SFS/1958:637

Hoppa till: navigering, sök

Huvudförfattare: Jessica Sjöberg

Ärvdabalken handlar om arv och testamente. Om inget testamente finns ärver arvlåtarens släktingar i viss ordning som anges i 2 kap. ärvdabalken, eller, om inga sådan släktingar finns, Allmänna arvsfonden enligt 5 kap. 1 § ärvdabalken.

En person kan även genom testamente förordna om vad som ska ske med dennes tillgångar när personen avlider. De som gynnas genom ett testamente kallas inte arvingar utan istället testamentstagare.

Innehåll

1 kap. Om rätt att taga arv

1 kap. 2 §

Paragrafen beskriver en situation där man inte kan avgöra vem som avled först, arvlåtaren eller arvingen, något som exempelvis kan vara fallet vid en trafikolycka. Man utgår då från att arvingen är den först avlidne.

Bestämmelsen är viktig eftersom den påverkar hur arvet ska fördelas.

2 kap. Om skyldemans arvsrätt

Skyldeman är ett äldre ord för släkting och kapitlet rör alltså släktingars arvsrätt.

2 kap. 1 §

Första arvsklassen utgörs av arvlåtarens barn.

Av andra stycket framgår att barnen ärver lika mycket. Om ett av barnen inte längre är i livet ärver istället detta barns avkomlingar i sin avlidna förälders ställe (s.k. istadarätt). Istadarätten är obegränsad och gäller därför även barnbarns barn och så vidare.

2 kap. 2 §

Andra arvsklassen, som endast aktualiseras om det inte finns någon arvinge i första arvsklassen, består av den avlidnes föräldrar. Den avlidnes syskon har istadarätt om någon av arvlåtarens föräldrar är bortgången. Om exempelvis arvlåtarens mor lever medan fadern är avliden går halva arvet till modern medan arvlåtarens syskon delar på faderns del. Även den avlidnes syskonbarn har istadarätt för sina respektive föräldrar.

Halvsyskon ärver genom istadarätten om den gemensamma föräldern är avliden och tar då lika stor lott som de andra syskonen.

2 kap. 3 §

Den tredje arvsklassen aktualiseras endast om det inte finns någon arvinge i första eller andra arvsklassen, och består av den avlidnes far- och morföräldrar. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder har istadarätt, däremot inte kusiner.

Bestämmelsen i 1 kap. 9 § föräldrabalken som hänvisas till rör fastställande av föräldrar vid insemination.

2 kap. 4 §

Inga andra släktingar ärver.

3 kap. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken

Kapitlet rör efterlevande makes arvsrätt och vad som händer när även denne avlider.

Värt att notera om bodelningen som sker vid en makes död, är att en efterlevande make enligt 12 kap. 2 § äktenskapsbalken kan begära att vardera sidan behåller sitt giftorättsgods som andel i bodelningen.

3 kap. 1 §

Vid den ena makens död får den andre maken allt. Ett undantag från detta är arvlåtarens eventuella särkullbarn som har rätt att få ut sin arvslott direkt.

Före testamente och eventuella särkullbarn finns en rätt för den efterlevande maken att, om möjligt, få ut ett värde motsvarande fyra prisbasbelopp (den s.k. basbeloppsregeln). I det här värdet inkluderas dock det den efterlevande maken erhållit genom bodelning och det som utgörs av den efterlevande makens enskilda egendom.

3 kap 2 §

När även den efterlevande maken dör ska hälften av boet gå till den först avlidnes släktingar ur första eller andra arvsklassen. Den här rätten går inte att testamentera bort av den efterlevande maken. Sekundosuccessionen innebär att den efterlevande maken inte har full äganderätt utan endast fri förfoganderätt till den del av egendomen som kommer från den avlidne maken vid bodelningen.

3 kap. 3 §

Paragrafen beskriver hur man ska agera när den efterlevande maken exempelvis skänkt bort en stor del av kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken, och hur den först avlidne makens arvingar ska kompenseras.

