SOU 1929:31

Yttranden i anledning av Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen

N 4-0 %

oå (-

_- Cij m

&( *, IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGVAR 1929: 31 JUSTITIEDEPARTEMENTET

Y T T R A N D E N . ' _ I ANLEDNING AV . . . % BIETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE Av VISSA & EKONOMISKA OOH ORGANISATORISKA FÖR-- ' HÄLLANDEN vn) GENOMFÖRANDE AV DEN i , ,. JERÅGASATTA EATTEGÄNGSEEEORMEN

T _ II _ L (RÅDHUSRÄTTER, VISSA CENTRALA VERK, LÄNS- ' STYRELSER, VISSA SAMMANSLUTNINGAR)

STOCKHOLM” 1929

f St.at"ei1-s_'*of f—e'ntli'g'a utredningar 19-29 ' ' ,Kronolog'iskförtecklning' '

m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt

1”. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning &. flottans stationer och varv samt örlogs- till stadga om tradken ö vägar och gator. Marcus. 305 5. K. depån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. in. vid dot- 17. Betänkande angående rationell skatteuppbörd. Marcus. tans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokul- 334 s. 6 utkast till blanketter. Fi. ' frågor.) Beckman. 80 s. Fö. ' 18. Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma hus- _ 2. Betänkande och- förslag angående vissa ekonomiska spörsp djurssjnkdomar (epizootilag) och förordning med närmare mål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. föreskrifter angående bekämpande av smittsamma hus- 8. Betänkande och förslag angående tryggande av hos en- djurssjnkdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 s. Jo. ' , skildarbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pen- 19. Utredning beträffande centralanstaltens för försöksvä- l , . sion. Norstedt. 92 s. Ju. sendet på. jordbruksområdet och en blivande högre lant- & _4. Svenska aktiebolags balansräkning!" åren 1911—1925. bruksundervlsnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s. '* Tiden. 529 s. Fi. . 28 skissritningnr. Jo. ,5. .Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. (i. Koppar- 20. Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningenl - bergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. lij, 718 s. E. ordnande. Marcus. 120 s. Jo. - _6. Utredning och förslag rörande studieunderstöd at lär- 21. Betänkande och förslag rörande understöd åt den civila ' jungar vid statens läroverk och med dem jämförliga luftfarten. Beckman. 198 5. K. läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. 22. Lagberedningens förslag till revision av örvdabalken. 3. 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjnkverdsfrågor Förslag till lag om testamente m.m. Norstedt. 450 s. Ju. , —..- särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet i Dan- ' 23. Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeför— _ mark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S. ordningen med motivering jämte utkast till anvis- 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i ningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. Fl. . - fråga om nnderofdcerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. 24. Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring- m. m. - 90 s. PG.. ' _ Beckman. vj, 99 s. S. . ' — ' 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder 25. Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över pro- -mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av cesskommissionensbetänkande angående röttegångsväsen- " Isamhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. _ dets ombildning. Norstedt. iv, 325 s. Ju. _ * 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för 26. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. rn. Förberedande blivande lärare vid de allmänna läroverken m. &. un- utkast till strafdag. Speciella delen. 8. Av J . G.W.Thyren. dorvisningsanstalter. Norstedt. 116 s: E. * Lund, Berling. 217 s. Ju. * . . '11. Förslag till omm-......" *” av ." u..»entv" det 27. Betänkande angående statens medverkan för vinnande - . . ' m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S. ' . av ökad skogsproduktion å vissa marker. Marcus. 120 1.2- Lagberednin'gens förslag angående vissa. internationella ' *

s. 0. rättsförhållandsn. 1. Förslag till konvention mellan 28. Betänkande angående moderskepsskydd." Norstedt. 213 s 'i Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande in- . . . , . temationellt privaträttsligt; bestämmelser om äktenskap. 29. Betänkande med förslag _till lagstiftning om alkoholist- ' adoption och iörmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. Ju. vård. Marcus. 126 s._ &. , 13- Legberedningens förslag angående vissa internationella 30. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande 1 ' rättsförhananden. 2. Förslag till konvention mellan Sve— av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid ' rige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning genomförande av den ifrågasatta" rättegångsreformen. ' av underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. Ju. 1. (Hovrätten nedre justitiemvisionen, jnstitiekanslern,. "* 14. Betänkande med förslag till steriliseringslag. Beckman. häradshövdingen) Norstedt. vi, 804 (2) s. Ju. ' -'111 s. S. - 81. Yttranden ianledning av betänkande angående ordnande 115. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska . av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 89 s. genomförande" av den ifrågasatta röttegångsrotormen. - . 2. (Radhnsrötter, vissa centrala verk, lansstyreluer, vissa "16. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon sammanslutningar.) Ndrstedt, vi, 429 's. Ju.

/ ' Anm." Om särskild tryckort ej angives, ärtryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna ' till det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruk-departementet. . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningens yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i om-

slag med enhetlig färg för, varje departement. . -

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1929: 31

JUSTITIEDEPARTEMENTET

YTTRANDEN

l ANLEDNING AV

BETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE AV VISSA

EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FORHÅLLAN-

DEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN

II

(RÅDHUSRÄTTER, VISSA CENTRALA VERK, LÄNSSTYRELSER, VIS SA SAMMAN SLUTN IN GAR)

STOCKHOLM 1929 KUNGL. aoxraycxamm. P. A. nonsranr & söNER 291185

I. Svea hovrätt . . . . . . . . . . ] Göta hovrätt . . . . . . . . . . 23 Hovrätten över Skåne och Blekinge 44 Nedre justitierevisiouen . . . . . 51 Justitiekanslersämbetet . . . . . . 55

Föreningen Sveriges häradshövdingar 5!) ])omhavcmde, som instämt i det av

Föreningen Sveriges häradshöv— (linga'r avgivna utlåtandet . . 85

Yttranden sv domhavandcna i följande domsagor:

Norre Roslags . . . . . . . . . 88 Sollentuna och Färentuna . . . . . 91) Södeitöms . . . _ . _ . . . 92 Uppsala läns södlu . . . . . . . 96 Uppsala läns norm . . . . . . . 99 Nyköpings . . . . . . . . . . . 104 Livgedingets . . . . . . . . . . 106 Gotlands södra . . . . . . . . . 107 Södersysslets . . . . . . . . . . 109 Nordmarks . . . . . . . . . . . 111 Fryksdels . . . . . . . . . . . 111 Älvdals och Nyeds . . . . . . . 112 Öster-Närke . . . . . . . . . . 114 Väster- Närke . . . . . . . . . . 117 Nora . . . . . . . . . 119 Västmanlands västra . . . _ . . . 127 Västmanlands mellersta . . . . . . 1.30 Västmanlands östra . . . . . . . 131 Västerbergslags . . . . . . . . . 138 Nås och Malungs . . . . . . . . 134 Nedan-Siljans . . . . . . . . . . 136 Ovan—Siljans . . . . . . . . . . 138

Bollnäs............140

TNNEHÄLLSFORTEP KNING.

Norra Hälsinglands Nätra och Nordingrå . Härjedalens .

Umeå . Västerbottens mellersta . Västerbottens norra Luleå

Kalix

Torneå . Gällivare .

Kinda och Ydre härads Mjölby. Bråhygdens och lfinspånga lins

kinds härads Linköpings . _ Tveta Vista och Mc . . Norra och Södra Vedbo härads Östra hälads Västra hämds . . . Östbo och Västbo härads Östra Värends . Mellersta Värends Sunnerbo härads . . . Norra och Södra 'ljusts hirads Norra Möre och Stranda härads Södra Möre härads Ölands. . . Hallands läns södra Hallands läns mellersta . Hallands läns norra Askims,

samt Sävedals härads Inlands Sunnervikens . Marks . Kinds och Redvägs härads Borås . . . . . .

Västra och Östra Hisings

. 215 . 216 . 218 . 219 . 223 . 225 . 142 . 146 . 149 . 154 . 156 . 157

159

. 160 . 161 .163

. 104 . 165 . 107 Hammarkinds, Stegebmgs och Skär-

. 176 . 178 . 187 . 189 . 195

196

. 1.96 . 197 . 200 . 204 . 204 . 205 . 206 . 208 . 211 . 212

.214

Flundre, Väne och Bjärke härads

Nordals, Sundals och Valbo härads . ;, Tössbo och Vedbo härads .

Vadsbo . . .

Gudhems och Kåkinds härads . Vartofta och Frökinds härads Skånings, Vilske och Valle . Åse, Viste, Barne och Laske . . Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads . . . . . . . . .

Östra härads . . Medelsta härads .

Bräkne härads

Listers härads. . . .

Ingelstads och Järrestads härads .

Gärds och Albo härads .

Villands

Östra Göinge . Västra Göinge .

Norra Åsbo härads . .

Södra Åsbo och Bjäre härads Oxie och Skytts härads

Torna och Bara härads . . .

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads . Färs härads Frosta och Eslövs

Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Luggude härads .

Personregister över (lomhava'nde.

II.

Föreningen Sveriges stadsdomare . .

Rådhusrätler, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet .

Yttranden av rådhusrätterna i föl- jande städer: Stockholm Särskilt yttrande av

borgmästaren Lindhagen rådmannen Holmberg

Södertälje Sigtuna Uppsala

Torshälla .

Linköping

Norrköping .

Skänninge

Eksjö Västervik . Vimmerby Karlskrona Yttrande av ombudsmannen Ene- roth . Sölvesborg Kristianstad Malmö . Lund . Landskrona . Hälsingborg . Ystad Trälleborg . Skanör och Falsterbo Laholm . Falkenberg . Varberg Göteborg . . Särskilda yttranden av rådmännen: Björkman Falck . . . Ny bmg och t. f. wrådniannen Gedda Lysekil Uddevalla Strömstad Vänersborg . Alingsås Borås Ulricehamn . Hjo . . . Falköping . Kristinehamn . Filipstad . ,. Örebro . Askersund Västerås Sala . Köping Falun Gävle Söderhamn . Sundsvall . . Särskilt yttrande av litterate råd- mannen Brinck . Östersund Umeå . . Skellefteå Luleå Piteå Yttrande av borgmästaren Mark- ström

Statskontoret .

Riksräkenskapsverket _

Kommerskollegium .

Allmänna oivilförvaltningens löne-

nämnd .

Yttranden av Kungl. Maj:ts Befall- ningshavande. Överståthållarämbetet .

Promemoria av tredje polisinten- denten E. Hallgren Promemoria av polisdomaren E.

Willers

Länsstyrelserna & följande län:

Stockholms .

Uppsala Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings . Kronobergs . i Kalmar .

Gotlands . Blekinge .

Kristianstads Malmöhus

Hallands . . . .

Göteborgs och Bohus . Älvsborgs

. 556

. 560

. .)7.)

. 585

. 589 . 594 . 599 . 601 . 604 . 614 . 615 . 619 . 625 . 637 . 639 . 643 . 646

Skaraborgs . 661 Värmlands . 665 Orebro . 4 . . 667 Västmanlands . . 669 Kopparbergs . 674 Gävleborgs . 675 Västernorrlands . 677 Jämtlands . 678 Västerbottens . . 684 Norrbottens . . 686 Styrelsen för Sveriges Advokatsam- fund . . . . 690

Styrelsen för Svenska Stadsförbundet 698

Rådhus-rätter, som instämt i det av styrelsen för Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandet . 709 Föreningen Sveriges Landsfogdar . 710 Föreningen Sveriges Landsfisknler . 718 Föreningen Sveriges Stadsfiskaler . 720 Bilaga.

Bör i första instans finnas både över— och underåklagare (av hovrättspresidenten .an. Dr.

K. Schlyter) . . . . 727

Register över rådhusrätter .

Föreningen Sveriges Stadsdomare.”

Sedan särskilda sakkunnige den 29 augusti 1928 till Eders Kungl. Maj:t överlämnat betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och orga- nisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångs—

1) I utarbetande av förslag till detta yttrande hava deltagit: borgmästaren B. Lindberg samt rådmännen V. F. Holmberg, G. Tisell, N. Ryding och K. Ewerlöf. Vid samman- träde med föreningen den 16 februari 1929 beslöt föreningen att i huvudsaklig överens- stämmelse med förslaget avgiva yttrande i ärendet. '

ill—291185

reformen, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 24 september 1928 lämnat föreningen Sveriges Stadsdomare tillfälle att inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet; och får föreningen i underdånighet anföra följande.

Innan föreningen ingår på yttrande över betänkandet anser föreningen sig böra framhålla, att föreningen principiellt vidhåller den ståndpunkt till process- kommissionens förslag, som föreningen intagit uti sitt över förslaget avgivna yttrande, samt att föreningen begränsat sitt yttrande till att omfatta huvud- dragen av de föreslagna omändringarna, företrädesvis i vad de avse organisatio- nen av rättegångsväsendet vid underdomstolarne och särskilt vid underdom- stolarne i städerna, varav emellertid ingalunda följer, att föreningen ansett sig kunna ansluta sig till övriga delar av förslaget.

KAP. I.

Domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan.

De sakkunnige hava ägnat den första avdelningen av sitt betänkande åt domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan. Ur principiell syn- punkt kan det synas anmärkningsvärt, att de sakkunnige tagit domarutbild- ningen till utgångspunkt för sitt utredningsarbete, men detta erhåller sin för- klaring genom den dominerande ställning, de sakkunnige tillagt denna fråga, vilken har satt sin prägel på. hela domstols- och domarorganisationen.

De sakkunnige inleda kapitlet med en redogörelse för domareutbildningens historia. Efter att hava framhållit, att domareutbildningen hos oss av ålder varit nära knuten till häradsrätter och hovrätter —— i viss mån även till de stora stadsdomstolarne — erinra de sakkunnige att detta system, grundat på vikariat- principen, enligt deras förmenande utmärkes av en viss stelhet och bristande an- passningsförmåga såsom saknande möjlighet för en uppdelning av arbetsbördan på flere ansvariga tjänstemän. De sakkunnige övergå härefter till skildring av de olika och år från år växlande bestämmelserna i den på administrativ väg till- komna s. k. domsagostadgan. Dessa bestämmelser gå för närvarande i korthet ut därpå, att de i utbildningssyfte tjänstgörande biträdena i en domsaga, efter för- beredande tjänstgöring å domarekansli, i viss omfattning få hålla s. k. tremans- ting eller å allmänt sammanträde handlägga mål och ärenden, som kunna före- komma vid tremansting, varefter de få hålla tre allmänna tingssammanträden. Härefter tvingas de att avbryta sin domsagotjänstgöring för att inträda i hov- rätt, dit domareutbildningen i deSS senare stadium förlägges och där, enligt stadgans mening, domareaspiranten beredes tillfälle att förvärva mångsidigare

erfarenhet vid bedömande av juridiska spörsmål på samma gång som möjlighet beredes till en önskvärd gallring bland domareaspiranterna.

Att här närmare redogöra för de synnerligen omfattande och invecklade bestämmelserna för cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och härads- rätt skulle alltför mycket taga utrymmet i anspråk; slutstenen i utvecklingen säga de sakkunnige emellertid utgöres av de författningar rörande ändring i domsagostadgan m. m., som utfärdades den 4 juni 1926, ”med vilka föreningen av de båda domarkarriärerna blev fullständig”. Befordringarne på do- marebanan gå genom assessorstjänst i hovrätt och den, som förvaltat härads- hövdingeämbete och tjänstgjort som fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa fyra år, får icke erhålla ytterligare härads- hövdingevikariat med mindre han är assessor i hovrätt, i samband varmed hov— rättsassessorerna tillagts företrädesrätt i viss ordning till erhållande av förord- nande att förvalta häradshövdingeämhete samt ålagts skyldighet att mottaga sådant förordnande.

Ett av domsagostadgans främsta syften torde hava varit att bereda den ordinarie domaren tillfälle att i större utsträckning syssla med den egentliga domarverksamheten genom att avlyfta mer eller mindre viktiga göromål å biträ- dande domare eller å notarier; ett annat syfte torde hava varit att genom införande av tretingsgränsen genomsnittligt höja nivån hos domarevikarierna genom att förmå dem att före det fjärde tinget skaffa sig viss högre domar- kompetens.

Hur hava nu dessa syften förverkligats genom domsagostadgans och där- med sammanhängande författningars bestämmelser? Enligt svensk juristtidning 1928 häfte 4, sid. 412, skötes i de aderton största domsagorna minst hälften av de såväl viktigaste som mindre viktiga domsagouppgifterna av unga biträdande domare; antalet domsagor med biträdande domare tenderar ständigt att ökas; sammanslagning av domsagor sker på senare tider allt oftare och verkar i samma riktning. Hela denna utveckling, som ju innebär ett avlyftande i mycket stor omfattning från ordinarie, beprövade domare å mindre erfarna extra ordinarie tjänstemän av viktiga domargöromål står i skarp strid mot det i domsago- stadgan markerade, här ovan först angivna syftet, att bereda den ordinarie domaren möjlighet att vinna bättre tid för att själv kunna sköta viktigare göromål. Huru otillfredsställande alla de reformer, som under senare tid genom- förts i syfte att beträffande domarens viktigaste uppgift inskränka vikariatsyste- met i domsagorna, slagit ut, framgår bl. a. av rättsstatistiken för år 1924, som utvisar att under endast 42,5 procent av samtliga rättegångsdagar under lagtima ting eller allmänna sammanträden vid rikets häradsrätter tjänstgjort ordinarie domare, medan under 57,5 procent av dessa rättegångsdagar fungerat vikarier

eller biträdande domare, och senare års statistik lär ej komma att visa bättre resultat. Frågar man sig därefter, om genom domsagostadgans bestämmelser genomsnittsnivån hos domarvikarierna höjts, blir svaret i regel ett bestämt nej. Den grundläggande praktiska utbildningen vid underrätten har begränsats till tre allmänna tingssammanträden i stället för tidigare till i regel sex ting, var- efter tingsbiträdena i allmänhet ej bry sig om att skaffa sig den kompetens, som utgör villkor för hållande av flere än tre ting. Har den unge juristen utan olägenhet kunnat hålla tre allmänna sammanträden, finnes det väl ingen rimlig anledning, varför han ej skulle få. hålla ytterligare några allmänna samman- träden och därmed utöka sin praktiska erfarenhet, fortfarande understödd av den ordinarie domarens råd och erfarenhet.

Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang närmare ingå på redogörelse för processkommissionens förslag rörande domstolsorganisationen och arbetsfördelningen mellan de vid lagmansrätt tjänstgörande. Detsamma gäller förslaget till befordringsgång och domarutbildning och detta så mycket mer som de sakkunniga, vilkas förslag det nu gäller att granska, i väsentliga delar frängätt kommissionens förslag och framkommit med alldeles nya, som i sammanfattning kunna skisseras på följande sätt:

1). Den nyutexaminerade juristen påbörjar sin tjänstgöring på ett lagmans-

rättskansli och blir där, efter ett halvt års provtjänstgörmg, andre notarie med statsanställning såsom extra tjänsteman, samt efter ett halvt års ytter- ligare tjänstgöring förste notaric, i vilken egenskap han skall kvarstanna under ytterligare två och ett halvt är tre är med i viss mån begränsad domareb efogenhet ; Tjänstgöring på hovrättskansli under omkring ett år, därav under senare delen med uppdrag att på prov utföra äklagaretalan i ett antal mindre brottmål, varpå han efter godkända prov, på anmälan av hovrättens advokatfiskal, av justitiekanslern förordnas till hovrättsfiskal; Tjänstgöring som rådman i medelstor domsaga på förordnande under två år; Fiskaltjänstgöring i hovrätt under omkring ett är, inriktad på de svårare brottmålen och i egenskap av åklagare i desamma, samt tjänstgöring som vikarie ä fjärde plats i hovrättsdivision under ytterligare ett år, varpå slutlig prövning, huruvida aspiranten bör vinna vidare befordran på domarebanan sålunda efter c:a 9 års tjänstgöring efter det han först börjat tjänstgöra vid underrätt — äger rum och han, om han därvid god- kännes, utnämnes till assessor; Tjänstgöring, likaledes som extra tjänsteman, i större domsaga under två år som rådman eller vikarie för lagman; . Tjänstgöring som fjärde man på hovrättsdivision, vikarie för hovrättsråd, revisionssekreterare, revisionsfiskal, allt på extra ordinarie stat;

7). Utnämning till hovrättsråd; och 8). Befordran till sluttjänst som lagman eller ordförande å hovrättsdivision

vid omkring 45 års ålder. Genom denna utbildningsgång förverkligas onekligen i synnerligen hög grad den tanke, som enligt vad de sakkunnige framhållit legat till grund för dom- sagostadgan, nämligen framtvingandet av cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och underdomstol; men med skäl kan sättas i fråga, huruvida icke den utbildning, som sålunda skall bestås domaraspiranterna, är alltför mycket sön- derstyckad för att kunna giva verklig kompetens på något område och alldeles för litet präglad av verkliga utbildningssynpunkter.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att den nyexaminerade juristen bör börja sin utbildning vid en lagmansrätt och där efter hand få alltmer krävande och ansvarsfulla uppgifter, därvid han dock bör hava tillfälle att erhålla ledning och råd av lagmannen eller andra äldre och erfarna domare. Men däremot synes det icke vara nödvändigt att den, som ämnar att för fram- tiden ägna sig åt domareverksamhet vid underdomstol, efter 4 år avbryter sin tjänstgöring vid lagmansrätt för att tjänstgöra å hovrätts kansli. Redan nu lärer det möta svårighet att bereda dem, som skola tjänstgöra i hovrätterna, sysselsättning därstädes, och detta måste i än högre grad bliva förhållandet om även de, som eljest, på sätt nu är fallet, kunnat erhålla sin utbildning vid större stadsdomstolar, skulle fullgöra sådan tjänstgöring i hovrätt. Det är, domar— aspiranten skulle tillbringa i hovrätten med tjänstgöring å kansli och utförande av åklagaretalan i enklare brottmål, kan därför icke antagas komma att i nämn- värd mån vare sig utveckla hans domareegenskaper eller giva honom erfarenhet i handläggning och avdömande av mål.

Efter nämnda tjänstgöring i hovrätt och förordnande till hovrättsfiskal skulle aspiranten tjänstgöra två år som rådman i domsaga, därpå två år i hov- rätt, vidare efter därunder undergången prövning och utnämning till assessor ånyo i domsaga som rådman eller vikarie för lagman för att redan efter två år återgå till tjänstgöring i hovrätt. Mot denna på två-årsperioder uppdelade tjänstgöring kan med skäl riktas den anmärkningen, att aspiranten knappast kommit så in i arbetet vid en domstol, att å ena sidan han själv kan bliva till verklig nytta och å andra arbetet bliva i utbildningshänseende till gagn för honom, förrän han måste lämna domstolen. Även i annat hänseende kan denna sönderstyckade tjänstgöring befaras komma att medföra menlig verkan. Varje förflyttning måste föranleda kostnader samt större eller mindre olägenheter, och aspiranten kan knappast tänka på att bilda familj förr än han kommer i 1 någorlunda trygga förhållanden. Kommer så härtill att han i nio år måste gå på prov innan han får slutligt besked, huruvida han godkännes för befordran

på domarebanan, samt ytterligare åtskilliga år förflyta innan han erhåller ordi- narie anställning, har man all anledning befara, att många dugande unga jurister med håg och fallenhet för domareverksamhet skulle med dylika fram- tidsperspektiv avstå från att giva sig in på en så långvarig och synnerligen äventyrlig extra ordinarie befordringsbana. Resultatet skulle alltså bliva, att den avfolkning av den egentliga lantdomarebanan, som de sakkunniga omnämna, än mer skulle komma att göra sig gällande och att förhållandet skulle bliva det- samma beträffande stadsdomstolarna.

Vid planläggning av domarutbildningen synas de sakkunniga hava låtit sig ledas av den uppfattningen, varåt de på flera ställen i betänkandet givit uttryck, nämligen att arbete i hovrätten ur utbildningssynpunkt är vida be- tydelsefullare för domaraspiranten än arbete i underrätt och att domaraspiran- ten under sin vistelse i hovrätten bör tillägna sig där rådande synpunkter på hur underrättsarbetet bör bedrivas.

Denna uppfattning är dock ingalunda ovedersäglig. Det torde tvärtom med fullt fog kunna göras gällande, att den unge juristens domaregenskaper utvecklas och prövas bäst vid underrätten, där han ständigt är i kontakt med parterna och får syssla med varjehanda domargöromål. Förmågan att leda förhör och huvudförhandling samt konsten att bedöma människor inhämtas säkerligen bäst vid arbetet i underrätt, under förutsättning att aspiranten icke lämnas åt sig själv utan står under erforderlig tillsyn och ledning.

Då tjänstgöringen vid underdomstol skall ske i korta perioder och pröv- ningen av domaraspirantens lämplighet för domarebanan uteslutande ligga hos hovrätten, kan det vara en viss fara för, att domaraspiranten kommer att be- trakta hovrättstjänstgöringen såsom huvudsak och underrättstjänstgöringen så- som för hans befordran av ringa betydelse. Något intresse för och känsla av samhörighet med den underdomstol, vid vilken han tjänstgör, kan man knappast förvänta, och man har anledning befara, att allt detta skall medföra mindre tillfredsställande arbete vid underdomstolarna.

