med förslag om upphävande av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt
Regeringens proposition
1979/80:163
med förslag om upphävande av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt; beslutad den 20 mars 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokol. På regeringens väpnar THORBJÖRN FÄLLDIN
GÖSTA BOHMAN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt upphävs.
I Riksdagen 197980. I saml. Nr 163
Förslag till Lag om upphävande av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning
av mynt
Härigenom föreskrivs att lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av
mynt skall upphöra att gälla två veckor efter den dag, då denna lag enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Utdrag, EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-03-20
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo, Wikström. Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling. Söder, Burenstam Einder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Bohman
Proposition med förslag om upphävande av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt
1 Inledning
Enligt lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt (ändrad 1975:1016) är det förbjudet att yrkesmässigt tillgodogöra sig metallen i gällande svenskt mynt genom nedsmältning eller därmed jämförlig åtgärd.
I en skrivelse den 12 februari 1980 har myntverket hemställt att regeringen föreslår riksdagen att avskaffa detta förbud. Myntverket har i skrivelsen vidare hemställt bl. a. att en utredning tillsätts för att undersöka dels frågan om avskaffande av fem- och tjugofemöresmynten, dels på något längre sikt behovet av mynt i höga valörer.
Till protokollet i detta ärende bör myntverkets skrivelse i transumt fogas som bilaga 1.
Efter remiss har vttranden över myntverkets skrivelse avgetts av bankinspektionen, riksåklagaren. rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen, fullmäktige i Sveriges riksbank, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Svenska numismatiska föreningen och Sveriges numismatiska riksförbund.
Vid riksåklagarens yttrande var fogade yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands län, Malmöhus län och Värmlands län. Postoch Kreditbanken, PK-banken, har deltagit i behandlingen av bankföreningens vttrande och förklarat att banken delar synpunkterna i yttrandet.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Av de frågor myntverket har tagit upp i sin skrivelse behandtas i denna proposition endast frågan om upphävande av förbudet mot nedsmältning av mynt och en fråga om inlösen av enkronemynt. De övriga frågor som myntverket tar upp kommer att behandlas i ett annat sammanhang.
2 Föredragandens överväganden
Fram till år 1968 tillverkades en- och tvåkronorsmynten i en legering som innehöll minst 40 St silver. Detta år ändrades den då gällande myntlagen så
att dessa mynt i stället kunde tillverkas av enbart koppar och nickel (prop. I908:24, BaU 17. rskr 125, SFS 1968:124). Cagändringen gjordes därför att
silverpriset stigit så att metallvärdet i mynten närmat sig och vid nägra tillfällen överstigit myntens nominella värde.
I samband med denna lagändring infördes ett förbud mot att yrkesmässigt
acnom nedsmältning eller en därmed jämförlig åtgärd tillgodogöra sig metallen i svenska skiljemynt. Förbudet meddelades ursprungligen i kungörelsen (1968:15) om förbud mot nedsmältning av skiljemynt. Den ersattes år 1975 av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt. Förbudet sanktioneras av straff- och förverkandebestämmelser.
Mvyntverket föreslår att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt avskaffas. Verket pekar bl.a. på att nedsmältningsförbudet tidigare var nödvändigt för att inte äventyra tillgången på enkronemynt. Myntverket har i januari 1980 beräknat antalet silverhaltiga enkronemynt till ca två promille av hela antalet cirkulerande enkronemynt. dvs. ca 450 000 av högst 225 milj. För budgetåret 1979/80 har myntverket en budgeterad produktion av enkronor på 46 milj. mynt. Myntverket konstaterar att silverenkronorna, sett mot bl. a. den bakgrunden, numera inte spelar någon som helst roll för tillgången på betalningsmedel och att nedsmältningsförbudet säledes inte längre behövs med hänsyn till tillgången på enkronemynt. På grund av en kraftig stegring av silverpriset uppgick silvervärdet i ett silverhaltigt enkronemynt till ca 18 kr. i januari 1980. Nära nog samthga silverhaltiga
enkronemynt har försvunnit ur myntcirkulationen och ett okänt antal sådana ligger på grund av sitt silvervärde hopsamlade i större eller mindre poster. Myntverket anser att det knappast finns någon anledning för verket att engagera sig i uppköp av enkronemynt till priser över namnvärdet. Vad
myntverket anför om enkronemvynten gäller i princip också för de silverhal-
tiga mynt i valörerna 10, 25 och 50 öre som präglades fram till år 1962. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot myntverkets förslag om borttagande av nedsmältningsförbudet. Riksåklaga-
ren har dock ifrågasatt om inte frågan bör regleras genom s. k. tullmaktslagstiftning så att regeringen får möjlighet att utan dröjsmål vidta de åtgärder
som behövs för att förhindra icke önskvärda förfaranden med skiljemynt.
