Räntesubvention

Legaldefinitioner 1

Punkt 13 Förslag till avgörande i mål C-119/05

De faktiska omständigheterna är (i kronologisk ordning) följande: Den 6 november 1985 lämnade Lucchini Siderurgica SpA (nedan kallat Lucchini) in en ansökan om stöd i enlighet med den italienska lagen nr 183/1976. Av en total investering på 2550 miljoner ITL för att modernisera vissa anläggningar ansökte företaget om ett lån på 1021 miljoner ITL till reducerad ränta och statligt stöd på 765 miljoner ITL (vilket motsvarade 30 procent av investeringskostnaderna). Genom beslut av den 11 juni 1986 beviljade det kreditinstitut som handlade låneansökan ett lån på 1021 miljoner ITL, med en löptid på 10 år och till en reducerad ränta på 4,25 procent. Den 20 april 1988 anmälde de behöriga italienska myndigheterna i enlighet med artikel 6.1 i det tredje regelverket till kommissionen att de hade för avsikt att bevilja Lucchini ett lån. Enligt anmälan rörde det sig om ett stöd som avsåg en investering för att förbättra miljön. Investeringarna uppgick till 2550 miljoner ITL. För detta ändamål skulle det beviljas ett lån till reducerad ränta (med en räntesubvention på 367 miljoner ITL) samt ett statligt stöd på 765 miljoner ITL. Genom skrivelse av den 22 juni 1988 begärde kommissionen närmare upplysningar om detta stöd, framför allt investeringarnas art och de exakta lånevillkoren (procentsats, löptid) för det begärda lånet. I skrivelsen ombads de italienska myndigheterna dessutom att ange huruvida stödet beviljades inom ramen för tillämpningen av en generell miljöskyddsförordning i syfte att möjliggöra en anpassning av anläggningarna till nya normer samt uppge vilka dessa normer var. De behöriga italienska myndigheterna besvarade aldrig skrivelsen. Mot bakgrund av att fristen för att bevilja stöd enligt det tredje regelverket snart löpte ut (den 31 december 1988) beviljade den behöriga italienska myndigheten (vid det aktuella tillfället AGENSUND) genom beslut nr 7372 av den 16 november 1988 preliminärt ett stöd till Lucchini på 382,5 miljoner ITL, vilket motsvarade 15 procent av investeringskostnaderna (i stället för de 30 procent som föreskrevs i lag nr 183/76) samt angav att detta stöd i enlighet med villkoren i det tredje regelverket skulle utbetalas senast den 31 december 1988. Räntesubventionen beviljades inte, eftersom det beviljade stödet då skulle ha överskridit den tillåtna gränsen på 15 procent i det tredje regelverket. I enlighet med artikel 6 i det tredje regelverket gjordes utbetalandet av stödet avhängigt av kommissionens godkännande och AGENSUND betalade aldrig ut stödet. Mot bakgrund av att kommissionen, på grund av bristande upplysningar från de italienska myndigheterna, inte kunde bedöma huruvida stödet i dess helhet var förenligt med den gemensamma marknaden, inledde kommissionen den 13 januari 1989 det förfarande som avses i artikel 6.4 i regelverket. Vissa resultat meddelades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 23 mars 1990. Däremellan väckte Lucchini den 6 april 1989, eftersom stödet fortfarande inte hade utbetalats, talan mot AGENSUND vid allmän domstol (Tribunale civile e penale di Roma) och yrkade att denna domstol skulle fastställa att bolaget med stöd av lag nr 183/1976 hade rätt till en utbetalning på 765 miljoner ITL (30 procent av investeringskostnaderna) och 367 miljoner ITL (räntesubvention). I telexmeddelande av den 9 augusti 1989 lämnade de italienska myndigheterna närmare upplysningar om stödet i fråga. I skrivelse av den 18 oktober 1989 meddelade kommissionen de italienska myndigheterna att deras svar var otillräckligt och att det fortfarande saknades uppgifter om vissa detaljer. I skrivelsen angav kommissionen också att den, om inget godtagbart svar hade inkommit inom 15 arbetsdagar, skulle fatta ett definitivt beslut på grundval av befintlig information. De italienska myndigheterna besvarade aldrig skrivelsen. Den 20 juni 1990 slog kommissionen, genom beslut 90/555/EKSG, definitivt fast att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen offentliggjorde sitt beslut i ett pressmeddelande. Genom skrivelse av den 20 juli 1990 underättade kommissionen dessutom de italienska myndigheterna. Slutligen offentliggjordes beslutet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 14 november 1990. Varken Lucchini eller den italienska regeringen ifrågasatte beslutet. Den 24 juli 1991 biföll den italienska domstolen Lucchinis talan. Domen grundades på lag nr 183/1976. Den 6 maj 1994 fastställde Corte d'Appello domen från Tribunale civile e penale di Roma. Eftersom sistnämnda dom inte överklagades vann sistnämnda dom laga kraft. När stödbeloppen den 20 november 1995 fortfarande inte hade utbetalats ansökte och beviljades Lucchini ett betalningsföreläggande. Betalningsföreläggandet delgavs behörig instans (vid det aktuella tillfället industriministeriet) den 29 december 1995. I februari 1996 begärde Lucchini utmätning av det ansvariga industriministeriets vagnpark, eftersom ministeriet inte reagerat på betalningsföreläggandet. Till följd av detta utfärdade industriministeriet den 8 mars 1996 dekret nr 17975.1 dekretet beviljades i enlighet med Corte d'Appellos dom en utbetalning på 765 miljoner och en räntesubvention på 367 miljoner ITL. I dekretet görs förehållet att förmånerna helt eller delvis skall dras in om det i ett gemenskapsbeslut fastställs att de inte får beviljas eller utbetalas. Den 16 april 1996 utbetalades de aktuella beloppen jämte ränta. Den 15 juli 1996 meddelade kommissionen att mot bakgrund av beslut 90/555 och det tredje regelverket stred Corte cľAppellos dom och dekret nr 17975 mot gemenskapsrätten. Kommissionen anmodade den italienska regeringen att yttra sig i ärendet. Denna anmodan besvarades genom skrivelse av den 26 juli 1996. Industriministeriet betonade att stödet hade beviljats med förbehåll om återkrav. Den 16 september 1996 anmodade kommissionen de italienska myndigheterna att återkräva stödet och uppgav att den i annat fall skulle inleda ett förfarande i enlighet med artikel 88 EKSG. Den 20 september 1996 utfärdade industriministeriet ett nytt dekret, dekret nr 20357, genom vilket det beviljade stödet drogs in och de utbetalade beloppen återkrävdes. Den 16 november 1996 väckte Lucchini talan mot ovannämnda dekret vid italiensk förvaltningsdomstol (Tribunale amministrativi regionale) i Lazio. Bolaget gjorde bland annat gällande att rätten till stöd inte längre kunde ifrågasättas, eftersom Corte d'Appellos dom hade vunnit laga kraft. Den 1 april 1999 bifölls Lucchinis talan. Den 2 november 1999 överklagade Avvocatura della stato, som ombud för industriministeriet, denna dom till Consiglio di Stato. Genom beslut av den 22 oktober 2004 begärde Consiglio di Stato ett förhandsavgörande från domstolen i frågan hur oförenligheten mellan Corte dAppellos lagakraftvunna dom och kommissionens beslut 90/555 skall lösas.