Brottsbalk (1962:700)

Hoppa till: navigering, sök

Huvudförfattare Alexander Ankerstedt

Brottsbalken är den centrala straffrättsliga lagen i Sverige och behandlar den allmänna straffrätten. Den är uppdelad på tre avdelningar, den första innehåller allmänna bestämmelser, den andra innehåller en uppräkning av de olika brotten och den tredje innehåller regler för att döma någon till en påföljd.

Innehåll

1 kap. Om brott och brottspåföljder

Synonymt med ordet brott förekommer begreppet delikt.

1 kap. 1 §

Här beskrivs legalitetsprincipen (även kallad legalitetsgrundsatsen) som genomsyrar all svensk straffrätt. All tillämpning skall ske i skenet av denna. Kort kan legalitetsprincipen beskrivas som att den som har gjort något som kan bedömas som moraliskt felaktigt eller av annan anledning förkastligt, men som inte har kriminaliserats av lagstiftaren, ska inte dömas för brott. Ytterligare betydelser är förbudet för analog lagtillämpning som är till gärningsmannens nackdel, analoga omständigheter till dess fördel är således ok. Den innehåller även ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning och det är bara den lagstiftning som gällde vid gärningstidpunkten som får tillämpas för att en handling ska kunna leda till en straffrättslig påföljd. Den innehåller även ett obestämdhetsförbud som är ett krav på viss precision hos straffbud, se NJA 2008 s. 376. Med gärning avses både ett handlande samt underlåtenhet att handla.

1 kap. 2 §

1 st.:Brott i brottsbalken skall underförstått anses vara straffbara endast om de begås med uppsåt därför skrivs detta inte ut. För de fall då en paragraf specifikt anger att det räcker med oaktsamhet eller endast omfattar oaktsamhet skrivs det däremot ut. Oaktsamhet kallas även vårdslöshet. Uppsåt är ett snävare begrepp än oaktsamhet och faller inom begreppet oaktsamhet, se NJA 2004 s. 176. Det finns olika slags uppsåt, direkt uppsåt=avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Det finns även olika slags oaktsamhet, medveten och omedveten.

2 st.: Behandlar hur en gärning som någon gör då den är berusad eller påverkad skall bedömas, se rusläran.

1 kap. 3 §

Fängelsestraff består av två delar, först kriminalvård i anstalt och sedan kriminalvård i frihet. Fängelsestraffet är till fullo verkställt när villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad, se NJA 1991 s. 436. Till kategorin överlämnande till särskild vård räknas någon som döms till till ungdomsvård, ungdomstjänst, enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller enligt lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Se även straffteori

1 kap. 5 §

I kombination med 30 kap. 1 § får man att fängelse är ett svårare straff än böter och svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. I NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 har HD konstaterat att skyddstillsyn är en svårare påföljd än villkorlig dom.

1 kap. 6 §

Barn under 15 år kan inte dömas till fängelse men omhändertas på andra sätt som återfinns i Socialtjänstlag (2001:453), Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt i 31-38 §§ Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

1 kap. 8 §

Exempelvis kan ett brott leda till böter/fängelsestraff, men också skadestånd till offret och förverkan (beslagtagande) av rånredskapen kan bli aktuella. Skadeståndsersättning genom brott avser den skada som handlingen inneburit, se 2 kap. 3 § Skadeståndslag (1972:207). Utgångspunkten för värderingen av ersättningen skall enligt NJA 2007 s. 540 vara en på förhärskande etiska och sociala värderingar baserad bedömning av den ansvarsutlösande gärningen, dess art och dess varaktighet. Kränkningsersättning avser inte de efterföljande reaktionerna på gärningen i motsats till ersättning för personskada utan tar sikte på att ersätta den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet oavsett om den angripne upfattar angreppet eller inte på grund av medvetslöshet, sömn, oförstånd eller handikapp, se NJA 2007 s. 54.

2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag

2 kap. 1 §

Territorialitetsprincipen vilken beskrivs här innebär att en domstol i det land där brott begåtts även har en har rätt att handlägga det, se även 7 §.

2 kap. 2 §

Dessa kompetensnormer anger i vilka fall svensk domstol har rätt (kompetens) att döma handlingar som begåtts utomlands.

1 st.: Personalitetsprincipen eller som den även kallas aktiva nationalitetsprincipen ger ett land rätt att åtala sina egna medborgare för brott som begåtts utomlands.

2-3 st.: Inskränkningar i personalitetsprincipen genom kravet på dubbel straffbarhet med vilket menas att gärningen är straffbelagd både på platsen där den begicks och i svensk rätt samt att straffet i en svensk domstol inte är strängare än vad lagen på den utländksa platsen medger. I RH 2010:38 gick en person som brukat narkotika i Danmark fri då enbart bruk av narkotika inte var straffbelagt enligt dansk lag även om det var straffbelagt i svensk rätt genom 2 § Narkotikastrafflag (1968:64).

4 st.: Undantag från kravet på dubbel straffbarhet avseende vissa uppräknade sexualbrott mot barn under 18 år. Dessa handlingar är alltså straffbara även om de inte skulle vara straffbelagda på plats utomlands.

2 kap 4 §

Ett brott anses begånget både vid handlingsorten som är den plats där gärningsmannen befinner sig samt vid effektorten vilken är den plats där effekten av gärningsmannens agerande visar sig. Exempel kan vara datorbrott eller brevbomber. Vid medverkansgärningar anses brottet begånget vid medverkansplatsen och effektorten.

2 kap. 5 a §

Utländska domar har, precis som svenska domar res judicata-verkan, dvs när en fråga väl är avgjord i domstol så kan inte talan som samma fråga väckas på nytt i någon domstol.

2 kap. 7 §

Undantag från 1-3 §§ gäller för utländska statsöverhuvuden och diplomater enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (WKN) och Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Om ett annat land sänder personal till Sverige åtnjuter diplomatiska företrädare straff och civilrättslig immunitet i tjänsten, straffrättslig immunitet utanför tjänsten och civilrättslig immunitet avseende skatt, okränkbarhet, bostad samt egendom. Teknisk- och administrativ personal åtnjuter straffrättslig immunitet i och utanför tjänst men bara civilrättslig immunitet i tjänsten. Tjänstepersonal har endast straff- och civilrättslig immunitet i tjänsten.

När det gäller personal som har sin permanenta hemvist i Sverige men som företräder annat land i Sverige åtnjuter endast de diplomatiska företrädarna straff- och civilrättslig immunitet när de är i tjänst men ingen annan personal åtnjuter något diplomatiskt skydd.

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

3 kap. 1-6 §§ beskriver de uppsåtliga brotten, 7-10 §§ beskriver de oaktsamma brotten och 11 § beskriver de osjälvständiga brottsformerna. Slutligen finner man åtalsreglerna i 12 §. Brott mot liv och hälsa brukar oftast innebära att våld utövas. Brottsobjektet utgörs av en levande människa vilken innebär att ett ännu inte fött foster eller en död människa inte kan utsättas för ett brott mot liv och hälsa.

3 kap. 1 §

Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa. Både mord och dråp 2 § beskriver ett uppsåtligt dödande där mord är normalfallet och dråp brottet som med hänsyn till förmildrande omständigheter är att beteckna som mindre grovt NJA 1985 s. 510 Faktorer som inte utgör förmildrande omständigheter är ifall brottet begåtts mot en närstående NJA 2002 s. 116, offret varit skyddslöst NJA 1989 s. 97, om det varit flera gärningsmän inblandade, om brottet utförts så att det skall vara svårt att upptäcka, onödigt lidande har tillfogats offret, gärningen visar på synnerlig grymhet NJA 1994 s. 310 eller om mordet skett för att främja ett annat brott. Att någon däremot agerar på grund av svartsjuka påverkar inte bedömningen NJA 1994 s. 310. I regel bör inte straffet vara livstid utan en friare bedömning bör göras där valet mellan tidsbestämt- och livstidsstraff görs i varje fall NJA 1985 s. 510 och NJA 1999 s. 531. För att livstidsstraff skall komma ifråga krävs avsevärd hänsynslöshet och är förbehållen de allvarligaste brotten NJA 2007 s. 194. Även ifall mer än en person uppsåtligt dödas eller om dödandet skett för att gärningsmannen skulle kunna begå ett annat brott är försvårande omständigheter som väger för ett livstidsstraff.

3 kap. 2 §

Dråp innebär att någon med uppsåt dödar en annan människa. Man utgår från att den gärning som skett är ett mord enligt 1 § och bedömer om det finns förmildrande omständigheter som gör att gärningsmannen istället skall dömas för dråp NJA 1985 s. 510 och NJA 2007 s. 194. En huvudregel vid dråp är att gemene man skulle ha förståelse för vad gärningsmannen gjort, rätten däremot kan inte acceptera beteendet. Mord enligt 1 § är aldrig varken förståeligt eller försvarligt, dråp 2 § kan vara förståeligt men aldrig försvarligt och uppsåtligt dödande vid en nödvärnssituation 24 kap. 1 § BrB kan vara både förståeligt och försvarligt. Även att gärningsmannen har blivit provocerad kan utgöra en förmildrande omständighet. Att någon efter att den har begått ett brott för att dölja det andra brottet dödar en människa gör att gärningen kan bli att betraktas som dråp istället för mord. Även då en person befinner sig under inflytande av själslig abnormitet som inte är så djup att den är att jämföra med sinnessjukdom kan ses som förmildrande NJA 1985 s. 510.

3 kap. 3 §

I praxis har högsta domstolen sagt att om en mor dödar sitt barn under de första sju månaderna efter förlossningen kan hon dömas för barnadråp. Om barnets far dödar sitt barn döms han för mord (alternativt dråp) och om modern är medverkande till att döda barnet kan hon dömas för medverkan till barnadråp. Fadern kan aldrig dömas för medverkan till barnadråp utan i hans fall blir det även där tal om att döma honom för medverkan till mord 1 § alternativt medverkan till dråp 2 §.

3 kap. 5 §

Man skiljer mellan fysisk skada respektive sjukdom till vilken även psykisk skada och könssjukdomar räknas in. En tumregel är att misshandeln är ringa om offret inte behöver uppsöka sjukhus. Men även hur man utövar misshandeln brukar vara ett hjälpmedel i bedömningen, att slå någon med öppen handflata brukar oftast leda till att misshandeln är att bedöma som ringa till skillnad mot att med knuten näve utdela ett slag mot en annan människa vilken är att bedöma som misshandel av normalgraden.

Att lägga märke till är att aga av barn är förbjudet, detta står dock att finna i 6 kap. 1 § föräldrabalken.

3 kap. 6 §

Faktorer som gör att en misshandel kan räknas som grov beskrivs i andra stycket. En person som varit berusad och av misstag försökt att döda en annan människa men misslyckats kan komma att dömas för grov misshandel med stöd av rusläran, se 1 kap. 2 § 2 st, istället för försök till mord eller försök till dråp.

3 kap. 7 §

Till skillnad från 1-6 §§ vilka kräver uppsåt, är vållande till annans död ett oaktsamhetsbrott. Man kan vara oaktsam på två sätt där medveten oaktsamhet anses vara en allvarligare form än omedveten oaktsamhet och kan medföra att gärningen är att bedöma som grovt vållande till annans död enligt andra stycket.

3 kap. 8 §

Vållande till kroppsskada eller sjukdom är oaktsamhetsvarianten av misshandel (jfr 5 §). Att av oaktsamhet orsaka någon smärta eller försätta någon i vanmakt är dock inte straffbart. I sin bedömning tar rätten ställning till om gärningsmannen har varit oaktsam till att kroppsskadan eller sjukdomen uppstått. Även här görs bedömningen om en gärning är att anses som ringa eller av normalgraden ifall offret har behövt uppsöka sjukhus för vård eller inte.

3 kap. 9 §

För att någon skall kunna dömas för framkallande av fara för annan är en förutsättning att det skall föreligga en konkret fara. Om det bara föreligger abstrakt fara kan den som orsakat handlingen ej dömas till ansvar enligt denna paragraf. Att konkret fara föreligger kan beskrivas som att i just denna situation så brukar det normalt sett medföra att en effekt som beskrivs i paragrafen inträffar på grund av en viss handling som gärningsmannen utfört. Det brukar även beskrivas så att det är möjligt eller sannolikt att effekten inträffar på grund av gärningsmannens agerande.

3 kap. 10 §

Om en arbetsgivare inte följt arbetsmiljölagen och det på grund av detta det inträffar en effekt som faller in under 7-9 §§ kan en arbetsgivare dömas till ansvar enligt denna paragraf. Detta till skillnad mot vad som står i 8 kap. arbetsmiljölagen där förutom arbetsgivaren även en representant för arbetsgivaren samt en arbetstagare kan ställas till ansvar för en gärning.

3 kap. 11 §

Denna paragraf är ingångsparagrafen till 23 kap. BrB. Om ett brott ej finns uppräknat i denna paragraf och till det brott det inte går att para ihop motsvarande osjälvständigt brott i 23 kap. BrB kan en person inte dömas till ansvar för den osjälvständiga motsvarigheten av brottet.

Straffansvar döms för:

  • Försök eller förberedelse till: mord, dråp, barnadråp, misshandel av normalgraden, grov misshandel.
  • Stämpling till: mord, dråp, grov misshandel.
  • Underlåtenhet att avslöja: mord, dråp, grov misshandel

3 kap. 12 §

4 kap. Om brott mot frihet och frid

Detta kapitel tar upp brotten mot frihet 1-4 §§ och brott mot frid 5-9 §§. De osjälvständiga brottsformerna finns beskrivna i 10 § och åtalsreglerna i 11 §. Flera av dessa brott utgör perdurerande brott med vilket menas att de fortsätter att vara brott allteftersom tiden går.

4 kap. 1 §

För att räknas som människorov ska gärningsmannen ha ett särskilt syfte med sitt agerande. Gärningsmannen tar herraväldet över offret med ett särskilt uppsåt att skada, tvinga, utpressa eller senare våldta offret.

4 kap 1 a §

En skillnad görs mellan människosmuggling vilken utgör ett brott mot staten och beskrivs i 20 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) och för vilken en bedömningsgrund utgörs av att den sker i organiserade former och det i denna paragraf upptagna brottet människohandel som utgör ett brott mot en person i syfte att exploatera offret på något vis. Människosmuggling kan däremot utgöra ett led i människohandel och brottet anses vara fullbordat i och med att gärningsmannen tar kontroll över sitt offer i syfte att göra något som står beskrivet i paragrafens punkter.

Med sexuell exploatering avses att offret ska utsättas för sexualbrott eller utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser dvs. prostitution, jmf 6 kap. 11 § .

4 kap. 2 §

Oftast associerar man olaga frihetsberövande med att en person hålls inlåst i ett rum, får sina händer bundna eller liknande. Det avser dock mycket mer, nämligen alla former av inskränkningar i ett offers rörelsefrihet eller rörlighet. Att ta kläder från en nakenbadare i syfte att denna inte skall våga gå ur vattnet innebär en inskränkning i offrets rörelsefrihet. En viss skillnad görs mellan hur länge någon hindras i sin rörlighet, om det endast sker under en mycket kort tidsperiod där man tar tag i någon för att snarast därefter släppa personen kan det istället utgöra ett ofredande enligt 7 §.

4 kap. 4 §

En person som otillbörligen blir skrämd till att göra någonting utsätts för ett olaga tvång. Med otillbörligt menas att gärningsmannen kan utöva ett hot mot offrets anhöriga eller har uppsåt att skada offret till skillnad mot tillbörligt tvång som exempelvis kan innebära att en person hotar polisanmäla någon som inte betalar sin skuld. Tillbörligt tvång är straffritt. Skillnad görs mellan relativt tvång där den drabbade har olika valmöjligheter och absolut tvång där bara ett alternativ ges.

4 kap. 4 a §

Det ska vara minst två brottsliga gärningar inom 3, 4 eller 6 kap. BrB, de behöver däremot inte vara samma brottstyper. Ju allvarligare brott desto mindre antal krävs för att det ska anses vara upprepat. I NJA 2003 s. 144 hade den tilltalade begått ca 10 övergrepp mot målsäganden och endast ett av brotten bedömdes vara grovt, däremot var det så många att de översteg vad som krävdes för att kränkningen skulle bedömas som upprepad. I RH 2003:11 ansågs endast ett av tre misshandelsfall, nå upp till kravet på upprepad kränkning och det dömdes för tre separata misshandelsfall. Den tilltalades och målsägandens sociala situation har spelat viss roll för bedömning av kränkningen av självkänslan, se RH 2004:48 där den tilltalade haft ekonomiska bekymmer, en uppslitande skilsmässoprocess och flera tidigare konfrontationer med häftiga ordväxlingar inträffat. Se även NJA 2003 s. 144 där den omständigheten att den tilltalade inte gjort några särskilda ansträngningar för att underlätta för sin maka att komma in i det svenska samhället utgjorde en försvårande bedömningsgrund. Vid konkurrens mellan grov kvinnofridskränkning och annat brott med strängare straffskala ska dömas för det senare brottet.

4 kap. 4 b §

Olaga förföljelse är en lagstiftningskonstruktion i linje med fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § BrB men med syfte att avse en större personkrets än endast närstående och förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse. Gärningar som var för sig är mindre allvarliga men sedda i ett sammanhang är de påtagligt integritetskränkande.

