. Bemyndigandenas omfattning bör dock inte styras av vilka riktlinjer och rekommendationer som Eiopa antar och innehållet i dessa. Det bör i stället var fråga om bemyndiganden som följer av metodiken för hur bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomförs i svensk rätt (se avsnitt 5.2.2). Inom dessa områden kan således Finansinspektionen ”omvandla” vissa av de riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa till myndighetsföreskrifter, så att överträdelser av dessa kan sanktioner med stöd av FRL. Regeringen anser, i motsats till Svensk Försäkring, detta vara en lämplig ordning som ger möjlighet till effektiva sanktioner vid överträdelser av regler av väsentlig art.

Hänvisningar till S5-2-4

5.2.5. Bestämmelser som överförs från äldre direktiv

Regeringens bedömning: Bestämmelser i Solvens II-direktivet som överförs från tidigare direktiv på försäkringsområdet behöver inte analyseras på nytt i detta lagstiftningsärende.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller ett stort antal bestämmelser som överförs från sammanlagt 14 direktiv (den s.k. konsolideringen). Konsolideringen ska inte i sak innebära några nya eller ändrade regler utan ska endast åstadkomma att reglerna, tillsammans med den nya solvensregleringen, samlas i ett enda direktiv för försäkringsrörelse.

De artiklar som ingår i konsolideringen ska redan vara införlivade i medlemsstaternas nationella regelsystem, och det finns därför inte heller något särskilt krav i Solvens II-direktivet på att dessa artiklar ska genomföras i nationell rätt. Mot denna bakgrund finner regeringen att de bestämmelser som överförs från äldre direktiv till Solvens II-direktivet inte behöver analyseras på nytt inom ramen för detta lagstiftningsärende.

5.2.6. Beaktande av de ändringar i Solvens II-direktivet som gjorts i ändringsdirektivet och omnibus IIdirektivet

Regeringens bedömning: De lagändringar som föreslås innebär ett genomförande av Solvens II-direktivets regler – i förekommande fall ändrade genom ändringsdirektivet – där omnibus

II-direktivets

ändringar i Solvens II-direktiv också har beaktats fullt ut.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Genomförandet av omnibus IIdirektivet medför behov av lagändringar i svensk rätt. Detta direktiv innehåller ändringar i Solvens

II-direktivet och prospektdirektivet.

Ändringarna är en konsekvens bl.a. av att en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet (Eiopa) och en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet (Esma) har inrättats. När det gäller ändringarna i Solvens II-direktivet är de även en konsekvens av Lissabonfördraget.

Ändringarna i prospektdirektivet avser i huvudsak att definiera lämplig räckvidd för tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte.

Ändringarna Solvens II-direktivet är dock av mer omfattande art. Utöver de ovan nämnda ändringarna – som avser regler på de områden där kommissionen ges befogenheter att meddela tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte – innehåller direktivet regler om tvistlösning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna, regler om hur försäkringsföretag ska hantera och beräkna sina långa försäkringsåtaganden och möjligheter för kommissionen att meddela övergångsbestämmelser.

Solvens II-direktivet ska tillämpas fr.o.m. 1 januari 2016. Detsamma gäller det s.k. ändringsdirektivet (se avsnitt 4.8) som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn. De lagändringar som nu föreslås innebär ett genomförande av Solvens IIdirektivets regler – i förekommande fall ändrat genom ändringsdirektivet – där omnibus II-direktivets ändringar i förstnämnt direktiv har beaktats fullt ut.

Hänvisningar till S5-2-6

5.2.7. Försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet

Regeringens förslag: De särbestämmelser i försäkringsrörelselagen som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet ska upphöra att gälla vid utgången av 2019.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet får medlemsstaterna välja att tillämpa vissa av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

De bestämmelser i tjänstepensionsdirektivet som får tillämpas på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag är bestämmelserna om villkoren för att bedriva verksamhet (artikel 9), årsbokslut och förvaltningsberättelser (artikel 10), information som ska lämnas till medlemmar och förmånstagare (artikel 11), riktlinjer för placeringsverksamheten (artikel 12), uppgifter som ska lämnas till de behöriga myndigheterna (artikel 13), de behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser (artikel 14), tekniska avsättningar (artikel 15), skuldtäckning av tekniska avsättningar (artikel 16), investeringsregler (artikel 18) och om förvaltning och förvaring (artikel 19). I sådana fall, och endast när det gäller tjänstepensionsverksamheten, ska försäkringsföretaget inte omfattas av vissa bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som inte ska tillämpas när det gäller tjänstepensionsverksamheten är bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa (artiklarna 20–26), om tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar (artikel 31) och om information till försäkringstagare (artikel 36).

Sverige har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. De nu aktuella direktivbestämmelserna har genomförts i svensk rätt genom att det i FRL har införts vissa särskilda bestämmelser för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Särskilda bestämmelser finns bl.a. när det gäller regleringen kring sekundäretablering och (annan) gränsöverskridande verksamhet, information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, separation av tjänstepensionsförsäkring,

beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, bestämmande av premier, placering av tillgångar och placeringsriktlinjer.

Det svenska genomförandet av tjänstepensionsdirektivet kan sägas innebära att hela den nuvarande FRL utgör den samlade regleringen för försäkringsföretag som helt eller delvis bedriver tjänstepensionsverksamhet.

I skäl 30 till omnibus II-direktivet anges att det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsföretag med stöd av artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet under den tid som kommissionen utför sin översyn av det direktivet, och att övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna av tjänstepensionsdirektivet träder i kraft.

Genom artikel 2.80 i omnibus

II-direktivet (artikel 308 b.15 i

Solvens II-direktivet) införs det en särskild övergångsreglering för de medlemsländer som vid lagens ikraftträdande tillämpar artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Enligt övergångsregleringen får dessa medlemsländer – som längst t.o.m. 31 december 2019 – fortsätta att tillämpa den nationella normgivning som gäller den 31 december 2015 och som har antagits för att uppfylla ett antal uppräknade artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. I uppräkningen återfinns samtliga artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, utom artiklarna 20–26 (bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa), artikel 31 (tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar), artikel 36 (information till försäkringstagare) och artiklarna 68–74 (vissa av de s.k. slutbestämmelserna).

Enligt artikel 308 b.15 andra stycket i Solvens II-direktivet får kommissionen anta delegerade akter som justerar övergångsperioden, om ändringar av de artiklar som reglerar kapitalkraven i tjänstepensionsdirektivet har blivit antagna innan 31 december 2019.

Det föreslås nu utförliga övergångsbestämmelser (se avsnitt 24.2.10). Medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet ska således – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla. De särbestämmelser i FRL som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet med stöd av denna medlemsstatsoption ska därför utmönstras.

Hänvisningar till S5-2-7

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 10.2.1

6. Inledande bestämmelser

6.1. Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: I försäkringsrörelselagen införs bestämmelser om verksamhet som drivs av svenska specialföretag.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller en reglering av verksamhet i försäkringsföretag och specialföretag. I direktivet finns även vissa bestämmelser om försäkringsholdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Dessa regler genomförs i FRL. I den lagens inledande bestämmelse bör preciseras vilka institut som har tillstånd att bedriva verksamhet enligt denna, dvs. försäkringsföretag och specialföretag. I övrigt bör ett smärre förtydligande göras när det gäller lagens tillämpningsområde, se författningskommentaren till 1 kap. 1 §.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, 3

6.2. Captivebolag

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

6.2.1. Inga definitioner av captivebolag införs

Regeringens bedömning: Det saknas skäl att införa definitioner av captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att definitioner av captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring ska föras in i lagen.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I utkastet till lagrådsremiss föreslås även att det i lagen införs en särskild definition av captivebolag för återförsäkring.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen invändning mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ett captivebolag för försäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda försäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av. Detta gäller under den förutsättning att captivebolaget inte ägs av ett försäkringsföretag eller av ett företag som ingår i en grupp. Ett captivebolag för återförsäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda återförsäkringsskydd på ett motsvarande sätt. I nuvarande svensk rätt betraktas captivebolagens verksamhet i princip som försäkringsrörelse.

I skäl 10 i Solvens II-direktivet anges det att hänvisningar i direktivet till försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör inbegripa captivebolagen, förutom då särskilda bestämmelser inrättats för dessa. Av skäl 21 framgår det att direktivet bör beakta de särskilda särdrag som captivebolagen uppvisar och att lämpliga metoder bör inrättas i enlighet med proportionalitetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet. Detta motiveras av att captivebolagen endast täcker risker som är förknippade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör. Att särskilda bestämmelser i vissa fall gäller, eller kan komma att gälla, för captivebolag framgår av artiklarna 13, 86, 111 och 129. Det finns dock endast en bestämmelse i Solvens II-

direktivet (artikel 129.1 d) som utgör en materiell regel direkt tillämplig på captivebolag. Bestämmelsen rör garantibeloppet. Sistnämnd bestämmelse omfattar captivebolag för återförsäkring. Övriga artiklar som nämner captivebolag (både för direkt och återförsäkring) slår fast att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i olika avseenden och är således inga regler som ska genomföras i lag. I artikel 13.2 i Solvens IIdirektivet finns definitioner av captivebolag för försäkring och i artikel 13.5 en definition av captivebolag för återförsäkring.

I nu gällande rätt har förekomsten av captivebolag inte framgått uttryckligen av FRL, men lagen har varit tillämplig på captivebolagen och deras verksamhet. Captivebolagen uppvisar vissa likheter med mer traditionella försäkringsbolag, men det finns också viktiga skillnader. Genom Solvens II-direktivet är det nu klarlagt att captivebolag ska omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet, och därmed också av bestämmelserna i FRL. Det är också klart att captivebolag omfattas av viss särreglering i direktivet. Den materiella särreglering som framgår direkt av bestämmelser i Solvens II-direktivet och som därmed bör införas i FRL avser dock endast captivebolag för återförsäkring. Förekomsten av annan särreglering framgår av bestämmelser som anger att kommissionen får anta genomförandeåtgärder i vissa avseenden som rör captivebolagens verksamhet. Mot denna bakgrund finns det endast anledning att överväga en särskild definition av captivebolag för återförsäkring i FRL.

Lagrådet anser att eftersom definitionen av ”captivebolag för återförsäkring” endast används i en paragraf i FRL skulle regleringen bli mer lättillgänglig om den inarbetades i den paragrafen. Definitionen bör även enligt Lagrådet ses över språkligt och preciseras i något avseende.

Regeringen delar Lagrådets bedömning om att nu aktuell definition lämpligen inarbetas i den enda paragraf i FRL som reglerar captivebolag för återförsäkring. Det finns även anledning att instämma i Lagrådets synpunkt på det lämpliga i att justera ordalydelsen något. För klarhetens skull bör definitionen nu justeras så att den helt överensstämma med den definition som finns i direktivet.

Hänvisningar till S6-2-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, 3

6.2.2. Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen behövs

Regeringens bedömning: Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på captivebolag behöver inte införas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår en allmän proportionalitetsprincip i FRL, se avsnitt 9.3.3. Den allmänna proportio-

nalitetsprincipen gäller för alla försäkringsföretag som omfattas av FRL, och således även captivebolagen. Någon särskild bestämmelse som rör proportionalitet utöver nu nämnd allmän bestämmelse behöver inte införas, utan de särdrag som finns när det gäller captivebolagens verksamhet bör kunna beaktas inom ramen för en tillämpning av denna proportionalitetsbestämmelse.

Hänvisningar till S6-2-2

6.3. Andra nya definitioner

Hänvisningar till S6-3

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

6.3.1. Externt kreditvärderingsinstitut

Regeringens förslag: I försäkringsrörelselagen införs en definition av vad som avses med ett externt kreditvärderingsinstitut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.1 b i omnibus IIdirektivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i

Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med ett externt kreditvärderingsinstitut. Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 1060/2009. Med ett externt kreditvärderingsinstitut avses ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt EU-förordningen 1060/2009, eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar, men som är undantagen från tillämpningsområdet för EU-förordningen 1060/2009.

Definition av externt kreditvärderingsinstitut som nu införs i Solvens II-direktivet genom omnibus II-direktivet bör tas in i FRL. Begreppet används i bestämmelserna om företagsstyrning, se avsnitt 15.5.2.

Hänvisningar till S6-3-1

6.3.2. Kvalificerad central motpart

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av vad som avses med en kvalificerad central motpart i försäkringsrörelselagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.1 a i omnibus II-direktivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med en kvalificerad central motpart (artikel 32 a). Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 648/2012. Med en

kvalificerad central motpart avses en central motpart som har fått tillstånd enligt artikel 14 i nyss nämnda EU-förordning, eller som är godkänd i enlighet med artikel 25 i samma förordning.

Definitionen av kvalificerad central motpart som nu införs i Solvens IIdirektivet genom omnibus II-direktivet används endast i artikel 111.1 fa i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet). Denna bestämmelse behandlar kommissionens rätt att anta delegerade akter och ska inte genomföras i nationell lagstiftning. Det bör därför inte införas någon definition av vad som avses med kvalificerad central motpart i FRL.

6.3.3. Definition av tillsynskollegium

Regeringens förslag: En definition av tillsynskollegium införs i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 212.1 e i Solvens IIdirektivet definieras tillsynskollegium som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Genom artikel 2.47 i omnibus II-direktivet ändras definitionen av tillsynskollegium till ”en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och underlättande av beslutsfattande avseende tillsynen över en grupp”.

Definitionen av tillsynskollegium enligt Solvens II-direktivet – i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet – bör införas i lag.

6.3.4. Definitioner av betydelse för grupptillsyn

Med avseende på reglerna om grupptillsyn behöver ett antal begrepp definieras i lag. Detta gäller ägarintresse, anknutet företag, försäkringsholdingföretag, försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredjeland. Till detta kommer en av Lagrådet efterlyst definition av ”blandat finansiellt holdingföretag”. Regeringen lämnar i avsnitten 18.1.1 och 18.1.2 förslag om detta och utvecklar där närmare skälen för förslagen.

Lagrådet har anfört i huvudsak följande om definitionen av ”behörig myndighet”. I definitionen anges att med detta avses en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare. Definitionen föreslås vara oförändrad. I vissa paragrafer används dock uttrycket behörig myndighet för att beteckna såväl utländska myndigheter som Finansinspektionen I andra paragrafer verkar termen behörig myndighet däremot användas i enlighet med definitionen, dvs. som beteckning enbart på utländska myndigheter.

Såväl definitionen som dess användning i olika paragrafer måste ses över.

Regeringen vill med anledning av vad Lagrådet anfört förtydliga att definitionen endast ska avse utländska myndigheter och att den därför inte bör ändras. Detta ställningstagande har föranlett ett par justeringar i lagförslaget om grupptillsyn.

Hänvisningar till S6-3-4

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, 3

6.3.5. Definition av Solvens II-direktivet

I lagrådsremissen finns en definition av ”Solvens II-direktivet” där direktivets fullständiga benämning åtföljs av preciseringen ”senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU”. Hänvisningen till direktivet på detta statiska sätt görs i en rad av de föreslagna bestämmelserna i FRL och även i en bestämmelse i förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Lagrådet har efterlyst de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken och vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningarna till direktivet genomgående gjorts statiska. I de fall hänvisningen ska vara statisk bör den enligt Lagrådet utformas på så sätt att hänvisningen avser direktivet ”i lydelse enligt”

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.

Enligt regeringens mening är det en naturlig och praktisk ordning att göra hänvisningen till direktivet statisk i samtliga fall. Detta förklaras av att alla kommande EU-direktiv som ändrar Solvens II-direktivet kräver överväganden om genomförandeåtgärder på lagnivå i svensk rätt. I samband därmed kommer preciseringen ovan att – vid behov – uppdateras. Motsvarande lagstiftningsteknik har använts regelmässigt i lagstiftningen på finansmarknadsområdet (se exempelvis 1 kap. 5 § 7 och 29 lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden, 1 kap. 5 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder, 17 § lagen [2005:377] om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och 1 kap. 3 § 12 lagen [2006:531] om särskild tillsyn över finansiella konglomerat). Regeringen delar däremot Lagrådets åsikt om lydelsen av den statiska hänvisningen.

Hänvisningar till S6-3-5

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3

6.4. Undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek och verksamhet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med visst slag av verksamhet får beviljas undantag från försäkringsrörelselagens bestämmelser om solvens, offentliggörande och grupptillsyn. En ansökan om undantag ska prövas av

Finansinspektionen.

Ett försäkringsföretag av en viss mindre storlek och med ett visst slag av verksamhet som har beviljats undantag ska åtminstone ha tillgångar som uppgår till ett belopp som motsvarar

försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, ett särskilt anpassat riskbaserat kapitalkrav, särskilt anpassade garantibelopp, en tillräcklig kapitalbas och ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur tillgångarna ska definieras, placeras och värderas, hur kapitalkravet ska beräknas, fastställande av garantibelopp, kapitalbasens nivå, sammansättning och beräkningen av denna samt hur företagsstyrningssystemet ska utformas.

Regeringens bedömning: De nuvarande bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde för företag som tillhandahåller assistansförmåner eller förmåner vid dödsfall som inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden bör behållas.

Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningen föreslår en särreglering i FRL för vissa av de försäkringsföretag som är undantagna enligt artikel 4 i Solvens II-direktivet och att lagen inte ska gälla för s.k. mikroförsäkringsföretag. Vidare föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ FRL om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde ska upphävas.

Remissinstanserna: Konkurrensverket framhåller risken att införandet av särregler för mindre försäkringsföretag kan ge upphov till en gränsdragningsproblematik som kan påverka konkurrensförutsättningarna, samt att dessa risker på ett tydligare sätt bör analyseras inom ramen för förslagets konsekvensanalys.

Livförsäkringsutredningen anser att undantaget för mikroförsäkringsföretag inte bör genomföras och anför till skäl för detta bl.a. följande.

Lokala skadeförsäkringsföretag och andra mikroförsäkringsföretag omfattas av de associationsrättsliga reglerna för ömsesidiga försäkringsföretag i nuvarande 12 eller 13 kap. FRL. Ett generellt undantag från FRL för vissa mindre företag kan således få som konsekvens bl.a. att företagen inte längre omfattas av någon associationsrättslig reglering, vilket bl.a. innebär att de inte längre omfattas av reglerna om förhållandet mellan delägarna inbördes. Som utredningen påpekar i annat sammanhang är ömsesidiga försäkringsbolag och tjänstepensionskassor särskilda försäkringsrättsliga associationer och till skillnad från försäkringsaktiebolagen kan dessa båda företagsformer sägas vara beroende av ett försäkringstillstånd för sin existens. Det är heller inte lämpligt att lösa problemet genom regler om att angivna företag ska tillämpa de associationsrättsliga reglerna i FL. Berörda företag tvingas då genomgå ett ombildningsförfarande för att anpassa sig till ny associationsrättslig lagstiftning från grunden, vilket är komplicerat. Det kan rent av ifrågasättas om detta är möjligt, eftersom bl.a. överskottsfonder och överskottshanteringen förändras, andra regler gäller för styrningen och bolagsordningen, firmanamn måste ändras och registrering omprövas, etc. Förslaget om ett generellt undantag från FRL för mindre företag får också konsekvenser i redovisningshänseende, eftersom företaget då inte längre är ett försäkringsföretag som ska tillämpa FRL och därför inte heller omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings-

företag (ÅRFL). Finansinspektionen har dessutom ett särskilt bemyndigande att meddela förenklade redovisningsföreskrifter för denna typ av företag. Bemyndigandet har också utnyttjats varför denna typ av företag i dag omfattas av mycket förenklade redovisningsföreskrifter i nivå med vad som gäller för mindre ekonomiska föreningar, men anpassade till försäkringsverksamhet och ÅRFL. Om lokala försäkringsföretag inte längre omfattas av FRL, utan enbart skulle omfattas av FL, tvingas företaget ändra sin redovisning och framdeles upprätta denna enligt helt nya redovisningsregler i bokföringslagen (1999:1078) och årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) som inte är anpassade till försäkringsverksamhet. Även andra civilrättsliga konsekvenser kan uppstå om aktuella företag exkluderas från FRL. Det kan exempelvis ifrågasättas om det är möjligt att vid en avveckling överlåta försäkringsbestånd enligt reglerna om beståndsöverlåtelse i FRL. Det kan också ifrågasättas om företaget kan avvecklas genom frivillig eller tvångsvis likvidation. Vidare torde Finansinspektionen helt sakna möjligheter att hindra fortsatt verksamhet även om verksamheten bedöms som direkt skadlig för försäkringstagarna, eftersom det inte finns något tillstånd att återkalla. Det kan dessutom uppstå oklarheter och konsekvenser vid beskattning om företaget inte längre är ett försäkringsföretag enligt FRL. Mikroförsäkringsföretag måste därför omfattas av en liknande förenklad reglering som föreslagits för övriga mindre försäkringsföretag eller av en dispensordning på samma sätt som idag. Det bör också övervägas om inte alla mindre försäkringsföretag borde kunna klara av att tillämpa de förenklade rörelseregler som Solvens II-utredningen föreslår.

Svensk Försäkring tillstyrker att försäkringsföretag, som inte omfattas av Solvens II-direktivet, regleras genom särskilda anpassade regler.

Svensk Försäkring avstyrker dock utredningens förslag till särregleringen avseende skuldtäckning och kapitalkrav. Svensk Försäkring och Finansinspektionen lämnar också en mängd synpunkter på hur särregleringen i övrigt har utformats. Svensk Försäkring tillstyrker att de allra minsta försäkringsföretagen inte regleras alls och att de inte ska stå under tillsyn.

Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss innehåller dock inte någon precisering av undantagets omfattning och inte heller något bemyndigande för regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljats undantag beroende på den storlek och det slag av verksamhet som bedrivs. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss är att nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ FRL om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde ska behållas i sin helhet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att det i lag bör preciseras vilka bestämmelser som kan bli aktuella för undantag och vilka alternativa regler som ska gälla för det fall ett undantag medges.

Om så inte blir fallet bör inspektionen ges en föreskriftsrätt i dessa delar, alternativt bör äldre regler gälla under en övergångsperiod. Finansinspektionen önskar även att myndigheten ges vidare möjligheter än de som direkt följer av direktivet att upphäva ett medgivet undantag. Svensk

Försäkring menar – vad gäller undantag beroende på storlek – att de grundläggande bestämmelserna som anses lämpliga för dessa företag på sikt bör anges i lag. I avvaktan på att ett sådant regelkomplex arbetas fram bör äldre regler gälla under en övergångsperiod. Försäkringsjuridiska föreningen anser att ett särskilt anmälningsförfarande, eventuellt kompletterat med en viss rapporteringsskyldighet, ger tillräcklig kontroll över dessa mindre försäkringsföretag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artiklarna 3 och 5–12 i Solvens II-direktivet undantas vissa särskilt angivna typer av verksamheter, tjänster och organisationer från direktivets tillämpningsområde. Artiklarna 3, 5–9, 11 och 12 ingår i den s.k. konsolideringen och dessa artiklar är därför redan genomförda i svensk rätt. När det gäller artikel 10.1 i Solvens II-direktivet finns en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 20 § 1 FRL som bör behållas. Genom artikel 4 i Solvens IIdirektivet ändras artikel 3.1 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 3.6 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet som tidigare har genomförts i 19 § 1 och 20 § 2 FRL.

Av artikel 4 i Solvens II-direktivet framgår kriterierna för att ett försäkringsföretag ska vara undantaget från direktivet. Undantaget gäller för företag som har en verksamhet som inte överstiger en viss storlek och under förutsättning att företaget inte bedriver viss typ av försäkringsverksamhet. Enkelt uttryckt får enligt artikel 4.1 företagets bruttopremieinkomster inte överstiga fem miljoner euro och de försäkringstekniska avsättningarna, såväl på solo- som gruppnivå, får inte överstiga 25 miljoner euro. Vidare får företaget inte erbjuda ansvarsförsäkring, kredit- och borgensförsäkring eller ha en verksamhet som överstiger en viss nivå. Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget ska vara undantaget.

Om något av de belopp som finns i kraven överskrids under tre på varandra följande år, ska direktivets bestämmelser tillämpas fr.o.m. det fjärde året (artikel 4.2). Om ett företag som ansöker om auktorisation förväntas överskrida de i artikeln angivna beloppen någon gång inom de följande fem åren ska direktivet tillämpas, vilket framgår av artikel 4.3. Direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att de angivna tröskelbeloppen inte överskrids (artikel 4.4). Undantaget gäller inte för företag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering. Artikel 4.1–4.4 ska inte hindra något försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation enligt direktivet (artikel 4.5).

Enligt nu gällande regler kan ett försäkringsföretag ansöka om att, helt eller delvis, undantas från enskilda bestämmelser i FRL. Prövningen görs från fall till fall och utförs av Finansinspektionen. Ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar vars verksamhet omfattar direkt skadeförsäkringsrörelse kan få undantag om verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som är underordnad. Undantag kan fås om det finns möjlighet till uttaxering från delägare eller medlemmar, om den årliga premieinkomsten från rörelsen inte överstiger fem miljoner euro och om minst hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar. Lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistans-

försäkring i form av naturaförmåner och vars premieinkomst inte överstiger 200 000 euro kan också få undantag.

Försäkringsföretag som driver direkt livförsäkringsrörelse kan söka och få undantag om företaget bara erbjuder dödsfallsförsäkring och förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar. Undantag kan också medges för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt för medlemmar och vars årliga premieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.

Utöver dessa generella bestämmelser om undantag kan ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening få nedsättning av det lagstadgade kravet på garantibelopp med högst en fjärdedel.

Bakgrunden till det nuvarande svenska systemet med tillstånds- eller registreringsplikt och individuella dispenser återges på flera ställen i tidigare utredningar. I Sverige finns flera mindre s.k. sockenbolag, vilka är lokala ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag som försäkrar egendom. När 1982 års försäkringsrörelselag infördes, fördes samtliga dessa bolag in under lagen. Samtidigt medgav dåvarande Försäkringsinspektionen samtliga husdjurssockenbolag i princip generell befrielse från bestämmelserna i lagen. När Sverige blev medlem i EU ändrades bestämmelserna för att anpassas till det europeiska regelsystemet och dispensmöjligheterna anpassades till EU:s direktiv på skadeförsäkringsområdet, vilket medförde vissa förändringar av hur dispens kunde medges. Någon särskild övergångsregel infördes inte och frågan om hur de tidigare generella dispenserna förhöll sig till de nya reglerna klarlades inte. Finansinspektionen begärde 1995 hos regeringen att lokala ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar skulle undantas från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och därmed också från inspektionens tillsyn. Framställningen har inte lett till lagstiftning.

Av propositionen Ändrade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87 s. 154 f.) framgår bl.a. att det kan ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka i fråga om mindre ömsesidiga bolag. Regeringen ansåg sig inte beredd att föreslå att olika mindre bolag helt skulle undantas från särregleringen, men att en översyn borde inledas. Vidare bedömdes att en näringsrättslig reglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkring. Någon skillnad på grund av storleken på rörelsen gjordes inte, även om det ifrågasattes att det kunde finnas behov av en särskild reglering för mindre ömsesidiga bolag.

Hanteringen av små försäkringsföretag behandlades senast i propositionen En ny försäkringsrörelselag (prop. 2009/10:246 s. 403 f.) Regeringen valde då att fortsätta att utnyttja EU-direktivens möjligheter till särbehandling av små försäkringsföretag och behöll ett dispensförfarande för dessa försäkringsföretag. Dessa företag omfattas således fullt ut av FRL om dispens inte beviljas. Som skäl för särbehandling anförde regeringen att en sådan behandling kan anses vara uttryck för en proportionalitetsprincip innebärande att kraven på mindre ömsesidiga

försäkringsbolag och försäkringsföreningar bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten samt att de mindre försäkringsföretagens överlevnad kraftigt kan försvåras av en för dem onödig och betungande reglering.

När det gäller dispensförfarandet anförde regeringen bl.a. följande som skäl för ett sådant förfarande. ”Ett sätt att särbehandla små försäkringsföretag är att införa ett generellt undantag från lagens tillämpningsområde, knutet till vissa beloppsgränser för premier, försäkringstekniska avsättningar eller något liknande. Ett annat sätt är att från fall till fall pröva lämpligheten av undantag efter ett dispensförfarande. Eftersom det rör sig om en mycket heterogen grupp av företag anser regeringen att det finns starka skäl för en lösning som innehåller ett dispensförfarande som möjliggör en individualiserad särbehandling av både ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Inom ramen för en individuell dispensprövning kan tillsynsmyndigheten beakta de speciella förhållanden som finns i det enskilda företaget”. Regeringen hänvisade också till att en översyn av undantagen för mindre försäkringsföretag kommer att ske i samband med införandet av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund föreslogs inte något generellt undantag från lagen beträffande mindre ömsesidiga försäkringsföretag och försäkringsföreningar.

Enligt regeringens mening äger de skäl för ett individuellt dispensförande för små försäkringsföretag som anges i propositionen till nu gällande FRL fortfarande giltighet. Att uppmärksamma i det sammanhanget är att undantagen beträffande storlek och verksamhet i nu gällande direktiv – genomförda i 1 kap. 19 § 1 och 20 § 2 i nuvarande FRL – ersätts av bestämmelserna i artikel 4 i Solvens II-direktivet. Till detta ska läggas den stora mängd problem med utredningens förslag som remissinstanserna har pekat på, såväl när det gäller specialregleringen för mindre försäkringsföretag som att kategoriskt, helt undanta s.k. mikroföretag från reglering. Det kan helt enkelt konstateras att det är mycket svårt att skapa ett solvensregelverk i vid bemärkelse som passar för denna heterogena skara av små försäkringsföretag. En skara som dessutom endast omfattar ett tjugotal företag som grovt kan indelas i tre kategorier (mindre lokala bolag, större lokala bolag och mindre riksbolag). Dessa grupper innefattar såväl livförsäkringsföretag (inklusive sådana företag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet) som skadeförsäkringsföretag (inklusive captivebolag). Övervägande skäl får därför anses tala för ett i huvudsak individuellt dispensförfarande i stället för genomförande av utredningens förslag i nu aktuella delar. Möjligheterna till särbehandling av små försäkringsföretag bör således även fortsättningsvis ges via ett sådant förfarande. Enligt regeringens mening är det inte tillräckligt med endast ett anmälningsförfarande som Försäkringsjuridiska föreningen föreslår.

Detta ställningstagande omfattar även fortsättningsvis dispens på grund av ett försäkringsföretags storlek och det slag av verksamhet som bedrivs (se artikel 4.1, 4.3 och 4.4. i Solvens II-direktivet). I dessa fall är det emellertid lämpligt att, som Finansinspektionen påtalar, i lag preciseras vilka bestämmelser som kan bli aktuella för undantag. Det bör endast vara fråga om bestämmelserna om solvens, offentliggörande och grupptillsyn, dvs. förslagna bestämmelser i 5–9, 16 och 19 kap. FRL. Ett försäkringsföretag av en viss, mindre storlek och med visst slag av

verksamhet bör därför kunna beviljas undantag från vissa av bestämmelserna i FRL. En ansökan om undantag på grund av ett försäkringsföretags storlek och verksamhet bör, i likhet med ansökningar om dispens med stöd av nuvarande 1 kap. 19 och 20 §§, prövas av Finansinspektionen.

En sådan dispensregel får även anses genomföra bestämmelsen i direktivet om att alla försäkringsföretag har rätt att bedriva verksamhet helt enligt direktivets regler (se artikel 4.5).

För förutsägbarhetens skull bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljas undantag beroende på storlek och verksamhet som bedrivs. Ett sådant bemyndigande ger möjlighet för regeringen eller annan myndighet att skapa flexibla regler om solvens och offentliggörande, anpassade bl.a. för de olika kategorierna av mindre försäkringsföretag. Om det visar sig att en sådan kommande reglering inte uppfyller kraven på tydlighet och förutsägbarhet bör, i enlighet med synpunkter från Finansinspektionen och Svensk Försäkring, en ny alternativ lagreglering för mindre försäkringsföretag arbetas fram.

Lagrådet anser att föreslaget bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka bestämmelser som ska gälla för försäkringsföretag som beviljats undantag beroende på storlek bör begränsas och att åtminstone grunddragen i det regelsystem som ska gälla för dessa företag bör anges i lag. Bemyndigande ger möjligheter för regeringen att bemyndiga

Finansinspektionen att utarbeta det alternativa regelverket i sin helhet. Lagrådets menar att en sådan ordning starkt kan ifrågasättas, särskilt eftersom det i andra bestämmelser i lagen förutsätts att ett kapitalkrav ska gälla även för dessa företag.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att grunddragen i det kompletterande regelsystemet bör anges i lag.

Artikel 4.2. i Solvens II-direktivet innebär att Solvens II-direktivet ska tillämpas om ett överskridande av tröskelvärdena (beloppen) skett under tre på varandra följande år. En motsvarande bestämmelse bör föras in i FRL. För att Finansinspektionen ska få vetskap om ett sådant överskridande bör det även införas en skyldighet för ett försäkringsföretag att snarast anmäla ett sådant överskridande till inspektionen.

Det saknas anledning att, såsom Finansinspektionen önskar, ge myndigheten vidare möjligheter än de som direkt följer av direktivet att upphäva ett medgivet undantag. Däremot bör bestämmelserna om tillsyn och ingripanden ändras för att fullt ut beakta de särregler för mindre försäkringsföretag som kan fastställas av Finansinspektionen (se avsnitt 17).

Nuvarande bestämmelser i 1 kap. 19 § 2 och i 1 kap. 20 § 1 FRL bör behållas oförändrade eftersom de genomför artiklarna 6 och 10.1 i Solvens II-direktivet.

Hänvisningar till S6-4

7. Tillstånd för försäkringsföretag

7.1. Lämplighetsprövning

Regeringens förslag: Gällande bestämmelser om Finansinspektionens lämplighetsprövning av ledande befattningshavare (ledningsprövning) kvarstår. Kretsen av personer som ska omfattas av prövningen utvidgas till att omfatta även personer som ansvarar för centrala funktioner i försäkringsföretaget.

Inom ramen för företagsstyrningsreglerna ska ett försäkringsföretag säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, de som ska vara ersättare för någon av dem och alla de som ansvarar för centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet. Sanktionsbestämmelserna mot de försäkringsföretag som inte uppfyller lämplighetskravet för ledande befattningshavare utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att försäkringsföretaget ska se till att den utpekade personkretsen och deras ersättare uppfyller lämplighetskraven samt att även ersättare till sådana personer som ansvarar för en central funktion ska omfattas av anmälningsskyldigheten till Finansinspektionen. Utredningen föreslår även att företaget ska anmäla när personer har ersatts på grund av att dessa inte längre uppfyller lämplighetskraven och att det gällande lämplighetskravet ska ersättas med ett krav på gott anseende och en god integritet.

Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att Finansinspektionens granskning bör avse företagens processer eller åtminstone inte mer än de lämplighetskrav som respektive företag ställer upp. Dessutom bör inspektionen ta emot information om de berörda. Om inspektionen ska pröva lämpligheten hos samtliga berörda, kan detta medföra praktiska och juridiska problem, t.ex. i samband med rekryteringar. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det är något oklart i vad mån företaget ska lämplighetspröva och redovisa till inspektionen, eller om det alltjämt är inspektionen som ska lämplighetspröva. Föreningen menar att det är ytterst angeläget att klarlägga vem som ska pröva lämpligheten, inte minst ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Även Sveriges Advokatsamfund anser att det är oklart vilken roll Finansinspektionen har i lämplighetsprövningen.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser att det dessutom bör införas en bestämmelse om lämplighetsprövning av styrelsen i dess helhet. Svensk Försäkring anför att det får anses oproportionerligt att sanktionsbestämmelserna mot de försäkringsföretag som inte uppfyller lämplighetskravet för ledande befattningshavare utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner. Försäkringsjuridiska föreningen anser att kretsen för lämplighetsprövning inte bör utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala

funktioner. Sveriges Advokatsamfund efterfrågar ett förtydligande av hur Finansinspektionens lämplighetsprövning förhåller sig till försäkringsföretagens prövning inom ramen för företagsstyrningsreglerna.

Bakgrund: I artikel 42.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:

1. Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning.

2. Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. Av artikel 42.2 framgår att ett försäkringsföretag ska meddela tillsynsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och därvid lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen har den lämplighet som krävs. Av artikel 42.3 framgår att försäkringsföretag ska underrätta sina tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i artikel 42.1 och 42.2 har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller lämplighetskraven. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/3516 föreskrivs i artikel 258.1 c försäkringsföretaget ska säkerställa att medlemmarna i förvaltnings- , lednings- och tillsynsorganet tillsammans har nödvändiga kvalifikationer, kompetenser och yrkeserfarenheter på de relevanta verksamhetsområdena så att de effektivt och professionellt kan leda och övervaka försäkringsföretaget. Enligt FRL ska den som ska ingå i styrelsen för ett försäkringsföretag och vara verkställande direktör, eller dennes ställföreträdande, ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt vara lämplig för uppgiften (2 kap. 4 § 4). Av FRL framgår att Finansinspektionen ska återkalla företagets tillstånd om någon som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lämplighetskraven (16 kap. 8 §). Detta får dock bara ske om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör.

Skälen för regeringens förslag

Personkretsen

Av Solvens II-direktivet följer att försäkringsföretaget ska se till att alla som leder verksamheten eller utför andra centrala funktioner ska uppfylla lämplighetskraven. Anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas dock till personer som leder verksamheten eller har ansvaret för en central funktion. Personkretsen som ska uppfylla lämplighets-

16 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II).

kraven är således vidare än den som omfattas av anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten.

I artikel 42 preciseras inte vilka centrala funktioner som avses. Viss vägledning kan dock hämtas av skäl 33 i direktivet som anger att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet anses vara nyckelfunktioner. Funktionerna som ingår i systemet är funktionerna för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie. Vidare anges i skäl 34 att alla som utför arbete i nyckelfunktioner ska vara lämpliga för sin uppgift, men att anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas till de personer som innehar nyckelfunktioner. För att skapa en tydlig reglering kring avgränsningen av de lagstadgade lämplighetskraven, bör en bestämmelse införas i lagen som preciserar vilka de centrala funktionerna är. I lag bör således fastställas att ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion.

Såväl skyddsbehov som samhällsintresse talar, enligt regeringens mening, för att behålla gällande bestämmelser om lämplighetsprövning (s.k. ledningsprövning) för att garantera samhällets insyn och påverkan i vem som ingår i ledningen för ett försäkringsföretag (jfr prop. 1995/96:173 s. 64 f.). Det förhållandet att motsvarande ledningsprövning företas inom andra delar av finansmarknadsområdet talar också för en bibehållen ordning.

Försäkringsjuridiska föreningen anser att kretsen för lämplighetsprövning inte bör utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner. Enligt föreningen är det missvisande att säga att dessa personer deltar i styrningen av ett försäkringsförertag. Enligt regeringens mening finns emellertid övervägande skäl för att utvidga

Finansinspektionens lämplighetsprövning till samtliga personer som ansvarar för en central funktion. Den som ansvarar för en central funktion har enligt direktivet ansetts ha en viktig och betydelsefull ställning och kraven på dessa personer ska därför vara höga. Att sådana personer uppfyller lämplighetskraven bör prövas redan i samband med tillståndsgivningen. Inspektionen bör likaså ha befogenhet att ingripa mot företaget för det fall att lämplighetskraven i ett senare skede av verksamheten inte är uppfyllda.

I sammanhanget bör uppmärksammas att det i EU-förordningen på nivå 2 föreskrivs att försäkringsföretaget ska säkerställa att styrelsens samlade kompetens är tillräcklig. Finansinspektionen måste således, i samband med prövningen av enskilda styrelseledamöter, också kunna säkerställa detta krav. Som Lagrådet påpekar får någon svensk lagreglering emellertid inte ske av styrelsens samlade kompetens, eftersom en motsvarande bestämmelse finns i en direkt tillämplig EUförordning. Föreslagen reglering om detta bör således slopas. Det kan dock konstateras att ett försäkringsföretag ska lämna de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se nu gällande 14 kap. 5 § FRL). Finansinspektionen har även bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen (14 kap. 18 § 1 FRL och 7 kap. 2 § 35 FRF). Detta innebär således att Finansinspektionen har möjlighet att begära in de uppgifter som krävs för att inspektionen ska kunna bedöma om styrelsen i sin helhet uppfyller lämplighetskraven enligt solvesregelverket.

För att genomföra artikel 42 måste emellertid Finansinspektionens prövning kompletteras med en lämplighetsprövning som försäkringsföretaget ska göra inom ramen för företagsstyrningssystemet (se avsnitt 15.2). Försäkringsföretag ska således säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, de som ska vara ersättare för någon av dem och alla de som ansvarar för centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet.

Av 10 § i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2009:3) om ägar- och ledningsprövning följer att ett försäkringsföretag ska informera Finansinspektionen i samband med att företaget utser styrelseordförande, styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller dennes ställföreträdare. Den nu gällande, allmänna anmälningsskyldigheten enligt tidigare direktiv har således genomförts i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 2 kap. 19 § 1 FRL. En möjlighet vore således att låta den utvidgade personkretsen återspeglas i bemyndigandet, dvs. att bemyndigandet skulle utvidgas till personer som avses ansvara för en central funktion. Även direktivets krav på att företaget ska anmäla personer som inte längre uppfyller kompetenskraven skulle kunna genomföras genom föreskrifter inom ramen för det befintliga bemyndigandet.

Regeringen anser dock det vara lämpligt att direkt i lag – inom ramen för företagsstyrningssystemet – ålägga försäkringsföretaget att snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion i företaget. Försäkringsföretaget bör även åläggas att underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven.

På detta sätt skapas en tydlig och klar reglering kring dessa ledningsprövningsfrågor – en tydlighet som efterfrågas av Försäkringsjuridiska föreningen och Advokatsamfundet. Uppdelningen har sin grund i att det företagsstyrningssystem som blir följden av ett genomförande i nationell rätt av direktivbestämmelserna på detta område – kompletterat med bestämmelser i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 – ska utgöra en detaljerad ram inom vilken varje försäkringsföretag ska utforma sitt system. I denna ram ingår som framgått även lämplighetsprövning av vissa befattningshavare. Detta system ska fastställas och fortlöpande omprövas av styrelsen. Styrelsen har det yttersta ansvaret för att systemet för företagsstyrning följs. Ett system således på beskrivet sätt skiljt från bl.a. den lämplighetsprövning som Finansinspektionen föreslås ansvara för. Den uppdelning av lämplighetsprövningen som föreslås torde därför innebära att företagen inte kommer att drabbas av de av Svensk Försäkring och Advokatsamfundet befarade juridiska och praktiska svårigheter.

