Utlänningslag (2005:716)

Hoppa till: navigering, sök


Huvudförfattare Alexander Ankerstedt

Gb.png An unofficial translation of the Aliens Act is available from the Ministry of Justice / the Ministry for Foreign Affairs

Utlänningslagen (UtlL) innehåller regler om uppehållstillstånd, utvisning, avvisning och medborgarskap. Många av utlänningslagens bestämmelser har tillkommit p g a ett EU-direktiv och när sådan lagbestämmelse är otydlig så ska den tolkas lojalt i enlighet med ordalydelsen och syftet med direktivet, se MIG 2007:14. Dessa för EU-akten tillåtna tolkningsbestämmelser återfinns i EU-författningens förord, även kallat ingress eller preambel och föregår artiklarna. Nationella tolkningsregler är inte tillåtna vid en konflikt med EU-rätten då denna utgör en helt fristående och överordnad rättsordning, en rättsordning sui generis. Handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd regleras dels av de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223, FL), dels av bestämmelser i 13 kap. Avslag av Migrationsverket får överklagas till migrationsdomstol 14 kap. 3 §. Migrationsdomstolens beslut får överklagas enligt 16 kap. 9 § till Migrationsöverdomstolen men kräver att prövningstillstånd enligt 16 kap. 11 § motiveras. Handläggningen hos domstolarna regleras av förvaltningsprocesslagen (1971:291) och bestämmelser i 16 kap.


Innehåll

1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser

1 kap. 1 §

Med utlänning avses den som inte är svensk medborgare enligt Lag (2001:82) om svenskt medborgarskap. Migrationsverket meddelar beslut om uppehållstillstånd se 5 kap. 20 §.

1 kap. 2 §

Ett barn får inte ha uppnått myndighetsålder för att bedömas som underårigt barn (MIG 2007:14). Det är om sökanden vid prövningstillfället är under 18 år som ska avgöra om regelverket beträffande vuxna respektive barn skall användas när uppehållstillstånd på grund av anknytning prövas (MIG 2007:5).

1 kap. 3 a §

Varje person som är medborgare i en av EU:s medlemsstater är också unionsmedborgare (art. 20.1 FEUF). Varje unionsmedborgare ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (art. 21.1 FEUF) även om det finns vissa villkor (art. 1 i rörlighetsdirektivet ). Alla andra behöver tillstånd.

1 kap. 3 b §

Alla EU länder är med i EES samarbetet. Det motsatta förhållandet gäller däremot inte Norge, Island och Liechtenstein är med i EES men inte EU. Den som är unionsmedborgare är således även EES medborgare. Reglerna om uppehållsrätt aktualiseras enbart i de fall en unionsmedborgare befinner sig i en annan medlemsstat än den han eller hon är medborgare i.

1 kap. 4 §

Inte alla EU-länder ingår i Schengen. Schengensamarbetet har två syften. Det ska dels främja den fria rörligheten för personer, dels stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring. Den fria rörligheten ska främjas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet. För att den fria rörligheten för personer inte ska leda till ökad internationell brottslighet och olaglig invandring innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar.

1 kap. 4 a §

Paragrafen deinfinerar Schengenvisering. Villkoren för utfärdande av en Schengenvisering regleras uttömmande i viseringskodexen och det finns ingen möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag, MIG 2012:19. Viseringskodexen utgör en utveckling av det internationella regelverk som kallas Schengenregelverket. Viseringskodexen skiljer på enhetlig visering (art. 24), visering med territoriellt begränsad giltighet (art. 25) och visering för flygplatstransitering (art. 26). Europeiska kommissionen har, på grundval av art. 51 i viseringskodexen, publicerat en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar kommissionens beslut K(2010) 1620 av den 19.3.2010. Den inte är rättsligt bindande utan syftar till att säkra en harmoniserad tillämpning av de rättsliga bestämmelserna.

1 kap. 7 §

Det finns två olika typer av säkerhetsärenden, säkerhetsärenden enligt Utlänningslag (2005:716) (UtlL) och säkerhetsärenden enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU). Ett ärende utgör ett säkerhetsärende enligt UtlL om säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet motsätter sig att en utlänning beviljas uppehållstillstånd i Sverige eller förordar att utlänningen avvisas eller utvisas eller att utlänningens uppehållstillstånd återkallas. En utlänning som inte avvisas eller utvisas enligt UtlL kan under vissa förutsättningar utvisas enligt LSU. LSU är alltså tillämplig om inte avvisning eller utvisning sker enligt utlänningslagens regler (1 § LSU). LSU tar huvudaskligen sikte på rikets säkrhet och terroristbrott. Frågan om utvisning enligt LSU tas endast upp på ansökan av Säkerhetspolisen.

1 kap. 8 §

Beskriver en proportionalitetsprincip (MIG 2006:5).

1 kap. 9 §

Beslut om överföring enligt Dublinförordningen ersätter ett beslut om avvisning eller utvisning från Sverige, se MIG 2006:4. En överföring enligt Dublinförordningen innebär således att det inte sker någon materiell prövning av asylansökan i Sverige och ansökan om asyl skall därför inte avslås utan avvisas, se MIG 2006:4. Om däremot överföring enligt Dublinförordningen redan verkställts så förfaller talan såväl vad gäller förordnande av offentligt biträde som överföring enligt Dublinförordningen och den ska i en sådan situation avskrivas, se MIG 2006:4.

1 kap. 10 §

Här anges Principen om barnets bästa. Principen om barnets bästa ska appliceras på alla områden, se även prop. 1996/97:25 s. 244 ff där det framgår att utlänningslagen är en lagstiftning där barnets intresse måste vägas mot andra samhällsintressen.

1 kap. 15 §

Migrationsverket får inte som krav för att ska anses som medverkande i utredningen av sitt ärende kräva att sökanden lämnar Sverige och istället vänder sig till en svensk beskickning i ett land där han har rätt att vistas, se MiÖD UM 414-11

2 kap. Villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige

2 kap. 1 §

Vissa undantag från denna regel ges i 8-10 §§ UtlL och 2 kap. 1-2 §§ UtlF.

2 kap. 3 §

Schengenvisering definieras i 1 kap. 4 §.

2 kap. 3 a §

Bestämmelserna om uppehållsrätt avser att värna och främja de grundläggande EU-rättsliga principerna om den fria rörligheten inom medlemsstaternas gemensamma marknad respektive rätten till bevarande av familjens enhet. Principen om familjens enhet följer av art. 181–188 UNHCR:s handbok och syftar till att hålla samman kärnfamiljen. Den tar sikte på den familj som flyktingen har vid det tillfälle då han eller hon flyr. De som omfattas är nära anhöriga till en flykting som normalt också beviljas uppehållstillstånd som flyktingar. De anhöriga som omfattas av principen om familjens enhet är make och minderåriga barn men även partner som någon ingått registrerat partnerskap med, se art. 2.2 i rörlighetsdirektivet. Sambo jämställas med make/maka vid tillämpningen av reglerna om uppehållsrätt och tolkas enligt Sambolag (2003:376), se MIG 2011:17. Samboskap kan uppstå även efter inresa i Sverige, se MIG 2011:17, men får inte ha skett uteslutande i syfte att få uppehållsrätt, se MIG 2009:11.

Undantag från regel om familjemedlem finns i 5 kap. 18 § där någon som förvisso inte är, men i praktiken varit som en förälder, för den som i Sverige och som beviljats uppehållstillstånd sedan den varit mycket liten kan räknas som familjemedlem, se MIG 2007:2.

2 kap. 4 §

En tredjelandsmedborgare har inte självständig rätt att uppehålla sig i Sverige (sekundär uppehållsrätt) utan härleds från, och är beroende av, den uppehållsrätt en unionsmedborgare (primär uppehållsrätt) har med vissa undantag för EES-medborgare enligt 3 a kap..

2 kap. 8 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

3 kap. Visering

3 kap. 1 §

Shengenvisering definieras i 1 kap. 4 §, Karta över Shengenvisering, samt en detaljerad lista över alla världens länder. Artikel 21 i viseringskodexen handlar om kontroll av inresevillkoren och riskbedömning. Särskild uppmärksamhet bör i det sammanhanget ägnas åt att bedöma huruvida sökanden utgör en risk för olaglig invandring och huruvida han eller hon har för avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när viseringen löper ut (artikel 21.1). Av artikel 21.3 b-c i kodexen framgår att konsulatet, när det kontrollerar om sökanden uppfyller inresevillkoren, bl.a. ska kontrollera sökandens skäl rörande den avsedda vistelsens syfte och om personen finns på en spärrlista i SIS i syfte att vägras inresa. I handledningens del II punkt 7.1 under rubriken ”Grundläggande principer” (se även 1 kap. 4a §), anges angående den prövning som ska ske enligt viseringskodexens artikel 21, att hur ingående granskningen bör vara beror på den risk som den sökande utgör med hänsyn tagen till hans eller hennes nationalitet, lokala förhållanden, profil och personliga historia. Varje ansökan ska bedömas för sig och på grundval av all tillgänglig information. Även den socioekonomiska situationen ska bedömas på så vis att en arbetslös sökande kan ha en mycket stabil ekonomisk situation och en högavlönad sökande kan överväga olaglig invandring av personliga skäl, se [punkt 7.12 i handledningen. I MIG 2012:19 bedömdes

  1. det uppgivna syftet med resan vara logiskt och trovärdigt,
  2. ifall det fanns rimliga tvivel till sökandens avsikt, att innan den sökta viseringen löpte ut lämna medlemsstaternas territorium.
  3. de lokala förhållandena och den allmänna situationen i hemlandet
  4. sökandens personliga situation inklusive familjeförhållanden.

3 a kap. Uppehållsrätt för EES-medborgare m.fl.

Bestämmelserna i 3 a kap. utlänningslagen har utformats för att genomföra rörlighetsdirektivet i svensk rätt som i sin tur bygger på bestämmelserna om unionsmedborgarskap i artikel 20 och den fria rörlighet för unionsmedborgare i artikel 21 i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (FEUF). art. 20 FEUF utgör även hinder för nationella åtgärder som medför att unionsmedborgare fråntas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet, MIG 2011:17.

3 a kap. 1 §

Med stöd av preambeln i rörlighetsdirektivet p. 10 framgår att uppehållsrätt överstigande tre månader bör vara underkastad vissa villkor till förhindrande av att personer som utövar sin rätt till fri rörlighet blir en orimlig belastning för den mottagande statens sociala biståndssystem under den första tiden av vistelsen. Villkor anges i 3 §. Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

3 a kap. 2 §

Motsvarar artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Rätten för familjemedlem att "följa med eller i Sverige ansluta sig till" i 1 st. är att tolka som att tredjelandsmedborgare vilka är familjemedlemmar till EES-medborgare har rätt att ansluta sig till EES-medborgare i en medlemsstat. Detta gäller oavsett om denne antingen bosatt sig i medlemsstaten före eller efter att ha bildat familj eller om en tredjelandsmedborgare först efter inresan till Sverige träffar och flyttar samman med EES-medborgaren, se KamR UM 5590-08. Make och sambo skulle jämställs vid tillämpningen av reglerna om uppehållsrätt enligt denna paragraf, se MIG 2011:17 och Metockfallet.

3 a kap. 3 §

Bestämmelsen motsvarar artikel 7 i rörlighetsdirektivet. Här anges under vilka förutsättningar en EES-medborgare ska anses ha uppehållsrätt i Sverige. Angående familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

  • p. 3: Både kravet på tillräckliga tillgångar för försörjning och sjukförsäkring måste vara uppfyllda. Kravet på sjukförsäkring gäller även anknytningspersonen, MiÖD UM 8875-10. Om ett barn åberopas som anknytningsperson räcker det med att barnet har sjukförsäkring och att sökande har tillgångar för försörjning som täcker båda, MiÖD UM 8875-10.
  • p. 4. En förälder kan åberopa uppehållsrätt genom anknytning till ett barn om föräldern har faktisk vårdnad om barnet, jfr MIG 2009:22 jmf även EU-domstolens dom i mål nr 200/02 Zhou och Chen.

Att utlänningen har familj här torde nästan regelmässigt innebära en betydelsefull anknytning till landet, särskilt om de anhöriga är svenska medborgare eller har bott i Sverige en avsevärd tid, se prop. 1997/98:36 s. 19 ff.

3 a kap. 4 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Skenäktenskap kan inte ligga till grund för uppehållsrätt, se MIG 2009:11 och MIG 2011:17. Även om migrationsverket inte utfört en anknytningsutredning som bland annat görs i syfte att utreda eventuellt skenäktenskap får det yrkas på i åtminstone migrationsdomstol, se KamR UM 3342/10. Familjemedlemmens uppehållsrätt som grundas på släktskapet och inte medborgarskapet, benämns sekundär uppehållsrätt.

3 a kap. 7 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

3 a kap. 10 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

3 a kap. 11 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

3 a kap. 14 §

4 kap. Flyktingar och andra skyddsbehövande

4 kap. 1 §

Relativt få faller in i definitionen av flykting. De flesta asylsökande hamnar under rubriken skyddsbehövande i övrigt (4 kap. 2 §). Definitionen överensstämmer med den som finns i art. 1.A.2 i Genèvekonventionen. Vägledning för tolkningen av flyktingbestämmelsen kan, förutom i förarbeten och praxis, hämtas i de rekommendationer som ges i UNHCR:s handbok Den som bedöms vara flykting ska per automatik ges flyktingstatusförklaring, se 3 §. En flykting kan inte resa fritt då den saknar pass och får istället ansöka om resedokument, se vidare 2 kap. UtlF. Paragrafen tar upp principen om non-refoulement som har sitt ursprung i artikel 33 i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonvention) och handlar om flyktingars rätt att inte återsändas till ett hemland där de riskerar förföljelse smat att inte heller sändas till något annat land där de inte är skyddade mot att sändas vidare till ett sådant hemland, se även 12 kap. 1 och 2 §§. Sedan Genévekonventionen kom till har de allmänt erkända förföljelsegrunderna blivit fler och ett antal sådana grunder finns nu uppräknade i den svenska definitionen av vad som avses med en flykting. Principen har på så sätt fått ett vidare tillämpningsområde vad flyktingskap beträffar. Det är inte möjligt att erhålla status som flykting eller annan skyddsbehövande i förhållande till ett land som man inte är medborgare i, undantaget statslösa personer, se MIG 2012:20.