Vad beträffar frågan om myntverket bör få möjlighet att köpa upp
stlverhaltiga enkronor till priser över namnvärdet är de remissinstanser. som särskilt här vttrat sig på den punkten. med ett undantag ense med myntverket om att det knappast finns anledning för verket att engagera sig i sådana uppköp.
I likhet med myntverket anser jag att det nuvarande förbudet mot nedsmiltning av mynt bör avskaffas eftersom motivet för dess införande —- att skydda betalningsväsendets tillgång på enkronor — har bortfallit. Jag biträder därför liksom remissinstanserna myntverkets förslag att förbudet bör upphöra att gälla.
Upphör förbudet att gälla kan det finnas skäl att överväga om förbudsreglerna. som riksåklagaren har ifrågasatt, borde omformas till en fullmaktslag. Reglerna skulle då vid behov kunna sättas i tillämpning. Enligt min mening är det emellertid tvivelaktigt om ett nedsmältningsförbud ger den effekt som eftersträvas. nämligen att hålla kvar sådana mynt i cirkulation som har ett metallvärde över myntens nominella värde. Att det är svärt att få denna effekt har med önskvärd tydlighet visats när det gäller de silverhaltiga enkronemynten. Mynten har praktiskt taget helt tagits ur cirkulationen. Jag anser därför att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt bör upphävas utan att ersättas av en fullmaktslag. Problemet med myntens metallvärde får lösas på annat sätt. I första hand gäller det givetvis att söka undvika att ett mynts metallvärde överstiger det nominella värdet.
Jag förordar alltså att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt upphävs. I så fall skall den som medan förbudet ännu gäller har åtalats för överträdelse av detta inte fällas till ansvar, om dom inte har meddelats innan förbudet upphör att gälla.
Om förbudet mot nedsmältning upphävs. kan silverhaltiga mynt fritt köpas upp för nedsmältning. Priset på mynten kommer att anpassas efter marknadspriset på silver. Marknadspriset somi januari 1980 nådde en högsta notering på ca 6 500 kr./kg.. var i mitten av mars knappt 3 000 kr./kg. I den utsträckning tillgången på sådana mynt genom inträffad eller kommande nedsmältning successivt minskar kommer i stället samlarvärdet, baserat på knapphet, att påverka prisbildningen. De som innehar sådana mynt får möjlighet att sälja dessa på den fria marknaden. Något behov av regler om inlösen av mynt genom myntverket finns då knappast. Jag anser därför att det inte finns anledning att engagera myntverket i ett inlösensförfarande.
Frågan om upphävande av lagen om förbud mot nedsmältning av mynt är inte sådan att lagrådets hörande är påkallat. Jag har därför inte föranstaltat om någon lagrädsgranskning av den föreslagna lagen.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga ett inom ekonomidepartementet upprättat förslag till lag om upphävande av lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
1980-02-12
Till Regeringen
(Ekonomidepartementet)
Beträffande lagen om förbud mot nedsmältning av mynt (SFS 1975:171, ändrad SFS 1975:1016) och tagen om rikets mynt (SFS 1970:1028. ändrad 1975:170). |
Det nu gällande förbudet mot nedsmältning och dylikt av mynt infördes 1968 i form av en Kungl. kungörelse. Förbudet var nödvändigt för att förhindra att i första hand enkronemynten undandrogs myvnteirkulationen på
grund av de efter dåvarande förhållanden höga silverpriserna men även
bronsmynien var I farozonen för nedsmältning. Genom cen ändring I
myntlagen infördes samtidigt möjligheten att prägla en- och tvåkronemynten i kopparnickel i stället för silverlegering.