Andra stycket innehåller en regel om godtro rörande den som mottog gåvan. Man kan inte invända mot en sådan gåva senare än fem år efter att gåvan mottogs (observera att det alltså inte är fem år efter det att den efterlevande maken avled).

I tredje stycket behandlas gåvor som inte slutförts (exempelvis gåvoutfästelser). Dessa får bara slutföras så länge de inte är till nackdel för den först avlidne makens arvingar.

3 kap. 4 §

Paragrafen beskriver en situation där boet ökat i värde efter den först avlidne makens död genom exempelvis arbete eller arv. Denna förkovran (det ökade värdet) ska tilldelas den efterlevande makens arvingar.

Om den efterlevande maken väsentligt minskat kvarlåtenskapens värde (situationen som beskrivs i 3 §) genom exempelvis en gåva ska dock värdet av minskningen läggas till boets värde för att se om någon förkovran skett, man tillämpar alltså en kombination av 3 § och 4 §.

Exempel: A och B är gifta och har inga barn. När A dör görs en bodelning där kvoten är hälften var. Boet är värt 100, B får därför 50 med full äganderätt (som B kan testamentera bort) och 50 med fri förfoganderätt (som B kan göra vad som helst med under sin livstid men som efter B:s död ska gå till A:s arvingar i första eller andra arvsklassen). B ger under sin livstid en gåva värd 20 till sin brorsdotter C. När B dör är boet värt 90, vilket ser ut som en värdeminskning. Eftersom kvoten är hälften var skulle det resultera i att A:s arvingar får 45 och B:s arvingar får 45 (90/2=45). Vi måste dock lägga till värdet av gåvan till C för att få fram boets riktiga värde: 90+20=110. Förkovran har alltså skett, och överskottet (10) ska tillfalla B:s arvingar medan boets resterande värde ska delas mellan A:s och B:s arvingar, dvs. 100/2=50. A:s arvingar ska alltså få 50 medan B:s får 40 plus att C fått 20 vilket ger en slutsumma om 60 efter B, och 50+60=110.

Regeln är till för att B:s arvingar inte ska kunna gynnas på A:s arvingars bekostnad.

3 kap. 5 §

Vardera makes arvingar har rätt att få kvarlåtenskap som tillhört sin respektive arvlåtare. En fastighet som är värd mer än en arvinges lott kan ändå tillfalla arvingen om denne kompenserar de andra arvingarna med pengar.

Regler om andelar och lotter finns i 11 kap. äktenskapsbalken.

3 kap. 6 §

Paragrafen rör situationen där den efterlevande maken gift om sig och hur reglerna i 3 kap. ska tillämpas då.

3 kap. 7 §

Paragrafen rör situationen där den efterlevande maken efterlämnar en sambo och hur reglerna i 3 kap. ska tillämpas då.

3 kap 9 §

Särkullbarn kan välja att avstå sin rätt att direkt få ut sitt arv efter en avliden förälder till förmån för sin styvförälder.

Exempel: A och B är gifta. A har ett särkullbarn, C. B har också ett särkullbarn, D. A och B har inga gemensamma barn och inga testamenten. När A dör är boet värt 100. Bodelningen ger B 50 med full äganderätt och C 50. C väljer att inte ta ut sitt arv direkt, till förmån för B som då har A:s 50 med fri förfoganderätt. När B sedan dör är boet värt 120. Boet ska då delas mellan C och D enligt 2 § vilket resulterar i att C får 60 och D får 60 (så länge inte något av undantagen i 3 kap. blir aktuella, givetvis).

3 kap. 10 §

Reglerna i kapitlet ska inte tillämpas om makarna låg i skilsmässa när den första maken avled.

5 kap. Om allmänna arvsfondens rätt till arv

5 kap. 1 §

Se även Allmänna arvsfondens webbplats

6 kap. Om förskott å arv

Kapitlet rör gåvor från föräldrar till deras barn under förälderns livstid och i viss mån även gåvor till andra än arvlåtarens barn.

