Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), m. m. jämte motion

Nr 26

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), m. m. ämte motion.

Propositionen

Genom en den 5 november 1971 dagtecknad proposition, nr 178, har Kungl. M aj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),

2. lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

3. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

4. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

5. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omkastning av företrädesordningen i konkurs så att inteckningar i fast egendom får företräde fram för löneoch pensionsfordringar. Förslaget har möjliggjorts av den nyligen genom förda reformen med statlig lönegaranti vid konkurs. I samband härm ed föreslås en höjning av det maximala beloppet fö r betalning enligt den statliga lönegarantin. D etta utgör f. n. summan av fyra basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. D et senast bestämda basbeloppet uppgår till 6 900 kr. Enligt förslaget skall beträffande lönefordringar och förfallna pensionsfordringar maximibeloppet u tgöra summan av fem basbelopp och fordringar p å fram tida pension utgå utan någon beloppsbegränsning. Förstärkningen av löneskyddet antas inte behöva påverka lönegarantiavgiftens storlek inom överskådlig tid.

1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 26

Motion

Med anledning av propositionen har väckts en motion, 1971: 1635, av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen skall som sin mening ge Kungl. M aj:t till känna vad som anförts i motionen.

M otionären fram håller att fastighetsinteckningarnas ställning försvagades genom att riksdagen i maj 1971 antog lagen om anställningsskydd för vissa äldre arbetstagare. I lagen förlängdes uppsägningstiderna för dessa arbetstagare, vilket innebar att löneprivilegiet vid konkurs utvidgades. Motionären anser det nu rimligt att staten avstår från att göra sina genom inträde i löneborgenärernas ställe uppkomna fordringar gällande i konkurser, som påbörjats under tiden från näm nda lags ikraftträdande fram till förevarande lags ikraftträdande den 1 januari 1972, för den händelse kreditgivare eller borgensmän härigenom gör förluster som har sin grund i utvidgningen av löneprivilegiet.

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom förordnas, att 11, 16 och 17 §§ förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.

Förm ånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. För-

m ånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jäm te närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förm ånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. V ad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

16 §

Fordran med allmän förm ånsrätt enligt 10 eller 11 § uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förm ånsrätt i lös egendom enligt 4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förm ånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning av gäldenärens fasta egendom eller tomträtt med företräde fram för inteckning eller fordran med fö r­

månsrätt på grund av utmätning.

Finns två eller flera fastigheter

eller tomträtter i konkursboet,

skall vad som sammanlagt behöver uttagas om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande till de köpeskil­

lingar som erhållits fö r dem.

17 §

Fordran med allmän förmåns- Fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § uttages, om det rätt enligt 12 § uttages, om det behövs, före fordringar med sär- behövs, före fordringar med särskild förm ånsrätt i lös egendom skild förm ånsrätt i lös egendom enligt 4 § tredje stycket, 5 eller enligt 4 § tredje stycket, 5 eller 8 §. H ärvid äger 16 § första styc- 8 §. Härvid äger 16 § andra ket andra punkten motsvarande punkten motsvarande tillämpning, tillämpning.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas, att 21 och 25 §§ lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

H ar anslutning enligt 13 § ägt rum, skall underrättelse därom ske enligt första stycket.

25 §

I sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen,

1. fordran som skall utgå med förm ånsrätt enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970: 979) och som förfaller till betalning senast den tillträdesdag som anges i 36 §,

2. fordran som är förenad med panträtt i fastigheten,

3. nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastigheten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej rättighet av beskaffenhet att skola bestå oavsett fastighetens försäljning,

3 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom förordnas, att 70 och 71 §§ konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.

70 §i

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen m å jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till försäljningen läm nar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenärernas samtycke. N är det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhäm ta gäldenärens mening beträffande försäljningen.

V arder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för utm ätt sådan egendom, åligge det förvaltaren att före bevakningssammanträdet avlämna behållning, som under konkursen av egendomen uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning i konkursen sker.