4 kap. 5 §

Ett olaga hot innefattar dels att hota någon med vapen, dels genom att hota att utföra ett brott mot någon så länge som hotet är allvarligt menat. Även om hotet inte uttalas direkt till den hotade utan till någon i dennes bekantskapskrets kan det vara straffbart om det var tänkt att offret skulle få ta del av denna information. Hotet kan även förmedlas som en indirekt åsiktsyttring genom bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel, se RH 2004:70 där en jacka med emblem som utvisade på medlemskap i en MC-organisation ansågs förmedla ett visst budskap.

Om den hotade inte bryr sig om hotet eller vet kan skydda sig själv genom att avstyra det utgör det inget olaga hot. Om däremot den hotade inte blir skrämd för att den hotade inte förstår allvaret kan det utgöra ett olaga hot. Att i allmänna ordalag säga "jag skall döda X när jag ser honom" utgör inget olaga hot om det inte var tänkt att X skulle få reda på vad som sagts. Inte heller utgör en varning om att något är nära förestående ett brott. Dock dömdes i Svea hovrätts dom B 8859-10 från den 2010-12-29 dömdes en person vilken vid flera tillfällen i uppretat tillstånd viftat med kniv framför sin far för olaga hot därför att den tilltalades agerande varit ägnat att hos fadern framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person trots att fadern inte kände någon omedelbar fruktan.

4 kap. 6 §

Hemfridsbrott avser både vanligt inbrott och en situationer då en gäst inte vill avlägsna sig. Som bostad räknas en plats som är bebodd och kan således avse både sommarstuga och tält. I fall då flera personer tillsammans bor i en bostad räcker det med att en av dessa ber en gäst som ej bor där att ge sig av och denne person vägrar, för att det skall anses som hemfridsbrott.

Olaga intrång avser i huvudsak en plats där någon arbetar. Det klassiska inbrottet täcker in alla platser dit man olovligen intränger. Men att olovligen kvarstanna fast en affärsinnehavare portförbjudit någon är inte straffbart om det avser en plats dit allmänheten har tillträde, till exempel en butik.

Vid en bedömning om brottet är grovt undersöks ifall det skett systematiskt, planerats, hur länge intrånget pågått, om visats hänsynslöshet, förekommit våld eller skadegörelse. Ofredande av anställda tillmäts stor betydelse.

4 kap. 7 §

Till ofredande räknas att knuffa någon, slita i annans kläder, utöva telefonterror, spotta på någon, fälla någon genom att sätta krokben, fönstertitta samt även mobba för att ta några exempel, någon måste bli störd. Dessa slags ofredande kallas även realinjurier. Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande. Det finns inget generellt förbud mot att filma en enskild person utan dennes samtycke, dock kan sådan handling utgöra ofredande endast om den filmade verkligen blir störd, se NJA 2008. 946. Den utsatte måste vidare uppfatta och vara medveten om det hänsynslösa beteendet medan det äger rum. Två personer som i smyg, ovetandes blev inspelade när de hade samlag utgjorde inget ofredande, se NJA 2008.

4 kap. 8 §

Skyddet ges en postförsändelse under tiden från att den har sänts iväg tills att den når mottagaren och omfattar även anonyma försändelser samt telefontrafik. Däremot skyddas inte tidningar eller böcker.

4 kap. 9 §

En försändelse som inte är av samma sort som den vilken omnämns i 8 § och som inte ännu har skickats, har avsänts och är på väg eller har tagits emot av mottagaren och förvaras försluten omfattas av skyddet. Ett villkor är att försändelsen på något vis förvaras i ett brev, låst rum, i ett skrivbord eller på annat sätt är förseglat.

4 kap. 9 a §

Att exv. sitta bakom någon på en buss och höra vad som sägs omfattas inte -- endast utrymmen dit allmänheten inte har tillgång och där avlyssningen utförs med hjälp av tekniska hjälpmedel. Det är ok att avlyssna grannens samtal genom att sätta örat till väggen, genom ett glas eller annat icke-tekniskt hjälpmedel.

4 kap. 9 b §

Dessa är självständiga brott som anses fullbordade då paragrafens rekvisit är uppfyllda och utgör inte ett osjälvständigt brott likt förberedelsebrottet som beskrivs i 23 kap.

4 kap. 9 c §

Hacking, spridande av virus, DOS/DDOS-attacker är exempel på några handlingar som utgör brott enligt denna paragraf. Det krävs inte att man bryter sig in utan det kan vara ett öppet system utan autenticiering. Den som olovligen ger sig själv tillgång till uppgifter ("upptagningar för automatiserad databehandling") från ett sådant öppet system olovligen begår ett dataintrång enligt paragrafen.

Även en person som har tillgång till ett dataregister eller en databas och som i tjänsten men utan att det saknar samband med något ärende personen handlägger kontrollerar olika vänner, bekanta eller andra personer av intresse utan samband med personens myndighetsutövning begår dataintrång.

Även om man inte själv får tillgång till uppgifter kan sådant handlande som gör att andra hindras att lovligen använda ett system (exv DOS/DDOS-attacker) utgöra dataintrång.

4 kap. 10 §

De osjälvständiga brottsformerna för detta kapitel beskrivs här med undantag för förberedelse till brytande av post- eller telehemlighet i 8 § samt förberedelse till olovlig avlyssning enligt 9 a § vilka båda tas upp i 9 b §.

4 kap. 11 §

Åtalsregler där för alla brott utom olaga hot gäller att målsägande anger brottet till åtal eller att det är påkallat ur allmän synpunkt. För olaga hot finns det ingen åtalsbegränsning.

5 kap. Om ärekränkning

Skyddsobjektet i detta kapitlet är en människas ära och det finns två varianter. Den objektiva äran är hur en människas goda namn, rykte och anseende uppfattas hos andra och den subjektiva äran är ens egna känsla av vad anseendet utgör. Vidare skiljer man mellan formal-, verbal- och realinjurier där de två första täcks av denna paragraf och realinjurie av ofredande i 4 kap. 7 §. Formalinjurie är en skymflig åtgärd som vid en framställning i bild och verbalinjurie kan vara en verbal beskyllning eller skällsord.

5 kap. 1 §

För att räknas som förtal ska uttalandet vara avsett att skada en levande människas (om död se 4 §) anseende hos andra, med hänsyn tagen till den krets offret tillhör. Uppgiftslämnandet ska typiskt sett leda till skada men skada behöver ej ha uppstått. Att uttala sig för myndigheter är straffritt om man måste, exv vid en rättegång. Gamla glömda saker är ej OK att lyfta fram såvida de inte exv omtalas i tidningar. En tidigare dömd som avtjänat sitt straff får inte utpekas för samma sak igen om det inte är försvarligt. Försvarligt kan det vara då en person som tidigare dömts för en sak, beter sig på ett sådant sätt att det kan finns risk att den kan komma att göra samma sak igen. Det är hur uttalandet subjektivt sett kan uppfattas när det förmedlas som är det avgörande om ett brott föreligger. Jämför förolämpning 3 §.

5 kap. 2 §

Om ett meddelande lämnats i en kränkande form, fått stor spridning genom till exempel publicering på Internet samt varit ägnat att medföra allvarlig skada, kan det tyda på att det är fråga om grovt förtal. Se NJA 1992 s. 594 där en film av ett i smyg inspelat samlag visats för andra människor

5 kap. 3 §

En förolämpning skall vara ägnad att såra någon. Skillnaden mellan förtal och förolämpning är vem meddelandet riktas till, vid förolämpning lämnas meddelandet direkt till offret medan den som förtalar pratar skit om någon annan med syfte att såra den personen pratar om. Förolämpningen kan ske genom att kalla någon för kränkande saker, beskylla personen kränkande eller bete sig på ett skymfligt sätt.

5 kap. 4 §

Bedömningsgrunderna är samma som för förtal enligt 1 §, men uttalandet ska gälla en död person.

5 kap. 5 §

Förolämpning enligt 3 § är ett målsägandebrott vilket innebär att endast den kränkte kan väcka åtal. Övriga brott i detta kapitel är angivelsebrott med särskild åtalsprövning där det bland annat bedöms huruvida det finns risk för uppvigling eller om flera personer hör.

6 kap. Om sexualbrott

Brotten som sker genom samlag eller annan sexuell handling tas upp i 1-7, 9, 11 §§ och de som är av annan sexuell innebörd i 8 och 10 §§. Koppleribrott i 12 § och ett subjektivt insiktskrav i 13 §, regel för ansvarsfrihet i 14 § och slutligen de osjälvständiga brotten i 15 §. Skyddsintresset är enskilda personers sexuella integritet. Handlingarna ska ha en sexuell inriktning på så sätt att de syftar till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift (se propositionen 2004/05:45 s. 87 f och 149).

6 kap. 1 §

Genom prop. 2004/05:45 kom fler gärningar att bedömas som våldtäkt genom att kravet på tvång sätts lägre och genom att de allvarligaste fallen av sexuellt utnyttjande skulle komma att omfattas av våldtäktsbestämmelsen, se prop. 2004/05:45 s. 1. Samlag enligt detta kapitel föreligger då en man och en kvinnas könsorgan kommer i beröring med varandra. Sexuella handlingar mellan personer av samma kön kan alltså inte utgöra samlag, däremot likställs dessa med samlag i de flesta bestämmelser. Det krävs inte att något inträngande ägt rum, inte heller krävs sädesutgjutning. Impotens är med andra ord inte något hinder för att samlag i lagens mening ska äga rum.

Att någon sticker in ett par fingrar i en berusad och sovande kvinnas slida har ansetts utgöra en sexuell handling jämförlig med samlag, se RH 2010:37 (notera även att avgörandet skett efter reformen 2005).

Första stycket avser fall där gärningsmannen använder våld.

Andra stycket då offret är i ett hjälplöst tillstånd eller saknar förmåga att värja sig. Det ska alltså finnas ett samband mellan offrets tillstånd och offrets deltagande. Straffbestämmelsen är avsedd att skydda den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och till följd av detta inte kan värna om sin sexuella integritet, var och en måste ges tillfälle att själv bestämma över sin kropp. Att tjata till sig sex kan däremot aldrig bedömas som våldtäkt.

Tredje stycket avser gärningar som är att se som mindre grova. Våldets och hotets art är inte styrande för bedömningen av om brottet ska anses vara mindre grovt. Som exempel har nämnts att en person genomför ett samlag med en person som sover, men samlaget inskränker sig till att könsorganen kommer i beröring med varandra utan penetrering. Några förödmjukande eller förnedrande inslag förekommer inte och gärningsmannen avbryter sin handling när offret vaknar och markerar sitt bristande intresse av den sexuella handlingen.

Om en gärningsman tar fel på offrets ålder kan det leda det till straff enligt 1 § om misstaget är ouppsåtligt. Om gärningsmannen däremot uppsåtligt tar fel på ålder kan det bedömas som våldtäkt mot eller sexuellt utnyttjande av barn enligt 4-5 §§.

6 kap. 2 §

I denna paragraf hamnar de situationer där ett kön är i kontakt med annans kropp, till skillnad mot 1 § vilka avser fall då kön är i kontakt med annans kön.

6 kap. 3 §

Det skall vara fråga om en klar beroendeställning och det skall ske under visst tryck.

6 kap. 4 §

1 st.: Detta avser förhållanden jämförbara med 1 § där kön är i kontakt med kön. Det råder ett absolut förbud i denna paragraf till skillnad mot 1 § där ett samlag med samtycke leder till straffrihet, våldtäkt mot barn kan aldrig leda till straffrihet för att barnet ger sitt samtycke.

2 st.: Här tas förhållanden då gärningsmannen har sex med en avkomling upp, oavsett om det är inom äktenskapet, utanför äktenskapet, barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, etc. Om det är ett barn som är intagen till vård och det sker mot barnets vilja avser det brott enligt denna paragraf, till skillnad för om det däremot sker med barnets vilja då det avser brott mot 3 §.

3 st.: Bedömningsgrunder avser bland annat barnets ålder, ju lägre ålder desto grövre brott.

Gränsdragningen mellan våldtäkt mot barn i denna 4 § och sexuellt övergrepp mot barn i 5 § är en fråga om indelning i svårhetsgrad, inte en fråga om att olika rekvisit ska vara uppfyllda, se NJA 2006 s. 79 I och II.

Huvudregeln är att bedömningen utgår från att handlingen utgör våldtäkt mot barn och om omständigheterna vid brottet är att anse som mindre allvarliga skall gärningen rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn 5 §, se RH 2010:12. Förmildrande omständigheter utgör ifall relationen kan anses ha karaktären av en kärleksrelation, se NJA 2006 s. 79 I. Att manipulera ett barn genom att köpa barnet presenter, utnyttja en för barnet svår situation, manipulera barnet och ljuga om sin rätta ålder utgör inte lindrigare omständigheter, se RH 2010:12. I RH 2010:9 hade en man stoppat sina fingrar i sin 9-åriga dotter slida i syfte att kontrollera om hans dotter var oskuld bedömts sakna sexuellt syfte och dömdes inte för våldtäkt mot barn, utan för misshandel. Jämför dock RH 2010:37 sammanfattad under 1 §. Genom Högsta domstolens avgörande från 2013-06-13 i mål B 1195-13 har praxis ändrats på så vis att HD konstaterar att begreppet sexuell handling träffar dels sådana handlingar som har en påtaglig sexuell prägel, dels handlingar som varit ägnade att kränka offrets sexuella integritet HD domskäl p.9. (Jfr a. prop. s. 31 f. och s. 135.)

HD konstaterar även att vissa handlingar alltid ska anses ha en påtaglig sexuell prägel. Som exempel på sådana handlingar anges vaginala, orala och anala samlag. Hit hör även handlingar som att föra in fingrar eller föremål i en kvinnas underliv. Avsikten med handlingen saknar betydelse. En handling av det aktuella slaget är alltid ägnad att kränka den sexuella integriteten, om den utförs utan ett giltigt samtycke.

6 kap. 5 §

Försiktighet krävs vid denna tillämpning då det föreligger liten ålderskillnad mellan två personer. Om en är 16 år och den andra 14 år finns det skäl att anta att det inte föreligger brott men för att inte anses vara offer skall personen anses vara tillräckligt mogen. Med mogen avses att offret, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, haft förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen. Se också 14 §.

6 kap. 6 §

6 kap. 7 §

Här tas samlag med avkomling eller mellan biologiska helsyskon upp som inte faller under 4-5 §§. Både offer och gärningsman skall vara över 18 år och paragrafen är med andra ord ett förbud mot incest för vuxna förutsatt att det kan resultera i en överträdelse av genetiska aspekter. Det innebär att endast heterosexuella samlag träffas av förbudet. Förutom den genetiska aspekten krävs ytterligare en omständighet för att det ska avse brott, nämligen släktskapet i sig. Syftet med förbud mot släktskapet utgör ett uttryck för samhällets intresse av att upprätthålla en sund och naturlig sammanlevnad mellan medlemmarna i en familj, se Svea Hovrätts dom från den 28 februari 2012 i Mål nr B 6495-11.

6 kap. 8 §

1 st.: straffbelägger som främjare även en person som ställer en plats eller lokal till förfogande för att kunna fullborda brottet. Även den som får ekonomiska fördelar straffas. Med exponering menas att det skall avse en klar och tydlig sexuell karaktär. Det krävs inte heller att ett barn just i det speciella fallet skadas utan det räcker att ett barn kan skadas för att det skall leda till ansvar.

6 kap. 9 §

Brottsrubriceringen var tidigare förförelse av ungdom och innebär att även om ett barn gett sitt samtycke och handlingen är frivillig så fritar det aldrig gärningsmannen från ansvar.

6 kap. 10 §

Sexuellt ofredande straffbelägger allt som inte tagits upp i 1-9 §§, för en vuxen skall handlingen ha en klar och otvetydig sexuell innebörd. Ett barn skall ha påverkats att begå en handling som denne inte hade utför om barnet inte fått betalt på något sätt. Betalning måste inte nödvändigtvis utgöras av pengar, även godis, sprit eller annat räknas. Sexuellt förtal eller sexuell förolämpning utgör sexuellt ofredande om offret har kännedom om gärningen, om offret saknar kännedom utgör det förtal enligt 5 kap. 1 §.

2 st.: avser blottare och personer som kränker andras sexuella integritet, och gäller även när brottsoffret är vuxen. Att en man klappar en kvinna på rumpan utgör ett vanligt ofredande enligt 4 kap. 7 § till skillnad mot situationer då en man uppsåtligen berör en kvinna på brösten eller annan på könsorgan.

6 kap. 10 a §

Detta avser s.k. grooming.

6 kap. 11 §

Sexuellt köp av vuxen straffas i denna paragraf, om det däremot avser sexuellt köp av barn skall 9 § tillämpas.

6 kap. 12 §

Sexköp är straffbelagt enligt i 9 och 11 §§. Denna paragraf straffbelägger handlingar som möjliggör köp av sexuella förbindelser. Det kan avse en hallicks verksamhet, men det krävs att det ska vara fråga om förmedlande av sexuella förbindelser i mer än ett enstaka fall. Att tillåta kontaktannonser eller att vanemässigt hjälpa andra att komma i kontakt med prostituerade straffas enligt denna paragraf.

