Nu artikel 141 EG

Legaldefinitioner 6

Punkt 1 C-335/15

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG), artikel 120 i EG‑fördraget (nu artikel 142 EG), artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 11 i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 3), samt artiklarna 2, 14 och 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

Punkt 30 C-335/15

Begreppet lön i artikel 11 i direktiv 92/85 omfattar, i likhet med definitionen i artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG), de förmåner som arbetstagaren direkt eller indirekt får av arbetsgivaren under barnledigheten på grund av anställningen. Begreppet ersättning, som denna bestämmelse också hänvisar till, omfattar däremot all den inkomst som en anställd erhåller under sin barnledighet och som hon inte får av sin arbetsgivare på grund av anställningsförhållandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1998, Boyle m.fl., C‑411/96, EU:C:1998:506, punkt 31, och dom av den 1 juli 2010, Parviainen, C‑471/08, EU:C:2010:391, punkt 35).

Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-147/08

För att bedöma huruvida en pension kan betraktas som lön fastställde domstolen att det enda avgörande kriteriet är anställningen, som återfinns i ordalydelsen i artikel 119 i fördraget (nu artikel 141 EG), vilket innebär att det kan konstateras att denna förmån beviljas arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan honom och hans tidigare arbetsgivare.

Punkt 67 Förslag till avgörande i mål C-147/08

Domstolen slog fast att det inte räcker att konstatera att ett pensionssystem regleras i lag för att det ska omfattas av kategorierna ”social trygghet eller socialt skydd” och således för att undanta ett sådant system från tillämpningsområdet för artikel 119 i fördraget (nu artikel 141 EG). Dessutom anses inte pensionssystemets strukturella uppbyggnad vara av avgörande betydelse till skillnad från förekomsten av ett samband mellan anställningsförhållandet och den berörda pensionsförmånen.

Punkt 37 Förslag till avgörande i mål C-196/98

Mot den bakgrunden måste man räkna med möjligheten att de diskriminerande bestämmelser som infördes efter direktivets ikraftträdande och som teoretiskt skulle kunna falla inom undantaget i artikel 7.1 a innebär att avvikelse i överdriven grad (det vill säga oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet) sker från den princip om likabehandling som, med avseende på behandlingen av arbetstagare, fastställs i artikel 119 i EG-fördraget (nu artikel 141 EG), och som genom direktivet tillämpas inom en bestämd sektor, nämligen den sociala trygghetssektorn, och att direktivet på så sätt förhindras att fylla sin uppgift. I det perspektivet blir direktivets allmänna uppbyggnad viktig, en uppbyggnad vars syfte i huvudsak är att successivt inom en sexårsperiod justera befintlig lagstiftning i fråga om social trygghet så att den överensstämmer med principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Härav följer att en diskriminerande bestämmelse som genom sitt innehåll äventyrar syftet med direktivet kan anses strida mot gemenskapsrätten, även när den faller under den bokstavliga meningen i undantagsbestämmelsen. Andamålet kan likaså, som redan nämnts vid flera tillfällen, anses ha äventyrats av det faktum att man kunde ha försökt uppnå samma resultat genom andra åtgärder som genom sitt huvudsakliga innehåll och genom att de åtföljs av kompletterande bestämmelser med kompenserande effekt, inte skulle medföra att avvikelse sker från likabehandlingen, eller att detta endast sker i mindre utsträckning.

Punkt 41 Förslag till avgörande i mål C-196/98

Denna fråga måste besvaras jakande. Jag har kommit fram till denna slutsats av följande skäl. Rätten till en tilläggsförmån har sin rättsliga grund i gemenskapsrätten, särskilt i den princip om lika lön för kvinnor och män för lika arbete som är inskriven i artikel 119 i EG-fördraget (nu artikel 141 EG), en princip som artikel 4.1 i direktivet ger uttryck för. När denna princip tillämpas på enskilda omständigheter är det, som har sagts ovan, nödvändigt att som kriterium använda den motsvarande behandling som beviljas jämförelsepersonen. Detta kriterium består av de fördelar som jämförelsepersonen genom den nationella lagstiftningen garanteras som invaliditetsförmån. Tillämpningen av kriteriet leder således inte, som kommissionen förefaller hävda, till att det nationella systemet som tilllämpas på jämförelsepersoner enbart utvidgas till missgynnade personer. En sådan tillämpning skulle nämligen betyda att vissa nationella bestämmelser gavs ett annorlunda och mer omfattande tillämpningsområde än vad som nu är fallet och skulle därigenom väsentligen ändra rättskällan avseende tilläggsförmånen, vilken som har sagts återfinns i gemenskapsrätten och inte i de nationella rättsordningarna. Det skall tilläggas att det för att bestämma beloppet på tilläggsförmånen inte räcker med att hänvisa till olika för- och nackdelar som är kopplade till åldern, utan det är även nödvändigt att pröva vilken inverkan de valmöjligheter som hänvisas till i punkt b i den tredje frågan kan ha på detta belopp. Dessa påverkar likaså de fördelar som berörda personer garanteras genom systemet och kan därför ändra eller till och med vända upp och ned på förhållandet mellan de förmåner som beviljas kvinnor respektive män. Dessa slutsatser bekräftas av skillnaden i sökandenas i målet vid den nationella domstolens ställning, en skillnad som gör det nödvändigt att bedöma varje enskilt fall för sig. Det ankommer på den nationella domstolen att göra de bedömningar som krävs och på grundval därav bestämma storleken på tilläggsförmånen.