Prop. 2021/22:189

Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 2022

Magdalena Andersson

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår kompletterande lagstiftning till EU:s nya Bryssel IIförordning. Förslagen syftar till att stärka skyddet för barn i internationella situationer.

Vårdnadstvister är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. Vid en internationell vårdnadstvist slits barnet dessutom mellan föräldrar i två länder. Ibland leder en konflikt mellan föräldrarna så långt att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar av en av dem. Det är angeläget att det finns regler i EU som kan överbrygga de olikheter som finns i medlemsstaternas rättssystem och bidra till att tvister med en internationell anknytning kan lösas på ett förutsebart och effektivt sätt till barnets bästa.

I EU har en ny Bryssel II-förordning antagits, som gäller frågor om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och internationella bortföranden av barn. Förordningen innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en tvist med en internationell anknytning. Den innehåller också regler om erkännande och verkställighet av avgöranden i EU.

Genom den nya förordningen stärks barns och föräldrars rättssäkerhet. Det införs en allmän skyldighet för domstolen att låta ett barn uttrycka sina åsikter och att beakta åsikterna i förhållande till barnets ålder och mognad. Alla avgöranden om föräldraansvar görs direkt verkställbara i andra EUländer. Dessutom harmoniserar den nya förordningen delvis medlemsstaternas verkställighetsregler. Vidare förbättras informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter, vilket underlättar domstolarnas handläggning och förbättrar deras beslutsunderlag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453). 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400). 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap

2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i

Bryssel II-förordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln.

3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd

5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun.

Verkställighet

6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt

1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och

2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom.

För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande

7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten.

En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena.

8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången.

9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av

Bryssel II-förordningen.

Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller en annan myndighet i Sverige

10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i Bryssel II-förordningen får inte överklagas.

11 § Innan en domstol eller en annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas.

Informationsskyldighet

12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämp-

Prop. 2021/22:189 lig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b

i förordningen.

Godkännande av en placering av ett barn i Sverige

13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.

I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

3. Föreskrifterna i 2–5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

2.2. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 7 § föräldrabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

7 §2

Även om en dom eller ett beslut Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barsom avses i 1 a § första stycket inte nets vårdnadshavare, när barnet finns, kan barnets vårdnadshavare, vistas hos någon annan, begära att när barnet vistas hos någon annan, rätten beslutar om åtgärd för att begära att rätten beslutar om en barnet skall överflyttas till vårdåtgärd för att barnet ska flyttas över nadshavaren. till vårdnadshavaren.

Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden.

En åtgärd enligt första stycket får En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas, om ett flyttningsförinte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av skilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. unga gäller i fråga om barnet.

I övrigt gäller 1–6 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 2006:458.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §2

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) och 1347/2000 och i lagen (2012:318) i lagen (2012:318) om 1996 års om 1996 års Haagkonvention. Haagkonvention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797. 2 Senaste lydelse 2012:320.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.

Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr också i rådets förordning (EU) 2201/2003 av den 27 november 2019/1111 av den 25 juni 2019 om 2003 om domstols behörighet och behörighet, erkännande och verkom erkännande och verkställighet ställighet av avgöranden i äktenav domar i äktenskapsmål och mål skapsmål och mål om föräldraom föräldraansvar samt om ansvar, och om internationella upphävande av förordning (EG) nr bortföranden av barn (Bryssel II-1347/2000. förordningen).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2011:1168.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:447.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §1

Särskilda bestämmelser finns i rå- Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 dets förordning (EU) 2019/1111 av av den 27 november 2003 om dom- den 25 juni 2019 om behörighet, erstols behörighet och om erkän- kännande och verkställighet av avnande och verkställighet av domar göranden i äktenskapsmål och mål i äktenskapsmål och mål om föräl- om föräldraansvar, och om internadraansvar samt om upphävande av tionella bortföranden av barn förordning (EG) nr 1347/2000. (Bryssel II-förordningen).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:446.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till sta- 23 §§ tillämpas i förhållande till ter som har tillträtt den i Luxem- stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade burg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden röran- verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om åter- de vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europa- ställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelser- rådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande na tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestäm- Norge i den utsträckning särskilda melser gäller. bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

1 Senaste lydelse 2008:445.

17 §2 Prop. 2021/22:189

Innan rätten avgör ett ärende om Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten in- barn enligt 11 § ska barnet så långt hämta barnets mening, om det inte det är möjligt ges tillfälle att framär omöjligt med hänsyn särskilt till föra sina åsikter. barnets ålder och mognad.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2 Senaste lydelse 2006:462.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §1

Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om

1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och

2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag.

För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket.

I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge.

Denna paragraf ansluter, tillsam-Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7–9 b §§, till rådets mans med 7–9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, erkänbehörighet och om erkännande och nande och verkställighet av avgöverkställighet av domar i äkten- randen i äktenskapsmål och mål om skapsmål och mål om föräldraan- föräldraansvar, och om internatiosvar samt om upphävande av nella bortföranden av barn förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkon-(2012:318) om 1996 års Haagkon- vention. vention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2019:472.

2.9. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 11 a §1

Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om

1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit,

2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts,

3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden,

4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden,

5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och

6. placeringen sker med stöd av

6. placeringen sker med stöd av

rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) eller 1347/2000 eller med stöd av den i med stöd av den i Haag den 19

Haag den 19 oktober 1996 dagteck- oktober 1996 dagtecknade konvennade konventionen om behörighet, tionen om behörighet, tillämplig tillämplig lag, erkännande, verk- lag, erkännande, verkställighet och ställighet och samarbete i frågor om samarbete i frågor om föräldraföräldraansvar och åtgärder till ansvar och åtgärder till skydd för skydd för barn. barn.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2012:321.

2.10. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, och närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

1 §1

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn,

2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken,

3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken,

4. ärende om förvaltarskap,

5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller

6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. äktenskapsmål,

2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket,

3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

4. mål eller ärende enligt rådets

4. mål eller ärende enligt rådets

förordning (EG) nr 2201/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, erkänbehörighet och om erkännande och nande och verkställighet av avgöverkställighet av domar i äkten- randen i äktenskapsmål och mål om skapsmål och mål om föräldraan- föräldraansvar, och om internatiosvar samt om upphävande av nella bortföranden av barn (Bryssel förordning (EG) nr 1347/2000 eller II-förordningen), ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet

1 Senaste lydelse 2017:314.

och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell Prop. 2021/22:189 indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller

6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

7 a §

Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt

1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen),

2. lagen ( 1989:14 ) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller

3. lagen ( 2012:318 ) om 1996 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 §2

Den tystnadsplikt som följer av 3 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 inskränker samt 6 § första stycket 1 och 7 a § rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och tryckfrihetsförordningen och 1 kap.7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrund-1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetslagen att meddela och offentliggöra grundlagen att meddela och offentuppgifter. liggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild.

2 Senaste lydelse 2021:533.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

dels att 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 a och 5 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar.

Vid domstolens handläggning tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra föräldrarna och barnet.

5 a §

En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

5 b §

Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd

1 Ändringen innebär att andra och tredje styckena tas bort.

Prop. 2021/22:189 enligt 5 § tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022

3

Ärendet och dess beredning

Rådets förordning (EU) 2019/1111 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) utfärdades den 25 juni 2019. Förordningen börjar tillämpas fullt ut den 1 augusti 2022 och finns i svensk lydelse som bilaga 1.

Den nya Bryssel II-förordningen är en omarbetning av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (2003 års Bryssel II-förordning).

I Justitiedepartementet har departementspromemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) tagits fram. I promemorian lämnas författningsförslag med anledning av Bryssel II-förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju2020/02783).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 februari 2022 att hämta in Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

I förhållande till lagrådsremissen görs vissa språkliga ändringar.

4. En ny Bryssel II-förordning

4.1. Föregångarna till 2019 års Bryssel IIförordning

En grundsten i EU-samarbetet är att det ska vara enkelt att handla, resa och flytta inom unionen. På civilrättsområdet arbetar EU med att utveckla det rättsliga samarbetet och att bygga broar mellan de nationella rättssystemen. Målet är att öka rättssäkerheten och förbättra tillgången till rättslig prövning. Det ska vara enkelt att förutse vilken domstol som är behörig att besluta i en fråga. Det ska också finnas effektiva förfaranden för att erkänna och verkställa beslut inom EU. Dessutom är det angeläget att samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter fungerar väl.

Den långsiktiga trenden inom EU är att allt fler flyttar till ett annat EUland. Det innebär att familjeband skapas mellan personer från olika länder. Vid en separation kan familjens anknytningar till flera länder ge upphov till olika praktiska och juridiska frågeställningar. Det kan gälla var makar ansöker om äktenskapsskillnad, var en vårdnadstvist prövas eller hur ett avgörande som meddelats i ett land erkänns eller verkställs i ett annat land. Bryssel II-konventionen om domstols behörighet och om erkännande och

Prop. 2021/22:189 verkställighet av domar i äktenskapsmål var det första EU-instrumentet på

familjerättens område. Konventionen antogs av rådet 1998, men hann aldrig träda i kraft. Genom 1999 års Amsterdamfördrag skapades en rättslig grund för att även på civilrättens område anta förordningar och direktiv. Stora delar av det förhandlingsarbete som föregått konventionen togs då till vara i den första Bryssel II-förordningen, som började tillämpas den 1 mars 2001 – rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (2000 års Bryssel II-förordning). Förordningen ersattes av 2003 års Bryssel II-förordning, som började tillämpas den 1 mars 2005. 2003 års Bryssel II-förordning är tillämplig i alla EU:s medlemsstater utom Danmark. En redogörelse för 2003 års Bryssel II-förordnings tillämplighet i förhållande till den tidigare medlemsstaten Förenade kungariket finns i författningskommentaren.

4.2 2019 års Bryssel II-förordning

Allmänt om den nya förordningen

Den nya Bryssel II-förordningen antogs 2019 och börjar tillämpas den 1 augusti 2022. Den kommer – liksom sin föregångare – att tillämpas i alla EU:s medlemsstater utom Danmark. Den nya förordningen är indelad i nio kapitel. Den innehåller liksom tidigare definitioner av viktiga begrepp och regler om behörighet, erkännande och verkställighet samt samarbete mellan centralmyndigheter. Nytt är bl.a. att de kompletterande reglerna till den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention) samlas i kapitel III. Det lyfts dessutom in i förordningens titel att den också innehåller regler om internationella barnbortföranden.

Till den nya förordningen hör tio bilagor. Bilagorna I–IX avser olika intyg som ska utfärdas, medan bilaga X innehåller en jämförelsetabell som hjälper läsaren att hitta motsvarigheten till en bestämmelse i 2003 års Bryssel II-förordning i 2019 års förordning.

Tillämpningsområde och definitioner (kapitel I)

Den nya Bryssel II-förordningen är – liksom 2003 års Bryssel IIförordning – tillämplig på civilrättsliga frågor om äktenskapsskillnad och föräldraansvar. Vad som är civilrättsliga frågor har fått en mer utvecklad förklaring i den nya förordningen. Det anges uttryckligen att det bör ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas i enlighet med fast rättspraxis från EU-domstolen. Begreppet tolkas mot bakgrund av såväl förordningens syfte och systematik som allmänna principer i de nationella rättsordningarna. Det kan även omfatta åtgärder som enligt en medlemsstats rättssystem anses vara offentlig rätt. Avgörande för om en åtgärd som yrkas faller inom tillämpningsområdet är om åtgärden syftar till att säkerställa en rätt som faller inom förordningens tillämpningsområde (jfr mål C-4/14, Bohez mot Wiertz, ECLI:EU:C:2015:563). Det tydliggörs vidare

i den nya förordningen att överenskommelser som godkänts av en behörig myndighet efter en prövning i sak i förordningens mening ska anses vara avgöranden och inte överenskommelser.

Domstolsbegreppet är även i den nya förordningen vidsträckt. Det omfattar varje myndighet i en medlemsstat som är behörig i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.2.1).

Behörighet och barnets rätt att uttrycka sina åsikter (kapitel II)

Val av domstol

Regler för domstolarnas handläggning av behörighetsfrågor finns i förordningens kapitel II.

Enligt Bryssel II-förordningen finns en möjlighet för parterna att i mål om föräldraansvar avtala om behörig domstol (s.k. prorogationsavtal, artikel 10). Parterna kan också uttryckligen godta en domstols behörighet, trots att den annars inte är behörig enligt förordningen. I den nya förordningen har regleringen utvecklats och förtydligats, t.ex. under vilka förutsättningar prorogationsavtal kan träffas efter att talan väckts och vilka formkrav som gäller.

Tillfällig åtgärd i brådskande fall

I den nya Bryssel II-förordningen finns bestämmelser som ger behörighet (domsrätt) åt svensk domstol eller myndighet att fatta beslut om tillfälliga åtgärder i brådskande fall när frågan slutligt ska avgöras i en annan stat (artikel 15.1). Artikeln är under vissa förutsättningar även tillämplig i återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 27.2 och artikel 27.5).

Överföring av behörighet

En domstol i en medlemsstat som inte är behörig i en fråga om föräldraansvar kan enligt Bryssel II-förordningen i exceptionella fall begära att behörigheten ska överföras till domstolen, om den anser att den är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet (artikel 13). En förutsättning för att domstolen ska få göra en sådan begäran är att domstolen finns i en medlemsstat som barnet anses ha en särskild anknytning till enligt artikel 12.4. En skillnad mot tidigare reglering är att den nya förordningen ger möjlighet att överföra behörigheten även om parterna motsätter sig det.

Prejudiciella frågor

Det förekommer att frågor om föräldraansvar har betydelse i mål där saken i målet inte omfattas av Bryssel II-förordningens tillämpningsområde. Det kan t.ex. handla om ett arvsförfarande där det behöver utses en förmyndare för barnet att vidta åtgärder. I den nya Bryssel II-förordningen finns bestämmelser som innebär att om utgången av ett förfarande vid en domstol i en domstol är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs, får en domstol i den medlemsstaten beslutas i den frågan för det

Prop. 2021/22:189 förfarandets ändamål även om den medlemsstaten inte är behörig enligt

Bryssel II-förordningen. Beslutet får inte verkan utanför det aktuella förfarandet (artikel 16).

Konkurrerande förfaranden 2003 och 2019 års Bryssel II-förordningar vilar på samma princip om hur domstolar ska agera när en talan om samma sak och samma parter väcks vid domstolar i flera medlemsstater (s.k. litispendens). Principen innebär att företräde att pröva frågan om vilken domstol som är behörig att ta upp saken till prövning ges till den domstol där talan först väckts (artikel 20).

Bryssel II-förordningen innehåller – efter förebild från 2012 års Bryssel Iförordning – en ny regel som är ett undantag från denna princip och som innebär att när parterna exklusivt har avtalat om eller under förfarandets gång uttryckligen godtagit en domstols behörighet ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väckts (jfr artiklarna 10 och 20). Reglerna, som utgör undantag från huvudprincipen att den domstol där talan väcktes först är behörig, syftar till att stärka prorogationsavtalens ställning (se skäl 38 i ingressen). Om en talan har väckts vid en annan domstol, måste den domstolen vilandeförklara målet till dess att den domstol där talan väckts på grundval av avtalet eller godtagandet förklarar att den inte är behörig i enlighet med avtalet eller godtagandet. Om den sistnämnda domstolen däremot finner att den är behörig att pröva tvisten, ska andra domstolar förklara sig obehöriga.

Vidare tydliggörs att bestämmelserna om litispendens inte gäller i fall då en domstol grundat sin behörighet enbart på artikel 15 om tillfälliga åtgärder till skydd för barnet eller dess egendom (artikel 20.2).

Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

Med den nya Bryssel II-förordningen införs en allmän skyldighet att ge ett barn rätt att uttrycka sina åsikter dels när domstolen har tagit behörighet enligt förordningens behörighetsbestämmelser om föräldraansvar (artikel 21), dels i förfaranden om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artiklarna 21 och 26). Bestämmelserna ska tillämpas i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) och mot bakgrund av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Det föreskrivs – i enlighet med EU-domstolens praxis på området – att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska ges en verklig och faktisk möjlighet att också uttrycka dessa. Om domstolen i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ger ett barn möjlighet att uttrycka sina åsikter enligt artikeln, ska den tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Formerna för hur barnet ska få uttrycka sin åsikt regleras även fortsatt i nationell rätt. Förordningen innehåller alltså inte några regler om huruvida barnet t.ex. ska höras i en domstol eller få samtala med en specialutbildad expert. Om skyldigheten att erbjuda barnet delaktighet inte uppfylls, kan det påverka möjligheten att få avgörandet erkänt eller verkställt utomlands (artiklarna 39.2 och 41).

Internationella bortföranden av barn (kapitel III)

Enligt 2003 års Bryssel II-förordning är det möjligt för en part som fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention att från den behöriga domstolen i barnets hemviststat få ett avgörande i vårdnadsfrågan som är direkt verkställbart (eng. overriding mechanism). I den nya förordningen begränsas denna möjlighet till att gälla endast vid tillämpning av vissa av vägransgrunderna för ett återförande av barnet enligt Haagkonventionen (artikel 29). Tidsfristerna för handläggningen av bortförandeärenden tydliggörs (artiklarna 24 och 28). Det införs även fler och tydligare möjligheter för domstolen i landet dit barnet förts att besluta om skyddsåtgärder för barnet, bl.a. i syfte att upprätthålla kontakten mellan barnet och den kvarlämnade föräldern (artikel 27). Det sätts fokus på medling och samförståndslösningar i syfte att främja att föräldrarna kommer överens (artikel 25).

Erkännande och verkställighet (kapitel IV)

Avskaffande av kravet på verkställbarhetsförklaring

Enligt 2003 års Bryssel II-förordning undantas endast s.k. privilegierade avgöranden från kravet på verkställbarhetsförklaring. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 42).

Genom den nya förordningen avskaffas kravet på verkställbarhetsförklaring för alla avgöranden om föräldraansvar. Samtidigt införs en möjlighet att ansöka om att verkställighet ska vägras om avgörandet meddelats i strid mot vissa grundläggande rättssäkerhetsprinciper som anges i förordningen (s.k. vägransgrunder, se artiklarna 38–41, 58, 59 och 68). Det överlåts åt den nationella rätten att fastställa huruvida dessa vägransgrunder kan tillämpas självmant av domstolen eller måste åberopas av en part.

Även enligt den nya förordningen ska privilegierade avgöranden ingå i ett särskilt snabbt förfarande. Det innebär t.ex. att den enda möjligheten att invända mot erkännande eller verkställighet av ett privilegierat avgörande är om det strider mot ett senare avgörande om föräldraansvar om samma barn (artikel 50).

Harmonisering av vissa verkställighetsregler

I den nya förordningen är det, liksom enligt 2003 års förordning, en huvudprincip att förfarandet regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. I syfte att säkerställa att verkställighet får vägras eller skjutas upp i medlemsstaterna på i stort sett samma villkor införs emellertid vissa gemensamma regler om grunder för uppskjutande eller vägran av verkställighet i den verkställande medlemsstaten.

Prop. 2021/22:189 Officiella handlingar och särskilda överenskommelser

I många medlemsstater ges handlingar som formaliserats av en myndighet eller en offentlig funktionär en ställning som exekutionstitel. Det kan handla om att en äktenskapsskillnad registreras av en notarie. Dessa handlingar benämns officiella handlingar (fr. actes authentiques, artikel 2.2). Den nya förordningen innehåller utvecklade regler för dessa handlingar och för särskilda överenskommelser (artikel 2.3) som har registrerats (artiklarna 64–68). Det införs bl.a. särskilda intyg som ska underlätta handläggningen.

Samarbete och information (kapitel V och VI)

Den nya Bryssel II-förordningen innehåller nya bestämmelser som ska stärka och underlätta informationsutbytet mellan myndigheterna i de olika medlemsstaterna, t.ex. när det gäller uppgifter om anhöriga som kan ta hand om barnet och som bor i en annan medlemsstat. Utgångspunkten är att en framställan enligt förordningen ska gå via centralmyndigheterna, men vissa undantag gäller (artikel 78.3; jfr artikel 86). Skyldigheten för en behörig myndighet att tillhandahålla information tydliggörs i den nya förordningen (artikel 87.3; jfr artikel 89.3).

Vidare effektiviseras förfarandet vid placering av ett barn i en annan medlemsstat (artikel 82). Det klargörs att ett godkännande av mottagande medlemsstat alltid krävs. Dessutom införs en särskild tidsfrist inom vilken den mottagande medlemsstaten ska godkänna placeringen.

4.3. Svenska internationellt privat- och processrättsliga regler

Kompletterande bestämmelser till 2003 års Bryssel II-förordning finns i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel IIförordningen (2008 års kompletteringslag) och förordningen (2005:97) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (2005 års kompletteringsförordning). Det finns dessutom en rad andra författningar som innehåller bestämmelser som har koppling till förordningen. Föräldrabalken innehåller t.ex. flera bestämmelser som har betydelse i internationella familjemål. Det gäller bl.a. regler om vilken domstol som är behörig i Sverige (forum), när svensk domstol har domsrätt enligt Bryssel II-förordningen. Föräldrabalken innehåller också regler om att barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter. Dessutom finns det i balken regler om verkställighet i Sverige av domar om vårdnad, boende, umgänge och överlämnande.

Vidare finns det regler om bl.a. återlämnande (överflyttning med lagens terminologi) av barn i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag). Lagen införlivar dels 1980 års Haagkonvention, dels den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen).

Frågor om tvångsomhändertaganden av barn regleras i lagen (1990:252) Prop. 2021/22:189 med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU. I LVU finns det bl.a. regler om omedelbart omhändertagande av barn i vissa internationella situationer. Ytterligare exempel på bestämmelser med koppling till Bryssel II-förordningen är föreskrifterna om placering av ett barn över landsgränserna i 6 kap. 11 a och b §§ socialtjänstlagen (2001:453).

Svenska allmänna internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag). I praktiken är lagens tillämpningsområde numera påtagligt begränsat (se 7 kap. 5 och 6 §§).

I förhållande till de stater som har anslutit sig till 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader finns bestämmelser som har företräde framför 1904 års lag i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader.

I förhållandet mellan de nordiska länderna gäller den nordiska äktenskapskonventionen. I konventionen, som är införlivad i svensk rätt genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, regleras domstols behörighet att pröva yrkanden om äktenskapsskillnad och frågor som har samband med ett sådant yrkande, t.ex. vårdnad. Där regleras också vilket lands lag som ska tillämpas och förutsättningarna för erkännande av avgöranden från andra nordiska länder. Bryssel II-förordningen är inte i alla delar tillämplig i de inbördes förhållandena mellan Sverige och Finland, eftersom båda länderna har avgett en förklaring som innebär att bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskapskonvention – och därmed också 1931 års förordning – i vissa avseenden har företräde.

I lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island finns bestämmelser som rör bl.a. verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge inom Norden. Det finns också regler i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling som är av betydelse för vissa frågor som rör föräldraansvar.

Vidare finns den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention). Konventionen syftar till att stärka skyddet för barn i internationella situationer. Genom en tillämpning av konventionen undviks konflikter mellan olika rättssystem när det gäller behörighet, tillämplig lag eller erkännande och verkställighet av domar och andra avgöranden. Syftet med konventionen är också att utveckla det internationella samarbetet mellan myndigheter när det gäller skydd av barn. Konventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, som också innehåller kompletterande bestämmelser om bl.a. beslut om tillfälliga skyddsåtgärder och handläggningen av ärenden om verkställbarhetsförklaring av utländska avgöranden.

Förhållandet till 1996 års Haagkonvention regleras i artikel 97 i Bryssel II-förordningen. Förordningen gäller enligt huvudregeln framför konventionen när barnet har sin hemvist inom en medlemsstats territo-

Prop. 2021/22:189 rium, utom Danmark. Så är även fallet när det är fråga om att ett avgörande

från en medlemsstat ska erkännas eller verkställas i en annan medlemsstat, även om barnet har sin hemvist i en icke-medlemsstat som är part i 1996 års Haagkonvention. Eftersom Bryssel II-förordningen inte innehåller några lagvalsregler, tillämpas – i fråga om föräldraansvar – lagvalsreglerna i 1996 års Haagkonvention även mellan EU:s medlemsstater (se skäl 92 i förordningens ingress).

Sverige har också ingått bilaterala överenskommelser med andra stater om erkännande och verkställighet av domar. En sådan är konventionen den 15 januari 1936 mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar. Konventionen är införlivad i svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, som kan ha betydelse beträffande vissa familjerättsliga avgöranden.

5. En ny kompletteringslag och följdändringar

Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till den nya

Bryssel II-förordningen ska tas in i en ny lag. Den ska benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

I ett flertal lagar ska hänvisningar till 2003 års Bryssel II-förordning ersättas med hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Uppsala universitet framhåller att det kan vara svårt för rättstillämparen att förstå hur de olika regelverken förhåller sig till varandra när den svenska lagstiftningen endast upplyser om att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen. Barnombudsmannen vill se fler och tydligare kopplingar till barnets rättigheter enligt barnkonventionen.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

I egenskap av EU-förordning är den nya Bryssel II-förordningen direkt tillämplig i svensk rätt. En EU-förordning varken ska eller får inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Den nya Bryssel II-förordningen kräver emellertid kompletterande svenska nationella bestämmelser som ser till att förordningen kan tillämpas i den nationella rättsordningen.

Kompletterande lagbestämmelser till 2003 års Bryssel II-förordning finns i dag i 2008 års kompletteringslag. Att föra in de nya lagbestämmelserna i den lagen skulle leda till omfattande ändringar av lagen. 2008 års kompletteringslag bör därför ersättas av en ny lag. Lagen bör ges samma namn som sina föregångare, dvs. lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

Flera remissinstanser efterfrågar lagändringar eller ställningstaganden i Prop. 2021/22:189 frågor som inte rör anpassningen av svensk rätt till Bryssel II-förordningen och som inte omfattas av promemorians förslag. Det finns inte förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Vissa remissinstanser har också synpunkter i frågor som regeringen avser att överväga i samband med de förordningsändringar som krävs.

Förhållandet till EU:s rättighetsstadga och barnkonventionen

I skäl 39 i ingressen till Bryssel II-förordningen anges att barnets möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 24.1 i EU:s rättighetsstadga och artikel 12 i barnkonventionen spelar en viktig roll vid tillämpningen av förordningen. Barnkonventionen gäller som lag i Sverige enligt lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. I förarbetena till den kompletterande lagstiftningen till Bryssel II-förordningen bör – som Barnombudsmannen framhåller – barnkonventionen i relevanta delar synliggöras (jfr prop. 2017/18:186 s. 93– 96). I lagrådsremissen behandlar regeringen särskilt förhållandet till barnkonventionen (se avsnitt 7). Som framgår av det angivna skälet i ingressen och som följer av svenska förarbetsuttalanden ska Bryssel II-förordningen så långt det är möjligt tolkas fördragskonformt, vilket svarar mot förordningens ordalydelse att förordningen ska tolkas ”mot bakgrund av barnkonventionen”. De EU-rättsliga principerna om företräde och lojalitet medför dock att EU-rätten har företräde vid en eventuell konflikt mellan barnkonventionen och EU-rätten (se prop. 2017/18:186 s. 87).

Följdändringar i upplysningsbestämmelser

Ett flertal lagar innehåller upplysningar om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning. Bestämmelserna syftar till att uppmärksamma rättstillämparen på att förordningen kan ha företräde framför lagen i fråga. Att så är fallet följer av EU-rättens företräde framför nationell rätt och har inte ansetts behöva regleras särskilt (se t.ex. prop. 2000/01:98 s. 48). En nackdel med denna lagstiftningsteknik – vilket

Uppsala universitet uppmärksammar i sitt remissyttrande – är att den ger begränsad vägledning till rättstillämparna om innebörden av de olika regelsystemen och hur de förhåller sig till varandra. De svenska internationellt familjerättsliga reglerna återfinns numera i unionsrätten, konventioner som införlivats i nationell rätt och svensk autonom rätt. Det kan därför vara en grannlaga uppgift för en rättstillämpare att reda ut hur de olika regelverken förhåller sig till varandra. Samtidigt skulle en reglering som i detalj mejslar ut relationen mellan de olika regelverken riskera att bli tungrodd, utan att för den skull kunna vara heltäckande. Det skulle också krävas kontinuerliga lagändringar för att se till att lagarna följer den rättsbildning som sker genom avgöranden som meddelas av EU-domstolen.

Mot den bakgrunden bör de nuvarande hänvisningarna behållas, dock att hänvisningar till 2003 års Bryssel II-förordning bör ersättas med hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen. Det gäller 1904 års lag, lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, lagen om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader, lagen om erkän-

Prop. 2021/22:189 nande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område samt

LVU.

I avsnitt 9 behandlas en följdändring i en upplysningsbestämmelse i 1989 års lag särskilt. På motsvarande sätt behandlas i avsnitt 10 en upplysningsbestämmelse i socialtjänstlagen (2001:453).

En dynamisk hänvisningsteknik

Flera av de föreslagna bestämmelserna innehåller hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen. Det är i flertalet fall fråga om upplysningsbestämmelser, där hänvisningen till förordningen inte ger den svenska lagtexten något materiellt innehåll. Hänvisningarna bör då vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I den nya kompletteringslagen avser flera hänvisningar förfaranderegler. Det är ändamålsenligt att även dessa hänvisningar är av dynamisk karaktär (jfr prop. 2016/17:123 s. 14). Även de föreslagna sekretessbestämmelserna som avser ärenden enligt Bryssel II-förordningen bör vara dynamiska (jfr prop. 2016/17:208 s. 77). Hänvisningarna kommer alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningen. Det kan dock inte uteslutas att bestämmelserna ändå kan behöva ändras i samband med framtida ändringar i Bryssel II-förordningen, om förordningens innehåll då ändras i sak.

Hänvisningar till S5

6. Behörighet

6.1. Svenska behörighetsregler

Regeringens förslag: Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, ska frågan – liksom hittills – tas upp av socialnämnden i Stockholms kommun.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Stockholms kommun anser att det bör förtydligas i vilken utsträckning Bryssel II-förordningen är tillämplig i internationella förmynderskapsärenden och huruvida föräldrabalken behöver ändras för att vara förenlig med förordningen. Uppsala universitet undrar om det inte finns möjlighet att ta bort reglerna i 3 kap. 6 § i 1904 års lag, som bl.a. anger att frågor som gäller vårdnaden om barn får tas upp i äktenskapsmål.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna utgångspunkter

Behörighetsreglerna är en av grundstenarna i Bryssel II-förordningen. Reglerna säkerställer att parter i EU har rätt till rättslig prövning av de frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Genom att reglerna är enhetliga blir det mer förutsebart och tydligare för parterna och myndigheterna i vilken medlemsstat en fråga kan prövas. Det brukar be-

skrivas som att förordningen anger myndigheternas internationella behö- Prop. 2021/22:189 righet. För domstolarnas del benämns denna behörighet ofta domsrätt. Om det med stöd av Bryssel II-förordningen finns internationell behörighet för en svensk domstol eller annan myndighet, blir det en fråga om att bestämma vilken domstol eller annan myndighet som är behörig. Detta sker enligt de svenska nationella behörighetsreglerna. För domstolarnas del benämns sådana regler ofta som forumregler.

Behörighetsreglerna enligt den nya Bryssel II-förordningen motsvarar på många sätt reglerna enligt 2003 års förordning. I några avseenden har det dock gjorts förändringar som innebär att det bör övervägas särskilt om det finns behov av att införa nya svenska nationella regler eller ändra de befintliga svenska reglerna för att möjliggöra en korrekt tillämpning av förordningen.

Vårdnad, boende och umgänge

Enligt 6 kap. 17 § första stycket föräldrabalken tas frågor om vårdnad, boende och umgänge utan anknytning till ett äktenskapsmål upp av tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. Sådana frågor får tas upp även i samband med äktenskapsmål. Av paragrafens tredje stycke framgår att om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt. Regleringen bedömdes i samband med införandet av 2008 års kompletteringslag vara väl förenlig med behörighetsreglerna i 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2007/08:98 s. 30).

I den nya Bryssel II-förordningen har regleringen om val av domstol (prorogation) i vissa aspekter utvecklats och förtydligats (artikel 10). Det gäller t.ex. i fråga om förutsättningarna för att ingå avtal efter att talan väckts (artikel 10.1 b ii) och vilka formkrav som gäller (artikel 10.2).

Föräldrabalken innehåller inga regler om prorogationsavtal. Förordningens prorogationsregel får därför i första hand jämföras med den allmänna behörighetsregeln i 6 kap. 17 § första stycket första meningen föräldrabalken som utgår från barnets hemvist. Förordningens prorogationsregler bedöms inte innebära någon konflikt med denna regel. Ett exempel kan vara en vårdnadstvist där det finns svensk domsrätt till följd av ett prorogationsavtal, trots att barnet inte har sin hemvist här. Om parterna i en sådan situation är överens om att saken ska prövas vid en viss tingsrätt, lär det inte finnas något hinder mot det eftersom parterna själva inte kan förutses göra någon invändning mot domstolens behörighet. Det blir då – mot bakgrund av att den domstol som pekas ut enligt föräldrabalken inte är exklusivt forum – inte aktuellt att pröva frågan om rättegångshinder (jfr prop. 2007/08:98 s. 32 och rättsfallet NJA 2015 s. 218 p. 5). För de sällsynt förekommande fall när prorogation har skett till en svensk domstol utan att någon särskild domstol har pekats ut kan regeln om reservforum i 6 kap. 17 § tredje stycket föräldrabalken tillämpas (se prop. 2000/01:98 s. 40).

Av artikel 10.2 i den nya förordningen framgår att ett prorogationsavtal enligt artikel 10.1 b ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av de berörda parterna eller tas med i domstolsprotokollet i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden. För svensk del skulle frågan undantagsvis kunna komma upp under ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål. Enligt 6 kap. 4 § 3 rättegångsbalken ska det i anteckningarna

Prop. 2021/22:189 tas in uppgift om det som i övrigt behövs inför målets avgörande. Dit får

räknas en uppgift som innebär att domstolen är behörig enligt förordningen. Det finns alltså förutsättningar enligt de svenska rättegångsreglerna att dokumentera ett prorogationsavtal enligt förordningen.

Till skillnad från 2003 års Bryssel II-förordning innehåller den nya förordningen inte någon uttrycklig reglering om att en domstol som i enlighet med förordningen utövar sin behörighet i en fråga om äktenskapsskillnad också ska vara behörig att ta upp sammanhängande frågor om föräldraansvar. Parterna har dock fortfarande möjlighet att under de förutsättningar som anges i artikel 10 i förordningen ingå ett avtal om att den domstol som är behörig i fråga om äktenskapsskillnad mellan dem också ska vara behörig att ta upp en fråga om föräldraansvar. Denna regel är förenlig med den nationella svenska regleringen om sammanhängande (accessorisk) behörighet i 6 kap. 17 § första stycket andra meningen föräldrabalken. Av den bestämmelsen framgår nämligen att frågor om vårdnad, boende eller umgänge får tas upp i samband med äktenskapsmål. Regler om behörighet i äktenskapsmål finns även i artikel 10 i 1996 års Haagkonvention och i 3 kap. 6 § lagen i 1904 års lag. Den nämnda paragrafen anger bl.a. att frågor som gäller vårdnaden om barn får tas upp i äktenskapsmål. Uppsala universitet påpekar att paragrafen ofta uppfattas av rättstillämparna som att den ger domstolen en mer allmän behörighet att ta upp vårdnadsfrågor i äktenskapsmål och anser att det bör övervägas om den kan tas bort. Bestämmelserna i 1904 års lag blir tillämpliga först sedan det konstaterats att det inte finns någon bestämmelse som är tillämplig i Bryssel II-förordningen eller i 1996 års Haagkonvention som är inkorporerad i svensk lag (se 7 kap. 6 § i 1904 års lag och prop. 2011/12:85 s. 64). I de allra flesta fall kommer antingen förordningen eller konventionen att vara tillämplig. Paragrafen har övervägts vid flera tidigare tillfällen utan att det lett till att den tagits bort (se Ds 2003:5 s. 82– 84, SOU 2005:111 s. 308–311, 336 och 337 och SOU 2010:59 s. 159– 161). Även om paragrafen har ett mycket begränsat tillämpningsområde, finns det inte med anledning av den nya Bryssel II-förordningen tillräckliga skäl att upphäva den.

I artikel 13 i Bryssel II-förordningen finns det en reglering om överföring av behörighet i vissa fall. En domstol i en medlemsstat som inte är behörig i en fråga om föräldraansvar kan enligt den nya Bryssel IIförordningen i exceptionella fall begära att behörigheten ska överföras till domstolen, om den anser att den är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet (artikel 13). En förutsättning för att domstolen ska få göra en sådan begäran är att domstolen finns i en medlemsstat som barnet anses ha en särskild anknytning till enligt artikel 12.4. En skillnad mot tidigare reglering är att det genom den nya förordningen införs en möjlighet att överföra behörigheten även om parterna motsätter sig det.

Det finns normalt sett inte någon forumregel i föräldrabalken för dessa frågor, utan balkens reservforumregel pekar ut Stockholms tingsrätt som behörig domstol. Syftet med bestämmelserna i artikeln är emellertid att prövningen ska kunna ske i en domstol nära barnet. Det syftet vattnas ur något om prövningen ändå sker i en domstol som ligger på en annan ort. I förarbetena till 2008 års kompletteringslag har det påpekats att det inte behöver innebära någon konflikt med de nationella behörighetsreglerna att överföra ett mål till en annan domstol än som följer av de nationella

behörighetsreglerna i de fall de inte måste ses som tvingande (jfr prop. Prop. 2021/22:189 2007/08:98 s. 32). Ett sådant synsätt vilar emellertid på att inte någon part motsätter sig domstolens behörighet (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 218 p. 5). Eftersom en överföring kan ske mot en parts vilja, kommer inte detta synsätt att kunna upprätthållas fullt ut. I sådana fall kan prövningen alltså behöva ske i Stockholms tingsrätt. Det bör dock noteras att det är fråga om ett mycket begränsat antal fall. Intresset av en sammanhållen och överskådlig reglering av frågorna gör att det inte bör föreslås någon särskild reglering för dessa fall.

Ärenden om förmyndare och god man

Till frågor om föräldraansvar räknas enligt den nya Bryssel II-förordningen förmynderskap, godmanskap och motsvarande företeelser. Dit räknas även förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för ett barns person eller egendom, eller företräda eller bistå ett barn. Detsamma gäller åtgärder till skydd för barnet i samband med att förvaltning av, bevarande av eller förfogande över ett barns egendom (artikel 1.1 och 1.2). Detta innebär att förordningens behörighetsregler om föräldraansvar kan vara tillämpliga i dessa ärenden.

De svenska reglerna i ärenden om förmyndare och god man har ansetts vara förenliga med 2003 års Bryssel II-förordning (prop. 2007/08:98 s. 31 och 32). I enlighet med vad som anförs i promemorian finns det inte anledning att göra någon annan bedömning med anledning av den nya Bryssel II-förordningen. Se även avsnitt 6.2 om beslut om tillfälliga åtgärder.

Stockholms kommun ställer frågor om samspelet mellan föräldrabalkens regler på området och Bryssel II-förordningen. Det är riktigt – som kommunen påpekar i sitt remissyttrande – att om ett barn har sin hemvist i en annan medlemsstat, är det som utgångspunkt myndigheterna i den medlemsstaten som är behöriga. Det bör dock framhållas att det vid bedömande av om ett barn har sin hemvist i ett annat land ankommer på den svenska myndigheten att avgöra den frågan på grundval av de samstämmiga faktiska omständigheter som fastställts i det enskilda fallet (jfr EUdomstolens dom den 28 juni 2018 i mål C-512-17, HR.,

ECLI:EU:C:2018:513). Hänsyn ska tas inte bara till barnets fysiska närvaro, utan även till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro i den andra medlemsstaten inte är tillfällig eller sporadisk och att barnet är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende i den medlemsstaten (jfr t.ex. mål C-111-17 PPU, OL mot PQ, ECLI:EU:C:2017:436 p. 42).

Om barnet konstateras ha sin hemvist i en annan medlemsstat, kan en fråga om att utse en ställföreträdare för barnet i normalfallet inte avgöras här (se artikel 18). Detta gäller alltså trots att det i och för sig skulle finnas förutsättningar för det vid en isolerad tillämpning av föräldrabalkens bestämmelser. Det bör dock framhållas att Bryssel II-förordningen i några fall tillåter att en ställföreträdare utses trots att svensk myndighet inte är behörig enligt förordningens ordinära behörighetsregler. Så kan t.ex. vara fallet om utgången av ett förfarande som inte omfattas av Bryssel IIförordningens tillämpningsområde är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs. Enligt Bryssel II-förordningen får en domstol i den medlemsstat som är behörig att besluta i huvudförfarandet i den situa-

Prop. 2021/22:189 tionen besluta i den prejudiciella föräldraansvarsfrågan (artikel 16.1). Om

det t.ex. handlar om en arvstvist där barnet berörs och en förmyndare (med förordningens terminologi; i svensk rätt handlar det om en god man) måste utses för att företräda barnet i den tvisten, bör den medlemsstat som är behörig i arvstvisten tillåtas att utse förmyndaren för de pågående förfarandena (jfr skäl 32 i ingressen och 11 kap.2 och 3 §§föräldrabalken om godmanskap). Om det i ett annat sammanhang behöver utses någon att i ett bortavarande barns intresse förvalta ett barns egendom eller bevaka rätten till denna, och egendomen befinner sig i Sverige, kan dessutom behörighet grundas på artikel 15 trots att barnet inte har sin hemvist här (se vidare avsnitt 6.2).

Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd

I 7 § i 2008 års kompletteringslag föreskrivs att om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten i Sverige och det inte finns någon annan behörig nämnd, tas frågan upp av en nämnd i Stockholms kommun som fullgör sådana uppgifter. Bestämmelsen avser situationer där det med stöd av Bryssel II-förordningen kan hävdas att det finns internationell behörighet för en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten, men där det inte finns någon behörig nämnd enligt andra nationella regler (se prop. 2007/08:98 s. 42). Bestämmelsen bör föras över i sak oförändrad till den nya lagen.

Uddevalla kommun vill att det tas fram ytterligare kriterier för socialnämndernas prövning av om de är internationellt behöriga enligt

Bryssel II-förordningen. Det kan dock konstateras att det inte är tillåtet att i nationell rätt ytterligare precisera vad som redan framgår av förordningen. Det bör dessutom framhållas att Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF) tillhandahåller handläggningsstöd för socialnämnder i form av handböcker. Ett arbete har inletts inom ramen för Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (EJN) med att ta fram en handbok till den nya Bryssel II-förordningen som kan ge vägledning till rättstillämparna.

Frågor om vilken socialnämnd som prövar en fråga om godkännande av placering av ett barn i Sverige enligt den nya Bryssel II-förordningen behandlas i avsnitt 10.

Gemensamma bestämmelser om handläggningen av behörighetsfrågor

De gemensamma bestämmelserna om handläggningen av behörighetsfrågor som gäller väckande av talan vid domstol (artikel 17), prövningen av behörighetsfrågan (artikel 18) och prövningen av frågan om huruvida målet kan tas upp (artikel 19) är i huvudsak oförändrade i den nya Bryssel II-förordningen. Det krävs inte några lagändringar med anledning av tilläggen som gjorts om när talan ska anses ha väckts när domstolen inleder ett förfarande självmant eller de uppdaterade hänvisningarna till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG)

nr 1348/2000. Det kan tilläggas att sedan dess har en ny delgivningsförord- Prop. 2021/22:189 ning antagits i EU (se vidare avsnitt 8.2).

I artikel 20.4 och 20.5 i Bryssel II-förordningen har det införts nya regler om konkurrerande förfaranden (litispendens). Bestämmelserna har en inte helt entydig avfattning, men får uppfattas så att när parterna har avtalat om eller godtagit svensk domstols exklusiva behörighet enligt artikel 10 ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väcktes. Det krävs inte någon lagändring med anledning av den nya förordningens reglering.

I den nya Bryssel II-förordningen förtydligas att det är den dag då ett obligatoriskt medlingsförfarande inleddes vid en nationell medlingsmyndighet som anses vara den dag då talan anses väckts vid en domstol (se skäl 35 i ingressen; jfr mål C-467/16 Schlömp mot Landratsamt Schwäbisch Hall, ECLI:EU:C:2017:993). Det förtydligandet kommer inte att träffa några svenska förfaranden. Någon motsvarighet till ett obligatoriskt medlingsförfarande finns nämligen inte i svensk familjerätt. Den 1 mars 2022 träder visserligen nya regler i kraft som innebär att föräldrar ska att ha deltagit i informationssamtal innan någon av dem i domstol framställer ett tvistigt yrkande om vårdnad, boende eller umgänge (se 6 kap. 17 c § föräldrabalken). Informationssamtalet i sig kan dock inte leda till ett rättskraftigt avgörande och inledandet av informationssamtal är inte, enligt svenska nationella regler om rättegången, avsett att ge någon litispendensverkan. Ett sådant informationssamtal bör alltså inte jämställas med ett obligatoriskt medlingsförfarande.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Beslut om tillfälliga åtgärder

Regeringens förslag: När det finns behörighet för svensk domstol enligt Bryssel II-förordningens regler om tillfälliga åtgärder, ska domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap få besluta om en sådan tillfällig åtgärd.

En fråga om en tillfällig åtgärd om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap ska tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol, ska frågan tas upp av Stockholms tingsrätt. Motsvarande regler om behörig domstol ska införas för ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. Ärendelagen ska gälla för domstolens handläggning. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller.

I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge ska domstolen få begära upplysningar från socialnämnden.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorian innehåller inte något förslag som föreskriver att när det finns behörighet för svensk domstol enligt Bryssel II-förordningen, ska domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap få besluta om en tillfällig åtgärd. Den innehåller inte heller något förslag om reservforum för det fall att det inte finns någon behörig tingsrätt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen synpunkt på promemorians förslag. Svea hovrätt ställer frågan om det inte kan finnas ett behov av ett reservforum för den situationen att det inte kan bedömas var i Sverige ett barn befinner sig. Sveriges Kommuner och

Regioner efterfrågar en analys av om ett beslut om utreseförbud enligt

LVU är en tillfällig åtgärd enligt Bryssel II-förordningen. Flera remissinstanser yttrar sig i frågor om barnets delaktighet i förfarandet (se avsnitt 7).

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15 i den nya Bryssel IIförordningen är en domstol (i förordningens mening; artikel 2.2.1), även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak, i brådskande fall behörig att fatta beslut om en tillfällig åtgärd, i enlighet med lagen i den medlemsstaten avseende ett barn som befinner sig i den medlemsstaten, eller egendom som tillhör ett barn och som finns i den medlemsstaten. Om det krävs ett skyndsamt ingripande, får alltså en svensk myndighet besluta om en tillfällig åtgärd trots att den allmänna behörigheten enligt förordningen utövas av en myndighet i en annan stat, t.ex. därför att barnet har sin hemvist där.

I fråga om de allra flesta åtgärder som kan aktualiseras enligt artikel 15 är det möjligt för svenska myndigheter att enligt gällande nationella regler besluta om tillfälliga åtgärder (jfr prop. 2011/12:85 s. 41). Till exempel kan överförmyndaren utse någon att tillfälligt företräda barnet här (se 11 kap. 1 § föräldrabalken och lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Flera möjligheter till stöd och skydd för barn finns också inom ramen för socialtjänstens verksamhet. Socialnämnden kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 58 och 72). Den möjligheten gäller även om svenska domstolar inte är behöriga att besluta om beredande av vård enligt den lagen (se 6 a § och prop. 2018/19:102). Ett annat exempel på ett tillfälligt skyddsingripande av socialnämnden som skulle kunna bli aktuellt enligt artikel 15 är, vilket

Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar, den i LVU nyligen införda möjligheten för socialnämnden att besluta om tillfälligt utreseförbud till skydd för barn som riskerar att föras bort för att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas (se 31 d § och prop. 2019/20:131 s. 79–83, 112 och 113). Det ska dock noteras att en tillämpning av artikel 15 bara blir aktuell i sådana fall då en svensk myndighet inte är behörig att pröva ärendet i sak, vilket normalt torde vara fallet vid utreseförbud.

I vissa fall saknas det lagstöd för en svensk domstol att fatta ett tillfälligt beslut när det inte pågår ett mål eller ärende i huvudsaken i Sverige. Det gäller i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap (se 6 kap. 20 § och 10 kap. 16 §föräldrabalken). I förhållande till promemorians förslag bör det ges ett uttryckligt lagstöd för en sådan prövning i den nya kompletteringslagen (jfr 5 § lagen om 1996 års Haagkonvention). Lagstödet innebär att domstolarna ges möjlighet att meddela ett tillfälligt beslut i en fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap enligt de materiella bestämmelserna i föräldrabalken, på motsvarande sätt som om frågan aktualiserats i ett mål eller ärende enligt balken. Eftersom balkens handläggningsregler avseende dessa frågor utgår från att målet eller ärendet ska avgöras slutligt av domstolen, behövs det dock regler om förfarandet i dessa situationer.

Enligt 8 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag handläggs frågor Prop. 2021/22:189 om tillfälliga åtgärder i fråga vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap i domstol enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). När denna processlag valdes, konstaterades det att den lagen generellt ger ett snabbare förfarande än vad som är fallet vid en handläggning enligt rättegångsbalken (se prop. 2011/12:85 s. 42). Ärendelagen bör även fortsättningsvis tillämpas vid beslut om en tillfällig åtgärd.

Artikel 15.1 reglerar endast den internationella behörigheten (i fråga om domstolar, domsrätten). Vilken nationell domstol som får pröva en fråga om en tillfällig åtgärd förutsätts däremot bestämmas i nationell rätt. Därmed uppkommer frågan om det bör finnas en regel som anger vilken domstol som är behörig. Den underliggande regleringen i förordningen ger ingen entydig bild av vilken domstol som kan vara aktuell, och föräldrabalkens reservforumregel kan inte tillämpas eftersom ärendelagen är tillämplig processlag. I det aktuella fallet kan det inte heller på annat sätt anses vara underförstått vilken domstol som är behörig. Det bör därför i den nya kompletteringslagen tas in regler om vilken domstol i Sverige som kan ta upp ärendet. Den tillfälliga åtgärden kan antingen avse ett barn som befinner sig i den medlemsstaten eller egendom som tillhör ett barn och som finns i den medlemsstaten. Som det konstateras i promemorian och av Uppsala universitet är det en ändamålsenlig ordning att beslut fattas av domstolen i den ort där barnet med förordningens uttryckssätt befinner sig. För att åstadkomma en enhetlig begreppsbildning i förhållande till motsvarande familjerättsliga forumregler i svensk rätt – t.ex. 10 kap. 13 § första stycket andra meningen föräldrabalken – och då lydelserna ändå torde vara synonyma, bör dock barnets vistelseort vara bestämmande för vilken svensk domstol som är internt behörig. Regeln bör inte anvisa ett konkurrerande forum så snart frågan rör ett barns egendom, utan utformas på så sätt att endast om barnet inte vistas i Sverige och frågan avser ett barns egendom ska ärendet tas upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det i enstaka undantagsfall inte kan klarläggas var i landet ett barn med skyddsbehov vistas eller var barnets egendom finns bör det, som

Svea hovrätt förordar, även införas en bestämmelse om reservforum.

Eftersom Stockholms tingsrätt prövar ärenden om återlämnande enligt 1989 års lag och är reservforum i andra jämförbara lagar, bör den tingsrätten vara reservforum även i detta fall.

En reglering om vilken domstol i Sverige som är behörig att pröva en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i 1996 års Haagkonvention bör även införas i 5 § lagen om 1996 års Haagkonvention. Frågor om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen kan även aktualiseras i återförandeärenden enligt 1989 års lag (se artikel 27.1 och 27.5), men regler om behörig domstol och processlag för de ärendena framgår av den lagen. Någon motsvarande kompletterande reglering i den lagen krävs därför inte.

Liksom enligt 2003 års förordning följer det av den nya Bryssel IIförordningen att ett beslut om en tillfällig åtgärd ska upphöra att gälla när den domstol som är behörig att pröva målet i sak har vidtagit de åtgärder den anser lämpliga (artikel 15.3). I samband med att regler om beslut om tillfälliga åtgärder fördes in i 2008 års kompletteringslag uttalades det att det är lämpligt att den svenska domstolen anger hur länge åtgärden gäller (se prop. 2011/12:85 s. 42). Det togs därför in en särskild föreskrift om det

Prop. 2021/22:189 i lagen. En motsvarande föreskrift bör finnas även i den nya komplet-

teringslagen. Det framgår av artikel 15 att myndigheterna, antingen direkt eller via centralmyndigheterna, ska hålla varandra underrättade om de åtgärder som vidtagits, bl.a. för att den myndighet som beslutat om en interimistisk åtgärd ska kunna låta åtgärden upphöra.

För att säkerställa att domstolen får ett så bra underlag som möjligt för sitt beslut bör det, på motsvarande sätt som i mål och ärenden enligt föräldrabalken, finnas en möjlighet att i ärenden om vårdnad, boende och umgänge inhämta upplysningar (s.k. snabbupplysningar eller snabbyttranden) från socialnämnden. Bestämmelserna i 8 § tredje stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag bör därmed föras över till den nya kompletteringslagen. I avsnitt 7 föreslås regler om barns delaktighet vid handläggningen av bl.a. ärenden om tillfälliga åtgärder enligt Bryssel IIförordningen och ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention.

Hänvisningar till S6-2

7. Barnets delaktighet

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2008 års kompletteringslag om barns hörande i domstol i fråga om en tillfällig åtgärd ska föras över till den nya kompletteringslagen.

Socialnämndens skyldighet att höra barnet och föräldrarna innan den lämnar snabbupplysningar i ett ärende om en tillfällig åtgärd ska skärpas i förhållande till vad som gäller i dag. Det ska vidare införas en möjlighet för socialnämnden att i sådana ärenden höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Motsvarande ändringar ska göras i fråga om ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention.

Barns rätt att framföra sina åsikter i ärenden enligt 1989 års lag ska stärkas. Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande eller om överflyttning av barn ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att rätten i ärenden om verkställighet av ett avgörande eller om överflyttning av barn enligt 1989 års lag så långt det är möjligt ska klarlägga barnets inställning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen, Uppsala universitet, och Föreningen Svenskar i Världen tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Vissa remissinstanser, bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening, Helsingborgs kommun, Unizon och Svea hovrätt, framhåller att reglerna om barns rätt till delaktighet bör se likadana ut oavsett om de har anknytning till utlandet eller inte. Södertörns tingsrätt påpekar att svenska tingsrätter i praktiken avgör ett flertal mål om föräldraansvar utan att barnen i fråga ges någon faktisk möjlighet att uttrycka sina åsikter. Det rör sig främst om mål där föräldrarna i ett tidigt skede kommer överens om hur vårdnaden, boendet eller umgänget ska regleras, och där någon utredning om barnets åsikt inte

hinner införskaffas inför domstolens avgörande. Göteborgs kommun anser Prop. 2021/22:189 att barnet bör ha rätt att få information om sin situation och om pågående förfaranden. Även Familjerättssocionomernas Riksförening vill att den frågan belyses. Linköpings universitet efterfrågar förtydliganden om hur barnets delaktighet tillvaratas och påpekar att barns ålder och mognad inte alltid hänger samman. Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Föreningen

Vårdnad Boende Umgänge i Sverige tar upp att barn i vårdnadstvister inte sällan befinner sig i en pressad situation och att reglerna inte får medföra att barn måste ta ställning i föräldrarnas konflikt. Stiftelsen menar att barnets delaktighet inte bara bör handla om barnets åsikter utan även barnets uttryckta behov och situation. Vidare vill stiftelsen att barnets rätt till delaktighet skärps ytterligare i ärenden om tillfälliga beslut. Uddevalla kommun är inne på samma linje och för fram att barnets bästa ska ha avgörande betydelse för om barnet ska höras och att detta bör framgå av lag. När det gäller ärenden enligt 1989 års lag anser Länsstyrelsen Östergötland att promemorians förslag kan uppfattas som en försämring av rättsläget. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige,

Unizon och Länsstyrelsen Östergötland påpekar att det krävs att de yrkesverksamma har kompetens bl.a. om våld och förtryck för att barnets rätt enligt förordningen ska kunna säkerställas. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige lyfter även att det behövs kvalitetssäkrande åtgärder överlag för hur yrkesverksamma ska agera i mötet med barnet. Tydligare vägledning och uppföljning både i detta avseende och när det gäller hanteringen av familjeärenden med internationell koppling efterlyses även av Örnsköldsviks kommun.

Skälen för regeringens förslag

Barnets delaktighet enligt den nya Bryssel II-förordningen

I 2003 års Bryssel II-förordning regleras barnets delaktighet i förfarandet i de flesta fall på ett indirekt sätt genom att möjligheten att erkänna och förklara domar verkställbara är begränsad när barnet inte har kommit till tals (artiklarna 23 b och 31.2). Medlemsstaternas nationella regler om barnets delaktighet skiljer sig emellertid åt, och det har förekommit att en medlemsstat har vägrat att förklara ett avgörande verkställbart med hänvisning till att den egna statens regler inte har ansetts vara uppfyllda. Genom den nya Bryssel II-förordningen införs därför en allmän regel om barnets delaktighet (artikel 21). Den nya regeln innebär att en domstol eller annan myndighet som har tagit behörighet enligt förordningen i frågor om föräldraansvar ska, i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden, ge barn som är i stånd att bilda egna åsikter en verklig och faktisk möjlighet att uttrycka dem, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ (artikel 21.1). En motsvarande rätt för barnet ska gälla även i återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 26).

Riktlinjer för tillämpningen av artikel 21 i den nya förordningen finns i skäl 39 i ingressen. Där anges bl.a. att artikel 24.1 i EU:s rättighetsstadga och artikel 12 i barnkonventionen spelar en viktig roll (se även avsnitt 5). Vidare uttrycks att skyldigheten att inhämta barnets åsikt inte är absolut utan måste bedömas med hänsyn till barnets bästa, t.ex. i fall som

i

Prop. 2021/22:189 inbegriper överenskommelser mellan parterna. Domstolen har alltså ett

visst utrymme för en bedömning i det enskilda fallet. Det klargörs också att det alltjämt överlämnas till nationell rätt att avgöra under vilka former ett barn ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Frågor om vilken aktör som ska höra ett barn eller var det bör ske följer alltså även fortsättningsvis av svensk nationell rätt.

Syftet med att införa bestämmelserna om barnets delaktighet Bryssel II-förordningen är att undvika att avgöranden inte erkänns i andra medlemsstater eller att de inte kan verkställas där. Bestämmelserna har alltså ett nära samband med – och måste läsas i ljuset av – de särskilda vägransgrunderna i artiklarna 39.2 och 41 (se även skäl 57 i ingressen). Det ligger mot den bakgrunden nära till hands att förutsätta att undantagen i artikel 39.2 a och 39.2 b för ärenden om barnets egendom eller av brådskande natur har relevans även för prövningen av undantag från artikel 21. Den närmare tolkningen av bestämmelserna och deras inbördes förhållande blir dock en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen att ta ställning till.

Om domstolen i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ger ett barn möjlighet att uttrycka sina åsikter enligt artikel 21.1, ska den tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 21.2). Förordningens vägransgrunder är inte kopplade till att barnets åsikter har tillmätts betydelse på motsvarande sätt som gäller för om barnet har fått uttrycka sin åsikt.

Svenska nationella reglers förenlighet med den nya regleringen om barns delaktighet

Artikel 21 om barnets delaktighet är direkt tillämplig för den domstol eller annan myndighet som utövar sin behörighet enligt förordningen i frågor om föräldraansvar. Regeln måste uppfattas som en minimireglering och det bedöms inte finnas något hinder mot att en svensk reglering, som ställer högre krav i fråga om barnets delaktighet, tillämpas vid sidan av förordningen.

Frågan om svenska reglers förenlighet med förordningen är i praktiken mer vidsträckt än att bara avse förfaranden där en domstol har grundat sin behörighet på förordningens regler. Indirekt får förordningen betydelse även för rent nationella förfaranden, eftersom avgöranden i sådana förfaranden kan bli föremål för erkännande och verkställighet enligt förordningen och då kommer att prövas mot vägransgrunderna som knyter an till kraven i artikel 21. Som konstateras i promemorian och av flera remissinstanser är det angeläget att även andra förfaranden än de där domstolen utövar sin behörighet enligt förordningen uppfyller förordningens krav. Risken är annars att avgöranden som meddelats i sådana förfaranden inte erkänns eller kan verkställas i EU, om det skulle bli aktuellt.

Det pågår sedan ett par decennier tillbaka en rättsutveckling där barnets roll som rättighetsinnehavare stärks. Sedan 2011 anges det i regeringsformen att det allmänna ska verka för att barns rätt tas tillvara (1 kap. 2 § femte stycket). Barnkonventionen, som Sverige 1990 var ett av de första länderna att ratificera, har också inkorporerats i svensk lag genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. I artikel 12 i konventionen anges att ett barn som är i stånd att bilda egna

åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid Prop. 2021/22:189 åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Det är riktigt som Linköpings universitet påpekar att ålder och mognad inte alltid sammanfaller. Som reglerna i föräldrabalken och Bryssel II-förordningen är uppbyggda handlar det därför om en sammanvägning av dessa kriterier. Enbart ålder kan alltså inte avgöra vikten av ett barns åsikter (jfr prop. 2020/21:150 s. 47). När det gäller barnets möjlighet att komma till tals anses det numera inte finnas någon nedre åldersgräns för det. Barn bedöms kunna bilda åsikter vid mycket ung ålder, även om de inte kan uttrycka dem verbalt (FN:s kommitté för barnets rättigheter, Allmän kommentar nr 12, CRC/C/GC/12, punkt 21). Ett exempel på denna utveckling, av relevans för Bryssel II-förordningens tillämpningsområde, är att barnets inställning så långt det är möjligt ska klarläggas vid en placering över landsgränserna (6 kap.11 a och 11 b §§socialtjänstlagen).

