Skatte- och finansavdelningen

Legaldefinitioner 4

Punkt 22 C-262/16

First-tier Tribunal (Tax chamber) (förstainstansdomstol (skatteavdelningen), Förenade kungariket) avslog Shields överklagande. Shields överklagade därefter till Upper Tribunal (Tax and Chancery Chamber) (överdomstol (skatte- och finansavdelningen), Förenade kungariket).

Punkt 18 C-459/19

Den hänskjutande domstolen, Upper Tribunal (Tax and Chancery Chamber) (Överdomstolen (skatte- och finansavdelningen), Förenade kungariket), har i sin begäran om förhandsavgörande angett att det är ostridigt att WTL är en beskattningsbar person i den mening som avses i artiklarna 2 och 9 i mervärdesskattedirektivet. Det är även ostridigt att den verksamhet som består i att WTL köper och säljer aktier och andra värdepapper i samband med förvaltningen av Wellcome Trusts egendom inte har ändrats i förhållande till den verksamhet som prövades i nyss nämnda dom. Slutligen är det ostridigt att denna icke-ekonomiska verksamhet utgör en yrkesmässig verksamhet och inte en privat verksamhet.

Punkt 26 C-5/17

Mot denna bakgrund beslutade Upper Tribunal (Tax and Chancery Chamber) (Överdomstolen (skatte- och finansavdelningen), Förenade kungariket) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen: 1) Den i målet aktuella tjänsten består i att en beskattningsbar person, enligt en fullmakt avseende autogiro, utfärdar anvisning om att uttag per autogiro ska göras på en tandläkarpatients bankkonto och att pengarna, efter avdrag för den beskattningsbara personens avgift, ska överföras till patientens tandläkare och försäkringsgivare. Är detta ett tillhandahållande av en sådan betalnings- och överföringstjänst som är undantagen från mervärdesskatteplikt enligt artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet? Följer av domen [Bookit (av den 26 maj 2016 ( C‑607/14, EU:C:2016:355), och domen National Exhibition Centre av den 26 maj 2016 ( C‑130/15, ej publicerad, EU:C:2016:357)] att undantag från mervärdesskatteplikt enligt artikel 135.l d [i mervärdesskattedirektivet] inte ska tillämpas när en beskattningsbar person, såsom i det nu aktuella målet, inte själv medverkar vid debitering och kreditering av konton över vilka vederbörande har kontroll, men har en avgörande betydelse för att en betalningsöverföring kommer till stånd? Alternativt, föranleder domen [av den 28 oktober 2010, Axa UK ( C‑175/09, EU:C:2010:646)] ett motsatt ställningstagande? 2) Vilka är de relevanta principer som ska tillämpas för att bestämma huruvida en tjänst av det slag som utförs av den beskattningsbara personen i det nu aktuella målet är eller inte är en tjänst som omfattas av begreppet ”indrivning av fordringar” i den mening som avses i artikel 135.1 d [i mervärdesskattedirektivet]? Om (såsom domstolen beslutade i domen [av den 28 oktober 2010, Axa UK, ( C‑175/09, EU:C:2010:646)] beträffande samma eller en mycket liknande tjänst) en sådan tjänst utgör indrivning av fordringar, när den tillhandahålls till den person till vilken betalningen ska göras (det vill säga, i det nu aktuella målet, tandläkaren, liksom i målet [vilket föranledde nämnda dom]), utgör denna tjänst indrivning av fordringar, även när tjänsten tillhandahålls den person som ska betala ersättningen (det vill säga, i det nu aktuella målet, patienten)?”

Punkt 22 Förslag till avgörande i mål C-5/17

Mot denna bakgrund beslutade Upper Tribunal (Tax and Chancery Chamber) (Överdomstolen (skatte- och finansavdelningen), Förenade kungariket) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen: Den i målet aktuella tjänsten består i att en beskattningsbar person [i det nationella målet], enligt en fullmakt avseende autogiro, utfärdar anvisning om att uttag per autogiro ska göras på en tandläkarpatients bankkonto och att pengarna, efter avdrag för ersättningen till den beskattningsbara personen, ska överföras till patientens tandläkare och försäkringsgivare. Är detta ett tillhandahållande av en sådan betalnings- och överföringstjänst som är undantagen från mervärdesskatteplikt enligt artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet? Följer av domen [Bookit (av den 26 maj 2016 ( C‑607/14, EU:C:2016:355), och domen National Exhibition Centre ( C‑130/15, ej publicerad, EU:C:2016:357)] att undantag från mervärdesskatteplikt [enligt artikel135.l d i mervärdesskattedirektivet] inte ska tillämpas när en beskattningsbar person, såsom i det nu aktuella målet, inte själv medverkar vid debitering och kreditering av konton över vilka vederbörande har kontroll, men har en avgörande betydelse för att en betalningsöverföring kommer till stånd? Alternativt, föranleder domen [av den 28 oktober 2010, Axa UK ( C‑175/09, EU:C:2010:646)] ett motsatt ställningstagande? Vilka är de relevanta principer som ska tillämpas för att bestämma huruvida en tjänst av det slag som utförs av den beskattningsbara personen i det nu aktuella målet är eller inte är en tjänst som omfattas av tillämpningsområdet för begreppet ”indrivning av fordringar” i artikel 135.1 d mervärdesskattedirektivet? Om (såsom domstolen beslutade i domen [av den 28 oktober 2010, C‑175/09, EU:C:2010:646]) beträffande samma eller en mycket liknande tjänst) en sådan tjänst utgör indrivning av fordringar, när den tillhandahålls till den person till vilken betalningen ska göras (det vill säga tandläkaren i det nu aktuella målet och i [nämnda dom]), utgör denna tjänst indrivning av fordringar, även när tjänsten tillhandahålls till den person som ska betala ersättningen (det vill säga patienten i det nu aktuella målet)?