Lag (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

(Omdirigerad från Knivlagen)
Hoppa till: navigering, sök


Huvudförfattare Alexander Ankerstedt


Lagstiftningens ändamål är att stävja sådant innehav som typiskt sett ökar risken för användning av våld (jfr prop. 1989/90:129 s. 12).


1 §

Det råder inget absolut förbud mot att inneha de uppräknade föremålen förbudet avser huvudsakligen föremål som används för annat än vad det är avsett för jämför bollträ, se NJA 2011 s. 556.

  1. innehav om
  2. avsikten är att använda det som vapen vid brott men även om avsikten är att man ska känna sig trygg, se NJA 2011 s. 556.
  3. brottet är ett brott mot liv eller hälsa och,
  4. innehavet sker på allmän plats.

En snickare som använder sin kniv i arbetet får därför åka till och från arbetet med kniven utan att begå brott.

Vidare görs en helhetsbedömning där bland annat, p. 1-4 se RH 1996:23.

  1. föremålets art,
  2. omständigheterna under vilka överträdelsen har ägt rum,
  3. motivet för att bära föremålet,
  4. faran för att föremålet skulle komma till användning och,
  5. innehavarens behov, NJA 2011 s. 556.

Det är inte förmildrande att bära en kniv i försvarssyfte se RH 1996:23 och prop. 1989/90:129 s. 12. Den normala påföljden är dagsböter, för vuxna ca 50 st. - se NJA 1996 s. 719. Person som inte medtagit kniv till en allmän plats utan först på platsen fick hålla och titta på den ansågs ha uppfyllt även rekvisitet inneha. Brottet bedömdes däremot vara ringa, se NJA 1998 s. 604.

2 §

Förbudet omfattar vad som brukar kallas gatustridsvapen, exempelvis, knogjärn, batonger, karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, precisionsslangbågar, morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag, ölburkar som har fyllts med cement och tunga metallbälten, som är konstruerade för att kunna användas som slagvapen förutom som bälten, SAP-handskar se prop. 1999/2000:27 s. 86 f. och NJA 2005 s. 523.

Att knivar och andra stick- och skärvapen inte uttryckligen angetts i paragrafen kan förklaras av att dessa vapen i allmänhet används för andra ändamål än som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I de enskilda fall däremot då en produkt med exempelvis skärfunktion tagits fram och produkten är särskilt ägnad att användas som vapen vid brott av nyss nämnt slag, måste den också anses omfattad av saluhållandeförbudet, se NJA 2005 s. 523.

Om ett föremål

  1. saknar naturligt, legitimt användningsområde och
  2. om föremålet typiskt sett är avsett för våldsanvändning (prop. 1989/90:129 s. 15).

så får det varken överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas.

3 §

4 §

5 §

Vid bedömningen om ett eventuellt förverkande ska ske så görs en skälighetsbedömning där åtminstone föremålets värde och de konsekvenser som ett förverkande får samt risken för fortsatt överträdelse jämförs, se RH 2000:81. I rättsfallet ansågs det inte oskäligt att förverka två vapen som användes i tävlingsskytte trots deras tämligen höga värden, 16 500 kr respektive 10 000 kr. Anledningen var att

  1. ägaren tidigare dömts för brott i anslutning till denna sportutövning och,
  2. tydligt hade visat sig vara likgiltig inför grundläggande säkerhetstänkande.