Mvyntverket hade 1968 ingen möjlighet att tillverka så mycket enkrone-
mynt att de silverhaltiga mynten hade kunnat dras in och ersättas av kopparnickelmynt. Man kunde också hävda att den enskilde bör ha rätt att
fritt förfoga över sina mynt även för annat än betalningsändamål. Nedsmält-
ningsförbudet var emellertid nödvändigt för att inte äventyra betalningsväsendets tillgång på enkronemynt.
Silverpriset har sedan 1968 och fram till början av 1979 sakta stigit och var
vid slutet av 1978 ca 800 kr/kg. Under dessa år har nedsmältning eller annat
olovligt undandragande av enkronemynt förekommit. Omfattningen av
denna verksamhet är okänd men den del som kommit till polisens kännedom
och handlagts av domstolarna kan givetvis kartläggas. Om hänsyn tas inte
endast till raffineringskostnader utan även till kostnader för sortering, transportering m. m., kan nedsmältningen knappast varit särskilt lönande
om inte det ekonomiska resultatet förbättrats av att verksamheten uppenbarligen helt undandragits beskattning.
Silverpriset steg kraftigt under slutet av 1979 och början av 1980 och nådde i januari 1980 som högst ca 6 600 kr/kg. Det är uppenbart att dessa priser med ett silvervärde för enkronan av ca I8 kr avsevärt ökat intresset för att
undandra mynten från cirkulationen. Myntverket har i jan. 1980 gjort en enkel statistisk undersökning över de i
verkligheten cirkulerande enkronemynten och funnit att endast ca 2 promille
utgöres av silverhaltiga mynt. Eftersom det cirkulerande antalet enkronemynt samtidigt kunde beräknas till högst 225 milj. st. blir enligt undersök-
ningen antalet i användning varande silvermynt högst 450 000 st.
För budgetåret 1979/80 har myntverket en budgeterad enkroneproduktion om 46 milj. st. mynt och sett mot bl. a. den bakgrunden spelar numera silverenkronorna ingen som helst roll för tillgången på betalningsmedel. Förbudet mot nedsmältning av mynt behövs således inte längre med hänsyn till tillgången på enkronemvynt.
S
Efter ikraftträdandet av 1873 års myntlag har präglats 57 milj. st. enkronemynt med silverhalten 50 22 och 227 milj. st. med silverhalten 40 54. Nära nog samtliga dessa är. som ovan anförts, försvunna ur mynteirkulationen. Till myntverket har som nötta mynt återkommit 8 milj. st.. ett obekant antal har tappats bort eler förts ut ur landet av hemresande utländska besökare. Resten ligger alltså hopsamlat i större eller mindre poster pga. sitt silvervärde. med eller utan planer på illegal export eller nedsmältning. och en del har redan smälts ned resp. förts ut ur landet för nedsmältning.
Från samhällelig svnpunkt ser myntverket det önskvärt att metallen i de från myntcirkulationen undandragna mynten kan komma till användning inom landet eller exporteras under legala affärsmässiga former. Ett enkelt sätt att genomföra detta är att avskaffa nedsmältningsförbudet och betrakta mynten som vilken handelsvara som helst.
Mvyntverket anser inte att de vinster som enskilda kan göra på legal försäljning och nedsmältning av enkronemynt bör få hindra att nedsmältningsförbudet upphävs. Man måste i alla fall räkna med att motsvarande vinster förr eller senare görs genom illegal hantering av mynten och att dessutom då såväl metallen som den slutliga betalningen för denna kan komma att hamna utomlands.
Det finns knappast någon anledning för myntverket att engagera sig i uppköp av enkronemynt till priser över namnvärdet. Om detta ändå skulle anses Önskvärt kan myntverket givetvis åtaga sig uppköp om härför erforderliga resurser ställs till förfogande.
Vad som ovan anförts om enkronemvynt gäller också i princip för de silverhaltiga mynt i valörerna 50 öre. 25 öre och 10 öre som präglats fram till 1962.
