SFS/1984:387

Hoppa till: navigering, sök

An unofficial translation is available from the Government Offices

Huvudförfattare Alexander Ankerstedt

Polislagen (PL) reglerar polisens verksamhet. Regler för ordningsvakter återfinns i Lag (1980:578) om ordningsvakter och för väktare i Lag (1974:191) om bevakningsföretag. Särskilda regler finns även för militärpoliser, beredskapspoliser, parkeringsvakter, säkerhetskontroll vid flygplatser, kustbevakningen,tullen och järnvägspersonal

1 §

Polisväsendet ankommer på staten och utgör laglig kårverksamhet, olovlig kårverksamhet regleras i 18 kap. 4 § BrB. Polisyrket omfattas av skyddsregler enligt 17 kap. BrB och särskilda straffansvarsregler i 20 kap. BrB.

2 §

Polisens befogenhetstilldelning sker i form av en skyldighet att agera i p.1-3 och utgör polisens kärnverksamhet.

  1. Verksamhet som inte beror på brott utan innan brott har skett, information och undervisning till allmänheten om brottsrisker hör under denna punkten.
  2. Polisen skall utöva trafikövervakning samt allmän övervakning och vara beredda att rycka in och motverka brott. All övervakning skall så gott det går ske öppet men kan beroende på ändamålet ske i det dolda.
  3. Polisen skall ta upp anmälan om brott, bedriva spaning och utreda brott. Polisen har en skyldighet att ta emot varje anmälan om brott utan uppskov och anmälan kan göras såväl muntligen som skriftligen hos vilken polismyndighet som helst se JO 1988/89 s. 73 och JK 2008-04-02 dnr 7840-06-21. Undantag föreligger om anmälaren uppträder våldsamt eller försvårar att anmälan tas upp.
  4. Polisen har en serviceskyldighet utanför den normala polisverksamheten och en hemlös skulle i praktiken få sova på polisstationen en natt. Självmord är inget brott men trots det anses polisen ha en skyldighet att hindra människor från att begå självmord.
  5. Reglerar polismyndighetsärenden som då tillstånd utfärdas eller då polis enligt författning skall biträda annan myndighet med handräckning.

2 a §

Paragrafen reglerar skydd av hotade personer och vittnen. Skyddade identiteter för poliser regleras i lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter. En polisman uppgift om personliga förhållanden som namn kan med stöd i 39 kap. 3 § OSL hållas hemliga och vad gäller bärande av namnbricka får polisman får själv välja om namnbricka skall bäras eller inte, se s. 17 rikspolisstyrelsens uniformsföreskrifter för polisväsendet (UniF-P)RPSFS 2004:10 FAP 798-1. I JO dnr. 3818-2008 uttalade JO att polisen i sin kontakt med enskilda bör präglas av öppenhet skall på en fråga uppge sitt riktiga namn, om det inte föreligger särskilda skäl.

3 §

4 §

5 §

5 a §

7 §

7 a §

8 §

1 st. Polisman får endast ingripa då det är nödvändigt (behovsprincipen) samt måste välja det lindrigaste alternativet för ingripandet om det finns flera olika alternativ (proportionalitetsprincipen) se RÅ 1999 ref. 76 p. 5.5 för en utförlig genomgång av principen. En förekomst av risker för tredje man påverkar starkt mot att fatta beslut om ett ingripande. En situation där det förekommer våld kan komma att bedömas som uppenbart oförsvarlig om varken ingripandets art, faromoment eller övriga omständigheter motiverar behovet av våldsutövningen. Som alternativa handlingsvägar räknas även information som kan fås av personer utom polisväsendet och att polisen vid behov också söker biträde av sådana, exempelvis läkare, se RH 1997:73.

2 st. reglerar situationers då behovs- och proportionalitetsprincipen inte ensamt räcker till för ett ingripande, nämligen de i 2 kap. RF uppräknade mänskliga rättigheterna.

9 §

10 §

10 a §

11 §

12 §

12 a §

13 §

1 st. ger polisen rätt att avvisa eller avlägsna någon. Avvisande innebär att en person inte ges tillträde till ett område. Avlägsnande att en person som redan befinner sig på en plats transporteras bort därifrån, vart spelar ingen större roll bara den avlägsnas en kort sträcka. Till skillnad från ett omhändertagande i st. 2 kan ett avlägsnande uppfattas som meningslöst då det föreligger en risk att en person som avlägsnas kan riskera återvända till platsen, se NJA 2005 s. 385.

2 st. beskrivs tillfälligt omhändertagande och innebär ett avlägsnande med syfte att föra personen till en ny plats som kan, men inte behöver vara en kortare sträcka. Åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet men max sex timmar, se även 11 §. När detta tillämpas på en folkmassa så måste varje ordningsstörande person identifieras, det får inte tillämpas generellt på en folkmassa.


13 a §

13 b §

13 c §

14 §

15 §

16 §

17 §

17 a §

18 §

19 §

20 §

20 a §

21 §

22 §

23 §

23 a §

24 §

24 a §

24 b §

24 c §

24 d §

25 §

26 §

27 §

28 §

29 §

30 §