C-161/24

Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑161/24 OSA

CELEX: 62024CC0161
Datum: 2025-06-05
Källa: eur-lex.europa.eu

I. Inledning

1. På grund av verksamhetens art har organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter (nedan kallade upphovsrättsorganisationer) ofta en rättslig eller faktisk monopolställning på marknaderna för beviljande av tillstånd för användning av olika kategorier av skyddade alster. Enligt EU‑domstolen är denna ställning likvärdig med en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, vilket medför bland annat ett förbud för dessa organisationer att missbruka denna ställning.

2. Vidare krävs det att kontrollen av att det inte förekommer sådant missbruk utövas med beaktande av den särskilda karaktären på den verksamhet som dessa upphovsrättsorganisationer bedriver, och särskilt den specifika karaktären på de rättigheter som de förvaltar. Förevarande mål kommer att ge domstolen tillfälle att utveckla och precisera sin praxis på området.

3. Domstolen ska således besvara den centrala frågan i förevarande fall, nämligen huruvida en upphovsrättsorganisation med dominerande ställning är skyldig, vid fastställandet av de avgifter som tas ut av hotell för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater i rummen, att ta hänsyn till den faktiska rumsbeläggningen i dessa hotell, för att upphovsrättsorganisationen inte ska anses ägna sig åt att påtvinga någon ett oskäligt pris, vilket strider mot artikel 102 FEUF.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Artikel 3 i direktiv 2001/29/EG har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, och i artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

B. Tjeckisk rätt

5. 23 § i zákon č. 121/2000 Sb., o právu autorském, o právech souvisejících s právem au to rským a o změně některých zákonů (autorský zákon) (lag nr 121/2000 om upphovsrätt och närstående rättigheter och om ändring av vissa lagar), i den lydelse som var i kraft under perioden mellan den 19 maj 2008 och den 6 november 2014, garanterade upphovsmännen rätt att ta ut en avgift för användningen av deras verk som görs tillgängliga för personer som är inkvarterade i privata rum via anordningar som tekniskt sett kan ta emot en radio- eller tv-utsändning. Enligt samma artikel får denna avgift, totalt för samtliga upphovsrättsorganisationer, inte överstiga 50 procent av avgiftsbeloppet för en anordning, som har fastställts i en särskild lag.

6. I 11 § i zákon č. 143/2001 Sb., o ochraně hospodářské soutěže (lag nr 143/2001 om konkurrensskydd), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Missbruk av dominerande ställning till nackdel för andra konkurrenter eller konsumenter är förbjudet. Missbruk av dominerande ställning består särskilt i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga villkor i avtal som ingåtts med andra marknadsaktörer, särskilt att påtvinga en prestation som vid tidpunkten för avtalets ingående är uppenbart oproportionerlig i förhållande till den motprestation som tillhandahålls,

…”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

7. OSA z.s., tidigare OSA – Ochranný svaz autorský pro práva k dílům hudebním, z.s. (Föreningen för skydd av upphovsrätt till musikaliska verk) (nedan kallad OSA), är en upphovsrättsorganisation i Tjeckien.

8. I beslut av den 18 december 2019 konstaterade Úřad pro ochranu hospodářské soutěže (myndigheten för konkurrensskydd, Republiken Tjeckien) (nedan kallad den tjeckiska konkurrensmyndigheten) att OSA, under perioden mellan den 19 maj 2008 och den 6 november 2014, inom ramen för licenser till leverantörer av hotelltjänster i Tjeckien, utan sakliga skäl hade tagit ut upphovsrättsavgifter för framförande av musikaliska, litterära, dramatiska och musikaliskt-dramatiska verk, koreografiska verk, pantomimer, audiovisuella verk, bildkonst, arkitektur och visuella delar av audiovisuella verk, och vid fastställandet av dessa avgifter hade det inte tagits någon hänsyn till hotellens beläggning. Enligt beslutet krävde OSA att dessa leverantörer skulle betala avgifter även för rum som inte var belagda och i vilka det inte hade skett någon användning av sådana verk som gjorts tillgängliga.