Nuvarande lydelse

böra beaktas vid egendomens för­ böra beaktas vid egendomens försäljning. I den mån det är påkal­ säljning. Förvaltaren skall genom lat skall han också i ärendet föra brev underrätta borgenär om an talan för borgenärer som ha för­ mälan som han gör på dennes månsrätt enligt 10 eller 11 § fö r­ vägnar. månsrättslagen (1970:979). F ö rvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör eller yrkande som han framställer på dennes vägnar.

71 §i

Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan om budsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild fö rmånsrätt, m å ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så fram t hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke som avses i första och andra styckena fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt andra stycket fordras ej heller för försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där fartyget finnes å ort inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller fö r utm ätt sådan egendom. Ä r fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, m å det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshavare, vilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen samt, om fartyget inköpts av annan, för inteckningens dödande avlämnar inteckningshandlingen till den, som utses av honom och köparen.

Ä r fråga om försäljning av luftfartyg eller av intecknade reservdelar till sådant fartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren, ehuru auktion ej ägt rum i den ordning som för utm ätt sådan egendom är stadgad, med ombudsmannens samtycke underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, skall dock därtill lämnas tillstånd av de borgenärer, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund av inteckning häftar eller med vilken är förenad luftpanträtt i egendomen eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förm ånsrätt enligt 10 eller 11 § förm ånsrättslagen (1970: 979). Gods i luftfartyg skall säljas i samma ordning som gods i sjögående fartyg.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling

å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder därem ot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen m å försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 § sista Bestämmelserna i 70 § sista stycket äga motsvarande tillämp­ stycket äga motsvarande tilläm pning, när gäldenären tillhörig lös ning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för säljas i den ordning som gäller för utm ätt sådan egendom. Vad där utm ätt sådan egendom. I sådant sägs om talan fö r borgenärer gäl­ fall skall förvaltaren dessutom, i ler även borgenärer som ha fö r­ den mån det är påkallat, i ärendet månsrätt enligt 12 § förmånsrätts­ föra talan fö r borgenärer som ha

lagen. förmånsrätt enligt 10,11 eller 12 § förmånsrättslagen samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på den­

nes vägnar.

D enna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 498) om ändring i konkurslagen (1921: 225) gäller i tillämpliga delar.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

H ar arbetstagare på grund av fordran sorn avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

Betalning enligt garantin utgår Beträffande fordran m ed fö rför varje arbetstagare m ed sam­ månsrätt enligt 11 § förmånsrättsmanlagt högst ett belopp som mot­ lagen gäller garantin för varje arsvarar fyra gånger det vid tiden betstagare högst ett belopp som för konkursbeslutet gällande bas­ motsvarar fem gånger det vid tiden beloppet enligt 1 kap. 6 § lagen för konkursbeslutet gällande bas(1962: 381) om allmän försäkring. beloppet enligt 1 kap. 6 § lagen

(1962:381) om allmän försäk- ___________ ring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller 2 § första stycket i sin äldre lydelse.

Beträffande fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet, gäller 2 § tredje stycket i sin äldre lydelse.

5 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

3 §!

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 1 Senaste lydelse 1970: 983.

Utskottet

F ör närvarande och fram till utgången av år 1971 bestäms den ordning i vilken borgenärer vid konkurs har rätt till betalning enligt 17 kap. handelsbalken. Från och med den 1 januari 1972 gäller förm ånsrättslagen (FörmL). M an skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. Särskild förm ånsrätt belastar endast viss bestämd egendom medan allmän förm ånsrätt i princip gäller i all gäldenärens egendom. Som exempel på särskild förm ånsrätt kan nämnas fastighetsinteckning (6 § Förm L). Allmän förm ånsrätt följer med löne- och pensionsfordringar (11 § FörmL). Lönefordringar och förfallna pensionsfordringar har en mycket framskjuten förmånsrätt, det s. k. löneprivilegiet. Även fordringar på framtida pension utgår i viss utsträckning med förm ånsrätt. Fordran enligt löneprivilegiet skall i första hand uttas u r egendom, som ej är föremål för särskild förmånsrätt, och därefter u r lös egendom, som är föremål för sådan förm ånsrätt (15 och 16 §§ FörmL). Brist som därefter kvarstår får uttas i gäldenärens fasta egendom före inteckning.

