SFS/1972:207

Hoppa till: navigering, sök

Skadeståndslagen (SkL) handlar huvudsakligen om skadeståndsanspråk som uppstår utan att det finns ett avtalsförhållande mellan parterna (utomobligatoriskt skadestånd).

1 kap. Inledande bestämmelser

1 kap. 1 §

Paragrafen anger att lagen är dispositiv, och endast används när det inte finns någon annan lag, princip eller avtal som säger något annat.

1 kap. 2 §

Definition av ren förmögenhetsskada.

2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

2 kap. 1 §

Denna s.k. culparegel är huvudregel i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. En sakskada kan ge rätt till ersättning för ekonomisk skada. Vid personskador även för ideell skada. Däremot gäller regeln inte ren förmögenhetsskada, som istället regleras i 2 § (undantag för stat och kommun finns i 3 kap. 2 §).

2 kap. 2 §

Bestämmelsen kan inte tolkas e contrario: Även andra skador som vållas genom brott ska ersättas. Istället är bestämmelsen en utvidgning från skadeståndsansvaret i 1 §.

2 kap. 3 §

Kränkning är en ideell skada som inte kräver att fysisk skada uppkommit, psykisk skada är i sig självt nog. Trots att kränkningen kräver ett brott i grunden är det inte nödvändigt att skadevållaren dömts för brottet. Det krävs dock att kränkningen är särskilt riktad mot en eller några specifika personer, inte en obestämd grupp av människor (exempelvis anonyma människor i en stor byggnad) för att bestämmelsen ska aktualiseras. Kränkningen ska bedömas objektivt, inte utifrån den kränkta personens uppfattning. Vidare information om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. 6 §.

2 kap. 4 §

Paragrafen reglerar barn och ungdomars skadeståndsansvar. Dessa har ett visst eget skadeståndsansvar men normalt inte lika vitt som vuxnas. Istället görs en skälighetsbedömning där ansvaret anpassas utifrån de faktorer som listas i bestämmelsen, och hur de spelar in i den individuella situationen. Högsta Domstolen har även slagit fast att det inte går att låta barn leva i en bubbla, olyckor kommer att ske när barn leker och allt sådant beteende kan därför inte vara skadeståndsgrundande (se bland annat NJA 1976 s. 458 "Korkbössan").

Om barnet är försäkrat spelar stor roll, och skadestånd ska normalt betalas ut åtminstone så långt som försäkringen täcker det så länge barnet vållat skadan (det vill säga utan att jämkas).

Föräldrar kan bli solidariskt skadeståndsskyldiga för skada på grund av brott som barn orsakar upp till och med ett visst maxbelopp, se 3 kap. 5 § . År 2012 låg maxbeloppet på ca 8 500 kr.

2 kap. 5 §

Paragrafen liknar 4 §, men här rör det istället personer som lider av en psykisk störning. Allvarlig psykisk störning är framför allt psykotiska störningar.

Det är viktigt att notera att "annan psykisk störning" inte får vara självförvållad: exempelvis frivillig, tillfällig berusning. Om någon däremot lurat i en annan person alkohol eller narkotika är situationen inte att anse som självförvållad även om den är tillfällig.

2 kap. 6 §

Underlåtenhetsbrott behandlas inte alltid likadant i skadeståndsrätten och straffrätten.

3 kap. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna

3 kap. 1 §

Här stadgas det så kallade principalansvaret: Arbetsgivares ansvar för skador arbetstagare orsakar i tjänsten. Paragrafen rör även stat och kommun i de fall det inte rör myndighetsutövning.

Eget vållande från arbetstagarens sida krävs för att arbetsgivaren ska ansvara, men vad som krävs för att arbetstagaren ska anses vårdslös skiftar från tjänst till tjänst. Ett arbete som innebär stor skaderisk och som har tydliga säkerhetsföreskrifter (exempelvis arbete med tunga maskiner) ställer hårdare krav på arbetstagaren än en tjänst med större inslag av individuella bedömningar och avvägningar (exempelvis läkare).

Det krävs vidare att skadan vållas i tjänsten. Det innebär i princip allt som sker i arbetsgivarens lokaler under arbetstid (vanligen även skador som inträffar under exempelvis kaffepauser eller liknande) och även utanför lokalen när det har direkt samband med tjänsten. Däremot ansvarar arbetsgivaren inte för sådant som klart ligger utanför arbetstagarens arbetsuppgifter (exempelvis en trädgårdsmästare som hjälper en kund med dennes datorproblem och då orsakar en skada på datorn). HD har dock klargjort att begreppet "i tjänsten" ska tolkas så extensivt som möjligt.