I linje med denna rättsutveckling har den svenska regleringen om barns delaktighet i mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge nyligen varit föremål för översyn. För att stärka barnets ställning har barnets rätt att komma till tals lyfts fram och tydliggjorts i föräldrabalken (se prop. 2020/21:150). Som Stiftelsen Allmänna Barnhuset framhåller handlar det om att barnet inte ska skyddas från att delta utan skyddas i sitt deltagande.

Det ligger inte inom ramen för anpassningarna av svensk rätt till den nya Bryssel II-förordningen att samordna de olika regleringar om barns delaktighet som finns i svensk rätt. Detsamma gäller mer övergripande frågor om kompetenser och kvalifikationer inom socialtjänsten, som bl.a.

Unizon tar upp. Det som nu ska säkerställas är att förordningen får ett effektivt genomslag och att den nationella rätten inte strider mot förordningen. En utgångspunkt bör, som bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening tar upp, vara att nationella regler om barns rätt till delaktighet inte ska se olika ut beroende på om det aktuella förfarandet har internationell anknytning eller inte.

Förordningen har en vid definition av föräldraansvar och de svenska regler som kan beröras av delaktighetsbestämmelsen omfattar vårdnad, boende och umgänge, barns egendom, återlämnandeförfaranden enligt 1989 års lag och vissa sociala skyddsåtgärder. Dessa frågor behandlas i det följande.

Barnets delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge

I promemorian görs bedömningen att föräldrabalkens regler om barns delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge uppfyller de krav på barnets rätt att uttrycka sina åsikter som uppställs i Bryssel II-förordningen. Den bedömningen ifrågasätts inte av remissinstanserna. Sedan promemorian remitterades har lagändringar trätt i kraft som innebär att barnets rätt till delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge har stärkts ytterligare och att förutsättningarna för barnets delaktighet förbättrats. Genom ändringarna förtydligas att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge (se 6 kap. 2 a § föräldrabalken). Barnets rätt att få information och ges möjlighet att komma till tals i dessa frågor regleras särskilt (se 6 kap. 2 b § samma balk). Barnets rätt i detta avseende ska inte anses begränsad till att avse en vilja eller inställning i en viss fråga, utan innebär en rätt att framföra åsikter i

Prop. 2021/22:189 en vidare bemärkelse (se prop. 2020/21:150 s. 43–46). På så sätt ska fler

och yngre barn ges möjlighet att delta. Även i verkställighetsärenden görs en justering i motsvarande riktning (se 21 kap. 1 § föräldrabalken och a. prop. s. 47).

Regleringen i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad, boende och umgänge innefattar även en möjlighet att höra barnet inför rätten. Det får ske om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § femte stycket föräldrabalken). Svensk rätt har dock sin utgångspunkt i att det normalt är till barnets bästa att komma till tals på andra sätt, t.ex. genom att få framföra sin åsikt inom ramen för en utredning om vårdnad, boende eller umgänge. Eftersom Bryssel II-förordningen inte reglerar formerna för barns hörande, finns det inte anledning att föreslå någon ändring av dessa regler. Det gäller särskilt som de lagändringar som nyligen trätt i kraft klargör, vilket Linköpings universitet frågar om, att socialnämnden inom ramen för sitt arbete med utredningar i mål om vårdnad, boende och umgänge som utgångspunkt ska tala med barnet direkt, samt att barnet ska höras även inför att s.k. snabbupplysningar lämnas, om det inte är olämpligt (se 6 kap.19 och 20 §§föräldrabalken och a. prop. s. 148–150). Vidare införs en möjlighet för socialnämnden att i förfarandet höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och närvaro. När det gäller snabbupplysningar innebär visserligen inte heller den skärpta regleringen – vilket belyses i remissyttrandet från Södertörns tingsrätt som dock utgår från den äldre regleringen – någon absolut garanti för att barnet kommer till tals inför ett sådant beslut. Eftersom snabbupplysningar inhämtas inför tillfälliga (interimistiska) beslut, kan situationen dock jämställas med det uttryckliga undantag för brådskande fall som finns i artikel 39.2 b i 2019 års Bryssel II-förordning. Regleringen bedöms därför vara förenlig med förordningen.

En situation som särskilt lyfts fram i förordningen är när föräldrarna har träffat en överenskommelse (skäl 39 i ingressen). Svensk rätt är något tydligare än förordningen i fråga om att hänsyn ska tas till barnets åsikter även i denna situation. Barnets rätt till delaktighet gäller i alla förfaranden som regleras i 6 kap. föräldrabalken. Den gäller inte endast vid en domstolsprövning, utan genom hela förfarandet (se 6 kap. 2 b § föräldrabalken och prop. 2020/21:150 s. 130; jfr prop. 1994/95:224 s. 35 och prop. 1990/91:8 s. 59). Mot bakgrund av förordningens karaktär av minimireglering finns det inget hinder mot att svensk rätt föreskriver strängare krav.

När barnet getts möjlighet att framföra sina åsikter ska barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b § andra stycket föräldrabalken). Även denna bestämmelse ändrades 2021 i syfte att tydliggöra att det inte krävs att barnet kan ge uttryck för en konkret vilja. Liksom tidigare ställs det dock inte upp någon bestämd ålder för när barnets åsikter ska beaktas, utan det får bedömas från fall till fall. Den som hämtar in barnets åsikter måste uppträda med varsamhet och inte försöka pressa barnet på synpunkter (se prop. 2020/21:150 s. 131). Bestämmelsens ordalydelse ligger mycket nära förordningens och regleringen bedöms vara förenlig med förordningen.

Barnets delaktighet i ärenden om tillfälliga åtgärder eller

skyddsåtgärder som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap

Barnets rätt till delaktighet enligt artikel 21 i Bryssel II-förordningen gäller även i ärenden om tillfälliga åtgärder där domstolens behörighet grundas på artikel 15. Bestämmelser om barnets hörande framgår då som utgångspunkt av den reglering som gäller för den tillfälliga åtgärden. Frågor om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen i frågor om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap föreslås handläggas enligt ärendelagen (se avsnitt 6.2). Eftersom föräldrabalkens handläggningsregler därmed inte är tillämpliga i dessa ärenden, behövs det en reglering om vad som ska gälla för barnets delaktighet.

När det gäller att höra barnet inför domstolen finns en sådan möjlighet i dag enligt 8 § tredje stycket första meningen i 2008 års kompletteringslag, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Stiftelsen Allmänna Barnhuset menar att det bör gälla en lägre tröskel än så för att höra barnet i domstol. Regeringen delar visserligen stiftelsens allmänna utgångspunkt att barnet ska bjudas in till delaktighet. Den aktuella regleringen återspeglar dock vad som gäller i mål och ärenden enligt föräldrabalken. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att ett inhämtande av barnets åsikter och önskemål i vårdnads-, boende- och umgängesfrågor i första hand bör ske under socialnämndens utredning. I det helt övervägande antalet fall kommer utredningen att ge en tillräckligt god bild av barnets inställning. Att höra barn inför domstol torde därför bli aktuellt endast i undantagsfall. Det är sällan motiverat att höra ett barn inför domstol, vilket försätter barnet i en konfliktsituation under förhållandevis dramatiska former (jfr NJA II 1983 s. 25 och 26). Regleringen har barnets bästa i förgrunden och det finns inte anledning att – som Uddevalla kommun tar upp – betona detta ytterligare i den nu aktuella regleringen. Det finns enligt regeringens uppfattning inte anledning att ha andra regler om hörande inför domstol i ett ärende som rör en tillfällig åtgärd än vad som gäller generellt i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Reglerna om att höra barn inför domstol bör alltså föras över oförändrade till den nya kompletteringslagen.

I avsnitt 6.2 föreslås – för att säkerställa att barnet får tillfälle att komma till tals och domstolen får ett så bra underlag som möjligt för sitt beslut – att domstolen även fortsättningsvis ska ha möjlighet att inför ett tillfälligt beslut om vårdnad, boende och umgänge inhämta upplysningar – s.k. snabbupplysningar eller snabbyttranden – från socialnämnden (jfr 8 § tredje stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag). Förutsättningarna för att inhämta yttrande bör dock – som bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening, Unizon och Helsingborgs kommun är inne på – anpassas till den nya regleringen i föräldrabalken. Av föräldrabalkens reglering framgår att en socialnämnd som ska lämna snabbupplysningar ska höra både barnet och föräldrarna, om det inte är olämpligt (se 6 kap. 20 § andra stycket tredje meningen). Det innebär en skärpning i förhållande till vad som gäller i dag och är en anpassning till barnkonventionens krav. Den föreslagna bestämmelsen innebär att socialnämnden ska göra rimliga ansträngningar för att kunna höra barnet och föräldrarna, om det inte redan från början står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som står till buds kan det dock vara praktiskt omöjligt att höra

Prop. 2021/22:189 barnet eller en förälder. Det är då viktigt att de ansträngningar eller de

överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna (jfr prop. 2020/21:150 s. 150). Det finns inte anledning att i ärenden om tillfälliga åtgärder ha en längre gående skyldighet att höra barnet än vad som gäller enligt föräldrabalken, vilket Stiftelsen Allmänna Barnhuset förordar. Det föreslås därför att innan socialnämnden lämnar upplysningar inför ett beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende eller umgänge ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. En motsvarande lagändring bör göras i lagen om 1996 års Haagkonvention när det gäller ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt den lagen i fråga om vårdnad, boende eller umgänge.

I föräldrabalkens reglering om tillfälliga åtgärder finns inte en uttrycklig reglering om att barnets deltagande innefattar en rätt att få information. Däremot förutsätter barnets deltagande i viss utsträckning att det får tillgång till information. Detta behöver dock inte – som Göteborgs kommun förordar – regleras särskilt i detta sammanhang.

I sällsynta situationer kan det bli aktuellt för en svensk domstol att när barnets angelägenheter kräver omedelbar vård utse en tillfällig förmyndare med stöd av 10 kap. 16 § föräldrabalken. I det fåtal situationer det rör sig om finns det ingen etablerad ordning med snabbupplysningar från socialnämnden som möjliggör att barn kan få komma till tals när det krävs enligt förordningen eller barnkonventionen. Om det inte framgår att barnets rätt att komma till tals – direkt eller genom en företrädare – har tillgodosetts, bör domstolen överväga behovet av att komplettera utredningen på lämpligt sätt, t.ex. med hjälp av överförmyndaren.

De nya reglerna i föräldrabalken gör det också möjligt för en socialnämnd att i ett förfarande om vårdnad, boende eller umgänge höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (6 kap. 20 a §). Motsvarande möjlighet bör finnas i förfaranden med internationell anknytning. Det bör därför införas regler om detta i den nya kompletteringslagen och i lagen om 1996 års Haagkonvention. Bedömningen av i vilka fall ett barn ska höras och i vilka fall det av ett eller annat skäl är olämpligt måste göras i varje enskilt fall. (Jfr prop. 2020/21:150 s. 50–53 och 149–152.)

Barnets delaktighet vid frågor om barnets egendom

Det finns flera bestämmelser som tar sikte på barnets delaktighet vid förfaranden som avser barnets egendom. En situation är när en underårig inte har någon förmyndare och domstolen ska förordna en sådan (10 kap. 5 § föräldrabalken). Domstolen ska då ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Den som har fyllt sexton år kan också själv ansöka om förordnande eller entledigande av sin förmyndare (10 kap. 18 § föräldrabalken). Åldersgränsen motsvarar den ålder då ett barn – med vissa begränsningar – kan ingå eller säga upp avtal om anställning eller annat arbete och själv bestämma över det som han eller hon förvärvat genom detta arbete (6 kap. 12 § och 9 kap. 3 §föräldrabalken). Det kan också bli aktuellt att förordna god man för en underårig person. God man kan bl.a. förordnas då den underårige har ett intresse som strider mot hans eller hennes vårdnadshavares intresse (11 kap. 2 § föräldrabalken). Den

som har fyllt sexton år ska ges tillfälle att yttra sig i ärendet om förord- Prop. 2021/22:189 nande av god man, om det kan ske (11 kap. 16 § samma balk).

Bryssel II-förordningen innehåller ett uttryckligt undantag från skyldigheten att ge barn möjlighet att uttrycka sina åsikter vid frågor som rör barns egendom. Enligt föräldrabalken ges dock barnet vid sexton års ålder en friare ställning och behörighet att vidta vissa åtgärder i fråga om sin egendom. Från den tidpunkten ska barnet också få tillfälle att yttra sig. Regleringen i föräldrabalken går därmed längre än det som gäller enligt förordningen. Det finns mot den bakgrunden inget behov av att anpassa den svenska regleringen till förordningens bestämmelser.

Barnets delaktighet vid frågor om tvångsomhändertaganden

Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar får göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare. Under vissa förutsättningar är det dock möjligt att ge någon som är under 18 år vård även utan de samtycken från vårdnadshavare och den unge själv som krävs enligt socialtjänstlagen (1 § LVU). Den unge ska då få relevant information och också ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Vidare ska den unges åsikter tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder eller mognad. Dessutom har den som har fyllt femton år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden, medan ett yngre barn bara får höras i domstol om han eller hon inte kan antas ta skada av det (36 § LVU).

Lagen ger den unge rätt till information. Den innehåller också krav på att klarlägga den unges inställning och tillmäta den unges åsikter en betydelse som står i paritet med eller går längre än vad som föreskrivs i Bryssel II-förordningen. Några lagändringar med anledning av artikel 21 i förordningen är därmed inte påkallade.

Barnets delaktighet vid placering över landsgränserna

Den nya Bryssel II-förordningen kan vara tillämplig när en svensk socialnämnd fattar beslut om att ett barn behöver vård eller boende utanför det egna hemmet (se artikel 1.2 d). Enligt 6 kap.11 a och 11 b §§socialtjänstlagen ska barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas inför en placering över landsgränserna. Socialnämnden ska dokumentera och redovisa inställningen. Om det bedöms inte vara möjligt att klarlägga barnets inställning, ska orsakerna till detta noga dokumenteras och redovisas. Det kan förekomma situationer där det är olämpligt att efterfråga barnets inställning. En bedömning av om ett barns inställning kan inhämtas måste därför göras från fall till fall. Det är omständigheter som är relaterade till barnets person som avgör om det är lämpligt att inställningen klarläggs (se prop. 2011/12:85 s. 65–68).

I 11 kap. 10 § första stycket socialtjänstlagen finns det en allmän regel om handläggning av ärenden hos socialnämnden. Regeln har anpassats till artikel 12 i barnkonventionen (se prop. 2012/13:10 s. 37 och 38). I paragrafen föreskrivs att ett barn ska få relevant information inför en åtgärd som rör barnet och också ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt.

Prop. 2021/22:189 Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes

ålder och mognad.

Regeringen konstaterar att regleringen i allt väsentligt motsvarar det som gäller i fråga om tvångsåtgärder enligt LVU. Socialtjänstlagens bestämmelser om barns delaktighet vid placering över landsgränserna bedöms på samma sätt som den regleringen svara väl mot förordningens krav.

Barnets delaktighet i förfaranden enligt 1989 års lag

Av artikel 26 i Bryssel II-förordningen framgår att regleringen om barnets delaktighet enligt artikel 21 också ska tillämpas med avseende på återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention. I 17 § i 1989 års lag finns en bestämmelse om att domstolen ska inhämta barnets mening innan den avgör vissa frågor som har sin grund i Europarådskonventionen eller 1980 års Haagkonvention. Av paragrafen framgår att domstolen innan den avgör ett ärende om verkställighet enligt 5 § eller om återlämnande (överflyttning med lagens terminologi) enligt 11 §, ska inhämta barnets mening, under förutsättning att det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Ett exempel på när barnets mening inte kan inhämtas kan vara när barnet hålls gömt här i landet (se prop. 1988/89:8 s. 46).

Skillnaden mellan lagens reglering och regleringen i 2003 års Bryssel IIförordning har bedömts vara marginell (se artikel 11.2 i 2003 års Bryssel II-förordning och prop. 2007/08:98 s. 33). Som berörs i tidigare avsnitt anses det i nyare lagstiftning dock inte finnas någon nedre åldersgräns för när ett barn ska ges möjlighet att vara delaktigt. Någon begränsning till viss ålder framgår inte heller av förordningen. Undantag som går ut på att ett barn inte ska ges tillfälle att yttra sig på grund av det inte uppnått en viss ålder eller viss mognad utmönstras successivt ur lagstiftningen. Mot den bakgrunden finns det skäl att anpassa 17 § i 1989 års lag till denna utveckling.

När det gäller bestämmelsens utformning bör det beaktas att det förekommer att den förälder som har fört bort barnet håller sig och barnet gömda och att barnet därför inte kan komma till tals. En strikt skyldighet att inhämta barnets åsikter riskerar därmed att begränsa möjligheterna att få till stånd en prövning av om ett återlämnande ska ske. Det framstår mot den bakgrunden som mindre lämpligt att anpassa bestämmelsen till den skärpta regleringen i 6 kap. Det kan i sammanhanget inte heller bortses från att förfarandet om överflyttning har sin grund i ett internationellt åtagande där det, som Stockholms tingsrätt framhåller, gäller en snäv tidsfrist för domstolens handläggning. Promemorians förslag – att rätten så långt det är möjligt ska klarlägga barnets inställning – är utformad med socialtjänstlagens reglering om barnets delaktighet vid placering över landsgränserna som förebild. Linköpings tingsrätt anser att regleringen kan uppfattas som en försämring. Regeringen konstaterar dock att regleringen i socialtjänstlagen, som har beröringspunkter med den nu aktuella frågan, är anpassad till barnkonventionen och är förenlig med artikel 21 i den nya förordningen. En nackdel med förslaget är att yngre barn kan ha svårt att uttrycka sin inställning i en fråga om återlämnande. Genom att i stället använda uttrycket åsikter tydliggörs att det inte handlar om att barnet måste ta ställning. Detta stärker inte bara yngre barns rätt att komma

till tals, utan även rätten för de barn som inte vill ta ställning mellan sina Prop. 2021/22:189 föräldrar (jfr prop. 2020/21:150 s. 46). Det är något som Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Vårdnad Boende Umgänge i Sverige framhåller som angeläget.

Innan rätten beslutar om verkställighet eller återlämnande (överflyttning) får den uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne (16 § i 1989 års lag). I hans eller hennes uppdrag ingår att klarlägga barnets åsikter (7 § förordningen [1989:177] om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn). I många fall kommer rättens uppgift att vara begränsad till att säkerställa att barnet har getts tillfälle att framföra sina åsikter, vilket bör återspeglas i förslaget. Mot den bakgrunden föreslås att det i 17 § i 1989 års lag föreskrivs att barnet så långt det är möjligt ska ges tillfälle att framföra sina åsikter. Det saknas anledning att ha olika regler för återlämnandeförfaranden beroende på om Bryssel II-förordningen är tillämplig eller inte. Förslaget bör alltså omfatta samtliga fall som omfattas av paragrafen i 1989 års lag – dvs. även i sådana situationer då Bryssel II-förordningen inte är tillämplig. Det finns inte heller anledning att inte låta reglerna gälla även vid verkställighet av vårdnadsavgöranden som meddelats i en stat som tillträtt Europarådskonventionen.

Även i återlämnandeförfaranden kan det enligt förordningen meddelas beslut om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 (artikel 27.2 och 27.5). Artikel 21 om barnets delaktighet gäller även vid den prövningen. Det handlar om situationer där ett återlämnande bedöms innebära en allvarlig risk för barnet. Enligt Bryssel II-förordningen får ett återlämnande av barnet inte heller i sådana situationer vägras om den mottagande staten vidtar nödvändiga åtgärder. Som Stockholms tingsrätt framhåller gäller en mycket skyndsam handläggning i dessa ärenden. Ofta har barnet enligt 17 § i 1989 års lag redan getts tillfälle att uttrycka sina åsikter. Det blir en fråga för domstolen att göra en avvägning i det enskilda fallet mellan kravet på skyndsamhet och barnets rätt till delaktighet (jfr artiklarna 15, 21, 27.2 och 27.5 samt skäl 19 och 30 i ingressen).

Hänvisningar till S7

8. Erkännande och verkställighet

8.1. En ny prövningsordning

När det gäller avgöranden om föräldraansvar krävs det enligt huvudregeln i 2003 års Bryssel II-förordning en verkställbarhetsförklaring innan domen från en medlemsstat kan verkställas i en annan medlemsstat. Vissa s.k. privilegierade avgöranden kan emellertid verkställas utan verkställbarhetsförklaring. I den nya Bryssel II-förordningen slopas kravet på verkställbarhetsförklaring helt. Utgångspunkten är att ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat jämställs med ett avgörande som har meddelats i den verkställande medlemsstaten. Det innebär att det blir generellt möjligt för en part att vända sig direkt till en verkställande myndighet för

Prop. 2021/22:189 att få ett utländskt avgörande verkställt utan att först behöva ansöka om en

verkställbarhetsförklaring hos en domstol. Det kommer därmed att bli enklare och gå snabbare att få ett avgörande verkställt i en annan medlemsstat. Detta är till fördel för barnet och föräldrarna, som många gånger påverkas negativt av att verkställigheten av det avgörande som den utländska domstolen bedömt vara till barnets bästa drar ut på tiden. Om lång tid passerar från det att avgörandet meddelades till dess att verkställighet sker, kan dessutom olika förändringar ha skett i barnets och föräldrarnas levnadsomständigheter, vilket kan påverka avgörandets aktualitet.

Samtidigt som det tidigare kravet på verkställbarhetsförklaring slopas införs det i den nya förordningen ett antal rättssäkerhetsgarantier, s.k. vägransgrunder. I sak motsvarar de grunderna för vägran av erkännande och verkställighet enligt 2003 års Bryssel II-förordning. Förenklat tar de sikte på allvarliga brister i det utländska avgörandet eller förfarandet.

Även den nya Bryssel II-förordningen bygger på att själva verkställighetsförfarandet regleras i nationell rätt och det står alltjämt medlemsstaterna fritt att inom vissa ramar utse vilken eller vilka myndigheter som är behöriga att pröva frågan om verkställighet (artiklarna 51 och 52). Det kan vara domstolar, exekutionsbiträden och andra myndigheter i enlighet med vad som fastställs i nationell lag (skäl 60 i ingressen). En nyhet är att vissa grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet av avgöranden som rör föräldraansvar harmoniseras (artiklarna 50 och 56). Det rör sig om omständigheter som uppstår efter det att avgörandet meddelades ursprungsmedlemsstaten. Härutöver finns det möjlighet att tillämpa nationella grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet (artikel 57). En tillämpning av dessa nationella grunder förutsätter dock att de inte är oförenliga med vägrans- eller uppskjutandegrunderna i förordningen.

8.2. Verkställighet av utländska avgöranden

Regeringens förslag: Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, ska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och enligt utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. Det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall ska gälla för verkställigheten. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, ska avgörandet verkställas som en dom. Detta ska inte gälla om något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund anser att det uttryckligen bör framgå av lagen till vilken domstol eller annan myndighet som en ansökan om verkställighet ska göras. Samfundet vill även att det anges i lagen vad som händer om någon vänder sig till fel myndighet. Uddevalla kommun ifrågasätter om det är rimligt och proportionerligt att några andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder inte får vidtas innan en översättning har ägt rum. Kommunen önskar att det anges hur lång tid det kan anses skäligt att invänta en översättning.

i

Skälen för regeringens förslag

Verkställighet enligt föräldrabalken respektive utsökningsbalken

Kompletterande bestämmelser om verkställighetsförfarandet finns i dag i 4 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Av bestämmelsen framgår det att när en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls eller en sådan förklaring inte behövs, får det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken om det avser ett barns person och enligt utsökningsbalken om det avser ett barns egendom eller rättegångskostnader. Det stora flertalet avgöranden som verkställs enligt 2003 års Bryssel II-förordning rör ett barns person. I sådana fall är en tingsrätt behörig verkställande myndighet och en ansökan görs dit (21 kap. 1 a § föräldrabalken). Verkställighet kan även avse avgöranden som helt eller delvis rör andra frågor än ett barns person. Avgörandet kan t.ex. avse rättegångskostnader hänförliga till ett förfarande som omfattas av förordningen eller åtgärder för att hindra att viss egendom avyttras. I sådana fall är alltså utsökningsbalken tillämplig enligt 2008 års lag. Av 1 kap. 3 § utsökningsbalken framgår att verkställighet åvilar Kronofogdemyndigheten. En ansökan om verkställighet görs dit (jfr 2 kap. 1 § samma balk).

Utgångspunkten även i den nya Bryssel II-förordningen är att verkställighetsförfarandet regleras av lagen i verkställighetsmedlemsstaten, med förbehåll för förordningens bestämmelser om verkställighet (artikel 51). Enligt förordningen ska en ansökan om verkställighet ges in till den myndighet som är behörig verkställande myndighet enligt lagen i den verkställande medlemsstaten (artikel 52). I promemorian föreslås att samma ordning som i dag ska gälla vid verkställighet enligt den nya Bryssel II-förordningen. Sveriges advokatsamfund invänder inte mot det, men anser att det bör framgå direkt av lag vart en part ska vända sig med ansökan – till tingsrätt (och i så fall vilken) eller till Kronofogdemyndigheten. Regeringen är inte övertygad om att det skulle underlätta för rättstillämparna att i praktiken dubbelreglera frågan; det framgår ju redan av 21 kap. föräldrabalken respektive utsökningsbalken som lagen hänvisar till. Att bryta ut ansökningsfrågan och särreglera just den skulle kunna väcka frågor om tillämpningen av andra delar av regelverket i respektive balk. Det skulle dessutom innebära ett mindre enhetligt regelverk. Det finns därför inte anledning att frångå den ordning som i övrigt gäller enligt den svenska internationellt privat- och processrättsliga lagstiftningen (se bl.a. 9 § lagen [2012:318] om 1996 års Haagkonvention).

Eftersom kravet på verkställbarhetsförklaring nu tas bort helt, bör en sådan förklaring inte längre vara en förutsättning för verkställighet (jfr 4 § i 2008 års kompletteringslag). Sammanfattningsvis bör därmed gälla att om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen verkställs avgörandet enligt 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och enligt utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom.

En annan skillnad i förhållande till tidigare förordning är att den nya Bryssel II-förordningen innebär en delvis harmonisering av verkställighetsreglerna. Det kan innebära att svenska nationella verkställighetsregler i vissa fall inte kan tillämpas, utan behöva sättas åt sidan om de är oförenliga med förordningen (jfr artiklarna 51 och 57). I kompletteringslagen bör det därför tas in ett förbehåll som innebär att de svenska reglerna i 21 kap.

Prop. 2021/22:189föräldrabalken och utsökningsbalken bara ska gälla om inte något annat

följer av Bryssel II-förordningen. Vad de harmoniserade reglerna innebär utvecklas närmare i följande avsnitt.

Verkställighet som ett motsvarande svenskt avgörande

Förslagen innebär alltså att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas – beroende på vad avgörandet rör – enligt 21 kap. föräldrabalken av tingsrätten eller enligt utsökningsbalken av Kronofogdemyndigheten. En fråga som uppkommer i det sammanhanget är hur de utländska avgörandena ska sättas in i det svenska systemet för verkställighet.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 41, 50, 56 och 57 ska ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i ursprungsmedlemsstaten verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som ett avgörande som har meddelats i den medlemsstaten (artikel 51.1). 2003 och 2019 års Bryssel II-förordningar ger i detta avseende uttryck för samma synsätt när det gäller utländska avgöranden. Det innebär att det inte finns något utrymme för att i nationell lag införa särskilda bestämmelser som tillämpas i fråga om utländska avgöranden, om de inte också kan tillämpas i rent nationella fall. Exempelvis följer alltså verkställigheten av ett utländskt avgörande om umgänge i Sverige de regler om verkställighet som finns i föräldrabalken. I den svenska kompletteringslagstiftningen kommer detta till uttryck genom regleringen att för verkställigheten ska gälla vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.

Den nya Bryssel II-förordningen kan – trots den delvisa harmoniseringen av verkställighetsförfarandet – inte sägas aktualisera några avgörande nya aspekter när det gäller den principiella utgångspunkten att ett utländskt avgörande verkställs som ett motsvarande svenskt. Det finns därför inte anledning att gå ifrån den utformning som tidigare valts. Det föreslås därmed en klargörande bestämmelse om att för verkställigheten ska gälla det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Som anges ovan föreslås ett allmänt förbehåll att det bara gäller om inte något särskilt gäller enligt förordningen.

Bryssel II-förordningen omfattar också officiella handlingar och en särskild form av överenskommelser som inte har någon motsvarighet i Sverige (artikel 65.2). Dessa bör verkställas som en dom. Detsamma bör gälla andra avgöranden som saknar en svensk motsvarighet. En bestämmelse om det bör införas i lagen.

Delgivning i Sverige av intyg och avgörande

Ett exempel på regler i Bryssel II-förordningen som ska tillämpas utöver de nationella bestämmelserna är kravet på delgivning av intyg och ursprungsmedlemsstatens avgörande. Regleringen innebär att någon verkställighetsåtgärd inte får vidtas innan den person mot vilken verkställighet söks har delgetts det intyg som ska utfärdas av den domstol i ursprungsmedlemsstaten som har meddelat avgörandet. Om avgörandet inte tidigare har delgetts, ska även det delges (artikel 55). Delgivningen ska ske i rimlig tid före den första verkställighetsåtgärden (skäl 64 i ingressen). Ett motsvarande krav på delgivning av såväl intyg som avgörande finns i artikel 43 i 2012 års Bryssel I-förordning (jfr prop. 2013/14:219 s. 68 och 69).

Regleringen i förordningen kräver inte någon ändring eller komplet- Prop. 2021/22:189 tering av svensk rätt. Inte sällan leder svårigheterna att delge till problem för myndigheterna. Reglerna i den nya Bryssel II-förordningen bedöms inte medföra några ytterligare svårigheter i detta avseende. I många fall torde tingsrätten redan behöva delge en ansökan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken med motparten (jfr 21 kap. 16 § i balken och 46 § ärendelagen). Även i utsökningsförordningen (1981:981) finns det regler för Kronofogdemyndigheten om delgivning i vissa fall i fråga om bl.a. mål om verkställighet som avses i utsökningsbalken (utsökningsmål), se t.ex. 6 kap. 1 § andra stycket. Inte minst när intyget eller ursprungsmedlemsstatens avgörande måste delges finns det ofta praktiska vinster med att sända handlingarna tillsammans med verkställighetsansökan i en och samma försändelse.

Det finns i EU regler om när en handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. I skäl 36 i ingressen till den nya Bryssel IIförordningen hänvisas det till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EU:s delgivningsförordning). Sedan den nya Bryssel II-förordningen antogs har dock även en omarbetning av delgivningsförordningen antagits – Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1784 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (2020 års delgivningsförordning). Det huvudsakliga syftet med omarbetningen av förordningen har varit att effektivisera samarbetet genom att digitalisera förfarandet i så stor utsträckning som möjligt. Huvuddelen av artiklarna i förordningen ska börja tillämpas den 1 juli 2022, vilket innebär att de kommer att vara tillämpliga när den nya Bryssel II-förordningen börjar tillämpas.

Begränsning av verkställigheten vid en begäran om översättning

Ett annat exempel på när Bryssel II-förordningen kan påverka tillämpningen av de nationella bestämmelserna är reglerna om begränsning av verkställigheten vid en begäran om översättning. Av den nya förordningen framgår att den person mot vilken verkställighet begärs i Sverige har rätt att begära en översättning av den dom som begärs verkställd och – i tillämpliga fall – av fritextfältet i ett intyg, om avgörandet eller intyget inte är avfattat på eller översatt till ett språk som han eller hon förstår eller till svenska om han eller hon har sin hemvist här (artikel 55). Om en översättning begärs, får inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder vidtas förrän översättningen har tillhandahållits.

Den möjlighet att vidta åtgärder i brådskande fall som regleras i 21 kap. 10 § föräldrabalken måste anses vara en säkerhetsåtgärd i den mening som avses i de aktuella bestämmelserna. I paragrafen föreskrivs att om det är fara för att barnet förs ur landet eller om saken av annan anledning är brådskande, kan rätten omedelbart besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Rätten får besluta att omhändertagandet ska verkställas med hjälp av Polismyndigheten. Om ett beslut inte kan avvakta, får Polismyndigheten vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. Åtgärden ska genast anmälas till rätten

Prop. 2021/22:189 som prövar om den ska bestå. Omhändertagandebeslutet ska omprövas av

rätten, om det ännu gäller när ärendet ska avgöras. Förordningen bedöms inte ställa upp något hinder mot att tillämpa den regleringen.

Även behövliga åtgärder där saken är brådskande enligt 16 kap. 11 § utsökningsbalken torde vara att bedöma som en säkerhetsåtgärd som Kronofogdemyndigheten kan vidta enligt förordningen. Andra åtgärder än säkerhetsåtgärder får alltså anstå till dess att översättningen tillhandahållits. Mot bakgrund av att möjligheten att vidta verkställighetsåtgärder begränsas genom EU-regleringen är det inte möjligt att, som Uddevalla kommun efterfrågar, i nationell rätt bestämma att verkställigheten inte ska behöva anstå när viss tid har gått utan att någon översättning har skett.

Ett möjligt scenario är att verkställighetsåtgärder hinner vidtas innan svaranden har begärt en översättning. När en översättning begärs, ska verkställighetsåtgärder som inte avser säkerhetsåtgärder ställas in. Det innebär att inga nya sådana åtgärder för verkställighet får vidtas innan en översättning har tillhandahållits. Redovisning av omhändertagen egendom är t.ex. en ny åtgärd i målet. Hur en begäran om översättning påverkar hanteringen av egendom som lämnats ut regleras inte i förordningen utan får avgöras enligt utsökningsbalkens regler i tillämpliga delar (jfr prop. 2013/14:219 s. 69).

Arrangemang för utövande av umgänge

Det finns också situationer när Bryssel II-förordningen och den svenska nationella verkställighetsregleringen överlappar varandra eller EU-förordningen tillåter att den svenska regleringen kompletterar EU-förordningen. Det gäller t.ex. arrangemang som beslutas av verkställighetsdomstolen för utövande av umgänge. Enligt den nya Bryssel II-förordningen, liksom dess föregångare, kan verkställighetsdomstolen besluta om sådana arrangemang ifall nödvändiga arrangemang inte alls eller endast otillräckligt regleras i ursprungsmedlemsstatens avgörande. En förutsättning är dock att de väsentliga inslagen i avgörandet iakttas (artikel 54). Syftet med regleringen är att precisera eller konkretisera ett avgörande som annars är för vagt för att kunna verkställas (skäl 61 i ingressen). Regleringen har en motsvarighet i de svenska nationella verkställighetsreglerna. Enligt 21 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken kan rätten, om den beslutar om verkställighet av ett avgörande om umgänge som har fått laga kraft, komplettera eller ändra vad som har bestämts om de praktiska arrangemangen för utövande av umgänget om det är nödvändigt för att umgänget ska kunna ske. Den svenska regleringen, som ofta kallas för jämkning, har utformats för att nära ansluta till 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2005/06:99 s. 83). Möjligheterna till kompletteringar och ändringar har också ansetts vara desamma i de rent nationella fallen och de fall där verkställighet sker med stöd av 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2007/08:98 s. 38).

En skillnad mot tidigare är att tillämpningen i den nya Bryssel II-förordningen inte begränsas till att enbart gälla praktiska arrangemang (jfr artikel 48 i 2003 års Bryssel II-förordning). Den nya förordningen medger också en rätt för verkställande domstol att bestämma olika rättsliga villkor som föreskrivs enligt verkställighetslandets lag. Det kan gälla anpassningar till sådant som krävs enligt verkställighetslagstiftningen; i förordningens

ingress nämns deltagande av en barnavårdsmyndighet eller en psykolog Prop. 2021/22:189 vid verkställigheten (skäl 61 i ingressen). Några motsvarande särskilda rättsliga villkor som inte redan följer av 21 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken och som kan bli aktuella att föreskriva i själva verkställighetsbeslutet finns inte i svensk rätt. En annan sak är att det framgår direkt av lag att någon som kan vara till stöd för barnet normalt ska närvara vid verkställighet av ett beslut om hämtning eller ett omhändertagande. Om det är möjligt, ska en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka (21 kap. 11 § föräldrabalken). Polismyndigheten kallar dem som enligt paragrafen ska närvara när åtgärden vidtas (12 § förordningen [2006:467] om verkställighet av vårdnadsavgöranden). Det bedöms inte finnas något hinder enligt den nya Bryssel II-förordningen mot att tillämpa dessa bestämmelser i samband med hämtning eller omhändertagande.

Uppskjutande eller vägran vid verkställighet av avgöranden som avser ett barns person

En nyhet i den nya Bryssel II-förordningen är att det regleras under vilka förutsättningar den verkställande myndigheten eller domstolen kan skjuta upp eller vägra verkställighet av ett utländskt avgörande (artikel 56). Dessa grunder tar – i stora drag – sikte på ändrade omständigheter efter det att avgörandet meddelades. De måste därmed skiljas från vägran av verkställighet som riktar in sig på olika brister i det ursprungliga förfarandet eller avgörandet eller att avgörandet är oförenligt med ett senare avgörande (se artiklarna 39, 41 och 50 samt avsnitt 8.3).

Grunderna för uppskov och vägran i artikel 56 förutsätts kunna prövas som en del av verkställighetsförfarandet och inte i ett särskilt förfarande. De skäl för uppskjutande eller vägran av verkställighet som gäller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten ska tillämpas såvida dessa inte är oförenliga med bestämmelser i förordningen (jfr artikel 57 och artiklarna 41, 50 och 56). Denna regel får uppfattas på det sättet att svenska bestämmelser får tillämpas så länge som de inte underminerar syftet med förordningen och regleringen i de aktuella artiklarna. I förordningens ingress anges också att tillämpningen av nationella vägransgrunder inte bör leda till att villkoren och formerna för de grunder som föreskrivs i förordningen utvidgas (skäl 62). Det finns också några exempel på vilka nationella vägransgrunder som är tillåtna enligt förordningen. Till de exempel som nämns hör att det finns ett formellt fel i en verkställighetsåtgärd eller att åtgärden redan har genomförts eller har blivit omöjlig att uppfylla. Det kan i det sistnämnda fallet handla om att den person som barnet ska överlämnas till har blivit allvarligt sjuk eller har frihetsberövats eller avlidit (skäl 63 i ingressen).

Enligt artikel 56.1 får verkställighetsdomstolen på ansökan eller självmant skjuta upp verkställighetsförfarandet om avgörandets verkställbarhet har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten. Det kan t.ex. handla om att avgörandet har överklagats (skäl 67).

Som skäl för att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 56.2 anges bl.a. att avgörandet har överklagats, att överklagandetiden inte har gått ut, att en ansökan om vägran av verkställighet har getts in eller att den person mot vilken verkställighet begärs har ansökt om återkallelse av ett intyg.

Prop. 2021/22:189 Det föreslås ovan att den nuvarande regleringen om att ett avgörande ska verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande behålls. Vidare är utgångspunkten enligt 21 kap. 1 b § föräldrabalken att ett avgörande om vårdnad, boende eller umgänge ska ha fått laga kraft för att verkställighet ska få ske. Därför kommer det sällan att bli aktuellt i Sverige att skjuta upp verkställigheten av avgöranden om föräldraansvar med hänvisning till förordningens regel att avgörandet har överklagats i ursprungsmedlemsstaten (artikel 56.2 a). Detsamma gäller grunden som avser att överklagandetiden inte har gått ut (artikel 56.2 b). En situation där de svenska reglerna ändå öppnar upp för verkställighet är om det är särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske. Det handlar om interimistiska beslut som innebär att ett avgörande får verkställas trots att det inte har fått laga kraft. Enligt svensk rätt får domstolen alltså, om det behövs, besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden (6 kap. 20 § föräldrabalken). Domstolen kan även förordna att en dom får verkställas trots att den inte har fått laga kraft (jfr 17 kap. 14 § rättegångsbalken). Det kan alltså bli aktuellt med verkställighet i Sverige av motsvarande utländska interimistiska beslut som fattats av en domstol som varit behörig att pröva målet i sak (jfr skäl 59 i ingressen). Om det beslutet överklagas i ursprungsmedlemsstaten, aktualiseras alltså frågan om att skjuta upp verkställigheten. Eftersom den verkställande domstolen typiskt sett inte har någon information om att ett överklagande faktiskt har skett och det intyg som ska bifogas inte ger några upplysningar i frågan, blir det främst en fråga för parterna att upplysa domstolen om detta.

En annan grund för att skjuta upp verkställigheten är att en ansökan om vägran av verkställighet enligt artikel 41, 50 eller 57 har getts in (artikel 56.2 c). Innebörden av hänvisningen till artikel 57 är inte självklar. Den artikeln innehåller nämligen inte några regler för vägran av verkställighet utan förtydligar bara att nationella uppskjutande- och vägransgrunder som inte är oförenliga med förordningen får tillämpas. Regleringen måste enligt regeringen uppfattas som att om en part har motsatt sig en ansökan om verkställighet kan det föranleda ett uppskjutande enligt förordningen oavsett grunden för bestridandet.

I artikel 56.4 föreskrivs att verkställigheten i undantagsfall får skjutas upp om den skulle innebära att barnet utsätts för allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på grund av någon annan betydande ändring av omständigheterna. Det kan t.ex. handla om att barnet efter det att avgörandet i sak meddelats uttrycker en tydlig invändning som är så stark att den, om den ignorerades, skulle innebära att barnet utsattes för en allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada (skäl 69 i ingressen). Verkställigheten ska återupptas så snart den allvarliga risken för fysisk eller psykisk skada upphör. Den aktuella grunden för att skjuta upp verkställigheten har likheter med regleringen i 21 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken. Av den framgår att en verkställighetsåtgärd som beslutats, t.ex. hämtning, ska skjutas upp om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om det finns något annat särskilt hinder. Mycket talar för att regleringarna i många fall skulle ge samma resultat. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas situationer då förordningen skulle kunna leda

till ett annat resultat än föräldrabalkens bestämmelse. Dessutom har Prop. 2021/22:189 förordningens reglering ett nära samband med möjligheten att vägra verkställighet av avgörandet enligt artikel 56.6. Enligt förordningens systematik ska frågan om uppskjutande prövas först, medan föräldrabalkens reglering går ut på att uppskjutande blir aktuellt först sedan ett verkställighetsbeslut fattats. Det framstår som lämpligt att i den mån EU-förordningen och föräldrabalksbestämmelsen reglerar samma sak tillämpa EU-förordningen. I den utsträckning en fråga som regleras i 21 kap. 9 § andra stycket inte regleras i EU-förordningen (jfr ”annat särskilt hinder”) kan det dock bli aktuellt att tillämpa den nationella regleringen. En förutsättning för en sådan tillämpning är att regleringen inte är oförenlig med förordningen (jfr artikel 57). En sådan bedömning bör lämnas till rättstillämpningen att göra utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.

Enligt artikel 56.5 ska domstolen i fall som avses i artikel 56.4 vidta lämpliga åtgärder för att underlätta verkställighet i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden och i enlighet med barnets bästa. Enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken får domstolen – innan den beslutar om verkställighet – uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett sådant medlingsuppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person. Den som har fått uppdraget ska inom den tid som domstolen bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad som i övrigt har kommit fram. Tiden får inte sättas längre än två veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar för att nå en frivillig fullgörelse. I redogörelsen ska det anges vad den som har hand om barnet har anfört som skäl för sin vägran att överlämna barnet och om det kan antas att det finns något sådant förhållande som enligt 21 kap. 5 eller 6 § eller 7 § andra stycket föräldrabalken kan hindra ett överlämnande (6 § förordningen [2006:467] om verkställighet av vårdnadsavgöranden). Den redovisade möjligheten till medling enligt föräldrabalken bedöms kunna tillämpas även vid verkställighet med stöd av den nya Bryssel IIförordningen.

Om barnet utsätts för en allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på grund av någon annan betydande ändring av omständigheterna och den risken är av bestående karaktär, får verkställighetsdomstolen vägra verkställighet (artikel 56.6). Enligt 21 kap. 5 § föräldrabalken får, om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. När det gäller bedömningen av om verkställigheten är nödvändig med hänsyn till barnets bästa, anges det i förarbetena endast att det av rättens beslut uttryckligen måste framgå att bedömningen har gjorts (se NJA II 1967 s. 500). Det sägs alltså inget närmare om hur den ska göras. Rätten ska också vägra verkställighet, om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa (21 kap. 6 § föräldrabalken). Avsikten är att säkerställa skyddet av barnet. Bland de förhållanden som domstolen ska beakta kommer i första hand risken för att barnet far illa. Att det finns en risk, som inte är ringa, har angetts som det viktigaste exemplet på fall då det är uppenbart att verkställigheten inte

Prop. 2021/22:189 är förenlig med barnets bästa. Det kan t.ex. vara fråga om en risk för att

barnet utsätts för övergrepp eller att föräldern begår brottsliga handlingar eller är inne i ett pågående missbruk. Barnets viljeinriktning ges också betydelse vid prövningen av risken för eventuella skadeverkningar med en verkställighet. Ytterligare ett exempel på att verkställigheten kan vara uppenbart oförenlig med barnets bästa är att omständigheter som är av grundläggande betydelse för barnet hastigt kan ha ändrats – det kan t.ex. ha visat sig att den förälder som barnet ska flyttas över till saknar bostad (se prop. 2005/06:99 s. 80, 81, 98 och 99).

Förutsättningarna för att vägra verkställighet enligt artikel 56.6 i den nya Bryssel II-förordningen är i flera avseenden likartade med vägransgrunderna i 21 kap. föräldrabalken. Det finns dock skillnader. Risken för barnet med att genomföra verkställigheten ska enligt förordningens ordalydelse vara allvarlig för att verkställigheten ska vägras, medan den – enligt uttalanden i förarbetena till den svenska lagen – ska vara inte ringa. Den svenska lagtexten ställer dock högre krav på utredningen genom att det ska vara uppenbart att verkställigheten inte är förenlig med barnets bästa. Det är mycket svårt att på förhand slå fast om och i så fall hur dessa skillnader skulle påverka i ett enskilt fall. Det kan dock konstateras att om en fråga täcks av båda en nationell och en unionsrättslig vägransgrund, har Bryssel II-förordningen företräde. För att det i ett enskilt fall ska bli aktuellt att tillämpa den svenska regleringen måste det – som berörs i det föregående – först konstateras att den inte är oförenlig med förordningen.

Enligt artikel 56.2 respektive 56.4 krävs det en ansökan för att ett uppskjutande ska kunna beslutas av domstolen på dessa grunder. Detsamma gäller för vägran av verkställighet enligt artikel 56.6. Det står klart att en part – i första hand en förälder – kan framställa ett sådant yrkande. I de fall en utländsk myndighet som motsvarar socialnämnden har varit part i det utländska förfarandet torde den enligt de principer som tillämpas för verkställighetsärenden enligt 21 kap. föräldrabalken även kunna vara en part. En motsatt slutsats skulle ju kunna innebära att en myndighet som varit part i det ursprungliga förfarandet i ursprungsmedlemsstaten skulle vara fråntagen möjligheten att delta i förfarandet i verkställighetsmedlemsstaten. Enligt svensk rätt är det inte möjligt för barnet att vara part i verkställighetsärendet (jfr artikel 56.2).

Att nyssnämnda frågor enligt förordningen bara kan komma under domstolens prövning efter yrkande kan ytligt betraktat framstå som främmande för en svensk rättstillämpare. Syftet med bestämmelsen får dock antas vara att förhindra att domstolen självmant går in i en omprövning av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten. Risken med en omfattande automatisk prövning i verkställighetsmedlemsstaten är givetvis att förordningens effektivitet urholkas. På ett mer övergripande plan kan detta syfte sägas sammanfalla med utgångspunkterna för den svenska verkställighetsprövningen. Domstolens prövning är här inriktad på att översiktligt kontrollera att åtgärderna för verkställighet inte kommer i konflikt med barnets bästa. Domstolen går bara in i en officialprövning när det är uppenbart att en åtgärd inte är till barnets bästa. I det stora flertalet fall görs domstolens prövning med utgångspunkt i parternas yrkanden, inställningar och de sakomständigheter som parterna för fram.

En särskild fråga är vilken processhandling som ska krävas av en part för att han eller hon ska kunna aktualisera frågan om uppskjutande eller

vägran av verkställighet – dvs. gjort en ansökan med förordningens termi- Prop. 2021/22:189 nologi. Förordningens uttryckssätt måste sättas i ett svenskt processrättsligt sammanhang. Det innebär t.ex. att en ansökan om uppskjutande eller vägran många gånger kommer att motsvaras av att motparten i svaret anger att han eller hon motsätter sig yrkandet om verkställighet (se 16 § andra stycket ärendelagen). Förordningens reglering måste också ses i ljuset av att domstolen har ett övergripande ansvar för avgörandet. Om det framkommer att det finns skäl för uppskjutande eller vägran, bör domstolen inte vara förhindrad att ta upp frågan med parterna för att efterhöra deras inställning. Ett sådant synsätt ligger i linje med domstolens ansvar för att klarlägga de omständigheter som är av betydelse för att kunna fastställa att en verkställighet är inom ramen för det som är förenligt med barnets intresse (se prop. 2005/06:99 s. 98).

Uppskjutande eller vägran vid verkställighet av avgöranden som avser rättegångskostnader eller ett barns egendom

Om ett avgörande avser rättegångskostnader (artikel 73) eller ett barns egendom (artikel 1.2 e), föreslås ovan att utsökningsbalkens regler även fortsättningsvis ska tillämpas vid verkställigheten. En särskild fråga blir hur förordningens bestämmelser om uppskjutande och vägran av verkställighet ska tillämpas i det förfarandet. I dessa fall kommer Kronofogdemyndigheten att vara verkställande myndighet. Uppskjutande- och vägransgrunderna i artikel 56 kommer då – i relevanta delar – att tillämpas av myndigheten. Möjligheten till uppskjutande har ingen direkt motsvarighet i utsökningsbalkens bestämmelser, utan är närmast att likna vid de anstånd som Kronofogdemyndigheten fattar beslut om. I praktiken innebär ett uppskjutande att man avvaktar med verkställigheten och att ansökan om verkställighet finns kvar hos Kronofogdemyndigheten, dvs. att ärendet är öppet. Av förordningen får det anses följa att verkställigheten normalt kan återupptas när det förhållande som ligger till grund för beslutet inte längre föreligger, t.ex. när myndigheten i ursprungsstaten har avslagit ett överklagande (jfr prop. 2010/11:120 s. 28).

Det finns också en möjlighet för den verkställande myndigheten att enligt Bryssel II-förordningens regler – i de fall då en ansökan om uppskjutande har beviljats på grund av att tidsfristen för att överklaga i ursprungsmedlemsstaten inte har gått ut – ange en tidsfrist inom vilken ett överklagande ska ges in i ursprungsmedlemsstaten (artikel 56.2 c och 56.3). Fristen avser när ett överklagande ska ha getts in i ursprungsmedlemsstaten för att ett uppskjutande av verkställighetsförfarandet ska kunna beviljas eller fortsatt gälla. Tidsfristen har alltså bara verkan i verkställighetsförfarandet och påverkar inte tidsfristen för överklagande i ursprungsmedlemsstaten (skäl 68 i ingressen). Denna regel har sin motsvarighet i 2012 års Bryssel I-förordning och syftar till att motverka att verkställighet skjuts upp under lång tid i avvaktan på att ett avgörande ska få laga kraft i ursprungsmedlemsstaten.

Vid sidan av förordningens reglering ska Kronofogdemyndigheten – inom de ramar som medges i artikel 57 – beakta de hinder mot verkställighet som finns enligt utsökningsbalken, t.ex. att den mot vilken verkställighet söks har betalat en fordran avseende rättegångskostnader (3 kap. 21 § utsökningsbalken). I de fall myndigheten – liksom för övrigt verkstäl-

Prop. 2021/22:189 lighetsdomstolen i ärenden som avser ett barns person – fattar beslut om

att skjuta upp eller vägra verkställighet med stöd av artikel 56, bör i övrigt vanliga regler för handläggningen tillämpas, t.ex. i fråga om skäl för beslutet och upplysningar om möjligheten att överklaga (jfr prop. 2010/11:120 s. 28).

Hänvisningar till S8-2

8.3. Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande

Regeringens förslag: En ansökan enligt Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här ska göras till tingsrätten.

En ansökan enligt Bryssel II-förordningen om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande ska göras till tingsrätten. En sådan ansökan ska få göras av någon som har varit part i den utländska rättegången.

Vid domstolens handläggning ska ärendelagen tillämpas, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag om vem som får göra en ansökan gäller även ansökningar om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i

Sverige. Enligt promemorians förslag är det även ett krav att den som gör ansökan är berörd av frågan.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon invändning mot promemorians förslag. Svea hovrätt efterlyser ytterligare vägledning om hur den närmare avgränsningen mellan Bryssel II-förordningens och ärendelagens olika tidsfrister ser ut.

Skälen för regeringens förslag

Behörig domstol i särskilda vägransärenden

Den nya förordningen innehåller regler om särskilda vägransförfaranden. Det gäller dels vägran av erkännande respektive verkställighet, dels förklaringar att det inte finns någon grund för att vägra erkännande. För dessa förfaranden måste en särskild domstol för prövningen pekas ut i nationell rätt (se artiklarna 30.4, 40.1 och 58.1 första meningen). På motsvarande sätt som i annan lagstiftning om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden bör det finnas bestämmelser i lag som anger vilken domstol som ska göra vägransprövningen i dessa fall. De närmare detaljerna om vilka domstolar som ska vara behöriga att pröva ansökningarna och hur den lokala inbördes behörigheten ska fördelas är en fråga om domstolsorganisationen som regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om. Regeringen avser att meddela föreskrifter om nyssnämnda frågor i förordning.

Vägran av erkännande i ett pågående mål eller ärende

Ibland kan frågan om erkännande av ett utländskt avgörande bli en prejudiciell fråga (eng. incidental question) i ett mål eller ärende som handläggs

av en domstol här i landet. Den domstolen får då avgöra frågan (artikel Prop. 2021/22:189 30.5). Det innebär alltså att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras. Någon lagreglering av dessa fall krävs inte, utan de kan hanteras enligt vanliga regler för rättegången (jfr prop. 2013/14:219 s. 73 och 80).

Vägran av erkännande eller verkställighet av ett privilegierat avgörande

Enligt artikel 50 i den nya Bryssel II-förordningen kan det bli aktuellt att vägra att erkänna eller verkställa ett privilegierat avgörande när avgörandet är oförenligt med ett senare meddelat avgörande. I artikel 56.2 c anges det också att en ansökan om vägran grundad på artikel 50 kan leda till att verkställigheten skjuts upp. Förordningen ger inte ett uttryckligt svar på vilken domstol som förutses göra prövningen enligt artikel 50. Mot bakgrund av att det saknas reglering om ett särskilt förfarande för denna vägransprövning och att medlemsstaterna inte förväntas anmäla någon särskild domstol ligger det nära till hands att dra slutsatsen att prövningen ska göras av verkställighetsdomstolen, dvs. den domstol som handlägger frågan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett alternativt synsätt är att om det inte finns några särskilda regler i förordningen, framgår det av artikel 59.1 att förfarandet regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Om avsikten varit att frågan skulle kunna prövas i ett särskilt förfarande enligt nationella regler, hade det – på motsvarande sätt som i fråga om vägransprövningen av de icke-privilegierade avgörandena – varit rimligt att föreskriva detta och att förfarandet skulle anmälas till Europeiska kommissionen. Det måste därför sättas i fråga om denna tolkning är förenlig med förordningens ändamål. En rimligare slutsats blir i stället att prövningen av vägran enligt artikel 50 av ett privilegierat avgörande får göras av verkställighetsdomstolen, dvs. den domstol som handlägger frågan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken (se vidare avsnitt 8.2). Någon särskild lagreglering krävs därmed inte.

Rätt att inleda ett särskilt vägransärende

Enligt artikel 30.3 i den nya Bryssel II-förordningen får en berörd part ansöka om ett avgörande om att det saknas skäl för att vägra erkännande enligt artiklarna 38 och 39 i förordningen. Eftersom ett erkännande sker automatiskt, är det först när en åtgärd åberopas i en medlemsstat som en eventuell tvistig fråga om huruvida det finns grund för att inte erkänna avgörandet kan bli föremål för prövning. Det kan dröja, och det kan finnas ett legitimt behov av att få klarlagt att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av avgörandet. Bestämmelsen i artikel 30.3 syftar till att tillgodose detta behov. Av skäl 54 i ingressen framgår att det avgörs av nationell rätt vem som är att betrakta som berörd part som har rätt att göra en ansökan om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande. En kompletterande bestämmelse om vem som kan ansöka om en sådan förklaring bör därför införas i den nya kompletteringslagen. En med förordningen motsvarande reglering finns i 2012 års Bryssel I-

Prop. 2021/22:189 förordning med den skillnaden att regleringen av vem som får göra

ansökan där bestäms av unionsrätten.

Vem som kan göra en ansökan om erkännande enligt artikel 21.3 i 2003 års Bryssel II-förordning regleras inte i 2008 års kompletteringslag. Det finns inte någon jämförbar lagreglering i de nationella verkställighetsreglerna i föräldrabalken. Utgångspunkten enligt den balken är att en ansökan om verkställighet initieras av en part. Vanligen rör det sig om en förälder till barnet. Även en social myndighet bör kunna vara part i sådana verkställighetsärenden där det är fråga om umgänge och talan har förts av myndigheten inför avgörandet i sak (jfr 6 kap. 15 a § första och andra styckena föräldrabalken och prop. 1982/83:165 s. 26). Vem som kan göra en ansökan om verkställighet är bara indirekt reglerat i utsökningsbalken på det sättet att sökanden ska ge in den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks (2 kap. 2 § andra stycket).

I de flesta fall är det inte i svensk internationellt processrättslig lagstiftning föreskrivet vem som kan göra en ansökan om erkännande och verkställighet av ett utländskt avgörande. När det gäller erkännande av utländska avgöranden om äktenskapsskillnad, kan det emellertid noteras att det i 3 kap. 8 § i 1904 års lag föreskrivs att en ansökan om att ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige görs av en make. Enligt 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor får vidare frågan om huruvida ett utländskt avgörande gäller i Sverige prövas efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Med utgångspunkt i dessa regleringar bör det vara ett tillräckligt krav att en ansökan om en förklaring att det saknas skäl att vägra erkännande av ett utländskt avgörande görs av någon som har varit part i den utländska rättegången.

I den nya Bryssel II-förordningen finns det inte någon reglering om vem som får ansöka om vägran av erkännande eller verkställighet. Ett synsätt kan då vara att som i promemorian anse att frågan regleras av nationell lag (artikel 59.1). Ett annat synsätt är att unionslagstiftaren inte ansett att det finns behov av att reglera frågan, eftersom det är mer eller mindre givet vem som ska göra en ansökan – nämligen den som avgörandet görs gällande emot eller som är motpart i ärendet om verkställighet av avgörandet. Enligt regeringens uppfattning bör det senare synsättet få företräde. Det finns därför inte anledning att föreslå någon särskild reglering om vem som kan ansöka om vägran av erkännande eller verkställighet.

Processlag i ett särskilt vägransärende

Förfarandena för prövning av frågor om vägran av erkännande eller verkställighet enligt artiklarna 40 och 59 och om en förklaring enligt artikel 30.3 att det saknas grund för att vägra erkännande avgörs – i den utsträckning inte Bryssel II-förordningen föreskriver något annat – av nationell rätt. Frågan blir då vilken processlag som ska styra domstolarnas handläggning av dessa ärenden.

Vid vägransprövningen sker inte någon prövning i sak, utan en begränsad prövning av de vägransgrunder som anges i förordningen. Det kan förutses att prövningen som regel kan göras på handlingarna. En tillämpning av ärendelagen framstår – på motsvarande sätt som gäller i dag och som också gäller för den jämförbara vägransprövningen enligt 2012

års Bryssel I-förordning – som den mest ändamålsenliga (jfr prop. Prop. 2021/22:189 2013/14:219 s. 79 och 90–92). Det bör alltså föreskrivas i lag att ärendelagen ska tillämpas, om inte något annat följer av 2019 års Bryssel IIförordning.

I de fall där förordningen innehåller processuella bestämmelser men där dessa inte kan anses vara uttömmande, kompletterar ärendelagen förordningen. Förordningen medger att ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet får överklagas, och att ett avgörande som meddelats med anledning av ett sådant överklagande får överklagas (artiklarna 61 och 62). Av ärendelagen framgår att ett beslut får överklagas till hovrätten respektive Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i bägge instanserna (39 och 40 §§ärendelagen).

Ett ärende enligt artikel 59 om vägran av verkställighet av ett utländskt avgörande kommer att prövas i ett särskilt ärende av den domstol som har angetts i den förordning som regeringen avser att besluta. Samtidigt kan det i det ordinära verkställighetsärendet komma upp frågor till prövning om vägran enligt artikel 50, om uppskjutande och vägran enligt artikel 56 eller om vägran på nationell grund. Förutsatt att ärendena prövas i samma domstol aktualiseras frågan om en gemensam handläggning av ärendena. Ärendelagen innehåller inte några bestämmelser om förening av ärenden (kumulation). I många fall utesluter reglerna att ärendena avgörs av rätten i samma sammansättning (jfr 3 § ärendelagen och 21 kap. 12 § föräldrabalken). Om sammansättningsreglerna inte är ett hinder kan en gemensam handläggning tillåtas ske, om det är lämpligt (se prop. 1995/96:115 s. 42). I fråga om lämplighetsbedömningen bör 14 kap. rättegångsbalken om kumulation av mål kunna vara vägledande (se även prop. 2016/17:95 s. 15 och 16).

Enligt artikel 60 ska ärenden om vägran av verkställighet handläggas skyndsamt. Bestämmelsen kommer att tillämpas vid sidan av ärendelagens regler, och kräver ingen kompletterande svensk reglering. För domstolens del innebär detta att ärendet måste handläggas med förtur. Ett skyndsamhetskrav är inte något främmande i dessa sammanhang. Ett sådant krav gäller även enligt 15 § i 1989 års lag. Även i det fallet är den svenska regleringen en konsekvens av ett internationellt åtagande (artikel 11 i 1980 års Haagkonvention). Svea hovrätt vill se ytterligare uttalanden om hur den närmare avgränsningen mellan Bryssel II-förordningens och ärendelagens olika tidsfrister ser ut. Frågan uppmärksammas i författningskommentaren.

