Brottsbalk (1962:700)

(Omdirigerad från Brottsbalken)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudförfattare Alexander Ankerstedt

Brottsbalken är den centrala straffrättsliga lagen i Sverige och behandlar den allmänna straffrätten. Den är uppdelad på tre avdelningar, den första innehåller allmänna bestämmelser, den andra innehåller en uppräkning av de olika brotten och den tredje innehåller regler om de påföljder som kan dömas ut.

Innehåll

1 kap. Om brott och brottspåföljder

Synonymt med ordet brott förekommer begreppet delikt.

1 kap. 1 §

Här beskrivs legalitetsprincipen (även kallad legalitetsgrundsatsen) som genomsyrar all svensk straffrätt. All tillämpning skall ske i skenet av denna. Kort kan legalitetsprincipen beskrivas som att den som har gjort något som kan bedömas som moraliskt felaktigt eller av annan anledning förkastligt, men som inte har kriminaliserats av lagstiftaren, ska inte dömas för brott. Ytterligare betydelser är förbudet för analog lagtillämpning som är till gärningsmannens nackdel, analoga omständigheter till dess fördel är således ok. Den innehåller även ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning och det är bara den lagstiftning som gällde vid gärningstidpunkten som får tillämpas för att en handling ska kunna leda till en straffrättslig påföljd. Den innehåller även ett obestämdhetsförbud som är ett krav på viss precision hos straffbud, se NJA 2008 s. 376. Med gärning avses både ett handlande samt underlåtenhet att handla.

1 kap. 2 §

1 st.:Brott i brottsbalken skall underförstått anses vara straffbara endast om de begås med uppsåt därför skrivs detta inte ut. För de fall då en paragraf specifikt anger att det räcker med oaktsamhet eller endast omfattar oaktsamhet skrivs det däremot ut. Oaktsamhet kallas även vårdslöshet. Uppsåt är ett snävare begrepp än oaktsamhet och faller inom begreppet oaktsamhet, se NJA 2004 s. 176. Det finns olika slags uppsåt, direkt uppsåt=avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Det finns även olika slags oaktsamhet, medveten och omedveten.

2 st.: Behandlar hur en gärning som någon gör då den är berusad eller påverkad skall bedömas, se rusläran.

1 kap. 3 §

Fängelsestraff består av två delar, först kriminalvård i anstalt och sedan kriminalvård i frihet. Fängelsestraffet är till fullo verkställt när villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad, se NJA 1991 s. 436. Till kategorin överlämnande till särskild vård räknas någon som döms till till ungdomsvård, ungdomstjänst, enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller enligt lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Se även straffteori

1 kap. 5 §

I kombination med 30 kap. 1 § får man att fängelse är ett svårare straff än böter och svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. I NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 har HD konstaterat att skyddstillsyn är en svårare påföljd än villkorlig dom.

1 kap. 6 §

Barn under 15 år kan inte dömas till fängelse men omhändertas på andra sätt som återfinns i Socialtjänstlag (2001:453), Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt i 31-38 §§ Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

1 kap. 8 §

Exempelvis kan ett brott leda till böter/fängelsestraff, men också skadestånd till offret och förverkan (beslagtagande) av rånredskapen kan bli aktuella. Skadeståndsersättning genom brott avser den skada som handlingen inneburit, se 2 kap. 3 § Skadeståndslag (1972:207). Utgångspunkten för värderingen av ersättningen skall enligt NJA 2007 s. 540 vara en på förhärskande etiska och sociala värderingar baserad bedömning av den ansvarsutlösande gärningen, dess art och dess varaktighet. Kränkningsersättning avser inte de efterföljande reaktionerna på gärningen i motsats till ersättning för personskada utan tar sikte på att ersätta den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet oavsett om den angripne upfattar angreppet eller inte på grund av medvetslöshet, sömn, oförstånd eller handikapp, se NJA 2007 s. 54.

2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag

2 kap. 1 §

Territorialitetsprincipen vilken beskrivs här innebär att en domstol i det land där brott begåtts även har en har rätt att handlägga det, se även 7 §.

2 kap. 2 §

Dessa kompetensnormer anger i vilka fall svensk domstol har rätt (kompetens) att döma handlingar som begåtts utomlands.

1 st.: Personalitetsprincipen eller som den även kallas aktiva nationalitetsprincipen ger ett land rätt att åtala sina egna medborgare för brott som begåtts utomlands.