9. Den tjeckiska konkurrensmyndigheten ansåg att OSA genom denna praxis hade påtvingat oskäliga affärsvillkor på den nationella marknaden för beviljande av licenser för användning av upphovsrätt till dessa verk via ljudanordningar och audiovisuella anordningar som gör det möjligt att ta emot radio- eller tv-utsändningar. Konkurrensmyndigheten ansåg att den aktuella praxisen utgjorde missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF och de motsvarande bestämmelserna i den tjeckiska konkurrenslagstiftningen. Myndigheten ålade OSA att betala böter på 10676000 tjeckiska kronor (CZK) (cirka 429000 euro) och förbjöd den att tillämpa denna praxis.

10. OSA begärde omprövning av beslutet av den 18 december 2019. I beslut av den 23 november 2020 omprövade den tjeckiska konkurrensmyndighetens ordförande beslutet utan att ändra det. OSA överklagade detta omprövningsbeslut till Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Republiken Tjeckien), som är den hänskjutande domstolen.

11. Den hänskjutande domstolen har uppgett att parterna har kommit överens om att erkänna att OSA har ett faktiskt monopol på området för kollektiv förvaltning av upphovsrätt i Tjeckien. Under den aktuella överträdelseperioden i det nationella målet fakturerade OSA hotellen avgifter för möjligheten att använda tv:n och radion i deras rum, oavsett om rummen var belagda eller ej. Parterna är däremot oense om tolkningen av EU-domstolens praxis i fråga om begreppet ”missbruk av dominerande ställning” och hur den ska tillämpas på de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

12. Enligt OSA borde den tjeckiska konkurrensmyndigheten ha undersökt huruvida OSA:s praxis vad gäller fastställandet av avgifter kunde anses utgöra en oskälig prissättning med hänsyn till de kriterier som domstolen angav i domen United Brands och United Brands Continentaal/kommissionen och tillämpade i den särskilda kontexten med upphovsrättsorganisationer i domen Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība och domen SABAM.

13. Den hänskjutande domstolen anser dock att EU-domstolen ännu inte har tagit ställning till frågan huruvida det kan utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF att vid fastställandet av upphovsrättsliga avgifter inte ta någon hänsyn till rumsbeläggningen på hotellen.

14. För det första har den hänskjutande domstolen ifrågasatt OSA:s påstående om att det nationella målet kan avgöras genom att tillämpa de principer som EU-domstolen slog fast i domen SABAM. Enligt den hänskjutande domstolen anser OSA att EU-domstolen, i det mål som utmynnade i nämnda dom, även hade att pröva en beräkningsmetod som omfattade betalningen av upphovsrättsliga avgifter för verk som, även om de hade gjorts tillgängliga, inte hade framförts i samband med en festival. Enligt OSA kan det visserligen vara orimligt att kräva betalning av avgifter i samband med en festival, trots att inget av de verk som ingår i upphovsrättsorganisationens repertoar har gjorts tillgängligt för allmänheten vid denna festival. Däremot skulle det vara rimligt att kräva betalning av en årlig avgift för ett sådant tillgängliggörande på hotell, och detta oberoende av hotellets beläggning, utom för de rum som har fortsatt att inte vara belagda under hela det aktuella året.

15. För det andra har den hänskjutande domstolen även påpekat att EU-domstolen inte tycks ha fastställt några konkreta kriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida den omständigheten att det inte togs någon hänsyn till rumsbeläggningen vid beräkningen av avgiften ska, mot bakgrund av artikel 102 FEUF, anses utgöra tillämpning av alltför höga priser, vilket OSA har hävdat, eller anses utgöra en praxis som består i att påtvinga någon ”oskäliga affärsvillkor”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vilket den tjeckiska konkurrensmyndigheten har hävdat.

16. Även om det sistnämnda antagandet skulle vara riktigt, anser den hänskjutande domstolen att det fortfarande återstår att avgöra vilka kriterier som gör det möjligt att fastställa om ett affärsvillkor är oskäligt. I det avseendet anser OSA att tre kumulativa kriterier ska vara uppfyllda, nämligen att detta villkor ska a) sakna koppling till avtalets syfte eller inte vara nödvändigt för att uppnå dess förväntade effekt, b) orsaka skada för den andra avtalsparten, och c) varken vara lämpligt eller skäligt. Däremot har den tjeckiska konkurrensmyndigheten framhållit att varken Europeiska kommissionen eller unionsdomstolen har tillämpat dessa kriterier och att det i förevarande fall var tillräckligt att kontrollera huruvida det aktuella affärsvillkoret var motiverat och proportionerligt.

