Skönstaxering

Beskrivning saknas!

Rättsfall3

NJA 1987 s. 802: En person hade alltsedan år 1972 underlåtit att avge självdeklaration och därför varje år blivit skönstaxerad för inkomst. Vid prövning av åtal för försök till skattebrott avseende åren 1980-1982 har fara ansetts föreligga för att han vid skönstaxeringarna under dessa år skulle komma att påföras lägre inkomst än vad han tidigare hade skönstaxerats för. Vid skönstaxeringarna, som avsåg inkomst av rörelse, hade föreskrivna egenavgifter debiterats honom. Sedan det framkommit att han rätteligen varit anställd, blev han i stället eftertaxerad för inkomst av tjänst. Vid prövning av om och i vad mån fullbordat skattebrott förelåg har de debiterade egenavgifterna räknats honom till godo.
NJA 1983 s. 688: Skatter som påförts ett bolag genom icke lagakraftvunna beslut och grundats på skönstaxeringar har av staten åberopats till stöd för ansökan om bolagets försättande i konkurs. Fråga om förutsättningarna för att sådant anspråk på skatt skall kunna anses innefatta klar fordran som avses i 4 § konkurslagen.
NJA 1983 s. 685: Resning. C försattes i konkurs på grundval av en konkursansökan, i vilken väsentligen åberopades skattefordringar föranledda av att C genom beslut av taxeringsnämnd skönstaxerats för ett mycket stort belopp. I ansökan om resning har C åberopat att taxeringen efter det att konkursbeslutet vunnit laga kraft blivit av länsrätt nedsatt till en obetydlig del av det av taxeringsnämnden bestämda beloppet. Enär C underlåtit att yttra sig över konkursansökningen och befunnits inte ha haft giltig ursäkt för denna underlåtenhet, har avgörandet i resningsärendet ansetts inte kunna grundas på det förhållandet, att C rätteligen inte var skattskyldig för annat än en obetydlig del av det inkomstbelopp som påförts honom av taxeringsnämnden.

Legaldefinitioner3

4 kap. 3 § Taxeringslag (1990:324)