Officiella handlingar och överenskommelser

I 2003 års Bryssel II-förordning anges det att handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (fr. actes authentiques) och är verkställbara i en medlemsstat samt överenskommelser som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten ska erkännas och förklaras verkställbara under samma förutsättningar som domar. I den nya Bryssel IIförordningen avskaffas kravet på verkställbarhetsförklaring. Dessutom innehåller förordningen en utbyggd och mer detaljerad reglering om officiella handlingar och överenskommelser med särskilda bestämmelser om intyg, rättelse och återkallelse av intyget och vägran av erkännande eller verkställighet (artiklarna 64–68).

Prop. 2021/22:189 Det förekommer inte några handlingar i den svenska rättsordningen som utgör en officiell handling eller överenskommelse i förordningens mening. Däremot kan det föreslagna vägransförfarandet komma att tillämpas även i fråga om utländska officiella handlingar och överenskommelser (jfr t.ex. prop. 2014/15:105 s. 73 och prop. 2018/19:50 s. 100). Det förekommer t.ex. i flera medlemsstater – bl.a. Italien – ett förenklat skilsmässoförfarande där ett äktenskap kan upplösas efter att en överenskommelse ingåtts inför en notarie. Sådana äktenskapsskillnader registreras i dag av Skatteverket i folkbokföringsdatabasen.

Hänvisningar till S8-3

9. Olovliga bortföranden av barn

Regeringens förslag: Upplysningen i 1989 års lag om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning ska ändras till att i stället upplysa om att sådana bestämmelser finns i den nya Bryssel IIförordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Stockholms universitet, Svenskt

Forum för Medling och konflikthantering och Sveriges advokatsamfund anser att den nuvarande regleringen i 1989 års lag inte fullt ut motsvarar skyldigheten att verka för medling enligt den nya Bryssel II-förordningen.

Universitetet anser även att 1989 års lag som transformerar 1980 års Haagkonvention till svensk rätt bör arbetas om. Universitetet pekar på att det kan vara svårt för rättstillämparna att tillämpa regelverket när Bryssel II-förordningen hänvisar till Haagkonventionens bestämmelser samtidigt som konventionen är transformerad till svensk rätt. Stockholm tingsrätt noterar – med anledning av att Bryssel II-förordningen ger möjlighet att förordna om att ett beslut om återlämnande ska gälla trots att det inte fått laga kraft – att beslut om återlämnande enligt 1989 års lag gäller omedelbart om inte annat beslutas. Länsstyrelsen Östergötland påpekar att det inte är lämpligt att försöka medla mellan vårdnadshavare om det förekommit hedersrelaterat våld och förtryck.

Skälen för regeringens förslag

Den nya Bryssel II-förordningen och 1989 års lag

Sverige tillträdde för drygt 30 år sedan 1980 års Haagkonvention. Konventionen syftar till att snabbt återföra barn som bortförts eller kvarhållits olovligen. Konventionen förutsätter att samarbete sker i enskilda fall mellan centralmyndigheter i konventionsstaterna. Haagkonventionen är genomförd i svensk lag genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag). Konventionen införlivades i svensk rätt genom transformation (som innebär att konventionen omarbetats till svensk författningstext i den utsträckning nya bestämmelser behövts).

Genom 2003 års Bryssel II-förordning infördes regler på EU-nivå som Prop. 2021/22:189 kompletterar 1980 års Haagkonvention. Dessa regler gäller i förhållande till EU:s medlemsstater – utom Danmark – vid sidan av 1989 års lag (se prop. 2007/08:98 s. 33). Avsikten med reglerna i förordningen är att gå ett steg längre än konventionen och ge ett starkare skydd för barn inom EU. 1989 års lag innehåller också en särskild upplysning om att det finns särskilda bestämmelser i 2003 års Bryssel II-förordning (1 § fjärde stycket).

I den nya Bryssel II-förordningen läggs det ytterligare fokus på situationer som innefattar internationella bortföranden av barn. Det framgår redan av dess titel. I förordningen samlas reglerna om bortförande av barn i ett nytt kapitel (kapitel III). På så sätt förväntas reglerna om internationella bortföranden av barn bli mer överskådliga för rättstillämparna. Den nya förordningen utgår – liksom den tidigare förordningen – från att 1980 års Haagkonvention ska tillämpas mellan medlemsstaterna. Det framgår vidare uttryckligen av förordningen att artiklarna 23–29 och artiklarna i kapitel VI kompletterar konventionen.

Reglerna i Bryssel II-förordningen är direkt tillämpliga och kräver alltså i sig inte någon åtgärd för att införlivas i svensk rätt. I förordningen finns det artiklar som hänvisar till olika artiklar i Haagkonventionen. Stockholms universitet invänder att den pedagogiska poängen med den svenska transformeringen av Haagkonventionen till svensk rätt går förlorad när Bryssel II-förordningen hänvisar till artiklar i Haagkonventionen. Eftersom dessa artiklar inte nämns i 1989 års lag som transformerat konventionen till svensk rätt, måste rättstillämparen gå till förarbetena för att reda ut vilka artiklar som motsvarar en viss paragraf i den lagen. Enligt universitetet är därför en inkorporering av 1980 års Haagkonvention att föredra. Regeringen har förståelse för att hänvisningarna till konventionen i något fall kan orsaka merarbete för rättstillämparna. Det får samtidigt konstateras att detta förhållande inte är något nytt för den nya Bryssel IIförordningen utan gäller redan enligt 2003 års Bryssel II-förordning. Som universitetet också konstaterar finns det dessutom nackdelar förenade med att inkorporera Haagkonventionen i svensk rätt. Inte minst handläggningen av ärenden där Bryssel II-förordningen inte är tillämplig skulle kunna påverkas menligt av en inkorporering. Det kan i sammanhanget noteras att praktiskt taget alla remissinstanser instämde i bedömningen att transformering var att föredra vid införlivandet av konventionen (se prop. 1988/89:8 s. 21 och 22). Mot den bakgrunden drar regeringen slutsatsen att det inte finns skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende drastiskt omarbeta 1989 års lag och förändra införlivandemetod för 1980 års Haagkonvention. Emellertid bör upplysningen i 1 § fjärde stycket i 1989 års lag om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning ändras så att den i stället hänvisar till 2019 års Bryssel II-förordning.

I den nya förordningen finns bestämmelser om barnets rätt att komma till tals (artikel 21). Det framgår av artikel 26 att bestämmelserna är tillämpliga även i ärenden om olovliga barnbortföranden.

Tidsfrister

Handläggningen av ett ärende om olovligt bortförda barn enligt Bryssel IIförordningen ska vara skyndsam (se artiklarna 23.1, 24.1 och 28.1). Detta krav stämmer överens med skyndsamhetskravet i 15 § andra stycket i

Prop. 2021/22:189 1989 års lag. Enligt förordningen gäller att för en domstol i första instans

börjar en tidsfrist om sex veckor att löpa när ärendet inleds (se artikel 24.2 och skäl 42 i ingressen). Tidsfristen är strängare formulerad än enligt 1989 års lag. Skälet till att 1989 års lag inte innehåller samma bestämda tidsgräns för de svenska domstolarnas handläggning av ärenden om återlämnande som inte omfattas av Bryssel II-förordningen är att dessa ärenden ofta kan antas vara mer krävande och därför svårare att handlägga med samma snabbhet (se prop. 2007/08:98 s. 34). En nyhet är att det tydliggörs att sexveckorsfristen gäller även i högre rätt (artikel 24). Fristen börjar att löpa vid den tidpunkt då alla de obligatoriska etapperna i förfarandet har avslutats. Till de obligatoriska etapperna får anses höra att i förekommande fall delge överklagandet och slutföra en eventuell kommunicering i ärendet. Även tid för delgivning av kallelse till förhandling får anses höra dit (jfr skäl 42 i ingressen). I praktiken kommer förordningens nya reglering för svenskt vidkommande många gånger att innebära att högre rätt får mer tid för sin handläggning än den har enligt den – visserligen inte lika skarpa – sexveckorsfristen i lagen. Fristen tillämpas i regel redan i dag även i högre rätt. En ytterligare nyhet är att skyndsamhetskravet och en tidsfrist om sex veckor uttryckligen gäller även vid den faktiska verkställigheten (artikel 28). När domstolen i förekommande fall beslutar om verkställighet genom biträde av Polismyndigheten (18 § i 1989 års lag) bör den alltså beakta denna tidsfrist.

De skillnader som uppstår vid handläggningen av ärenden som omfattas av Bryssel II-förordningen och ärenden som inte gör det är begränsade och framstår alltjämt som motiverade. Det bör därför inte göras någon ändring i 1989 års lag med anledning av den nya förordningens reglering om tidsfrister.

Instanskedjan

I skäl 42 i ingressen till den nya Bryssel II-förordningen anges att medlemsstaterna bör överväga att bara tillåta ett enda överklagande av ett avgörande om återlämnande av ett barn enligt 1980 års Haagkonvention. För svensk del skulle det i så fall bli fråga om en förkortad instanskedja där Svea hovrätt blir sista instans. En sådan ordning skulle innebära att den hovrätten skulle vara både kontroll- och prejudikatinstans. En konsekvens av det är att domstolens arbete med prejudikatbildningen riskerar att bli begränsat. Till bilden hör vidare att prövningstillstånd krävs i såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen och att det därmed finns goda processrättsliga förutsättningar för en skyndsam handläggning av ärendena. Någon indikation på att handläggningen av ärendena skulle dra ut på tiden finns inte heller. Det är därför ändamålsenligt, som också Svea hovrätt och

Stockholms tingsrätt framhåller, att den nuvarande instanskedjan behålls.

Samförståndslösningar om frågor om föräldraansvar

Som behandlas i avsnitt 6.1 är det enligt Bryssel II-förordningen under vissa förutsättningar möjligt för parter att komma överens om vilken domstol som ska vara behörig i en fråga om föräldraansvar (artikel 10). Denna möjlighet gäller även i situationer då ett barn olovligen har förts bort eller hålls kvar i en annan medlemsstat (jfr artikel 9). Mot denna bakgrund anges det i skäl 22 i ingressen att det under vissa omständigheter bör

vara möjligt för föräldrarna att i samband med återlämnandeförfaranden Prop. 2021/22:189 enligt 1980 års Haagkonvention nå en samförståndslösning och för den domstol som handlägger frågan om återlämnande att utöva behörighet även i fråga om samförståndslösningen. Medlemsstater där Haagärenden prövas av en särskilt utpekad domstol (s.k. koncentrerad behörighet) bör därför överväga att ge den domstol vid vilken talan om återlämnande väckts möjlighet att i enlighet med 1980 års Haagkonvention också utöva den behörighet som överenskommits eller godtagits av parterna enligt denna förordning.

Enligt svensk rätt gäller att ärenden som avser ansökningar om överflyttning av olovligen bortförda eller kvarhållna barn med stöd av 1980 års Haagkonvention handläggs av Stockholms tingsrätt (13 § fjärde meningen i 1989 års lag), medan frågor om vårdnad, boende eller umgänge enligt 6 kap. 17 § första stycket första meningen föräldrabalken i stället som huvudregel tas upp av domstolen i den ort där barnet har sin hemvist. I de flesta fall som det nu är fråga om, dvs. situationer där ett barn olovligen förts hit eller hålls kvar i Sverige, har barnet dock inte sin hemvist här (se prop. 2005/06:99 s. 72), vilket innebär att Stockholms tingsrätt kommer att vara reservforum (6 kap. 17 § tredje stycket föräldrabalken). Då kommer behörig domstol för de bägge frågorna att sammanfalla.

Frågan är ändå om det – som föreslås i förordningens ingress – finns anledning att införa en särskild reglering som möjliggör att frågor om vårdnad, boende och umgänge kan prövas i Stockholms tingsrätt även i de särskilda situationer när svensk domstol har behörighet enligt Bryssel IIförordningen, men en annan tingsrätt är behörig enligt föräldrabalkens bestämmelser om barnets hemvist. Föräldrabalkens behörighetsreglering som pekar ut barnets hemvist är inte exklusivt forum (se rättsfallet NJA 2015 s. 218). Det innebär att om käranden väcker talan i strid med behörighetsregeln i föräldrabalken ska domstolen avvisa talan endast om svaranden gör foruminvändning eller uteblir. Om parterna är överens, kan det inte förutses att det blir aktuellt att avvisa talan. Några praktiska problem för parterna torde därför den nuvarande ordningen inte innebära. Det finns därför inte anledning att föreslå någon särskild behörighetsregel för denna situation.

Det kan konstateras att en handläggning vid samma tingsrätt kommer att ske i separata mål och ärenden. Även om det inte finns några förutsättningar att kumulera målet och ärendet, finns det normalt sett inget som hindrar att domstolen utnyttjar möjligheter till en samordning av handläggningen. Samma domare som handlägger målet bör kunna handlägga ärendet, under förutsättning att situationen inte är sådan att domaren är jävig.

Alternativ tvistlösning

Enligt den nya Bryssel II-förordningen har domstolen en uttalad skyldighet att verka för alternativ tvistlösning (artikel 25). Domstolen ska så tidigt som möjligt och under vilket skede som helst av förfarandet antingen direkt, eller i lämpliga fall med biträde av centralmyndigheterna, uppmana parterna att överväga om de är villiga att delta i medling eller någon annan metod för alternativ tvistlösning såvida detta inte strider mot barnets bästa, är olämpligt i det enskilda fallet eller onödigt skulle försena förfarandet.

Prop. 2021/22:189 Våld i nära relationer pekas särskilt ut som en situation då medling inte är

lämplig (skäl 43 i ingressen), något som även Länsstyrelsen Östergötland framhåller.

Enligt 16 § första stycket i 1989 års lag får domstolen – innan den beslutar om verkställighet eller överflyttning enligt lagen – uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett sådant uppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person. Uppdrag får lämnas endast om det kan antas att detta kommer att leda till att barnet överlämnas utan att ärendets behandling onödigt fördröjs. Det är alltså inte obligatoriskt att lämna ett uppdrag utan en prövning ska göras i varje enskilt fall. Om det kan antas att det kan komma att leda till att barnet överlämnas frivilligt, bör ett uppdrag lämnas (se prop. 1992/93:139 s. 16). De fakultativa reglerna i 1989 års lag utgår alltså från att ett uppdrag bör lämnas om det förväntas kunna leda till ett framgångsrikt resultat.

Förordningen innehåller alltså en obligatorisk regel med vissa undantagsfall som ska jämföras med den svenska fakultativa regleringen som föreskriver ett undantagsfall. Det är fråga om olika regleringstekniker som i allt väsentligt har samma ändamål och funktion. I promemorian görs bedömningen att de olika regleringsteknikerna i det stora flertalet fall kan förväntas leda till samma resultat. Stockholms universitet, Svenskt Forum för Medling och konflikthantering och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter den slutsatsen och menar att regleringen i 1989 års lag bör anpassas till förordningen. Dessa synpunkter har dock sin utgångspunkt i att medling är den enda tillgängliga formen för alternativ tvistlösning. Förordningen tillåter dock att även andra metoder för alternativ tvistlösning används. Domstolen kan t.ex. på egen hand verka för att en samförståndslösning nås. Någon sådan skyldighet finns inte i dag i 1989 års lag, men kan alltså gälla direkt enligt artikel 25 i ärenden där förordningen är tillämplig. Att söka uppgörelser i samförstånd under rättens ledning är många gånger en mycket smidig, snabb, kostnadseffektiv och framgångsrik form av tvistlösning. Verksamheten är inte främmande för domstolen som har en sådan allmän skyldighet t.ex. i indispositiva tvistemål (se 42 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken och prop. 2010/11:128 s. 25 och 26). Det bedöms inte krävas några lagändringar med anledning av regleringen om alternativ tvistlösning i 2019 års Bryssel II-förordning.

Tillfälliga åtgärder och tillfällig verkställbarhet

Ytterligare en nyhet i den nya förordningen är att domstolen under vilket skede som helst av förfarandet för återlämnande av ett barn, i enlighet med artikel 15 i förordningen, får pröva huruvida kontakt mellan barnet och den person som har ansökt om återlämnande av barnet bör säkerställas med hänsyn till barnets bästa (artikel 27.2). Bestämmelsen möjliggör för den domstol där ett återlämnandeförfarande pågår – dvs. Stockholms tingsrätt eller högre rätt när ett överklagande skett – att fatta beslut om umgänge eller motsvarande som en tillfällig åtgärd enligt artikel 15. Förordningens bestämmelse är direkt tillämplig och kräver inga kompletterande svenska bestämmelser.

Vidare kan ett avgörande om återlämnande av barnet förklaras interi- Prop. 2021/22:189 mistiskt verkställbart, utan hinder av att det överklagats, om det med tanke på barnets bästa krävs att barnet återlämnas innan överklagandet har avgjorts (artikel 27.6 i förordningen). Svensk domstol kan alltså med stöd direkt av förordningen förordna att ett avgörande om återlämnande får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Som Stockholm tingsrätt noterar gäller, enligt 1989 års lag, beslut om återlämnande omedelbart, om inte annat beslutas (se 21 § i den lagen jämförd med 21 kap. 14 § föräldrabalken). Eftersom regelverken i Bryssel II-förordningen och 1989 års lag har olika utgångspunkter i fråga om beslut om återlämnande är omedelbart verkställbara, finns det fördelar med att domstolarna är tydliga med vilket regelverk som tillämpas och hur de i förekommande fall ser på frågan om huruvida beslutet ska gälla omedelbart.

Domstolen har i ett förfarande om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention också möjlighet att i samband med ett beslut om återlämnande av barnet vidta en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i förordningen för att skydda barnet från en sådan allvarlig risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, under förutsättning att prövningen eller vidtagandet av sådana åtgärder inte onödigt skulle försena återlämnandeförfarandet (artikel 27.5 i förordningen).

I övrigt kan det konstateras att det i 19 § första stycket i 1989 års lag föreskrivs att domstolen omedelbart kan besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt om det i ett ärende finns risk för att barnet förs ur landet eller att överflyttningen på annat sätt försvåras. Av paragrafens andra stycke framgår att domstolen – för att underlätta att barnet återlämnas – i samband med en dom eller ett beslut om verkställighet eller överflyttning kan besluta att barnet tillfälligt ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Det anges slutligen i tredje stycket att domstolen får besluta att omhändertagandet ska verkställas med biträde av Polismyndigheten.

Den nya förordningens nya reglering bedöms inte kräva någon ändring i 1989 års lag. Om det ändå i något enskilt fall skulle konstateras att det finns en skillnad mellan regleringarna, har givetvis Bryssel II-förordningen företräde.

Förfarandet som följer på ett avgörande om att vägra återlämnande

Genom 2003 års Bryssel II-förordning finns en ordning mellan EU:s medlemsstater som gör det möjligt för en part som fått avslag på en begäran om återlämnande enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention att från den behöriga domstolen i barnets hemviststat i stället få en dom i vårdnadsfrågan som är direkt verkställbar (s.k. overriding mechanism, se artikel 11.8 i 2003 års Bryssel II-förordning). Denna möjlighet att få vårdnadsfrågan prövad har begränsats i den nya Bryssel II-förordningen till att endast omfatta avslag som görs med stöd av artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket (artikel 29.1). Möjligheten finns bara i fall när återlämnandet vägrats på grund av att domstolen i konventionsärendet bedömt att ett återlämnande allvarligt skulle riskera barnets psykiska eller fysiska hälsa eller när barnet självt vägrar att återlämnas. En motsvarande möjlighet gäller alltså inte längre när ett återlämnande vägrats på grund av att sökanden inte har utövat sitt föräldraansvar vid tiden för bortförandet

Prop. 2021/22:189 eller kvarhållandet, eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit

bortförandet eller kvarhållandet. De nya reglerna i förordningen tillämpas direkt och kräver inte i sig några kompletterande lagbestämmelser eller lagändringar.

Vidare införs genom den nya Bryssel II-förordningen ett antal regler om det förfarande som ska följa på ett avgörande om att vägra återlämnande av ett barn. Om ett mål i sak redan pågår i barnets hemviststat gäller liksom hittills att vissa handlingar ska överföras från domstolen i konventionsärendet till domstolen i barnets hemvisstat inom en månad, antingen direkt eller via centralmyndigheten (artikel 29.3). En nyhet är dock att den domstol som beslutar enligt artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention att vägra att återlämna ett barn till en annan medlemsstat självmant ska utfärda ett intyg om detta (artikel 29.2). En annan nyhet är att domstolen eller centralmyndigheten i barnets hemviststat inte längre har någon skyldighet att underrätta parterna om beslutet om att vägra återlämnande och möjligheten att väcka talan i sak i barnets hemviststat. Motsvarande information finns i stället i intyget. Enligt den nya Bryssel II-förordningen är det då parten själv som ska se till att den behöriga domstolen i barnets hemviststat får del av vissa handlingar (artikel 29.5). I avsnitt 11.3 föreslås vissa kompletterande svenska regler som rör intyg, som även har betydelse för intyg om beslut om att vägra återlämnande av ett barn. Reglerna om intyg och om att överföra och ge in vissa handlingar framgår direkt av förordningen och kräver inte några kompletterande regler.

Liksom enligt sin föregångare gäller enligt den nya Bryssel IIförordningen att ett återlämnande inte får vägras på grundval av artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention om lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet (artikel 27.3 i förordningen). I den nya förordningen förtydligas dock att det antingen är den part som ansöker om återlämnande som ska lägga fram tillräcklig bevisning om att åtgärder vidtagits för att garantera barnets skydd eller att domstolen på annat sätt finner att så är fallet. Exempel på detta är att en domstol beslutat om att förbjuda sökanden att närma sig barnet, att det finns ett interimistiskt beslut som gör det möjligt för barnet att stanna hos en bortförande förälder som har den faktiska vårdnaden till dess att vårdnadsfrågan avgjorts eller att det klarläggs att det finns sjukvård tillgänglig för barn som har behov av behandling (se skäl 45 i ingressen). Det anges i förarbetena till 2003 års Bryssel II-förordning att det är möjligt att med stöd av socialtjänstlagen och LVU vidta adekvata åtgärder till skydd för ett barn som riskerar att fara illa efter en återflyttning till Sverige (prop. 2007/08:98 s. 34). I skälen i förordningens ingress har exemplen en delvis annan inriktning än de resonemang som fördes i de tidigare förarbetena. Det kan mot bakgrund av vad som förs fram i skälen konstateras att det även finns möjligheter i svensk rätt att besluta om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. Dessutom kan interimistiska åtgärder beslutas i ett mål om vårdnad som handläggs här. Det behövs alltså inte några särskilda kompletterande svenska regler om detta.

Barns delaktighet i återlämnandeförfaranden behandlas särskilt i avsnitt 7.

Hänvisningar till S9

  • Prop. 2021/22:189: Avsnitt 15.7, 5

10. Placering av ett barn över landsgränserna

Regeringens förslag: En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt Bryssel II-förordningen ska prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.

Bestämmelsen i socialtjänstlagen som gäller placering i Sverige med stöd av 2003 års Bryssel II-förordning ska ändras till att i stället avse den nya Bryssel II-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dessutom en upplysningsbestämmelse i 11 kap. 2 § socialtjänstlagen om att särskilda bestämmelser finns i den nya

Bryssel II-förordningen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Uddevalla kommun efterfrågar vägledning om hur omfattande utredningsåtgärder som krävs enligt den nya Bryssel II-förordningen. Sveriges Kommuner och Regioner efterfrågar en upplysningsbestämmelse i socialtjänstlagen om att det finns bestämmelser om samråd respektive godkännande i 1996 års Haagkonvention och den nya Bryssel II-förordningen. Länsstyrelsen Östergötland anser att den i förordningen uppställda tidsfristen för att bevilja eller vägra en placering även bör framgå av lag.

Skälen för regeringens förslag

Placering av ett barn enligt den nya Bryssel II-förordningen

Genom 2003 års Bryssel II-förordning och den i svensk rätt inkorporerade 1996 års Haagkonvention infördes regler om placering av barn i andra länder, och det har med tiden blivit vanligare att placeringar sker här. För att en placering ska kunna genomföras på ett bra sätt krävs det flera överväganden, bl.a. om vilket hem som är lämpligt, hur vården kan ordnas och hur uppföljning och tillsyn ska säkerställas. Även frågan om vem som ska stå för kostnaderna under placeringen aktualiseras. Förutsättningarna för socialnämnden att godkänna en placering av ett barn i Sverige respektive placera ett barn i ett annat land framgår av 6 kap. 11 a och b §§ socialtjänstlagen. Frågan om en placering i Sverige enligt förordningen prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där barnet avses bli placerat (se 6 § första stycket första meningen i 2008 års kompletteringslag).

Även den nya Bryssel II-förordningen innehåller bestämmelser för att underlätta en placering av ett barn i en annan medlemsstat. En följd av det är att bestämmelsen i 6 kap. 11 a § 6 socialtjänstlagen som hänvisar till 2003 års Bryssel II-förordning behöver ändras till att avse 2019 års Bryssel II-förordning. I den nya förordningen klargörs att en placering alltid ska föregås av ett godkännande av behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten (artikel 82.1). Detta stämmer väl överens med vad som gäller enligt svensk lag. Bestämmelsen i 2008 års kompletteringslag om vilken myndighet som ska göra prövningen bör därför föras över till den nya kompletteringslagen, men justeras till att avse godkännanden enligt den nya Bryssel II-förordningen. En konsekvens av att en placering enligt

Prop. 2021/22:189 förordningen alltid ska föregås av ett godkännande är att något samråd om

ett godkännande inte längre krävs. Det finns därmed inte längre anledning att som i 6 § första stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag föreskriva med vilken nämnd samråd ska ske.

Utgångspunkten är, liksom enligt 2003 års förordning, att placeringsförfarandet regleras av nationell lag (artikel 82.7; jfr skäl 84 i ingressen). Förutsättningarna för att ett godkännande till en placering ska kunna lämnas kommer alltså även fortsättningsvis att vara upp till de enskilda medlemsstaterna att bestämma. Det införs dock vissa gemensamma regler. Bland annat anges uttryckligen att en rapport med viss information om barnet, skälen för placeringen eller vården och finansieringen ska åtfölja en begäran om godkännande (artikel 82.1; jfr skäl 83 i ingressen).

En annan praktiskt viktig nyhet är den tidsfrist om tre månader inom vilken den anmodade medlemsstaten ska översända sitt avgörande om att bevilja eller vägra ett godkännande. Möjlighet till förlängning av tidsfristen finns vid exceptionella omständigheter (artikel 82.6). En kortare tidsfrist kommer alltså att gälla för placeringar av barn inom EU i jämförelse med inhemska placeringar eller en placering enligt 1996 års Haagkonvention (jfr 11 kap. 2 § socialtjänstlagen). Bryssel II-förordningens reglering kommer att vara direkt tillämplig och framställningarna kommer att vidarebefordras genom centralmyndigheten, som kan kontaktas vid frågor om regleringen. Det finns inte anledning att ytterligare reglera tidsfristen, vilket Länsstyrelsen Östergötland förespråkar. Inte heller är det – som föreslås i promemorian och av Sveriges Kommuner och Regioner – nödvändigt att införa upplysningar i socialtjänstlagen om att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen respektive lagen om 1996 års Haagkonvention.

Den mer begränsade tidsfristen får ses mot bakgrund av att det med en begäran från en annan medlemsstat om godkännande att placera ett barn här i Sverige ska följa en rapport om barnet. Av denna rapport ska skälen för den placering eller vård som föreslås för barnet framgå. Den ska även innehålla information om planerad finansiering m.m. Som Uddevalla kommun konstaterar ser förutsättningarna för socialtjänstens utredningsarbete olika ut beroende på om det rör sig om en inhemsk placering eller om att ta emot ett barn för placering från en annan medlemsstat. Hur omfattande utredning som behövs för att ett beslut som beaktar barnets bästa ska kunna fattas blir ytterst en fråga för involverade socialnämnder att avgöra från fall till fall. Med hänsyn till att en stor del av den information som kan behövas redan bör framgå av den översända rapporten kan det dock antas att arbetet vid förfrågningar från andra medlemsstater kommer att vara begränsat. Till detta ska läggas att det förväntas vara fråga om förhållandevis få placeringar inom EU.

Hänvisningar till S10

11. Övriga frågor

11.1. Samarbete och information

Regeringens förslag: Det ska tydliggöras att socialnämnden är behörig myndighet att rapportera om ett barns situation enligt Bryssel IIförordningen. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att socialnämnden ska vara skyldig att – i stället för att lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person – uttala sig om en förälders, anhörigs eller annan persons lämplighet att ta hand om barnet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Flera – bl.a. Malmö kommun och

Uddevalla kommun – välkomnar förtydligandet att socialnämnden ska lämna uppgifter till centralmyndigheten i de fall där en utländsk myndighet har begärt att få information om ett barns situation. Luleå kommun framhåller att informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter underlättar myndigheternas och domstolarnas handläggning och förbättrar beslutsunderlagen. Sveriges Kommuner och Regioner vill att rapporteringsskyldigheten beträffande en förälder eller en annan anhörig eller någon annan person ska begränsas till att samla in upplysningar eller underlag och lämna information. Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar även att skyldigheten att bistå med information kan avse flera kommuner och föreslår att detta återspeglas i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag

Utvecklade regler om samarbete och information

Genom 2003 års Bryssel II-förordning finns det i EU:s medlemsstater ett väl etablerat samarbete mellan centralmyndigheter i frågor om föräldraansvar. Regleringen av detta samarbete är i den nya förordningen till huvuddragen intakt. Den innebär att centralmyndigheterna har både uppgifter som är mer allmänna till sin karaktär, såsom att lämna information om nationell lagstiftning (artikel 77), och särskilda uppgifter som är inriktade på att bistå i enskilda ärenden (artiklarna 78–81). Centralmyndigheten utför också vissa uppgifter vid placering av barn i en annan medlemsstat (artikel 82). Vidare innehåller förordningen regler om insamling och översändande av information, som i stor utsträckning berör centralmyndigheterna (artikel 87).

Även om samarbetet i grunden är oförändrat är den nya Bryssel IIförordningen mer utförlig än sin föregångare när det gäller vilka uppgifter som centralmyndigheterna ska utföra i frågor om föräldraansvar. Ett tydliggörande av myndigheternas ansvar i olika situationer förväntas underlätta samarbetet dem emellan. Den nya, mer utvecklade regleringen kräver vissa kompletterande lagbestämmelser.

Prop. 2021/22:189 Rapportering om situationen för ett barn eller för någon som kan ta hand

om barnet

I den nya Bryssel II-förordningen finns en särskild reglering om samarbete och utbyte av information i frågor om föräldraansvar (artikel 80). Bestämmelserna är i sak väsentligen inte nya utan har motsvarigheter i bl.a. artikel 55 a i–iii i 2003 års Bryssel II-förordning. Det införs dock en uttrycklig skyldighet att tillhandahålla en utländsk myndighet den begärda informationen. Skyldigheten gäller när barnet har eller har haft sin hemvist i en viss medlemsstat eller när barnet befinner sig eller har befunnit sig där. Informationen ska tillhandahållas av centralmyndigheten direkt eller genom domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ och skyldigheterna i detta avseende hänger nära ihop med reglerna om insamling och översändande av information (jfr artiklarna 80 och 87).

I de flesta fall kommer det att vara tydligt vilken myndighet som i det enskilda fallet ska tillhandahålla den begärda informationen, utan att det behövs några kompletterande regler om det. Det gäller t.ex. frågor om ett pågående förfarande (artikel 80.1 a ii) eller om avgöranden som meddelats avseende barnet (artikel 80.1 a iii), där frågan typiskt sett besvaras av den myndighet där ett förfarande pågår eller som har meddelat ett avgörande.

När det däremot gäller rapportering om ett barns situation (artikel 80.1 a i) respektive om situationen för någon som kan vara lämplig att ta hand om barnet (artikel 80.1 b), kan sådana framställningar kräva att uppgifter samlas in och sammanställs. Det bör därför tydliggöras i lag vem som ska ansvara för att tillhandahålla den information som behövs för att besvara begäran. Socialnämnden har när det gäller 1996 års Haagkonvention ansetts ha bäst förutsättningar att utföra motsvarande uppgifter, framför allt därför att det finns en nära koppling till övriga uppgifter som nämnden utför (jfr prop. 2011/12:85 s. 35). Det finns ingen anledning att göra någon annan bedömning när det gäller de uppgifter som ska utföras enligt den nya Bryssel II-förordningen. En skillnad i förhållande till 1996 års konvention är att bestämmelserna i förordningen är obligatoriska och inte fakultativa. Denna skillnad bör återspeglas i lagtexten (jfr 4 § lagen om 1996 års Haagkonvention). En annan skillnad mellan konventionen och förordningen är att förordningen inte innehåller någon reglering om uttalanden om en persons lämplighet att ta hand om barnet. Kompletteringslagstiftningen bör så långt som möjligt anknyta till förordningen. Som Sveriges Kommuner och Regioner för fram bör det därför endast föreskrivas att socialnämnden ska samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen (jfr 4 § andra meningen lagen om 1996 års Haagkonvention). En annan sak är att det många gånger torde underlätta och förbättra domstolsprövningen om socialnämnden faktiskt uttalar sig i lämplighetsfrågan, och det finns inget hinder enligt förordningen mot att så sker. Som Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar kan skyldigheten att rapportera och lämna information i vissa fall involvera två olika socialnämnder. Detta förhållande behandlas i författningskommentaren.

Framställningar om åtgärder till skydd för barn

Enligt den nya Bryssel II-förordningen får den svenska centralmyndigheten efter en motiverad framställning från en utländsk myndighet begära att domstolen eller den behöriga myndigheten i Sverige överväger om åtgärder måste vidtas till skydd för ett barns person eller egendom (artikel 80.1 c). Sådana åtgärder får anses ligga inom socialnämndens allmänna uppdrag (se 2 kap. 1 § socialtjänstlagen). Socialnämnden får på samma sätt som om nämnden tagit emot en anmälan från en svensk myndighet eller en privatperson ta ställning till om barnets situation kräver att åtgärder vidtas. Det bedöms inte finnas skäl att ha en särskild lagregel om detta.

En annan nyhet i förordningen är att det finns en skyldighet för en domstol eller annan behörig myndighet att under vissa förutsättningar förmedla information till en annan medlemsstats myndigheter om att ett barn är i fara och i förekommande fall också om sådana skyddsåtgärder som har vidtagits i fråga om barnet (artikel 80.2). Det finns en motsvarande skyldighet enligt 1996 års Haagkonvention (artiklarna 34 och 36). Det finns en liknande anmälnings- och upplysningsskyldighet för vissa myndigheter och yrkesverksamma i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Den skyldigheten gäller inom Sverige men är mer vidsträckt än informationsskyldigheten enligt förordningen genom att den inte är begränsad till att gälla när barnet utsätts för allvarlig fara. Samtidigt träffar informationsskyldigheterna enligt förordningen delvis andra myndigheter än de som omfattas av anmälnings- och upplysningsskyldigheten i socialtjänstlagen. Den information som ska lämnas enligt förordningen kan också avse en redan vidtagen åtgärd. Skyldigheten enligt förordningen gäller vid sidan av skyldigheterna enligt socialtjänstlagen. En myndighet som är skyldig att lämna information enligt förordningen ska som utgångspunkt vända sig till centralmyndigheten för att få hjälp med att vidarebefordra informationen till behörig myndighet i den andra medlemsstaten. Någon kompletterande bestämmelse i lag behövs inte.

Tidsfrister

En tidsfrist om tre månader gäller för översändandet av den information som regleras i artikel 80.1. Det kan handla om rapporter om situationen för ett barn eller en förälder, eller om annan information som är relevant i frågor om föräldraansvar i den medlemsstat som begär informationen. Tidsfristen gäller i första hand vid socialnämndernas och centralmyndighetens handläggning av en utländsk begäran om information. Vid exceptionella omständigheter kan tidsfristen utsträckas (artikel 80.4). Skyldigheten att översända informationen inom angiven tid följer direkt av Bryssel II-förordningen och kräver ingen kompletterande bestämmelse. En upplysning om tidsfristen (tre månader) bör dock tas in i författningskommentaren.

Hänvisningar till S11-1

11.2. Sekretess och behandling av personuppgifter

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift hos domstol om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ett mål eller ärende enligt Bryssel II-förordningen, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess ska också gälla hos centralmyndighet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt Bryssel II-förordningen, lagen om 1996 års Haagkonvention eller 1989 års lag, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Den tystnadsplikt som följer av denna sekretess ska ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Länsstyrelsen Östergötland välkomnar införandet av en sekretessbestämmelse hos centralmyndigheten. Uppsala universitet noterar att ett starkare sekretesskydd föreslås gälla hos centralmyndigheten än hos domstol. Sveriges Kommuner och Regioner anser att det bör klargöras på vilka grunder socialtjänsten kan lämna uppgifter om enskilda till centralmyndigheten utan hinder av sekretess.

Skälen för regeringens förslag

Sekretessfrågor vid översändande av uppgifter till centralmyndigheten och till utländska myndigheter

För att en centralmyndighet ska kunna utföra de uppgifter som åligger den enligt den nya Bryssel II-förordningen i fråga om översändande av information behöver den i regel samla in informationen. I praktiken måste centralmyndigheten, när den inte har informationen, kontakta socialtjänsten i berörd kommun eller annan berörd myndighet för att få relevanta uppgifter. Av förordningen framgår att den mellanhand, domstol eller behöriga myndighet som innehar eller är behörig att samla in information i sådana fall har en skyldighet att på begäran av centralmyndigheten tillhandahålla den information som krävs (artikel 87.3). Det kan handla om att en socialnämnd på begäran av den svenska centralmyndigheten ska tillhandahålla en rapport om barnets situation (artikel 80.1 a i, se avsnitt 11.1).

När en socialnämnd fullgör sin skyldighet enligt Bryssel II-förordningen att samla in och sammanställa information om ett barn kan informationen, som Sveriges Kommuner och Regioner lyfter fram, vara skyddad av sekretess enligt 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Motsvarande gäller när en socialnämnd tar emot information enligt Bryssel II-förordningen. Av Bryssel II-förordningen och den föreslagna kompletteringslagen framgår att socialnämnden har en skyldighet att lämna över information till centralmyndigheten. Sekretessen inom socialtjänsten hindrar alltså inte att uppgifterna lämnas dit (se 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen; jfr även prop. 2010/11:120 s. 33 och 34).

Centralmyndigheten ska vidare vid behov (eng. as necessary) i enlighet Prop. 2021/22:189 med nationell lag och nationella förfaranden sända över den information som erhållits till den centralmyndighet i en annan medlemsstat som begärt informationen (artikel 87.4). Enligt 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) får sekretessbelagda uppgifter lämnas ut till en utländsk myndighet om det finns en särskild föreskrift om det i lag eller förordning. Som lag räknas i detta avseende även en EU-förordning. I kapitel V i Bryssel II-förordningen finns närmare bestämmelser om centralmyndighetens uppgifter och om förutsättningarna för att behandla en begäran om information (se t.ex. artikel 80.1 och 80.4).

Utgångspunkten i förordningen är att en inledande framställan om information eller annat biträde går via medlemsstaternas centralmyndigheter. Vid eventuella uppföljande direktkontakter mellan nationella myndigheter kan undantaget i 8 kap. 3 § 2 offentlighets- och sekretesslagen få betydelse. Enligt den bestämmelsen får en uppgift lämnas till en utländsk myndighet i sådana fall då uppgiften i motsvarande situation skulle få lämnas till en svensk myndighet, under förutsättning att det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (jfr även prop. 1981/82:186 s. 61).

Sammanfattningsvis bedöms det inte krävas någon särskild sekretessbrytande bestämmelse för att centralmyndigheten ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt Bryssel II-förordningen. Någon sådan bestämmelse har inte heller tidigare bedömts behövlig för tillämpningen av 2003 års Bryssel II-förordning eller 1996 års Haagkonvention (jfr prop. 2010/11:120 s. 34).

Sekretess hos domstol

I 2003 års Bryssel II-förordning föreskrivs att samarbete och informationsutbyte enligt den förordningen ska ske i enlighet med den lagstiftning som gäller för medlemsstaten i fråga om skydd av personuppgifter (artikel 55). Av 36 kap. 1 § andra stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess ska gälla för uppgift hos domstol om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål eller ärenden enligt 2003 års Bryssel IIförordning eller ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Ett s.k. rakt skaderekvisit gäller alltså, vilket innebär en presumtion för att uppgifterna är offentliga. Bestämmelsen har införts i syfte att träffa de undantagsvis förekommande situationer där uppgifter som ges in till en svensk domstol från utlandet annars inte skulle omfattas av sekretess, trots att uppgiften skulle ha omfattats av sekretess om det varit fråga om en motsvarande uppgift i ett mål eller ärende enligt föräldrabalken. Enligt förarbetena till paragrafen kan det t.ex. handla om ett ärende om verkställbarhetsförklaring av ett utländskt avgörande eller ett mål där behörighet överförs från en utländsk domstol till en domstol här i landet (se prop. 2011/12:85 s. 50 och 51).

Enligt den nya Bryssel II-förordningen får domstolar samarbeta och ha direkt kontakt med eller begära information från varandra förutsatt att kontakten beaktar parternas processuella rättigheter och informationens konfidentialitet (artikel 86). Det kan handla om kontakter vid tillämpning

Prop. 2021/22:189 av bestämmelserna om överföring av behörighet eller erkännande och

verkställighet. Det kan även gälla information inför beslut om tillfälliga åtgärder eller uppgifter om pågående förfaranden vid tillämpning av reglerna om konkurrerande förfaranden (litispendens). Vidare kan uppgifter förekomma t.ex. i särskilda vägransärenden. Det är lämpligt att det även fortsättningsvis finns en primär sekretessbestämmelse som träffar mål och ärenden enligt Bryssel II-förordningen. Det bör därför göras en ändring i 36 kap. 1 § andra stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen av innebörd att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts av en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Den nuvarande hänvisningen till ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag om tillfälliga åtgärder i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmyndarskap bör samtidigt tas bort, eftersom ärenden om tillfälliga åtgärder handläggs i Sverige med stöd av artikel 15 i den nya förordningen. Ärendena kommer alltså att omfattas av den allmänna hänvisning till den nya förordningen som föreslås.

Sekretess hos centralmyndigheten

Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) är centralmyndighet enligt Bryssel II-förordningen. I denna egenskap hanterar myndigheten uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Uppgifterna kommer i regel från en utländsk myndighet eller från en svensk myndighet eller socialnämnd, men kan också lämnas till centralmyndigheten av en enskild (jfr artikel 79 c i förordningen). Uppgifterna gäller i de allra flesta fall ett enskilt barns situation och bedömda behov av skyddsåtgärder, dvs. uppgifter som är av integritetskänslig karaktär och som hos svensk socialtjänst kan omfattas av ett sekretesskydd enligt 26 kap. offentlighets- och sekretesslagen.

Det finns i dag inte någon särskild bestämmelse om sekretess hos centralmyndigheten till skydd för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i ärenden enligt Bryssel II-förordningen. I 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess till skydd för uppgifter som samlas in och utbyts på grund av bl.a. unionsrättsakter, men deras tillämpning förutsätter att det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. När det gäller uppgifter om enskilda i ärenden enligt förordningen är det i första hand sekretessbestämmelsen i 36 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (konsulär sekretess) som har kommit i fråga. Enligt den bestämmelsen kan sekretess gälla hos Utrikesdepartementet och inom utrikesrepresentationen för uppgift i ärende om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning eller annat liknande bistånd åt en enskild, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Vissa av centralmyndighetens uppgifter enligt förordningen kan dock typiskt sett inte anses innefatta biträde eller bistånd åt en enskild, t.ex. uppgiften att under vissa förutsättningar biträda med att ta reda på var ett barn befinner sig och att rapportera om ett barns situation på begäran av en utländsk myndighet. De uppgifter som centralmyndigheten får del av genom kontakter med svenska eller utländska myndigheter kan då i regel inte skyddas med stöd av den konsulära sekretessen. I egenskap av centralmyndighet får Utrikesdepartementet in rapporter och

uppgifter från svensk och utländsk socialtjänst. När det gäller uppgifter Prop. 2021/22:189 från svensk socialtjänst finns det inte heller något skydd genom s.k. sekundär sekretess, eftersom den sekretess som gäller hos socialtjänsten för uppgifterna inte överförs till Utrikesdepartementet när uppgifterna lämnas dit. Det finns ett behov av att tydliggöra sekretesskyddet för de uppgifter om enskildas personliga förhållanden som Utrikesdepartementet hanterar i egenskap av centralmyndighet. Det bör därför införas en primär sekretessbestämmelse som kan ge ett tillfredställande skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden och är direkt tillämplig hos myndigheten.

När det gäller bestämmelsens utformning konstateras att det inom socialtjänsten enligt 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller ett omvänt skaderekvisit, vilket innebär att en uppgift ska hemlighållas om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider men. På grund av det starka integritetsskyddsintresse som beskrivs ovan bör utgångspunkten vara att uppgifterna ges motsvarande skydd hos centralmyndigheten som de har hos socialtjänsten. Det innebär – som

Uppsala universitet noterar – att ett starkare sekretesskydd föreslås gälla hos centralmyndigheten än hos domstol. Enligt regeringen får intresset av insyn dock anses vara jämförelsevis begränsat, eftersom centralmyndigheten i huvudsak endast förmedlar information mellan berörda utländska och svenska sociala myndigheter. I det fall att uppgifter vidarebefordras till domstol gäller för uppgifterna de sekretessbestämmelser som är tillämpliga där (se föregående avsnitt).

När en ny sekretessbestämmelse föreslås, måste det också övervägas om den tystnadsplikt som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är det bör iakttas stor återhållsamhet när det gäller att besluta om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter (se t.ex. prop. 2016/17:208 s. 27 och 1979/80:2 Del A s. 111 och 112). I detta fall handlar det ofta om uppgifter som svensk eller utländsk socialmyndighet har fått eller hämtat in från enskilda och som rör känsliga uppgifter om barn och föräldrar. Hos centralmyndigheten används inte uppgifterna för myndighetsutövning. Mot denna bakgrund – och i likhet med det som huvudsakligen gäller för uppgifter om personliga förhållanden inom socialtjänsten – bör den tystnadsplikt som följer av sekretessbestämmelsen också ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Den ordningen motsvarar också vad som gäller för rättsliga angelägenheter enligt den konsulära sekretessen i 36 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Det föreslås därför att en sådan begränsning införs. Sekretessen bör på motsvarande sätt som i domstol gälla i högst sjuttio år även hos centralmyndigheten.

Utrikesdepartementet är centralmyndighet även enligt lagen om 1996 års Haagkonvention och 1989 års lag (som transformerar 1980 års Haagkonvention och Europarådskonventionen till svensk rätt). Samma resonemang som för Bryssel II-förordningen gör sig gällande när det gäller behovet av en primär sekretessbestämmelse i ärenden enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. Även ärenden enligt 1989 års lag innehåller uppgifter om ett barns situation, men uppgifterna lämnas främst av enskilda som vill väcka talan om återlämnande av olovligen bortförda barn. Det kan även i de ärendena förekomma integritetskänsliga uppgifter och

Prop. 2021/22:189 socialrapporter, t.ex. när ärendet innefattar frågor om tillfälliga åtgärder

till skydd för barnet. Insynsintresset hos centralmyndigheten bedöms även i dessa ärenden vara begränsat, eftersom myndigheten inte är beslutande myndighet. Vidare framstår det som olämpligt att inom centralmyndigheten ha olika sekretessregler för olika ärendetyper, eftersom det i samtliga fall handlar om uppgifter om situationen för ett barn i en gränsöverskridande situation. Sammantaget bör den föreslagna sekretessregleringen även gälla för uppgifter i dessa ärenden.

Behandling av personuppgifter

I den nya Bryssel II-förordningen finns det regler om vad som gäller för insamlande och översändande av information mellan centralmyndigheterna. Reglerna behandlas särskilt i avsnitt 11.1. Enligt artikel 87.2 får en mellanhand, domstol eller behörig myndighet till vilken information har översänts enligt förordningen endast använda informationen för tillämpningen av förordningen.

Om inte annat föreskrivs i den nya Bryssel II-förordningen, är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning, tillämplig på myndigheternas behandling av personuppgifter vid tillämpningen av förordningen. I Bryssel IIförordningen finns det ett undantag från EU:s dataskyddsförordning som innebär att en underrättelse till den registrerade i enlighet med kraven i artikel 14.1–14.4 i EU:s dataskyddsförordning – t.ex. om uppgifter som begärs för att lokalisera ett barn – i vissa fall får skjutas upp till dess att handläggningen av den begäran eller ansökan för vilken informationen översänds har avslutats (se artikel 88 och skäl 87 i ingressen). Syftet med undantaget är att inte äventyra utförandet av en begäran som avses i Bryssel II-förordningen, t.ex. en begäran om återlämnande av ett barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention eller en begäran till en domstol om att överväga behovet av att vidta tillfälliga åtgärder till skydd för barnets person eller egendom. Undantaget görs i överensstämmelse med EU:s dataskyddsförordning (se artikel 14.5 samt artikel 23.1 f, g, i och j i den förordningen). Bryssel II-förordningens reglering är alltså utformad med särskilt beaktande av relationen till EU:s dataskyddsförordning.

Bryssel II-förordningen, tillsammans med de kompletterande bestämmelser som nu föreslås, innebär att centralmyndigheten, domstolar, socialnämnder och Kronofogdemyndigheten kommer att behöva behandla personuppgifter för att uppfylla sina skyldigheter enligt förordningen. Den hantering det gäller är främst att ta emot, registrera, läsa och översända uppgifter som förekommer om parter och andra berörda i ansökningar och andra skrivelser i mål och ärenden enligt Bryssel II-förordningen (se t.ex. artiklarna 46, 55 och 59). Framför allt för socialnämndens del kan behandlingen också innefatta att samla in och översända information som avses i bestämmelserna om informationsutbyte i frågor om föräldraansvar och placeringar av barn över landsgränserna (artiklarna 80 och 82 i Bryssel IIförordningen, se även förslagen i avsnitt 11.1). I och med att förordningen gäller bl.a. frågor om föräldraansvar kommer uppgifter om enskilda, sär-

skilt om situationen för ett barn, att behandlas. Behandlingen kan därmed Prop. 2021/22:189 omfatta uppgifter som är känsliga, i den mening som avses i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning.

Skyldigheterna enligt Bryssel II-förordningen innebär inte någon ny hantering av personuppgifter i förhållande till vad som gäller i dag. Den rättsliga grunden för behandlingen är dels de rättsliga förpliktelser som följer av förordningen (se särskilt artikel 87.3), dels att det är fråga om uppgifter av allmänt intresse. Behandlingen har stöd i aktuella registerförfattningar (se 2, 6 och 7 §§ domstolsdatalagen [2015:728], 2, 6 och 7 §§ lagen [2001:454] om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 1 kap. 4 och 6 §§ och 2 kap. 2, 4 och 5 §§ lagen [2001:184] om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet samt 2 kap. 1 § och 3 kap. 3, 8 och 10 §§ lagen [2018:218] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning). Någon ändring i befintlig dataskyddslagstiftning bedöms inte nödvändig.

Bryssel II-förordningens förbud mot att lämna ut och bekräfta information

Enligt 2019 års Bryssel II-förordning får en centralmyndighet, domstol eller behörig myndighet inte lämna ut eller bekräfta information som samlats in eller översänts enligt förordningen, om det skulle kunna äventyra barnets eller en annan persons hälsa, säkerhet eller frihet. Om en myndighet i en medlemsstat gör bedömningen att det finns en sådan risk, ska denna bedömning beaktas av myndigheterna i de andra medlemsstaterna. Detta gäller särskilt i fall av våld i nära relationer. Förbudet mot att lämna ut eller bekräfta informationen i fråga ska dock inte hindra en myndighet från att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen (artikel 89).

En i princip likalydande bestämmelse finns i artikel 40 i 2007 års Haagkonvention (jfr även artikel 37 i 1996 års Haagkonvention). Bestämmelserna har inte föranlett några särskilda lagstiftningsåtgärder i samband med att Sverige tillträdde konventionerna. Artikeln i 2019 års Bryssel IIförordning är direkt tillämplig och kräver inte heller några kompletterande svenska bestämmelser.

Hänvisningar till S11-2

11.3. Intyg

Regeringens förslag: Ett beslut i fråga om rättelse eller återkallelse av ett intyg enligt Bryssel II-förordningen ska inte få överklagas.

Innan en domstol eller annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag om att parterna ska få tillfälle att yttra sig innan ett beslut i fråga om återkallelse fattas avser endast domstol och inte en annan behörig myndighet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem.

Prop. 2021/22:189 Skälen för regeringens förslag

Rättelse av intyg

Enligt den nya Bryssel II-förordningen finns det en skyldighet att på ansökan av någon av parterna utfärda ett intyg för olika avgöranden (se artiklarna 29, 36, 47, 49 och 66). Intygen utfärdas på olika bilagor som finns fogade till förordningen (bilagorna I–IX). Intygen är standardiserade och syftar till att underlätta vid tillämpningen av förordningen.

Enligt den nya Bryssel II-förordningen ska domstolen eller en annan myndighet på ansökan eller självmant rätta ett utfärdat intyg om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande finns bristande överensstämmelse mellan avgörandet, den officiella handlingen eller överenskommelsen och intyget i fråga (artiklarna 37.1, 48.1 och 67.1). Regleringen i den nya förordningen innebär en harmonisering av något som enligt artikel 43.1 i 2003 års Bryssel II-förordning föreskrivs i nationell rätt. En kompletterande bestämmelse om förutsättningarna för rättelse finns i dag i 5 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Eftersom förutsättningarna för rättelse framgår direkt av den nya Bryssel II-förordningen, bör bestämmelsen i 5 § första stycket inte föras över till den nya kompletteringslagen.

Enligt den nya förordningen ska lagen i ursprungsmedlemsstaten dock tillämpas i fråga om förfarandet för rättelse av intyget (se artiklarna 37.2, 48.3 och 67.3). Föreskriften i 5 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag om att ett beslut i fråga om rättelse inte får överklagas bör mot den bakgrunden föras över till den nya kompletteringslagen. Det bör i den nya lagen göras tydligt att det är fråga om rättelse enligt artikel 37.1 respektive 48.1. Eftersom officiella handlingar och överenskommelser inte utfärdas respektive registreras här, kommer det inte att bli aktuellt för svenska myndigheter att utfärda eller rätta intyg om sådana handlingar och hänvisningar. Det finns därför inte anledning att i kompletteringslagen ha regler om rättelse av intyg om officiella handlingar och överenskommelser.

I likhet med det som gäller enligt 2008 års kompletteringslag bör det i den nya kompletteringslagen inte finnas något krav på att parterna ska höras innan rättelse görs (jfr 14 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden samt prop. 2005/06:48 s. 36 och prop. 2013/14:219 s. 107). Det finns dock inget hinder mot att så sker (se prop. 2007/08:98 s. 42). I samband med införandet av 2008 års kompletteringslag ansågs det att det kan vara av värde att det finns en viss flexibilitet i fråga om hur rättelser ska dokumenteras (se prop. 2007/08:98 s. 36). I likhet med den bedömning som gjordes då bör någon föreskrift om t.ex. anteckning av rättelsen därför inte tas in i den nya kompletteringslagen.

Frågan om rättelse av ett intyg enligt artikel 29.2 i den nya förordningen om ett avgörande om vägran att återlämna ett barn enligt 1980 års Haagkonvention är inte reglerad i förordningen. Det är inte givet vilket utrymme som det finns att i nationell rätt införa regler om rättelse av ett sådant intyg. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, är det osannolikt att avsaknaden av regler kommer att medföra några större problem eftersom intyget inte har någon självständig betydelse. Om det ändå skulle uppstå problem med anledning av ett påstått felaktigt intyg får det lösas i rättstillämp-

ningen, t.ex. genom att domstolen begär en översättning av själva avgö- Prop. 2021/22:189 randet (artikel 29.4).

Återkallelse av ett felaktigt intyg om ett privilegierat avgörande

I Bryssel II-förordningen finns det särskilda regler för s.k. privilegierade avgöranden. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (se artikel 42.1 med hänvisningar). Reglerna om privilegierade avgöranden tillämpas under förutsättning att det har utfärdats ett intyg om avgörandet i ursprungsmedlemsstaten. Intyget ska vid verkställighet ges in tillsammans med en kopia av avgörandet (artikel 46).

En nyhet i den nya Bryssel II-förordningen är att domstolen på ansökan eller självmant ska återkalla ett felaktigt intyg om ett privilegierat avgörande. Detsamma gäller om ett sådant avgörande har upphört att vara verkställbart eller om verkställbarheten har skjutits upp eller begränsats (se artikel 48.2 som även hänvisar till artikel 49). Ett intyg om ett privilegierat avgörande kan vara felaktigt t.ex. genom att det oriktigt anges att alla berörda parter har fått tillfälle att yttra sig eller att barnet har getts tillfälle att uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 21 (se artikel 47). Återkallelseförfarandet regleras av nationell rätt och bedöms kräva en kompletterande bestämmelse i lag.

Rättsmedlet återkallelse förekommer även i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar samt 15 § lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. I den paragrafen föreskrivs att parterna innan intyget återkallas ska få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Det finns också ett överklagandeförbud. Det är lämpligt att utforma förfarandebestämmelsen i den nya kompletteringslagen på motsvarande sätt. Några regler om de materiella förutsättningarna för återkallelse bör dock inte tas in i den nya lagen, eftersom sådana förutsättningar framgår direkt av den nya Bryssel II-förordningen. Det bör dock framgå att det är fråga om en återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i förordningen. Det finns inte anledning att föreskriva vad som gäller för återkallelse av ett intyg enligt artikel 67.2 om en officiell handling eller överenskommelse. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa den bestämmelsen här. Däremot bör tilläggas att det i undantagsfall kan handla om beslut även av en behörig myndighet, t.ex. socialnämndens godkännande av avtal om umgänge.

Hänvisningar till S11-3

11.4. Rättshjälp

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av ändrade eller kompletterande bestämmelser i lag med anledning av Bryssel II-förordningens regler om rättshjälp.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Av den nya Bryssel II-förordningen framgår att om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis har fått rättshjälp eller har varit befriad från kostnader och avgifter, ska han eller hon vid vägransförfaranden vara berättigad till rättshjälp eller befrielse från kostnader eller avgifter i största möjliga utsträckning i den verkställande medlemsstaten (artikel 74; jfr artiklarna 30.3, 40 och 59).

Även den som har varit befriad från kostnader inför en administrativ myndighet ska vid förfaranden vara berättigad till rättshjälp.

Den aktuella regleringen har sin motsvarighet i artikel 50 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen), artikel 50 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) och artikel 44 i konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen). Högsta domstolen har i fråga om Brysselkonventionens reglering konstaterat att den innebär en automatisk kvalificering för rättshjälp i verkställighetsstaten, vilket får till följd att någon särskild prövning i princip inte ska göras av om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp i det enskilda fallet är uppfyllda enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Rättshjälpens omfattning och närmare utformning styrs dock av nationella regler (se rättsfallet NJA 2003 s. 666). Artikeln i den nya Bryssel II-förordningen får anses ha samma innebörd.

Det bör i sammanhanget noteras att det i 22 a–22 d §§rättshjälpslagen finns särskilda bestämmelser om rättshjälp i vissa gränsöverskridande angelägenheter. Bestämmelserna genomför rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (rättshjälpsdirektivet) i svensk rätt. Rättshjälpsdirektivet har i förarbetena getts en snävare tolkning än den tolkning som Högsta domstolen gjort av Brysselkonventionens motsvarande regel. Förhållandet mellan artikel 44 i Brysselkonventionen och prövningen av den reglering som genomför rättshjälpsdirektivet har lämnats till rättstillämpningen att lösa (se prop. 2003/04:87 s. 31).

En viktig begränsning är att rättshjälpen enligt Bryssel II-förordningen bara gäller prövningen i första instans. Den omfattar inte överklaganden. Rättshjälpen gäller alltså inte vare sig efter ett eventuellt överklagande eller under själva verkställighetsförfarandet (jfr prop. 1991/92:128 s. 212).

De frågor som i något fall kan uppkomma om förhållandet mellan förordningen och rättshjälpslagen är inte unika för Bryssel II-förordningen utan har under lång tid gällt för flera unionsrättsakter utan att ha föranlett några större problem i rättstillämpningen. Det bedöms inte finnas något behov av ändrade eller kompletterande lagbestämmelser med anledning av den nya regleringen.

12. Regler om överflyttning av barn i vissa fall

Regeringens förslag: Det ska göras en ändring i föräldrabalkens bestämmelser om överflyttning av barn i vissa fall.

Promemorians förslag: Det lämnas inget förslag i denna del. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig i frågan. Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 2021 trädde lagändringar i kraft som innebär att den tidigare portalbestämmelsen i 21 kap. 1 § föräldrabalken om verkställighet av domar, beslut eller avtal delades upp och tre nya paragrafer infördes (1 a–c §§). I 21 kap. 1 § anges numera endast att vid verkställighet ska barnets bästa komma i främsta rummet och att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. I 7 § första stycket samma kapitel finns en bestämmelse om överflyttning av barn i vissa fall. Av bestämmelsen framgår att även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om åtgärd för att barnet ska överflyttas till vårdnadshavaren. Efter att 1 § delats upp innehåller den paragrafen alltså inte längre någon föreskrift om domar eller beslut, utan den åsyftade bestämmelsen har överförts till nuvarande 1 a § första stycket. Mot den bakgrunden bör hänvisningen i 7 § första stycket ändras så att hänvisningen i stället görs till 1 a § första stycket.

Den föreslagna ändringen är en följd av tidigare lagändringar (se prop. 2020/21:50) och är alltså inte föranledd av den nya Bryssel II-förordningen.

Hänvisningar till S12

13. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya kompletteringslagen och lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2022.

