Till de tyska myndigheterna

Legaldefinitioner 1

Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-195/20

Följande exempel visar tydligt att specialitetsbestämmelsen inte kan reaktiveras i förhållande till den första europeiska arresteringsordern för det fall den berörda personen har blivit föremål för en ny europeisk arresteringsorder efter att frivilligt ha lämnat den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern. Låt oss, fortfarande mot bakgrund av omständigheterna att personen frivilligt lämnade den stat som utfärdade den första arresteringsordern, tänka oss att den stat som utfärdar den andra arresteringsordern är Republiken Tjeckien snarare än Förbundsrepubliken Tyskland. I ett sådant fall är det svårt att tänka sig att de tjeckiska utfärdande myndigheterna skulle vara tvungna att ansöka om de portugisiska myndigheternas samtycke till att utvidga åtalet till att avse gärningar som inte omfattades av den europeiska arresteringsorder som Republiken Tjeckien utfärdat och skickat till Italien och som ägde rum innan de italienska myndigheterna överlämnade personen till de tjeckiska myndigheterna. I ett sådant fall står det klart att de enda parterna är de tjeckiska och italienska myndigheterna. Även om gärningarna i fråga ägde rum i Portugal, och det första överlämnandet utfördes av de portugisiska myndigheterna (till de tyska myndigheterna), är det, så snart den berörda personen frivilligt har lämnat Tyskland för Italien (och inte varit föremål för en begäran om överlämnande av de portugisiska myndigheterna), endast den italienska (verkställande) myndigheten som är behörig att ge de tjeckiska (utfärdande) myndigheterna tillstånd att utvidga området för lagföring i enlighet med artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584. En sådan tolkning är logisk och återspeglar direkt själva ändamålet med specialitetsbestämmelsen, dess bilaterala dimension och de underliggande suveränitetsövervägandena som beskrivits i detta förslag till avgörande; nämligen att undvika att den utfärdande staten (av den specifika arresteringsorder genom vilken den berörda personen underställs denna stats överhöghet) inkräktar på den verkställande (av nämnda specifika arresteringsorder) medlemsstatens suveränitet.