2 st.: förutsätter att uthyraren har vetskap om att uthyrningen sker för att det skall bedrivas bordellverksamhet. Uthyraren straffas för underlåtenhet att hindra brottet.

6 kap. 13 §

Om gärningsmannen visar på en hög grad av oaktsamhet i förhållande till ett barns ålder är detta tillräckligt för straffbarhet.

6 kap. 14 §

En gärning kan leda till ansvarsfrihet om utgången leder till orimliga resultat där ansvarsfriheten bedöms från fall till fall. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas med stor försiktighet och efter en noggrann bedömning av det enskilda fallet. I NJA 2007 s. 201 hade en 17-årig pojke haft sex med en flicka som var 14 år och sju månader gammal, dvs rent objektivt sexuellt utnyttjande av barn enligt 5 §. Detta bedömdes inte vara någon straffbar handling då det var uppenbart att inget övergrepp skett mot flickan. Flickan befann sig nära åldern för sexuell självbestämmanderätt och pojken var endast obetydligt äldre och hade kommit obetydligt längre i sin mognad. Även parternas relation till varandra och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företas bedöms där typexemplet är ett par med ringa ålderskillnad som har en nära och god relation till varandra och deltar i en ömsesidig och helt frivillig sexuell handling.

6 kap. 15 §

7 kap. Om brott mot familj

7 kap. 1 §

1 st.: Både den som redan är gift och som utan att skilja knyter ännu ett äktenskapsband så det föreligger flera samtidiga äktenskap, samt den ogifta personen som ingår äktenskap med den redan gifta döms för tvegifte. Däremot kan ingen av oaktsamhet dömas för tvegifte. En situation där parterna trodde att ett tidigare giftermål redan var upplöst och som senare visar sig inte var detta, är straffri.

2 st.: Den som redan ingått partnerskap och därefter gifter sig bryter denne mot lagen straffas, däremot straffas inte den ogifta parten. Jämför 1 st.

7 kap. 2 §

Tidigare olaga giftermål.

7 kap. 3 §

Om någon till folkbokföringen uppger en annan person än den riktige som förälder eller byter ut barn och falskeligen anger annat barn än det riktiga, och handlingarna därigenom berövar personen sin familjeställning dömes för detta brott. Undantaget är i faderskapsmål om någon där ljuger rörande vem som är fadern, då kan brott i 15 kap. bli tillämpligt.

7 kap. 4 §

Om någon som inte är vårdnadshavare vägrar att lämna tillbaka barnet till den som är vårdnadshavare döms för brottet. Även då två föräldrar har gemensam vårdnad och den ene utan samtycke av den andre flyttar på barnet från en plats till en annan döms för detta brott. Sista meningen i 1 st. omfattar situationer då en umgängesförälder som inte är vårdnadshavare vägrar att lämna tillbaka ett barn till vårdnadshavaren och då hindras vårdnadshavaren att med våld hämta barnet utan polisen skall tillkallas för återhämtandet.

8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

Detta kapitel handlar om att någon tar en sak ur annans besittning med hjälp av fysiska medel. Endast fysiska saker kan besittas. Att en sak är i någons besittning brukar ibland beskrivas som att det för en utomstående framstår som om saken ägs av personen och saken är inom räckhåll för denne. Man skiljer vidare på ensambesittning där andra personer är uteslutna, sambesittning då två eller fler personer har tillgång till egendomen oberoende av varandra samt gemensam besittning då en person endast tillsammans med andra kan komma åt saken.

8 kap. 1 §

Paragrafen skyddar äganderätten. Endast lösa saker samt del till fast egendom kan ägas, vidare kan inte heller döda människor äga saker. Tillgreppet ska ske i syfte att tillägna sig saken. Gränsen mellan stöld enligt 1 § och ringa stöld enligt 2 § går, om tillgreppet sker i butik vid 1000 kr, se NJA 2009 s. 586. Om tillgreppet sker utanför en butik sänks gränsen beroende på hur stort integritetsintrång gärningsmannen gör. I rättsfallet NJA 1995 s. 561 ansågs tillgrepp av sammanlagt 140 kr ur två handväskor utgöra stöld då det inneburit ett inte obetydligt integritetsintrång. Även att egendom måste lämnas obevakad har ansetts som försvårande omständighet (NJA 1985 s. 384). Vidare gäller att endast föremål som har ett värde på den legala marknaden kan bli stulna. Föremål med endast affektionsvärde, eller exv narkotika skyddas inte. Skuldebrev, körkort, pass, fullmakter eller en redan ifylld check m.m. har heller inget eget ekonomiskt värde och faller också utanför paragrafens skyddsområde.

8 kap. 2 §

Oftast associerar man ringa stöld till att ske i en butik men det beror på butikens utformning när brottet är fullbordat. Hela varan skall passerat gränsen där gränsen ytterst avgränsas av butikens utgång, kassaspärren vilken jämställs med där transportbandet vid kassan slutar eller slutligen om varan förs över till en annan klart avgränsad avdelning inom butiken. Hela varan skall ha passerat gränsen, för att brottet skall anses fullbordat. Vid brott i butik är värdegränsen mellan stöld och ringa stöld enligt praxis 1000 kr, HD:s dom B 5097-08 från den 30 sept 2009. Även flera olika tillgrepp som tillsammans överstiger värdegränsen är att betrakta som stöld. Däremot utgör flera impulsiva handlingar som var för sig understiger värdegränsen ringa stöld. Utanför butikslokaler har exv en person som tillgrep bensin värd drygt 100 kr dömts för ringa stöld(NJA 1985 s. 384). Ringa stöld benämndes tidigare snatteri.

8 kap. 3 §

Paragrafen upphävdes 1 januari 1988 och avsåg brottet bodräkt vilken var en gärning där någon som var delägare av en samäganderätt eller till ett dödsbo stal en sak eller om någon stal från en sammanboende familjemedlem.

8 kap. 4 §

Bara det faktum att en stöld har förövats genom inbrott innebär inte att en stöld skall bedömas som grov. Avseende bör fästas vid det obehag och lidande som stölden innebär. Avgörande är hur stort angreppet på den personliga integriteten eller störningen av hemfriden var. Inbrott i någons permanentbostad är allvarligare än ett inbrott i ett vindskontor eller en lagerlokal samt om gärningsmannen räknat med att finna någon i hemmet eller inte, se NJA 1976 s. 414. Till försvårande omständigheter hör att särskilda olägenheter uppstår för den bestulne, som vid fickstölder av plånböcker (NJA 1979 s. 153).

8 kap. 5 §

Råntvång innebär att gärningsmannen med våld betvingar offret. Det finns tre typfall av rån. Stöldfallet innebär att råntvånget använts som ett medel för att kunna begå tillgreppet samt att råntvånget utövats före eller senast i samband med tillgreppet. Motvärnsfallet där gärningsmannen efter att ha anträffats på bar gärning använder råntvånget för att hindra ett återtagande av det tillgripna och slutligen utpressningsfallet där råntvånget utövas så att offret lämnar ifrån sig föremål. En situation där gärningsmannen använder våld för att skydda brottslingen och något som redan tillgripits och inte för att kunna tillgripa föremålet utgör en stöld i kombination med misshandel.

8 kap. 6 §

Bedömningsgrunder för då ett rån är att bedöma som grovt föreligger då våldet som utövats är livsfarligt, det inträffar en svår kroppsskada, innefattat synnerlig råhet eller tortyr samt situationer då gärningsmannen utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

8 kap. 7 §

Det vore mer korrekt att tala om olaga billån än bilstöld då gärningsmannen vid tillgrepp av fortskaffningsmedel inte tänkt behålla bilen utan bara tillgripit den. Om gärningsmannen efter att ha tillgripit bilen bestämmer sig för att behålla den gör sig gärningsmannen skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt förfogande.

8 kap. 8 §

Det finns tre situationer då ett brott utgör egenmäktigt förfarande. Den första är då gärningsmannen olovligen har tillgripit något men inte har någon avsikt att behålla det tillgripna, exempelvis då det tillgripna göms undan så ägaren hindras att använda det. Den andra situationen är då annans besittning olovligen rubbas på så vis att den rättmätige ägaren hindras att använda föremålet som det är tänkt, exempelvis då någon olovligen bryter sig in i en bil för att sova i den vilket innebär att ägaren inte själv kan använda bilen. Det sista är då gärningsmannen med våld motsätter sig laga självtäkt. Utövningen av våld omfattar inte bara personvåld utan kan även vara oriktat våld där gärningsmannen sliter i en sak.

8 kap. 9 §

En person som är ägare till en sak får inte återta saken på egen hand utan måste kontakta polis, kronofogdemyndighet eller annan myndighet. Ett undantag till denna regel är om återtagandet sker under färsk gärning vilket är tillåtet enligt 16 § p. 6 promulgationsförordningen till strafflagen.

8 kap. 10 §

Utan att betala bereda sig tillgång till elektricitet oavsett dess form, strömförande kabel, vindkraftverk, vattenhjul eller andra former.

8 kap. 11 §

1 st.: Här avses rena besittningsrubbningar då gärningsmannen tar naturprodukter som växer. Att däremot från en rabatt ta blommor är att bedöma som ringa stöld eller stöld beroende på värdet.

2 st.: Här avses fall då någon utestängs från sin besittning av fastigheten. Även då intrång sker i större omfattning då utnyttjande av marken blir för intensiv och klart överstigit vad fastighetsägaren måste tåla på grund av allemansrätten, se NJA 1996 s. 495 där arrangör av äventyrsresor bedrev organiserad forsränning på annan tillhörig fastighet. Det handlar inte om att någon stör eller överträder en skylt på vilken det står att obehöriga äga ej tillträda då hänsyn skall tas till allemansrätten, jämför dock 12 kap. 4 § olovlig tagande av väg.

8 kap. 12 §

8 kap. 13 §

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

Detta kapitel tar upp tillgreppsbrott som begås med psykiska medel. Gärningsmannen lurar, använder hot, underlåter annans brott, bedrar, framkallar en oriktig föreställning eller utnyttjar ett underläge för att nämna några sätt på vilka brotten kan fullbordas. De flesta brott utom 8 § kräver att det sker en förmögenhetsöverföring där gärningsmannen skall bli rikare och offret fattigare.

9 kap. 1 §

Bedrägeribrottet karaktäriseras av att gärningsmannen vilseleder sitt offer till en disposition vilken innebär en omedelbar förmögenhetsöverföring. Det skall föreligga adekvat kausalitet mellan vilseledandet och dispositionen. Om offret oavsett gärningsmannens vilseledande skulle ha företagit dispositionen vilken innebar förmögenhetsöverföringen utgör inte detta bedrägeri.

Första stycket beskriver bedrägeri där vilseledandet kan ske genom att gärningsmannen framkallar, vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning. Det är ok att allmänt lovprisa, dölja sina avsikter eller lura någon att göra rätt för sig. Däremot får vilseledandet inte avse felaktigt preciserade uppgifter, att redan från början ha som avsikt att inte göra rätt för sig., ta emot bidrag men göra någonting annat än det avsedda eller veta redan från början att löftet ej kommer att kunna uppfyllas.

Andra stycket avser datorbedrägerier där gärningsmannen manipulerar datorer, bankomater eller liknande och omfattar även skimming.

9 kap. 2 §

Första stycket avser ringa bedrägeri. Andra stycket tar upp snyltningsbrotten där gärningsmannen lever på annans bekostnad, fullbordat nyttigheten och tar en springnota. Viktigt att lägga märke till gärningsmannens uppsåt för om gärningsmannen avsåg att betala men när notan kom bestämde sig för att göra en springnota har gärningsmannen inte vilselett offret till dispositionen, trots detta är denna paragraf tillämplig.

Om gärningsmannen bara glömmer att betala och därmed saknar uppsåt överhuvudtaget kan han bli betalningsskyldig men inte dömas till ansvar.

9 kap. 3 §

Bedömningsgrunder för grovt bedrägeri är om gärningsmannen under en systematiskt under en lång tid bedragit någon, om brottet varit riktat mot allmänheten eller om gärningsmannen använt sig av en falsk handling.

9 kap. 3 a §

När gärningsmannen mottagit ett EU-bidrag och ej gjort vad som överenskommits för att erhålla bidraget leder detta till straff. Om gärningsmannen däremot försökt att göra vad som överenskommits för att erhålla bidraget men misslyckats och därefter gjort något annat utgör detta en straffri handling. När det avser förhållande avseende statliga bidrag tillämpas vad som står i bidragsbrottslagen (LAG#).

9 kap. 4 §

Utpressning karakteriseras av att gärningsmannen utövar ett olaga tvång mot offret vilket leder till en disposition som omedelbart därefter innebär en förmögenhetsöverföring. Detta brott kan karakteriseras på tre sätt där den första som är straffbar innebär att gärningsmannen meddelar offret att den vet om att offret begått ett brott och offret får välja att betala eller bli polisanmäld. Situation två som också är straffbar uppträder då gärningsmannen hotar offret eller någon i dess ställe med våld om gärningsmannen inte får pengar. Situation tre som däremot är straffri uppträder då gärningsmannen hotar att polisanmäla offret om den inte gör rätt för sig och betalar vad den är skyldig gärningsmannen för en tidigare såld vara eller tjänst.

9 kap. 5 §

Första stycket innebär att gärningsmannen utnyttjar en svaghet hos offret. Med lättsinne menas bland annat hasardspel. Att utnyttja okunnighet hos offret är däremot inte att anse som ocker. När det gäller beroende ställning så skall det föreligga ett uppenbart missförhållande mellan de båda parterna. Andra stycket avser situationer då en näringsidkare ägnar sig åt kreditgivning.

9 kap. 6 §

När ett omhändertagandet sker i omedelbar anslutning till tillgreppet bör medhjälp och inte häleri anses föreligga, se NJA 1949 s. 529 och 23 kap. 4 §. Se även Lag (1999:271) om handel med begagnade varor samt Förordning (1999:272) om handel med begagnade varor

10 kap. Om förskingring och annan trolöshet

Brotten i detta kapitel handlar om brott där någon olovligen tar en sak som tillhör annan men som gärningsmannen har i sin besittning.

10 kap. 1 §

Det finns två fall av förskingring, sakförskingring där någon är skyldig att utgiva egendom och penningförskingring där någon är skyldig att redovisa pengar. Gärningsmannen har tidigare fått besittning till egendomen och har vid tidpunkten då han förskingrar ett tillägnelseuppsåt vilken medför en förmögenhetsöverföring där gärningsmannen blir rikare och offret fattigare. Om något av rekvisiten inte är uppfyllda kan det medföra att det blir fråga om olovligt förfogande 4 §, olovligt brukande 7 § eller fyndförseelse 8 §. Om gärningsmannen sammanblandar egendom med sin egen så att de inte går att skilja åt kan det vara fråga om 4 §. Viktigt att tänka på är att skada uppstår redan vid förekomsten av abstrakt fara för vinning, till exempel vid tidpunkten då en spekulativ affär ingås eller då gärningsmannen ger sig in i spel och dobbel. Det är risken för en eventuell förlust som räknas.

10 kap. 2 §

Gränsen mellan förskingring och ringa förskingring motsvarar gränsen mellan stöld och ringa stöld i 8 kap.

10 kap. 3 §

Till grov förskingring räknas fall där gärningsmannen missbrukat en ansvarsfull ställning till vilken man bedömer graden av självständighet, om det avser en advokat eller om det skett under myndighetsutövning. Då någon begagnat en falsk handling eller fört vilseledande bokföring bedömer man ifall det handlat om förfalskning samt osant intygande eller osann försäkran. Gärning som är av särskild farlig art avser en gärning som förfalskning vilken varit svår att upptäcka, flera personer har samverkat eller om gärningen varit särskilt noggrant planerad.

10 kap. 4 §

Om det saknas ett rekvisit så man inte kommer upp i förskingring enligt 1 § hamnar man oftast här. Det kan även avse brott där man inte fyller upp alla rekvisit till bedrägeri enligt 9 kap. 1 §. Det handlar oftast om sakförskingring där egendom omfattas av annans äganderätt eller säkerhetsrätt som till exempel vid avbetalning eller då det rör en sakrätt, till exempel hamnar fall av tvesala under denna paragraf men även försäljning av egendom under betänketiden som föregår en bodelning. När gärningsmannen sammanblandar egendom med sina egna så de inte går att skilja åt. Även situationer där gärningsmannen förstör, förbrukar eller kastar bort egendom som han har i sin besittning handlar om olovligt förfogande enligt denna paragraf.

10 kap. 5 §

Detta brott kännetecknas av en viss bestämdhet där en person missbrukar ett kvalificerat förtroende samt en behörighet till skillnad mot 6 § som inget krav ställer på förtroende utan gärningsmannen har endast behörighet att företa en rättshandling. Med förtroende kan jämföras att gärningsmannen har en mer ansvarsfull post till skillnad mot arbetaren på golvet inom ett företag, en styrelseledamot eller person i nyckelposition inom ett företag räknas däremot hit samt självständiga uppdragstagare som jurister.

10 kap. 6 §

Brottet behörighetsmissbruk kräver inget förtroende eller besittning av egendomen utan gärningsmannen utnyttjar en situation som uppstått endast på grund av att gärningsmannen har fått en viss behörighet.