Vad här anförts mot den föreslagna utbildningsgången synes giva vid handen, att utbildningen icke kan bliva lika god som för närvarande och att arbetet vid underdomstolarna, åtminstone vad stadsdomstolarna beträffar, måste bliva lidande av att icke tillräckligt kvalificerade och intresserade krafter finnas till förfogande, varför föreningen på det bestämdaste avstyrker de sakkunniges förslag i denna del.

I de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena hava såväl hovrätterna som häradshövdinge och stadsdomareföreningarna uttalat sig för önskvärdheten av bibehållandet av kollegiala stadsdomstolar, enär sådana anses äga avgjort företräde framför enmansdomstolar, och även lagrådet är av den

mening, att den kollegiala stadsdomstolstypen bör bibehållas. Kollegialiteten till- mätes också synnerligen stort värde i utbildningshänseende. Sålunda har t. ex. Högsta Domstolen vid ett tillfälle uttalat, att enligt dess mening intet vore mera ägnat att utveckla de egenskaper, som prägla en god revisionssekreterare, än det kollegiala samarbetet med äldre och mera erfarna jurister. Man hade därför haft anledning förvänta, att de sakkunniga vid den verkställda utredningen skulle utgått från antagandet, att kollegiala stadsdomstolar komme att bibehållas, och detta så mycket hellre som de ekonomiska beräkningarna baserats på antagandet, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt komme att ökas från av process- kommissionen föreslagna 3 till 4 just för att en utbildningsplats därigenom skulle bliva reserverad. Utan tvivel skulle det komma att erbjudas rikliga tillfällen för domaraspiranter att få tjänstgöra vid semester och annan tjänstledighet för ledamöter i kollegiala domstolar.

Den utav de sakkunniga föreslagna ordningen för befordran på domar- banan innebär ett fastslående av det nu tillämpade systemet inom den statliga domarkåren med början inom hovrätt och befordran först till revisions- sekreterare och slutligen till lagman. För närvarande gäller dock den inskränk- ning, att somliga hovrättsråd föredraga att kvarstanna i hovrätten till pensions— åldern. Med denna befordringsordning har hittills följt, att hovrättsrådsbefatt— ningarna i stor utsträckning icke uppehållits av de ordinarie innehavarna, enär dessa dels erhållit förordnande såsom revisionssekreterare dels ock erhållit kom- mittéuppdrag eller använts i administrationen. Såsom vikarier hava anlitats unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring inställt sig i hovrätten och efter prövning i fiskalstjänstgöring ansetts lämpliga för adjunktion.

ProceSSkommissionen har också framhållit, att hovrätterna lida av den stora omfattning, Vari de ordinarie domartjänsterna i hovrätterna uppehållas av icke ordinarie, domare. Lika olämpligt som det är, att unga och oerfarna vikarier få på egen hand taga hand om rättsskipningen i häradsrätterna, lika olämpligt är det att samma unga jurister några år därefter få taga plats vid hovrättens dom- bord och där söka döma såsom sista instans i ett stort antal mål. Deras teoretiska kunskaper må vara goda och de må vara samvetsgranna i sitt arbete, men de kunna icke äga den mognad i omdömet och den erfarenhet, som bör krävas av en överrättsdomare.

'Den numera så gott som allhärskande ordningen att överrättsdomare vid en ålder av mellan 40 och 50 år gå från överrätts- till underdomarbefattning har utan tvivel sin grund i de rådande avlöningsförhållandena. Det kan näppe- ligen från början hava varit lagstiftarens mening, att befordringsgången normalt skulle vara sådan. Häradshövdingens sportler hava från början varit avsedda att täcka omkostnaderna för biträden, kansli och dylikt och det

överskott, de lämnat, var ursprungligen helt visst ganska ringa. Den ekonomiska utvecklingen i landet har emellertid medfört en stark uppdelning av fastigheter- na i mindre enheter, varmed följt en kraftig ökning av lagfarts- och inteck- ningsärenden, vilka betyda mest för sportlerna. Den starka tillströmningen till juristbanan har möjliggjort erhållande av biträden, som antingen gått utan avlöning eller ock betalat för att erhålla anställning. Sedermera då de juridiskt bildade biträdena fordrade avlöning, har staten påtagit sig avlönandet. De sålunda ändrade förhållandena hava givit häradshövdingeämbetena en stark övervikt i lönehänseende över hovrättsråds- och revisionssekreterarebefattning- arna och detta har i sin tur föranlett revisionssekreterarna att söka de i löne- hänseende främsta domsagorna.

Det torde väl icke vara en riktig befordringsgång att en jurist utan att äga någon nämnvärd erfarenhet som underrättsdomare vid relativt unga år blir överrättsdomare och därefter på äldre dagar underrättsdomare. Denna för vårt land säregna befordringsväg har visserligen hittills icke lett till några svåra olägenheter, om man bortser från det därav föranledda vikarie- systemet inom hovrätterna, men man kan hava anledning antaga, att förhållande- na skulle hava varit bättre, om befordringarna lett från underrätt till överrätt. Den nuvarande hovrättsproceduren har icke ofrånkomligen krävt omfattande domarerfarenhet från underrätt, men den föreslagna nya rättegångsordningen med ett strängt muntligt förfarande och fri bevisprövning kommer att ställa nya, svåruppfyllda krav på överrättsdomarens erfarenhet och människokänne- dom.

Jämväl för underrätterna är det av stor betydelse att den nuvarande be- fordringsgången ändras. Enligt den ovan skisserade, av de sakkunniga före— slagna utbildningsgängen skulle den blivande lagmannen, sedan han slutat sin första tjänstgöring vid lagmansrätten, endast under två tvåårsperioder tjänst- göra i underdomstol och därav kanske blott cirka ett år som vikarie för lagman. Att detta är alldeles för kort tid för att han skall kunna förvärva den erfarenhet och träning i processledningéns svåra konst, som en lagman bör äga, torde ligga i öppen dag. Och än betänkligare är att han först 10 a 15 år därefter, därunder han oavbrutet tjänstgjort i överdomstol, skall inträda som ordinarie lagman.

Det är ett känt förhållande, att många domare utmärkt väl lämpa sig till underrätts- men ej till överrättsdomare och tvärtom. Härtill lika litet som till vederbörandes önskan att ägna sig åt den ena eller andra av dessa domarebanor har vid uppgörandet av plan för utbildnings- och beford- ringsgång hänsyn tagits. Det synes böra uppställas som ett önskemål att den domaraspirant, som visat lust och fallenhet för verksamhet som underrättsdoma-

l l l l

313 re, i regel får fullgöra sin huvudsakliga tjänstgöring vid underdomstol och att hans tjänstgöring vid överdomstol koncentreras helst till en period om 2 ä 3 är sedan han hunnit den mognad, att han nästan omedelbart eller åtminstone efter mycket kort tid kan anses kompetent att mottaga förordnande som ledamot "[ hovrätt. Den åter, som ämnar gå fram som ledamot av hovrätt, bör efter att hava fullgjort den första tingssittningen få sin huvudsakliga tjänstgöring för- lagd till överdomstol, men med ett liknande avbrott för domaretjänstgöring i underdomstol.

Särskilt vill föreningen inlägga en bestämd gensaga mot att befordran till lagman ovillkorligen skulle gå över hovrättsråds- eller revisionssekreteraretjänst. En erfaren och skicklig rådman i en kollegial domstol, vilken vid tjänstgöring på förordnande som lagman ådagalagt framstående förmåga i processledningens konst, torde vara minst lika skickad som ett hovrättsråd eller en revisionssekre- terare att erhålla befordran till lagman samt bör därför icke vara utesluten från möjlighet att vinna sådan befordran. Det är också av betydelse för rådmännens arbetslust och intresse att en dylik möjlighet förefinnes.

KAP. II. Behovet av arbetskrafter vid domstolarne.

Behovet av arbetskrafter i domsagorna kommer helt naturligt att till väsentlig del bliva beroende på den domsagoindelning, som lägges till grund för den blivande organisationen.

Processkommissionen har rörande densamma framhållit, hurusom den nuva- rande indelningen för landsbygdens vidkommande vilade på den grundtanken, att i varje domsaga arbetet skulle kunna med skrivhjälp och annat liknande biträde fullgöras av häradshövdingen, men att förhållandena numera i de flesta fall ändrats så, att arbetsmängden överstege en mans arbetsförmåga. Med utgångspunkt därefter från de åtgärder, statsmakterna vidtagit för att bringa ordning och reda i anställnings- och avlöningsförhållandena för häradshöv- dingarnes juridiska biträden, vill kommissionen i dessa åtgärder se en lämplig utväg att förstärka arbetskrafterna i domsagorna och att fördela arbetsupp- gifterna där efter kvalitet och kommissionen anser sig därför böra förorda ett fortsättande på den sålunda inslagna vägen. Enligt processkommissionens betänkande skulle domkretsarne bliva betydligt större än de nuvarande tings- lagen. Processkommissionen ger icke något bestämt uttalande i fråga om antalet

domsagor enligt den tilltänkta nya anordningen, men antager, att deras antal skulle utgöra omkring 100. Då enligt kommissionens system en domsaga i regel skulle bilda ett enda tingslag, därvid i domsagoindelningen skulle ingå alla rikets städer, medan för närvarande antalet domsagor, änskönt städer i allmän— het ej i desamma ingå, är 120 och tingslagens antal 196, torde det kunna antagas, att de av kommissionen ifrågasatta domkretsarne komma att i medeltal omfatta minst dubbelt så stor befolkning som nuvarande tingslag och även i geografiskt hänseende komma att erhålla vida större omfattning än dessa. Systemet med stora domsagor skulle möjliggöra den av kommissionen med livligt intresse omfattade anordningen att i de särskilda domsagorna anställa två eller flere särskilda domare med viss differentiering beträffande arbetsuppgifterna.

De sakkunnige hava än ytterligare minskat domsagornas antal och till grund för beräkningen av arbetskrafterna i dem och av kostnadskalkylen lagt ett av häradshövdingen Karl Schlyter utarbetat förberedande utkast till rikets indel- ning i domsagor, enligt vilket de sju största städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro skulle utgöra egna dom- sagor, under det städer med ett invånareantal under 36.000, sålunda fr. o. m. Borås, skulle ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kring- liggande landsbygds område, därvid städer med ett invånareantal ej under— stigande omkring 17.000 skulle bilda egna tingslag inom domsagan. Hela antalet domsagor, oberäknat de sju stadsdomsagorna, skulle enligt denna beräkning utgöra 86 med ett invånareantal av upp till 80.000 och däröver. Enligt ett av de sakkunnige uppgjort alternativt förslag skulle antalet domsagor kunna höjas till 116, därvid till ovannämnda 7 städer, som skulle utgöra egna domsagor, lagts städerna Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås. De städer, som ej skola bilda egna lagsagor, hava, som de sakkunnige uttrycka sig, införlivats med resp. domsagor.

Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större dom- sagor hava allvarliga anmärkningar framställts mot processkommissionens för- slag, och dessa anmärkningar gälla helt naturligt i ännu högre grad de sak- kunniges förslag, enär det än ytterligare minskar antalet domsagor. Vid av- givande av yttrande över de sakkunniges förslag har också på åtskilliga håll ett starkt motstånd mot ifrågasatt utvidgning av domsagor gjort sig gällande. Rö- rande den lämpliga storleken av lantdomsagor saknar stadsdomareföreningen emellertid anledning att yttra sig.

Vad åter städernas jurisdiktion beträffar vill stadsdomareföreningen erinra om, att föreningen i sitt yttrande över processkommissionens förslag framhållit att, därest det skulle befinnas, att rättsskipningen jämväl i städerna bör omhän- dertagas av staten, härvid bör förfaras med största försiktighet och hänsyn, så.

? ! &

315 att städernas intressen i möjligaste mån förbliva okränkta, samt att övergången till ett system, innebärande sammanför-andet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner, ej torde böra ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningarna därför i den ena eller andra orten inträda.

Skånska hovrätten betonar, att man här har att göra med ett vid det prak- tiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna grund kunna ifrågasättas, om det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att ej fördröja denna. Lagrådet bygger vidare på den sålunda inslagna vägen och framhåller att, därest av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande kostnader skulle möta att i ett slag realisera den ur rent organisatorisk synpunkt nödvändig ansedda införlivningen i jurisdiktionshänseende av de städer, som ej vore stora nog att bilda egna domsagor, med kringliggande landsbygd till gemensamma lagsagor, syntes som ett provisorium kunna ifrågasättas att tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer, som vid närmare utform- ning av den allmänna planen för den slutliga indelningen icke befunnos ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsagan; gränsen hade något växlande före— slagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 å 16.000 personer. I de städer åter, som föllo ovan om denna gräns och alltså befunnos lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kom- munala rättsskipningen interimistiskt fortbestå.

I anslutning härtill torde ock böra erinras om ett av 'hovrättsrådet Victor Petrén vid ärendets behandling inom Svea hovrätt avgivet yttrande, i här in- tagna delar så lydande:

”Städerna hava ända från deras tillkomst i stort sett själva bekostat sin rättsskipning. Överflyttandet av kostnaderna därför på staten kräver en djup- gående utredning och är en synnerligen invecklad och svårlöst fråga. Skall processreformens genomförande göras beroende av denna frågas lösning, torde det vara fara värt, att reformen i dess helhet än mera uppskjutes i det ovissa. Jag finner för min del inga vägande skäl föreligga att, med brytande av mång- hundraårig tradition, tvångsvis pressa fram ett dylikt överflyttande, därest blott garantier kunna ställas för en god rekrytering av dessa domstolar och utnäm- nandet av ledamöterna i desamma lägges i Kungl. Maj:ts hand. För behörighet till borgmästare- och rådmansbefattning borde, liksom nu är förhållandet be- träffande aspiranter å lantdomarebanan, fordras viss tjänstgöring i hovrätt. Förslag till besättande av dessa befattningar borde upprättas, beträffande borg- mästareämbete av hovrätten och beträffande rådmansbefattning av rådhusrätten i staden, i bådadera fallen med rätt för stadsfullmäktige att yttra sig över för- slaget och giva förord åt någon av de dårå uppförda. Genom en dylik anordning

komme man ifrån den ur alla synpunkter förkastliga metoden med val av dessa stadsdomare utan att dock helt beröva städerna inflytande vid befattningarnas tillsättande. Anordningen ansluter sig nära till vad på sin tid av borgmästaren J. Bååth inom svenska stadsförbundet blivit föreslaget (se stadsförbundets skriftserie nzr 12 ,7Kommunalförvaltningens organisation” sid. 179—193).”

Vad sålunda anförts mot tvångsvis sammanslagning av stad och land i gemensamma jurisdiktioner finner föreningen synnerligen beaktansvärt. När det gällt städernas införlivning i jurisdiktionshänseende med landsbygd har sådant städse mött motstånd från städernas sida, och man kan vara förvissad om, att motståndet skall bliva än kraftigare, om det gäller att en stad, som med ekonomisk uppoffring skaffat sig kollegial domstol, skulle berövas denna och få med kringliggande landsbygd åtnöja sig med enmansdomstol.

Stadsdomarföreningen anser också det krav böra uppställas, att därest stad med kollegial domstol sammanföres med landsbygd till en lagsaga, staden vare sig ensam eller med angränsande stadsliknande samhälle eller landsbygd får utgöra en domkrets med kollegial domstol, och det synes som om det över huvud taget vore lämpligare, att domsagoregleringarna skedde i riktning från enmans- till kollegiala domstolar än tvärtom, enär man därigenom erhölle starkare och mera kvalificerade underdomstolar.

Vid statens övertagande av rättsskipningen i städerna komma utan tvivel så många ekonomiska och andra svårlösta problem, vilka till följd av de skiftan- de förhållandena och bestämmelserna i de olika städerna för sin lösning kräva ingående förhandlingar, att uppstå, att det synes otänkbart, att domsagoregle- ringen och allt vad därmed äger samband skall kunna genomföras på en gång och enligt allmänna bestämmelser. Föreningen vidhåller också sin uppfattning, att processreformen i denna del bör genomföras successivt, och vill i detta sam- manhang erinra därom, att lagrådet beträffande den stadskommunala rätts— skipningens övertagande av staten uttalat den meningen, ”att något avgörande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och de domsagoregle— ringar, som därmed stå i samband, icke synes föreligga”.

Beträffande behovet av arbetskrafter i lagmansrätterna hava de sakkunnige utgått från den av processkommissionen föreslagna anordningen med kvalitativ fördelning mellan flere domare. Denna fördelning utföres närmare sålunda: vid varje lagmansrätt skola finnas anställda i regel tre ordinarie befattnings- havare i domareställning, av vilka en kallas lagman, som leder arbetsfördel- ningen, är lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handläggas, samt i städerna i civila mål fungerar som enmansdomstol. De två andra domarne kallas rådmän, avsedda att vara yngre eller mindre erfarna personer, vilkas tjänster skola vara dels utbildningsplatser för yngre domare, dels ock slut-

tjänster för sådana personer, som visserligen genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten, men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. De senare skola hava till huvuduppgift att handlägga inskrivningsärenden och tjänstgöra som-övercxekutorer, de förra skola ensamma handlägga mindre tviste- och brottmål. De nuvarande förste och andre notariebefattningarna tänkas ombildade till ordinarie sekreteraretjänster, varjämte i domsagorna skola anställas icke ordinarie notarier.

Lämpligheten av målens uppdelning på olika domare efter det mått av skicklighet, som skulle krävas för deras avgörande, kan starkt ifrågasättas. För det första är en sådan uppdelning mycket svår, ja ofta så gott som omöjlig att göra med ledning av stämningen i målet, och för det andra kommer en sådan åtgärd lätt att väcka missnöje hos den rättssökande allmänheten. Varje part anser nog som regel, att hans rättssak kräver största mått utav domareskicklig- het, och vill hava den avgjord av en fullgod domare. Från hans synpunkt sett är denna hans uppfattning riktig. Saken kan vara av stor vikt för honom själv och han får betala den fastställda rättegångsavgiften; varför skulle 'han då icke även hava rätt att kräva, att den behandlas av en verklig domare i stället för av en domarekandidat.

Även för domarens del torde en dylik uppdelning av målen vara mindre lycklig. Ingen domare lär i längden kunna stå ut med att hava sin arbetsdag helt och hållet upptagen med handläggandet och avdömandet av uteslutande _ svåra mål. Behandlingen av sådana är mycket tröttande, och det är nästan

nödvändigt för domaren att dessemellan få syssla med lättare göromål, om han skall kunna hålla ut.

Vid stadsdomstolarna har man icke försökt att dela upp målen efter den grad av domareskicklighet, som kräves för deras avgörande, i vidare mån än att man i vissa städer inrättat en enmansdomstol, polisdomstol, för behandling av vissa smärre brottmål, men det har aldrig ifrågasatts annat än att även för dessa mål skulle erfordras en skicklig domare. Alldeles särskilt vill föreningen fram- hålla betydelsen av att domaren på denna plats erhåller erfarenhet och rutin samt ingående personal- och lokalkännedom. Ett ständigt byte av unga och oerfarna domare på sätt de sakkunniga föreslagit vore därför förkastligt.

Med undantag av s. k. polismål och mål angående förseelser mot ordnings- föreskrifter, specialförfattningar o. d. samt möjligen vissa smärre brottmål synas alla mål, däri verklig tvist föreligger eller ansvar yrkas, så att parterna böra själva eller genom ombud vara tillstädes, böra handläggas av lagmannen. Vid kollegiala domstolar bör fördelningen ske efter enahanda grunder med lakttagande av att i mål, som skola avgöras av kollegiet, dess samtliga ledamöter skola deltaga i såväl den förberedande förhandlingen som huvudförhandlingen.

Vidkommande befattningarna vid domstolarna framhålla de sakkunnige, att de gjort ”vissa jämkningar” i processkommissionens organisationsförslag, i det de i stället för de av kommissionen föreslagna rädmansbefattningarne be- sätta desamma dels med inskrivningsdomare, för vilka befattningarne skola vara sluttjänster, dels med tjänstemän på extra ordinarie stat, antingen hovrätts- assessorer eller hovrättsfiskaler, vilka skulle tjänstgöra såsom rådmän allenast under en tidsperiod av två år, varjämte kommissionens ordinarie sekreterare- tjänster av de sakkunnige utbytts mot extra ordinarie befattningar som förste och andre notarier.

Enligt de sakkunniges beräkningar skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor i den nuvarande och den föreslagna organisationen bliva 'i den nuvarande: . 120 häradshövdingar, 87 borgmästare, 16 biträdande domare, 215 rådmän, assessorer m. fl., 15 magistratssekreterare, aktuarier m. fl., 293 notarier, summa 746. i den föreslagna: 3 förste lagmän, 103 lagmän, 61 rådmän för inski'ivningsärenden, 33 rådmän för den dömande verksamheten med assessorskompetens, 52 rådmän för den dömande verksamheten med fiskalskompetens, 13 lagmansrättssekreterare och aktuarier, 180 notarier med begränsad domarekompetens, 170 notarier utan dylik kompetens, summa 615.

Rådmännen för inskrivningsärenden skola icke deltaga i den dömande verk-

samheten utan vara hänvisade att syssla allenast med inskrivningsväsendet, men i gengäld skola de erhålla ordinarie anställning vid domsagorna, vilken förmån i övrigt endast skall förunnas lagmännen. De rådmän, som skola ägna sig åt dömande verksamhet, ävensom notarierna skola endast under kortare tids- perioder vara bundna till domsagan genom förordnanden och såsom extra ordinarie befattningshavare.

Här är helt naturligt ej platsen för en granskning av förslaget beträffande behovet utav arbetskrafter i de olika domsagorna; det torde ankomma på veder- börande inom en var av dem att härutinnan förebringa en på verklig sakkunskap samt orts- och personalkännedom grundad utredning. Några allmänna syn- punkter torde emellertid här vara på sin plats.

Såsom av föreståeende redogörelse framgår skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor minskas från nuvarande 746 till 615, därav blott 167 mot nuvarande 422 skulle bliva ordinarie, medan åter- stående befattningshavare i domarställning skulle utgöras av tillfälliga tjänste- män utan ordinarie anställning i domsagorna. Av dessa skulle 52 utgöras av

domaraspiranter under det att ett antal av 350 icke ens kunna givas denna benämning.

Om icke underdomstolarna f. n. ansetts i hög grad överorganiserade, något som väl icke kan anses vara fallet, måste det finnas alldeles särskilda förhållan- den som föranlett de sakkunnige att beräkna en så högst väsentlig minskning av arbetskrafterna. I sådant avseende anföra de sakkunnige, att det nya rättegångs— systemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig arbetsbespa- ring. Såsom exempel härpå framhålles: koncentration i civilmålens behandling med därav föranledd tidsbesparing för domstolen; rent muntlig förhandlings- metod; införande av institutet strafföreläggande; de viktigare brottmålens för- beredande utredning genom åklagare; förenkling av inskrivningsärendena i fråga om skrivarbetet; ändrad domsagoindelning i riktning mot stora domsagor och enmansdomstolar i städerna.

Vad dessa skäl beträffar kan anmärkas, att förberedande utredning redan nu i stor omfattning verkställes i de viktigare brottmålen och att det torde vara mycket tvivel underkastat, huruvida den av de sakkunnige ifrågasatta ordning för inskrivningsärendens expediering kan anses innebära en förenkling och vara lämplig och tillförlitlig samt om den över huvud kommer till stånd. Såsom redan förut framhållits är det att förvänta, att städerna fortfarande erhålla kollegiala domstolar. Och även om någon besparing i arbetskrafterna kan vinnas genom större domsagor, kan denna dock knappast bliva avsevärd. Den bespa- ring, som skulle vinnas, skulle därför huvudsakligen uppstå genom införandet av rent muntlig förhandlingsmetod med därav föranledd koncentrering samt av institutet strafföreläggande.