Det nuvarande nedsmältningsförbudet är generellt och omfattar alla nu gällande mynt. således även guldmynt och minnesmynt som överhuvudtaget inte används som betalningsmedel. Detta förhållande får ses som en betydelselös biverkan av nedsmältningsförbudet.
Om allmänheten fär fritt förfoga över sina mynt är det nödvändigt uppmiärksamt följa utvecklingen av metallvärdet i förhållande till namnvärdet för de som verkliga betalningsmedel använda mynten. Från denna synpunkt finns det idag anledning diskutera femöresmyntet som efter den senaste metallprishöjningen har ett metallvärde av mellan 3,0 och 3,5 öre. Den mest radikala lösningen är att låta femöresmyntet utgå ur myntserien och införa en öresutjämning vid betalning till hela tiotal ören i stället för som nu hela femtal ören. Avrundningen till femtal ören har uppenbarligen inte fätt några inte önskvärda konsekvenser och det finns anledning tro att en avrundning till tiotal ören kan göras lika problemfritt. De svårigheter som kan uppstå berör i stället tjugofemöresmyntet som bör utgå ur myntserien samtidigt med femöresmyntet så att man inte får en avrundning till femtal ören eller tiotal ören beroende på den tillfälliga tillgången på mynt vid
betalningstillfållet. Myntverket föreslår att regeringen tillsätter en mindre
utredning för att kartlägga konsekvenserna av att såväl femöresmyntet som tjugofemöresmyntet utgår ur myntserien. Utredningsarbetet torde kunna bli
tämligen begränsat i tiden eftersom en god utgångspunkt finns i förarbetena till den nuvarande myntlagstiftningen. Det finns också skäl att låta samma utredning på nägot längre sikt överväga behovet av mynt i höga valörer för verkliga betalningsändamål, i första hand användningen av det nuvarande
femkronemyntet och ett framtida mynt i valören 10 kronor.
Metallmarknaden är känslig för säväl världspohtiska händelser som inrikespolitiska förhållanden i de kopparproducerande länderna. Det är
mycket svårt att bedöma prisutvecklingen för myntmetallerna men man
maste givetvis räkna med en höjning i takt med inflationen. Åtgärder för att
minska metallkostnaden för femöresmyntet måste säledes förr eller senare
vidtagas om inte myntet helt avskaffas. Om regeringen ställer sig avvisande till att överväga frågan om att avskaffa femöresmvyntet och tjugofemöres-
myntet är myntverket berett att omedelbart undersöka möjligheten att utföra femöresmyntet i kopparpläterat Järn. dvs. samma utförande som en-
och tvåpfennigmynten i Tyskland och femöresmyntet i Danmark. De totala
framställningskostnaderna för ett präglingsfärdigt myntämne i detta utföran-
de kan uppskattas till storleksordningen 3/4 av kostnaden för det nuvarande
myntämnet men själva metallkostnaden blir helt obetydlig.
Sammanfattningsvis hemställer myntverket — att regeringen föreslår riksdagen att avskaffa lagen om förbud mot
nedsmältning av mynt,
= att en utredning tillsättes med dels sikte på att avskaffa femöresmyntet
och tjugofemöresmyntet och dels uppgift att på något längre sikt studera
behovet av mynt i höga valörer,
Vid avgörandet av detta ärende, som handlagts av myntdirektören. har närvarit avdelningsdirektören Nilsson, förste driftsingenjören Carlsson och ingenjören Fredriksson.
Myntverket B. Ulvfot
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena I Bankinspektionen
Mvyntverket anför i sin skrivelse att nedsmältningsförbudet, vid den tidpunkt då det infördes, var nödvåndipt för att inte äventyra betalningsväsendets tillgäng på enkronemynt. Då detta skäl för förbudet numera bortfallit och förbudet inte heller synes vara nödvändigt för att skydda andra vitala intressen anser inspektionen redan dessa omständigheter motivera ett avskaffande. Det är också möjligt att ett upphävande av förbudet skulle medföra att de nu tesaurerade silverkronorna I ökad utsträckning kommer att försäljas som silvervaror och att metallen härigenom kan komma till användning. Inte heller torde en kontroll av att förbudet mot nedsmältning av mynt efterlevs kunna åstadkommas utan kostnader för det allmänna i form av polisiär bevakning m. m. Inspektionen har därför ingen erinran mot att lagen (1975:171) om förbud mot nedsmältning av mynt upphävs.