10 kap. 7 §

1 st. Med bruka jämställs även begreppen begagna, använda samt nyttja. Det räcker att en beaktansvärd fara för en slutlig förlust uppstår för att brottet skall vara fullbordad och en gärningsman som inte lämnar tillbaka en hyrd bil som han använt döms för olovligt brukande. Däremot döms en gärningsman som inte lämnar tillbaka en hyrd bil vilken han inte har använt enligt civilrättsliga regler då bilen ej brukats. En medpassagerare i en stulen bil döms för medhjälp till olovligt brukande då det är föraren som brukat bilen, inte passageraren.

10 kap. 8 §

10 kap. 9 §

10 kap. 10 §

11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.

11 kap. 1 §

11 kap. 2 §

När ett ärende har hamnat hos kronofogden (KFM) på grund av att någon har en skuld och den som har en skuld inte betalar så påbörjar KFM en utredning om vad den som har skulden äger. Utredningen kan ske genom att personen på en särskild blankett får redovisa vad den äger. Om den i sin redovisning medvetet ljuger eller på grund av allvarligt slarv lämnar uppgifter som är felaktiga har man gjort sig skyldig till försvårande av exekutiv förrättning. Detsamma gäller uppgifter som lämnas till konkursförvaltare. Felaktigt lämnade uppgifter kan falla inom ramen för osann alternativ vårdslös försäkran i 15 kap. 10 §.


11 kap. 3 §

11 kap. 4 §

11 kap. 5 §

11 kap. 6 §

11 kap. 7 §

11 kap. 8 §

12 kap. Om skadegörelsebrott

Skadegörelsebrotten är ett angrepp på en förmögenhet som tillhör annan. Däremot överförs ingen förmögenhet i samband med att brottet begås. Brott i 13 kapitlet konsumerar brott ur 12 kapitlet.

12 kap. 1 §

Den rätt som kränks då någon begår ett skadegörelsebrott är ägarens rätt till den sak som utsätts för skadegörelse. Bedömningsgrunder för vad som utgör en strängare påföljd för skadegörelsebrott är ifall skadegörelsen skett systematiskt, om skadegörelsen varit organiserad eller varit planerad. Även ifall skadegörelsen utförts på ett hänsynslöst sätt är bedömningsgrunder som kan leda till ett strängare straff. Träd som planterats i strid med kommunens bestämmelser och skymt sikten vid en utfart från en granntomt så barn riskerades att skadas utgjorde inte sådana omständigheter att grannen kunde såga ner träden utan att det ledde till ansvar, Nacka tingsrätt dom B 3953-10 från den 29 sept 2010.

12 kap. 2 §

För åverkan döms någon som antingen förstör en sak av ringa värde eller skadar värdefull egendom så att en obetydlig värdeminskning uppstår. Enligt NJA 1988 s. 351 skall gränsdragningen mellan stöld 8 kap. 1 § och ringa stöld 8 kap. 2 § vara vägledande även för gränsdragningen mellan skadegörelse 1 § och åverkan som beskrivs i denna paragraf.

12 kap. 3 §

Vid upprepade fall av klotter eller vid skadegörelse där allmänheten upplever svårigheter till exempel genom att förstöra trafikmaterial kan utgöra bedömningsgrunder för grov skadegörelse. Även här används bedömningsgrunderna för strängare påföljd som beskrivs i 1 §. Värdegränsen mellan skadegörelse och grov skadegörelse är inte lika hög som värdegränsen för stöld och grov stöld men det förekommer att gränsen ett basbelopp har använts som riktmärke. År 2009 är ett basbelopp 42 800 kr.

12 kap. 4 §

Ett tagande kan ske genom att någon åker, rider, går eller använder sig av annat färdmedel över ett område som inte är väg. Att ta väg över en tomt eller en plantering som kan skadas medför ett brott mot paragrafen. Om gärningsmannen däremot endast olovligen använder annans väg kan det vara fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller om vägen går över annans tomt kan det bli fråga om hemfridsbrott 4 kap. 6 §. En tillfällig genväg över annans mark kan även utgöra skadegörelse enligt 12 kap. 1 § alternativt om denna genvägen blir permanent kan det bli fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller självtäkt enligt 8 kap. 9 §.

12 kap. 5 §

12 kap. 6 §

13 kap. Om allmänfarliga brott

Brotten i 13 kap. är farebrott och ansvar inträder då det föreligger konkret fara för fullbordat brott, för 1-3 §§ räcker det med att konkret fara för mordbrand föreligger och det krävs inte att gärningsmannen skall ha något uppsåt att skada en annan person.

13 kap. 1 §

Med brand avses en eld som inte är under kontroll, elden är lös och den skall brinna med låga. En eld i en lövhög i trädgården under kontroll är inte att jämföra med en brand. Om någon anlägger en brand i ens egna fastighet utan att det föreligger konkret fara för spridning eller personskada på annan är det inte att bedöma som mordbrand. Även om branden ligger bakom att det uppstår rökutveckling som en annan person upptäcker vilken medför att personen hoppar ut genom ett fönster så att fara för annans liv eller hälsa uppstår är det att bedöma som mordbrand. Om det uppstår skada på en person på grund av en mordbrand skall även eventuell paragraf i 3 kap. tillämpas. Annan bedömning som kan ligga till grund för mordbrands svårighetsgrad har HovR tagit upp i RH 1995:51 och är om händelseförloppet varit utdraget, om mordbranden anlagts i ett flerfamiljshus, branden anlagts inom tätbebyggt område, att betydande värden gått förlorade och att reparationskostnaderna varit höga. Medans ej försvårande omständigheter tagits upp i samma rättsfall och avsåg att gärningen ej föregåtts av någon planering samt endast varit inriktad på materiell förstörelse.

2 st.: I NJA 2008 s. 423 konstaterade HD att när det föreligger fara för annans liv eller hälsa kan det ytterligt sällan resultera i ett mindre allvarlig brott enligt detta stycke, istället skall som ett minimum första stycket alltid tillämpas. Se 6 § om gärningsmannen förfarit oaktsamt.

13 kap. 2 §

En bedömningsgrund för grov mordbrand är att flera personer utsätts för fara. Att det avser egendom av särskild betydelse som ett hyreshus, en byggnad av kulturell betydelse som en teater eller om det är en byggnad som allmänheten har tillträde till och för vilken utrymningsmöjligheterna är avskurna. Även om det föreligger försämrade släckningsmöjligheter där det brinner samt om något som är av betydelse för den allmänna förvaltningen eller för försvaret är försvårande omständigheter.

13 kap. 3 §

För brottet krävs att gärningsmannen ger upphov till en effekt vilken omnämns i paragrafens inledning och som inte passar in i 1-3 §§. Effekten skall vidare medföra konkrekt fara för antingen annans liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av annans egendom. Beroende på om annan person skadas kan 3 kap. behöva tillämpas.

13 kap. 4 §

För fullbordat brott behöver ingen fysisk skada uppstå, det räcker att den allmänna samfärdseln störs med hjälp av atrapper för att skada i trafiken skall uppstå, se RH 2006:14. Det omfattar inte all slags skada utan skadan måste vara av relativt allvarlig art. Det handlar om staten, det allmännas och allmänhetens intresse. Se 6 § om gärningsmannen förfarit oaktsamt.

13 kap. 5 §

För att en gärning är att bedöma som grov räknas även om gärningsmannen genom olaga tvång eller annat våld eller hot om våld ingriper i manövreringen av ett fartyg. Lista över svenska flygplatser Notera att inte alla flygplatser i listan är öppna för internationell trafik.

13 kap. 5 a §

Skyddsobjektet är fartyget, plattformen eller fordonet. Inte de personer eller den egendom som under flygningen finns ombord. Situationer där fara för ”säkerheten ombord” på luftfartyget uppstår omfattas således inte utan endast situationer där fara för ”luftfartygets säkerhet” uppkommer omfattas, se RH 2009:93.

1 st. Paragrafen kriminaliserar kapning av sjöfartyg som inte används i privat syfte, luftfartyg oavsett användningsområde, föremål för marktransport som inte används i privat syfte och i 2 st. sjöplattform som används i vetenskapligt eller ekonomiskt syfte.

3 st. 1 p. Här kriminaliseras sjö- eller luftfartssabotage av sjöfartyg som inte används i privat syfte, sjöplattform som används i ventenskapligt eller ekonomiskt syfte och luftfartyg men endast om det används i yrkesmässig trafik. Skadan ska vara allvarlig och inte vara av sådan art att den enkelt kan repareras.

3 st. 2 p.Även den som utsätter ett av de uppräknade skyddsobjekten för fara kan dömas enligt paragrafen. Polisen har klassat situationer där förundersökning påbörjats men inte lett någonstans som flygplanssabotage då fråga varit att laserpekare riktats mot flygplan.

13 kap. 5 b §

Som flygplats räknas en flygplats vilken är öppen för internationell trafik.

13 kap. 6 §

Detta brott är ett oaktsamhetsbrott och hit hör sådana fall där gärningsmannen varit slarvig med hemelektronik som en glömd spisplatta, strykjärnet eller då någon som somnar med cigaretten i sängen. En normal påföljd kan ligga mellan 30-50 dagsböter och sällan leder det till fängelse. I NJA 1993 s. 86 dömdes en lokförare till villkorlig dom efter att han underlåtit att läsa igenom säkerhetsföreskrifter för en sträcka. Dessa föreskrev att en kurva som max fick passeras i 40 km/h, passerade lokfäraren i 125 km/h med resultatet att tåget välte, 50 personer skadades och två personer avled.

13 kap. 7 §

Paragrafen straffbelägger uppsåtligt spridande av gift och uppsåtligt spridande av smitta som riktas mot människor. För oaktsamhetsbrott se 9 §. Som smitta räknas dock även att en person smittas, men det skall i så fall avse en smittsam sjukdom. Som gift räknas även gammal och skämd mat eller glas i mat. Det skall uppstå en allmän fara för människors liv eller hälsa, det får inte bara avse en enstaka person. Skillnaden mellan denna paragraf och 3 kap 5-6, 9 §§ är att en större kret riskerar att bli förgiftade eller sjuka. Som försöks brott räknas att man bunkrar upp ett lager av gift som senare skall användas, någon konkret fara har ännu inte uppstått men den kommer att finnas då giftet används. Se även 8 § som avser samma gärning men riktat mot djur.

13 kap. 8 §

Paragrafen straffbelägger uppsåtligt spridande av gift och uppsåtligt spridande av smitta som riktas mot djur eller växter. I övrigt samma bedömning som i 7 §.

13 kap. 9 §

Paragrafen straffbelägger oaktsamt spridande av gift och oaktsamt spridande av smitta som riktas mot människor, djur eller växter. I övrigt samma bedömning som i 7 §.

13 kap. 10 §

En person som utan uppsåt framkallar fara vilken straffbeläggs i 1-3, 7-8 §§ och således inte kan straffas för gärningen men som då personen inser att fara föreligger underlåter att göra vad han kan för att avvärja den straffas enligt denna paragraf. Exempelvis kan det handla om en situation sådan att en person anlägger en eld i en lövhög under kontrollerade former. Denna eld utvecklar sig sedermera till en brand av mordbrandskaraktär och personen inser detta men trots det underlåter personen att göra vad han kan för att se till att gör vad som skäligen kan begäras för att avvärja faran.

13 kap. 11 §

13 kap. 12 §

I NJA 2011 s. 627 hittades hos en tilltalad en samling nyckelkemikalier vid framställning av ett sprängmedel. Det avgörande i rättsfallet var om samlingen avsåg hjälpmedel och förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse enligt 3 § eller om brottet passerat så många steg att det var att se som ett försök till brott? HD resonerade att det med tanke på att alla preparat var beståndsdelar i bomben och otvivelaktigt hjälpmedel till brott och det enda som återstod till att bomben skulle vara färdig var ett sammanfogandet av de olika beståndsdelarna samt att detta var mycket enkelt, så ansågs brottet ha passerat försökspunkten. Den tilltalade ansågs även haft uppsåt till att fullborda brottet då den i samband med ingripandet uttalat hot och betett sig på ett sådant sätt att han visat att han haft avsikt att fullborda brottet.

14 kap. Om förfalskningsbrott

Förfalskningsbrotten behandlar olovlig hantering av olika sorters bevismedel där en skillnad görs mellan äkta- och oäkta bevismedel. Att det är ett bevismedel betyder att det är avsett att bevisa någonting ex: att innehavaren är 18 år eller ägare av ett visst föremål. När en person som saknar behörighet framställer ett bevismedel innebär detta att det inte i alla sina delar är framställd av den person det utger sig komma från utan bevismedlet är falskt, det är oäkta. Se även inledning till 15 kap. som omfattar fall där gärningsmannen har behörighet men missbrukar den. Flera av paragraferna behandlar urkunder vilka kan vara upprättade på två olika sätt. För det första skall urkunden ha ett föreställningsinnehåll som innebär att dess innehåll skall kunna avläsas eller avlyssnas. För det andra skall den ha en utställarangivelse vilken innebär att utställaren skall kunna identifieras. Identifieringen är antingen personligen, att utställaren tillhör en viss grupp av begränsade individer eller en organisation. Det finns inget krav på att urkunden skall vara signerad men den får inte vara anonym.

14 kap. 1 §

1 st.: Det finns två typer av urkundsförfalskning. Det första fallet föreligger då en gärningsman upprättar en falsk urkund. Detta kan ske genom att gärningsmannen olovligen skriver dit annans namn eller vilseleder någon som är behörig, att signera urkunden. Det andra fallet inträffar då gärningsmannen förändrar en redan upprättad äkta urkund. Förändringen kan ske genom att en radering eller ett tillägg utförs. Brottet är fullbordat då åtgärden är genomförd, själva urkunden behöver inte ha använts. Det skall även föreligga konkret fara i bevishänseende såtillvida att det skall vara sannolikt att det som förfalskats kan tas för äkta.

2 st.: Om en handling som syfte har att tjäna som bevis utgör den en avsiktsurkund. Om den däremot inte har som syfte att tjäna som bevis men kan vara av betydelse som bevis utgör den en tillfällighetsurkund. Vad som föregår orden ”annan handling” utgör exempel på handlingar men även check, delgivning, följesedel, kvitto, körkort och pass utgör exempel på handlingar. Urkundsförfalskning leder till oftast till villkorlig dom men ibland till böter med undantag för urkundsförfalskning av pass. Detta senare brott talar i regel för fängelse men med beaktande av förmildrande omständigheter enligt 2 §, dömdes en man av HD i NJA 1983 s. 786 till villkorlig dom för att med hjälp av ett förfalskat pass flytt från sitt hemland där han dömts till döden.

Om det är fråga om att använda en befintlig, giltig urkund på ett otillåtet sätt kan det vara fråga om missbruk av urkund enligt 15 kap. 12 §.

14 kap. 2 §

Förvanskning av urkund utgör ringa urkundsförfalskning. För att brottet skall anses som ringa skall alla omständigheter anses ringa. Som förmildrande omständigheter räknas bland annat om urkunden varit avsedd att användas inom en begränsad krets. Om det avser en urkund av mindre vikt som ett kassakvitto eller om gärningen utförts för att hjälpa någon. I passärenden beaktas om passet använts för att komma in i Sverige eller fly samt eventuell flyktingstatus. Även när syftet är att komma in i en lokal där viss åldersgräns krävs kan ses som mindre allvarlig se NJA 1996 s. 63. Ändringar i ett har kunnat få en läsare att tro att den ändrade texten funnits redan vid tiden för protokollens färdigställandeprotokollen utgör förvisso urkundsförfalskning men då ändringen har stått i överensstämmelse med det verkliga förhållandet var det ett ringa brott, NJA 1989 s. 656. En anmälan till förskola och skolbarnsomsorg kan inte anses vara en urkund av mindre vikt då gärningen åsidosätter reglerna om gemensam vårdnad och utgör inte förmildrande omständigheter som gör att brottet är att se som ringa, se RH 2007:59.

14 kap. 3 §

Som försvårande omständighet räknas även ett särskilt klandervärt syfte för vilken urkund missbrukas.

14 kap. 4 §

Då någon som inte är behörig förstör en urkund så att den aldrig går att använda för vad den var avsedd eller om gärningsmannen för en kortare period gömmer urkunden så att ägaren inte kan använda den. Exempel på handlingar som någon bara förfogar och inte kan anses äga avses handlingar med karaktär av bevismedel inför en pågående eller förestående rättegång. Till detta har angetts räkenskapsmaterial enligt 22 § bokföringslagen (1976: 125), underlag för deklaration enligt 20 § taxeringslagen (1956: 623), dagbok eller annan handling som redare är skyldig att bevara enligt sjölagen (1891:35 s 1) samt sådan gästförteckning som hotellvärd tidigare var skyldig att föra enligt lagen (1966: 742) om hotell- och pensionatrörelse, se NJA 1989 s. 492. I dessa lagar informeras personer precisa instruktioner att ha och bevara vissa handlingar som ett led i deras näringsverksamhet eller för speciella kontrolländamål. I de olika lagarna anges också den tidsperiod under vilken handlingarna skall bevaras. Att däremot inneha ett pass har ett allmänt och opreciserat syfte, nämligen att vid inresa till och vistelse i Sverige kontrollera en utlänningsvistelse. Oavsett om syftet med att pass förstörts varit att försvåra utredningen i ett asylärende samt att det även finns möjlighet att fotografera en utlänning och ta hans fingeravtryck för att undersöka en utlännings identitet gör att ett förstörande av pass inte är att se som straffbart enligt paragrafen, se NJA1989 s. 492 Att förstöra eller undanskaffa körkort faller inte in under paragrafen, se NJA 1960 s. 537.

