Sakrätt

Legaldefinitioner 1

Punkt 54 Förslag till avgörande i mål C-326/99

Usufructus har sitt ursprung i romersk rätt där denna rättighet definierades som rätten att använda och dra nytta av annans egendom, dock utan att försämra egendomen. Dess främsta syfte var att bereda försörjning, exempelvis för en änka. Romerska jurister var först osäkra på hur denna rättsfigur skulle klassificeras och det hävdades ibland att usufructus i många avseenden var en del av äganderätt. Det var först senare som man började se på usufructus som en begränsad ius in rem (sakrätt), som skulle klassificeras som ett personligt servitut. Ett servitut var en rätt som belastade en annan persons egendom och som kunde vara antingen praedialservitut eller personliga servitut. Praedialservitut, som vägservitut, var knutna till fastigheten. De var rättigheter avseende en annan persons fastighet som en person hade på grund av sin egen egendom. Personliga servitut som tisufructus var knutna till en bestämd person och utslocknade med denna person.