Diskussion:Reformatio in pejus

Hoppa till: navigering, sök

Felstavning[redigera]

Ordet "fastslagen" är felstavat "fastlagen".

Tack, fixat! --Staffan Malmgren (diskussion) 24 oktober 2016 kl. 20.55 (CEST)

Felrapport[redigera]

Det första stycket ger en aningen missvisande förklaring av rättsprincipen reformatio in pejus. Vidare ges det otillräcklig hänvisning till lagrum särskilt vad gäller principen i tvistemål. Mitt förslag till ändring utgörs av följande text.


Nulla reformatio in pejus


  Förbudet mot reformatio in pejus gäller när en part överklagar en dom eller ett beslut. Reformatio in pejus betyder i princip förändring till det sämre och syftar på fall där endast en part överklagar ett slut(domslut eller beslut) och överinstansen kommer till ett strängare avgörande för parten än avgörandet som överklagats. Detta är förbjudet i svensk rätt och bygger på grundtanken att ingen ska försättas i en sämre situation på grund av att den överklagar. 
  Förbudet uttrycks tydligt, vad gäller brottmål, i 50:25 st 1 RB. Där står att om överklagandet sker till den tilltalades(åtalades) fördel så får domstolen inte döma till ett strängare straff än det som utdömdes i det tidigare fallet. Överklagande kan ske genom att den tilltalade överklagar eller att åklagaren överklagar till den fördel för den tidigare.
  Förbudet gäller även vid tvistemål men det framgår inte entydigt ur en ensam bestämmelse. Enligt 17:3 RB får en domstol inte utdöma annan följd än den som yrkats av part i behörig ordning. Vidare kan man genom e contrario-tolkning(motsatsvis) av 50:2 RB dra slutsatsen att en motpart måste genomföra ett anslutningsöverklagande(motöverklagande) för att få yrka mer än i underinstansens domslut. Dessa bestämmelser tillsammans leder till följande slutsats. Domstolen kan inte göra reformatio in pejus ex officio(på eget bevåg) och den kan inte göra det för att motparten yrkat det, den senare måste som sagt överklaga i anslutning till det första överklagandet. 


Källhänvisning och förtydligande

  Denna framställning bygger nästan uteslutande på materialet och dispositionen i Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstams bok Rättsmedlen, upplaga 12, s. 55 f.f. Förkortningen RB hänvisar till Rättegångsbalken. För ytterligare och kompletterande information kan rekommenderas att läsa om föremålet för talan.