14 kap. 5 §

En signatur utgör ett märke som förknippas med ett visst verk av konstnärlig karaktär, märket får inte omfattas av varumärkeslag 1960:644. Gärningsmannen har i dessa fall utan lov intygat äktheten i verket genom att sätta dit annans signatur detta oavsett om verket är äkta eller oäkta.

14 kap. 6 §

jmf 9 § och begreppet "utprånglat". Eftergör betyder tillverka och paragrafen straffar den som utan behörighet tillverkar eller förfalskar gällande svenska eller utländska pengar. I 1986:143 hade personer framställt sedlar med avsikt att de skulle tas för äkta. Sedlarnas likhet med äkta sedlar var sådan att en normalt uppmärksam och aktsam person har kunnat förväxla dem. Med tanke på att de tilltalade även insett att det ha insett att det fanns en risk att personer kunde förväxla dem med riktiga sedlar dömdes de för penningförfalskning.

14 kap. 6 a §

En person som tagit befattning med falska pengar men ännu inte använt dessa genom att på något vis spendera dem i handeln eller liknande omlopp men som har uppsåt att göra detta i framtiden döms för detta brott. Fall där någon redan har satt de falska pengarna i omlopp, se 9 §. Återvunna sedlar vilka sedan tidigare gjorts obrukbara med sedelskyddsfärg ersätts av Riksbanken och därmed är obrukbara även för den ”godtroende” innehavaren, detta medför att sådan användning av sedlar är avsett att allvarligt skada förtroendet för gällande betalningsmedel och utgör en försvårande omständighet och bör normalt leda till fängelse även när straffvärdet för brottsligheten ligger under fängelse 1 år, se RH 2011:57.

14 kap. 7 §

Ett frimärke är ett värdemärke då det är en bärare av ett penningvärde. Som kontrollmärke räknas olika slags stämplar, poststämpeln på kuvert och stämpeln på ett guldhalsband räknas båda hit. Som gärningsman räknas den vilken på ett märke obehörigen utför något eller obehörigen tillverkar ett. Även situationer där gärningsmannen modifierar det märkta objektet faller in här då gärningsmannen modifierar egenskaper hos det stämplade föremålet vilket det vid tidpunkten för stämplingen hade. I NJA 1986 s. 550 dömdes en person för att ha satt en registreringsskylt på sin bil vilken var avsedd att bäras av annat fordon.

14 kap. 8 §

Permanenta eller provisoriska märken som används för olika former av offentliga märken i naturen, oftast som gränsdragning mellan mark eller i vatten skyddas. Dessa märken skall vara gällande och skyddas från att någon flyttar, tar bort eller skadar på något vis. Hit räknas råstenar, gränsstenar, rör och liknande som utmärker en fastighets gränser. Då det endast omfattar offentliga märken skyddas inte privata märken, utan skadegörelse i 12 kap. 1-3 § blir istället aktuellt.

14 kap. 9 §

Den som med vetskap om att något är förfalskat enligt 1-8 § och brukar det förfalskade döms för detta brott. Den som har förfalskat något och därefter brukat det, döms endast förförfalskningen. Brukande av falsk urkund i asylärenden skall inte längre betraktas som ett [artbrott], se NJA 2010 s. 358. Begreppet ”utprånglar” innebär att gärningsmannen inte bara har lämnat över föremålet utan även att de godtagits som äkta av mottagaren, se RH 1999:87. Utprångling kan ske både genom att gärningsman mot betalning får vinning men även genom gåva där gärningsmannen inte får någon vinning, se RH 1999:87. Det utmärkande för gärningen då gärningsmannen "utprånglar" mot betalning vilket i sig även uppfyller kraven för bedrägeri är "utprånglandet", särskilt med tanke på att straffet för utprånglande (brukande av det förfalskade) är högre än för bedrägeri, se RH 1999:87.

14 kap. 10 §

Märken som uppräknas i 6 § och offentliga värdemärken i 7 § skyddas. Att föremålet lätt skall kunna förväxlas innebär att det är ok att sprida sådant som inte kan misstas. Det handlar spridning bland en större krets personer av föremål som utan att vara förfalskade lätt kan förväxlas med äkta exemplar. Exempelvis reklampengar i en dagstidning skulle kunna falla in under paragrafen medan tre goda vänner som spelar rollspel och i ett rum har föremål som kan förväxlas med äkta inte gör det.

14 kap. 11 §

Denna paragraf är en specialparagraf för tillbakaträdande av brott och som ersätter 23 kap. 3 §. Detta med anledning av att fullbordanspunkten för brotten i 14 kap. är tidig, oftast då förfalskningsåtgärden är avslutad. I normala fall kan en person som fullbordat ett brott inte tillbakaträda från ett redan fullbordat brott. Men brotten i 14 kap. kan en person tillbakaträda från om den på ett tidigt stadium frivilligt ser till att ingen menlig effekt av gärningsmannens agerande uppkommer.

14 kap. 12 §

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

Detta kapitel behandlar sanningsbrotten där gärningsmannen har rätt att göra något men missbrukar den genom att gå utanför sin behörighet. En osann uppgift framställs eller ett äkta bevismedel med osant innehåll används på oriktigt sätt. Oftast handlar det om att gärningsmannen på något vis ljuger. Angående äkta- och oäkta bevismedel samt urkunder se inledning till 14 kap.

15 kap. 1 §

1 st.: Då någon i en lagstadgad ed ljuger, inte säger sanningen eller mot bättre vetande påstår något begår personen mened. Med lagstadgad ed menas vittnesed, ed av sakkunniga, utmätningsed och ed enligt konkurslagen bland annat, men inte domared eller tolked. Brottet är fullbordat i samma stund som berättelsen avslutas, om en person under berättelsens gång ändrar sig har det inte skett något brott. Inte heller får den som är under ed och blivit tillfrågad om något välja att förtiga sanningen med motiveringen att det inte är av betydelse i saken, den som är under ed får inte värdera bevisen. Däremot får den som är under ed vägra att uttala sig, se vidare 4 §. Mened är ett artbrott och i bland annat NJA 1999 s. 561 och NJA 1996 s. 757 beskriver HD mened som ett artbrott där det skall föreligga en mycket stark presumtion för fängelse då menedsbrotten avser ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet samt möjligheterna att upprätthålla denna på ett effektivt samt tillförlitligt sätt. För normalgraden av brott är fängelsestraffet i regel på fyra eller sex månader. Bedömningsgrunder för menedsbrott är svårhetsgraden hos brottet för vilket meneden begås samt skadan som tillfogats annan i samband med meneden.

2 st.: Försvårande omständighet är om menedsbrottet haft som syfte att en oskyldig skall straffas. Situationer då en person i vinningssyfte vittnar falskt eller då en medlem i en kriminell organisation vittnar falskt för att skydda annan medlem inom samma organisation.

15 kap. 2 §

Gärningen som har paralleller med mened i 1 § förövas vid förhör under sanningsförsäkran i tvistemål vilken beskrivs i 37 kap. rättegångsbalk 1942:740. 1. Uppgiften ska lämnas efter att ed/sanningsförsäkran uttalats. 2. Lämnas medvetet om att uppgiften är osann 3. Uppgiften ska ha betydelse för saken. Se mål B 2595-11 Svea hovrätt som fastställde tingsrättens dom och där sanningsförsäkran lämnats i Hyresnämnden i Stockholm. Se även RH 2006:11 vid tvist avseende klander av testamente hade gärningsmannen förtigit alternativt ljugit avseende kännedom om ett testamente under sanningsförsäkran.

15 kap. 3 §

I första hand straffbelägger denna paragraf ett oaktsamt handlande enligt vad som nämns i 1-2 §§. Om någon som under förhör är nervös och säger fel saker är det oftast ok men även här gäller att bedöma vad som sades enligt 4 §, hur betydelsefullt det felaktiga var för saken.

15 kap. 4 §

1 st.: Denna paragraf är en undantagsregel för vilken straffrihet träder in fast gärningsmannen objektivt sett är skyldig enligt 1-3 §§. Det gäller att bedöma om utsagan var utan betydelse för saken. Med detta menas att utsagan skall ha varit utan betydelse för vad domstolen har att pröva oavsett vad det har för betydelse för utgången av målet. Om A går fri eller döms för något som B ljugit om spelar ingen roll utan bara att B ljugit överhuvudtaget under rättegången under ed gör att B skall fällas till ansvar om det B ljög om var av intresse för frågan domstolen hade att pröva.

2 st.: Ett vittne har under vissa omständigheter enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalk 1942:740 rätt att vägra yttra sig.

15 kap. 4 a §

4 § tillämpas i Danmark, Finland, Island eller Norge. Notera att det är två gärningar som straffbeläggs i paragrafen dels det uppsåtliga brottet "osann utsaga inför nordisk domstol" och oaktsamhetsbrottet "ovarsam utsaga inför nordisk domstol" som endast är straffbart om oaktsamheten varit grov. Det handlar helt enkelt om att någon som avlagt ed om att tala sanning antingen avsiktligt ljuger (osann utsaga) eller inte säger att de är osäkra utan chansar och tar en medveten risk mot bättre vetande om att det de säger är sant när de uttalar sig.

15 kap. 4 b §

Tillämpningen av 4b § är likadan som 4a § men skillnaden är dess "geografiska tillämpningsområde". 4b § tillämpas vid 1. EU-domstolen, 2. EFTA-domstolen: EFTA-domstolens hemsida och Regeringens hemsida med kort info om EFTA domstolen och 3. Internationella brottmålsdomstolen ICC och Regeringens hemsida med kort info om ICC

15 kap. 5 §

Vid falskt åtal har gärningsmannen uppsåt att med vetskap om att en person är oskyldig ändå väcka åtal gentemot denne för att se till att den fälls till ansvar. Vid obefogat åtal så förefaller det inte rimligt att åtal väcks men det görs ändå. Vid situationer då det föreligger tillräckliga skäl måste en åklagare väcka åtal men även åklagare kan fällas till ansvar för tjänstefel om de bryter mot denna paragraf. Den som åtalas skall objektivt sett vara oskyldig det får inte vara så att personen är skyldig men det saknas möjlighet fälla den till ansvar. Bedömningsgrunder för grovt brott är om den oskyldige åtalas för ett allvarligt- eller vanärande brott som sexualbrott. Även om någon åtalas för missbruk av tjänsteställning eller om en åklagare begår brotten.

15 kap. 6 §

Precis som i 5 § handlar detta brott om att någon anmäler en annan person som är oskyldig för att ha begått ett brott. Oftast handlar det om att någon hos polisen gör en polisanmälan men det kan även avse andra myndigheter. Syftet är att det skall leda till åtal och det är gärningsmannen som tar initiativ till anmälan. Angivelsen kan ske hur som helst, muntligt, skriftligt elelr formlöst men måste avse någon annan än sig själv. Anmälan ska vara någorlunda allvarlig och det ska finnas en risk att någon faktiskt tror på vad som sägs samt vara något allmän åklagare kan väcka åtal för. Obefogad angivelse kräver även att anmälaren tror att den de anmäler är mer oskyldig än skyldig, alltså angivaren har skälig anledning att tro att offret är oskyldig. Person vars uppgifter varit fullständigt uppdiktade och sanningslösa samt vars trovärdighet ansågs vara i det närmaste obefintlig dömdes för falsk angivelse, se RH 2007:57.

15 kap. 7 §

På detta brott ställs nästan samma krav som i 6 §, skillnaden är att angivelsen inte är avsedd att leda till åtal utan bara att bli besvärande för den utpekade. Det räcker alltså att man helt enkelt snackar skit om någon inför en myndighet som tar emot uppgiften och noterar den för fullbordat brott. Särskilt i situationer som kan uppfattas som trakasserier kan denna paragraf bli aktuell. Ytterligare situationer som utgör brott är om någon i ett förhör för att man är misstänkt för ett brott och skyldig pekar ut grannen man vet heter A B:son som skyldig fast man vet att grannen är oskyldig. Att däremot i en exakt likadan situation ta ett namn och skyller ifrån sig genom att säga att det var den påhittade X Y:son utgör inget brott. Det samma om en person mot bättre vetande inte döljer omständigheter som kan verka förmildrande för någon som begått ett brott. Det kan rentav vara så att om den tillfrågade sa som det var så skulle den misstänkte gå fri men den tillfrågade låter bli att säga som det är vilket resulterar i att den misstänkte belastas på grund av frånvaron av uppgiften. Även i situationer där någon frågas avseende den som är misstänkt för ett brott och den tillfågade överdriver vad som har hänt i syfte att göra det svårare för den misstänkte. Skilj mellan situationer där någon hos myndigheten helt enkelt inget säger eller glömmer vilket inte utgör brott och situationer där polis frågar samme person om en viss detalj och den tillfrågade överdriver eller inte säger som det är, vilka båda utgör brott.

15 kap. 8 §

Brottets syfte är att en oskyldig via olika metoder skall ställas till ansvar. Detta kan ske antingen genom att gärningsmannen undanröjer bevis som kan leda till att offret blir frikänt från brottet eller genom att gärningsmannen planterar ut bevis så att offret ställs till ansvar som gärningsman. Bevisförvanskningen avser alla slags bevis som kan vara av betydelse för brottet. Det kan handla om att utplåna - eller plantera ut fingeravtryck, flytta på en kropp, förstöra ett brottsverktyg. Jämför med 17 kap. 11 § som straffar den som skyddar en skyldig.

15 kap. 9 §

Om någon genom att bete sig som nämns i 1-8 §§ framkallar fara för att någon kan komma att bli dömd och upptäcker att den de anklagade är oskyldig inser ju att den gjort fel. Men om den trots detta låter bli att ställa allt till rätta så döms den för detta brott.

15 kap. 11 §

15 kap. 12 §

15 kap. 13 §

15 kap. 14 §

15 kap. 15 §

16 kap. Om brott mot allmän ordning

16 kap. 1 §

Åtminstone 13 människor utgör en folksamling, se RH 2005:30. Uppsåt att sätta sig upp mot myndighet kan föreligga även om inte någon myndighet eller företrädare för myndigheten finns på plats, utan det räcker med att folksamlingen visat sig vara inställd på att begå straffbara handlingar som om myndigheten varit på plats hade försökt hindra, se NJA II 1948 s 34. Hit räknas även situationer där en folksamling med våld forcerar en av myndigheten uppsatt avspärrning, trotsar en myndighet samt hindrar eller framtvingar en åtgärd av en enskild, se NJA 1995 s. 311.

16 kap. 3 §

13 personer ansågs ha stört allmän ordning genom att de hindrade fri passage till en butik i vilken laglig verksamhet bedrevs trots att polisen vid flera tillfällen befallt dem att upprätta fri passage till butiken för dess kunder, se RH 2005:30. Folksamling, se 1 §.

16 kap. 8 §

1) Ett spridande av 2) ett hot eller missaktning 3) måste ske på allmän plats och 4) till fler än ett fåtal personer, se NJA 1999 s. 702. Jämför 16 kap. 1 § där det konstaterats att åtminstone 13 människor utgör en folksamling, se RH 2005:30.