Asylsökande är inte i behov av internationellt skydd och kan inte vara att bedöma som flykting, om han eller hon, kan få ett effektivt skydd i någon del av hemlandet, se MIG 2013:12. Migrationsverket och domstolarna har att pröva om det är rimligt att tillämpa ett internt flyktalternativ , se MIG 2007:33 II och MIG 2008:20. Prövningen om de föreligger internt flyktalternativ ska göras på samma sätt oavsett om man har att bedöma om en asylsökande är att se som flykting eller alternativt skyddsbehövande se prop. 2009/10:31 s. 135 samt MIG 2007:9. Vid inre oroligheter då inte hela landet är drabbat och det finns ett inre flyktalternativ föreligger inte något behov av fristad i Sverige, se prop. 1996/97:25 s. 101 och MIG 2013:2. Migrationsverket har bevisbördan för att det finns ett rimligt och relevant internflyktsalternativ, se MIG 2009:4 och MIG 2013:2. Prövningen om det föreligger ett internt flyktalternativ måste prövas i underinstans innan frågan kan prövas i överinstans. Om frågan inte prövats i migrationsdomstol så bör målet återförvisas till migrationsdomstolen för fortsatt handläggning.

4 kap. 2 §

Dessa ansökningar handlägges som asylansökan, se 1 kap. 12 §. För att en behandling ska bedömas utgöra tortyr, så ska den kännetecknas av en avsiktlig omänsklig behandling som förorsakar ett 1. mycket allvarligt lidande och 2. mycket grymt lidande. Frågan om internt flyktalternativ måste prövas då det är en integrerad del av skyddsprövningen, se MiÖD UM 2953-12. Sökande vars familj i hemlandet var utsatt av hot då banditer ville åt familjens hus, ansågs inte längre ha en hotbild riktad mot sig då banditerna efter att familjen flytt övertagit huset. Eventuella rester av hotbilden var riktad mot fadern och inte sökanden personligen. Sökanden ansågs av denna anledning inte ha något skyddsbehov och nekades flyktingförklaring, uppehålls- och arbetstillstånd, se KamR UM 133-09. Det är en förutsättning för att ett skyddsbehov ska anses föreligga att det inte finns något internt flyktalternativ, jmf 1 §, se MIG 2013:2. Om det av landinformation framgår att det saknas fungerande myndighetsstruktur i hemlandet så kan sökande inte räkna med att få skydd av myndigheterna i hemlandet och därmed falla inom ramen för att beredas skydd som alternativt skyddsbehövande, se MIG 2013:2.

4 kap. 2 b §

En elva år gammal dom för narkotikabrott och medlemskap i en mc-organisation, oavsett dess rykte och erfarenheterna av dess verksamhet ansågs inte kunna utgöra grund för en avvisning. Avvisningsbeslut måste baseras på att den berördes personliga beteende innefattar en konkret risk för att han kommer att begå brott i Sverige och om sådan risk finns så ska det framgå av beslutet, se JO dnr:4488-2007. Bestämmelsen har sitt ursprung i art. 1 f i flyktingkonventionen och art 12.2 i skyddsgrundsdirektivet, jmf 2 c§. Prövningen sker genom att först bedöms om utlänningen har rätt till flyktingstatus och om den har så prövas i ett andra skede, ifall utlänningen trots allt inte ska ges rätten till flyktingstatus p g a förekomst av de i paragrafen uppräknade alternativen. Bestämmelsen gäller även en utlänning som anstiftat eller deltagit i förövandet av ett brott som räknas upp i paragrafen. Jämför även med 8 kap. 8 § UtlL avseende den som i Sverige begår brott efter att ha fått uppehållstillstånd.

4 kap. 2 c §

Bestämmelsen har sitt ursprung i art. 1 f i flyktingkonventionen och art 17.1 i skyddsgrundsdirektivet, jmf 2 b §.

4 kap. 3 §

Vid bedömningen av trovärdigheten i en sökandens utsaga avseende skyddskälen fästs vikt vid att berättelsen är sammanhängande, inte präglas av motstridiga uppgifter och att berättelsen till sina huvuddrag förblir oförändrad under asylprövningens gång. Åberopade omständigheter får inte heller strida mot allmänt kända fakta i form av exempelvis relevant och aktuell landinformation, se MIG 2007:12 och MiÖD UM 5069-11.

Trots att lagparagrafen pekar på att status som flyktingförklaring per automatik "ska" ges den som är flykting så anges i förarbeten att den inte nödvändigtvis måste ges (är fakultativ), se prop. 2009/10:31 s. 73. Ett yrkande måste även avse både a) uppehållstillstånd pga. flykting jämlikt 4 kap. 1 § UtlL och b) flyktingstatusförklaring jämlikt 4. kap. 3 § för att beviljas flyktingstatusförklaring, annars kan det medföra att man förlorar möjligheten att erhålla flyktingstatusförklaring. Detta kan framstå som märkligt med tanke på att syftet med flyktingstatusförklaring är att den ska klargöra, såväl för flyktingen själv som för berörda myndigheter, att personen är flykting och har rätt till de förmåner som tillkommer en flykting jmf dock prop. 2009/10:31 s. 73 där det framgår att sådan förklaring kan ske även i senare skede och ska då utfärdas av Migrationsverket på begäran av en flykting. Statusförklaring kan återkallas se 5a-b §§.

4 kap. 4 §

Regler om ansökan och handläggning av resedokument och främlingspass samt ändring respektive återkallande av densamma ges i MIGRFS 10/2011. Som komplement och som stöd för härledning se även 2 kap. 7-22 § UtlF samt Genevekonventionens art. 11, 27-28 och Bilaga S1

4 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar art. 1.C i Genèvekonventionen

4 kap. 5 b §

Om en person som fått status som flykting av fri vilja använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare och sa sig behöva skydd från kan det utgöra grund för att förlora flyktingstatus. När det däremot varit fråga om en enstaka och tillfällig kontakt med hemlandets ambassad som inte syftat till något annat än att tillfredsställa krav som ställts från svenska myndigheters sida, har regeringen ansett att kontakten med ambassaden inte har inneburit att hemlandets beskydd har begagnats, se regeringens vägledande beslut den 21 augusti 1997, reg. 73-97. Sådan situation kan exempelvis uppstå om utlänningen ansöker om och får nytt hemlandspass, även om p. 124 UNHCR anger att det finns undantag även för denna regel. Se även p 118-125 UNHCR

5 kap. Uppehållstillstånd

Som huvudregel meddelas beslut om uppehållstillstånd av Migrationsverket se 5 kap. 20 § UtlL. Migrationsverket ska också pröva frågor om avvisning jämlikt 8 kap. 4 § UtlL och utvisning 8 kap. 7 § UtlL.