2 Riksåklagaren
Enligt min mening bör behovet av förbudet bedömas med utgångspunkt i främst tekniska, ekonomiska och administrativa överväganden. Utifrån den förutsättningen att ifrågavarande lagstiftning uteslutande uppbärs av syftet att säkra tillgången på betalningsmedel får myntverket anses ha övertygande visat att förbudet ej längre behövs. I princip har jag därför inte någon erinran mot att förbudet upphävs.
Med hänsyn till att de förhållanden som nu råder på ifrågavarande område framdeles snabbt kan förändras och behov av reglering åter kan inträda ifrågasätter jag dock om inte spörsmäålet bör regleras genom s. k. fullmaktslagstiftning. så att regeringen får möjlighet att utan dröjsmål vidtaga åtgärder som kan erfordras för att förhindra icke önskvärda förfaranden med skiljemynt.
3 Överäklagaren i Stockholms åklagardistrikt
Den aktuella straffbestämmelsen saknar allmän straffrättslig betydelse. Från de svnpunkter åklagaren har att beakta kan det därför inte finnas någon erinran mot att den upphävs.
4 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Ifrågavarande mynt med en silverhalt av antingen 40 eller 80 7 silver cirkulerar numera endast i en mycket begränsad omfattning i den normala
betalningsmarknaden. Huvuddelen. i den män inte redan nedsmältning skett. torde finnas hos investerare i silver samt. sannolikt 1 mindre omfattning, hos numismatiker som bevarat mynten som samlarobjekt.
Myntverket har numera enligt uppgift tillräckhg kapacitet för betalningsväsendets behov av mynt. Lagen behövs sälunda inte längre för sitt ursprungliga ändamål.
Antalet kända fall av överträdelser av lagen är lågt. Ett antal fall av grovt valutabroött vid utförsel av silvermynt för nedsmältning har beivrats.
I motion 1979/80:596 hemställs att riksdagen beslutar stifta en lag som möjliggör inlösen av svenska silvermynt till ett mot silverhalten svarande procentuellt belopp. Mvntverket anser sig sakna anledning att göra inköp över namnvärdet. På grund av silverprisets ständiga förändringar mäste därest beslut tas om inköp från rättvisesynpunkt priset på något sätt kopplas med silverprisets variationer. Inköpen kan ej heller ske formlöst varför viss byråkrati inte kan undvikas. Jag anser därför inte att det är en lämpligare lösning att bibehålla nedsmältningsförbudet och besluta om inköp till priser över namnvärdet.
Med hänsyn till att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt inte längre krävs för sitt ursprungliga ändamål och inte några nya omständigheter tillkommit som föranleder lagens bibehållande från andra synpunkter får jag tillstyrka myntverkets hemställan om lagens upphävande. Detta kan även få till följd att olaga utförsel av silvermynt för nedsmältning upphör.
5 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt
Mvntverket anför —-——--—------ att det antal mynt som kan antagas vara aktuellt vid brott mot lagen om förbud mot nedsmältning av mynt m. m. numera förhållandevis är synnerligen litet. Det är därför uppenbarligen ej längre motiverat att nedsmältningsförbudet kvarstår med hänsyn till tillgången av enkronemynt. Det är svärbedömt vilka syften som i övrigt skulle motivera ett bibehållande av lagen. Som myntverket vidare uttalat är det önskvärt att metallen från aktuella mynt kommer till användning inom riket eller i vart fall utföres på legal väg. Myntverkets bedömning av gällande lags effekt härvidlag kan delas. Vid ett borttagande av nedsmältningsförbudet torde i vart fall sannolikheten ej minska för att metallen kvarblir i riket eller utförs på legal väg. Vid övervägande av vad myntverket anfört synes därför ett upphävande av lagen om förbud mot nedsmiältning av mynt m. m. kunna tillstyvrkas. Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de av mvyntverket framställda förslagen.