16 kap. 10 §

Tilltalad som frikänts från åtal för mord och vållande till annans död misstänktes ha kört omkring med en död person i bagageluckan på en bil. Om det hade kunnat visas att den tilltalade flyttat, transporterat och gömt den döda kroppen skulle den gjort sig skyldig till brott mot griftefriden, se NJA 2003 s. 113. I bedömning om griftefrid kan det bli aktuellt även att beakta skador på kulturhistoriska samt konstnärliga värden i begravningsplatser då dessa utgör en del av vår kulturmiljö och ska både vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. Till begravningsplatser räknas även byggnader på en begravningsplats som inte är kyrkobyggnad samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Ytterligare en omständighet är att begravningsplatser ska hållas i ordnat och värdigt skick och att den helgd som tillkommer de dödas vilorum alltid ska iakttas, se RH 1997:54. Att ett stort antal gravplatser och gravanordningar skadats och där ett stort antal anhöriga drabbat om agerandet är systematiskt kan utgöra försvårande omständigheter, se RH 1997:54 1997:79. Två personer på en skola som 1) varken omfattats av den dödes avsikt när den donerat sin kropp till forskningen eller 2) fått en behörig vidareöverlåtelse av den anatomiska institution som omfattats av donationen dömdes för griftefrid då de obehörigen flyttat, balsamerat, förvarat samt beträffande en av kropparna öppnat och sönderdelat den. Att de dödas anhöriga godkänt att skolan fick använda kropparna i forskning spelade ingen roll, se RH 1997:79

16 kap. 10 a §

En bild är pornografisk om den är utmanande och som syfte har att påverka betraktaren sexuellt. Om däremot dess syfte är att vara och används i vetenskapliga, exempelvis medicinska, eller konstnärliga syften så är bilden inte pornografisk. Bilder som däremot visar barn begå sexuella handlingar är alltid pornografiska oavsett om vuxna finns med i bilden eller inte. Även om ett barn på en serie bilder varit påklätt i början av serien och just den bilden inte i sig varit pornografisk, har hela bildserien bedömts som barnpornografi om efterföljande bilder i den varit av den karaktären (NJA 2002 s. 265). Det är inte straffbart att endast titta på en barnpornografisk bild på en datorskärm, däremot uppstår ett innehav om skildringen sparas genom att t.ex. överföras till datorns hårddisk (RH 2007:21 prop. 1997/98:43 s. 164-165 och SOU 1997:29 s. 276). Straffbart innehav upphör först när disketter eller annat lagringsmedel på vilken bilder raderats antingen förstörts eller fyllts med annat innehåll så att de tidigare raderade bilderna skrivits över med innebörden att det olagliga innehållet inte längre kan återskapas (RH 2007:21). Ibland kan ett innehav vara försvarligt men då är det syftet med befattningen med barnpornografi som skall vara bestämmande för om innehavet skall anses försvarligt eller inte (RH 2001:30 och 1997/98:KU 19). 1 st.: En inte speciellt omfattande spridning som skett till en relativt begränsad krets och inte präglats av systematik eller förslagenhet har bedömts som normalgraden av brott (NJA 2003 s. 307). 3 st.: Om en person är över 18 år men porträtteras så att den kan uppfattas som vore den att se som under 18 år så kan det falla in under brottet. Avgörande för bedömningen av om en bild föreställer ett barn är alltså den framställda pubertetsutvecklingen och inte den faktiska åldern, även en person som biologiskt ännu är kvar i puberteten men fysiskt är över 18 år och framställs på bild kan utgöra grund för brott. Barnens ålder ska alltså bedömas efter vad som framgår av själva bilderna och hur de presenteras (NJA 2005 s. 80). Att barnens faktiska ålder inte behövs bevisas innebär att de avbildade personerna inte behövs identifieras och förhöras för att lagföring ska kunna ske (NJA 2005 s. 80). 5 st.: Ett rent innehavsbrott torde sällan motiverar att gärningen bedöms som grov. (Prop. 1997/98:43 s. 96 f.) I paragrafen räknas variabler som tillsammans kan göra att ett brott ses som grovt, uppräkningen är inte uttömmande (NJA 2003 s. 307). Som sådana variabler räknas dokumentation av ett verkligt övergrepp (RH 2001:30), att det bedrivits en slags ”marknadsföring”(NJA 2002 s. 265), bilder där barnen är särskilt unga (NJA 2002 s. 265). Särskilt stor mängd bilder: Spridning av drygt 8 000 barnpornografiska bilder bedömdes inte ensamt utgöra grovt brott utan även andra variabler räknades in - materialet hölls tillgängligt för en stor krets personer, verksamheten var systematisk, det bedrivits någon slags ”marknadsföring” (NJA 2002 s. 265).

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

Skyddsintresset i detta kapitel är personer som fullgör myndighetsutövning HD har beskrivit dem som befattningshavare som utövar ett för det allmänna viktiga funktioner, se NJA 2000 s. 116 och NJA 2001 s. 859 . Hit hör till exempel personer inom rättsväsendet, biljettkontrollanter, socialsekreterare, kasernvakter och personer som ensamma ansvarar för ordningen som tågbefälhavare. Även personer inom den allmänna laglydnaden vilken förutom poliser även omfattar ordningsvakter, kriminalvårdare, kronoassistenter, trafikövervakare och parkeringsvakter för att nämna några.

17 kap. 1 §

För att utöva våld å person räcker det med att gärningsmannen håller fast sitt offer. Vid hot måste gärningen vara allvarligt menad men den behöver inte ha framkallat allvarlig fruktan. Ett angrepp kan ske under tjänsten eller utanför tjänsten. Sker angreppet i tjänsten klassas det som om gärningen förövas mot tjänstemannen. Om däremot angreppet sker på fritiden utanför tjänsten, klassas det som om gärningen förövas mot tjänstemannen om angreppet avsett en tidigare eller avser att påverka en senare utövning av tjänsten. Skyddet varar även livet ut så länge som gärningen kan uppfattas som ett angrepp mot det som representerade tjänsten och skyddet omfattar även en tjänsteman som utövar oriktig myndighetsutövning. Det krävs att en gärningsman vet att offret är myndighetsutövare, en i tjänsten civilklädd person kan få till följd att gärningsmannen bedöms sakna uppsåt annat än brott mot 3 kap. I NJA 2000 s. 116 beskriver HD gärningen som ett artbrott med en stark presumtion för fängelse då befattningshavare som utövar för det allmänna viktiga funktioner inte skall hindras att utöva dessa effektivt och opartiskt.

17 kap. 2 §

Skyddskretsen vid förgripelse mot tjänsteman är vidare än i 1 §, både myndighetsutövaren samt familjemedlemmarna skyddas. Däremot omfattar inte skyddet situationer där en gärningsman angriper en tjänsteman för att dennes anhöriga gjort något. Medans hotet eller våldet i 1 § riktas mot tjänstemannen straffbelägger denna paragraf sådana hot och våld som ej omfattas av 1 §. Omfattas gör hot eller våld som riktas mot tjänstemannens närmaste krets och har som syfte att påverka denne i beslutsfattandet. Genom att utsätta en tjänsteman för ett psykiskt lidande, en ekonomisk skada eller annan olägenhet kan gärningsmannen uppnå ett syfte. Syftet kan vara att tvinga eller hindra denne i sin myndighetsutövning men även hämnas mot tjänstemannen för tidigare myndighetsutövning. I Svea hovrätts dom den 19 maj 2010 i mål nr B 9382-09 ansåg domstolen att en person som ryckt undan ett block från en parkeringsvakt i syfte att få vakten att makulera en parkeringsbot gjort sig skyldig till brottet.

17 kap. 3 §

Upphävd.

17 kap. 4 §

Genom att någon bara lägger sig ner så att andra personer tvingas bära bort personen innebär det inte att personen gör sig skyldig till våldsamt motstånd. För att ställas till ansvar enligt paragrafen ställs det som krav att gärningsmannen på något vis anstränger sig fysiskt för att hindra annan i dess myndighetsutövning. Det ställs inte heller något krav på att gärningsmannen skall lyckas med sitt motstånd. Även i situationer där myndighetsutövningen är felaktig kan en person dömas för våldsamt motstånd, se RH 1992:25. Motståndet kan ske på olika sätt, myndighetsperson som blir undanträngd, det slits i kläder, krängande med kroppen, klänga sig kvar på föremål eller utöva våld. Ofta döms även för brott mot 1 §.

17 kap. 5 §

Skyddet tillkommer den som inte skyddas enligt 1, 2 och 4 §§ utan utövar myndighetsutövning enligt särskild föreskrift, biträder förrättningsman eller är person från annan stat men som är i Sverige och fullgör myndighet. Någon som arbetar enligt särskild föreskrift har en föreskrift som reglerar deras arbete exempelvis ordningsvakter, väktare och tunnelbaneförare har sådana föreskrifter. Att någon biträder en förrättningsman innebär att en privatperson blivit kallad att hjälpa till vid en offentlig förrättning av en myndighetsperson eller myndighet. Däremot får inte privatpersonen uppmanas, beordras eller bes om hjälp av en myndighetsperson då en situation redan uppstått för att omfattas av skyddet, se NJA 1985 s. 337. Det sista fallet inträffar då en utländsk myndighetsperson i Sverige inom ramarna för ett internationellt samarbete med annat land fullgör myndighetsutövning, till exempel kan nämnas EU medlem som till Sverige inom ramen för samarbetet skickar poliser vilka då skyddas enligt denna paragraf.

17 kap. 7 §

Bestickning kallas även aktiv korruption. Det går ofta hand i hand med mutbrottet i 20 kap. 2 § som kallas passiv korruption. För bestickning döms den som före, under eller efter en myndighetspersons anställning ger, erbjuder, utlovar eller lämnar något till myndighetspersonen för att denne skall ge gärningsmannen vissa förmåner. Det skall således finnas en koppling mellan förmånen och tjänstemannens agerande så tillvida att tjänstemannen förväntas agera på ett visst sätt på grund av förmånen. För att brottet skall anses fullbordat räcker det med att bestickaren fullbordar rekvisiten i paragrafen genom ett uttalande eller annat handlande, detta oavsett hur motparten som utsätts för lockelsen reagerar.

2 st.: Brottet bedöms som grovt om det rört stora belopp, utförts systematiskt eller om det skett i stor omfattning.

17 kap. 8 §

Paragrafen skyddar rösträtten och straffbelägger vissa handlingar vid omröstningar av olika slag. Omröstningarna kan avse val till allmän befattning eller annan utövning av rösträtt i allmänhet där ingrepp i själva röstningen för att exempelvis hindra den genom att gömma valsedlar straffas. Även där någon på ett otillbörligt sätt påverkar enskilda straffas. Hit kan nämnas att någon lurar annan om när eller var omröstning skall ske eller med hot hindrar annan utöva sin rösträtt eller att köpa röster. Däremot skyddas inte olika debatter, rösträtten i enskilt ärende, överläggningar eller då annans yttrandefrihet kan påverkas, jämför 16 kap. 4 §. 2 st.: Som grovt brott räknas om en valförrättare uppsåtligen räknar fel eller missbrukar sin ställning.

17 kap. 10 §

Skyddsintresset är att någon som har begått ett brott inte skall gå fri därför att ingen vågar anmäla brott. Skyddsobjekten är vittnen och andra än vittnen som hörs av en offentlig myndighet då den gör eller skall göra utredning, i många fall avser detta den som gör anmälan till polis eller annan myndighet. Det är den som tar initiativet till att skaffa någon rätt som skyddas oavsett om det gäller en själv, en viss part eller ett ombud som för talan för annan person. Syftet med övergreppet skall vara att hindra anmälan från att ske och att hämnas en eventuell framtida anmälan.

17 kap. 11 §

17 kap. 12 §

17 kap. 13 §

Då någon krävs på pengar men inte har tillräckligt kan den som kräver pengarna, borgenären, vända sig till Kronofogdemyndigheten och begära att en viss del av den skuldsattes fastighet eller annan egendom vid en eventuell försäljning skall reserveras för att täcka skulden. Denna reserverade egendomen kommer att betraktas som en särskild förmånsrätt och om den skuldsatte säljer, ger bort, pantsätter eller gör så att den reserverade egendomen sjunker i värde kommer den skuldsatte att överträda Kronofogdemyndighetens beslut avseende den reserverade delen av egendomen och därigenom begå brottet överträdelse av myndighets bud.

Hit räknas även kvarstad.

17 kap. 14 §

17 kap. 15 §

17 kap. 16 §

17 kap. 17 §

18 kap. Om högmålsbrott

Skyddsintresset är statens centrala ledning, statsöverhuvud samt de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.

18 kap. 1 §

18 kap. 2 §

18 kap. 3 §

18 kap. 4 §

18 kap. 5 §

18 kap. 6 §

18 kap. 7 §

18 kap. 8 §

19 kap. Om brott mot rikets säkerhet

Skyddsintresset är rikets säkerhet.

19 kap. 1 §

19 kap. 2 §

19 kap. 3 §

19 kap. 4 §

19 kap. 5 §

19 kap. 6 §

19 kap. 7 §

19 kap. 8 §

19 kap. 9 §

19 kap. 10 §

19 kap. 11 §

19 kap. 12 §

19 kap. 13 §

19 kap. 14 §

19 kap. 15 §

19 kap. 16 §

20 kap. Om tjänstefel m. m.

I detta kapitel skyddas medborgarna från felaktig myndighetsutövning.

20 kap. 1 §

Med myndighetsutövning avses offentlig maktutövning där någon fattar ett beslut som kan vara antingen gynnande eller betungande och som i sin tur leder till att någon annan får förmåner, ges rättigheter eller påtvingas skyldigheter. En skillnad görs mellan begreppen "i myndighetsutövning" som avser en tjänsteman samt "vid myndighetsutövning" med vilket avses en person som inte själv är tjänsteman men biträder en som är det. Fast att en tjänsteman fattat ett beslut som varit förenligt med lagens ord eller syfte föreligger det inga hinder att tjänstefelsansvar i vissa fall grundas på att den ansvarige befattningshavaren underlåtit att beakta uttalanden i förarbeten. Då förarbeten kan ha varit underlag för verkställighetsföreskrifter, allmänna råd, riktlinjer eller praxis inom myndigheten. Det räcker däremot inte endast att befattningshavarens beslut varit svårförenligt med lagens förarbeten, se NJA 2005 s. 385.

20 kap. 2 §

Mutbrott kallas även passiv korruption, jämför 17 kap. 7 § och handlar oftast om att en person tar emot en belöning för att göra något som har samband med personens arbete och som den normalt sett inte skulle gjort, tjänsteutövningen är pliktstridig. Det gärningsmannen utför kan ske före, under eller efter en anställning men gärningen måste ha ett samband med tjänsten. Inte bara den aktiva gärningen att ta emot straffas, även den som är passiv och inte tackar nej eller begär om en otillbörlig belöning omfattas. Även den som agerar mellanhand straffas men den mellanhanden levererar mutan till döms för medverkan. Det ställs även ett krav för övergången av mutan där mottagaren måste visa på att belöningen är tänkt att behållas. Belöningen måste även vara otillbörlig och får således inte stå i proportion till gärningen, se NJA 1958 B 6. En person får däremot i tjänsten ta emot något som huvudsakligen inte har ett samband med jobbet och som kanske gjorts på fritiden men gränsdragningen är svår. Både personer anställda i offentlig- och privat tjänst kan begå detta brott men bidrag till politiska partier omfattas däremot inte.

De flesta fallen av mutbrott sker på grund av obetänksamhet eller okunskap och straffet brukar oftast bli böter som när någon i offentlig tjänst i syfte att för affärsförhandlingar i annat land låter sig bjudas på en resa där en stor del av tiden ägnas till förströelse och sightseeing som i RH 1993:74 där ett kommunalråd dömdes till 30 dagsböter. Grova fall handlar oftast om konkurrensfrågor och brottet brukar leda till fängelse som i RH 1996:30 där en direktör på byggnadsstyrelsen fick 200 000 kr för att ge en fastighetsägaren en fördel vid konkurrens med andra bolag, direktören dömdes till åtta månaders fängelse och fastighetsägaren han gjort affärer dömdes för bestickning enligt 17 kap. 7 § till fängelse i 3 månader.

20 kap. 3 §

Paragrafen är subsidiär till annan lagstiftning som bestraffar offentliggörande av uppgifter som inte varit avsedda att röjas, om en person till exempel röjer en hemlighet så att rikets säkerhet hotas kommer respektive stadgande i 19 kap att få företräde. Denna paragraf aktualiseras däremot då någon i samband med att allmänna handlingar ställs till förfogande eller lämnas ut bryter mot ett förbehåll vars syfte är att hindra mottagaren att göra vad den vill med informationen, se 10 kap. 4 § OSL, 10 kap. 13-14 §§ OSL och 12 kap. 2 § OSL.

20 kap. 4 §

20 kap. 5 §

21 kap. Om brott av krigsmän

Bara när landet är i krig är detta kapitel tillämpligt 1 § och endast krigsmän omfattas 3-4 §§.

21 kap. 1 §

21 kap. 2 §

21 kap. 3 §

21 kap. 4 §

21 kap. 5 §

21 kap. 6 §

21 kap. 7 §

21 kap. 8 §

21 kap. 9 §

21 kap. 10 §

21 kap. 11 §

21 kap. 12 §

21 kap. 13 §

21 kap. 14 §

21 kap. 15 §

21 kap. 16 §

22 kap. Om landsförräderi m. m.

Kapitlet omfattar brott mot rikets säkerhet och folkrättsbrott och alla utom 6 § tillämpas då landet är i krig.

23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

Ett brott som finns upptaget i 3-22 kap. är självständiga såtillvida att allt som behövs för att döma någon för ett fullbordat brott står att finna i paragrafen. Straff för brott som däremot finns upptagna i detta kapitel kan inte utläsas bara genom att titta i detta kapitel, utan sker i kombination med detta kapitel och motsvarande brott för det fullbordade brottet i 3-22 kap. I slutet på varje kapitel i 3-22 kap. kan man se om brotten är straffbara enligt detta kapitel. Vad gäller anstiftan och medhjälp som också beskrivs här är de däremot alltid straffbara. Ett brotts utförande är uppdelad i tre faser. Först en inledande planeringsfas, därefter skrider gärningsmannen till verket och hamnar i försöksfasen för att slutligen hamna i fullbordansfasen, detta kapitel behandlar huvudsakligen de två första faserna.

23 kap. 1 §

När någon försökt begå ett brott men inte lyckas, regleras i denna paragraf. Att gärningsmannen kommit så långt att den bara behöver sitta med armarna i kors och se hur effekten av brottet blir fullbordat av sig själv har utfört ett avslutat försök. Man skiljer även mellan tjänliga och otjänliga försök respektive straffritt otjänligt försök. Som exempel kan nämnas en enorm stenbumling som satts i rullning för att krossa det medvetslösa offret som ligger i vägen för stenbumlingen. Om offret typiskt, genomsnittligt, rimligt sett eller om det är sannolikt att offret kommer att krossas så föreligger konkret eller verklig fara. När det föreligger konkret fara för fullbordat brott så utgör detta ett straffbart tjänligt försök. Om däremot en tillfällig omständighet inträffar som utesluter att brottet fullbordas så medför detta trots allt straff för gärningsmannen men beskrivs som ett straffbart otjänligt försök, se NJA 1985 s. 544.

