Diversifieringsprodukter

Legaldefinitioner 1

Punkt 115 Förslag till avgörande i mål C-376/98

Samma bedömning gäller i tillämpliga delar förbudet i artikel 3.3b i direktivet mot reklam och sponsring av andra varor än tobaksvaror som bär namn, varumärke, symbol eller annat utmärkande kännetecken som används för tobaksvaror (diversifieringsprodukter). Situationen är mer komplicerad beträffande reklam för varor och tjänster som redan saluförts eller erbjudits i god tro före den 30 juli 1998 med ett namn som redan använts för tobaksvaror. Medlemsstater kan med stöd av artikel 3.2 i reklamdirektivet tillåta ett sådant varumärke att användas i marknadsföringen av dessa andra varor eller tjänster. Detta har lett till att reglerna om tillhandahållande av reklamtjänster på detta område inte har blivit fullständigt harmoniserade. Vissa villkor har uppställts — att namnet skall användas på ett sätt som tydligt skiljer sig från tobaksvaran, utan något kännetecken som redan använts för tobaksvaran — för att sådan reklam skall vara tillåten, men detta medför endast ett förbud mot sådan marknadsföring som inte uppfyller villkoren, utan att på något sätt skapa enhetliga nationella regler för former av reklam för varor och tjänster som inte omfattas av det förbudet. Bestämmelsen leder således till den märkliga kombinationen av förkärlek för såväl förbud som ickeharmonisering, vilken kännetecknar denna lagstiftning i sin helhet. Eftersom medlemsstaterna dessutom alltjämt har rätt att antingen tillåta eller förbjuda reklam som uppfyller ovannämnda villkor beträffande märkesdifferentiering bidrar den bestämmelsen över huvud taget inte till att undanröja befintliga hinder mot tillhandahållande av tjänster över gränserna eller handel med varor som inte uteslutande fungerar som media för tobaksreklam, såsom radio och dagstidningar. Vidare innebär troligen det faktum att artikel 3.2 skapar ett fakultativt undantag till ett förbud enligt gemenskapsrätten att de därav följande skillnaderna i nationell lagstiftning inte skulle kunna prövas enligt artiklarna 30 och 59 i fördraget. Jag menar därför att bestämmelsen inte på något sätt bidrar till undanröjandet av hinder mot handeln med varor och tjänster i samband med tobaksreklam, och att artiklarna 57.2 och 100a i fördraget därför inte är en lämplig rättslig grund för dess antagande.