Om det är svårt att avgöra vem som ska anses vara arbetsgivare (till exempel vid uthyrning av maskiner, där en maskinförare så att säga ingår i hyran) anses den vara arbetsgivare som har störst inflytande över att styra och övervaka arbetet.

Det krävs en brottslig handling för att en arbetsgivare ska bli ansvarig för ren förmögenhetsskada (2 p.). Det innebär att en arbetsgivare exempelvis inte ansvarar för att en arbetstagare genom vårdslöshet råkar orsaka en kund förlust av en framtida intäkt. Om arbetstagaren istället lurar kunden genom exempelvis bedrägeri, ansvarar dock arbetsgivaren för skadan.

Brottsliga handlingar är normalt endast arbetsgivarens ansvar om det har koppling till tjänsten. En dörrvakt som hamnar i diskussion med en gäst i entrén och misshandlar denne är normalt arbetsgivarens ansvar. En servitris som misshandlar en förbipasserande flanör är däremot vanligtvis inte det.

Arbetstagaren kan också ha ett eget ansvar för skador som vållas i tjänsten, men det ansvaret regleras istället i 4 kap. 1 §.

I 6 kap. 5 § listas några kategorier som likställs med arbetstagare.

3 kap. 2 §

Viktigt att hålla i minnet är att den här paragrafen bara gäller vid myndighetsutövning det vill säga när det allmänna på något sätt utövar makt mot en person. Paragrafen är inte tillämplig på exempelvis allmän service från myndighetens sida.

Lägg märke till att även ren förmögenhetsskada ersätts, till skillnad från den vanliga culparegeln i 2 kap. 1 §.

Ett utökat ansvar finns i viss speciallagstiftning så som exempelvis i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder där fel eller försummelse inte krävs för att ersättning ska utgå.

(Det allmänna har ju dock ett vanligt principalansvar för sina arbetstagare också, enligt 1 §, det vill säga samma ansvar som alla arbetsgivare. 2 § är en utvidgning av ansvaret, och paragrafen ersätter därför inte det vanliga principalansvaret).

3 kap. 3 §

Till skillnad från 2 § rör den här paragrafen inte myndighetsutövning utan råd och upplysningar. För att ersättning ska utgå då krävs mer än vid myndighetsutövning, nämligen särskilda skäl. Paragrafen är endast tillämplig på myndigheter och inte exempelvis statliga bolag. Den information som lämnats från myndigheten måste vidare vara felaktig (och inte bara exempelvis dålig eller bristfällig).

Vad som ska anses som särskilda skäl diskuterades i förarbetena och särskild vikt ska vid bedömningen läggas på om informationen är särskilt riktad till den skadelidande, exempelvis genom skriftligt meddelande eller en särskild muntlig uppmaning. Enkla, allmänna svar på telefon och generella råd på en hemsida eller liknande hamnar förmodligen inte under den här paragrafen.

Ersättning kan utgå enligt 1 § i fall där råden kanske inte varit felaktiga per se men där exempelvis viktig information utelämnats, om personalen på myndigheten ifråga agerat vårdslöst. Viktigt att lägga märke till då är dock att ersättning enligt 1 § inte utgår för ren förmögenhetsskada vilket det ju gör enligt denna paragraf.

3 kap. 6 §

Observera att bestämmelsen bara gäller sakskador. "Försäkringsmöjligheter" innebär att en skadelidande kan anses vårdslös om denne inte försäkrat ett objekt som vanligtvis försäkras, och får då stå en del av kostnaden för skadan själv.

3 kap. 8 §

Bestämmelsen talar om att skadeståndslagen i detta hänseende är subsidiär till trafikskadelagen.

3 kap. 10 §

Paragrafen reglerar vad som är rätt domstol i de fall som anges i den här bestämmelsen. I övriga fall gäller de vanliga forumreglerna.

