SFS/1915:218

Hoppa till: navigering, sök

Huvudförfattare: Ellinor

Avtalslagen är stommen i svensk avtalsrätt och reglerar allt från när man handlar en mjölk på ICA till om ett stort bolag är bundet av avtalet som chefen slutit med en konkurrent. Avtalslagen fungerar som en defaultlag som rycker in då det inte finns annan lagstiftning som är mer specifik, speciell avtalsrätt. Ett exempel är avtal inom konsumentförhållanden som även regleras inom speciell avtalsrätt med lagen avtalsvillkor inom konsumentförhållanden. Avtalslagen berör bara själva avtalsslutandet. Om produkten man köpt är felaktig eller motsvarande är inte avtalslagen aktuell utan då gäller istället regelverken inom köprätten.

Avtalslagen är snart 100 år gammal och många delar av avtalsrätten har utvecklats betydligt i domstolarnas praxis. Christina Ramberg, professor i handelsrätt, har utarbetat en kodifikation ("restatement") av gällande avtalsrätt under namnet Avtalslagen 2010.

1 kap. Hur man sluter avtal

Löftesprincipen är huvudregel för avtalsslutande i svensk rätt. Ett avtal sluts i två led. Först lämnar någon ett anbud sedan svarar motparten med en accept (ett godkännande svar) och så uppstår ett avtal.

Avtalslagens första kapitel är tillämpligt på all slags avtalsslutande i svensk rätt. Bestämmelserna är dock dispositiva. Har parterna bestämt något annat sätt att sluta sina avtal på gäller alltså det. Undantaget är avtal där det finns tvingande lagstiftning som kräver en annan form för avtalsslutande, exempelvis vid fastighetsköp. Vid fastighetsköp är man inte bunden vid sina bud enligt löftesprincipen utan först då man skrivit på kontraktet. När det finns tvingande lagstiftning kan parterna inte heller bestämma över hur de vill ingå sina avtal.

1 §

Anbud och svar måste vara exakt lika för att ett bindande avtal ska uppkomma. Den som avger ett anbud är bunden av det och likaså den som avger accepten. Om svaret avviker från anbudet är den som svarat bunden av svaret som om han givit ett nytt anbud (se 6 § 1 st om så kallad oren accept). Man måste dock inte upprepa hela innehållet i anbudet för att svaret ska bli bindande. Det räcker med ett bekräftande svar för att anbud och svar ska anses vara lika. Kontrollera också att det rör sig om ett bindande anbud och inte om ett utbud (jfr 9 §).

Bestämmelserna i lagens första nio paragrafer är dispositiva.

Löftesprincipen gäller inte för formalavtal och inte heller för realavtal.

2 §

Till handa innebär att svaret ska ha kommit fram till mottagaren. Det krävs inte att mottagaren ska ha läst det för att kriteriet ska vara uppfyllt.

Att tiden räknas från en viss dag innebär att man räknar från dagen efter då brevet är dagtecknat. Om anbudsgivaren exempelvis vill ha svar inom tio dagar och daterar sitt anbud den 31 januari börjar man alltså räkna acceptfristen den 1 februari.

3 §

Första stycket anger legal acceptfrist som gäller om anbudsgivaren inte har angivit en tid inom vilken han vill få svar från mottagaren. Avgörande är om svaret kommit inom skälig tid. Skälig tid är den tid som anbudsgivaren subjektivt rimligtvis kunde beräkna vara bunden av anbudet och den tid det tar att skicka anbudet och accepten.

Vid muntliga anbud gäller inte löftesprincipen. Anbudsgivaren är bara bunden av sitt anbud om han får ett omedelbart svar på sitt muntliga anbud. Man kan avtala om en acceptfrist i anslutning till det muntliga anbudet och då gäller att anbudsgivaren är bunden av anbudet under fristen enligt huvudregeln.

4 §

För sen accept gäller som ett nytt anbud. Den som svarar är alltså bunden av sitt svar trots att den ursprungliga anbudsgivaren inte längre är bunden av sitt anbud. Angående begreppet till handa se 2 §.