17. Likaså anser den hänskjutande domstolen, för det fall det förstnämnda antagandet skulle godtas, att det fortfarande skulle vara nödvändigt att avgöra huruvida OSA:s prissättning kan anses strida mot artikel 102 FEUF, eftersom organisationen tillämpar alltför höga priser. EU-domstolens tolkning skulle göra det möjligt att klargöra huruvida, och på vilket sätt, de kriterier som följer av domen United Brands kan tillämpas i förevarande mål.

18. Det är mot denna bakgrund som Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Kan artikel 102 [andra stycket] a [FEUF] tolkas så, att det utgör missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i denna artikel när en upphovsrättsorganisation, vilken har ett faktiskt monopol i en medlemsstat, tar ut en avgift från innehavare av logianläggningar för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv‑apparater och radioapparater som installerats i rum för privat inkvartering av gäster, vilken inte tar hänsyn till den faktiska beläggningen av de enskilda rummen i de berörda logianläggningarna?

2) För det fall den första frågan besvaras jakande, ska en sådan praxis bedömas såsom a) tillämpning av oskäliga affärsvillkor eller b) tillämpning av alltför höga priser?

a) Om den ska bedömas såsom tillämpning av oskäliga affärsvillkor, vilket specifikt test ska användas för bedömningen av den?

b) Om den ska bedömas såsom tillämpning av alltför höga priser, vilket specifikt test ska användas för bedömningen av den – det allmänna ’United Brands-testet’ eller en ändrad version av detta?

3) Är det för att styrka att artikel 102 [andra stycket] a [FEUF] har överträtts genom det beteende som avses i den första frågan nödvändigt att visa faktiska eller potentiella negativa effekter på konkurrensen (inbegripet påverkan på konsumenternas välfärd och effekter av den dominerande enhetens beteende som utgör utnyttjande)?

4) Är det, för att styrka att artikel 102 [andra stycket] a [FEUF] har överträtts genom det beteende som avses i första frågan, nödvändigt att visa att beteendet har en påtaglig påverkan på handeln mellan Europeiska unionens medlemsstater, eller är det tillräckligt att med fog anta att en sådan påverkan kan föreligga utan att det är nödvändigt att undersöka dess faktiska omfattning?”

19. OSA, den tjeckiska konkurrensmyndigheten, den spanska och den franska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

20. Samma parter deltog vid förhandlingen den 13 mars 2025.

21. I enlighet med domstolens begäran, kommer detta förslag till avgörande att begränsas till en bedömning av de två första frågorna.

IV. Bedömning

22. Den hänskjutande domstolen har ställt de två första frågorna, vilka enligt min mening ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att en upphovsrättsorganisation med dominerande ställning inte tar hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen vid fastställandet av de avgifter som tas ut för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater som installerats i rum för privat inkvartering av gäster, ska anses utgöra tillämpning av alltför höga priser eller påtvingande av andra oskäliga affärsvillkor.

23. Det ska erinras om att det är ett beslut av den tjeckiska konkurrensmyndigheten som ligger till grund för målet vid den nationella domstolen. Genom beslutet ålades OSA böter på grund av att den hade missbrukat sin dominerande ställning genom att, vid fastställandet av sina avgifter, inte ha tagit hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen. I synnerhet ansåg konkurrensmyndigheten att OSA därigenom hade krävt betalning av avgifter för en tjänst som inte hade tillhandahållits, eftersom det inte hade skett någon överföring till allmänheten av upphovsrättsligt skyddade verk i de rum som inte var belagda på dessa hotell.

24. Jag anser emellertid, mot bakgrund av domstolens praxis avseende begreppet ”överföring till allmänheten”, att ett sådant övervägande är felaktigt och därför inte kan ligga till grund för den tjeckiska konkurrensmyndighetens slutsats att OSA hade missbrukat sin dominerande ställning enbart på grund av att den inte tog hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen vid fastställandet av sina avgifter (A).

25. Det återstår att avgöra huruvida denna underlåtenhet att ta hänsyn till beläggningen ändå kan ha viss betydelse och, i förekommande fall, i vilken utsträckning, med hänsyn till bedömningen av praxisen vid fastställandet av de avgifter som OSA tog ut av hotellen mot bakgrund av artikel 102 FEUF, vilket jag därefter kommer att försöka göra i min bedömning (B).

A. Huruvida ett hotellrums beläggning saknar relevans för bedömningen av om ett verk har överförts till allmänheten och dess följder för kvalificeringen som ”missbruk av dominerande ställning”

26. Enligt den tjeckiska konkurrensmyndigheten har OSA missbrukat sin dominerande ställning genom att ta ut avgifter utan någon motprestation, eftersom det inte har skett någon överföring till allmänheten av ett skyddat verk i de hotellrum som inte var belagda.

27. Som OSA och kommissionen har gjort gällande är dock en sådan bedömning inte förenlig med begreppet ”överföring till allmänheten” av skyddade verk, i den mening som avses i direktiv 2001/29, såsom det har tolkats i domstolens praxis.

28. Jag erinrar om att artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ger upphovsmännen en rätt av förebyggande natur att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk. Upphovsmännen kan således bland annat erhålla inkomst från utnyttjandet av deras verk i form av överföring till allmänheten.

29. Som kommissionen har framhållit är begreppet ”överföring till allmänheten av ett verk” ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Även om begreppet inte definieras i själva bestämmelserna i direktiv 2001/29, anges det i skäl 23 i direktivet att begreppet ”överföring till allmänheten” avser all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker. Rätten till överföring till allmänheten omfattar all sändning eller vidaresändning av ett verk på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. I skäl 27 i direktivet anges vidare att enbart ett tillhandahållande av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring ska inte i sig betraktas som överföring till allmänheten.

30. Begreppet ”överföring till allmänheten” har dessutom blivit föremål för en omfattande rättspraxis. Domstolen har mycket tydligt slagit fast att den omständigheten att ett hotell ger sina gäster tillgång till skyddade alster genom att placera tv-apparater i rummen och via dessa apparater sprida den tv-signal som har mottagits via centralantennen utgör en överföring till allmänheten. Under dessa omständigheter anser jag att det inte råder några tvivel om att den omständigheten att hotellen i det nationella målet har installerat tv‑apparater eller radioapparater i rummen och sprider signalen via dessa utgör en överföring till allmänheten. Det saknar i det avseendet betydelse huruvida alla rummen på hotellet har varit belagda.

31. Den tjeckiska konkurrensmyndigheten har gjort gällande att allmänheten i fråga i själva verket inte består av hotellets gäster i sin helhet, utan av gästerna i varje enskilt rum. Begreppet ”överföring till allmänheten” förutsätter inte bara en överföring av ett skyddat verk, utan även en allmänhet som denna överföring är avsedd för, och av detta följer att när ett rum i ett hotell är ledigt, finns det inte någon allmänhet att överföra det skyddade verket till.

32. Enligt domstolens fasta praxis ska den allmänhet som en överföring riktar sig till bestå av ett potentiellt sett obestämt, men ganska stort antal personer, vilket gör att det finns ett minimikrav som gör att begreppet inte omfattar en alltför liten eller till och med obetydlig krets av berörda personer. Domstolen har även framhållit att de kumulativa effekter som följer av att skyddade verk tillgängliggörs för mottagare, inte bara vid samma tillfälle, utan även i följd efter varandra, ska beaktas.

33. Vad särskilt beträffar hotellens kundkrets, har domstolen funnit att det ska göras en helhetsbedömning, vilket gör det nödvändigt att beakta inte enbart rumsgäster i ett hotell, utan även gäster som befinner sig i hotellets andra utrymmen och som har en tv-apparat i sin närhet. Även den omständigheten att gästerna i ett sådant hotell vanligtvis efterträder varandra med korta intervaller ska tas i beaktning. Det är i allmänhet fråga om ett ganska stort antal personer som kan anses tillhöra allmänheten.

34. Den allmänhet som överföringen, bestående i att hotellen installerar tv-apparater och radioapparater i rummen, avser är med andra ord inte gästerna i varje enskilt rum, utan hotellets kundkrets i sin helhet.