Därtill anser regeringen att Finansinspektionen ska ges möjlighet att ingripa om personer som ansvarar för en central funktion inte uppfyller lämplighetskraven. Dessa personer har mycket viktiga funktioner inom försäkringsföretaget och bör även i detta sammanhang jämställas med ledande befattningshavare i företaget, Personkretsen i nu gällande 16 kap. 8 § FRL bör därför utvidgas till att även omfatta sådana personer. En sådan utvidgning kan inte befaras leda till oproportionerliga

ingripandemöjligheter för Finansinspektionen, något som Svensk

Försäkring emellertid anser.

Kompetenskraven

Av direktivet följer att den utpekade personkretsen ska uppfylla angivna lämplighetskrav. De angivna kraven som i den engelska språkversionen benämns ”fit and proper” har i den svenska språkversionen översatts till krav på kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter samt anseende och integritet.

Dessa kompetenskrav får anses redan i huvudsak omfattas av nu gällande lydelse av 2 kap. 4 § 4 FRL. I och med att den personkretsen som ska prövas av Finansinspektionen utökas till att även omfatta de som ansvarar för en central funktion i företaget, bör dock bestämmelsen ändras till att dessa personer ska ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

I sammahanget kan noteras att dagens regler innebär en djupgående lämplighetsprövning från Finansinspektionens sida. Den innefattar inhämtande av uppgifter från t.ex. Rikspolisstyrelsen, Bolagsverket, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och företag som erbjuder kreditupplysningar. Härutöver tas underlag in från försäkringsföretaget för bedömning av bl.a. intressekonflikter.

Styrkande av gott anseende

Det bör särskilt uppmärksammas att artikel 43 i Solvens II-direktivet under vissa förhållanden kräver att visst underlag från en annan medlemsstat godtas till styrkande av gott anseende. Eftersom någon reglering av frågan om vilka dokument som ska godtas som bevis på en persons lämplighet inte kommer att införas i lag, saknas skäl för införande av bestämmelser om godtagande av motsvarande dokument från en annan medlemsstat på denna författningsnivå.

Hänvisningar till S7-1

8. Verksamhet i ett annat land inom EES

8.1. Överföring av uppgifter m.m. vid sekundäretablering inom EES

Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som Finansinspektionen ska lämna till tillsynsmyndigheten i värdlandet i samband med ett försäkringsföretags etablering av filial eller generalagentur (sekundäretablering) i ett annat land inom EES utvidgas till att omfatta om företaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.

Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att artikel 146 i

Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 146 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om bl.a. överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter vid etablering av filial. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 10 i första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 32 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 40 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 2–5 §§ FRL.

Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska lämna enligt 3 kap. 2 § första stycket FRL – om förutsättningar för detta är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.

Hänvisningar till S8-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

8.2. Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet

Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som Finansinspektionen ska lämna till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES utvidgas till att omfatta om företaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.

Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att artikel 148 i

Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om den anmälan som tillsynsmyndigheten i hemlandet ska göra till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag i hemlandet avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra länder inom EES. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 16 i andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 35 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 42 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 17–20 §§ FRL.

Bestämmelserna i artikel 148 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska

lämna enligt 3 kap. 17 § FRL – om förutsättningar för detta är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

8.3. Ändrade uppgifter vid gränsöverskridande verksamhet

Regeringens bedömning: Den ändring i Solvens

II-direktivets

bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster som görs genom omnibus II-direktivet kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 145 och 146 i

Solvens II-direktivet finns som nämnts bestämmelser om sekundäretablering. Enligt artikel 145.1 ska ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet om detta, och i artikel 145.2 och 145.3 finns närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska lämnas i samband med en sådan underrättelse. I artikel 145.4 finns bestämmelser om vad som ska gälla om de uppgifter som har lämnats i underrättelsen ändras. Enligt artikel 146 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra uppgifterna till tillsynsmyndigheten i värdlandet.

I artiklarna 147 och 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet (utan sekundäretablering). Enligt artikel 147 ska försäkringsföretag som har för avsikt att börja bedriva gränsöverskridande verksamhet anmäla detta till tillsynsmyndigheten i hemlandet, som sedan i sin tur ska lämna en anmälan till tillsynsmyndigheten i värdlandet. Enligt artikel 148 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten i värdlandet.

Enligt artikel 149 i Solvens II-direktivet ska ändringar i de uppgifter som har lämnats vid sekundäretablering enligt artikel 145 omfattas av det system med förhandsanmälan och anmälan som finns för gränsöverskridande verksamhet utan sekundäretablering i artikel 147 och 148. Hänvisningen till artikel 145 i artikel 149 synes vara en uppenbar felskrivning.

Genom artikel 2.38 i omnibus II-direktivet ersätts hänvisningen i artikel 149 till artikel 145 med en hänvisning till artikel 147. Eftersom det svenska genomförandet av de nu aktuella bestämmelserna har grundats på de ”riktiga” bestämmelserna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och det tredje skadeförsäkringsdirektivet, och alltså inte på den felaktiga konsolideringen i Solvens II-direktivet finns det inget

behov av att genomföra den ”rättelse” av Solvens II-direktivet som sker genom omnibus II-direktivet.

9. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse

9.1. Stabilitetsprincipen och det nya solvensregelverket

Regeringens förslag: Stabilitetsprincipen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningens förslag innebär att de nya bestämmelserna om solvenskapitalkrav, kapitalbas, företagsstyrning och tillsyn som införs till följd av Solvens IIdirektivet ersätter den nuvarande stabilitetsprincipen.

Remissinstanserna: Finansinspektionen avstyrker utredningens förslag att slopa stabilitetsprincipen och föreslår att bestämmelsen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i FRL. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att det kan finnas behov av en regel liknande den nuvarande stabilitetsprincipen och att det bör analyseras vidare huruvida en stabilitetsprincip liknande den nuvarande verkligen står i strid med en ändamålstolkning av bestämmelserna i Solvens II-direktivet.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska förening avstyrker att stabilitetsprincipen behålls och hävdar att det inte finns något utrymme i förhållande till EU-reglerna för att behålla den principen. Även Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksamt till att behålla principen.

Skälen för regeringens förslag: Den allmänna stabilitetsprincipen i 4 kap. 1 § FRL innebär att en försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkring kan fullgöras. Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nu nämnd bestämmelse (se 4 kap. 18 § 1 FRL och 7 kap. 2 § 7 försäkringsrörelseförordningen [2011:257]).

Denna allmänna stabilitetsprincip utgör således en övergripande förklaring av det grundläggande syftet med försäkringsrörelseregleringen, nämligen att försäkringsrörelse alltid ska bedrivas på ett sådant sätt att försäkringsföretagen kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade Detta syfte bär även

upp Solvens II-direktivet, vilket framgår bl.a. av skäl 16 till direktivet. Detta har Finansinspektionen också uppmärksammat i sitt remissvar över utredningens förslag. Dagens stabilitetsregel ligger alltså i linje med ändamålen med Solvens II-direktivet.

Den allmänna stabilitetsprincipen fungerar som en direkt handlingsregel för försäkringsföretagen och som en vägledande regel för Finansinspektionen i tillsynsarbetet. Den kompletterar således övriga rörelseregler genom att den är en utgångspunkt vid tolkningen av andra rörelseregler, men även som stöd för reglering av företeelser som ännu saknar tydlig reglering i FRL.

Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker att stabilitetsprincipen behålls och hävdar att det inte finns något utrymme i förhållande till EU-reglerna för att behålla den principen. Även Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksamt till att behålla principen.

Jämfört med de nu gällande försäkringsdirektiven innehåller Solvens II-direktivet mer utförliga regler i många avseenden. Dessutom omfattar det samlade Solvens II-regelverket detaljregler i EUförordningar på nivå 2. Detta regelverk kommer även att innehålla detaljerade regler på nivå 2,5 och vägledande riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Detta till trots, bedöms den allmänna stabilitetsprincipen ändå ha fortsatt praktisk betydelse för tolkningen och tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna. Någon fullständig detaljreglering är det ändå inte fråga om. En stor del av regelverket kommer att vara principbaserat och dessutom följa proportionalitetsprincipen, vilket ger ytterligare utrymme för flexibilitet i tolkning och tillämpning så att hänsyn kan tas till verksamhetens omfattning och art (se avsnitt 9.3.3 om föreslagen proportionalitetsregel).

Det bör även i sammanhanget uppmärksammas att försäkringsbranschen kännetecknas av en snabb utveckling av både produkter och affärsmodeller. Utvecklingstakten är ofta betydligt snabbare än lagstiftningsprocessen, såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Det innebär att det med stor sannolikhet kommer att förekomma företeelser inom försäkringsområdet som saknar direkt reglering. I dessa fall är det av värde att lagstiftningen innehåller en allmän princip som kan styra utvecklingen i en riktning som är förenlig med det övergripande stabilitetssyftet.

Till detta kommer att det i annan lagstiftning på det finansiella området har ansetts möjligt att behålla allmänna rörelsekrav som liknar stabilitetsprincipen även när lagstiftningen till största delen vilar på EU-rättslig grund. Såväl lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden innehåller övergripande principer om soliditet, likviditet och riskhantering (se 6 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 8 kap. 3 och 4 §§ lagen om värdepappersmarknaden). Dessa regler föreskriver att verksamheten i instituten ska drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Dessutom uppställs allmänna principer om riskhantering. Både till lydelse och till funktion liknar de alltså stabilitetsprincipen i FRL. Soliditets-, likviditets- och riskhanteringsreglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden vilar på nationell grund och är inte föranledda av någon direktivbestämmelse med motsvarande innehåll (se prop. 2002/03:139 s. 273–276 samt 529 och 530). Avslutningsvis bör nämnas

att Finansinspektionen i nu nämnda fall har bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nyss nämnda bestämmelser.

I likhet med Finansinspektionen och Juridiska Fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet anser regeringen således att det även i den nya försäkringsrörelseregleringen – som bygger på Solvens II-regelverket – finns behov av en portalparagraf av samma art som den nu gällande stabilitetsprincipen. Av skäl som anförts ovan bedöms en sådan princip inte strida mot en ändamålstolkning av Solvens II-direktivet. Stabilitetsprincipen bör således behållas i sin nuvarande lydelse.

Hänvisningar till S9-1

9.2. God försäkringsstandard och information till försäkringstagarna

Regeringens förslag: Kravet på god försäkringsstandard behålls som en grundläggande bestämmelse för ett försäkringsföretags rörelse.

Även kravet på information till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar behålls. Vidare behålls bemyndigandena för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla lagens krav på god försäkringsstandard och om vilken information som ett försäkringsföretag ska lämna till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag begränsas dock tillämpningsområdet för principen om god försäkringsstandard uttryckligen till att avse ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Vidare föreslår utredningen ett slopande av bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsstandard.

Remissinstanserna: Svensk Försäkring tillstyrker utredningens förslag till utformning av regeln om god försäkringsstandard. Svensk Försäkring anmärker att omfattningen av kravet på god försäkringsstandard är oklar samt att bestämmelsen reser frågan om räckvidden av Finansinspektionens tillsyn, särskilt i förhållande till relevant civilrättslig lagstiftning.

Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet pekar på att den hittillsvarande standardprincipen (bestämmelsen om god försäkringsstandard) inte varit begränsad till enbart den egentliga försäkringsrörelsen utan har gällt verksamheten i dess helhet. Fakultetsnämnden menar att det även framdeles föreligger ett behov av en mer allmänt hållen regel som kan förhindra kringgåenden av bestämmelser om hur ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas, samt att en sådan regel inte bör strida mot Solvens II-direktivets ändamål. Sveriges Advokatsamfund och Livförsäkringsutredningen tillstyrker utredningens förslag rörande

lagbestämmelsen om god försäkringsstandard. Advokatsamfundet menar dock att en risk finns att begreppet god försäkringsstandard blir innehållslöst om Finansinspektionen fråntas sitt bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet och att denna risk gör sig desto starkare gällande mot bakgrund av att det inte finns någon branschorganisation eller liknande som har rätt att kodifiera branschpraxis. Livförsäkringsutredningen menar att det inte finns något motsatsförhållande mellan bemyndigandet och definitionen av god försäkringsstandard, eftersom Finansinspektionen även utan bemyndigandet skulle ha en roll som normgivare, men då genom meddelandet av allmänna råd i stället för av föreskrifter.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag,

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring avstyrker att kravet på god försäkringsstandard kvarstår i dess nuvarande lydelse och omfattning. För att inte strida mot Solvens II-regleringen, bör den i stället begränsas till att tydligt gälla behandling av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om god försäkringsstandard infördes, som utredningen angett, som en del i den s.k. försäkringsrörelsereformen (se prop. 1998/99:87). Innebörden av uttrycket god försäkringsstandard är att det ska vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Kravet på god försäkringsstandard är inte begränsat till själva försäkringsrörelsen utan gäller företagets verksamhet i dess helhet.

Det är främst skyddet för konsumenter och mindre företag som kravet tar sikte på (se prop. 1997/98:87 s. 392).

Svensk Försäkring avstyrker att kravet på god försäkringsstandard kvarstår i dess nuvarande lydelse och omfattning. För att inte strida mot

Solvens II-regleringen – särskilt med beaktande av nivå 2-regleringen – bör den i stället begränsas till att tydligt gälla behandling av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.

Vid bestämmelsens införande angavs att dess räckvidd innefattar ett försäkringsföretags handlande vid anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen (se a. prop. s. 181). I dessa delar, och i övrigt när det gäller ett försäkringsföretags behandling av försäkringstagare och andra som har rätt till ersättning på grund av försäkringar, innehåller Solvens II-direktivet inte någon närmare reglering. Det finns därför behov av att i nämnda delar bevara dagens allmänna bestämmelse rörande god försäkringsstandard, som också utredningen och flera remissinstanser anser.

Räckvidden för principen om god försäkringsstandard har också ansetts innefatta att organisationen och rutinerna i den övriga administrativa förvaltningen sker på ett tillfredsställande sätt för den ersättningsberättigade kretsen (se a. prop. s. 181). Vidare bör ett försäkringsföretag ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av denna krets. Däremot har principen om god försäkringsstandard inte ansetts ta sikte på ägarfrågor eller ledningsfrågor (se a. prop. s. 182).

Som utredningen anmärker innehåller Solvens II-direktivet en rad regler om företagsstyrning som ska säkerställa att ledningen för ett försäkringsföretag har rätt kompetens och erfarenhet. De reglerna finns

givetvis ytterst till för att försäkringsföretagen ska kunna infria sina åtaganden gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Direktivets regler om företagsstyrning tar dock sikte på de övergripande ledningsfrågorna och inte direkt på den delen av ett försäkringsföretags förvaltning som rör det direkta omhändertagandet av försäkringstagarna och övriga ersättningsberättigade. Vidare har ledningsfrågorna som nämnts ansetts inte vara omfattade av bestämmelsen om god försäkringsstandard. Regeringen kan därför inte ansluta sig till utredningens bedömning att direktivreglerna om företagsstyrning skulle omöjliggöra att principen om god försäkringsstandard behålls även i den del som avser den administrativa förvaltningen hos ett försäkringsföretag. Att denna gränsdragning, som Svensk Försäkring anmärker, med beaktande även av nivå 2-reglerna kan anses vara något mer oskarp får beaktas vid tillämpningen av standardregeln.

Eftersom dagens regel om god försäkringsstandard sålunda inte kan anses strida mot Solvens II-regelverket bör den bevaras. Den fyller en viktig funktion när det gäller att tillvarata de intressen som ska skyddas av rörelseregleringen under de föränderliga förhållanden som råder på försäkringsområdet.

Även bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter i fråga om kravet på god försäkringsstandard bör behållas. Det finns, som

Advokatsamfundet anför en risk för att begreppet inte fylls med innehåll om Finansinspektionen fråntas rätten att genom föreskrifter närmare ange vad som avses med god försäkringsstandard. De föreskrifter som kan komma att meddelas av inspektionen med stöd av bemyndigandet torde närmast innebära att den kvalitativt tillfredsställande branschpraxis som redan existerar på marknaden ges form av bindande författning.

Regeringen kan därför inte dela utredningens syn att det föreligger ett motsatsförhållande mellan själva begreppet god försäkringsstandard och en föreskriftsrätt för Finansinspektionen. I sammanhanget bör även poängteras att det vid utformningen av föreskrifter om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsstandard givetvis måste tas full hänsyn till gränsdragningen mot Solvens II-regelverket.

Även bestämmelserna i 4 kap. 2 § FRL om ett försäkringsföretags skyldighet att lämna information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade (den s.k. genomlysningsprincipen) bör behållas, liksom bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilken information som ska lämnas. Dessa regler fyller en mycket viktig funktion i fråga om konsumentskydd och Solvens II-direktivet innehåller inga motsvarande bestämmelser som kan ersätta dem. Reglerna kompletterar de civilrättsliga reglerna om information i försäkringsavtalslagen (2005:104).

9.3. Proportionalitetsprincipen

Hänvisningar till S9-3

9.3.1. Allmänt om proportionalitetsprincipen

Inledning

Proportionalitetsprincipen är en av de grundläggande principerna inom EU-rätten, fastställd i artikel 5 i Fördraget om upprättande av den Europeiska gemenskapen (EUF-fördraget). Där anges att gemenskapen inte ska vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Principen utvecklas i protokoll (nr 30) om tillämning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna från 1997. Principen kan generellt sägas vara ett uttryck för att ett agerande ska stå i proportion till målet som ska uppnås. Detta gäller vid införande av reglering på nationell nivå samt vid tillämpningen och tillsyn.

Proportionalitetsprincipen i svensk finansmarknadsrätt

I flera författningar på finansmarknadsområdet finns en proportionalitetsregel, antingen på grund av uttryckliga lagregler eller som en princip som bär upp bestämmelser i de författningarna.

Av 4 kap. 1 § FRL framgår att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl.a. att det är befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten är komplex, t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet, eller om den exempelvis avser husdjursförsäkringar med begränsad omfattning (prop. 1998/99:87 s. 392 f.). Hänsyn måste också tas till bl.a. vilka slags försäkringar som meddelas. I förarbetena till den nya försäkringsrörelselagen hänvisas till en proportionalitetsprincip i samband med att regler för mindre företag behandlas (prop. 2009:10:246 s. 408–411). Där anges att kraven på mindre företag bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten.

För banker är proportionalitetsprincipen uttryckligen lagfäst. Av 6 kap. 4 a § bank- och finansieringsrörelselagen framgår att bestämmelserna om soliditet, likviditet, riskhantering och genomlysning ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. Motsvarande reglering finns i 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden. I förarbetena till dessa bestämmelser anges att de nämnda kraven på instituten kan variera i förhållande till den verksamhet som instituten ägnar sig åt och att detta bör komma till uttryck genom att en uttrycklig proportionalitetsregel införs (prop. 2006/07:5, s. 136 och 137). Det framgår också att principen bör beaktas av Finansinspektionen vid utfärdande av föreskrifter.

Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet

Proportionalitetsprincipen omnämns i flera av skälen och artiklarna i direktivet. Dels direkt genom att det anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas, dels indirekt genom att det anges att ”åtgärder ska stå i

proportion till arten, omfattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i verksamheten”.

Principen omnämns direkt i skäl 19 i Solvens II-direktivet avseende små och medelstora företag, i skäl 20 avseende specialiserade försäkringsföretag, i skäl 21 avseende captivebolag och i skäl 133 avseende målen med direktivet. I artikel 29 anges att kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beaktar proportionalitetsprincipen, särskilt för mycket små försäkringsföretag.

Principen omnämns indirekt i skäl 18 avseende tillsyn, i skäl 21 avseende captivebolag (principen omnämns alltså både direkt och indirekt för denna typ av bolag), i skäl 31 avseende funktionerna i företagsstyrningen, i skäl 32 avseende företagsstyrning i mindre företag och i skäl 114 avseende tillsynskollegiernas arbete med försäkringsgrupper. Principen anges indirekt också i flera artiklar. Av artikel 29.3 framgår att en allmän princip för tillsynen i Solvens II-direktivet är att kraven ska tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Vidare framgår principen indirekt av artikel 35.4 a om uppgiftslämnande, artikel 36.6 om granskningsprocessen, artikel 41.2 om företagsstyrningssystem, artikel 45.2 om egen risk- och solvensbedömning, artikel 48.2 om aktuarien, artikel 86 h om genomförandeåtgärder för försäkringstekniska avsättningar, artikel 109 om förenklingar av standardformeln och av artikel 248.1 e om grupptillsynsmyndigheternas rättigheter och skyldigheter.

Slutligen bör det här också nämnas att proportionalitetsprincipen även finns omnämnd på flera ställen i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.

CEIOPS (Eiopas) råd om proportionalitetsprincipen

Mot bakgrund av flera frågeställningar kring proportionalitetsprincipens betydelse publicerade CEIOPS (numer Eiopa) i maj 2008 ett s.k. råd om proportionalitetsprincipen. Av rådet framgår att CEIOPS ansåg att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i direktivet, inklusive genomförandeåtgärderna. CEIOPS ansåg att principen är tillämplig när det kan anses oproportionerligt att tillämpa de generella reglerna med hänsyn till tre kriterier; riskens art, riskens komplexitet och riskens storlek. CEIOPS ansåg att det är den individuella riskprofilen som ska utgöra den huvudsakliga grunden vid bedömningen av om proportionalitetsprincipen är tillämplig.