6 kap. 1 §

Första stycket anger att en gåva till en bröstarvinge ska ses som förskott på arv om det inte finns till exempel ett gåvobrev som uttryckligen anger att gåvan inte ska ses som förskott på arvet.

Andra stycket beskriver hur avräkningen från arvet ska göras när bröstarvingen är båda makarnas bröstarvinge respektive endast den först avlidnas bröstarvinge.

6 kap. 2 §

Paragrafen talar om när kapitlets regler inte ska tillämpas, dvs. kostnader som inte ska avräknas från arvet. De utgörs av bland annat levnadskostnader och mindre gåvor.

6 kap. 3 §

Det är alltså värdet vid gåvans givande och inte vid arvlåtarens död som enligt huvudregeln är utgångspunkten vid avräkningen.

6 kap. 4 §

Skulle gåvan arvingen mottagit vara värd mer än vad denna annars skulle fått som arvslott behöver denne inte betala tillbaka överskottet. Lägg dock märke till bestämmelsen i 7 kap. 4 § (när gåvan kränker laglotten).

6 kap. 5 §

Exempel: A, som är änkling, har gett sin dotter B en gåva värd 50 000 kr. När A dör är B och hennes bror C A:s enda bröstarvingar och de ska därför dela på arvet. Boet är värt 60 000 kr, vilket egentligen skulle ge B och C 30 000 kr vardera (60 000 kr/2=30 000 kr).

Boet ska dock ökas med gåvans värde, dvs. 50 000 kr, vilket ger 110 000 kr (60 000 kr+50 000 kr=110 000 kr). B och C ska då vardera få 55 000 kr var (110 000 kr/2=55 000 kr). Eftersom B redan fått 50 000 i gåva får hon ytterligare 5 000 kr medan C får 55 000 kr.

6 kap. 7 §

Paragrafen reglerar gåvor från styvförälder till den andre makens särkullbarn eller dennes barn.

7 kap. Om laglott

7 kap. 1 §

Laglottsrätten tillkommer endast bröstarvingar. Andra arvingar kan göras helt arvslösa genom testamente.

Exempel: A, som är änka, avlider och efterlämnar två bröstarvingar, B och C. Behållningen efter A är 100 000 kr. Om inget testamente finns ska B och C dela på detta, dvs. 50 000 kr till vardera av dem, vilket vore deras arvslott.

A har dock skrivit ett testamente som lämnar all kvarlåtenskap till Djurens vänner. Om B och C påkallar jämkning av testamentet enligt 3 § kan de dock få ut sina laglotter, som är hälften av arvslotten, det vill säga 50/2=25. De kan därför erhålla 25 000 kr var och 50 000 kr går till Djurens vänner.

7 kap. 2 §

I laglotten räknas de gåvor som räknas som förskott på arv in (se 6 kap.) och även egendom som arvlåtaren testamenterat till bröstarvingen. Bröstarvingen får alltså inte laglotten utöver dessa värden, utan värdena sammanlagt utgör hela laglotten.

7 kap. 3 §

För att en bröstarvinge ska få ut sin laglott krävs det att bröstarvingen påkallar jämkning. Om testamentet har flera mottagare ska universella testamentstagare dela med sig av det som testamenterats till dem. Endast om boet inte räcker måste en legatarie dela med sig av sitt legat och då måste den som tilldelats ett penninglegat dela med sig före den som tilldelats ett saklegat. I övrigt sker en proportionell nedsättning av testamentstagarnas delar.

Andra stycket säger att en bröstarvinge som begär att få ut sin laglott alltid får ut lotten direkt utom då testamentet är till förmån för den efterlevande maken. Den avlidnes särkullbarn har däremot rätt att få ut sin laglott direkt.