5 kap. 1 §

Om det finns skäl att bevilja uppehållstillstånd ska innan sådant beviljas en kontroll göras i Schengens informationssystem (SIS) med stöd av 4 kap. 21 § UtlF om utlänningen finns registrerad på spärrlistan. Om sådan spärr finns ska Migrationsverket enligt art. 25 i Schengenkonventionen samråda med den stat som står bakom spärren ifall det finns skäl häva spärren eller om det finns hinder för att bevilja uppehållstillstånd, se MIG 2008:25 och UN 448-03. Ansökan om uppehållstillstånd kan inte avslås på den grunden att en ansökan lämnats in vid en svensk beskickning eller konsulat i ett annat land än det land som är sökandens hemland eller det land där han eller hon annars är stadigvarande bosatt, se MIG 2011:11. Om en ansökan lämnas in i ett annat land än sökandens hemland eller det land där han eller hon annars är stadigvarande bosatt måste Migrationsverket göra en materiell prövning av ansökan på den utredning som går att presentera. Däremot står sökanden risken av att en fullgod utredning inte kan ske där, se MiÖD UM 414-11.

5 kap. 1 b §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Bestämmelsen baseras på art 25.2 a i asylprocedurdirektivet där det anges att medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan om en annan medlemsstat har beviljat sökanden flyktingstatus.

5 kap. 3 §

En grundprincip inom den svenska utlänningsrätten är att hålla samman familjen, vilket kommer till uttryck bl.a. i bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i 5 kap. 3-3 e §§ utlänningslagen, se även prop. 2005/06:72 s. 68. Bestämmelserna fick sitt nuvarande innehåll genom Familjeåterföreningsdirektivet 2003/86/EG. Principen om familjeåterförening har sitt ursprung i folkrätten och sedermera i EU-rätten genom EKMR, se särskilt art 8.1-2 EKMR. Skyddet för familjen som enhet har ett visst samband med principen om barnets bästa jämlikt 1 kap. 10 § UtlL.

Om begreppet barn, se 1 kap. 2 §. När det gäller barn som vill återförenas med sin/sina förälder/föräldrar, får det ofta räcka med att sannolika skäl talar för att det uppgivna släktskapet är korrekt, se MIG 2012:1. 2 st.: För en vuxen person är det inte tillräckligt att ha ett nära band till sina föräldrar och syskon för att beviljas uppehållstillstånd. Det krävs även ett särskilt beroendeförhållande som går utöver vad som är normalt mellan föräldrar och vuxna barn och ytterligare faktorer som gör att de anhöriga inte kan leva åtskilda från varandra, jmf 3 a-b §§ och MIG 2009:29. 3 st.: Angående samboskap, se 3a §. Angående rätten till DNA-analys, se 13 kap. 15-16 §§.

5 kap. 3 a §

1 st.: p.2: Även om det inte går tillämpa 2 st. så kan 3 st. bli aktuell (MIG 2007:1). Med nära anhörig avses inte bara maka, make, sambo och barn (kärnfamilj) utan även andra nära anhöriga (MIG 2007:1). Särskilt beroendeförhållande föreligger om släktingar omedelbart före ankomsten till Sverige haft hushållsgemenskap och det funnits ett beroendeförhållande som innebär att de svårligen kan leva åtskilda (MIG 2007:1). Om delar av familjen åker till Sverige och de kvarvarande väntar en tid innan de söker asyl i Sverige kan det tyda på att något beroendeförhållande inte föreligger (MIG 2007:1). Sökanden har bevisbördan för att beroendeförhållande funnits och myndigheten fattar beslut med utgångspunkt i vad som - med rimlig grad av säkerhet kan bedömas vara de faktiska omständigheterna (MIG 2007:1). Särskilt om samboskap: Två personer som lever tillsammans utan att vara gifta och som inte stadigvarande sammanlevt utomlands är inte att anse som sambor i utlänningslagens mening, se MIG 2011:17. Av detta följer att icke tidigare sammanboende prövas jämlikt 3 a § och i fall där personerna varit sambon utomlands prövas jämlikt 3 §. Rörlighetsdirektivets bestämmelser om uppehållsrätt omfattar inte samboförhållanden se art. 2.2 genom hänvisning från art. 3.1. För att uppehållsrätt ska kunna föreligga får tredjelandsmedborgaren inte ha blivit sambo uteslutande i syfte att få uppehållsrätt, se MIG 2009:11.

En grundläggande förutsättning för att sökanden som åberopar uppehållsrätt via en sambo som är unionsmedborgare utgörs av att unionsmedborgaren omfattas av bestämmelserna om uppehållsrätt. Skälet till detta är att sökandens eventuella uppehållsrätt (sekundär uppehållsrätt) inte utgör en självständig rätt att uppehålla sig i Sverige utan härleds från, och är beroende av, den uppehållsrätt sambon kan tänkas ha i sin egenskap av unionsmedborgare (primär uppehållsrätt), se MIG 2011:17.

2 st.: Om barn inte ges upehållstillstånd per automatik se st. 3.

3 st.: Synnerliga skäl föreligger om det finns ömmande och udda omständigheter i hemlandet som gör att sökandens situation i hemlandet framstår som särskilt utsatt (MIG 2007:1). Bestämmelsen är en undantagsregel och det ska röra sig om en udda situation med ömmande omständigheter (prop. 2004/05:170 s. 183 f. och 277). Prövningen görs snävt och tillämpningen ska vara mycket restriktiv (MIG 2009:26). Bedömningen ska fokusera på om den klagandes sociala, säkerhetsmässiga eller humanitära situation framstår som särskilt utsatt och hänsyn tas till sökandens ålder, boendeförhållanden, försörjningsmöjligheter samt omständigheter av humanitär art (MIG 2009:23). För uppehållstillstånd krävs att sökandens sociala, säkerhetsmässiga eller humanitära situation framstår som särskilt utsatt på grund av någon omständighet (MIG 2007:18).

Hit räknas omständigheter av humanitär karaktär som kön, sexuell läggning, risk för social utstötning vid återvändande, traumatisering till följd av tortyr eller människohandel, (UM 10285-10 från den 23 mars 2012). Även situationer som anses stötande för rättskänslan omfattas, se (MIG 2012:5).

5 kap. 6 §

Tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter är av undantagskaraktär och att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt, se MIG 2007:48 och 2010:23. Utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer enbart på grund av lång legal vistelsetid är med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning närmast obefintligt (jfr MIG 2007:43). Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. När det gäller barn, se även 1 kap. 10 §. Ett skäl för uppehållstillstånd kan vara att utlänningen har en livshotande fysisk sjukdom. Det ska då beaktas om det är rimligt att vården ges i Sverige. När vård och mediciner finns att tillgå i hemlandet kan uppehållstillstånd inte beviljas på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Att den vård som kan erhållas i Sverige håller en högre kvalitet än den i hemlandet är inte skäl för att bevilja uppehållstillstånd här, se UM 7533-12. Ett barn som behandlats för en mycket allvarlig sjukdom med mycket kvalificerad vård och där det inte kunde få nödvändig eftervård om han återvänder till hemlandet ansågs falla inom ramen för en tillämpning av synnerligen ömmande omständigheter. Även ena vårdnadshavaen beviljades uppehållstillstånd med hjälp av paragrafen.

5 kap. 9 §

Det är varaktigheten och utvecklingen av hälsotillståndet som måste ligga till grund för bedömningen av längden på ett eventuellt uppehållstillstånd. Ju längre varaktighet, ju starkare talar detta för att ett permanent uppehållstillstånd bör beviljas, se prop. 2004/05:170s. 191.

5 kap. 11 §

Om den beslutande myndigheten eller domstolen bedömer att avvisning eller utvisning bör ske, men att ett längre rådrum än vad som medges i normalfallet krävs för verkställighet, kan ett tidsbegränsat uppehållstillstånd meddelas samtidigt med ett avlägsnandebeslut som får verkställas efter viss tid, se MIG 2007:30 och prop. 2004/05:170 s. 282 f. I vissa fall kan anstånd beslutas i samband med avvisnings- eller utvisningsbeslut utan att beslutet behöver förenas med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Anstånd får istället beslutas till en tidpunkt när verkställighet är möjlig. Då det råder ett tillfälligt verkställighetshinder bör valet mellan de olika beslutsalternativen ske utifrån verkställighetshindret i det enskilda fallet, se se MIG 2007:30. Tidsbegränsat uppehållstillstånd får inte beviljas för en längre tid än utlänningens pass gäller med vissa undantag, se 4 kap. 23 § UtlF.

5 kap. 16 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

5 kap. 17 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

5 kap. 18 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

st. 1: Ansökan som lämnats in till svensk beskickning ett annat land än sökandens hemlandet eller det land där sökande annars är stadigvarande bosatt får inte avslås utan ska utredas så som dess beskaffenhet kräver men sökande står risken av att en fullgod utredning inte kan ske där (MIG 2011:1).

st 2. p. 3, 5, 7 och st. 4 Det finns ett undantag från huvudregeln att uppehållstillstånd inte beviljas efter inresa till Sverige, undantaget består av en prövning i två steg, se MIG 2006:8.

  1. anknytningskravet vilken innebär att sökanden kan anses ha stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige. Om man är gift med en person som är bosatt i Sverige så finns stark anknytning förutsatt att förhållandet kan bedömas vara seriöst (prop. 1999/2000:43 s.57 och MIG 2006:8.
  2. skälighetskravet vilken som uppställer kravet att det inte ska vara skäligt att begära att den sökande ger in en ansökan om uppehållstillstånd i sitt hemland eller något annat land än Sverige.

Exempel på omständigheter som uppfyller skälighetskravet ges i (prop. 1999/2000:43 s. 57-58).

  1. Det kan antas att sökanden efter en hemkomst får svårigheter att få pass eller utresetillstånd och att det beror på någon form av trakasserier från hemlandets myndigheter.
  2. Att en person däremot inte får resa ut på nytt innan han gjort sin värnplikt innebär inte att skälighetskravet är uppfyllt, men om värnpliktstjänstgöring är mycket lång eller tjänstgöringen kommer att ske under osedvanligt stränga förhållanden kan det resultera i att skälighetskravet är uppfyllt.
  3. Återvändande till ett land där det inte finns någon svensk utlandsrepresentation och där det är förenat med stora praktiska svårigheter och betydande kostnader att resa till något grannland för att ge in ansökan.
  4. Ett avlägset land och därmed stora kostnader för att återvända till Sverige sedan tillstånd beviljats.
  5. Att en person tvingas avtjäna straff för ett brott utan politiska förtecken är inte tillräckligt för att uppfylla skälighetskravet men däremot om straffet avser gärningar som inte är straffbelagda i Sverige eller om ett långvarigt fängelsestraff för en gärning som i Sverige endast har ringa straffvärde kan det resultera i att skälighetskravet är uppfyllt.

Det saknas däremot tillräckligt skäl om orsaken är att sökanden gjort sig skyldig till brott, har obetald underhållsskyldighet i hemlandet se prop. 1999/2000:43 s.57-58.

Undantag från regel om familjemedlem är att även någon som förvisso inte är, men i praktiken varit som en förälder, för den som i Sverige beviljats uppehållstillstånd sedan den varit mycket liten, kan räknas som familjemedlem (MIG 2007:2).

5 kap. 23 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

5 kap. 27 §

5 a kap. Tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatta i Sverige

5 a kap. 1 §

Ett permanent uppehållstillstånd i en annan EU-stat får enligt art. 13 2003/109/EG utfärdas på förmånligare villkor än ett EG-uppehållstillstånd och utan det prövningsförfarande som anges i art. 4-7 2003/109/EG och kan således inte jämställas med ett EG-uppehållstillstånd.(MIG 2008:22). Sökanden måste styrka att den har EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta genom att uppvisa handling som utfärdats i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 8.3 i direktivet 2003/109/EG och förordning (EG) nr 1030/2002 (MIG 2008:22), se även 4 kap. 8-9, 16 a, 17, 18, 19 a och 5 kap. 1 §§ UtlF

5 a kap. 2 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

5 a kap. 7 §

7 kap. Återkallelse av tillstånd

Regler om återkallelse av uppehållstillstånd ges i 1 kap. 7 §, 4 kap. 5b-5c §§, 5a kap. 5 § och 7 kap. UtlL samt 4 kap. 18 § UtlF. Se även

7 kap. 1 §

Om en utlänning har haft uppehållstillstånd mindre än 4 år så får uppehållstillståndet återkallas om det visar sig att den inte sagt sanningen eller låtit bli att säga saker som var viktiga.

Om utlänningen däremot haft uppehållstillstånd längre än 4 år så får uppehållstillstånd återkallas men inte för vilken bagatell som helst, inte ens om det har hänt en allvarlig sak. Bara om vad som hänt är extremt allvarligt så får uppehållstillståndet återkallas. Ju mer punkter, av de som räknas upp i 4 §, som passar in på utlänningens vistelse i Sverige desto allvarliga anledning krävs för återkallelse.

Om utlänningen beviljats uppehållstillstånd men ännu inte hunnit resa till Sverige så får det återkallas med stöd av 2 § men bara om det finns särskilda skäl.

7 kap. 2 §

Paragrafen är aktuell endast om utlänningen inte ännu hunnit resa in till Sverige efter att den fått uppehållstillstånd. Det kan exempelvis vara så att det är först efter att utlänningen beviljats uppehållstillstånd som det visar sig att den saknar pengar för mat och bostad.