Andra stycket är en reklamationsregel och är ett undantag från huvudprincipen att man inte kan bli bunden av avtal utan att vara aktiv (så kallad passivitetsbindning eller negativ avtalsverkan). Om den som avger svaret tror att han svarat inom acceptfristen och anbudsgivaren inser detta (dvs är i ond tro) har anbudsgivaren en skyldighet att meddela den som svarat att något avtal inte träffats. Annars blir anbudsgivaren bunden av sitt ursprungliga anbud som om svaret hade kommit inom rätt tid.


5 §

När motparten tackat nej till anbudet är det inte längre bindande för anbudsgivaren.

6 §

Första stycket rör de fall då accepten avviker från anbudet, så kallad oren accept. Anbud och accept måste ha exakt samma innehåll för att bindande avtal ska ha träffats. En oren accept är ett avslag på det ursprungliga anbudet och samtidigt ett nytt bindande anbud från den som svarat.

Andra stycket är en reklamationsregel och ett undantag från huvudprincipen att man inte kan bli bunden av avtal utan att vara aktiv (så kallad passivitetsbindning eller negativ avtalsverkan). Om den som svarar tror att accepten överensstämde med anbudet (är i god tro och den ursprunglige anbudsgivaren vet om detta (är i ond tro) måste anbudsgivaren meddela motparten om läget, annars blir han bunden av avtalet trots att accepten var oren.

7 §

Ang begreppet till handa se 2 §. Återkallelsen måste inte ha någon speciell form dvs den kan vara både muntlig eller skriftlig.

8 §

Rör anbud som gäller tills vidare (s. k. stående anbud). Vid stående anbud kan anbudsgivaren kräva att få veta om motparten antar anbudet eller inte. Svarar motparten inte eller säger nej är anbudsgivaren inte längre bunden vid sitt anbud.

Andra stycket markerar än en gång att avtalslagens första kapitel är dispositivt och påminner om att det finns avsteg från principen om att man inte kan bli bunden av avtal utan att aktivt acceptera avtalet. (s.k. negativ avtalsverkan eller passivitetsbindning)

9 §

Enligt löftesprincipen har man rätt att reservera sig mot att bindas av sitt anbud genom att tydligt markera att man inte anser sig bunden av det (s.k. utbud). Reservationen medför dock svarsplikt om någon skulle nappa på utbudet. Det krävs alltså ett svar för att avtal inte ska komma till stånd om någon skulle nappa på ett utbud.

I praktiken är det dock möjligt att det rör sig om ett utbud trots att man inte reserverat sig enligt paragrafen eftersom anbudet saknar någon av de kriterier som krävs enligt definitionen. Se anbud.

2 kap. Rättshandlande genom annan

Andra kapitlet utgör grunden för mellanmansrätten och reglerar då man ger någon i uppdrag att t.ex. sluta ett avtal å ens vägnar. Här framgår hur en man får till stånd en giltig fullmakt och förhållandet mellan huvudmannen/fullmaktsgivaren och tredje man. Kapitlet reglerar även vad tredje man kan kräva om fullmäktigen inte kan binda huvudmannen. Förhållandet mellan fullmäktig och huvudman regleras i 18 kap. 4 § handelsbalken.

10 §

En fullmakt är ett uppdrag att utföra någonting för en annans räkning. Fullmakten kan vara både skriftlig och muntlig och kan även grundas på en persons handlande utåt mot tredje man.

Första stycket beskriver den rättsliga verkan mellan huvudmannen/fullmaktsgivaren och tredje man av att man ingår exempelvis ett avtal eller andra rättshandlingar med fullmakt. Huvudmannen och tredje man binds medan fullmäktigen står utanför avtalet. Se 25 § angående då en fullmäktig inte håller sig inom fullmaktens gränser.

Andra stycket reglerar ställningsfullmakt.

11 §

Första stycket rör självständiga fullmakter och fullmäktigens befogenhet. Bestämmelsen aktualiseras då fullmäktigen handlat inom sin behörighet, men utanför sin befogenhet. Då gäller att han ändå bundit fullmaktsgivaren till rättshandlingen om tredje man är i god tro.

För § 18-fullmakter gäller istället att behörighet och befogenhet är samma sak.

12 §

Paragrafen reglerar återkallande av fullmakt.

Huvudregeln är att det berättas i respektive fullmaktstyps paragraf hur fullmakten återkallas.

13 §

Fullmakt genom meddelande till tredje man.

14 §

Reglerar så kallad kungörelsefullmakt.

15 §

Ställningsfullmakter återkallas genom att man skiljer fullmäktigen från tjänsten. På grund av Lagen om anställningsskydd (LAS) kan det vara svårt att åstadkomma. Det räcker inte med en omplacering utan det krävs ett effektivt avskiljande från tjänsten för att ställningsfullmakten ska anses återkallad.

Tillitsgrundsatsen gäller!

16 §

Skriftlig fullmakt är en handling som överlämnas till fullmäktigen och som ofta är underskriven.

Fullmakten måste vara i original. Vid köp av fast egendom ska fullmäktigen ha en skriftlig fullmakt se 27 § för att köpet ska bli gällande.

17 §

Skriftliga fullmakter kan återkallas genom en kraftlöshetsförklaring om de t.ex. kommit bort.

18 §

Paragrafen reglerar så kallade § 18-fullmakter som också kallas uppdragsfullmakt. Uppdragsfullmakten grundas bara i förhållandet mellan fullmäktigen och huvudmannen och syns inte för tredje man i god tro. En återkallelse blir därför först gällande när huvudmannen meddelat fullmäktigen att fullmakten inte gäller längre.

19 §

Om huvudmannen befarar att fullmäktigen kommer att missbruka en återkallad fullmakt måste han meddela en tredje man som är i god tro.

20 §

En fullmakt är återkallad om huvudmannen sagt till fullmäktigen att han vill återkalla fullmakten och tredje man vet om det.

21 §

Om huvudmannen dör är fullmakten fortfarande gällande om den används till dödsboets förmån

22 §

Fullmäktigen får bara företräda huvudmannen inom de områden där huvudmannen har full rättskapacitet. Aktualiseras exempelvis om huvudmannen lider av psykisk sjukdom och har förvaltare.

23 §

Reglerar om fullmaktsgivaren/huvudmannen är i konkurs.

24 §

25 §

Reglerar förhållandet mellan fullmäktigen och tredje man om fullmakten inte gäller och fullmäktigens skadeståndsansvar.

Om fullmäktigen handlar utanför sin behörighet eller utan fullmakt och tredje man är i god tro har fullmäktigen ett strikt ansvar att ersätta tredje mans skada. Bestämmelsen kallas falsus procurator.

Vid ställningsfullmakter kan även fullmäktigens arbetsgivare bli skadeståndsansvarig om det finns synnerliga skäl se 4 kap 1 § skadeståndslagen.

26 §

27 §

Tredje stycket rör behörighetsöverskridande till nytta för huvudmannen. Om fullmäktigen överskrider sin behörighet enligt fullmakten är huvudregeln att rättshandlingen inte blir gällande mot fullmaktsgivaren/huvudmannen. Bestämmelsen ger dock ett undantag till huvudregeln och innebär att huvudmannen ändå blir bunden av avtalet om det som fullmäktigen avtalat om har blivit använt till hans nytta.

Ett annat undantag till huvudregeln om att fullmäktigen inte kan binda huvudmannen om han agerar utom sin behörighet är om huvudmannen, ratihaberar en rättshandling. Ratihaberingen kan ske antingen explicit men som godkännande räknas även exempelvis konkludent handlande. Exempel: A har givit B en skriftlig fullmakt om att B ska köpa päron till A. När B kommer till C är päronen slut. Istället köper B jordgubbar till A trots att han inte får det enligt fullmakten. Enligt huvudregeln har B då inte bundit A. A tycker dock om jordgubbar och äter upp dem. Han har då ratihaberat avtalet genom konkludent handlande. Avtalet blir då bindande mellan A och C trots att det var utanför vad B fick göra enligt den skriftliga fullmakten.

3 kap. Gränsen för avtalsbundenhet dvs rättshandlingars ogiltighet och jämkning av oskäliga avtalsvillkor

Kapitlet är tvingande för alla slags rättshandlingar. Här regleras dels felskrivningar och misstag dels tveksamt beteende vid avtalsslutande från någondera parten. Vid bedömningen av om ett avtal är ogiltigt eller om man ska jämka avtalet tas speciell hänsyn till en eventuell svagare part (t.ex. en konsument)

28 §

En rättshandling är ogiltig om den som utfört den utsatts för råntvång. Det krävs ett mycket starkt hot mot den som tvingas för att bestämmelsen ska bli tillämplig jfr BrB 8 kap 4 §. Man säger att det inte ska finnas någon verklig vilja bakom handlingen. Ett exempel är att under pistolhot tvingas skriva på ett kontrakt.

När tvånget upphört är den tvingade dock skyldig att berätta för motparten att rättshandlingen är ogiltig för att den tvingade ändå inte ska bli bunden om motparten inte vet om hur rättshandlingen kom till. Dvs. han har reklamationsskyldighet till godtroende tredje man.

29 §

En rättshandling är ogiltig om den som ingått den blivit tvingad till det av motparten eller om motparten inser att han blivit tvingad till det. Bestämmelsen rör så kallat lindrigt tvång som ogiltighetsgrund.

Tvånget måste ha orsakat rättshandlingen och hotet måste vara rättsstridigt. Exempelvis om man blivit utsatt för utpressning för att ingå ett avtal (jfr BrB 9 kap 4 §).

30 §

Ogiltighetsgrunden svek (jfr BrB 9 kap 1 §).

Två rekvisit ska vara uppfyllda:

  1. vilseledande genom lämnande av oriktiga uppgifter eller underhållande av information
  2. vilseledandet ska ha skett avsiktligen dvs. den som vilseleder ska ha uppsåt att göra det

Den som vilseleder kan antingen vara motparten eller någon annan. Det räcker att motparten är i ond tro om rättshandlingens tillkomst för att den ska vara ogiltig.

31 §

Reglerar ogiltighet genom ocker. Bestämmelsen tillämpas restriktivt och det krävs ett uppenbart missförhållande mellan förmånen för motparten och det vederlag som utbetalats eller utlovats.

Exempel på ocker kan vara oskäligt hög ränta för att låna ut pengar s.k. kreditocker eller att någon köper en väldigt värdefull tavla av en annan person mot en struntsumma s.k. sakocker. Se även BrB 9 kap 5 §

32 §

Första stycket är ett uttryck för tillitsgrundsatsen och reglerar så kallade förklaringsmisstag. Bestämmelsen används mest motsatsvis/e contrario dvs. har man skrivit fel och motparten är i god tro är man bunden vid sin felskrivning. Vid benefika rättshandlingar tolkas paragrafen inte e contrario.

Andra stycket reglerar när det inte beror på den som avger viljeförklaringen att det blir fel, förvanskning. I så fall är avgivaren inte bunden av felskrivningen. Felet ska ha uppstått under befordran av meddelandet (befordringsfel). Han måste dock reklamera felet om motparten inte har förstått att det blivit fel dvs är i god tro.

33 §

Kallas för lilla generalklausulen och när man tillämpar den blir hela avtalet ogiltigt.

  1. En omständighet vid avtalets tillkomst
  2. Som strider mot tro och heder (framförallt ohederliga affärstransaktioner)
  3. Motparten har insikt om omständigheten (dvs är i ond tro)

Tillämpas restriktivt, men skulle exempelvis kunna aktualiseras om förutsättningarna för svek enligt 30 § inte är uppfyllda. Exempelvis om man inte kan bevisa uppsåt hos motparten.

34 §

I linje med tillitsgrundsatsen kan en skenhandling bli bindande om den överlåts till en tredje man i god tro. Dvs om A och B har skrivit ett löpande skuldebrev för skens skull är det självklart inte gällande mellan dem. Skulle däremot B sälja skuldebrevet till C som inte har någon aning om att det är upprättat för skens blir det bindande mellan A och C.

35 §

När det gäller löpande handlingar som exempelvis löpande skuldebrev kan man med bindande verkan överlåta dem utan att de är utgivna.

Bestämmelsen tolkas dock framförallt motsatsvis. En rättshandling måste vara utgiven för att vara gällande. Dvs om rättshandlingen inte givits ut spelar det ingen roll om tredje man är i god tro eller inte, någon bundenhet inträder inte.

36 §

Detta är en generalklausul, som gör det möjligt att jämka oskäliga avtalsvillkor. Villkoret behöver inte ha varit oskäligt vid avtalets ingående, (i motsats till exempelvis i 33 §) utan kan vara en effekt av ändrade förhållanden.

För tillämpning krävs att det rör sig om

  1. Ett eller flera oskäliga avtalsvillkor
  2. Villkoren ska vara oskäliga antingen vid avtalets tillkomst eller senare

Man kan både jämka avtalsvillkor och avtalet som helhet. En jämkning kan även få samma effekt som att avtalet ogiltigförklaras om det "jämkas till noll".Vid tillämpningen tar man hänsyn till partsställning.

Bestämmelsen används restriktivt, men är ändå omdebatterad. Det finns inga riktlinjer för vad som kan betecknas som oskäligt förutom domstolspraxis vilket kan göra det svårt att förutse effekterna av ett avtal. Några exempel på då paragrafen använts:

  • En skiljeklausul i ett entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument lämnades utan avseende även när näringsidkaren var ett mindre företag i NJA 1982 s. 800.
  • Avtal med skiljeklausul mellan två näringsidkare har skilt sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare. Den svagare parten har ansetts vara i behov av samma skydd som en konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker. Därför har skiljeklausulen lämnats utan avseende då den bedömts vara oskälig NJA 1987 s. 639.
  • Exempel på då 36 § avtalslagen tillämpats analogt inom familjerätten är då ett preliminärt bodelningsavtal förklarats ogiltigt i NJA 1982 s. 230.
  • En bank har tillämpat ett villkor i en borgensförbindelse så att det har ansetts oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst. Villkoret lämnades därför enligt 36 § avtalslagen utan avseende i NJA 1983 s. 332.
  • Arrendeavgift och indexklausul i ett år 1950 slutet arrendeavtal, avseende tomt för fritidsbostad och med en giltighetstid på 49 år, har jämkats med tillämpning av 36 § avtalslagen i NJA 1983 s. 385.

37 §

Bestämmelsen förbjuder förfallpant. Man kan inte avtala om att en pant ska vara förverkad om pantgivaren t.ex. inte kan betala tillbaka pengarna han lånat.

Exempel: Om A lämnar en klocka i pant för att få låna pengar av B får B inte ta klockan och använda den själv när han inser att A inte kan betala tillbaka pengarna. B måste sälja klockan och får pengarna från försäljningen istället. Detta gäller även om A och B har kommit överens om att B får klockan om A inte kan betala tillbaka pengarna.

38 §

Rör konkurrensbegränsande klausuler.

4 kap. Allmänna bestämmelser

Avtalslagens två sista paragrafer reglerar dels tidpunkten för ond tro dels vem som får stå risken för att en handling inte kommer fram i tid.

39 §

Paragrafen rör den så kallade re integra-bestämmelsen och reglerar vid vilken tidpunkt motpartens goda eller onda tro är avgörande. I regel är det när parten får kännedom om rättshandlingen som är den tidpunkt som är avgörande för om han anses vara i god eller ond tro.

Ett exempel är när en fullmäktig handlar i strid med sin befogenhet enligt 11 §. Fullmäktigen B ska köpa en bil åt huvudmannen A. Med sig till bilhandlaren har B en skriftlig fullmakt där det står att B får köpa en röd bil åt A. Något pris framgår inte av fullmakten, men innan B kom till bilhandlaren ringde A och sa att den maximalt fick kosta 80 000 kronor. Hos bilhandlaren har B helt glömt bort vad A sagt och köper en röd bil för 160 000 kronor åt A. När papprena skrivs på (vid kunskapspunkten) har bilhandlaren ingen aning om att B egentligen inte fått köpa en så dyr bil, han är alltså i god tro. Därför är köpet bindande mellan A och bilhandlaren. Att bilhandlaren tio minuter senare får ett samtal från A som i insett att han just köpt en alldeles för dyr bil spelar ingen roll för bedömningen enligt huvudregeln.

I vissa fall kan man dock ta hänsyn till information som motparten fått efter kunskapspunkten om rättshandlingen inte inverkat bestämmande på motparten. Se t.ex. NJA 1999 s 575.

40 §

Reklamation sker på mottagarens risk.

Den som enligt reglerna blir bunden av en rättshandling om han inte meddelar motparten om motsatsen behöver bara bevisa att han skickat iväg ett meddelande till motparten för att han inte ska bli bunden. Ta exemplet med ett meddelande enligt 4 § 2 st om att man inte vill ingå avtal för att accepten var för sen. Skulle meddelandet försvinna i posten blir den ursprungliga anbudsgivaren ändå inte bunden av något avtal om han kan bevisa att han skickat meddelandet trots att motparten tror att han svarat i rätt tid.

I andra fall är huvudregeln att rättshandling sker på avsändarens risk.