35. Även om det antas att man kan godta en sådan uppdelning av ett hotells kundkrets för att fastställa huruvida det finns en allmänhet i den mening som avses i begreppet ”överföring till allmänheten”, ska det, såsom domstolen har slagit fast, tas hänsyn till de kumulativa effekter som följer av att skyddade verk tillgängliggörs för flera mottagare i följd efter varandra. När det gäller hotellverksamhet, och såsom domstolen har framhållit, efterträder gästerna i varje enskilt rum varandra med i allmänhet korta intervaller, vilket gör att även i en sådan form är antalet på varandra följande gäster tillräckligt stort för att utgöra allmänheten i den mening som avses i begreppet ”överföring till allmänheten”.

36. Slutligen framgår det av domstolens praxis att det, för att fastställa att det föreligger en ”överföring till allmänheten” av skyddade verk, inte är avgörande att de gäster som inte har använt tv-apparaterna eller radioapparaterna, såsom i målet vid den nationella domstolen, inte har haft faktisk tillgång till verken. På samma sätt är det inte heller avgörande, för att fastställa huruvida det föreligger en sådan överföring, att man förvissar sig om att varje rum i det aktuella hotellet faktiskt har varit belagt. Med andra ord är den allmänhet som är mottagare av överföringen av de skyddade verken faktiskt hotellets kundkrets i sin helhet, utan att den faktiska rumsbeläggningen på detta hotell har någon betydelse i det avseendet.

37. Av detta följer, för det första, i motsats till vad den tjeckiska konkurrensmyndigheten har hävdat, att den omständigheten att ett hotell har installerat tv-apparater och radioapparater i de rum som är avsedda för att inkvartera gäster och tillhandahåller signalen till dessa faktiskt utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29. Att OSA beviljade licens för denna överföring till allmänheten utgjorde en tjänst som denna organisation tillhandahöll hotellen. Det kan därför inte vara fråga om en avgift som har tagits ut för en obefintlig tjänst.

38. För det andra kunde den tjeckiska konkurrensmyndigheten inte grunda konstaterandet att det förelåg missbruk av dominerande ställning från OSA:s sida enbart på den omständigheten att OSA krävde betalning av avgifter utan att det hade skett någon överföring till allmänheten av skyddade verk genom att inte ta hänsyn till hotellens faktiska beläggning, eftersom en sådan överföring till allmänheten äger rum även om ett enskilt rum faktiskt inte är belagt.

39. Denna slutsats, enligt vilken den omständigheten att det inte togs någon hänsyn till hotellens faktiska beläggning vid fastställandet av OSA:s avgifter inte i sig kan utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, gör det emellertid inte möjligt att avgöra huruvida denna underlåtenhet att ta hänsyn till beläggningen ändå kan ha betydelse för den mer övergripande bedömningen av ett eventuellt missbruk av dominerande ställning, vilket kommer att prövas i den andra delen av min bedömning.

B. Huruvida den faktiska beläggningen på ett hotell saknar relevans för att konstatera att det eventuellt föreligger missbruk av dominerande ställning vid en upphovsrättsorganisations fastställande av avgifter

1. En praxis som omfattas av förbudet mot oskäliga priser

40. I artikel 102 andra stycket FEUF anges olika sorters praxis som kan utgöra missbruk av dominerande ställning, däribland att påtvinga någon oskäliga priser eller oskäliga affärsvillkor. Den tjeckiska konkurrensmyndigheten och OSA är oeniga om huruvida fastställandet av avgiftsbeloppet av en upphovsrättsorganisation ska bedömas som en praxis som avser påtvingande av oskäliga priser eller som påtvingande av andra oskäliga affärsvillkor, eftersom bedömningen av praxisen skiljer sig åt beroende på denna kvalificering.

41. I likhet med OSA, kommissionen och den franska regeringen, står det enligt min mening klart att den praxis som är i fråga avser de priser som OSA, i egenskap av upphovsrättsorganisation, tillämpar gentemot hotell för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater som installerats i rummen på dessa hotell.

42. Den av den tjeckiska konkurrensmyndigheten åberopade omständigheten att metoden för att fastställa dessa avgifter ändrades ensidigt av OSA år 2008 kan inte påverka denna slutsats, eftersom ändringen av affärsvillkoren fortfarande avser de priser som OSA tillämpar.

43. Den praxis som är i fråga ska således bedömas mot bakgrund av den rättspraxis som avser oskäliga priser, i det särskilda sammanhang som avser beviljande av licenser av upphovsrättsorganisationer.