7 kap. 4 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Person som vistats i Sverige med uppehållstillstånd i cirka sex månader lämnade Sverige och återvände till sitt hemland för en period av två år. Under tiden i utlandet gifte sig, flyttade ihop och sammanlevde personen med make under tre månader innan personen återvände till Sverige. Detta talade mot att personen hade återvändandeavsikt och anledning att utreda ifall återkalla tillstånd förelåg (MIG 2009:12). Vid bedömningen av tillståndsfrågan ska vistelsen I Sverige i förhållande till utlandsvistelsens längd ha en avgörande betydelse. Hänsyn ska också tas till omständigheterna i det särskilda fallet, som t.ex. anknytning till hemlandet jämfört med annan särskild anknytning till Sverige. Av betydelse kan också vara under vilka omständigheter och under vilken period i livet som sökanden vistades i Sverige, liksom orsakerna till att sökanden lämnade Sverige (jfr MIG 2008:16). Mot att återkalla talade omständigheten att fadern var bosatt här samt att personen både studerade och hade vänner här (MIG 2009:12). Vistelsen i Sverige hade varit sex månader och vistelse utomlands två år samt att där fanns make, mor och syskon så bedömdes en starkare anknytning ha skapats utomlands än den som fanns i Sverige och tillståndet återkallades (MIG 2009:12).

Familj i Sverige utgör en betydelsefull anknytning till landet, särskilt om de anhöriga är svenska medborgare eller har bott i Sverige lång tid, se prop. 1997/98:36 s. 19 f.

7 kap. 6 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

7 kap. 9 §

8 kap. Avvisning och utvisning

Det är en folkrättslig princip att en medlemsstat inte får utvisa sina medborgare från sitt territorium och inte heller vägra dem att vistas där eller villkora vistelsen, MIG 2011:17. Detta framgår av direktiv 2005/85 och direktiv 2008/115 lydelse, systematik och syfte att oavsett om ett upphållstillstånd beviljats eller inte så har en asylsökande rätt att stanna i den berörda medlemsstaten åtminstone till dess hans eller hennes ansökan avslagits i första instans, se EU-domstolen mål C-434/09 (Shirley McCarthy) från 5 maj 2011 och MIG 2011:17 och mål C-534/11 från den 30 maj 2013.

8 kap. 1 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Beslut om överföring enligt Dublinförordningen ersätter ett beslut om avvisning eller utvisning från Sverige (MIG 2006:4).

8 kap. 2 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 4 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 5 §

Om beslut fattas senare än tre månader ska avlägsnandebeslutet vara utvisning enligt 7 §.

8 kap. 6 §

Med uppenbart avses att det ska stå klart att trovärdigheten, tillförlitigheten, av de lämnade uppgifterna är uppenbart osanna i alla väsentliga delar och att en sådan bedömning kan göras utan några mer ingående överväganden. Uppenbarhetsbedömningen måste alltid grundas på omständigheterna i det enskilda fallet och får inte vara alltför schablonartad och exempelvis baseras på enbart det förhållandet att sökanden tillhör en viss nationalitet för vilkas medlemmar asyl normalt inte beviljas. Det räcker inte heller att de lämnade uppgifterna mot bakgrund av kända förhållanden i hemlandet inte stämmer. Vid tveksamhet måste utlänningens intresse väga över (MIG 2006:7).

8 kap. 7 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Artikel 83.1 andra stycket FEUF medför en synnerligen allvarlig påverkan på ett grundläggande samhällsintresse vilken kan utgöra ett direkt hot mot befolkningens trygghet och fysiska säkerhet och, följaktligen, omfattas av begreppet ”tvingande hänsyn till allmän säkerhet” (EU-domstolens mål C 348/09). Sexuellt utnyttjande av barn med gränsöverskridande inslag hör till de grova brott som kan åberopas som grund för utvisning jämlikt art. 28.3 a i direktiv 2004/38/EG (EU-domstolens mål C 348/09). Utvisande stat måste först konstatera att det finns en benägenhet hos den berörda personen att uppföra sig på samma sätt även i framtiden innan den mottagande medlemsstaten ska beakta sådana faktorer som längden av personens uppehåll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd, familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella integrering i denna stat och banden till ursprungslandet. (EU-domstolens mål C 348/09).

8 kap. 8 §

Sexuellt utnyttjande av barn med gränsöverskridande inslag hör till de grova brott som kan åberopas som grund för utvisning jämlikt artikel 28.3 a i direktiv 2004/38/EG. Domstolen ska ta ställning i utvisningsfrågan, före den tar ställning i påföljdsfrågan, se NJA 1981 s. 327.

8 kap. 11 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 12 §

Den som bott i Sverige i 25 år ska omfattas av synnerliga skäl i 8 kap 12 § UtlL och ha rätt till tryggheten att få stanna i Sverige, även vid återfallsrisk, se NJA 2009 s. 300.

8 kap. 13 §

Utgångspunkten för bestämmande av längden på återreseförbudet vara brottslighetens straffvärde, se RH 2009:2.

8 kap. 16 §

Ett beslut om avvisning eller utvisning är verkställbart under fyra år jmf 12 kap. 22 §.

8 kap. 17 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 18 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 19 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §. Ett i Sverige meddelat återreseförbud för en enskild hindrar inresa i samtliga Schengenstater, se MIG 2008:31. Varaktigheten av ett återreseförbud bör bestämmas utifrån en allsidig bedömning av vad som ligger utlänningen till last och stå i proportion till de individuella rättsverkningar återreseförbudet får för utlänningen, se MIG 2008:31. En illegal vistelse i Sverige i cirka fyra och ett halvt års tid ansågs av MiÖD vara lång tid och motiverade ett återreseförbud på fyra år, se MIG 2008:31. Att någon befinner sig illegalt i Sverige och självmant uppsöker svenska myndigheter leder inte till att tiden för återreseförbudet kortas ned, se MIG 2008:31.

8 kap. 20 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

8 kap. 21 §

9 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder

Utredningsmetoder får inte användas slentrianmässigt utan fordrar varsamhet i tillämpningen. Kravet gäller särskilt om utredande myndighet kontaktar utländsk beskickning i syfte att anlita lokalt ombud för utredning avseende omständigheter kring sökande. Myndigheten måste säkerställa att sekretess- och rättssäkerhetsaspekter beaktas på den utredningsteknik som övervägs. Utredningsmetoder får inte användas slentrianmässigt utan fordrar varsamhet i tillämpningen, JK dnr:16559421. De överväganden som görs i samband med uppdrag av detta slag bör dessutom tydligt dokumenteras, jämför 21 kap. 5 § 1 st. OSL och 37 kap. 1 § 1 och 4 st. OSL samt 10 kap. 2 § OSL, se JO dnr:258-2011. Om en ambassad inte redovisar de bedömningsgrunder vilka legat till grund för beslut att kontakta förtroendeadvokat i utlandet är ambassadens agerande att uppfatta som försumligt och det kan inte uteslutas att anmälarens uppgifter om att han lidit skada är riktiga, se JO dnr: 258-2011.