Trots den framskjutna förm ånsrätten i konkurs h ar arbetstagarnas löneskydd varit ofullständigt. F ör att åstadkomma en förstärkning av löneskyddet antog riksdagen år 1970 lagen om statlig lönegaranti vid konkurs, vilken trädde i kraft den 1 januari 1971. Lönegarantilagen innebär att staten svarar för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. De fordringar som omfattas av garantin är sådana löne- och pensionsfordringar som har förm ånsrätt i konkursen. Betalning utgår för varje arbetstagare med visst maximibelopp. Maximalt garantibelopp var ursprungligen summan av tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring men är efter lagändring, som trädde i kraft den 11 juni 1971 — i samband med införandet av lag om anställningsskydd för vissa äldre arbetstagare — (SFS 1971: 201, InU 1971: 18), summan av fyra sådana basbelopp. Det nu gällande basbeloppet är 7 100 kronor. Staten inträder i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.

Frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckning i förmånsrättshänseende har länge varit uppmärksammad. Företrädesrätten för löneprivilegiet har sin grund i starka sociala skäl. Den har emellertid för fastighetskrediten inneburit betydande olägenheter. Sålunda m edför gällande ordning osäkerhet för kreditgivarna. Även om de får aldrig så välbelägna inteckningar i säkerhet, har de inte någon möjlighet att på förhand bedöma riskerna för förlust. I flera fall har också förluster inträffat för inteckningshavarna. Förlusten kan i det enskilda fallet vara mycket betydande. I sammanhanget förtjänar att påpekas att det inte endast är banker och andra större kreditgivare,

som är inteckningshavare, utan även stiftelser och enskilda personer, som kanske inte ens känner till de risker som oberäkneligt kan aktualiseras.

Såsom departementschefen fram håller råder nu allmän enighet om att det anm ärkta förhållandet helst bör avhjälpas. Problemet h ar dock inte gått att lösa inom förmånsrättsordningens ram. Genom införandet av den statliga lönegarantin har frågan emellertid kommit i ett annat läge. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen med förslag till lönegarantilagen och m otioner med yrkanden om kompletterande bestämmelser angående förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar anförde första lagutskottet (1LU 1970: 79) bl. a. att några delade meningar inte torde råda om att det är en betydande olägenhet att fastighetsinteckningar — t. o. m. inteckningar med bästa rätt — kan bli nödlidande på grund av att löne- och pensionsfordringar har bättre förmånsrätt. Så betydande som realkrediten är i vårt land borde den enligt utskottet i största möjliga utsträckning åtnjuta rättsordningens skydd. Genom förslaget till lönegaranti öppnade sig en möjlighet att lösa konflikten mellan löneborgenärerna och inteckningshavarna. Eftersom frågan enligt vad departementschefen anfört skulle komma att upptas till fortsatt behandling ansåg utskottet det emellertid inte föreligga tillräckliga skäl att i lagen om statlig lönegaranti övergångsvis göra avsteg från gällande förmånsrättsordning.

I propositionen föreslås nu en omkastning av företrädesordningen i konkurs så att inteckningar i fast egendom får företräde fram för löneoch pensionsfordringar. Detta uppnås genom att andra stycket i 16 § Förm L föreslås skola utgå. Vidare föreslås att det maximala beloppet enligt den statliga lönegarantin för betalning av lönefordringar och förfallna pensionsfordringar höjs till summan av fem basbelopp samt att fordringar på fram tida pension får utgå utan någon beloppsbegränsning. Förstärkningen av löneskyddet antas inte behöva påverka lönegarantiavgiftens storlek inom överskådlig tid.