I tredje stycket anges tidsfristen: Bröstarvingen måste påkalla jämkning inom sex månader från det att denne delgivits testamentet (14 kap.) Lägg märke till att, till skillnad från klander av testamente, så behöver bröstarvingen inte väcka talan om jämkning. Det räcker att bröstarvingen tillkännager sitt anspråk till testamentstagaren.

Observera att om bröstarvingen inte framställer ett sådant krav inom sex månader blir testamentet gällande trots att det kränker laglotten.

7 kap. 4 §

Exempel på situationer när paragrafen är aktuell är egendom som arvlåtaren skänker bort på sin dödsbädd eller egendom som arvlåtaren kan tänkas ha nytta av fram till sin död trots att den är bortskänkt. I en sådan situation används reglerna i 2 och 3 §§. Värdet av gåvan läggs till kvarlåtenskapen för att beräkna laglottens värde.

Bröstarvingen måste väcka talan vid domstol inom ett år från bouppteckningens avslutande. (Observera att det i den här situationen inte räcker med att begära jämkning hos gåvomottagaren). Rätt domstol är den domstol där den avlidne "hade att svara" enligt 10 kap. 9 § rättegångsbalken.

7 kap. 5 §

Om en del av kvarlåtenskapen genom testamente inskränkts med en rättighet för någon annan att ta del av egendomen har bröstarvingen rätt att få ut sin lott i annan egendom, som denne fritt kan råda över.

9 kap. Om rätt att göra eller taga testamente

9 kap. 1 §

Rätten att skriva ett testamente är strikt personlig och testamentet kan alltså inte upprättas genom ombud (inte heller genom förmyndare).

9 kap. 2 §

Första stycket rör fysiska personer och regeln finns för att förhindra fideikommiss. För juridiska personer finns ingen motsvarande regel.

Andra stycket gör det möjligt att ändå testamentera till blivande avkomlingar till någon som uppfyller paragrafens första stycke vid arvlåtarens död, exempelvis ofödda barnbarn. Testamentet måste dock verkställas senast då personen som uppfyller första stycket avlider.

10 kap. Om upprättande och återkallelse av testamente

10 kap. 1 §

Paragrafen anger formkravet för att testamentet ska vara giltigt.

10 kap. 2 §

Paragrafen innehåller inte formkrav utan snarare praktiska råd för att underlätta vid eventuell senare tvist.

Andra stycket innehåller en regel om bevisbörda: Den som hävdar att formkravet i 1 § inte var uppfyllt, trots att vittnena intygat det, har bevisbördan för sitt påstående. Därför kan ett sådant intygande vara att rekommendera.

10 kap. 3 §

S.k. nödtestamenten utgör ett undantag från formkraven i 1 §. Ett nödtestamente blir efter tre månader ogiltigt om testamentsgivaren tillfrisknar (2 stycket).

10 kap. 4 §

Bestämmelsen talar om vem som kan vara ett godkänt vittne. Rätt upp- och nedstigande led är exempelvis föräldrar och barn. Till de som är diskvalificerade som testamentsvittne på grund av svågerlag hör exempelvis svär- och styvföräldrar och styvbarn men däremot inte svåger och svägerska eftersom även svågerskapet ska vara rakt upp- eller nedstigande led.

10 kap. 5 §

Testamentet är bara giltigt om testamentsgivaren vill. Om denne genom handling har visat tydligt att testamentet inte ska vara giltigt längre (exempelvis genom att förstöra det) så är det heller inte giltigt.

Det finns inget formkrav för ett återkallande, men det räcker inte med att testamentsgivaren bestämt sig för att det inte längre är gällande: återkallandet är en rättshandling och testamenstgivaren måste därför agera för att det inte längre ska gälla. Ett nytt testamente har i praxis setts som ett återkallande av det gamla testamentet och det nya ersätter då det äldre.

Eftersom testamentet är en ensidig rättshandling är ett löfte om att inte återkalla testamentet inte giltigt (andra stycket).

10 kap. 6 §

För att göra ett tillägg (s.k. kodicill) till ett testamente krävs att reglerna i 1 § följs. Det är alltså inte nog att testamentsgivaren själv skriver till ändringen och undertecknar med sin underskrift.