Emellertid förhåller det sig så, att de över processkommissionens förslag hörda myndigheterna mot förslaget i dessa delar riktat en synnerligen all- varlig och i stort sett enhällig kritik. Svea hovrätt säger sålunda, att över— vägande skäl tala emot upptagandet i en ny rättegångsordning för vårt land av kommissionens muntlighets- och omedelbarhetsprinciper; kostnader och be- svär, som skulle åsamkas såväl staten som parter och vittnen, bliva alltför avskräckande; högsta domstolen får blott avgöra rättsfrågan, vilket hovrätten betecknar som en betänklig avigsida hos muntligheten; för domstolsledamöterna blir det mången gång omöjligt att vid domens fällande överblicka det förelig- gande materialet, dcn omedelbara domen imiebär väder för ett förhastat av- görande; de vittgående kraven på domstolsordföranden kunna i vårt land näppeligen fyllas; erforderligt protokollsmaterial kommer att saknas för fång- vården, framför allt i spörsmålen om villkorlig frigivning, om benådning, om resning och om falsk vittnesed; hovrätten kan därför icke i dessa delar skänka betänkandet sitt förord. Göta hovrätt är icke mindre skarp i sin kritik; det

320 syntes hovrätten, att kommissionen i alltför hög grad och alltför schablonmässigt följt teoretiska riktlinjer och utan tillräckligt bärande skäl låtit främmande länders lagstiftningar och däribland de till ytterligheter mest gående få utgöra förebilder för den föreslagna nya rättegångsordningen; kommissionen syntes till följd av sin förkärlek för det utländska rättegångsförfarandet hava sökt förringa de därav härflytande olägenheterna samt överdriva bristerna hos det hävdvunna svenska rättegångsförfarandet; kommissionen inskränkte rent av sin motivering i vissa stycken till en hänvisning till att en muntlig process förut- satte den eller den anordningen; kommissionens förslag skulle göra illusorisk rätten för part att själv föra talan vid domstol; ett faktiskt advokttvång bleve följden; rättegångarne komme att väsenligt fördyras och det vore tvivelaktigt huruvida ens rättssäkerheten främjades; domarne måste vara utrustade med en andlig receptivitet, som snart sagt saknade alla gränser, och deras presta- tioner komme att överstiga mänsklig förmåga; den muntliga processen av processkommissionens typ skulle för den svenska allmänheten säkerligen framstå som främmande importgods, varmed den svårligen komme att förlika sig och förslagets genomförande skulle i stor utsträckning giva till spillo en av den nuvarande svenska rättegångens aldra största fördelar, nämligen att den är föga kostsam; starka och vägande skäl talade sålunda mot en anordning av processförfarandet i enlighet med kommissionens förslag. Skånska hovrätten ägnar förslaget en skarp kritik; hovrätten anser att man knappast kan antaga att det muntliga och omedelbara förfarandet skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen utan att i stället dess införande skulle ske på bekostnad av rättsskipningens säkerhet. Även lagrådet har vissa erinringar och reservationer att framställa gentemot förslaget i denna del.

Vad åter institutet strafföreläggande beträffar finner Svea Hovrätt, att åt detsamma bör givas en helt annan och betydligt snävare begränsning än den av kommissionen föreslagna, enligt vilken det övervägande flertalet av alla förekommande brottmål skulle falla inom institutets tillämpningsområde, var- jämte hovrätten anser, att alla strafförelägganden böra underställas ett judi- ciellt organ, i vilket fall helt naturligt lättnaden i domstolarnas arbetsbörda bleve minimal. Göta hovrätt avstyrker införandet av strafföreläggande, då det ej är i överensstämmelse med rättsuppfattningen i landet att åklagare anförtros att avgöra, om ett förfarande är straffbart eller icke, samt att utmäta straff. Skånska Hovrätten liksom lagrådet uttala likaledes betänkligheter mot institutet i fråga och anse i vart fall, att rättens fastställelse alltid bör fordras.

Vid nu nämnda förhållanden synes man knappast hava rätt grunda en beräkning av väsentlig minskning av arbetskrafterna på antagandet, att rent muntlig förhandlingsmetod och institutet strafföreläggande skola komma till

genomförande. Men även om så. bleve förhållandet kunde härav näppeligen uppkomma avsevärt minskat behov av arbetskrafter. Den ojämförligt största delen av de fall, där strafföreläggande kan komma i tillämpning, förekommer i de större städerna och där är handläggningen av dylika mål ordnad på så enkelt och summariskt sätt, att någon nämnvärd tidsbesparing för domstolarna knappast vore att vinna genom införandet av sagda institut. Och vad den rent muntliga förhandlingsmetoden beträffar medför den i vissa avseenden ökat arbete, vilket i väsentlig mån uppväger den minskning, som i andra kan för- väntas. Enligt denna metod med dess mera schematiska förberedelse och en helst till ett enda tillfälle sammanträngd huvudförhandling kommer sålunda. handläggningen i denna att bliva oändligt mycket svårare för domaren. Allt utom parternas påståenden och medgivanden är honom obekant. Han vet måhända vilka personer, parterna komma att åberopa såsom vittnen, men han vet intet om vad dessa hava att förmäla. Den utförliga utveckling av sin talan, som parterna först då få lov att göra, kan ställa sakförhållandet i en helt annan dager, än man hade anledning att tro på grund av deras förut framställda yrkanden och medgivanden. Vittnenas uppgifter kunna vara helt annorlunda beskaffade, än han kunnat tro på grund av partens uppgift om vad genom dem skulle styrkas. Intet är vanligare än att det brister i överensstäm- melse mellan vad parten uppgiver, att ett vittne vet, och vittnets egen berättelse. Att mitt under denna handläggning hålla tankeskärpan så klar, att man genast märker, att utredningen brister på någon viss punkt, eller att det brister i överensstämmelse mellan vad parten sagt rörande någon omständighet vid den förberedande förhandlingen och vad han vid huvudförhandlingen uppgiver, är mycket svårt. För att domaren ögonblickligen skall kunna flyta in i sakför- hållandet och parters och vittnens tankegång samt överblicka alla sakförhål- landets detaljer kräves, förutom en stark träning hos domaren, att han förut ingående studerat allt vad som förekommit vid den förberedande förhandlingen samt, åtminstone i vidlyftigare mål, gjort anteckningar därom. Att denna för- beredelse kommer att kräva mycket arbete och avsevärd tid ligger i öppen dag, och säkerligen komma de nya synpunkter och uppgifter, som vid förhandlingen kunna framkomma från parter och vittnen, ofta att föranleda ny huvudför- handling med därav följande ytterligare tidskrävande arbete för domaren.

Man får ej heller förgäta, att huvudförhandlingen skall föregås av för- beredande förhandling, vilken bör skötas av samme domare, som skall leda huvudförhandlingen, och varvid han bör hava biträde av en juridiskt bildad sekreterare. Även om för denna förberedande förhandling och den vid ett eller flera tillfällen förekommande huvudförhandlingen icke skulle krävas så många sammanträden som om rättegången förts enligt nuvarande ordning, torde dock

22—291185

arbetet i dess helhet komma att taga ungefär samma tid i anspråk för domaren. Den nuvarande rättegångsordningen tillåter domaren att efter hand tränga in i målets olika detaljer och han har tillfälle att för varje nytt rättegångstillfälle undersöka, på vilka punkter ny utredning behöver ske.

Vid uppgörandet av en domstolsorganisation måste man taga hänsyn till växling i arbetet vid olika tider samt beräkna, att arbetet kan komma att något ökas, och vad särskilt underdomstolarna beträffar måste organisationen vara så inrättad, att arbetsbördan tillräckligt snabbt avverkas även under perioder, då densamma stegras. Om man tager hänsyn till allt vad härovan anförts rörande behovet av arbetskrafter torde man knappast kunna komma till annan uppfatt- ning än att de sakkunniges beräkning av arbetskrafterna i domsagorna, enligt vilken antalet befattningshavare med juridisk utbildning skulle minskas från 746 till 615, icke är tillfredsställande och att på den icke kan grundas en någor— lunda tillförlitlig beräkning av kostnaderna för processreformens genomförande. Har beräkningen av arbetskrafterna skett med tanke på att kunna framlägga ett ekonomiskt fördelaktigt förslag, är detta att beklaga; är processreformen för vårt rättsväsende av avgörande betydelse bör den genomföras, även om den kräver dyra kostnader. Men än betänkligare är, att enligt de sakkunniges för— slag befattningshavarna ej blott skulle komma att minskas till antalet utan även till större delen komma att sakna den erfarenhet och fasta ställning, som nuva- rande befattningshavare äga.

Processkommissionens förslag innebär den obestridliga förtjänsten, att det- samma övergivit det nuvarande systemet, enligt vilket domarepersonalen på landsbygden till stor del består av extra ordinarier, något som enligt kommis- sionens mening strider mot den viktiga principen om domares oavsättlighet och medför en på arbetets utförande synnerligen ofördelaktigt verkande ständig växling av personalen i häradsrätterna. Den allra största delen av den normala arbetsbelastningen inom lagmansrätterna skall sålunda, enligt processkommis- sionens förslag, bäras av tjänstemän i ordinarie ställning och det nuvarande vikariatsystemet avskaffas.

De sakkunnige åter hava gått i rakt motsatt riktning, i det de väsentligt utvidgat vikariatsystemet och så att säga satt detta i system." Deras förslag innebär, såsom förut angivits, att antalet ordinarie befattningshavare med juri- disk utbildning vid underdomstolarna skulle minskas från 422 till 167 eller med c: 3. 60 % och att blott c:a 27% av hela antalet skulle bliva ordinarie. Utom lagmännen skulle ordinarie befattningshavai'e förekomma endast i större dom— sagor, där för inskrivningsärendenas skötande erfordras en särskild domare, inskrivningsdomare. I övrigt skulle endast finnas extra tjänstemän.

Hur i hög grad otillfredsställande och olämplig särskilt för våra stads-

!

domstolar en sådan anordning måste bliva, borde en var med någon erfarenhet av domstolsarbetet lätteligen kunna inse. De medelstora domsagorna, till vilka väl komma att räknas flertalet av våra städer med fristående jurisdiktion, skulle sålunda för all framtid se sina rådmanstjänster för två år i sänder inne- havas av unga, varandra successivt avlösande aspiranter på, såsom de sakkun- nige uttrycka det, ”hovrättsfiskalens stadium”, vilka, därest uppdraget ej lämnades till notarier med ännu lägre utbildning, skulle hava hand om inskriv- ningsväsendet, avdöma vissa mål och vikariera för lagmannen. I de större dom- sagorna åter skulle rådmanstjänsterna för två år i sänder innehavas av varandra successivt avlösande aspiranter ”med mera grundlig utbildning”, vilka erhållit titeln assessorer. Att rättsskipningen i våra städer efter genomförande av de sakkunniges förslag skulle bliva i hög grad underlägsen den rättsskipning, städerna hittills själva bekostat, förefaller uppenbart.

Lyckligtvis får väl den mot processkommissionens förslag rörande dom- stolsorganisationen i städerna riktade kritiken anses hava medfört, att enmans- domstolarna i de fristående stadsjurisdiktionerna äro avförda från dagord- ningen. Enligt lagrådets mening skulle det bliva nödvändigt att i de rena stadsdomstolarna, i vart fall så vitt mera krävande tvistemål angår, vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt kvalificerade bisittare, även om ekonomiska hänsyn skulle vålla vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd. Men det är väl uppenbart, att man ej kan sätta likhetstecken mellan dessa tillräckligt kvalificerade bisittare och de sakkunniges domaraspiranten Redan de senares egenskap av extra ordinarie, oupphörligt växlande befattningshavare lärer väl få anses utgöra ett oöverkomligt hinder att sätta dem som meddomare i en kollegial domstol. I synnerhet om man vill utrota vikariatsystemet kan man väl ej av tre bisittare i en kollegial domstol låta två ständigt vara extra ordinarie eller, vad därmed är liktydigt, vikarier och när lagmannen är tjänst- ledig alla tre vara extra ordinarier. Och åtskillnaden mellan den högt avlönade och högt kvalificerade ordföranden och de lågt avlönade och jämförelsevis lågt kvalificerade yngre och mindre erfarna bisittarne stämmer ju ej heller väl överens med fordringarne på en god domstol.

Det torde dessutom vara allmänt erkänt, att dét är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarekår, som kan hävda landets lagar emot allt slags våld och förtryck, från vilket håll det än kommer. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställning på den plats han bekläder. Oavsättlighetskravet har hittills hävdats starkt i fråga om domaretjänster, och de skäl, som föranlett dessa krav, gälla ännu med oförminskad styrka.

Skall det värde vårt land äger i en tryggad rättsskipning med en erfaren och samvetsgrann domarekår, som äger allmänhetens förtroende, icke förspillas fordras därför, att domarbefattningar besättas med ordinarie innehavare. De sakkunniges vikariatsystem synes hava föranletts dels av fruktan, att domare- befattningarna skulle bliva besatta med mindre lämpliga innehavare, dels av önskan att bereda möjlighet till domarutbildning. Väl kan något misstag vid utnämningar begås, men det bör dock icke behöva möta svårighet för dem, som få. befattning därmed, att bedöma vederbörandes lämplighet för domarämbetet. Det gäller blott att sätta anspråken högt och icke till en viss domarebefattning förordna eller utse någon, som man ej är övertygad om har förutsättningar för att kunna på fullt tillfredsställande sätt sköta densamma. I detta sammanhang må. framhållas, att även för inskrivningsdomarebefattningarna fordras vissa värdefulla kvalifikationer samt att det är av stor betydelse, att inskrivnings— domaren blir väl förtrogen med inskrivningsförhållandena inom domsagan.

Vad utbildningsmöjligheterna beträffar här förut framhållits, att tillfällen till utbildning kunna i tillräcklig omfattning beredas även om domarebefatt- ningarna bliva besatta med ordinarie innehavare. I varje fall får icke domar- utbildningen anordnas så, att domstolens rättsskipningsuppgift därigenom lider intrång eller skada. För att detta icke skall bliva resultatet måste organisatio- nen av underdomstolarna och beräkningen av arbetskrafterna vid desamma upp- göras enligt helt andra grunder än dem, efter vilka de sakkunniges förslag uppgjorts.

Den gestaltning, de sakkunniga vilja giva åt hovrätternas organisation, präglas i främsta rummet av deras uppfattning angående frågorna om domar- utbildningen och befordringsgången. De framhålla gång efter annan såsom synnerligen betydelsefull hovrättens uppgift att vara utbildningsanstalt för domaraspiranter. För vinnande av utbildningssyftet föreslå de inrättande av 25 assessors- och 15 assessorsaspirantbefattningar för det fall, att hovrätternas antal skulle bliva sju och resp. 27 och 14 för den händelse antalet skulle bliva fem. Innehavarna av dessa skola förutom tjänstgöringen såsom fjärde ledamot

tillfällig arbetsanhopning förstärka divisionerna.

De sakkunnige hava förutsatt, att hovrättsrådsbefattningarna icke skola vara sluttjänster, utan liksom för närvarande delvis vore fallet övergångs— tjänster till lagmanssyssla via revisionssekreterarbefattningen. De sakkunnige hava förmodligen räknat med det undantag härifrån, att divisionsordförandena skola stanna kvar på sina poster. Antalet hovrättsråd har fixerats till 73 vid ett hovrättsantal av 7 och det har antagits, att utnämningen till hovrättsråd skall äga rum vid omkring 38 års ålder. Revisionssekreterarnas antal har före- å divisionerna hava till uppgift att vikariera för hovrättsråden och vid mera

slagits till 23. Det har vidare beräknats, att lagmansutnämningen skall erhållas vid omkring 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för lagman blir 67 år, kan man således räkna med en genomsnittlig avgång av fem om året. Revisionssekreterarnes tjänstgöring i justitierevisionen skulle alltså i genomsnitt bliva av 4 till 5 års varaktighet och hovrättsråden skulle följaktligen vid 40 å 41 års ålder förflyttas till justitierevisionen. Tjänstetiden såsom hovrätts— råd skulle vid sådant förhållande endast bliva 2 till 3 år. Här har nu icke tagits hänsyn till ledighet för tjänstgöring på annat håll än vid domstolarna. Gör man det blir resultatet ytterligare föryngring av hovrätten och vidsträck- tare användning av assessorerna. De tjänstförrättande hovrättsdomarnas ålder, bortsett från divisionsordförandena, kommer följaktligen att bliva 35 till 41 år. En stark omsättning kommer även att äga rum.

Alla torde väl vara ense om, att hovrätternas uppgift inom vårt rättsväsen är ytterst betydelsefull. Hovrätten måste av olika anledningar i verkligheten bliva sista instans för ett stort antal mål. Det är följaktligen nödvändigt, att dess rättsskipning står på höjdpunkten av vad som kan uppnås. Den kommer givetvis också att få ett avgörande inflytande på domarrekryte— ringen och i övrigt vara tongivande för rättsskipningen inom sitt område. Är det emellertid tänkbart, att en så beskaffad hovrätt, som den av de sakkunniga föreslagna, kan motsvara rimliga anspråk eller bära upp hittillsvarande tradi- tioner? Svaret kan omöjligen bliva annat än nej.

För hovrätt liksom för underrätt gäller, att domarna höra med så få ombyten som möjligt tjänstgöra i samma domstol. Skickligheten ökas icke, såsom de sakkunnige synas hålla före, genom att domaren får försöka sig på så många skilda uppgifter som möjligt och flyttas hit och dit, utan den befordras i stället genom att domaren får tillfälle att fördjupa sig i det viktigaste och växa in i förhållandena på en plats.

De sakkunnige beröra också det av processkommissionen påtalade miss- förhållandet, att domartjänsterna i hovrätten i stor omfattning uppehållas av unga tillförordnade vikarier, och de hålla liksom processkommissionen före, att det blir en bjudande nödvändighet, att på ett effektivt sätt råda bot på detta missförhållande, och de framhålla tillika, att detta blir så mycket angelägnare som det domföra antalet ledamöter bleve minskat i förhållande till vad nu gällde. De komma emellertid till det egendomliga resultat, att problemet är helt fristående från processreformen och en eventuell omläggning av hovrätts- organisationen. Med hänsyn till de sakkunniges ståndpunkt till frågan om befordringsväsendet och hovrättens stora uppgift såsom utbildningsanstalt för jurister kan man finna denna uppfattning förklarlig. Men rättsskipningens krav blir icke därmed tillgodosett.

KAP. III. Behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen.

Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens för- nämsta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belast- ning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kommissionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagartjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter såsom en av de främsta anledningarna till åklagarväsendets svaghet och att en av de viktigaste upp- gifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare framhåller kommissionen, att det ej vore tänkbart, att med ett åklagarväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusa— toriska brottmålsförfarande, kommissionen förordade. Det krävdes för att den- na ordning skulle kunna verka tillfredsställande en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarkår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnes antal skulle vara några och trettio, i regel en i, vart län. Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har process- kommissionen icke uttalat sig. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punkterna uppfyller kommissionens krav.

För statsåklagarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt, vilka skulle bildas genom sammanförande av de blivan- de domsagorna till ur åklagaresynpunkt lämpliga distrikt, varvid till någon av de större städerna inom distriktet skulle förläggas ett statsåklagarkansli, där minst två statsåklagare skulle vara verksamma. De synas själva hava haft en känsla av, att distrikten bleve väl stora, så att åklagarna komme att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet, men de värja sig mot denna av dem tänkta invändning med att förhållandet bleve enahanda, även om distriktet begränsades till länet. Därmed hava de emellertid ingalunda brutit udden av anmärkningen, utan fastmcra erkänt dess riktighet. För att åklagaren i en ackusatorisk rättegångsordning med en till ett enda rättegångs- tillfälle inskränkt domstolsförhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagaretalan, erfordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sakkännedom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens ut- redning blir mycket svårare än vad är fallet nu, då utredningen styckevis kan få framläggas och luckor i bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren

i i

skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves det helt säkert, att statsåklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sak— kunnige säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom de sak- kunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utrednings- arbetet. Ju större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir del- tagandet i utredningarna.

De sakkunniga hava även framhållit, att landsfogdeinstitutionen icke fått den betydelse för rikets åklagareväsen, som vid dess tillkomst förväntades. Så förhåller det sig helt visst också. Det har gått såsom åtskilliga sakkunniga myndigheter före landsfogdeinstitutionens inrättande förutsade, att landsfog- darna icke förmådde fylla alla de uppgifter, som lagts på deras axlar, och följden har blivit, att de måst skjuta undan sådana göromål, som kunnat överlämnas till andra.

Är det månne inte fara för att statsåklagarna, om de känna sin arbets- börda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utrednings- arbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verksamhet? Om de göra det, blir åklagarverksamheten lidande därpå. Ju mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet och desto mindre intresse få de för sakens utgång. Ju äldre statsåklagaren blir, desto mera motbjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvärliga resor i det stora distriktet.

Det skulle helt visst kunna dragas fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt.

De sakkunniga hava föreslagit, att statsåklagarna skola rekryteras ur hov- rätternas assessorskår. Här som så ofta annars skymtar det fram, att de sak- kunniga anse s. k. hovrättsutbildning besitta en trollmakt, som onödiggör specialutbildning på de skilda områden, varom fråga kan vara. Man tycker eljest, att statsåklagaren skulle hava behov av utbildning och erfarenhet från kriminalpolisens verksamhetsområde för att kunna leda och giva anvisningar för polismännens arbete vid brottmålsutredningarna och att han skulle behöva hava tillägnat sig den skicklige advokatens färdighet i att plädera inför dom— stolen.

Det måste anses ofrånkomligt, att statsåklagarens utbildning lägges så, att han kan förvärva skicklighet beträffande såväl utredningsarbetet som föran- det av talan inför rätta. Åklagaren skall icke betrakta sig såsom varande i domarens ställe, då han går till sitt utredningsarbete, ty domarsynpunkterna

bliva ändå i sinom tid lagda på saken. Domaren skall granska och pröva ett material, som av andra lägges framför honom, medan åklagaren skall uppsamla materialet och ordna det till en beviskedja. Det säger sig själv, att de personliga egenskaper, som krävas för de båda uppgifterna, icke äro desamma. Att båda hava användning för rättsutbildning är självfallet, att den blivande stats- åklagaren även kan hava god nytta av någon erfarenhet från domstolsarbete är också riktigt, men därefter böra domarens och statsåklagarens utbildnings- vägar skiljas åt.

Underåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare och det är den, som kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall också biträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänder- har, och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela undersökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utredning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare handhava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underåklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagarväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras om vilken grannlaga uppgift handhavandet av strafföreläggandena blir. Systemet kan giva upphov till mycket schackrande mellan parten och åklagaren om bötesbeloppet. Det kan också fresta åklagaren till att använda orimligt hårda bötessatser eller mot- satsen, beroende på hans personliga inställning till parten. Det kan ofta ställa sig så för svarandeparten, att det är ekonomiskt fördelaktigare för denne att underkasta sig ett strafföreläggande, fastän åtalet är obefogat, än att försvara sig. Detta blir förhållandet i ännu högre grad, om han allenast finner bötes— satsen för hög.

Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål personer mest få göra bekantskap med vårt rättegångsväsen och att de, som fått göra det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På sina håll har det givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgar och förordningar och skapa vantrevnad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga personliga kvalifikationer.

Emellertid hava de sakkunniga vad angår hela landsbygden samt städer med upp till 12.000 invånare ävensom städer med över 20.000 invånare i vad angår mål, som kunna handläggas vid polisdomstol, icke föreslagit någon ändring till höjande av underåklagarnas kvalifikationer och därmed kan också anses fastslaget, att de icke bliva tillräckligt kvalificerade.

I fråga om belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens

! i l ä

329 krav. Såsom kommissionen framhållit kan det anses naturligt och riktigt, att en sammanknytning av åklagare— och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Under den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagarverksamhet samt exekutor- skapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20.000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distrikts- fiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sin tid blev, vilken låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på gång har det visat sig, att arbete, som överlämnas åt underordnade, lätt blir slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas om distriktsfiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet.

De sakkunniga kunna alltså icke ens anses hava gjort försök att lösa frågan om underåklagarnas frigörande från främmande göromål.

Det torde vara tvivel underkastat huruvida den utav de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagarväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande.

KAP. IV. Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagare- organisationen.

Med de allmänna synpunkter, som i det föregående lagts på frågan om domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan samt på frågan om behovet av arbetskrafter vid underrätterna, lönar det sig helt naturligt föga att närmare ingå på de sakkunniges framställningar i detta kapitel.

De sakkunnige tala med full rätt om den goda tradition inom svenskt rättsliv, som burits upp av vår häradshövdingkår, om den patriarkaliska ställning, sem häradshövdingen intagit gentemot ortsbefolkningen, om det kul- turarv inom vårt rättsliv, som genom rättegångsreformen icke får förspillas och om vådan av att genom en kortsynt lönepolitik äventyra den goda rekryte— ringen av domarkåren, samt hoppas att det måtte bliva från dessa synpunkter som, bland annat, deras förslag om lagmännens löneställning måtte ses och bedömas.