4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar

4 kap. 1 §

Paragrafen används sällan, då det för att arbetstagaren ska ansvara för skada som orsakats i tjänsten krävs "synnerliga skäl": ett undantag från huvudregeln att arbetsgivaren ansvarar. Synnerliga skäl föreligger i situationer där det inte är rimligt att låta arbetsgivaren ansvara, och exempel på sådana situationer kan (men behöver inte) vara vid grövre brott eller grovt eller upprepat culpöst handlande. Man måste alltså bedöma i den enskilda situationen om det finns synnerliga skäl eller inte. Arbetstagarens ställning (exempelvis om denne har arbetsledande uppgifter eller särskilt ansvar för något specifikt) kan spela in i bedömningen, likaså om arbetstagaren har en ekonomiskt stark position jämfört med arbetsgivaren.

Föreligger inte en sådan situation ansvarar istället arbetsgivaren enligt 3 kap. för den skada arbetstagaren orsakar.

5 kap. Skadeståndets bestämmande

Kapitlet reglerar vad som ersätts och hur det ska värderas.

5 kap. 1 §

Bestämmelsen rör alltså bara personskador och kompletteras av 2-5 §§. Ideella skador ersätts oftast genom schablonbelopp, medan ekonomiska skador så långt det är möjligt ska ersättas så skadan täcks fullt ut.

Ett problem kan uppstå när det gäller konkurrerande skadeorsaker. Huvudregeln är att ersättning bara ska utgå för den del av skadan som är beroende av skadevållarens handlande, men det kan ibland vara svårt att hålla isär vilken handling som orsakat vilken skada. Man brukar också säga att "skadevållaren får ta den skadelidande som denne är" (även kallat the thin skull rule) vilket innebär att om den skadelidande på grund av exempelvis annan (tidigare) sjukdom eller skada drabbas extra hårt av skadevållarens agerande får skadevållaren ändå ansvara för hela skadan, trots att den är mer omfattande än vad man normalt skulle kunnat vänta sig.

5 kap. 2 §

Tredje punkten i första stycket reglerar ersättning till anhörig som drabbas av psykisk chock på grund av dödsfallet.

5 kap. 6 §

Bestämmelsen rör bara kränkning och hör ihop med bestämmelsen i 2 kap. 3 §. Det är viktigt att veta att trots att ersättning utgår för exempelvis personskada så kan det också utgå för kränkning. Kränkningen är alltså frikopplad från övriga skador och ersätts separat.

När man bedömer kränkningens omfattning utgår man från hur händelsen typiskt skulle uppfattas (med hänsyn till exempelvis moral och sociala värderingar) och använder då ofta schablonbelopp. Men lagstiftaren har i förarbetena fastslagit att man kan frångå schablonerna om något i den individuella händelsen klart pekar på att kränkningen ska anses grövre eller mildare än vanligt.

Exempel 1: En kvinna har psykiskt och fysiskt misshandlats av sin före detta make och har nu lämnat honom under stor rädsla, ångest och oro. Hennes historia gör att kränkningen av att någon annan skulle fysiskt och/eller psykiskt misshandla henne igen skulle kunna upplevas som mycket kraftigare för henne än för "normalpersonen".

Exempel 2: En kvinna, A, blir osams med en annan kvinna, B, i krogkön och de hamnar i slagsmål. A både utdelar och får ta emot slag i ungefär lika stora delar. Det handlar i detta fall sannolikt inte om kränkning. För att kränkning ska uppstå krävs att agerandet är mer eller mindre oprovocerat och att den kränkte på något sätt vill/försöker värna sin integritet.

5 kap. 7 §

Bestämmelsen rör bara sakskador och ersättning utgår för det som är lägst av reparationskostnaden och att köpa en ny sak.

Om en sak visar sig vara mycket mer värdefull än vad skadevållaren kunnat förutse är huvudregeln ändå att skadevållaren ansvarar för hela skadan (se NJA 1957 s 499).

Se även 35 kap. 5 § rättegångsbalken för fall där bevisning om skadans värde inte kan föras.

6 kap. Gemensamma bestämmelser

6 kap. 1 §

Bestämmelsen rör jämkning av skadeståndets storlek på grund av den skadelidandes medvållande, det vill säga att personen som råkar ut för skadan på något sätt har medverkat till att skadan inträffar. Ersättningen från skadevållaren kan då bli lägre än den annars skulle varit eller till och med helt falla bort.

Första stycket rör personskador medan andra stycket rör sakskador. Observera att det ställs olika krav på medvållandet för att jämkning ska komma ifråga: För personskada krävs uppsåt eller grov vårdslöshet medan det för sakskada räcker med vanlig vårdslöshet. Ett undantag i personskadefallet ges i andra meningen: Om den skadelidande kört rattfull räcker vanlig vårdslöshet för att jämkning ska komma ifråga.

