Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑211/20 P kommissionen/Valencia Club de Fútbol och Spanien

1. Förevarande mål rör ett överklagande där Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva domen av den 12 mars 2020, Valencia Club de Fútbol/kommissionen ( T‑732/16, EU:T:2020:98) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken Europeiska unionens tribunal i en talan väckt av Valencia Club de Fútbol, SAD (nedan kallad Valencia CF) ogiltigförklarade kommissionens beslut (EU) 2017/365 av den 4 juli 2016 om det statliga stöd SA.36387 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2013/CP) som Spanien har genomfört till förmån för Valencia Club de Fútbol, SAD, Hércules Club de Fútbol, SAD och Elche Club de Fútbol, SAD (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. Förevarande överklagande föranleder domstolen att granska den metod som fastställs i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna [107] och [108 FEUF] på statligt stöd i form av garantier (nedan kallat tillkännagivandet om garantier) för bedömning av huruvida det föreligger ett stöd när det är fråga om en enskild statlig garanti. I den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att kommissionen hade åsidosatt denna metod. Domstolen ges även tillfälle att ytterligare klargöra räckvidden av sin praxis angående kommissionens bevisbörda och omsorgsplikt vid fastställandet av huruvida det föreligger en fördel, i synnerhet i samband med att en enskild statlig garanti beviljas.

I. Tillämpliga bestämmelser

3. Förutom artikel 107 FEUF har punkterna 2.1, 2.2, 3.1, 3.2, 4.1 och 4.2 i tillkännagivandet om garantier betydelse i förevarande mål.

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

4. Bakgrunden till tvisten återfinns i punkterna 1–10 i den överklagade domen, som jag hänvisar läsaren till för en utförligare redogörelse. Med avseende på förevarande mål erinras det om följande.

5. Valencia CF är en professionell fotbollsklubb som drivs i bolagsform, med säte i Valencia i Spanien. Fundación Valencia är en ideell stiftelse som har inrättats för att bevara, sprida och främja idrottsrelaterade, kulturella och sociala aspekter av Valencia CF och banden mellan klubben och dess fans.

6. Den 5 november 2009 beviljade Instituto Valenciano de Finanzas (nedan kallat IVF) – som är Generalitat Valencianas (Valencias regionstyre, Spanien) finansinstitut, Fundación Valencia en garanti för ett banklån på 75 miljoner euro som Bancaja (nu Bankia) hade beviljat – genom vilket Fundación Valencia inom ramen för ett kapitaltillskott förvärvade 70,6 procent av aktierna i Valencia CF (nedan kallad åtgärd 1).

7. Garantin täckte 100 procent av lånets kapitalbelopp, jämte ränta och kostnader för den garanterade transaktionen. För detta skulle Fundación Valencia betala en årlig garantiavgift på 0,5 procent till IVF. IVF erhöll som motgaranti en pant, med andra plats i prioriteringsordningen, i form av aktier i Valencia CF som förvärvats av Fundación Valencia. Det underliggande lånets löptid var sex år. Räntesatsen för det underliggande lånet var först 6 procent det första året och sedan ”Euro Interbank Offered Rate” (Euribor) 1 år, ökad med en marginal på 3,5 procent, med en lägsta räntesats på 6 procent. Det togs även ut en åtagandeavgift på 1 procent. Enligt tidsplanen skulle ränta betalas från och med augusti 2010 och kapitalbeloppet skulle återbetalas i två delbetalningar på 37,5 miljoner euro vardera, den 26 augusti 2014 respektive den 26 augusti 2015. Tanken var att återbetalningen av det garanterade lånet (kapitalbelopp och ränta) skulle ske genom försäljning av de aktier i Valencia CF som hade förvärvats av Fundación Valencia.

8. Den 10 november 2010 utökade IVF sin garanti till Fundación Valencia med 6 miljoner euro (nedan kallad åtgärd 4).

9. Kommissionen fick information om nämnda garantier och inledde därför genom beslut av den 4 juli 2006 (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) en granskning för att fastställa huruvida dessa garantier var förenliga med unionsbestämmelserna om statligt stöd. Under granskningen mottog kommissionen upplysningar och yttranden från, bland annat, Konungariket Spanien, IVF, Valencia CF och Fundación Valencia.

10. Genom det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen bland annat att åtgärderna 1 och 4 utgjorde olagligt statligt stöd.

11. I detta beslut konstaterade kommissionen först och främst att Valencia CF befann sig i svårigheter när åtgärderna 1 och 4 beviljades, men att det inte var fråga om en extremt svår situation, i den mening som avses i punkterna 2.2 och 4.1 a i tillkännagivandet om garantier. Kommissionen ansåg likväl att nämnda klubb befann sig i ekonomiska svårigheter redan innan åtgärderna vidtogs och att klubben därför kunde anses ha ett kreditbetyg i kategorin CCC enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's betygsskala.

12. I punkt 7.1.2 – som har rubriken ”Selektiv fördel” – i det omtvistade beslutet påpekade kommissionen följande i skälen 85–87:

”(85) När det gäller stödinslaget i åtgärderna, vilka alla inbegriper statliga garantier, tar kommissionen hänsyn till avsnitten 2.2 och 3.2 i … tillkännagivande[t] om garantier. [I nämnda tillkännagivande] anges att det för att kommissionen ska kunna utesluta förekomsten av statligt stöd är tillräckligt att vissa villkor är uppfyllda, som t.ex. att låntagaren inte är i ekonomiska svårigheter och att garantin täcker högst 80 % av det utestående lånet eller någon annan finansiell förpliktelse. När låntagaren inte betalar ett riskbärande pris för garantin får denne en fördel. Om låntagaren är ett företag i ekonomiska svårigheter skulle låntagaren utan statlig garanti dessutom inte kunna hitta ett finansinstitut som är redo att bevilja ett lån. (86) Kommissionen håller därför inte med Spanien om att villkoren i … tillkännagivande[t] om garantier är uppfyllda. Om dessa kriterier tillämpas på förevarande ärende leder detta enligt kommissionen till följande slutsatser. (87) Mot bakgrund av ovanstående är kommissionens slutsats att åtgärderna 1 … och 4 inte uppfyller villkoren i … tillkännagivande[t] om garantier och kommissionen anser därför att stödmottagarna inte skulle ha erhållit åtgärderna till samma villkor på marknaden och att dessa åtgärder således gav stödmottagarna en fördel.”

a) Valencia CF … befann sig i ekonomiska svårigheter (se skälen 70–82) när åtgärderna 1 … och 4 beviljades.

b) Som framgår av skälen 7–9 täckte garantierna mer än 100 % av de underliggande lånen.

c) De årliga garantiavgifter på 0,5–1 % som togs ut för de aktuella garantierna kan inte anses spegla risken för att de garanterade lånen skulle fallera, med tanke på de svårigheter som Valencia CF … befann sig i och särskilt deras höga skuldsättningsgrad eller det faktum att de hade negativt eget kapital vid tidpunkten för de aktuella åtgärderna.

