Probatio diabolica

Legaldefinitioner 6

Punkt 95 C-201/19

Genom den andra grundens tredje del har Servier, med stöd av EFPIA, kritiserat tribunalen för att den slog fast att det, för att ifrågasätta de indicier på potentiella konkurrensförhållanden som kommissionen åberopat, ankom på de företag som var ansvariga för de överträdelser som konstaterades i det omtvistade beslutet att visa att nya aktörers inträde på marknaden stötte på oöverstigliga hinder. Därigenom kastade tribunalen om den bevisbörda som åligger kommissionen och ålade dessa företag att förebringa bevisning som var omöjlig att förebringa (probatio diabolica). För att ifrågasätta indicierna för potentiell konkurrens anser Servier att det räcker att visa att kommissionens påståenden är tvivelaktiga eller felaktiga.

Punkt 80 C-247/11

Tribunalens tillvägagångssätt avseende de omständigheter som bolagen i Arevakoncernen framfört i syfte att bryta presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande innebär, sammantaget, inte ett krav på omöjlig bevisning(probatio diabolica). Det framgår av rättspraxis att det ankommer på de enheter som önskar bryta nämnda presumtion att framlägga alla omständigheter rörande ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som förenar dotterbolaget med moderbolaget och som de anser visar att de inte utgör en enda ekonomisk enhet (domen i det ovannämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 65).

Punkt 45 C-521/09

Enligt klagandebolaget har förstainstansrätten avvisat bevisverkan av nämnda samling indicier genom att kräva att klagandebolaget skulle bevisa att det saknade inflytande, vilket bevis med nödvändighet måste bli negativt. Förstainstansrätten har ställt ett krav på att något som inte kan bevisas ska bevisas (probatio diabolica), vilket allmänt sett inte är tillåtet i unionens bevisordning. Enligt klagandebolaget ska en sådan ordning med ovedersägliga bevis särskilt förkastas på grund av att den medför hinder för rätten till en effektiv domstolsprövning.

Punkt 74 Förslag till avgörande i mål C-247/11

När det för det andra gäller Arevas invändning att tribunalen åsidosatte dess rätt till försvar genom att ålägga bolaget ett krav att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica), har jag redan tidigare haft tillfälle att påpeka att det mot bakgrund av presumtionens art, som genom en logiskt-deduktiv operation ger möjlighet att från en känd faktisk omständighet bevisa en okänd faktisk omständighet, är logiskt att det rättssubjekt mot vilket den verkar i princip ska lägga fram en negativ bevisning för den faktiska omständighet som fastställts rent presumtivt. Endast den omständigheten att det krävs en sådan bevisning gör inte att man, såsom klaganden har gjort, kan dra slutsatsen att presumtionen inte kan motbevisas. Detta gäller särskilt där, såsom i förevarande fall, denna bevisning ska sökas hos det rättssubjekt mot vilket presumtionen verkar. Av detta följer att Areva inte kan göra gällande att dess rätt till försvar åsidosattes genom att tribunalen krävde att Areva skulle bevisa att bolaget inte hade utövat ett avgörande inflytande över sina dotterbolag.

Punkt 65 Förslag till avgörande i mål C-450/17

För det tredje har klaganden gjort gällande att tribunalen har åsidosatt tolkningsprincipen att rättsakter har ändamålsenlig verkan och inte är ogiltiga (ut res magis valeat quam pereat) och skyldigheten att inte uppställa ett krav på att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica). Klagandens argument i detta sammanhang utgör ett argument för att undantaget i artikel 6.4 andra stycket inte ska vara överdrivet svårt att uppfylla

Punkt 110 T-299/08

Sökanden har för det första gjort gällande att förvandlingen av en motbevisbar presumtion till en icke motbevisbar presumtion innebär ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion. Denna förvandling utgör för det första en bevisning för något som inte kan bevisas (probatio diabolica), det vill säga ett bevis som inte kan ifrågasättas och således ett bevis som inte kan godtas med hänsyn till rättspraxis. Sökanden angav därefter vid förhandlingen att en sådan presumtion strider mot principen om oskuldspresumtion som stadfästs dels av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i dess dom av den 7 oktober 1988, Salabiaku mot Frankrike (serie A nr 141-A § 28), dels av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1), och som enligt artikel 6.1 första stycket FEU har samma rättsliga värde som fördragen. Sökanden angav slutligen, som svar på tribunalens frågor vid förhandlingen, att den ansåg att domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen var oförenlig med de ovannämnda bestämmelserna.