2. Den rättspraxis som avser oskäliga priser i samband med att upphovsrättsorganisationer fastställer avgifter

44. Som den hänskjutande domstolen har påpekat, definierade EU‑domstolen i sin vägledande dom United Brands ett pris som ”inte står i något rimligt förhållande till det ekonomiska värdet på den transaktion som genomförts” som ”alltför högt” enligt artikel 102 FEUF. För att fastställa huruvida det föreligger ett alltför högt pris, fastställde domstolen i den domen ett test i två steg, enligt vilket det först ska göras en bedömning av om det finns en alltför stor brist på överensstämmelse mellan den kostnad som faktiskt har burits och det pris som faktiskt utkrävts och det därefter, om det visar sig vara så, ska undersökas om det är fråga om ett påtvingande av ett oskäligt pris, antingen i fråga om priset i sig eller i förhållande till priserna på konkurrerande tjänster.

45. Definitionen av ett ”alltför högt” pris, vilken är oförändrad sedan domen United Brands, är även tillämplig på upphovsrättsorganisationers praxis för att fastställa avgifter.

46. Såsom domstolen har framhållit, ska det i ett sådant sammanhang prövas huruvida de avgifter som upphovsrättsorganisationen med dominerande ställning tar ut står i rimligt förhållande till det ekonomiska värdet på den tjänst som denna organisation tillhandahåller, vilken består i att för användare tillgängliggöra den repertoar av upphovsrättsligt skyddade musikaliska verk som organisationen förvaltar.

47. Domstolen har emellertid inte begränsat möjligheten att styrka att det föreligger ett alltför högt pris till att avse de fall då kriterierna i detta test är uppfyllda. Domstolen har nämligen klart medgett att det finns andra metoder som kan göra det möjligt att fastställa huruvida ett pris eventuellt är alltför högt. Vad särskilt gäller avgifter som tas ut av upphovsrättsorganisationer kan det med dessa metoder bland annat göras en jämförelse mellan det pris vars skälighet har ifrågasatts och referensvärden, såsom de priser som det dominerande företaget tidigare har tagit ut för samma tjänster på samma relevanta marknad, de priser som detta företag tar ut för andra tjänster, eller de priser som andra företag tar ut för samma tjänster eller för jämförbara tjänster på andra nationella marknader, i den mån denna jämförelse görs på en enhetlig grund.

48. Med andra ord finns det inte bara en metod för att fastställa huruvida de avgifter som har fastställts av upphovsrättsorganisationer är alltför höga, eftersom valet av den lämpligaste bedömningsmetoden och, mer generellt, bedömningen av huruvida det föreligger alltför höga priser beror på omständigheterna i varje enskilt fall.

49. Det är således fastslaget att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om avgifter eventuellt är för höga, mot bakgrund av det konkreta fall som den domstolen har att pröva och omständigheterna i målet.

50. I samband med denna bedömning, och med hänsyn till det sammanhang i vilken den görs, har domstolen understrukit att det ankommer på den nationella domstolen att beakta upphovsrättens särskilda karaktär och att eftersträva en passande balans mellan intresset hos upphovsmännen till upphovsrättsligt skyddade verk av att få ersättning för användningen av dessa verk och användarnas intresse av att kunna använda dessa verk på rimliga villkor.

51. För att kontrollera om nivån på de avgifter som en upphovsrättsorganisation tar ut är skälig med hänsyn till såväl upphovsmännens rätt till en skälig ersättning som användarnas legitima intressen, ska inte bara det ekonomiska värdet av den kollektiva förvaltningstjänsten som sådan beaktas, utan även arten och omfattningen av användningen av verken samt det ekonomiska värde som användningen ger upphov till.

52. Enligt domstolens praxis är detta värde bland annat beroende av det antal personer som får tillgång till de skyddade verken och omfattande av licenstagarna användningen av de skyddade musikaliska verken.

53. Med andra ord måste den avgift som upphovsrättsorganisationer tillämpar beakta hur många upphovsrättsligt skyddade verk som faktiskt används. Det har preciserats att fastställandet av storleken på denna avgift, i samband med vilket det beaktas hur många musikaliska verk som faktiskt har använts, kan emellertid utgöra missbruk när det finns en alternativ metod som gör det möjligt att på ett mer exakt sätt identifiera och kvantifiera användningen av dessa verk.

54. Jag vill dock påpeka att domstolen, vad gäller kravet på att beakta hur många verk som faktiskt har använts vid fastställandet av en avgift, har infört ett visst mått av proportionalitet, som hänger ihop med att upphovsrätten och upphovsrättsorganisationernas verksamhet är av särskild karaktär. Enbart den omständigheten att det finns en alternativ metod som gör det möjligt att på ett mer exakt sätt kvantifiera de verk som använts utgör inte i sig ett indicium på att avgiften är alltför hög. Det krävs vidare att samma legitima mål, det vill säga tillvaratagandet av upphovsmännens intressen, kan uppnås genom denna alternativa metod, utan att medföra en oproportionerlig ökning av kostnaderna för förvaltning av avtal och övervakning av användningen av upphovsrättsligt skyddade musikaliska verk.

55. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska avgöras huruvida den omständigheten att en upphovsrättsorganisation inte tar hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen vid fastställandet av de avgifter som tas ut för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater som installerats i rum för privat inkvartering av gäster utgör en relevant omständighet för att fastställa huruvida det föreligger missbruk av dominerande ställning bestående i ett påtvingande av oskäliga priser.

56. Som kommissionen och den franska regeringen har framhållit är det med andra ord fråga om att kontrollera huruvida metoden för att beräkna avgifterna, vilken inte tar hänsyn till den faktiska rumsbeläggningen utan prioriterar ett schablonmässigt synsätt, kan utgöra missbruk av dominerande ställning genom att metoden leder till ett påtvingande av oskäliga priser.

57. Jag vill i det avseendet erinra om att det i slutändan uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en sådan bedömning, med beaktande av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

58. Som kommissionen och den franska regeringen har påpekat utgör hotellens installation av tv-apparater och radioapparater i rummen och tillhandahållandet av den signal som gör det möjligt att tillgängliggöra skyddade verk för kundkretsen en tjänst som är underordnad i förhållande till hotellens huvudsakliga verksamhet, nämligen privat inkvartering av gäster. Det är fråga om tillhandahållande av en extra tjänst som hotellen erbjuder, vilken inverkar på hotellens status och följaktligen rumspriserna. Denna installation har således skett i syfte att dra en viss fördel därav.

59. Det kan inte bestridas att hotellens användning av skyddade verk som ingår i upphovsrättsorganisationens repertoar därigenom genererar ett visst ekonomiskt värde.

60. Som jag redan har understrukit, framgår det dessutom klart av domstolens praxis att det ekonomiska värdet av detta användande är beroende av bland annat hur många upphovsrättsligt skyddade verk som faktiskt används.

61. I motsats till vad kommissionen och OSA har hävdat, anser jag emellertid inte att fastställandet av hur många verk som faktiskt används blir mer exakt, eller rentav möjliggörs, genom att hänsyn tas till hotellens faktiska rumsbeläggning.

62. Som jag har framhållit i punkt 36 ovan ska de skyddade verken anses ha överförts till allmänheten när hotellen har installerat tv‑apparater och radioapparater i de rum som är avsedda för inkvartering av gäster och genom att tillhandahålla signalen till dessa, utan att det i det avseendet är relevant huruvida gästerna har haft faktisk tillgång till verken.

63. Hur många verk som faktiskt används, vilket det ekonomiska värdet av deras användande är avhängigt av, är med andra ord inte beroende av hur många verk som har setts eller hörts, utan av kvantiteten verk som har spridits, det vill säga överförts till den allmänhet som är relevant.

64. Att ta hänsyn till hotellens faktiska beläggning vid fastställandet av avgifterna kan således inte göra det möjligt att på ett exakt sätt kvantifiera och identifiera användningen av skyddade verk.

65. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det vid fastställandet av avgifterna exempelvis tas hänsyn till antalet tv-kanaler eller radiofrekvenser som hotellen har gjort tillgängliga för gästerna, eller antalet rum där tv-apparater eller radioapparater har gjorts tillgängliga. Dessa två omständigheter kan enligt min mening redogöra på ett exakt sätt för antalet skyddade verk som faktiskt används och följaktligen anpassa avgiftsbeloppet. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera, mot bakgrund av det konkreta fall som den har att pröva, huruvida OSA:s metod för att fastställa avgifterna innefattar bland annat sådana omständigheter.