CEIOPS ansåg att fokus bör ligga på en kombination av alla tre kriterier för att hitta en lösning som är lämplig med hänsyn till den risk som ett företag är exponerad för. CEIOPS ansåg att ett företag mycket väl kan vara litet, men ha en komplicerad riskprofil, och ett stort företag kan ha en enkel riskprofil. Även om det enligt CEIOPS var sannolikt att det framför allt är små och medelstora företag som kan få lättnader på grund av proportionalitetsprincipen, genom att medges enklare vägar att möta kraven, var det enligt CEIOPS fel att kalla proportionalitetsprincipen storleksbaserad.

Av rådet framgår vidare att CEIOPS ansåg bl.a. följande. Brist på resurser kan aldrig vara skäl för lättnader. Inte heller juridisk form – t.ex. ömsesidiga försäkringsföretag eller grupptillhörighet – kan i sig vara skäl

för lättnader. Proportionalitetsprincipen innebär inte i sig en automatisk förenkling för vissa företag och det är inte heller en princip där tillsynsmyndigheten kan pricka av tydliga punkter på en lista som gör att principen ska få genomslag. I stället måste alla faktorer beaktas och en helhetsbedömning göras. Det finns vidare två tydliga aspekter på proportionalitetsprincipen. Dels ska principen beaktas när kraven i direktivet genomförs, dels ska tillsynen utövas på ett sätt som är förenligt med principen.

När det gäller arten, komplexiteten och storleken anges det i CEIOPS dokument följande. Med arten avses framför allt de underliggande riskerna hänförliga till de försäkringsklasser som ett företag tecknar. De särdrag som gäller för captiveföretag respektive återförsäkringsföretag ska beaktas. Begreppet komplexitet är till viss del kopplat till art, eftersom en viss typ av verksamhet kan kräva mer avancerade metoder eller mer avancerad och sofistikerad styrning/hantering av risker. Komplexitet kan också uppstå på grund av ett företags val av investeringsstrategi eller på grund av svårigheter att utvärdera åtagandena. Storleken på verksamheten påverkar också bedömningen. Men det är hela tiden en kombination av de tre kriterierna som är avgörande.

9.3.2. Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den allmänna proportionalitetsprincip som finns i Solvens II-direktivet ska inte gälla de delar av försäkringsrörelselagen som inte grundar sig på Solvens II-direktivet. Principen gäller inte heller vid genomförandet av de krav i direktivet som på grund av sitt innehåll inte kan ändras genom proportionalitetsöverväganden.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser att proportionalitetsprincipen gäller vid tolkningen av alla bestämmelser i FRL och även ska tillämpas vid den tillsyn som med stöd av lagen ska utövas av Finansinspektionen.

Remissinstanserna: Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen instämmer i utredningens bedömning. Livförsäkringsutredningen menar att tillämpningsområdet för den föreslagna generella proportionalitetsregeln bör ses över och att den inte bör omfatta hela

FRL.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag, utom såvitt avser kraven på stabilitet och god försäkringsstandard.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde bör vara vidare än vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss.

Skälen för regeringens förslag: Det står klart att en allmän proportionalitetsprincip gäller enligt Solvens II-direktivet. Utredningen och Svensk

Försäkring menar att principen bör tolkas vidsträckt. Principens tillämpningsområde kan dock inte anses vara så vidsträckt som utredningen och Svensk Försäkring gör gällande. Ett antal avgränsningar av

tillämpningsområdet måste göras, dels mot bakgrund av direktivets räckvidd i förhållande till nationell reglering, dels på grund av utformning och innehåll hos vissa direktivbestämmelser.

När det gäller Solvens II-direktivets räckvidd och innehåll i förhållande till FRL kan konstateras att en relativt stor del av reglerna i FRL inte är föranledda av EU:s försäkringsrörelsereglering. På nationell grund vilar en rad allmänna bestämmelser, exempelvis förbuden mot förespegling av återbäring och mot avtal om tjänster med en jävskrets (se 4 kap. 9 och 12 §§ FRL), liksom vidare den associationsrättsliga regleringen av de olika slagen av försäkringsföretag (se 11–13 kap. FRL). Proportionalitet ska enligt artikel 29.3 i Solvens II-direktivet gälla vid tillämpningen av alla direktivets krav. Det finns således inte något krav i Solvens IIdirektivet på att principen även ska gälla vid tillämpningen av de regler i FRL som inte föranleds av direktivet. Tillämpning av proportionalitetsprincipen på alla bestämmelser i FRL, dvs. även utanför det direktivstyrda området, riskerar också att skapa oklarhet kring de associationsrättsliga reglerna i FRL. Som Livförsäkringsutredningen påpekar medför en sådan ordning att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde vidgas till att även omfatta de regler i den allmänna associationsrätten – aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar – som det hänvisas till i FRL.

Mot den angivna bakgrunden finns det anledning att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet för proportionalitetsprincipen till de bestämmelser i FRL som föranleds av Solvens II-direktivet, dvs. bestämmelserna om värdering av tillgångar och skulder, placeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.

Därutöver föreslogs i lagrådsremissen att principen skulle gälla även vid tillämpningen av de allmänna kraven i FRL på stabilitet och god försäkringsstandard (se 4 kap. 1 och 3 §§ FRL). Lagrådet ifrågasätter behovet av att införa en särskild proportionalitetsregel av föreslaget slag, även avseende den rent nationella regleringen. Lagrådet anser att det är svårt att bedöma om ett krav att driva rörelsen enligt god försäkringsstandard kan preciseras genom att stadga att kravet ska tillämpas proportionellt i förhållande till riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Regeringen delar Lagrådets bedömning att proportionalitetsprincipen inte bör tillämpas på stabilitetsprincipen och god försäkringsstandard. Som angetts ovan ska proportionalitetsöverväganden redan i dag göras vid tillämpningen av stabilitetsprincipen, eftersom hänsyn ska tas till rörelsens omfattning och art. Vad som är god försäkringsstandard får också bedömas med hänsyn till verksamhetens omfattning och art.

Däremot anser regeringen att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpningen av alla de bestämmelser som Solvens II-direktivet innefattar och därmed på alla de svenska bestämmelser som genomför direktivet (se artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt CEIOPS rådgivningsdokument om proportionalitetsprincipen, s. 5). Principen nämns, som angetts ovan, direkt och indirekt i ett antal direktivbestämmelser. Det ska inte tas till intäkt för att principen inte gäller där den inte nämns, vare sig direkt eller indirekt.

Att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpning av samtliga krav i Solvens II-direktivet och av de bestämmelser som genomför direktivet, betyder inte alla krav i Solvens II-direktivet kan ändra innebörd genom ett sådant beaktande. Än mindre kan det betyda att något krav i direktivet bortfaller. Vissa regler i direktivet har karaktär av absoluta krav med en viss bestämd innebörd. I sådana fall innebär beaktandet av proportionalitetsprincipen ingen egentlig förändring. Som exempel på ett sådant absolut krav kan nämnas regeln om att försäkringsföretagen årligen ska offentliggöra en lägesrapport om verksamhet och solvens. Till samma kategori kan bestämmelserna om konfidensnivåerna för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet hänföras. Dessa nivåer ska vara 99,5 procent respektive 85 procent även med ett beaktande av proportionalitetsprincipen. På motsvarande sätt torde det också förhålla sig med kravet på att kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3.

Många andra bestämmelser i direktivet är däremot så utformade att det ter sig naturligt att vid tillämpningen göra proportionalitetsöverväganden. Detta gäller för de bestämmelser i direktivet som innehåller en kvalitativ angivelse av vad som ska gälla i ett visst avseende. Exempelvis talar artikel 121 om ”lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker” som ska användas för att beräkna sannolikhetsfördelning i en intern modell. Direktivet innehåller också bl.a. krav på ett ”effektivt förestagsstyrningssystem” (se artikel 41) och ”lämplig” nivå på försäkringstekniska avsättningar (se artikel 84). När värderande uttryck av det angivna slaget förekommer bör deras närmare innehåll i det konkreta fallet bestämmas bl.a. genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Det handlar då om att bedöma art, omfattning och komplexitet hos de risker som finns i ett visst försäkringsföretags verksamhet i förhållande till den skyddsnivå som direktivbestämmelserna ska ge. Proportionalitetsöverväganden kan exempelvis, som CEIOPS anmärkt, inte leda till att kraven på lämplighet hos ledande befattningshavare efterges.17 Däremot kan innebörden av kravet på lämplighet skifta från tid till annan och mellan olika företag.

Det får ankomma på rättstillämpningen att avgöra vilka av Solvens IIdirektivets krav som ska kunna mildras eller skärpas med hänvisning till proportionalitetsprincipen, respektive vilka krav som inte bör kunna ändras genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Den prövningen bör ta sin utgångspunkt i den konkreta utformningen av den bestämmelse som är aktuell och i det grundläggande intresset av skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.

Inom det område som täcks av proportionalitetsprincipen ska den beaktas vid regeltillämpning av företag och Finansinspektionen. Som regeringen tidigare uttalat bör den vidare beaktas vid utformningen av inspektionens föreskrifter (se prop. 2006/07:5 s. 137).

17 Se Advice to the European Commission on the Principle of Proportionality in the Solvency II Framwork Directive Proposal, May 2008, s. 15.

Hänvisningar till S9-3-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 3

9.3.3. Proportionalitetsregeln ska ingå bland de grundläggande bestämmelserna om försäkringsrörelsen

Regeringens förslag: En uttrycklig proportionalitetsregel införs i försäkringsrörelselagen. Den ska gälla vid tillämpningen av de rörelserättsliga reglerna om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.

Utredningens förslag: Proportionalitetsprincipen utformas som en portalbestämmelse och placeras bland de inledande bestämmelserna i

FRL. Den ska gälla vid tillämpningen av alla FRL:s bestämmelser.

Remissinstanserna lämnar förslaget att proportionalitetsregeln ska ingå bland de grundläggande bestämmelserna om försäkringsrörelse utan erinran.

Förslaget till utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Proportionalitetsprincipen är en grundläggande regel i Solvens II-direktivet och gäller redan som angetts generellt vid tillämpningen av direktivets krav. Som utredningen funnit bör detta göras tydligt i FRL för att undvika tolkningen att principen bara gäller när den uttryckligen nämns i vissa bestämmelser. Därför bör en generell proportionalitetsregel införas i FRL. Den bör placeras bland de grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse på grund av sitt sakliga samband till form och innehåll med de regler som i dag ingår i den kategorin. En proportionalitetsregel har getts motsvarande placering i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden (se 6 kap. 4 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden). Genom den föreslagna proportionalitetsregeln genomförs den allmänna proportionalitetsregeln i artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt vidare de särskilda bestämmelserna om proportionalitet i bl.a. artiklarna 41.2 och 45.2.

I enlighet med vad som sagts om principens tillämpningsområde bör den inte, som utredningen föreslagit, gälla för alla bestämmelser i FRL. Den ska endast gälla vid tillämpning av de bestämmelser i lagen som ligger inom principens tillämpningsområde, dvs. de regler i FRL som motsvarar de rörelserättsliga reglerna i Solvens II-direktivet om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.

Den språkliga utformningen av bestämmelsen bör vara densamma som i motsvarande bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Det innebär att proportionalitet ska iakttas i förhållande till ett försäkringsföretags verksamhet. I artikel 29.3 i Solvens II-direktivet talas om proportionalitet i förhållande till de inneboende riskerna i ett försäkringsföretags verksamhet. Som utredningen påpekat hänvisar Solvens II-direktivet också vid några tillfällen

till verksamheten eller försäkringsföretaget i stället för till riskerna i verksamheten när proportionalitetsprincipen behandlas.

Hänvisningar till S9-3-3

9.3.4. Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen

Regeringens bedömning: Någon särskild proportionalitetsprincip med avseende på gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar bör inte införas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör frågan instämmer i utredningens bedömning. LO anser att en särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på kollektiva försäkringar måste införas, för det fall utredningens förslag om en portalbestämmelse inte blir verklighet.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns det ingen specifik särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Sådan verksamhet utgör försäkringsrörelse och regleras av Solvens II-direktivet precis som annan försäkringsrörelse. Någon nationell särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar bör därför inte införas. Det sagda innebär att den proportionalitetsprincip som nu införs även kommer att gälla för de försäkringsföretag som tillhandahåller gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar.

Det kan inte uteslutas att proportionalitetsprincipen kan komma att spela en roll vid tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna på sådan verksamhet som består i tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Den verksamhetens art är särpräglad bl.a. på grund av den nära kopplingen till arbetsrättsliga förhållanden. Liksom i övrigt när det gäller proportionalitetsprincipen får det dock ankomma på rättstillämpningen att klargöra om och i så fall vilket utrymme principen ger för särbehandling av verksamhet som består i tillhandahållandet av olika former av kollektiv försäkring.

10. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar

10.1. Tillgångar och skulder

10.1.1. Värdering av tillgångar och skulder

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde i en särskild balansräkning för solvensändamål (solvensbalansräkning).

Vid värdering av skulder ska hänsyn inte tas till företagets egen kreditvärdighet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen förslår även att det ska införas en upplysningsbestämmelse om att tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt särskilda värderingsregler.

Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att uttrycket verkligt värde inte bör föras in i lag, eftersom det inte förekommer i direktivtexten. Dessutom anser inspektionen att uttrycket används i redovisningstekniska sammanhang och därmed kan få en annan innebörd i framtiden än den som avses i direktivet.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om beräkning av kapitalbas och solvensmarginal utgår ifrån den redovisning som företaget ska göra enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag (ÅRFL). Därigenom får värderingsreglerna som gäller för externredovisningen genomslag även i redovisningen för tillsynsändamål (se 4 kap. ÅRFL). Det finns dock en särskild värderingsregel i

FRL för skuldtäckningstillgångar. Dessa ska, enligt 6 kap. 27 §, värderas till verkligt värde. Med verkligt värde avses tillgångens marknadsvärde, enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20).

Den rådande ordningen förändras genom Solvens II-direktivet. Direktivet förutsätter att försäkringsföretagen upprättar en särskild redovisning för tillsynsändamål. Redovisningen ska omfatta hela balansräkningen, dvs. såväl tillgångar som skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar (se skäl 45 i direktivet). Redovisningen ska ligga till grund för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav. För att begränsa den administrativa bördan för försäkringsföretagen bör värderingsstandarderna som används för tillsynsredovisningen vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet (se skäl 46). Det är lämpligt att benämna denna balansräkning som ska upprättas för tillsynsändamål för solvensbalansräkning. Lagrådet anser att det är lämpligare att välja ett ord som närmare ansluter till direktivet. Det kan emellertid konstateras att det inte finns någon särskild benämning i solvensregelverket på den särskilda redovisning som företagen förutsätts upprätta för

solvensändamål. Regeringen anser därför att benämningen solvensbalansräkning bör behållas, men att det i den bestämmelse i FRL som reglerar frågan tydliggörs att det rör sig om en särskild balansräkning för solvensändamål.

Enligt artikel 75.1 i Solvens II-direktivet ska försäkrings- och återförsäkringsföretag, om inte annat anges, värdera tillgångar till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs.

Det kan konstateras att utformningen av denna värderingsprincip till största delen är samma som den som tidigare har används för att definiera begreppet verkligt värde i internationella redovisningsstandarder. Numera finns värderingsreglerna om värdering av verkligt värde samlade i IFRS 13 Värdering till verkligt värde. Närmare bestämt finns där samlat värderingsregler avseende verkligt värde för finansiella instrument (både tillgångar och skulder), fastigheter samt materiella och immateriella tillgångar. Definitionen av verkligt värde i IFRS 13 (punkt 9) har följande lydelse: ”det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelsen av en skuld genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer”.

Vidare följer av artikel 75.1 andra stycket att ingen hänsyn får tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet. I annat fall skulle ett företag med låg kreditvärdighet kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med högre kreditvärdighet.

Direktivet innehåller inte uttrycket verkligt värde, något som väcker frågan om detta uttryck bör föras in i lag. I det sammanhanget bör betonas att uttrycket verkligt värde numera är en vedertagen svensk översättning av det engelska begreppet ”fair value” som används i IFRSregelverket. Det förekommer också i nuvarande bestämmelse om värdering av skuldtäckningstillgångar (se 6 kap. 27 § FRL). Dessutom bör uppmärksammas att uttrycket verkligt värde i FRL tidigare har varit knutet till värderingsreglerna i redovisningslagstiftningen, men att det numera är frikopplat från den lagstiftningen (se prop. 2007/08:40 s. 89 f.).

Solvensbalansräkningen utgår i viss mån från redovisningen men är i huvudsak fristående från denna. Detta medför att förändringar i redovisningsregler inte kommer att gälla vid värderingen av tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Därmed uppstår inte någon risk, som

Finansinspektionen befarar, att uttrycket kan få en annan innebörd än den som avses i direktivet. Det finns därför anledning att dela utredningens bedömning att direktivets bestämmelse bör tas in i lag på ett sätt som ansluter nära till direktivtexten, dock kompletterat med uttrycket verkligt värde.

Av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 framgår hur aktieinnehav i dotterbolag ska värderas. Därför slopas bestämmelsen i 6 kap. 28 § FRL om värdering av aktier i vissa dotterbolag – en bestämmelse som byggt på värderingsreglerna i tidigare försäkringsrörelsedirektiv. Av samma skäl finns det anledning att slopa

skyddsregeln i 6 kap. 29 § FRL som innebär att fordringar på någon annan än försäkringstagarna (tredje part) endast får godkännas för skuldtäckning efter avdrag för kvittningsbara motfordringar som gäldenären har mot försäkringsföretaget.

Den allmänna värderingsregeln i artikel 75 i Solvens II-direktivet gäller endast för tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Poster i tilläggskapitalet tillhör inte någon av dessa två kategorier. Det får därför anses obehövligt att – direkt i den lagtext som behandlar tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar – upplysa om att poster i tilläggskapitalet inte ska värderas till verkligt värde.

I EU-förordningen finns kompletterande bestämmelser som närmare anger hur det verkliga värdet ska beräknas. Det saknas därför anledning att bemyndiga Finansinspektionen att meddela föreskrifter om värdering till verkligt värde (jfr 6 kap. 34 § 9 FRL).

Hänvisningar till S10-1-1

10.2. Försäkringstekniska avsättningar

10.2.1. Hantering av gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter merparten av gällande bestämmelser om sådana avsättningar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att bemyndigandet ska begränsas till föreskrifter om beräkning av riskmarginalen.

Remissinstanserna: Aktuarieföreningen menar att bestämmelserna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör flyttas till

Finansinspektionens föreskrifter om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26). Finansinspektionen anser att det finns skäl att behålla ett allmänt hållet bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter motsvarande regler i de direktiv som upphävs till följd av Solvens II-direktivet, bl.a. det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i

FRL om försäkringstekniska avsättningar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens IIdirektivets bestämmelser i FRL. Detta gäller bestämmelserna i 5 kap. 1 § andra stycket, 3–6 och 9–11 §§ FRL (se bl.a. artikel 20 i konsoliderade

livförsäkringsdirektivet och artikel 15 a första skadeförsäkringsdirektivet).

Bestämmelsen i 5 kap. 2 § FRL om beräkning vid solidarisk ansvarighet infördes i samband med tillkomsten av FRL (se prop. 1981/82:180 s. 194) och vilar inte på EU-rättslig grund. Den kan inte anses strida mot Solvens II-direktivets regler om koassurans inom gemenskapen (se artikel 190–196 i Solvens II-direktivet). Mot den bakgrunden – och med hänsyn till att bestämmelsen får anses vara relevant även i en framtida reglering – bör den kvarstå efter genomförandet av Solvens II-direktivet i svensk rätt.

Bestämmelserna i 5 kap. 7, 8 och 13 §§ om beräkning av avsättningar för tjänstepensionsförsäkring och om bestämmande av premier för tjänstepensionsförsäkringar bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet om försäkringstekniska avsättningar som Sverige tillämpar på livförsäkringsföretag med stöd av medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Denna option ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla (se avsnitt 5.2.7). Till följd av detta utmönstras särbestämmelserna i 5 kap. FRL för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.

Bestämmelsen i 5 kap. 12 § FRL om bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar har sin grund i artikel 21 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som har överförts utan sakliga ändringar till artikel 209 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 § bör mot den bakgrunden behållas i sak. För att behålla sambandet mellan beräkningen av avsättningar och premieberäkningen ska dock premierna bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva. Tidigare skulle premierna för dessa försäkringar bestämmas på grundval av betryggande antaganden.

Bestämmelserna i 5 kap. 14 § FRL om aktuarie hanteras i företagsstyrningsavsnittet (se avsnitt 15).

Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ FRL om återköp och överföring av en försäkrings värde bör placeras i 4 kap. FRL om grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse.

Det gällande bemyndigandet i 5 kap. 17 § 1 för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning bör behållas med någon ändring. Som Finansinspektionen påtalar finns det ett behov av ett omfattande bemyndigande i fråga om teknisk detaljreglering och anpassning till förändrade förhållanden (se mer om detta i följande avsnitt).

Hänvisningar till S10-2-1

10.2.2. Krav på försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: En uttrycklig skyldighet för ett försäkringsföretag att göra försäkringstekniska avsättningar tas in i lag.

Avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkrings-

företag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att begreppet värdera ska användas för att bestämma de försäkringstekniska avsättningarnas omfattning. Vidare innehåller utredningens förslag inte någon uttrycklig skyldighet att göra försäkringstekniska avsättningar.

Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet beräkna bör användas för bestämmandet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället för begreppet värdera.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets innehåller i artikel 76.1 och 76.2 allmänna föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar. I artikel 76.1 åläggs medlemsstaterna att se till att försäkringsföretag gör försäkringstekniska avsättningar motsvarande sina åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara ett fiktivt marknadsvärde. Detta uttrycks i artikel 76.2 på så sätt att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget måste betala om det omedelbart vill föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag.

Av 5 kap. 1 § FRL framgår att försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal.

Det finns i dag, som utredningen påpekat, inte något uttryckligt krav i FRL på att ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar, trots att sådana krav förekommer i artikel 21 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och i artikel 17 i första skadeförsäkringsdirektivet. Ett sådant krav följer dock indirekt av 5 kap. 1 § FRL. Regeringen anser emellertid att det bör explicit framgå av lag att ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar (jfr Finansdepartementets promemoria Ett reformerat solvenssystem för försäkringsbolag s. 67).

Det finns även anledning att instämma i utredningens bedömning om att det bör införas en bestämmelse i lag som motsvarar direktivets krav om att avsättningarnas storlek ska motsvara en fiktiv marknadsvärdering.

Försäkringstekniska avsättningar bestäms genom en räkneoperation, baserad på löptider samt antaganden om bl.a. dödlighet, skadefrekvens och ränta. Det är därför mest ändamålsenligt att, som Finansinspektionen för fram, använda begreppet beräkna om bestämmandet av försäkringstekniska avsättningar. Det är också det begrepp som i dag används i FRL (se bl.a. 5 kap. 3–5 §§ FRL). Begreppet värdera bör förbehållas bestämmande av värde som sker genom en skönsmässig expertbedömning, såsom är fallet när tillgångars och skulders värde bestäms.

Hänvisningar till S10-2-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.3. Ansvarsfull beräkning

Regeringens förslag: Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva (ansvarsfull beräkning). Detta ska gälla för all försäkringsverksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utöver detta föreslår utredningen en särskild bestämmelse om att beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska vara förenlig med information från finansmarknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker.

Remissinstanserna: Aktuarieföreningen anser att begreppet aktsamt bör ersättas av begreppet försiktigt eller annat motsvarande begrepp för att beskriva de kvalitativa krav som ställs på de antaganden som ska ligga till grund för de försäkringstekniska avsättningarna.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss talas det i stället om en aktsam beräkning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen, Svensk Försäkring och Aktuarieföreningen anser att begreppet aktsam beräkning inte bör användas, eftersom det inte förekommer i Solvens II-regelverket. Finansinspektionen och Aktuarieföreningen föreslår att begreppet ansvarsfull beräkning används i stället.

Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 76.3, 76.4 och 78 i

Solvens II-direktivet innehåller kvalitativa krav på beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Av artikel 76.3 följer att beräkningen ska vara marknadsbaserad, dvs. bygga på information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker. Principen om aktsam eller ansvarsfull beräkning kommer till uttryck i artikel 76.4, där det stadgas att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt. I artikel 78 anges ett antal faktorer som ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar: kostnader för att uppfylla försäkringsåtagandena, inflationen samt de ersättningar som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala.

I samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt infördes ett krav på att avsättningarna för tjänstepensionsverksamhet ska beräknas på ett aktsamt sätt (se artikel 15 i tjänstepensionsdirektivet och 5 kap. 7 § FRL). Ett snarlikt krav kommer fortsättningsvis att gälla för all försäkringsverksamhet. I dessa fall krävs – förutom aktsamhet eller ansvarsfullhet – dessutom att antagandena som ligger till grund för avsättningarna ska vara tillförlitliga och objektiva.

Som Svensk Försäkring anmärker rimmar terminologin med aktsam beräkning illa med kraven i Solvens II-direktivet och kan medföra tillämpningsproblem, särskilt mot bakgrund av de ytterligare krav som ställs upp i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. I stället bör, som Finansinspektionen och Aktuarieföreningen föreslår, en princip om ansvarsfullhet användas.

Genom Solvens II-direktivet sker en övergång från ett system där försäkringstekniska avsättningar ska innehålla inbyggda säkerhetsmarginaler till följd av att betryggande antaganden ska göras (se 5 kap. 6 § FRL), till ett system där avsättningarna ska beräknas marknadsbaserat och mera direkt motsvara försäkringsåtagandenas ekonomiska värde.

Den kapitalbuffert som i dagens regelverk skapas genom kravet på betryggande antaganden ligger i det nya regelverket dels i kravet på en riskmarginal vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar, dels i den nya regleringen i fråga om kapitalkrav. Inom solvenskapitalkravet ska alla risker i företaget beaktas, således även de risker som är förenade med förändringar i försäkringsåtagandens storlek, t.ex. till följd av räntefall.

Det finns således anledning att i lag precisera att beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är ansvarsfulla, tillförlitliga och objektiva samt att denna princip om ansvarsfull beräkning ska gälla för all försäkringsverksamhet.

Mot denna bakgrund torde det vara obehövligt att införa en uttrycklig lagbestämmelse om att avsättningarna ska motsvara kraven i artikel 76.3, dvs. att avsättningarna ska vara förenliga med information från de finansiella marknaderna m.m. Detta får anses följa av att beräkningarna ska vara tillförlitliga och objektiva. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Av artikel 78 i Solvens II-direktivet framgår att kostnader för att uppfylla försäkringsförpliktelserna, inflationen och förväntade utbetalningar till försäkringstagare ska beaktas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar. Inte heller i detta fall torde någon särskild bestämmelse i lag vara nödvändig. Det får anses följa av nu föreslagen princip om ansvarsfullhet att dessa faktorer ska beaktas vid beräkningen. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S10-2-3

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.4. Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: De försäkringstekniska avsättningarna ska utgöras av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden och en riskmarginal.

Någon separat beräkning av riskmarginal ska inte göras om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringsavtal har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett säkert marknadsvärde. I ett sådant fall ska värdet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället motsvara marknadsvärdet för dessa finansiella instrument.

Den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.

Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår mer detaljerade bestämmelser om de antaganden som ska göras vid beräkningen av bästa skattningen och om den ränta som ska användas vid beräkningen.

Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet avgiven återförsäkring bör användas i stället för belopp som kan återfås på grund av återförsäkring. Aktuarieföreningen påpekar att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden och inte nuvärdet av förväntade framtida kassaflöden.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i stora delar med regeringens förslag. I utkastet till lagrådsremiss regleras endast huvudmetoden för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna reglerats. Där nämns inte heller att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant räntestruktur.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen och Svensk Försäkring anser att det i lag även bör preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Svensk Försäkring anför också att den alternativa metoden i direktivet för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör anges i lag. En sådan alternativ beräkning innebär att riskmarginalen inte beräknas separat.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 77 i Solvens II-direktivet innehåller de grundläggande reglerna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 77.1 framgår att de försäkringstekniska avsättningarna ska utgöra summan av en bästa skattning och en riskmarginal.

Därefter meddelas i artikel 77.2 föreskrifter om hur den bästa skattningen ska beräknas. Det anges där att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden, med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta löptider. Beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information och realistiska antaganden och utföras med lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Alla in- och utflöden av likvida medel som krävs för fullgörandet av försäkringsåtagandena ska beaktas. Beräkningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås till följd av avgiven återförsäkring eller från specialföretag.

I artikel 77.3 föreskrivs att riskmarginalen ska vara tillräcklig för att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över de aktuella försäkringsåtagandena.

Huvuddelen av de försäkringstekniska avsättningarna beräknas, som

Aktuarieföreningen påpekar, utifrån ett förväntat nuvärde av försäkringsåtagandena. Denna del av avsättningarna utgörs av den bästa skattningen av framtida kassaflöden. Därutöver ska en riskmarginal läggas till den bästa skattningen för att säkerställa att de försäkringstekniska avsätt-

ningarna uppgår till ett belopp som motsvarar vad försäkringsföretaget skulle behöva betala för att överföra sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det är således lämpligt att i lag införa en regel som motsvarar direktivets grundläggande bestämmelse om avsättningarnas omfattning. I en sådan grundläggande regel bör, som Svensk Försäkring hävdar, preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur.

Det får anses följa av principen om ansvarsfull beräkning att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information. Detsamma gäller att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden. I det begreppet ligger en avgränsning mot det i dagens FRL använda begreppet betryggande antaganden, som innebär att avsättningarna ska innefatta inbyggda säkerhetsmarginaler (se 5 kap. 6 § FRL och prop. 2004/05:165 s. 159 f.). Vidare får det även anses följa av principen om ansvarsfull beräkning att företaget beaktar alla in- och utbetalningar som krävs för att reglera åtagandena under deras återstående ansvarstid (jfr artikel 77.2 första– tredje styckena). Artikeln bör på detaljnivå genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Av artikel 77.2 fjärde stycket i Solvens II-direktivet framgår att den bästa skattningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås på grund av återförsäkringsavtal eller från specialföretag och att dessa belopp ska beräknas separat enligt artikel 81. En lagbestämmelse bör införas som motsvarar den direktivartikeln. Som Finansinspektionen anmärker, bör det etablerade begreppet avgiven återförsäkring användas om den återförsäkring som ett försäkringsföretag tecknar hos ett annat försäkringsföretag. Begreppet mottagen återförsäkring bör användas om den återförsäkring som ett försäkringsföretag meddelar åt andra försäkringsföretag. De belopp som ett försäkringsföretag kan återfå på grund av olika återförsäkringsarrangemang ska beräknas särskilt och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida. Detta bör framgå av lag, medan bestämmelserna i artikel 81 om beräkning av de belopp som kan återkrävas bör tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Av artikel 77.4 framgår att som huvudregel ska den bästa skattningen och riskmarginalen beräknas separat. Detta behöver dock inte ske då det finns ett finansiellt instrument på tillgångssidan som motsvarar försäkringsåtagandet. Detta är fallet bl.a. i fråga om fondförsäkring, då försäkringsföretagets åtagande i förhållande till försäkringstagaren motsvaras av ett innehav av andelar i investeringsfonder. Denna alternativa metod för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör, som Finansinspektionen och Svensk Försäkring påtalar, anges i lag.

Av artikel 77.5 följer att riskmarginalen ska beräknas genom att fastställa kostnaden för att ha en kapitalbas motsvarande solvenskapitalkravet under försäkringsåtagandenas återstående löptid.

De detaljerade bestämmelserna i artikel 77.5 om beräkningarna bör genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Möjligheten för ett försäkringsföretag att få tillstånd att använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna behandlas i avsnitt 24.2.12.

Det ska avslutningsvis noteras att Europeiska kommissionen har meddelat föreskrifter om beräkning av riskmarginalen i delegerade akter på nivå 2. Även tekniska standarder för genomförande inom detta område kommer att beslutas.

Hänvisningar till S10-2-4

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.5. Extrapolering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om att den riskfria räntestrukturen ska bygga på information från relevanta finansiella instrument och att extrapolering av räntestrukturen ska ske för de löptider där marknaderna för de finansiella instrumenten eller för obligationer inte fungerar väl (dvs. är inte tillräckligt djup, likvid eller transparent) kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Bestämmelserna i direktivet om vilka uppgifter kring de riskfria räntesatserna som ska fastställas och offentliggöras av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 77.2 första stycket i

Solvens II-direktivet framgår att bästa skattningen av framtida kassaflöden ska fastställas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att det i den grundläggande lagregeln preciseras att den bästa skattningen ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur, medan de mer detaljerade bestämmelserna kring bl.a. beräkningen av den bästa skattningen ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det bestämmelser i Solvens II-direktivet om principerna för hur den riskfria räntan närmare ska bestämmas, särskilt vid långa löptider. Enligt de nya bestämmelserna – artikel 77a första stycket i Solvens II-direktivet – ska förfarandet för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen utnyttja och vara förenlig med information som erhålls från relevanta finansiella instrument. Vid fastställandet ska hänsyn tas till relevanta finansiella instrument för aktuella löptider där marknaderna för såväl finansiella instrument som obligationer är djupa, likvida och transparenta. För löptider där marknaderna för de relevanta finansiella instrumenten eller för obligationer inte är djupa, likvida och transparenta ska de riskfria räntesatserna extrapoleras.

Enligt den nya artikel 77a andra stycket ska den extrapolerade delen av den riskfria räntestrukturen bygga på terminskurser som konvergerar smidigt från en eller flera räntesatser i förhållande till de längsta löptiderna för vilka de relevanta finansiella instrumenten och

obligationerna kan observeras på en djup och likvid marknad, till en slutlig terminskurs.

Av artikel 2.23 i omnibus II-direktivet framgår att Eiopa kvartalsvis och för varje relevant valuta ska fastställa och offentliggöra riskfria räntesatser för relevanta löptider (jfr nya artikel 77e 1a i Solvens IIdirektivet).

De nya bestämmelserna – som är riktade till såväl Eiopa som till försäkringsföretagen – kring fastställandet av de riskfria räntesatserna är av sådan teknisk karaktär att de inte behöver framgå av lag, utan i stället bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Mot bakgrund av att det nu föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning (se avsnitt 10.2.1), kräver de nya bestämmelserna i artikel 77a inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

I detta sammanhang kan göras en jämförelse med förslaget till genomförande av artikel 77.5 andra och tredje styckena i Solvens IIdirektivet, som handlar om fastställandet av den räntesats som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen. Det har nu förutsatts att dessa mer tekniska bestämmelser meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

Bestämmelserna i den nya artikel 77e är riktade till Eiopa och kommissionen och kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.

Hänvisningar till S10-2-5

10.2.6. Matchningsjustering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag använder en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen.

Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering.

Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering.

Ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering får inte beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår att beräkningen av bästa skattningen ska ske med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Det föreslås att

artikel 77.2 genomförs genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I denna lagbestämmelse läggs nu till att den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Lagregeln kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Möjlighet att matchningsjustera de riskfria räntesatserna

Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 77b i Solvens II-direktivet – en möjlighet för försäkringsföretagen att, efter tillstånd från tillsynsmyndigheten, på vissa typer av åtaganden tillämpa en s.k. matchningsjusterad riskfri ränta. Bakgrunden till bestämmelserna om matchningsjustering behandlas i skäl 31i omnibus IIdirektivet, där det bl.a. framgår att bestämmelserna har sin grund i att obligationer och andra liknande tillgångar som ägs under hela dess löptid inte ger upphov till s.k. spreadrisk. För att undvika att denna spreadrisk – som uppstår till följd av kraven på värdering till verkligt värde – ”felaktigt” påverkar ett försäkringsföretags kapitalbas, ska företagen ha möjlighet att på visst sätt justera de riskfria räntesatserna som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av skäl 31 framgår vidare att tillämpningen av matchningsjusteringen ska vara föremål för tillståndsprövning och att det ska ställas strikta krav i syfte att säkerställa att företaget kan behålla tillgångarna under hela dess löptid.

Förutsättningarna för tillstånd

I den nya artikel 77b.1 första stycket anges de närmare förutsättningar (kraven) som måste vara uppfyllda för att tillsynsmyndigheterna ska kunna tillåta att ett försäkringsföretag använder matchningsjusterade riskfria räntesatser. Kraven, som är relativt detaljerade, kan sammanfattningsvis och förenklat sägas handla om att ringa in vilka typer av ”portföljer” (tillgångar och åtaganden) som medför behov av justeringar i de riskfria räntesatser som ska användas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att få tillstånd till matchningsjustering framgå av lag, medan de närmare kraven för tillstånd kan tas in i föreskrifter på lägre nivå. En liknande lagstiftningsteknik har nu använts när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar.

Här bör särskilt nämnas att det av skäl 37 i omnibus II-direktivet framgår att matchningsjusteringen inte bör innebära krav på att medlemsländerna har något juridiskt begrepp för separerade fonder i den nationella regleringen.

Förbud mot att återgå till en räntestruktur utan matchningsjustering

Genom den nya artikeln 77b.2 första meningen i Solvens II-direktivet införs en bestämmelse om att ett försäkringsföretag som har fått tillstånd

att använda matchningsjustering inte får återgå till att använda riskfria räntesatser utan matchningsjustering.

Bestämmelsen bör tas in i lag, efter mönster från den lagstiftningsteknik som nu har valts när det gäller s.k. återgång till standardmodell.

Vidare anges i andra meningen i artikel 77b.2 att om försäkringsföretaget inte längre uppfyller villkoren för användning av justeringen ska det omedelbart informera tillsynsmyndigheten om detta. En motsvarande underrättelseskyldighet bör införas i lag.

I artikeln föreskrivs även att om företaget inte har möjlighet att inom två månader på nytt säkra efterlevnaden av villkoren ska det upphöra att tillämpa justeringen och får inte heller tillämpa justeringen under en period på ytterligare 24 månader.

Med anledning av detta bör det införas en bestämmelse om att ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering enligt 17 kap. inte får beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.

Hänvisningar till S10-2-6

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.7. Matchningsjustering i relation till andra justeringar av den riskfria räntan

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att matchningsjustering inte får användas på en riskfri räntestruktur som är volatilitetsjusterad enligt bestämmelserna om detta, eller som är justerad enligt de särskilda övergångsbestämmelserna om den riskfria räntestrukturen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77b.3 i Solvens II-direktivet – bestämmelser om att matchningsjustering inte får användas i kombination med volatilitetsjustering eller den justering av de riskfria räntestrukturen som kan ske enligt de särskilda övergångsreglerna.

Bestämmelserna är av teknisk karaktär och bör därför genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

10.2.8. Beräkning av matchningsjusteringen

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77c i Solvens II-direktivet – bestämmelser om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen.

Dessa principer, som är av teknisk karaktär, bör lämpligen genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Hänvisningar till S10-2-8

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.9. Volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur volatilitetsjusteringen ska beräknas.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår det att bästa skattningen ska beräknas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Det föreslås att artikel 77.2 införlivas genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I denna lagbestämmelse läggs nu till att den ska beräknas med en relevant riskfri räntestruktur. Lagregeln kompletteras med och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det en ny artikel 77.d i Solvens II-direktivet som innehåller bestämmelser om möjligheten att använda s.k. volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen. Av skäl 32 i omnibus II-direktivet framgår att syftet med bestämmelserna om volatilitetsjustering är att är att motverka s.k. procykliskt agerande i investeringsprocesserna. Genom volatilitetsjusteringen mildras effekterna av överdrivna eller mycket stora räntedifferenser eller spreadar för obligationer. Det framgår också att volatilitetsjusteringen ska bygga på olika referensportföljer, och att effekterna av volatilitetsjusteringar på företagens finansiella position bör offentliggöras. Av skäl 33 i omnibus IIdirektivet framgår att det – med hänsyn till vikten av diskontering – bör

fastställas enhetliga villkor för företagens val av diskonteringsränta och att detta ska ske genom att ge kommissionen rätt att fastställa riskfria räntesatser och de grundläggande räntedifferenser som ska användas för beräkningen av matchnings- och volatilitetsjusteringarna.

Enligt den nya artikel 77d.1 får medlemsländerna kräva att volatilitetsjustering endast får användas efter tillstånd (förhandsgodkännande) från tillsynsmyndigheten. Det är svårt att se några skäl för att införa krav på särskilda tillstånd för volatilitetsjustering. Av lag bör i stället framgå att det finns en möjlighet för försäkringsföretaget att använda volatilitetsjustering. En sådan bestämmelse bör placeras i anslutning till bestämmelserna om matchningsjustering.

Bestämmelserna om hur volatilitetsjusteringen närmare ska fastställas – se artikel 77d.2–77d.4 – är av sådan teknisk karaktär att de lämpligen bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Här bör nämnas att fastställandet av volatilitetsjusteringen delvis kommer att bygga på uppgifter som ska fastställas av kommissionen och Eiopa (se artikel 77e).

Även bestämmelserna om hur en användning av volatilitetsjustering förhåller sig till användningen av matchningsjustering och solvenskapitalkravet – se artikel 77d.4a och 77d.4b – bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

De bestämmelser som nu föreslås bli genomförda genom föreskrifter på lägre nivå kräver lämpligen ett särskilt bemyndigande, som bör placeras i anslutning till de bemyndiganden som har föreslagits rörande matchningsjusteringen.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att bemyndigandet ska medge att Finansinspektionen utfärdar regler för beräkning av justeringen. Bemyndigandet bör därför förtydligas på detta sätt.

Möjligheten för ett försäkringsföretag att få tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av bästa skattningen behandlas i avsnitt 24.2.11.

Hänvisningar till S10-2-9

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1, 3

10.2.10. Nya regler om vad Europiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa i fråga om riskfri räntestruktur m.m.

Regeringens bedömning: Bestämmelser om vad Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa och offentliggöra i fråga om riskfria räntesatser, grundläggande räntedifferenser och volatilitetsjusteringar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 77e i Solvens II-direktivet bestämmelser om att Eiopa för varje relevant valuta ska lägga fast – och med vissa intervall offentliggöra – riskfria räntesatser, grundläggande

räntedifferenser som ska använda vid beräkningen av matchningsjusteringar och en volatilitetsjustering för respektive nationell marknad och löptid.

Bestämmelser som riktar sig till Eiopa behöver inte genomföras i nationell lagstiftning.

