Den 27 december 1999

Legaldefinitioner 1

Punkt 53 Förslag till avgörande i mål C-160/01

Med anledning härav har kommissionen lagt fram följande synpunkter, i sammandrag, som jag helt och hållet ansluter mig till: ”... Tyskland följde inte föreskrifterna i direktiv 80/987 när det använde det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna genom artiklarna 3.2 och 4.2, och... Tyskland säkerställer inte att de rättigheter som arbetstagarna erhåller genom direktiv 80/987 får full verkan, vilket sökandens fall visar. Om en direkt tillämpning av direktivet skulle förespråkas skulle den nationella domstolen således få avstå från att tillämpa de nationella bestämmelser i 183 § första punkten SGB III som strider mot direktivet och basera beslutet på de regler som kan härledas direkt ur direktivet. Om en direkt tillämpning av direktivet godtas i det aktuella målet skulle det kunna betyda att det i stället för en referensperiod som löper från den 23 mars till den 22 juni 2000, vilket är de tre månaderna före dagen för konkursansökan (den 27 december 1999), skulle således perioden den 27 september till den 26 december 1999 vara avgörande för garantiskyldigheten. Eftersom sökanden i målet vid den nationella domstolen under denna period var föräldraledig borde ersättningen enligt lönegarantin utgöra skillnaden mellan den dagliga föräldrapenningen och den lön som överenskommits i anställningsavtalet. Det framgår av beslutet om hänskjutande att sökanden hade begärt ersättning enligt lönegarantin för perioden den 1 till den 31 december 1999. Detta innebär att dagarna mellan den 27 och 31 december inte räknas med eftersom de lönefordringar som uppstod efter den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde (här bestämda av konkursansökan) inte skyddas av direktivet. Det är dock möjligt att mot en direkt tilllämpning av direktivet i förevarande fall invända att Tysklands utrymme för skönsmässig bedömning skulle försvinna. Den tyske lagstiftaren har tydligen valt den första varianten av artikel 3.2 i direktivet, men som har visats ovan, på sådana villkor och på ett sådant sätt som inte är förenligt med gemenskapsrätten. En lagändring är således nödvändig (fortfarande under förutsättning att en med direktivet förenlig tolkning inte låter sig göras). Under dessa förhållanden kan den tyske lagstiftaren mycket väl för framtiden välja någon av de andra varianterna och han är inte bunden av sitt tidigare val som har baserats på en variant som har visat sig omöjlig.”