Sista meningen i första stycket rörande personskada siktar främst in sig på så kallad aktiv dödshjälp (som ju inte är lagligt) eller fall där skadevållaren varit vårdslös. Ett exempel på vårdslöshet skulle kunna vara att en person haft giftiga substanser (kanske medicin eller växtnäring) hemma och låtit detta stå framme varpå den avlidne själv intagit substansen i självmordssyfte. Den här bestämmelsen gör det inte lagligt, men säger att själva skadeståndet som kan utgå enligt 5 kap. 2 § till de efterlevande kan jämkas för den som assisterat den avlidne.

Sista stycket talar om hur man ska se på situationen för att se om jämkning bör ske. Trots att den skadelidande kan anses vara medvållande behöver jämkande inte alltid ske (exempelvis om det skulle vara oskäligt betungande för den skadelidande) men det kan också hända att skadeståndet jämkas till noll, det vill säga att ingen ersättning utgår överhuvudtaget. Vanligen jämkas ersättningen till viss kvotdel.

I de fall det finns andra jämkningsgrunder (exempelvis på grund av allvarlig psykisk störning eller att handlingen begåtts av ett barn) ska jämkning enligt 6 kap. 1 § först ske, och sedan görs en bedömning av om det bör jämkas ytterligare utifrån respektive lagrum.

6 kap. 2 §

Den här bestämmelsen tillämpas restriktivt och är ett undantag från culparegeln i 2 kap. 1 § om att en skadevållare ska ersätta skadan fullt ut. Den kan aktualiseras om skadan exempelvis vida överstiger vad skadevållaren kunnat förutse (skadeståndet ska framstå som oskäligt betungande för skadevållaren).

Om skadevållaren inte är ansvarsförsäkrad kan ett ersättningskrav i vissa fall leda till orimliga konsekvenser (exempelvis ett skadestånd av sådant omfång att skadevållaren för all framtid är försatt i skuld och får leva på existensminimum) och det är för att förhindra sådana situationer den här undantagsregeln finns till. Men samtidigt får man inte glömma att man måste väga skadevållarens förmåga att betala mot den skadelidandes behov av skadeståndet (om skadelidande är rik eller ej spelar ingen roll när jämkningsbedömningen görs, däremot kan det tala emot jämkning om den skadelidande är i en utsatt ekonomisk position).

Att ett stort skadestånd allmänt upplevs som betungande är i sig inte nog för att jämkning ska komma ifråga.

6 kap. 4 §

Huvudregeln är att när det är mer än en skadevållare kan den skadelidande vända sig till vilken som helst av dessa för att få ut hela skadeståndet. Skadevållarna får sedan göra upp sinsemellan. En förutsättning för att solidariskt ansvar ska föreligga är att talan förs mot mer än en skadevållare (se NJA 1985 s. 690).

Exempel: A och B är vårdslösa och har sönder C:s fönsterruta. C för talan emot dem och får rätt till ett skadestånd om 3000 kronor. C vänder sig sedan till B för att få ut de 3000 kronorna. B betalar och får sedan vända sig till A för att få ut 1500 kronor av denne.

Ett undantag från det solidariska skadeståndet är exempelvis om skadeståndet jämkats för någon av skadevållarna (se NJA 1993 s. 727). Till skillnad från 1 § ska den här jämkningsregeln prövas i sista hand, det vill säga efter att hänsyn tagits till exempelvis ett barns ålder.

6 kap. 5 §

Paragrafen anger vilka som ska behandlas som om de vore arbetstagare i skadeståndslagens mening.

6 kap. 6 §

Paragrafen blir framför allt intressant när den skadelidande visserligen tilldömts skadestånd men där summan sänkts i högre instans eller inte blivit så hög som den skadelidande begärt. Om den skadelidande ändå tilldömts skadestånd för kränkning ska denne i normalfallet då slippa betala motpartens kostnader trots att man i praktiken räknas som förlorande part (första stycket). Det här är ett undantag från huvudregeln i rättegångsbalken som säger att den förlorande parten ska stå för motpartens kostnader.

För att samma regel ska bli gällande för ersättning för fysiskt eller psykiskt lidande krävs dock särskilda skäl (andra stycket).

Lagrummen som anges i sista stycket rör onödig rättegång respektive att man ådragit motparten onödiga kostnader.