10.2.11. Överskottsmedel

Regeringens bedömning: Det saknas anledning att ta in en uttrycklig bestämmelse om att överskottsmedel som finns redovisade i konsolideringsfonden inte ska tas med vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att en särskild bestämmelse som klargör att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade framtida utbetalningar av överskottsmedel ur konsolideringsfonden hos ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst.

Remissinstanserna: Livförsäkringsutredningen menar att utredningens föreslagna lagbestämmelse är obehövlig.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.Svensk Försäkring och Aktuarieföreningen förespråkar att den av utredningen föreslagna lagregeln införs.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 78.3 i Solvens IIdirektivet framgår att försäkringsföretagen vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade. Artikeln omfattar bl.a. framtida återbäring som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala, oavsett om återbäringen är garanterad genom avtal eller inte. Detta gäller dock inte om ersättningarna omfattas av artikel 91.2. I den artikeln föreskrivs att nationell lagstiftning kan medge att vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och ersättningsberättigade (överskottsmedel) inte ska betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de aktuella medlen uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att klassificeras som nivå I. Det särskilda undantaget vad gäller överskottsmedel är tillämpligt beträffande konsolideringsfonden i ömsesidiga livförsäkringsföretag och livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst.

Att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade betalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade av medel ur konsolideringsfonden är av mycket stor betydelse för den svenska försäkringsmarknaden. Av förslaget till 7 kap. 10 § FRL framgår att konsolideringsfonden inte ska betraktas som ett försäkringsåtagande utan som en del av kapitalbasen. Det behövs därför inte, såsom

Livförsäkringsutredningen påpekar, men Svensk Försäkring och

Aktuarieföreningen däremot förespråkar, någon bestämmelse i det nu behandlade lagkapitlet om försäkringstekniska avsättningar.

10.2.12. Värdering av finansiella garantier och optioner

Regeringens förslag: Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår även att en särskild bestämmelse ska införas om att värdet på en option ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 79 i Solvens II-direktivet följer att värdet av finansiella garantier och optioner i försäkringsavtal ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Där anges också att de antaganden om utnyttjande av optioner som ett försäkringsföretag gör ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information. Vidare sägs att antagande ska ta hänsyn till hur förändringar i finansiella och andra förhållanden kan påverka sannolikheten för att en avtalad option utnyttjas.

Som exempel på optioner nämns i direktivartikeln möjligheten för försäkringstagaren att välja att premiebetalningar ska upphöra under en viss period och möjlighet för en försäkringstagare att få en försäkring återköpt av försäkringsföretaget (jfr 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen [2005:104]). Ett ytterligare exempel är möjligheten för försäkringstagare att ändra mottagare av en efterlevandeförmån. Det bör särskilt noteras att bestämmelsen i direktivet också avser optioner som försäkringsföretaget kan ha gentemot försäkringstagaren. Med begreppet garanti avses bl.a. avtalsvillkor om garanterad avkastning på insatt kapital, s.k. garanterad återbäring.

Det finns skäl att instämma i utredningens bedömning att den grundläggande bestämmelsen om att hänsyn ska tas till garantier och optioner bör tas in i lag. Däremot behöver de antaganden som ska göras beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner inte uttryckligen anges i lag. Inte heller det förhållandet att antagandena ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information behöver hanteras på denna författningshierarkiska nivå. Reglerna i artikel 79 andra stycket bör i stället genomföras i föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S10-2-12

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.13. Uppdelning av försäkringsrisker vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter försäkringsföretagets olika affärsgrenar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock att uttrycket riskgrupper används för att beteckna den enhet vari fördelning ska ske. Utredningen förslår inte att det närmare i lag ska anges hur fördelningen ska ske.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att bestämmelsen bör närmare knyter an till direktivets lydelse om begreppet homogena riskgrupper. Vidare menar inspektionen att det i lag bör anges att fördelningen ska ske i vart fall efter affärsgrenar.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den svenska språkversionen av artikel 80 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretags förpliktelser vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar fördelas på homogena riskgrupper, åtminstone efter klasser.

Den uppdelning som direktivet föreskriver bör framgå av FRL. Bestämmelsen måste, som utredningen funnit, förstås som att en separat beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna ska ske för olika typer av risker. Lagbestämmelsens avfattning bör närmare återspegla detta ändamål. Därför föreslås – i linje med vad Finansinspektionen anför – uttrycket ”försäkringsrisker av likartat slag” i stället för ”homogena riskgrupper”. Det förra uttrycket framstår dessutom som mer lättbegripligt.

Vidare bör begreppet klasser inte användas vid fördelningen av åtagandena, eftersom den nu aktuella fördelningen inte har någon koppling till bestämmelserna om försäkringsklasser i 2 kap. FRL. I stället bör, som Finansinspektionen förordar, begreppet affärsgrenar användas.

Även beträffande nu aktuell lagbestämmelse bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela föreskrifter.

Hänvisningar till S10-2-13

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

10.2.14. Approximationer

Regeringens förslag: Förutsättningarna för ett försäkringsföretags användande av lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att ett krav ska uppställas på att approximationer endast ska få användas då ett försäkringsföretag kan visa att det är lämpligt.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 82 första stycket i

Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna ska se till att försäkringsföretag har upprättat interna processer och metoder för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och riktiga.

Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är lämpliga, fullständiga och riktiga.

Av artikel 82 andra stycket i direktivet framgår att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i informationsunderlaget. En approximation är en beräkning av ett ungefärligt värde eller en metod att beräkna ett ungefärligt värde.

Artikeln innebär att ett försäkringsföretag får använda lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag. Detta gäller under förutsättning att försäkringsföretagets informationsunderlag på grund av särskilda omständigheter inte är av tillräcklig mängd och kvalitet för att en försäkringsmatematiskt tillförlitlig beräkningsmetod ska kunna användas.

Detta får anses följa av principen om ansvarsfull beräkning (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S10-2-14

10.2.15. Jämförelse med gjorda erfarenheter

Regeringens förslag: Kraven på att ett försäkringsföretag ska göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs vid beräkning av bästa skattningen av framtida kassaflöden efter jämförelser av gjorda erfarenheter, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att bästa skattningar av framtida kassaflöden och att de antaganden som bygger på dessa jämförs med gjorda erfarenheter. Därför krävs inte någon särskild lagbestämmelse motsvarande artikel 83 första stycket i Solvens II-direktivet.

Av bestämmelserna i artikel 83 andra stycket följer ett krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter. Ett försäkringsföretag ska regelbundet jämföra den bästa skattningen av framtida kassaflöden och de antaganden som den bästa skattningen bygger på med de erfarenheter som man har gjort. Om en sådan jämförelse påvisar en systematisk avvikelse mellan de erfarenheter som ett försäkringsföretag har gjort och dess beräkning av den bästa skattningen av framtida kassaflöden, ska försäkringsföretaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs.

En ansvarsfull beräkning av försäkringstekniska avsättningar får anses kräva sådana jämförelser och anpassningar som avses i nämnd artikel (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S10-2-15

11. Investeringar

Hänvisningar till S11

11.1. Behandlingen av nuvarande bestämmelser

Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringsföretagens investeringar införs till övervägande del i lag och ersätter merparten av de nuvarande bestämmelserna om skuldtäckning och placering av tillgångar i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om investeringar tar endast viss hänsyn till om tillgångarna har matchats med ett försäkringsföretags skuldsida, dvs. om tillgångarna har en löptid som är anpassad till de utbetalningar man förväntar sig och att räntekänsligheten i värdet av tillgångar och skulder kan vara ungefär lika. Nuvarande reglering tar inte heller hänsyn till diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen. Ytterligare en nackdel med den nuvarande regleringsmodellen är att det finns en risk att tillsynen främst riktas in på att kontrollera att investeringarna ryms inom angivna gränser. Bland fördelarna med dagens modell kan nämnas att regleringen är relativt enkel och robust. Faktorer som innebär fördelar när det gäller tillämpning och tillsyn.

Solvens II-direktivets bestämmelser om investeringar ersätter nu motsvarande regler i de direktiv som upphävs av Solvens II-direktivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i FRL om skuldtäckning och placeringar av tillgångar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens II-direktivets bestämmelser i FRL.

11.2. Grundläggande investeringsbestämmelser

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt.

Vid intressekonflikt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna, ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.

Investeringar får bara göras i finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen.

Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås.

Samtliga tillgångar ska, med beaktande av företagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.

Tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för försäkringsföretaget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med lämplig riskspridning och förvaring av tillgångar.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att en investering både ska vara säker och lönsam.

Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att kravet på att investeringarna både ska vara säkra och lönsamma i praktiken är svårt att uppfylla. En sådan bedömning bör snarare utgå ifrån när investeringsriktlinjerna beslutades och när investeringen gjordes och dessutom ska bedömningen göras över en relevant tidsperiod. Angående investeringens

förvaring bör det tydliggöras att det handlar om var den geografiskt är lokaliserad. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det bör förtydligas att investeringarnas tillgänglighet härrör till dess geografiska lokalisering. AFA Försäkring menar att den skyddsvärda kretsen vid intressekonflikter ska tydliggöras i lag så att det även innefattar andra ersättningsberättigade.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser – när det gäller investeringarnas förvaring – att det endast är fråga om var investeringen är geografiskt lokaliserad och att det därför saknas anledning att ha ett föreskriftsbemyndigande knutet till bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis bör den övergripande frågan om val av begreppet ”investeringar” eller ”placeringar” ventileras.

För att tydliggöra skillnaden mot nuvarande regelverk – där den valda termen placeringsregler framför allt avser de tillgångar som redovisas under rubriken Placeringstillgångar i den publika balansräkningen – bör i stället termen investeringar användas framöver.

Enligt artikel 132.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att försäkringsföretaget investerar sina tillgångar enligt aktsamhetsprincipen som preciseras i artikel 132.2–132.4. Denna grundläggande bestämmelse om ett försäkringsföretags investeringar bör införas i lag.

Uppkommer det intressekonflikter ska försäkringsföretagen eller de enheter som förvaltar företagens tillgångsportföljer se till att placeringarna görs i försäkringstagarnas bästa intresse (artikel 132.2 fjärde stycket). Det bör betonas att detta är en grundläggande utgångspunkt för investeringarna. Skyddskretsen bör dock, i enlighet med vad AFA

Försäkring anmärker, utvidgas så att den omfattar även andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna. En bestämmelse med ett sådant innehåll bör tas in i lag.

Enligt i artikel 132.2 första stycket ska ett försäkringsföretag investera hela sina tillgångsportföljer i tillgångar vars risker kan identifieras mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras och rapporteras. En bestämmelse med detta innehåll bör tas in i lag som en sådan grundläggande princip om riskkontroll som gäller för alla investeringar. Enligt samma direktivbestämmelse ska ett försäkringsföretags investeringar också klara det övergripande solvensbehovet enligt den egna risk- och solvensbedömningen (ORSA), vilket också bör infogas i lag.

Enligt artikel 132.2 andra stycket ska alla tillgångar och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Dessutom ska tillgångarnas lokalisering vara sådan att deras åtkomst garanteras.

Regeringen håller med Svensk Försäkring om att det i praktiken kan vara svårt att uppfylla krav på att en investering både ska vara garanterat säker och lönsam. Det finns därför skäl att i stället mer allmänt stadga att försäkringsföretaget ska göra sina investeringar med en lämplig riskspridning för att inte riskera att tillgångar som ska täcka solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav urholkas. En allmän bestämmelse om riskspridning bör således tas in i lag.

Denna allmänna riskspridningsregel bör kompletteras med en bestämmelse om att samtliga tillgångar ska – med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning – investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och förväntad avkastning tillräcklig. Kraven ska enligt förslaget gälla för samtliga tillgångar i försäkringsföretaget.

Det bör betonas att detta inte innebär att ett försäkringsföretag är förhindrat att placera i t.ex. illikvida tillgångar, så länge aktsamhetsprincipen iakttas. Följaktligen kan företaget ha enskilda investeringar som inte klarar samtliga kvalitetskrav så länge företagets investeringar totalt sett uppfyller kraven om aktsamma investeringar.

När det gäller tillgångarnas lokalisering menar Svensk Försäkring och

Försäkringsjuridiska Föreningen att det bör tydliggöras att det här är fråga om var tillgångarna geografiskt är allokerade och att det därför saknas anledning att ha ett bemyndigande knutet till bestämmelsen. En sådan precisering är emellertid, enligt regeringens mening, obehövlig.

Det får anses som en bättre ordning med en mer allmänt hållen regel som stadgar att ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget, kompletterat med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tillgångarnas lokalisering.

Detta krav på lokalisering av tillgångar bör emellertid tolkas så att de dels ska vara geografiskt lokaliserade så att tillgänglighet garanteras, dels att de i övrigt ska vara åtkomliga för försäkringsföretaget så att de kan realiseras vid behov. Det ska även finnas möjlighet till kontroll av tillgångarnas existens och värde.

Även en regel om att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget bör tas in i lag. De mer detaljerade bestämmelserna kring hur riskspridningen ska utföras – enligt artikel 132.4 fjärde och femte stycket – och hur tillgångarna ska vara förvarade, bör däremot meddelas i förskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S11-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

11.3. Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar

Regeringens förslag: Investeringar i derivatinstrument får göras för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltning av företagets tillgångar och skulder.

Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om användningen av derivatinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår dock inte att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder. Utredningen föreslår däremot att det i lag anges vilka särskilda begränsningar som avses.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.4 andra stycket i

Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska kunna använda sig av derivatinstrument för att reducera riskerna eller underlätta en effektiv portföljförvaltning.

Enligt 6 kap. 32 § FRL får ett försäkringsföretag använda optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar. Enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrift och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20) får derivat som påverkar värdet av skuldtäckningstillgångarna beaktas vid värderingen av tillgångar.

Derivatinstrument kan användas till att sänka risken i förvaltningen, vilket förbättrar möjligheterna för försäkringsföretagen att matcha tillgångarna mot skulderna och kan på så sätt bidra till en effektivare portföljförvaltning. En investering i ett derivatinstrument ska göras i enlighet med aktsamhetsprincipen vilket är i linje med övriga investeringar.

De nuvarande begreppen optioner och terminskontrakt bör ersättas med derivatinstrument för att närmare ansluta till bestämmelserna i artikeln. Även om derivatinstrument är ett något vidare begrepp än optioner och terminskontrakt bedömer regeringen att detta motsvarar gällande rätt. I tidigare lagtext fanns det också utrymme för försäkringsföretagen att använda liknande finansiella instrument och möjliggjorde således företagen kunde använda andra derivat. Ett bra exempel på när försäkringsföretagen minskar sin risk i portföljförvaltningen med hjälp av derivat är vid köp av utländska tillgångar då företaget kan använda valutaderivat för att säkra sig mot valutarisken.

Vidare anges i artikel 132.4 tredje stycket att investeringar som görs i tillgångar vilka inte handlas på en reglerad finansmarknad, ska hållas på aktsamma nivåer. Exempel på sådana tillgångar är finansiella instrument som aktier och derivatinstrument som handlas på oreglerade marknadsplatser. Dessa marknadsplatser lyder inte under samma omfattande regelverk som reglerade marknadsplatser, vilket kan bidra till att värderingen av tillgångarna blir betydligt osäkrare, svårare att omsätta och mindre transparenta.

Mot denna bakgrund bör det i lag införas en allmän regel som innebär att derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder. Det finns således anledning att instämma i

Finansinspektionens bedömning att derivatinstrument även bör få användas för att effektivisera förvaltningen av försäkringsföretagets skulder. Detta innebär exempelvis att derivat kan användas för att anpassa kassaflöden för utbetalningar till försäkringstagarna.

De detaljerade villkoren för hur derivatinstrument får användas i förvaltningen samt hur tillgångarna ska vara diversifierade enligt artikel 132.4 fjärde och femte styckena, bör meddelas i föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

11.4. Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar ska, utöver vad som följer av övriga bestämmelser, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, med beaktande av de eventuella mål för investeringarna som ställts upp och offentliggjorts.

Särskilda regler ska gälla för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Premier i fondförsäkringar ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringspremier som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än det som gäller fondförsäkringstillgångar, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de förmåner som referensvärdet baseras på.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring framför förslag på vissa tekniska justeringar av bestämmelserna.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.2 tredje stycket i

Solvens II-direktivet framgår att tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration. Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånstagares bästa intresse, med hänsyn till eventuella uppställda mål för placeringarna. En bestämmelse som motsvarar nämnda krav bör tas in i lag.

Sådana tillgångar som försäkringstagaren bär placeringsrisken för ska placeras med utgångspunkt i vad som anges i artikel 132.3 andra–fjärde styckena. Av andra stycket i artikeln framgår att i de fall förmånerna enligt försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av ett försäkringsföretag, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende förmånerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar. Av tredje stycket i artikeln följer att i de fall förmånerna är direkt knutna till ett aktieindex eller annat referensvärde ska de försäkringstekniska

avsättningarna så nära som möjligt motsvaras av andelar motsvarande referensvärdet, eller om uppdelning på andelar inte skett, av tillgångar vilka så nära som möjligt motsvarar de tillgångar på vilket referensvärdet är baserat. Dessa särskilda regler för tillgångar som ska motsvara försäkringstekniska avsättningar och skydda försäkringstagarens avtalade förmåner bör tas in i lag.

Vidare följer av artikel 132.3 fjärde stycket att om förmånerna innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån, ska de tillgångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsättningar för den garanterade förmånen omfattas av bestämmelserna enligt andra och tredje stycket. Även denna bestämmelse bör tas in i lag.

Hänvisningar till S11-4

11.5. Investeringsfrihet

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om investeringsfrihet och förbud mot förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller försäkringsföretagens investeringsbeslut föranleder inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 133.1 i Solvens IIdirektivet framgår att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretag ska investera i vissa tillgångsslag. Vidare följer av artikel 132.2 att medlemsstaterna inte får kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller placeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag. De nu aktuella bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna och ska beaktas när medlemsstaterna inför investeringsregler för försäkringsföretag. Det föreligger därför inte något behov av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna i artiklarna.

11.6. Tillgångarnas förvaring m.m.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet som rör förbud mot regler om vissa tillgångars förvaring och viss pantsättning av tillgångar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 134.1 första stycket i

Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna, när det gäller försäkringsrisker som är belägna inom EES, inte får kräva att tillgångar som innehas för att motsvara de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.

Av artikel 134.1 andra stycket framgår att medlemsstaterna inte, i fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal på företag som är auktoriserade enligt Solvens II-direktivet eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning på visst sätt bedöms vara likvärdig, ska kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar placeras inom EES.

Av artikel 134.2 framgår att medlemsstaterna inte får behålla eller införa ett system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador för upprättande av försäkringstekniska avsättningar, i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag som är auktoriserat enligt direktivet.

Bestämmelserna i artikel 134 är, i likhet med artikel 133, av förbudskaraktär för medlemsstaterna och föranleder därför inte några lagstiftningsåtgärder.

11.7. Förmånsrättsregister

Regeringens förslag: Nuvarande regler om förmånsrätt och registerföring behålls med några preciseringar och tillägg.

Fordringar på någon annan än försäkringstagare, om de understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och försäkringsaktiebolags egna aktier ska inte antecknas i registret.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förande av förmånsrättsregistret.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Förslaget till utkast till lagrådsremiss överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen önskar att det förtydligas hur värderingen av tillgångarna i förmånsrättsregistret ska göras.

Skälen för regeringen förslag: Enligt gällande rätt ska ett försäkringsföretag föra ett register (förmånsrättsregister) som vid varje tidpunkt utvisar vilka tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och dessa tillgångars värde. Vidare gäller förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) för dessa tillgångar.

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kring förmånsrätt och register ingår i den del av direktivet som endast innebär en konsolidering av nu gällande försäkringsdirektiv. Det finns inte skäl att föreslå att artiklar som ingår i konsolideringen ska ändras i sak, eftersom konsolideringen inte är avsedd att innehålla några materiella ändringar av nu gällande

regler. Systemet med särskild förmånsrätt och därmed tillhörande krav på särskilt register ska alltså behållas i sak. Förmånsrätten bör således även i framtiden vara kopplad till tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, eftersom dessa är en beloppsmässig värdering av de underliggande åtagandena.

Genom Solvens II-direktivet ändras dock beräkningsmetoden från att avsättningarna ska vara beräknade på ett betryggande sätt till att de ska beräknas till verkligt värde. Det skulle kunna hävdas att borttagandet av dagens implicita buffertar innebär en försämring, eftersom den särskilda förmånsrätten skulle kunna omfatta en mindre mängd av tillgångar. Mot detta ska dock ställas att regleringen som helhet sedd är avsedd att stärka försäkringstagares och andra ersättningsberättigades ställning, t.ex. genom att sannolikheten för ett fallissemang minskar, och att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal. Det finns således anledning att låta de nya beräkningsmetoderna för försäkringstelniska avsättningar i Solvens II-direktivet slå igenom vid fastställandet av krav på registerföring av skuldtäckningstillgångar. I linje med detta finns det skäl att, såsom Finansinspektionen föreslår, förtydliga att värderingen av dessa tillgångar ska göras till verkligt värde.

Trots vad som nu angetts finns det såväl möjligheter som skäl för att inte tillåta att vissa tillgångar antecknas i registret. Denna begränsning bör omfatta fodringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget (en s.k. motfordran). För försäkringsaktiebolagens del bör inte heller värdet av försäkringsaktiebolagets egna aktier åsättas något värde.