2-3 st.: Inskränkningar i personalitetsprincipen genom kravet på dubbel straffbarhet med vilket menas att gärningen är straffbelagd både på platsen där den begicks och i svensk rätt samt att straffet i en svensk domstol inte är strängare än vad lagen på den utländksa platsen medger. I RH 2010:38 gick en person som brukat narkotika i Danmark fri då enbart bruk av narkotika inte var straffbelagt enligt dansk lag även om det var straffbelagt i svensk rätt genom 2 § Narkotikastrafflag (1968:64).

4 st.: Undantag från kravet på dubbel straffbarhet avseende vissa uppräknade sexualbrott mot barn under 18 år. Dessa handlingar är alltså straffbara även om de inte skulle vara straffbelagda på plats utomlands.

2 kap 4 §

Ett brott anses begånget både vid handlingsorten som är den plats där gärningsmannen befinner sig samt vid effektorten vilken är den plats där effekten av gärningsmannens agerande visar sig. Exempel kan vara datorbrott eller brevbomber. Vid medverkansgärningar anses brottet begånget vid medverkansplatsen och effektorten.

2 kap. 5 a §

Utländska domar har, precis som svenska domar res judicata-verkan, dvs när en fråga väl är avgjord i domstol så kan inte talan som samma fråga väckas på nytt i någon domstol.

2 kap. 7 §

Undantag från 1-3 §§ gäller för utländska statsöverhuvuden och diplomater enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (WKN) och Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Om ett annat land sänder personal till Sverige åtnjuter diplomatiska företrädare straff och civilrättslig immunitet i tjänsten, straffrättslig immunitet utanför tjänsten och civilrättslig immunitet avseende skatt, okränkbarhet, bostad samt egendom. Teknisk- och administrativ personal åtnjuter straffrättslig immunitet i och utanför tjänst men bara civilrättslig immunitet i tjänsten. Tjänstepersonal har endast straff- och civilrättslig immunitet i tjänsten.

När det gäller personal som har sin permanenta hemvist i Sverige men som företräder annat land i Sverige åtnjuter endast de diplomatiska företrädarna straff- och civilrättslig immunitet när de är i tjänst men ingen annan personal åtnjuter något diplomatiskt skydd.

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

3 kap. 1-6 §§ beskriver de uppsåtliga brotten, 7-10 §§ beskriver de oaktsamma brotten och 11 § beskriver de osjälvständiga brottsformerna. Slutligen finner man åtalsreglerna i 12 §. Brott mot liv och hälsa brukar oftast innebära att våld utövas. Brottsobjektet utgörs av en levande människa vilken innebär att ett ännu inte fött foster eller en död människa inte kan utsättas för ett brott mot liv och hälsa.

3 kap. 1 §

Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa. Både mord och dråp 2 § beskriver ett uppsåtligt dödande där mord är normalfallet och dråp brottet som med hänsyn till förmildrande omständigheter är att beteckna som mindre grovt NJA 1985 s. 510 Faktorer som inte utgör förmildrande omständigheter är ifall brottet begåtts mot en närstående NJA 2002 s. 116, offret varit skyddslöst NJA 1989 s. 97, om det varit flera gärningsmän inblandade, om brottet utförts så att det skall vara svårt att upptäcka, onödigt lidande har tillfogats offret, gärningen visar på synnerlig grymhet NJA 1994 s. 310 eller om mordet skett för att främja ett annat brott. Att någon däremot agerar på grund av svartsjuka påverkar inte bedömningen NJA 1994 s. 310. I regel bör inte straffet vara livstid utan en friare bedömning bör göras där valet mellan tidsbestämt- och livstidsstraff görs i varje fall NJA 1985 s. 510 och NJA 1999 s. 531. För att livstidsstraff skall komma ifråga krävs avsevärd hänsynslöshet och är förbehållen de allvarligaste brotten NJA 2007 s. 194. Även ifall mer än en person uppsåtligt dödas eller om dödandet skett för att gärningsmannen skulle kunna begå ett annat brott är försvårande omständigheter som väger för ett livstidsstraff.

