lagen.nu
Begrepp

Tandläkare

Termen förekommer i 8 dokument i rättskällorna.

Legaldefinitioner 5

Punkt 1 C-437/03
Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Österrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 19b i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 233, s. 1; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG av den 14 maj 2001 (EGT L 206, s. 1) (nedan kallat erkännandedirektivet), och artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT L 233, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 6), i dess lydelse enligt direktiv 2001/19 (nedan kallat samordningsdirektivet), genom att ge ”Dentisten” (österrikiska tandläkare med mindre omfattande utbildning än vanliga tandläkare, nedan kallade dentister) möjlighet, enligt 4 § punkt 3 och 6 § Dentistengesetz, BGBl. 1949, s. 90 (lag om dentister), att utöva verksamhet med användning av titlarna ”Zahnarzt” (tandläkare) respektive ”Zahnarzt (Dentist)” (tandläkare (Dentist)) och rätt att begära att undantagsbestämmelserna i artikel 19b i erkännandedirektivet skall tillämpas på dem, trots att de inte uppfyller de minimikrav som enligt artikel 1 i samordningsdirektivet måste vara uppfyllda för att erkännandedirektivet och samordningsdirektivet skall vara tillämpliga på dem, att Republiken Österrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 19b i erkännandedirektivet, genom att i strid med artikel 19b i erkännandedirektivet tillåta, enligt 17 och 23 §§ Ärztegesetz, BGBl. I, 1998, s. 169 (lag om läkare), av den 10 november 1998, österrikiska ”Fachärzten für Zahn-, Mund-und Kieferheilkunde” (specialistläkare i tand-, mun- och käkmedicin) att utöva verksamhet med användning av nämnda titel, trots att sådana specialistläkare inte är likställda med tandläkare i den meningen att de får utöva sin verksamhet på samma villkor som de tandläkare som har ett sådant utbildnings-, examens-eller annat behörighetsbevis som avses i bilaga A till detta direktiv (tandläkare).
Punkt 25 Förslag till avgörande i mål C-341/08
Enligt artikel 4.1 i nämnda direktiv kan medlemsstaterna föreskriva att en särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering som strider mot direktivet om den utgör ett verkligt och avgörande krav för yrkesverksamheten i fråga. Den ifrågavarande åldersgränsen är dock förenad med fyra undantag som enligt den hänskjutande domstolen innebär att denna bestämmelse inte kan tillämpas: Om den berörda personen när vederbörande har fyllt 68 år har utövat verksamhet som ansluten läkare (tandläkare) under minst 20 år och redan var behörig att utöva verksamhet som ansluten läkare (tandläkare) före den 1 januari 1993 ska tillståndsnämnden förlänga behörigheten, längst till utgången av denna tjugoårsperiod. Om det visats att det föreligger en brist på läkare eller att en sådan brist är överhängande i vissa områden i behörighetsregionen gäller åldersgränsen inte. När en ansluten läkare (tandläkare) är sjuk, har semester eller deltar i utbildning får vederbörande låta sig ersättas av en läkare (tandläkare) som på grund av åldersgränsen inte längre är behörig som ansluten läkare (tandläkare). Under alla förhållanden kan tandläkarna efter det att de fyllt 68 år fortsätta att utöva sin verksamhet utanför det allmänna sjukförsäkringssystemet.
Punkt 42 Förslag till avgörande i mål C-437/03
Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall: 1) fastställa att Republiken Österrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 19b i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 och artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978, genom att ge österrikiska tandläkare (Dentisten) möjlighet, enligt 4 § punkt 3 och 6 § Dentistengesetz (lag om tandläkaryrket), att utöva verksamhet med användning av titlarna ’Zahnarzt’respektive ’Zahnarzt (Dentist)’ och rätt att begära att undantagsbestämmelserna i artikel 19b i rådets direktiv 78/686/EEG skall tillämpas på dem, trots att de inte uppfyller de minimikrav som enligt artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG måste vara uppfyllda för att rådets direktiv 78/686/EEG och 78/687/EEG skall vara tillämpliga på dem, 2) fastställa att Republiken Österrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 19b i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978, genom att tillåta, enligt 17 och 23 §§ Ärztegesetz (lag om läkaryrket), att österrikiska ’Fachärzten für Zahn-, Mund- und Kieferheilkunde’(läkare med specialisering inom ämnen med direkt anknytning till tandläkaryrket) utövar verksamhet med användning av nämnda titel, trots att sådana specialistläkare inte är likställda med tandläkare i den meningen att de får utöva sin verksamhet under samma villkor som de tandläkare som har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i bilaga A (tandläkare), 3) förplikta Republiken Österrike att ersätta rättegångskostnaderna.
Punkt 29 Förslag till avgörande i mål C-5/17
Slutligen ska klargöras att den omständigheten som det hänvisades till i den andra frågan, att en tjänst formellt tillhandahålls av den beskattningsbara personen (DPAS) till den person som ska betala ersättningen (patienten) och inte till den person till vilken betalningen ska göras (tandläkaren), till följd av en ändring av avtalen mellan dessa parter, saknar betydelse för tillämpningen av detta undantag från skatteplikt, eftersom tjänstens ekonomiska verklighet är oförändrad (avsnitt C).
Punkt 69 Förslag till avgörande i mål C-5/17
Jag vill emellertid även pröva vilken relevans den omständigheten, som nämns i den andra tolkningsfrågan, att den tjänst som är i fråga i målet vid den nationella domstolen formellt har tillhandahållits av den beskattningsbara personen (DPAS) till den person som ska betala ersättningen (patienten) och inte till den person till vilken betalningen ska göras (tandläkare), efter ändringen av avtalen mellan dessa parter, har för tillämpningen av ovannämnda undantag från skatteplikt.

EU-domstolens praxis 1

Generaladvokatens förslag till avgörande 3