Utskottet finner det tillfredsställande att konflikten mellan inteckningshavarna och löneborgenärerna nu fått sin lösning. M ed hänsyn till den betydelse som fastighetskrediten har — den fasta egendomen utgör enligt propositionen säkerhet för lån på omkring 125 miljarder kronor — är det angeläget att lagstiftningen är så utform ad att fastighetspanträtten erbjuder fullgod säkerhet. Enligt utskottets mening kan detta uppnås endast om fastighetsinteckningar, såsom nu föreslås, får förm ånsrätt före löneborgenärerna. Utskottet vill även uttrycka sin tillfredsställelse över de föreslagna ändringarna i lönegarantilagen. Genom att maximigränsen för den statliga lönegarantin höjs elimineras i huvudsak risken för att omkastningen i förmånshänseende mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningarna skall leda till minskad betalning i konkurs för vissa arbetstagare. D et föreslagna slopandet av belopps-

begränsningen beträffande förmånsberättigade fordringar på fram tida pension innebär en socialt välmotiverad förbättring av lönegarantisystemet. Dessa pensioner tillkommer nämligen arbetstagare som på grund av hög ålder inte alls eller endast ofullständigt kommer i åtnjutande av allmän tilläggspension. Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet de föreslagna ändringarna i förmånsrättslagen och lönegarantilagen. Övriga lagändringar föranleder ingen utskottets erinran.

I motionen 1971: 1635 framhålls att fastighetsinteckningarnas ställning försvagades när riksdagen i maj 1971 antog lagen om anställningsskydd för vissa äldre arbetstagare. I lagen förlängdes uppsägningstiderna för dessa arbetstagare, vilket innebar att löneprivilegiet vid konkurs utvidgades. Motionären anser det nu rimligt att staten avstår från att göra sina genom inträde i löneborgenärernas ställe uppkomna fordringar gällande i konkurser, som påbörjats under tiden från näm nda lags ikraftträdande den 11 juni 1971 fram till förevarande lags ikraftträdande den 1 januari 1972, för den händelse kreditgivare eller borgensmän härigenom gör förluster som har sin grund i utvidgningen av löneprivilegiet. M otionären yrkar att vad sålunda anförs skall ges Kungl. M aj:t till känna.

Genom att uppsägningstiderna för vissa äldre arbetstagare förlängdes har dessa arbetstagare fått möjlighet att bevaka större lönefordringar i konkurs än tidigare. Arbetstagare som under uppsägningstiden lyfter lön från ny anställning är dock skyldig att vidkännas avdrag med ett härem ot svarande belopp från sin förmånsberättigade utdelning i konkurs. I vilken mån de förlängda uppsägningstiderna har lett till eller kan komma att leda till förluster för inteckningshavare saknas närm are utredning om. Enligt utskottets mening kan det dock endast ha varit ett ringa antal fall där det uppkommit förluster, utöver vad som redan före den 11 juni 1971 följt av löneprivilegiets företrädesrätt. Utskottet finner inte att det föreligger skäl att ha en särskild reglering för dessa få fall. D et bör för övrigt anmärkas att, om gäldenär sätts i konkurs före den 1 januari 1972, löneborgenärem a alltjämt har företräde fram för inteckningshavarna. A tt göra inteckningshavama i sådan konkurs skadeslösa för förluster, som skulle ha undvikits om konkursen inträffat efter näm nda dag, har inte ansetts påkallat. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

1 .a tt riksdagen antager de vid propositionen 1971:178 fogade

lagförslagen;

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 1635.

Stockholm den 8 december 1971 På lagutskottets vägnar ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård* (m), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), Israelsson (vpk), Olsson i Tim rå (s), Enlund (fp) fru Nilsson i Sunne (s) och herr Olsson i Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

M A R C U S B O K T R . STH LM 1071 7 1 0 0 2 8