6 Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län
Förslaget att upphäva förbudet mot nedsmältning av mynt tillstyrks.
7 Länsåklagaren i Malmöhus län
Iran länsäklagarmyndighetens sida finns intet att erinra mot de i skrivelsen framförda förslagen.
8 Länsåklagaren i Värmlands län
De skäl som myntverket anfört i sin skrivelse talar enligt min mening för att förbudet mot nedsmältning av mynt bör avskaffas. Därtill kommer att det är
svart att kontrollera efterlevnaden av förbudet. Med hänsyn härtill har jag
för min del ingen erinran mot att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt
upphävs.
9 Rikspolisstyrelsen
Styrelsen delar myntverkets uppfattning om att ett förbud mot nedsmält-
ning av mynt numera inte synes vara nödvändigt. Rikspolisstyrelsen tillstyrker därför förslaget att lagen om förbud mot
nedsmältning av mynt upphävs.
10 Generaltullstyrelsen
Har tulitjänsteman under yrkesutövning påträffat mynt som är avsedda att
användas i strid mot förbudet enligt I $ lagen (1975:171) om förbud mot
nedsmältning av mynt kan han inte ta mynten i beslag på grund av nämnda lag. Han är däremot oförhindrad att pröva om hinder mot utförsel av mynten förehgger enligt valutabestämmelserna eller om mynten skall tas i beslag med stöd av valutabestämmelserna. Anledning till sådan ätgärd kan exempelvis
finnas om svenska mynt medförs I onormalt stort antal. De kan då inte anses
utgöra sådan resevaluta som fär utföras enligt valutabestämmelserna.
Generaltullstyrelsen har ej något att erinra mot att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt avskaffas.
1 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Gällande förbud mot att nedsmälta mynt infördes 1968 för att förhindra att
då kraftigt höjda silverpriser ledde till att silverhaltiga mynt nedsmältes och därmed undandrogs cirkulationen. Förbudet var i dåvarande läge sannolikt nödvändigt för att säkerställa tillgången på betalningsmedel under övergång till produktion av icke silverhaltiga mynt. Även därefter har förbudet säkerligen varit av betydelse när det gällt att motverka den myntbrist som 1 viss mån sammanhängt med myvntverkets omlokalisering. På litet längre sikt kan emellertid ett nedsmältningsförbud knappast hindra att mynt, vars metallvärde överstiger det nominella, utplockas ur cirkulatio-
nen. Antagandet bestyrkes av den av myntverket redovisade undersökningen av sammansättningen av nu uteföpande enkronorsmynt. Nedsmiltningsförbudet är därmed ej längre meningsfullt. Det bör därför upphävas.
Härigenom undanröjes även den ekonomiska brottshghet som 1 dag
ombesörjer nedsmåltning av silverhaltiga mynt liksom härmed sammanhäneg-
ande skatte- och valutabrott.
Med äberopande av det anförda tillstyrker fullmäktige att lagen om förbud
mot nedsmältning av mynt upphäves. Om sålunda seriösa företag får
möjlighet att uppköpa och nedsmälta silverhaltiga mynt. kan det förväntas att allmänhetens innehav av sådana mynt kan och kommer att säljas till priser
som står i rimligt förhållande till marknadspriset på silver. Anledning torde därmed saknas att biträda förslaget it en vid årets riksdag väckt motion (1979:80:596) om särskild lagstiftning "som möjliggör inlösen av svenska
silvermynt till ett mot silverhalten svarande procentuellt belopp”.
Fullmäktige tillstyrker likaledes förslaget om att myntseriens valörer
utredes. a
12 Svenska bankföreningen
Bankföreningen avstår från att anföra synpunkter i frägan om avskaffande av förbudet mot nedsmältning av mynt.
Bankföreningen tillstyrker att det görs en utredning om lämpligare sammansättning av den svenska myntserten. Föreningen ser inga tunga skäl
tala emot den av Myntverket föreslagna nedskärningen av antalet myntvalörer. I stället torde därmed på sikt avsevärda fördelar vinnas såväl vid betalningar som i myrtproduktionen och -distributionen.