10 kap. 7 §

Paragrafen rör inbördes testamente mellan makar.

Exempel: A och B är gifta och har skrivit inbördes testamenten som säger att de ärver varandra. Om A ändrar sitt testamente till att hela kvarlåtenskapen istället ska gå till Greenpeace kan man tänka sig att B inte längre vill att allt efter honom ska tillfalla A (eftersom han inte får samma sak tillbaka).

A kan givetvis ändra sitt testamente på det här sättet (eftersom inbördes testamenten inte kan vara utformade som avtal, se förbudet i 17 kap. 3 §) men A rubbar väsentligen förutsättningarna för B:s testamente och är därför inte testamentstagare till B utifrån testamentet längre.

11 kap. Om testamentes tolkning

I kapitlet anges presumtionsregler, dvs. hur man ska göra om inget annat anges. Kapitlet talar om vilka regler man ska hålla sig till när man tolkar testamenten. Viktigt att komma ihåg är att det bara är när det finns ett giltigt testamente som testamentsgivarens vilja är av betydelse. Är någon av ogiltighetsgrunderna i 13 kap. aktuell ska alltså man inte tillämpa 11 kap.

11 kap. 1 §

Man ska utgå från vad man tror är testamentsgivarens vilja med testamentet.

Andra stycket anger att man inte ska styras av misstag och felskrivningar, utan istället verkställa testamentet så som testamentsgivaren tänkt (om man kan utröna det).

11 kap. 2 §

Definition av legat finns i 10 §.

11 kap. 3 §

Definition av legat finns i 10 §.

11 kap. 4 §

Om testamentsgivaren testamenterat bort något som denne inte äger längre har den delen av testamentet inte någon verkan längre.

11 kap. 5 §

Exempel: A testamenterar en fastighet till B. När B får fastigheten upptäcker hon att C överlåtit fastigheten till A genom gåva med förbehållet att han ska få använda fastigheten under hela sin livstid. B har då inte rätt att få ut ersättning från resten av kvarlåtenskapen för att fastigheten inte är värd lika mycket som hon trodde.

11 kap. 6 §

Paragrafen är alltså endast tillämplig när testamentsgivaren testamenterat till någon som annars ändå skulle haft arvsrätt efter denne (dvs. ej exempelvis om testamentstagarens avkomlingar är testamentsgivarens vänner eller kusiner).

11 kap. 7 §

Eventuellt överskott som kan uppstå av att man exempelvis inte kan få tag i en testamentstagare ska proportionerligt gå till universella testamentstagare (10 § andra stycket).

11 kap. 8 §

Se även 3 kap. 10 § för de fall testamente inte finns.

11 kap. 9 §

En ändamålsbestämmelse kan exempelvis vara att någon får en fastighet "att bo i". Egendomen tillfaller då testamentstagaren förutsatt att denne verkligen flyttar in i fastigheten (viktigt att tänka på för testamentsgivaren när denne utformar testamentet: Är det verkligen detta man vill uppnå?)

12 kap. Om testamentstagares rätt i vissa fall

12 kap. 1 §

Sekundosuccessionsförordnande, exempelvis fri förfoganderätt under makens livstid. Observera att om en make tilldelas egendom men bara med nyttjanderätt används 12 kap. istället för 3 kap.

12 kap. 2 §

Paragraferna används alltså om inte testamentsgivaren förordnat om annat.

12 kap. 3 §

Angående andra meningen, se även 9 §.

12 kap. 4 §

Lösören utan större värde för ägaren kan säljas eller på annat sätt avyttras av nyttjanderättshavaren. Värdet behöver inte endast vara ekonomiskt: Även exempelvis personligt eller konstnärligt värde hindrar nyttjanderättshavaren från att göra sig av med egendomen.

Andra stycket säger att nyttjanderättshavaren inte får sälja eller på annat sätt överlåta nyttjanderätten till någon annan.

