Första stycket

Legaldefinitioner 14

Punkt 50 C-210/97

I dagens rättsläge inskränker nämligen artikel 6.1 i beslut nr 1/80 inte medlemsstaternas rätt att vägra en turkisk medborgare att inneha en första anställning i respektive medlemsstat, och nämnda bestämmelse hindrar i princip inte dessa stater från att uppställa villkor för en sådan anställning under dess första år med stöd av första strecksatsen i denna bestämmelse. De tre strecksatserna i artikel 6.1 uppställer dessutom som villkor för de rättigheter som en migrerande turkisk arbetstagare successivt tillerkänns, beroende på hur länge han har utövat avlönad verksamhet, att den berörde redan har en reguljär ställning på arbetsmarknaden i den berörda medlemsstaten. Artikel 7 ger däremot, som redan anmärkts i punkt 36 i denna dom, turkiska medborgare som är lagligen bosatta i värdmedlemsstaten rätt till anställning. Denna rätt avser dels familjemedlemmar i allmänhet, efter en viss tid av laglig bosättning till följd av familjeåterförening med en turkisk arbetstagare (första stycket), dels barn till en sådan arbetstagare, oavsett bosättningens längd, under förutsättning att barnet har genomgått en yrkesutbildning i den stat där en av barnets föräldrar har varit anställd i en viss tid (andra stycket).

Punkt 82 C-254/94

Artikel 9.3 i förordning nr 2075/92 rör tre skilda situationer. För det första skall de företag som har berett tobak under tre år av referensperioden tilldelas en referenskvantitet som motsvarar den genomsnittliga mängd som har beretts under dessa tre år (första stycket). För det andra skall de företag som har inlett sin verksamhet först efter referensperiodens början tilldelas en referens kvantitet som står i proportion till de genomsnittliga mängder som levererats till beredning under denna period (andra stycket). Slutligen skall de beredningsföretag som har inlett sin verksamhet under skördeåret eller under det föregående året tilldelas en mängd som fastställs i enlighet med tredje stycket i ovannämnda bestämmelse.

Punkt 5 Förslag till avgörande i mål C-210/97

Enligt artikel 7 kan en turkisk medborgare vidare i egenskap av familjemedlem till en turkisk arbetstagare få rätt att ta anställning, antingen på grund av att han har fått tillstånd att förena sig med en förälder (första stycket), eller på grund av att han är barn till en turkisk arbetstagare och har genomgått en yrkesutbildning i värdmedlemsstaten (andra stycket).

Punkt 6 Förslag till avgörande i mål C-230/02

Enligt 109 § i BVergG skall BVKK vara behörig att fram till tilldelningen av kontraktet medla vad gäller meningsskiljaktigheter mellan den upphandlande myndigheten och en eller flera anbudssökande eller anbudsgivare vid verkställande av denna förbundslag eller av förordningar som har utfärdats med stöd av denna lag (första stycket). En ansökan om att BVKK skall vidta åtgärder skall inges till ledningen för denna myndighet så fort som möjligt efter det att sökanden fick kännedom om meningsskiljaktigheterna (sjätte stycket). Den upphandlande myndigheten får vidare inte tilldela någon upphandlingskontraktet under de fyra veckor som följer efter det att den fått kännedom om att BVKK skall vidta åtgärder på grund av en anbudssökandes eller anbudsgivares ansökan om medling vid äventyr av ogiltigförklaring av beslutet att tilldela kontraktet (åttonde stycket).

Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-258/04

I syfte att utforma en status civitatis för EU-medborgarna skapas genom artikel 17 EG ett unionsmedborgarskap som tillkommer varje person som är medborgare i en medlemsstat (första stycket), som tillerkänns de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördraget (andra stycket).

Punkt 52 Förslag till avgörande i mål C-301/97

Det skall först erinras om att artikel 173 i fördraget uttömmande anger karaktären av de rättsakter mot vilka det är möjligt att väcka talan för kontroll av lagenligheten samt de institutioner som har antagit dem (första stycket), de personer som har behörighet att väcka talan om kontroll av lagenligheten av dessa rättsakter och villkoren för att en sådan talan kan upptas till sakprövning (andra, tredje och fjärde styckena), de grunder som kan åberopas för detta ändamål (andra stycket), preklusionsfristen (femte stycket).

Punkt 2 Förslag till avgörande i mål C-36/98

I artikel 130r i EG-fördraget (nu artikel 174 EG i ändrad lydelse) fastställs tillämpningsområdet för gemenskapens miljöpolitik och anges ett antal mål (första stycket), principer (andra stycket) och kriterier (tredje stycket) vilka gemenskapslagstiftaren skall beakta vid genomförandet av denna politik.

Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-388/20

För att göra det lättare att jämföra energivärden med mängden näringsämnen ska dessa värden, för det första, i princip hänföra sig till livsmedlet vid försäljning (första stycket). Om ett livsmedel är färdigt att äta först efter att ha tillagats genom tillsättande av andra ingredienser, kan näringsdeklarationen, för att göra det lättare att jämföra med ett motsvarande livsmedel från en annan tillverkare, hänföra sig till livsmedlet efter tillagning (andra stycket).