2008 års kompletteringslag ska upphävas. Föreskrifter i den upphävda lagen som avser handläggningen av mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet och verkställighet samt rättelse av intyg ska dock fortsätta att gälla för avgöranden som meddelats i förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Särskilda övergångsbestämmelser ska gälla i offentlighets- och sekretesslagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås ytterligare övergångsbestämmelser i den nya kompletteringslagen och med anledning av lagändringarna i lagen om 1996 års Haagkonvention och i 1989 års lag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Den nya Bryssel II-förordningen börjar tillämpas fullt ut den 1 augusti 2022. Den dagen upphör också 2003 års

Bryssel II-förordning att gälla (artikel 104.1). Den nya kompletteringslagen och lagändringarna bör träda i kraft samma dag.

Den nya Bryssel II-förordningen innehåller övergångsbestämmelser som reglerar förhållandet mellan förordningarna (artikel 100). Bestämmelserna innebär att den nya förordningen kommer att tillämpas på rättsliga förfaranden som inleds från och med den 1 augusti 2022, medan 2003 års Bryssel II-förordning ska fortsätta att tillämpas på avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inletts före den dagen. Den för tidpunkten styrande omständigheten får anses vara när det rättsliga förfarandet i sak inleddes i ursprungsmedlemsstaten. Det innebär att bestämmelserna i 2003 års Bryssel II-förordning om erkännande och verkställighet ska tillämpas på avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inleddes i ursprungsmedlemsstaten före den 1 augusti 2022.

En konsekvens av övergångsbestämmelserna i den nya Bryssel IIförordningen är att 2003 års Bryssel II-förordning – i vart fall i teorin – kan komma att tillämpas i många år framöver. Det kommer under ganska lång tid framöver att krävas svenska nationella bestämmelser som kan komplettera 2003 års förordning. Det finns samtidigt skäl som talar mot att ha två parallella kompletteringslagar i kraft samtidigt. Inte heller är det ändamålsenligt att i den nya kompletteringslagen ha regler som omfattar båda Bryssel II-förordningarna. Med åren kommer det att bli alltmer ovanligt med en tillämpning av 2003 års Bryssel II-förordning. Mot den bakgrunden är det mest ändamålsenligt att 2008 års kompletteringslag upphör att gälla när den nya lagen träder i kraft. De nationella regler som behövs med anledning av den fortsatta tillämpningen av 2003 års Bryssel II-förordning bör regleras i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

Utgångspunkten i svensk nationell processrätt är att nya regler blir tillämpliga genast efter ikraftträdandet. En ny processlag rubbar inte det processuella läge som uppstått vid ikraftträdandet eller verkan av redan företagna processhandlingar. Det innebär bl.a. att en domstol inte förlorar sin behörighet till följd av att nya behörighetsregler träder i kraft under handläggningen av ett mål. Endast vid avvikelser från denna ordning krävs övergångsbestämmelser (jfr prop. 2015/16:57 s. 277 och 278). Utgångspunkten för det processrättsliga regelverket – att det gäller omedelbart – gäller även för nya regler på utsökningsområdet, som t.ex. vid handläggningen av mål om utsökning hos Kronofogdemyndigheten. I vissa fall har det dock ansetts lämpligt att föra in övergångsreglering, eftersom det underlättar myndighetens handläggning (se prop. 1980/81:84 s. 422).

Övergångsbestämmelser behövs i den nya lagen för frågor om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av avgöranden på vilka 2003 års Bryssel II-förordning är tillämpliga till följd av övergångsbestämmelserna i den nya Bryssel II-förordningen. Den svenska övergångsregleringen måste ansluta till övergångsregleringen i 2019 års Bryssel IIförordning. Det innebär att regleringen bör ges en något annorlunda utformning än vad som vanligen är fallet. Den upphävda lagens regler om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse föreslås därför

gälla för avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före Prop. 2021/22:189 ikraftträdandet (se 2–5 §§ i 2008 års kompletteringslag).

I promemorian föreslås särskilda övergångsbestämmelser för handläggningen inför dels beslut om tillfälliga åtgärder enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention, dels beslut om överflyttning enligt 1989 års lag. Förslagen tar sikte på handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. Regeringen bedömer att de förhållandevis begränsade frågeställningar som uppkommer med anledning av de skärpta skyldigheterna för domstolen att ge barnet tillfälle att uttrycka sina åsikter och för socialnämnden att höra barnet och föräldrarna kommer att kunna hanteras i rättstillämpningen. Några regler om vad som övergångsvis ska gälla behövs alltså inte.

Den sekretess som gäller hos domstol för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden enligt 36 kap. 1 § offentlighetsoch sekretesslagen bör övergångsvis fortsätta att gälla även sedan hänvisningarna i lagen ändrats från att avse ärenden enligt 2003 års Bryssel II-förordning och 8 § i 2008 års kompletteringslag till att i stället avse ärenden enligt 2019 års Bryssel II-förordning.

I övrigt behövs inga övergångsbestämmelser.

Hänvisningar till S13

14. Konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen förbättrar rättssäkerheten för barn och föräldrar och leder till en snabbare och enklare verkställighet av avgöranden om föräldraansvar som har meddelats inom EU. Förslagen minskar kostnaderna för enskilda.

Förslagen innebär marginella kostnadsbesparingar för domstolarna. De medför inte några ökade statsfinansiella kostnader för andra statliga myndigheter. De kan innebära obetydliga merkostnader för kommunerna.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Stiftelsen Allmänna Barnhuset delar promemorians bedömning att förslagen kan stärka rättssäkerheten och leda till positiva effekter för barn. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och Unizon efterfrågar kompetenshöjande insatser riktade till aktörer som ska säkerställa barns rätt till delaktighet. Uppsala universitet uttrycker en oro för att förordningen inte kommer att leva upp till sina föresatser och att de rättssäkerhetsgarantier som finns kommer att fördröja verkställigheten av vårdnadsavgöranden. Länsstyrelsen Östergötland vill att konsekvenser för bortförda barn i en hederskontext belyses särskilt. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Regioner, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och Örnsköldsviks kommun, vill att det tas fram tydliga riktlinjer om regelverkets tillämpning.

Sveriges Kommuner och Regioner anser att en eller flera statliga myndig-

Prop. 2021/22:189 heter bör ges i uppdrag att utarbeta en vägledning till socialnämnderna.

Sveriges Kommuner och Regioner menar vidare att promemorians förslag att socialnämnden ska vara skyldig att rapportera om ett barns situation samt lämna information om bl.a. förälderns situation innebär nya åtaganden för landets kommuner för vilka finansieringsprincipen ska tillämpas. Örnsköldsviks kommun och Uddevalla kommun bedömer att förslagen i vissa avseenden kan innebära merarbete och merkostnader.

Skälen för regeringens bedömning

Konsekvenser för enskilda

Förslagen syftar – i förening med den nya Bryssel II-förordningen som förslagen kompletterar – till att stärka rättssäkerheten för barn och föräldrar och att förbättra tillgången till rättslig prövning. Som Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Stiftelsen Allmänna Barnhuset framhåller innebär förslagen att rättssäkerheten för barn och föräldrar stärks. Genom att kravet på verkställbarhetsförklaring tas bort helt kommer verkställigheten av avgöranden om föräldraansvar att förenklas och effektiviseras. Det förbättrade informationsutbytet mellan myndigheterna i medlemsstaterna kommer att underlätta myndigheternas handläggning och förbättra domstolarnas beslutsunderlag, vilket är till fördel för barn och föräldrar. Även i övrigt kommer de nya reglerna att underlätta hanteringen av internationella familjemål, vilket kan förväntas leda till minskade kostnader för enskilda.

Uppsala universitet har farhågor att förordningens rättssäkerhetsgarantier kommer att åberopas i obstruktionssyfte. Det bör dock betonas att rättssäkerhetsgarantierna finns även i 2003 års förordning. Rättssäkerhetsgarantierna fyller en mycket viktig funktion i det rättsliga samarbetet i EU, eftersom de bidrar till att bygga medlemsstaternas förtroende för meddelade avgöranden, vilket är en förutsättning för att de också ska vara beredda att verkställa dem. Visserligen införs – som universitetet framhåller – i den nya Bryssel II-förordningen ett antal nya grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet. Det är dock en konsekvens av att det sker en delvis harmonisering av verkställighetsreglerna. De nya grunderna ersätter alltså motsvarande nationella uppskjutande- och vägransgrunder.

Genom att verkställighetsreglerna blir mer enhetliga i EU är syftet att det ska bli lättare för enskilda att förutse vad som gäller vid verkställighet i en annan medlemsstat.

Konsekvenser för domstolar och andra statliga myndigheter

Det nya regelverket innebär att domstolarna inte längre behöver meddela verkställbarhetsförklaringar avseende avgöranden om föräldraansvar som har meddelats i EU. Bara i ett begränsat antal fall kommer denna arbetsuppgift att ersättas av en annan (vägransprövning i ett särskilt förfarande). Den samlade bilden för domstolarnas del är att det nya regelverket kommer att leda till kostnadsbesparingar. Eftersom det rör sig om ett mindre antal ärenden, är besparingarna sett i ett större sammanhang marginella.

Som konstateras i promemorian och av flera remissinstanser – bl.a.

Örnsköldsviks kommun och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – kommer det i ett inledande skede att finnas ett behov av

information och utbildning om de nya reglerna. Information om gällande Prop. 2021/22:189 och ny lagstiftning är något som Sveriges Domstolar och Domstolsakademin kontinuerligt arbetar med. Information om verkställighet av utländska avgöranden finns också tillgänglig på Sveriges Domstolars webbplats. Dessutom tillhandahåller Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd handläggningsstöd för socialnämnder i form av handböcker. Det kan givetvis krävas ytterligare informationsinsatser och en uppdatering av webbplatser och handböcker. Sådana åtgärder ligger inom berörda myndigheters allmänna uppdrag och kan hanteras inom befintliga ramar.

Det pågår inom ramen för Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (EJN) ett arbete med att ta fram en handbok om tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen. Denna handbok lär täcka en stor del av det informationsbehov som rättstillämpare och enskilda har med anledning av den nya förordningen. Dessutom kommer många av socialnämndernas frågor om förordningens rapporterings- och informationsskyldighet att kunna hanteras genom en kontakt med centralmyndigheten. Det som nu sagts innebär att det inte finns skäl att ge ett regeringsuppdrag att ta fram riktlinjer för regelverkets tillämpning, vilket Sveriges Kommuner och

Regioner frågar efter. Det går i detta sammanhang inte heller att bortse från att ett sådant regeringsuppdrag skulle avse bestämmelser i en EUförordning som är direkt tillämpliga för domstolar och andra rättstillämpande myndigheter och som ytterst tolkas av EU-domstolen. Utrymmet att meddela nationella riktlinjer är därför mycket begränsat.

Hos centralmyndigheten kommer efterfrågan på information sannolikt att öka, i vart fall inledningsvis. Vidare förväntas förordningens bestämmelser om tidsgränser i ärenden om bortförande av barn och om rapportering om ett barns situation kunna få betydelse för centralmyndigheten.

Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter.

Konsekvenser för kommuner

Det föreslås att socialnämnden ska ha en mer långtgående skyldighet att höra barnet och föräldrarna i frågor om tillfälliga beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det förslaget – som alltså innebär en anpassning till den nya Bryssel II-förordningen och till barnkonventionen som gäller som lag i Sverige – kan i något fall innebära ett merarbete för kommunerna.

Uddevalla kommun, som är positiv till förslaget, framhåller att barnets åsikter redan i dag inhämtas i de allra flesta fall. Också av remissyttrandet från Stockholms kommun framgår att barnets åsikter i praktiken inhämtas.

Det framgår också att det är fråga om ett begränsat antal ärenden och att kostnaderna för förslaget är obetydliga. Det bör vidare framhållas att ärendena sprids över landets kommuner.

I den nya kompletteringslagen görs det tydligt att det finns en skyldighet för socialnämnden att rapportera om ett barns situation. En motsvarande reglering finns i dag i ärenden enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. En skillnad i fråga om informationsskyldighetens omfattning är dock att den nya Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention har delvis olika utformning. I enlighet med den synpunkt som lämnas av Sveriges

Kommuner och Regioner beaktas dessa olikheter vid utformningen av för-

Prop. 2021/22:189 slaget (se avsnitt 11.1). Regeringens förslag innebär alltså ett mer in-

skränkt åliggande för kommunerna än promemorians förslag.

Den inskränkning i den kommunala självstyrelsen som förslaget innebär är mycket begränsad. Ett tydliggörande av att socialnämnden har ansvaret för att rapportera om ett barns situation är nödvändigt för att säkerställa att Sverige uppfyller sina unionsrättsliga åtaganden. Vid en avvägning mellan det starka allmänna intresset av att stärka skyddet för barn i internationella situationer och kommunernas intresse av att den kommunala självstyrelsen inte inskränks ytterligare är det tydligt att det allmänna intresset väger över. Den föreslagna regleringen är alltså godtagbar vid beaktande av proportionalitetsprincipen i 14 kap. 3 § regeringsformen. De kostnadsökningar som eventuellt skulle kunna uppstå med anledning av förslaget bedöms vara obetydliga. Någon finansiering enligt finansieringsprincipen, som Sveriges Kommuner och Regioner tar upp med anledning av promemorians mer omfattande förslag, blir alltså inte aktuell.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms i sig inte medföra några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män. Däremot innebär förordningen att det i en internationell situation blir enklare att få ett avgörande om föräldraansvar erkänt och verkställt i EU, vilket kan skona barn och föräldrar från ytterligare en vårdnadstvist i ett annat land. Effektivare regler om verkställighet minskar också de känslomässiga påfrestningar som utdragna förfaranden innebär för barnet och föräldrarna. Det som nu sagts innebär att rättegångskostnaderna hålls nere, vilket – inte minst för den resurssvagare föräldern – givetvis är av godo.

Förslagen bedöms inte medföra några konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Förslagen bedöms inte heller ha några andra sociala konsekvenser eller några miljömässiga konsekvenser.

Hänvisningar till S14

15. Författningskommentar

15.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Lagen är ny och ersätter lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (2008 års kompletteringslag).

Genom den nya lagen införs kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Förordningen ersätter rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (2003 års Bryssel IIförordning).

Den nya förordningen är direkt tillämplig för domstolar i EU:s Prop. 2021/22:189 medlemsstater. Med en domstol avses varje sådan myndighet i en medlemsstat som är behörig i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1). I enlighet med protokoll nr 22 till EU-fördraget och EUF-fördraget är förordningen inte bindande för eller tillämplig på Danmark (se skäl 96 i ingressen till Bryssel II-förordningen). Det anges i skäl 95 i ingressen till Bryssel II-förordningen att i enlighet med protokoll nr 21 till EU-fördraget och EUF-fördraget deltar Förenade kungariket och Irland i tillämpningen av förordningen. Sedan dess har emellertid Förenade kungariket trätt ut ur EU. Det innebär att unionsrättsakter endast kommer att tillämpas i den utsträckning som följer av de särskilda övergångsreglerna i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT, L 29, 31.1.2020, s. 7). En följd av utträdet är att den nya Bryssel II-förordningen inte kommer att vara tillämplig på och i Förenade kungariket, som i stället kommer att betraktas som ett tredjeland. I artikel 67 i utträdesavtalet finns det regler om vad som gäller övergångsvis i fråga om 2003 års Bryssel II-förordning.

Information om tillämpningen av Bryssel II-förordningen kommer att finnas på Europeiska kommissionens e-juridikportal.

Lagens hänvisningar till Bryssel II-förordningen är dynamiska till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap

2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i Bryssel IIförordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser som ger domstolen möjlighet att, när det finns domsrätt enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen, besluta om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap även om den fråga som åtgärden avser inte ska avgöras slutligt här i landet. Paragrafen motsvaras delvis av 8 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I artikel 15.1 finns det en ny reglering som ger domsrätt för en domstol eller annan behörig myndighet att i brådskande fall besluta om tillfälliga (s.k. interimistiska) åtgärder avseende ett barn som befinner sig i landet, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. En motsvarande behörighetsreglering finns i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention (se artiklarna 11 och 12 i 1996 års Haagkon-

Prop. 2021/22:189 vention samt 5 § i den lagen). Behörigheten gäller inte bara åtgärder av-

seende barnets person. Den gäller även åtgärder avseende ett barns egendom, om egendomen finns i landet. En allmän utgångspunkt för att åtgärder avseende barnets egendom ska få vidtas med stöd av behörighetsreglerna i Bryssel II-förordningen är att åtgärden omfattas av förordningens övergripande tillämpningsområde. Den ska alltså vara till skydd för barnet eller i barnets intresse.

Bryssel II-förordningen innehåller inte regler om tillämplig lag. Sådana regler finns i lagen om 1996 års Haagkonvention (se artiklarna 15–22 i konventionen). Enligt artiklarna 15.1 och 21.1 i konventionen är utgångspunkten att myndigheterna ska tillämpa sin egen lag med undantag för dess lagvalsregler. Det innebär att svenska domstolar och myndigheter i regel kommer att tillämpa svenska materiella regler vid prövningen av åtgärder enligt artikel 15.1 i Bryssel II-förordningen.

Paragrafen ger det lagstöd som behövs för att domstolen ska kunna ta upp en fråga om en tillfällig (s.k. interimistisk) åtgärd i en fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap när det inte pågår ett mål eller ärende i huvudsaken i Sverige (jfr 6 kap. 20 § och 10 kap. 16 §föräldrabalken). Kompletterande bestämmelser om behörig domstol och om handläggningen i dessa fall finns i 3 och 4 §§. Vid prövningen tillämpas de materiella bestämmelserna i föräldrabalken på motsvarande sätt som om frågan aktualiserats i ett mål eller ärende enligt balken.

Paragrafen begränsar inte möjligheten att fatta tillfälliga beslut i andra frågor när behörighet enligt artikel 15 föreligger. Sådana beslut kan fattas även av andra myndigheter än domstolar, i de allra flesta fall utan någon kompletterande reglering (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 42, 58 och 72). Exempelvis kan överförmyndaren utse någon att tillfälligt företräda barnet här (se t.ex. 11 kap. 1 § föräldrabalken och lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Det kan också handla om att utse någon att säkra att barnets egendom inte olovligen avyttras (se t.ex. 11 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken).

I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns kompletterande bestämmelser om omedelbart omhändertagande av barn i 6 a och 7–9 b §§.

Verkställighet av domstolens beslut om en tillfällig åtgärd om vårdnad, boende eller umgänge sker enligt 21 kap. föräldrabalken. I verkställighetsärendet kan frågan om beslutets verkställbarhet aktualiseras om en part invänder att ett senare avgörande har meddelats av en utländsk domstol som har behörighet i sak enligt Bryssel II-förordningen. Frågan får hanteras på motsvarande sätt som när en part i ett ärende om verkställighet av ett avgörande om t.ex. umgänge invänder att det finns ett senare avgörande. Det kan då finnas hinder mot att verkställa det aktuella umgängesavgörandet.

Ett beslut om en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 kan inte verkställas i andra medlemsstater (se artikel 2.1 b och skäl 59 i ingressen till Bryssel IIförordningen; jfr mål C-256/09, Purrucker, ECLI:EU:C:2010:437). Utgångspunkten är alltså att beslutade åtgärder får verkan endast i Sverige. Annorlunda förhåller det sig med verkställigheten av tillfälliga beslut som fattats enligt förordningens artikel 27.5 jämförd med artikel 15 (se kommentaren till 6 §). Av dessa artiklar och artikel 27.2 i förordningen framgår att det är möjligt att fatta beslut om tillfälliga åtgärder under ett förfarande

om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention. Sådana beslut Prop. 2021/22:189 regleras i 19 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

Paragrafen innehåller regler om behörig domstol för prövningen av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 §. Paragrafen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Första stycket innebär att en fråga om att vidta en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas. I sak svarar uttrycket där barnet vistas mot var barnet befinner sig, som är det uttryck som används i förordningen. Något krav på att barnet ska vara varaktigt bosatt på orten ställs alltså inte. Om barnet inte vistas i Sverige och det är fråga om en åtgärd som avser barnets egendom, tas frågan i stället upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Domstolen kan självmant ta upp och pröva de frågor som omfattas av paragrafen. Som regel torde dock frågan komma under domstolens prövning efter ett yrkande av en part.

Andra stycket innebär att Stockholms tingsrätt är reservforum för prövningen av en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen i ett ärende som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap.

Bestämmelsen tillämpas i det undantagsfallet att det finns svensk domsrätt enligt den angivna artikeln i förordningen, men det inte kan klarläggas var i Sverige barnet vistas eller var egendomen finns.

Paragrafen är bara tillämplig när en tillfällig åtgärd ska prövas av en domstol i den mening som begreppet ges i svensk nationell rätt. Den är alltså inte tillämplig när åtgärden prövas av en annan myndighet än domstol. Det innebär bl.a. att frågor om ställföreträdarskap för barn som prövas av överförmyndarnämnd inte omfattas av paragrafen.

4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Paragrafen innehåller regler om handläggningen av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 §. Paragrafen motsvarar delvis 8 § andra och tredje styckena i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7.

Av första stycket framgår att ärendelagen är tillämplig vid tingsrättens handläggning av en tillfällig åtgärd enligt 2 § och att det i domstolens

Prop. 2021/22:189 beslut ska anges hur länge åtgärden gäller. Bestämmelserna är överförda

från 8 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57–59). Regeln om att domstolen i beslutet ska ange hur längre åtgärden gäller knyter an till artikel 15.3 i Bryssel II-förordningen. Enligt den bestämmelsen ska den tillfälliga åtgärden upphöra att gälla så snart domstolen i den medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak har vidtagit de åtgärder som den anser lämpliga.

I andra stycket finns bestämmelser om domstolens beslutsunderlag och barnets delaktighet i ärendet. Bestämmelserna är delvis överförda från 8 § tredje stycket i 2008 års kompletteringslag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57–59).

I artikel 21 i Bryssel II-förordningen finns det en reglering som innebär att när en domstol utövar sin behörighet enligt förordningens behörighetsregler om föräldraansvar (bl.a. artikel 15) ska den i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ge barn som är i stånd att bilda egna åsikter en verklig och faktisk möjlighet att uttrycka dem. Det kan ske antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ. Ärendets brådskande natur kan dock innebära att det finns starka skäl att inte höra barnet, t.ex. då det finns överhängande fara för att barnet skadas och ytterligare dröjsmål skulle kunna medföra en risk för barnet (jfr artikel 39.2 b och skäl 57 i ingressen). Att barn som är i stånd att bilda egna åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa framgår av artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som inkorporerats som svensk lag i Sverige genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Enligt första meningen får barnet höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Bestämmelsen är överförd från 8 § tredje stycket första meningen i 2008 års lag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 72).

Bestämmelserna i andra–fjärde meningarna i stycket gäller för handläggningen av en tillfällig åtgärd som avser vårdnad, boende eller umgänge.

Domstolen får enligt andra meningen hämta in upplysningar från socialnämnden i den fråga ärendet avser och socialnämnden ska enligt tredje meningen, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet innan upplysningarna lämnas. Bestämmelserna är avsedda att säkerställa att domstolen får ett så bra beslutsunderlag som möjligt inför ett beslut om en tillfällig åtgärd. Genom formuleringen ”om det inte är olämpligt” markeras att barnet och föräldrarna som utgångspunkt ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i ett samtal med företrädare för socialnämnden. Nämnden ska göra rimliga ansträngningar för att höra barnet och föräldrarna om det inte redan står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som ofta står till buds kan det i vissa fall vara praktiskt omöjligt att åstadkomma ett hörande av barnet, eller en förälder. Det är då lämpligt att de ansträngningar eller de överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna. I övrigt kan förarbetena till 6 kap. 20 § föräldrabalken vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 43–50 och 149–150).

Bestämmelserna i fjärde meningen om möjligheterna att höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Bestämmelsen speglar regleringen i 6 kap. 20 a § föräldrabalken och förarbetena till den

paragrafen kan därför vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 50–53 och Prop. 2021/22:189 150–152).

Det som i förevarande stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd

5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun.

Paragrafen innehåller en regel om behörighet för socialnämnden i Stockholms kommun när det inte finns någon socialnämnd som är behörig. Paragrafen motsvarar 7 § i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Förarbetena till motsvarande bestämmelse i 2008 års kompletteringslag finns i prop. 2007/08:98 s. 30, 31, 42 och 43.

Det som i paragrafen föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Verkställighet

6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt

1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och

2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller för verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som är verkställbart enligt Bryssel IIförordningen. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första och tredje styckena i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Förarbetena till motsvarande bestämmelser i äldre lagar finns i prop. 2007/08:98 s. 37–39, 41 och 42 och prop. 2000/01:98 s. 41–45, 52 och 59.

I första stycket anges att verkställighet av ett avgörande om ett barns person sker enligt 21 kap. föräldrabalken (punkten 1), medan verkställighet av ett avgörande som avser rättegångskostnader eller barnets egendom sker enligt utsökningsbalken (punkten 2).

En ansökan om verkställighet av avgöranden som avses i punkten 1 görs till den tingsrätt som framgår av 21 kap. 1 a § föräldrabalken. En ansökan om verkställighet av avgöranden som avses i punkten 2 görs till Kronofogdemyndigheten (se 1 kap. 3 § utsökningsbalken).

I andra stycket klargörs att det utländska avgörandet får verkställas som ett avgörande som meddelats av en svensk domstol i motsvarande fall, dvs. under de förutsättningar och på det sätt som gäller för ett motsvarande

Prop. 2021/22:189 svenskt avgörande (jfr artikel 51.1 i Bryssel II-förordningen). Det innebär

att begränsningarna i 21 kap. 1 b § föräldrabalken i fråga om avgöranden som inte har fått laga kraft gäller även för utländska avgöranden om föräldraansvar. Om avgörandet inte har fått laga kraft och det inte är särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får domstolen alltså inte besluta om åtgärder enligt 21 kap.2–4 §§föräldrabalken, t.ex. föreläggande av vite. För verkställighet enligt utsökningsbalken av ett utländskt avgörande som inte har fått laga kraft gäller de begränsningar som finns i balken beträffande svenska avgöranden som inte har fått laga kraft (se t.ex. 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 §utsökningsbalken).

Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, tillämpas bestämmelserna om verkställighet av en dom. Som exempel kan nämnas sådana officiella handlingar som avses i artikel 65.2 i Bryssel IIförordningen (jfr prop. 2010/11:120 s. 44).

I Bryssel II-förordningen finns det regler om uppskjutande och vägran av verkställighet av ett utländskt avgörande om föräldraansvar som prövas inom ramen för verkställighetsförfarandet och inte i det särskilda vägransförfarande som föreskrivs i 7 §. Det gäller sådana frågor som regleras i artiklarna 50 och 56. Svenska verkställighetsbestämmelser som rör dessa frågor prövas givetvis också i vanlig ordning, dock att sådana bestämmelser som är oförenliga med förordningens bestämmelser inte ska tillämpas (artikel 57). I övervägandena finns det en utförlig redogörelse för förhållandet mellan de svenska verkställighetsbestämmelserna och förordningen.

Att bestämmelserna i Bryssel II-förordningen har företräde framför det som föreskrivs i första och andra styckena finns det en upplysning om i tredje stycket.

Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande

7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten.

En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 2008 års lag, innehåller bestämmelser om vilken domstol som prövar frågor om vägran enligt det särskilda vägransförfarande som Bryssel II-förordningen anvisar. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Bryssel II-förordningen innehåller regler om att vissa vägransgrunder kan prövas efter ansökan i ett särskilt förfarande. Det är möjligt att ansöka om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas (artikel 40) eller inte ska verkställas (artikel 59). Det är också möjligt att ansöka om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande (artikel 30.3). De skäl för att vägra erkännande av ett utländskt avgörande som prövas i ett sådant förfarande framgår av artiklarna 38 (avgöranden om äktenskapsskillnad) och 39 (avgöranden om föräldraansvar). Av artikel 41 framgår att skälen i artikel 39 för att vägra erkännande av ett avgörande om föräldraansvar även utgör skäl för att vägra verkställighet av ett avgörande

om föräldraansvar. Med avgörande avses även officiella handlingar och Prop. 2021/22:189 överenskommelser (se artiklarna 65.2 och 68).

Om en part i en pågående svensk rättegång gör gällande att ett utländskt avgörande som är av betydelse för den svenska domstolens prövning inte ska erkännas här, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras (artikel 30.5). Det kan t.ex. röra sig om situationer när ett utländskt avgörande är av prejudiciell betydelse i en rättegång i Sverige. Frågan om erkännande får då hanteras som en fråga i rättegången och avgöras enligt de allmänna processrättsliga regler som gäller för den. Bestämmelserna i förevarande paragraf samt 8 och 9 §§ tillämpas alltså inte.

Enligt första stycket görs en ansökan om vägran av erkännande enligt artikel 40 eller en ansökan om vägran av verkställighet enligt artikel 59 till tingsrätten. Rättens beslut med anledning av ansökan har endast nationell räckvidd, dvs. det gäller bara i Sverige.

Av andra stycket framgår att även en ansökan om en förklaring (”avgörande” med förordningens terminologi) enligt artikel 30.3 att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande görs till tingsrätten. På motsvarande sätt som i fråga om ansökningar enligt första stycket gäller rättens beslut med anledning av en ansökan enligt förevarande stycke bara i Sverige.

I tredje stycket finns det en upplysning om att regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar enligt första och andra styckena. Vilken tingsrätt som är behörig bestäms alltså i förordning.

8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången.

I paragrafen finns en bestämmelse om vem som får göra en ansökan som avses i 7 § andra stycket. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Av paragrafen framgår att en ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som varit part i den utländska rättegång eller motsvarande förfarande som har lett till avgörandet. Bestämmande blir alltså vem som i den utländska rättegången har haft ställning som part, vilket som regel framgår av det utländska avgörandet.

9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Paragrafen innehåller regler om handläggningen av en ansökan som avses i 7 §. Bestämmelserna saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig på rättens handläggning av ärenden som avses i 7 § första och andra styckena. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. komplettering och avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning och kommunicering av handlingar. Ärendelagen ska inte tillämpas i den mån något annat följer av Bryssel II-förordningen. Det innebär t.ex. att förordningens bestämmelser

Prop. 2021/22:189 i artiklarna 40 och 59 om vilka handlingar som ska bifogas en ansökan

gäller framför bestämmelserna i 6 § ärendelagen om vad en ansökan ska innehålla.

I de fall där förordningen innehåller bestämmelser, men där dessa inte kan anses vara uttömmande, kompletterar ärendelagen förordningen. Av ärendelagen framgår t.ex. att beslut får överklagas till hovrätten respektive Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§; jfr artiklarna 61 och 62 i Bryssel II-förordningen). Ärendelagen innehåller också regler om inom vilken tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 §).

Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller en annan myndighet i Sverige

10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i

Bryssel II-förordningen får inte överklagas.

Paragrafen anger att beslut i en fråga om rättelse av intyg som utfärdats enligt Bryssel II-förordningen inte får överklagas. Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

I artiklarna 37.1 och 48.1 i Bryssel II-förordningen finns regler om rättelse av ett intyg som utfärdats i ursprungsmedlemsstaten. Den domstol eller annan myndighet som utfärdat intyget ska på ansökan eller självmant rätta intyget om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande föreligger bristande överensstämmelse mellan intyget och det avgörande som ska verkställas.

Paragrafen omfattar inte rättelse av ett intyg om en officiell handling eller överenskommelser enligt artikel 67.1. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa den bestämmelsen här.

Av paragrafen framgår att ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg inte får överklagas. Överklagandeförbudet gäller både beslut att rätta ett intyg och beslut att inte rätta ett intyg.

11 § Innan en domstol eller en annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för återkallelse av vissa intyg som utfärdats med stöd av Bryssel II-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

I artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen finns bestämmelser om återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller annan myndighet i ursprungsmedlemsstaten avseende s.k. privilegierade avgöranden. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 42.1 med hänvisningar). I Bryssel II-förordningen gäller särskilda regler för dessa avgöranden förutsatt att det enligt artikel 47 har utfärdats ett intyg om avgö-

randet i ursprungsmedlemsstaten. Intyget ska vid verkställighet ges in till- Prop. 2021/22:189 sammans med en kopia av avgörandet (artikel 46). Paragrafen omfattar inte återkallelse av ett intyg enligt artikel 67.2. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen i den punkten här (se även kommenteraren till 10 §).

Paragrafen träffar domstolar och andra myndigheter som ska pröva frågan om återkallelse av ett intyg som domstolen eller myndigheten utfärdat. De andra myndigheter än domstolar som – i sällsynta fall – kan bli aktuella är socialnämnder som godkänt ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge.

I första stycket anges att innan ett beslut i fråga om återkallelse fattas ska parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Det kan endast undantagsvis anses vara obehövligt att en part ges tillfälle att yttra sig innan ett intyg återkallas. Om det emellertid ännu inte har kommit till motpartens kännedom att intyget har utfärdats, är det nog nästan alltid obehövligt att låta honom eller henne yttra sig innan intyget återkallas (jfr prop. 2005/06:48 s. 36).

Av andra stycket framgår att ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg inte får överklagas. Överklagandeförbudet gäller både beslut att återkalla ett intyg och beslut att inte återkalla ett intyg.

Informationsskyldighet

12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel IIförordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b i förordningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser som tydliggör att socialnämnden har en skyldighet att utföra vissa uppgifter som framgår av Bryssel IIförordningen. Paragrafen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.

När en utländsk myndighet gör en motiverad framställan genom den svenska centralmyndigheten, ska den svenska centralmyndigheten rapportera om ett barns situation enligt artikel 80.1 a i. Vad som avses med en motiverad framställan utvecklas i skäl 81 i ingressen. En sådan begäran kan enligt artikel 80.1 bli aktuell om barnet har eller har haft hemvist i Sverige eller om barnet befinner sig eller har befunnit sig här. Det framgår av artikel 87.3 att den myndighet som i den anmodade staten är behörig att samla in information som krävs för att utföra begäran ska tillhandahålla centralmyndigheten den informationen. I paragrafen tydliggörs att det är socialnämnden som ska tillhandahålla centralmyndigheten informationen om ett barns situation. Detsamma gäller information om situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet när barnet har hemvist i en annan medlemsstat (artiklarna 80.1 b och 87.3). Regeringen avser att i förordning meddela föreskrifter om vilken myndighet som är centralmyndighet enligt den nya Bryssel II-förordningen.

Prop. 2021/22:189 Enligt 2 kap. 1 § och 2 a kap.1 och 3 §§socialtjänstlagen (2001:453) är det som utgångspunkt socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt eller i annat fall vistas som ytterst ansvarar för ett ärende. För det fall att ärendet rör situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet och barnet inte är bosatt eller vistas här i landet, handläggs det i stället av nämnden i den kommun där personen är bosatt. Om socialnämnden i någon annan kommun, t.ex. där barnet eller föräldern tidigare har varit bosatt, har sådan information som nu avses följer det av artikel 87.3 att även den socialnämnden ska översända information på begäran av centralmyndigheten.

Handläggningen av ärenden enligt förevarande paragraf sker på samma sätt som andra liknande ärenden enligt socialtjänstlagen som rör barn. Det innebär att barnets åsikter kan behöva inhämtas och att utredningen inte ska göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna. Utgångspunkten är att socialnämnden ska kunna använda sig av den information som nämnden redan har tillgång till. Det kan dock beroende på förhållandena i det enskilda ärendet krävas att viss ytterligare information inhämtas. Så kan t.ex. vara fallet om uppgifter helt saknas eller om de uppgifter som socialnämnden har tillgång till är inaktuella. Även om socialnämnden inte är skyldig att uttala sig om en persons lämplighet att ta hand om barnet, hindrar inte förordningen att socialnämnden lämnar sådana uttalanden.

En tidsfrist om tre månader gäller enligt förordningen för översändandet av informationen. Tidsfristen kan i exceptionella fall utsträckas (artikel 80.4).

Det som föreskrivs i förevarande paragraf om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen).

Godkännande av en placering av ett barn i Sverige

13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.

I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige.

I paragrafen föreskrivs vilken socialnämnd som är behörig att pröva en begäran av en myndighet i en annan medlemsstat att i Sverige få placera ett barn för vård eller boende i ett annat hem än det egna. Paragrafen motsvarar delvis 6 § i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 10.

Enligt artikel 82.1 i Bryssel II-förordningen ska en placering av ett barn i en annan medlemsstat föregås av ett godkännande från en behörig myndighet i den andra medlemsstaten. Av första stycket framgår att det ankommer på socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat att pröva frågan om godkännande. Det handlar närmast om placeringar i familjehem, i hem för vård eller boende eller i stödboende.

Det som i detta stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i res-

pektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten Prop. 2021/22:189 (2 kap. 4 § socialtjänstlagen).

I andra stycket finns en upplysning om att det i 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen finns bestämmelser om placering av ett barn över landsgränserna. I den paragrafen regleras under vilka förutsättningar socialnämnden får godkänna en placering i Sverige.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

3. Föreskrifterna i 2–5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

Av punkten 1 framgår att den nya lagen träder i kraft den 1 augusti 2022.

Enligt punkten 2 upphör 2008 års kompletteringslag att gälla samtidigt som den nya lagen träder i kraft.

Enligt punkten 3 ska den upphävda lagens föreskrifter gälla för handläggningen av vissa mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av intyg. En förutsättning är att de avser avgöranden som har meddelats i förfaranden som inletts före den nya lagens ikraftträdande (se artikel 100.2 i Bryssel II-förordningen). 2008 års kompletteringslag ska alltså fortsatt gälla för handläggningen av sådana mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av intyg som avser avgöranden som meddelats i rättsliga förfaranden som inleddes före den 1 augusti 2022. Det rättsliga förfarande som avses är alltså förfarandet i sak i ursprungsmedlemsstaten och inte den efterföljande frågan om erkännande, verkställbarhet eller verkställighet i den anmodade medlemsstaten. Motsvarande gäller i fråga om rättelse av intyg med den skillnaden att det efterföljande rättelseförfarandet äger rum i ursprungsmedlemsstaten. Övergångsregleringen i punkten gäller även för officiella handlingar som har upprättats formellt eller registrerats, och på överenskommelser som har blivit verkställbara före detta datum (artikel 100.2).

Övervägandena finns i avsnitt 13.

Hänvisningar till S15-1

15.2. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge m.m.

Överflyttning av barn i andra fall

7 § Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om en åtgärd för att barnet ska flyttas över till vårdnadshavaren.

Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden.

En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet.

I övrigt gäller 1–6 §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttning av barn i andra fall än genom verkställighet av ett avgörande eller ett avtal. Övervägandena finns i avsnitt 12.

Hänvisningen i första stycket ändras till att gälla en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket, i stället för som hittills 1 §. Ändringen är en följd av den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2021 och som innebär att de domar och beslut som åsyftas i paragrafen numera framgår av 1 a § första stycket.

Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella.

15.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

7 kap. Särskilda bestämmelser

6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel IIförordningen och lagen om 1996 års Haagkonvention. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel IIförordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Hänvisningar till S15-3

15.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

1 § Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.

Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äkten-

skapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av

barn (Bryssel II-förordningen).

I paragrafen anges bl.a. lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Ändringen i tredje stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel IIförordning.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

15.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

12 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel IIförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel IIförordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Hänvisningar till S15-5

15.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

7 a § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel IIförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel IIförordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Hänvisningar till S15-6

15.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den utsträckning särskilda bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

Paragrafen anger bl.a. i förhållande till vilka stater olika bestämmelser i lagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 9.

Ändringen i fjärde stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel IIförordning.

Särskilda bestämmelser finns i kapitel III i Bryssel II-förordningen. Det handlar bl.a. om tidsfrister för handläggningen (artiklarna 24 och 28) och om förfarandet för återlämnande av ett barn (artikel 27).

Verkställighetsreglerna i förordningen tillämpas bl.a. på avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas till en annan medlemsstat enligt 1980 års Haagkonvention och som måste verkställas i en annan medlemsstat än där avgörandet meddelades (artikel 1.3, artikel 2.1 andra stycket a och artikel 96 i Bryssel II-förordningen). Reglerna tillämpas också på tillfälliga åtgärder som beslutats av en domstol i enlighet med artikel 27.5 jämförd med artikel 15 i förordningen (se artikel 2.1 andra stycket b i förordningen).

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella.

Förfarandet

17 § Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter.

Paragrafen reglerar rättens skyldighet att ge barnet tillfälle att framföra sina åsikter innan den avgör ett ärende om verkställighet eller överflyttning. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Enligt den hittillsvarande ordningen ska rätten inhämta ett barns mening om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets låga ålder eller mognad. Ändringen i paragrafen innebär att barnet ska ges tillfälle att framföra sina åsikter så långt det är möjligt, oavsett barnets ålder eller mognad. Genom att ordet åsikter används sker en anpassning till terminologin i föräldrabalken och Bryssel II-förordningen (se bl.a. 6 kap. 2 b § i balken och artikel 21 i förordningen).

Det kan fortfarande förekomma situationer där det på grund av omständigheter relaterade till barnets situation inte är möjligt att höra barnet. En sådan situation kan vara när barnet hålls gömt här i landet (jfr prop. 1988/89:8 s. 46). En bedömning av om ett barns åsikter kan inhämtas måste – liksom hittills – göras från fall till fall. Om rätten lämnar ett uppdrag enligt 16 § kan barnets åsikter komma fram i det sammanhanget (se 7 § andra stycket förordningen [1989:177] om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn), eller annars genom utredningen i övrigt. Om rätten saknar uppgift om barnets åsikter, bör rätten ange skälen för detta och på vilket sätt barnet erbjudits delaktighet.

Hänvisningar till S15-7

15.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Omedelbart omhändertagande

6 a § Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om

1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och

2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag. För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket.

I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge.

Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7–9 b §§, till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

Paragrafen innehåller bestämmelser som tydliggör att socialnämnden under vissa förutsättningar får besluta om omedelbart omhändertagande när svensk domstol inte är behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Prop. 2021/22:189 Ändringen i fjärde stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel IIförordning.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

15.9. Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

6 kap. Vård utanför det egna hemmet

Placering av ett barn över nationsgränserna

11 a § Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i

Sverige endast om

1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit,

2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts,

3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden,

4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden,

5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och

6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

Paragrafen anger förutsättningarna för att socialnämnden ska få godkänna en utländsk myndighets placering av ett barn här i landet. Övervägandena finns i avsnitt 10.

Ändringen i sjätte punkten innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning.

Utgångspunkten i förordningen är att placeringsförfarandet regleras i nationell rätt (artikel 82.7). Av förordningen framgår dock att en placering alltid ska föregås av ett godkännande av behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten (artikel 82.1). Det framgår också att en begäran om godkännande ska åtföljas av en rapport med viss information om barnet, skälen för placeringen eller vården och finansieringen (artikel 82.1). Vidare ska den anmodade medlemsstaten översända sitt avgörande om att bevilja eller vägra ett godkännande inom tre månader. Möjlighet till förlängning av tidsfristen finns vid exceptionella omständigheter (artikel 82.6).

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Hänvisningar till S15-9

15.10. Förslaget till lag om ändring i offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400)

36 kap. Sekretess till skydd för enskild i vissa mål och ärenden hos domstol, i vissa fall av medling, i ärenden om rättshjälp, m.m.

Vissa mål och ärenden hos domstol samt vissa fall av medling

Familjerättsliga mål eller ärenden

1 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn,

2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken,

3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken,

4. ärende om förvaltarskap,

5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller

6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. äktenskapsmål,

2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket,

3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel IIförordningen),

5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller

6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess hos domstol i familjerättsliga mål och ärenden. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

I andra stycket fjärde punkten ersätts hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Dessutom tas hänvisningen till paragrafen om beslut om tillfälliga åtgärder i 2008 års kompletteringslag bort, eftersom sådana beslut kommer att kunna handläggas i Sverige med stöd av artikel 15 i den nya Bryssel II-förordningen.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Prop. 2021/22:189 Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till

skydd för barn

7 a § Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om en enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt

1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen),

2. lagen ( 1989:14 ) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller

3. lagen ( 2012:318 ) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om sekretess hos centralmyndighet för uppgifter i ett ärende enligt Bryssel II-förordningen, lagen om 1996 års Haagkonvention eller lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

1980 års Haagkonvention och Europarådskonventionen är införlivade i svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, medan 1996 års Haagkonvention är införlivad i svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Uppgiften att vara centralmyndighet enligt 1989 års lag fullgörs enligt 1 § förordningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. av Utrikesdepartementet. Detsamma gäller i fråga om 1996 års Haagkonvention, vilket framgår av 2 § förordningen (2012:826) med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention. Regeringen avser att i förordning meddela föreskrifter om vilken myndighet som är centralmyndighet enligt den nya Bryssel II-förordningen.

Paragrafen tar sikte på ärenden hos den myndighet som är centralmyndighet enligt förordningen eller någon av konventionerna. Paragrafen möjliggör sekretess i dessa ärenden för uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Det handlar alltså om ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion för sekretess.

Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

8 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 och 7 a § inskränker rätten enligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild.

I paragrafen finns bestämmelser om när den tystnadsplikt som följer av Prop. 2021/22:189 sekretessbestämmelser i kapitlet inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Ändringen i första stycket innebär att det införs en hänvisning till den nya 7 a §. Tillägget innebär att den tystnadsplikt som följer av denna bestämmelse inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som annars följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

Av punkten 1 framgår att lagändringarna träder i kraft den 1 augusti 2022.

Punkten 2 innebär att 36 kap. 1 § i dess äldre lydelse gäller för uppgifter i mål och ärenden enligt 2003 års Bryssel II-förordning eller i ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag, som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. Detsamma gäller ärenden om erkännande eller verkställbarhet som avser utländska avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 13.

Hänvisningar till S15-10

15.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad m.m.

5 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar.

Paragrafen innehåller en kompletterande bestämmelse som ger domstolen möjlighet att, när det finns domsrätt enligt artikel 11 eller 12 i konventionen, besluta om en tillfällig skyddsåtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap även om den fråga som åtgärden avser inte ska avgöras slutligt här i landet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

De hittillsvarande andra och tredje styckena överförs, med vissa tillägg och ändringar, till de nya 5 a och 5 b §§.

5 a § En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den

ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om vilken domstol som är behörig att pröva en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Prop. 2021/22:189 Av bestämmelsen i första stycket framgår att en fråga om att vidta en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i konventionen som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap i första hand tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas. I sak svarar uttrycket där barnet vistas mot var barnet finns, som är det uttryck som används i konventionen. Något krav på att barnet ska vara varaktigt bosatt på orten ställs alltså inte. Om barnet inte vistas i Sverige och frågan avser åtgärder till skydd för ett barns egendom, tas frågan i stället upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Domstolen kan självmant ta upp och pröva de frågor som omfattas av paragrafen. Som regel torde dock frågan komma under domstolens prövning efter ett yrkande av en part.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att Stockholms tingsrätt är reservforum för att pröva en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i konventionen. Bestämmelsen tillämpas i det undantagsfallet att det finns svensk domsrätt enligt någon av de angivna artiklarna i konventionen, men det inte kan klarläggas var i Sverige barnet vistas eller var egendomen finns.

Paragrafen är bara tillämplig när en tillfällig skyddsåtgärd ska prövas av en domstol i den mening som begreppet ges i svensk nationell rätt. Den är alltså inte tillämplig när åtgärden prövas av en annan myndighet än domstol. Det innebär bl.a. att frågor om ställföreträdarskap för barn som prövas av överförmyndarnämnd inte omfattas av paragrafen.

5 b § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt

5 § tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om handläggningen av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7.

Första stycket motsvarar hittillsvarande 5 § andra stycket. Andra stycket motsvarar hittillsvarande 5 § tredje stycket, med vissa tillägg och ändringar (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57–59).

Genom en ändring i tredje meningen skärps socialnämndens skyldighet att höra barnet och föräldrarna innan den lämnar upplysningar. Ändringen innebär att skyldigheten gäller ”om det inte är olämpligt” (att jämföra med det hittillsvarande kravet ”om det är lämpligt”). Genom ändringen markeras att barnet och föräldrarna som utgångspunkt ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i ett samtal med en företrädare för socialnämnden. Nämnden ska göra rimliga ansträngningar för att höra barnet och föräldrarna om det inte redan står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som i nu aktuella situationer ofta står till buds kan det i vissa fall vara praktiskt omöjligt att åstadkomma ett hörande av barnet, eller en förälder. Det är då lämpligt att de ansträngningar eller de överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna. I övrigt kan

förarbetena till 6 kap. 20 § föräldrabalken vara till ledning (se prop. Prop. 2021/22:189 2020/21:150 s. 43–50 och 149–150).

I fjärde meningen införs nya bestämmelser som ger möjligheter att höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Bestämmelserna speglar regleringen i 6 kap. 20 a § föräldrabalken och förarbetena till den paragrafen kan därför vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 50–53 och 150–152).

Det som i förevarande stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Hänvisningar till S15-11

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/1

I

(Lagstiftningsakter)

fÖrordningar

RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2019/1111

av den 25 juni 2019

om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om

föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn

(omarbetning)

europeiska unionens rÅd har antagit denna fÖrordning

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.3,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europaparlamentets yttranden (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, och

av följande skäl:

HQI

Den

15

april

2014

antog

kommissionen

en

rapport

om

tillämpningen

av

rådets

förordning

(EG)

nr

2201/2003

(3).

I rapporten drog man slutsatsen att förordning (EG) nr 2201/2003 är ett välfungerande instrument som har

medfört stora fördelar för medborgarna men att de befintliga reglerna skulle kunna förbättras. Ett antal ändringar

ska göras av den förordningen. Av tydlighetsskäl bör den omarbetas.

HRI

I

den

här

förordningen

fastställs

enhetliga

bestämmelser

om

domstols

behörighet

vid

äktenskapsskillnad,

hemskill­

nad och annullering av äktenskap samt för tvister om föräldraansvar som har ett internationellt inslag. Den

underlättar rörlighet för avgöranden samt officiella handlingar och vissa överenskommelser i unionen genom att

fastställa bestämmelser om hur de ska erkännas och verkställas i andra medlemsstater. Dessutom förtydligas

barnets rätt att ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i förfaranden som han eller hon omfattas av, och för­

ordningen innehåller också bestämmelser som kompletterar Haagkonventionen om de civila aspekterna på inter­

nationella bortföranden av barn av den 25 oktober 1980 (nedan kallad 1980 års Haagkonvention) i förbindelserna

mellan medlemsstaterna. Därför bör denna förordning bidra till att stärka rättssäkerheten och öka flexibiliteten för

att säkerställa att tillgången till rättsliga förfaranden förbättras och att dessa förfaranden effektiviseras.

H1I y´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® QX ª¡®µ¡²© RPQX Heut c TUXL QYNQRNRPQXL ³N TYYI ¯£¨ ¹´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® QT ­¡²³ RPQY Hä®®µ ¥ª ¯¦¦¥®´¬©§§ª¯²´ © eutIN

H2I y´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® RV ª¡®µ¡²© RPQW Heut c QRUL RQNTNRPQWL ³N TVIN

H3I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS ¡¶ ¤¥® RW ®¯¶¥­¢¥² RPPS ¯­ ¤¯­³´¯¬³ ¢¥¨ö²©§¨¥´ ¯£¨ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶

¤¯­¡² © ä«´¥®³«¡°³­å¬ ¯£¨ ­å¬ ¯­ ¦ö²ä¬¤²¡¡®³¶¡² ³¡­´ ¯­ µ°°¨ä¶¡®¤¥ ¡¶ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² QSTWORPPP Heut l SSXL RSNQRNRPPSL

³N QIN

L 178/2

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HSI

Att

unionens

rättsliga

område

fungerar

på

ett

smidigt

och

korrekt

sätt

samtidigt

som

medlemsstaternas

olika

rättssystem och rättsliga traditioner respekteras är av största vikt för unionen. I det avseendet bör man ytterligare

förbättra det ömsesidiga förtroendet för varandras rättssystem. Europeiska unionen har satt som mål för sig själv

att upprätta, upprätthålla och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för

personer och tillgången till rättslig prövning säkerställs. För att uppfylla detta mål bör personers, och särskilt barns,

rättigheter i rättsliga förfaranden stärkas för att underlätta samarbetet mellan de rättsliga och administrativa

myndigheterna och verkställigheten av avgöranden i familjerättsliga ärenden som har gränsöverskridande följder.

Det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i civilrättsliga ärenden bör förbättras, tillgången till rättslig prövning

förenklas och informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter förbättras.

(4) I

detta

syfte

bör

unionen

bland

annat

besluta

om

sådana

åtgärder

rörande

civilrättsligt

samarbete

som

har

gräns­

överskridande följder och särskilt sådana som behövs för att den inre marknaden ska fungera väl. Begreppet

civilrättsliga frågor bör ges en självständig tolkning, i enlighet med fast rättspraxis vid Europeiska unionens domstol

(nedan kallad EU-domstolen). Det bör ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund dels av

förordningens mål och systematik, dels av de allmänna principer som framgår av helheten av de nationella

rättssystemen. Begreppet civilrättsliga frågor bör därför tolkas på så sätt att det även kan omfatta åtgärder som

enligt en medlemsstats rättssystem kan omfattas av offentlig rätt. Det bör särskilt omfatta alla ansökningar,

åtgärder eller avgöranden i frågor om föräldraansvar i den mening som avses i denna förordning, i enlighet med

dess mål.

(5) Denna

förordning

omfattar civilrättsliga frågor, vilket inbegriper förfaranden i tvistemålsdomstol och efterföljande

avgöranden samt officiella handlingar och vissa överenskommelser utom rätta i äktenskapsfrågor och frågor om

föräldraansvar. Dessutom bör begreppet civilrättsliga frågor omfatta ansökningar, åtgärder eller avgöranden samt

officiella handlingar och vissa överenskommelser utom rätta om återlämnande av ett barn i enlighet med 1980 års

Haagkonvention, som enligt rättspraxis från EU-domstolen och i linje med artikel 19 i 1980 års Haagkonvention

inte är förfaranden som i sak behandlar föräldraansvaret men som är nära anknutna till det och som behandlas

genom vissa bestämmelser i denna förordning.

HVI

För att underlätta rörligheten för avgöranden samt officiella handlingar och vissa överenskommelser i äktenskaps­

frågor och frågor om föräldraansvar är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om behörighet och erkännande

och verkställighet av avgöranden omfattas av ett unionsrättsligt instrument som är bindande och direkt tillämplig.

HWI

För att säkerställa att alla barn behandlas lika bör denna förordning omfatta alla avgöranden om föräldraansvar,

inklusive åtgärder för att skydda barnet, oberoende av eventuella anknytningar till äktenskapsmål eller andra mål.

HXI

Eftersom tillämpningen av bestämmelserna om föräldraansvar ofta blir aktuell i samband med äktenskapsmål, är

det emellertid lämpligt att ha ett enda instrument om äktenskapsskillnad och föräldraansvar.

HYI

Med avseende på avgöranden som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap bör denna

förordning endast tillämpas på äktenskapets upplösning. Den bör inte avse sådana frågor som orsakerna till

äktenskapsskillnaden, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet eller andra frågor som har samband

med dessa. Avgöranden om att avslå upplösning av äktenskapet bör inte omfattas av förordningens bestämmelser

om erkännande.

(10) När

det

gäller

barnets

egendom

bör

denna

förordning

endast

tillämpas

på

åtgärder

för

att

skydda

barnet,

nämligen

att utse och tilldela uppgifter till en person eller ett organ med ansvar för att förvalta barnets egendom samt

företräda och bistå barnet, och åtgärder för förvaltning av, bevarande av eller förfogande över barnets egendom. I

detta sammanhang bör förordningen exempelvis tillämpas i fall där förfarandets mål är att utse en person eller ett

organ som ska förvalta barnets egendom. De åtgärder avseende barnets egendom som inte rör skydd av barnet bör

även i fortsättningen regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (4). Bestämmelserna

om behörighet i prejudiciella frågor i denna förordning bör emellertid kunna tillämpas i sådana fall.

H4I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI ®² QRQUORPQR ¡¶ ¤¥® QR ¤¥£¥­¢¥² RPQR ¯­ ¤¯­³´¯¬³ ¢¥¨ö²©§¨¥´ ¯£¨ ¯­ ¥²«ä®í

®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¤¯­¡² °å °²©¶¡´²ä´´¥®³ ¯­²å¤¥ Heut l SUQL RPNQRNRPQRL ³N QIN

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/3

HQQI

Varje slags placering av ett barn i vård utanför det egna hemmet, det vill säga, enligt nationell lag och nationella

förfaranden, med en eller flera personer, eller på en institution, till exempel på ett barnhem, i en annan medlems­

stat bör omfattas av denna förordnings tillämpningsområde såvida den inte uttryckligen undantas, såsom är fallet

med placering för adoption, placering hos en förälder eller, i tillämpliga fall, hos en annan nära anhörig i enlighet

med vad den mottagande medlemsstaten angett. Följaktligen bör även placeringar i vårdande och fostrande syfte som

beslutas av domstol eller arrangeras av en behörig myndighet med föräldrarnas eller barnets samtycke eller på

deras begäran till följd av barnets avvikande beteende omfattas. Endast sådana placeringar – antingen i vårdande

och fostrande syfte eller av bestraffande karaktär – som beslutas eller arrangeras till följd av en handling som

barnet begått och som, om den hade begåtts av en vuxen, skulle kunna utgöra en straffbar gärning enligt nationell

straffrätt, oberoende av om detta i det enskilda fallet skulle kunna leda till fällande dom, bör undantas.

(12) Denna

förordning

bör

inte

tillämpas

på

frågor

som

rör

fastställande

av

föräldraskap,

eftersom

det

är

en

annan

fråga

än tilldelning av föräldraansvar, eller på andra frågor om personers rättsliga ställning.

HQSI

Frågor

om

underhållsskyldighet

undantas

från

denna

förordnings

tillämpningsområde,

eftersom

dessa

skyldigheter

redan omfattas av rådets förordning (EG) nr 4/2009 (5). Förutom de domstolar där svaranden, eller den underhålls­

berättigade, har hemvist bör domstolar som har behörighet i äktenskapsmål enligt den här förordningen i all­

mänhet vara behöriga att besluta i frågor i samband därmed om underhållsskyldighet gentemot maka eller make

eller underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad genom tillämpning av artikel 3 c i den förordningen. Domstolar

som är behöriga i mål om föräldraansvar enligt den här förordningen är i allmänhet behöriga att besluta i frågor i

samband därmed om underhållsskyldighet gentemot barn genom tillämpning av artikel 3 d i den förordningen.

(14) Enligt

EU-domstolens

rättspraxis

bör

begreppet domstol ges en vid tolkning och även omfatta administrativa

myndigheter, eller andra myndigheter, såsom notarier, som utövar behörighet i vissa äktenskapsfrågor eller frågor

om föräldraansvar. Varje överenskommelse som godkänts av en domstol efter en prövning i sak i enlighet med

nationell lag och nationella förfaranden bör erkännas eller verkställas som ett avgörande. Andra överenskommelser

som får bindande rättsverkan i ursprungsmedlemsstaten efter ett formellt ingripande av en offentlig myndighet

eller annan myndighet som en medlemsstat meddelat kommissionen för detta ändamål bör ges rättsverkan i andra

medlemsstater i enlighet med de särskilda bestämmelserna om officiella handlingar och överenskommelser i denna

förordning. Denna förordning bör inte tillåta fri rörlighet för rent privata överenskommelser. Överenskommelser

som varken är avgöranden eller officiella handlingar men som har registrerats av en offentlig myndighet med

behörighet att göra detta bör emellertid omfattas av rörlighet. Sådana offentliga myndigheter kan inbegripa notarier

som registrerar överenskommelser, även om de utövar ett fritt yrke.

(15) När

det

gäller officiell handling bör begreppet bemyndigande i denna förordning ges en självständig tolkning i enlighet

med den definition av officiell handling som används horisontellt i andra unionsinstrument och mot bakgrund av

denna förordnings syften.

HQVI

Även

om

återlämnandeförfaranden

enligt

1980

års

Haagkonvention

inte

är

förfaranden

om

föräldraansvar

i

sak,

bör avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas i enlighet med 1980 års Haagkonvention omfattas av

erkännande och verkställighet i enlighet med kapitel IV i denna förordning om de behöver verkställas i en annan

medlemsstat på grund av ytterligare ett bortförande efter det att avgörandet om återlämnande har meddelats. Detta

påverkar inte möjligheten att inleda nya förfaranden för återlämnande av ett barn i enlighet med 1980 års

Haagkonvention när det gäller detta ytterligare bortförande. Dessutom bör denna förordning fortsätta att vara

tillämplig på andra aspekter av fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn, till exempel bestämmel­

serna om behörighet för domstolen i hemvistmedlemsstaten och bestämmelserna om erkännande och verkställig­

het av beslut från den domstolen.

(17) Denna

förordning

bör

tillämpas

på

alla

barn

upp

till

18

års

ålder,

i

likhet

med

Haagkonventionen

av

den

19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraan­

svar och åtgärder till skydd för barn (nedan kallad 1996 års Haagkonvention), även i de fall där barnet har förvärvat

rättskapacitet, till exempel genom myndighetsförklaring genom äktenskap, innan han eller hon uppnått denna

ålder enligt den lagstiftning som reglerar deras rättsliga ställning. Därigenom bör överlappningar med tillämp­

ningsområdet för Haagkonventionen av den 13 januari 2000 om internationellt skydd av vuxna som är tillämplig

på personer från 18 års ålder undvikas och luckor mellan de två instrumenten förhindras. 1980 års Haagkon­

vention och följaktligen även kapitel III i denna förordning, som kompletterar tillämpningen av 1980 års Haag­

konvention i förbindelserna mellan medlemsstaterna, bör även fortsättningsvis vara tillämplig på barn upp till 16

års ålder.