Tyvärr stå emellertid de av de sakkunnige i denna del framställda förslagen icke i överensstämmelse med dessa allmänna uttalanden. De sakkunnige taga till en början ej någon hänsyn till att de vittgående krav, som i avseende å såväl ledningen av den koncentrerade muntliga förhandlingen som själva domen av dem ställas på en domstolsordförande i en underrätt i vårt land näppeligen, såsom i avgivna yttranden framhållits, kunna fyllas eller att domaren, om han skulle kunna tillfredsställande fullgöra sina åligganden i en process av den nya typen, borde vara utrustad med en andlig receptivitet, som snart sagt saknade alla gränser, då prestationen uppenbarligen överstege mänsklig förmåga. De sakkunnige förbise vidare att den av dem förordade lagmanstypen tenderar mot isolering från befolkningen, minskar domarens personliga kontakt med den- samma i mån som domsagorna vidgas och lagmannens befattning med inskriv— nings- och andra ärenden upphör. Att nämndens betydelse minskas, att dom— stolarne bliva svårtillgängligare, att häradsrätterna förlora sin nuvarande karaktär och att det omskrivna kulturarvet inom vårt rättsliv utbytes med ut- ländskt, för vårt land och folk främmande importgods, varmed allmänheten svårligen kommer att låta förlika sig, allt detta lämnas helt å sido av de sak— kunnige, som eljes ej dragit sig för att i olika delar och till det sämre omstöpa processkommissionens förslag. Beträffande härefter de sakkunniges lönepolitik kan man ej annat än beteckna densamma som i högsta grad kortsynt.

De sakkunnigas förslag vilar vad underdomstolarna angår på den förutsätt- ningen att, med undantag för lagmännen, för domartjänsternas bestridande skola utnyttjas yngre domare, som endast övergångsvis innehava sina befatt- ningar, och de sakkunniga framhålla, att de ansett det vara ett önskemål att icke behöva offra stora belopp på onödigt höga löneutgifter i de lägre och mellan- graderna utan i stället ”koncentrera lönestaten uppåt.”

Det gäller tydligen för de sakkunnige att, liksom på övriga områden av processreformen, köpa allting så billigt som möjligt för att därigenom säkra genomförandet av en eljes synnerligen kostsam rättegångsreform. Lagmannens lön föreslås därför till det alltför låga beloppet av kr. 13.020: —, vilken löneställning av de sakkunnige betecknas såsom till den grad förmånlig att den är bunden vid den förutsättningen att alla övriga juridiska befattnings- havare, som hava att vid lagmansrätterna och delvis vid hovrätterna syssla med den dömande verksamheten, göras till extra ordinarie befattningshavare, stän- digt och på rörlig fot uppehållande sig på övergångstjänster ; eljes inträffade det synnerligen beklagansvärda att de sakkunniges finansiella kalkyler bleve helt rubbade. Till den för lagmännen sålunda föreslagna lönen skulle i de minsta domsagorna icke utgå något lönetillägg, i ett fåtal domsagor, de allra största och mest krävande, skulle lönetillägget maximeras till högst kr. 8.000:— och i

övriga domsagor skulle mindre lönetillägg med skiftande belopp utgå allt efter storlek och folkmängd. Det beräknade sammanlagda lönetillägget uppgår till 250.000 kronor eller för 106 lagmän i medeltal 2.358 kronor.

När man jämför denna löneställning med medelinkomsten för häradshöv-

dingar och nuvarande ordförande särskilt i våra medelstora och större stads- domstolar finner man vilken kraftig beskärning de sakkunnige funnit lämpligt göra av nu utgående löneförmåner. Sålunda belöpte sig under åren 1923—1926 medelinkomsten för häradshövdingarne i 9 domsagor till vida över 21.000 kronor, i 108 domsagor växlade lönebeloppen från 12.000 till 21.000 kronor och i endast 7 domsagor från 10.000 till 12.000 kronor. Beträffande de avlöningsförmåner, som för närvarande utgå till borgmästarne i våra städer, nämna de sakkunnige i detta sammanhang allenast två städer, Stockholm och Hälsingborg. Det torde emellertid vara känt att städerna i allmänhet väl tillgodosett sin domarekår, vadan ett genomförande av de sakkunniges löneplan beträffande lagmännen även i de rena stadsjurisdiktionsområdena kommer att förete en kraftig beskär- ning av nu utgående löneförmåner. ? Vad rådmansbefattningarne beträffar skola dessa, som redan nämnts, inne- havas av på rörlig fot varande yngre domare på extra ordinarie stat, hovrätts- fiskaler och assessorer, vilkas synnerligen låga löner, kr. 3.900:— för hovrätts- fiskaler och kr. 8.100:—— för assessorer, enligt betänkandet, betingas av att däri- genom en förmånligare löneställning än som eljes vore tänkbar, ”kunde inrym- mas åt slutposterna i den högre domarekarriären”. Det kan emellertid icke vara rimligt att med hänsyn till lagmännen pressa ned lönerna för övriga bc- fattningshavare under vad med hänsyn till arten av deras arbetsuppgifter ! skäligen bör dem tillkomma; och om, som föreningen förutsätter, de kollegiala underrätterna komma att bestå, i vart fall uti de rena stadsjurisdiktionskretsar- na, måste löneplanen för befattningshavarna bliva en helt annan. Därest staten anser sig böra tvångsvis övertaga städernas rättsskipning, kunna statsfinansiella skäl icke rimligen åberopas till stöd för genomförandet av en organisation i lönehänseende, som med avseende å såväl rättssäkerhet, domarekårens själv- ständighet och oberoende som i andra hänseenden är vida underlägsen den städerna själva funnit sig böra bekosta. Huru löneplanen emellertid skall te sig lönar sig ej att i detta sammanhang inlåta sig på.

KAP. VI.

Domstolslokaler m. m.

Åstadkommandet av nödiga lokaler för underdomstolarne har hittills ålegat vederbörande stad, då det gällt rådhusrätt och vederbörande härad, då det gällt

332 häradsrätt, det förra av helt naturliga skäl, det senare med utgångspunkt från stadgandet i 26 kap. 4 & Byggningabalken . Redan nya lagberedningen förordade emellertid att berörda skyldighet skulle övertagas av staten. Som skäl härför anfördes att den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningar, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. Där- igenom vunnes en rättvis fördelning av kostnadsfrågan på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar, ett. skäl som föga förlorat i styrka, därför att tingshus- byggnadsskyldigheten numera utgöres efter samma grunder som kommunalskatt och icke, som då det framfördes, efter gårdatalet.

Vidare skulle ökad möjlighet beredas för vinnande av en lämplig domsago- och tingslagsindelning, enär därmed skulle bortfalla det motstånd, som från de byggnadsskyldige stundom rests mot tingslagsregleringar, ett skäl, som gör sig desto starkare gällande inför den nu ifrågasatta processreformen, som denna i verkligheten helt kommer att icke blott sönderslå den gamla domsago- och tingslagsindelningen utan även den befintliga uppdelningen i särskilda lant- och stadsjurisdiktionskretsar. Ett bibehållande av tingslagens byggnadsskyldighet medför följaktligen behov av upprättandet av helt nya tingshusbyggnadskom- muner för ett ändamål, som till sin natur på intet sätt är kommunalt, och till sin omfattning alldeles för litet för att motivera icke blott en särskild kommunal organisation utan ock ett särskilt kostsamt uppbördsdebiterings- och redovis- ningsförfarande. Slutligen skulle, vad av Nya lagberedningen jämväl framhölls, utsikt beredas för en ändamålsenligare och planmässigare inredning av tings- husen, när dessa byggdes av staten än som med skäl kunde förväntas, när bygg- naderna uppfördes av tingslagen. Det borde väl nämligen kunna förutsättas att menigheternas beskattningsrätt icke skulle frånhändas dem, så att de blott skulle hava att bestrida kostnaderna för dem av administrativa myndigheter ålagd skyldighet att uppföra byggnader av viss omfattning och enligt på förhand fastställda ritningar.

De sakkunnige förmena emellertid att starka betänkligheter möta mot en dylik lösning av lokalfrågan och anföra som skäl härför bl. a.: en överflyttning på statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten lärer nämligen ej gärna vara tänkbar utan uppgörelse i de särskilda fallen mellan staten och de särskilda tingshusbyggnadsskyldiga, ävensom de städer, vilkas rådhus skulle tagas i an- språk för rättsskipningsändamål, uppgörelser, som säkerligen mången gång skulle bliva av synnerligen invecklad beskaffenhet. Vidare torde det vara ofrån- komligt att det framtida underhållet av domstolslokalerna bleve avsevärt dyrare, om administrationen förlades till ett centralt organ _— väl närmast byggnads- styrelsen -— än om de behövliga åtgärderna ombesörjdes ute i orterna av per-

-- ...",—_..."u...

| i !

333 soner, som voro förtrogna med de lokala förhållandena. En överflyttning till en statsmyndighet av en så omfattande förvaltningsuppgift, som den ifrågavarande, skulle framkalla krav på anställande av nya arbetskrafter, varmed skulle följa ytterligare stegring av statsverkets kostnader för ändamålet. De sakkunnige anse sig därför icke kunna förorda statsverkets övertagande av uppgiften att bygga och underhålla lokaler åt underdomstolarna utan anse att tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldig- heten. De föreslå därför inrättandet av en speciell tingshusbyggnadskommun, bestående av i tingslaget ingående kommuner, vilka skulle hava att utse leda- möter i en tingshusstyrelse med beslutande rätt, varjämte skulle finnas en tings- husnämnd, syssloman eller annan befattningshavare för verkställighet av styrel- sens beslut; vidare skulle bestämmelser lämnas angående grunder för och be- gränsning av de olika kommunernas skyldighet att tillhandahålla medel samt angående kommunens andel i tingslagets tillgångar m. m. Härutöver föreslå de sakkunnige nya åligganden för tingshuskommunen. Sålunda skall det enligt betänkandet åligga tingshusbyggnadskommunen att tillhandahålla domaren fri kanslilokal jämte nödiga inventarier, bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning samt rikstelefon; tingslaget skall vidare som ny skyldig- het jämväl åläggas att bekosta skrivmaterialierna, enär det, enligt de sak— kunniges åsikt, skulle bereda stora svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna statens övertagande av dessa kostnaders bestridande, inbindning av fastig- hetsböcker och protokollsband, diarier och övriga jämförliga, av statsverket ej tillhandahållna böcker.

Då en domsaga kan bestå av flere tingslag med kanslilokal i ett av tings- lagen blir det därför nödvändigt att fördela kostnaden för kanslilokalen mellan de olika tingslagen. Då vidare den föreslagna domkretsindelningen, såsom be- kant, icke sammanfaller med den nuvarande, enär dels städerna, frånräknat sju, som äro avsedda att bilda egna domsagor, förenats med kringliggande landsbygd till en domsaga, därvid staden i vissa fall bildar eget tingslag, men i flertalet fall ingår med landsbygden i ett gemensamt tingslag, dels domkretsarne i allmänhet omreglerats så att de bliva avsevärt större än de nuvarande, bliva ekonomiska uppgörelser nödvändiga såväl emellan de nu tingshusbyggnadsskyldige inbördes som emellan dessa och städerna.

Att det icke rör sig om obetydliga belopp framgår därav, att uppförandet av nya tingshus ifrågasättes för icke mindre än 20 domsagor av 86. Därtill komma betydande om- och tillbyggnader samt ändringar av förutvarande tingshus, förhyrande av nya tingslokaler samt inlösande i åtskilliga fall de olika domsagorna emellan av varandras tingslokaler.

Det är sålunda både lösningen av invecklade frågor och efter allt att döma avsevärda nya tungor, som av de sakkunniga vältras över på tingshusbyggnads- kommunen, vars uppgift ju endast blir tillgodoseendet av ett ändamål, som i grunden uteslutande är ett statsändamål. Är rättsskipningen en statsuppgift och anser staten sig av sådan anledning böra avlöna därvid anställda befatt- ningshavare tala enahanda skäl för att kostnaderna för byggande och underhåll av för ändamålet nödiga lokaler bestridas av staten, även om dessa kostnader ställa sig högre för staten än för vederbörande kommun eller menighet, ett förhållande, som de sakkunnige emellertid icke styrkt. Av samma anledning bör det ankomma å staten att för en myndighet, som är avsedd att bliva helt och hållet statlig, övertaga samtliga övriga här Ovan anmärkte. kostnader. Tings- husbyggnadsskyldigheten är ett onus av med indelningsverket, de särskilda prästlöneregleringarne o. s. v. mycket närbesläktat slag samt bör, liksom dessa, ställas på avskrivning. Såsom framgår av uppgifter i pressen hava ock från vederbörande tingshusbyggnadsskyldige i olika delar av landet starka protester höjts mot betänkandet såväl i vad det avser att förstora domsagorna med alla därav för allmänheten medföljande olägenheter och nackdelar som i vad där- igenom rena statsutgifter skulle komma att bestridas av kommuner och me- nigheter.

KAP. VII.

Ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen.

Processkommissionen framhåller beträffande städernas ersättningsplikt till statsverket i förevarande avseende att av det förhållande att grunden för städer- nas särskilda jurisdiktion numera bortfallit måste följa, att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra; rättsskipningens ordnande och bekostande såväl för stad som för landet vore, enligt kommissionens mening, en statens uppgift ; emellertid syntes det kommissionen längre fram i betänkandet att statens övertagande av rätts- skipningen ej borde ske utan att städerna i större eller mindre grad gottgjorde staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådroge sig till städernas förmån.

De sakkunnige, som uppenbarligen finna en viss, i övrigt ej ovanlig mot- sättning, vara rådande mellan kommissionens olika slutledningar, ansluta sig emellertid till kommissionens sist uttalade åsikt; de säga sig väl icke hava funnit någon teoretisk princip, som kunde bliva avgörande för ståndpunktstagandet,

. x.. Jm:

| i ; l l i

men de utgå från det faktiska förhållandet att städerna för närvarande själva bära kostnaden för rättsskipningen och förenkla därefter frågeställningen till att allenast gälla, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt att staten i sam- band med övertagande av rättsskipningsbördan kräver ett vederlag från städer- nas sida.

Svaret på frågan blir jakande, men de skäl, som de sakkunnige framhålla till stöd för sin lämplighetsståndpunkt, äro ingalunda övertygande. De sak- kunnige förmena till en början att det för städernas del ur rättsvårdens syn- punkt måste anses som en fördel att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. Detta är ingalunda riktigt. Städerna hava ej framfört några önskemål i detta hänseende, utan hava vid olika tillfällen, när fråga därom varit på tal, ställt sig fullkomligt avvisande och hava ej gjort gällande att några olägenheter varit förenade med den kommunala rättsskipningen eller med deras rätt att utse sina domare; städernas kollegiala domstolstyp är ostridigt vida överlägsen den domstolsform, som kommissionen och de sakkunnige erbjuda. Städernas domstolar hava jämväl skapats på grund- val av gällande lagbestämmelser och organisationsplanerna äro godkända av Kungl. Maj:t. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Tages förmånen bort kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktel- serna ens delvis stå kvar. Det är ej heller med rättvisa och billighet överens- stämmande att städerna fortfarande skola bekosta anordningar, för vilka på landsbygden och i magistratlösa städer utgifterna bekostas av statsverket. Be- sluta statsmakterna att rättsskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på lands- bygden och i nuvarande magistratslösa städer, ensam sörja för utgifterna. Något verkligt skäl att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behöft bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunnige anförts; och lika- ledes lärer det åligga statsmakteerna att helt övertaga städernas förpliktelser mot sina nuvarande domare.

Huvudskälet för de sakkunniges ståndpunkt i frågan torde emellertid hava varit den, att utan ersättning från städerna ginge det ej att få processreformen genomförd, ”statsfinansiella hänsyn göra det ej välbetänkt” att i ett slag belasta statens budget med kostnaderna för den kommunala jurisdiktionens avlösande. Enligt de sakkunniges förslag få städerna därför med växlande belopp betala en approximativt och preliminärt till 3.640.500 kronor beräknad sammanlagd övergångsersättning, avsedd att nedskrivas med 1/20 för varje år, vadan från och med det 21 året efter rättegångsreformens ikraftträdande något bidrag icke längre skulle till staten utgivas. Lämpligaste sättet att ordna frågan om veder- lagets belopp och sättet för dess utgörande förmena de sakkunnige vara att utan att kräva medgivande från städernas sida begagna lagstiftningsvägen.

Övergångsersättningens begynnelsebelopp beräknas för varje stad till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, in- clusive utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande, men icke utgifter för inventarier, städning, renhållning, uppvärmning, skrivmaterielier m. ni., som enligt förslaget för framtiden skola av domkretsarne gäldas. Från det sålunda beräknade kostnadsbeloppet avdrages beloppet av eventuellt till stadskassan indragna sportler och källarfrihetsmedel, varefter från det sålunda uppkomna nettobeloppet avdragits 25 % motsvarande, enligt sakkunniges mening, den del av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnad, som anses belöpa på respek- tive magistraters kommunala arbetsuppgifter. I detta avseende må det vara till- låtet åberopa följande uttalande, avgivet av en av Svenska Stadsförbundet tillsatt satt beredning, så lydande: ”De sakkunniges ovannämnda medeltalsberäkningar grunda sig å ett antal primäruppgifter från befattningshavarna, däri dessa en- ligt anmodan avgivit svar å frågeformulär, hur stor del, uttryckt i procent, av befattningshavarnas arbetstid i tjänsten kunde approximativt räknat anses be- löpa på resp. rättegångsgöromålen, överexekutorsgöromålen och ”kommunala arbetsuppgifter”. Till en början må nu erinras, att värdet av en dylik procen- tuell uppskattning, vilken enligt sakens natur måst avgivas så att säga på känn, måste bliva ganska problematiskt. Vid beräkningen av arbetstiden för ”kommu- nala arbetsuppgifter”, som endast avsett sådana i tjänsten, har vidare hänsyn tagits endast till den arbetsbörda, som förorsakas av de rena magistratgöromå- len; men härtill kommer, som bekant, ofta en avsevärd arbetsbörda inom det kommunala arbetsfältet, vilken ledamöterna i rådhusrätt och magistrat måste åtaga sig, antingen i följd av lagstadganden eller på grund av de allmänna för- pliktelser, som anses följa av tjänsteställningen. Vidare måste rimligtvis beaktas även det förhållandet, att rådhusrätts- och magistratsledamöterna ofta tagas i anspråk även för avlönade, såsom bisysslor innehavda sekreterare- och dylika uppdrag inom den kommunala förvaltningen, samt att städernas kostnader för dessa förvaltningsuppgifter mångenstädes kunnat förbilligas genom tillgången på dessa arbetskrafter. Eftersom förhållandena i nu berörda hänseenden äro vitt skilda inom de särskilda stadssamhällena, torde det innebära uppenbar orätt- visa, att, som de sakkunniga föreslagit, vid *'övergångsersättningens”* bestäm- mande skära alla städerna över en kam. Därest något vederlag överhuvudtaget skall utgå, torde sådant icke kunna åläggas städerna annat än efter förhand- lingar och överenskommelser med var särskild stad. Då enligt vad ovan angivits de sakkunniga till grund för *'övergångsersättningens*' beräknande lägga bl. a. den arbetstid, som de nuvarande befattningshavarna använda för magistrats- göromålen, må emellertid vidare erinras, att denna grundval synes vara god- tycklig och felkonstruerad. För bestämmandet av den eventuella lättnad i stä—

_ hum." "a_i—___mu ...

dernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma i följd av att staten över- tager jurisdiktionen, spelar det alls ingen roll, hur arbetsbördan fördelar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Fråge- ställningen synes i detta fall böra bliva en annan, nämligen den: Vilka årliga kostnader får resp. stad vidkännas för magistratsgöromålens behöriga hand- havande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka mer- kostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkomma i samband därmed? Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utmärker alltså den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som even- tuellt skulle kunna tänkas konstituera ett —— visserligen av andra grunder obefogat ersättningsanspråk från statens sida.

De kalkyler i detta hänseende, som framdeles må kunna göras, bliva givet- vis beroende av bl. a. den framtida organisationen av magistrats- och kom- munalförvaltningen vid genomförandet av rättegångsreformen. Otänkbart torde vara, att den av de sakkunniga framlagda, såsom bilaga till betänkandet fogade promemorian kan läggas till grund för en dylik organisation. Av betänkandet synes för övrigt framgå (sid. 316—318), att promemorians huvudsyfte inga- lunda varit att söka konstruera en lämplig organisation, utan fasthellre att söka ådagalägga, att det icke vore ett statsintresse att magistratens nuvarande arbetsuppgifter handhades av ett organ till sammansättning och karaktär lik- artat med den nuvarande magistraten, varav följde, att staten kunde, åtminstone delvis, undandraga sig ekonomiska förpliktelser för magistratsförvaltningen. Som bekant har inom socialdepartementet nyligen tillkallats särskilda sakkun- niga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistratsförvaltningens or- ganisation vid rättegångsreformens genomförande.

Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtycklig- heten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t. ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis betydan- de utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest behöva läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock skulle bliva betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska upp- offringar, som gjorts endast i akt och mening att bevara den egna juris- diktionen. ' *

Enär enligt de sakkunniges förslag statsverket skall övertaga jämväl kost- naden för stadsfiskal och i städer under cirka 20.000 invånare därjämte för stadsfogde hava vederbörande stads utgifter för avlöning av dessa befattnings- havare helt inräknats i övergångsersättningens belopp.

23 —291]85

Ytterligare föreslå de sakkunnige att statsverket övertager förpliktelsen att bestrida de genom domstolsväsendets förstatligande uppkommande övergångs- kostnaderna, vilket övertagande ordnas sålunda att befattningshavarna för att bibehållas vid skyldigheten att ”bestrida de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten eller som framdeles kunna bliva ålagda en kommunal magistrat” ett påstående, vartill vi återkomma i ett följande kapitel —— få kvarstå i vederbörande kommuns tjänst och överföras på en stadens övergångsstat, samt att staten, med iakttagande av ovan angivna beräkning av övergångsersätt- ningens belopp, till vederbörande stad utbetalar ersättning med 75 % av den utbetalda övergångsavlöningen.

Emellertid är, enligt de sakkunniges mening, mellanvarandet mellan staten och städerna icke härmed definitivt reglerat; i samband med att städerna be- frias från skyldigheten att bekosta domstolsväsendet, undersöka de sakkunnige i vilken omfattning de särskilda förmåner och rättigheter, som av ålder till- kommit vissa städer, böra upphöra. Närmast kommer då härvid i fråga den s. k. tolagsersättningen. Efter en synnerligen kortfattad och uppenbarligen alltför ofullständig redogörelse för det avsedda ändamålet med den särskilda avgift som under namn av tolag eller recognition under loppet av 1600-talets två sista årtionden blev återinförd i en del städer anse de sakkunnige sig —— sä— kerligen med orätt kunna fastslå att denna avgift i allmänhet var avsedd att anslås till magistratens underhåll. Genom kungligt brev av den 21 september 1715 utsträcktes denna rätt att uppbära tolag även till övriga stapelstäder; i detta brev och i den uppräkning av tolagsförpliktelserna, som däri förekom, finnes till de sakkunniges förvåning intet omnämnande av städernas skyldighet att avlöna magistraten. De sakkunniges förslag att bortförklara detta förhållan— de verkar föga övertygande i den av de sakkunnige avsedda riktningen; fastmer lär det nog förhålla sig så att tolagen och därmed även den i författningen av den 18 december 1857 bestämda tolagsersät-tningen varit avsedd att utgå allenast till vissa kommuner i deras egenskap av stapelstäder för att i första hand användas såsom bidrag till byggande och underhåll av pack- och tullhusbygg- nader, övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter, kost- naderna för den en del städer åliggande ständiga inkvarteringen, Stockholms utgifter för över- och underståthållare, de undantagsvis i vissa städer utgående avlöningar eller hyresersättningar åt elementarlärare, vilka icke voro rektorer samt slutligen också avlönandet av den personal, som i städerna erfordrades för rättsskipningen och kronouppbörden (se 1883 års skatteregleringskommittés utlåtande).

Är denna åsikt riktig bör följaktligen, på sätt styrelsen för svenska stads- förbundet i ett på sin tid avgivet yttrande anfört, tolagsersättningen hän-

t». .u. x_m. *

u...... 1.4.

föras till sådana städernas inkomster, som tilldelats dem för vissa särskilda ändamål, och därför ej medtagas i en allmän avveckling utan göras till föremål för nedskrivning endast i den mån staten själv övertager ombesörjandet av motsvarande förvaltningsuppgifter eller eljes bekostar desamma. Styrelsen ansåg vidare att ändring i inskränkande riktning ej borde vidtagas mot tolags- ersättningen, därest icke staten på annat sätt beredde motsvarande lättnad i speciellt de förpliktelser som voro lagda å stapelstäderna ej blott i deras egen- skaper av tullplatser utan även av centra för landets utrikeshandel och sjöfart.