Bedömningen om det föreligger en tillfällig omständighet skall göras ur gärningsmannens synvinkel men om en effekt aldrig skulle kunna inträffa på grund av en djupgående brist i brottsplanen leder detta istället till straffrihet och beskrivs som ett straffritt otjänligt försök, se NJA 1992 s. 679.

Försiktighet måste tillämpas vid bedömning när försökspunkten passeras och den får inte placeras för långt från fullbordanspunkten, att bara förflytta sig till en brottsplats är aldrig att betrakta som ett påbörjat försök, se NJA 1995 s. 405. Betydande förslagenhet och mycket arbete eller planering för att sätta en plan i verket kan leda till straffbart försök. Även vid internationell organiserad brottslighet där olika personer har bestämda uppgifter anses kontakten sinsemellan medlemmarna avseende brottet utgöra att försökspunkten för brottet tidigareläggs, se NJA 1992 s. 679.

23 kap. 2 §

I vissa situationer straffas ett brott under planeringsstadiet.

1 st.: Den som ger någon annan pengar för att dessa skall användas i ett brott eller om någon tar emot pengar för att begå ett brott straffas personen för förberedelse, däremot gäller inte det motsatta. Befattning är ett vidare begrepp än rent fysiskt hålla i något, i NJA 1962 s. 56 dömdes en person för att han gått bredvid en annan vilken burit sprängutrustning i en väska utan att det kunde visas att han hållit i väskan eller utrustningen men där det visats att de båda haft för avsikt att spränga kassaskåp och letade efter en lämplig plats. Typiska brottsverktyg är bland annat datavirus, kartor över en brottsplats, gift, sprängämnen, dyrk och förfalskningsverktyg men även föremål vars syfte är att undgå upptäckt, som rånarluvor.

2 st.: Med stämpling avses att gärningsmannen har någon form av kontakt med en eller flera personer och erbjuder sig eller övertalar någon att utföra ett brott. Att i allmänna ordalag prata om att begå brott är inte straffbart utan det är först när ett beslut om att begå ett brott tas som det blir straffbart. Om brottet inte kommer att kunna utföras för att någon redan från början tänkt luras kan det aldrig bli fråga om stämpling.

23 kap. 3 §

Tillbakaträdandet skall vara frivilligt. Frivilligheten kan bero på att någon övertalar gärningsmannen att låta bli, gärningsmannen avstår då den är rädd för att bli upptäckt eller gärningsmannen rannsakar sig själv och tycker att det man är i färd att göra är moraliskt fel, som i NJA 1943 s. 40 där en man som såg hur rädd en kvinna blev just som han skulle till att begå en våldtäkt ångrade sig och avbröt denna. Vid tillbakaträdande från försök görs en skillnad mellan ett oavslutat försök där gärningsmannen tillbakaträder genom att avbryta sin pågående handling och ett avslutat försök där gärningsmannen måste ingripa och aktivt stoppa fullbordandet av en redan företagen handling. Tillbakaträdande från förberedelse görs genom att gärningsmannen återlämnar föremål den fått eller frivilligt förebygger användning av ett verktyg. Undantag är narkotika där ett återlämnande av narkotikan till den man fått det från utgör befattning med narkotika alternativt transport av narkotika och om man istället förstör denna utgör det skyddande av brottsling, se 2003 s. 361. Däremot ges den som i sådana här fall vill fundera hur den vill göra visst andrum där i föregående rättsfall fyra dagar betänketid ansågs skäligt. Ett tillbakaträdande från stämpling görs genom att gärningsmännen kommer överens om att inte begå något brott medans ett redan fullbordat brott går det inte tillbakaträda från. Som tillbakaträdande räknas däremot inte att en tjuv avbryter ett påbörjat inbrott för att den tror sig ha blivit upptäckt eller den upptäcker att inbrottet blev svårare att utföra än den hade tänkt sig.


23 kap. 4 §

Till medverkan kan de som tillsammans fullbordar ett brott, ett straffbart försök som i 1 §, en förberedelse eller en stämpling enligt 2 § dömas. Begreppet medverkande inkluderar begreppen gärningsman, anstiftare och medhjälpare.

1 st.: Att främja en gärning med råd innebär att någon använder ett psykiskt beteende där personen med verbal uppmuntran eller kroppsspråk visar sig stå vid gärningsmannens sida. Med dåd menas att någon begår en aktiv handling. Ett nästintill obetydligt bidrag till ett brott räknas som medhjälp, se NJA 1963 s. 574 där en man dömdes för medhjälp till misshandel för att han höll gärningsmannens rock. Det ställs däremot som förutsättning även att hjälpen varit behövlig, se SOU 1996:185, s. 193. När ett omhändertagandet sker i omedelbar anslutning till tillgreppet bör medhjälp och inte häleri anses föreligga, se NJA 1949 s. 529.

2 st.: En anstiftare är någon som förmått någon annan att begå ett brott, stämpling enligt 2 § brukar övergå till anstiftan när ett brott påbörjas eller blivit fullbordat. Med medhjälp däremot avses någon som enligt 1 st. främjat ett brott men inte själv utfört det som gärningsman och inte heller endast anstiftat med vissa undantag. Det finns olika nivåer av medverkande där någon som tittar på då ett brott begås inte medverkar, däremot finns det situationer där en person som struntar att anmäla vissa slags pågående brott kan straffas, se 6§. En person som hjälper till i mindre mån, kan undantas från straff eller få straffrabatt, se 5§.

Medelbart gärningsmannaskap avser en person som utåt sett påverkat en annan person att begå brottet och upplevs som anstiftare. Samtidigt som den påverkade kan betraktas som anstiftarens redskap till exempel ett litet barn som inte förstår bättre. Barnet kommer således inte att ses som gärningsman utan vars inflytande barnet står under kommer att betraktas som gärningsman istället.

Konverterat gärningsmannaskap kräver ett specialsubjekt som inte själv utfört brottet men brottet kunde inte ha skett utan specialsubjektets medverkan och den hade även ett särskilt ansvar för att brottet inte fick ske, oftast avser detta myndighetspersoner. Om specialsubjektet själv begår brottet handlar det om utvidgat gärningsmannaskap.

Medgärningsmannaskap innebär att ingen ensam har begått brottet utan det har möjliggjorts av alla tillsammans men det går inte att reda ut vem som har gjort vad. Inledningen till 2 st. läses då som, de som tillsammans inte är att anse som gärningsman döms,.. Alla måste även ha vetskap om varandra och agerat i samråd samt tillsammans, se NJA 1980 s. 606.

Med ordinärt medgärningsmannaskap menas att alla personerna agerat i brottets utförande medan utvidgat medgärningsmannaskap innebär att en person har främjat flera andra i att utföra brottet. Främjaren deltar således inte i brottets utförande men anses så insyltad att personen betraktas som medgärningsman i vilket fall som helst. Hit räknas en kriminell ledarperson in som sett till att sista personen i en kedja utför en order, ledaren har inte själv utfört något men främjat den genom sitt agerande.

23 kap. 5 §

På samma sätt som den som utsatts för påverkan kan få ett mildare eller rentav helt går fri från straff kommer den som utövat påtryckningen att ges ett strängare straff. Med medverkan i mindre mån menas att en person varit mindre delaktig i jämförelse med de andra.

23 kap. 6 §

Paragrafen beskriver brott som utgör negativ medhjälp. Med å färde avses ett brott som påbörjats men inte blivit fullbordat. Förberedelse samt stämpling enligt 2 §, straffbart försök 1 § samt perdurerande brott, brott som består allteftersom tiden går som brott i 4 kap. Om ett brott är straffbart som underlåtenhetsbrott tas det upp i ingångsparagrafen till de osjälvständiga brotten vilken finns med i slutet på 3-22 kap.

23 kap. 7 §

Vissa förmögenhetsbrott som t ex rån i 8 kap. 5 § bestraffar agerande som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne. Denna paragraf modifierar alla brott där gärningsmannens agerande inneburit vinning för en avsedd tredje person.


24 kap. Om allmänna grunder för ansvarsfrihet

Detta kapitel behandlar ansvarsfrihetsgrunder vilka kan betraktas som en ursäkt för ett beteende som i normala fall skulle bedömas vara brottsligt. Det finns två sorters ansvarsfrihetsgrunder. De objektiva där man bedömer hur en viss situation objektivt sett är utan att ta ställning till personens tankar och känslor beskrivs i 1-4, 7 §§. En subjektiv ansvarsfrihetsgrund däremot tar hänsyn till gärningsmannens tankar och känslor och återfinns i 6, 8-9 §§.

Då gärningsmannen misstagit sig avseende en situation kan det föreligga en putativ ansvarfrihetsgrund med vilket menas att gärningsmannen inte anses ha uppsåt till brottet, däremot kan gärningsmanen dömas för ett oaktsamhetsbrott.

24 kap. 1 §

Denna paragraf tar upp rätten att försvara sig i olika situationer mot ett redan påbörjat eller nära förestående brottsligt fysiskt angrepp (första punkten). Huvudregeln är att våld kan bemötas med lika våld. Det får inte avse hämnd mot ett tidigare redan avslutat angrepp. Notera att psykiskt angrepp inte omfattas av nödvärnsrätt -- man får aldrig slå någon som retas. Rätt till nödvärn föreligger i princip inte när två eller flera personer kommit överens om att "göra upp", om inte någon av dem övergår till angrepp som ligger klart utanför ramen för vad som i sammanhanget får anses vara förutsatt pga. samtycke eller social adekvans.

Under andra punkten beskrivs vad någon som utsatts för brott kan göra under bar gärning. Det rör situationer då en tjuv påträffas på brottsplatsen, flyr och kontinuerligt jagas ikapp. Det gäller även situationer då man letar efter tjuven, om detta pågår under kortare tid än några minuter, se NJA 1994 s. 48. Vid en sådan situation får den brottsdrabbade både återta det stulna (tredje punkten), men även hålla kvar tjuven tills polisen kommer, se 24 kap. 7 § RB.

Samma gäller då någon försöker eller lyckats bryta sig in någonstans (tredje punkten). Då någon är gäst får denne stanna kvar tills man blir uppmanad att ge sig av, gör inte gästen detta får gästen avlägsnas med det våld som krävs. Denna sista punkt omfattar även ovälkomna gäster samt åtminstone tomten runt ett hus, se NJA 1978 s. 356.

Så länge som den nödvärnsberättigade i sin våldsanvändning inte passerar gränsen för vad som är uppenbart oförsvarligt, så begår denne inte ett brott. Denna försvarlighetsbedömning görs genom att väga in det angripnas beskaffenhet och dess betydelse samt omständigheterna i övrigt. Hit räknas bland annnat de inblandade personernas kroppsvikt, kunskaper om kampsport, upphetsning, förekomst av allvarliga hotelser och, om det är ett konkret eller akut hot, det använda våldet samt förutsebara skaderisker. I NJA 2005 s. 237 bedömde HD att förhållanden på platsen, möjligheten att bege sig från brottsplatsen, möjligheten att kalla på hjälp, möjligheten att använda mindre våld samt möjligheten att rikta våldet mot mindre vitala delar spelade roll. Om man kommer fram till att den som åberopar nödvärn använt för mycket våld, får en bedömning göras av omständigheter i 6 § (nödvärnsexcess) och om personen passerat även den gränsen så bedöms handlandet som brottsligt. Även om våldet resulterat i angriparens död kan nödvärnsrätten gälla, beroende på omständigheterna. Åklagaren har bevisbördan för att någon nödvärnsrätt inte förelegat. Till skillnad mot normala fall räcker det dock att åklagaren kan visa att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad eller orimlig.

24 kap. 2 §

Denna paragraf reglerar hur mycket våld som får användas vid en situation mot någon som redan är frihetsberövad. Huvudsakligen handlar det om anhållna, häktade, intagna på kriminalvårdsanstalt, redan gripna eller omhändertagna berusade personer vid situationer där ordning skall upprätthållas eller förhindra rymning. Däremot regleras situationer då någon skall frihetsberövas av 10 § Polislag (1984:387). Ett återställande av ordningen omfattar även oriktat våld som ibland kallas för passivt motstånd, se NJA 1971 s. 245 där en redan gripen person vägrade flytta på sig. Våldet som får användas enligt denna paragraf skall vara försvarligt och innebär att våld får användas när det behövs och om det går att lösa olika sätt skall den minst ingripande metoden användas.

24 kap. 3 §

24 kap. 4 §

En nödsituation föreligger då någon riskerar dö, lida person- eller egendomsskada eller då något annat intresse föreligger som generellt sett anses vara skyddsvärt. I NJA 2000 s. 302 bedömdes naturskydd inte utgöra sådant intresse av betydelse. Vid en nödsituation där det är upp till myndigheter att ingripa får inte privatpersoner träda in, exv vid polisingripande eller brandkårsutryckning om det inte finns starka skäl till ingripandet. Det måste finnas ett behov för nödhandlingen, den måste avse att avhjälpa nöden. Att i preventivt syfte undanröja en eventuell framtida nödsituation har ansetts oförsvarligt, se NJA 2004 s. 786. Det som räddas skall vara mer värt än det som skadas och faran skall inte kunna avvärjas på något annat sätt, se NJA 1988 s. 495 där det förstörda var mångdubbelt mer värt än det som riskerade förstöras. Det är alltid oförsvarligt att döda en annan människa och om handlingen är oförsvarlig utgör den ett brott.

24 kap. 5 §

Om någon tillgriper nödvärn 1 §, laga befogenhet att bruka våld 2 §, laga befogenhet att bruka våld vid myteri 3 §, nöd 4 § eller handlar enligt 10 § Polislag (1984:387) får vem som helst hjälpa personen och i så fall omfattas den hjälpande av samma förutsättningar för hur mycket våld som får användas. Om den utsatte använder för mycket våld så kan den som hjälper till straffas enligt regler om medverkan enligt se 23 kap. om inte den medverkande kan finna en ursäkt för att ha tagit i för mycket enligt 6 §.

24 kap. 6 §

Om någon använder mer våld än vad som är tillåtet enligt 1-5 §§ så har personen ytterligare en möjlighet att undkomma ansvar ifall den svårligen kunde besinna sig. Ett urval bedömningsgrunder för nödvärn togs upp i NJA 2005 s. 237 där hur faran upplevdes av den angripne, tiden som stått till förfogande för övervägande, den angripnes individuella egenskaper, avsikten med ett möte och om det finns risk att vara förberedd på handgripligheter och om man förberett mötet genom att beväpna sig. Om det avser egendom av betydande värden, den angripne är yrvaken och har svårt att tänka på hur handla, den angripne kan räkna med att angriparen har ett vapen, se NJA 1994 s. 48. Även berusning där någon tappar besinningen kan verka i den angripnes favör. I NJA 2009 s. 234 togs hänsyn till att den tilltalade i en nödvärnssituation inte förmått tänka eller handla rationellt på grund av rädsla i samband med att den utsattes för ett överraskande knivangrepp. HD bedömde den tilltalades 22 slag med en hammare mot gärningsmannens huvud där flera av slagen utdelats efter att gärningsmannen inte längre utgjorde något hot falla inom begreppet svårligen kunde besinna sig. Varje part döms för det våld som den utövat eller försökt utöva helt oberoende av vem som rent faktiskt inlett våldsutövningen, se NJA 2005 s. 237.

24 kap. 7 §

Från ansvar går nästan alla fria som har fått samtycke till en viss gärning, ingen kan någonsin ge sitt samtycke till att bli dödad, se NJA 1979 s. 802. Olika aktiviteter har olika grader av samtycke men i de flesta fall går en gräns vid ringa misshandel och att det uppstår smärta. Ett samtycke måste vara frivilligt, allvarligt menat, omfatta hela gärningen och den som samtycker skall inse samt vara kapabel inse vad det är den samtycker till. Det finns olika slags samtycke, det vanliga samtycket där någon säger ja samt det tysta där någon med sitt beteende visar att den ger sitt samtycke leder båda till straffrihet. Det hypotetiska samtycket där gärningsmannen tror skulle fått samtycke om den hade frågat och det efterföljande samtycket där den istället inte tror någonting utan väntar med att fråga efter att ha agerat. Dessa båda leder till straff om den det berör inte ger sitt samtycke då den tillfrågas och till straffrihet om den ger sitt samtycke. Slutligen finns det putativa samtycket vilket innebär att gärningsmannen missförstod en situation och redan tror sig ha fått ett samtycke kan det leda till att gärningen straffas som ett oaktsamhetsbrott.

24 kap. 8 §

24 kap. 9 §

Villfarelse kan delas in i tre kategorier. Straffrättsvillfarelse som även kallas för egentlig rättsvillfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och faktisk villfarelse. Straffrättsvillfarelse innebär att missuppfattningar och okunskap om en straffbestämmelse inte skall leda till ansvarsfrihet om det inte var så att regeln inte kunde förstås på grund av felaktig publicering, det saknades möjlighet att få reda på det rätta innehållet samt att personen inte varit oaktsam. Det kan även avse ett otydligt straffbud eller felaktigt besked från en myndighet. De båda andra leder däremot till ansvarsfrihet och i båda fallen vet personen vad som är rätt och fel men vid oegentlig rättsvillfarelse vet personen inte vet hur regeln tillämpas och vid faktisk villfarelse är vissa förutsättningar inte som personen tror.