3 kap. 2 §

Dråp innebär att någon med uppsåt dödar en annan människa. Man utgår från att den gärning som skett är ett mord enligt 1 § och bedömer om det finns förmildrande omständigheter som gör att gärningsmannen istället skall dömas för dråp NJA 1985 s. 510 och NJA 2007 s. 194. En huvudregel vid dråp är att gemene man skulle ha förståelse för vad gärningsmannen gjort, rätten däremot kan inte acceptera beteendet. Mord enligt 1 § är aldrig varken förståeligt eller försvarligt, dråp 2 § kan vara förståeligt men aldrig försvarligt och uppsåtligt dödande vid en nödvärnssituation 24 kap. 1 § BrB kan vara både förståeligt och försvarligt. Även att gärningsmannen har blivit provocerad kan utgöra en förmildrande omständighet. Att någon efter att den har begått ett brott för att dölja det andra brottet dödar en människa gör att gärningen kan bli att betraktas som dråp istället för mord. Även då en person befinner sig under inflytande av själslig abnormitet som inte är så djup att den är att jämföra med sinnessjukdom kan ses som förmildrande NJA 1985 s. 510.

3 kap. 3 §

I praxis har högsta domstolen sagt att om en mor dödar sitt barn under de första sju månaderna efter förlossningen kan hon dömas för barnadråp. Om barnets far dödar sitt barn döms han för mord (alternativt dråp) och om modern är medverkande till att döda barnet kan hon dömas för medverkan till barnadråp. Fadern kan aldrig dömas för medverkan till barnadråp utan i hans fall blir det även där tal om att döma honom för medverkan till mord 1 § alternativt medverkan till dråp 2 §.

3 kap. 5 §

Man skiljer mellan fysisk skada respektive sjukdom till vilken även psykisk skada och könssjukdomar räknas in. En tumregel är att misshandeln är ringa om offret inte behöver uppsöka sjukhus. Men även hur man utövar misshandeln brukar vara ett hjälpmedel i bedömningen, att slå någon med öppen handflata brukar oftast leda till att misshandeln är att bedöma som ringa till skillnad mot att med knuten näve utdela ett slag mot en annan människa vilken är att bedöma som misshandel av normalgraden.

Att lägga märke till är att aga av barn är förbjudet, detta står dock att finna i 6 kap. 1 § föräldrabalken.

3 kap. 6 §

Faktorer som gör att en misshandel kan räknas som grov beskrivs i andra stycket. En person som varit berusad och av misstag försökt att döda en annan människa men misslyckats kan komma att dömas för grov misshandel med stöd av rusläran, se 1 kap. 2 § 2 st, istället för försök till mord eller försök till dråp.

3 kap. 7 §

Till skillnad från 1-6 §§ vilka kräver uppsåt, är vållande till annans död ett oaktsamhetsbrott. Man kan vara oaktsam på två sätt där medveten oaktsamhet anses vara en allvarligare form än omedveten oaktsamhet och kan medföra att gärningen är att bedöma som grovt vållande till annans död enligt andra stycket.

3 kap. 8 §

Vållande till kroppsskada eller sjukdom är oaktsamhetsvarianten av misshandel (jfr 5 §). Att av oaktsamhet orsaka någon smärta eller försätta någon i vanmakt är dock inte straffbart. I sin bedömning tar rätten ställning till om gärningsmannen har varit oaktsam till att kroppsskadan eller sjukdomen uppstått. Även här görs bedömningen om en gärning är att anses som ringa eller av normalgraden ifall offret har behövt uppsöka sjukhus för vård eller inte.

3 kap. 9 §

För att någon skall kunna dömas för framkallande av fara för annan är en förutsättning att det skall föreligga en konkret fara. Om det bara föreligger abstrakt fara kan den som orsakat handlingen ej dömas till ansvar enligt denna paragraf. Att konkret fara föreligger kan beskrivas som att i just denna situation så brukar det normalt sett medföra att en effekt som beskrivs i paragrafen inträffar på grund av en viss handling som gärningsmannen utfört. Det brukar även beskrivas så att det är möjligt eller sannolikt att effekten inträffar på grund av gärningsmannens agerande.

3 kap. 10 §

Om en arbetsgivare inte följt arbetsmiljölagen och det på grund av detta det inträffar en effekt som faller in under 7-9 §§ kan en arbetsgivare dömas till ansvar enligt denna paragraf. Detta till skillnad mot vad som står i 8 kap. arbetsmiljölagen där förutom arbetsgivaren även en representant för arbetsgivaren samt en arbetstagare kan ställas till ansvar för en gärning.