12 kap. 5 §

Bestämmelserna i föräldrabalken som hänvisas till rör var pengarna får placeras.

12 kap. 6 §

Paragrafen rör ägarens möjligheter att exempelvis sälja egendomen. Samtycke från nyttjanderättshavaren krävs, och finns inte det är handlingen inte giltig om nyttjanderättshavaren invänder (sista stycket).

13 kap. Om testamentes ogiltighet

Viktigt att komma ihåg att man måste klandra testamentet inom sex månader (se 14 kap. 5 §) för att det inte ska bli gällande. God tro spelar ingen roll för kapitlets tillämpning och bevisbördan ligger på den som klandrar.

Ett testamente kan även bli ogiltigt på andra grunder, exempelvis förfalskning. För de grunderna gäller inte klanderregeln i 14 kap. 5 §.

13 kap. 1 §

Om formkraven i 10 kap. 1 § inte är uppfyllda är testamentet inte giltigt.

Ett undantag är där exempelvis A i testamente föreskrivit att B och C ska dela på kvarlåtenskapen och B varit testamentsvittne (10 kap. 4 §). Den del av testamentet som rör B är då inte giltigt medan delen som rör C fortfarande är giltigt (C får dessutom B:s del, 10 kap. 7 §).

13 kap. 2 §

Det är alltså psykisk störning då testamentet upprättades som är av intresse, inte en psykisk störning som uppkommit senare.

13 kap. 3 §

Det räcker inte att någon rådgivit eller på annat sätt diskuterat saken med testamentsgivaren, dennes vilja måste på något vis vara begränsad eller baserad på felaktigheter (som är den andres fel).

14 kap. Om delgivning och klander av testamente

14 kap. 4 §

En arvinge som godkänt testamentet har avsagt sig rätten att klandra testamentet.

14 kap. 5 §

Paragrafen anger tidsfristen för möjligheten att väcka klandertalan. En bröstarvinge som vill få ut sin laglott behöver inte väcka klandertalan, se 7 kap. 3 §.

15 kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

15 kap. 1 §

Kapitlet syftar till att motverka att en person gynnas genom arv eller testamente genom sitt eget brott (med ett undantag för barn under 15 år i tredje stycket och för särskilda omständigheter i fjärde stycket). En person behöver inte ha blivit dömd i en brottmålsprocess för att paragrafen ska aktualiseras, även tvistemål om bättre rätt till arv kan komma i fråga.

15 kap. 2 §

Paragrafen hindrar att en person genom någon sorts oärlighet tillskansar sig en fördel.

16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

16 kap. 1 §

Bestämmelsen rör de fall när man inte vet var en känd arvinge har sin postadress. Arvingen har fem år på sig från kungörelsen (inte dödsfallet) att göra anspråk på arvet.

Se även:

16 kap. 2 §

Bestämmelsen rör de fall när man inte vet vem arvingen är. Arvingen har fem år från kungörelsen (inte dödsfallet) på sig att göra anspråk på arvet.

16 kap. 3 §

Bestämmelsen gäller testamentstagare istället för arvingar.

16 kap. 3 a §

En kortare tidsfrist om tre månader gäller för någon som vill grunda arvsrätt på tidigare okänt faderskap.

16 kap. 4 §

Alla övriga arvingar och testamentstagare har tio år från dödsfallet på sig att göra anspråk på sitt arv. Sista delen av meningen rör efterarv.

16 kap. 7 §

Iakttas inte den relevanta tidsfristen har arvingen eller testamentstagaren gått miste om sin rätt.

16 kap. 8 §

Paragrafen reglerar vad som ska hända med den del av arvet som skulle tillfallit den som inte iakttagit tidsfristerna.

Exempel: A dör och efterlämnar arvinge B. B gör inte anspråk på arvet i rätt tid och går därför miste om arvet. Arvet ska då istället fördelas enligt 2 kap. som om B varit död när A dog (med hänsyn till eventuell istadarätt och arvsklasser).

