lagen.nu
Begrepp

Listpriset

Termen förekommer i 2 dokument i rättskällorna.

Legaldefinitioner 1

Punkt 264 T-464/04
Kommissionens slutsatser som var i nästan identiska ordalag för vart och ett av de fem stora länderna kan sammanfattas på följande sätt: Kommissionen har uppgett att den ”har funnit att det finns en viss parallellitet mellan de faktiska genomsnittliga nettopriserna och en i tillräckligt hög grad jämförbar utveckling hos de stora företagens priser”, men att ”dessa iakttagelser inte i sig är tillräckligt övertygande för att räcka som bevis för att de stora företagen har samordnat sina priser tidigare”; ”därför undersökte kommissionen därefter om ytterligare faktorer, det vill säga listpriserna och rabatterna, hade anpassats sinsemellan och om det fanns tillräcklig insyn i dessa för att ge tillräckliga bevis för att belägga att det förekom samordning”. Kommissionen ”fann vissa tecken på att listpriset kan ha använts som bas för en samordning av de stora företagens priser”. Varje stort skivbolags tre vanligaste listpriser har, beroende på land, stått för mer än 55-80 procent av den totala försäljningen av de 100 bästa sålda enskilda albumen under 2003. Kommissionen anser därför att ”med hänsyn till dessa iakttagelser förefaller listpriserna för de album som säljs bäst vara anpassade sinsemellan” (Förenade kungariket, Frankrike och Italien, eller i viss mån anpassade sinsemellan i Tyskland och i Spanien). Kommissionen har vidare funnit att listpriserna var ganska öppna, eftersom de förekommer i de stora företagens kataloger. Det tycks således vara möjligt att kontrollera andra större företags listpriser. Nettoförsäljningspriserna har en nära koppling till bruttopriserna (listpriset), med tanke på den likartade utvecklingen under de sex senaste åren av Sonys och BMG:s genomsnittliga bruttopriser och faktiska genomsnittliga nettopriser, och på det hela tiden mycket stabila förhållandet mellan nettopriset och bruttopriset, alla album sammantagna. Kommissionen har emellertid funnit en viss variation i de stora skivbolagens olika rabatter och även skillnader på 2 till 5 procentenheter mellan Sonys och BMG:s fakturarabatter för huvuddelen av deras tio främsta kunder och på över 5 procentenheter för vissa kunder under vissa år (förhållandet är inte riktigt detsamma på den franska marknaden). Parterna i koncentrationen har lämnat uppgifter som visar att fakturarabatterna för en viss kund varierat över tiden och mellan olika album och att de rabatter som lämnats för ett visst album varierat mellan olika kunder. Marknadsundersökningen visade att dessa variationer huvudsakligen berodde på att kampanjrabatter tillämpas på ett mer flexibelt sätt än fasta rabatter som vanligtvis fastställs på årsbasis. Det går inte att på grundval av dessa iakttagelser bevisa att parterna i koncentrationen har anpassat fakturarabatterna sinsemellan i tillräckligt hög grad (situationen är något annorlunda för Frankrike). Vad beträffar insynen i rabatterna har det genom kundernas svar på kommissionens marknadsundersökning visats att de stora företagen till största delen i viss mån kände till sina konkurrenters fasta rabatter, med hänsyn till deras ständiga interaktion med samma kundkrets. Det framgår emellertid att insynen i kampanjrabatterna är sämre än i de ordinarie rabatterna och att övervakningen av dessa också kräver en noggrann övervakning av denna typ av rabatter på detaljhandelsmarknaden. Fastän kommissionen har konstaterat att såväl Sony som BMG har inrättat ett system med veckovisa rapporter som tas fram av deras försäljningspersonal, har den inte kunnat bevisa att dessa rapporter säkerställer en viss grad av insyn i konkurrenternas kampanjrabatter.

EU-domstolens praxis 1