Ne ultra petita

Legaldefinitioner 7

Punkt 29 C-231/11

Kommissionen har gjort gällande sju grunder till stöd för sitt överklagande. Dessa grunder avser åsidosättande av artikel 23 i förordning nr 1/2003, tribunalens obegränsade behörighet, principerna om personligt ansvar, om att straff och sanktioner ska vara individuella och om att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita), den kontradiktoriska principen, motiveringsskyldigheten och kommissionen utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställande av vilka rättssubjekt som ska tillskrivas ansvar för överträdelsen.

Punkt 43 C-301/19

Kommissionen har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har kommissionen gjort gällande att tribunalen åsidosatte rätten till försvar och principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). Den andra grunden avser en felaktig tolkning av artikel 266 FEUF. Såvitt avser den tredje grunden har kommissionen gjort gällande att tribunalen underlåtit att beakta det nya regelverket på konkurrensområdet. Kommissionen har som fjärde grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar och den femte grunden avser åsidosättande av legalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen.

Punkt 104 Förslag till avgörande i mål C-231/11

Genom sin fjärde överklagandegrund har kommissionen gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen har åsidosatt principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). Tribunalen har på eget initiativ och utan att klagandena har yrkat om det dels konstaterat i punkt 157 i den överklagade domen att det ankommer på kommissionen att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära, dels inom ramen för utövandet av dess obegränsade behörighet konkret fastställt klagandenas respektive andelar i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen.

Punkt 34 Förslag till avgörande i mål C-286/11

Kommissionen har som första grund för sitt överklagande gjort gällande att böter som åläggs juridiska enheter inom ett enda företag kan variera, även om ett solidariskt betalningsansvar föreligger för en viss del av dessa böter. Således medför inte solidariskt betalningsansvar mellan två juridiska enheter inom samma företag några konsekvenser för tillämpningen av den regel enligt vilken unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats (ne ultra petita). Vid förhandlingen inför domstolen upprepade kommissionen sin ståndpunkt att förbudet att döma utöver vad som har yrkats även omfattade tribunalens utövande av sin fulla behörighet.

Punkt 43 Förslag till avgörande i mål C-511/17

Principen att föremålet för talan bestäms av parterna är generellt sett en ledande princip i tvistemål i medlemsstaterna och av särskild betydelse för konsumentmål vid de nationella domstolarna. Enligt den principen är det parterna som inleder eller avslutar ett förfarande och som bestämmer föremålet för talan och som en följd därav är domstolen bunden av detta föremål (ne ultra petita).

Punkt 32 Förslag till avgörande i mål C-603/13

I den första delen av den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att överskrida sin behörighet och genom att döma utöver vad som hade yrkats av parterna (ne ultra petita), eftersom tribunalen, genom att ex officio ta upp en grund som varken hade åberopats av klagandena eller kommissionen, höll klagandena ansvariga för båda delarna av överträdelsen av artikel 81 EG, nämligen för att ha haft kännedom om kompensationsmekanismen och för att övervakningssystemet gick att förutse.

Punkt 20 Förslag till avgörande i mål C-83/22

Eftersom parterna inte hade begärt någon muntlig förhandling övergick målet i överläggningsfasen den 22 juni 2021. Den 15 september 2021 meddelade den hänskjutande domstolen emellertid ett beslut (nedan kallat beslutet av den 15 september 2021) varigenom parterna uppmanades att inom tio dagar inkomma med yttranden över följande frågor, nämligen för det första huruvida den av konsumenten påstådda hälsosituationen kunde anses utgöra en exceptionell och oundviklig risk, i den mening som avses i artikel 160.2 i den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare; för det andra de rättsliga konsekvenserna av researrangörens underlåtenhet att informera konsumenten om dennes rätt att säga upp avtalet utan att betala någon uppsägningsavgift och, mer specifikt, huruvida den omständigheten att det (enligt den hänskjutande domstolens uppfattning) saknas skyldighet att lämna sådan information enligt direktiv 2015/2302 strider mot artikel 169.1 och 169.2 a FEUF; för det tredje huruvida domstolen på eget initiativ kan upplysa en konsument om omfattningen av hans eller hennes rättigheter, när det av yrkandet framgår att han eller hon inte är medveten om dem; och, för det fjärde, huruvida konsumentskyddet kräver att domstolen förpliktar svaranden att återbetala konsumenten fullt ut med åsidosättande av dispositionsprincipen, enligt vilken föremålet för talan avgränsas av parterna, och principen att domstolen inte får döma utöver vad parterna har yrkat (ne ultra petita), när konsumenten inte har informerats om omfattningen av sina rättigheter. Slutligen uppmanade den hänskjutande domstolen parterna att lägga fram argument för huruvida det var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande.