Société anonyme Cimenteries CBR Cementsbedrijven NV v Commission

Förenade målen

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden A. Trabucchi (avdelningsordförande), avdelningsordföranden R. Monaco samt domarna A. Donner, R. Lecourt (referent) och W. Strauß, generaladvokat: K. Roemer, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Sökandena har till EEG:s kommission anmält avtalet av den 6 juli 1956 under beteckningen ”Noordwijks Cement Accoord”. Kommissionen har enligt protokollet från sitt 343:e möte ”den 14 december 1965 fattat följande beslut” med denna lydelse:”Ett meddelande enligt artikel 15.6 i förordning nr 17 har tillställts de företag som är parter i det avtal som registrerats hos kommissionen under nr IV/A00581. Ordföranden för arbetsgruppen för konkurrensfrågor bemyndigas att låta utsända meddelanden genom generaldirektören för konkurrensfrågor”.

För att detta beslut skulle kunna genomföras skickade generaldirektören för konkurrensfrågor den 3 januari 1966 ett rekommenderat brev med mottagningsbevis till företagen, i vilket kommissionen efter att ha företagit en preliminär undersökning, upplyste dessa företag om ”att bestämmelserna i artikel 15.5 i förordning nr 17 … som lett till att tillämpningen av bötesbestämmelserna i artikel 15.2 a i nämnda förordning tillfälligt upphävts beträffande det avtal som anmälts, skall upphöra att tillämpas så snart detta meddelande mottagits”.

Upptagande till sakprövning

Mot den talan om ogiltigförklaring som företagen har inlett har kommissionen gjort invändning om rättegångshinder dels på den grunden att kommissionen enbart skickat ut ett yttrande och inte ett beslut i enlighet med artikel 189 i fördraget och dels på den grunden att det i artikel 15.6 i förordning nr 17 inte föreskrivs något om rättsakter som har karaktären av beslut.

Enligt rådets förordning nr 17/62 av den 6 februari 1962 (EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01), på grundval av vilken rättsakten av den 14 december 1965 utfärdats, ges kommissionen befogenhet att ålägga sådana företag böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet, har överträtt bestämmelserna i artikel 85.1 i fördraget.

Enligt artikel 15.5 skall emellertid undantag från dessa bötesbestämmelser medges sådana företag som har anmält sina avtal och som håller sig inom ramarna för den verksamhet som beskrivits i denna anmälan.

Slutligen har kommissionen genom artikel 15.6 möjlighet att besluta att denna bestämmelse om befrielse från böter inte skall tillämpas, om den anser, sedan en preliminär undersökning gjorts, att villkoren i artikel 85.1 i fördraget är uppfyllda och att det inte finns skäl att bevilja undantag enligt artikel 85.3.

Rättsakterna av den 14 december 1965 och av den 3 januari 1966 har fått till följd att företagen inte längre kan åberopa artikel 15.5, som gav dem ett skydd mot böter, och att de genom bestämmelserna i artikel 15.2, som står i strid med artikel 15.5, numera riskerar att åläggas böter.

Genom denna åtgärd har företagen fråntagits möjligheten att utnyttja den förmånliga rättsliga ställning som en anmälan av ett avtal innebär enligt artikel 15.5 och gjort att de utsatts för allvarliga ekonomiska risker.

Nämnda åtgärd har sålunda påverkat företagens intressen och medfört att deras rättsliga ställning ändrats påtagligt.

Den omtvistade rättsakten, genom vilken kommissionen otvetydigt har vidtagit en åtgärd som har rättsverkningar som påverkar de berörda företagens intressen och som är bindande för dessa, utgör inte enbart ett yttrande utan ett beslut.

Även om det skulle kunna uppstå tvivel om att detta beslut inte har delgivits enligt gällande bestämmelser, innebär detta inte en sådan ändring, då det gäller beslutets karaktär, att detta kan påverka frågan om saken skall tas upp till prövning.

Dessutom är det av vikt att veta om de båda krav som först uppställs i artikel 15.6 i förordning nr 17 i enlighet med artikel 85.1 och därefter i artikel 85.3 i fördraget inte nödvändigtvis innebär att kommissionen måste ingripa genom beslut.

För att kommissionen skall kunna vägra att medge befrielse från böter enligt artikel 15.5 i förordning nr 17 måste den först med stöd av artikel 15.6 ha kommit till den uppfattningen att villkoren för tillämpning av artikel 85.1 i fördraget är uppfyllda.

Kommissionen är sålunda skyldig att göra en bedömning av de faktiska omständigheterna i det enskilda avtalet, att göra en jämförelse mellan dessa och ordalydelsen av artikel 85.1 samt att avgöra om de olika villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda.

Med orätt har kommissionen gjort gällande att avtalet är förbjudet utan att det krävs något föregående beslut om detta.

Även om enligt artikel 1 i förordningen sådana avtal ”som avses” i artikel 85.1 i fördraget ”är förbjudna utan att det krävs föregående beslut om detta” måste kommissionen inte desto mindre fastställa att det avtal som överlämnats till den verkligen omfattas av artikel 85.1 och objektivt sett uppfyller alla de villkor som uppställts i denna artikel.

Särskilt frågan om avtalet, som har anmälts med stöd av artikel 5 i förordningen, kan påverka handeln mellan medlemsstater och frågan om avtalet har till resultat att snedvrida konkurrensen är beroende av en sådan bedömning av ekonomiska och rättsliga omständigheter som inte kan göras utan att det uttryckligen fastslås i det enskilda fallet att alla villkoren i artikel 85.1 är uppfyllda.

Enligt artikel 15.6 skall kommissionen dessutom meddela parterna att den anser att det inte finns skäl att tillämpa artikel 85.3 i fördraget.

Kommissionens bedömning i detta hänseende förutsätter också att det görs en värdering av sådana faktiska och rättsliga omständigheter som kan innefatta olika osäkra och motstridiga faktorer.

Även om kommissionen i detta hänseende i viss mån har fått möjlighet att göra en skönsmässig bedömning har den desto större skyldighet, särskilt inom ramen för artikel 15.6 i förordningen, att fatta ett beslut som fastställer att ”det inte finns skäl” att tillämpa artikel 85.3.

Slutligen förutsätts i desto högre grad enligt förfarandet i artikel 15.6 att ett beslut i fördragets mening utfärdas, vilket skall omfattas av det skydd fördraget ger, eftersom detta förfarande obestridligen i praktiken leder till frågan om det faktiskt förekommer en sådan allvarlig överträdelse av artikel 85.1 att ett undantag enligt artikel 85.3 förefaller uteslutet.

Varken av den omständigheten att ordet ”beslut” inte används i artikel 15.6 eller av den omständigheten att det rör sig om ett förhandsförfarande i denna artikel kan man dra den slutsatsen att det är tillräckligt att endast avge ett yttrande. För övrigt används inte heller detta uttryck i denna bestämmelse.

Att det i bestämmelsen inte görs något uttalande i en fråga som påverkar skyddet av enskildas rättigheter kan inte leda till att en sådan tolkning skall väljas som är mest ofördelaktig för dessa.

Trots att det rör sig om ett förhandsförfarande utgör kommissionens rättsakt i detta fall avslutningen på ett särskilt förfarande som skiljer sig från det förfarande där avgörande träffas i sak, sedan artikel 19 har tillämpats.

Följaktligen kan man varken med hänsyn till att det saknas uttrycklig hänvisning i artikel 15.6 till någon av de slag av rättsakter som omnämns i artikel 189 i fördraget eller av den omständigheten att kommissionens undersökning har karaktären av ett förhandsförfarande finna tillräckliga skäl för att det kan uteslutas att det kan bli fråga om en rättsakt i form av ett beslut.

Svaranden har även förgäves gjort gällande att företagen har möjlighet att föra talan när förfarandet i artikel 6 avslutats.

Om en provisorisk åtgärd skulle vara undandragen all domstolskontroll skulle företagen inte ha något annat alternativ, hur rättmätiga deras eventuella krav än skulle vara, än att antingen löpa en allvarlig risk att kunna ådömas böter eller att, till deras nackdel, bli tvungna att bryta ett avtal som, om talan väckts, hade kunnat undgå att omfattas av det stränga förbudet.