H5I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² TORPPY ¡¶ ¤¥® QX ¤¥£¥­¢¥² RPPX ¯­ ¤¯­³´¯¬³ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ´©¬¬ä­°¬©§ ¬¡§L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´

¡¶ ¤¯­¡² ³¡­´ ³¡­¡²¢¥´¥ © ¦²å§¡ ¯­ µ®¤¥²¨å¬¬³³«¹¬¤©§¨¥´ Heut l WL QPNQNRPPYL ³N QIN

L 178/4

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HQXI

Vid

tillämpning

av

denna

förordning

bör

en

person

anses

ha vårdnad i de fall där en person med föräldraansvar

inte, enligt ett avgörande, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättsverkan enligt lagen den

medlemsstat där barnet har hemvist, kan besluta om barnets bosättningsort utan medgivande från denna person,

oavsett vilken terminologi som används i den nationella lagen. I vissa rättssystem där begreppen vårdnad och

umgänge används kan den förälder som inte har vårdnaden i själva verket ha betydande ansvar för beslut som rör

barnet och som går bortom själva rätten till umgänge.

HQYI

Reglerna om behörighet i frågor om föräldraansvar har utformats med hänsyn till barnets bästa och bör tillämpas i

enlighet med detta. Varje hänvisning till barnets bästa bör tolkas mot bakgrund av artikel 24 i Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Förenta nationernas konvention om barnets

rättigheter av den 20 november 1989 (nedan kallad FN:s konvention om barnets rättigheter) såsom de genomförts i

nationell lag och nationella förfaranden.

HRPI

För

att

skydda

barnets

bästa

bör

behörigheten

i

första

hand

avgöras

i

enlighet

med

närhetskriteriet.

Följaktligen

bör

behörigheten ligga hos den medlemsstat där barnet har hemvist, förutom i vissa situationer som fastställs i denna

förordning, t.ex. om barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har för­

äldraansvar.

(21) Om

inga

förfaranden

i

frågor

om

föräldraansvar

pågår

och

barnets

hemvist

har

ändrats

efter

en

laglig

flytt

bör

behörigheten följa barnet för att behålla närheten. För förfaranden som redan pågår är det av skäl hänförliga till

rättssäkerheten och rättsväsendets effektivitet motiverat att behörigheten bibehålls tills dessa förfaranden har lett till

ett slutligt avgörande eller på annat sätt har avslutats. Den domstol vid vilken förfarandet pågår bör dock under

vissa omständigheter ha rätt att överföra behörigheten till den medlemsstat där barnet bor efter en laglig flytt.

HRRI

I fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn, och utan att eventuellt val av domstol enligt denna

förordning påverkas, bör domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist bibehålla sin behörighet fram till

dess att ny hemvist i en annan medlemsstat har fastställts och vissa särskilda villkor uppfyllts. Medlemsstater som

har koncentrerad behörighet bör överväga att ge den domstol vid vilken talan väckts genom ansökan om

återlämnande i enlighet med 1980 års Haagkonvention möjlighet att också utöva den behörighet som överens­

kommits eller godtagits av parterna enligt den här förordningen i frågor om föräldraansvar om parterna nått en

överenskommelse under återlämnandeförfarandets gång. Sådana överenskommelser bör innefatta överenskommel­

ser både om att barnet ska återlämnas och om att barnet inte ska återlämnas. Om man kommer överens om att

barnet inte ska återlämnas bör det stanna kvar i den medlemsstat där det har sin nya hemvist och behörigheten för

eventuella framtida vårdnadsförfaranden bör bestämmas på grundval av barnets nya hemvist.

HRSI

På specifika villkor som fastställs i denna förordning bör det vara möjligt att fastställa behörighet i frågor om

föräldraansvar också för en medlemsstat där förfaranden om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av

äktenskap mellan föräldrarna pågår, eller för en annan medlemsstat med vilken barnet har en nära anknytning och

som parterna antingen på förhand har kommit överens om senast vid den tidpunkt då talan väcks eller uttryck­

ligen godtagit under förfarandets gång även om barnet inte har hemvist i den medlemsstaten, förutsatt att

utövandet av sådan behörighet är för barnets bästa. Enligt EU-domstolens rättspraxis bör en annan person än

föräldrarna som enligt nationell lag har ställning som part i det förfarande som inletts av föräldrarna anses vara

part i förfarandet vid tillämpning av den här förordningen, vilket innebär att det, om den parten invänder mot det

val av behörighet som det berörda barnets föräldrar har gjort efter det att talan väckts, inte kan fastställas att

behörigheten godtagits av alla parter i förfarandet vid den tidpunkten. Innan domstolen utövar sin behörighet på

grundval av en överenskommelse om val av domstol eller ett godtagande bör den undersöka huruvida denna

överenskommelse eller detta godtagande grundade sig på ett väl underbyggt och fritt val från de berörda parternas

sida och inte var en följd av att en part utnyttjat den andra partens svåra situation eller svaga ställning. Godta­

gandet av behörighet under förfarandets gång bör registreras av domstolen i enlighet med nationell lag och

nationella förfaranden.

HRTI

Om inte annat avtalats mellan parterna bör varje överenskommen eller godtagen behörighet upphöra senast när

talan mot ett avgörande i dessa förfaranden i frågor om föräldraansvar inte längre kan föras genom ordinära

rättsmedel eller när förfarandena har avslutats av något annat skäl, för att kravet på närhet ska kunna respekteras

vad gäller eventuella framtida förfaranden.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/5

HRUI

Om barnets hemvist inte kan fastställas och behörighet inte kan bestämmas på grundval av ett avtal om domstols

behörighet, bör domstolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig vara behöriga. Denna regel bör även vara

tillämplig på flyktingbarn och barn som på grund av oroligheter i den medlemsstat där de har hemvist har

fördrivits från denna. Mot bakgrund av den här förordningen jämförd med artikel 52.2 i 1996 års Haagkonvention

bör denna behörighetsregel emellertid endast vara tillämplig på barn som hade hemvist i en medlemsstat innan de

fördrevs. Om barnet före fördrivningen hade hemvist i ett tredjeland bör behörighetsregeln i 1996 års Haag­

konvention om flyktingbarn och barn som har fördrivits vara tillämplig.

HRVI

Under

exceptionella

omständigheter

kan

det

hända

att

en

domstol

i

den

medlemsstat

där

barnet

har

hemvist

inte

är den mest lämpade att handlägga ärendet. Undantagsvis och på vissa villkor, men utan att vara skyldig att göra

det, bör den behöriga domstolen kunna överföra sin behörighet i ett specifikt ärende till en domstol i en annan

medlemsstat, om denna domstol är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda ärendet. Enligt EU-

domstolens rättspraxis bör överföringen av behörighet i frågor om föräldraansvar från en domstol i en medlems­

stat endast göras till en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet i fråga har en särskild anknytning. Denna

förordning bör innehålla en uttömmande förteckning över de avgörande faktorerna för en sådan särskild anknytning.

Den domstol som är behörig bör framställa sin begäran till domstolen i en annan medlemsstat endast om dess

föregående beslut om att låta handläggningen av målet vila och begära överföring av behörigheten har vunnit laga

kraft i de fall ett sådant beslut kan överklagas enligt nationell lag.

HRWI

Under exceptionella omständigheter och med beaktande av barnets bästa i det enskilda fallet bör en domstol i en

medlemsstat som inte är behörig enligt denna förordning, men till vilken barnet har en särskild anknytning i

enlighet med denna förordning, kunna begära överföring av behörigheten från den behöriga domstolen i den

medlemsstat där barnet har hemvist. Detta bör dock inte vara tillåtet i fall av olovligt bortförande eller kvarhållande

av barnet. Denna specifika behöriga domstol bör fastställas i den anmodade medlemsstatens nationella lag.

HRXI

En överföring av behörighet, oavsett om den begärs av en domstol som önskar överföra sin behörighet eller av en

domstol som önskar överta behörigheten, bör enbart gälla för det specifika fall för vilket överföringen görs. När det

förfarande för vilket överföringen av behörighet begärdes och beviljades har avslutats bör överföringen inte ha

någon verkan för framtida förfaranden.

HRYI

Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt denna förordning bör behörigheten i varje medlemsstat fast­

ställas enligt lagen i den medlemsstaten. Uttrycket lagen i den medlemsstaten bör omfatta internationella instrument

som gäller i den medlemsstaten.

HSPI

Denna förordning bör inte hindra att domstolarna i en medlemsstat som inte är behörig i sakfrågan i brådskande

fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som gäller ett barn som befinner sig i den medlems­

staten eller det barnets egendom. Dessa åtgärder bör inte erkännas och verkställas i någon annan medlemsstat

enligt denna förordning, med undantag för åtgärder som vidtas för att skydda barnet från en allvarlig risk enligt

artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention. Åtgärder som vidtas för att skydda barnet från en sådan risk

bör vara i kraft till dess att en domstol i den medlemsstat där barnet har hemvist har vidtagit de åtgärder som den

anser vara lämpliga. I den mån skyddet av barnets bästa så kräver bör domstolen, direkt eller genom centralmyn­

digheterna, underrätta den domstol i medlemsstaten som är behörig i sakfrågan enligt denna förordning om de

åtgärder som vidtagits. Underlåtenhet att lämna sådan information bör emellertid inte i sig utgöra grund för att

inte erkänna åtgärden.

HSQI

En

domstol

som

endast

är

behörig

för

interimistiska

åtgärder,

däribland

säkerhetsåtgärder,

vid

vilken

en

ansökan

som rör sakfrågan anhängiggörs, bör självmant förklara sig obehörig om en domstol i en annan medlemsstat är

behörig i sakfrågan enligt denna förordning,

L 178/6

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HSRI

Om utgången av förfaranden vid en domstol i en medlemsstat som inte är behörig enligt denna förordning är

beroende av att en prejudiciell fråga som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde avgörs, bör denna

förordning inte hindra domstolarna i den medlemsstaten från att avgöra frågan. Om målet för förfarandena

exempelvis är en arvstvist där barnet berörs och en förmyndare måste utses för att företräda barnet i dessa

förfaranden bör den medlemsstat som är behörig i arvstvisten tillåtas att utse förmyndaren för de pågående

förfarandena oavsett om den är behörig i mål om föräldraansvar enligt denna förordning eller inte. Varje sådant

avgörande bör endast ha följder för de förfaranden som det meddelades för.

HSSI

Om en rättshandling som har vidtagits eller ska vidtas för ett barns räkning i arvsmål inför domstol i en

medlemsstat kräver tillstånd eller godkännande från en domstol för att vara giltig, bör en domstol i den medlems­

staten kunna besluta om en sådan rättshandling ska tillåtas eller godkännas, även om den inte är behörig enligt

denna förordning. Begreppet ”rättshandling” bör omfatta till exempel godtagande av arv eller arvsavstående eller ett

avtal mellan parterna om arvskifte eller fördelning av kvarlåtenskapen.

(34) Denna

förordning

bör

inte

påverka

tillämpningen

av

folkrätt

rörande

diplomatisk

immunitet.

Om

behörighet

enligt

denna förordning inte kan utövas på grund av diplomatisk immunitet enligt folkrätten, bör behörigheten utövas i

enlighet med nationell lag i en medlemsstat där den berörda personen inte åtnjuter någon sådan immunitet.

HSUI

I denna förordning fastställs den tidpunkt vid vilken talan ska anses ha väckts vid en domstol vid tillämpning av

denna förordning. Mot bakgrund av att det i medlemsstaterna finns två olika system enligt vilka stämningsansökan

antingen måste delges svaranden först eller ges in till domstolen först, bör det vara tillräckligt att den första

åtgärden enligt nationell lag har vidtagits, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder

som han eller hon enligt nationell lag var tvungen att vidta för att den andra åtgärden ska kunna vidtas. Med

beaktande av den ökande betydelsen av medling och andra metoder för alternativ tvistlösning, även under dom­

stolsförfaranden, bör – i enlighet med EU-domstolens rättspraxis – talan inför domstol också anses ha väckts vid

den tidpunkt då stämningsansökan eller en motsvarande handling inges till domstolen i de fall där förfarandet

under mellantiden har skjutits upp, i syfte att finna en lösning i godo, på ansökan av den part som väckte talan,

utan att stämningsansökan ännu har hunnit delges svaranden och utan att svaranden har haft kännedom om

förfarandet eller deltagit i det på något sätt, förutsatt att den part som väckt talan inte därefter har underlåtit att

vidta de åtgärder som han eller hon var tvungen att vidta för att få delgivningen med svaranden verkställd. Vid

litispendens bör, enligt EU-domstolens rättspraxis, den dag då ett obligatoriskt medlingsförfarande inleddes vid en

nationell medlingsmyndighet anses vara den dag då talan anses ha väckts vid en domstol.

(36) Europaparlamentets

och

rådets

förordning

(EG)

nr

1393/2007

(6) bör tillämpas på delgivning av handlingar i

förfaranden som inleds enligt den här förordningen.

HSWI

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett mål som domstolen inte är behörig att pröva i sak

enligt denna förordning och som en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva i sak enligt denna

förordning, bör den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig. En domstol i en medlemsstat till

vilken barnet har en särskild anknytning i enlighet med denna förordning bör dock ha möjlighet att begära en

överföring av behörighet enligt denna förordning, men inte vara skyldig att göra det.

HSXI

För

att

rättskipningen

ska

fungera

väl

måste

man

minimera

möjligheten

till

samtidiga

förfaranden

och

säkerställa

att oförenliga avgöranden inte meddelas i olika medlemsstater. Det bör finnas tydliga och verkningsfulla meka­

nismer för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra och för att undanröja

problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt ett mål ska anses vara

pågående. Den tidpunkten bör ges en självständig definition i denna förordning. För att göra exklusiva avtal om val

av domstol mer ändamålsenliga bör bestämmelserna om litispendens i denna förordning inte hindra de fall där

föräldrarna ger domstolarna i en medlemsstat exklusiv behörighet.

H6I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² QSYSORPPW ¡¶ ¤¥® QS ®¯¶¥­¢¥² RPPW ¯­ ¤¥¬§©¶®©®§ © ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡ ¡¶

²ä´´¥§å®§³¨¡®¤¬©®§¡² ¯£¨ ¡®¤²¡ ¨¡®¤¬©®§¡² © ­å¬ ¯£¨ ä²¥®¤¥® ¡¶ £©¶©¬ ¥¬¬¥² «¯­­¥²³©¥¬¬ ®¡´µ² H”¤¥¬§©¶®©®§ ¡¶ ¨¡®¤¬©®§¡²”I ¯£¨

¯­ µ°°¨ä¶¡®¤¥ ¡¶ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² QSTXORPPP Heut l SRTL QPNQRNRPPWL ³N WYIN

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/7

HSYI

Vid

förfaranden

i

frågor

om

föräldraansvar

enligt

denna

förordning

samt

återlämnandeförfaranden

enligt

1980

års

Haagkonvention bör, som grundprincip, barn som är föremål för dessa förfaranden och som är i stånd att bilda

egna åsikter, i enlighet med EU-domstolens rättspraxis ges en verklig och faktisk möjlighet att uttrycka dessa, och

vid bedömningen av barnets bästa bör dessa åsikter beaktas på vederbörligt sätt. Barnets möjlighet att fritt uttrycka

sina åsikter i enlighet med artikel 24.1 i stadgan och mot bakgrund av artikel 12 i FN:s konvention om barnets

rättigheter spelar en viktig roll vid tillämpningen av denna förordning. Denna förordning bör dock låta frågan om

vem som ska höra barnet och hur barnet ska höras fastställas genom medlemsstaternas nationella lagar och

förfaranden. Följaktligen bör denna förordning inte syfta till att ange huruvida barnet bör höras av domaren

personligen eller av en specialutbildad expert som rapporterar till domstolen i efterhand eller huruvida barnet

bör höras i domstolen eller på annan plats eller på något annat sätt. Vidare kan det inte finnas en absolut

skyldighet att höra barnet även om det tillhör barnets rättigheter att yttra sig, utan frågan om barnet ska höras

måste bedömas med hänsyn till barnets bästa, till exempel i fall som inbegriper överenskommelser mellan parterna.

Även om det enligt EU-domstolens rättspraxis inte är ett krav i enlighet med artikel 24 i stadgan och förordning

(EG) nr 2201/2003 att domstolen i ursprungsmedlemsstaten i varje enskilt fall ska inhämta barnets åsikter genom

att höra barnet och att den domstolen således har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, gäller enligt

rättspraxis även att om domstolen beslutar att ge barnet möjlighet att höras är domstolen skyldig att vidta alla

lämpliga åtgärder för att anordna ett sådant hörande, med beaktande av barnets bästa och omständigheterna i varje

enskilt fall, i syfte att säkerställa att de bestämmelserna är verkningsfulla, samt att erbjuda barnet en verklig och

faktisk möjlighet att uttrycka sina åsikter. Domstolen i ursprungsmedlemsstaten bör, i den mån det är möjligt och

alltid med beaktande av barnets bästa, utnyttja alla medel som står den till buds enligt nationell lag samt de

särskilda instrumenten för internationellt rättsligt samarbete, inbegripet, när så är lämpligt, de instrument som

föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 (7).

(40) Vid

olovligt

bortförande

eller

kvarhållande

av

ett

barn

bör

barnet

utan

dröjsmål

återlämnas,

och

i

det

syftet

bör

1980 års Haagkonvention fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av denna förordning, särskilt

kapitel III.

HTQI

För att slutföra återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention så fort som möjligt bör medlemsstaterna,

på ett sätt som är samstämmigt med strukturen för deras nationella domstolsväsenden, överväga att koncentrera

behörigheten för dessa förfaranden till så få domstolar som möjligt. Behörigheten för ärenden som rör bort­

föranden av barn skulle kunna koncentreras till en enda domstol för hela landet eller till ett begränsat antal

domstolar med hjälp av exempelvis antalet överklagandedomstolar som utgångspunkt och där behörigheten för

internationella fall av bortförande av barn koncentreras till en förstainstansdomstol inom varje överklagandedom­

stols domsområde.

(42) I

återlämnandeförfaranden

enligt

1980

års

Haagkonvention

bör

domstolarna

i

varje

instans

meddela

sina

avgö­

randen inom sex veckor utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella omständigheter. Det faktum att

metoder för alternativ tvistlösning används bör inte i sig anses utgöra en exceptionell omständighet som medger

att tidsfristen överskrids. Däremot kan exceptionella omständigheter uppstå vid användning av sådana metoder

eller som ett resultat av dem. För en domstol i första instans bör tidsfristen börja löpa vid den tidpunkt då talan

väcks. För en domstol i högre instans bör den börja löpa vid den tidpunkt då alla de obligatoriska etapperna i

förfarandet har avslutats. Beroende på det berörda rättssystemet kan sådana etapper innefatta delgivning av

överklagandet till svaranden, antingen i den medlemsstat där domstolen är belägen eller i en annan medlemsstat,

överlämnande av ärendet och överklagandet till överklagandedomstolen i medlemsstater där överklagandet måste

inges till den domstol vars avgörande överklagas eller en ansökan från en part om att kalla till förhandling i de fall

en sådan ansökan krävs enligt nationell lag. Medlemsstaterna bör också överväga att begränsa antalet möjliga

överklaganden av ett avgörande som beviljar eller vägrar återlämnande av ett barn enligt 1980 års Haagkon­

vention, till ett enda överklagande.

HTSI

I alla ärenden som rör barn, och särskilt ärenden som rör internationella bortföranden av barn, bör domstolarna

överväga möjligheten att uppnå uppgörelser genom medling och andra lämpliga medel, vid behov med hjälp av

befintliga nätverk och stödstrukturer för medling i gränsöverskridande tvister om föräldraansvar. Sådana insatser

H7I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² QRPVORPPQ ¡¶ ¤¥® RX ­¡ª RPPQ ¯­ ³¡­¡²¢¥´¥ ­¥¬¬¡® ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¤¯­³´¯¬¡² © ¦²å§¡ ¯­ ¢¥¶©³í

µ°°´¡§®©®§ © ­å¬ ¯£¨ ä²¥®¤¥® ¡¶ £©¶©¬ ¥¬¬¥² «¯­­¥²³©¥¬¬ ®¡´µ² Hegt l QWTL RWNVNRPPQL ³N QIN

L 178/8

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

bör dock inte onödigt förlänga återlämnandeförfarandena enligt 1980 års Haagkonvention. Medling är dessutom

kanske inte alltid lämpligt, särskilt i fall av våld i nära relationer. Om föräldrarna i samband med ett återlämnande­

förfarande enligt 1980 års Haagkonvention når en överenskommelse om att ett barn ska återlämnas eller inte

återlämnas, och även om andra frågor som rör föräldraansvar, bör denna förordning under vissa omständigheter

göra det möjligt för dem att komma överens om att den domstol vid vilken talan väckts enligt 1980 års Haag­

konvention bör ha behörighet att ge deras överenskommelse bindande rättsverkan, antingen genom att införliva

överenskommelsen i ett avgörande eller genom att godkänna den eller genom att använda någon annan form som

föreskrivs i nationell lag och nationella förfaranden. Medlemsstater som har koncentrerad behörighet bör därför

överväga att ge den domstol vid vilken talan väckts om återlämnande i enlighet med 1980 års Haagkonvention

möjlighet att också utöva den behörighet som överenskommits eller godtagits av parterna enligt denna förordning

i frågor om föräldraansvar om parterna nått en överenskommelse under återlämnandeförfarandets gång.

(44) Domstolen

i

den

medlemsstat

dit

barnet

olovligt

har

förts

eller

där

det

kvarhålls

bör

kunna

vägra

ett

återlämnande

i särskilda vederbörligen motiverade fall, vilket är tillåtet enligt 1980 års Haagkonvention. Innan domstolen gör det

bör den dock överväga huruvida lämpliga säkerhetsåtgärder har vidtagits eller skulle kunna vidtas för att skydda

barnet från den allvarliga risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention.

HTUI

Om en domstol överväger att vägra ett återlämnande av ett barn enbart på grundval av artikel 13 första stycket b i

1980 års Haagkonvention bör den inte vägra återlämnande av barnet om den part som ansöker om återlämnande

av barnet lägger fram tillräcklig bevisning om, eller om domstolen på annat sätt finner att lämpliga åtgärder har

vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet. Exempel på sådana åtgärder är ett domstolsbeslut från

den medlemsstaten som förbjuder sökanden att närma sig barnet, interimistiska åtgärder, däribland säkerhets­

åtgärder, från den medlemsstaten som gör det möjligt för barnet att stanna hos den bortförande föräldern som har

den faktiska vårdnaden till dess att ett avgörande om vårdnaden i sak har meddelats i den medlemsstaten efter

återlämnandet eller påvisande av att det finns sjukvård tillgänglig för ett barn som har behov av behandling. Vilka

åtgärder som är lämpliga i det enskilda fallet bör avgöras av den konkreta allvarliga risk som barnet sannolikt

kommer att utsättas för vid återlämnandet om sådana åtgärder inte vidtas. När domstolen försöker fastställa om

lämpliga åtgärder har vidtagits bör den i första hand förlita sig på parterna och, när så är nödvändigt och lämpligt,

begära biträde från centralmyndigheterna eller domare i nätverk, i synnerhet inom det europeiska rättsliga nät­

verket på privaträttens område, såsom det inrättats genom rådets beslut 2001/470/EG (8), och det internationella

Haagnätverket för domare.

HTVI

När domstolen beslutar om återlämnande av barnet bör den, när så är lämpligt, kunna besluta om sådana

interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, enligt denna förordning som den anser nödvändiga för att

skydda barnet från den allvarliga risk för fysisk eller psykisk skada som återlämnandet medför och som annars

skulle leda till en vägran att återlämna barnet. Sådana interimistiska åtgärder och deras rörlighet bör inte försena

återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention eller undergräva behörighetsavgränsningen mellan den

domstol vid vilken talan väckts om återlämnande i enlighet med 1980 års Haagkonvention och den domstol som

är behörig att i sak pröva frågan om föräldraansvar enligt denna förordning. Om så krävs bör den domstol vid

vilken talan väckts om återlämnande i enlighet med 1980 års Haagkonvention samråda med domstolen eller de

behöriga myndigheterna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med biträde från centralmyndigheterna eller

domare i nätverk, i synnerhet inom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område och det internatio­

nella Haagnätverket för domare. Dessa åtgärder bör erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater, däribland

de medlemsstater som är behöriga enligt denna förordning, till dess att en domstol i en sådan medlemsstat har

vidtagit de åtgärder som den anser vara lämpliga. Sådana interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, skulle

till exempel kunna omfatta att barnet bör fortsätta att bo tillsammans med den person som har den faktiska

vårdnaden eller hur kontakterna med barnet bör ske efter återlämnandet till dess att domstolen i den medlemsstat

där barnet har hemvist har vidtagit de åtgärder som den anser lämpliga. Detta bör inte påverka eventuella åtgärder

som vidtas eller avgöranden som meddelas av domstolen i den medlemsstat där barnet har hemvist efter det att

barnet har återlämnats.

(47) Det

bör

vara

möjligt

att

förklara

ett

avgörande

om

återlämnande

av

barnet

interimistiskt

verkställbart,

utan

hinder

av att det överklagats, om barnets bästa kräver att barnet återlämnas innan överklagandet avgörs. Det kan fast­

ställas i nationell lag vilken domstol som kan förklara avgörandet interimistiskt verkställbart.

H8I r夥´³ ¢¥³¬µ´ RPPQOTWPOeg ¡¶ ¤¥® RX ­¡ª RPPQ ¯­ ©®²ä´´¡®¤¥ ¡¶ ¥´´ ¥µ²¯°¥©³«´ ²ä´´³¬©§´ ®ä´¶¥²« °å °²©¶¡´²ä´´¥®³ ¯­²å¤¥

Hegt l QWTL RWNVNRPPQL ³N RUIN

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/9

HTXI

Om domstolen i den medlemsstat dit barnet olovligt har bortförts eller där det kvarhålls beslutar att vägra att

barnet återlämnas enligt 1980 års Haagkonvention bör den i sitt avgörande uttryckligen hänvisa till de relevanta

artiklar i 1980 års Haagkonvention på vilka vägran grundas. Oavsett om ett sådant avgörande om vägran har

vunnit laga kraft eller fortfarande kan överklagas får det dock ersättas av ett efterföljande avgörande i ett vård­

nadsförfarande av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller

kvarhållandet. Under detta förfarande bör en grundlig granskning göras av alla omständigheter, inbegripet, men

inte begränsat till, föräldrarnas agerande, med beaktande av barnets bästa. Om det efterföljande avgörandet om

vårdnaden i sak medför att barnet ska återlämnas, bör återlämnandet ske utan att något särskilt förfarande för

erkännande och verkställighet krävs i någon annan medlemsstat.

HTYI

Den domstol som vägrar att återlämna barnet enbart på grundval av artikel 13 första stycket b eller artikel 13

andra stycket, eller båda, i 1980 års Haagkonvention, bör självmant utfärda ett intyg med hjälp av lämpligt

formulär i denna förordning. Syftet med detta intyg är att informera parterna om möjligheten att väcka talan

om vårdnaden i sak vid en domstol i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga

bortförandet eller kvarhållandet, inom tre månader från delgivningen av avgörandet om vägran att återlämna

barnet, eller, om talan vid den domstolen redan har väckts, att till domstolen överlämna handlingar som är

relevanta för återlämnandeförfarandet.

(50) Om

ett

förfarande

om

vårdnaden

i

sak

redan

pågår

i

den

medlemsstat

där

barnet

hade

hemvist

omedelbart

före

det

olovliga bortförandet eller kvarhållandet vid den tidpunkt då den domstol vid vilken talan har väckts om åter­

lämnande enligt 1980 års Haagkonvention vägrar att återlämna barnet enbart på grundval av artikel 13 första

stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention, eller bådadera, bör den domstol som vägrade

återlämnandet av barnet, om den är medveten om detta förfarande, inom en månad från dagen för avgörandet

översända en kopia av avgörandet, det relevanta intyget samt, i tillämpliga fall, en utskrift eller sammanfattning av

eller ett protokoll från förhandlingarna, tillsammans med alla övriga handlingar som den bedömer vara relevanta

till den domstol som handlägger vårdnadsförfarandet i sak. Begreppet alla övriga handlingar som den bedömer vara

relevanta bör avse alla handlingar som innehåller uppgifter som kan påverka det vårdnadsförfarandets utgång, om

dessa uppgifter inte redan ingår i avgörandet om vägran att återlämna barnet.

HUQI

Om det ännu inte pågår något förfarande om vårdnaden i sak i den medlemsstat där barnet hade hemvist

omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet och en part väcker talan vid en domstol i den

medlemsstaten inom tre månader från delgivningen av avgörandet om att barnet inte ska återlämnas, bör den

parten, inför den domstol där ansökan ingetts om vårdnaden i sak, lägga fram en kopia av avgörandet enligt 1980

års Haagkonvention om att barnet inte ska återlämnas, det relevanta intyget och, i tillämpliga fall, en utskrift, en

sammanfattning eller ett protokoll från förhandlingarna. Detta hindrar inte den domstol vid vilken talan väckts

från att begära alla övriga dokument som den anser vara relevanta som innehåller uppgifter som kan påverka

vårdnadsförfarandets utgång, om dessa uppgifter inte redan ingår i avgörandet om vägran att återlämna barnet.

HURI

Om

en

part

har

väckt

talan

vid

den

domstol

som

är

behörig

att

besluta

om

vårdnaden

i

sak

inom

tre

månader

från

delgivningen av avgörandet om vägran att återlämna barnet enligt 1980 års Haagkonvention, eller om ett vård­

nadsförfarande redan pågick vid denna domstol vid den tidpunkt då den mottog avgörandet från den domstol som

vägrade återlämna barnet, bör ett avgörande om vårdnaden i sak som är följden av det förfarandet och som

medför att barnet ska återlämnas till den medlemsstaten vara verkställbart i andra medlemsstater i enlighet med

kapitel IV avsnitt 2 i denna förordning utan att något annat förfarande krävs och utan att det finns någon

möjlighet att motsätta sig dess erkännande. Detta bör gälla såvida inte och i den mån det konstateras att det är

oförenligt med ett senare avgörande om föräldraansvar som rör samma barn, förutsatt att det har utfärdats ett

intyg för privilegierade avgöranden för avgörandet om vårdnaden i sak som medför att barnet ska återlämnas. Om

talan väcks vid den domstol som är behörig att besluta om vårdnaden i sak efter utgången av de tre månaderna

eller om villkoren för att utfärda ett intyg för sådana privilegierade avgöranden inte är uppfyllda ska det efter­

följande avgörandet om vårdnaden i sak erkännas och verkställas i andra medlemsstater i enlighet med kapitel IV

avsnitt 1 i denna förordning.

L 178/10

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HUSI

Utan att det påverkar tillämpningen av andra unionsinstrument kan domstolen, om det inte är möjligt att höra en

part eller ett barn personligen, och om de tekniska medlen är tillgängliga, överväga att hålla en förhandling med

hjälp av videokonferens eller någon annan kommunikationsteknik, såvida det inte på grund av särskilda omstän­

digheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik för en rättvis handläggning av förfarandet.

HUTI

Ett ömsesidigt förtroende i rättskipningen i unionen berättigar principen om att avgöranden i äktenskapsmål och i

mål om föräldraansvar som meddelats i en medlemsstat bör erkännas i alla medlemsstater utan att det behövs ett

förfarande för erkännande. I synnerhet bör de behöriga myndigheterna i den anmodade medlemsstaten vid

mottagandet av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat, som avser beviljande av äktenskapsskillnad,

hemskillnad eller annullering av äktenskap och som inte längre kan angripas i ursprungsmedlemsstaten, erkänna

avgörandet på grund av lag utan att något annat förfarande krävs och uppdatera sina register över civilstånd i

enlighet med detta. Det ankommer på nationell lag att fastställa huruvida dessa skäl för vägran kan åberopas av en

av parterna eller ex officio i enlighet med nationell lag. Detta utesluter inte att en berörd part i enlighet med denna

förordning kan ansöka om ett avgörande om att det inte finns några skäl för att vägra erkännande enligt denna

förordning. Det bör fastställas i den nationella lagen i den medlemsstat där en sådan ansökan görs vem som är att

betrakta som en berörd part som har rätt att göra en sådan ansökan.

HUUI

Erkännande och verkställighet av avgöranden, officiella handlingar och överenskommelser som har meddelats i en

medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende. Därför bör skälen för att vägra erkännande

begränsas till ett minimum mot bakgrund av denna förordnings underliggande syfte, som är att underlätta

erkännande och verkställighet och att på ett effektivt sätt skydda barnets bästa.

HUVI

Erkännande av ett avgörande bör vägras endast om ett eller flera av de skäl för att vägra erkännande som fastställs

i denna förordning föreligger. Förteckningen över skäl för att vägra erkännande i denna förordning är uttömmande.

Det bör inte vara möjligt att som skäl för vägran åberopa skäl som inte förtecknas i denna förordning, såsom en

överträdelse av litispendens-regeln. I frågor om föräldraansvar ersätter ett senare avgörande alltid ett tidigare

avgörande med verkan för framtiden i den mån som avgörandena är oförenliga.

HUWI

När det gäller ett barns möjlighet att uttrycka sina åsikter, bör det vara ursprungsdomstolen som beslutar om

lämplig metod för att höra ett barn. Det bör därför inte vara möjligt att vägra erkännandet av ett avgörande enbart

av det skälet att ursprungsdomstolen har använt en annan metod för att höra barnet än en domstol i erkännande­

medlemsstaten skulle använda. Den medlemsstat där erkännande begärs bör inte vägra erkännande om ett av

undantagen från detta specifika skäl för vägran som tillåts enligt denna förordning är tillämpligt. Effekten av dessa

undantag är att det inte bör vara möjligt för en domstol i den verkställande medlemsstaten att vägra att verkställa

ett avgörande enbart av det skälet att barnet inte har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter, med beaktande av

hans eller hennes bästa, om förfarandet endast avsåg barnets egendom och förutsatt att det inte var nödvändigt att

ge en sådan möjlighet mot bakgrund av sakfrågan, eller om det förelåg starka skäl, särskilt med beaktande av

ärendets brådskande natur. Sådana starka skäl kan exempelvis anses föreligga då det råder en överhängande fara för

barnets fysiska eller psykiska integritet eller liv och ytterligare dröjsmål skulle kunna medföra en risk för att denna

fara förverkligas.

HUXI

Målet

att

gränsöverskridande

tvister

som

gäller

barn

ska

bli

mindre

tidskrävande

och

kostsamma

berättigar

avskaffandet av verkställbarhetsförklaringen, eller registreringen för verkställighet, beroende på vad som är till­

lämpligt, före verkställighet i den verkställande medlemsstaten vad gäller alla avgöranden i mål om föräldraansvar.

Medan förordning (EG) nr 2201/2003 endast avskaffade detta krav för vissa avgöranden som beviljar umgänge och

vissa avgöranden som medför att ett barn ska återlämnas, bör den här förordningen avskaffa det för gränsöver­

skridande verkställighet av alla avgöranden i mål om föräldraansvar, samtidigt som den bibehåller en ännu

förmånligare behandling av vissa avgöranden som beviljar umgänge och vissa avgöranden som medför att ett

barn ska återlämnas. Resultatet är att ett avgörande som meddelats av en annan medlemsstats domstol bör

betraktas som om det hade meddelats i den verkställande medlemsstaten, med förbehåll för denna förordning.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/11

HUYI

När interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beslutas av en domstol som är behörig att pröva målet i

sak, bör det säkerställas att åtgärderna omfattas av rörlighet enligt denna förordning. Interimistiska åtgärder,

däribland säkerhetsåtgärder, som beslutats av en sådan domstol utan att svaranden har kallats att inställa sig

bör dock inte erkännas och verkställas enligt denna förordning såvida inte det avgörande som innehåller åtgärden

delges svaranden före verkställigheten. Detta bör inte hindra att sådana åtgärder erkänns och verkställs enligt

nationell lag. När interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beslutas av en domstol i en medlemsstat som

inte är behörig att pröva målet i sak, bör deras rörlighet enligt denna förordning begränsas till åtgärder som vidtas

i ärenden som rör internationella fall av bortföranden av barn och som syftar till att skydda barnet från den

allvarliga risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention. Dessa åtgärder bör tillämpas till

dess att en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning har vidtagit de

åtgärder som den anser vara lämpliga.

HVPI

Eftersom

verkställighetsförfaranden

kan

vara

rättsliga

eller

utom

rätta

beroende

på

nationell

lag

kan behöriga

verkställande myndigheter innefatta domstolar, exekutionsbiträden och andra myndigheter i enlighet med vad som

fastställs i nationell lag. I fall då domstolar anges i denna förordning utöver behöriga verkställande myndigheter

bör det omfatta fall där ett annat organ än en domstol enligt nationell lag är behörig verkställande myndighet men

där vissa avgöranden är förbehållna domstolar, antingen från början eller i form av en prövning av den behöriga

verkställande myndighetens agerande. Det bör vara den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen i den

verkställande medlemsstaten som beslutar om, vidtar eller förbereder särskilda åtgärder som ska vidtas under

verkställighetsskedet, såsom icke- tvingande åtgärder som får tillämpas enligt nationell lag i den medlemsstaten

eller tvångsåtgärder som får tillämpas enligt den lagen, inbegripet böter, frihetsberövande eller att barnet hämtas av

ett exekutionsbiträde.

HVQI

För att underlätta verkställigheten av avgöranden om utövande av umgänge från andra medlemsstater bör behöriga

verkställande myndigheter eller domstolarna i den verkställande medlemsstaten ha rätt att ange närmare uppgifter

om praktiska förhållanden eller rättsliga villkor som krävs enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. De

arrangemang som föreskrivs i denna förordning bör underlätta verkställigheten i den verkställande medlemsstaten

av ett avgörande som i annat fall skulle kunna vara för vagt för att vara verkställbart, så att den behöriga

verkställande myndigheten eller den verkställande domstolen kan konkretisera och precisera avgörandet. Även

andra eventuella arrangemang för att uppfylla de rättsliga kraven enligt den verkställande medlemsstatens natio­

nella verkställighetslagstiftning, som till exempel deltagande av en barnavårdsmyndighet eller en psykolog vid

verkställigheten, bör genomföras på samma sätt. Emellertid bör sådana arrangemang inte påverka eller gå utöver

de väsentliga delarna av avgörandet om umgänge. Dessutom bör befogenheten enligt denna förordning att anpassa

åtgärder inte föranleda att den verkställande domstolen ersätter åtgärder som är okända i lagen i den verkställande

medlemsstaten med andra åtgärder.

HVRI

Verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat utan en verkställ­

barhetsförklaring bör inte äventyra respekten för rätten till försvar. Därför bör den person mot vilken verkställighet

begärs kunna ansöka om att erkännande eller verkställighet av ett avgörande ska vägras om han eller hon anser att

ett av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet i denna förordning föreligger. Det bör vara den nationella

lagen som fastställer huruvida de skäl för att vägra erkännande som anges i denna förordning ska behandlas

självmant eller på ansökan. Därför bör samma behandling vara möjlig i samband med vägran av verkställighet.

Tillämpning av en nationell grund för vägran bör inte leda till att villkoren och formerna för de grunder som

föreskrivs i denna förordning utvidgas.

HVSI

Den part som angriper verkställigheten av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat bör i möjligaste

mån, och i enlighet med den verkställande medlemsstatens rättssystem, kunna göra så inom ramen för verk­

ställighetsförfarandet och bör inom ett och samma förfarande, utöver de skäl för vägran som anges i denna

förordning, kunna åberopa de skäl för vägran som gäller enligt lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs

och som skulle vara fortsatt tillämpliga eftersom de inte är oförenliga med de skäl som föreskrivs i denna

förordning. Dessa skäl kan exempelvis omfatta angripanden som grundar sig på formella fel enligt nationell lag

i en verkställighetsakt eller på påståenden om att den handling som krävs enligt avgörandet redan har utförts eller

har blivit omöjlig att utföra, till exempel om force majeure föreligger, om den person som barnet ska överlämnas

till har blivit allvarligt sjuk, fängslats eller avlidit, om den medlemsstat dit barnet ska återlämnas har blivit en

krigszon efter det att avgörandet meddelades eller om verkställighet vägras av ett avgörande som enligt lagen i den

medlemsstat där verkställighet begärs inte har något verkställbart innehåll och inte kan justeras i detta syfte.

L 178/12

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HVTI

För

att

underrätta

den

person

mot

vilken

verkställighet

begärs

om

verkställigheten

av

ett

avgörande

som

meddelats

i en annan medlemsstat, bör det intyg som upprättas enligt denna förordning, om så krävs åtföljt av avgörandet,

delges den personen inom rimlig tid före den första verkställighetsåtgärden. I detta sammanhang bör den första

verkställighetsåtgärden avse den första verkställighetsåtgärden efter en sådan delgivning. Enligt EU-domstolens

rättspraxis har den part mot vilken verkställighet begärs rätt till ett effektivt rättsmedel, vilket inbegriper möjlig­

heten att inleda ett förfarande för att angripa avgörandets verkställbarhet innan verkställigheten faktiskt inleds.

HVUI

I frågor om föräldraansvar kommer verkställigheten alltid att avse ett barn och i många fall innebära att ett barn

överlämnas till en annan person än den person som barnet bor hos vid den tidpunkten och/eller att barnet flyttas

till en annan medlemsstat. Det främsta målet bör således vara att uppnå en lämplig balans mellan å ena sidan

sökandens principiella rätt att få ett avgörande genomfört så snabbt som möjligt även i gränsöverskridande fall

inom unionen, vid behov även genom tillämpning av tvångsåtgärder, och å andra sidan behovet av att i möjligaste

mån begränsa barnets exponering för sådana eventuellt traumatiserande tvingande verkställighetsåtgärder i fall där

sådana inte kan undvikas. Denna bedömning bör i varje enskilt fall göras av de behöriga verkställande myndig­

heterna och domstolarna i varje medlemsstat.

HVVI

Denna

förordning

syftar

till

att

skapa

lika

förutsättningar

för

medlemsstaterna

när

det

gäller

gränsöverskridande

verkställighet av avgöranden i mål om föräldraansvar. I ett antal medlemsstater är dessa avgöranden redan verk­

ställbara trots att de fortfarande kan överklagas, eller redan har överklagats. I andra medlemsstater är endast ett

slutligt avgörande mot vilket talan inte längre kan föras genom ordinära rättsmedel verkställbart. För att möjliggöra

hantering av brådskande situationer föreskriver denna förordning därför att vissa avgöranden i mål om föräld­

raansvar kan förklaras interimistiskt verkställbara av domstolen i ursprungsmedlemsstaten även om avgörandet

fortfarande kan överklagas, nämligen avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas enligt 1980 års Haagkon­

vention och avgöranden som beviljar umgänge.

HVWI

I

verkställighetsförfaranden

som

gäller

barn

är

det

dock

viktigt

att

de

behöriga

verkställande

myndigheterna

eller

domstolarna snabbt kan reagera på relevanta ändrade omständigheter, inbegripet angripanden av avgörandet i

ursprungsmedlemsstaten, bristande verkställbarhet av avgörandet samt hinder eller nödsituationer som myndighe­

terna eller domstolarna stöter på under verkställighetsskedet. Därför bör verkställighetsförfarandena skjutas upp på

ansökan eller på myndighetens eller domstolens initiativ om avgörandets verkställbarhet har skjutits upp i ur­

sprungsmedlemsstaten. Den myndighet eller domstol som är behörig för verkställighet bör dock inte vara skyldig

att aktivt undersöka huruvida verkställbarheten under tiden har skjutits upp, till följd av ett överklagande eller av

andra skäl, i ursprungsmedlemsstaten om det inte finns något som tyder på att så är fallet. Dessutom bör

uppskjutande eller vägran av verkställighet i den verkställande medlemsstaten ske på ansökan och beslutet om

uppskjutande eller vägran av verkställighet bör, även i fall då det konstateras att en eller flera av de skäl som anges

i eller tillåts enligt denna förordning föreligger, överlåtas till den behöriga verkställande myndigheten eller dom­

stolen.

HVXI

Om

avgörandet

fortfarande

kan

överklagas

i

ursprungsmedlemsstaten

och

tidsfristen

för

att

föra

talan

mot

av­

görandet genom ordinära rättsmedel ännu inte har löpt ut, bör den behöriga verkställande myndigheten eller

domstolen i den verkställande medlemsstaten ha möjlighet att på ansökan skjuta upp verkställighetsförfarandet. I

dessa fall får myndigheten eller domstolen fastställa en tidsfrist inom vilken ett överklagande ska ges in i ur­

sprungsmedlemsstaten för att ett uppskjutande av verkställighetsförfarandet ska kunna beviljas eller bibehållas.

Fastställandet av en tidsfrist bör endast ha verkan för uppskjutandet av verkställighetsförfarandet och bör inte

påverka tidsfristen för överklagande enligt ursprungsmedlemsstatens förfaranderegler.

HVYI

I

undantagsfall

bör

det

vara

möjligt

för

den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

att

skjuta

upp

verkställighetsförfarandet om verkställighet skulle innebära att barnet utsattes för en allvarlig risk för fysisk eller

psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på grund av

någon annan betydande ändring av omständigheterna. Verkställigheten bör återupptas så snart den allvarliga risken

för fysisk eller psykisk skada upphör. Om risken kvarstår bör man dock – innan verkställighet vägras – vidta alla

lämpliga åtgärder, i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden, vid behov med stöd från andra berörda

yrkesgrupper, såsom socialarbetare eller barnpsykologer, i syfte att försöka säkerställa att avgörandet genomförs. I

synnerhet bör den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen, i enlighet med nationell lag och nationella

förfaranden, försöka undanröja eventuella hinder som har uppstått till följd av ändrade omständigheter, som till

exempel en tydlig invändning från barnet som uttryckts först efter det att avgörandet meddelats och som är så

stark att den, om den ignorerades, skulle innebära att barnet utsattes för en allvarlig risk för fysisk eller psykisk

skada.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/13

HWPI

Officiella

handlingar

och

överenskommelser

mellan

parter

om

hemskillnad

och

äktenskapsskillnad

som

har

bin­

dande rättsverkan i en medlemsstat bör likställas med avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om erkän­

nande. Officiella handlingar och överenskommelser mellan parter i frågor om föräldraansvar som är verkställbara i

en medlemsstat bör likställas med avgöranden vid tillämpning av bestämmelserna om erkännande och verkställighet.

(71) Även

om

skyldigheten

att

ge

barnet

möjlighet

att

uttrycka

sina

åsikter

enligt

denna

förordning

inte

bör

gälla

officiella handlingar och överenskommelser, bör barnets rätt att uttrycka sina åsikter fortsätta att gälla enligt

artikel 24 i stadgan och mot bakgrund av artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter såsom de genomförts

i nationell lag och nationella förfaranden. Det faktum att barnet inte har fått möjlighet att uttrycka sina åsikter bör

inte automatiskt vara ett skäl för att vägra erkännande och verkställighet av officiella handlingar och överenskom­

melser i frågor om föräldraansvar.

HWRI

För frågor om föräldraansvar bör centralmyndigheter utses i alla medlemsstater. Medlemsstaterna bör överväga att

utse samma centralmyndighet för denna förordning som för 1980 och 1996 års Haagkonventioner. Medlems­

staterna bör säkerställa att centralmyndigheterna har tillräckliga finansiella resurser och personalresurser för att

kunna fullgöra de uppgifter de tilldelats enligt denna förordning.

HWSI

Denna förordnings bestämmelser om samarbete i frågor om föräldraansvar bör inte tillämpas på handläggningen

av ansökningar om återlämnande inom ramen för 1980 års Haagkonvention, som i enlighet med artikel 19 i den

konventionen och EU-domstolens fasta rättspraxis inte är förfaranden som behandlar föräldraansvaret i sak. Till­

lämpningen av 1980 års Haagkonvention bör emellertid kompletteras av bestämmelserna i denna förordning om

internationella bortföranden av barn liksom av kapitlet i denna förordning om erkännande och verkställighet och

kapitlet om allmänna bestämmelser.

HWTI

Centralmyndigheterna bör biträda domstolar och behöriga myndigheter, och i vissa fall också personer med

föräldraansvar, i gränsöverskridande förfaranden och samarbeta både generellt och i enskilda ärenden, bland annat

för att främja att familjetvister görs upp i godo.

HWUI

Utom i brådskande fall och utan att det påverkar det direkta samarbete och de direktkontakter mellan domstolar

som tillåts enligt denna förordning, kan domstolar och behöriga myndigheter lägga fram en begäran i enlighet med

denna förordning om samarbete i frågor om föräldraansvar till centralmyndigheten i den medlemsstat där den

anmodande domstolen eller behöriga myndigheten finns. En begäran kan i vissa fall också läggas fram av personer

med föräldraansvar, och sådana bör lämnas in till centralmyndigheten i den medlemsstat där sökanden har

hemvist. Sådana begäranden bör omfatta begäranden om information och biträde till personer med föräldraansvar

som söker erkännande och verkställighet av avgöranden inom den anmodade centralmyndighetens territorium, i

synnerhet rörande umgänge och återlämnande av barn, inklusive, vid behov, information om hur de kan få

rättshjälp, begäranden om underlättande av överenskommelser mellan personer med föräldraansvar genom med­

ling eller andra alternativa tvistlösningsmetoder och begäranden om att en domstol eller behörig myndighet ska

överväga huruvida åtgärder behöver vidtas till skydd för barnets person eller egendom.

HWVI

Ett exempel på ett brådskande fall då det är tillåtet med en direkt inledande kontakt med domstolen eller den

behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten är en direkt begäran till den behöriga myndigheten i en

annan medlemsstat om att den ska överväga huruvida åtgärder behöver vidtas till skydd för barnet om det antas

föreligga en överhängande risk för barnet. Skyldighet att gå genom centralmyndigheten bör endast föreligga i fråga

om en ursprunglig begäran; all efterföljande kontakt med domstolen, den behöriga myndigheten eller sökanden

kan även ske direkt.

HWWI

Centralmyndigheterna eller de behöriga myndigheterna bör inte hindras från att ingå eller upprätthålla befintliga

överenskommelser eller arrangemang med centralmyndigheterna eller de behöriga myndigheterna i en eller flera

andra medlemsstater för att möjliggöra direktkontakt i förbindelserna med varandra. De behöriga myndigheterna

bör informera sina centralmyndigheter om sådana överenskommelser eller arrangemang.

L 178/14

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

HWXI

I enskilda ärenden om föräldraansvar som omfattas av denna förordning bör centralmyndigheterna samarbeta med

varandra genom att biträda domstolar och behöriga myndigheter samt personer med föräldraansvar. Det biträde

som lämnas av den anmodade centralmyndigheten bör särskilt omfatta att lokalisera barnet, antingen direkt eller

genom domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ, om detta är nödvändigt för att genomföra en begäran

enligt denna förordning, och tillhandahålla annan information som är relevant vid förfaranden som rör frågor om

föräldraansvar.

HWYI

De anmodade centralmyndigheterna bör också vidta alla lämpliga åtgärder för att vid behov underlätta kontakter

mellan domstolar, i synnerhet när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om överföring av behörigheten, om

interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder i brådskande fall, särskilt när de rör internationella bortföranden

av barn och syftar till att skydda barnet från den allvarliga risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års

Haagkonvention, och om litispendens och mål som har samband med varandra. Det är möjligt att tillhandahål­

lande av information för vidare direktkontakter, till exempel tillhandahållande av kontaktuppgifter till barnavårds­

myndigheter, domare i nätverk eller den behöriga domstolen, här i vissa fall är tillräckligt.

HXPI

För att uppnå målen med denna förordning bör en anmodande domstol eller behörig myndighet, utan att det

påverkar kraven i dess nationella processrätt, ha möjlighet att välja fritt mellan de olika kanaler som den har

tillgång till för att erhålla nödvändig information.

HXQI

Om det i den anmodande medlemsstaten görs en motiverad begäran om en rapport eller annan information som

är relevant vid förfaranden i frågor om föräldraansvar bör centralmyndigheterna, direkt eller genom domstolarna,

de behöriga myndigheterna eller andra organ i den anmodade medlemsstaten utföra en sådan begäran. Begäran bör

särskilt innehålla en beskrivning av de förfaranden för vilka informationen behövs och den faktiska situation som

gett upphov till dessa förfaranden.

HXRI

Om en domstol i en medlemsstat redan har meddelat ett avgörande i ett mål om föräldraansvar eller överväger ett

sådant avgörande och genomförandet av avgörandet ska äga rum i en annan medlemsstat, bör domstolen kunna

begära att domstolarna eller de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten bistår med att genomföra

avgörandet. Detta bör till exempel gälla avgöranden om beviljande av umgänge under övervakning i fall då

umgänget ska utövas i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol som beslutat om umgänget

är belägen eller som omfattar eventuella andra kompletterande åtgärder för domstolarna eller de behöriga myn­

digheterna i den medlemsstat där avgörandet ska genomföras.

HXSI

Om en domstol eller behörig myndighet i en medlemsstat överväger att placera ett barn i en annan medlemsstat

bör ett samrådsförfarande för att inhämta godkännande genomföras före placeringen. Den domstol eller behöriga

myndighet som överväger placeringen bör inhämta godkännande från den behöriga myndigheten i den medlems­

stat där barnet kommer att placeras innan den beslutar om eller anordnar placeringen. Dessutom bör medlems­

staterna, i linje med EU-domstolens rättspraxis, fastställa tydliga bestämmelser och förfaranden för det godkän­

nande som avses i denna förordning, för att säkerställa rättssäkerhet och skyndsamhet. Förfarandena bör bland

annat ge den behöriga myndigheten möjlighet att snabbt lämna eller vägra godkännande. Avsaknad av svar inom

tre månader bör inte tolkas som godkännande och utan godkännande bör placeringen inte äga rum. Begäran om

godkännande bör innehålla åtminstone en rapport om barnet samt skälen för den placering eller annan vård som

föreslås, placeringens förväntade varaktighet, information om planerad finansiering, kompletterad med all annan

information som den anmodade medlemsstaten kan anse vara relevant, till exempel planerad övervakning av

åtgärden, arrangemang för kontakter med föräldrarna, andra anhöriga eller andra personer med vilka barnet har

en nära anknytning eller skälen till att sådan kontakt inte övervägs mot bakgrund av artikel 8 i europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Om en placering har

godkänts för en fastställd tidsperiod bör detta godkännande med beaktande av EU-domstolens rättspraxis inte gälla

avgöranden eller överenskommelser om förlängning av placeringens varaktighet. Under sådana omständigheter bör

en ny begäran om godkännande göras.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/15

HXTI

Om ett avgörande om placering av ett barn på en institution eller i vård utanför det egna hemmet övervägs i den

medlemsstat där barnet har hemvist bör domstolen, i ett så tidigt skede av förfarandet som möjligt, överväga

lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnets rättigheter respekteras, särskilt rätten att behålla sin identitet och

rätten att upprätthålla kontakterna med föräldrarna eller i tillämpliga fall med andra anhöriga, mot bakgrund av

artiklarna 8, 9 och 20 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Om domstolen har vetskap om att barnet har en

nära anknytning till en annan medlemsstat skulle lämpliga åtgärder framför allt kunna inbegripa, om artikel 37 b i

Wienkonventionen om konsulära förbindelser är tillämplig, en anmälan till den konsulära myndigheten i den

medlemsstaten. En sådan vetskap kan också uppmärksammas genom information som tillhandahålls av central­

myndigheten i den andra medlemsstaten. Lämpliga åtgärder skulle också kunna inbegripa en begäran enligt denna

förordning till den medlemsstaten om information om en förälder, en anhörig eller andra personer som skulle

kunna vara lämpade att ta hand om barnet. Beroende på omständigheterna kan domstolen också begära infor­

mation om förfaranden och avgöranden som rör en förälder eller barnets syskon. Barnets bästa bör alltjämt vara

det viktigaste kriteriet. Framför allt bör ingen av de bestämmelserna påverka nationell lag eller nationella för­

faranden som är tillämpliga på avgöranden om placering som meddelas av domstolen eller den behöriga myn­

digheten i den medlemsstat som överväger placeringen. I synnerhet bör de bestämmelserna inte medföra någon

skyldighet för myndigheterna i den behöriga medlemsstaten att placera barnet i den andra medlemsstaten eller att

ytterligare involvera den medlemsstaten i avgörandet eller förfarandet rörande placeringen.

HXUI

Eftersom tiden är avgörande i frågor om föräldraansvar bör den information som begärs enligt denna förordnings

bestämmelser om samarbete, inbegripet om insamling och utbyte av information som är relevant i förfaranden i

frågor om föräldraansvar och beslutet att bevilja eller vägra godkännande av placering av ett barn i en annan

medlemsstat översändas till den anmodande medlemsstaten av centralmyndigheten i den anmodade medlemsstaten

senast tre månader efter det att begäran mottagits, utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella

omständigheter. Detta bör inbegripa en skyldighet för den behöriga nationella myndigheten att tillhandahålla

informationen, eller förklara varför den inte kan tillhandahållas, till den anmodade centralmyndigheten i så god

tid att myndigheten kan rätta sig efter denna tidsfrist. Alla berörda behöriga myndigheter bör dock sträva efter att

svara ännu snabbare än inom denna maximala tidsfrist.

(86) Det

faktum

att

centralmyndigheternas

möten

framför

allt

ska

sammankallas

av

kommissionen

inom

ramen

för

det

europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område i enlighet med beslut 2001/470/EG bör inte hindra att andra

möten mellan centralmyndigheter anordnas.

(87) Om

inte

annat

föreskrivs

i

den

här

förordningen

bör

Europaparlamentets

och

rådets

förordning

(EU)

2016/679

(9)

vara tillämplig på medlemsstaternas behandling av personuppgifter vid tillämpning av denna förordning. För att

inte äventyra utförandet av en begäran enligt denna förordning, till exempel en begäran om återlämnande av ett

barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention eller en begäran till en domstol om att överväga behovet av att

vidta åtgärder till skydd för barnets person eller egendom, får underrättelsen till den registrerade i enlighet med

kraven i artikel 14.1–14.4 i förordning (EU) 2016/679, till exempel om uppgifter som begärs för att lokalisera

barnet, skjutas upp till dess att den begäran för vilken informationen krävs har utförts. Detta undantag görs i

överensstämmelse med artikel 14.5 samt artikel 23.1 f, g, i och j i förordning (EU) 2016/679. Detta bör inte hindra

en mellanhand, en domstol eller en behörig myndighet till vilken informationen har översänts från att vidta

åtgärder till skydd för barnet eller föranleda att sådana åtgärder vidtas om barnet riskerar att skadas eller om

det finns tecken på en sådan risk.

HXXI

I fall då utlämnande eller bekräftelse av den relevanta informationen skulle kunna äventyra barnets eller en annan

persons hälsa, säkerhet eller frihet, till exempel om det har förekommit våld i nära relationer och en domstol har

beslutat att barnets nya adress inte ska lämnas ut till sökanden, eftersträvar denna förordning en välavvägd balans.

Även om det i denna förordning bör föreskrivas att en centralmyndighet, en domstol eller en behörig myndighet

inte till sökanden eller till tredje part bör lämna ut eller bekräfta information som samlats in eller översänts vid

tillämpning av denna förordning om den fastställer att detta skulle kunna äventyra barnets eller en annan persons

hälsa, säkerhet eller frihet, bör det i förordningen likväl understrykas att detta inte bör hindra centralmyndighe­

terna, domstolarna och de behöriga myndigheterna från att samla in och översända information mellan sig i den

mån det är nödvändigt för att fullgöra skyldigheterna enligt denna förordning. Detta innebär att det bör vara

H9I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQVOVWY ¡¶ ¤¥® RW ¡°²©¬ RPQV ¯­ ³«¹¤¤ ¦ö² ¦¹³©³«¡ °¥²³¯®¥² ­¥¤ ¡¶³¥¥®¤¥ °å

¢¥¨¡®¤¬©®§ ¡¶ °¥²³¯®µ°°§©¦´¥² ¯£¨ ¯­ ¤¥´ ¦²©¡ ¦¬ö¤¥´ ¡¶ ³å¤¡®¡ µ°°§©¦´¥² ¯£¨ ¯­ µ°°¨ä¶¡®¤¥ ¡¶ ¤©²¥«´©¶ YUOTVOeg H¡¬¬­ä®

¤¡´¡³«¹¤¤³¦ö²¯²¤®©®§I Heut l QQYL TNUNRPQVL ³N QIN

L 178/16

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

möjligt, när så är möjligt och lämpligt, att behandla en ansökan enligt denna förordning utan att sökanden försetts

med alla uppgifter som behövs för behandlingen. Exempelvis kan en centralmyndighet, om så föreskrivs i nationell

lag, väcka talan på sökandens vägnar utan att till sökanden föra vidare information om barnets vistelseort. I fall där

barnets eller en annan persons hälsa, säkerhet eller frihet skulle kunna äventyras bara av att en begäran görs, bör

det emellertid inte finnas en skyldighet enligt denna förordning att inge en sådan begäran.

HXYI

För att säkerställa att de intyg som ska användas i samband med tillämpningen av kapitlen III och IV i denna

förordning är uppdaterade, bör befogenheten att anta akter delegeras till kommissionen i enlighet med artikel 290 i

fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) vad gäller ändringar av bilagorna I-IX till denna

förordning. Det är särskilt viktigt att kommissionen utför lämpliga samråd under det förberedande arbetet, bland

annat på expertnivå, och att dessa samråd utförs i enlighet med de principer som fastställs i det interinstitutionella

avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (10). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av

delegerade akter erhåller rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges

systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

HYPI

Kontinuitet

mellan

1998

års

konvention

som

utarbetats

på

grundval

av

artikel

K

3

i

fördraget

om

Europeiska

unionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (nedan kallad

Bryssel II-konventionen) (11), förordning (EG) nr 1347/2000, förordning (EG) nr 2201/2003 och den här förord­

ningen bör säkerställas i den utsträckning bestämmelserna är oförändrade, och övergångsbestämmelser bör fast­

ställas i detta syfte. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller tolkningen, inbegripet EU-domstolens tolkning, av

Bryssel II-konventionen och förordningarna (EG) nr 1347/2000 och (EG) nr 2201/2003.

(91) Det

erinras

om

att

artikel

351

i

EUF-fördraget

är

tillämplig

på

avtal

som

en

medlemsstat

ingått

med

ett

eller

flera

tredjeländer före tidpunkten för dess anslutning till unionen.