10 kap. Förvar och uppsikt avseende utlänningar

Det finns ingen tidsgräns för att överklaga beslut om förvar eller uppsikt, se 14 kap. 9 § st. 2. Enligt artikel 18.1 i direktiv 2005/85 får medlemsstaterna inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är asylsökande, se mål C-534/11 från den 30 maj 2013.

10 kap. 1 §

Möjligheten att ta en utlänning i förvar utgör ett led i förfarandet att avlägsna utlänningen ur landet (MIG 2006:5). Att en utlänning ska avtjäna ett kortare fängelsestraff är inget hinder mot beslut om förvar (MIG 2006:5). Utvisad som inte medverkat till att beslutad utvisning verkställs och som gjort sig skyldig till upprepade brottslighet samt vars personliga förhållanden i övrigt i förening med hans inställning i utvisningsfrågan gjorde att uppsikt inte ansågs tillräckligt utan det fanns stark anledning att anta att han togs i förvar (MIG 2006:5). Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar, se art 15.1 i återvändandedirektivet. Vid tillämpning brukar en tidsperiod om max två månader tillämpas, se MIG 2013:3.

10 kap. 4 §

Ett fortsatt förvar ska vara proportionerligt i förhållande till intresset av att en verkställighet sker, se MIG 2008:44.

10 kap. 9 §

Paragrafen täcker två situationer dels när tid för förvar eller uppsikt är på väg att löpa ut eller när sådan tvångsåtgärd ska upphävas. Myndigheten behöver inte fatta formella beslut hela tiden utan det räcker med att den sakliga motiveringen för att tvångsåtgärden vidtas antecknas i akten. Jämför med 10 § att om myndigheten missar att pröva och fatta nytt beslut inom tidsfristen så måste utlänningen släppas. Jämför även 11 § som anger att muntlig förhandling måste hållas av prövning inom tidsfristen annars är det inte att se som ett nytt beslut och i få fall blir 10 § aktuell.

10 kap. 20 §

Kriminalvårdsplaceringar av utvisningsdömda ska föregås av en individuell prövning vid vilken intresset av att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i lokalen ska vägas mot kravet på att en utlännings frihet inte ska begränsas mer än nödvändigt, se MIG 2011:3. p. 3: Ska tillämpas restriktivt och situationer som avses är att en utlänning av transporttekniska skäl kan behöva placeras några timmar eller en natt i den typen av lokaler, fall där verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är mycket nära förestående eller om utvisningsbeslut som skall verkställas har fattats med stöd av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (MIG 2006:3)

11 kap. Hur en utlänning som hålls i förvar skall behandlas

11 kap. 3 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

12 kap. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

Om ett beslut om utvisning eller avvisning vunnit laga kraft och det efteråt framkommer nya omständigheter som visar på hinder så kan utlänningen ändå få uppehållstillstånd, se 18 §.

12 kap. 1 §

Här återges principen om non-refoulement som ett generellt och undantagslöst förbud mot verkställighet av ett beslut att avvisa eller utvisa en utlänning bl.a. om verkställigheten medför en risk för dödsstraff eller risk för tortyr eller annan omänsklig behandling. Förbudet omfattar även situationer där man kan befara vidaresändning till ett land där utlänningen kan löpa en sådan risk.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt art. 3 i FN:s tortyrkonvention och art. 3 i EKMR. Förbudet mot verkställighet enligt paragrafen är absolut, vilket innebär att om det förekommer hinder så ska någon avvägning mot svenska säkerhetsintressen inte göras.

Möjligheterna att på verkställighetsstadiet ta hänsyn till faktorer som t.ex. familjeanknytning till Sverige som uppstått efter det att beslutet om avvisning eller utvisning meddelades är mycket begränsade (MIG 2007:31).

12 kap. 2 §

Förbudet enligt denna paragraf är inte absolut, undantag får göras med stöd av stycke två. Även här återges principen om non-refoulement men denna gång som ett principiellt förbud, till skillnad mot 1§. Förbudet omfattar även situationer där man kan befara vidaresändning till ett land där utlänningen kan löpa en sådan risk som anges i 1 st.

12 kap. 3 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

12 kap. 4 §

För att en utlänning som ska avvisas eller utvisas ska få sändas till ett annat land än det som har angetts i avlägsnandebeslutet, krävs att han eller hon vill åka dit. Den enskildes inställning måste vara fullständigt klarlagd och ska dokumenteras. Den verkställande myndigheten får inte presumera att den enskilde vill åka till ett annat land än det mot vilket den enskildes skyddsbehov prövats, se JO dnr:6051-2010.

12 kap. 13 a §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

12 kap. 15 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

12 kap. 17 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

12 kap. 18 §

Möjligheten att erhålla en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd i verkställighetsärenden är ett extraordinärt rättsmedel som ska tillämpas restriktivt, se MIG 2008:20. Med nya omständigheter avses omständigheter som inte har prövats tidigare. p. 3 avser skäl av humanitär art. Hit hör bland annat situationer avseende barn, se KamR UM 6770-09.

12 kap. 19 §

En ny prövning av frågan om uppehållstillstånd i verkställighetsärenden är ett extraordinärt rättsmedel som ska tillämpas restriktivt, se MIG 2008:20. Med nya omständigheter avses omständigheter som inte har prövats tidigare. Prövningen får inte avse en prövning av vad som tidigare framkommit i ärendet och får inte heller vara modifikationer eller tillägg till de ursprungligen åberopade omständigheterna, se KamR UM 6770-09. De nya åberopade omständigheterna ska vara av sådan beskaffenhet att ett bestående politiskt verkställighetshinder ska föreligga i det enskilda fallet, se MIG 2011:26. Det ska finnas objektiva grunder som ger stöd för antagandet, se KamR UM 6770-09. Det får inte avse frågor om anknytning, praktiska verkställighetshinder eller humanitära skäl, se MIG 2011:9 och MIG 2008:20. De nya omständigheterna måste avse utlänningens behov av skydd från förhållandena på den plats dit han eller hon ska återvända, se MIG 2008:20. Sökanden ska nå upp till beviskravet kan antas eller att något är antagligt för att beviljas ny prövning, det ska alltså föreligga en mindre sannolikhetsövervikt för att antagandet ska anses vara riktigt, se KamR UM 6770-09. Det innebär att det inte får vara fråga om någon mer eller mindre avlägsen möjlighet att de åberopade omständigheterna utgör ett bestående hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet utan verkställighetshindret ska kunna bedömas föreligga i det enskilda fallet, se prop. 2004/05:170 s. 300. Prövningen ska vidare göras i den ordning som anges i lagrummet, först ska Migrationsverket pröva om de nya omständigheterna kan antas utgöra bestående verkställighetshinder enligt först 1 § sedan 2 § 2 och slutligen 3 § och först därefter pröva om omständigheterna inte kunnat åberopas tidigare eller om utlänningen har en giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, se KamR UM 6770-09. En omständighet som åberopats vid Migrationsöverdomstolen i en asylsökandes grundärende kan anses vara ny även om den åberopas vid en senare ansökan enligt 12 kap. 19 §. En förutsättning vid bedömningen är om det har skett någon prövning utan begränsning i sak av den åberopade omständigheten, se MIG 2013:1 och UM 2198-13.