13. I skäl 93 i det omtvistade beslutet – vilket ingår i punkt 7.2 som har rubriken ”Kvantifiering av stödet” – anges följande:

”(93) I enlighet med avsnitt 4.2 i … tillkännagivande[t] om garantier anser kommissionen, för varje garanti, att stödbeloppet är lika med garantins stödinslag, dvs. det belopp som härrör från skillnaden mellan å ena sidan den faktiska räntan på lånet som tas ut tack vare den statliga garantin plus garantiavgiften och å andra sidan den ränta som hade tagits ut på ett lån utan den statliga garantin. Kommissionen konstaterar att på grund av det begränsade antalet liknande transaktioner på marknaden utgör ett sådant riktmärke inte någon meningsfull jämförelse. Kommissionen kommer därför att använda sig av den relevanta referensräntan, som är 1000 räntepunkter, på grund av de tre fotbollsklubbarnas svårigheter och lånens lågt värderade säkerheter, plus 124–149 räntepunkter som Spaniens basränta vid tidpunkten för stödåtgärderna. Som säkerhet för varje lån ställdes en pant på de förvärvade aktierna i klubbarna. Klubbarna befann sig emellertid i ekonomiska svårigheter, dvs. deras verksamhet gick med förlust, och det fanns ingen trovärdig lönsamhetsplan som visade att verksamheten skulle börja ge vinst för deras aktieägare. Därför ingick klubbarnas förluster i värdet på samma klubbs aktier. Värdet på dessa aktier som säkerhet för lån var därmed nästan noll. Enligt kommissionens beräkningar var stödbeloppet i de åtgärder som ska bedömas … för Valencia CF (19,193 miljoner euro genom åtgärd 1 …).”

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

14. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 oktober 2016 väckte Valencia CF talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och åberopade åtta grunder till stöd härför.

15. I punkterna 116–138 i den överklagade domen, som är föremål för förevarande överklagande, biföll tribunalen – enbart med avseende på åtgärd 1 – talan såvitt avsåg den första grundens tredje del, genom vilken Valencia CF gjorde gällande att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den fann att åtgärd 1 inte var knuten till ett marknadspris.

16. Tribunalen ansåg, först och främst, att det går att utläsa av tillkännagivandet om garantier att det först ska utredas vad som utgör ett eventuellt marknadspris, antingen vad avser garantin eller det underliggande lånet, gentemot vilket den omtvistade transaktionens villkor ska jämföras för att avgöra huruvida låntagarens finansiella kostnad är lägre än den kostnad som skulle ha uppkommit om låntagaren hade varit tvungen att anskaffa samma finansiering och samma garanti till marknadspris. Härvidlag framgår det, enligt tribunalens uppfattning, av punkterna 3.2 d och 4.2 i tillkännagivandet om garantier att kommissionen för det första ska undersöka om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke. Om ingen sådan riktmärkesavgift står att finna ska kommissionen för det andra jämföra den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti. Slutligen ska referensräntan användas om det inte finns något marknadspris för ett liknande icke garanterat lån.

17. Mot ovanstående bakgrund påpekade tribunalen, genom att hänvisa till skälen 85 och 86 c i det omtvistade beslutet, att kommissionen i resonemanget avseende fastställandet av en fördel inte hade angett vilket marknadspris som låg till grund för bedömningen av den aktuella premien och inte hade undersökt den pant som IVF hade getts som motgaranti. Tribunalen ansåg att kommissionen hade nöjt sig med att bedöma Valencia CF:s ekonomiska situation för att, med avseende på storleken på den garantipremie som hade erlagts till IVF, dra slutsatsen att den inte var förenlig med marknadsvillkoren. Tribunalen påpekade vidare att kommissionen som svar på tribunalens frågor, som ställts som en åtgärd för processledning, bekräftade att den ansåg att det med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen för Valencia CF, ett företag som befann sig i svårigheter, inte fanns något marknadspris som kunde tjäna som referens för garantipremien. Tribunalen drog därför den slutsatsen att när kommissionen hade fastställt huruvida den premie som hade erlagts till IVF innebar en fördel, hade den således inte beaktat samtliga relevanta egenskaper hos garantin och det underliggande lånet, särskilt de säkerheter som låntagaren hade lämnat, och att kommissionen hade underlåtit att leta reda på ett marknadspris att jämföra den aktuella premien med. Kommissionen hade i stället förklarat att det inte fanns något sådant pris för ett företag i svårigheter.

18. I punkterna 130–133 i den överklagade domen påpekade tribunalen vidare att kommissionen, i skäl 93 i det omtvistade beslutet, inom ramen för kvantifieringen av det omtvistade stödet, hade gjort en mer detaljerad analys. Tribunalen konstaterade emellertid, genom att hänvisa till kommissionens svar på en fråga som ställts som en åtgärd för processledning och till svaret på en fråga som ställdes under förhandlingen där kommissionen hänvisade till beslutet om att inleda förfarandet, för det första att kommissionen inte hade undersökt huruvida det fanns ”en motsvarande referenspremie som erbjuds på finansmarknaderna”. Enligt tribunalen hade kommissionen i stället presumerat att inget finansinstitut skulle ställa säkerhet för ett företag i svårigheter när det i nämnda meddelande inte föreskrivs någon allmän presumtion för att det, när det är fråga om ett företag i svårigheter, inte kan finnas något marknadspris. För det andra konstaterade tribunalen att kommissionen ansåg att den hade fullgjort sina utredningsskyldigheter avseende förekomsten av ett marknadspris för ett liknande icke garanterat lån genom att framföra sina tvivel i detta avseende i beslutet om att inleda förfarandet.

19. Tribunalen kritiserade således kommissionen för det första för att ha åsidosatt tillkännagivandet om garantier genom att anta att inget finansinstitut skulle ställa säkerhet för ett företag i svårigheter och att det följaktligen inte fanns någon motsvarande referenspremie på marknaden. För det andra ansåg tribunalen att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att göra en helhetsbedömning med beaktande av alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet.

20. För det tredje kritiserade tribunalen i punkterna 135–137 i den överklagade domen kommissionen för att inte tillräckligt ha styrkt konstaterandet att det var uteslutet att det fanns ett marknadspris för ett liknande ogaranterat lån. I detta avseende ansåg tribunalen att kommissionen hade nöjt sig med att, i beslutet om att inleda förfarandet, uttala tvivel om huruvida det förekom liknande transaktioner utan att, såsom den hade befogenhet att göra, begära upplysningar från den berörda medlemsstaten eller från andra källor avseende förekomsten av lån som liknade det lån som låg till grund för den omtvistade transaktionen. Enligt tribunalen hade kommissionen dessutom inte gjort gällande någon annan omständighet som framkommit under det administrativa förfarandet till stöd för sin slutsats att det inte förekom några jämförbara transaktioner.

21. Mot bakgrund av dessa överväganden biföll tribunalen talan såvitt avsåg Valencia CF:s första grund och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del det avsåg åtgärd 1.

IV. Parternas yrkanden

22. Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen i den mån tribunalen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet vad gäller åtgärd 1, återförvisa målet till tribunalen och låta beslutet om rättegångskostnader anstå.

23. Valencia CF har i första hand yrkat att domstolen ska avvisa kommissionens överklagande, i andra hand att domstolen ska ogilla överklagandet i dess helhet, och att domstolen ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24. Konungariket Spanien har yrkat att överklagandet ska ogillas och att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

V. Prövning av överklagandet

A. Kort sammanfattning av parternas argument

25. Kommissionen har som enda grund för sitt överklagande gjort gällande att tribunalen i punkterna 124–138 i den överklagade domen åsidosatte unionsrätten genom att göra en felaktig tolkning av artikel 107.1 FEUF, särskilt vad gäller styrkandet av förekomsten av en fördel. Kommissionens enda grund för överklagandet är uppdelad i tre delgrunder.

26. Genom den första delgrunden har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet och tillkännagivandet om garantier. Kommissionen har påpekat att den, med hänsyn tagen till den garanterade transaktionens särskilda karaktär, varken fann några transaktioner som liknade den aktuella garantin eller några icke garanterade lån som liknade det lån som var föremål för denna garanti. Kommissionen utgick emellertid aldrig, i motsats till vad tribunalen fann, från att det inte fanns något marknadspris för motsvarande garantiavgift och att ingen marknadsaktör därför hade ställt någon säkerhet för Valencia CF. Tvärtemot framgår det av skäl 93 a i det omtvistade beslutet att kommissionen hade beräknat vilken marknadsränta som var tillämplig på den omtvistade garantin. Härvidlag framgår det av tillkännagivandet om garantier att kommissionen i vissa undantagsfall kan anse att det inte finns något marknadspris för en viss garanti, men detta var inte fallet i det omtvistade beslutet.

27. Bedömningarna i punkterna 124–130 i den överklagade domen grundar sig följaktligen på en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet. Bland annat gjorde tribunalen i punkt 124 i den överklagade domen en ofullständig och selektiv tolkning av det omtvistade beslutet. Tribunalen beaktade den sista meningen i skäl 85 för sig och denna mening kan inte, även om den är oklar, utgöra grund för det omtvistade beslutet. Detta grundar sig i stället på att det betalades ett för lågt pris för garantin och inte på att det var omöjligt att erhålla en garanti eller ett lån på marknaden. Kommissionen ifrågasätter inte att det kan finnas ett marknadspris även när garantin beviljas ett företag i svårigheter. Punkterna 127–129 i den överklagade domen saknar därför betydelse.

28. Vidare grundar sig den överklagade domen på en felaktig tolkning av tillkännagivandet om garantier, ur vilket tribunalen begränsade sig till att sammanfatta några korta brottstycken utan att följa dess logik. För det första gjorde tribunalen fel när den konstaterade att användandet av referensräntor är att jämföra med en presumtion, eftersom användningen av dessa räntor utgjorde en integrerad del av ett empiriskt resonemang som syftade till att fastställa en indikator för marknadspriset för garantin. För det andra tolkade tribunalen tillkännagivandet om garantier felaktigt, nämligen som om det föreskrev en sträng hierarki mellan marknadsmetoderna och referensmetoderna för att fastställa förekomsten av ett stöd och kvantifiera det. Samtliga metoder som föreskrivs däri har emellertid till syfte att fastställa marknadspriset för garantin och grundar sig på marknadsdata. För det tredje innebär användningen av referensräntan inte att skyldigheten att göra en helhetsbedömning som beaktar samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet åsidosattes.

29. Genom den andra delgrunden i sin enda grund för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller bevisbördan för att det föreligger en fördel som följer av en enskild garanti och vad gäller kommissionens omsorgsplikt. Kommissionen anser närmare bestämt att den ålades en orimlig bevisbörda för att visa att en offentlig garanti inte har beviljats på marknadsvillkor.

30. Kommissionen har för det första understrukit att den i förevarande fall i sitt beslut om att inleda förfarandet uttryckte tvivel beträffande huruvida liknande garantier förekom på finansmarknaden och påpekade att marknadsaktörerna inte verkade vara beredda att ta på sig stödmottagarnas insolvensrisk. För det andra uppmanade kommissionen dessutom medlemsstaten och de berörda parterna att yttra sig i detta avseende samt anmodade Konungariket Spanien att inkomma med alla upplysningar som var relevanta för bedömningen av stödet. För det tredje uttryckte Fundación Valencia, enligt kommissionen, i sitt yttrande över beslutet om att inleda förfarandet tvivel beträffande huruvida liknande garantier förekom på marknaden.

31. Kommissionen menar att den enligt rättspraxis uppfyller sin skyldighet att styrka att det föreligger en fördel när den, som i förevarande fall, i beslutet om att inleda förfarandet redogör för ett resonemang som grundar sig på svårigheterna hos det företag som kommer i åtnjutande av garantin och på garantins särdrag, som ligger till grund för kommissionens beräkning av företagets kreditvärdighet, och när – efter det att kommissionen har uppmanat medlemsstaten och de berörda parterna att yttra sig i detta avseende samt inkomma med alla upplysningar som är relevanta för bedömningen av stödet – ingen handling från den administrativa undersökningen tyder på att det förekommer liknande transaktioner på marknaden (och detta bekräftas även av de berörda parterna). Under dessa omständigheter kräver inte omsorgsplikten att kommissionen ska söka efter bevis som sannolikt inte finns eller som är rent hypotetiska. Det finns inget logiskt skäl till att kommissionen under dessa omständigheter dessutom är skyldig att använda sig av sina befogenheter gentemot medlemsstaten, berörda tredje parter eller även andra källor. Det räcker med uppmaningen i beslutet om att inleda förfarandet att medlemsstaten och/eller de berörda parterna ska meddela kommissionen liknande transaktioner, om sådana förekommer. I princip är det den medlemsstat som uppger att den har agerat som en rationell privat aktör i en marknadsekonomi som ska ha undersökt huruvida liknande transaktioner förekommer på marknaden. De offentliga myndigheterna och stödmottagaren har ett bättre utgångsläge än kommissionen när det gäller att fastställa huruvida det förekommer liknande transaktioner. Vidare kan kommissionen inte åläggas att lägga fram negativa bevis. Både domstolens och tribunalens praxis bekräftar ett sådant synsätt.

32. Mer allmänt anser kommissionen vad gäller styrkandet av att det föreligger ett stöd att den endast är skyldig att använda sina specifika granskningsbefogenheter när den inte förfogar över tillräckliga uppgifter för att styrka att stödet föreligger, när den har kännedom om att det föreligger en viktig omständighet som den inte råder över och som kan inverka på bedömningen av förekomsten av stöd, eller när det är rimligt att anta att de uppgifter som den förfogar över är ofullständiga. Ingen av dessa situationer är för handen i förevarande fall.

33. Genom den tredje delgrunden i sin enda grund för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den i punkt 137 i den överklagade domen slog fast att ”[k]ommissionen [inte har] gjort gällande någon annan omständighet som framkommit under det administrativa förfarandet till stöd för sin slutsats att det inte förekommit några jämförbara transaktioner”. Vid förhandlingen vid tribunalen hänvisade kommissionen faktiskt till den omständigheten att Fundación Valencia hade uttryckt tvivel om huruvida liknande garantier som de ovan i punkt 30 nämnda förekom på marknaden, och att kommissionen hade grundat sitt beslut på denna omständighet.

34. Valencia CF har inledningsvis framställt en invändning om rättegångshinder och gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning. I sak har Valencia CF och Konungariket Spanien bestritt kommissionens argument.

B. Rättslig bedömning

1. Upptagande av överklagandet till sakprövning

35. Inledningsvis är det nödvändigt att pröva Valencia CF:s invändning om rättegångshinder beträffande överklagandet.

36. Valencia CF har för det första gjort gällande att kommissionen inte med erforderlig tydlighet har identifierat de punkter i den överklagade domen som den ifrågasätter. För det andra har Valencia CF gjort gällande att eftersom tillkännagivandet om garantier inte utgör någon unionsrättsakt kan ett eventuellt åsidosättande av detta inte kvalificeras som en rättsfråga som kan prövas i ett mål om överklagande. För det tredje anser Valencia CF att kommissionen enbart har upprepat de grunder och argument som anfördes vid tribunalen och att den eftersträvar en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket inte kan tas upp till prövning i ett mål om överklagande.

37. Enligt min mening kan Valencia CF:s invändning om rättegångshinder inte godtas.

38. Först och främst anger kommissionen i sitt överklagande tydligt de punkter och delar i den överklagade domen som är föremål för dess kritik. Vidare, vilket kan härledas ur punkterna 25–33 ovan, framgår de förmodade felaktiga rättstillämpningar som kommissionen lägger tribunalen till last tydligt av kommissionens argumentation.

39. Kommissionen har nämligen först och främst bestritt tribunalens tolkning av det omtvistade beslutet. I detta avseende har domstolen redan slagit fast att grunder avseende tribunalens bedömning av ett beslut av kommissionen kan tas upp till prövning inom ramen för ett överklagande. Kommissionen har vidare bestritt tribunalens tolkning av tillkännagivandet om garantier. I detta sammanhang ska det erinras om att enligt fast rättspraxis är kommissionen, inom det specifika området för statligt stöd, bunden av de rambestämmelser och de meddelanden som den antar, i den mån dessa inte avviker från reglerna i fördraget. Av detta följer att eftersom tribunalen kritiserade kommissionen för att ha åsidosatt tillkännagivandet om garantier ska en grund som syftar till att bestrida tolkningen av detta tillkännagivande tas upp till prövning. På samma sätt utgör påståendet att tillämpliga bevisregler inte har iakttagits en rättsfråga som kan prövas i ett mål om överklagande.

40. Av ovanstående följer, i motsats till vad Valencia CF har gjort gällande, att kommissionens överklagande varken syftar till att upprepa de grunder och argument som anfördes i första instans eller att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisen.

2. Prövning i sak: den enda grunden för överklagandet

41. I sak anser jag först och främst att det för att kunna bemöta de argument som kommissionen har anfört i sitt överklagande är nödvändigt att göra några överväganden angående tillkännagivandet om garantier (avsnitt a) samt erinra om de principer som har utvecklats i rättspraxis angående kommissionens bevisbörda och omsorgsplikt inom ramen för bedömningen av förekomsten av en fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (avsnitt b). Mot bakgrund av dessa överväganden kommer jag därefter att pröva kommissionens enda grund för överklagandet (avsnitt c).

a) Tillkännagivandet om garantier

42. Det framgår av punkt 1.1 i tillkännagivandet om garantier att tillkännagivandet ger en mer detaljerad vägledning om vilka principer och vilken metod som kommissionen lägger till grund för tillämpningen av fördragens bestämmelser om statligt stöd på statliga garantier. I enlighet med ovan i punkt 39 nämnda rättspraxis är detta bindande för kommissionen, men inte för domstolen.

43. Det framgår av punkterna 2.1 och 2.2 i nämnda tillkännagivande att fördelen med en statlig garanti är att staten bär den insolvensrisk som är knuten till garantin. Riskbärandet bör normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift, det vill säga premien. Det är fråga om en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF om staten helt eller delvis avstår från en sådan avgift, varigenom företaget gynnas samtidigt som statens medel tas i anspråk.

44. Enligt domstolens praxis framgår det av tillkännagivandet om garantier att bedömningen för att avgöra om en fördel och därmed ett stöd föreligger grundar sig på ”principen om en privat investerare i en marknadsekonomi”. Denna bedömning syftar till att undersöka huruvida garantin har beviljats på villkor som en privat aktör skulle kunna godta på normala marknadsekonomiska villkor.

45. Av denna anledning föreskriver tillkännagivandet om garantier en granskning som först och främst har till syfte att fastställa huruvida en medveten privat investerare skulle ha beviljat stödmottagaren en liknande garanti på samma villkor och till samma pris som den som är aktuell i det enskilda fallet. Om så inte är fallet är det fråga om en fördel och följaktligen ett stöd som, i ett andra steg, ska kvantifieras genom att det fastställs till vilket pris, under de specifika omständigheter som föreligger i det enskilda fallet, en medveten privat investerare eventuellt hade beviljat en liknande garanti. Stödbeloppet är i allmänhet lika med skillnaden mellan det pris som faktiskt betalas för garantin och det pris som en medveten privat investerare hade begärt för att bevilja en sådan garanti.

46. Strukturen i tillkännagivandet om garantier följer detta upplägg i två steg. I punkt 3 i tillkännagivandet anges nämligen inledningsvis vissa kumulativa omständigheter som för det fall de föreligger utesluter förekomsten av statligt stöd. Vad specifikt gäller enskilda garantier, som den som är aktuell i förevarande mål, föreskrivs det i punkt 3.2 i tillkännagivandet om garantier att det för att förekomsten av statligt stöd ska kunna uteslutas är tillräckligt att vissa villkor som anges däri är uppfyllda. Villkoren är följande: Låntagaren är inte i ekonomiska svårigheter (led a). Garantins omfattning kan mätas korrekt när den beviljas (led b). Garantin täcker högst 80 procent av det utestående lånet (led c). Ett marknadsorienterat pris betalas för garantin (led d).

47. I tillkännagivandet om garantier anges inte uttryckligen vilka följderna blir av att dessa villkor inte är uppfyllda. Det faktum att ett eller flera av dessa villkor inte är uppfyllda medför emellertid inte automatiskt och nödvändigtvis att det är fråga om statligt stöd. Att ett eller flera av dessa villkor inte är uppfyllda tyder på att det föreligger ett stöd, vilket innebär att det krävs en mer ingående undersökning. I detta sammanhang är villkoret i punkt 3.2 d – nämligen att ett marknadsorienterat pris betalas för garantin – särskilt relevant. Om detta villkor inte är uppfyllt, det vill säga om den omtvistade statliga garantin beviljas till ett lägre pris än marknadspriset, är det ingen tvekan om att den aktuella åtgärden kan ge stödmottagaren en fördel och därför utgör statligt stöd.

48. I punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier anges i detalj vilka kriterier som ska användas för att fastställa huruvida den omtvistade garantin beviljas till ett marknadsorienterat pris.

49. I denna punkt specificeras, i första och andra stycket, att det i detta syfte framför allt ska undersökas om någon ”motsvarande garantiavgift som kan fungera som riktmärke står att finna på finansmarknaden”. För det fall det inte går att hitta en sådan parameter ”ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti”.

50. I det tredje stycket i nämnda punkt specificeras det vidare att det i båda fallen ska göras en analys av garantins och det underliggande lånets egenskaper för att det motsvarande marknadspriset ska kunna fastställas. Denna analys bör framför allt göra det möjligt för låntagaren att klassificeras utifrån en riskvärdering.

51. För det fall kommissionen mot bakgrund av analysen av de ovannämnda parametrarna konstaterar att den beviljade garantin ger stödmottagaren en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, är det nödvändigt att, i ett andra steg, kvantifiera stödet. I punkt 4 i tillkännagivandet om garantier anges vilka kriterier som ska användas för denna kvantifiering.

52. Enligt tillkännagivandet är stödbeloppet, såsom redan nämnts ovan, i allmänhet lika med skillnaden mellan det pris som faktiskt betalas för garantin och det pris som en medveten privat investerare hade begärt för att bevilja en sådan garanti.

53. I vissa fall är det emellertid möjligt att ingen medveten privat investerare skulle bevilja garantin om företaget befinner sig i en extremt svår situation och det således är mycket troligt att låntagaren inte betalar tillbaka lånet. I detta fall, som avses i punkterna 2.2 och 4.1 a i tillkännagivandet om garantier, finns det inget marknadspris för garantin, eftersom ingen investerare skulle vara beredd att bevilja den. I en sådan situation, som enligt punkt 4.1 a i tillkännagivandet om garantier endast uppstår i ”undantagsfall”, är stödbeloppet lika med garantibeloppet. Förklaringen är bland annat att det inte finns något marknadspris för beviljande av denna garanti och att stödbeloppet därför inte kan fastställas som skillnaden mellan det pris som faktiskt betalas för garantin och en faktor som inte finns. Vidare är det mycket troligt att staten blir skyldig att stå för hela garantibeloppet, eftersom risken för utebliven betalning är mycket stor.

54. Bortsett från detta specifika fall är det, för kvantifiering av stödet, nödvändigt att fastställa ett marknadspris för beviljande av garantin som sedan jämförs med det pris som faktiskt betalas för den aktuella garantin.

55. I detta avseende anges det i punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier att om marknaden inte ger några garantier för den berörda transaktionstypen finns det inte något marknadspris för garantin. Detta ska inte tolkas på så sätt att det föreligger en situation som den ovan i punkt 53 beskrivna, utan snarare i den meningen att det ”empiriskt” inte finns något marknadspris, vilket emellertid kan beräknas. I detta fall ska stödet kvantifieras genom beräkning av ”skillnaden mellan den marknadsmässiga räntesats just detta företag skulle ha måst betala utan garantin och den räntesats som kunnat fås tack vare den statliga garantin efter det att hänsyn tagits till eventuella avgifter som betalats”. I samma punkt i ovannämnda tillkännagivande betonar kommissionen att ”[o]m det inte finns någon marknadsmässig räntesats och om medlemsstaten vill använda referensräntesatsen som riktmärke, [är] de villkor som anges i meddelandet om referensräntesatser … giltiga för en beräkning av stödnivån i en enskild garanti”.

b) Principer i rättspraxis angående kommissionens bevisbörda och omsorgsplikt när det gäller att styrka att det föreligger en fördel

56. Enligt domstolens fasta praxis ankommer det på kommissionen att styrka att det föreligger ett statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och därför även att styrka att villkoret att mottagarna ges en selektiv fördel är uppfyllt.

57. Det framgår likaså av fast rättspraxis att när principen om en privat investerare är tillämplig ankommer det på kommissionen att, med beaktande av bland annat de upplysningar som lämnats av den berörda medlemsstaten, bevisa att villkoren för att tillämpa nämnda princip är uppfyllda.

58. I detta sammanhang ankommer det på kommissionen att göra en helhetsbedömning där den ska beakta alla de relevanta omständigheter i det aktuella fallet som gör det möjligt för den att avgöra huruvida det är uppenbart att det stödmottagande företaget inte skulle ha erhållit motsvarande betalningslättnader av en sådan privat investerare. Det enda som är relevant för bedömningen angående kriteriet om en privat investerare är enligt fast rättspraxis dels sådana uppgifter som fanns tillgängliga då beslutet om åtgärden fattades, dels sådana utvecklingstendenser som kunde förutses då nämnda beslut fattades.

59. I detta avseende är kommissionen, för att främja en god förvaltning vid tillämpningen av EUF-fördragets grundläggande bestämmelser om statligt stöd, skyldig att utföra granskningsförfarandet av de ifrågasatta åtgärderna på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt för att, då det slutgiltiga beslutet antas, förfoga över de mest kompletta och tillförlitliga uppgifterna för detta ändamål.

60. När det visar sig att kriteriet avseende en privat aktör kan vara tillämpligt, ankommer det således på kommissionen att förelägga den berörda medlemsstaten att inkomma med alla relevanta upplysningar som gör det möjligt för kommissionen att undersöka om villkoren för att tillämpa detta kriterium är uppfyllda.

61. Eftersom kommissionen inte nödvändigtvis har direkt kännedom om under vilka omständigheter det har fattats ett beslut om att vidta en viss åtgärd, måste den vid tillämpningen av detta kriterium i stor utsträckning grunda sig på objektiva och kontrollerbara omständigheter som den berörda medlemsstaten har åberopat för att visa att villkoren för att tillämpa kriteriet om en privat investerare är uppfyllda.

62. Även om den berörda medlemsstaten inte har uppfyllt sin samarbetsskyldighet och har underlåtit att lämna de upplysningar som kommissionen har förelagt den att tillhandahålla, ankommer det likväl på kommissionen att grunda sitt beslut på tillförlitliga och samstämmiga uppgifter som kan utgöra en tillräcklig grund till stöd för slutsatsen att ett företag har gynnats av en fördel som utgör statligt stöd.

63. Eftersom kravet på återbetalning av det aktuella stödet från den som har gynnats av stödet syftar till att undanröja den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som det olagliga stödet har medfört, kan kommissionen inte förutsätta att ett företag har gynnats av en förmån som utgör statligt stöd genom att enbart grunda sig på en negativ presumtion för att det saknas uppgifter på grundval av vilka en motsatt slutsats kan dras, när det inte finns andra uppgifter med stöd av vilka förekomsten av en sådan förmån kan fastställas.

c) Den enda grunden för överklagandet

64. Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som kommissionens enda grund för överklagandet ska prövas.

65. För att pröva huruvida tribunalen gjorde en korrekt analys med hänsyn till kommissionens invändningar, är det enligt min uppfattning nödvändigt att utgå från en granskning av det omtvistade beslutet mot bakgrund av den överklagade domen.

66. Kommissionen konstaterade inledningsvis i punkt 7.1.2 i det omtvistade beslutet att det förelåg en selektiv fördel och gjorde sedan en kvantifiering av stödet i punkt 7.2.

67. Inom ramen för punkt 7.1.2 fastställde kommissionen först och främst i skälen 73–77 att Valencia CF befann sig i svårigheter, men uteslöt i skäl 80 att fotbollsklubben befann sig i en extremt svår situation. I detta sammanhang tillbakavisade tribunalen i punkterna 51–106 i den överklagade domen de argument som Valencia CF framförde i syfte att ifrågasätta kommissionens analys av nämnda bolags svåra situation. Denna del av den överklagade domen har inte bestritts och omfattas därför inte av förevarande överklagande.

68. Utifrån denna svåra situation drog kommissionen i skälen 81–83 i det omtvistade beslutet den slutsatsen att Valencia CF kunde anses ha ett kreditbetyg i kategorin CCC enligt den standardmetod som kreditvärderingsinstituten använder (bland annat Standard & Poor's). Även om Valencia CF bestred denna analys både i den tredje delen av den första grunden för sin talan i första instans – vilken del bifölls av tribunalen – och i sin svarsskrivelse inom ramen för förevarande överklagande, ska det påpekas att tribunalen i den överklagade domen inte ifrågasatte nämnda analys och därav följande slutsats. Dessa omfattas därför inte av förevarande överklagande.

69. I det omtvistade beslutet hänvisade kommissionen i skäl 85 – som återges i punkt 12 ovan – till tillkännagivandet om garantier. Kommissionen angav att dess analys grundade sig på tillkännagivandet och erinrade om en rad principer däri. Tribunalen nämnde detta skäl, bland annat dess sista mening, i punkt 124 i den överklagade domen. Såsom kommissionen själv har medgett är denna sista mening uppenbart oklar.

70. Den egentliga prövningen av de faktiska omständigheterna återfinns dock i skälen 86 och 87 i det omtvistade beslutet.

71. I skäl 86 konstaterade kommissionen nämligen att de parametrar som anges i punkt 3.2 i tillkännagivandet inte förelåg. Kommissionen konstaterade närmare bestämt följande: (a) Valencia CF var ett företag i kris (se punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier) (b) garantin täckte mer än 100 procent av lånet (se punkt 3.2 c i nämnda tillkännagivande) och (c) en garantiavgift på 0,5 procent speglade inte risken för att det garanterade lånet skulle fallera och priset för garantin kunde därmed inte betraktas som ett marknadsorienterat pris (se punkt 3.2 d i ovannämnda tillkännagivande).

72. Mot bakgrund av denna analys drog kommissionen i skäl 87 den slutsatsen att de aktuella åtgärderna inte uppfyllde villkoren i tillkännagivandet om garantier och att ”stödmottagarna inte skulle ha erhållit åtgärderna till samma villkor på marknaden”.

73. Av ovanstående analys följer att tribunalen i punkt 125 i den överklagade domen med rätta konstaterade att kommissionen i resonemanget avseende fastställandet av en fördel, det vill säga i punkt 7.1.2 i det omtvistade beslutet, inte angav vilket marknadspris som låg till grund för bedömningen av den aktuella premien.

74. Kommissionen påpekade endast i skäl 93 i det omtvistade beslutet – det vill säga i punkt 7.2 som ägnades åt stödbeloppet – att ”den ränta som hade tagits ut på ett lån utan den statliga garantin [inte utgör] någon meningsfull jämförelse” och detta ”på grund av det begränsade antalet liknande transaktioner på marknaden”.

75. I detta sammanhang ska det, såsom påpekats ovan i punkterna 48–50, erinras om att det enligt tillkännagivandet om garantier för att fastställa huruvida det genom att tillämpa ”principen om en privat investerare i en marknadsekonomi” betalas ett marknadsorienterat pris för garantin, först och främst är nödvändigt att undersöka huruvida ”det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke”. För det fall det inte är möjligt att hitta denna parameter ska ”den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti”.

76. Enligt systematiken i tillkännagivandet om garantier tycks fastställandet av dessa referenspriser (det vill säga ”den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke” och, om sådan inte finns, ”marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti”) – om det är möjligt att fastställa dem – vara avgörande för att den omtvistade garantin ska kvalificeras som statligt stöd.

77. I detta avseende framgår det av handlingarna i målet samt av punkterna 125 och 131 i den överklagade domen att tribunalen, som en åtgärd för processledning uttryckligen ställde frågor till kommissionen för att pröva grunden för den ovannämnda slutsatsen i skäl 93 i det omtvistade beslutet, av vilken det i huvudsak framgick att det inte fanns något ”motsvarande lån utan garanti” att använda som parameter för att fastställa huruvida det var ett marknadsorienterat pris som betalades för den omtvistade garantin.

78. På denna fråga svarade kommissionen att den med hänsyn till Valencia CF:s finansiella situation, som var ett företag i svårigheter, ansåg att det inte fanns något marknadspris som kunde tjäna som referens för den aktuella premien. I sitt svar preciserade kommissionen vidare att ”den med andra ord inte kunde hitta några transaktioner som kan likställas med de premier som finansinstitut betalar, eftersom dessa finansinstitut inte försäkrade så riskfyllda transaktioner som transaktioner som består i att ställa säkerhet för företag med CCC som kreditbetyg”. Kommissionen hänvisade även till punkt 3.3 i tillkännagivandet om garantier av vilken det framgår att det inte finns någon marknadsmässig referensränta för lån som beviljas företag med CCC som kreditbetyg. Denna institution påpekade likaså att ingen handling från den administrativa undersökningen tydde på motsatsen.

79. Av kommissionens svar på tribunalens fråga framgår det att kommissionen, med hänsyn tagen till att Valencia CF på grundval av kommissionens analys ”[kunde] anses” ha ett kreditbetyg i kategorin CCC, drog den slutsatsen att inget finansinstitut hade försäkrat en sådan riskfylld transaktion som den att bevilja en garanti till förmån för Valencia CF. Det kunde därmed av detta skäl och då ingen handling från den administrativa undersökningen tydde på motsatsen uteslutas att det fanns något ”motsvarande lån utan garanti” att använda som jämförelseparameter för den aktuella garantin.

80. I detta hänseende vill jag påpeka att detta argument, som ligger till grund för slutsatsen i skäl 93 i det omtvistade beslutet, över huvud taget inte återfinns i det omtvistade beslutet. Det förefaller grunda sig på ett resonemang som skulle kunna definieras som ”logiskt rimligt”, men som i praktiken inte bygger på några faktiska bevis.

81. Det är i själva verket rimligt, såsom kommissionen har hävdat, att anse att finansinstitut vanligtvis inte ställer säkerhet för företag med CCC som kreditbetyg, även om kommissionen, förvisso, som stöd för detta påstående enbart har hänvisat till punkt 3.3 i tillkännagivandet om garantier. Slutsatsen att det inte finns något ”motsvarande lån utan garanti” att använda som jämförelseparameter för att fastställa huruvida det har betalats ett marknadsorienterat pris för den omtvistade garantin grundar sig emellertid i förevarande fall på något sätt på dubbla antaganden, det vill säga dels det antagandet att eftersom Valencia CF befann sig i en svår ekonomisk situation ”kunde det anses” ha ett kreditbetyg i kategorin CCC och således tilldelades Valencia CF detta kreditbetyg av kommissionen, dels det antagandet att inget finansinstitut till följd av tilldelningen av detta kreditbetyg hade ingått en transaktion av detta slag med Valencia CF.

82. Jag tvivlar på att en slutsats som enbart grundar sig på ett sådant logiskt rimligt resonemang kan anses uppfylla de krav som följer av ovan i punkterna 56–63 nämnda rättspraxis angående kommissionens omsorgsplikt och bevisbörda för att styrka att det föreligger en fördel.

83. Det ankommer nämligen på kommissionen, såsom påpekats ovan i punkt 57, att bevisa att villkoren för att tillämpa principen om en privat aktör inte är uppfyllda. Denna bevisbörda, såsom den tolkats i rättspraxis, innebär att kommissionen ska grunda sig på uppgifter med stöd av vilka förekomsten av en fördel kan fastställas och inte får nöja sig med rena antaganden, hur rimliga de än må vara, eller grunda sig på negativa presumtioner utan att denna institution kan visa att den, åtminstone, har försökt att konkret fastställa att det finns grund för dessa antaganden genom tillförlitliga och samstämmiga uppgifter som kan utgöra en tillräcklig grund till stöd för dessa slutsatser. Det framgår nämligen av ovan i punkt 59 nämnda fasta rättspraxis att kommissionen ska utföra det aktuella förfarandet på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt för att, då det slutgiltiga beslutet antas, förfoga över de mest kompletta och tillförlitliga uppgifterna för detta ändamål. Kommissionens omsorgsplikt tillåter inte att kommissionen grundar sina slutsatser helt och hållet på ett ”logiskt rimligt” resonemang utan att alls försöka att inhämta specifik information till stöd för sin slutsats.

84. Mot denna bakgrund delar jag inte kommissionens ovan i punkt 31 nämnda argument att det i en situation som den som är aktuell i förevarande mål ska anses att kommissionen har uppfyllt sin bevisbörda och iakttagit sin omsorgsplikt enligt rättspraxis. Enligt min uppfattning kan kommissionen i ett fall som det förevarande nämligen inte på grundval av ett slutledningsmässigt resonemang konstatera att det inte finns något ”motsvarande lån utan garanti” att använda som parameter för att fastställa om det har betalats ett marknadsorienterat pris för den omtvistade garantin och nöja sig med att uppmana medlemsstaten och de berörda parterna att inkomma med sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet och på slutsatserna däri samt påpeka att ingen handling från den administrativa undersökningen tyder på att liknande transaktioner förekommer på marknaden.

85. Såsom framgår av ovan i punkterna 57 och 61 nämnda rättspraxis grundar sig kommissionen på området för statligt stöd visserligen till stor del på den information som lämnats av medlemsstaten. Det framgår emellertid även av ovan i punkt 60 nämnda rättspraxis att det ankommer på kommissionen att förelägga den berörda medlemsstaten att inkomma med alla relevanta upplysningar som gör det möjligt för kommissionen att undersöka om villkoren för att tillämpa principen om en privat investerare är uppfyllda. Enbart en uppmaning om att inkomma med synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet tycks mig inte vara jämförbar med ett sådant föreläggande om att inkomma med upplysningar. Vidare framgår det av ovan i punkt 62 nämnda rättspraxis att även om den aktuella medlemsstaten inte har uppfyllt sin samarbetsskyldighet ankommer det under alla omständigheter på kommissionen att grunda sitt beslut på trovärdiga och konsekventa uppgifter som kan utgöra en tillräcklig grund till stöd för dess slutsatser. Kommissionen kan därför inte enbart grunda sig på ett slutledningsmässigt resonemang, som är logiskt rimligt.

86. Detta innebär inte att kommissionen ska söka efter information vars förekomst är rent hypotetisk eller använda sig av sina särskilda granskningsbefogenheter i andra fall än där det är nödvändigt. Detta innebär helt enkelt att kommissionens omsorgsplikt inte tillåter att kommissionen, i en situation som den som är för handen, enbart grundar sig på ett logiskt rimligt resonemang utan att alls eller åtminstone försöka att anföra specifik information som grund för sin slutsats att det inte finns något ”motsvarande lån utan garanti” att använda som jämförelseparameter för den aktuella garantin.

87. Det framgår av ovanstående att det inte kan anses, som kommissionen har gjort gällande, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och ålade kommissionen en orimlig bevisbörda när den i punkt 135 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen hade gjort fel när den i punkt 93 i det omtvistade beslutet hade uteslutit att det fanns ett marknadspris för ett liknande ogaranterat lån, ”på grund av det begränsade antalet liknande transaktioner på marknaden”, eftersom detta konstaterande inte var tillräckligt styrkt. Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden i kommissionens enda grund för överklagandet.

88. Detta fel, som kommissionen begick och som gällde en omständighet som, vilket har påpekats i punkterna 75 och 76, med hänvisning till punkterna 48–50, är avgörande i den analys som avses i tillkännagivandet om garantier för att kvalificera en statlig garanti som den aktuella som statligt stöd, räcker enligt min uppfattning även för att motivera tribunalens slutsats i punkt 134 i den överklagade domen att kommissionen i förevarande fall åsidosatte detta tillkännagivande. En analys i överensstämmelse med nämnda tillkännagivande borde i själva verket ha omfattat en omsorgsfull granskning av huruvida det fanns ett marknadspris för ett motsvarande lån utan garanti. Av detta följer att överklagandet under alla omständigheter enligt min uppfattning inte heller kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden i kommissionens enda grund för överklagandet.

89. Vad beträffar den tredje delgrunden i kommissionens enda grund för överklagandet, enligt vilken tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och som sammanfattas ovan i punkt 33, ska det erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att det utifrån handlingarna i målet ska vara uppenbart att tribunalen har missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav.

90. Kommissionen har hävdat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den i punkt 137 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade gjort gällande någon annan omständighet som framkommit under det administrativa förfarandet till stöd för sin slutsats att det inte förekom några jämförbara transaktioner, eftersom kommissionen även grundade sig på att Fundación Valencia i sitt yttrande avseende beslutet om att inleda förfarandet hade uttryckt tvivel beträffande förekomsten av liknande garantier på marknaden.

91. Jag vill i detta hänseende för det första påpeka att det varken i det omtvistade beslutet eller i kommissionens ovannämnda svar på tribunalens frågor inom ramen för åtgärderna för processledning finns någon hänvisning till Fundación Valencias eventuella tvivel. För det andra framgår det under alla omständigheter vid en enkel genomläsning av den aktuella passagen i det av kommissionen nämnda yttrandet att Fundación Valencia endast hävdar att den ”inte känner till” huruvida liknande jämförbara garantier förekommer på marknaden och inte att Fundación Valencia uttrycker tvivel om deras förekomst, vilket kommissionen däremot har gjort gällande. Under dessa omständigheter kan tribunalen enligt min uppfattning inte klandras för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna. Följaktligen kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden i kommissionens enda grund för överklagandet.

92. Sammanfattningsvis följer enligt min uppfattning av det ovan anförda att kommissionens enda grund för överklagandet saknar fog. Jag anser följaktligen att överklagandet ska ogillas.

VI. Rättegångskostnader

93. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i samma regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

94. I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

95. Kommissionen ska i egenskap av tappande part i förevarande mål förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna enligt Valencia CF:s yrkanden. Konungariket Spanien ska i egenskap av intervenient i första instans bära sina egna rättegångskostnader.

VII. Förslag till avgörande

96. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet, förplikta Europeiska kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Valencia Club de Fútbol, SAD, och förplikta Konungariket Spanien att bära sina rättegångskostnader.

1 Originalspråk: italienska.

2 EUT L 55, 2017, s. 12.

3 EUT C 155, 2008, s. 10.

4 Se skälen 6–8 i det omtvistade beslutet och punkt 9 i den överklagade domen.

5 Se, för ytterligare detaljer, skälen 12 och 13 i det omtvistade beslutet och punkterna 5 och 9 i den överklagade domen.

6 EUT C 69, 2014, s. 99.

7 I den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EUT C 244, 2004, s. 2), se skälen 73–77 i det omtvistade beslutet.

8 Se skäl 80 i det omtvistade beslutet.

9 Skälen 81–83 och fotnot 25 i det omtvistade beslutet.

10 Som framgår av punkterna 50 och 140 i den överklagade domen avvisade tribunalen den första grunden i den del som avsåg åtgärd 4.

11 Fastställd enligt meddelandet om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, 2008, s. 6). Se punkterna 121–123 och 133 i den överklagade domen.

12 Punkterna 124 och 125 i den överklagade domen.

13 Se punkt 134 i den överklagade domen.

14 Se punkterna 135–138 i den överklagade domen.

15 Kommissionen har hänvisat till punkt 4.1 a i tillkännagivandet och anfört som exempel det beslut som har varit föremål för den nyligen avkunnade domen av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkterna 92–119).

16 Se dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

17 Se, bland annat, dom av den 2 december 2010, Holland Malt/kommissionen ( C‑464/09 P, EU:C:2010:733, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

18 Se, bland annat, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

19 Se, bland annat, dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen ( C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

20 Se, bland annat, dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen ( C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 96).

21 Se, särskilt, punkt 3.1 i tillkännagivandet om garantier.

22 En situation av detta slag förelåg i det mål som gav upphov till dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, se punkterna 92–119). Se i detta avseende även motsvarande dom av den 1 februari 2018, Larko/kommissionen ( T‑423/14, EU:T:2018:57, punkterna 180–194).

23 Se, bland annat, dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona ( C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 10 december 2020, Comune di Milano/kommissionen ( C‑160/19 P, EU:C:2020:1012, punkt 110), och, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 66).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF ( C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 105), och dom av den 10 december 2020, Comune di Milano/kommissionen ( C‑160/19 P, EU:C:2020:1012, punkt 112).

27 Se, bland annat, dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott ( C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 90), och dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 67).

28 Se, bland annat, dom av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice ( C‑300/16 P, EU:C:2017:706, punkt 24), dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 68), och dom av den 10 december 2020, Comune di Milano/kommissionen ( C‑160/19 P, EU:C:2020:1012, punkt 104). Se för ett liknande resonemang, även, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF ( C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 104), och dom av den 6 mars 2018, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank ( C‑579/16 P, EU:C:2018:159, punkt 47).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2020, Comune di Milano/kommissionen ( C‑160/19 P, EU:C:2020:1012, punkt 112).

30 Se dom av den 17 september 2009, kommissionen/MTU Friedrichshafen ( C‑520/07 P, EU:C:2009:557, punkterna 54–56), och dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 69).

31 Dom av den 17 september 2009, kommissionen/MTU Friedrichshafen ( C‑520/07 P, EU:C:2009:557, punkterna 57 och 58), dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 70), och dom av den 10 december 2020, Comune di Milano/kommissionen ( C‑160/19 P, EU:C:2020:1012, punkt 111).

32 Denna mening utgör enligt min uppfattning en oprecis omskrivning av meningen i punkt 2.2 i tillkännagivandet om garantier, vilken avser situationer där företaget befinner sig i en extremt svår situation, däribland någon av de ovan i punkt 55 angivna. Som kommissionen konstaterade i skäl 80 i det omtvistade beslutet förhöll det sig emellertid inte på detta sätt i förevarande situation.

33 Se skäl 83 i det omtvistade beslutet.

34 I detta hänseende vill jag påpeka att Valencia CF och Konungariket Spanien har gjort gällande att Bancaja, det bankinstitut som hade beviljat lånet, hade gett kreditbetyget BB.

35 Se, bland annat, dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen ( C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 94 och där angiven rättspraxis).