HYRI

Tillämplig lag i frågor om föräldraansvar bör fastställas i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i 1996 års

Haagkonvention. När den konventionen tillämpas i förfaranden vid en domstol i en medlemsstat där denna

förordning är tillämplig bör hänvisningen till ”bestämmelserna i kapitel II” i artikel 15.1 i den konventionen läsas

som ”bestämmelserna i den här förordningen”.

(93) För

att

denna

förordning

ska

fungera

väl,

bör

kommissionen

bedöma

tillämpningen

av

den

och

föreslå

nödvändiga

ändringar.

HYTI

Kommissionen

bör

göra

den

information

som

medlemsstaterna

översänder

allmänt

tillgänglig

och

hålla

den

uppdaterad.

HYUI

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende

på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och EUF-

fördraget, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna för­

ordning.

HYVI

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-

fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på

Danmark.

HYWI

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 41.2 andra stycket och artikel 46 d i Europapar­

lamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (12) och avgav ett yttrande den 15 februari 2018 (13).

H10I eut l QRSL QRNUNRPQVL ³N QN

H11I eut c RRQL QVNWNQYYXL ³N QN

H12I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² TUORPPQ ¡¶ ¤¥® QX ¤¥£¥­¢¥² RPPP ¯­ ³«¹¤¤ ¦ö² ¥®³«©¬¤¡ ¤å §¥­¥®³«¡°³í

©®³´©´µ´©¯®¥²®¡ ¯£¨ §¥­¥®³«¡°³¯²§¡®¥® ¢¥¨¡®¤¬¡² °¥²³¯®µ°°§©¦´¥² ¯£¨ ¯­ ¤¥® ¦²©¡ ²ö²¬©§¨¥´¥® ¦ö² ³å¤¡®¡ µ°°§©¦´¥² Hegt l XL

QRNQNRPPQL ³N QIN

H13I eut c QRPL VNTNRPQXL ³N QXN

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/17

HYXI

Eftersom

målen

för

denna

förordning

inte

i

tillräcklig

utsträckning

kan

uppnås

av

medlemsstaterna

på

grund

av

olikheter mellan de nationella regler som rör behörighet och erkännande och verkställighet av avgöranden utan

snarare, på grund av denna förordnings direkta tillämplighet och bindande karaktär, kan uppnås bättre på unions­

nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med

proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

dessa mål.

hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN

kapitel i

tillÄmpningsomrÅde och definitioner

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. Denna

förordning

ska

tillämpas

på

civilrättsliga

frågor

om

a) äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap,

b) tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar.

2. Frågorna

enligt

punkt

1

b

kan

bland

annat

omfatta

a) vårdnad och umgänge,

b) förmynderskap, godmanskap och motsvarande företeelser,

c) förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för ett barns person eller egendom, eller

företräda eller bistå ett barn,

d) placering av ett barn i institutionsvård eller vård utanför det egna hemmet

e) åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning av, bevarande av eller förfogande över ett barns egendom.

3. Kapitlen III och VI i denna förordning ska, som ett komplement till 1980 års Haagkonvention, tillämpas om det

olovliga bortförandet eller kvarhållandet av ett barn berör mer än en medlemsstat. Kapitel IV i denna förordning ska

tillämpas på avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas till en annan medlemsstat enligt 1980 års Haagkonvention

och som måste verkställas i en annan medlemsstat än den där avgörandet meddelades.

4. Denna

förordning

ska

inte

tillämpas

på

a) fastställande eller bestridande av föräldraskap,

b) beslut om adoption, åtgärder som utgör förberedelser för adoption, ogiltigförklaring eller upphävande av adoption,

c) ett barns efternamn och förnamn,

d) myndighetsförklaring,

e) underhållsskyldighet,

f) truster och arv,

g) åtgärder som vidtas till följd av brottsliga gärningar som har begåtts av barn.

L 178/18

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 2

Definitioner

1. I denna förordning avses med avgörande ett avgörande i en domstol i en medlemsstat, inbegripet ett förordnande, ett

beslut eller en dom om beviljande av äktenskapsskillnad, hemskillnad, eller annullering av äktenskap, eller som rör frågor

om föräldraansvar.

Vid tillämpningen av kapitel IV omfattar avgörande

a) ett avgörande som meddelats i en medlemsstat, enligt vilket ett barn ska återlämnas till en annan medlemsstat enligt

1980 års Haagkonvention och vilket måste verkställas i en annan medlemsstat än den där avgörandet meddelats,

b) interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som beslutats av en domstol som genom denna förordning är

behörig att pröva målet i sak, eller åtgärder som beslutats i enlighet med artikel 27.5 jämförd med artikel 15.

Vid tillämpningen av kapitel IV omfattar avgörande inte interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som beslutats

av en sådan domstol utan att svaranden har kallats att inställa sig, såvida inte det avgörande som innehåller åtgärden har

delgetts svaranden före verkställigheten.

2. I denna förordning gäller även följande definitioner:

1. domstol:

varje sådan myndighet i en medlemsstat som är behörig i frågor som omfattas av denna förordnings till­

lämpningsområde.

2. officiell

handling:

en handling som har upprättats formellt eller registrerats som en officiell handling i en medlemsstat i

frågor som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde och vars äkthet

a) avser handlingens underskrift och innehåll, och

b) har upprättats av en offentlig myndighet eller en annan myndighet som bemyndigats för ändamålet. Medlems­

staterna ska meddela kommissionen om dessa myndigheter i enlighet med artikel 103.

3. överenskommelse:

vid tillämpningen av kapitel IV, en handling som inte är en officiell handling, som har ingåtts av

parterna i frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning och som har registrerats av en offentlig

myndighet som meddelats till kommissionen i enlighet med artikel 103 för det ändamålet.

4. ursprungsmedlemsstat:

den medlemsstat där avgörandet meddelats, där den officiella handlingen upprättats formellt

eller registrerats eller där överenskommelsen registrerats.

5. verkställande

medlemsstat:

den medlemsstat där verkställighet begärs för avgörandet, den officiella handlingen eller

överenskommelsen.

6. barn: varje person som är under 18 år.

7. föräldraansvar: alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom ett avgörande,

på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom,

inbegripet vårdnad och umgänge.

8. person

med

föräldraansvar: varje person, institution eller annat organ som har föräldraansvar för ett barn.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/19

9. vårdnad: omfattar rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att

bestämma var ett barn ska bo.

10. umgänge: rätt till umgänge med ett barn, inbegripet rätten att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än

den där barnet har hemvist.

11. olovligt bortförande eller kvarhållande: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn om

a) bortförandet eller kvarhållandet strider mot den vårdnad som har anförtrotts en person genom ett avgörande, på

grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade

hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, och

b) denna vårdnad verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller

hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.

3. Vid tillämpningen av artiklarna 3, 6, 10, 12, 13, 51, 59, 75, 94 och 102 ska begreppet domicil ersätta begreppet

medborgarskap för Irland och Förenade kungariket, och det har samma innebörd som enligt rättsordningarna i dessa

medlemsstater.

kapitel ii

behÖrighet i ÄktenskapsmÅl och i mÅl om fÖrÄldraansvar

AVSNITT 1

Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

Artikel 3

Allmän behörighet

Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap ska tillkomma domsto­

larna i den medlemsstat

a) inom vars territorium

i) makarna har hemvist,

ii) makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,

iii) svaranden har hemvist,

iv) om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,

v) sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

vi) sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes

och sökanden är medborgare i medlemsstaten i fråga, eller

b) i vilken båda makarna är medborgare.

Artikel 4

Genkäromål

Den domstol vid vilken ett förfarande pågår på grundval av artikel 3 ska även ha behörighet att ta upp ett genkäromål, i

den mån som genkäromålet omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

L 178/20

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 5

Omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 ska den domstol i en medlemsstat som har meddelat ett avgörande som

beviljar hemskillnad även vara behörig att omvandla hemskillnaden till äktenskapsskillnad, om lagen i den medlemsstaten

medger det.

Artikel 6

Behörighet i övriga fall

1. Om inget annat följer av punkt 2 och om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artikel 3, 4 eller 5 ska

behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

2. Talan mot en make som har hemvist inom en medlemsstats territorium eller som är medborgare i en medlemsstat

får väckas i en annan medlemsstat endast i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5.

3. Mot en svarande som inte har hemvist i och som inte är medborgare i en medlemsstat får varje medborgare i en

medlemsstat som har hemvist på en annan medlemsstats territorium, i likhet med medborgarna i den staten, åberopa de

behörighetsregler som gäller där.

AVSNITT 2

Föräldraansvar

Artikel 7

Allmän behörighet

1. Domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den

medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2. Punkt 1 i denna artikel ska tillämpas med förbehåll för artiklarna 8–10.

Artikel 8

Fortsatt behörighet avseende umgänge

1. Om

ett

barn

lagligen

flyttar

från

en

medlemsstat

till

en

annan

och

förvärvar

ny

hemvist

där

ska,

med

avvikelse

från

artikel 7, domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist under tre månader efter flytten vara fortsatt

behöriga att ändra ett avgörande om umgänge som meddelats i den medlemsstaten innan barnet flyttade, om den person

som beviljats umgänge enligt det avgörandet fortfarande har hemvist i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist.

2. Punkt 1 ska inte tillämpas om den person med rätt till umgänge som avses i punkt 1 har godtagit att domstolarna i

den medlemsstat där barnet har sin nya hemvist är behöriga och detta har skett genom att han eller hon har deltagit i

förfaranden vid dessa domstolar utan att bestrida deras behörighet.

Artikel 9

Behörighet i fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn

Vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10,

domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet

behålla sin behörighet tills barnet har förvärvat hemvist i en annan medlemsstat, och

a) varje person, institution eller annat organ som har vårdnad om barnet har godtagit bortförandet eller kvarhållandet,

eller

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/21

b) barnet har varit bosatt i denna andra medlemsstat i minst ett år efter det att den person, den institution eller det andra

organ som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig och barnet har

funnit sig till rätta i sin nya miljö och något av följande villkor är uppfyllt:

i) Ingen ansökan om återlämnande har lämnats in till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat dit barnet har

bortförts eller där barnet kvarhålls inom ett år efter det att den som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha

fått kännedom om var barnet befinner sig.

ii) En ansökan om återlämnande som lämnats in av den som har vårdnad om barnet har återkallats, och ingen ny

ansökan har lämnats in inom den tidsfrist som anges i led i.

iii) En ansökan om återlämnande som lämnats in av den som har vårdnad om barnet har vägrats av en domstol i en

medlemsstat på andra grunder än artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkon­

vention och talan kan inte längre föras mot det avgörandet genom ordinära rättsmedel.

iv) Ingen talan har väckts vid en domstol i enlighet med artikel 29.3 och 29.5 i den medlemsstat där barnet hade

hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.

v) Ett avgörande i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet ska återlämnas har meddelats av domstolarna i den

medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.

Artikel 10

Val av domstol

1. Domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga i mål om föräldraansvar om de följande villkoren är uppfyllda:

a) Barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att

i) åtminstone någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den medlemsstaten,

ii) den medlemsstaten är barnets tidigare hemvist, eller

iii) barnet är medborgare i den medlemsstaten.

b) Parterna samt eventuella andra personer med föräldraansvar har

i) fritt avtalat om behörigheten senast vid den tidpunkt då talan väcks, eller

ii) under förfarandets gång uttryckligen godtagit behörigheten och domstolen har säkerställt att alla parter upplysts

om sin rätt att inte godta behörigheten.

c) Utövandet av behörigheten är till barnets bästa.

2. Ett avtal om val av domstol enligt punkt 1 b ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av de berörda parterna

eller tas med i domstolsprotokollet i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden. Ett elektroniskt meddelande

som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska vara likvärdigt med skriftligt.

Personer som blir parter i förfarandet efter det att talan har väckts får uttrycka sin accept efter det att talan har väckts.

Om de inte motsätter sig ska deras accept anses vara underförstådd.

3. Om annat inte avtalats mellan parterna ska den behörighet som tilldelas i punkt 1 upphöra så snart som

a) talan mot det avgörande som förfarandet utmynnar i inte längre kan föras genom ordinära rättsmedel, eller

L 178/22

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

b) förfarandet har avslutats av något annat skäl.

4. Den behörighet som tilldelas i punkt 1 b ii ska vara exklusiv.

Artikel 11

Behörighet grundad på barnets närvaro

1. Om barnets hemvist inte kan fastställas och behörighet inte kan bestämmas på grundval av artikel 10, ska dom­

stolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig vara behöriga.

2. Behörigheten enligt punkt 1 ska också tillämpas på flyktingbarn eller barn som har fördrivits på grund av

oroligheter i den medlemsstat där de har hemvist.

Artikel 12

Överföring av behörighet till en domstol i en annan medlemsstat

1. Under exceptionella omständigheter får en domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak, på

ansökan från en part eller självmant, om den anser att en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet har en

särskild anknytning är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet, låta handläggningen av målet eller en

specifik del av målet vila och antingen

a) föreskriva en tidsfrist inom vilken en eller flera av parterna ska underrätta domstolen i den andra medlemsstaten om

det pågående förfarandet och om möjligheten att överföra behörigheten och att väcka talan vid den domstolen, eller

b) anmoda domstolen i den andra medlemsstaten att förklara sig behörig i enlighet med punkt 2.

2. Domstolen

i

den

andra

medlemsstaten

får,

om

det

på

grund

av

särskilda

omständigheter

i

målet

är

till

barnets

bästa,

förklara sig behörig inom sex veckor från det att

a) talan väckts vid den domstolen i enlighet med punkt 1 a, eller

b) anmodan i enlighet med punkt 1 b har mottagits.

Den domstol vid vilken talan har väckts senare eller som har anmodats att förklara sig behörig ska utan dröjsmål

underrätta den domstol vid vilken talan först har väckts. Om den förklarar sig behörig, ska den domstol där talan först

har väckts förklara att den inte är behörig.

3. Den domstol vid vilken talan först har väckts ska fortsätta att utöva sin behörighet om den inte har mottagit en

bekräftelse på att domstolen i den andra medlemsstaten förklarat sig behörig inom sju veckor från det att

a) den tidsfrist som fastställdes för parterna att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat i enlighet med punkt

1 a har löpt ut, eller

b) den domstolen har mottagit anmodan i enlighet med punkt 1 b.

4. Vid tillämpning av punkt 1 ska barnet anses ha en särskild anknytning till en medlemsstat om den medlemsstaten

a) har blivit barnets hemvist efter det att talan väckts vid den domstol som avses i punkt 1,

b) var barnets tidigare hemvist,

c) är den stat där barnet är medborgare,

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/23

d) är hemvist för någon av personerna med föräldraansvar, eller

e) är den plats där egendom tillhörande barnet finns och tvisten rör åtgärder till skydd för barnet i samband med

förvaltning eller bevarande av eller förfogande över den egendomen.

5. Om

exklusiv

behörighet

för

domstolen

har

fastställts

enligt

artikel

10

får

denna

domstol

inte

överföra

behörigheten

till en domstol i en annan medlemsstat.

Artikel 13

Begäran om överföring av behörighet av en domstol i en medlemsstat som inte är behörig

1. Under exceptionella omständigheter, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9, kan en domstol i en

medlemsstat som inte är behörig enligt denna förordning men till vilken barnet har en särskild anknytning i enlighet med

artikel 12.4, om den domstolen anser att den är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet, begära en

överföring av behörigheten från domstolen i den medlemsstat där barnet har hemvist.

2. Inom

sex

veckor

från

mottagandet

av

begäran

enligt

punkt

1

får

den

anmodade

domstolen

godta

att

dess

behörighet överförs om den anser att en sådan överföring på grund av särskilda omständigheter i målet är till barnets

bästa. Om den anmodade domstolen godtar att dess behörighet överförs ska den utan dröjsmål underrätta den anmo­

dande domstolen. I avsaknad av ett sådant godtagande inom tidsfristen ska den anmodande domstolen inte vara behörig.

Artikel 14

Behörighet i övriga fall

Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 7–11, ska behörigheten i varje medlemsstat bestämmas

enligt lagen i den medlemsstaten.

Artikel 15

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, i brådskande fall

1. Även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak, ska domstolarna i en medlemsstat i

brådskande fall vara behöriga att vidta interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, i enlighet med lagen i den

medlemsstaten avseende

a) ett barn som befinner sig i den medlemsstaten, eller

b) egendom som tillhör ett barn och som finns i den medlemsstaten.

2. Om skyddet av barnets bästa så kräver, ska den domstol som har vidtagit de åtgärder som avses i punkt 1 i denna

artikel utan dröjsmål underrätta domstolen eller den behöriga myndigheten i den medlemsstat som är behörig enligt

artikel 7 eller, i lämpliga fall, en domstol i en medlemsstat som enligt denna förordning är behörig att pröva målet i sak,

antingen direkt i enlighet med artikel 86 eller via de centralmyndigheter som utsetts i enlighet med artikel 76.

3.

De åtgärder som vidtas enligt punkt 1 ska upphöra att gälla så snart domstolen i den medlemsstat som enligt denna

förordning är behörig att pröva målet i sak har vidtagit de åtgärder den anser lämpliga.

I lämpliga fall får den domstolen underrätta den domstol som har vidtagit interimistiska åtgärder, däribland säkerhets­

åtgärder, om sitt avgörande, antingen direkt i enlighet med artikel 86 eller via de centralmyndigheter som utsetts i

enlighet med artikel 76.

Artikel 16

Prejudiciella frågor

1. Om utgången av ett förfarande vid en domstol i en medlemsstat som rör frågor som inte omfattas av denna

förordnings tillämpningsområde är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs, får en domstol i den

medlemsstaten besluta i den frågan för det förfarandets ändamål även om den medlemsstaten inte är behörig enligt denna

förordning.

L 178/24

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

2. Beslut i en prejudiciell fråga enligt punkt 1 ska endast ha verkan i det förfarande där det fattades.

3. Om en rättshandling som har vidtagits eller ska vidtas för ett barns räkning i arvsmål inför domstol i en medlems­

stat kräver tillstånd eller godkännande från en domstol för att vara giltig, får en domstol i den medlemsstaten besluta om

en sådan rättshandling ska tillåtas eller godkännas även om den inte är behörig enligt denna förordning.

4. Artikel

15.2

ska

tillämpas

i

enlighet

med

detta.

AVSNITT 3

Gemensamma bestämmelser

Artikel 17

Väckande av talan vid domstol

Talan ska anses ha väckts vid en domstol

a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har getts in till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har

underlåtit att vidta de åtgärder som krävdes av honom eller henne för att få delgivningen med svaranden verkställd,

b) om delgivning av handlingen ska äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet

som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävdes

av honom eller henne för att få handlingen ingiven till domstolen, eller

c) om förfarandet inleds självmant av domstolen, när domstolen fattar beslut om att inleda förfarandet eller, om något

sådant beslut inte krävs, när domstolen registrerar målet.

Artikel 18

Prövning av behörighetsfrågan

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett mål som den inte är behörig att pröva i sak enligt denna

förordning och som en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva i sak enligt denna förordning, ska den

förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 19

Prövning av frågan om målet kan tas upp

1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, ska den

behöriga domstolen låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har kunnat ta emot

stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla

nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.

2. I stället för punkt 1 i denna artikel ska artikel 19 i förordning (EG) nr 1393/2007 gälla, om stämningsansökan eller

en motsvarande handling ska översändas från en medlemsstat till en annan enligt den förordningen.

3. Om

förordning

(EG)

nr

1393/2007

inte

är

tillämplig,

ska

artikel

15

i

Haagkonventionen

av

den

15

november

1965

om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan

eller en motsvarande handling ska översändas till utlandet enligt den konventionen.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/25

Artikel 20

Litispendens och mål som har samband med varandra

1. Om

talan

väcks

vid

domstolar

i

olika

medlemsstater

rörande

äktenskapsskillnad,

hemskillnad

eller

annullering

av

äktenskap och målen gäller samma parter ska, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har

väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

2. Om talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak, väcks vid domstolar i olika medlemsstater ska, till

dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har

väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila, utom i fall då behörigheten för en av domstolarna enbart har

sin grund i artikel 15.

3. Om det fastställs att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, ska den domstol vid vilken talan har

väckts senare avvisa talan till förmån för den domstol vid vilken talan först har väckts.

I så fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.

4. Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat som har exklusiv behörighet enligt ett sådant godtagande av

behörighet som avses i artikel 10, ska varje domstol i en annan medlemsstat låta handläggningen av målet vila fram till

dess att den domstol där talan väckts på grundval av avtalet eller godtagandet förklarar att den är obehörig i enlighet med

avtalet eller godtagandet.

5. Om och i den mån domstolen har funnit att den är exklusivt behörig i enlighet med ett godtagande av behörighet

enligt artikel 10 ska varje domstol i en annan medlemsstat avvisa talan till förmån för denna domstol.

Artikel 21

Barnets rätt att uttrycka sina åsikter

1. När domstolarna i medlemsstaterna utövar sin behörighet enligt avsnitt 2 i detta kapitel ska de i enlighet med

nationell lag och nationella förfaranden, ge barn som är i stånd att bilda egna åsikter en verklig och faktisk möjlighet att

uttrycka sina åsikter, antingen direkt eller genom en företrädare eller lämpligt organ.

2. Om

domstolen

i

enlighet

med

nationell

lag

och

nationella

förfaranden

ger

ett

barn

möjlighet

att

uttrycka

sina

åsikter enligt denna artikel ska den tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

kapitel iii

internationella bortfÖranden av barn

Artikel 22

Återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention

Om en person, en institution eller ett annat organ som gör gällande en kränkning av rätten till vårdnad om barnet,

antingen direkt eller med biträde av en centralmyndighet, ansöker hos domstolen i en medlemsstat om att den ska

meddela ett avgörande på grundval av 1980 års Haagkonvention om återlämnande av ett barn under 16 år som olovligt

bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det

olovliga bortförandet eller kvarhållandet, ska artiklarna 23–29 och kapitel VI i denna förordning tillämpas och kom­

plettera 1980 års Haagkonvention.

Artikel 23

Centralmyndigheternas mottagande och handläggning av ansökningar

1. Den

anmodade

centralmyndigheten

ska

skyndsamt

handlägga

en

sådan

ansökan

på

grundval

av

1980

års

Haag­

konvention som avses i artikel 22.

L 178/26

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

2. Om

centralmyndigheten

i

den

anmodade

medlemsstaten

mottar

en

sådan

ansökan

som

avses

i

artikel

22

ska

den

inom fem dagar efter att ha mottagit ansökan bekräfta mottagandet. Den ska utan onödigt dröjsmål informera cen­

tralmyndigheten i den anmodande medlemsstaten, eller i förekommande fall sökanden, om vilka inledande åtgärder som

vidtagits eller kommer att vidtas för att behandla ansökan, och får begära ytterligare handlingar och information som

behövs.

Artikel 24

Skyndsamt domstolsförfarande

1. En domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn som avses i artikel 22 ska skyndsamt handlägga

ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt nationell lag.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 ska en domstol i första instans meddela sitt avgörande inom sex

veckor efter det att talan har väckts vid den, utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella omständigheter.

3. Utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella omständigheter ska en domstol i högre instans meddela

sitt avgörande inom sex veckor efter det att alla de obligatoriska etapperna i förfarandet har avslutats och domstolen är i

stånd att pröva överklagandet, antingen genom förhandling eller på annat sätt.

Artikel 25

Alternativ tvistlösning

Så tidigt som möjligt och under vilket skede som helst av förfarandet ska domstolen antingen direkt, eller i lämpliga fall

med biträde av centralmyndigheterna, uppmana parterna att överväga om de är villiga att delta i medling eller annan

metod för alternativ tvistlösning såvida detta inte strider mot barnets bästa, är olämpligt i det enskilda fallet eller onödigt

skulle försena förfarandet.

Artikel 26

Barnets rätt att uttrycka sina åsikter i återlämnandeförfaranden

Artikel 21 i denna förordning ska också tillämpas med avseende på återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haag­

konvention.

Artikel 27

Förfarande för återlämnande av ett barn

1. En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn om den person som har ansökt om återlämnande av barnet inte

har fått möjlighet att yttra sig.

2. Domstolen

får

under

vilket

skede

som

helst

av

förfarandet,

i

enlighet

med

artikel

15,

pröva

huruvida

kontakt

mellan

barnet och den person som har ansökt om återlämnande av barnet bör säkerställas, med hänsyn tagen till barnets bästa.

3. Om en domstol överväger att vägra att återlämna ett barn enbart på grundval av artikel 13 första stycket b i 1980

års Haagkonvention får den inte vägra att återlämna barnet om den part som ansöker om återlämnande av barnet lägger

fram tillräcklig bevisning om, eller om domstolen på annat sätt finner att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera

barnets skydd efter återlämnandet.

4. Vid

tillämpning

av

punkt

3

i

denna

artikel

får

domstolen

kommunicera

med

de

behöriga

myndigheterna

i

den

medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, antingen direkt i

enlighet med artikel 86 eller med biträde av centralmyndigheterna.

5. Om domstolen beslutar om återlämnande av barnet får den, när så är lämpligt, vidta interimistiska åtgärder,

däribland säkerhetsåtgärder, i enlighet med artikel 15 i denna förordning för att skydda barnet från den allvarliga risk

som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, under förutsättning att prövningen och vidtagandet av

sådana åtgärder inte onödigt skulle försena återlämnandeförfarandet.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/27

6.

Ett avgörande om återlämnande av barnet får förklaras interimistiskt verkställbart, utan hinder av att det överklagats,

om det med tanke på barnets bästa krävs att barnet återlämnas innan överklagandet har avgjorts.

Artikel 28

Verkställighet av avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas

1.

En behörig verkställande myndighet som mottar en ansökan om verkställighet av ett avgörande enligt vilket ett barn

ska återlämnas till en annan medlemsstat ska skyndsamt handlägga ansökan.

2. Om

ett

avgörande

enligt

punkt

1

inte

har

verkställts

inom

sex

veckor

från

den

dag

då

verkställighetsförfarandet

inleddes ska den part som ansöker om verkställighet eller centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten ha rätt

att från den behöriga verkställande myndigheten begära en redogörelse för skälen för förseningen.

Artikel 29

Förfarande som följer på en vägran att återlämna ett barn i enlighet med artikel 13 första stycket b och artikel 13

andra stycket i 1980 års Haagkonvention

1. Denna artikel ska tillämpas om ett avgörande om vägran att återlämna ett barn till en annan medlemsstat enbart

grundar sig på artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention.

2. Den domstol som meddelar ett sådant avgörande som avses i punkt 1 ska självmant utfärda ett intyg med

användning av formuläret i bilaga I. Intyget ska fyllas i och utfärdas på samma språk som avgörandet. Intyget får

även på begäran av en av parterna utfärdas på ett annat av Europeiska unionens institutioners officiella språk. Detta

medför inte någon skyldighet för den domstol som utfärdar intyget att tillhandahålla en översättning eller translitterering

av det översättningsbara innehållet i fritextfälten.

3. Om en talan om vårdnad i sak redan har väckts vid en domstol i den medlemsstat där barnet hade hemvist

omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet vid den tidpunkt då domstolen meddelar det avgörande som

avses i punkt 1 ska domstolen, om den har vetskap om detta förfarande, inom en månad från dagen för det avgörande

som avses i punkt 1, till domstolen i den medlemsstaten överföra följande handlingar, antingen direkt eller via cen­

tralmyndigheterna:

a) En kopia av det avgörande som avses i punkt 1.

b) Det intyg som utfärdats enligt punkt 2.

c) I tillämpliga fall en utskrift, en sammanfattning eller ett protokoll från förhandlingarna inför domstolen samt alla

andra handlingar den anser vara relevanta.

4. Domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet

får om det är nödvändigt kräva att en part tillhandahåller en översättning eller translitterering, i enlighet med artikel 91,

av det avgörande som avses i punkt 1 och varje annan handling som bifogas intyget i enlighet med punkt 3 c i den här

artikeln.

5. Om,

i

andra

fall

än

de

som

avses

i

punkt

3,

en

av

parterna,

inom

tre

månader

från

underrättelsen

av

ett

avgörande

enligt punkt 1, har väckt talan om vårdnad i sak vid en domstol i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart

före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, ska denna part till domstolen lämna in följande handlingar:

a) En kopia av det avgörande som avses i punkt 1.

b) Det intyg som utfärdats enligt punkt 2.

c) I tillämpliga fall, en utskrift eller sammanfattning eller ett protokoll från förhandlingarna inför den domstol som

vägrade återlämnandet av barnet.

L 178/28

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

6. Även om det föreligger ett sådant avgörande om att inte återlämna ett barn som avses i punkt 1 ska varje

avgörande om vårdnad i sak som är följden av det förfarande som avses i punkterna 3 och 5 och som medför att

barnet ska återlämnas vara verkställbart i en annan medlemsstat i enlighet med kapitel IV.

kapitel iv

erkÄnnande och verkstÄllighet

AVSNITT 1

Allmänna bestämmelser om erkännande och verkställighet

U n d e r a v s n i t t 1

E r k ä n n a n d e

Artikel 30

Erkännande av ett avgörande

1. Ett

avgörande

som

har

meddelats

i

en

medlemsstat

ska

erkännas

i

de

andra

medlemsstaterna

utan

att

något

särskilt

förfarande behöver anlitas.

2. I synnerhet, och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, ska inget särskilt förfarande behöva anlitas för att

uppdatera uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av ett i en annan medlemsstat

meddelat avgörande om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, om detta avgörande inte längre

kan överklagas enligt lagen i den medlemsstaten.

3. En berörd part får, i enlighet med de förfaranden som anges i artiklarna 59–62 och, i lämpliga fall, avsnitt 5 i detta

kapitel och kapitel VI, ansöka om ett avgörande om att det saknas sådana skäl för att vägra erkännande som avses i

artiklarna 38 och 39.

4. Den lokala behörigheten för den domstol som meddelats av varje medlemsstat till kommissionen i enlighet med

artikel 103 ska fastställas enligt lagen i den medlemsstat där ett förfarande i enlighet med punkt 3 i den här artikeln

inleds.

5. Om frågan huruvida ett avgörande ska erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en

medlemsstat får den domstolen avgöra den frågan.

Artikel 31

Handlingar som ska inges för erkännande

1. En part som i en medlemsstat vill göra gällande ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat ska inge

a) en kopia av avgörandet som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas, och

b) det relevanta intyg som utfärdats enligt artikel 36.

2. Den

domstol

eller

behöriga

myndighet

vid

vilken

ett

avgörande

som

har

meddelats

i

en

annan

medlemsstat

görs

gällande får, om nödvändigt, begära att den part som gör avgörandet gällande tillhandahåller en översättning eller

translitterering, i enlighet med artikel 91, av det översättningsbara innehållet i fritextfälten i det intyg som avses i punkt

1 b i den här artikeln.

3. Den

domstol

eller

behöriga

myndighet

vid

vilken

ett

avgörande

som

har

meddelats

i

en

annan

medlemsstat

görs

gällande får begära att parten tillhandahåller en översättning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av avgörandet

utöver en översättning eller translitterering av det översättningsbara innehållet i fritextfälten i intyget, om den inte kan

fortsätta handläggningen utan en sådan översättning eller translitterering.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/29

Artikel 32

Avsaknad av handlingar

1. Om

de

handlingar

som

anges

i

artikel

31.1

inte

ges

in

får

domstolen

eller

den

behöriga

myndigheten

bestämma

en

tid inom vilken detta ska ske, godta likvärdiga handlingar eller, om den anser att den har tillräckliga uppgifter, befria

parten från skyldigheten att ge in dem.

2. Om domstolen eller den behöriga myndigheten så begär, ska en översättning eller en translitterering, i enlighet med

artikel 91, av sådana likvärdiga handlingar inges.

Artikel 33

Vilandeförklaring av mål

Den domstol vid vilken ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat görs gällande får låta handläggningen

av målet vila, helt eller delvis, om

a) talan mot avgörandet har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel, eller

b) en ansökan har ingetts om att domstolen ska meddela ett avgörande om att det saknas sådana skäl för att vägra

erkännande som avses i artiklarna 38 och 39 eller ett avgörande om att erkännandet ska vägras med hänvisning till

något av de skälen.

U n d e r a v s n i t t 2

V e r k s t ä l l b a r h e t o c h v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 34

Verkställbara avgöranden

1. Ett avgörande i ett mål om föräldraansvar som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i den

medlemsstaten ska vara verkställbart i de andra medlemsstaterna utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring.

2. Vid

verkställighet

i

en

annan

medlemsstat

av

ett

avgörande

som

beviljar

umgänge

får

ursprungsdomstolen

förklara

avgörandet interimistiskt verkställbart, utan hinder av att det överklagats.

Artikel 35

Handlingar som ska inges för erkännande

1. Vid verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat ska den part som

begär verkställighet, till den behöriga verkställande myndigheten inge

a) en kopia av avgörandet som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas, och

b) det relevanta intyg som utfärdats enligt artikel 36.

2. För verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat och som innehåller

beslut om en interimistisk åtgärd, däribland en säkerhetsåtgärd, ska den part som begär verkställighet, till den behöriga

verkställande myndigheten inge

a) en kopia av avgörandet som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas,

b) det relevanta intyg som utfärdats i enlighet med artikel 36, där det intygas att avgörandet är verkställbart i ursprungs­

medlemsstaten och att ursprungsdomstolen

i) är behörig att pröva målet i sak, eller

ii) har beslutat om åtgärden i enlighet med artikel 27.5 jämförd med artikel 15, och

c) bevis på delgivning av avgörandet, om åtgärden beslutades utan att svaranden kallats att inställa sig.

L 178/30

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

3. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

får

när

så

är

nödvändigt

begära

att

den

part

som

begär

verkställighet

tillhandahåller en översättning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av det översättningsbara innehållet i

fritextfälten i det intyg som anger den skyldighet som ska verkställas.

4. Den behöriga verkställande myndigheten får begära att den part som begär verkställighet tillhandahåller en översätt­

ning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av avgörandet om den inte kan fortsätta handläggningen utan en

sådan översättning eller translitterering.

U n d e r a v s n i t t 3

I n t y g

Artikel 36

Utfärdande av intyget

1. Domstolen i en ursprungsmedlemsstat, som meddelats till kommissionen enligt artikel 103, ska på ansökan av

någon av parterna utfärda ett intyg för

a) ett avgörande i äktenskapsmål med användning av formuläret i bilaga II,

b) ett avgörande i ett mål om föräldraansvar med användning av formuläret i bilaga III,

c) ett avgörande enligt vilket ett barn ska återlämnas enligt artikel 2.1 a och, i tillämpliga fall, interimistiska åtgärder,

däribland säkerhetsåtgärder, som beslutats i enlighet med artikel 27.5 och som åtföljer avgörandet, med användning av

formuläret i bilaga IV.

2. Intyget ska fyllas i och utfärdas på samma språk som avgörandet. Intyget får även på begäran av en av parterna

utfärdas på ett annat av Europeiska unionens institutioners officiella språk. Detta medför inte någon skyldighet för den

domstol som utfärdar intyget att tillhandahålla en översättning eller translitterering av det översättningsbara innehållet i

fritextfälten.

3. Intygets

utfärdande

kan

inte

angripas.

Artikel 37

Rättelse av intyget

1. Domstolen i en ursprungsmedlemsstat, som meddelats till kommissionen i enlighet med artikel 103, ska på

ansökan, och får självmant, rätta intyget om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande föreligger bristande

överensstämmelse mellan det avgörande som ska verkställas och intyget.

2. Lagen i ursprungsmedlemsstaten ska tillämpas på förfarandet för rättelse av intyget.

U n d e r a v s n i t t 4

V ä g r a n a v e r k ä n n a n d e o c h v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 38

Skäl för att vägra erkännande av avgöranden i äktenskapsmål

Erkännande av ett avgörande som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap ska vägras

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där

erkännande begärs,

b) om avgörandet har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgetts stämningsansökan eller mot­

svarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det

inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit avgörandet,

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/31

c) om det är oförenligt med ett avgörande som har meddelats i ett förfarande mellan samma parter i den medlemsstat

där erkännande begärs, eller

d) om det är oförenligt med ett avgörande som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en icke-medlemsstat

mellan samma parter, såvida det först meddelade avgörandet uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den

medlemsstat där erkännande begärs.

Artikel 39

Skäl för att vägra erkännande av avgöranden i mål om föräldraansvar

1. Erkännandet av ett avgörande i ett mål om föräldraansvar ska vägras

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där

erkännande begärs, med hänsyn tagen till barnets bästa,

b) om avgörandet har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgetts stämningsansökan eller mot­

svarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål, såvida

det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit avgörandet,

c) om en person ansöker om det och gör gällande att avgörandet hindrar honom eller henne från att utöva sitt

föräldraansvar, om avgörandet har meddelats utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig,

d) om och i den mån som avgörandet är oförenligt med ett senare avgörande i frågor om föräldraansvar som har

meddelats i den medlemsstat där erkännande begärs,

e) om och i den mån som avgörandet är oförenligt med ett senare avgörande i frågor om föräldraansvar som har

meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har hemvist, såvida det sist meddelade

avgörandet uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där erkännande begärs, eller

f) om förfarandet i artikel 82 inte har följts.

2. Erkännande av ett avgörande i ett mål om föräldraansvar får vägras om erkännandet gavs utan att ett barn som är i

stånd att bilda egna åsikter har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 21, utom när

a) förfarandet endast avsåg barnets egendom, förutsatt att det inte var nödvändigt att ge en sådan möjlighet mot

bakgrund av sakfrågan, eller

b) det fanns starka skäl särskilt med beaktande av ärendets brådskande natur.

Artikel 40

Förfarande för vägran av erkännande

1. De förfaranden som föreskrivs i artiklarna 59–62 och, i tillämpliga fall, avsnitt 5 i detta kapitel samt kapitel VI, ska

även tillämpas på en ansökan om vägran av erkännande.

2. Den lokala behörigheten för den domstol som meddelats av varje medlemsstat till kommissionen enligt artikel 103

ska fastställas enligt lagen i den medlemsstat där ett förfarande om icke-erkännande inleds.

L 178/32

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 41

Skäl för att vägra verkställighet av avgöranden i mål om föräldraansvar

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 56.6 ska verkställigheten av ett avgörande i ett mål om föräldraansvar

vägras om ett av de skäl för att vägra erkännande som avses i artikel 39 föreligger.

AVSNITT 2

Erkännande och verkställighet av vissa privilegierade avgöranden

Artikel 42

Tillämpningsområde

1. Detta avsnitt är tillämpligt på följande typer av avgöranden förutsatt att de är föremål för ett intyg i ursprungs­

medlemsstaten i enlighet med artikel 47:

a) Avgöranden i den mån de beviljar umgänge.

b) Avgöranden enligt artikel 29.6 i den mån de medför att barnet ska återlämnas.

2.

Detta avsnitt ska inte hindra en part från att söka erkännande och verkställighet av ett sådant avgörande som avses i

punkt 1 i enlighet med bestämmelserna om erkännande och verkställighet i avsnitt 1 i detta kapitel.

U n d e r a v s n i t t 1

E r k ä n n a n d e

Artikel 43

Erkännande

1. Ett avgörande som avses i artikel 42.1 som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlems­

staterna utan att något särskilt förfarande krävs och utan möjlighet att invända mot erkännandet såvida inte och i den

mån som avgörandet konstateras vara oförenligt med ett senare avgörande i enlighet med vad som anges i artikel 50.

2. En part som i en medlemsstat vill göra gällande ett avgörande som avses i artikel 42.1 som har meddelats i en

annan medlemsstat ska ge in

a) en kopia av avgörandet som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas, och

b) det relevanta intyg som utfärdats enligt artikel 47.

3. Artikel 31.2 och 31.3 ska tillämpas i enlighet med detta.

Artikel 44

Vilandeförklaring av mål

Den domstol vid vilken ett avgörande som avses i artikel 42.1 och som har meddelats i en annan medlemsstat görs

gällande låta handläggningen av målet vila, helt eller delvis, om

a) en ansökan har ingetts i vilken det görs gällande att avgörandet är oförenligt med ett avgörande som avses i artikel 50,

eller

b) den person mot vilken verkställighet begärs har ansökt, i enlighet med artikel 48, om återkallelse av ett intyg som

utfärdats enligt artikel 47.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/33

U n d e r a v s n i t t 2

V e r k s t ä l l b a r h e t o c h v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 45

Verkställbara avgöranden

1. Ett avgörande som avses i artikel 42.1 som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i den

medlemsstaten ska vara verkställbart enligt detta avsnitt i de andra medlemsstaterna utan att det krävs någon verkställ­

barhetsförklaring.

2. Vid verkställighet i en annan medlemsstat av ett avgörande som avses i artikel 42.1 a får domstolarna i ursprungs­

medlemsstaten förklara avgörandet interimistiskt verkställbart, utan hinder av att det överklagats.

Artikel 46

Handlingar som ska ges in för verkställighet

1. Vid verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som avses i artikel 42.1 och som har meddelats i en annan

medlemsstat ska den part som ansöker om verkställighet, till den behöriga verkställande myndigheten ge in

a) en kopia av avgörandet som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas, och

b) det relevanta intyg som utfärdats enligt artikel 47.

2. Vid verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som avses i artikel 42.1 a och som har meddelats i en annan

medlemsstat får den behöriga verkställande myndigheten, om nödvändigt, begära att sökanden tillhandahåller en översätt­

ning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av det översättningsbara innehållet i fritextfälten i det intyg som anger

den skyldighet som ska verkställas.

3. Vid verkställighet i en medlemsstat av ett avgörande som avses i artikel 42.1 och som har meddelats i en annan

medlemsstat får den behöriga verkställande myndigheten, om nödvändigt, begära att sökanden tillhandahåller en översätt­

ning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av avgörandet om den inte kan fortsätta handläggningen utan en

sådan översättning eller translitterering.

U n d e r a v s n i t t 3

I n t y g f ö r p r i v i l e g i e r a d e a v g ö r a n d e n

Artikel 47

Utfärdande av intyget

1. Den domstol som har meddelat ett avgörande som avses i artikel 42.1 ska på ansökan av en part utfärda ett intyg

för

a) ett avgörande som beviljar umgänge, med användning av formuläret i bilaga V,

b) ett avgörande om vårdnaden i sak som medför att ett barn ska återlämnas och som har meddelats enligt artikel 29.6

och, med användning av formuläret i bilaga VI.

2. Intyget ska fyllas i och utfärdas på samma språk som avgörandet. Intyget får även på begäran av en av parterna

utfärdas på ett annat av Europeiska unionens institutioners officiella språk. Detta medför inte någon skyldighet för den

domstol som utfärdar intyget att tillhandahålla en översättning eller translitterering av det översättningsbara innehållet i

fritextfälten.

3. Domstolen

ska

utfärda

intyget

endast

om

de

följande

villkoren

är

uppfyllda:

a) Alla berörda parter har fått möjlighet att yttra sig.

L 178/34

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

b) Barnet har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 21.

c) Avgörandet har meddelats i någons utevaro och

i) den uteblivna personen har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett

sådant sätt att han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål, eller

ii) det har fastställts att den uteblivna personen otvetydigt har godtagit avgörandet.

4. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

punkt

3

i

den

här

artikeln

ska

intyget

för

ett

avgörande

som

avses

i

artikel 42.1 b enbart utfärdas om domstolen, när den meddelar sitt avgörande, har tagit hänsyn till de skäl och de

faktiska omständigheter som ligger till grund för det tidigare avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat enligt

artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention.

5. Intyget

ska

inte

få

rättsverkningar

utöver

vad

som

följer

av

avgörandets

verkställbarhet.

6. Intygets utfärdande kan inte angripas i andra avseenden än dem som avses i artikel 48.

Artikel 48

Rättelse och återkallelse av intyget

1. Domstolen

i

ursprungsmedlemsstaten,

som

meddelats

till

kommissionen

i

enlighet

med

artikel

103,

ska

efter

ansökan, och får självmant, rätta intyget om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande föreligger en brist på

överensstämmelse mellan avgörandet och intyget.

2. Den domstol som avses i punkt 1 i denna artikel ska, på ansökan eller självmant, återkalla intyget om det beviljats

felaktigt, med beaktande av de krav som fastställs i artikel 47. Artikel 49 ska tillämpas i enlighet med detta.

3. Förfarandet, inbegripet ett eventuellt överklagande, för rättelse eller återkallelse av intyget ska regleras av lagen i

ursprungsmedlemsstaten.

Artikel 49

Intyg om bristande eller begränsad verkställbarhet

1. Om och i den mån ett avgörande för vilket ett intyg har utfärdats i enlighet med artikel 47 har upphört att vara

verkställbart eller verkställbarheten har skjutits upp eller begränsats ska, på ansökan som kan inges när som helst till

domstolen i ursprungsmedlemsstaten, som meddelats till kommissionen i enlighet med artikel 103, ett intyg utfärdas i

vilket bristen på eller begränsningen av verkställbarheten anges, med användning av standardformuläret i bilaga VII.

2. Intyget ska fyllas i och utfärdas på samma språk som avgörandet. Intyget får även på begäran av en av parterna

utfärdas på ett annat av Europeiska unionens officiella språk. Detta medför inte någon skyldighet för den domstol som

utfärdar intyget att tillhandahålla en översättning eller translitterering av det översättningsbara innehållet i fritextfälten.

U n d e r a v s n i t t 4

V ä g r a n a v e r k ä n n a n d e o c h v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 50

Oförenliga avgöranden

Erkännande och verkställighet av ett avgörande som avses i artikel 42.1 ska vägras om och i den mån som det är

oförenligt med ett senare avgörande i frågor om föräldraansvar som rör samma barn och som har meddelats

a) i den medlemsstat där erkännande begärs, eller

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/35

b) i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har hemvist, såvida det sist meddelade avgörandet

uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där erkännande begärs.

AVSNITT 3

Gemensamma bestämmelser om verkställighet

U n d e r a v s n i t t 1

V e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 51

Verkställighetsförfarande

1. Med förbehåll för bestämmelserna i detta avsnitt ska verkställighetsförfarandet för avgöranden som meddelats i en

annan medlemsstat regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna

41, 50, 56 och 57 ska ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i ursprungsmedlems­

staten verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som ett avgörande som har meddelats i den

medlemsstaten.

2. Det ska inte krävas att den part som ansöker om verkställighet av ett avgörande som har meddelats i en annan

medlemsstat ska ha en postadress i den verkställande medlemsstaten. Det ska krävas att den parten har ett befullmäktigat

ombud i den verkställande medlemsstaten endast om ett sådant ombud är obligatoriskt enligt lagen i den verkställande

medlemsstaten oberoende av parternas medborgarskap.

Artikel 52

Behöriga verkställande myndigheter

Ansökan om verkställighet ska ges in till den myndighet som är behörig verkställande myndighet enligt lagen i den

verkställande medlemsstaten och som meddelats av den medlemsstaten till kommissionen i enlighet med artikel 103.

Artikel 53

Delvis verkställighet

1. En part som ansöker om verkställighet av ett avgörande kan ansöka om att avgörandet ska verkställas delvis.

2. Om ett avgörande omfattar flera yrkanden och verkställighet har vägrats för ett eller flera av dem ska verkställighet

ändå vara möjlig för de delar av avgörandet som inte påverkas av vägran.

3. Punkterna 1 och 2 i denna artikel ska inte tillämpas för att verkställa ett avgörande om återlämnande av ett barn

utan att också verkställa alla eventuella interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som har beslutats för att

skydda barnet från den risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention.

Artikel 54

Arrangemang för utövande av umgänge

1. De behöriga verkställande myndigheterna eller domstolarna i den verkställande medlemsstaten får besluta om

arrangemangen för utövande av umgänge, om de nödvändiga arrangemangen inte alls eller endast otillräckligt regleras

i det avgörande som har meddelats av de domstolar i medlemsstaten som är behöriga att pröva ärendet i sak och under

förutsättning att de väsentliga inslagen i det avgörandet iakttas.

2. De

arrangemang

som

beslutas

enligt

punkt

1

ska

upphöra

att

gälla

till

följd

av

ett

senare

avgörande

som

har

meddelats av de domstolar i medlemsstaten som är behöriga att pröva ärendet i sak.

L 178/36

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 55

Delgivning av intyg och avgörande

1. Om

verkställighet

begärs

av

ett

avgörande

som

har

meddelats

i

en

annan

medlemsstat

ska

det

relevanta

intyg

som

utfärdats enligt artikel 36 eller 47 delges den person mot vilken verkställighet begärs innan den första verkställighets­

åtgärden vidtas. Intyget ska åtföljas av avgörandet, om detta inte redan har delgetts den personen, och, i tillämpliga fall, av

detaljerna i det arrangemang som avses i artikel 54.1.

2. Om

delgivningen

ska

verkställas

i

en

annan

medlemsstat

än

ursprungsmedlemsstaten

får

den

person

mot

vilken

verkställighet begärs begära en översättning eller translitterering av

a) avgörandet, för att kunna bestrida verkställigheten,

b) i tillämpliga fall, det översättningsbara innehållet i fritextfälten i det intyg som utfärdats i enlighet med artikel 47,

om avgörandet eller intyget inte är avfattat på eller åtföljs av en översättning eller translitterering till antingen ett språk

som han eller hon förstår eller det officiella språket i den medlemsstat där han eller hon har hemvist eller, om det finns

flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där han eller

hon har hemvist.

3. Om

en

översättning

eller

translitterering

begärs

enligt

punkt

2

får

inga

andra

verkställighetsåtgärder

än

säkerhets­

åtgärder vidtas förrän översättningen eller translittereringen har tillhandahållits den person mot vilken verkställighet

begärs.

4. Punkterna 2 och 3 ska inte tillämpas i den mån avgörandet och, i tillämpliga fall, det intyg som avses i punkt 1

redan har delgetts den person mot vilken verkställighet begärs i överensstämmelse med kraven på översättning eller

translitterering i punkt 2.

U n d e r a v s n i t t 2

U p p s k j u t a n d e a v v e r k s t ä l l i g h e t s f ö r f a r a n d e t o c h v ä g r a n a v v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 56

Uppskjutande och vägran

1. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

i

den

verkställande

medlemsstaten

ska

självmant

eller

på

ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs eller, om tillämpligt enligt nationell lag, barnet i fråga, skjuta upp

verkställighetsförfarandet om avgörandets verkställbarhet har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten.

2. Den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen i den verkställande medlemsstaten får, på ansökan av den

person mot vilken verkställighet begärs eller, om tillämpligt enligt nationell lag, barnet i fråga, helt eller delvis skjuta upp

verkställighetsförfarandet av något av följande skäl:

a) Talan mot avgörandet har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel.

b) Tidsfristen för en sådan talan mot avgörandet genom ordinära rättsmedel som avses i led a har ännu inte löpt ut.

c) En ansökan om vägran av verkställighet som grundar sig på artikel 41, 50 eller 57 har lämnats in.

d) Den person mot vilken verkställighet begärs har i enlighet med artikel 48 ansökt om återkallelse av ett intyg som

utfärdats i enlighet med artikel 47.

3. Om

den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

skjuter

upp

verkställighetsförfarandena

av

det

skäl

som avses i punkt 2 b får den ange en tidsfrist inom vilken överklagande ska inges.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/37

4. I undantagsfall får den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen på ansökan av den person mot vilken

verkställighet begärs eller, om tillämpligt enligt nationell lag, barnet i fråga eller en berörd part som agerar för barnets

bästa, skjuta upp verkställighetsförfarandet om verkställigheten skulle innebära att barnet utsätts för en allvarlig risk för

fysisk eller psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på

grund av någon annan betydande ändring av omständigheterna.

Verkställigheten ska återupptas så snart den allvarliga risken för fysisk eller psykisk skada upphör.

5. I de fall som avses i punkt 4 ska den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen innan de vägrar verk­

ställighet enligt punkt 6 vidta lämpliga åtgärder för att underlätta verkställighet i enlighet med nationell lag och nationella

förfaranden och i enlighet med barnets bästa.

6. Om den allvarliga risk som avses i punkt 4 är av bestående karaktär, får den behöriga verkställande myndigheten

eller domstolen, på ansökan, vägra verkställighet av avgörandet.

Artikel 57

Skäl för uppskjutande eller vägran av verkställighet enligt nationell lag

De skäl för uppskjutande eller vägran av verkställighet som gäller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten ska

tillämpas såvida dessa inte är oförenliga med tillämpningen av artiklarna 41, 50 och 56.

Artikel 58

Behörighet för myndigheter eller domstolar som prövar vägran av verkställighet

1. Ansökan

om

vägran

av

verkställighet

som

grundar

sig

på

artikel

39

ska

lämnas

in

till

den

domstol

som

meddelats

av varje medlemsstat till kommissionen enligt artikel 103. Ansökan om vägran av verkställighet på andra grunder som

anges i eller tillåts enligt denna förordning ska lämnas in till den myndighet eller domstol som meddelats av varje

medlemsstat till kommissionen enligt artikel 103.

2. Den lokala behörigheten för den myndighet eller domstol som meddelats av varje medlemsstat till kommissionen

enligt artikel 103 ska fastställas enligt lagen i den medlemsstat där ett förfarande i enlighet med punkt 1 i den här artikeln

inleds.

Artikel 59

Ansökan om vägran av verkställighet

1. Förfarandet vid ansökan om vägran av verkställighet ska, i den mån det inte omfattas av denna förordning, regleras

av lagen i den verkställande medlemsstaten.

2. Sökanden

ska

tillhandahålla

den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

en

kopia

av

avgörandet

och,

om tillämpligt och möjligt, det relevanta intyg som utfärdats i enlighet med artikel 36 eller 47.

3. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

får

när

så

är

nödvändigt

begära

att

sökanden

tillhanda­

håller en översättning eller translitterering, i enlighet med artikel 91, av det översättningsbara innehållet i fritextfälten i det

relevanta intyg som utfärdats enligt artikel 36 eller 47 och som anger den skyldighet som ska verkställas.

4. Om

den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

inte

kan

fortsätta

handläggningen

utan

en

trans­

litterering eller översättning av avgörandet får den begära att sökanden tillhandahåller en sådan översättning eller trans­

litterering i enlighet med artikel 91.

5. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

domstolen

får

befria

sökanden

från

skyldigheten

att

ge

in

de

hand­

lingar som avses i punkt 2 om

a) den redan innehar dem, eller

b) den finner det orimligt att begära att sökanden ska tillhandahålla dem.

L 178/38

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

I det fall som avses i första stycket b får den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen begära att den andra

parten tillhandahåller dessa handlingar.

6. Det ska inte krävas att den part som ansöker om vägran av verkställighet av ett avgörande som har meddelats i en

annan medlemsstat ska ha en postadress i den verkställande medlemsstaten. Det ska krävas att den parten har ett

befullmäktigat ombud i den verkställande medlemsstaten endast om ett sådant ombud är obligatoriskt enligt lagen i

den verkställande medlemsstaten oberoende av parternas medborgarskap.

Artikel 60

Skyndsamma förfaranden

Den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen ska agera utan onödigt dröjsmål i förfaranden rörande ansökan

om vägran av verkställighet.

Artikel 61

Överklagande eller annat angripande

1. En part får överklaga eller på annat sätt angripa ett avgörande med anledning av ansökan om vägran av verk­

ställighet.

2. Ett överklagande eller annat angripande ska ges in till den myndighet eller domstol som den verkställande medlems­

staten har meddelat till kommissionen enligt artikel 103 såsom den myndighet eller domstol till vilken ett sådant

överklagande eller annat angripande ska ges in.

Artikel 62

Ytterligare överklagande eller annat angripande

Ett avgörande som meddelats med anledning av ett överklagande eller annat angripande får bara överklagas eller angripas

i de fall de domstolar vid vilka ett ytterligare överklagande eller annat angripande ska ges in har meddelats till kom­

missionen av den berörda medlemsstaten enligt artikel 103.

Artikel 63

Vilandeförklaring av ärenden

1. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

eller

den

domstol

till

vilken

en

ansökan

om

vägran

av

verkställighet

ges

in

eller som handlägger ett överklagande som getts in enligt artikel 61 eller 62 får låta handläggningen av ärendet vila av

något av följande skäl:

a) Talan mot avgörandet har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel.

b) Tidsfristen för en sådan talan mot avgörandet genom ordinära rättsmedel som avses i led a har ännu inte löpt ut.

c) Den person mot vilken verkställighet begärs har ansökt om återkallelse i enlighet med artikel 48 av ett intyg som

utfärdats enligt artikel 47.

2. Om den behöriga verkställande myndigheten eller domstolen låter handläggningen av ärendet vila av det skäl som

avses i punkt 1 b får den ange den tidsfrist inom vilken sådan talan ska föras.

AVSNITT 4

Officiella handlingar och överenskommelser

Artikel 64

Tillämpningsområde

Detta avsnitt är tillämpligt i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och föräldraansvar på officiella handlingar som har

upprättats formellt eller registrerats, och på överenskommelser som har registrerats, i en medlemsstat som förklarar sig

behörig enligt kapitel II.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/39

Artikel 65

Erkännande och verkställighet av officiella handlingar och överenskommelser

1. Officiella handlingar och överenskommelser om hemskillnad och äktenskapsskillnad som har bindande rättsverkan i

ursprungsmedlemsstaten ska erkännas i andra medlemsstater utan att något särskilt förfarande krävs. Avsnitt 1 i detta

kapitel ska tillämpas i enlighet med detta, såvida inget annat föreskrivs i det här avsnittet.

2. Officiella handlingar och överenskommelser i mål om föräldraansvar som har bindande rättsverkan och är verk­

ställbara i ursprungsmedlemsstaten ska erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan att det krävs någon verk­

ställbarhetsförklaring. Avsnitten 1 och 3 i detta kapitel ska tillämpas i enlighet med detta, såvida inget annat föreskrivs i

det här avsnittet.

Artikel 66

Intyg

1. Domstolen eller den behöriga myndigheten i en ursprungsmedlemsstat, som meddelats till kommissionen enligt

artikel 103, ska på ansökan av någon av parterna utfärda ett intyg om en officiell handling eller en överenskommelse

a) i äktenskapsfrågor med användning av formuläret i bilaga VIII,

b) i frågor om föräldraansvar med användning av formuläret i bilaga IX.

Det intyg som avses i led b ska innehålla en sammanfattning av den verkställbara förpliktelse som ingår i den officiella

handlingen eller överenskommelsen.

2. Intyget

får

utfärdas

endast

om

de

följande

villkoren

är

uppfyllda:

a) Den medlemsstat som bemyndigade den offentliga myndigheten eller annan myndighet att formellt upprätta eller

registrera den officiella handlingen eller att registrera överenskommelsen var behörig enligt kapitel II.

b) Den officiella handlingen eller överenskommelsen har bindande rättsverkan i den medlemsstaten.

3.

Trots vad som sägs i punkt 2 får intyget inte utfärdas i frågor om föräldraansvar om något tyder på att den officiella

handlingens eller överenskommelsens innehåll strider mot barnets bästa.

4. Intyget

ska

upprättas

på

det

språk

som

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

är

upprättad

på.

Det

får

också på begäran av en av parterna utfärdas på ett annat av Europeiska unionens institutioners officiella språk. Detta

medför inte någon skyldighet för den domstol eller behöriga myndighet som utfärdar intyget att tillhandahålla en

översättning eller translitterering av det översättningsbara innehållet i fritextfälten.

5.

Om intyget inte inges får den officiella handlingen eller överenskommelsen inte erkännas eller verkställas i en annan

medlemsstat.

Artikel 67

Rättelse och återkallelse av intyget

1.

Domstolen eller den behöriga medlemsstaten i ursprungsmedlemsstaten, som meddelats till kommissionen i enlighet

med artikel 103, ska på ansökan, och får självmant, rätta intyget om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande

föreligger en brist på överensstämmelse mellan den officiella handlingen eller överenskommelsen och intyget.

2. Den domstol eller behöriga myndighet som avses i punkt 1 i denna artikel ska på ansökan eller självmant återkalla

intyget om det beviljats felaktigt, med beaktande av de krav som fastställs i artikel 66.

3. Förfarandet, inbegripet överklagande, för rättelse eller återkallelse av intyget ska regleras av lagen i ursprungsmed­

lemsstaten.

L 178/40

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 68

Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet

1. Erkännande av en officiell handling eller överenskommelse om hemskillnad eller äktenskapsskillnad ska vägras om

a) ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där erkän­

nande begärs,

b) det är oförenligt med ett avgörande, en officiell handling eller en överenskommelse mellan samma parter i den

medlemsstat där erkännande begärs, eller

c) det är oförenligt med ett avgörande, en officiell handling eller en överenskommelse som tidigare har meddelats i en

annan medlemsstat eller i en icke-medlemsstat mellan samma parter, såvida det avgörande, den officiella handling eller

den överenskommelse som meddelats först uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där

erkännande begärs.

2. Erkännande

eller

verkställighet

av

en

officiell

handling

eller

överenskommelse

i

frågor

om

föräldraansvar

ska

vägras

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där

erkännande begärs, med hänsyn tagen till barnets bästa,

b) om en person ansöker om det och hävdar att den officiella handlingen eller överenskommelsen hindrar honom eller

henne från att utöva sitt föräldraansvar, om den officiella handlingen upprättats eller registrerats utan den personens

delaktighet eller om överenskommelsen ingåtts och registrerats utan den personens delaktighet,

c) om och i den mån den är oförenlig med ett senare avgörande eller en senare officiell handling eller överenskommelse i

frågor om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där erkännande eller verkställighet begärs,

d) om och i den mån den är oförenlig med ett senare avgörande eller en senare officiell handling eller överenskommelse i

frågor om föräldraansvar som har meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har

hemvist, såvida det avgörande, den officiella handling eller den överenskommelse som meddelats sist uppfyller de

nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där erkännande eller verkställighet begärs.

3. Erkännande

eller

verkställighet

av

en

officiell

handling

eller

överenskommelse

i

frågor

om

föräldraansvar

får

vägras

om den officiella handlingen upprättades formellt eller registrerades, eller om överenskommelsen registrerades, utan att ett

barn som är i stånd att bilda egna åsikter har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter.

AVSNITT 5

Övriga bestämmelser

Artikel 69

Förbud mot omprövning av ursprungsdomstolens behörighet

Behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida ett avgörande strider

mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 38 a och artikel 39 a får inte avse behörighetsreglerna i

artiklarna 3–14.