12 kap. 22 §

Det är skillnad mellan beslut som inte kunnat verkställas trots medverkan av den asylsökande och beslut som inte kunnat verkställas på grund av att den asylsökande inte samarbetat eller hållit sig undan verkställighet, se MiÖD UM 5069-11. Person som efter att utvisningsbeslut fått laga kraft försvårat verkställigheten av utvisningsbeslutet genom att antingen inte samarbetat med verkställande myndigheter eller på annat sätt hållit sig undan verkställighet ansetts agera på sådant sätt att någon preskription av utvisningsbeslutet inte inträtt och det ansågs inte finnas hinder för att meddela nytt beslut om avlägsnande ur landet, se MiÖD UM 5069-11. Sökanden bär i en sådan situation bevisbörda för att preskription ska anses inträtt och att beslutet att av- eller utvisa sökanden inte har kunnat verkställas inte beror på sökanden, se MIG 2007:46.

12 kap. 23 §

13 kap. Handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m.

Samtliga omständigheter som åberopas till stöd för uppehållstillstånd innan det finns ett lagakraftvunnet avgörande prövas i en process som rör en och samma sak - uppehållstillstånd - oberoende av på vilken grund rätt till sådant tillstånd hävdas, se MIG 2007:31.

13 kap. 1 §

Jämför med 14 § FL. I art. 195-205 UNHCR:s handbok finns principer och metoder för att fastställa fakta (MIG 2006:1). Beslut om överföring enligt Dublinförordningen innebär att det inte sker någon materiell prövning av asylansökan i Sverige och ansökan om asyl skall därför inte avslås (MIG 2006:4) se även 8 kap. 1 §.

13 kap. 3 §

Avgörande på förhållandevis gammal landinformation kan ifrågasättas och om det finns någon speciell risksituationså ska dessa anges (MIG 2006:7)

13 kap. 9 a §

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

13 kap. 15 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

13 kap. 16 §

Familjemedlem se 2 kap. 3 a §.

14 kap. Överklagande av förvaltningsmyndighets beslut m.m.

14 kap. 1 §

Vid bestämmandet av ramen för rättens prövning i ett överklagandemål tillkommer som en begränsande faktor förutom 29-30 §§ FPL även instansordningsprincipen vilket innebär att saken i målet eller frågan som domstol har att besvara ska ha prövats av beslutsmyndigheten om det i lag står att en viss myndighet ska besluta i första instans, se KamR UM 7483-11.

16 kap. Migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen

Lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska tillämpas beträffande migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen. Migrationsdomstols domslut måste innefatta samtliga beslut som domstolen enligt domskälen avser att fatta, se MiÖD UM 895-12. En överklagan överlämnas till migrationsverket som undersöker om överklagan kommit in i rätt tid, rättidsprövar, enligt 24-25 §§ FL. Därefter ska myndigheten ompröva beslutet enligt 27 § FL innan de utan dröjsmål överlämnar överklagandet till överinstansen. Sådan handläggningstid bör inte överstiga en vecka, se bland annat JO 1995/96 s. 314, JO dnr: 66-2009 och JO dnr:6831-2009 där det tog 1.5 år innan överlämnande.

16 kap. 1 §

Lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska tillämpas beträffande migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen. Migrationsdomstol är domför i enlighet med 17-18 §§ AFDL, se UM 11445-12. Migrationsdomstols domslut måste innefatta samtliga beslut som domstolen enligt domskälen avser att fatta, se MiÖD UM 895-12. UNHCR:s handbok får tillsammans med andra slutsatser rörande förfarandet, som UNHCR står bakom, anses vara viktiga rättskällor rörande förfarandet i mål eller ärenden rörande flyktingskap (MIG 2006:1). En talan kan, så länge den gäller samma sak, ändras både avseende yrkanden och grunder men inte ändras i vidgande riktning (MIG 2007:31). När frågan avser uppehållstillstånd så är "uppehållstillståndet" saken, oavsett vilken paragraf det påstås att denna rätt till uppehållstillstånd grundar sig på och det är alltså tillåtet, utan att talan ändras åberopa, att som ny grund åberopa en ny anknytning till annan person (MIG 2007:31).

16 kap. 5 §

Jmf 9 § FPL. Domstolen kan beroende på omständigheterna få ett utredningsansvar men måste inte själv genomföra utredningar utan kan anvisa parterna vad som behövs. Om det avser komplexa frågor kan domstol på eget initiativ kalla till förhandling (MIG 2006:1). När sökanden yrkar om muntlig förhandling och domstol anser det vara obehövligt ska först beslut fattas och sedan ska sökanden ges tillfälle att slutföra talan, om så inte sker föreligger sådana brister i handläggningen att domstolens dom kan komma att upphävas och målet visas åter för ny handläggning, se KamR UM 8711-08.

16 kap. 9 §

Överklagan kräver prövningstillstånd enligt 12 §. Ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd vinner inte negativ rättskraft, det uppkommer alltså inte formellt hinder för utlänningen att i en ny ansökan om uppehållstillstånd åberopa samma omständigheter som tidigare och få saken prövad (MIG 2007:31). Men då ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som vunnit laga kraft, är verkställbart under fyra år förhindras utlänningen att åtminstone under den tiden bedriva parallella processer om uppehållstillstånd med undantag för prövning om verkställighetshinder se 12 kap. 18-19 §§ (MIG 2007:31).

17 kap. Skyldighet att lämna uppgifter

17 kap. 2 §

En sökande ska anses styrkt sin bevisning avseende vad hon har anfört om sin hälsa om tillfredsställande dokumentation presenteras för påståendet. (jfr MIG 2007:15 och MIG 2007:35).

18 kap. Offentligt biträde

Se även Lag (1996:1620) om offentligt biträde, 12 kap. Rättegångsbalk (1942:740), 9 § Förvaltningslag (1986:223), 48-49 §§ Förvaltningsprocesslag (1971:291), Lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll, Förordning (1997:409) om särskild utlänningskontroll, 15-17 art. Asylprocedursdirektivet.

18 kap. 1 §

Det föreligger en presumtion för biträdesförordnande i utlänningsärenden och ingen ska kunna avlägsnas från landet utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde(MIG 2006:1). Generella bestämmelser om offentligt biträde återfinns i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Det är även tillåtet att anlita ett privat ombud, skillnaden är att privat ombud bekostas av parten själv. Vid fastställandet av ersättning till offentligt biträde i överinstansen tas inte hänsyn till arbete som avser genomgång av underinstansens dom, se RÅ 85 2:48. utlänningar har ofta större behov av biträdeshjälp än vad många svenskar har i ärenden om frihetsberövande p g a språksvårigheter, isolering och bristande kunskap om svenska förhållanden (MIG 2006:2)