3 kap. 11 §

Denna paragraf är ingångsparagrafen till 23 kap. BrB. Om ett brott ej finns uppräknat i denna paragraf och till det brott det inte går att para ihop motsvarande osjälvständigt brott i 23 kap. BrB kan en person inte dömas till ansvar för den osjälvständiga motsvarigheten av brottet.

Straffansvar döms för:

  • Försök eller förberedelse till: mord, dråp, barnadråp, misshandel av normalgraden, grov misshandel.
  • Stämpling till: mord, dråp, grov misshandel.
  • Underlåtenhet att avslöja: mord, dråp, grov misshandel

3 kap. 12 §

4 kap. Om brott mot frihet och frid

Detta kapitel tar upp brotten mot frihet 1-4 §§ och brott mot frid 5-9 §§. De osjälvständiga brottsformerna finns beskrivna i 10 § och åtalsreglerna i 11 §. Flera av dessa brott utgör perdurerande brott med vilket menas att de fortsätter att vara brott allteftersom tiden går.

4 kap. 1 §

För att räknas som människorov ska gärningsmannen ha ett särskilt syfte med sitt agerande. Gärningsmannen tar herraväldet över offret med ett särskilt uppsåt att skada, tvinga, utpressa eller senare våldta offret.

4 kap 1 a §

En skillnad görs mellan människosmuggling vilken utgör ett brott mot staten och beskrivs i 20 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) och för vilken en bedömningsgrund utgörs av att den sker i organiserade former och det i denna paragraf upptagna brottet människohandel som utgör ett brott mot en person i syfte att exploatera offret på något vis. Människosmuggling kan däremot utgöra ett led i människohandel och brottet anses vara fullbordat i och med att gärningsmannen tar kontroll över sitt offer i syfte att göra något som står beskrivet i paragrafens punkter.

Med sexuell exploatering avses att offret ska utsättas för sexualbrott eller utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser dvs. prostitution, jmf 6 kap. 11 § .

4 kap. 2 §

Oftast associerar man olaga frihetsberövande med att en person hålls inlåst i ett rum, får sina händer bundna eller liknande. Det avser dock mycket mer, nämligen alla former av inskränkningar i ett offers rörelsefrihet eller rörlighet. Att ta kläder från en nakenbadare i syfte att denna inte skall våga gå ur vattnet innebär en inskränkning i offrets rörelsefrihet. En viss skillnad görs mellan hur länge någon hindras i sin rörlighet, om det endast sker under en mycket kort tidsperiod där man tar tag i någon för att snarast därefter släppa personen kan det istället utgöra ett ofredande enligt 7 §.

4 kap. 4 §

En person som otillbörligen blir skrämd till att göra någonting utsätts för ett olaga tvång. Med otillbörligt menas att gärningsmannen kan utöva ett hot mot offrets anhöriga eller har uppsåt att skada offret till skillnad mot tillbörligt tvång som exempelvis kan innebära att en person hotar polisanmäla någon som inte betalar sin skuld. Tillbörligt tvång är straffritt. Skillnad görs mellan relativt tvång där den drabbade har olika valmöjligheter och absolut tvång där bara ett alternativ ges.

4 kap. 4 a §

Det ska vara minst två brottsliga gärningar inom 3, 4 eller 6 kap. BrB, de behöver däremot inte vara samma brottstyper. Ju allvarligare brott desto mindre antal krävs för att det ska anses vara upprepat. I NJA 2003 s. 144 hade den tilltalade begått ca 10 övergrepp mot målsäganden och endast ett av brotten bedömdes vara grovt, däremot var det så många att de översteg vad som krävdes för att kränkningen skulle bedömas som upprepad. I RH 2003:11 ansågs endast ett av tre misshandelsfall, nå upp till kravet på upprepad kränkning och det dömdes för tre separata misshandelsfall. Den tilltalades och målsägandens sociala situation har spelat viss roll för bedömning av kränkningen av självkänslan, se RH 2004:48 där den tilltalade haft ekonomiska bekymmer, en uppslitande skilsmässoprocess och flera tidigare konfrontationer med häftiga ordväxlingar inträffat. Se även NJA 2003 s. 144 där den omständigheten att den tilltalade inte gjort några särskilda ansträngningar för att underlätta för sin maka att komma in i det svenska samhället utgjorde en försvårande bedömningsgrund. Vid konkurrens mellan grov kvinnofridskränkning och annat brott med strängare straffskala ska dömas för det senare brottet.