Artikel 70

Olikheter i tillämplig lag

Erkännande av ett avgörande i äktenskapsmål får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där ett sådant

erkännande begärs inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständig­

heter.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/41

Artikel 71

Förbud mot omprövning i sak

Ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat får aldrig omprövas i sak.

Artikel 72

Överklagande i vissa medlemsstater

Om ett avgörande meddelats i Irland, Cypern eller Förenade kungariket ska varje form av överklagande som står till buds

i ursprungsmedlemsstaten anses som sådan talan mot avgörande genom ordinära rättsmedel som avses i detta kapitel.

Artikel 73

Kostnader

Detta kapitel ska även tillämpas vid fastställande av de kostnader och avgifter som hänför sig till förfaranden som

omfattas av denna förordning och till verkställighet av varje beslut om sådana kostnader och avgifter.

Artikel 74

Rättshjälp

1. Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis har fått rättshjälp eller varit befriad från kostnader och

avgifter, ska han eller hon vid de förfaranden som avses i artiklarna 30.3, 40 och 59 vara berättigad till rättshjälp eller

befrielse från kostnader och avgifter i största möjliga utsträckning enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

2. Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten har varit befriad från alla kostnader i samband med ett förfarande vid en

administrativ myndighet som meddelats till kommissionen enligt artikel 103 ska han eller hon vid alla förfaranden som

avses i artiklarna 30.3, 40 och 59 vara berättigad till rättshjälp i enlighet med punkt 1 i den här artikeln. För detta

ändamål ska den parten lämna in en förklaring utfärdad av den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten, som

visar att han eller hon uppfyller de ekonomiska villkoren för att helt eller delvis beviljas rättshjälp eller befrielse från

kostnader och avgifter.

Artikel 75

Säkerhet, borgen eller deposition

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av en part som i en medlemsstat begär

verkställighet av ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat på den grunden att han eller hon är utländsk

medborgare eller att han eller hon inte har hemvist i den verkställande medlemsstaten.

kapitel v

samarbete i frÅgor om fÖrÄldraansvar

Artikel 76

Utseende av centralmyndigheter

Varje medlemsstat ska utse en eller flera centralmyndigheter med uppgift att bistå vid tillämpningen av denna förordning i

frågor om föräldraansvar och ska ange deras territoriella eller materiella befogenheter. Om en medlemsstat har utsett mer

än en centralmyndighet ska meddelanden i princip skickas direkt till den behöriga centralmyndigheten. Om ett medde­

lande skickas till en centralmyndighet som inte är behörig, ska denna sända det vidare till den behöriga centralmyndig­

heten och informera avsändaren om detta.

Artikel 77

Centralmyndigheternas allmänna uppgifter

1. Centralmyndigheterna

ska

lämna

information

om

nationell

lagstiftning

och

nationella

förfaranden

och

tjänster

som

finns att tillgå i frågor om föräldraansvar och vidta de åtgärder som de anser är lämpliga för att förbättra tillämpningen av

denna förordning.

L 178/42

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

2. Centralmyndigheterna

ska

samarbeta

sinsemellan

och

främja

samarbete

mellan

de

behöriga

myndigheterna

i

sina

medlemsstater för att uppnå syftena med denna förordning.

3. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 får det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område anlitas.

Artikel 78

Begäran genom centralmyndigheter

1. Centralmyndigheter

ska

på

begäran

av

en

centralmyndighet

i

en

annan

medlemsstat

samarbeta

i

enskilda

ärenden

för att uppnå syftena med denna förordning.

2. Begäranden i enlighet med detta kapitel får göras av en domstol eller en behörig myndighet. Begäranden i enlighet

med artikel 79 c och g och artikel 80.1 c får också göras av personer med föräldraansvar.

3. Utom i brådskande fall och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 86 ska en begäran i enlighet med detta

kapitel lämnas in till centralmyndigheten i den medlemsstat där den anmodande domstolen eller behöriga myndigheten

finns eller där sökanden har hemvist.

4. Denna artikel ska inte hindra centralmyndigheter eller behöriga myndigheter från att ingå eller upprätthålla befint­

liga överenskommelser eller arrangemang med centralmyndigheter eller behöriga myndigheter i en eller flera andra

medlemsstater för att möjliggöra direkta kontakter i förbindelserna med varandra.

5. Detta kapitel ska inte hindra en person med föräldraansvar från att ansöka direkt vid domstolar i en annan

medlemsstat.

6. Ingenting i artiklarna 79 och 80 ska innebära att en centralmyndighet åläggs att utöva befogenheter som endast får

utövas av rättsliga myndigheter i enlighet med lagen i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 79

Anmodade centralmyndigheters särskilda uppgifter

Anmodade centralmyndigheter ska, direkt eller via domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ vidta alla lämpliga

åtgärder för att

a) i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden biträda med att ta reda på var ett barn befinner sig, om det kan

antas att barnet befinner sig på den anmodade medlemsstatens territorium och den informationen är nödvändig för att

utföra en ansökan eller begäran enligt denna förordning,

b) insamla och utbyta information som är relevant i förfaranden i frågor om föräldraansvar enligt artikel 80,

c) informera och biträda personer med föräldraansvar som söker erkännande och verkställighet av avgöranden inom den

anmodade centralmyndighetens territorium, i synnerhet rörande umgänge och återlämnande av barn, inklusive, vid

behov, information om hur de kan få rättshjälp,

d) underlätta kontakt mellan domstolar, behöriga myndigheter och andra berörda organ, i synnerhet när det gäller till­

lämpning av artikel 81,

e) underlätta kontakt mellan domstolar vid behov, i synnerhet när det gäller tillämpning av artiklarna 12, 13, 15 och 20,

f) lämna information och biträde som kan vara till nytta för domstolar och behöriga myndigheter vid tillämpningen av

artikel 82, och

g) underlätta överenskommelser mellan personer med föräldraansvar genom medling eller andra metoder för alternativ

tvistlösning och underlätta gränsöverskridande samarbete i detta syfte.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/43

Artikel 80

Samarbete med avseende på insamling och utbyte av information som är relevant i förfaranden i frågor om

föräldraansvar

1. Centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet har eller har haft hemvist eller där det befinner eller har befunnit

sig, direkt eller genom domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ, efter en motiverad begäran

a) ska tillhandahålla en rapport, om en sådan är tillgänglig, eller utarbeta och tillhandahålla en rapport om

i) barnets situation,

ii) varje pågående förfarande som rör frågor om föräldraansvar för barnet, eller

iii) avgöranden som har meddelats i frågor om föräldraansvar för barnet,

b) ska tillhandahålla eventuell övrig information som är relevant i förfaranden i frågor om föräldraansvar i den anmo­

dande medlemsstaten, särskilt angående situationen för en förälder, anhörig eller annan person som kan vara lämplig

att ta hand om barnet, om detta krävs med hänsyn till barnets situation, eller

c) får begära att domstolen eller den behöriga myndigheten i dess medlemsstat överväger huruvida åtgärder behöver

vidtas till skydd för barnets person eller egendom.

2. I

fall

då

barnet

utsätts

för

allvarlig

fara

ska

den

domstol

eller

den

behöriga

myndighet

som

överväger

att

vidta

eller

har vidtagit åtgärder till skydd för barnet, om den är medveten om att barnets vistelseort har ändrats till, eller att barnet

befinner sig i, en annan medlemsstat, underrätta domstolarna eller de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten

om den fara som råder och de åtgärder som vidtagits eller övervägs. Denna information får överföras direkt eller genom

centralmyndigheterna.

3. De

begäranden

som

avses

i

punkterna

1

och

2

och

eventuella

ytterligare

handlingar

ska

åtföljas

av

en

översättning

till det officiella språket i den anmodade medlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, till

det officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där begäran ska handläggas eller till ett annat språk som

den anmodade medlemsstaten uttryckligen godtar. Medlemsstaterna ska meddela sådant godtagande till kommissionen i

enlighet med artikel 103.

4. Den

information

som

avses

i

punkt

1

ska

översändas

till

den

anmodande

centralmyndigheten

senast

tre

månader

efter mottagandet av begäran utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella omständigheter.

Artikel 81

Genomförande av avgöranden i mål om föräldraansvar i en annan medlemsstat

1. En domstol i en medlemsstat får begära att domstolarna eller de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat

bistår med genomförandet av avgöranden i mål om föräldraansvar som har meddelats enligt denna förordning, särskilt i

fråga om att säkerställa det faktiska utövandet av umgänge.

2. Den begäran som avses i punkt 1 och eventuella åtföljande handlingar ska åtföljas av en översättning till det

officiella språket i den anmodade medlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, till det

officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där begäran ska handläggas eller till ett annat språk som den

anmodade medlemsstaten uttryckligen godtar. Medlemsstaterna ska meddela sådant godtagande till kommissionen i

enlighet med artikel 103.

L 178/44

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

Artikel 82

Placering av barnet i en annan medlemsstat

1. Om en domstol eller en behörig myndighet avser att placera barnet i en annan medlemsstat, ska den först inhämta

godkännande från behörig myndighet i den andra medlemsstaten. För detta ändamål ska centralmyndigheten i den

anmodande medlemsstaten till centralmyndigheten i den anmodade medlemsstat där barnet ska placeras översända en

begäran om godkännande som inbegriper en rapport om barnet tillsammans med skälen för den placering eller vård som

föreslås, information om planerad finansiering och all annan information som den anser vara relevant, såsom placering­

ens förväntade varaktighet.

2. Punkt 1 ska inte tillämpas när barnet ska placeras hos en förälder.

Medlemsstater får besluta att deras godkännande i enlighet med punkt 1 inte krävs för placeringar inom deras territorium

hos vissa kategorier av nära anhöriga utöver föräldrar. Dessa kategorier ska meddelas till kommissionen enligt artikel 103.

3. Centralmyndigheten i en annan medlemsstat får informera en domstol eller en behörig myndighet som överväger

en placering av ett barn om en nära anknytning som barnet har till den medlemsstaten. Detta ska inte påverka nationell

lag och nationella förfaranden i den medlemsstat som överväger placeringen.

4. Den begäran och alla eventuella ytterligare handlingar som avses i punkt 1 ska åtföljas av en översättning till det

officiella språket i den anmodade medlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, till det

officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där begäran ska handläggas eller till ett annat språk som den

anmodade medlemsstaten uttryckligen godtar. Medlemsstaterna ska meddela sådant godtagande till kommissionen i

enlighet med artikel 103.

5. Den placering som avses i punkt 1 får endast beslutas eller arrangeras av den anmodande medlemsstaten efter det

att den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten har godkänt placeringen.

6. Avgörandet om att bevilja eller vägra godkännande ska översändas till den anmodande centralmyndigheten senast

tre månader från mottagandet av begäran utom i fall då detta är omöjligt på grund av exceptionella omständigheter.

7. Formen för att inhämta godkännande ska regleras av nationell lag i den anmodade medlemsstaten.

8. Denna artikel ska inte hindra centralmyndigheter eller behöriga myndigheter från att ingå eller upprätthålla befint­

liga överenskommelser eller arrangemang med centralmyndigheter eller behöriga myndigheter i en eller flera andra

medlemsstater som underlättar samrådsförfarandet för att erhålla ett godkännande i förbindelserna med varandra.

Artikel 83

Centralmyndigheters kostnader

1. Centralmyndigheternas

biträde

enligt

denna

förordning

ska

vara

kostnadsfritt.

2. Varje centralmyndighet ska bära sina egna kostnader vid tillämpning av denna förordning.

Artikel 84

Möten mellan centralmyndigheter

1. Centralmyndigheterna ska för att underlätta tillämpningen av denna förordning sammanträda regelbundet.

2. Centralmyndigheternas

möten

ska

framför

allt

sammankallas

av

kommissionen

inom

ramen

för

det

europeiska

rättsliga nätverket på privaträttens område i enlighet med beslut 2001/470/EG.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/45

kapitel vi

allmÄnna bestÄmmelser

Artikel 85

Tillämpningsområde

Detta kapitel ska gälla för handläggning av begäranden och ansökningar enligt kapitlen III–V.

Artikel 86

Samarbete och kontakt mellan domstolar

1. Vid

tillämpning

av

denna

förordning

får

domstolarna

samarbeta

och

ha

kontakt

direkt

med,

eller

begära

infor­

mation direkt från, varandra, förutsatt att denna kontakt respekterar de processuella rättigheter som tillkommer parterna i

förfarandet och informationens konfidentialitet.

2. Det samarbete som avses i punkt 1 får genomföras på ett sätt som domstolen anser lämpligt. Det kan särskilt gälla

a) kontakt vid tillämpning av artiklarna 12 och 13,

b) information i enlighet med artikel 15,

c) information om pågående förfaranden vid tillämpning av artikel 20, och

d) kontakt vid tillämpning av kapitlen III–V.

Artikel 87

Insamling och översändning av information

1. Den anmodade centralmyndigheten ska översända varje ansökan, begäran eller den information som dessa inne­

håller i frågor om föräldraansvar eller internationella bortföranden av barn, beroende på vad som är lämpligt, enligt denna

förordning till domstolen eller den behöriga myndigheten i sin medlemsstat eller till en mellanhand, beroende på vad som

är lämpligt enligt nationell lag och nationella förfaranden.

2. En mellanhand, en domstol eller en behörig myndighet till vilken den information som avses i punkt 1 har

översänts enligt denna förordning får endast använda den för tillämpningen av denna förordning.

3. Den mellanhand, den domstol eller den behöriga myndighet som i den anmodade staten innehar eller är behörig att

insamla information som krävs för att utföra en begäran eller en ansökan enligt denna förordning ska tillhandahålla den

informationen till den anmodade centralmyndigheten på dess begäran i de fall där den anmodade centralmyndigheten inte

har direkt tillgång till informationen.

4. Den anmodade centralmyndigheten ska vid behov översända den information som erhållits enligt denna artikel till

den anmodande centralmyndigheten i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden.

Artikel 88

Underrättelse till den registrerade

Om det finns en risk för att skyldigheten att informera den registrerade enligt artikel 14.1–14.4 i förordning (EU)

2016/679 negativt kan påverka en effektiv handläggning av den begäran eller ansökan enligt denna förordning för

vilken informationen översändes, får den skjutas upp till dess att handläggningen av begäran eller ansökan har avslutats.

Artikel 89

Förbud mot att lämna ut information

1. En centralmyndighet, en domstol eller en behörig myndighet får inte lämna ut eller bekräfta information som

insamlats eller översänts vid tillämpningen av kapitlen III–VI om den fastställer att detta skulle kunna äventyra barnets

eller en annan persons hälsa, säkerhet eller frihet.

L 178/46

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

2. Ett sådant fastställande i en medlemsstat ska beaktas av centralmyndigheterna, domstolarna och de behöriga

myndigheterna i de andra medlemsstaterna, särskilt i fall av våld i nära relationer.

3. Inget

i

denna

artikel

ska

hindra

centralmyndigheter,

domstolar

och

behöriga

myndigheter

från

att

insamla

och

till

varandra översända information om det är nödvändigt för att fullgöra skyldigheterna enligt kapitlen III–VI.

Artikel 90

Legalisering eller annat liknande förfarande

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas inom ramen för denna förordning.

Artikel 91

Språk

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

artikel

55.2

a

ska,

om

en

översättning

eller

translitterering

krävs

enligt

denna

förordning, en sådan översättning eller translitterering göras till det officiella språket i den berörda medlemsstaten eller,

om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, till det officiella språket eller ett av de officiella språken för

domstolsförfarandena på den plats där ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat görs gällande eller en

ansökan ges in, i enlighet med lagen i den medlemsstaten.

2. Översättningar eller translittereringar av det översättningsbara innehållet i fritextfälten i de intyg som avses i

artiklarna 29, 36, 47, 49 och 66 får göras till ett eller flera av Europeiska unionens institutioners övriga officiella språk

som den berörda medlemsstaten i enlighet med artikel 103 har meddelat att den kan godta.

3. Medlemsstaterna

ska

meddela

kommissionen

vilket

eller

vilka

av

Europeiska

unionens

institutioners

officiella

språk

utöver det eller de egna språken som kan godtas för meddelanden till centralmyndigheterna.

4. Varje översättning som krävs för tillämpningen av kapitlen III och IV ska göras av en person som är kvalificerad för

att göra översättningar i någon av medlemsstaterna.

kapitel vii

delegerade akter

Artikel 92

Ändring av bilagorna

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 93 med avseende på ändring av bilagorna I–IX i

syfte att uppdatera eller göra tekniska ändringar av de bilagorna.

Artikel 93

Utövande av delegeringen

1. Befogenheten

att

anta

delegerade

akter

ges

till

kommissionen

med

förbehåll

för

de

villkor

som

anges

i

denna

artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 92 ska ges till kommissionen tills vidare från och med

den 22 juli 2019.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 92 får när som helst återkallas av rådet. Ett beslut om återkallelse

innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att

det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte

giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/47

4. Innan

kommissionen

antar

en

delegerad

akt,

ska

den

samråda

med

experter

som

utsetts

av

varje

medlemsstat

i

enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den delge rådet denna.

6. En delegerad akt som antas enligt artikel 92 ska träda i kraft endast om rådet inte har gjort invändningar mot den

delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs rådet, eller om rådet, före utgången av

den perioden, har underrättat kommissionen om att det inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två

månader på rådets initiativ.

7. Europaparlamentet

ska

informeras

om

kommissionens

antagande

av

delegerade

akter

och

om

eventuella

invänd­

ningar mot dessa och om återkallelse av rådets delegering av befogenheter.

kapitel viii

fÖrhÅllande till andra instrument

Artikel 94

Förhållande till andra instrument

1. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 2 i denna artikel och artiklarna 95–100 ska denna förordning, för

medlemsstaterna, ersätta sådana konventioner som gällde vid ikraftträdandet av förordning (EG) nr 2201/2003, som

ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i den här förordningen.

2. Finland och Sverige gavs möjlighet att, i enlighet med artikel 59.2 i förordning (EG) nr 2201/2003 och om inte

annat följde av de villkor som anges i leden b och c i den bestämmelsen, avge en förklaring om att konventionen av den

6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestäm­

melser om äktenskap, adoption och förmynderskap, tillsammans med slutprotokollet till den konventionen, ska tillämpas,

helt eller delvis, i förbindelserna mellan dem, i stället för bestämmelserna i den förordningen. Deras respektive förklaringar

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning som en bilaga till förordning (EG) nr 2201/2003. Dessa medlems­

stater kan när som helst återkalla förklaringarna, helt eller delvis.

3. Bestämmelser

om

domstols

behörighet

i

varje

framtida

överenskommelse

mellan

de

medlemsstater

som

anges

i

punkt 2 rörande frågor som regleras av denna förordning, ska vara i linje med de behörighetsregler som föreskrivs i

denna förordning.

4. Principen

om

förbud

mot

diskriminering

på

grund

av

nationalitet

när

det

gäller

unionens

medborgare

ska

iakttas.

5. Avgöranden

meddelade

av

en

domstol

i

någon

av

de

nordiska

stater

som

har

avgett

en

förklaring

enligt

punkt

2

ska

erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i kapitel IV avsnitt 1, om domstolen

har grundat sin behörighet på en bestämmelse som har en motsvarighet i kapitel II.

6. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

a) en kopia av de överenskommelser och de enhetliga lagar varigenom dessa överenskommelser genomförs som avses i

punkt 3,

b) varje uppsägning eller ändring av de överenskommelser och enhetliga lagar som avses i punkterna 2 och 3.

Sådan information ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 95

Förhållande till vissa multilaterala konventioner

När det gäller en fråga som omfattas av denna förordning ska denna förordning, i förbindelserna mellan medlemsstaterna,

ha företräde framför följande konventioner:

a) Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor om skydd för

underåriga.

L 178/48

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

b) Luxemburgkonventionen av den 8 september 1967 om erkännande av domar rörande äktenskaps giltighet.

c) Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

d) Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om

barn samt om återställande av vård av barn.

Artikel 96

Förhållande till 1980 års Haagkonvention

Om ett barn olovligt har bortförts till, eller olovligt kvarhålls i, en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet

hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, ska bestämmelserna i 1980 års Haagkon­

vention fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av bestämmelserna i kapitlen III och VI i denna

förordning. Om ett avgörande meddelat i en medlemsstat enligt vilket barnet ska återlämnas i enlighet med 1980 års

Haagkonvention måste erkännas av och verkställas i en annan medlemsstat till följd av ett senare olovligt bortförande

eller kvarhållande av barnet ska kapitel IV tillämpas.

Artikel 97

Förhållande till 1996 års Haagkonvention

1. I

förhållande

till

1996

års

Haagkonvention

ska

denna

förordning

tillämpas

a) med förbehåll för punkt 2 i denna artikel, när barnet i fråga har hemvist inom en medlemsstats territorium,

b) när det är fråga om att ett avgörande som meddelats av en domstol i en medlemsstat ska erkännas och verkställas på

en annan medlemsstats territorium, även om barnet i fråga har hemvist inom territoriet i en stat som är part i den

konventionen och i vilken denna förordning inte är tillämplig.

2. Trots

vad

som

sägs

i

punkt

1

gäller

följande:

a) Om parterna har överenskommit om behörighet för en domstol i en stat som är part i 1996 års Haagkonvention och

i vilken denna förordning inte är tillämplig, ska artikel 10 i den konventionen tillämpas.

b) Med avseende på överföring av behörighet mellan en domstol i en medlemsstat och en domstol i en stat som är part i

1996 års Haagkonvention och i vilken denna förordning inte är tillämplig, ska artiklarna 8 och 9 i den konventionen

tillämpas.

c) Om ett förfarande avseende föräldraansvar pågår vid en domstol i en stat som är part i 1996 års Haagkonvention och

i vilken denna förordning inte är tillämplig vid den tidpunkt då ett förfarande anhängiggörs vid en domstol i en

medlemsstat avseende samma barn och rörande samma sak, ska artikel 13 i den konventionen tillämpas.

Artikel 98

Giltighetens omfång

1. De överenskommelser och konventioner som avses i artiklarna 94–97 ska fortsätta att gälla i frågor som inte

regleras i denna förordning.

2. De

konventioner

som

avses

i

artiklarna

95–97

i

denna

förordning,

särskilt

1980

och

1996

års

Haagkonventioner,

ska fortsätta att gälla mellan de medlemsstater som är parter i de konventionerna, i överensstämmelse med artiklarna

95–97 i denna förordning.

Artikel 99

Fördrag med Heliga stolen

1. Denna förordning ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 18 maj 2004 i Vatikanstaten under­

tecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/49

2. Ett avgörande om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i punkt 1 ska

erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel IV avsnitt 1 underavsnitt 1.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 ska även gälla för följande internationella fördrag med Heliga stolen:

a) Lateranfördraget av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen, ändrat genom den överenskommelse och

det tilläggsprotokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.

b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen och Spanien om rättsliga frågor.

c) Fördraget mellan Heliga stolen och Malta om erkännande av civilrättsliga verkningar på konkordatäktenskap och på

beslut av kyrkliga myndigheter och domstolar om sådana äktenskap av den 3 februari 1993, inbegripet tillämpnings­

protokollet av samma datum, med ett tredje tilläggsprotokoll av den 27 januari 2014.

4. Erkännande

av

avgöranden

enligt

punkt

2

får

i

Spanien,

Italien

och

Malta

underkastas

samma

förfaranden

och

samma kontroller som är tillämpliga på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som meddelats i enlighet med de

internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.

5. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

a) en kopia av de fördrag som anges i punkterna 1 och 3,

b) varje uppsägning eller ändring av dessa fördrag.

kapitel ix

slutbestÄmmelser

Artikel 100

Övergångsbestämmelser

1. Denna

förordning

ska

tillämpas

endast

på

rättsliga

förfaranden

som

har

inletts,

på

officiella

handlingar

(actes

authentiques) som har upprättats formellt eller registrerats och på överenskommelser som har registrerats den 1 augusti

2022 eller senare.

2. Förordning (EG) nr 2201/2003 ska fortsätta att tillämpas på avgöranden som meddelats i rättsliga förfaranden som

har inletts, på officiella handlingar som har upprättats formellt eller registrerats och på överenskommelser som har blivit

verkställbara i den medlemsstat där de ingåtts före den 1 augusti 2022 och som omfattas av denna förordnings till­

lämpningsområde.

Artikel 101

Övervakning och utvärdering

1. Senast

den

22

augusti

2032

ska

kommissionen,

med

stöd

av

information

från

medlemsstaterna,

för

Europaparla­

mentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om efterhandsutvärderingen av

denna förordning. Rapporten ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

2. Med

början

den

2

augusti

2025

ska

medlemsstaterna

på

begäran

tillhandahålla

kommissionen

följande

information,

om sådan finns tillgänglig, som är relevant för utvärderingen av hur denna förordning fungerar och tillämpas:

a) Antal avgöranden i äktenskapsmål eller i mål om föräldraansvar där behörigheten baserats på de grunder som anges i

denna förordning.

b) Med avseende på ansökningar om verkställighet av ett avgörande enligt artikel 28.1, antal ärenden där verkställighet

inte ägt rum inom sex veckor från den tidpunkt då verkställighetsförfarandena inleddes.

L 178/50

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

c) Antal ansökningar om vägran av erkännande av ett avgörande enligt artikel 40 och antal ärenden där vägran av

erkännande beviljats.

d) Antal ansökningar om vägran av verkställighet av ett avgörande enligt artikel 58 och antal ärenden där vägran av

verkställighet beviljats.

e) Antal överklaganden som getts in enligt artikel 61 respektive 62.

Artikel 102

Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Med avseende på en medlemsstat där två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter ska

beträffande frågor som regleras av denna förordning

a) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en territoriell enhet,

b) en hänvisning till medborgarskap avse anknytning till den territoriella enhet som anges i lagen i den medlemsstaten,

c) en hänvisning till myndigheten i en medlemsstat avse myndigheten i den berörda territoriella enheten i den medlems­

staten,

d) en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse reglerna i den territoriella enhet där en fråga om

behörighet, erkännande eller verkställighet uppkommer.

Artikel 103

Uppgifter som ska meddelas kommissionen

1. Medlemsstaterna

ska

meddela

kommissionen

följande:

a) Varje myndighet som avses i artiklarna 2.2.2 b, 2.2.3 och 74.2.

b) De domstolar och myndigheter som är behöriga att utfärda intyg enligt artiklarna 36.1 och 66 samt de domstolar som

är behöriga att rätta intyg enligt artiklarna 37.1, 48.1, 49 och 66.3 jämförda med artikel 37.1.

c) De domstolar som avses i artiklarna 30.3, 52, 40.1, 58.1 och 62 samt de myndigheter och domstolar som avses i

artikel 61.2.

d) De behöriga verkställande myndigheter som avses i artikel 52.

e) De rättsmedel som avses i artiklarna 61 och 62.

f) Namn på, adress till och sätt att komma i kontakt med de centralmyndigheter som har utsetts enligt artikel 76.

g) I tillämpliga fall de kategorier av nära anhöriga som avses i artikel 82.2.

h) De språk som godtas i meddelandena till centralmyndigheterna enligt artikel 91.3.

i) De språk som godtas för översättningar enligt artiklarna 80.3, 81.2, 82.4 och 91.2.

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/51

2. Medlemsstaterna

ska

meddela

kommissionen

de

uppgifter

som

avses

i

punkt

1

senast

den

23

april

2021.

3. Medlemsstaterna

ska

meddela

kommissionen

alla

ändringar

av

de

uppgifter

som

avses

i

punkt

1.

4. Kommissionen ska offentliggöra de uppgifter som avses i punkt 1 på lämpligt sätt, inbegripet genom den euro­

peiska e-juridikportalen.

Artikel 104

Upphävande

1. Med förbehåll för artikel 100.2 i denna förordning ska förordning (EG) nr 2201/2003 upphöra att gälla den

1 augusti 2022.

2. Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i

enlighet med jämförelsetabellen i bilaga X.

Artikel 105

Ikraftträdande

1. Denna

förordning

träder

i

kraft

den

tjugonde

dagen

efter

det

att

den

har

offentliggjorts

i Europeiska unionens officiella

tidning.

2. Denna förordning ska tillämpas från och med den 1 augusti 2022, med undantag för artiklarna 92, 93 och 103,

som ska tillämpas från och med den 22 juli 2019.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Luxemburg den 25 juni 2019.

På rådets vägnar

aN anton

Ordförande

L 178/52

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA I

intyg som ska utfÄrdas av domstolen efter ett avgÖrande om vÄgran att ÅterlÄmna ett barn till en

annan medlemsstat som enbart grundar sig pÅ artikel QS fÖrsta stycket b eller artikel QS andra stycketL

eller bÅdaL i QYXP Års haagkonvention H1I

(Artikel 29.2 i rådets förordning (EU) 2019/1111 (2))

Information till de personer som mottar detta intyg i enlighet med artikel 29.5 i förordningen

Om, vid den tidpunkt för avgörandet om vägran att återlämna barnet, angivet i punkt 3, inga förfaranden om

vårdnaden i sak ännu har påbörjats i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bort­

förandet eller kvarhållandet, kan du väcka talan vid en domstol i den staten genom en ansökan om vårdnad i enlighet

med artikel 29.5 i förordningen.

Om talan väcks vid domstolen inom tre månader från underrättelsen av avgörandet om vägran att återlämna barnet,

kommer ett avgörande om vårdnaden i sak som är följden av det förfarandet och som medför att barnet ska

återlämnas till den medlemsstaten att vara verkställbart i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 29.6 i för­

ordningen, utan att något särskilt förfarande krävs och utan att det finns någon möjlighet att invända mot att det

erkänns, såvida inte och i den mån som sådan oförenlighet med ett avgörande som avses i artikel 50 i förordningen

konstateras, under förutsättning att ett sådant intyg i enlighet med artikel 47 har utfärdats för avgörandet. Om talan

väcks vid domstolen efter utgången av de tre månaderna eller om villkoren för att utfärda ett intyg i enlighet med

artikel 47 i förordningen inte är uppfyllda kommer det efterföljande avgörandet i sak om vårdnaden erkännas och

verkställas i andra medlemsstater i enlighet med kapitel IV avsnitt 1 i förordningen.

Den part som väcker talan vid domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga

bortförandet eller kvarhållandet ska ge in följande handlingar till den domstolen:

a) En kopia av avgörandet om vägran att återlämna barnet.

b) Detta intyg.

c) I tillämpliga fall en utskrift, en sammanfattning eller ett protokoll från förhandlingarna i enlighet med punkt 4.1.

Information till den domstol som mottar detta intyg i enlighet med artikel 29.3 i förordningen (3)

Detta intyg har utfärdats eftersom det/de barn som anges i punkt 5 olovligen bortfördes eller kvarhölls i den medlems­

stat där den domstol som utfärdar det här intyget är belägen. Talan om återlämnande av barnet/barnen har väckts i

enlighet med 1980 års Haagkonvention eftersom den person som anges i punkt 6.1 hävdade att barnets/barnens

bortförande eller kvarhållande stred mot vårdnaden samt att gemensam eller ensam vårdnad vid tidpunkten för

bortförandet eller kvarhållandet antingen utövades eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet i

enlighet med 1980 års Haagkonvention hade ägt rum. Denna domstol har vägrat återlämnande av ett eller flera av de

barn som förfarandet gäller grundat enbart på artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket, eller båda, i

1980 års Haagkonvention.

Om ett förfarande om vårdnaden i sak redan pågår i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det

olovliga bortförandet eller kvarhållandet, vid den tidpunkt då denna domstol meddelade sitt avgörande, angivet i punkt

3, om vägran att återlämna barnet grundat enbart på artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket, eller

båda, i 1980 års Haagkonvention, föreskriver artikel 29.3 i förordningen att denna domstol, om den har vetskap om

detta förfarande, inom en månad från dagen för avgörandet, till den domstol där talan väckts om vårdnaden i sak ska

överföra följande handlingar, antingen direkt eller via centralmyndigheterna:

H1) Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad QYXP å²³

Haagkonvention).

H2I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H3I b¥´²ä¦¦¡®¤¥ ¦¡¬¬ ¤ä² ¥® °¡²´ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¡²´©«¥¬ RYNU © ¦ö²¯²¤®©®§¥® ¶ä£«¥² ´¡¬¡® ¯­ ¶å²¤®¡¤¥® © ³¡« © ¤¥® ­¥¤¬¥­³³´¡´ ¤ä²

¢¡²®¥´O¢¡²®¥® ¨¡¤¥ ¨¥­¶©³´ ¯­¥¤¥¬¢¡²´ ¦ö²¥ ¤¥´ ¯¬¯¶¬©§¡ ¢¯²´¦ö²¡®¤¥´ ¥¬¬¥² «¶¡²¨å¬¬¡®¤¥´ ¥¦´¥² ¤¥´ ¡´´ ¤¥®®¡ ¤¯­³´¯¬ ¨¡² ­¥¤¤¥¬¡´

¤¥´ ¡¶§ö²¡®¤¥ ³¯­ ¡¶³¥³ © °µ®«´ SL ³¥ ¡¶³®©´´¥´ ”i®¦¯²­¡´©¯® ´©¬¬ ¤¥ °¥²³¯®¥² ³¯­ ­¯´´¡² ¤¥´´¡ ©®´¹§ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¡²´©«¥¬ RYNU ©

¦ö²¯²¤®©®§¥®”N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/53

a) En kopia av dess avgörande om vägran att återlämna barnet.

b) Detta intyg.

c) I tillämpliga fall en utskrift, en sammanfattning eller ett protokoll från förhandlingarna i enlighet med punkt 4.1

samt alla övriga handlingar som denna domstol anser vara relevanta i enlighet med punkt 4.2.

Den domstol vid vilken talan väckts om vårdnaden i sak får vid behov begära att en part tillhandahåller en översättning

eller translitterering, i enlighet med artikel 91 i förordningen, av avgörandet och varje annan handling som bifogas

detta intyg (artikel 29.4 i förordningen).

I.

den

ursprungsmedlemsstat

som

meddelat

avgÖrandet

om

vÄgran

att

ÅterlÄmna

barnetObarí

nen* H4I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

den domstol som har meddelat avgÖrandet och som utfÄrdar intyget

*

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

avgÖrande

*

3.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

3.2 Referensnummer

*

4.

andra

handlingar

Hsom

fÅr

delas

med

parternaI

*

4.1 En

utskrift,

en

sammanfattning

eller

ett

protokoll

från

förhandlingarna

*

4.1.1 Ja

4.1.2 Nej

4.2 Andra

handlingar

domstolen

anser

vara

relevanta* (5)

4.2.1 Ja

(ange)

4.2.2 Nej

H4I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

H5I f¹¬¬³ © ¥®¤¡³´ ¶©¤ ´©¬¬ä­°®©®§ ¡¶ ¡²´©«¥¬ RYNS © ¦ö²¯²¤®©®§¥®N

L 178/54

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

5.

barn

H6I som inte ska ÅterlÄmnas i enlighet med avgÖrandet

*

5.1 Barn

1

*

5.1.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.2 Samtliga

förnamn

*

5.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.2 Barn

2

5.2.1 Samtliga

efternamn

5.2.2 Samtliga

förnamn

5.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.3 Barn

3

5.3.1 Samtliga

efternamn

5.3.2 Samtliga

förnamn

5.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.3.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

6.

personer

H7I som berÖrs av ÅterlÄmnandefÖrfarandet

*

6.1 Person

som

ansöker

om

återlämnande

av

barnet/barnen

*

6.1.1 Fysisk

person

6.1.1.1 Samtliga

efternamn

6.1.1.2 Samtliga

förnamn

6.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.1.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

H6I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H7I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¥²³¯®¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/55

6.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

6.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

…

........................................

6.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

6.1.2.1 Fullständigt

namn

6.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.2 Svarande

*

6.2.1 Fysisk

person

6.2.1.1 Samtliga

efternamn

6.2.1.2 Samtliga

förnamn

6.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

6.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.2.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

6.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

…

........................................

6.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

6.2.2.1 Fullständigt

namn

6.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.2.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.

avgÖrandet

om

vÄgran

att

ÅterlÄmna

barnetObarnen

H8I till en annan medlemsstat grundar sig

enbart pÅ enL eller pÅ bÅdaL av de fÖljande bestÄmmelserna

*

7.1 Barn

1

*

7.1.1 Artikel

13

första

stycket

b

i

1980

års

Haagkonvention

7.1.2 Artikel

13

andra

stycket

i

1980

års

Haagkonvention

7.2 Barn

2

7.2.1 Artikel

13

första

stycket

b

i

1980

års

Haagkonvention

7.2.2 Artikel

13

andra

stycket

i

1980

års

Haagkonvention

7.3 Barn

3

7.3.1 Artikel

13

första

stycket

b

i

1980

års

Haagkonvention

H8I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/56

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

7.3.2 Artikel

13

andra

stycket

i

1980

års

Haagkonvention

8.

pÅgÅr vid tidpunkten fÖr avgÖrandet enligt punkt S fÖrfaranden om vÅrdnaden i sak redan i

den medlemsstat dÄr barnetObarnen hade hemvist omedelbart fÖre det olovliga bortfÖrandet

eller kvarhÅllandet_

8.1 Nej

8.2 Inte

känt

av

domstolen

8.3 Ja

8.3.1 Domstol

vid

vilken

talan

väckts

om

vårdnaden

i

sak

8.3.1.1 Namn

8.3.1.2 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.3.11.3 Tfn, fax, e-post (om uppgifterna finns tillgängliga)

8.3.2 Referensnummer

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.3.3 Part

1

(9)

8.3.3.1 Fysisk

person

8.3.3.1.1 Samtliga efternamn

8.3.3.1.2 Samtliga förnamn

8.3.3.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

8.3.3.2.1 Fullständigt

namn

8.3.4 Part

2

8.3.4.1 Fysisk

person

8.3.4.1.1 Samtliga efternamn

8.3.4.1.2 Samtliga förnamn

8.3.4.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

8.3.4.2.1 Fullständigt

namn

8.3.5 Det/de

berörda

barn

(10) som anges i punkt 5:

8.3.5.1 Barn

1

8.3.5.2 Barn

2

8.3.5.3 Barn

3

H9I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H10I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/57

9.

underrÄttelse

om

avgÖrandet

om

vÄgran

att

ÅterlÄmna

barnetObarnen

har

skett

enligt

fÖlí

jande tillZ

*

9.1 Person

1

enligt

punkt

6.1

*

9.1.1 Nej

9.1.2 Inte

känt

av

domstolen

9.1.3 Ja

9.1.3.1 Dagen

då

personen

underrättades

(dd/mm/åååå)

9.1.3.2 Personen

underrättades

om

avgörandet

på

följande

språk:

BG ES CS DE ET EL EN FR

GA HR IT LV LT HU MT NL

PL PT RO SK SL FI SV

9.2 Person

2

enligt

punkt

6.2

*

9.2.1 Nej

9.2.2 Inte

känt

av

domstolen

9.2.3 Ja

9.2.3.1 Dagen

då

personen

underrättades

(dd/mm/åååå)

9.2.3.2 Personen

underrättades

om

avgörandet

på

följande

språk:

BG ES CS DE ET EL EN FR

GA HR IT LV LT HU MT NL

PL PT RO SK SL FI SV

10.

fÖr

kÄnnedomZ

har

ÅtgÄrder

vidtagits

fÖr

att

sÄkerstÄlla

kontakt

mellan

barnetObarnen

och

den person som har ansÖkt om ÅterlÄmnande av barnetObarnen enligt artikel RWNR i fÖrordningí

en_

10.1 Nej

10.2 Ja

10.2.1

Om ja, bifoga en kopia eller en sammanfattning av avgörandet.

Om ytterligare blad bifogats, ange antalet sidor: …

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

L 178/58

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA II

intyg om avgÖranden i ÄktenskapsmÅl

(Artikel 36.1 a i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas för ett avgörande om beviljande av äktenskapsskillnad, hemskillnad eller

annullering av äktenskap av den domstol i ursprungsmedlemsstaten som meddelats kommissionen enligt artikel 103 i

förordningen.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

domstol

som

utfÄrdar

intyget

*

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

domstol

som

har

meddelat

avgÖrandet

H¯­

¡®®¡®I

3.1 Namn

3.2 Adress

4.

avgÖrande

*

4.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

4.2 Referensnummer

*

4.3 Typ

av

avgörande

*

4.3.1 Äktenskapsskillnad

4.3.2 Annullering

av

äktenskap

4.3.3 Hemskillnad

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/59

5.

Äktenskap

*

5.1 Makar

*

5.1.1

5.1.1.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.1.2 Samtliga

förnamn

*

5.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.1.4 Födelseort

5.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

5.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

5.1.2

5.1.2.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.2.2 Samtliga

förnamn

*

5.1.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.2.4 Födelseort

5.1.2.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.1.2.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.2.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

5.1.2.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

.............................................

5.2 Datum, land och ort för vigsel

*

5.2.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

5.2.2 Land

*

5.2.3 Ort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

L 178/60

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

6.

meddelades

avgÖrandet

i

nÅgons

utevaro_

*

6.1 Nej

6.2 Ja

6.2.1 Part

som

uteblivit

enligt

punkt

…

(fyll

i)

6.2.2 Har

parten

delgetts

stämningsansökan

eller

likvärdig

handling?

6.2.2.1 Nej

6.2.2.2 Inte

känt

av

domstolen

6.2.2.3 Ja

6.2.2.3.1 Delgivningsdatum

(dd/mm/åååå)

7.

kan

avgÖrandet

Överklagas

enligt

lagen

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

7.1 Nej

7.2 Ja

8.

datum dÅ avgÖrandet vinner laga kraft i den medlemsstat dÄr det meddelades H¤¤O­­OååååI

*

9.

namn pÅ denOde partHerI som fÅtt rÄttshjÄlp i enlighet med artikel WTNQ i fÖrordningen

9.1 Part(er)

9.1.1 enligt

punkt

5.1.1.

9.1.2 enligt

punkt

5.1.2.

10.

kostnader

H3I

10.1

Avgörandet täcker även frågor om föräldraansvar, och informationen om kostnader som hänför sig till

förfaranden som omfattas av denna förordning anges endast i det intyg som rör avgöranden i mål om

föräldraansvar.

10.2 I

enlighet

med

avgörandet

ska

(4)

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

H3I d¥®®¡ °µ®«´ ¯­¦¡´´¡² 䶥® ¦¡¬¬ ¤ä² ¢¥³¬µ´ ¯­ «¯³´®¡¤¥²®¡ ¦¡´´¡³ © ¥´´ ³¥°¡²¡´ ¡¶§ö²¡®¤¥N d¥´ ¦¡«´µ­ ¡´´ «¯³´®¡¤¥²®¡ ä®®µ ©®´¥ ¨¡²

¦¡³´³´ä¬¬´³ ¢ö² ©®´¥ © ³©§ ¨©®¤²¡ ¤¯­³´¯¬¥® ¦²å® ¡´´ µ´¦ä²¤¡ ©®´¹§¥´ ¯­ ¥® °¡²´ ¶©¬¬ ¡®³ö«¡ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥´ © ³¡«N

H4I o­ ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´ ¨¡² 嬡§´³ ¡´´ ¢¥´¡¬¡ «¯³´®¡¤¥²®¡L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/61

betala

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

följande belopp .......................................................

euro (EUR) bulgariska

lev

(BGN) kroatiska

kuna

(HRK)

tjeckiska koruna (CZK) ungerska

forint

(HUF) polska

zloty

(PLN)

pund sterling (GBP) rumänska

leu

(RON) svenska

kronor

(SEK)

annan (ange ISO-kod):

10.3 Ytterligare

information

som

kan

vara

av

betydelse

(till

exempel

fast

belopp

eller

procent,

utdömd

ränta,

delade

kostnader, om fler än en part har ålagts att betala kostnaderna, huruvida hela beloppet får krävas in från vem

som helst av parterna):

.......................................................

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

L 178/62

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA III

intyg om avgÖranden i mÅl om fÖrÄldraansvar

(Artikel 36.1 b i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1)

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas för ett avgörande i mål om föräldraansvar av den domstol i ursprungs­

medlemsstaten som meddelats kommissionen enligt artikel 103 i förordningen.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

domstol

som

utfÄrdar

intyget

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

domstol

som

har

meddelat

avgÖrandet

H¯­

¡®®¡®I

3.1 Namn

3.2 Adress

4.

avgÖrande

*

4.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

4.2 Referensnummer

*

5.

barn

H3I som omfattas av avgÖrandet

*

5.1 Barn

1

*

5.1.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.2 Samtliga

förnamn

*

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

H3I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/63

5.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.2 Barn

2

5.2.1 Samtliga

efternamn

5.2.2 Samtliga

förnamn

5.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.3 Barn

3

5.3.1 Samtliga

efternamn

5.3.2 Samtliga

förnamn

5.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.3.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

6.

vÅrdnad

H4I

6.1 Vårdnad

som

har

anförtrotts

i

enlighet

med

avgörandet

(5)

.................................................................................

6.2 Har

tillerkänts

följande

part(er)

(6)

6.2.1 Part

1

6.2.1.1 Fysisk

person

6.2.1.1.1 Samtliga efternamn

6.2.1.1.2 Samtliga förnamn

6.2.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.2.1.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

H4) Vänligen observera att termen ¶å²¤®¡¤ definieras i artikel 2.2.9 i förordningen.

H5I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H6I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/64

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

6.2.1.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

6.2.1.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

6.2.1.1.6.1 I enlighet med avgörandet ....................................................................................................

6.2.1.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

6.2.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

6.2.1.2.1 Fullständigt namn

6.2.1.2.2 Registreringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgiften finns tillgänglig)

6.2.1.2.3 Adress (om uppgiften finns tillgänglig)

6.2.2 Part

2

6.2.2.1 Fysisk

person

6.2.2.1.1 Samtliga efternamn

6.2.2.1.2 Samtliga förnamn

6.2.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.2.2.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

6.2.2.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

6.2.2.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

6.2.2.1.6.1 I enlighet med avgörandet ....................................................................................................

6.2.2.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

6.2.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

6.2.2.2.1 Fullständigt

namn

6.2.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om uppgiften

finns tillgänglig)

6.2.2.2.3 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

6.3 Avgörandet

medför

överlämnande

av

barnet/barnen

6.3.1 Nej

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/65

6.3.2 Ja

6.3.2.1 Närmare

uppgifter

om

överlämnandet

som

är

relevanta

för

verkställighet

om

de

inte

redan

angetts under punkt 6.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som

avses samt om det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

..............................................................................................................................................................................

7.

umgÄnge

7.1 Umgänge

beviljat

i

enlighet

med

avgörandet

(7)

.................................................................................

7.2 Har

beviljats

följande

part(er)

(8)

7.2.1 Part

1

7.2.1.1 Samtliga

efternamn

7.2.1.2 Samtliga

förnamn

7.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

7.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.6.1 I enlighet

med avgörande

..................................................................................................................

7.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.2.2 Part

2

7.2.2.1 Samtliga

efternamn

7.2.2.2 Samtliga

förnamn

7.2.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.2.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

7.2.2.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.2.6.1 I enlighet

med avgörande

..................................................................................................................

H7I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H8I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/66

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

7.2.2.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.3 Avgörandet

medför

överlämnande

av

barnet/barnen

7.3.1 Nej

7.3.2 Ja

7.3.2.1

Närmare uppgifter om överlämnandet som är relevanta om de inte redan angetts under

punkt 7.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som avses samt om

det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

.................................................................................

8.

andra

rÄttigheter

i

frÅgor

om

fÖrÄldraansvar

8.1 Rättighet(er)

i

enlighet

med

avgörandet

(9)

.................................................................................

8.2 Har

tillerkänts

följande

part(er)

(10)

8.2.1 Part

1

8.2.1.1 Fysisk

person

8.2.1.1.1 Samtliga efternamn

8.2.1.1.2 Samtliga förnamn

8.2.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

8.2.1.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.1.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

8.2.1.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.1.1.6.1 I enlighet med avgörandet ....................................................................................................

8.2.1.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

8.2.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

8.2.1.2.1 Fullständigt

namn

8.2.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.1.2.3 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

H9I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H10I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/67

8.2.2 Part

2

8.2.2.1 Fysisk

person

8.2.2.1.1 Samtliga efternamn

8.2.2.1.2 Samtliga förnamn

8.2.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

8.2.2.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.2.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

8.2.2.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.2.1.6.1 I enlighet med avgörandet ....................................................................................................

8.2.2.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

8.2.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

8.2.2.2.1 Fullständigt

namn

8.2.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om uppgiften

finns tillgänglig)

8.2.2.2.3 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

8.3 Avgörandet

medför

överlämnande

av

barnet/barnen

8.3.1 Nej

8.3.2 Ja

8.3.2.1 Närmare

uppgifter

om

överlämnandet

som

är

relevanta

för

verkställighet

om

de

inte

redan

angetts under punkt 8.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som

avses samt om det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

.................................................................................

9. beslutas

det

om

interimistiskHaI

ÅtgÄrdHerIL

dÄribland

sÄkerhetsÅtgÄrdHerIL

i

avgÖrandet_

*

9.1 Nej

9.2 Ja

9.2.1

Beskrivning av den beslutade åtgärden/de beslutade åtgärderna (11)

.................................................................................

H11I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

L 178/68

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

10.

kan

avgÖrandet

Överklagas

enligt

lagen

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

10.1 Nej

10.2 Ja

11.

Är

avgÖrandet

verkstÄllbart

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

11.1 Avseende

vårdnad

i

enlighet

med

punkt

6

11.1.1 Nej

11.1.1.1 Avgörandet

inbegriper

inte

någon

verkställbar

förpliktelse

(i

tillämpliga

fall).

11.1.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/……

11.1.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(12) som anges i punkt ............................................................ (fyll i)

11.1.3.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då avgörandet blev verkställbart gentemot denna part:

…/…/……

11.1.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)

av

avgörandet

(ange)

................................................................................

11.1.4.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då denna del/dessa delar av avgörandet blev verkställbar/verk­

ställbara: …/…/……

11.2 Avseende

umgänge

i

enlighet

med

punkt

7

11.2.1 Nej

11.2.1.1 Avgörandet

inbegriper

inte

någon

verkställbar

förpliktelse

(i

tillämpliga

fall).

11.2.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/……

11.2.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(13) som anges i punkt ............................................................ (fyll i)

11.2.3.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då avgörandet blev verkställbart gentemot denna part:

…/…/……

11.2.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)

av

avgörandet

(ange)

................................................................................

11.2.4.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då denna del/dessa delar av avgörandet blev verkställbar/verk­

ställbara: …/…/……

11.3

Avseende andra rättigheter i frågor om föräldraansvar i enlighet med punkt 8

11.3.1 Nej

H12I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H13I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/69

11.3.1.1 Avgörandet

inbegriper

inte

någon

verkställbar

förpliktelse

(i

tillämpliga

fall).

11.3.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/……

11.3.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(14) som anges i punkt ............................................................ (fyll i)

11.3.3.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då avgörandet blev verkställbart gentemot denna part:

…/…/……

11.3.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)

av

avgörandet

(ange)

................................................................................

11.3.4.1 Ange det datum (dd/mm/åååå) då denna del/dessa delar av avgörandet blev verkställbar/verk­

ställbara: …/…/……

12.

har

avgÖrandet

frÅn

och

med

dagen

fÖr

utfÄrdandet

av

detta

intyg

delgetts

den

partOde

parter H15I gentemot vilkenOvilka verkstÄllighet begÄrs_

*

12.1

Den part som anges i punkt ........................................................................................................................................ (fyll i)

12.1.1 Nej

12.1.2 Inte

känt

av

domstolen

12.1.3 Ja

12.1.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

12.1.3.2 Avgörandet delgavs på följande språk:

BG ES CS DE ET

EL EN FR GA HR

IT LV LT HU MT

NL PL PT RO SK

SL FI SV

12.2

Den part som anges i punkt ........................................................................................................................................ (fyll i)

12.2.1 Nej

12.2.2 Inte

känt

av

domstolen

12.2.3 Ja

12.2.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

H14I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H15I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/70

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

12.2.3.2 Avgörandet delgavs på följande språk (ett eller flera):

BG

ES CS

DE ET

EL

EN FR GA

HR

IT

LV LT HU

MT

NL

PL PT RO

SK

SL FI SV

13.

13.1

13.2

meddelades

avgÖrandet

i

nÅgons

utevaro_

*

Nej

Ja

13.2.1 Part(er)

som

uteblivit

(16) enligt punkt .................................................................................................... (fyll i)

13.2.2 Har

parten

delgetts

stämningsansökan

eller

likvärdig

handling?

13.2.2.1 Nej

13.2.2.2 Inte

känt

av

domstolen

13.2.2.3 Ja

13.2.2.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

14.

14.1

detOde

barn

H17I som anges i punkt U var i stÅnd att bilda egna Åsikter

*

Det

barn

som

anges

i

punkt

5.1

14.1.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

15)

14.1.2 Nej

14.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.2

14.2.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

15)

14.2.2 Nej

14.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.3

14.3.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

15)

14.3.2 Nej

H16I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H17I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/71

15.

har detOde barn som var i stÅnd att bilda egna Åsikter i enlighet med punkt QT getts en verklig

och faktisk mÖjlighet att uttrycka sina Åsikter i enlighet med artikel RQ i fÖrordningen_

15.1 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.1

15.1.1 Ja

15.1.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

15.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.2

15.2.1 Ja

15.2.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

15.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.3

15.3.1 Ja

15.3.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

16. namn

pÅ

denOde

partHerI

H18I som fÅtt rÄttshjÄlp i enlighet med artikel WTNQ i fÖrordningen

16.1 Part(er)

16.1.1 Enligt

punkt

.............................................................................................................................................. (fyll i)

16.1.2 Enligt

punkt

.............................................................................................................................................. (fyll i)

17.

kostnader

H19I

17.1 Avgörandet

omfattar

även

äktenskapsfrågor

och

informationen

om

kostnader

som

hänför

sig

till

förfaran­

den som omfattas av denna förordning anges endast i detta intyg.

17.2 I

enlighet

med

avgörandet

ska

(20)

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

betala

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

följande belopp .......................................................

H18I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H19I d¥®®¡ °µ®«´ ¯­¦¡´´¡² 䶥® ¦¡¬¬ ¤ä² ¢¥³¬µ´ ¯­ «¯³´®¡¤¥²®¡ ¦¡´´¡³ © ¥´´ ³¥°¡²¡´ ¡¶§ö²¡®¤¥N d¥´ ¦¡«´µ­ ¡´´ «¯³´®¡¤¥²®¡ ä®®µ ©®´¥ ¨¡²

¦¡³´³´ä¬¬´³ ¢ö² ©®´¥ © ³©§ ¨©®¤²¡ ¤¯­³´¯¬¥® ¦²å® ¡´´ µ´¦ä²¤¡ ©®´¹§¥´ ¯­ ¥® °¡²´ ¶©¬¬ ¡®³ö«¡ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¥¬¬¥² ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶

¡¶§ö²¡®¤¥´ © ³¡«N

H20I o­ ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´ ¨¡² 嬡§´³ ¡´´ ¢¥´¡¬¡ «¯³´®¡¤¥²®¡L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/72

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

euro (EUR) bulgariska

lev

(BGN) kroatiska

kuna

(HRK)

tjeckiska koruna (CZK) ungerska

forint

(HUF) polska

zloty

(PLN)

pund sterling (GBP) rumänska

leu

(RON) svenska

kronor

(SEK)

annan (ange ISO-kod):

17.3 Ytterligare

information

som

kan

vara

av

betydelse

(till

exempel

fast

belopp

eller

procent,

utdömd

ränta,

delade

kostnader, om fler än en part har ålagts att betala kostnaderna, huruvida hela beloppet får krävas in från vem

som helst av parterna):

.................................................................................

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/73

BILAGA IV

intyg om avgÖranden enligt vilka ett barn ska ÅterlÄmnas till en annan medlemsstat i enlighet med QYXP

Års haagkonvention

H1I och eventuella kompletterande interimistiska ÅtgÄrderL dÄribland

sÄkerhetsÅtgÄrderL som vidtagits i enlighet med artikel RWNU i fÖrordningen

(Artikel 36.1 c i rådets förordning (EU) 2019/1111 (2))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas av den domstol i ursprungsmedlemsstaten för ett avgörande om

återlämnande och som meddelats kommissionen enligt artikel 103 i förordningen, om avgörandet om återlämnande

behöver verkställas i en annan medlemsstat på grund av ytterligare ett bortförande av barnet/barnen efter det att

återlämnande beslutats eller om avgörandet om återlämnande innehåller en interimistisk åtgärd, till exempel en

säkerhetsåtgärd, som grundas på artikel 27.5 i förordningen för att skydda barnet från den allvarliga risk som avses

i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention.

1.

ursprungsmedlemstat

fÖr

avgÖrandet

om

ÅterlÄmnande

av

barnetObarnen* H3I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

domstol

som

utfÄrdar

intyget

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

domstol

som

har

meddelat

avgÖrandet

H¯­

¡®®¡®I

3.1 Namn

3.2 Adress

4.

avgÖrande

*

4.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

4.2 Referensnummer

*

H1) Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad QYXP å²³

Haagkonvention).

H2I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H3I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

L 178/74

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

5.

barn

H4I som ska ÅterlÄmnas i enlighet med avgÖrandet

*

5.1 Barn

1

*

5.1.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.2 Samtliga

förnamn

*

5.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.2 Barn

2

5.2.1 Samtliga

efternamn

5.2.2 Samtliga

förnamn

5.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.3 Barn

3

5.3.1 Samtliga

efternamn

5.3.2 Samtliga

förnamn

5.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.3.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

6.

medlemsstat

till

vilken

barnetObarnen

bÖr

ÅterlÄmnas

i

enlighet

med

avgÖrandet

*

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

H4I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/75

7.

om och i den mÅn det anges i avgÖrandet ska barnetObarnen ÅterlÄmnas till H5I

7.1 Part

1

7.1.1 Fysisk

person

7.1.1.1 Samtliga

efternamn

7.1.1.2 Samtliga

förnamn

7.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.1.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga):

7.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

.................................................................................

7.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.1.2.1 Fullständigt

namn

7.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2 Part

2

7.2.1 Fysisk

person

7.2.1.1 Samtliga

efternamn

7.2.1.2 Samtliga

förnamn

7.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

7.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

.................................................................................

H5I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/76

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

7.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.2.2.1 Fullständigt

namn

7.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.

praktiska arrangemang fÖr ÅterlÄmnandet Hom och i den mÅn detta anges i avgÖrandetI H6I

.................................................................................

9.

omfattar

avgÖrandet

en

eller

flera

interimistiska

ÅtgÄrderL

dÄriblandsÄkerhetsÅtgÄrderL

som

grundas pÅ artikel RWNU i fÖrordningen fÖr att skydda barnet frÅn den allvarliga risk som

avses i artikel QS fÖrsta stycket b i QYXP Års haagkonvention_

9.1 Nej

9.2 Ja

9.2.1

Beskrivning av den beslutade åtgärden/de beslutade åtgärderna (7)

.................................................................................

10.

part

H8I gentemot vilken verkstÄllighet begÄrs

*

10.1 Samtliga

efternamn

*

10.2 Samtliga

förnamn

*

10.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

10.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

10.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgängliga)

10.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

10.6.1 I

enlighet

med

avgörandet

.................................................................................

10.6.2 Eventuell

ytterligare

information

(till

exempel

om

annan

aktuell

adress)

..................................................

11.

kan

avgÖrandet

Överklagas

enligt

lagen

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

11.1 Nej

11.2 Ja

H6I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H7I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H8I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/77

12.

Är

avgÖrandet

verkstÄllbart

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

12.1

Nej

12.2

Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/……

12.3

Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(9) som anges i punkt … (fyll i)

12.3.1 Ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart

gentemot

denna

part:

…/…/……

13.

har

avgÖrandet

frÅn

och

med

dagen

fÖr

utfÄrdandet

av

detta

intyg

delgetts

den

partOde

parter H10I gentemot vilkenOvilka verkstÄllighet begÄrs enligt punkt QP*_

13.1

Nej

13.2 Inte

känt

av

domstolen

13.3 Ja

13.3.1 Delgivningsdatum

(dd/mm/åååå)

13.3.2 Avgörandet

delgavs

på

följande

språk

(ett

eller

flera):

sv

BG

ES CS

DE ET

EL

EN FR GA

HR

IT

LV LT HU

MT

NL

PL PT RO

SK

SL FI SV

14.

14.1

14.2

meddelades

avgÖrandet

i

nÅgons

utevaro_

*

Nej

Ja

14.2.1 Part

som

uteblivit

enligt

punkt

...

(fyll

i)

14.2.2

Parten har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling.

14.2.2.1 Nej

14.2.2.2 Inte

känt

av

domstolen

14.2.2.3 Ja

14.2.2.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

H9I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H10I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

sv

L 178/78

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

15.

15.1

detOde

barn

H11I som anges i punkt U var i stÅnd att bilda egna Åsikter

*

Det

barn

som

anges

i

punkt

5.1

15.1.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

16)

15.1.2 Nej

15.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.2

15.2.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

16)

15.2.2 Nej

15.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.3

15.3.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

16)

15.3.2 Nej

16.

16.1

har

detOde

barn

H12I som var i stÅnd att bilda egna Åsikter i enlighet med punkt QU getts en

verklig och faktisk mÖjlighet att uttrycka sina Åsikter i enlighet med artikel RQ i fÖrordningen_

Det

barn

som

anges

i

punkt

5.1

16.1.1 Ja

16.1.2 Nej,

av

följande

skäl

.................................................................................

16.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.2

16.2.1 Ja

16.2.2 Nej,

av

följande

skäl

.................................................................................

16.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

5.3

16.3.1 Ja

16.3.2 Nej,

av

följande

skäl

.................................................................................

17.

namn

pÅ

denOde

partHerI

H13I som fÅtt rÄttshjÄlp i enlighet med artikel WTNQ i fÖrordningen

H11I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H12I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H13I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/79

17.1 Part(er)

17.1.1 Enligt

punkt

…

(fyll

i)

17.1.2 Enligt

punkt

…

(fyll

i)

18.