De mer detaljerade bestämmelserna om hur förandet av förmånsregistret ska ske bör regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S11-7

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

12. Kapitalbas

12.1. Krav på tillräcklig kapitalbas

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som

Finansinspektionen har beslutat.

Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 100 första stycket i

Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag ha medräkningsbara

kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet. Enligt artikel 128 ska försäkringsföretaget inneha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Vidare föreskriver artikel 129.1 d att kapitalbasen aldrig får understiga vissa fastställda belopp.

Kravet på tillräcklig kapitalbas avser att säkerställa att sådana tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet kan täcka oväntade förluster i verksamheten. De poster som ingår i kapitalbasen måste därför ha förmåga att täcka förluster. Eftersom förlusttäckningsförmågan varierar mellan olika poster i kapitalbasen, innehåller Solvens II-direktivet principer för hur dessa poster ska delas in i tre nivåer, utifrån bl.a. en sådan förmåga.

Under vissa förutsättningar får Finansinspektionen besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets kapitalbas utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna (se avsnitt 17.10.4).

Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet. Dessa övergripande regler om tillräcklig kapitalbas i artiklarna 100, 128 och 129.1 d i Solvens II-direktivet bör framgå av lag.

Hänvisningar till S12-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

12.2. Kapitalbasens sammansättning

Regeringens förslag: Kapitalbasen består av primärkapital och av

Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.

Primärkapitalet består av tillgångar efter avdrag för skulder samt efterställda skulder.

Tilläggskapitalet får bestå av aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme hos bank, garantier, framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt och andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital kan skapa missförstånd, eftersom detta används med en delvis annan innebörd i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Vidare anser Svensk Försäkring att uttrycket ”för att täcka förluster” är olyckligt för att bestämma posterna i tilläggskapitalet.

Huvudsaken är att posten kan krävas in för att täcka förluster. Livförsäkringsutredningen efterfrågar ett klargörande beträffande avstämningsreservens syfte och funktion.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

Kapitalbasens sammansättning

Enligt artikel 87 i Solvens II-direktivet ska kapitalbasen bestå av summan av primärkapitalet enligt artikel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.

Enligt regeringens mening bör kravet på kapitalbas uttryckas som att kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital i stället för summan av primärkapital och tilläggskapital. Detta motiveras med att beräkningen av kapitalbasens storlek inte alltid är en enkel summering av primärkapital och tilläggskapital, eftersom tilläggskapitalet består av poster utanför solvensbalansräkningen som kan krävas in och täcka förluster. Vidare ska posterna i tilläggskapitalet godkännas av Finansinspektionen. Med stor sannolikhet kommer dock kapitalbasen i de allra flesta företagen att bestå av endast primärkapital.

Mot bakgrund av vad som nu sagts bör direktivets krav på tillräcklig kapitalbas för tydlighetens skull uttryckas som att kapitalbasen ska bestå av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.

Primärkapital

Enligt artikel 88 består primärkapitalet av summan av den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder samt efterställda skulder. Tillgångarna och skulderna ska värderas enligt artikel 75 (se avsnitt 10.1.1). Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder ska minskas med värdet på innehav av egna aktier. Bestämmelserna i artikel 88 bör föras in i lag.

Livförsäkringsutredningen efterfrågar ett klargörande av avstämningsreservens syfte och funktion. Inledningsvis kan noteras att de poster som får ingå i primärkapitalet är i stort sett desamma som ingår i externredovisningens balansräkning under rubrikerna eget kapital och efterställda skulder samt till detta en avstämningsreserv.

Avstämningsreserven består av de poster i eget kapital som inte redovisas på egen rad i kapitalbasen, obeskattade reserver och en omvärderingspost. Reserven ska också minskas med förutsebara utdelningar, överskott från separata fonder, poster som inte finns med i företackningen i EU-förordningen och innehav i ägarintressen i kreditinstitut och värdepappersföretag. Omvärderingsposten uppkommer till följd av att värderingen av tillgångar och skulder kan skilja mellan solvensbalansräkningen och externredovisningen samt att vissa poster som finns med i externredovisningen inte får räknas med i solvensbalansräkningen.

Efterställda skulder betalas vid likvidation eller konkurs till innehavaren först när företaget har uppfyllt sina åtaganden gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Sådana skulder får därför ingå i kapitalbasens primärkapital.

Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital inte bör användas i samband med kapitalbasens sammansättning då detta kan sammanblandas med kreditinstitutens kapitaltäckningsregler. Det kan dock konstateras att primärkapital är ett vedertaget begrepp för den del av kapitalbasen som motsvarar kapital av högsta kvalitet och som används för att täcka kapitalkrav i finansiella företag. Detta består i huvudsak av eget kapital, dvs. kapital av högsta kvalitet, samt eventuellt hybridkapital

såsom efterställda skulder. Det förhållandet att samma begrepp används för att kategorisera kapital, av bäst kvalitet, för både försäkringsföretag och kreditinstitut borde inte ge upphov till några oklarheter om vilket kapital som avses. Snarare torde detta i stället underlätta för externa bedömare att förstå vilket kapital som avses. Begreppet primärkapital bör således användas även i rörelseregleringen för försäkringsföretag.

Tilläggskapital

Av artikel 89 framgår vilka poster som får ingå i tilläggskapitalet om vissa förutsättningar är uppfyllda. Enligt artikel 89.1 får tilläggskapitalet bestå av poster som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster. Tilläggskapitalet får omfatta aktie- eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme i bank och garantier samt andra rättsliga bindande åtaganden som har gjorts till försäkringsföretaget. Dessutom omfattas framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt. Det är lämpligt att bestämmelserna i artikel 89.1 tas in i lag med vissa språkliga justeringar.

Enligt artikel 89.2 ska en post i tilläggskapitalet som har betalats in eller infordrats behandlas som en tillgång och inte längre som tilläggskapital. Detta är en naturlig följd av att en tilläggskapitalpost som har betalats in ökar tillgångssidan i solvensbalansräkningen. Detta behöver emellertid inte förtydligas i lag, eftersom en post är antingen primärkapital eller tilläggskapital.

I likhet med Svensk Försäkring anser regeringen att tilläggskapitalet ska ha den egenskapen att det ska kunna krävas in och då användas för att täcka förluster.

Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital

I artikel 90.1 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna tilläggskapitalet som ska kunna ingå i kapitalbasen.

I artikel 90.3 behandlas tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapital. Förutsättningarna för ett sådant beslut utvecklas i artiklarna 90.2 och 90.4. För svensk del är det Finansinspektionen som ska godkänna tilläggskapital. Utgångspunkterna för inspektionens prövning bör framgå av lag. Därutöver bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och för värdering av poster i tilläggskapitalet.

I lag bör även tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen kan antingen godkänna ett belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett sådant belopp samt att inspektionens godkännande ska vara tidsbegränsat.

Hänvisningar till S12-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

12.3. Indelning och klassificering av kapitalbasen

Regeringens förslag: Posterna i kapitalbasen ska delas in och klassificeras i tre kvalitetsnivåer beroende av om dessa är primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posterna har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Indelningen och klassificeringen

av dessa poster ska också påverkas av om de har vissa särdrag som löptider, belastningar, incitament att lösa in det nominella beloppet och obligatoriska fasta kostnader.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer samt vid klassificeringen av kapitalbasposter och poster i tilläggskapitalet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att specifika kapitalbasposter ska klassificeras i lag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

Egenskaper och kriterier

I artiklarna 93–99 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om indelning och klassificering av kapitalbasposterna.

Av artikel 93.1 framgår att posterna i kapitalbasen ska delas in i tre olika nivåer. Indelningen är beroende av om en post utgör primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posten har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet.

Med full förlusttäckningsförmåga avses enligt artikel 93.1 a att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation.

Med full efterställdhet avses enligt artikel 93.1 b att posten i sin helhet inte får återbetalas till innehavaren vid likvidation eller konkurs förrän försäkringsföretagets förpliktelser gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade har uppfyllts.

Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller dessa egenskaper vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.

Vid bedömningen enligt ovan ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kostnader och posten är fri från belastningar. Dessa särdrag som ska beaktas kommer framför allt att beröra förlagslån och olika typer av kapitaltillskott vid bedömning av om dessa kan räknas med i kapitalbasen.

I artikel 95 i Solvens II-direktivet finns krav på att försäkringsföretag ska klassificera sina kapitalbasposter enligt kriterierna i artikel 94 dvs. som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3 utifrån de egenskaper och kriterier som anges i artikel 93. Dessutom finns en bestämmelse om att försäkringsföretagen ska referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i artikel 97.1 a och att om en post i kapitalbasen inte finns upptagen

i denna förteckning ska försäkringsföretagen bedöma och klassificera den i enlighet med kriterierna. Sådana klassificeringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Utredningen anser att kravet på att klassificera kapitalbasposterna framgår indirekt av bestämmelserna om klassificering. Förteckningen över kapitalbasposter och de mer detaljerade bestämmelserna om hur försäkringsföretaget ska gå till väga om en post inte finns med i förteckningen framgår i stor utsträckning av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och behöver därför inte tas in i lag. Som komplement till dessa bestämmelser i EU-förordningen bör emellertid regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av primärkapitalbasposter.

Direktivets definition av förlusttäckningsförmåga och efterställdhet bör framgå av lag. Även vad som ska beaktas vid bedömning av om en post ska anses ha full förlusttäckningsförmåga eller full efterställdhet bör framgå av lag. Dessa bestämmelser bör kompletteras med en rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelningen i nivåer av poster i kapitalbasen enligt nedan (jfr artikel 93).

Klassificering av kapitalbasposter

Enligt artikel 94.1 ska primärkapital som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställt klassificeras som nivå 1. Poster i primärkapitalet som inte i allt väsentligt är förlusttäckande, men i allt väsentligt är efterställt ska klassificeras som nivå 2 enligt artikel 94.2. Poster i tilläggskapitalet som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställda ska klassificeras som nivå 2. En post i primärkapitalet eller tilläggskapitalet som inte har klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3.

Enligt artikel 94 görs klassificering på nivå 1 och nivå 2 utifrån om posten i väsentlig grad har de egenskaper som krävs. Det framgår inte hur detta krav på väsentlighet ska tillämpas. Det normala är att en kapitalbaspost antingen kan täcka förluster eller inte och att en kapitalbaspost antingen är efterställd eller inte. Det finns dock vissa poster som enligt gällande rätt endast delvis är förlusttäckande.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att klassificeringen av posterna i primärkapitalet bör tas in i lag. Eftersom direktivet är klar på denna punkt – samtidigt som det inte kan uteslutas att någon kapitalbaspost framöver, endast i väsentlig grad kan anses ha de egenskaper som krävs – bör klassificeringen ske utifrån ett väsentlighetsrekvisit.

Klassificering av vissa särskilda poster i tilläggskapitalet

I artikel 96 föreskrivs en klassificering av särskilda poster. Exempelvis ska bankkreditiv och garantier som har utfärdats av ett auktoriserat kreditinstitut klassificeras som nivå 2. Detsamma gäller framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Även andra rättsligt bindande utfästelser som kan vara till förmån för försäkringsföretaget och som inte ingår i nämnda poster kan klassificeras

som nivå 2. I lag bör fastställas att dessa poster i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2. Däremot bör den nödvändiga preciseringen av vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av de specifika kapitalbasposter i artikel 96.2 och 96.3, tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S12-3

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

12.4. Konsolideringsfonden och andra överskottsmedel

Regeringens förslag: Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1-poster i kapitalbasen, om de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anför att för många svenska livförsäkringsföretag är klassificeringen av konsolideringsfonden avgörande för om företagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Svensk Försäkring, Folksam, LO m.fl. instämmer i utredningens bedömning att konsolideringsfonden är sådana medel som avses i artikel 91 och att den uppfyller kraven för att klassificeras som nivå 1.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att lagtexten bör förtydligas för att säkerställa överskottsmedlens ställning.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 96 i Solvens II-direktivet anges att överskottsmedel enligt 91.2 ska klassificeras som nivå 1. Om nationell lagstiftning medger detta, ska överskottsmedlen inte betraktas som försäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.

Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar ska enligt 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 § FRL inrätta en konsolideringsfond. Den får endast sättas ned för att täcka förluster eller för att användas för annat ändamål som framgår av bolagsordningen eller stadgarna. Bolagsordningen i ett icke vinstutdelande livförsäkringsföretag innehåller normalt bestämmelser om att konsolideringsfonden får användas för återbäring till försäkringstagarna. Beslut om nedsättning fattas av bolagsstämman eller föreningsstämman.

Regeringen instämmer i utredningens och remissinstansernas bedömning att konsolideringsfonden uppfyller kraven i artikeln 94.1 och därför bör klassificeras som nivå 1. En särskild bestämmelse om klassificeringen av konsolideringsfonden och andra överskottsmedel bör föras in i lag. Den bör utformas i nära anslutning till direktivets lydelse så att ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Något ytterligare

förtydligande, som Svensk Försäkring efterfrågar, bedöms inte som nödvändigt.

Hänvisningar till S12-4

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

12.5. Säkerhetsreserven

Regeringens bedömning: Klassificering av säkerhetsreserven kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansinspektionen betonar att klassificeringen av säkerhetsreserven kommer att avgöra om många av de svenska sakförsäkringsföretagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Folksam och LO tillstyrker att säkerhetsreserven ska kunna räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Svensk Försäkring anser att det i lagtext bör anges att säkerhetsreserven i sin helhet ska klassificeras som nivå 1.

Skälen för regeringens bedömning: Svenska skadeförsäkringsbolag får göra avsättning till en säkerhetsreserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer. Avsättningen till säkerhetsreserv är alltså inte en reservering som uteslutande görs på grund av skattemässiga överväganden.

Säkerhetsreserven ska klassificeras enligt klassificeringsreglerna i 7 kap. FRL dvs. utifrån efterställdhet och förlusttäckningsförmåga. Reglerna för avsättning och upplösning av säkerhetsreserven finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om normalplan för skadeförsäkringsföretags beräkning av säkerhetsreserv (FFFS 2013:8). Föreskriften avses ändrad så att säkerhetsreserven kan anses som helt förlusttäckande.

Mot denna bakgrund ska säkerhetsreserven, såsom den avses reglerad i nämnd föreskrift, klassificeras som nivå 1 i kapitalbassammanhang. Det saknas därför skäl att, som Svensk Försäkring efterlyser, ytterligare tydliggöra säkerhetsreservens ställning.

12.6. Separata fonder

Regeringens bedömning: Det föreslås inga särskilda lagbestämmelser om s.k. separata fonder.

Utredningen föreslår att kapitalbasen ska justeras för sådana poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder).

Remissinstanserna: Folksam anser att det måste tydliggöras i bl.a.

EU-förordningen hur justeringarna ska gå till när det gäller försäkringsgrupper.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt skäl 49 i Solvens IIdirektivet kan det finnas tillgångar i ett företag som ska hållas åtskilda från andra tillgångar. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder som avser dessa separata fonder ingår i det totala primärkapitalet, men kan inte användas för att täcka risker utanför den åtskilda verksamheten. Därför ska beräkningen av kapitalbasen justeras för den bristande förlusttäckningsförmågan för dessa tillgångar och solvenskapitalkravet justeras för de minskade poolnings- och diversifieringseffekter som beror på den åtskilda verksamheten.

Hur dessa justeringar ska beräknas framgår inte av direktivet utan har bestämts i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Det finns därför ingen anledning att genomföra någon lagstiftningsåtgärd när det gäller denna fråga.

12.7. Täckande av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet

Regeringens förslag: Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.

Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som klassificerats som nivå 1 och i övrigt av primärkapital som klassificerats som nivå 2.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 98 i Solvens II-direktivet behandlas hur den medräkningsbara kapitalbasen ska beräknas. Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som har klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.

Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av

minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 och övrigt av primärkapital som har klassificerats som nivå 2.

Bestämmelserna i artikel 98 bör tas in i lag med vissa språkliga justeringar. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 fastställs det högre gränsvärden än vad som föreskrivs i direktivet.

Hänvisningar till S12-7

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13. Kapitalkrav

13.1. Solvenskapitalkrav

13.1.1. Allmänna bestämmelser

Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet ska beräknas så att försäkringsföretaget kan infria sina åtaganden med 99,5 procent sannolikhet under de kommande tolv månaderna.

Beräkningen ska ske under antagandet att företaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.

Beräkningen av solvenskapitalkravet ska beakta alla mätbara risker som företaget är utsatt för. Den ska även beakta effekterna av sådana riskreducerande tekniker som företaget använder.

Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel eller med en av Finansinspektionen godkänd intern modell.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår att solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina åtaganden om tolv månader. Vidare föreslår utredningen bestämmelser om när solvenskapitalkravet ska beräknas.

Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att bestämmelsen om skyddsnivån bör omformuleras så att den bättre uttrycker det krav som anges i direktivet.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild rapporteringsskyldighet beträffande ett försäkringsföretags beräkning av solvenskapitalkravet.

Skälen för regeringens förslag

Beräkning av solvenskapitalkrav

Av artikel 101.2 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet (fortlevnadsprincipen). I artikel 101.3 anges att solvenskapitalkravet ska täcka pågående verksamhet samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna. Det ska dock enbart täcka oväntade förluster i den löpande verksamheten. Solvenskapitalkravet ska motsvara att försäkringsföretaget med 99,5%

sannolikhet, baserat på Value-at-Risk, kan infria sina åtaganden under den kommande ettårsperioden.

Bestämmelserna i ovan nämnda artiklar bör föras in i lag. Utredningen föreslår att skyddsnivån bör uttryckas som att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden om tolv månader. Det finns emellertid anledning att instämma i Svensk Försäkrings bedömning om att ordet under bättre uttrycker det krav som anges i direktivet, dvs. att företaget ska kunna infria sina åtaganden under den kommande tolvmånadersperioden och inte om tolv månader.

Riskbaserad beräkning

Enligt artikel 101.3 ska solvenskapitalkravet beräknas så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som företaget är exponerat mot beaktas.

Av artikel 101.4 framgår att solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:

  • Teckningsrisk vid skadeförsäkring
  • Teckningsrisk vid livförsäkring
  • Teckningsrisk vid sjukförsäkring
  • Marknadsrisk
  • Kreditrisk
  • Operativ risk

Vidare följer av artikel 101.5 att företaget ska beakta effekterna av riskreduceringstekniker under förutsättning att företaget tar hänsyn till kreditrisker och andra risker till följd av sådana tekniker.

Som nämnts innehåller direktivet en bestämmelse om att solvenskapitalkravet ska beräknas så att alla risker beaktas (artikel 101.3). Det finns inte anledning att ersätta ordet beakta med formuleringen ”med utgångspunkt i” som utredningen anser, eftersom de uppräknade riskerna ska ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Däremot finns det anledning att instämma i utredningens bedömning att uppräkningen i artikel 101.4 av vilka risker som ska täckas av solvenskapitalkravet bör föras in i lag, dock med undantag för de olika varianterna av försäkringsrisk (teckningsrisk) (se närmare i författningskommentaren till 8 kap. 2 § FRL).

Det bör vidare framgå av lag att beräkningen ska beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera risker. På så sätt uttrycks att solvenskapitalkravet ska motsvara den samlade nettorisken som försäkringsföretaget har gentemot sina försäkringstagare.

Alternativa beräkningsmetoder

Av artikel 100 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas med en standardformel eller intern modell. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör föras in i lag.

Försäkringsföretagens möjligheter att använda sig av interna modeller syftar till att skapa incitament för företagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Det bör dock understrykas att företagen ska uppfylla samma skyddsnivå oavsett beräkningsmetod.

Interna modeller behandlas i avsnitt 14.

Beräkningsintervall

Enligt artikel 102.1 första stycket ska solvenskapitalkravet beräknas minst en gång per år och rapporteras till tillsynsmyndigheten. Vidare anges i tredje stycket att försäkringsföretaget ska fortlöpande övervaka beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet. Därtill ska företaget enligt fjärde stycket göra en förnyad beräkning vid ändrad riskprofil och rapportera detta till tillsynsmyndigheten.

Vidare har tillsynsmyndigheten möjlighet att kräva förnyad beräkning av solvenskapitalkravet, om det finns grundad anledning att anta att riskprofilen har förändrats väsentligt sedan den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet (artikel 102.2).

Finansinspektionen anser att det bör införas en särskild rapporteringsskyldighet beträffande ett försäkringsföretags beräkning av solvenskapitalkravet. I avsnittet om rapporter från försäkringsföretag gör regeringen emellertid bedömningen att bestämmelserna i Solvens II-direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses redan av bestämmelser i FRL (se avsnitt 16.1.2). I det avsnittet lämnas även förslag på att det nuvarande bemyndigandet i FRL för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen, bör utökas till att även avse när och hur de ska lämnas.

I nämnt avsnitt sägs vidare att det i detta sammanhang kan konstateras att försäkringsföretaget löpande ska ha kontroll över sin riskprofil och hur denna förhåller sig till solvenskapitalkravet. Rapporteringen av solvenskapitalkravet omfattas av den periodiska tillsynsrapporteringen vars detaljer framgår av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 och av kommande förordning på nivå 2,5 samt Eiopas riktlinjer. Att införa en särskild rapporteringsskyldighet för att genomföra artikel 102 skulle – mot denna bakgrund – snarast vara förvirrande. Det saknas således skäl att införa en sådan särskild rapporteringsskyldighet.