Frågan om emission av tiokronorsmynt synes med hänsyn till särskilt automathandelns uttalade intresse värd att undersökas närmare. Mynt i denna värdeklass är tämligen vanliga it utlandet.
Isammanhanget kan hår nämnas att bankföreningen i brev 1980-03-04 till
Sveriges Riksbank uttalat intresse för en bredare användning än vad som för närvarande är fallet av mynt i valören fem kronor.
13 Sveriges köpmannaförbund
Myntverkets motiveringar till förslaget att regeringen bör föreslå riksda-
gen ätt avskaffa lagen om förbud mot nedsmältning av mynt. har vi inga
erinringar emot. Vi vill dock framföra att situationen kan tyckas nägot
ovanlig i den bemärkelsen att lagen föreslås bli avskaffad, bl. a. för att den attärsverksamhet som nu bedrivs med silvermynten/metallen ska kunna betraktas som legal.
Vi tillstyrker således förslaget. När det gäller frågan om öresutjamning till hela 10-tal ören och därtill
förknippade fragor om femöresmyntets och tjugofemöresmyntets framtida
existens. vill vi avvakta det resultat som den föreslagna utredningen kan komma fråm till innan vi vittrar oss.
Vi tillstyrker således förslaget att en utredning tillsätts dels om frågan att avskaffa femöresmyntet och tjupofemöresmyntet och dels med uppgift att på något längre sikt studera behovet av mynt i högre valörer.
14 Sveriges grossistförbund
Myntverket hemställer i sin skrivelse att regeringen skall föreslå riksdagen
att avskaffa lägen om förbud mot nedsmältning av mynt. Mot detta förslag har vi inga invändningar, och vi kan därför för vår del tillstyrka detsamma.
I skrivelsen föreslår myntverket vidare att regeringen skall tillsätta en utredning som dels skall undersöka förutsättningarna för att avskaffa femöresmyntet och tjugofemöresmyntet och dels studera behovet av mynt i
höga valörer. I och för sig är det givetvis rimligt att man fortlöpande utvärderar behovet av mynt I olika valörer. Det kan måhända sägas att det
ligger i sakens natur att inflationen efter hand förskjuter tyngdpunkten i
myntsystemet mot högre valörer. Detta får dock inte undanskymma det
förhållandet att mynt i lägre valörer alltid kommer att ha stor betydelse.
Myntverkets förslag att slopa vissa småmynt får naturligtvis inte bara ses
som en företagsekonomisk fråga för verket. Andra förhållanden måste i stället väga tvngre. bl. a. konsekvenserna för prisnivån i samhället. Vi kan
för vår del inte finna att det i nuläget skulle vara nödvändigt och lämpligt att vidta de förändringar som myntverket föreslär och vi kan därför heller inte inse behovet av en utredning. Vi avstyrker därför myntverkets förslag i denna del.
15 Kooperativa förbundet (KF)
KF ansluter sig ull Myntverkets förslag ar upphäva lagen om förbud mot nedsmältning av mynt, art en utredning tillsättes för att se över det framtida behovet av S-öresmyntet och 25-öresmyntet samt vilka konsekvenser det medför om dessa mynt utgår ur myntserien. att utredningen också innefattar
uppgifter om det framtida behovet av mynt i höga valörer.
16 Svenska numismatiska föreningen
Förutsättning för att nägon skall ha intresse av att smälta mynt till metall är
att värdet efter smältningen överstiger (inklusive kostnaden för nedsmält-
ningen) myntens nominella värde. Detta inträffade första gången i slutet av
1950-talet och huvudparten av silvermynt med 80 £5 silverhalt försvann under ären 1959-1961. Den första lagen om förbud mot nedsmältning kom 1968, således uppenbart alldeles för sent. På grund av silverpriset kom
förbudet att omfatta huvudsakligen mynt tillverkade före 1942. Mynt efter detta är häller i regel endast 40 2 silverhalt. Under senare år har silverpriset emellertid stigit så att det lönar sig att smälta även dessa senare mynt. Detta har alldeles särskilt varit fallet under senaste tiden.
Att denna verksamhet är stor, trots smältförbudet. visas av ett par rättsfall samt de fall av valutasmugsgling av enkronesmynt, som svenska och danska tullen rapporterar.
Bakom smältningen ligger en välkänd numismatisk lag — att sämre mynt alltid i handeln undantränger bättre mynt - Greshams lag. Det är förståeligt att folk lägger undan mynt. som uppfattas ha ett högre värde än annat, dvs. silvermynt mot nickelmynt. Smältförbudet har uppenbarligen inte hindrat nedsmältning. även om denni blivit ett brott. Det torde dock vara förenat med svårigheter att hemligen smälta I Sverige varför utförsel av silvermynt för nedsmältning I Danmark eller Tyskland torde vara vanligast.
Hur mycket som totalt nedsmälts torde vara omöjligt att beräkna. Den undersökning, som Myntverket latit göra om mängden av nu cirkulerande silvermynt, visar 2 promille eler totalt 450 000 mynt. Summan är alldeles uppenbart för låg då ingen hänsyn tagits till alla mynt hos mynthandel. samlare och spekulanter. Av dessa — enbart de aktiva myntsamlarnas antal uppskattas till cirka 100 000 — sysslar över 90 4- huvudsakligen med s. k. moderna mynt. Även om kvarvarande mynt skulle uppgå till några tiotal millioner är denna rest relativt liten i förhållande till de präglade, 225 milj. st. Silvret i 40 Sc-mynten utgör för varje million enkronor 2 800 kg med ett dagsvärde av 12 å 16 milj. kr. Även om resterande mynt representerar ett marginellt silvervärde bör det likväl vara angeläget att detta värde (detta silver) stannar inom landet.
Svenska Numismatiska Föreningen tillstyrker att lagen om förbud mot nedsmältning av mynt avskaffas.
För att tillförsäkra staten detta silver vore det önskvärt att Myntverket fick resurser att inlösa mynten. Myntverket skulle då också genom rätt prissättning kunna förhindra att obehöriga mellanhänder skor sig på ägarens bekostnad. Eventuellt kunde bankerna vara insamlingsställen åt Myntverket mot lämpligt vedertag.
Det torde inte vara principiellt fel att just Myntverket återköper ”egna” mynt. Verket som sådant kan inte lastas för den utveckling som silverpriset underkastats och heller inte för att åtgärder inte satts in i tid för att möta nuvarande prissituation. Däremot är Myntverket absolut lämpligaste forum och statliga organ och bankerna bästa mellanhänder.
Även om vtterligare betydande mängder mynt kommer att smältas ned torde det inte bli brist på mynt för samlare. Redan nu har säkert endast de mest slitna smälts och de bättre i allmänhet bevarats. Skulle det bli relativt färre samlarmynt kommer detta att ta sig uttryck i priset som i så fall skulle
överstiga det - enligt vårt förslag — statliga inköpspriset och därigenom
förhindras vtterligare nedsmältning.
Beträffande Myntverkets övriga tva förslag, om utredning om behovet av femöres- och tjugofemöresmyntet och om mynt i höga valörer —--- har
Föreningen ingen crinran.
17 Sveriges numismatiska riksförbund
Förbundet anser i likhet med Mvyntverket att silvermetallen i de ierstående cirkulerande mynten med silverhalt bör komma till användning
inom landet och att därför nedsmältningsförbudet bör hävas. Ur numisma-
tisk och samlarsynpunkt år den härt nedshitna restupplagan av silverhaltiga mynt mindre mtressant.
Vad avser Myntverkets förslag om tillsättande av särskild utredning om femöres- och tjupofemöresmyntets avskaffande samt ev. tillkomst av mynt
med högre valör ån nuvarande femkronorsmyntet anser förbundet att skäl föreligger att även i detta avseende tillmötesgå Myntverkets hemställan.
Förbundet som företräder 40 numismatiska föreningar med ca 4 000
medlemmar är om regeringen kan finna skäl därutll beredd medverka i ett sådant utredningsarbete.
GOTAB Stockholm 1880 63666