17 kap. Om arvsavtal

17 kap 1 §

Man kan inte "sälja" rätten till ett framtida arv eller rätt enligt testamente, och sådana avtal är därför ogiltiga. Det krävs dock att någon angriper avtalet.

17 kap. 2 §

Man kan däremot avsäga sig rätten till arv, men det måste ske skriftligen. Ett exempel är en bröstarvinge som avsäger sig rätten till sin arvslott till förmån för någon som arvlåtaren vill gynna genom testamente.

Sista stycket stadgar att en arvinges avkomlingar mister sin istadarätt om föräldern avsagt sig sin rätt till arv.

17 kap. 3 §

S.k. adkvisitivt arvsavtal. En arvlåtare kan alltså inte sluta avtal där en rätt till kvarlåtenskapen efter arvlåtarens död ges som betalning.

18 kap. Allmänna bestämmelser om dödsbo

18 kap. 1 §

Paragrafen listar dödsbodelägarna och deras rättigheter.

18 kap. 2 §

Bestämmelsen stadgar hur kvarlåtenskapen ska tas om hand innan den fördelats till arvingarna och testamentstagarna.

18 kap. 3 §

Om någon företar en rättshandling för dödsboets räkning som inte är nödvändig är handlingen bara giltig om tredje man är i god tro.

18 kap. 5 §

En dödsbodelägare som varit ekonomiskt beroende av arvlåtaren har rätt att i förskott få ut en del av sitt arv för att klara av sin försörjning om det kan ske utan olägenhet för boutredningen.

19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor

En boutredningsman företråder boet och ansvarar för att bland annat avveckla skulder, förvaltning av kvarlåtenskapen, ansöka om konkurs och har redovisningsplikt.

19 kap. 1 §

Paragrafen anger när en boutredningsman ska utses.

20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan

Information om bouppteckning hos Skatteverket.

20 kap. 2 §

När och hur bouppteckningen ska gå till. Rörande de personer som ska kallas till bouppteckningen är det viktigt att komma ihåg att en arvinge som gått miste om sitt arv på grund av ett testamente ska kallas, om testamentet inte vunnit laga kraft.

20 kap. 3 §

Formalia som ska anges i bouppteckningen.

20 kap. 3 a §

Se Skatteverkets blankett för dödsfall från och med 2005.

20 kap. 4 §

Paragrafen anger hur skulder och tillgångar ska listas i bouppteckningen. Andra stycket rör situationen där arvlåtaren var gift medan tredje stycket rör den situation där arvlåtearen var sambo.

20 kap. 5 §

Tredje stycket rör bland annat de situationer som behandlas i 6 kap.

20 kap. 8 §

Se även hos skatteverket:

22 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

Definition av legat finns i 11 kap. 10 § 1 stycket. Legaten ska alltså delas ut innan arvingarna och de universella testamentstagarna får sina delar.

23 kap. Om arvskifte

23 kap. 1 §

Arvingar och testamentstagare kan komma överens om hur arvet ska fördelas så länge det inte inverkar på en tvist mellan dödsboet (eller någon av dess delägare) och tredje man.

Bodelning för makar finns i 9 kap. äktenskapsbalken och för sambos i 8-21 §§ sambolagen (2003:376).

23 kap. 3 §

Saker som inte bör delas upp ska läggas på en lott om det är möjligt. För att undvika samägande kan egendomen säljas och pengarna delas upp mellan arvingar och testamentstagare.

23 kap. 4 §

Formkravet är alltså en skriftlig handling som skrivs under av dödsbodelägarna.

23 kap. 5 §

Skiftesman ska skiljas från boutredningsman. Finns redan en boutredningsman eller testamentsexekutor blir denne automatiskt även skiftesman (man kan dock entlediga bouppteckningsmannen från uppgiften som skiftesman och utse någon annan till detta). Skiftesmannens uppgift är att vid tvist värdera och fördela arvet.