Att lösa frågan enligt dessa riktlinier äro de sakkunnige emellertid ej hågade. Dels ha de som ofta i betänkandet att falla tillbaka på för utredningen lämnade direktiv, enligt vilka förevarande spörsmål skulle komma under be- dömande enbart i den mån processreformen därtill omedelbart föranledde, dels finna de räkneoperationerna allt för besvärliga; att uttömmande fixera samtliga tolagsförpliktelser ligger ”utanför den av chefen för justitie- departementet för utredningen angivna ramen”. Med hänsyn till å andra sidan för utredningen av samma myndighet lämnade direktiv framlägga de sakkunnige en plan för ”partiell reglering av tolagsfrågan”, enligt vilken, godtyckligt och utan några som helst motiv, från förut omnämnda övergångsersättnings begynnelsebelopp (med avdrag av kostnaden för stads- fogde och stadsfiskal) avdrages för respektive stad i regel en tredjedel av tolags— ersättningens genomsnittsbelopp för åren 1922—1926, så att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet kvarstår obeskuret för stadens del. I runt tal 1.800.000 kronor skulle härigenom fråndragas städerna och tillföras statskassan och detta även sedan staden blivit fri från skyldighet att utge övergångsersättning till staten. De sakkunniges åsikt att detta förslag till avveckling, varigenom tolags- indragningen belöper sig till i runt tal 1.800.000 kronor, under det de tolags- berättigade städernas nuvarande kostnader för rättsskipnings— och överexeku— torsgöromål i runt tal uppgå till 2.300.000 kronor, innefattar en för städernas del ur finansiell synpunkt lycklig lösning, saknar likaledes annan motivering än att enligt de sakkunniges mening det för städerna skulle ställt sig sämre om det föreslagits att för varje stad draga in lika mycket av tolagsersättningen, som rättsskipningen årligen kostade stadskassan. En kalkyl, huru en fullständig tolagsavveekling skulle verka i jämförelse med de sakkunniges partiella av- veckling, lärer, med stöd av vad ovan anförts, för närvarande ingen kunna framlägga.

KAP. VIII.

Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande.

Till en början behandla de sakkunnige de statsanställde befattningshavar— nes eller häradshövdingarnes inträde i den nya organisationen; de erinra om den i administrativ väg utfärdade kungörelsen av den 20 juni 1919 om skyl- dighet för efter denna dag utnämnd häradshövding att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna med bibehållna avlöningsförmåner övergå till annan tjänst vid sådan domstol; de finna det otvivelaktigt att sportlerna icke ingå i de häradshövdingarne i denna deras egenskap tillförsäk- rade avlöningsförmåner, men föreslå av billighetsskäl visst intill ett belopp av 5.400 kronor maximerat tillägg att emellertid avskrivas under en nioårs- period med en niondel vart år i enlighet med vad som föreskrivits vid genom- förande av den nya löneregleringen för vissa befattningshavare vid läns- styrelserna.

Det må vara riktigt, att domstolssportlerna ursprungligen voro i huvudsak avsedda till bestridande av domsagornas förvaltningskostnader och avlönande av erforderliga biträden. Denna grundsats har dock icke i fortsättningen uppe- hållits. Domarnas kontanta avlöning har icke reglerats efter hand som penning- värdet sjunkit, utan man har låtit den stegrade sportelinkomsten kompensera _ jämväl det minskade penningvärdet. Ännu tydligare har man erkänt sportel- ; inkomstens egenskap av lön den gång, då statsmakterna beslöto att övertaga avlönandet av de biträden med juridisk utbildning, häradshövdingarna hade behov av. Från det förhållandet att det är statsmakterna som bestämma sportel- satserna, och således även kunna besluta upphö.ande av sportlerna, kan ur | logisk synpunkt icke dragas någon slutsats, som leder till att sportlerna icke äro att anse som tillförsäkrad lön.

Statsmakterna hava ock vid olika tillfällen uttalat en annan åsikt än de sak- kunniga. När bl. a. den från och med år 1910 gällande nya avlöningsstaten för hovrätterna fastställdes, förklarades i densamma att förutvarande befattnings— havare, som ej ingingo på den nya staten och ej voro därtill skyldige, skulle bibe- hållas vid dem tillkommande avlöningsförmåner. Då i samband med denna löne- reglering vissa sportler indrogos beslöt riksdagen, på förslag av Kungl. Maj:t, att bl. a. aktuarien L., som ej övergick å den nya lönestaten, skulle erhålla ersättning för de sportler, som i sammanhang med löneregleringen frångingo honom. På grund av senare ändrad lagstiftning, bortföll från aktuariebefattningcn ytter- ligare ett visst sportelbelopp belöpande sig till mellan 2 a 3.000 kronor och då förfors år 1916 på samma sätt som förra gången; riksdagen tillerkände, på för— 1

341 slag av Kungl. Maj:t, aktuarien L. gottgörelse för den minskning i med tjänsten förenade inkomster, som tillskyndades honom genom införandet av den nya lagen om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän, årligen från och med år 1917 så länge han kvarstode i sin befattning som aktuarie av statsmedel ett belopp, beräknat efter femårigt medeltal. Under den diskussion, som i ärendet förekom i kamrarne, framhölls av deras mest framstående jurister att i fallet förelåge verkliga rättsskäl; en tjänsteman, som hade avlöning i lön och sportler och i sin fullmakt vore tillförsäkrad att åtnjuta lön och övriga tjänsten åtföljande förmåner borde, om sportlerna toges bort, få ersättning; han ägde juridisk rätt till detta och i en rättegång skulle han sannolikt avgå med segern ; det hade be- tydelse icke blott i det föreliggande fallet, att hans rätt ej kränktes; det vore en viktig grundsats att en ämbetsman icke kunde berövas någon del av den lön, var- till han fått rätt; detta vore ett moment i en ännu större fråga, nämligen den rörande ämbetsmäns oavsättlighet; skulle man tumma på den lön, som blivit en ämbetsman tillerkänd, skulle det bliva ett sätt att. rubba hans oavsättlighet; vilken betydelse lagen tillerkände denna ställning, särskilt vad domarne anginge, visste de män, som kände regeringsformen.

Beträffande de kommunalt anställda befattningshavarna vid städernas rådhusrätter åberopas av de sakkunnige till en början den, likaledes i admini- strativ väg, utfärdade kungörelsen den 31 december 1920, vars innehåll emeller- tid av de sakkunnige refereras så ofullständigt, att en komplettering här bör vara lämplig. Genom kungörelsen i fråga har förordnats, att ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat, som efteråt utnämnes eller över- går på ny lönestat, skall vara skyldig att i samband med en allmän om- organisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämnställd eller högre admini- strativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat; dock att tjänsteinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäk- rade avlöningsförmåner samt att vid förflyttning till annan ort ersättning för flyttningskostnaderna skall utgå. Liknande bestämmelser ha redan tidigare eller för tiden efter den 8 juni 1917 intagits i av Kungl. Maj:t fastställda lönestater.

De sakkunnige upptaga till en början till behandling frågan huru förfaras skall därest avlöningen till de befattningshavare, som inträda i de framtida lagmansrätterna, uppgår till lägre belopp än den behållna löneinkomsten inklu— sive nettosportler å den förutvarande tjänsten, därvid de först uppehålla sig vid spörsmålet om ifrågavarande tjänstemans rätt till indragna sportler. Att staten i dylikt fall skulle bli ersättningsskyldig gentemot befattningshavaren anse de ute-

slutet. Beträffande vederbörande stads ersättningsskyldighet åberopa de sak- kunnige ett uttalande av lagutskottet vid 1918 års riksdag av innehåll att där på grund av ändrad lagstiftning sportelinkomst upphör eller minskas för ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt, det synes böra åligga vederbörande stad att genom jämkning i "de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga. Än vidare citera de sakkunnige professor Herlitz, som i sin utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen uttalat sin anslutning till ett yttrande av Göta hovrätt i fråga om Kungsbackas förläggning under landsrätt 1876, däri hovrätten förklarade att rådhusrättens ordförande och ledamot ”icke torde vara pliktiga att frånträda sina tjänster med mindre de erhålla ersättning för icke blott de dem tillförsäkrade löner utan även övriga med tjänsten förenade inkomster”, en ståndpunkt, som, enligt de sakkunniges åsikt, om den är riktig, bör gälla i det fall att tjänstemannen väl inträder i den nya organisa- tionen, men utan att nå en avlöning lika hög som den han förr innehaft. Även generaldirektören Nothin synes i sin förut omnämnda undersökning, enligt vad de sakkunnige vitsorda, närmast förutsätta att städerna skulle vara pliktiga att utge lönefyllnad till de nuvarande befattningshavarna för mistade sportler. Själva finna de sakkunnige spörsmålet vara synnerligen vanskligt. Med utgångspunkt beträffande de befattningshavare, som vid den nya domstols- organisationens ikraftträdande icke erhålla placering inom domstolsväsendet, från de synpunkter, som plågat göras gällande i fråga om statliga befattnings- havare i en liknande situation, finna de det ”ligga närmast till hands” att ”rent principiellt” anse befattningshavaren berättigad att av staden i ersätt- ning för löneförmånerna uppbära ett belopp, motsvarande i gällande lönestat tillerkända fasta avlöningsförmåner, således lön, tjänstgöringspenningar, ålders- tillägg och personligt lönetillägg, men däremot icke tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och ersättning för mistade sportler. Emellertid och med hänsyn till den skyldighet, som av ålder ansetts åligga städerna att förse bl. a. tjänstemännen vid vederbörande stads rådhusrätt med skälig lön föreslå de sakkunnige att städerna tillförbindas att, jämte de fasta löneförmånerna, där- utöver i förevarande fall lämna ett fyllnadsbelopp så bestämt att den samman- lagda ersättningen kan anses motsvara skälig lön. Den tekniskt enklaste anordningen för fastställande av detta fyllnadshelopp skulle, enligt de sak- kunniges åsikt, vara att för befattningshavarne å övergångsstat fastställdes vissa normallöner, som skulle utbetalas av vederbörande stad, vilken för det sålunda utbetalta beloppet skulle, efter visst avdrag, äga rätt att utfå ersättning av statsverket. Normallönerna äro avvägda efter städernas storlek, och skola utgå med fixt belopp utan avlöningsförhöjning med hänsyn till tjänsteår. Normal-

...-nq-m :*

' l 1 I | I

lönerna, varå utgå dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade statliga verk gällande grunder, återfinnas å sid. 326 i betänkandet. För de befattningshavare vid en förutvarande rådhusrätt, som övergå till likställd eller högre tjänst i den nya organisationen, anse de sakkunnige böra gälla följande: Då häradshövding- arna, enligt vad ovan nämnts, av de sakkunnige principiellt sett ansetts icke berättigade till sportelersättning bör dylik rätt ej tillerkännas städernas nu ifrågavarande befattningshavare, för vilka de löner, som staten bereder sina be- fattningshavare, måste anses motsvara anspråken att utgöra skälig lön. Staden är därför ej skyldig utge något fyllnadsbelopp, helt eller delvis motsvarande de frångångna sportlerna. Emellertid bör även för dessa stadsdomares del till- lämpas den anordning med personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5.400 kronor, som föreslagits för vissa ihäradshövdingar, att successivt avskrivas med en niondel om året. Kostnaderna skola drabba statsverket. I de städer åter, där löneförhållandena så ordnats att sportlerna indragits till stadskassan, medan staden tillerkänt befattningshavaren en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig behållning å sportlerna, anses befattningshavaren av de sakkunni- ge även för framtiden tillförsäkrad de löneförmåner, som avlöningsstaten utvisar, vadan vare sig han blir placerad på befattning i lagmansrätt eller på övergångs- stat han äger utfå ifrågavarande förmåner. Skulle därvid inträffa att avlöningen å tjänsten i lagmansrätt understiger den fasta avlöningen å hans förutvarande tjänst, hör han av stadsmedel erhålla ett personligt lönetillägg, som utfyller skillnaden, varav staden, där frågan är om övergångstjänst, bör äga att gott- skriva sig 75 % vid avräkningen med statsverket.

Allvarliga anmärkningar kunna framställas mot vad de sakkunnige så— lunda föreslagit. Även om, på sätt de sakkunnige antagit, staten icke kan bli er- sättningsskyldig för indragna sportler till städernas tjänstemän och även om, vad som synes mer än tvivelaktigt, sportlerna icke ingå i de häradshövdingarne ”till- försäkrade löneförmånerna”, föreligger saken på helt annat sätt beträffande domaretjänsterna i stad, beträffande vilka sportelinkomsternas egenskap av löne- förmån är ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingebefattningarne. Såsom bekant har staten genom att bereda magistratens och rådhusrättens befatt- ningshavare sportelinkomst. av sitt arbete i avsevärd grad lindrat den tunga, som av ålder påvilar städerna i form av skyldigheten att avlöna nämnda tjänste- män. Genom särskilda arbetsordningar och lönestater hava förhållandena där- efter ordnats individuellt inom varje stad för sig och efter skilda principer. I några städer erhålla tjänstemännen en kontant lön i ett för allt och sportel- inkomsten redovisas till stadens kassa. I andra fall uppbär varje befattnings- havare de sportler, som äro förenade med de göromål, som blivit honom anför— trodda, under det att de kontanta lönerna verka reglerande och så utmätts att

344 en rättvis löneskala uppkommer. Slutligen inträffar det även att till förekom- mande av de i sistnämnda fall lätt uppkommande ojämnheterna i löneinkomster- na det föreskrivits att en delning av sportelinkomsten skall ske utan hinder av göromålens fördelning. Någon viss bestämd såsom skälig betecknad löneskala har icke tillämpats för rådhusrättens och magistratens ledamöter. Olikheterna inom städerna är också ganska betydande. Från Kungl. Maj:ts sida lärer vid lönestaternas fastställande anmärkning mot för höga löner icke hava förekommit och i många fall hava städerna utmätt lönerna med ganska rund hand i hopp om att därigenom draga till sig dugligt folk. Ett flertal ordinarie hovrättsledamöter och yngre hovrättstjänstemän hava också för att taga ett exempel funnit med sin fördel förenligt att söka anställning inom rådhusrätterna.

Då de sakkunnige nu skola fatta ståndpunkt till hur löneförhållandena skola ordnas för de i följd av processreformen indragna tjänsterna göra de en bestämd skillnad mellan de fall då förhållandena ordnats så att sportlerna, indragits till stadskassan och städerna tillerkänt befattningshavarna en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna och de fall då avlöningen utgår delvis kontant och delvis i form av sportler. I förra fallet hava de sakkunnige icke kunnat undgå att tillämpa Kungl. Kun- görelsen av 1920, däri otvetydigt stadgas att. tjänsteinnehavare, varom här är fråga, icke skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner. De föreslå därför att befatt- ningshavaren i detta fall vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på över- gångsstat bibehållas vid minst samma avlöning som förut. Helt annorlunda bör enligt de sakkunniges förmenande de tjänstemän behandlas, som fått sin lön utmätt dels kontant dels i form av en beräknad sportelinkomst. I detta fall anse de sakkunnige det icke kimna vara tal om, att beräkna befattningshavarnes lönestandard utöver en av de sakkunnige fullkomligt godtyckligt satt gräns. Staten har visserligen icke garanterat städerna någon viss sportelinkomst såsom hjälp till avlöningar och har givetvis rätt att utan städernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Städerna själva hava däremot otvivelaktigt vid sina löneavtal med magistratstjänstemännen beräknat löneförmånerna inclusive sportlerna till visst belopp och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befatt- ningar under förutsättning att de dem sålunda tillförsäkrade löneförmånerna komme att oavkortade utgå. Städernas förpliktelser att upprätthålla sålunda fastslagen lönestandard är fullt klar och någon skillnad kan i detta hänseende icke göras mellan den del av lönen som utgår kontant och den del som erhålles genom sportler. En motsatt tolkning leder till uppenbara orimligheter.

De sakkunnige hava själva ryggat tillbaka från de konsekvenser, vartill deras uppfattning om frågans rättsliga läge skulle föra dem, de anse uppen—

345 barligen det resultat, vartill deras tankegång leder, obilligt och föreslå därför, såsom förut nämnts, vissa lindringar i de sportelavlönade domarnes hårda öde.

Till förmån för de nuvarande tjänstemän vid rådhusrätterna som icke ut- nämnas till befattning i den nya organisationen konstruera de sakkunnige alldeles särskilda regler. Utöver dem tillkommande fasta löneförmåner anses de böra erhålla ett fyllnadsbelopp, som, oberoende av vad deras samman- lagda lön uppgått till, kan anses motsvara ”skälig” lön å den förutvaran- de tjänsten. Då den tekniskt enklaste anordningen för fastställande av detta fyllnadsbelopp anses vara att bestämma vissa normallöner efter städernas storlek, hava de sakkunnige, under beaktande av vissa minimifordringar, som inom justitiedepartementet under de senare åren lära tillämpats vid prövningen av städernas förslag till avlöningsstater, uppgjort en sådan normallöneskala, därvid hänsyn tagits till gällande ortsgruppering, men förhöjning med hänsyn till tjänsteår icke föreslagits. Det tillägges dock att hinder icke bör möta för kommun som så önskar att på egen bekostnad till befattningshavaren anslå högre avlöning än den sålunda som normal ansedda. Det kan icke annat än väcka för— våning att de sakkunnige tilltrott sig att på detta sätt fullständigt godtyckligt och på ett uppenbart mot både rättvisa och billighet stridande sätt föreslå avveckling av dessa så grannlaga förhållanden.

De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i över— ensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd.

Det torde icke vara ur vägen att erinra om, huru statsmakterna handlade vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av de böter, som utdömdes i enlighet med densamma. Den gången beslöto stats- makterna, att såsom ersättning för de förluster, som till följd av nya straff- lagens innehåll, att däri stadgade böter tillfölle Kronan, kunde drabba personer, menigheter eller allmänna inrättningar, finge av inflytande bötes- medel från och med det år strafflagen trädde i verksamhet, tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter medelberäkning för de senaste fem åren dittills uppburit.

Beträffande befattningshavares inträde på övergångsstat bör, enligt de sak- kunniges förmenande, detta för honom vara förenat med tjänstgöringsskyldig- het, varvid det bör åligga honom att handlägga eller deltaga i handläggningen av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, notarius publicusbestyren däri inbegripna, eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala magistrater kunna bliva dem ålagda. Med i 1920 års kungörelse omnämnd ”annan jäm- ställd eller högre administrativ befattning i staden” förmena de sakkunnige

”närmast hava avsetts tjänsten såsom kommunalborgmästare, respektive kom— munalrådman” och framhålla ytterligare att även före nämnda kungörelse ut- nämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av magistrat, är skyldig att på övergångsstat syssla enbart med dylik handläggning av kommunala arbetsuppgifter, vadan ”praktiskt taget samtliga rådhusrättsledamöter, de i Stockholm undantagna, äro skyldiga att stå till förfogande för ifrågavarande arbetsuppgifter ' *.

Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt ifrågasättas. De, som äro innehavare av domartjänster, borde icke kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarbefattningar. Regeringsformens klara föreskrift, att de, som bekläda domarämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas, kan icke upp— hävas genom av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade bestämmelser.

KAP. IX. Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande.

På sätt redan processkommissionen framhållit äro kostnaderna för rätts- skipningen principiellt av två slag, sådana mera konstanta, som avse upprätt- hållandet av, rättsskipningsorganen, och sådana som hänföra sig till varje rättegång. De förra bäras regelmässigt av det allmänna och de senare av parterna. Vad kostnaderna för det allmänna angår sammanfalla dessa varken för närvarande eller enligt processkommissionens och de sakkunniges förslag med statens. För närvarande bäras dessa kostnader ej blott av staten utan även av städerna och tingslagen liksom ock av allmänheten, som genom sportel- systemet bidrager till domarnes avlönande och till förvaltningskostnaderna. Även processkommissionen och de sakkunnige bygga på i viss grad motsvarande uppdelning av kostnaderna på staten, kommunerna och allmänheten.

Till en början söka de sakkunnige vinna en ”överblick över det allmännas — (1. V. s. såväl statens som kommunernas —— kostnader nu och —— sedan processreformen genomförts _— framdeles.” Under rubriken ”Det allmännas kostnader för rättsskipning och åklagarväsen” finna de sålunda att de ”nu- varande kostnaderna” utgöra 11.994.400 kronor, under det ”framtida kost- nader” beräknas till 10.946.300 kronor, vadan, sedan den nya organisationen blivit fullt genomförd, skulle uppstå en besparing för det allmänna på c:a 1.000.000 kronor. Därvid är emellertid att märka, framhålla de sakkunnige,

% | (

att betydande kostnadsökningar för det allmänna, som förut av de sakkunnige berörts, och, kan man även tillägga, _— ieke berörts ej ingå i den förevarande kalkylen.

Dessa kostnader äro såväl engångskostnader som årligen återkommande kostnader. Bland engångskostnaderna hava de sakkunnige sålunda helt lämnat åsido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Enligt de sakkunniges förslag skulle för sex domsagor erfordras nya tingshusbyggnader och för ytter- ligare fjorton domsagor ifrågasättas lika många nya tingshusbyggnader. Även om man för varje tingshusbyggnad, som, enligt förslaget, utöver vad för när- varande är stadgat även skall inrymma fri kanslilokal åt lagmannen, beräknas ett så lågt kostnadsbelopp som mellan 100.000 och 200.000 kronor uppstår en betydande engångsutgift, den må nu komma att betunga de tingshusbyggnads- skyldige eller staten. För ytterligare ett antal nu befintliga tingshus behövas om— eller tillbyggnader vilka ock komma att draga betydande belopp. På åtskil- liga ställen blir det fråga om lösningsplikt av tingslokaler och i samband därmed betungande ekonomiska uppgörelser för de nya domsagobildningarne. I de städer, där rådhuset blir tingslokal, vare sig i stad, som bildar egen lagsaga, eller i stad, som jämte landsbygdskommuner ingår i tingslag, och i vilka städer kommunalförvaltningen hittills gemensamt med rådhusrätt och magistrat brukat domstolslokalerna, lär av naturliga skäl detta hälftenbruk komma att upphöra med därav följande nödvändighet för staden att bygga nya lokaler för sin kommunalförvaltning. De kostnader som härav uppstå drabba uppen- barligen det allmänna. I de städer å andra sidan, vilkas rådhus ej komma att tagas i anspråk för rättsskipningen, lär det flerestädes komma att inträffa att stora utrymmen komma att stå utan användning. Det torde vidare kunna starkt ifrågasättas om icke ny- eller tillbyggnader skola bliva erforderliga i långt flera fall än de sakkunnige beräknat; de synas näm- ligen icke tillräckligt hava beaktat det ökade behov av sessionslokaler, som de större domsagornas starka uppdelningar med skilda sessioner för med sig. Ej heller lokalkostnader för fyra nya hovrätter, för justitiekanslärämbetet, för åklagarväsendetvid hovrätterna — en personal om 68 personer —— och vid högsta domstolen, för 47 statsåklagare med 42 biträden samt för 60 distrikts- och stadsfiskaler hava de sakkunnige upptagit i kostnadskalkylen. Beträffande hov- rätterna är i övrigt att iakttaga att den ifrågasatta nya rättegångsordningen kommer att föra med sig avsevärd tidsutdräkt för behandlingen av flertalet mål. Den därav föranledda ökningen av antalet divisioner kräver motsvarande ökning av sessionssalarnes antal. Att alla dessa lokalkostnader i form av engångskost- nader komma att stiga till betydande belopp lär väl icke av någon betvivlas. Vidkommande årligen återkommande, i kostnadskalkylen icke medtagna

kostnadsökningar för det allmänna, föranledda av den ifrågasatta processrefor- men, märkas kostnaderna för uppvärmning, belysning och städning av dom- stolslokalerna samt för vaktbetjäning, kostnaden för skrivmaterialier, av de sakkunnige beräknade till 160,000 kronor för hela riket, ävensom expenskostna- derna för de nya hovrätterna och för de 47 nya statsåklagarekanslierna. I tings- husbyggnadsskyldigheten skall enligt förslaget hädanefter ingå, utom, som ovan nämnts, hållande av kanslilokal åt domaren, jämväl anskaffande till densamma av inventarier, uppvärmning, belysning, städning och rikstelefon eller ock er- sättning för berörda kostnaders bestridande. Nya kostnader för tingslagen bliva även utgifter för inbindning av fastighetsböcker och protokollsband ävensom för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, som ej av statsverket till- handahållas.

De sakkunnige hava vidare på grund av osäkerheten vid deras beräknande lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskost- nader. De vidgå emellertid att för denna kostnadsgrupp är att emotse en fram— tida ökning bl. a. på grund av den förstoring, domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas att denna kostnad icke blir obetydlig eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemct kommer även att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats att såsom vikarier hovrättsfiskaler och assessorer skola utsändes till lagmansrätterna, vilka vikarier på grund av fördyrade levnadskostnader vid kortare förordnanden böra hava rese- och traktamentsersättningar samt vid förordnande på minst ett år flytt- ningsersättning. Jämväl för hovrätternas del komma avsevärda kostnader för dylik ersättning i fråga, nämligen vid sessioner utanför vederbörande hovrätts stationeringsort och även för statsåklagarne tillkomma rese- och traktaments- ersättningar. Att beräkna den kostnadsökning, som uppstår på grund av alla ovan relaterade förhållanden, är naturligtvis ytterst vanskligt, men det torde däremot kunna fastslås, att den blir högst väsentlig.