Hänvisningar till S13-1-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.2. Beräkning enligt standardformeln

Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av ett primärt solvenskapitalkrav och ett kapitalkrav för operativ risk, minskat med ett justeringsbelopp för förlustabsorberande poster.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 103 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av

  • det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104,
  • kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, och
  • ett justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt artikel 108. Beräkning enligt standardformeln kan förenklat beskrivas i följande steg. I det första steget bestäms för varje risk ett scenario som kan inträffa med 0,5 procent sannolikhet under den följande tolvmånadersperioden. Ett exempel på ett sådant standardiserat scenario är att aktiekurserna skulle sjunka med 39 procent under ett år.

Nästa steg i beräkningen är att bestämma den beloppsmässiga effekten av ett sådant scenario på företagets tillgångar och skulder. Detta belopp motsvarar kapitalkravet för den aktuella risken.

När kapitalkraven för de olika riskerna har bestämts ska dessa sättas samman till ett primärt solvenskapitalkrav. Vid sammanläggningen av riskerna ska det beaktas om och i vilken grad riskerna samvarierar.

Till det primära solvenskapitalkravet ska sedan adderas ett särskilt kapitalkrav för operativa risker.

Slutligen ska summan av det primära solvenskapitalkravet och kapitalkravet för operativa risker justeras med hänsyn till förlustabsorberande poster. En sådan justering kan exempelvis användas av företag som meddelar försäkringar med villkorad återbäring.

Det bör i sammanhanget betonas att resultatet av steg 1 och 3 enligt beskrivningen ovan fastställs i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35.

Bestämmelserna i artikel 103 bör tas in i lag. Utredningen befarar att uttrycket ”det primära solvenskapitalkravet” kan skapa begreppsförvirring, eftersom begreppet primärkapital används i bestämmelserna om kapitalbas och föreslår därför att begreppet ”baskapitalkrav” ska användas i stället för det uttrycket. Även ett sådant nytt begrepp kan emellertid skapa begreppsförvirring, eftersom EUförordningen innehåller samma terminologi som direktivet. Det saknas därför skäl att frångå direktivets uttryck ”det primära solvenskapitalkravet”. Hur detta ska beräknas framgår av avsnitt 13.1.3.

Hänvisningar till S13-1-2

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.3. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst försäkringsrisker, marknadsrisker och motpartsrisker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av det primära solvenskapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår även att det i lag ska tas in bestämmelser om beräkningar av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 104.1 första stycket i

Solvens II-direktivet ska det grundläggande solvenskapitalkravet omfatta enskilda riskmoduler som ska aggregeras enligt en matematisk formel och en korrelationsmatris som finns i bilaga IV till direktivet.

Formeln och korrelationsmatrisen bör inte tas in i lag utan i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Vid genomförande av bestämmelsen i artikel 104.1 första stycket bör den svenska lagbestämmelsen uttryckas på det sättet att det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av de aktuella riskkategorierna. Med ordet justerad markeras att det inte endast handlar om en enkel summering av kapitalkraven för varje riskkategori.

I artikel 104.1 andra stycket anges vilka riskmoduler som minst ska ingå i det grundläggande solvenskapitalkravet. Dessa är teckningsrisk för skadeförsäkring, teckningsrisk för livförsäkring, teckningsrisk för sjukförsäkring, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa riskkategorier bör tas in i lag på så sätt att vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsrisker (teckningsrisker), marknadsrisker och motpartsrisker beaktas.

I artikel 104.2 anges att försäkringstransaktioner ska tilldelas den riskkategori som bäst motsvarar de underliggande tekniska riskerna. Utredningen anser att bestämmelsen i artikeln inte behöver framgå av lag med motiveringen att fördelningen av riskerna mellan olika riskkategorier kommer att framgå av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Det finns anledning att delvis instämma i detta konstaterande. I sammanhanget bör uppmärksammas att bestämmelsen bör genomföras genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela förskrifter om hur det primära solvenskapitalet ska beräknas. Sådana föreskrifter måste givetvis utformas med beaktande av innehållet i den nämnda EU-förordningen.

Vidare anges i artikel 104.3 och 104.4 att den närmare beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori måste vara förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet och uppfylla de allmänna bestämmelserna i artikel 101. En bestämmelse med motsvarande innehåll införs i en allmän lagregel om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas.

Bestämmelserna i artikel 104.6 om att geografiska specifikationer i tillämpliga fall får användas beträffande katastrofrisker vid beräkning av livförsäkrings-, skadeförsäkrings- samt sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk är av sådan detaljkaraktär att de inte behöver framgå av lag. Även denna bestämmelse bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå och med beaktande av EU-förordningen.

I artikel 105 finns de mycket detaljerade bestämmelserna om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas. I artikeln anges även vilka undergrupper av risker som ska beaktas vid beräkningen av kapitalkraven för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa bestämmelser är av sådan detaljnivå och omfattning att de inte bör tas in i lag utan genomföras genom föreskrifter på lägre nivå.

Det finns inte heller behov av att ta in några allmänt hållna bestämmelser om beräkning av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Utredningen föreslår exempelvis att kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som företaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver. Att företaget ska beakta sådana risker får anses följa av den föreslagna bestämmelsen om att solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för, däribland försäkringsrisker (se författningskommentaren till 8 kap. 2 §).

Hänvisningar till S13-1-3

13.1.4. Företagsspecifika parametrar

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen förslår att Finansinspektionen ska ge tillstånd att använda företagsspecifika parametrar endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav och om de data som avses användas är lämpliga.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 104.7 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får använda parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring. De företagsspecifika parametrarna ska kalibreras med stöd av interna uppgifter eller av uppgifter som är omedelbart relevanta för den aktuella verksamheten. Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att uppgifterna som ligger till grund för de företagsspecifika parametrarna är fullständiga, exakta och lämpliga.

Det bör i lag tas in en bestämmelse om att ett försäkringsföretag får använda företagsspecifika parametrar vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker (teckningsrisk för skade-, liv-, och sjukförsäkring) om Finansinspektionen, efter ansökan från företaget, beslutar att tillåta detta.

Däremot bör de närmare förutsättningarna enligt artikel 104.7 andra och tredje styckena för att ett företag ska få använda företagsspecifika parametrar tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S13-1-4

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.5. Durationsbaserad aktiekursrisk

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag, som meddelar pensionsförsäkringar enligt inkomstskattelagen, får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, utifrån den genomsnittliga innehavstiden för företagets placeringar i aktier (durationsbaserad metod).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för att ett företag ska få använda en sådan metod.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att kraven för att ett försäkringsföretag ska få använda en durationsbaserad metod för beräkning för aktiekursrisk ska tas in i lag.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Finansinspektionen anser i första hand att kraven för att ett försäkringsföretag ska få använda en durationsbaserad metod för beräkning för aktiekursrisk ska tas in i lag. För det fall att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter i saken bör det, enligt inspektionen, tydliggöras hur separationskravet ska tolkas.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 304.1 b i Solvens II-direktivet finns det en särskild metod för beräkning av solvenskapitalkravet för aktiekursrisk som bl.a. kan användas av livförsäkringsföretag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget.

Metoden, som kallas durationsbaserad aktiekursrisk, innebär att företaget under vissa omständigheter tillåts basera delar av beräkningen av solvenskapitalkravet för aktier på andra antaganden än de som annars gäller. Företaget får basera riskberäkningen på en tidsperiod som överensstämmer med den typiska innehavsperioden för företagets placeringar i aktier, med en konfidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i Solvens II-direktivet (se 8 kap. 1 §). Enligt artikel 304.1 bi krävs att alla tillgångar och motsvarande skulder som hänför sig till denna verksamhet separeras samt förvaltas och organiseras skilt från försäkringsföretagens övriga verksamheter, utan möjlighet till överföring.

Enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 (skäl 37 och 39) är separata fonder överenskommelser där en fastställd uppsättning tillgångar och skulder hanteras som om de vore ett separat företag. Dessa arrangemang innebär att vissa kapitalbasposter inte kan täcka alla förluster i den löpande verksamheten. Enligt artikel 80 i EUförordningen kan den bristande överförbarheten uppstå till följd av att posterna endast kan användas för att täcka förluster på vissa

försäkringsavtal, för vissa försäkringstagare eller endast kan användas för att täcka förluster som uppstår från särskilda risker eller skulder. Enligt artikel 70 i EU-förordningen ska överskott från en separat fond minska den totala kapitalbasen (avstämningsreserven) i företaget. Överskottet uppstår om den separata fondens kapitalbas överstiger den separata fondens teoretiska solvenskapitalkrav.

Av Eiopas riktlinjer (Eiopa Guidelines on Ring-fenced funds, GL 4, 1.14 e) framgår att företag bör identifiera om de har arrangemang som kan vara separata fonder genom att bl.a. jämföra arrangemang inom sin verksamhet med olika angivna typer av separata fonder. Enligt nämnd riktlinje är arrangemang som omfattas av artikel 304 ett exempel på en separat fond.

Finansinspektionen efterfrågar ett tydliggörande av hur nu aktuellt separationskrav ska tolkas.

Vad som nu sagts om kravet på separation i artikel 304.1 bi och förtydligandet i Eiopas riktlinjer – att den separerade verksamheten enligt artikel 304 ska betraktas som en separat fond – torde innebära att företaget ska separera alla tillgångar och skulder som hänför sig till pensionsverksamheten. Enligt Eiopas riktlinjer bör företaget då identifiera alla tillgångar, skulder och därmed sammanhängande kassaflöden som ger upphov till en separat fond. En närliggande slutsats är därför att en separation där tillgångar, skulder och därmed sammanhängande kassaflöden ska förvaltas och organiseras skilt från den övriga livförsäkringsverksamheten och hanteras som om de vore ett separat företag innebär att företaget även ska dela upp sin kapitalbas. Det innebär att eventuella överskott eller underskott inom en separat fond inte kan överföras till andra delar av verksamheten.

Enligt artikel 304.1 bii och 304.1 biii framgår att nu aktuell metod endast kan användas av livförsäkringsföretag som inte bedriver gränsöverskridande verksamhet samtidigt som den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till företagets affärsverksamhet överstiger 12 år. Av artikeln kan vidare utläsas en rad ytterligare villkor och förutsättningar.

Av artikel 304.1 b framgår att medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag att tillämpa metoden, vilket torde innebära en valmöjlighet för medlemsstaterna. Regeringen anser att ett utnyttjande av möjligheten skulle bidra till konkurrensneutralitet mellan företag som erbjuder tjänstepensionsförmåner med stöd av tjänstepensionsdirektivet och företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkringar med stöd av Solvens IIdirektivet. Mot denna bakgrund finns det anledning för Sverige att utnyttja denna möjlighet. Finansinspektionen bör därför, efter ansökan från ett livförsäkringsföretag, få besluta att tillåta att företaget tillämpar en durationsbaserad metod för att beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk. Dock bör de detaljerade villkoren för att företaget ska få tillämpa metoden tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S13-1-5

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.6. Kapitalkrav för operativ risk

Regeringens förslag: Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 107.1 i Solvens II-direktivet framgår att kapitalkravet för operativ risk ska avspegla sådana operativa risker som inte redan har beaktats inom de riskmoduler som omfattas av det primära solvenskapitalkravet. Vidare ska kapitalkravet kalibreras i enlighet med den föreskrivna skyddsnivån i 101.3. Enligt artikel 101.4 andra stycket ska operativ risk i detta sammanhang omfatta rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut och renommérisker. I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken ska, enligt artikel 107.2, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till de årliga driftkostnaderna för denna försäkringsförpliktelse. När det gäller andra försäkringstransaktioner än de som avses i artikel 107.2 ska, enligt artikel 107.3, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym, uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för dessa transaktioner. I sådana fall ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 procent av det primära solvenskapitalkravet för försäkringsriskerna.

Begreppet operativ risk definieras i artikel 13.33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner har visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Kapitalkravet för operativa risker ska alltså inte beräknas utifrån alla operativa risker, utan endast sådana operativa risker som inte redan har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för de övriga riskkategorierna.

I lag bör införas en övergripande bestämmelse om att kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.

Direktivbestämmelserna i övrigt på teknisk detaljnivå om hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S13-1-6

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.7. Justeringsbelopp

Regeringens förslag: Justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt förändras eller en kombination av dessa två fall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 108 första stycket i

Solvens II-direktivet ska den justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.

Enligt andra stycket i artikeln ska justeringen ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan medräknas genom framtida diskretionära förmåner i försäkringsavtal, om dessa kan användas för att täcka oförutsedda förluster. Av direktivet framgår vidare att den riskreducering som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner inte får vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.

Vidare framgår av tredje stycket i nämnda artikel att värdet av framtida diskretionära förmåner under ogynnsamma omständigheter får jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräkningen av bästa skattning.

Bestämmelserna i artikel 108 om justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter bör tas in i lag. Bestämmelserna om justeringsbelopp omfattar exempelvis s.k. villkorad återbäring i vinstutdelande livförsäkringsbolag och uppskjutna skatter i bl.a. skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen omfattar däremot inte garanterad återbäring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är diskretionär och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster. Vidare omfattas inte heller diskretionär återbäring utöver garanterad återbäring, eftersom sådan återbäring inte beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Den allmänna lagbestämmelsen om att justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt förändras eller en kombination av dessa två fall bör kompletteras med en föreskriftsrätt. Anledningen till detta är i huvudsak att det förekommer svenska särarter

som inverkar på justeringsbeloppet, men som inte regleras i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35. Detta gäller den minskning i åtagandena som följer av försäkringens villkor, men även den minskning som beror på uppskjuten skatt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.

Hänvisningar till S13-1-7

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.1.8. Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 138.1 i Solvens II-direktivet).

Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Bestämmelsen i 16 kap 5 § har sitt ursprung i första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet och kom att införlivas med svensk rätt när EES-avtalet ingicks (se prop. 1992/93:257 s. 202). Härutöver har Finansinspektionen i allmänna råd angett att försäkringsföretagen bör rapportera in sådana händelser som kan medföra att de ekonomiska förutsättningarna ändras, så att företaget inte kan uppfylla sina åtaganden mot kunder (FFFS 2005:12).

Genom de nya bestämmelserna avseende olika åtgärder i samband med att ett försäkringsföretag inte uppfyller de i lag uppställda kraven på solvenskapital införs ett regelverk som delvis får anses motsvara de tidigare bestämmelserna och som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att följa försäkringsföretagens finansiella ställning på nära håll. Solvens II-direktivets kapitalkrav får emellertid anses bestå av två trappsteg. Kravet på nogsam rapportering av solvenskapitalläget kan således snarare ses som en utvidgad kontroll av försäkringsföretagens finansiella situation.

Det utvidgade regelverket kring bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet kan i detta avseende ses som ett nytt extra krav på försäkringsföretagen att redovisa sin finansiella ställning mer proaktivt till till-

synsmyndigheten. Det bereder samtidigt Finansinspektionen nya utvidgade möjligheter och skyldigheter att på närmre avstånd följa ett försäkringsföretags finansiella ställning. Om ett försäkringsföretag inte lever upp till solvenskapitalkravet, eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas.

Vad gäller kravet på underrättelse står det enligt regeringens mening klart att en sådan ovillkorligen bör ske omedelbart i samband med att en faktisk brist i uppfyllandet av kravet på solvenskapital kan konstateras.

Svensk Försäkring anför i det sammanhanget följande. Rörelser på de finansiella marknaderna kan vara snabba och stora och påverkar försäkringsföretagens ställning genom marknadsvärderingen av tillgångar, skulder och åtaganden. Inte minst är livförsäkringsföretagen känsliga för rörelser i räntekurvan. Mot den bakgrunden är tre månader en relativt lång period. Svensk Försäkring menar därför att det för en underrättelseskyldighet måste krävas en mer påtaglig risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas och att det måste framgå av lagtexten.

Det finns en uppenbar risk att frågan om ett försäkringsföretag har uppfyllt sin underrättelseskyldighet kommer att bedömas av Finansinspektionen i efterhand, när ett företag inte uppfyller kapitalkraven. En sådan bedömning måste självklart ta sin utgångspunkt i den information som fanns tillgänglig för företaget innan kapitalkravet underskreds och beakta vilka bedömningar som var rimliga för ett företag att göra vid det tillfället.

Som Svensk försäkring påpekar kan en viss grad av osäkerhet anses föreligga i de fall ett försäkringsföretag gör en bedömning framåt i tiden, dvs. för det fall att ett försäkringsföretag gör bedömningen att man inte kommer att uppfylla solvenskapitalkravet inom tremånadersperioden. Icke desto mindre ska försäkringsföretaget underrätta tillsynsmyndigheten i de fall då försäkringsföretaget kan konstatera att det finns risk för att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet inom de närmaste tre månaderna. Det får anses följa av att det just är när en risk bedöms finnas som försäkringsföretaget har en skyldighet att underrätta om att detta innefattar ett osäkerhetsmoment. Det blir med därtill beaktande av proportionalitetsprincipen ett krav på underrättelse som måste ställas i relation till den prognostiserade bristens infallande i tid, omfattning och inte minst förutsägbarhet.

Frågan om underrättelseskyldighet till Finansinspektionen för ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen eller ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna behandlas i avsnitt 24.2.15.

Hänvisningar till S13-1-8

13.1.9. Förenklingar av standardformeln

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 109 första stycket i

Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en riskmodul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget står inför och det vore oproportionerligt att kräva att företaget ska tillämpa standardformeln.

Under vissa speciella omständigheter får ett försäkringsföretag använda sig av beräkningsmetoder som medför en mindre administrativ börda än standardformeln. Eftersom möjligheten att använda förenklade beräkningar är kopplad till arten, omfattningen och komplexitet av risken, bör förenklade beräkningar kunna användas av alla försäkringsföretag oavsett storlek. Det bör dock noteras att förenklade beräkningar inte kan användas för beräkning av justeringsbeloppet, eftersom bestämmelsen är begränsad till riskkategorier och underkategorier av risker. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 anges vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda förenklade beräkningar och även vilka dessa förenklade beräkningar är.

Ett försäkringsföretag bör få göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln. En sådan bestämmelse bör föras in i lag.

Det bör understrykas att möjligheten till förenklade beräkningar inte ska blandas samman med möjligheten att använda en partiell intern modell. En partiell intern modell får användas om den ger ett kapitalkrav som bättre återspeglar den faktiska risken i en viss riskkategori eller underkategori av risker (se avsnitt 14 om interna modeller).

Hänvisningar till S13-1-9

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.2. Minimikapitalkrav

13.2.1. Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav

Regeringens förslag: Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procent sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande helt eller delvis av försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst, positiv risksumma, uppskjutna skatter, administrativa kostnader och avgiven återförsäkring.

Minimikapitalkravet får inte underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen och Svensk Försäkring påtalar att direktivet endast anger att minimikapitalkravet inte får understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, men att det inte anger hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärdet under- eller överskrids. Detta anges i stället i den föreslagna EU-förordningen.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 129.1 a i Solvens IIdirektivet följer att minimikapitalkravet ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen. Vidare anges i artikel 129.1 b att minimikapitalkravet ska motsvara primärkapital till det belopp under vilket försäkringstagarna skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet.

Av artikel 129.1 c framgår att minimikapitalkravet ska beräknas till ett värde för Value-at-Risk med en konfidensnivå på 85 procent för en ettårsperiod.

Enligt artikel 129.2 ska minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av följande variabler eller en delmängd av dem:

  • företagets försäkringstekniska avsättningar,
  • tecknade premier,
  • risksumma,
  • uppskjutna skatter,
  • administrativa omkostnader, och
  • avgiven återförsäkring.

Vidare anges i artikel 129.3 att minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet inklusive påfört kapitaltillägg.

Minimikapitalkravet har i grunden samma syfte som solvenskapitalkravet. För minimikapitalkravet gäller dock en skyddsnivå om 85 procent i stället för 99,5 procent.

Bestämmelserna i artikel 129.1 och 129.2 bör tas in i lag. Bestämmelserna om minimikapitalkrav bör tolkas som bestämmelser som reglerar vilka risker som ska beaktas vid beräkningen av minimikapitalkravet. Detta kapitalkrav ska således beräknas med beaktande av ett antal olika variabler eller en delmängd av dem. Enligt direktivet är en av variablerna ”risksumma”. Med risksumma avses skillnaden mellan försäkringens värde omedelbart efter inträffat dödsfall och försäkringens värde omedelbart före inträffar dödsfall. Risksumman är positiv om företaget får skjuta till belopp, utöver de försäkringstekniska avsättningarna, vid utbetalning på grund av ett dödsfall. I annat fall är risksumman negativ.

Minimikapitalkravet måste dessutom alltid hålla sig inom fastställda övre och undre gränser i förhållande till solvenskapitalkravet. Denna ”korridor” motsvarar 25 till 45 procent av solvenskapitalkravet. Bestämmelser om detta bör föras in i lag.

Såsom Finansinspektionen och Svensk Försäkring har påtalat anger direktivet inte hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärden under- eller överskrids, utan detta anges i stället i EU-förordningen på nivå 2. Det saknas därför anledning att reglera detta i lag.

Hänvisningar till S13-2-1

  • Prop. 2015/16:9: Avsnitt 26.1

13.2.2. Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller ett kapitalkrav som ska uppfyllas av ett företag som har beviljats undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek, eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehåller inte krav på underrättelse om brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss innehåller inte något krav på underrättelse om brister i uppfyllandet av kapitalkravet i ett mindre försäkringsföretag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som det har konstaterat att minimikapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 139.1 i Solvens II-direktivet).

Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska för