Praxis från europadomstolen 2011 Jul-Dec

Hoppa till navigering Hoppa till sök

Huvudförfattare Alexander Ankerstedt

Tillbaka till huvudsidan för - Praxis från Europadomstolen

CASE OF AHORUGEZE v. SWEDEN

Länk till domen

Bakgrund

På begäran av utländsk behörig myndighet beslutade domstol att utlämna en person med stöd av 23 § Lag (1957:668) om utlämning för brott pga. av bland annat folkrättsbrott. Personen överklagade på den grunden att den riskerade att inte få en rättvis rättegång på de grunder att;

  1. mottagarlandet inte skulle respektera principen om likställda parter och fråntas rätten att pröva bevisning samt åberopa egna vittnen.
  2. eventuella egna vittnen kunde inte garanteras skydd.
  3. mottagarlandet saknade rättsskydd i hemlandet.
  4. mottagarlandets domare skulle inte var objektiva.

Domstolen konstaterade att art. 6 EKMR kunde bli aktuellt i fråga om utlämning men för att förhindra en utlämning måste det avse en “flagrant denial of justice" (p. 114).

Flagrant övergrepp av art. 6 EKMR

Med flagrant övergrepp avses ett övergrepp som är så allvarligt att det är ett agerande i direkt strid mot den fundamentala innebörden av rätten till en rättvis rättegång att det kan resultera i en nullifcation eller en total förintesle av innebörden i artikeln. Ett flagrant övergrepp sträcker sig längre än vad som krävs för att en konventionsstat ska anses ha brutit mot de säkerhetsrutiner som anges i art. 6 EKMR. (p. 115). Bevisbördan för att det föreligger risk för ett flagrant övergrepp ligger initialt hos den som ska utlämnas för att därefter övergå på konventionsstaten att visa att det inte föreligger tvivel om risken vid en utlämning. (p. 116 -it is for the Government to dispel any doubts about it).

Likställda parter och vittnen

Det svåra för klaganden var att visa att domstolen i landet den riskerade utlämnas till inte skulle beakta principen om likställda parter och fråntas rätten att pröva bevisning och åberopa egna vittnen, (p 120). Rätten att få åberopa egna vittnen avser både möjligheten för vittnen att avge vittnesmål även om de befann sig i annat land än mottagarlandet samt vittnesskydd, (p 120-122). Denna prövning ska göras objektivt baserad på fakta i mottagarlandet och får inte avse en rimlighetbedömning, (p. 121). Domstolen fann inga skäl som talade för att ett övergrepp av art. 6 EKMR skulle ske i denna del (p. 123)

Brist på rättsskydd

Sökanden hade invänt det saknades kompetenta jurister och rättsskydd i mottagarlandet. Domstolen konstaterar på objektiva grunder att klaganden hade möjlighet att anlita inte bara jurister från det egna landet utan även utländska jurister samt att det fanns möjlighet till ekonmiskt stöd för rättsskydd (p. 124).

Jäviga domare

Domstolen konstaterar att domarna i mottagarlandets högst domstol hade adekvat kompetens, erfarenhet och var kvalificerade nog att pröva det aktuella åtalet. Det fanns även konstitutionella garantier avseende domarnas objektivitet samt utsända internationella utredare hade utan ingrepp fått utreda vad de ville, (p. 125). Varpå det domstolen konstaterade att det även i denna del saknades hinder för utlämning.

Dom

Sammantaget ansågs en utlämning inte utgöra ett flagrant övergrepp av rättvisa och därmed inte heller vara i strid med art. 6 EKMR.


CASE OF SAMINA v. SWEDEN

Länk till domen

Bakgrund

Klaganden från Pakistan ansökte om asyl och permanent uppehållstillstånd i Sverige då den kände en välgrundad fruktan för förföljelse från både privatpersoner och staten p.g.a. sin religiösa tillhörighet. Klaganden påstod att den blivit efterlyst p.g.a.. blasfemi samt att dess familj försvunnit och att detta berodde på henne.

