Begrepp
Avdelning VI
Termen förekommer i 2 dokument i rättskällorna.
Legaldefinitioner 1
- Punkt 28 Förslag till avgörande i mål C-258/97
- Denna femte fråga motsvarar den andra delen i den tredje fråga som ställts till domstolen i målet Tögel. Domstolen fastställde i dom av den 24 september 1998 att enskilda kan åberopa bestämmelserna i direktiv 92/50 direkt vid nationella domstolar. Jag ser inga skäl till att inte dela denna slutsats som grundas på en bedömning av ordalydelsen i direktivet. Bestämmelserna i avdelning I om direktivets materiella tillämpningsområde och den personkrets som direktivet är tillämpligt på (artiklarna 1—7) kan visserligen på grund av sin karaktär inte skapa några rättigheter till förmån för enskilda, men är dock nödvändiga för att fastställa vilka som har rättigheter och vilka som har skyldigheter enligt direktivet så att de i förening med de materiella bestämmelserna kan göras direkt gällande inför domstol. Bestämmelserna i avdelning II (artiklarna 8—10), som behandlar vilka förfaranden som är tillämpliga på kontrakt som avser tjänster i bilagorna 1 A och 1 B, ålägger de upphandlande myndigheterna att följa förfarandena enligt avdelningarna III—VI i fråga om tjänster som anges i bilaga 1 A och förfarandena enligt artiklarna 14 och 16 i fråga om tjänster som anges i bilaga 1 B. Dessa bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt klara och precisa för att kunna åberopas vid nationell domstol. Samma slutsats gäller i princip för bestämmelserna i de följande avdelningarna. Dessa avser ”val av förfaranden och bestämmelser i övrigt vid upphandling genom formgivningstävlingar” (avdelning III), ”gemensamma bestämmelser på det tekniska området” (avdelning IV), ”gemensamma regler för publicering” (avdelning V) och ”gemensamma regler för deltagande” (avdelning VI). Ovannämnda bestämmelser reglerar i detalj de upphandlande myndigheternas skyldigheter vid förberedandet och genomförandet av anbudsförfaranden. Iakttagandet av de regler som anges där kan således av en enskild åberopas direkt inför behöriga domstolar. Det skall dock tilläggas att domstolen i domen i målet Tögel har följt generaladvokatens uppfattning och fastställt att det i den här behandlade delen av direktivet återfinns bestämmelser, som dock inte har angetts närmare, som varken är klara, precisa eller ovillkorliga och som därför inte kan åberopas direkt vid domstol. Den slutsatsen att bestämmelserna i de ovannämnda avdelningarna som på grund av sin ordalydelse varken är klara, precisa eller ovillkorliga inte har direkt verkan motiveras därav att en sådan ingående bedömning av samtliga bestämmelser i de just nämnda avdelningarna inte krävdes med hänsyn till de faktiska omständigheterna i saken. En prövning av den direkta verkan av vissa bestämmelser i dessa avdelningar förbehålls nämligen en begäran om förhandsavgörande, i vilken en sådan prövning i praktiken erfordras av den hänskjutande domstolen. En slutsats av detta slag kan med största rätt hävdas i detta mål. För det första kräver inte de faktiska omständigheterna en specifik tolkning av alla bestämmelser i direktivet som finns i de just nämnda avdelningarna (sammanlagt tjugosju artiklar). För det andra kan av motiveringen av beslutet om hänskjutande, även om den är kortfattad, dras den slutsatsen att den nationella domstolens intressen tycks begränsa sig till de artiklar som finns i direktivets första del. Av dessa skäl föreslår jag, även om jag tvivlar på om den femte frågan med tanke på dess allmänna utformning i fråga om avdelningarna III—VI i tjänstedirektivet verkligen måste besvaras, att domstolen upprepar den slutsats som redan lämnades i domen i målet Tögel.