4 kap. 4 b §

Olaga förföljelse är en lagstiftningskonstruktion i linje med fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § BrB men med syfte att avse en större personkrets än endast närstående och förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse. Gärningar som var för sig är mindre allvarliga men sedda i ett sammanhang är de påtagligt integritetskränkande.

4 kap. 5 §

Ett olaga hot innefattar dels att hota någon med vapen, dels genom att hota att utföra ett brott mot någon så länge som hotet är allvarligt menat. Även om hotet inte uttalas direkt till den hotade utan till någon i dennes bekantskapskrets kan det vara straffbart om det var tänkt att offret skulle få ta del av denna information. Hotet kan även förmedlas som en indirekt åsiktsyttring genom bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel, se RH 2004:70 där en jacka med emblem som utvisade på medlemskap i en MC-organisation ansågs förmedla ett visst budskap.

Om den hotade inte bryr sig om hotet eller vet kan skydda sig själv genom att avstyra det utgör det inget olaga hot. Om däremot den hotade inte blir skrämd för att den hotade inte förstår allvaret kan det utgöra ett olaga hot. Att i allmänna ordalag säga "jag skall döda X när jag ser honom" utgör inget olaga hot om det inte var tänkt att X skulle få reda på vad som sagts. Inte heller utgör en varning om att något är nära förestående ett brott. Dock dömdes i Svea hovrätts dom B 8859-10 från den 2010-12-29 dömdes en person vilken vid flera tillfällen i uppretat tillstånd viftat med kniv framför sin far för olaga hot därför att den tilltalades agerande varit ägnat att hos fadern framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person trots att fadern inte kände någon omedelbar fruktan.

4 kap. 6 §

Hemfridsbrott avser både vanligt inbrott och en situationer då en gäst inte vill avlägsna sig. Som bostad räknas en plats som är bebodd och kan således avse både sommarstuga och tält. I fall då flera personer tillsammans bor i en bostad räcker det med att en av dessa ber en gäst som ej bor där att ge sig av och denne person vägrar, för att det skall anses som hemfridsbrott.

Olaga intrång avser i huvudsak en plats där någon arbetar. Det klassiska inbrottet täcker in alla platser dit man olovligen intränger. Men att olovligen kvarstanna fast en affärsinnehavare portförbjudit någon är inte straffbart om det avser en plats dit allmänheten har tillträde, till exempel en butik.

Vid en bedömning om brottet är grovt undersöks ifall det skett systematiskt, planerats, hur länge intrånget pågått, om visats hänsynslöshet, förekommit våld eller skadegörelse. Ofredande av anställda tillmäts stor betydelse.

4 kap. 7 §

Till ofredande räknas att knuffa någon, slita i annans kläder, utöva telefonterror, spotta på någon, fälla någon genom att sätta krokben, fönstertitta samt även mobba för att ta några exempel, någon måste bli störd. Dessa slags ofredande kallas även realinjurier. Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande. Det finns inget generellt förbud mot att filma en enskild person utan dennes samtycke, dock kan sådan handling utgöra ofredande endast om den filmade verkligen blir störd, se NJA 2008. 946. Den utsatte måste vidare uppfatta och vara medveten om det hänsynslösa beteendet medan det äger rum. Två personer som i smyg, ovetandes blev inspelade när de hade samlag utgjorde inget ofredande, se NJA 2008.

4 kap. 8 §

Skyddet ges en postförsändelse under tiden från att den har sänts iväg tills att den når mottagaren och omfattar även anonyma försändelser samt telefontrafik. Däremot skyddas inte tidningar eller böcker.

4 kap. 9 §

En försändelse som inte är av samma sort som den vilken omnämns i 8 § och som inte ännu har skickats, har avsänts och är på väg eller har tagits emot av mottagaren och förvaras försluten omfattas av skyddet. Ett villkor är att försändelsen på något vis förvaras i ett brev, låst rum, i ett skrivbord eller på annat sätt är förseglat.

4 kap. 9 a §

Att exv. sitta bakom någon på en buss och höra vad som sägs omfattas inte -- endast utrymmen dit allmänheten inte har tillgång och där avlyssningen utförs med hjälp av tekniska hjälpmedel. Det är ok att avlyssna grannens samtal genom att sätta örat till väggen, genom ett glas eller annat icke-tekniskt hjälpmedel.

