Skäl 128

Legaldefinitioner 4

Punkt 57 T-213/00

Vad beträffar den rättsliga bedömningen har sökandena gjort gällande att det, eftersom THC omfattar verksamheter som ”har ett nära samband med” tillhandahållandet av sjötransporttjänster och som är ”nödvändiga” för detta tillhandahållande, framgår av förstainstansrättens dom av den 6 juni 1995 i mål T-14/93, Union internationale des chemins de fer mot kommissionen (REG 1995 s. II-1503) att de omfattas uteslutande av förordning nr 4056/86. Kommissionen själv har för övrigt i parallella förfaranden (det avskrivna målet C-339/95, Compagnia di Navigazione Marittima, och domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Compagnie générale maritime m.fl. mot kommissionen) medgett att lastning och lossning av fartyg är en nödvändig del av sjötransporten och utgör en integrerad del i denna. Det har således skett en felaktig rättstillämpning i det ifrågasatta beslutet, för det första eftersom de verksamheter som ”hör samman med och är absolut nödvändiga” för den landtransport som THC avser inte identifieras. För det andra anges i beslutet att hamntjänster inte omfattas av förordning nr 4056/86, eftersom det inte är fråga om ”sjötransporter” (skäl 128), trots att en avgift som uttas av ett rederi för en hamntjänst nödvändigtvis, utan att tjänstens art behöver beaktas, omfattas av tillhandahållandet av sjötransporter. För det tredje hänvisas felaktigt till kommissionens beslut 98/190/EG av den 14 januari 1998 om ett förfarande för tillämpning av artikel [82] i fördraget (IV/34.801 FAG — Flughafen Frankfurt/Main AG, (EGT L 72, s. 30), eftersom frågan om tillhandahållandet av ramptjänster till lufttrafikföretag, vilka enligt kommissionen omfattas av förordning nr 17, skiljer sig från frågan om att kostnaden för dessa tjänster skall täckas genom avgifter och tilläggsavgifter som bortfraktaren tar ut av passageraren eller av ägaren till lasten.

Punkt 101 T-305/13

I det angripna beslutet (skälen 126–131) gjorde kommissionen bedömningen att ett privat återförsäkringsbolag inte skulle ha beviljat Sace BT en återförsäkring på 74,5 procent på de villkor som beviljades av SACE, med tanke på den högre risk som det skulle ha inneburit, och att Sace BT därmed hade erhållit en fördel. Kommissionen grundade sig i sak på följande överväganden: De privata återförsäkringsbolag som kontaktades av SACE, när det var dags att förnya återförsäkringsavtalet för år 2009, vägrade att försäkra den resterande delen av excess of loss-återförsäkringen. Detta visar att detta skydd inte skulle ha erhållits hos marknadsaktörerna (skäl 127 i det angripna beslutet). Mot bakgrund av den globala finanskrisen, som ledde till att strängare återförsäkringsvillkor infördes, minskade vissa privata återförsäkrare sin verksamhet på detta område för att i stället inrikta sig på lönsammare områden (skäl 128). I och med de omfattande förlusterna under år 2008 (cirka 29,5 miljoner euro) gjorde Sace BT:s ”svaga position ... att återförsäkringsrisken var större” (skäl 128). ”Ett rationellt privat återförsäkringsbolag skulle aldrig godta att täcka så mycket som [74,15 procent], och detta på samma villkor som [de andra] återförsäkringsbolagen behövde uppfylla för en mycket mindre procentandel av återförsäkringen.” Ett privat återförsäkringsbolag skulle ha begärt en avgift som tog hänsyn till den högre risknivån (skäl 128). Stödbeloppet motsvarade skillnaden mellan den återförsäkringsavgift som ett privat återförsäkringsbolag skulle ha tagit ut för en så pass stor återförsäkringsandel och den avgift som faktiskt togs ut av Sace BT. I linje med kommissionens beslutspraxis ansåg kommissionen att avgiften för en så pass stor återförsäkrings- och riskandel borde ha varit minst 10 % högre än den avgift som de privata återförsäkringstagarna tog ut för den mindre återförsäkrings- och riskandelen. Av det belopp på 1,56 miljoner euro som Sace BT betalade till SACE utgjorde det stödbelopp som skulle återbetalas således 156000 euro (skäl 128). SACE:s andel av Sace BT:s återförsäkringsavtal, vilken översteg 25 procent av riskerna, var inte förenlig med dotterbolagets allmänna principer om återförsäkring (skäl 128). De omtvistade åtgärderna bör analyseras parallellt och den omständigheten att SACE är moderbolag till Sace BT föranleder inte automatiskt den slutsatsen att SACE handlade på samma sätt som ett privat företag skulle ha gjort i motsvarande situation (skälen 126 och 129). Den aktuella återförsäkringen gjorde det möjligt för Sace BT att öka sin kreditförsäkringskapacitet (skälen 126 och 130).

Punkt 146 T-566/08

Mot bakgrund av den bedömning som gjorts ovan drar tribunalen slutsaten att kommissionen i det angripna beslutet har styrkt att deltagarna i kartellen har ingått avtal om fastställande av priser för paraffinvax vid de tekniska mötena den 3 och den 4 september 1992 (skäl 126 i det angripna beslutet), den 23 och den 24 november 1992 (skäl 128), den 7 och den 8 september 1995 (skäl 137), den 22 och den 23 februari 1996 (skäl 139), den 14 och den 15 maj 1996 (skäl 140), den 30 och den 31 oktober 1997 (skäl 145), den 3 och den 4 november 1998 (skäl 149), den 27 och den 28 oktober 1999 (skäl 156), den 26 och den 27 juni 2001 (skäl 163) samt den 11 och den 12 maj 2004 (skäl 174), utan att det är nödvändigt att pröva bevisningen avseende samtliga tekniska möten i vilka sökanden deltagit.

Punkt 280 T-66/01

För det sjätte har sökanden hänvisat till de antidumpningsåtgärder som kommissionen vidtagit. Det ska härvid påpekas att kommissionen, i det angripna beslutet, ingående analyserade de antidumpningsåtgärder som vidtagits mot amerikanska tillverkare (skälen 51–54). Vad gäller sökandens marknadsinflytande fann kommissionen att sökanden åtnjöt det skydd som antidumpningsåtgärderna gav mot amerikanska och östeuropeiska producenter och att den hade nytta av de prisbegränsningar som ålades General Chemical genom antidumpningsåtagandena (skäl 128).