En av de verkningar i praktiken som denna åtgärd skulle kunna medföra är att kommissionen kan befrias från sin skyldighet att meddela ett slutligt beslut genom att enbart ett hot om böter kan vara effektivt.

Kommissionen har inte undgått att uppmärksamma denna verkan i praktiken.

Av brevet av den 7 februari 1966, som generaldirektören för konkurrens tillställt företagens juridiska rådgivare, framgår att kommissionen faktiskt, under hot om att tillämpa artikel 15.2, har uppmanat företagen att ”först pröva på vilket sätt ’Noordwijks Cement Accoord’ kan upphävas”.

Slutligen gör kommissionen med orätt gällande att förfarandet skulle bli ytterst tungrott om talan skulle föras inom ramen för artikel 15.6 i förordningen.

Denna invändning, som saknar relevans i ett fall där det har förflutit mer än tre år från det att avtalet anmäldes och till dess att det preliminära beslutet fattades, är i vilket fall utan betydelse med avseende på de skyddsregler för den enskildes rättssäkerhet som finns i fördraget och som skall äga företräde framför samtliga bestämmelser i förordningarna.

Dessa invändningar bör följaktligen lämnas utan avseende.

Av alla dessa omständigheter följer att den rättsakt, genom vilken kommissionen har fattat beslut med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17, har utgjort och torde utgöra ett beslut enligt innebörden av artikel 189 i fördraget.

Invändningen om rättegångshinder skall således lämnas utan avseende.

Saken

Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopar sökandena bl.a. att beslutet saknar motivering.

Enligt protokollet från kommissionens 343:e möte har beslutet av den 14 december 1965 som ovan nämnts inte försetts med någon motivering.

Brevet av den 3 januari 1966, genom vilket detta beslut har meddelats parterna, består enbart av en sammanfattning av avtalet, följt av en bekräftelse att kommissionen ”har kommit till slutsatsen” att artikel 85.1 i fördraget skall tillämpas och ”att det inte föreligger något skäl” för tillämpning av artikel 85.3 .

Genom det överklagade beslutet kan det således inte utrönas på vilka grunder artikel 15.6 i förordningen har tillämpats.

Vidare går det inte att fastställa om de omständigheter som kommissionen åberopat och enligt vilka villkoren i artikel 85.1 ansetts ”uppfyllda” men enligt vilka det inte befunnits föreligga några skäl för tillämpning av artikel 85.3 står i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Även om en sådan bedömning till följd av förfarandets provisoriska karaktär kan uttryckas i en kortfattad motivering skall denna motivering inte desto mindre framgå tillräckligt klart av själva beslutet så att domstolen och alla berörda parter kan fastställa att bestämmelserna har tillämpats på ett riktigt sätt.

Det har inte bestritts att kommissionen skulle överträda fördraget om den skulle använda sig av artikel 15.6 i förordningen i de fall då villkoren för tillämpning av denna bestämmelse inte tydligt och klart skulle vara uppfyllda.

Eftersom det föreligger en sådan risk för överträdelse av fördraget krävs således med nödvändighet en motivering så att det finns möjlighet att utöva en lämplig domstolskontroll.

Härtill kommer den omständigheten att det krävs att en uppenbart allvarlig överträdelse av artikel 85.1 skall ha fastställts, vilket innebär att i stället för att skyldigheten blir mindre blir den tvärtom än mer tvingande.

Bortsett från alla övriga invändningar, som hädanefter är överflödiga, skall beslutet av den 14 december 1966, vilket delgivits företagen genom brev av den 3 januari 1966, ogiltigförklaras eftersom motivering saknas.

Rättegångskostnader

Svaranden har tappat målet.

I enlighet artikel 69.2 i rättegångsreglerna, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört parternas muntliga yttranden, hört generaladvokatens förslag till yttrande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 85 och 189, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN – med avslag på alla övriga mera omfattande eller motstridiga yrkanden – följande:

1) Beslutet av den 14 december 1965, som delgavs de sökande företagen genom brev av den 3 januarie 1966, förklaras ogiltigt.

2) Kommissionen skall bära rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska, franska och nederländska.