Metod B

Legaldefinitioner 3

Punkt 17 Förslag till avgörande i mål C-292/97

Om referenskvantiteterna överskreds blev producenterna skyldiga att erlägga en tilläggsavgift, avsedd att finansiera kostnaderna för avyttring av överskotten. Avgiften skulle betalas av producenten (metod A) eller av uppköparen av mjölk, vilken hade rätt att låta producenten svara för avgiften (metod B), beroende på vilken metod som valts i varje medlemsstat.

Punkt 6 Förslag till avgörande i mål C-63/93

Genom artikel 1.1 i den sist nämnda förordningen fastställdes avgiften till en början till 75 procent av riktpriset för mjölk vid tillämpning av metod A och till 100 procent av detta pris vid tillämpning av metod B, medan det i artikel 2.1 föreskrevs att den referenskvantitet vars överskridande gav upphov till en skyldighet att betala en tillläggsavgift motsvarar den kvantitet mjölk som levererades av producenten under år 1981 (metod A) eller den kvantitet mjölk som köptes in av en uppköpare under år 1981 (metod B), ökad med 1 procent. Medlemsstaterna gavs dock möjlighet (jämför artikel 2.2 i förordning nr 857/84) att förordna att referenskvantiteten på deras territorium skall motsvara den kvantitet mjölk som hade levererats eller köpts in under år 1982 eller 1983, justerad med en procentenhet, som fastställs på så sätt att den berörda medlemsstatens garanterade referenskvantitet inte överskrids.

Punkt 2 T-466/93

För att komma till rätta med överskottet inom mjölkproduktionen antog rådet år 1984 förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 10, nedan kallad ”förordning nr 856/84”). Genom denna förordning infördes en ny artikel 5c i rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 (EGT nr L 148, s 13, nedan kallad ”förordning nr 804/68”), enligt vilken det för fem på varandra följande tolvmånadersperioder med början den 1 april 1984 infördes en tilläggsavgift (som idag motsvarar 115 procent av riktpriset för mjölk) för de levererade mjölkkvantiteter som överskred en referenskvantitet (”kvot”) som för varje producent eller uppköpare fastställdes (artikel 5.1) inom ramen för en ”total garantikvantitet”, som för varje medlemsstat var lika med summan av de kvantiteter mjölk som hade levererats under kalenderåret 1981 ökat med 1 procent (artikel 5.3), och som vid behov kunde kompletteras med en tilläggskvantitet från ”gemenskapsreserven” (artikel 5.4). Tilläggsavgiften kunde enligt medlemsstatens val tillämpas antingen på producenterna på grundval av kvantiteten av deras leveranser (”metod A”), eller på uppköparna på grundval av de kvantiteter som hade levererats till dem av producenterna, i vilket fall de skulle låta producenterna svara för avgiften i proportion till deras leveranser (”metod B”). Irland valde metod B.