TV-kanaler

Legaldefinitioner 1

Punkt 19 C-87/19

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen: 1) Ska artikel 2 m i [ramdirektivet] tolkas så, att ”tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät” inte omfattar verksamhet som avser vidaresändning av tv-program via satellitnät som ägs av tredje man, såsom den verksamhet som bedrivs av klaganden [i det nationella målet]? 2) Ska artikel 31.1 i [direktivet om samhällsomfattande tjänster] tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna ålägger en sändningsplikt (’must carry’) (skyldighet att vidaresända ett tv-program via satellitnät som ägs av tredje man och ge slutanvändarna tillgång till detta program) för sådana ekonomiska aktörer som klaganden, som[, för det första] via satellitnät som ägs av tredje man sänder tv-program som skyddas av ett system för villkorad tillgång, och för det syftet tar emot signaler för sändning av tv-program (tv-kanaler), omvandlar, krypterar och överför signalerna till en satellit från vilken de utan avbrott överförs tillbaka till jorden, och[, för det andra,] erbjuder kunderna ett utbud av tv-program, och för det syftet ger tillgång till denna skyddade tv-sändning genom utrustning för villkorad tillgång mot ersättning? 3) Ska artikel 31.1 i [direktivet om samhällsomfattande tjänster] tolkas så, att ett betydande antal slutanvändare, vid tillämpningen av denna bestämmelse, inte anses använda elektroniska kommunikationsnät (i förevarande fall ett nät för satellitsändningar) som deras huvudsakliga medel för att ta emot tv‑sändningar när dessa nät används som huvudsakligt medel av endast cirka 6 procent av alla slutanvändare (i detta fall hushåll)? 4) Ska det vid bedömningen av huruvida tillämpningen av artikel 31.1 i [direktivet om samhällsomfattande tjänster] är motiverad tas hänsyn till de internetanvändare som gratis kan se den aktuella tv-kanalen i realtid på internet? 5) Ska artikel 56 FEUF tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna ålägger en skyldighet för sådana ekonomiska aktörer som klaganden [i det nationella målet] att gratis vidaresända en tv-kanal via elektroniska kommunikationsnät när det sändningsföretag till förmån för vilket denna skyldighet åläggs självt kan sända den aktuella kanalen via samma nät, med sina egna medel? 6) Ska artikel 56 FEUF tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna ålägger en skyldighet för sådana ekonomiska aktörer som klaganden [i det nationella målet] att gratis vidaresända en tv-kanal via elektroniska kommunikationsnät när denna skyldighet skulle göra det möjligt att nå endast cirka 6 procent av alla hushåll och dessa hushåll har möjlighet att se denna tv-kanal genom det markbundna sändningsnätet eller via internet?”