Endosulfan

Legaldefinitioner 1

Punkt 140 T-75/06

Vad beträffar endosulfansulfatmetaboliters persistens mäts den huvudsakligen på grundval av dess förmåga att omvandlas till CO2 (mineralisering) och genom fastställande av dess nedbrytningsgrad på 50 procent och på 90 procent. Enligt sökandena framgår det av en undersökning som lades fram i maj 2002 att endosulfansulfat bryts ned med 35 procent på ett år, vilket motsvarar en nedbrytningsgrad på 9,5 procent på 100 dagar. Sökandena har gjort gällande att det i de riktlinjer från kommissionen som är relevanta ställs krav på en mineraliseringsgrad som är högre än 5 procent över en period på 100 dagar och att detta kriterium således klart är uppfyllt. Konungariket Spanien har emellertid hävdat att det framgår av den ifrågavarande undersökningen att mineraliseringen av endosulfan i jorden förmodligen är lägre än 5 procent. Den genomsnittliga livstiden för endosulfansulfat (nedbrytningsgrad på 50 procent) ligger mellan 123 och 391 dagar och mineraliseringen efter 120 dagar växlar mellan 1,01 procent och 13,08 procent. Endosulfansulfats genomsnittliga mineralisering motsvarar den som gäller för endosulfan. Slutsatsen kan därför dras att endosulfan nedbryts till endosulfansulfat och att mineraliseringen av endosulfansulfat ligger mellan 1,01 procent och 13,8 procent efter 120 dagar och mellan 5 procent och 35 procent efter 365 dagar, beroende på typen av jord. Ingen av de metaboliter som upptäcktes och identifierades i de tidigare undersökningarna upptäcktes i denna undersökning. Trots detta finns det en metabolit som visade sig på nivåer som överstiger 10 procent av den använda radioaktiviteten (endosulfan). Alla de försök som har gjorts för att identifiera denna metabolit har misslyckats, men dess struktur är densamma som strukturen i dikarbonsyre- eller dihidrodiolmetaboliterna. Identifieringen av denna metabolit är nödvändig för att fastställa endosulfans nedbrytningsväg och definitionen av den resthalt som ska användas för undersökningar om spridning på marken.