25 kap. Om böter m.m.

Innehåller regler om böter och viten och det finns tre slags böter. Dagsböter anpassas till den dömdes inkomst, penningböter är ett fast belopp och normerande böter baseras på en särskild beräkningsgrund.

25 kap. 2 §

Dagsböter är olika stora för olika personer då den baseras på den åtalades ekonomiska förhållanden, hit hör inte bara den åtalades inkomster utan hänsyn tas även till andra personer i hushållet där ett skäligt resultat skall uppnås så att ingen i hushållet drabbas hårdare än en ensamstående med samma inkomst, se NJA 1991 s. 692.

25 kap. 3 §

Penningböter avser ett fast belopp som är lika för alla.

25 kap. 4 §

Normerande böter hör ihop med dagsböter såtillvida att även storleken på dessa kan variera, men skillnaden är att det är andra omständigheter än de som räknas upp i 2 § som är avgörande. Beräkningsgrunder kan utgöras av antalet kilowatt i motorerna på ett fiskefartyg som i 41 § 2 st. fiskelag (1993:787)

25 kap. 7 §

Böter som betalas går till staten inte till målsägande eller annan person.

25 kap. 8 §

Den nuvarande ordningen med bötesförvandling är i första hand inriktad på personer som kan betala sina böter men som genom olika slags illojala åtgärder gjort sig oåtkomliga för indrivning och av tredska underlåter att betala böterna, se NJA 2012 s. 22. Även personer som ständigt återfaller i bötesbrottslighet men som saknar vilja eller förmåga att betala utan att illojala åtgärder kan styrkas omfattas, se NJA 2012 s. 22. Syftet är att motverka att bötfällda som saknar betalningsförmåga i praktiken blir immuna mot bötesstraff, se NJA 2012 s. 22. Vissa bedömningsgrunder rdogörs i NJA 2012 s. 22 p. 8, 10-12. Enligt 35 kap. 7 § bortfaller böter efter att det gått fem år från att dom vunnit laga kraft. I fråga om ordningsbot räknas tiden från dagen för godkännandet av ordningsboten 48 kap. 3 § RB.

26 kap. Om fängelse

Här återfinns regler för att döma någon till fängelsestraff. Vid bedömningen tas hänsyn tas till gärningsmannens ålder, se 1 kap. 6 §, 29 kap. 7 § och 30 kap 5 §. Om det avser flera brott se 30 kap. 2 § eller återfall i brottslighet 30 kap. 4 § st. 2, 29 kap. 4 § och 26 kap. 3 §. Den som är under 21 år får inte dömas till livstidsstraff, se 29 kap. 7 §. Blankettstraffstadgande med fängelse i straffskalan tillämpas inte ifall det härrör från förvaltningsmyndighets eller kommuns föreskrift. och kommuner, se NJA 2008 s. 567.

26 kap. 1 §

En person under 21 år kan ej dömas till livstids fängelse, se 29 kap. 7 §.

27 kap. Om villkorlig dom

27 kap. 1 §

När unga förstgagångsförbrytare eller unga med liten kriminell bakgrund begått ett enstaka förmögenhetsbrott och valet står mellan villkorlig dom eller fängelse, kan inte hänsyn till allmän laglydnad ensam utgöra grund för fängelse., se NJA 1987 s. 704.

28 kap. Om skyddstillsyn

28 kap. 2 a §

Antalet timmer samhällstjänst reflekterar längden på fängelsestraffet om det dömts ut där 40 timmar motsvarar första månaden, för varje ytterligare månad ökas samhällstjänsten med 20 dagar till maximala 240 dagar som motsvarar 11 månaders fängelse, se NJA 2008 s. 359.

28 kap. 3 §

Starka allmänpreventiva skäl bör föreligga för domstolen för att förutom att döma till skyddstillsyn beröva den tilltalade friheten, se Juu 1978/79:38 s 47. Genom möjligheten att kombinera skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp till tre månader bör ett långvarigt frihetsberövande kunna undvikas och då främst vad gäller unga lagöverträdare, se NJA 1982 s. 17. Har en skyddstillsyn förenats med fängelse ska vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den utdömda fängelsepåföljden anses som en del av skyddstillsynen, se prop. 1997/98:96. Enda möjligheten att skärpa skyddstillsynen är genom att den kombineras med böter enligt 2 §, se NJA 1982 s. 17. Endast om starka allmänpreventiva skäl talar för det ska unga förstagångsförbrytare som begår enstaka förmögenhetsbrott dömas till fängelsestraff, se NJA 1982 s. 17. Ett brott som inte tyder på någon särskild förslagenhet och där stölden framstår som en isolerad företeelse kan inte anses så svårartad att fängelse vare sig som huvudstraff eller i syfte att skärpa en skyddstillsyn är nödvändigt av allmänpreventiva skäl, se NJA 1982 s. 17.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

Påföljdsbestämning är indelad i tre moment. Först fastställs straffvärdet genom att filtrera omständigheterna genom 1-3 §§ i den ordningen, därefter genomförs ett påföljdsval 29-32 kap där 30 kap. 4 § är ett viktigt vägskäl innan en slutlig straffmätning i 4-7 §§ görs. Som huvudregel gäller att åklagaren har att styrka bevisning, inklusive försvårande och andra omständigheter till den tilltalades nackdel. Om den tilltalade endast förnekar utan motivering eller lämnar helt verklighetsfrämmande berättelse anses åklagarens bevisning styrkt.

För straffvärdebedömningen skall omständigheterna vid brottet alltid vara avgörande och vissa omständigheter av särskild betydelse har uppräknats i 29 kap 1 § 2 st. Mer konkreta exempel har angetts i 2 och 3 §§. I förarbetena, se bl.a. prop 1987/88:120, betonas att endast de viktigaste inslagen har angetts a. prop. s. 80.

29 kap. 1 §

1 st.: Vid straffvärdebestämning har domstolen först att ta reda på vad lagrummet för det brott en person står åtalad för anger som straffskala, den konkreta straffskalan. Därefter skall straffvärdet enligt 1 st. fastställas genom en enhetlig rättstillämpning med vilket menas att domare inte får sätta egna värderingar till grund för vad som utgör ett allvarligt brott utan måste tillämpa detta kapitel, vägledning i praxis samt 25-26 kap. för att bestämma straffet. Lägg märke till att straffskalan sträcker sig från 100 kr i böter till livstids fängelse, allt annat är endast påföljder och inte straff, se 1 kap 5 §.

2 st.: Endast de objektiva omständigheterna som täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet skall beaktas vid straffmätningen. Om det avser flera brott skall en gemensam påföljd väljas där utgångspunkten är det svåraste brottet till vilken en viss del av övriga brott läggs på.

29 kap. 2 §

Uppräkningen är någorlunda uttömmande. Paragrafen bör användas med försiktighet. Vissa brott är gradindelade som ringa-, normal- och grova brott. De för brottet gradindelande omständigheterna kallas brottsinterna faktorer och får inte återigen användas som straffvärdehöjande faktorer. Anledningen är att det orsakar en dubbelbestraffning, inte heller får de medföra att straffmaximum passeras. En försvårande omständighet pga. oaktsamhet bör sällan verka försvårande på uppsåtligt brott.

p. 1: Försöks-, förberedelse- och stämplingsbrott räknas in här.

p. 2: Gärningsmannen skjuter skarpa varningsskott förutom att hota samt orsakar omfattande eller omotiverad förstörelse vid inbrott.

p. 3: Brott riktade mot barn, handikappade, gamla

p. 4: Kriminalvårdare som hjälper intagna med smuggling in till anstalt, anställd stjäl från arbetsplats.

p. 5: Barn eller personer i trångmål utnyttjas

p. 6: Organiserad narkotikaförsäljning, stor omfattning av bordellverksamhet, olagliga spelklubbar. Särskilt planlagd serie av brott som inte alla nödvändigtvis varit samma men ingått i en gemensam brottsplan i syfte att uppnå ett för brotten gemensamt mål, jmf 4 § som även avser upprepning av brott med självständiga syften.

p. 7: Brott riktade mot någon under 18 år eller mot en närstående till barnet.

29 kap. 3 §

Uppräkningen är inte uttömmande och tar upp omständigheter vilka kan leda till strafflindring. Det finns större frihet att beakta andra förmildrande omständigheter än de uppräknade, jämfört med 2 §. Det finns utrymme beakta goda avsikter och hedervärd handling.

p. 1: Avser provokation där en person hetsas eller retas till att agera.

p. 2: En person som inte självförvållat är starkt deprimerad, upprörd eller lider av någon annan sjukdom. Notera att både allvarlig psykisk störning och psykisk störning omfattas.

p. 3: Den unga personen ska jämfört med andra personer i samma ålder ha en lägre mognadsgrad och därför inte förstå bättre. Det är inte att betrakta som en allmän ungdomslindring utan då ska 7 § tillämpas.

p. 4: Agerande av barmhärtighet som exempelvis dödshjälp räknas hit.

p. 5: När helst någon agerat med hjälp av en ansvarsfrihetsgrund i 24 kap. men passerat det tillåtliga.

29 kap. 4 §

Här handlar det dels om hur många brott, hur svåra brott, brottens sammansättning samt hur lång tid som förflutit mellan brotten. Liknande brott under en kort tid är mindre allvarligt än olika brott under en lång tid. Slutligen gör rätten en rimlighetsbedömning, se RH 2006:49. Däremot får inte rätten beakta gärningsmannens yrkestillhörighet vid straffmätningen, se NJA 1987 s. 459.

29 kap. 5 §

Punkterna behandlar omständigheter som förutom straffet belastar gärningsmannen på ett negativt sätt och tillämpas med försiktighet.

p. 1: Skadan skall vara bestående lyte och men. Invalidisering eller bestående hjärnskador efter narkotikabrott.

p. 2: Gärningsmannen visar ånger och försöker återställa vad den orsakat. Även omständigheter som räknas upp i 23 kap. 3 §. Att den tilltalade däremot betalar skadeståndet i enlighet med lagakraftvunnen dom utgör inget sådant skäl, se NJA 1997 s. 652.

p. 3: Gärningsmannen går frivilligt till polisen och erkänner. Personen får däremot inte ha ångrat sig för att den plötsligt blev upptäckt.

p. 4: Personen som utvisas måste lida men, det måste finnas någon anknytning till landet. Även anknytning till stat inom Schengensamarbetet kan tas i beaktelse, se NJA 2001 s. 500.

p. 5: Med hinder avses någon som även om de har kvar anställningen inte kan arbeta exv då någon som i jobbet kör bil förlorar körkortet eller indragen yrkeslegitimation. Omplacering se p. 8.

p. 6: Huvudsakligen personer över 65 år.

p. 7: Fyra år anses vara lång tid.

p. 8: Omständigheterna skall belasta gärningsmannen på ett tungt vis, liknande de i p. 1-7 och drabba gärningsmannen personligen och bero på att gärningsmannen får ett straff. Hit räknas omständighet som förverkande av fordon jämlikt 7 § Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och om en arbetstagare omplaceras på grund av brott. Utanför bestämmelsen faller däremot situationer där en brottsutredning tagit lång tid eller om en tilltalad på grund av samarbetssvårigheter lämnat sin anställning, se NJA 1997 s. 652.

29 kap. 6 §

Påföljdseftergift innebär att den åtalade döms för brottet men slipper någon påföljd.

29 kap. 7 §

Ungdomsrabatt som innebär strafflindring ges till den som var under 21 år vid gärningen. Gärningsman som var under 18 år vid gärningstillfället får dömas till fängelse om det föreligger synnerliga skäl, se 30 kap. 5 §. En gärningsman som är under 15 år får aldrig dömas till fängelse, se 1 kap. 6 §.

En 15 åring döms till 1/5 av det straffet en vuxen person ges, 16 år 1/4, 17 år 1/3, 18 år 1/2, 19 år 2/3, 20 år 3/4, se NJA 2000 s. 421 där förvisso införandet av en allmän regel inte accepterades av HD, men som ändå alla tillämpar. Samma tillämpning ska göras vad gäller bötesstraff och i åldersgruppen 18-20 år så är 120 dagsböter högsta straff, se NJA 2012 s. 16.

30 kap. Om val av påföljd

30 kap. 1 §

1 st.: I kombination med 1 kap. 5 § får man att fängelse är ett svårare straff än böter och svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. I NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 har HD konstaterat att skyddstillsyn är en svårare påföljd än villkorlig dom.

2 st.: Sluten ungdomsvård är att jämställa med fängelse enligt 32 kap. 5 § i svårighetsgrad.

30 kap. 2 §

Villkorlig dom kombineras generellt sett med böter, se 27 kap. 2 § och 30 kap. 8 §, sådan kombination utgör inte en straffskärpning. Skyddstillsyn kan däremot göras strängare genom att kombineras med böter, se 30 kap. 10 §. Skyddstillsyn får kombineras med fängelse men i så fall inte utdöma böter, se 28 kap. 3 § utöver vissa kombinationer för unga lagöverträdare. Samhällstjänst och kontraktsvård är inga påföljder utan föreskrifter och kan kombineras utan att överträda paragrafen.

30 kap. 3 §

30 kap. 4 §

Inte förrän ett fängelsestraff kommer upp till ett år eller mer skall en person dömas till fängelse, fängelse skall vara sista alternativet och kriminalvård i frihet skall föredras. Samtidigt får man även beakta hur ingripande en alternativ påföljd är för den tilltalade om den inte döms till fängelse där skyddstillsyn är det alternativ som står närmast till hand före fängelse och det kan i sin tur kombineras med böter som gör det lite mer ingripande, se 1 § för hur allvarliga olika påföjder bedöms vara. Undantaget är artbrott för vilket fängelse alltid skall följa.

HD uttalade i NJA 1982 s. 17 att det råder en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedbrytande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för dem som straffas och att den inställningen ligger bakom flera ändringar i BrB:s påföljdssystem varigenom HD hänvisade till prop 1980/81:44 s. 9. Med denna förutsättning som stöd uttalade HD att som en grundläggande princip vid påföljdsval får anses gälla att frihetsstraff så långt möjligt bör undvikas, framför allt när det är fråga om unga lagöverträdare.

30 kap. 5 §

30 kap. 6 §

För att det skall anses föreligga synnerliga skäl för fängelse krävs att straffet hamnar på ca fyra år eller mer och att den tilltalade (1) saknar behov av psykiatrisk vård eller (2) endast har ett begränsat behov. Fängelse kan dömas ut om ett mycket allvarligt brott begåtts under påverkan av ett hastigt övergående psykostillstånd eller när den tilltalade själv har vållat sitt tillstånd genom rus. Synnerliga skäl kan då föreligga trots att straffvärdet understiger riktvärdet fyra år. Det är däremot förbud mot att döma till fängelse då den tilltalade utan eget vållande saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.

30 kap. 7 §

7-8 §§ beskriver omständigheter som kan beaktas som särskilda skäl för villkorlig dom som alternativ till fängelse.

Villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla i brott. Jämför 9 § återfalla - fortsatt. Domstolen har här att bedöma dels den dömdes uppriktighet vad gäller återfalla/fortsätta med brottsligheten, vad det var för brott personen begått, om personen sedan polisingripandet som lett till åtalet blivit misstänkt eller gjort sig skyldig till nya brott, se NJA 2008 s. 359.

30 kap. 8 §

se 7 §.

30 kap. 9 §

9-11 §§ beskriver omständigheter som kan beaktas som särskilda skäl för skyddstillsyn som alternativ till fängelse.

Skyddstillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att den kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Jämför 7 § fortsatt - återfalla, samt bedömningsgrunder som även omfattar skyddstillsyn.

30 kap. 10 §

se 9 §.

30 kap. 11 §

se 9 §.

31 kap. Om överlämnande till särskild vård i vissa fall

32 kap. Om överlämnande till särskild vård för unga

32 kap. 5 §

1 st.: Sluten ungdomsvård är att jämställa med fängelse i svårighetsgrad.

33 kap. Om avräkning av anhållnings- och häktestid m. m.

34 kap. Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

34 kap. BrB är tillämpliga i alla instanser, se NJA 1994 s. 143.

34 kap. 1 §

1 st. 1 p.: Med (den tidigare utdömda påföljden) avses även en mellankommande dom avseende ett annat brott än det brott som prövats i samband med ett överklagande från en lägre instans till högre, se NJA 2010 s. 3.

34 kap. 3 §

1 st.: Här återfinns asperationsprincipen, se även 29 kap. 1 § 1 st. Principen innebär att rätten vid situationer då flera brott begåtts får döma till ett straff som motsvarar det straff som skulle dömts ut om hela brottsligheten bedömts i ett sammanhang, se NJA 2009 s. 485 I. Ifall en bedömning av brotten i ett sammanhang skall ske beror på vilken kategori av brott som är aktuell, det tidsmässiga sambandet mellan brotten men även andra samband mellan brotten kan bli aktuella, se NJA 2008 s. 359.


2 st.: Vid flera brott får den enligt 26 kap. 2 § tillämpliga straffskalan användas där beroende på ett brotts maximistraff ytterligare tidsökning får ges enligt 26 kap. 2 § p. 1-3, se NJA 2008 s. 359.

35 kap. Om bortfallande av påföljd

36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

37 kap. Om nämnderna

38 kap. Rättegångsbestämmelser m.m.