De svenska domstolarna ansåg att den skriftliga bevisningen i form av efterlysningar och polisrapporter hade lågt bevisvärde då de var så enkla att förfalska och att faran inte var reell. Domstolarna ansåg också att det fanns ett internt flyktalternativ då den religiösa organisation klagande tillhörde verkade lokalt i en liten del av landet samt att klaganden hade släkt i delar av landet långt ifrån där hotet manifesterades. klaganden överklagade till Europadomstolen på den grunden att den riskerade att inte få en rättvis rättegång då;

  1. om hon deporterades riskerade hot från både staten och fundamentalister samt dömas till döden för blasfemi,
  2. hon inte skulle ha råd till vård i Pakistan,
  3. ensamstående kvinnor och religiösa minoriteter hotades i Pakistan.
  4. hon skulle vara extremt utsatt då de flesta i hennes familj försvunnit och inte kunde bo hos de kvarvarande då de utnyttjat hennes sexuellt.

Europadomstolens inledande bedömning och resonemang

Om det kan påvisas en reell risk för att en utvisning kan resultera i art. 3 EKMR överträds så är konventionsstaten förhindrad att utvisa utlänningen till det aktuella landet (Saadi v. Italy). För att det ska kunna påvisas en sådan risk så måste konventionsstaten jämföra art. 3 EKMR mot situationen mot det land som utlänningen ska utvisas till (Mamatkulov and Askarov v. Turkey). Utlänningen måste således uppnå en minsta nivå av allvarlighet i relation till art. 3 EKMR vars bedömning kan variera beroende på omständigheterna i det aktuella fallet, (Hilal v. the United Kingdom). Om faran härrör från privatpersoner så måste det visas att den är reell och att staten inte kan ge adekvat skydd (H.L.R. v. France). Bedömningen om risken är reell ska vara rigorös (Chahal v. the United Kingdom). Även om asylsökande kan åtnjuta benefit of the doubt så måste de, om det uppkommer starka skäl att ifrågasätta trovärdigheten av deras bevisning, presentera en tillförlitlig förklaring över eventuella avvikelser (N. v. Sweden).

Angående förföljelsen

Med anledning av att klaganden inte kunnat ge någon tillfredsställande förklaring till varför hon som volontär i den religiösa rörelsen, men inte ledarna, i den religiösa rörelsen var förföljda. Samt att delar av den av klaganden åberopade bevisningen visat sig vara falsk och att även om inte resten bevisats vara falska var lätta att förfalska medförde att hennes trovärdighet ifrågasattes.

Vård i Pakistan

Utlänningar som riskerar utvisning kan inte som skäl för uppehållstillstånd åberopa att vården i den utvisande staten är bättre än mottagarlandet. Den omständigheten att utlänningens livslängd drastiskt kommer att minska om den utvisas, är inte tillräckligt för att grunda brott mot art. 3 EKMR. Det kan förvisso tänkas att en person som lider av en allvarlig sjukdom, vid en utvisning kan riskera att den utvisande staten begår brott mot art. 3 EKMR men det lär hända endast i mycket exceptionella fall där det finns humanitära skäl mot utvisning, (D. v. the United Kingdom). Som exempel angavs en situation där en person var nära döden, saknade släktingar i mottagarlandet och i praktiken även möjligheten till vård var utesluten har grundat uppehållstillstånd (N. v. the United Kingdom).

Då Sverige inte varit orsaken till skadan/sjukdomen samt den höga tröskel som krävs för att kunna grunda uppehållstillstånd p.g.a. vårdskäl ansåg inte domstolen att Sverige riskerade att begå brott mot art. 3 EKMR.

Klagandens personliga situation

Efter att en sambandsofficer i Pakistan besökt hennes familjs hus i Pakistan och rapporterat att de fortfarande bodde kvar ansåg domstolen inte att hon heller här nådde upp till de högt ställda kraven i art. 3 EKMR.

Dom

Domstolen ansåg en utvisning inte skulle grunda brott mot art. 3 EKMR


CASE OF HUSSEINI v. SWEDEN

Länk till domen


CASE OF FEXLER v. SWEDEN

Länk till domen