En betydande utgift för det allmänna tillkommer genom den ersättning, som enligt processkommissionens och de sakkunniges förslag bör utgå till nämndens ledamöter jämväl vid de lagtima tingssammanträdena. De sakkun— niga avfärda emellertid denna betydande utgiftspost med förklaring, att frågan icke står i sådant samband med processreformen att. kostnaderna för den ifrågasatta vidgningen av nämndens ersättningsrätt bör uppfattas som en utgiftsökning i anledning av reformen. Såsom skäl anföres att i anledning av skrivelse av 1928 års riksdag inom justitiedepartementet igångsatts en utred- ning rörande reseersättning av allmänna medel till nämndemän. Det är uppen- bart att antalet sessionsdagar för underrätterna, vid vilka nämnden skall när- vara, kommer att ökas högst avsevärt genom reformen. Genom förstoringen av

349 domsagorna komma resekostnaderna för nämndsledamöterna ock att ökas och på många ställen i vårt land torde nämndemännen få använda särskilda dagar för resorna till och från tingsstället. Jämte reseersättning skall enligt process- kommissionens förslag till nämndemännen utgå dagtraktamente.

Enligt processkommissionens beräkning skulle i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän bliva omkring 45 med ett antal tjänstgöringsdagar för varje nämndeman av högst 15 dagar om året, uppdelade på minst 5 sammanträden. Antalet nämndemän skulle sålunda bliva 4.185 med ett antal tjänstgöringsdagar av 62.775. Processkommissionen har dessutom ifrågasatt, att en suppleant för de fem lekmännen städse skall inkallas att närvara, för den händelse någon av lekmannadomarna blir sjuk under sessionens gång. En sådan åtgärd torde utan tvivel vara välbetänkt, under förutsättning att den av kommissionen föreslagna rättegångsordningen godtages. I sådant fall tillkomma ytterligare 12.555 tjänst- göringsdagar, så att hela antalet tjänstgöringsdagar uppgår till 75.330. Års- kostnaden för dagtraktamenten åt dessa nämndemän och suppleanter blir givet- vis högst betydande. Läggas därtill nämndemännens resekostnader torde man kunna beräkna, att ersättningen till nämndemän i lagmansrätterna skulle komma att belöpa sig till 2 a 3 millioner kronor om året.

Antalet nämndemän för hovrätterna är synnerligen svårt att ens till— närmelsevis beräkna. Utgår man emellertid från processkommissionens beräk- ningar torde erfordras mellan 2 ä 300 med en tjänstgöring för varje nämnde- man av högst 15 dagar om året. Resekostnader och dagtraktamenten torde säkerligen sammanlagt komma att föga understiga 150 ä 200.000 kronor.

En betydlig ökning av de vittnesersättningar, som komma att påvila stats- verket är jämväl att emotse i anledning av reformen bl. a. dels på grund av vittnens skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av Vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål, och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vittnesplikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten utan att reglering sker av Vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg att den mycket ofta icke ens täcker vittnets direkta utgifter. Den misstänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen och sedan under rättegången torde också komma att medföra en ingalunda obe- tydlig kostnadsökning för statsverket. Även kostnaderna för fri rättegång torde komma att visa en väsentlig ökning, ty på sätt här nedan anföres, lär eljes rätt- visan för den fattige eller mindre bemedlade i regel bliva oåtkomlig.

Som förut anförts är vidare att märka, att de sakkunnige uppenbarligen felaktigt beräknat arbetsbördan i underrätterna och behovet av arbetskrafter såväl i vad avser befattningshavare i domarställning som övrige befattnings—

havare. De föreslagna lönebeloppen äro i flertalet fall alldeles för snävt till- tagna och om, som föreningen vågar utgå ifrån, kollegialiteten vid stadsdom- stolarne bibehålles, uppkommer behov av ett än ytterligare väsentligt höjt avlöningsbelopp. De i kapitlet VIII av betänkandet behandlade frågorna rörande övergångsförhållandenas ordnande hava av de sakkunnige lösts på ett sätt som icke kan rimligen godtagas av statsmakterna utan förutsätter en fullständig omarbetning.

De sakkunniges beräkning av ”statens kostnader för rättsskipningen och åklagarväsen” utvisar, att de nuvarande kostnaderna uppgå till 8.329.200 kronor och framtida kostnader till 10.946300 kronor, vadan processreformens genomförande skulle vara förbunden med en ökad belastning av statsverket på omkring 2.620.000 kronor. Då emellertid bland de nuvarande kostnaderna upptagits bl. a. sportler med ett sammanlagt avrundat belopp av 3.000.000 kronor, vilka i framtiden skola ersättas med rättegångsavgifter å motsvarande belopp, blir följden att riksstatsanslaget för rättsskipning och åklagarväsen, som för närvarande uppgår till omkring 5.300.000 kronor enligt de sakkunniges beräkningar måste för genomförande av processreformen höjas med ungefär 5.650.000 kronor, därifrån dock böra avgå förenämnda rättegångsavgifter å i i runt tal 3.000.000 kronor. De sakkunniges förhoppning att vid genomförande av en partiell tolagsreglering genom från vissa städer indragen tolagsersättning kunna bereda ett vederlag för berörda utgiftsökning med omkring 1.800.000 kronor lär väl näppeligen förväntas gå i uppfyllelse.

En synpunkt som av de sakkunnige lämnats helt åt sidan är frågan om rättegångsreformens inflytande på enskildas kostnader i anledning av rättsskipningen. Vid jämförelse med vårt nuvarande, synnerligen billiga rättegångsförfarande torde en granskning härutinnan giva vid handen, att den föreslagna reformen för de rättssökande bliver en synnerligen dyrbar reform. De rättegångsavgifter, som, fastställda i administrativ väg, skola ersätta hittills utgående lösen och stämpelavgifter och därvid antagligen komma att fastställas i förhållande till tvisteföremålets värde, komma säkerligen, i syfte att minska alla med reformen förenade mer eller mindre oförutsedda kostnadsökningar, att avsevärt förhöjas utöver de nu utgående. Förfarandet i första instans kommer att i hög grad göra rättegången dyrare för parterna. Härvid inverka, bl. a., följande omständigheter: parts personliga inställelse vid rätten kommer att påkallas i vida större utsträckning än för närvarande. De stora domsagorna med därav föranledda långa avstånd till tingsstället öka avsevärt resekostnaderna så- väl för partcr som vittnen. Införandet av en sådan muntlig process med ett strängt formbundet förfarande, som processkommissionen föreslagit, kommer att i stor utsträckning göra illusorisk den rätt för part att själv föra talan inför dom-

| | 1 | 4

stol, som processkommissionen själv förordat. I känslan av egen oförmåga att utföra en på dylikt sätt anordnad rättegång komma parterna att nödgas anförtro sin sak åt yrkestränade advokater. Ett faktiskt advokattvång vid underrätterna blir följden. En dylik konsekvens av en rättegångsreform med därav följande ökning av kostnaderna för domstolarncs anlitande överensstämmer säkerligen .: é'v med den allmänna uppfattningen i vårt land.

Ser man härefter på förfarandet i hovrätterna är det uppenbart, att de utomordentligt billiga kostnader, varmed rättegångsförfarandet i desamma nu i är förbundet, kommer att efter den föreslagna reformens genomförande avsevärt förhöjas. Kostnadsökningen vållas dels av det med reformen förbundna advokat- tvånget i hovrätterna, dels av förfarandets anordning såsom muntlig förhand- ling med därav följande upprepning av hela underrättsförfarandet och instäl- ; lelseplikt för parter eller deras advokater samt för i målet åberopade vittnen.

Ofta, säger processkommissionen, torde såväl advokatens som partens inställelse ? komma att påkallas och särskilt är att märka de i hög grad stigande kostnaderna

i mål, uti vilka en omfattande bevisning skall förebringas eller ånyo förebringas : inför hovrätten.

. Av vad här ovan anförts angående huvuddragen av de föreslagna om- ! ändringarne, företrädesvis i vad de avse organisationen av rättegångsväsendet- [ | vid underdomstolarne och särskilt vid underdomstolarne i städerna, framgår en- ligt föreningens åsikt, att en organisation av underdomstolarne i enlighet med de i betänkandet angivna grunderna skulle avsevärt försvaga dessa domstolar och därmed äventyra rättssäkerheten, samt att de sakkunnigas beräkningar be- träffande behovet av arbetskrafter vid rmderdomstolarna liksom deras förslag i fråga om lönerna måste anses otillfredsställande. Härtill kommer, att såsom ; ovan framhållits de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, den ifrågasatta processreformen komme att medföra. Föreningen finner för den skull betänkandet icke böra läggas till » grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande * rättegångsreformens genomförande och för bedömande av kostnaderna för densamma. '

I den mån enskilda ledamöter av föreningen i ett eller annat avseende rörande de i yttrandet berörda frågor företräda en annan mening än här ovan uttalats, torde de komma att giva uttryck åt denna sin avvikande uppfattning vid avgivande av de utlåtanden över betänkandet, som rådhusrätterna hava att ingiva till hovrätterna.

Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet.

Rådhusrätterna i nedan angivna städer hava i huvudsak instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet:

Vaxholm, Oskarshamn, Skövde, Enköping, 1) Visby, Karlstad, Nyköping, Karlshamn, N ora, Strängnäs, 2 ) Simrishamn, 5 ) Lindesberg, Mariefred, Ängelholm, Arboga, Söderköping, Halmstad, Säter, M otala, Kungsbacka, Hedemora, Jönköping, 3 ) Åmål, Hudiksvall, Gränna, Mariestad, Härnösand, Växjö, Lidköping, Örnsköldsvik.

1) Med tillägg bl. a. att en utsträckning av städernas rätt att utgöra egna domsagor kunde ifrågasättas, så att alla städer, även 5. k. fögderiståder. skulle vara berättigade till egen jurisdiktion, dock med skyldighet att sörja för tillräcklig avlöning åt domar- befattningarnas innehavare. Den av hovrättsrådet V. Petrén ifrågasatta ordningen för ; tillsättande av domarbefattningar i städerna syntes leda till den bästa lösningen av frågan. '

2) Med tillägg att ledamöterna i vissa rådhusrätter väl vore skyldiga att under- kasta sig förflyttning men icke pensionering; att vid fattande av beslut om befattnings- havares överförande å indragningsstat jämväl borde fattas beslut om pension åt befatt- - ningshavares änka och barn, samt att landsfiskalstjänsten i Åkers härad ej lämpligen i borde sammanslås med stadsfogde- och stadsfiskalstjänsterna i Strängnäs, då arbetet i det nya distriktet syntes bli för betungande.

5) Med tillägg att stadens förening med Tveta härad till en lagsaga skulle komma att innebära en försämring av lagskipningen för Jönköpings vidkommande, så vitt an- ginge tillgodoseende av den rättsökande allmänhetens krav på snabbhet i avgörandet av rättegångar. Skulle stadens självständiga jurisdiktion icke kunna upprätthållas, syntes ett judiciellt samgående mellan Jönköping och Huskvarna kunna ifrågasättas. Antalet ledamöter i en kollegial domstol för Jönköping borde ej sättas lägre än det nuvarande antalet. "? 4) Med tillägg att Kalmar stad borde såsom särskilt tingslag ingå i Ölands domsaga. 5) Med tillägg, att rådhusrätten icke ville göra gällande, att ej ett stadssamhälle av vida större storlek än Simrishamn skulle utan olägenhet i rättsligt avseende kunna förenas med kringliggande landsbygd, särskilt om tingsplatsen förlades till staden, men rådhusrätten funne tvivelaktigt, om en dylik förening kunde anses betingad av anspråk , på större rättssäkerhet för stadssamhällena.

i Kalmar, 4 ) Skara, I |

RÄDHUSRÄTTER.

Stockholms Magistrat och samfällda rådhusrätt:

Utdrag av protokollet, hållet hos Stockholms samfällda rådhusrätt den 8 mars 7929.

Närvarande: Borgmästaren Lindhagen samt rådmännen Arthur Hafström, Modigh, Nordlöf, Nauclér, Sebardt, Adolf Hafström, Holmberg, Lind, Alm- quist, Edman, Masreliez, Lundahl, Gestblom, Öberg, Ploman, Cervin, Arnell och Trotzig.

% 4. Från de kommitterade, åt vilka samfällda rådhusrätten den 5 oktober 1928 uppdragit att utarbeta förslag till det yttrande, som samfällda rådhusrätten hade att till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt avgiva över det av sär- skilda sakkunniga avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rätte- gångsreformen, hade till samfällda rådhusrätten ingivits en skrivelse jämte därvid fogat förslag till yttrande ävensom särskilda yttranden av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg.

Kommitterades skrivelse jämte tillhörande handlingar hade såsom Bil. l,ll, III och lV fogats vid magistratens innevarande dag hållna protokoll vid av- givande av utav Överståthållareämbetet infordrat yttrande över samma be- tänkande.

Efter antecknande, att magistraten denna dag beslutit till Överståthåilare- ämbetet avlåta skrivelse i ärendet, beslöt samfällda rådhusrätten i skrivelse till Kungl. Hovrätten av den lydelse, registraturet utvisar, såsom eget ytt-

rande åberopa innehållet i magistratens berörda skrivelse; och uppdrogs åt kommitterade att å samfällda rådhusrättens vägnar justera den avgående skrivelsen.

Samtliga ledamöter åberopade de av dem vid ärendets behandling inför magistraten denna dag avgivna vota och i övrigt gjorda uttalanden.

Protokollet i ärendet förklarades genast justerat.

År och dag som ovan.

På samfällda rådhusrättens vägnar:

W Hilarion le'strancl.

Till Överståthållareämbetet.

Genom Överståthållareämbetets skrivelse den 1 oktober 1928 har Stock- holms magistrat anmodats att före den 1 december samma år till ämbetet inkomma med yttrande över det av särskilda inom Kungl. justitiedeparte- mentet tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betänkande an- gående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Sedermera har Överståthållareämbetet genom skrivelse den 7 november 1928 medgivit, att med avgivandet av nämnda yttrande finge anstå till den 9 mars 1929.

Efter denna dag företagen behandling av ärendet får magistraten härmed avgiva det infordrade yttrandet och därvid anföra följande.

I sitt den 29 april 1927 till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt av— givna yttrande över processkommissionens betänkande, av vilket yttrande ett exemplar här bifogas, avstyrkte magistraten, att nämnda betänkande i oför- ändrat skick lades till grund för lagstiftning i ämnet. Detta sitt avstyrkande grundade magistraten bland annat på de betänkligheter, som kommissionens förslag till förändrad organisation av städernas underdomstolar enligt magi- stratens mening var ägnat att ingiva. I samband härmed framhöll magistraten saknaden av utredning angående de ekonomiska verkningar för det allmänna, som ett genomförande av kommissionens förslag skulle medföra.

I båda dessa hänseenden har ärendet numera kommiti ett delvis förändrat läge. I fråga om de ekonomiska verkningarna av en processreform har i de sakkunniges betänkande presterats en utredning, som, vad angår beräkningen av nuvarande kostnader för rättegångsväsendet i Stockholm, i huvudsak är grundad på uppgifter, som magistraten själv varit i tillfälle att lämna. I fråga om organisationen av städernas underdomstolar har en myckenhet nytt material tillkommit genom de över processkommissionens förslag avgivna utlåtanden.

Särskilt beaktande måste härvid skänkas det utlåtande, som lagrådet, efter granskning av övriga myndigheters yttranden i ärendet, den 3 juli 1928 avgivit angående den ifrågasatta processreformen. Medan process- kommissionen, som utgick från att städernas särskilda jurisdiktion skulle av- skaffas, föreslog, att även i städerna städse endast en lagfaren ledamot skulle hava säte i rätten samt att även där ett lekmannaelement skulle införas, med undantag allenast för civilmålen i de större städerna samt i viss utsträck- ning även enklare brottmål, så har lagrådet för sin del uttalat den uppfatt- ningen, att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstols- typen, allt noga övervägt, vore bortsett från grövre brottmål -— den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom övergångsform utan även för

Inledning.

reg.—far.. _

;:

Stockholms rådhusrätts nuvarande organisation.

framtiden. En av lagrådets ledamöter, justitierådet Wedberg, har uttalat sig för samma domstolstyp även för de grövre brottmålen. I den mån sålunda tremannakollegium skulle utgöra domstol i stad, skulle något lekmannaelement icke förekomma därstädes. Såsom en övergångsform ifrågasätter lagrådet därjämte ett interimistiskt bibehållande av den kommunala rättsskipningen i dessa städer.

Genom dessa uttalanden från lagrådets sida synes frågan om stadsdom- stolarnas omorganisation hava kommit i ett nytt läge. Magistraten, som i sitt ovannämnda utlåtande bestämt hävdade tremannakollegiets företräde såsom grundform för underdomstol i stad, har all anledning att med till- fredsställelse konstatera den anslutning, denna ståndpunkt sålunda vunnit inom lagrådet, och begagnar tillfället att ytterligare betona, hurusom magi- stratens uppfattning i detta hänseende överensstämmer med den av justitie- rådet Wedberg uttalade meningen.

De sakkunniga hava i sitt betänkande visserligen förordat åtskilliga modi- fikationer i de grundsatser, från vilka processkommissionen utgått. Detta är dock ej förhållandet i fråga om stadsdomstolarnas organisation. 1 detta hän- seende bygga de sakkunniga alltjämt på processkommissionens grundsats, att städse endast en jurist skall tjänstgöra i domstolen. Endast i förbigå- ende beröra de sakkunniga lagrådets ovan omnämnda uppfattning i denna fråga (se sid. 50 och 51). De sakkunniga uttala därvid, att ett bibehållande av kollegialiteten i stadsdomstolarna torde låta sig genomföras, utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Magi- straten har emellertid vid sin granskning av de sakkunnigas förslag utgått från den inom lagrådet av justitierådet Wedberg uttalade uppfattning, var- till magistraten ovan uttalat sin anslutning.

För Stockholms magistrat och rådhusrätt är det naturligtvis av särskilt in- tresse att taga del av de sakkunnigas förslag, i vad de beröra den framtida organisationen av en blivande lagmansrätt iStockholm. Redogörelsen därför återfinnes i betänkandet å sid. 53—60. De sakkunniga påpeka med allt fog, att det erbjuder stora vanskligheter att på det stadium, vari processutred- ningen för närvarande befinner sig, utforma en mera i detalj gående orga- nisationsplan för denna lagmansrätt, detta särskilt i fråga om antalet avdel- ningar i rätten. De sakkunniga hava beräknat personalbehovet på grundval av en i stort sett oförändrad avdelningsorganisation och med en fördelning av ärendena de olika avdelningarna emellan efter samma grunder som för närvarande.

I fråga om den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för rådhusrättens nuvarande organisation må här erinras följande.

Såsom de sakkunniga själva påpekat hade vid tidpunkten för avgivande av deras betänkande nyligen avslutats en av Stockholms stadskollegium igångsatt utredning rörande frågan om indragning av vissa befattningar vid

rådhusrätten. Denna utredning har sedermera resulterat iindragning av den extra rådman, som förut tjänstgjorde å första avdelningens underavdelning för familjerättsmål. Antalet extra rådmän i tabellen å sid. 60 bör sålunda numera minskas från 2 till 1.

Avskaffandet av denne extra rådman har fört med sig vissa omläggningar i arbetet å familjerättsavdelningen. I hans ställe hava måst tagas i anspråk dels tredje, rådmannen å tredje avdelningen, dels ock i ökad utsträckning andre rådmannen å första avdelnlngen. I samband härmed hava från tredje avdelningen till rättegångsavdelningarna utflyttats vissa ärenden samt en viss omreglering skett mellan avdelningens rotlar. Andre rådmannen å första avdelningen har måst befrias från deltagande i förmynderskapsavdelningens och förmyndarekammarens arbete. Hans plats har där nödtorftigt fyllts genom att båda de därvarande assessorerna ålagts ledamotskap ivarandras ärenden samt den ene av dem i assistentens ärenden.

Ovannämnda utredning innefattade tillika förslag om indragning av en rådmans- och två civilassessorsbefattningar å en av de allmänna rättegångs- avdelningarna. l avgivet yttrande har magistraten påvisat, hurusom den minskning i arbetsbördan, som väl borde vara förutsättningen för en dylik åtgärd, över huvud icke föreligger, utan att arbetet å de allmänna rättegångs- avdelningarna tvärtom befinner sig i stark ökning, med undantag för civil- målen, vilkas minskning dock vida mer än uppvägts av brottmålens allt- jämt tillväxande antal.

Magistraten har i detta samband (i anslutning till ett under ovannämnda utredning framkommet förslag) ifrågasatt en utsträckt tillämpning av specialise- ringsprincipen därhän, att alla 5. k. trafikmål, som tillfalla rådhusrätten, skulle överlämnas till dess åttonde avdelning. Huruvida detta förslag kommer att bliva genomfört, undandrager sig ännu bedömande, och så är även för- hållandet med ett uppslag, att dessa trafikmål skulle överlämnas till hand- läggning av polisdomstolen. lntetdera av dessa projekt har därför synts böra i nu förevarande sammanhang öva inverkan på magistratens ståndpunkts- tagande, och detta så mycket mindre, som frågan om trafikmålens beskaffen- het och sättet för deras handläggning inom en blivande lagmansrätt givetvis måste skärskådas oberoende av huruvida deras behandling före övergången till den nya organisationen sker vid rådhusrätten eller vid polisdomstolen.

] sitt nyssnämnda yttrande har magistraten därjämte föreslagit viss änd- ring i fråga om assessorernas ställning å de allmänna rättegångsavdelnin- garna. Av de fyra assessorerna å en sådan avdelning äro två,ihögre löne- ställning, avsedda för civilmål och de två andra för brottmål. Grunden till denna löneskillnad är att civilmålen ansetts vara av i genomsnitt svårare beskaffenhet än brottmålen. Då emellertid riktigheten av denna indelnings- grund ansetts kunna sättas i fråga samt en jämnare fördelning av arbetsbör- dan mellan civil- och kriminalassessorerna funnits påkallad, har förslag fram- kommit att, med bibehållande av denna indelning av assessorerna i två löne-

Rekryte- ringen vid Stockholms

rådhusrätt.

grupper, låta assessorerna i båda grupperna deltaga i såväl civilmål som brottmål, därvid de högre avlönade assessorerna, förslagsvis benämnda förste assessorer, skulle företrädesvis deltaga i svårare mål och de övriga, andre assessorerna, i enklare mål. Beträffande åttonde avdelningen innebär för- slaget, att i samband med sammanförandet därstädes av alla trafikmål, vilka ansetts vara av i genomsnitt något enklare beskaffenhet, samtliga fyra asses- sorstjänsterna skulle ombildas till andre assessorstjänster. Nu omförmälda förslag har ej heller ännu varit föremål för slutlig prövning.

Beträffande förmyndarkammaren må nämnas, att den å sid. 54 i betän- kandet berörda indragningen av en ordinarie tjänst å dess kammarkontor numera ägt rum, i det att kamrerare- och kassörstjänsterna sammanslagits.

Vidare må påpekas, att förda underhandlingar rörande förmyndarkamma- rens avveckling m. m. helt nyligen lett till ett av delegerade för staden och förmyndarkammaren gemensamt avgivet förslag, gående ut på att överför- mynderiet i huvudstaden fortfarande tillsvidare skall vara organiserat på nu- varande från ordningen i det övriga landet i viss mån avvikande sätt, men att kammarkontoret skall indragas Och delvis ersättas med en till biträde åt överförmynderiet avsedd expedition med förslagsvis tre biträden. Förslaget innebär jämväl att bouppteckningsavgifterna skola avskaffas såvitt angår döds- fall, som inträffa efter den 30 juni 1930, och i samband därmed kurators- tjänsten indragas. I händelse av bifall till dessa delegerades förslag angående förmyndarkammaren skulle avlöningarna till den personal, som förut avlönats av dess medel, för framtiden (i den mån denna personal fortfarande vore behövlig) bestridas av staden, som dock skulle i viss utsträckning härför säkerställas genom övertagande av förmyndarkammarens tillgångar.

Det av de sakkunniga (sid. 56) omnämnda anslaget till avlöning av amanu- enser och e. o. notarier samt för gratifikationer har av stadsfullmäktige för år 1929 nedsatts till 65,000 kronor.

Slutligen må omnämnas ett hos stadens myndigheter föreliggande förslag, att rådhusarkivet skulle sammanslås med stadens arkiv under en gemensam styrelse. För sådant fall har magistraten föreslagit, att de yngre arkivalier (för omkring 75 år tillbaka), som i sådant fall skulle kvarbliva i magistratens vård, skulle jämte rådhusrättens bibliotek ställas under tillsyn av aktuarien, möjligen med visst biträde av sakkunnig.

Med stöd av från magistraten inhämtade upplysningar hava de sakkunniga (sid. 56) meddelat vissa uppgifter angående vid rådhusrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän. Innebörden i de lämnade sifferuppgifterna blir måhända ej fullt klar utan någon kännedom om det sätt, på vilket rekryte- ringen vid Stockholms rådhusrätt är ordnad. Med hänsyn till att, enligt vad för magistraten är känt, andra grundsatseri detta hänseende tillämpas i andra stadsdomstolar, och i betraktande jämväl av den centrala betydelse, som frågan om juristutbildningen ej utan fog tillmätes i de sakkunnigas betän-

kande, synes en redogörelse för, huru denna fråga nu är ordnad i landets största underdomstol, även kunna äga ett visst allmänt intresse.

Till extra tjänsteman — extra ordinarie notarie — vid Stockholms rådhus- rätt antages envar, som med företeende av betyg över avlagd juris kandidat- examen därtill anmäler sig. Endast om särskild anledning därtill föreligger, såsom om efter examens avläggande något mera avsevärt avbrott förekommit i aspirantens sysslande på den juridiska banan, eller om hans levnadsålder gör det sannolikt eller uppenbart, att han i händelse av blivande utnämning till ordinarie tjänst icke kan hinna intjäna erforderligt antal tjänsteår för er- hållande av pension, sker en mera individuell prövning. Dock antagas stun- dom personer ända upp till 40-årsåldern såsom extra tjänstemän, om de för- klara sig önska tjänstgöra endast för egen information.

Vid antagandet spelar det alltså ingen roll, om aspiranten redan fullgjort tingstjänstgöring eller om han låter inskriva sig omedelbart efter avlagd examen.

Med ett sådant i princip fritt tillträde måste emellertid följa, att arbetet till en början uteslutande har karaktären av en provtjänstgöring och att ver- ket icke ikläder sig något ansvar för att en extra tjänsteman verkligen kommer att beredas en framtid därstädes. Av många sådana ifrågasättes ej heller detta. Det har nämligen sedan länge varit vanligt, att unga jurister önska tjänstgöra i verket en tid endast för att antingen redan före eventuell domsagotjänstgöring förskaffa sig en viss färdighet i protokollsskriv- ning och andra enklare domstolsgöromål eller ock efter fullgjord tingstjänst- göring fullständiga sin utbildning genom att vinna en tids inblick i arbetet härstädes till den del det skiljer sig från arbetet i domsagorna. På senare tid torde det hava blivit rätt vanligt, att de unga, som efter tingsutbildningen söka sig in i hovrätten, därstädes tillrådas en tids tjänstgöring i rådhus- rätten. Särskilt i fråga om brottmålen torde nämligen en sådan tjänstgöring inom kort tid medföra ett tillskott i erfarenhet, som vid en häradsrätt först genom lång tids arbete kan uppvägas. Dessutom förekommer det i stor utsträckning, att personer, som ämna ägna sig åt advokatverksamhet i Stock- holm, anse sig hava gagn av att genom en tids anställning vid rådhusrätten få så att säga enlinblick bakom kulisserna vid det forum, där deras huvud- sakliga arbete för framtiden kommer att bli förlagt.

Det är klart, att av alla de extra tjänstemän, som rådhusrätten sålunda ser inträda i dess tjänst, ett stort antal icke kommer att göra verket någon egentlig nytta. För alla dessa, även dem som hava bakom sig tjänstgöring å lantdomarbanan, gäller att den första tidens arbete medför mera besvär än gagn för dem som få till uppgift att handleda och undervisa dem. Om de då lämna verket efter att kanske just hava hunnit till det utbildningsstadium, då frukterna av undervisningen skulle börja visa sig, blir verkets vinst av arbetet på deras utbildning minimal.

För rådhusrätten vore det måhända därför till mera hjälp i arbetet, om

De sakkunni- gas förslag rörande do- markårens re- krytering och utbildning.

antagningen begränsades till det verkligen nödvändiga antalet och som följd därav en verklig gallring skedde före antagandet. Så förfares exempelvis vid Göteborgs rådhusrätt och väl i allmänhet även vid övriga rådhusrätter. Stockholms rådhusrätt har emellertid icke velat släppa den gamla tradition, enligt vilken de unga jurister, som så önskat, här kunnat finna en utbild- ningsanstalt till komplettering av sina kunskaper och färdigheter. Genom den starka omsättning, som därigenom sker i staben av extra personal, vinnes i allt fall den fördelen, att ett större material står till buds för utväljande av personer, lämpade att för framtiden knytas vid verket.

Magistraten övergår härmed till en granskning av de sakkunnigas förslag. Största intresset bland dessa tilldrager sig givetvis förslaget till framtida or- ganisation av underdomstolarna. Då emellertid det sätt, varpå de sakkunniga sökt lösa denna fråga, intimt sammanhänger med deras förslag i fråga om domarekårens rekrytering och domareaspiranternas utbildning, torde det vara lämpligt att först beröra de sakkunnigas förslag i dessa delar.

Processkommissionen _ i vars betänkande frågan om domareutbildningen mera skjutits åt sidan bygger i huvudsak på de principer, som kommit till uttryck i gällande domsagostadga och med stöd av densamma redan tilläm- pas vid de statliga underdomstolarna samt iöverrätterna. En av dessa prin- ciper är att tjänstgöringen skall äga rum växelvis i underrätt och iöverrätt. Den unge domaraspiranten skall begynna sitt arbete i en lagmansrätt. Han skall där företrädesvis syssla med kansligöromål, men skall så småningom även kunna anlitas såsom tillfällig vikarie för lägre befattningshavare (sekre- terare eller rådman). Efter någon tid skulle han beredas tillfälle att tjänst- göra i hovrätts och möjligen även i högsta domstolens kansli. Sedermera sannolikt vid en ålder av i genomsnitt 25 år skulle han utnämnas till ordinarie sekreterare i lagmansrätt, varefter befordran skulle kunna ske till rådmanstjänst och slutligen till lagman eller hovrättsråd.

Kommissionens förslag i dessa delar, i den mån det skiljer sig från redan nu tillämpade regler, torde i väsentlig grad varit förestavat av en önskan att råda bot på det ofta överklagade vikariatsystemet vid våra lantdomstolar. Med kommissionens allmänna utgångspunkt att i fråga om underrätterna en- dast räkna med en juridiskt utbildad ledamot torde också en dylik lösning hava legat nära till hands. För en domstol, besatt med tre jurister, innebär vikariatsystemet icke samma olägenheter. Fastmer synes det mycket lämp- ligt att i en sådan domstol i viss utsträckning på tredje platsen bereda tillfälle till förordnanden åt yngre element, som befinna sig på utbildnings- stadiet. Stockholms magistrat har också i sitt ovannämnda utlåtande livligt vitsordat fördelen ur utbildningssynpunkt av att tjänstemänneni en sådan domstol redan på ett tidigt stadium få såsom ansvariga bisittare deltaga i rättens arbete, och magistraten har bland annat ur denna synpunkt uttalat sin sympati för tanken att anordna tremansdomstol i större mål även i lands-

bygdens domkretsar. Likaså har Föreningen Sveriges häradshövdingari sitt utlåtande över processkommissionens förslag betonat fördelen av att de yngre juristerna beredas tillfälle att, förutom sin tjänstgöring i lantdomstol med där- under till buds stående möjlighet att självständigt handlägga mindre och enklare mål, tjänstgöra såsom meddomare i stadsdomstol, i vilket hänseende särskilt några av de större stadsdomstolarna borde kunna bli en skola för domaraspiranter.

De sakkunniga bygga liksom kommissionen på tjänstgöring växelvis i un- derrätt och i överrätt, men hava i övrigt framlagt ett program, som ganska väsentligt avviker från kommissionens. Vad som föranlett de sakkunniga härtill synes framför allt vara, att kommissionen i så hög grad nöjt sig med kanslitjänstgöring såsom utbildningsmedel för de unga aspiranterna. Särskilt har den föreslagna kanslitjänstgöringen i hovrätt icke synts de sakkunniga vara tillfyllest såsom utbildningsarbete i överrätt för de blivande lagmännen och hovrättsråden. För att motväga denna olägenhet hava de sakkunniga ansett, att aspiranten på hovrättsfiskalsstadiet icke skulle definitivt avkopplas från hovrättsarbetet, utan alltfort vara bunden till hovrätten, men att hans arbetskraft i viss omfattning skulle utnyttjas under tjänstgöring i underrätt. Tjänstemannen skulle alltså under en stor del av sin tid intaga en viss mellan- ställning mellan hovrätten och underrätterna, så att han visserligen stode så- som befattningshavare i hovrätten, men såsom sådan ägde skyldighet att efter hovrättens förordnande tjänstgöra i underrätt, närmast såsom rådman.

Med dessa utgångspunkter konstruera de sakkunniga ett system, som i själva verket skulle komma att beröva underdomstolarna i städerna den vä- sentligaste delen av deras nu i allmänhet stabila domarkår. Resultatet skulle bliva att domstolsjuristens arbete, ända till den relativt avlägsna befordran till hovrättsråd eller lagman, komme att bestå i en ständig utbildning under liv- ligt ambulerande mellan över— och underrätter utan någon varaktig stad.

Sedd från underrättens synpunkt skulle den av de sakkunniga föreslagna anordningen te sig sålunda.

Den unge juristen börjar sin tjänstgöring hos underrätten såsom notarie på ett lagmansrättskansli. Efter omkring ett halvt års provtjänstgöring er- håller han förordnande såsom andre notarie. Efter sammanlagt ett års väl vitsordad tjänstgöring följer förordnande såsom förste notarie med rätt att på eget ansvar handlägga ärenden, som nu enligt 1 % domsagostadgan kunna efter blott ett halvt år anförtros förste notarie. Efter ytterligare ett års tjänst- göring erhåller han viss begränsad domarekompetens. Sedan hans arbetei lagmansrätten fortgått omkring tre och ett halvt till fyra år, vidtager prov- tjänstgöring å hovrättskansli under omkring ett år. Redan under kansliar— betet kan aspiranten bli underkänd för vidare befordran, eventuellt under en där anordnad praktisk kurs. För att bereda ytterligare tillfälle till gallring av aspiranterna bör under senare delen av detta år aspiranten åläggas att på prov utföra åklagartalan i ett antal mindre brottmål. De aspiranter, som

godkänts vid provtjänstgöringen, bliva därefter (av justitiekanslern) förord- nade till hovrättsfiskaler.

Den nyutnämnde hovrättsfiskalen skall emellertid därefter till en början # vara skyldig att mottaga förordnande såsom rådman i lagmansrätt. Där skulle nämligen finnas ett antal rådmansbefattningar, avsedda att uteslutande uppe- hållas av dylika fiskaler och väsentligen att tjäna deras utbildning, ehuru de givetvis därjämte skulle bereda lagmannen ett visst biträde. Sedan fiskalens rådmanstjänstgöring fortgått under en tid av omkring två år, återvänder han till hovrätten. Efter omkring ett års arbete såsom fiskal, företrädesvis inriktat på de svårare brottmålen, skall han likaledes under omkring ett år tjänstgöra såsom fjärde ledamot å hovrättsdivision de sakkunniga föreslå just för detta ändamål, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt skall vara fyra varefter den slutliga prövningen äger rum, huruvida han bör vinna befordran på domarebanan.

Härefter följer den första utnämningen till ordinarie tjänst, med titeln assessor. Sådan skulle nämligen tillsättas antingen med fullmakt eller åt- minstone med konstitutorial. Sedan utnämning till assessor ägt rum, skall den nyutnämnde under förslagsvis två år tjänstgöra i lagmansrätt såsom råd- man eller vikarie för lagman. l lagmansrätten skulle nämligen även finnas ett antal rådmanstjänster, avsedda att uppehållas av dylik hovrättsasses- sor.

Vid därefter skeende återkomst till hovrätten inträder assessorn såsom fjärde man på division, där sådan befattning ej innehaves av assessorsaspirant. Dessutom tages han i anspråk såsom vikarie på hovrättsrådstjänst eller så- som revisionssekreterare eller såsom revisionsfiskal för utförande av åklagar- talan i högsta domstolen.

Att det av de sakkunniga sålunda föreslagna systemet skulle på ett sär- deles effektivt sätt bryta den isolering, som för stadsdomstolarnas del hittills stundom givit anledning till ett visst beklagande, därom lärer icke något tvivel kunna råda. Det synes emellertid uppenbart, att de sakkunnigai detta hänseende gått för långt och att ett genomförande av deras system skulle för underrätterna innebära stora nackdelar. Åtminstone i de större och medelstora städerna skulle ett så radikalt brytande med det nuvarande systemet te sig såsom en verklig desorganisation. Särskilt synes det magi- straten i hög grad betänkligt, att rättsskipningen i landets största stad till väsentlig del skulle komma att omhänderhavas av domare med så ringa ut- bildning som de föreslagna notarierna med begränsad domarkompetens och rådmännen med allenast fiskalskompetens.

Utan att i detta sammanhang taga ställning till de sakkunnigas förslag i fråga om organisation och avlöningsförhållanden i allmänhet, har magistraten icke kunnat undgå att finna, att den ovan berörda allt för långt drivna cir- kulationen mellan hovrätt och underrätt skulle utöva en särdeles menlig in-

verkan. Av en underdomstols ledamöter skulle ju enligt de sakkunnigas förslag endast den främste, lagmannen, innehava ordinarie tjänsteställ- ning. Hans närmaste man, rådmannen, skulle däremot visserligen stå såsom ordinarie befattningshavare, men icke i lagmansrätten, utan i hovrätten, där han alltså kunde förvänta känna sig hava sin egentliga hemvist, medan däre- mot tjänstgöringen i lagmansrätten torde komma att för honom te sig så- som en nödtvungen övergångsperiod, något som säkerligen ofta komme att menligt inverka på arbetets effektivitet.

Stockholms rådhusrätt har för egen del haft mycket goda erfarenheter av ett system, som redan hos de yngre tjänstemännen alstrar en känsla av samhörighet med verket och ett personligt intresse av att dess verksamhet i alla detaljer fyller högt ställda krav. Skulle nu med ett slag hela denna kär i mellangraderna, ja ända långt upp iden nuvarande rådmansgraden för- vandlas från stabil till ambulerande, skulle säkerligen stora värden snart gå till spillo. Magistraten anser därför, att fortfarande liksom hittills verkets domare i regel böra vara inriktade på en stadigt fortgående tjänstgöring inom detta verk.

En annan sak är, att det för en underrättsdomare alltid måste vara till stort gagn att i viss utsträckning se sig om inom andra närbesläktade ar- betsområden. Detta kan emellertid ske utan att samhörigheten med under- rätten avklippes på sätt de sakkunniga föreslagit. Genom att, liksom även tidigare stundom skett och helst i större utsträckning än förut, vissa under- domare i stad beredas tillfälle att kortare eller längre tider mottaga förord- nande såsom ledamot i hovrätt, erhålla dessa ett önskvärt tillfälle att komma i kontakt med synpunkterna inom överdomstolen, vilket givetvis verkar frukt- bringande för deras fortsatta arbete i underrätten. Detta är emellertid något helt annat än att låta tjänstgöringen i underrätten framstå såsom nå- got oväsentligt vid sidan av arbetet i överrätten.

Emot det nu sagda torde icke med fog kunna åberopas den omständig- heten, att arbetsförhållandena i hovrätten sedan länge utmärkts av ett visst passagesystem med relativt snabbt växlande besättning. Även för hovrätterna torde detta cirkulationssystem hava tett sig såsom förenat med vissa olägen- heter. De sakkunniga hava ju emellertid själva räknat med att cirkulationen skulle i allmänhet kunna inskränkas till den fjärde och sista platsen i varje hovrättsdivision. Det synes då olämpligt att för underrättens del minska stabiliteten ända därhän att endast den främsta ledamotsposten skulle vara mera stadigvarande besatt, medan alla de övriga skulle titt och tätt växla innehavare.

Att för Stockholms rådhusrätt liksom i de övriga städer, där hovrätt fin- nes eller kommer att finnas, olägenheterna av ett dylikt system i viss grad minskas genom att en förflyttning av en tjänsteman från hovrätt till under- rätt och vice versa icke behöver föranleda något ombyte av vistelseort, undan- röjer icke betänkligheterna mot systemet så'som sådant. De väsentligaste av

de därmed förenade olägenheterna skulle dessutom göra sig gällande även här.

Även för de unga aspiranterna själva synes detta utbildningsprogram vålla stora svårigheter. De skulle icke blott, såsom nu är fallet vid lantdomsto- larna, få underkasta sig en två gånger återkommande förflyttning, utan sådan skulle upprepas ännu en eller flera gånger och detta på ett så sent stadium, att åtminstone många av dem måste antagas hava då bildat familj. Man kan icke häremot invända att sådant kan inträffa även nu, ty med nuvarande system bliver detta dock endast undantag och icke regel. Överhuvud synes detts system ägnat att motverka tidig familjebildning och önskvärd stabilitet i den enskildes levnadsförhållanden.

Magistraten inser väl de olägenheter, som för domstolarnas del måste vara förenade med det nuvarande vikariatsystemet såsom en form för domareut- bildningen. Detta icke blott ur den synpunkten, att åt personer på utbild- ningsstadiet icke lämpligen böra anförtros uppgifter, som sannolikt i många fall överstiga deras krafter, samt att allt för täta ombyten på domaretjänster böra undvikas, utan jämväl med hänsyn till det bristfälliga resultat, som denna utbildning emellanåt lämnar, efter vad rådhusrätten tyvärr stundom måste konstatera hos hit anlända aspiranter med tingsutbildning. Å andra sidan är magistraten ense med de sakkunniga om att en utbildning, som huvud- sakligen tar sikte på enbart kansligöromål, måste bliva ännu mindre tillfreds- ställande. Felet med de sakkunnigas förslag är emellertid det att aspiran- terna skulle nödgas ägna en alldeles oproportionerlig tid åt utbildningstjänst- göring och att såsom följd därav domstolarna, särskilt underrätterna, i väsent- lig grad skulle bliva förvandlade till utbildningsanstalter.

För sin del vill magistraten förorda en anordning ungefär sådan som hä- radshövdingeföreningen i sitt ovannämnda utlåtande över processkommissio- nens betänkande föreslagit. Om, såsom numera får anses sannolikt, tre- mannakollegium bibehålles i de större städernas domstolar, skulle, såsom förut antytts, förordnanden å platsen såsom yngste ledamot i sådant kolle- gium kunna i viss utsträckning tilldelas yngre aspiranter, ej blott sådana, som börjat sin tjänstgöring i samma domstol, utan även sådana, som efter någon tids tjänstgöring i en lantdomstol önska komplettera denna med tjänst- göring såsom bisittare i kollegial underrätt.

Under nuvarande förhållanden innebär tingsutbildningen i allt fall ett värdefullt tillskott i erfarenhet även för de unga jurister som ägna sin fram- tid åt rådhusrätten. Huruvida i en framtid aspiranterna vid en stadsdomstol skulle på samma sätt som nu hava gagn av en föregående tjänstgöring vid lantdomstol, synes mera ovisst. Om, såsom de sakkunniga föreslå, tillfälle kommer att beredas även för yngre krafter att såsom enmansdomare hand- lägga enklare mål även i stadsdomstol, minskas givetvis behovet av tjänst- göring i lantdomstol vid sidan därav. Å andra sidan torde det i en stor stadsdomstol icke kunna undvikäs, att arbetsfördelningen blir betydhgt langre

driven än i en mindre domsaga, där alltså den enskilde tjänstemannens arbetsområde måste antagas komma att bliva av mera mångskiftande art. För utbildningens fullständighet torde det därför även under en framtida organisation vara till fördel att densamma får omfatta tjänstgöring vid både lant- och stadsdomstol.

Att jämföra arbetsbördan i en domstol enligt nuvarande processordning och under en reformerad process faller sig, såsom de sakkunniga påpekat, särdeles svårt. Emellertid hava de sakkunniga såsom en viktig utgångs- punkt angivit, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden torde komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing.

I fråga om de tvistiga civilmålen vänta sig de sakkunniga mindre föränd- ring i detta hänseende. Dock anse de en del tid komma att besparas dom- stolen genom den avsedda starkare koncentrationen i målens handläggning. I händelse av rent muntlig förhandling vid huvudförhandlingen förvänta de sakkunniga en minskning i protokollsarbetet.

I fråga om de enklare civilmålen uttala sig de sakkunniga för att proto- kollsskrivningen i erkända eller tredskovis avdömda kravmål må blivai gör- ligaste mån inskränkt. För ändamålet ifrågasättes att rättens utslag skulle kunna tecknas a Själva stämningsansökningen samt ett exemplar därav kvar- ligga hos rätten, i vilket fall särskilt protokoll icke skulle erfordras.

l fråga om de viktigare brottmålen beräkna de sakkunniga en lättnad i domstolens arbetsbörda genom att den förberedande utredningen i målet är avsedd att så gott som helt läggas på åklagaren. Den befattning med för- beredelserna i brottmålsrättegången, som enligt den nya ordningen skulle ankomma på rätten, anse de sakkunniga avsevärt mindre tidskrävande än den ofta upprepade handläggning av brottmålen på förberedelsens stadium, varmed underrätterna för närvarande belastas.

Ett avsevärt antal av de mindre brottmålen beräknas framdeles kunna av-

göras medelst strafföreläggande. Härigenom påräknas en betydande lätt— nad i underrätternas arbetsbörda.

Slutligen anse de sakkunniga för inskrivningsärendenas del en betydande förenkling kunna genomföras, framför allt i fråga om skrivarbetet, eventuellt genom införande av aktsystem.

Magistraten har svårt att yttra sig om, huruvida inom landet i allmänhet de sålunda väntade besparingarna i arbete skola visa sig möjliga att uppnå. Vad åter angår Stockholms rådhusrätt tvekar magistraten icke att uttala den uppfattningen, att någon väsentligare arbetsbesparing för domstolens juri- diskt bildade arbetskrafter icke i något av dessa hänseenden står att vinna. Skälen till denna magistratens uppfattning kunna i korthet angivas sålunda, att i fråga om mindre mål och ärenden förenklingen i arbetssättet redan nu måste anses motsvara ganska långt gående krav samt att beträffande större

Arbets- besparing genom ny rättegångs- ordning?

mål och ärenden den föreslagna reformerade processordningen icke kommer att ställa mindre utan större anspråk på domstolsledamöternas individuella arbetsprestationer i de särskilda fallen.

Då exempelvis de omkring 30,000 inteckningsärenden, som varje år be- handlas vid rådhusrättens första avdelning, föredragas för borgmästaren och en rådman vid avdelningens måndagssessioner, därvid de varje vecka tagai genomsnitt tre timmar i anspråk, torde det vara tydligt, att därvid redan nu måste tillämpas den metoden, att endast de frågor, som synas föredraganden på något sätt tveksamma, verkligen bliva föremål för någon diskussion, medan de övriga i verkligheten skötas av vederbörande assessorer såsom ensam- domare. Samma torde förhållandet vara med äktenskapsförord, testaments- bevakningar, ansökningar om fri rättegång, gemensamma ansökningar om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, bouppteckningsärenden, boskillnad m. m.

Även beträffande mål, som tredskovis avgöras eller genast medgivas, torde arbetet vara inskränkt till ett minimum, så ock beträffande enkla brottmål. Så t. ex. pläga av de mål angående förseelser mot författningarna om mått och vikt m. m. dylikt, som tidvis förekomma till stort antal å rådhusrättens tredje avdelning, i regel omkring 600 per år, vid en och samma session behandlas ända upp till ett (SO-tal på en till två timmar. Protokollen i alla nu omförmälda mål skrivas å praktiskt uppställda tryckta blanketter.

[ de större rättegångarna torde den nya ordningen komma att medföra ett tvång även för en skicklig domare att på målens utredning ned- lägga ett vida större arbete än nu ofta är nödigt. Detta ökade arbete torde taga sin början redan under den förberedande behandlingen. Även om denna, såsom lagrådet med fog betonar, för att icke motverka själva syftet med en reform icke får tillåtas att dominera på den slutliga förhand- lingens bekostnad, så ligger det dock mycken vikt uppå att ordföranden vid densamma befinner sig i den situation att han är istånd att utöva en verklig ledning av förhandlingen. Det är i den nuvarande processen icke de många rättegångstillfällena, som för ordföranden representera den egentliga arbets- bördan, utan de större eller mindre personliga insatser han är i stånd att göra i målets utredning, och i detta avseende kommer en förkortad och kon- centrerad process givetvis att redan på förberedelsens stadium ställa vida större krav på ordförandens både skicklighet och arbetsförmåga än vad den nuvarande processordningen åtminstone behöver göra.

Beträffande de större brottmålen torde genom en rättegångsreform föga förbättring i den förberedande utredningen vara att vinna såvitt angår huvud- staden. Polisutredningen i brottmål torde i regel här redan nu uppfylla ganska högt ställda anspråk, och någon avsevärd förbättring däri torde icke följa av att ansvaret för densamma överflyttas till åklagarne. På grund av gällande bestämmelser om tiden för företagande av ransakning med häktad händer det visserligen stundom, att en häktad person måste ställas inför domstol innan polisutredningen är tillfullo avslutad. Även om härigenom domstolen

kommer att i flera repriser få syssla med målet, innan detsamma är fullt färdigt till avgörande, innebär detta ofta ingen olägenhet. Att polisutred- ningen i ett dylikt mål, såsom nu ofta är fallet, tillhandahålles ismärre por- tioner, är endast till fördel för en förnuftig arbetsfördelning. Där det någon gång händer, att en häktad måste inställas inför domstolen, innan någon polisutredning ännu föreligger, innebär ju handläggningen vid detta tillfälle en ren formalitet utan betydelse för domstolens arbetsbörda.

