Lex mitior

Legaldefinitioner 9

Punkt 14 C-107/23

Räckvidden för principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), vilken stadfästs i artikel 15.2 i den rumänska grundlagen, preciseras i artikel 5.1 i strafflagen enligt följande: ”Om en eller flera strafflagar har antagits under den period som infaller mellan tidpunkten då brottet begicks och den slutliga domen, ska den lindrigare lagen tillämpas.”

Punkt 3 Förslag till avgörande i mål C-107/23

För att EU-domstolen ska kunna besvara tolkningsfrågorna måste den utveckla sin begynnande praxis rörande principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), vilken stadfästs i artikel 49.1 sista meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

Punkt 95 Förslag till avgörande i mål C-201/09

Kommissionen är av den åsikten att den materiella rätt som är i kraft vid tidpunkten för överträdelsen ska tillämpas på de faktiska omständigheter mot vilka ett förbud riktar sig. Det faktum att artikel 65.1 KS ägde företräde framför artikel 81 EG, när det otillåtna beteendet på samma grund utgjorde en överträdelse av artikel 81 EG, talar för att kommissionen hade en oavbruten befogenhet att ålägga påföljder. Kommissionen anser att de påföljder som kan åläggas i dag följer av artikel 81 EG och artikel 23 i förordning nr 1/2003. Dock ska hänsyn tas till principen i artikel 65.5 KS om att den lindrigaste lagen bör tillämpas (lex mitior).

Punkt 57 Förslag till avgörande i mål C-352/09

Kommissionen anser, för det första, att EKSG-fördraget och EG-fördraget faktiskt ingår i en och samma rättsordning, inom vars ram EKSG-fördraget utgör en speciallag (lex specialis) i förhållande till EG-fördraget. Principen nulla poena sine lege iakttas således, eftersom samma konkurrensbegränsande samverkan, efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla, fortfarande är förbjuden enligt en bestämmelse som i huvudsak är identisk med artikel 65 KS, nämligen artikel 81 EG. Med tillämpning av de allmänna rättsprinciper som reglerar lagens tillämplighet i tiden och om inte annat följer av principen om att den lindrigaste lagen bör tillämpas (lex mitior), är det den lagstiftning som är i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna som ska tillämpas.

Punkt 14 Förslag till avgörande i mål C-408/12

Klagandebolagen har först gjort gällande att det i den överklagade domen inte har angetts på ett lämpligt sätt varför tribunalen fann att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg grunden att utgångsbeloppet för böterna var oproportionerligt, eftersom trepartssamarbetet inte hade haft någon påverkan på marknaden. Tribunalen åsidosatte i det avseendet artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 samt proportionalitetsprincipen (den första grunden). Klagandebolagen har vidare hävdat att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet och principen om tillämpning av den lag som föreskriver den mildaste påföljden (lex mitior), vad beträffar tillämpligheten av 1996 och 2002 års meddelanden om samarbete (den andra grunden). De har dessutom hävdat att tribunalen, genom att grunda sig på en felaktig tolkning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, inte iakttog proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och principen om personligt ansvar, när den inte tillämpade taket på 10 procent på enbart YKK Stockos omsättning med avseende på perioden innan bolaget förvärvades av YKK Holding (den tredje grunden). Slutligen har klagandebolagen gjort gällande att tribunalen även åsidosatte motiveringsskyldigheten, artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen och principen om personligt ansvar, vad beträffar tillämpningen av en avskräckande multiplikator med avseende på den överträdelseperiod som föregick förvärvet av YKK Stocko (den fjärde grunden).

Punkt 69 T-24/07

Det framgår även av skälen till det angripna beslutet att hänvisningen till artikel 65 KS i ingressen avser den första punkten – det vill säga de materiella bestämmelserna avsedda för företag och företagssammanslutningar där vissa konkurrensbegränsande beteenden förbjuds – och femte punkten, i vilken föreskrivs möjligheten att fastställa böter till ett maximibelopp som inte överstiger dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av den konkurrensbegränsande överenskommelsen. Hänvisningen till tillämpligheten av artikel 65.5 KS sätts i samband med principen om lagstiftningen med den mildaste påföljden (lex mitior), detta för att motivera att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande ärende i stället för artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, för att fastställa böternas storlek (se skälen 162–168 och 178 i det angripna beslutet).

Punkt 16 T-27/03

Därefter prövade kommissionen i skälen 333–344 i det angripna beslutet om inte tillämpningen av artikel 65 KS för det omstridda beteendet kunde ifrågasättas med stöd av principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior).

Punkt 27 T-472/09

Vad gäller den rättsliga bedömnigen av de aktuella beteendena betonade kommissionen för det första, i skälen 353–369 i det första beslutet, att förordning nr 1/2003 ska tolkas på så sätt att kommissionen efter den 23 juli 2002 kan konstatera konkurrensbegränsande samverkan och ålägga påföljder för dessa inom sektorer som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). I skäl 370 i det första beslutet angav kommissionen att beslutet antagits i enlighet med förfarandereglerna i EG-fördraget och i förordning nr 1/2003. I skälen 371–376 i det första beslutet påpekade kommissionen dessutom att principerna om övergång mellan rättsliga regler kan leda till tillämpningen av materiella bestämmelser som inte längre är gällande när en unionsinstitution antar en rättsakt, om inte annat följer av den allmänna principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior), vilken innebär att ingen kan åläggas en påföljd för en handling som inte utgör en överträdelse enligt lagstiftning som trätt i kraft senare. Kommissionen konstaterade att i det aktuella fallet var EG-fördraget de facto inte mer förmånligt än EKSG-fördraget och att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) följaktligen i vilket fall som helst inte kunde göras gällande mot att EKSG-fördraget tillämpades på de aktuella beteendena.

Punkt 25 T-91/10

Vad gäller den rättsliga bedömnigen av de aktuella beteendena, betonade kommissionen för det första, i skälen 353–369 i det första beslutet, att förordning nr 1/2003 ska tolkas på så sätt att kommissionen efter den 23 juli 2002 kan konstatera konkurrensbegränsande samverkan och ålägga påföljder för dessa inom sektorer som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). I skäl 370 i det första beslutet angav kommissionen att beslutet antagits i enlighet med förfarandereglerna i EG-fördraget och i förordning nr 1/2003. I skälen 371–376 i det första beslutet påpekade kommissionen dessutom att principerna om övergång mellan rättsliga regler kan leda till tillämpning av materiella bestämmelser som inte längre är gällande när en unionsinstitution antar en rättsakt, om inte annat följer av den allmänna principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior), vilken innebär att ingen kan åläggas en påföljd för en handling som inte utgör en överträdelse enligt lagstiftning som trätt ikraft senare. Kommissionen konstaterade att i det aktuella fallet var EG-fördraget de facto inte mer förmånligt än EKSG-fördraget och att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) följaktligen i vilket fall som helst inte kunde göras gällande mot att EKSG-fördraget tillämpades på de aktuella beteendena.