Det polska patentverket

Legaldefinitioner 1

Punkt 17 T-159/15

I det angripna beslutet räknade överklagandenämnden upp följande bevisning: Två marknadsstudier avseende Frankrike (2008) och Sverige (2011), femton beslut från nationella varumärkesmyndigheter – nämligen tre från Urząd Patentowy Rzeczypospolitej Polskiej (det polska patentverket), fyra från Institut national de la propriété industrielle (INPI,[det franska nationella institutet för industriell äganderätt)], ett från Instituto nacional da propriedade industrial (INPI, det portugisiska institutet för industriell äganderätt), sju från Oficina Española de Patentes y Marcas (den spanska patent- och varumärkesmyndigheten) – och tribunalens dom av den 7 november 2013, Budziewska/harmoniseringsbyrån – Puma (kattdjur på språng ( T‑666/11, EU:T:2013:584). Överklagandenämnden konstaterade att marknadsstudien avseende Sverige saknade relevans, eftersom invändningen inte grundades på äldre rättigheter i Sverige och att marknadsstudien avseende Frankrike, i strid med regel 19 punkterna 1, 3 och 4 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1), inte hade tillhandahållits på processpråket, som var engelska. Överklagandenämnden påpekade att den sistnämnda studien dessutom hade genomförts fem år innan varumärkesansökan lämnades in, att det var svårt att veta på vilket underlag marknadsstudien hade genomförts och för vilka varor de äldre varumärkena påstods vara kända. På liknande sätt påpekade överklagandenämnden att två av de tre besluten från det polska patentverket och besluten från den spanska patent- och varumärkesmyndigheten inte hade översatts till processpråket och därför inte kunde beaktas. Såvitt avsåg det polska patentverkets beslut från 2008 och besluten från franska INPI, vilka hade översatts, konstaterade överklagandenämnden att det var svårt att veta vilka bevis som hade legat till grund för dessa nationella myndigheters slutsatser att de äldre varumärkena var kända. Som ett exempel angav överklagandenämnden att det i franska INPI:s beslut av den 13 november 2012 endast hänvisades till att handlingar hade ingetts till styrkande av att figurelementet i det äldre varumärket – återgivningen av en puma – var välkänt för allmänheten när det gällde kläder, men att det var omöjligt att kontrollera riktigheten av detta påstående utan de bevis för att varumärkena var kända som hade getts in inom ramen för detta nationella förfarande. Överklagandenämnden erinrade i detta avseende om sin skyldighet att bedöma frågan huruvida äldre varumärken är kända på grundval av bevisning som den invändande parten ger in i överensstämmelse med regel 19.1 och 19.4 i förordning nr 2868/95, och underströk att nämnden kan beakta handlingar som förebringats i andra förfaranden endast om dessa handlingar uttryckligen anges och identifieras av den part som åberopar dem. Slutligen erinrade överklagandenämnden om att lagenligheten av EUIPO:s beslut enbart ska bedömas på grundval av förordning nr 207/2009, såsom den tolkats av unionsdomstolarna, och inte på grundval tidigare beslutspraxis från EUIPO eller nationella varumärkesmyndigheter. Överklagandenämnden ansåg således att den sammantagna bevisningen inte var tillräcklig för att styrka att de äldre varumärkena var kända i någon av medlemsstaterna med avseende på de aktuella varorna.