4 kap. 9 b §

Dessa är självständiga brott som anses fullbordade då paragrafens rekvisit är uppfyllda och utgör inte ett osjälvständigt brott likt förberedelsebrottet som beskrivs i 23 kap.

4 kap. 9 c §

Hacking, spridande av virus, DOS/DDOS-attacker är exempel på några handlingar som utgör brott enligt denna paragraf. Det krävs inte att man bryter sig in utan det kan vara ett öppet system utan autenticiering. Den som olovligen ger sig själv tillgång till uppgifter ("upptagningar för automatiserad databehandling") från ett sådant öppet system olovligen begår ett dataintrång enligt paragrafen.

Även en person som har tillgång till ett dataregister eller en databas och som i tjänsten men utan att det saknar samband med något ärende personen handlägger kontrollerar olika vänner, bekanta eller andra personer av intresse utan samband med personens myndighetsutövning begår dataintrång.

Även om man inte själv får tillgång till uppgifter kan sådant handlande som gör att andra hindras att lovligen använda ett system (exv DOS/DDOS-attacker) utgöra dataintrång.

4 kap. 10 §

De osjälvständiga brottsformerna för detta kapitel beskrivs här med undantag för förberedelse till brytande av post- eller telehemlighet i 8 § samt förberedelse till olovlig avlyssning enligt 9 a § vilka båda tas upp i 9 b §.

4 kap. 11 §

Åtalsregler där för alla brott utom olaga hot gäller att målsägande anger brottet till åtal eller att det är påkallat ur allmän synpunkt. För olaga hot finns det ingen åtalsbegränsning.

5 kap. Om ärekränkning

Skyddsobjektet i detta kapitlet är en människas ära och det finns två varianter. Den objektiva äran är hur en människas goda namn, rykte och anseende uppfattas hos andra och den subjektiva äran är ens egna känsla av vad anseendet utgör. Vidare skiljer man mellan formal-, verbal- och realinjurier där de två första täcks av denna paragraf och realinjurie av ofredande i 4 kap. 7 §. Formalinjurie är en skymflig åtgärd som vid en framställning i bild och verbalinjurie kan vara en verbal beskyllning eller skällsord.

5 kap. 1 §

För att räknas som förtal ska uttalandet vara avsett att skada en levande människas (om död se 4 §) anseende hos andra, med hänsyn tagen till den krets offret tillhör. Uppgiftslämnandet ska typiskt sett leda till skada men skada behöver ej ha uppstått. Att uttala sig för myndigheter är straffritt om man måste, exv vid en rättegång. Gamla glömda saker är ej OK att lyfta fram såvida de inte exv omtalas i tidningar. En tidigare dömd som avtjänat sitt straff får inte utpekas för samma sak igen om det inte är försvarligt. Försvarligt kan det vara då en person som tidigare dömts för en sak, beter sig på ett sådant sätt att det kan finns risk att den kan komma att göra samma sak igen. Det är hur uttalandet subjektivt sett kan uppfattas när det förmedlas som är det avgörande om ett brott föreligger. Jämför förolämpning 3 §.

5 kap. 2 §

Om ett meddelande lämnats i en kränkande form, fått stor spridning genom till exempel publicering på Internet samt varit ägnat att medföra allvarlig skada, kan det tyda på att det är fråga om grovt förtal. Se NJA 1992 s. 594 där en film av ett i smyg inspelat samlag visats för andra människor

5 kap. 3 §

En förolämpning skall vara ägnad att såra någon. Skillnaden mellan förtal och förolämpning är vem meddelandet riktas till, vid förolämpning lämnas meddelandet direkt till offret medan den som förtalar pratar skit om någon annan med syfte att såra den personen pratar om. Förolämpningen kan ske genom att kalla någon för kränkande saker, beskylla personen kränkande eller bete sig på ett skymfligt sätt.

5 kap. 4 §

Bedömningsgrunderna är samma som för förtal enligt 1 §, men uttalandet ska gälla en död person.

5 kap. 5 §

Förolämpning enligt 3 § är ett målsägandebrott vilket innebär att endast den kränkte kan väcka åtal. Övriga brott i detta kapitel är angivelsebrott med särskild