66. Jag anser således att den omständigheten att en upphovsrättsorganisation inte tar hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen vid fastställandet av de avgifter som tas ut för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater som installerats i rum för privat inkvartering av gäster inte kan, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, anses utgöra en relevant omständighet för att konstatera att det föreligger missbruk av dominerande ställning bestående i ett påtvingande av oskäliga priser, enligt artikel 102 FEUF, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

V. Förslag till avgörande

67. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den första och den andra tolkningsfrågan som har ställts av Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Republiken Tjeckien) enligt följande: Artikel 102 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att en upphovsrättsorganisation med dominerande ställning inte tar hänsyn till den faktiska beläggningen på hotellen vid fastställandet av de avgifter som tas ut för beviljandet av licens för tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk via tv-apparater och radioapparater som installerats i rum för privat inkvartering av gäster, inte i sig utgör missbruk av dominerande ställning och inte kan anses utgöra en relevant omständighet för att konstatera att det föreligger missbruk av dominerande ställning bestående i ett påtvingande av oskäliga priser.

1 Originalspråk: franska.

2 Se mitt förslag till avgörande i målet LEA ( C‑10/22, EU:C:2023:437, punkterna 4 och 5).

3 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 86).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

5 Dom av den 14 februari 1978 (27/76, EU:C:1978:22) (nedan kallad domen United Brands).

6 Dom av den 14 september 2017 ( C‑177/16, EU:C:2017:689).

7 Dom av den 25 november 2020 (C‑372/19, EU:C:2020:959) (nedan kallad domen SABAM).

8 Se mitt förslag till avgörande i målet Stim och SAMI ( C‑753/18, EU:C:2020:4, punkt 16), och senast i dom av den 20 juni 2024, GEMA ( C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 17).

9 Dom av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 1 i domslutet) (nedan kallad domen SGAE).

10 Denna myndighet har hänvisat till punkt 42 i domen SGAE.

11 Dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein ( C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 41).

12 Dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein ( C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 41).

13 Domen SGAE (punkt 38).

14 Domen SGAE (punkt 43).

15 Domen United Brands (punkt 250).

16 Domen United Brands (punkt 252).

17 Beträffande utvecklingen av rättspraxis vad gäller missbruk av dominerande ställning som består i påtvingandet av alltför höga priser i allmänhet och i samband med upphovsrättsorganisationers fastställande av avgifter i synnerhet, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība (C‑177/16, EU:C:2017:286), och förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet SABAM ( C‑372/19, EU:C:2020:598).

18 Dom av den 11 december 2008, Kanal 5 och TV 4 ( C‑52/07, EU:C:2008:703, punkt 29), och domen SABAM (punkt 28).

19 Dom av den 14 september 2017, Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība ( C‑177/16, EU:C:2017:689, punkt 37).

20 Domen SABAM (punkt 32).

21 Domen SABAM (punkt 29).

22 Dom av den 11 december 2008, Kanal 5 och TV 4 ( C‑52/07, EU:C:2008:703, punkterna 30 och 31), och domen SABAM (punkt 30).

23 Domen SABAM (punkt 30).

24 Domen SABAM (punkt 41).

25 Domen SABAM (punkt 50).

26 Domen SABAM (punkt 52).

27 Dom av den 11 december 2008, Kanal 5 och TV 4 ( C‑52/07, EU:C:2008:703, punkt 40), och domen SABAM (punkt 52).

28 I synnerhet har domstolen visserligen endast ombetts att ta ställning till frågan som rör underlåtenheten att ta hänsyn till de berörda hotellens faktiska beläggning vid OSA:s fastställande av avgifterna. I alla händelser framgår det av beslutet om hänskjutande och av de handlingar som har ingetts till domstolen att den tjeckiska konkurrensmyndigheten, i sitt beslut av den 18 december 2019, gjorde en jämförelse mellan de avgifter som OSA tar ut och de avgifter som har fastställts av upphovsrättsorganisationer i andra medlemsstater. Om denna jämförelse visar att avgifterna är märkbart högre än de som tillämpas i andra medlemsstater, kan denna jämförelse – såsom jag har framhållit i punkt 47 ovan – utgöra ett indicium på missbruk av dominerande ställning. Omvänt kan den utgöra ett indicium på att det inte föreligger ett sådant missbruk. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att beakta även denna jämförelse vid sin bedömning.

29 Domen SGAE (punkt 44).