Punkt 3 Förslag till avgörande i mål C-411/03

Tvisten i målet vid den nationella domstolen avser i huvudsak fördragets bestämmelser om etableringsfriheten. I detta avseende är det framför allt artikel 43 EG som är av betydelse, i vilken, som bekant, etableringsfriheten för gemenskapens medborgare, både primärt (andra stycket) och sekundärt (första stycket), har fastslagits. I denna artikel föreskrivs särskilt följande: ”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Etableringsfriheten skall innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket, på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitlet om kapital.”

Punkt 70 Förslag till avgörande i mål C-411/10

Vid besvarandet av denna fråga är utgångspunkten artikel 6.1 FEU, enligt vilken stadgan om de grundläggande rättigheterna ska anses utgöra den primära unionsrätten (första stycket) och det samtidigt fastställs att unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen inte på något sätt utökas genom bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna (första stycket). För den konkreta tolkningen och tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna hänvisas det i artikel 6.1 tredje stycket FEU till avdelning VII i stadgan om de grundläggande rättigheterna (artiklarna 51–54).

Punkt 6 Förslag till avgörande i mål C-462/08

I artikel 7 i beslut nr 1/80 görs en åtskillnad mellan å ena sidan familjemedlemmar som har fått tillstånd att förena sig med arbetstagaren i värdmedlemsstaten, och som har varit lagligt bosatta där under en bestämd period (första stycket), och å andra sidan barn till en sådan arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i den berörda medlemsstaten (andra stycket). I artikel 7 föreskrivs följande: ”När en turkisk arbetstagare tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat har dennes familjemedlemmar, under förutsättning att de har fått tillstånd att förena sig med honom, rätt att efter minst tre års laglig bosättning i den medlemsstaten, och med förbehåll för den företrädesrätt som tillkommer arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, anta erbjudanden om anställning, rätt att efter minst fem års laglig bosättning i den medlemsstaten utöva valfri avlönad verksamhet. Barn till turkiska arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i värdstaten kan, oavsett hur länge de har varit bosatta i den medlemsstaten, anta erbjudanden om anställning i den medlemsstaten, på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat.”

Punkt 9 Förslag till avgörande i mål C-50/96

I artikel 3 i Grundgesetz (den tyska grundlagen) föreskrivs bland annat att alla människor är lika inför lagen (första stycket), att män och kvinnor är jämställda (andra stycket) och att ingen får missgynnas eller gynnas på grund av sitt kön (tredje stycket).

Punkt 73 Förslag till avgörande i mål C-623/22

Denna term definieras uttryckligen i artikel 3.21 i direktiv 2011/16 som ”en person som utformar, marknadsför, organiserar eller tillgängliggör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang för genomförande eller som förvaltar genomförandet” (första stycket). I samma bestämmelse anges också att begreppet ”förmedlare” även innefattar ”en person som, med beaktande av relevanta fakta och omständigheter och på grundval av de upplysningar som finns att tillgå och den relevanta sakkunskap och förståelse som krävs för att tillhandhålla sådana tjänster, vet eller skäligen kan förväntas veta att hon eller han har åtagit sig att, direkt eller genom andra personer, tillhandahålla hjälp, bistånd eller rådgivning med avseende på utformning, marknadsföring, organisation, tillgängliggörande för genomförande eller förvaltning av genomförande av ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang” men att en sådan person ska ha rätt att tillhandahålla bevis för att hon eller han ”inte visste eller skäligen inte kunde förväntas veta att [hon eller han] deltog i ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang” (andra stycket).

Punkt 8 Förslag till avgörande i mål C-7/98

Domar som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i en annan konventionsstat ”utan att något särskilt förfarande behöver anlitas” (artikel 26 första stycket). Erkännandet kan vägras på grund av någon av de grunder som är uttryckligen uppräknade i artiklarna 27 och 28. Särskilt sägs i artikel 27.1: ”En dom skall inte erkännas: 1. om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande.” Enligt artikel 28 skall en dom inte erkännas ”om den strider mot bestämmelserna i avsnitt 3, 4 och 5 i avdelning II, och inte heller i de fall som avses i artikel 59” (första stycket). Vid denna behörighetsprövning ”är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet på” (andra stycket). Med undantag av en sådan omprövning får ”[d]omstolens behörighet i ursprungsstaten... inte omprövas” av den domstol inför vilken erkännandet har gjorts gällande, och i synnerhet ”[omfattas] behörighetsreglerna... inte av de i artikel 27.1 åsyftade grunderna för rättsordningen” (tredje stycket). I artikel 31 föreskrivs följande: ”En dom som har meddelats i en konventionsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan konventionsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där.” Artikel 34 andra stycket har följande lydelse: ”Ansökningen [om att förklaras vara verkställbar] får avslås endast på någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna.”