18.1

kostnader

H14I

I

enlighet

med

avgörandet

ska

(15)

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

betala

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

följande belopp .................................................................................

euro (EUR)

tjeckiska koruna (CZK)

pund sterling (GBP)

annan (ange ISO-kod):

bulgariska

lev

(BGN)

ungerska

forint

(HUF)

rumänska

leu

(RON)

kroatiska

kuna

(HRK)

polska

zloty

(PLN)

svenska

kronor

(SEK)

18.2 Ytterligare

information

om

kostnader

som

kan

vara

av

betydelse

(till

exempel

fast

belopp

eller

procent,

utdömd

ränta, delade kostnader, om fler än en part har ålagts att betala kostnaderna, huruvida hela beloppet får krävas

in från vem som helst av parterna):

.................................................................................

Om ytterligare sidor har bifogats, ange antalet sidor: …

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

H14I d¥®®¡ °µ®«´ ¯­¦¡´´¡² 䶥® ¦¡¬¬ ¤ä² ¢¥³¬µ´ ¯­ «¯³´®¡¤¥²®¡ ¦¡´´¡³ © ¥´´ ³¥°¡²¡´ ¡¶§ö²¡®¤¥N d¥´ ¦¡«´µ­ ¡´´ «¯³´®¡¤¥²®¡ ä®®µ ©®´¥ ¨¡²

¦¡³´³´ä¬¬´³ ¢ö² ©®´¥ © ³©§ ¨©®¤²¡ ¤¯­³´¯¬¥® ¦²å® ¡´´ µ´¦ä²¤¡ ©®´¹§¥´ ¯­ ¥® °¡²´ ¶©¬¬ ¡®³ö«¡ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¥¬¬¥² ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶

¡¶§ö²¡®¤¥´ © ³¡«N

H15I o­ ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´ ¨¡² 嬡§´³ ¡´´ ¢¥´¡¬¡ «¯³´®¡¤¥²®¡L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/80

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA V

intyg om vissa avgÖranden som beviljar umgÄnge

(Artikel 42.1 a och artikel 47.1 a i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas av den domstol som har meddelat avgörandet endast om villkoren i

artikel 47.3 i förordningen, vilka anges i punkterna 11–14, är uppfyllda. Annars ska bilaga III till förordningen

användas.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

den domstol som har meddelat avgÖrandet och som utfÄrdar intyget

*

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

avgÖrande

*

3.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

3.2 Referensnummer

*

4.

barn

H3I som omfattas av avgÖrandet

*

4.1 Barn

1

*

4.1.1 Samtliga

efternamn

*

4.1.2 Samtliga

förnamn

*

4.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

4.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

H3I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/81

4.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgängliga):

4.2 Barn

2

4.2.1 Samtliga

efternamn

4.2.2 Samtliga

förnamn

4.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

4.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

4.2.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgängliga):

4.3 Barn

3

4.3.1 Samtliga

efternamn

4.3.2 Samtliga

förnamn

4.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

4.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

4.3.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgängliga):

5.

partHerI

H4I som beviljats umgÄnge

*

5.1 Part

1

*

5.1.1 Samtliga

efternamn

*

5.1.2 Samtliga

förnamn

*

5.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

5.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.6.1 I

enlighet

med

avgörandet

...........................................................................................................................

5.1.6.2 Ytterligare

information

(till

exempel

om

annan

aktuell

adress)

..........................................................

H4I o­ ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥² ¨¡² ¢¥¶©¬ª¡´³ µ­§ä®§¥L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/82

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

5.2 Part

2

5.2.1 Samtliga

efternamn

5.2.2 Samtliga

förnamn

5.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.2.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.6.1 I

enlighet

med

avgörandet

...........................................................................................................................

5.2.6.2 Ytterligare

information

(till

exempel

om

annan

aktuell

adress)

..........................................................

6.

umgÄnge

som

beviljats

i

enlighet

med

avgÖrandet

och

praktiska

arrangemang

fÖr

utÖvande

av

umgÄnget Hi den utstrÄckning det anges i avgÖrandetI H5I

.................................................................................

7.

partHerI

H6I gentemot vilkenOvilka verkstÄllighet begÄrs

*

7.1. Part

1

*

7.1.1 Fysisk

person

7.1.1.1 Samtliga

efternamn

7.1.1.2 Samtliga

förnamn

7.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.1.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

7.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

7.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.1.2.1 Fullständigt

namn

H5I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¦ö²¯²¤®¡®¤¥´N

H6I o­ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¢¥§ä²³ §¥®´¥­¯´ ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/83

7.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.1.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2 Part

2

7.2.1 Fysisk

person

7.2.1.1 Samtliga

efternamn

7.2.1.2 Samtliga

förnamn

7.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

7.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

7.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

7.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.2.2.1 Fullständigt

namn

7.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.2.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.

kan

avgÖrandet

Överklagas

enligt

lagen

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

8.1 Nej

8.2 Ja

9.

Är

avgÖrandet

verkstÄllbart

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

9.1 Nej

9.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/……

9.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(7) som anges i punkt … (fyll i)

9.3.1 Ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart

gentemot

denna

part:

…/…/……

H7I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/84

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

9.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)

av

avgörandet

(ange)

....................................................................................................

9.4.1 Ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

denna

del/dessa

delar

av

avgörandet

blev

verkställbar/verkställbara:

…/…/……

10.

10.1

har

avgÖrandet

frÅn

och

med

dagen

fÖr

utfÄrdandet

av

detta

intyg

delgetts

den

partOde

parter H8I gentemot vilkenOvilka verkstÄllighet begÄrs_

*

Den part som anges i punkt 7.1

*

10.1.1 Nej

10.1.2 Inte

känt

av

domstolen

10.1.3 Ja

10.1.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

10.1.3.2 Avgörandet delgavs på följande språk:

sv

BG

EL

IT

NL

SL

ES

EN

LV

PL

FI

CS

FR

LT

PT

SV

DE

GA

HU

RO

ET

HR

MT

SK

10.2

Den part som anges i punkt 7.2

10.2.1 Nej

10.2.2 Inte

känt

av

domstolen

10.2.3 Ja

10.2.3.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

10.2.3.2 Avgörandet delgavs på följande språk:

BG

ES CS

DE ET

EL

EN FR GA

HR

IT

LV LT HU

MT

NL

PL PT RO

SK

SL FI SV

H8I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/85

11.

har

alla

berÖrda

parter

fÅtt

mÖjlighet

att

yttra

sig_

*

11.1 Ja

(om

inte

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

12.

var

detOde

barn

H9I som anges i punkt T i stÅnd att bilda egna Åsikter_

*

12.1 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.1

12.1.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.1.2 Nej

12.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.2

12.2.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.2.2 Nej

12.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.3

12.3.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.3.2 Nej

13.

har detOde barn som var i stÅnd att bilda egna Åsikter i enlighet med punkt QR getts en verklig

och faktisk mÖjlighet att uttrycka sina Åsikter i enlighet med artikel RQ i fÖrordningen_

13.1 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.1

13.1.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

13.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.2

13.2.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

13.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.3

13.3.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

14.

meddelades

avgÖrandet

i

nÅgons

utevaro_

*

14.1 Nej

14.2 Ja

14.2.1 Part

(10) som uteblivit enligt punkt … (fyll i)

14.2.2 Den

uteblivna

parten

har

delgetts

stämningsansökan

eller

motsvarande

handling

i

tillräckligt

god

tid

och på ett sådant sätt att den personen kunnat förbereda sitt svaromål.

H9I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H10I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/86

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

14.2.2.1 Ja

14.2.2.1.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

14.2.2.2 Nej,

men

den

uteblivna

parten

godtog

ändå

otvetydigt

avgörandet

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen användas)

15. namn

pÅ

denOde

partHerI

H11I som fÅtt rÄttshjÄlp i enlighet med artikel WTNQ i fÖrordningen

15.1 Part(er)

15.1.1 Enligt

punkt

…

(fyll

i)

15.1.2 Den

part

som

anges

i

punkt

…

(fyll

i)

16.

kostnader

H12I

16.1 Avgörandet

omfattar

även

äktenskapsfrågor

och

informationen

om

kostnader

som

hänför

sig

till

förfaran­

den som omfattas av denna förordning anges endast i det intyg som rör avgöranden i äktenskapsmål.

16.2 Avgörandet

täcker

även

andra

frågor

om

föräldraansvar

och

informationen

om

kostnader

som

hänför

sig

till

förfaranden som omfattas av denna förordning anges endast i det intyg som rör avgöranden i mål om

föräldraansvar.

16.3 I

enlighet

med

avgörandet

ska

(13)

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

betala

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

följande belopp .......................................................

euro (EUR) bulgariska

lev

(BGN) kroatiska

kuna

(HRK)

tjeckiska koruna (CZK) ungerska

forint

(HUF) polska

zloty

(PLN)

pund sterling (GBP) rumänska

leu

(RON) svenska

kronor

(SEK)

annan (ange ISO-kod):

H11I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H12I d¥®®¡ °µ®«´ ¯­¦¡´´¡² 䶥® ¦¡¬¬ ¤ä² ¢¥³¬µ´ ¯­ «¯³´®¡¤¥²®¡ ¦¡´´¡³ © ¥´´ ³¥°¡²¡´ ¡¶§ö²¡®¤¥N d¥´ ¦¡«´µ­ ¡´´ «¯³´®¡¤¥²®¡ ä®®µ ©®´¥ ¨¡²

¦¡³´³´ä¬¬´³ ¢ö² ©®´¥ © ³©§ ¨©®¤²¡ ¤¯­³´¯¬¥® ¦²å® ¡´´ µ´¦ä²¤¡ ©®´¹§¥´ ¯­ ¥® °¡²´ ¶©¬¬ ¡®³ö«¡ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¥¬¬¥² ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶

¡¶§ö²¡®¤¥´ © ³¡«N

H13I o­ ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´ ¨¡² 嬡§´³ ¡´´ ¢¥´¡¬¡ «¯³´®¡¤¥²®¡L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/87

16.4 Ytterligare

information

om

kostnader

som

kan

vara

av

betydelse

(till

exempel

fast

belopp

eller

procent,

utdömd

ränta, delade kostnader, om fler än en part har ålagts att betala kostnaderna, huruvida hela beloppet får krävas

in från vem som helst av parterna):

.................................................................................

Om ytterligare sidor har bifogats till, ange antalet sidor: …

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå) …

Namnteckning och/eller stämpel

L 178/88

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA VI

intyg om vissa avgÖranden gÄllande vÅrdnaden i sak som meddelats enligt artikel RYNV i fÖrordningen

och som medfÖr att barnet ska ÅterlÄmnas

(Artikel 29.6, artikel 42.l b och artikel 47.1 b i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas av den domstol som meddelat avgörandet enligt artikel 29.6 om

avgörandet medför att barnet ska återlämnas och endast om villkoren i artikel 47.3 och 47.4 i förordningen, vilka

anges nedan i punkterna 11–15, är uppfyllda. Om inte, ska bilaga III till förordningen användas.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

den domstol som har meddelat avgÖrandet och som utfÄrdar intyget

*

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

avgÖrande

*

3.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

3.2 Referensnummer

*

4.

barn

H3I som ska ÅterlÄmnas enligt avgÖrandet

*

4.1 Barn

1

*

4.1.1 Samtliga

efternamn

*

4.1.2 Samtliga

förnamn

*

4.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

4.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

H3I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/89

4.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

4.2 Barn

2

4.2.1 Samtliga

efternamn

4.2.2 Samtliga

förnamn

4.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

4.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

4.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

4.3 Barn

3

4.3.1 Samtliga

efternamn

4.3.2 Samtliga

förnamn

4.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

4.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

4.3.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

5.

om och i den mÅn det anges i avgÖrandetZ barnetObarnen ska ÅterlÄmnas till H4I

5.1 Part

1

5.1.1 Fysisk

person

5.1.1.1 Samtliga

efternamn

5.1.1.2 Samtliga

förnamn

5.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.1.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

5.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

5.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

H4I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/90

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

5.1.2.1 Fullständigt

namn

5.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2 Part

2

5.2.1 Fysisk

person

5.2.1.1 Samtliga

efternamn

5.2.1.2 Samtliga

förnamn

5.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

................................................................................................................

5.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

5.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

5.2.2.1 Fullständigt

namn

5.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.

praktiska arrangemang fÖr ÅterlÄmnandet Hom och i den mÅn detta anges i avgÖrandetI H5I

...........................................................................................................................................................................................................

7.

part

H6I gentemot vilken verkstÄllighet begÄrs

*

7.1 Samtliga

efternamn

*

7.2 Samtliga

förnamn

*

7.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgängliga)

H5I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H6I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/91

7.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

7.6.1 I

enlighet

med

avgörandet

.....................................................................................................................................

7.6.2 Ytterligare

information

(till

exempel

om

annan

aktuell

adress)

...................................................................

8.

kan

avgÖrandet

Överklagas

enligt

lagen

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

8.1 Nej

8.2 Ja

9.

Är

den

del

av

avgÖrandet

som

medfÖr

att

barnetObarnen

ska

ÅterlÄmnas

verkstÄllbar

i

urí

sprungsmedlemsstaten_

*

9.1 Nej

9.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart):

…/…/…….

9.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(7) som anges i punkt … (fyll i)

9.3.1 Ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

avgörandet

blev

verkställbart

gentemot

denna

part:

…/…/…….

10.

har

avgÖrandet

frÅn

och

med

dagen

fÖr

utfÄrdandet

av

detta

intyg

delgetts

den

part

H8I som

anges i punkt W gentemot vilken verkstÄllighet begÄrs_

*

10.1 Nej

10.2 Inte

känt

av

domstolen

10.3 Ja

10.3.1 Delgivningsdatum

(dd/mm/åååå)

10.3.2 Avgörandet

delgavs

på

följande

språk:

BG ES CS DE ET

EL EN FR GA HR

IT LV LT HU MT

NL PL PT RO SK

SL FI SV

H7I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H8I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/92

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

11.

har

alla

berÖrda

parter

fÅtt

mÖjlighet

att

yttra

sig_

*

11.1 Ja

(om

inte

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

12.

var

detOde

barn

H9I som anges i punkt T i stÅnd att bilda egna Åsikter_

*

12.1 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.1

12.1.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.1.2 Nej

12.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.2

12.2.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.2.2 Nej

12.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.3

12.3.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

12.3.2 Nej

13.

har detOde barn som var i stÅnd att bilda egna Åsikter i enlighet med punkt QR getts en verklig

och faktisk mÖjlighet att uttrycka sina Åsikter i enlighet med artikel RQ i fÖrordningen_

13.1 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.1

13.1.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

13.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.2

13.2.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

13.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

4.3

13.3.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

14.

meddelades

avgÖrandet

i

nÅgons

utevaro_

*

14.1 Nej

14.2 Ja

14.2.1 Part

som

uteblivit

(10) enligt punkt … (fyll i)

14.2.2 Den

uteblivna

parten

har

delgetts

stämningsansökan

eller

motsvarande

handling

i

tillräckligt

god

tid

och på ett sådant sätt att den personen kunnat förbereda sitt svaromål.

H9I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H10I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/93

14.2.2.1 Ja

14.2.2.2.1 Delgivningsdatum (dd/mm/åååå)

14.2.2.2 Nej,

men

den

uteblivna

parten

godtog

ändå

otvetydigt

avgörandet

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen användas)

15.

har domstolen meddelat avgÖrandet med beaktande av de skÄl och de faktiska omstÄndigheter

som lÅg till grund fÖr det tidigare avgÖrande som meddelats i en annan medlemsstat enligt

artikel QS fÖrsta stycket b eller artikel QS andra stycket i haagkonventionen av den RU oktober

QYXP om de civila aspekterna pÅ internationella bortfÖranden av barn_ *

15.1 Ja

(om

inte,

ska

bilaga

III

till

förordningen

användas)

16.

inbegriper

avgÖrandet

interimistiskHaI

ÅtgÄrdHerIL

dÄribland

sÄkerhetsÅtgÄrdHerI_

*

16.1 Nej

16.2 Ja

16.2.1

Beskrivning av den beslutade åtgärden/de beslutade åtgärderna (11)

........................................................................................................................................................................................

17.

namn

pÅ

den

partOde

parter

H12I som fÅtt rÄttshjÄlp i enlighet med artikel WTNQ i fÖrordningen

17.1 Part(er)

17.1.1 Den

part

som

anges

i

punkt

…

(fyll

i)

17.1.2 Den

part

som

anges

i

punkt

…

(fyll

i)

18.

kostnader

H13I

18.1 I

enlighet

med

avgörandet

ska

(14)

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

betala

................................................................................. (samtliga efternamn)

................................................................................. (samtliga förnamn)

följande belopp .................................................................................

H11I k¯°©¥²¡ ©® ¢¥²ö²¤ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

H12I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H13I d¥®®¡ °µ®«´ ¯­¦¡´´¡² 䶥® ¦¡¬¬ ¤ä² ¢¥³¬µ´ ¯­ «¯³´®¡¤¥²®¡ ¦¡´´¡³ © ¥´´ ³¥°¡²¡´ ¡¶§ö²¡®¤¥N d¥´ ¦¡«´µ­ ¡´´ «¯³´®¡¤¥²®¡ ä®®µ ©®´¥ ¨¡²

¦¡³´³´ä¬¬´³ ¢ö² ©®´¥ © ³©§ ¨©®¤²¡ ¤¯­³´¯¬¥® ¦²å® ¡´´ µ´¦ä²¤¡ ©®´¹§¥´ ¯­ ¥® °¡²´ ¶©¬¬ ¡®³ö«¡ ¯­ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¥¬¬¥² ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶

¡¶§ö²¡®¤¥´ © ³¡«N

H14I o­ ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´ ¨¡² 嬡§´³ ¡´´ ¢¥´¡¬¡ «¯³´®¡¤¥²®¡L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/94

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

euro (EUR) bulgariska

lev

(BGN) kroatiska

kuna

(HRK)

tjeckiska koruna (CZK) ungerska

forint

(HUF) polska

zloty

(PLN)

pund sterling (GBP) rumänska

leu

(RON) svenska

kronor

(SEK)

annan (ange ISO-kod):

18.2 Ytterligare

information

om

kostnader

som

kan

vara

av

betydelse

(till

exempel

fast

belopp

eller

procent,

utdömd

ränta, delade kostnader, om fler än en part har ålagts att betala kostnaderna, huruvida hela beloppet får krävas

in från vem som helst av parterna):

.................................................................................

Om ytterligare sidor har bifogats, ange antalet sidor: …

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/95

BILAGA VII

intyg om bristande eller begrÄnsad verkstÄllbarhet fÖr vissa avgÖranden vilka beviljar umgÄnge eller

medfÖr att barnet ska ÅterlÄmnas och fÖr vilka ett intyg har utfÄrdats i enlighet med artikel TW i

fÖrordningen

(Artikel 49 i rådets förordning (EG) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan utfärdas om och i den mån ett avgörande för vilket intyg har utfärdats i enlighet med artikel 47 i

förordningen har upphört att vara verkställbart eller verkställbarheten har skjutits upp eller begränsats i ursprungs­

medlemsstaten.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

domstol

som

utfÄrdar

intyget

2.1 Namn

*

2.2 Adress

*

2.3 Tfn,

fax,

e-post

*

3.

avgÖrande som har upphÖrt att vara verkstÄllbart eller vars verkstÄllbarhet har skjutits upp

eller begrÄnsats

*

3.1

Den domstol som meddelade avgörandet (om annan än i punkt 2)

3.1.1 Namn

3.1.2 Adress

3.1.3 Tfn,

fax,

e-post

3.2 Närmare

uppgifter

om

avgörandet

*

3.2.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

3.2.2 Referensnummer

*

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

L 178/96

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

3.3 Närmare

uppgifter

om

det

ursprungliga

intyget

3.3.1 Datum

(dd/mm/åååå)

(om

uppgiften

är

känd)

3.3.2 Intyg

i

enlighet

med

3.3.2.1

artikel 47.1 a i förordningen för ett avgörande som beviljar umgänge

3.3.2.2 artikel

47.1

b

i

förordningen

för

ett

avgörande

om

vårdnaden

i

sak

som

meddelats

i

enlighet med artikel 29.6 i förordningen och som medför att ett eller flera barn ska

återlämnas

4.

verkstÄllbarheten

fÖr

det

avgÖrande

som

avses

i

punkt

S

*

4.1 har

upphört

4.2 har

skjutits

upp

4.2.1 I

tillämpliga

fall.

närmare

uppgifter

om

för

hur

lång

tid

verkställbarheten

har

skjutits

upp:

…

4.3 har

begränsats

4.3.1 I

tillämpliga

fall,

närmare

uppgifter

om

begränsningens

omfattning:

….

5.

den

verkanOde

verkningar

som

anges

i

punkt

T

*

5.1 uppstod

på

grund

av

lag

5.1.1 I

tillämpliga

fall,

ange

relevant(a)

bestämmelse(r):

…,

5.2 beslutades

i

ett

avgörande.

5.2.1

Den domstol som meddelade avgörandet (om annan än i punkt 2)

5.2.1.1 Namn

5.2.1.2 Adress

5.2.1.3 Tfn,

fax,

e-post

5.2.2 Närmare

uppgifter

om

avgörandet:

5.2.2.1 Datum

(dd/mm/åååå)

5.2.2.2 Referensnummer

5.2.2.3 Innehåll

(3) ..................................................................................

Utfärdat i ....................................................., den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

H3I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¢¥³¬µ´¥´N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/97

BILAGA VIII

intyg om en officiell handling eller en Överenskommelse om Äktenskapsskillnad eller hemskillnad

(Artikel 66.1 a i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas endast om den medlemsstat som bemyndigade den offentliga myndig­

heten eller annan myndighet att formellt upprätta eller registrera den officiella handlingen eller registrera överenskom­

melsen var behörig enligt kapitel II avsnitt 1 i denna förordning, i enlighet med vad som anges i punkt 2, och den

officiella handlingen eller överenskommelsen har bindande rättsverkan i den medlemsstaten, i enlighet med vad som

anges i punkt 7.5 eller 8.4.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

ursprungsmedlemsstaten

var

behÖrig

enligt

kapitel

ii

avsnitt

Q

i

fÖrordningen

*

2.1 Ja

3.

domstol

eller

behÖrig

myndighet

som

utfÄrdat

intyget

*

3.1 Namn

*

3.2 Adress

*

3.3 Tfn,

fax,

e-post

*

4.

typ

av

handling

*

4.1

Officiell handling (fyll i så fall i punkt 7)

4.2 Överenskommelse

(fyll

i

så

fall

i

punkt

8)

5.

fÖremÅlet

fÖr

den

officiella

handlingen

eller

Överenskommelsen

*

5.1 Äktenskapsskillnad

5.2 Hemskillnad

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤ HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

L 178/98

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

6.

Äktenskap

*

6.1 Makar

*

6.1.1

6.1.1.1 Samtliga

efternamn

*

6.1.1.2 Samtliga

förnamn

*

6.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

6.1.1.4 Födelseort

6.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

6.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.1.6.1 I enlighet

med den officiella

handlingen eller

överenskommelsen

........................................

6.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

6.1.2

6.1.2.1 Samtliga

efternamn

*

6.1.2.2 Samtliga

förnamn

*

6.1.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

6.1.2.4 Födelseort

6.1.2.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

6.1.2.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.2.6.1 I enlighet

med den officiella

handlingen eller

överenskommelsen

........................................

6.1.2.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

6.2 Datum,

land

och

ort

för

vigsel

*

6.2.1 Datum

(dd/mm/åååå)

*

6.2.2 Land

*

6.2.3 Ort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning L

178/99

7.

officiell

handling

7.1

Offentlig myndighet eller annan myndighet, bemyndigad för detta ändamål, som har upprättat eller registrerat

den officiella handlingen (om annan domstol eller behörig myndighet än den som anges i punkt 3)

7.1.1 Namn

7.1.2 Adress

7.2 Datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

upprättades

av

den

myndighet

som

anges

i

punkt

3

eller

i

punkt 7.1

7.3 Den

officiella

handlingens

referensnummer

(om

tillämpligt)

7.4 Datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

registrerades

i

ursprungsmedlemsstaten

(om

annat

datum

än

det som anges i punkt 7.2)

7.4.1 Referensnummer

i

registret

(om

tillämpligt)

7.5 Datum

(dd/mm/åååå)

från

och

med

vilket

den

officiella

handlingen

har

bindande

rättsverkan

i

ursprungsmed­

lemsstaten

8.

Överenskommelse

8.1

Offentlig myndighet som registrerat överenskommelsen (om annan domstol eller behörig myndighet än den

som anges i punkt 3)

8.1.1 Namn

8.1.2 Adress

8.2 Datum

(dd/mm/åååå)

då

överenskommelsen

registrerades

8.3 Referensnummer

i

registret

(om

tillämpligt)

8.4 Datum

(dd/mm/åååå)

från

och

med

vilket

överenskommelsen

har

bindande

rättsverkan

i

ursprungsmedlems­

staten

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

L 178/100

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA IX

intyg om en officiell handling eller Överenskommelse i frÅgor om fÖrÄldraansvar

(Artikel 66.1 b i rådets förordning (EU) 2019/1111 (1))

viktigt

Ska på ansökan av någon av parterna utfärdas endast om den medlemsstat som bemyndigade den offentliga myndig­

heten eller en annan myndighet att formellt upprätta eller registrera den officiella handlingen eller registrera över­

enskommelsen var behörig enligt kapitel II avsnitt 2 i förordningen, i enlighet med vad som anges i punkt 2, och den

officiella handlingen eller överenskommelsen har bindande rättsverkan i den medlemsstaten, i enlighet med vad som

anges i punkt 12.5 eller 13.4.

Intyget får inte utfärdas om något tyder på att den officiella handlingens eller överenskommelsens innehåll strider mot

barnets bästa.

1.

ursprungsmedlemsstat* H2I

Belgien (BE) Bulgarien

(BG) Tjeckien

(CZ) Tyskland

(DE)

Estland (EE) Irland

(IE) Grekland

(EL) Spanien

(ES)

Frankrike (FR) Kroatien

(HR) Italien

(IT) Cypern

(CY)

Lettland (LV) Litauen

(LT) Luxemburg

(LU) Ungern

(HU)

Malta (MT) Nederländerna

(NL) Österrike

(AT) Polen

(PL)

Portugal (PT) Rumänien

(RO) Slovenien

(SI) Slovakien

(SK)

Finland (FI) Sverige

(SE) Förenade

kungariket

(UK)

2.

ursprungsmedlemsstaten

var

behÖrig

enligt

kapitel

ii

avsnitt

R

i

fÖrordningen

*

2.1 Ja

3.

domstol

eller

behÖrig

myndighet

som

utfÄrdat

intyget

*

3.1 Namn

*

3.2 Adress

*

3.3 Tfn,

fax,

e-post

*

4.

typ

av

handling

*

4.1

Officiell handling (fyll i så fall i punkt 12)

4.2 Överenskommelse

(fyll

i

så

fall

i

punkt

13)

5.

parter

H3I i den officiella handlingenOÖverenskommelsen

5.1 Part

1

*

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeuI RPQYOQQQQ ¡¶ ¤¥® RU ªµ®© RPQY ¯­ ¢¥¨ö²©§¨¥´L ¥²«ä®®¡®¤¥ ¯£¨ ¶¥²«³´ä¬¬©§¨¥´ ¡¶ ¡¶§ö²¡®¤¥® © ä«´¥®³«¡°³í

mål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2.7.2019, s. 1) (nedan kallad ¦ö²¯²¤®©®§¥®).

H2I f䬴 ­¡²«¥²¡¤¥ ­¥¤HJI ­å³´¥ ¦¹¬¬¡³ ©N

H3I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¬ä§§ ´©¬¬ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/101

5.1.1 Fysisk

person

5.1.1.1 Samtliga

efternamn

5.1.1.2 Samtliga

förnamn

5.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.1.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.1.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

.................................................................................

5.1.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

5.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

5.1.2.1 Fullständigt

namn

5.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.1.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2 Part

2

5.2.1 Fysisk

person

5.2.1.1 Samtliga

efternamn

5.2.1.2 Samtliga

förnamn

5.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

5.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

5.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.1.6.1 I enlighet

med avgörandet

.................................................................................

5.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

5.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

L 178/102

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

5.2.2.1 Fullständigt

namn

5.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgiften

finns

tillgänglig)

5.2.2.3 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.

barn

H4I som omfattas av den officiella handlingen eller Överenskommelsen

*

6.1 Barn

1

*

6.1.1 Samtliga

efternamn

*

6.1.2 Samtliga

förnamn

*

6.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

*

6.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.1.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

6.2 Barn

2

6.2.1 Samtliga

efternamn

6.2.2 Samtliga

förnamn

6.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.2.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

6.3 Barn

3

6.3.1 Samtliga

efternamn

6.3.2 Samtliga

förnamn

6.3.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

6.3.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

6.3.5

Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns tillgängliga)

7.

vÅrdnad

H5I

7.1

Vårdnad som har anförtrotts eller överenskommits i den officiella handlingen eller överenskommelsen (6)

.................................................................................

H4I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H5) Vänligen observera att termen ¶å²¤®¡¤ definieras i artikel 2.2.9 i förordningen.

H6I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¤¥® ¯¦¦©£©¥¬¬¡ ¨¡®¤¬©®§¥® ¥¬¬¥² ö¶¥²¥®³«¯­­¥¬³¥®N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/103

7.2 Har

tillerkänts

följande

part(er)

(7)

7.2.1 Part

1

7.2.1.1 Fysisk

person

7.2.1.1.1 Samtliga efternamn

7.2.1.1.2 Samtliga förnamn

7.2.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.1.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

7.2.1.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

7.2.1.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

7.2.1.1.6.1 I enlighet med avgörandet ..................................................................................

7.2.1.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

7.2.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.2.1.2.1 Fullständigt namn

7.2.1.2.2 Registreringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgiften finns tillgänglig)

7.2.1.2.3 Adress (om uppgiften finns tillgänglig)

7.2.2 Part

2

7.2.2.1 Fysisk

person

7.2.2.1.1 Samtliga efternamn

7.2.2.1.2 Samtliga förnamn

7.2.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

7.2.2.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

7.2.2.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

7.2.2.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

H7I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/104

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

7.2.2.1.6.1 I enlighet med avgörandet ..................................................................................

7.2.2.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

7.2.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

7.2.2.2.1 Fullständigt

namn

7.2.2.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om uppgiften

finns tillgänglig)

7.2.2.2.3 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

7.3 Medför

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

överlämnande

av

barnet/barnen?

7.3.1 Nej

7.3.2 Ja

7.3.2.1

Närmare uppgifter om överlämnandet som är relevanta för verkställighet om de inte redan

angetts under punkt 7.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som

avses samt om det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

.................................................................................

8.

umgÄnge

8.1

Umgänge som har tillerkänts eller överenskommits i den officiella handlingen eller överenskommelsen (8)

.................................................................................

8.2 Har

tillerkänts

följande

part(er)

(9)

8.2.1 Part

1

8.2.1.1 Samtliga

efternamn

8.2.1.2 Samtliga

förnamn

8.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

8.2.1.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.2.1.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga)

8.2.1.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.2.1.6.1 I enlighet

med den officiella

handlingen eller

överenskommelsen

........................................

8.2.1.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

H8I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¤¥® ¯¦¦©£©¥¬¬¡ ¨¡®¤¬©®§¥® ¥¬¬¥² ö¶¥²¥®³«¯­­¥¬³¥®N

H9I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/105

8.2.2 Part

2

8.2.2.1 Samtliga

efternamn

8.2.2.2 Samtliga

förnamn

8.2.2.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

8.2.2.4 Födelseort

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.2.2.5 Id-nummer

eller

socialförsäkringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om

uppgifterna

finns

tillgäng­

liga):

8.2.2.6 Adress

(om

uppgiften

finns

tillgänglig)

8.2.2.6.1 I enlighet

med den officiella

handlingen eller

överenskommelsen

........................................

8.2.2.6.2 Ytterligare

information (till

exempel

om annan aktuell

adress)

...............................................

8.3 Medför

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

överlämnande

av

barnet/barnen?

8.3.1 Nej

8.3.2 Ja

8.3.2.1

Närmare uppgifter om överlämnandet som är relevanta om de inte redan angetts under

punkt 8.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som avses samt om

det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

.................................................................................

9. andra

rÄttigheter

i

frÅgor

om

fÖrÄldraansvar

9.1

Rättighet(er) som har tillerkänts eller överenskommits i den officiella handlingen eller överenskommelsen (10)

.................................................................................

9.2 Har

tillerkänts

följande

part(er)

(11)

9.2.1 Part

1

9.2.1.1 Fysisk

person

9.2.1.1.1 Samtliga efternamn

9.2.1.1.2 Samtliga förnamn

9.2.1.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

H10I k¯°©¥²¡ ©® ²¥¬¥¶¡®´ ¤¥¬ ¡¶ ¤¥® ¯¦¦©£©¥¬¬¡ ¨¡®¤¬©®§¥® ¥¬¬¥² ö¶¥²¥®³«¯­­¥¬³¥®N

H11I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´¶å °¡²´¥²L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/106

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

9.2.1.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.1.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

9.2.1.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.1.1.6.1 I enlighet med avgörandet ..................................................................................

9.2.1.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

9.2.1.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

9.2.1.2.1 Fullständigt

namn

9.2.1.2.2 Registreringsnummer

(i

tillämpliga

fall

och

om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.1.2.3 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.2 Part

2

9.2.2.1 Fysisk

person

9.2.2.1.1 Samtliga efternamn

9.2.2.1.2 Samtliga förnamn

9.2.2.1.3 Födelsedatum

(dd/mm/åååå)

9.2.2.1.4 Födelseort

(om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.2.1.5 Id-nummer eller socialförsäkringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgifterna finns

tillgängliga)

9.2.2.1.6 Adress

(om uppgiften

finns tillgänglig)

9.2.2.1.6.1 I enlighet med avgörandet ..................................................................................

9.2.2.1.6.2 Ytterligare information (till exempel om annan aktuell adress) .................................

9.2.2.2 Juridisk

person,

institution

eller

annat

organ

9.2.2.2.1 Fullständigt namn

9.2.2.2.2 Registreringsnummer (i tillämpliga fall och om uppgiften finns tillgänglig)

9.2.2.2.3 Adress (om uppgiften finns tillgänglig)

sv

2.7.2019 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/107

9.3 Medför

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

överlämnande

av

barnet/barnen?

9.3.1 Nej

9.3.2 Ja

9.3.2.1 Närmare

uppgifter

om

överlämnandet

som

är

relevanta

för

verkställighet

om

de

inte

redan

angetts under punkt 9.1 (till exempel vem överlämnandet sker till, vilket barn/vilka barn som

avses samt om det rör sig om återkommande överlämnanden eller ett enda)

.................................................................................

10.

10.1

var

detOde

barn

H12I som anges i punkt V i stÅnd att bilda egna Åsikter_

*

Det

barn

som

anges

i

punkt

6.1

10.1.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

11)

10.1.2 Nej

10.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

6.2

10.2.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

11)

10.2.2 Nej

10.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

6.3

10.3.1 Ja

(fyll

i

så

fall

i

punkt

11)

10.3.2 Nej

11.

11.1

har

detOde

barn

H13I som var i stÅnd att bilda egna Åsikter i enlighet med punkt QP getts en

verklig och faktisk mÖjlighet att uttrycka sina Åsikter_

Det

barn

som

anges

i

punkt

6.1

11.1.1 Ja

11.1.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

11.2 Det

barn

som

anges

i

punkt

6.2

11.2.1 Ja

11.2.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

H12I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H13I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ´²¥ ¢¡²®L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/108

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

11.3 Det

barn

som

anges

i

punkt

6.3

11.3.1 Ja

11.3.2 Nej,

av

följande

skäl:

.................................................................................

12.

12.1

officiell

handling

Offentlig myndighet eller annan myndighet, bemyndigad för detta ändamål, som har upprättat eller registrerat

den officiella handlingen (om annan domstol eller behörig myndighet än den som anges i punkt 3)

12.1.1 Namn

12.1.2 Adress

12.2

12.3

12.4

Datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

upprättades

av

den

myndighet

som

anges

i

punkt

3

eller

i

punkt 12.1

Den

officiella

handlingens

referensnummer

(om

tillämpligt)

Datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

registrerades

i

ursprungsmedlemsstaten

(om

annat

datum

än

det som anges i punkt 12.2)

12.4.1 Referensnummer

i

registret

(om

tillämpligt)

12.5

13.

13.1

Datum

(dd/mm/åååå)

från

och

med

vilket

den

officiella

handlingen

har

bindande

rättsverkan

i

ursprungsmed­

lemsstaten

Överenskommelse

Offentlig myndighet som registrerade överenskommelsen (om annan domstol eller behörig myndighet än den

som anges i punkt 3)

13.1.1 Namn

13.1.2 Adress

13.2

13.3

13.4

14.

14.1

Datum

(dd/mm/åååå)

då

överenskommelsen

registrerades

Referensnummer

i

registret

(om

tillämpligt)

Datum

(dd/mm/åååå)

från

och

med

vilket

överenskommelsen

har

bindande

rättsverkan

i

ursprungsmedlems­

staten

Är

den

officiella

handlingen

eller

Överenskommelsen

verkstÄllbar

i

ursprungsmedlemsstaten_

*

Avseende

vårdnad

i

enlighet

med

punkt

7

14.1.1 Nej

14.1.1.1 Den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

innehåller

inte

någon

verkställbar

för­

pliktelse.

14.1.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen blev verkställbar)

…/…/……

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/109

14.1.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(14) som anges i punkt … (fyll i) ............................................................

14.1.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)av

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

(ange)

................

14.2 Avseende

umgänge

i

enlighet

med

punkt

8

14.2.1 Nej

14.2.1.1 Den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

innehåller

inte

någon

verkställbar

för­

pliktelse.

14.2.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen blev verkställbar)

…/…/……

14.2.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(15) som anges i punkt … (fyll i) ............................................................

14.2.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)av

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

(ange)

................

14.3 Avseende

andra

rättigheter

i

enlighet

med

punkt

9

14.3.1 Nej

14.3.1.1 Den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

innehåller

inte

någon

verkställbar

för­

pliktelse.

14.3.2 Ja,

utan

några

begränsningar

(ange

det

datum

(dd/mm/åååå)

då

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen blev verkställbar)

…/…/……

14.3.3 Ja,

men

bara

gentemot

den

part

(16) som anges i punkt … (fyll i) .......................................................

14.3.4 Ja,

men

endast

följande

del(ar)av

den

officiella

handlingen

eller

överenskommelsen

(ange)

..........

Utfärdat i …, den (dd/mm/åååå)

Namnteckning och/eller stämpel

H14I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H15I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

H16I o­ ¤¥´ §ä¬¬¥² ¦¬¥² ä® ¥® °¡²´L ¢©¦¯§¡ ¹´´¥²¬©§¡²¥ ¥® ³©¤¡N

L 178/110

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

BILAGA X

Jämförelsetabell

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS

d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

Artikel 1

Artikel

1

—

Artikel

1.3

Artikel 2

Artikel

2

Artikel 3

Artikel

3

Artikel 4

Artikel

4

Artikel 5

Artikel

5

Artikel 6

Artikel

6.2

Artikel 7

Artikel

6.1

och

6.3

Artikel 8.1

Artikel

7.1

Artikel 8.2

Artikel

7.2

Artikel 9.1

Artikel

8.1

Artikel 9.2

Artikel

8.2

Artikel 10

Artikel

9

—

Artikel

10

Artikel 11.1

Artikel

22

—

Artikel

23

Artikel 11.2

Artikel

26

Artikel 11.3

Artikel

24.1

—

Artikel

24.2

—

Artikel

24.3

—

Artikel

25

Artikel 11.4

Artikel

27.3

Artikel 11.5

Artikel

27.1

—

Artikel

27.2

—

Artikel

27.4

—

Artikel

27.5

—

Artikel

27.6

—

Artikel

28

—

Artikel

29.1

och

29.2

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/111

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS

Artikel 11.6 Artikel

29.3

— Artikel

29.4

Artikel 11.7 Artikel

29.5

Artikel 11.8 Artikel

29.6

Artikel 12

—

Artikel 13 Artikel

11

Artikel 14 Artikel

14

Artikel 15.1, 15.2 a och b och 15.4 Artikel

12.1

Artikel 15.3 Artikel

12.4

— Artikel

12.2

och

12.3

— Artikel

12.5

Artikel 15.2c Artikel

13.1

— Artikel

13.2

Artikel 16 Artikel

17

a

och

b

— Artikel

17

c

— Artikel

16

Artikel 17 Artikel

18

Artikel 18 Artikel

19

Artikel 19 Artikel

20

— Artikel

20.4

och

20.5

— Artikel

21

Artikel 20.1 Artikel

15.1

Artikel 20.2 Artikel

15.3

— Artikel

15.2

Artikel 21.1 och 21.2 Artikel

30.1

och

30.2

Artikel 21.3 Artikel

30.3

och

30.4

Artikel 21.4 Artikel

30.5

Artikel 22 Artikel

38

Artikel 23 a, c, d, e och f Artikel

39

a,

b,

c,

d

och

e

Artikel 23 b Artikel

39.2

Artikel 24 Artikel

69

d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

L 178/112

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS

Artikel 25 Artikel

70

Artikel 26 Artikel

71

— Artikel

72

Artikel 27.1

Artiklarna 33 a och 44 a

— Artikel

33

b

— Artikel

44

b

Artikel 27.2

—

Artikel 28

—

Artikel 29

—

— Artikel

34

— Artikel

35

— Artikel

40

— Artikel

41

Artikel 30

—

Artikel 31

—

Artikel 32

—

Artikel 33

—

Artikel 34

—

Artikel 35

—

Artikel 36 Artikel

53

— Artikel

53.3

Artikel 37.1 Artikel

31.1

— Artikel

31.2

och

31.3

Artikel 37.2

—

Artikel 38 Artikel

32

Artikel 39 Artikel

36

Artikel 40 Artiklarna

42

och

47.1

— Artikel

45

— Artikel

46

— Artikel

47.2

Artikel 41.1 Artikel

43.1

Artikel 41.2 Artikel

47.3

d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/113

—

Artikel 42.1

Artikel 42.2

Artikel 43

—

—

Artikel 45.1

Artikel 45.2

—

Artikel 47.1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Artikel 44

Artikel 46

Artikel 48

Artikel 49

Artikel 50

Artikel 51

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS

d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

Artikel

47.4,

47.5

och

47.6

Artikel

43.1

Artikel

47.3

Artiklarna

37

och

48

Artikel

49

Artikel

50

—

Artikel

31.1

Artikel

31.2

Artikel

31.3

Artikel

65

Artikel

51.1

Artikel

51.2

Artikel

52

Artikel

54

Artikel

55

Artikel

56

Artikel

57

Artikel

58

Artikel

59

Artikel

60

Artikel

61

Artikel

62

Artikel

63

Artikel

64

Artikel

66

Artikel

67

Artikel

68

Artikel

73

Artikel

74.1

Artikel

74.2

Artikel

75

L 178/114

sv

Europeiska unionens officiella tidning

2.7.2019

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS

Artikel 52 Artikel

90

Artikel 53 Artikel

76

Artikel 54 Artikel

77.1

— Artikel

77.2

och

77.3

— Artikel

78

— Artikel

79

a

Artikel 55.1 a Artikel

79

b

Artikel 55.1 b Artikel

79

c

— Artikel

79

d

Artikel 55.1 c Artikel

79

e

Artikel 55.1 d Artikel

79

f

Artikel 55.1 e Artikel

79

g

— Artikel

80

— Artikel

81

Artikel 56.1 Artikel

82.1

— Artikel

82.2,

82.3

och

82.4

Artikel 56.2 Artikel

82.5

— Artikel

82.6

Artikel 56.3 Artikel

82.7

— Artikel

82.8

Artikel 57.1 och 57.2

—

Artikel 57.3 Artikel

83.1

Artikel 57.4 Artikel

83.2

Artikel 58 Artikel

84

— Artikel

85

— Artikel

86

— Artikel

87

— Artikel

88

— Artikel

89

— Artikel

91

Artikel 59 Artikel

94

Artikel 60 a, b, c och d Artikel

95

d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

2.7.2019

sv

Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

178/115

fö²¯²¤®©®§ HegI ®² RRPQORPPS d¥®®¡

¦ö²¯²¤®©®§

Artikel 60 e Artikel

96

Artikel 61 Artikel

97.1

— Artikel

97.2

Artikel 62 Artikel

98

Artikel 63 Artikel

99

Artikel 64.1 Artikel

100.1

Artikel 64.2, 64.3 och 64.4

—

— Artikel

100.2

Artikel 65.1 Artikel

101.1

— Artikel

101.2

Artikel 66 Artikel

102

Artikel 67 Artikel

103

Artikel 68 Artikel

103

Artikel 69 Artikel

92

Artikel 70

—

— Artikel

93

Artikel 71 Artikel

104

Artikel 72 Artikel

105

Bilaga I Bilaga

II

— Bilaga

I

Bilaga II Bilaga

III

— Bilaga

IV

Bilaga III Bilaga

V

Bilaga IV Bilaga

VI

— Bilaga

VII

— Bilaga

VIII

— Bilaga

IX

Sammanfattning av departementspromemorian

Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18)

Vårdnadstvister är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. Vid en internationell vårdnadstvist slits barnet dessutom mellan föräldrar i två länder. Ibland leder en konflikt mellan föräldrarna så långt att barnet olovligt förs bort eller hålls kvar av en av dem. Det är angeläget att det finns regler i EU som kan överbrygga de olikheter som finns mellan medlemsstaternas rättssystem och bidra till att tvister med en internationell anknytning kan lösas på ett förutsebart och effektivt sätt till barnets bästa.

I juni 2019 antogs i EU en omarbetad Bryssel II-förordning, som gäller frågor om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och internationella bortföranden av barn. Förordningen innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en tvist med en internationell anknytning. Den innehåller också regler om erkännande och verkställighet av avgöranden i EU.

Genom den nya förordningen stärks barns och föräldrars rättssäkerhet. Det införs en allmän skyldighet för domstolen att låta ett barn uttrycka sina åsikter och att beakta åsikterna i förhållande till barnets ålder och mognad. Alla avgöranden om föräldraansvar görs direkt verkställbara i andra EUländer. Dessutom harmoniserar den nya förordningen delvis medlemsstaternas verkställighetsregler. Vidare förbättras informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter, vilket underlättar domstolarnas handläggning och förbättrar deras beslutsunderlag.

Förordningen blir direkt tillämplig i Sverige och andra medlemsstater i EU, men kräver kompletterande svenska bestämmelser och författningsändringar. I promemorian lämnas de författningsförslag som är lämpliga med anledning av förordningen.

Författningarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

Promemorians lagförslag

1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel IIförordningen).

Beslut om en tillfällig åtgärd

2 § En ansökan om en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel IIförordningen görs till tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och den sökta åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Första stycket gäller inte om något annat följer av bestämmelserna i 6 a och 7–9 b §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

3 § Vid handläggningen av ett ärende enligt 2 § första stycket tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge åtgärden som längst gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Reservforum

4 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon annan behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun.

Verkställighet

5 § Om ett avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, får det verkställas enligt

1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och

2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom.

För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel II-förordningen.

Vägran av erkännande eller verkställighet

6 § En ansökan enligt artikel 40 eller 59 i Bryssel II-förordningen om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige görs till tingsrätten.

En ansökan enligt artikel 30.3 i förordningen om att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande görs till tingsrätten.

En ansökan enligt första eller andra stycket kan göras av någon som har varit part i den utländska rättegången och som är berörd av frågan. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva sådana ansökningar.

7 § Vid handläggningen av ett ärende enligt 6 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Rättelse och återkallelse av intyg

8 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg som har utfärdats enligt

Bryssel II-förordningen, får inte överklagas.

9 § Innan domstolen beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg som har utfärdats enligt Bryssel II-förordningen, ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas.

Informationsutbyte

10 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel

II-förordningen (artikel 80.1 a i). Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och uttala sig om en förälders, anhörigs eller annan persons lämplighet att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen (artikel 80.1 b).

Godkännande av en placering av ett barn i Sverige

11 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.

I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

3. Föreskrifterna i 2–5 §§ i den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inleddes före ikraftträdandet.

4. Föreskrifterna i 8 § i den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet.

2

Förslag till lag om ändring i lagen

Bilaga 3

(1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §2

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) och 1347/2000 och i lagen (2012:318) i lagen (2012:318) om 1996 års om 1996 års Haagkonvention. Haagkonvention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797. 2 Senaste lydelse 2012:320.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375)

Bilaga 3

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.

Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr också i rådets förordning (EU) 2201/2003 av den 27 november 2019/1111 av den 25 juni 2019 om 2003 om domstols behörighet och behörighet, erkännande och verk-om erkännande och verkställighet ställighet av avgöranden i äkav domar i äktenskapsmål och mål tenskapsmål och mål om förälom föräldraansvar samt om draansvar, och om internationella upphävande av förordning (EG) nr bortföranden av barn (Bryssel II-1347/2000. förordningen).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2011:1168.

4

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943)

Bilaga 3

om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:447.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595)

Bilaga 3

om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §1

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:446.

6

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14)

Bilaga 3

om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

17 §2

Innan rätten avgör ett ärende om Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten inhämta barn enligt 11 § ska rätten så långt det barnets mening, om det inte är är möjligt klarlägga barnets inställomöjligt med hänsyn särskilt till bar- ning. nets ålder och mognad.

1 Senaste lydelse 2008:445. 2 Senaste lydelse 2006:462.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet.

7

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)

Bilaga 3

med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §1

Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om

1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och

2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag.

För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket.

I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge.

Denna paragraf ansluter, tillsam-Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7–9 b §§, till rådets mans med 7–9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2001/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, erkänbehörighet och om erkännande och nande och verkställighet av avgö-verkställighet av domar i äkten- randen i äktenskapsmål och mål om skapsmål och mål om föräldra- föräldraansvar, och om interna-ansvar samt om upphävande av tionella bortföranden av barn förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkon-(2012:318) om 1996 års Haagkon- vention. vention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2019:472.

8 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

Bilaga 3

(2001:453)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § och 11 kap. 2 §socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 11 a §1

Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om

1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit,

2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts,

3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden,

4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden,

5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och

6. placeringen sker med stöd av

6. placeringen sker med stöd av

rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) eller 1347/2000 eller med stöd av den i med stöd av den i Haag den 19 Haag den 19 oktober 1996 dag- oktober 1996 dagtecknade kontecknade konventionen om behö- ventionen om behörighet, tillämplig righet, tillämplig lag, erkännande, lag, erkännande, verkställighet och verkställighet och samarbete i samarbete i frågor om föräldrafrågor om föräldraansvar och åtgär- ansvar och åtgärder till skydd för der till skydd för barn. barn.

11 kap.

2 §2

Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.

1 Senaste lydelse 2012:321. 2 Senaste lydelse 2012:776.

Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att

Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden

förlänga utredningen för viss tid. besluta att förlänga utredningen för viss tid. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel IIförordningen).

Den som berörs av en sådan utredning ska, om inte särskilda skäl talar mot det, genast underrättas om att en utredning har inletts.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

9 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

Bilaga 3

sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, samt närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

1 §

1

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn,

2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken,

3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken,

4. ärende om förvaltarskap,

5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller

6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. äktenskapsmål,

2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket,

3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

4. mål eller ärende enligt rådets

4. mål eller ärende enligt rådets

förordning (EG) nr 2201/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, behörighet och om erkännande och erkännande och verkställighet av verkställighet av domar i avgöranden i äktenskapsmål och äktenskapsmål och mål om mål om föräldraansvar, och om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen), 1347/2000 eller ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel IIförordningen,

1 Senaste lydelse 2017:314.

5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 Prop. 2021/22:189 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och Bilaga 3 verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller

6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar, internationella bortföranden av barn och åtgärder till skydd för barn

7 a §

Sekretess gäller hos den myndighet som är centralmyndighet enligt

1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen),

2. Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn av den 25 oktober 1980,

3. Haagkonventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn av den 19 oktober 1996, och

4. den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen),

i ärende enligt förordningen eller någon av konventionerna för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän handling

Bilaga 3

gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 §2

Den tystnadsplikt som följer av 3 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena samt 6 § första och andra styckena samt 6 § första stycket 1 inskränker rätten första stycket 1 och 7 a § enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckinskränker rätten enligt 1 kap. 1 och frihetsförordningen och 1 kap. 1 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundkap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetslagen att meddela och offentliggöra grundlagen att meddela och offentuppgifter. liggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet, och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inleddes före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen .

2 Senaste lydelse 2018:1919.

10

Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318)

Bilaga 3

om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

När det finns behörighet för svensk En ansökan enligt artikel 11 eller 12 domstol enligt artikel 11 eller 12, om en tillfällig åtgärd görs till får domstolen i fråga om vårdnad, tingsrätten i den ort där barnet vistas boende, umgänge eller för- eller, om barnet inte vistas i Sverige mynderskap besluta om en sådan och den sökta åtgärden avser barnets tillfällig skyddsåtgärd som avses i egendom, tingsrätten i den ort där dessa artiklar. egendomen finns. Detta gäller inte om något annat följer av bestämmelserna om omedelbart omhändertagande av barn i 6 a samt 7 – 9 b §§ lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Vid domstolens handläggning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra ska den, om det inte är olämpligt, föräldrarna och barnet. höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) lämnats av Alingsås tingsrätt, Barnombudsmannen, Centrala studiestödsnämnden, Domstolsverket, Familjerättssocionomernas Riksförening, Föreningen Svenskar i Världen, Föreningen Sveriges Överförmyndare, Föreningen Vårdnad Boende Umgänge i Sverige (VBU), Förvaltningsrätten i Linköping, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Gävle kommun, Göteborgs kommun, Helsingborgs kommun, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Inspektionen för vård och omsorg, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Linköpings kommun, Linköpings tingsrätt, Linköpings universitet (Tema barn), Luleå kommun, Länsstyrelsen Stockholm, Länsstyrelsen Östergötland, Malmö kommun, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), Riksorganisationen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime, Rättshjälpsmyndigheten, Sala kommun, Skatteverket, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stockholms kommun, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Svea hovrätt, Svenskt Forum för Medling och konflikthantering, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Regioner, Södertörns tingsrätt, Uddevalla kommun, Unizon, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Varbergs tingsrätt, Värmlands tingsrätt, Åmåls kommun, Årjängs kommun, Örnsköldsviks kommun och Östersunds tingsrätt

Landskrona kommun, Mullsjö kommun, Riksdagens ombudsmän och Örebro universitet (Barnrättsakademin) har avstått från att yttra sig.

Askersunds kommun, Barnens rätt i samhället, Bodens kommun, Familjehemmens Riksförbund, Familjevårdens Centralorganisation, Föreningen Mans- och Familjejour, Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare (KFR), Föreningen Sveriges socialchefer, Härjedalens kommun, Kalix kommun, Karlstads kommun, Kristianstads kommun, Lomma kommun, Mölndals kommun, Norbergs kommun, Nykvarns kommun, Partille kommun, Piteå kommun, Riksförbundet Gode män och Förvaltare, Ronneby kommun, Rädda Barnen, Skövde kommun, Sotenäs kommun, Sveriges Makalösa Föräldrar, Timrå kommun, Torsås kommun, Vallentuna kommun och Älvdalens kommun har fått tillfälle att yttra sig, men inte hörts av.

Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 5

1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen).

Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap

2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i

Bryssel II-förordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln.

3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd

5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun.

Verkställighet

6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt

1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och

2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom.

För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel IIförordningen.

Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande

7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten.

En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena.

8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången.

9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av

Bryssel II-förordningen.

Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller annan myndighet i Sverige

10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i Bryssel II-förordningen får inte överklagas.

11 § Innan en domstol eller annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas.

Informationsskyldighet

12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b i förordningen.

Godkännande av en placering av ett barn i Sverige

13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.

I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

3. Föreskrifterna i 2–5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 7 § föräldrabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

7 §2

Även om en dom eller ett beslut Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barsom avses i 1 a § första stycket inte nets vårdnadshavare, när barnet finns, kan barnets vårdnadshavare, vistas hos någon annan, begära att när barnet vistas hos någon annan, rätten beslutar om åtgärd för att begära att rätten beslutar om en barnet skall överflyttas till vårdåtgärd för att barnet ska flyttas över nadshavaren. till vårdnadshavaren.

Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden.

En åtgärd enligt första stycket får En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas, om ett flyttningsförinte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av skilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. unga gäller i fråga om barnet.

I övrigt gäller 1–6 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 2006:458.

3

Förslag till lag om ändring i lagen

Bilaga 5

(1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §2

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) och 1347/2000 och i lagen (2012:318) i lagen (2012:318) om 1996 års om 1996 års Haagkonvention. Haagkonvention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797. 2 Senaste lydelse 2012:320.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375)

Bilaga 5

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.

Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr också i rådets förordning (EU) 2201/2003 av den 27 november 2019/1111 av den 25 juni 2019 om 2003 om domstols behörighet och behörighet, erkännande och verkom erkännande och verkställighet ställighet av avgöranden i äktenav domar i äktenskapsmål och mål skapsmål och mål om föräldraom föräldraansvar samt om ansvar, och om internationella upphävande av förordning (EG) nr bortföranden av barn (Bryssel II-1347/2000. förordningen).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2011:1168.

5

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943)

Bilaga 5

om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om internationella bortföranden av upphävande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:447.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595)

Bilaga 5

om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §1

Särskilda bestämmelser finns i rå- Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 dets förordning (EU) 2019/1111 av av den 27 november 2003 om dom- den 25 juni 2019 om behörighet, erstols behörighet och om erkän- kännande och verkställighet av avnande och verkställighet av domar göranden i äktenskapsmål och mål i äktenskapsmål och mål om föräl- om föräldraansvar, och om internadraansvar samt om upphävande av tionella bortföranden av barn förordning (EG) nr 1347/2000. (Bryssel II-förordningen).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2008:446.

7

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till sta- 23 §§ tillämpas i förhållande till ter som har tillträtt den i Luxem- stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade burg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden röran- verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om åter- de vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europa- ställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelser- rådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande na tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestäm- Norge i den utsträckning särskilda melser gäller. bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Särskilda bestämmelser finns i Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen). 1347/2000.

Bilaga 5

1 Senaste lydelse 2008:445.

17 §2

Innan rätten avgör ett ärende om Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten in- barn enligt 11 § ska barnet så långt hämta barnets mening, om det inte det är möjligt ges tillfälle att framär omöjligt med hänsyn särskilt till föra sina åsikter. barnets ålder och mognad.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2 Senaste lydelse 2006:462.

8

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)

Bilaga 5

med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §1

Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om

1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och

2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag.

För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket.

I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge.

Denna paragraf ansluter, tillsam-Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7–9 b §§, till rådets mans med 7–9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, erkänbehörighet och om erkännande och nande och verkställighet av avgöverkställighet av domar i äkten- randen i äktenskapsmål och mål om skapsmål och mål om föräldraan- föräldraansvar, och om internatiosvar samt om upphävande av nella bortföranden av barn förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkon-(2012:318) om 1996 års Haag- vention. konvention.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2019:472.

9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

Bilaga 5

(2001:453)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 11 a §1

Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om

1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit,

2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts,

3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden,

4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden,

5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och

6. placeringen sker med stöd av

6. placeringen sker med stöd av

rådets förordning (EG) nr rådets förordning (EU) 2019/1111 2201/2003 av den 27 november av den 25 juni 2019 om behörighet, 2003 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av om erkännande och verkställighet avgöranden i äktenskapsmål och av domar i äktenskapsmål och mål mål om föräldraansvar, och om om föräldraansvar samt om upphä- internationella bortföranden av vande av förordning (EG) nr barn (Bryssel II-förordningen) eller 1347/2000 eller med stöd av den i med stöd av den i Haag den 19

Haag den 19 oktober 1996 dagteck- oktober 1996 dagtecknade konvennade konventionen om behörighet, tionen om behörighet, tillämplig tillämplig lag, erkännande, verk- lag, erkännande, verkställighet och ställighet och samarbete i frågor om samarbete i frågor om föräldraföräldraansvar och åtgärder till ansvar och åtgärder till skydd för skydd för barn. barn.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2012:321.

10

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, och närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

1 §1

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn,

2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken,

3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken,

4. ärende om förvaltarskap,

5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller

6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i

1. äktenskapsmål,

2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket,

3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

4. mål eller ärende enligt rådets

4. mål eller ärende enligt rådets

förordning (EG) nr 2201/2003 av förordning (EU) 2019/1111 av den den 27 november 2003 om domstols 25 juni 2019 om behörighet, erkänbehörighet och om erkännande och nande och verkställighet av avgöverkställighet av domar i äkten- randen i äktenskapsmål och mål om skapsmål och mål om föräldraan- föräldraansvar, och om internatiosvar samt om upphävande av nella bortföranden av barn (Bryssel förordning (EG) nr 1347/2000 eller II-förordningen), ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet

Bilaga 5

1 Senaste lydelse 2017:314.

Prop. 2021/22:189 och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell Bilaga 5

indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller

6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

7 a §

Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt

1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen),

2. lagen ( 1989:14 ) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller

3. lagen ( 2012:318 ) om 1996 års Haagkonvention.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 §2

Den tystnadsplikt som följer av 3 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 inskränker samt 6 § första stycket 1 och 7 a § rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och tryckfrihetsförordningen och 1 kap.7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundkap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetslagen att meddela och offentliggöra grundlagen att meddela och offentuppgifter. liggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild.

2 Senaste lydelse 2021:533.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318)

Bilaga 5

om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

dels att 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 a och 5 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar.

Vid domstolens handläggning tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra föräldrarna och barnet.

5 a §

En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt.

5 b §

Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd

1 Ändringen innebär att andra och tredje styckena tas bort.

enligt 5 § tillämpas lagen Prop. 2021/22:189(1996:242) om domstolsärenden. I Bilaga 5 domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller.

Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022

Lagrådets yttrande

Bilaga 6

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2022-03-02

Närvarande: F.d. justitieråden Leif Thorsson och Anna-Karin Lundin samt justitierådet Malin Bonthron

Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål

Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 2022 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-

förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

4. lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

5. lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska

äktenskapsskillnader och hemskillnader,

6. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet

av nordiska domar på privaträttens område,

7. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

8. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga,

9. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 10. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 11. lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Anna Lind Stolt.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022

Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Hallberg, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Elger, Farmanbar, Danielsson

Föredragande: statsrådet Johansson

Regeringen beslutar proposition 2021/22:189 Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål