SFS/1949:105

Hoppa till: navigering, sök

Huvudförfattare Helena Andersson jur.kand.

Tryckfrihetsförordningen (TF) reglerar yttrandefrihet i tryckta skrifter (tidningar och böcker) samt offentlighetsprincipen för allmänna handlingar. Den är en av Sveriges fyra grundlagar.

An unofficial translation is available at the Riksdag.

1 kap

1 kap 1 §

Tryckfrihetsförordningen gäller enbart för tryckta skrifter. Kartor, ritningar och bilder ska ses som skrift även om det inte finns någon text. Texten måste också vara utgiven enligt 1 kap 6 § för att omfattas av tryckfrihetsförordningen.

Gränsdragningen mellan det som skyddas av tryckfrihetsförordningen och det som inte ryms inom tillämpningsområdet är inte helt klar. Som exempel på tryckta skrifter som faller utanför tryckfrihetsförordningen kan nämnas reklam, skrifter av utpräglat kommersiell natur och e-postmeddelanden. Om ett e-postmeddelande har skickats till allmänheten kan det dock omfattas av bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Hemsidor, bloggar och innehållet i andra databaser som saknar ansvarig utgivare faller som huvudregel utanför tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. För yttranden som faller utanför tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden gäller bestämmelserna i vanlig lag. Enligt 2 kap 1 § regeringsformen (1974:152) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätten till yttrandefrihet och den rättigheten får enbart begränsas enligt lag, som t ex bestämmeler i brottsbalken (1962:700)och personuppgiftslagen (1998:204).

För databaser som har en ansvarig utgivare gäller, från den 1 januari 2003, 1 kap 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. För att avgöra vad som enligt lagens mening är en databas se JK Beslut 2004-05-12 som hänvisar till Radio- och TV-verkets beslut den 19 januari 2004 i ärende med dnr 1192/2003.

Tredje och fjärde stycket reglerar det som allmänt brukar kallas meddelarfrihet och anskaffarfrihet.

Meddelarfrihet innebär att alla har rätt att straffritt lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande och i publiceringssyfte, se 3 kap 1 och 2 §§ denna lag.

Anskaffarfrihet innebär att alla har rätt att straffritt anskaffa uppgifter i syfte att offentliggöra/publicera dem. Av 1 kap. 9 § denna lag framgår att vanlig lag skall tillämpas i fråga om bl.a. ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Denna bestämmelse innebär en begränsning i anskaffarfriheten i den meningen att anskaffaren av en uppgift utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan ställas till svars för de olagliga metoder han använder för att anskaffa uppgiften. (JK Beslut 1998-01-09)

Tredje och fjärde stycket innebär också att allmänna organ är tvingade att respektera rätten för alla personer att, anonymt eller inte, meddela uppgifter i publiceringssyfte. Därför får allmänna organ inte efterforska vem som lämnat ett visst meddelande och inte heller utsätta meddelaren för repressalier i de fall meddelaren är känd. Detta brukar allmänt kallas för efterforskningsförbud, se 1 kap 3 § och 3 kap 4 §. Ett brott mot efterforskningsförbudet ses som tjänstefel och bestraffas enligt 20 kap 1 § brottsbalken (1962:700).

1 kap 2 §

Förbudet mot censur innebär ett kategoriskt förbud för allmänna organ att villkora framställningen/spridningen av tryckta skrifter. Ingripande mot överträdelser av vad som är tillåtet får enbart ske i efterhand.

Förbudet mot hindrande åtgärder innebär att allmänna organ inte får, på grund av innehållet i en skrift, hindra framställning eller spridning av skriften på annat sätt än vad som sägs i 7 kap denna lag.

1 kap 3 §

Enligt den här bestämmelsen får ingen som använt sig av friheterna inom tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde bestraffas eller dömas till skadeståndsansvar i annat fall än om tryckfrihetsförordningen medger det. Man talar om repressalieförbudet eller tryckfrihetsförordningens exklusivitet. Regleringen innebär att ett ingripande från det allmänna mot den som lämnar meddelanden till bl.a. massmedierna bara kan ske om det tillåts enligt tryckfrihetsförordningen.

Bestämmelsen om repressalieförbud skyddar en meddelare från åtal och straffrättsligt ansvar. Den anses också ge uttryck för ett allmänt sanktions- och repressalieförbud som innebär att myndigheter och personal hos myndigheter inte får vidta några för en enskild negativa tjänsteåtgärder på grund av den enskildes bruk av tryck- eller meddelarfriheten (se t.ex. JO 1975/76 s. 314 och 1987/88 s. 193 samt SOU 1990:12 s. 63.

Offentliganställdas rätt att använda sig av meddelarfriheten får inte inskränkas genom att anställda tillskrivs vissa skyldigheter i tex en arbetsordning. Detta skulle innebära ett försök att begränsa den grundlagsfästa yttrandefriheten. Märk väl att samma sak inte gäller inom den privata sektorn. Där får man alltså begränsa sina arbetstagares rätt att yttra sig till media.

Någon bestämmelse om straffansvar för en person som åsidosätter sanktions- och repressalieförbudet finns inte i TF, utan ansvar för sådana åtgärder bedöms som tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken eller som ett förfarande som kan ge disciplinpåföljder. (JK Beslut 2008-05-20, JK Beslut 2009-03-03, JK Beslut 2009-06-23)

1 kap 4 §

Den här bestämmelsen kallas allmänt för instruktionen och innebär att Justitiekanslern och domstolar måste ta hänsyn till tryckfrihetens betydelse och lägga större vikt vid syftet och tanken med exempelvis publiceringen än vid själva uttryckssättet.

1 kap 5 §

Bestämmelsen definierar vilka typer av skrifter som omfattas av tryckfrihetsförordningen.

  1. Tryckt skrift (första stycket första meningen)
  2. Kopior som faller under stencilregeln(första stycket andra meningen)

Begreppet tryckpress avser alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från tryckmediet, t.ex. en tryckplåt, till tryckbäraren, t.ex. papper, genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem. Begreppet omfattar alla de traditionella tryckformerna, dvs. boktryck, stentryck, koppartryck, offsettryck och den s.k. indigopressen.

Utanför begreppet tryckpress hamnar de tekniker som där det moment där färgen överförs till papperet inte sker genom en direktkontakt och en fysisk press mellan tryckmediet och tryckbäraren.

Sådana tekniker är t.ex. olika slag av kopiatorer och skrivare. Dessa skrifter omfattas dock av tryckfrihetsförordningen genom stencilregeln (1 kap. 5 § första stycket andra meningen denna bestämmelse) och grundlagsskydd uppnås om skrifterna mångfaldigas och utgivningsbevis gäller för dem eller om de förses med de angivna ursprungsuppgifterna. (JK Beslut 2007-06-11, JK Beslut 2001-11-23)

1 kap 6 §

I paragrafen ges ytterligare ett kriterium för att en skrift ska omfattas av tryckfrihetsförordningen: Skriften måste vara utgiven. Det krävs inte att skriften faktiskt blir spridd eller når ut till ett visst antal personer, avgörande är istället att den finns tillgänglig.

1 kap 7 §

I första stycket definieras begreppet periodisk skrift. Om en skrift är periodisk eller icke-periodisk har betydelse för vem som blir ansvarig för eventuella tryckfrihetsbrott, se 8 kap denna lag.

Andra stycket innehåller den så kallade bilageregeln. Regeln innebär att en förlagetrogen version av en tryckt skrift som sprids på något av de sätt som anges i den här paragrafen ska behandlas på samma sätt som en bilaga till den tryckta skriften; bilagan anses som en del av den tryckta skriften och omfattas av det skydd som tryckfrihetsförordningen ger periodiska skrifter.

Även sådant som publiceras både i en tryckt skrift och på ett massmedieföretags hemsida omfattas av bilageregeln. (JK Beslut 2000-11-09 dnr 2841-00-31)

För skrift som bara publiceras på ett massmedieföretags hemsida och som tidigare inte publicerats i den tryckta skriften ska databasregeln i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas. (JK Beslut 2000-11-09 dnr 3249-00-31)

1 kap 8 §

Brott mot upphovsrätten genom tryckt skrift ska enbart bedömas enligt lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

1 kap 9 §

Den här bestämmelsen talar om villka speciella situationer som är undantagna från tryckfrihetslagens tillämpningsområde. Motivet till att undanta vissa situationer är att men gjort bedömningen att de faller utanför tryckfrihetsförordningens syfte; att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

1 kap 10 §

Bestämmelsen innebär att tryckfrihetsförordningen normalt inte ska tillämpas på framställningar av barnpornografi men det finns undantag som innebär att viss hantering av barnpornografiskt material kan bedömas som försvarligt. Det kan handla om åtgärder för att förbättra möjligheterna att avslöja och bekämpa barnpornografi eller forsknings- eller opinionsbildande verksamhet. Det är alltså syftet med befattningen med barnpornografi som skall vara bestämmande för om innehavet ska anses försvarligt eller inte. (JK Beslut 1995-06-14, RH 2001:30)

2 kap

Ett grundläggande del av offentlighetsprincipen är principen om handlingsoffentlighet och det här kapitlet reglerar vilka handlingar som ska ses som allmänna handlingar och tillsammans med bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen regleras vilka handlingar som är allmänna och offentliga. Med handling menas i det här sammanhanget alla framställningar som kan uppfattas visuellt eller avlyssnas. Som exempel kan nämnas skriftliga dokument, tabeller, e-postlogglistor, tablåer, blanketter, protokoll, promemorior, kartor, fotografier, röntgenbilder och ljudband. Även preliminära utkast och anteckningar är handlingar men inte alltid allmänna, se 9 § denna lag.

Handlingar kan bli allmänna vid olika tidpunkter, t ex kan en handling bli allmän när det inkommer till en myndighet, när den upprättats hos en myndighet eller när handlingen justerats av behörig tjänsteman. Av denna lags bestämmelser framgår vid vilken tidpunkt olika handlingar blir allmänna.

2 kap 1 §

Kapitlets portalparagraf syftar till att främja ett demokratiskt samhälle genom att slå fast att allmänheten ska ha möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet. I 4, 5 och 6 kap. offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om hur myndigheter ska underlätta allmänhetens möjligheter att få tillgång till allmänna handlingar.

2 kap 2 §

Begränsningar i allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar finns främst i offentlighets- och sekretesslagen.

2 kap 3 §

Här anges tre grundläggande förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en handling ska ses som en allmän handling och för att offentlighetsprincipen ska aktualiseras:

  1. Det ska röra sig om en handling
  2. Handlingen ska förvaras hos myndigheten
  3. Handlingen ska vara antingen inkommen eller upprättad hos myndigheten

Det finns flera undantag från den här bestämmelsen som framgår av övriga paragrafer i det här kapitlet, se 6,7,8 och 9 §§ 2 kap denna lag.

Avgörande för vad som ska ses som handling är inte handlingens innehåll utan att innehållet är fixerat på ett medium, t ex papper, ljudband, cd-skivor, m.m. Ett telefonsamtal är inte en handling men anteckningar angående samtalet eller en bandupptagning av samtalet är en handling.

Observera att en allmän handling även måste vara offentlig och inte omfattas av någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen för att myndigheten ska vara skyldig att lämna ut hela innehållet.

Andra stycket: Allt mer information hos myndigheter lagras inte i form av färdiga, avgränsade dokument på papper eller fil, utan i form av olika databaser. Från dessa kan man göra olika sorters sammanställningar. Dessa sammanställningar kallas ibland för potentiella handlingar. En sådan handling är att anse som förvarad, även fast den vid tillfället för begäran inte ännu finns, om den skulle gå att framställa med "rutinbetonade åtgärder". Denna bedömning måste göras från fall till fall, men i praxis har en riktlinje på två timmars arbete angivits som gräns mellan rutinbetonade och icke rutinbetonade åtgärder.

Tredje stycket: Själva sammanställandet kan utgöra en sådan personuppgiftsbehandling som myndigheten inte har rätt att utföra enligt personuppgiftslagen (PUL). I dessa fall anses den potentiella handlingen inte som förvarad, även om den kan sammanställas med rutinbetonade åtgärder.

2 kap 4 §

Det är innehållet i ett meddelande som är avgörande för om brev till en tjänsteman vid en myndighet ska ses som allmänna handlingar eller inte. Rör meddelandet personens privatliv eller om det rör något annat uppdrag som personen har utanför myndigheten blir handlingen inte allmän. Innehållet måste röra myndighetens verksamhet eller något vid myndigheten pågående ärende.

2 kap 5 §

Här definieras vad som menas med myndighet. Regeringen, domstolar, förvaltningsdomstolar och universitet är myndigheter. Några organ som utför vissa förvaltningsrättsliga uppdrag ska också ses som myndigheter när det gäller offentlighetsprincipen och det framgår av bilagan till offentlighets- och sekretesslagen vilka organ det är.

2 kap 6 §

Den här bestämmelsen är ett undantag ifrån 2 kap 3 § denna lag som säger att en handling som huvudregel är allmän från och med den tidpunkt den inkommit till myndigheten.

Det är inte nödvändigt att en handling rent fysiskt ska ha inkommit myndighetens lokaler för att den ska vara en allmän handling. En handling som rör myndighetens verksamhet och överlämnas till en person som är anställd vid myndigheten, är en allmän handling, fast inte rent fysiskt inkommen, även om handlingen överlämnats utanför myndighetens lokaler. Myndigheten är inte skyldig att lämna ut en allmän handling förrän den finns i myndighetens lokaler.

En handling som skickas till ett privat företag som utför ett uppdrag åt en myndighet anses som en allmän handling när den når företagets lokaler eller överlämnas till en person som arbetar vid företaget om handlingen har samband med det uppdrag som företaget utför.

Huruvida handlingar har diarieförts eller inte saknar betydelse för om de ska ses som allmänna handlingar.

2 kap 7 §

Enligt 2 kap 3 § denna lag är en handling allmän vid den tidpunkt som handlingen är upprättad. I den här bestämmelsen anges när en handling ska ses som upprättad/allmän handling.

I första stycket anges vid vilken tidpunkt tre olika typer av handlingar ska ses som upprättade och allmänna handlingar.

Myndigheters beslut och yttranden är exempel på handlingar som blir upprättade och allmänna handlingar i och med att de expedieras, dvs skickas till någon utomstående. Handlingar som har expedierats är allmänna handlingar från och med det dautmet de skickats från myndigheten oavsett i vilket skick de är när de skickas och oavsett om myndigheten anser att handlingen är ett utkast/förslag till en slutlig handling.

Handlingar som inte ska expedieras kan vara beslut i interna ärenden, anteckningar och de ska ses som upprättade och allmänna handlingar när ärendet som de tillhör avslutas. Observera undantaget enligt 2 kap 9 § 2 st denna lag som säger att inhämtade upplysningar och utredningar, "underhandsremisser", som gjorts av externa aktörer och begärts in till en myndighet i samrådssyfte blir allmänna handlingar när ärendet avslutas enbart om de tas om hand för arkivering. En myndighet kan också göra en utredning åt en annan myndighet och skicka utredningen till dem utan att det blir en allmän handling när den skickas/expedieras.(RÅ 1999 ref 36)

Handlingar som inte tillhör ett visst ärende blir upprättade och allmänna handlingar när de justerats/färdigställts. Det kan handla om interna riktlinjer eller arbetsordningar. Men anteckningar som görs vid sammanträden med en myndighetsintern arbetsgrupp blir normalt inte allmänna handlingar när de färdigställts/justerats och alltså upprättats (prop. 1975/76:160 s. 144). I det fallet krävs det att anteckningarna skickas till gruppens medlemmar för att de ska ses som allmänna handlingar. (RÅ 1998 ref 52, RÅ 1999 not 221)

I andra stycket anges vilken typ av handlingar som är undantagna från den allmänna regeln i första stycket.

2 kap 8 §

Handlingar som skickas mellan olika enheter inom samma myndighet anses normalt inte vara allmänna . Om en handling skickas mellan två självständiga organ som tillhör samma myndighet blir handlingen allmän.

2 kap 9 §

Minnesanteckningar kan vara promemorior (PM), stolpanteckningar, föredragnings-PM eller sammanställningar över omfattande material.

För att något ska ses som en minnesanteckning måste fyra olika kriterier vara uppfyllda:

  1. anteckningen måste ha tillkommit hos en myndighet,
  2. den måste tillhöra ett ärende,
  3. den ska ha tillkommit enbart för ärendets beredning
  4. anteckningen får inte tillföra ärendet någon ny sakuppgift som påverkar bedömningen/utgången av ärendet.

Minnesanteckningar blir allmänna handlingar om de skickas till någon utomstående, myndighet eller enskild, eller om de tas om hand för arkivering. Handlingar som, efter att ärendet avslutats, sparas någonstans på myndigheten, i en pärm eller i en tjänstemans dator ska inte anses vara omhändertagna för arkivering. Det krävs att myndigheten vidtagit åtgärder som har klart samband med normala arkiveringsrutiner för att anteckningen ska anses vara omhändertagen för arkivering och alltså allmän. (RÅ 1999 ref 36)

Andra stycket handlar om handlingar som brukar kallas "mellanprodukter" och med det menas handlingar som befinner sig på ett förberedande stadium till en slutligt utformad handling. Utkastet ska ha utarbetats inom myndigheten men måste inte ha ärendeanknytning. Har någon enskild skickat in ett utkast/förslag på ett dokument blir det en allmän handling när det anländer till myndigheten.

Enligt rättspraxis kan en mellanprodukt skickas (expedieras) i samrådssyfte till utomstående utan att bli en allmän handling i och med att den skickas från myndigheten. Men om det inkommer ett svar till myndigheten blir svaret en allmän handling. (RÅ 1999 ref 36)

2 kap 10 §

Bestämmelsen tar sikte på de situationer när data enbart lagras hos en myndighet men en annan myndighet förfogar över uppgifterna/grunddata. När uppgifter inkommer till den myndighet som enbart lagrar data blir de alltså inte allmänna handlingar hos den myndigheten. (RÅ 1994:64)

2 kap 11 §

Punkten 1 gäller inte för handlingar som vidarebefordras till/från "vårdade personer som med stöd av olika bestämmelser granskas eller hålls kvar av vårdmyndigheter" (prop 1975/76:160 s 172). Det undantaget tar sikte på handlingar som handlar om den vårdades behandling och som har betydelse för vårdmyndighetens verksamhet; de handlingarna ska ingå i den vårdades akt som allmänna handlingar. Den vårdades privata brev ska däremot inte ses som allmänna handlingar.

Punkten 2 rör bland annat pressmeddelanden. Den omfattar både handlingar som utarbetats inom myndigheten och handlingar som skickats till myndigheten under förutsättning att det enbart sker för offentliggörande i en periodisk skrift som myndigheten är ansvarig utgivare för.

Punkten 3 Handlingar som ingår i en myndighets bibliotek är alltså inte allmänna men om samma handling har upprättats/skickats till myndigheten och finns i myndighetens arkiv är det en allmän handling. (JO 1980/81 s 372)

2 kap 12 §

Man har rätt att vara anonym när man begär ut allmänna handlingar, se 2 kap 14 § 3 st, och ett sätt att genomföra detta i praktiken är begära ut handlingen/upgiften på plats eller läsa handlingen på plats, dvs i myndighetens lokaler. Myndigheten ska agera skyndsamt och är skyldig att tillhandahålla handlingar i sina egna lokaler och om det krävs också tillhandahålla den teknik (t ex dator eller bandspelare) som behövs för att kunna ta del av handlingen. Det är inte möjligt att låna hem allmänna handlingar men man har rätt att själv kopiera handlingen med egen utrustning, t ex digitalkamera eller bärbar dator/scanner.

Närmare bestämmelser om myndigheters skyldighet att lämna ut allmänna handlingar finns i 6 kap offentlighets- och sekretesslagen.

Enligt 6 kap 4 § offentlighets- och sekretesslagen ska myndigheten på begäran lämna uppgift ur allmän handling, t ex per telefon om det inte hindrar arbetet eller möter hinder på grund av bestämmelse om sekretess.

Enligt praxis har myndigheter ansetts ha en viss skyldighet att hjälpa allmänheten att leta reda på handlingar i de fall den som begär ut en handling inte kan precisera sin begäran till en bestämd handling. Myndigheten får dock begränsa sin efterforskning utifrån vad som är rimligt med hänsyn till omfattningen och dispositionen av det material som måste gås igenom. (NJA 1985 s 537)

2 kap 13 §

Allmänheten har även rätt att ta del av allmänna handlingar genom att begära att myndigheten lämnar ut avskrifter eller kopior av handlingarna.

Avgiftsförordning (1992:191) reglerar vilka avgifter en myndighet får ta ut och avgifter för allmänna handlingar ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås men informationens innehåll eller värde ska inte påverka kostnaden.

Det ställs krav på att myndigheten agerar skyndsamt. För att uppfylla skyndsamhetskravet bör myndigheter lämna besked i en fråga om utlämning samma dag som begäran gjorts. Någon eller några dagars fördröjning kan undantagsvis vara nödvändigt för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Ytterligare dröjsmål är ofrånkomligt om framställningen avser eller fordrar genomgång av ett omfattande material.

2 kap 14 §

Den här bestämmelsen reglerar vem som ska göra sekretessbedömningen av vissa allmänna handlingar. Allmänheten har rätt att framställa sin begäran om utlämnande av en allmän handling till den myndighet som förvarar handlingen. I de fall den förvarande myndigheten inte får avgöra sekretessbedömningen är det myndighetens skyldighet att genast vidarebefordra begäran till de organ som enligt offentlighets- och sekretessförordning (2009:641) ska göra sekretessbedömningen. Se även 5 kap 5 § offentlighets- och sekretesslagen.

Man har rätt att vara anonym när man begär att få ta del av allmänna handlingar och man behöver inte heller redogöra för i vilket syfte man vill få del av handlingen. (JO 1990/91 s 421) Även när man begär ut ett överklagbart beslut om sekretess kan man vara anonym. (KamR 7164-09 Beslut den 2009-11-16) .

2 kap 15 §

Man kan överklaga myndigheters beslut om att en handling inte är allmän, beslut om att sekretessbelägga vissa uppgifter och man kan överklaga beslut om att lämna ut handlingar med förbehåll. Men man kan inte överklaga myndigheters beslut att offentliggöra en allmän handling/vissa uppgifter ur en allmän handling.

Det är enbart den som begärt att få en uppgift/handling utlämnad som kan överklaga. Konsekvensen av detta är att om någon som berörs av uppgifter i en allmän handling, och som anser sig lida av att uppgifterna offentliggörs, inte kan överklaga. (RÅ 1992 not 272)

Överklaganden av enskild ska göras enligt bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223) och förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Ett överklagande ska ske till olika instanser beroende av vilket organ som fattat beslutet, se även 6 kap 7 § offentlighets- och sekretesslagen.

En myndighets beslut som överklagas av enskild ska överklagas till Kammarrätten.

En myndighets beslut som överklagas av annan myndighet ska överklagas till regeringen.

En tingsrätts beslut som överklagas av enskild ska överklagas till Hovrätten.

Beslut som fattats av riksdagsförvaltningen, riksbanken eller riksdagens revisorer ska överklagas till Regeringsrätten.

Beslut som fattats av statsråd ska överklagas till regeringen.

2 kap 16 §

Se 5 kap 5 § offentlighets- och sekretesslagen.

2 kap 17 §

Om en myndighet upphör med viss verksamhet/överlämnar vissa delar av sin verksamhet till ett enskilt organ ska de allmänna handlingar som berör den verksamheten också överlämnas. De handlingarna ska fortsätta att vara allmänna handlingar och det enskilda organet ska tillämpa denna lag och bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen. En enskild som vill ta del av sådana handlingar ska alltså vända sig till det enskilda organet. För handlingar som berör andra delar av verksamheten hos det enskilda organet och inkommer till eller upprättas av detta gäller inte offentlighetsprincipen.

2 kap 18 §

Se arkivlag (1990:782) och riksarkivets föreskrifter; RA-FS som gäller för alla statliga myndigheter och RA-MS som gäller för en viss statlig myndighet eller en grupp av specifika myndigheter.

3 kap. Om rätt till anonymitet

3 kap 1 §

Här gäller delvis olika regler beroende av om den tryckta skriften är en periodisk eller icke-periodisk skrift. Vad som menas med periodisk skrift framgår av 1 kap. 7 §. Bestämmelser om utgivning av periodisk skrift finns i 5 kap.

Meddelare och författare har rätt att vara anonyma i båda typerna av skrifter.

Utgivare har enbart rätt att vara anonyma i icke-periodiska skrifter.

3 kap 2 §

Här gäller delvis olika regler beroende av om den tryckta skriften är en periodisk skrift eller icke-periodisk skrift. Vad som menas med periodisk skrift framgår av 1 kap. 7 §. Bestämmelser om utgivning av periodisk skrift finns i 5 kap.

Meddelaren har ett starkt skydd och kan aldrig dömas till ansvar för tryckfrihetsbrott.

Författare i en periodisk skrift kan inte dömas till ansvar för tryckfrihetsbrott.

Författare och utgivare i icke-periodiska skrifter kan dömas för tryckfrihetsbrott om de valt att inte vara anonyma enligt 3 kap 1 § denna lag.

Det är enbart författaren och utgivaren själva som kan ge upp sin rätt till anonymitet. Om författarens eller utgivarens identitet avslöjats av någon annan än dem själva ska de ändå ses som anonyma enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

3 kap 3 §

Anonymiteten skyddas genom att de personer som hanterar tryckta skrifter har tystnadsplikt. Personer som har tystnadsplikt angående meddelares, författares och utgivares identitet är, utöver dem själva som måste respektera varandras vilja att vara anonym, journalister, tidningsredaktioner, massmediaföretag, nyhetsbyråer, förlag, frilansjournalister och personer verksamma inom tryckerier.

Bokhandlare omfattas inte av tystnadsplikten.

Tystnadsplikten omfattar inte enbart namnet på den vars identitet inte får röjas, utan alla slags uppgifter som kan leda till ett identifierande av personen (SOU 1990:12 s. 247 och 273).

3 kap 4 §

Anonymiteten skyddas ytterligare genom den här bestämmelsen om efterforskningsförbud, som innebär ett förbud för en myndighet eller annat allmänt organ mot att efterforska vem som har lämnat ett meddelande för offentliggörande och publicering i någon av de informationsbärare som omfattas av grundlagarna.

För uppsåtlig efterforskning i strid med den här bestämmelsen döms enligt 3 kap 5 § denna lag till böter eller fängelse i högst ett år. (JK Beslut 2008-12-02)

För de anställda i staten och kommunerna är efterforskningsförbudet av särskild betydelse eftersom det också hindrar att arbetsgivaren försöker efterforska vem som lämnat uppgifter till exempelvis en tidning. För de offentliganställda kringgärdas meddelarfriheten även av en garanti mot att bli utsatt för repressalier från arbetsgivaren när meddelarfriheten utnyttjats. En överträdelse av repressalieförbudet kan vara att bedöma som en tjänsteförseelse eller, om den har skett i samband med myndighetsutövning mot den anställde, som tjänstefel. (JK Beslut 2009-03-03, JK Beslut 2009-06-23)

3 kap 5 §

Att åsidosätta tystnadsplikten och röja någons identitet utan att samtycke till det har funnits, är inte ett tryckfrihetsbrott utan ska handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken (1942:740).

4 kap. Om tryckta skrifters framställning

4 kap 2 §

Paragraffen syftar till att säkerställa att det enkelt ska gå att fastställa vem som är framställare/tryckare och första stycket gäller enbart för texter som ges ut av någon som har utgivningsbevis.

Bild- och tillfälllighetstryck är undantagna från bestämmelsen och vad som menas med bild- och tillfällighetstryck framgår av 4 kap 3 § denna lag.

5 kap. Om utgivning av periodisk skrift

5 kap 4 §

Anmälan om utgivare ska göras till patent- och registreringsverket för tryckt skrift. Därefter utfärdas ett utgivningsbevis som är en förutsättning för att skriften ska omfattas av tryckfrihetsförordningens regler om tryckfrihet.

Ska skriften publiceras på webben registreras en ansvarig utgivare för nätupplagan hos Radio- och TV-verket som har hand om registreringar av ansvariga utgivare på webben. Ett utgivningsbevis för databaser är nödvändigt för att databasen ska omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (om texten på webben är identisk med en tryckt text som givits ut i en periodisk skrift blir dock den s k bilageregeln tillämplig, enligt 1 kap 7 § denna lag, och texten omfattas då alltså av tryckfrihetsförordningen).

7 kap. Om tryckfrihetsbrott

I de fall tryckfrihetsförordningen är tillämplig så ska inte vanlig straff- och processlag tillämpas; tryckfrihetsförordningen är exklusivt tillämplig för de tryckfrihetsbrott som räknas upp i 7 kap 4 och 5 §§ denna lag. Justitiekanslern är ensam åklagare när det gäller tryckfrihetsbrott, dvs. när det är fråga om otillåtna uttalanden i tryckta och utgivna skrifter.

I korthet innebär tryckfrihetsförordningens exklusivitet att vissa i förväg definierade personer, t ex utgivare av en tryckt skrift, är ensamt ansvariga för vissa brott oavsett om de aktivt medverkat till textens utformning eller ens varit medvetna om innehållet i en text.

Vid andra brott, än de som räknas upp i 7 kap 4 och 5 §§ denna lag, mot tryckfrihetsförordningen gäller brottsbalkens bestämmelser. Ansvarighetsreglerna i 8 kap denna lag gäller inte vilket bl.a. medför att en person kan bli ansvarig för medverkan till brott mot tryckfrihetsförordningen. Men Justitiekanslern är ensam åklagare även i de fallen.

7 kap 1 §

Som tryckfrihetsbrott räknas enbart de gärningar som tas upp i 7 kap 4 och 5 §§ denna lag. Det är enbart brott mot de paragraferna som gör att 8 kap denna lag kan tillämpas. Detta innebär i praktiken att det ansvarssystem som innebär att en person ensam tar hela ansvaret, oavsett hur många personer som egentligen medverkat till brottet, inte gäller vid andra brott mot tryckfrihetsförordningen.

Vid brott mot t ex efterforskningsförbudet i 3 kap 4 § denna lag bedöms handlingen enligt brottsbalkens bestämmelser.

7 kap 2 §

Bestämmelsen tar sikte på texter som den som normalt är ansvarig, enligt 8 kap denna lag, inte har haft någon möjlighet att förstå/inse betydelsen av. Det kan t ex handla om ärekränkning som enbart är tydlig för dem som är inblandade i situationen eller nära bekanta med den kränkte. Den här bestämmelsen innebär att för den här speciella typen av texter gäller inte ansvarsreglerna i 8 kap denna lag utan brottsbalkens bestämmelser ska tillämpas.

7 kap 3 §

De brott mot tryckfrihetsförordningen som anges i den här bestämmelsen finns också uppräknade i 7 kap 4 och 5 §§. Skillnaden mellan den här bestämmelsen och 7 kap 4 och 5 §§ är att för de grova brott som räknas upp här ska inte reglerna om ensamt ansvar i 8 kap denna lag tillämpas. Bestämmelserna i 7 kap 4 och 5 §§ ska tillämpas i första hand

Meddelar- och anskaffarfrihet enligt tryckfrihetsförordningen innebär att alla har rätt att anskaffa och meddela vilka uppgifter som helst till ett medieföretag i publiceringssyfte. Den här bestämmelsen är ett undantag från de rättigheterna. För vissa uppgifter i allmänna handlingar som omfattas av sekretess/tystnadsplikt råder meddelarfrihet och för vissa uppgifter råder inte meddelarfrihet. Vad som gäller i varje enskild situation framgår av bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen.

7 kap 4 §

Punkterna 1 och 3 - 8 omfattar även försök, förberedelse och stämpling till de brotten.

Samtliga uppräknade brott har en motsvarighet i brottsbalken (1962:700) och för att att ett visst handlande ska ses som ett tryckfrihetsbrott måste handlingen också vara straffbar enligt annan lag än tryckfrihetsförordningen.

Punkt 1 motsvarar 19 kap 1 § brottsbalken

Punkt 2 motsvarar 19 kap 2 § brottsbalken

Punkt 3 motsvarar 19 kap 5-6 § brottsbalken

Punkt 4 motsvarar 19 kap 7-8 §§ brottsbalken

Punkt 5 motsvarar 19 kap 9 § brottsbalken

Punkt 6 motsvarar 18 kap 1 § brottsbalken

Punkt 7 motsvarar 22 kap 1-2 §§ brottsbalken

Punkt 8 motsvarar 22 kap 3 § brottsbalken

Punkt 9 motsvarar 22 kap 5 § brottsbalken

Punkt 10 motsvarar 16 kap 5 § brottsbalken

Punkt 11 motsvarar 16 kap 8 § brottsbalken

Punkt 12 motsvarar 18 kap 5 § brottsbalken

Punkt 13 motsvarar 16 kap 10 b § brottsbalken

Punkt 14 motsvarar 5 kap 1,2,4 §§ brottsbalken

Punkt 15 motsvarar 5 kap 3 § brottsbalken

Punkt 16 motsvarar 4 kap 5 § brottsbalken

Punkt 17 motsvarar 17 kap 1,5 §§ brottsbalken

Punkt 18 motsvarar 17 kap 10 § brottsbalken

7 kap 5 §

Första och andra punkten ska bara tillämpas om den person som är ansvarig för skriften, te x utgivare, också är offentliganställd och bryter mot den sekretess/tystnadsplikt som gäller för offentliganställda enlig offentlighets- och sekretesslagen.

7 kap 6 §

Det finns inte några bestämmelser om straff i tryckfrihetsförordningen. Det är brottsbalkens bestämmelser som gäller.

7 kap 7 §

Det är enbart domstol som kan besluta om konfiskering. Åklagare eller målsägare kan ansöka om konfiskering enligt 9 kap 5 § denna lag.

7 kap 8 §

Ett utgivningsförbud kan bara beslutas av domstol och under förutsättning att det är krig.

8 kap. Ansvarighetsregler

I syfte att värna om tryckfriheten har man infört ett helt unikt ansvarssystem för tryckfrihetsbrott som i korthet innebär att enbart en i förväg bestämd person kan bli ansvarig för tryckfrihetsbrott. Ansvar för medverkan finns inte och ansvar utkrävs succesivt i den ordning som föreskrivs i detta kapitel. Grundtanken är att den person som står närmast brottet ska vara ansvarig och att den personen ska ha haft möjlighet att, vid textens utgivning, inse att texten utgör ett tryckfrihetsbrott och också haft möjlighet att förhindra tryckning/spridning av texten.

Vem som är ansvarig skiljer sig åt beroende av om det handlar om en periodisk skrift eller en icke-periodisk skrift.

8 kap 1 §

Angiven utgivaren är primärt ansvarig för alla texter i en periodisk skrift. Observera 7 kap 2 § denna lag som är ett undantag från utgivarens ansvar.

Utgivaren ska vara anmäld som utgivare hos patent- och registreringsverket och han ska även vara angiven på den peridiska skriften så normalt är det lätt att fastställa vem som är utgivare och ansvarig. Byte av utgivare ska anmälas till patent- och registreringsverket.

8 kap 2 §

Ägaren till en periodisk skrift kan bli ansvarig om någon utgivare inte finns, om utgivningsbevis inte fanns när skriften gavs ut eller om utgivaren inte uppfyller villkoren i 5 kap 2 § denna lag.

8 kap 3 §

Kan man inte fastställa vem som är utgivare eller ägare blir framställaren ansvarig för tryckfrihetsbrott. Framställaren kan undvika ansvar genom att avslöja ägaren eller utgivaren.

8 kap 4 §

I sista hand blir utspridaren ansvarig för tryckfrihetsbrott. Utspridaren kan undvika ansvar genom att avslöja framställaren, ägaren eller utgivaren.

8 kap 5 §

Författaren för en icke-periodisk skrift är den som i första hand blir ansvarig under förutsättning att författaren inte valt att vara anonym eller skriva under pseudonym.

8 kap 6 §

Om det finns en utgivare för en icke-periodisk skrift kan han bli ansvarig under förutsättning att han/hon valt att inte vara anonym, att skriften har flera författare eller, om det bara finns en författare till skriften, att författaren avlidit.

8 kap 7 §

Förläggaren blir ansvarig, eller företrädaren för förläggaren om denne är en juridisk person, om utgivaren/författaren inte kan göras till ansvarig. Med förläggare menas den som bekostar tryckning och utgivning av skriften.

8 kap 8 §

Saknas förläggare blir den som tryckt skriften ansvarig för tryckfrihetsbrott.

8 kap 9 §

Utspridaren är den som i sista hand blir ansvarig för tryckfrihetsbrott. Utspridaren kan undvika ansvar genom att namnge den som tryckt skriften eller förläggaren.

8 kap 10 §

Med uttrycket "vilken enligt lag utesluter straffbarhet" menas att personen i fråga inte är straffbar pga. ålder (personer under 15 år är inte straffbara) enligt 1 kap 6 § brottsbalken.