Å andra sidan synas de sakkunniga åtskilligt underskatta omfattningen av det arbete, som skulle åläggas domstolen genom dess tilltänkta befattning med förberedelserna i brottmålen. Enligt magistratens uppfattning kan detta arbete för den domstolsledamot, å vilken detsamma lägges, verka både be— tungande och framför allt förryckande på hans övriga arbete, då det ju här rör sig om frågor, som måste omedelbart företagas till behandling, oavsett huruvida domaren kanske samtidigt har att taga befattning med andra bråd- skande åligganden.

Verkan av strafföreläggandet såsom medel för vinnande av besparing i domstolens arb-ete beror ju i hög grad på den omfattning, detta institut slut- ligen kan komma att givas. Processkommissionens förslag i ämnet avsåg, att allmänne åklagaren skulle, då han ifråga om brott, varå ej kan följa svå- rare straff än fängelse, funne den misstänkte hava gjort sig förfallen till böter högst 500 kronor, kunna i stället för att utfärda stämning å den misstänkte förelägga honom till godkännande det straff, som åklagaren ansåge böra tillämpas. Godkände den misstänkte föreläggande, som avsåge böter till högre belopp än 100 kronor, skulle frågan underställas rättens prövning. Straff, som godkändes av den misstänkte och icke undanröjdes av rätten, skulle betraktas såsom laga kraftvunnen dom. Om den misstänkte ej god- kände strafföreläggandet eller rätten undanröjde underställt ”strafföreläggande, skulle åtal i vanlig ordning anställas.

l sitt yttrande över det sålunda föreslagna institutet erinrade magistraten, att därigenom en icke önskvärd sammanblandning komme att ske mellan åklagare- och domarefunktioner samt att fara för ojämnhet i tillämpningen komme att föreligga. Men då fördelen av avlastning från domstolens arbets- börda av ifrågavarande mål syntes överväga dessa betänkligheter, förklarade sig magistraten i huvudsak intet hava att erinra mot kommissionens förslag i denna del. .

Från andra domarehåll hava uttalats betänkligheter mot förslaget i dess förevarande skick och särskilt mot en befogenhet för åklagare att i den ut- sträckning, som processkommissionen förordat, handhava straffmätningen. Därjämte har det satts i fråga, om straffmaximum för ett dylikt förenklat rättsskipningsinstitut kan sättas så högt, som kommissionen föreslagit.

Lagrådet uttalar, att mycket förenklade former otvivelaktigt böra kunna tillämpas för beivran av erkända smärre förseelser samt att, såväl av hänsyn

Strafföre— läggande.

Protokolls- skrivningen.

till åklagarens och domstolens arbetsbörda som för att beivrandet ej skall drabba den skyldige på hårdare sätt än ändamålet kräver, det är lämpligt att muntlig förhandling och avkunnande av formlig dom ej i dylika mål äro obligatoriska. Lagrådet delar likväl i viss mån ovan anförda betänkligheter och anser försiktigheten bjuda att inskränka hela institutets tillämplighets- område och att göra kravet på domarens fastställelse obligatoriskt eller åt- minstone väsentligt vidga området för hans kontroll.

Då magistraten i sitt ovannämnda yttrande lät sina uttalade betänklig- heter mot förslaget i denna del falla, berodde detta delvis på en förhopp- ning, att det nu i större delen av landet mindre tillfredsställande åklagar- väsendet skulle i samband med en ny rättegångsordning bliva mera välordnat. Efter tagen del av nu föreliggande sakkunnigbetänkande synes man kunna hysa vissa tvivel på att detta önskemål blir förverkligat. Under sådana för- hållanden anser sig magistraten till fullständigande av sitt ovan återgivna omdöme böra uttala, att utan en väsentlig förbättring i åklagarkårens kom- petens (magistraten avser här icke förhållandena iStockholm) det synes vara nödvändigt att omlägga institutet strafföreläggande iden av lagrådet an- givna riktningen.

Sker detta ända därhän, att obligatorisk fastställelse från domstolens sida kommer att krävas, torde emellertid förväntningarna om en därav föranledd arbetsbesparing åtminstone här i huvudstaden knappast komma att uppfyllas. Vad särskilt angår de mål vid polisdomstolen, i vilka de tilltalade lämna polismyndigheten fullmakt om erkännande av de åtalade förseelserna, enligt de sakkunnigas uppgift omkring 9,400 år 1926, handläggas dessa redan nu på ett sätt, som i själva verket torde vara vida mera summariskt och tidsbesparande än metoden med strafföreläggande, förenat med obligatorisk fastställelse.

Om protokollsskrivningen överhuvud kunde inskränkas på det sätt pro- cesskommissionen tänkt sig, skulle kanske en någorlunda effektiv minskning i arbetet kunna vinnas. Med lagrådets ståndpunkt i detta hänseende, till vilken magistraten ansluter sig, torde minskningen bliva obetydlig. Visser- ligen håller även lagrådet före, att anspråken beträffande språkriktighet och utformning icke behöva ställas så högt som nu (sid. 21). Vinsten av denna eftergift blir emellertid i många fall ringa. Med hänsyn till den träning i protokollsskrivning, som en tjänsteman vid Stockholms rådhusrätt snart nog förvärvar, och den vana att neddiktera varje uttalande av större vikt, som nu förefinnes hos de flesta ordförande vid domstolen, torde för övrigt den rent formella sidan av protokollsföringen redan nu icke vålla alltför bety- dande svårigheter. Och skola, såsom lagrådet yttrar, nödiga relationer av saksammanhanget hellre givas i själva domen än i ett protokoll, torde därav följa en väsentlig skärpning av kraven på formell precision och fulländad språkbehandling och därmed en betydande ökning i arbetet.

Vill man av vad som nu anförts om möjligheterna till arbetsbesparing hämta ledning för bedömande av det behövliga antalet arbetskrafter i do- mareställning, måste man emellertid först taga ståndpunkt till frågan om det antal domare, som i varje mål skola tjänstgöra i rätten.

Såsom magistraten förut uttalat bör domstolen i de större städerna i prin- cip utgöras av ett juristkollegium med tre ledamöter.

Vid beräkning av arbetskrafterna i en tremansdomstol möta emellertid två särskilda spörsmål, beträffande vilka ovannämnda principståndpunkt icke i och för sig lämnar något svar.

Det första av dessa spörsmål är, huruvida icke även i en domstol, samman- satt av tre juridiskt bildade ledamöter, vissa enklare mål och ärenden kunna överlämnas till avgörande av ensamdomare.

Processkommissionen, som avstod från att skapa någon särskild form för behandlingen av bagatellmål, föreslog i stället, att ett mål under vissa för- hållanden skulle kunna företagas till avgörande redan under den förberedande behandlingen. För avgörande i sådan ordning lämpa sig enligt kommissio- nens uppfattning (se betänkandet del lll sid. 43) mål, som på grund av parts utevaro skola avgöras genom tredskodom eller som eljest ej äro tvistiga eller som äro av enklare beskaffenhet. l tvistiga mål anser kommissionen (se del lll sid. 54) sådant avgörande kunna medgivas, om båda parterna därom äro ense och till rätten medtagit all den bevisning de vilja förebringa. Om endera parten motsätter sig det, anser kommissionen det icke böra tillåtas annat än i vissa synnerligen klara fall, nämligen om rätten finner det uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill.

Detta kommissionens förslag avsåg visserligen att kunna tillämpas icke en- dast i enklare mål, utan även i mål, som i och för sig voro av svårartad beskaffenhet, men som under förberedelsen kommo i sådant förenklat läge, att deras hänskjutande till huvudförhandling icke erfordrades. l allt väsent- ligt avser emellertid kommissionen tydligen med sitt förslag att skapa en viss motsvarighet till utlandets bagatelldomstolar.

Såväl i lagrådets som i åtskilliga andra yttranden över processkommissio- nens betänkande, däribland Stockholms magistrats, har emellertid anvisats möjligheten att helt och hållet undantaga enklare mål och ärenden från den eljest stadgade rättegångsproceduren genom att i princip hänvisa dem till behandling av ensamdomare, oavsett huru domstolen eljest skall vara sam- mansatt.

Magistraten framhöll i sitt ovannämnda yttrande, att en dylik särbehand- ling särskilt lämpade sig för sådana mål och ärenden, som huvudsakligen kräva rutin och i vilka kollegialitetens fördelar sålunda icke göra sig nämn- värt gällande. Såsom en möjlig anordning angav magistraten att tillämpa regler, motsvarande dem, som gällde för upptagandet av mål ä 5. k. tre- mansting vid häradsrätterna, därvid dock sannolikt gränsen för enmansdo-

Enklare måls avgörande av enmans- domare.

marens befogenhet syntes kunna ej oväsentligt vidgas. Härvid må erinras, att Kungl. Maj:t sedermera såtillvida genomfört en utvidgning av den nuva- rande anordningen för behandling av enklare mål vid häradsrätterna, att, utan ändring i tremanstingens befogenhet, de nuvarande förste notariernas domarkompetens vidgats att omfatta de brottmål, för vilka den normala straff- latituden överstiger 500 men ej 1000 kr. böter.

Då det nu gäller att mera i detalj bilda sig en uppfattning om behovet av arbetskrafter inom den nya domstolsorganisationen, har magistraten an- sett det vara av intresse att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och under hänsynstagande till bestämmelserna i domsagostadgan och lagen om tremansting närmare undersöka, vilka mål och ärenden å rådhusrättens olika avdelningar skulle lämpa sig för behandling av ensamdomare.

Främst märkas härvid praktiskt taget samtliga vid rådhusrätten förekom- mande ansökningså'renden. Såsom de största och viktigaste grupperna synas härvid kunna antecknas:

lagfarts- och inteckningsärenden samt andra till inskrivningsväsendet hö- rande ärenden; gemensamma ansökningar om hemskillnad eller äktenskapsskillnad; förmynderskapsärenden ;

bouppteckningsärenden;

äktenskapsförords-, boskillnads- och bodelningsärenden;

sjöförklaringar;

de konkurssaker, som nu avgöras av konkursdomaren ensam;

testamentsbevakningar;

vittnesförhör, då de förekomma såsom självständiga ärenden. Beträffande alla dessa fall synes dock böra gälla som allmän regel, att ensamdomaren, där han finner frågan tveksam, har att hänskjuta den till den kollegiala domstolen. En i viss mån motsvarande anordning finnes nu å för- myndarkammaren. Vissa tjänstemän i denna fungera i regel såsom överför- myndare å kammarens vägnar. De äga emellertid skyldighet att, om de finna ansökan böra avslås eller eljest fråga synes dem tveksam, hänskjuta ärendet till förmyndarkammaren in pleno.

Beträffande civila rättegångar synas sådana lämpligen kunna hänvisas till behandling av ensamdomare, då tredskodom i målet kan väntas ifrågakomma. Denne skulle då äga att meddela tredskodom. Kan tredskodom ej meddelas, men käromålet omedelbart medgives eller i allt fall av parterna vid första rättegångstillfället hänskjutes till omedelbart avgörande av ensamdomaren, skulle det tillkomma denne att avgöra målet, dock att, om han i ett ej omedel- bart medgivet mål funne saken tveksam, han skulle hava att hänskjuta målet till kollegiet. Mål, där vittnesbevisning visar sig behövlig, skulle i allmänhet hänvisas till kollegial behandling.

Särskilt synas växel- och checkmålen i allmänhet vara väl lämpade att handläggas av ensamdomare.

l fråga om brottmålen synes böra gälla, att åklagarmålen böra tillkomma ensamdomare ungefär i den utsträckning deras handläggning nu enligt dom— sagostadgan kan tillkomma förste notarie. I fråga om dessa mål torde den om— ständigheten, att vittnesförhör erfordras, icke i och för sig böra hindra må- lets avgörande av ensamdomaren. Däremot bör även här ensamdomaren hava att överlämna målet till den kollegiala domstolen, då han finner det- samma tveksamt.

Strafförelägganden synas, om och i den mån de skola granskas av dom- stolen, böra för sådant ändamål överlämnas till ensamdomare.

Det andra av nu förevarande spörsmål sammanhänger med frågan om rättegångens av processkommissionen föreslagna uppdelning i en förbere- dande behandling och en huvudförhandling. Skall, därest en sådan upp- delning sker, den förberedande behandlingen äga rum inför rätten i dess hel- het eller inför ordföranden ensam?

I sitt utlåtande över processkommissionens förslag vände sig magistraten visserligen emot kommissionens enligt magistratens mening överdrivna tro på den föreslagna uppdelningen såsom ett medel till rättegångens påskyndande. Detta önskemål kunde enligt magistratens åsikt vinnas med andra medel. Magistraten medgav dock, att för ett bättre ordnande av processmaterialet i lagen införda utförligare bestämmelser rörande processens gång vore önsk- värda, samt framhöll i detta sammanhang, att en förberedande behandling, ej olik den, som av kommissionen föreslagits, ej syntes oförenlig med grun- derna för vårt nuvarande processväsen.

De sakkunniga räkna med att i princip samma domare skallfära ordet vid förberedelsen och vid huvudförhandlingen. Att så bör vara finner även magistraten uppenbart. Lagrådets yttrande innehåller icke heller något, som talar emot att dess uppfattning i frågan varit densamma som de sakkunnigas.

Om sålunda en rättegång vid huvudförhandlingen skall ledas av en do- mare såsom ordförande med två jurister såsom bisittare, uppstår frågan, om samma anordning skall anlitas även under den förberedande behandlingen eller om denna skall avspelas endast inför ordföranden.

Under den förberedande behandlingen torde givetvis muntliga förhandlingar inför rätten förekomma. Processhindrande invändningar skola därvid fram- ställas. Parternas yrkanden och bestridanden skola närmare angivas och motiveras. Bevismedlen böra uppgivas liksom vad man vill styrka med de särskilda bevisen. Självfallet är också att under den förberedande behand- lingen inför rätten ej endast de faktiska utan också de rättsliga frågorna i målet diskuteras.

Vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling må målen upp- tagas till avgörande om antingen bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning, de vilja förebringa, eller rätten finner uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan icke kan

Domstolens sammansätt- ning vid den förberedande behandlingen.

Protokolls- föring genom ledamot eller

ej ?

lagligen medföra bifall därtill. I detta sammanhang är att märka, att pro- cesskommissionen medgivit undantag från den allmänna regeln, att bevis- ningen skall upptagas vid huvudförhandlingen. Om det kan antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skulle vara i stånd att in- ställa sig vid huvudförhandlingen, eller om vittnets inställelse vid denna skulle medföra kostnader och besvär, som vore oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen, finge vittnet höras utom huvudförhandlingen antingen vid den rätt, där målet vore anhängigt, eller vid annan rätt. Enehanda bestämmelse skulle i huvudsak gälla för muntligt förhör med sakkunnig. Det är all anledning att antaga, att under sådana förhållanden ofta nog kommer att föreligga det av processkommissionen för- utsatta fall, att parterna till sammanträde för den förberedande behandlingen medtagit all sin bevisning och enades om att överlämna målet till avgörande utan någon huvudförhandling.

Med hänsyn till den karaktär, den förberedande förhandlingen sålunda kan antagas erhålla, synes det önskvärt, att i kollegiala mål jämväl denna del av rättegången sker inför den kollegiala domstolen. Om den förberedande be- handlingen företoges inför enmansdomare, skulle vid huvudförhandlingen, i de mål där sådan förekomme, två av domstolens ledamöter icke vara innei målet utan närmast intaga samma ställning som den processkommissionen tillämnat nämnden.

Med frågan om arbetets fördelning mellan ensamdomare och tremanskolle- gium såsom en faktor av vikt för bedömande av arbetsbördan samman- hänger frågan, huruvida protokollsföringen bör åläggas en ledamot av rätten eller om därför måste avses en utom domstolen stående person. ldetta av- seende hyser magistraten den uppfattning, att en ordförande, även i enklare mål och ärenden, icke bör därjämte betungas med protokollsföring. Här- emot kan icke med fog invändas, att enligt nu gällande ordning domhavande på landet själv svarar för protokollet i de mål och ärenden han har att handlägga. Ty i verkligheten inträffar det väl sällan eller aldrig, att en dom- havande icke har en extra tjänsteman vid sin sida för protokollsföringen. En ordförande torde icke kunna utöva sitt kall med tillbörlig uppmärksam- het under timslånga förhandlingar, om hans uppmärksamhet måste splittras på protokollsanteckningarna, vilka dessutom skulle vålla besvärande avbrott i handläggningen. Magistraten har alltså förutsatt att vid handläggningen inför ensamdomare protokollsförare biträder. Sker handläggningen inför ett kolle- gium, möter däremot i och för sig ingen svårighet att låta dess yngste ledamot tillika svara för protokollet. Det sagda innebär, att den arbetsbesparing, som vinnes genom ett måls överlämnande från kollegiet till ensamdomaren, utgöres av en reduktion icke från tre till en utan endast från tre till två tjänstemän.

Efter det magistraten sålunda berört de principfrågor av mera allmängiltig Den föreslag- .. . . . .. . . nu under art, som kunna utova inflytande på de bl1vande underratternas organlsat1on, "gasugn,-_ övergår magistraten till en granskning av de sakkunnigas förslag i sistnämnda sationer!- hänseende. Redan ovan har magistraten uttalat sig om de grundsatser, som varit ledande för de sakkunniga i fråga om juristutbildningen och domarekarriären. Magi- straten har därvid framhållit de olägenheter, varmed enligt dess mening de sakkunnigas förslag vore behäftat från utbildnings- och rekryteringssynpunkt. Olägenheterna äro emellertid icke mindre, om man skärskådar systemet från synpunkten av vad som måste anses lämpligt för domstolens behöriga funktion. Vad som från denna synpunkt främst faller i'ögonen är det radi- kala sätt, varpå de sakkunniga ansett sig kunna bryta med den hittills gäl- lande grundsatsen, att innehavare av domarämbeten böra vara oavsättliga och att en domstol således bör vara besatt med ordinarie arbetskrafter. Processkommissionen intog i detta hänseende en helt annan ståndpunkt än de sakkunniga. Den uppställde såsom en viktig punkt på programmet, att det rådande vikariatsystemet såväl vid lantdomstolarna som i hovrätterna borde effektivt brytas och domstolarna besättas med ordinarie arbetskrafter, givetvis i den mån icke tillfälliga ledigheter annat föranledde. Även dylika ledigheter torde kommissionen hava tänkt sig om möjligt böra inskränkas, något som tydligen skulle bliva följden, om ett system med domstolsferier, liknande det i hovrätterna nu tillämpade, komme till användning även i underrätterna. Magistraten anser det icke kunna komma ifråga att övergiva grundsatsen om domarämbetens beklädande med ordinarie innehavare. Att slå in på en motsatt väg skulle enligt magistratens mening för rättsvården och därmed för landet kunna innebära allvarliga vådor. Processkommissionen har här uppenbarligen valt den riktiga vägen.

Vid en detaljgranskning av de sakkunnigas förslag till organisation av den UnderdOfn' framtida lagmansrätten i Stockholm har det synts lämpligast att taga till ut- sääjlnol; gångspunkt en av rådhusrättens allmänna rättegångsavdelningar utan någon specialkaraktär, d. v. s. fjärde till och med sjunde avdelningarna. Å en sådan avdelning tjänstgöra för närvarande tre rådmän, därav en ordförande, en vice ordförande och en tredje rådman, den sistnämnde med tjänstgöring endast såsom bisittare, samt fyra assessorer, därav två, i högre löneställning, för civilmål och de två andra för brottmål, eller sålunda tillhopa sju.

De sakkunniga säga sig nu vilja reducera detta antal till sex, därav en lagman, en rådman med assessorskompetens, två notarier med begränsad domarkompetens, benämnda förste notarier, och två notarier utan domar- kompetens, benämnda andre notarier. Det är emellertid att märka, att re- duktionen är vida kraftigare än av dessa siffror synes framgå. Redan nu äger varje avdelning tillgång till ett antal extra tjänstemän, vilkaiavseende

å utbildning och förmåga att göra nytta mer än uppväga de av de sakkun— niga föreslagna andre notarierna, och av vilka också åtminstone två på varje avdelning äro behövliga för att icke assessorernas arbete må bliva över hövan betungande. I verkligheten sker alltså en reduktion från sju till endast fyra personer med domargöromål.

Det bör tilläggas, att de sakkunniga dessutom räkna med tre rådmän med fiskalskompetens, vilka skulle alternerande inträda å de avdelningar, där be— hov av tillfällig förstärkning skulle föreligga. Å varje avdelning kan alltså sägas falla ungefär en tredjedels rådman utöver det förut angivna antalet.

Beträffande till en början arbetsbördan för lagmannen, anföra de sakkun- niga (sid. 48), att processkommissionen preliminärt torde hava räknat med, att lagmannen i regel kan hålla huvudförhandling under en dag i veckan och att å varje sessionsdag kunde handläggas och avdömas i genomsnitt 3 mål. Under ett till 43 arbetsveckor beräknat arbetsår skulle således, säga de sakkunniga, lagmannen bli i tillfälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål. Denna siffra torde enligt de sakkunniga möjligen få anses väl hög, särskilt i de domsagor, där inskrivningsdomare icke kommer att an- ställas. Men även i domsagor med inskrivningsdomare anse de sakkunniga att man försiktigtvis för lagmannens del icke bör räkna med en så hög siffra på antalet avgjorda mål, som processkommissionen preliminärt gjort. De sakkunniga framhålla nämligen, att just domsagorna tillhörande den senare gruppen i allmänhet äro synnerligen omfattande och arbetstyngda och att den på lagmannen ankommande fördelningen av arbetet på personalen i en dylik domsaga kommer att taga åtskillig tid i anspråk, varjämte lagmannen även bör ha tid att ägna åt handledningen och utbildningen av de unga domaraspiranterna. Såsom av det sagda framgår, räkna de sakkunniga med att systemet med domstolsferier kommer till genomförande även i underrät- terna och anse att den vikarie, som inträder under ferieperioden, endast mera sällan kommer att handlägga några mera maktpåliggande domaruppgifter.

Såsom i det följande kommer att framhållas, anser emellertid magistraten en belastning av lagmannen med enbart svåra mål vara mindre lycklig och föreslår för sin del en viss utjämning i syfte att även en del medelsvåra mål må tillhöra lagmannens arbetsområde. Med en dylik anordning bör samman- lagda antalet mål, som medhinnes av lagmannen, kunna något ökas, samtidigt med att antalet svåra mål för honom något minskas.

Någon tvekan synes kunna råda om vilket pensum, de sakkunniga velat tillmäta den föreslagne rådmannen med assessorskompetens. Enligt de sak— kunnigas förklaring (sid. 58) skulle lagmannen och denne rådman handlägga de mera krävande av de tvistiga civilmålen och brottmålen enligt strafflagen. Därefter förklaras, att för avgörande av icke tvistiga civilmål samt enklare brottmål skulle anlitas två notarier med begränsad domarkompetens. Regler saknas här tydligen för de mindre krävande av de tvistiga civilmålen och möjligen även beträffande en del mindre brottmål enligt strafflagen. Dess—

utom synas de sakkunniga utgå från att de å rättegångsavdelningarna före- kommande brottmålen enligt specialförfattningar i huvudsak skulle vara av så enkel beskaffenhet, att de icke spela någon egentlig roll ur arbetssyn- punkt. Så torde emellertid ej vara förhållandet. De specialmål, som äro av enkel beskaffenhet, hava i stort sett redan avsöndrats från dessa avdel- ningar genom att läggas till andra, tredje eller åttonde avdelningarna. De återstående utgöras till stor del av trafikmål, mestadels avseende kollisioner eller påkörningar, varvid skada uppkommit å person eller egendom och i vilka som regel ofta nog vidlyftiga vittnesförhör erfordras. Genom sin egen beskaffenhet och genom de stora värden och intressen, som däri ofta stå på spel, kräva dessa mål mycken erfarenhet och skicklighet hos ordföranden och lämpa sig ingalunda som övningsobjekt för oprövade krafter.

I de allmänna anmärkningarna (sid. 345) till den av numera presidenten K. Schlyter uppgjorda tabellen över landets indelning i domsagor har framhållits, att de anslagsbeviljande myndigheterna i städerna nödgats tillgodose stadsdomstolarnas behov av arbetskrafter genom inrättande av ordinarie sysslor, men att staten däremot kunnat undgå inrättande av eljest behövliga tjänster genom att i stor utsträckning taga de i utbildningssyfte tjänstgö- rande unga juristerna i anspråk för arbetet i domsagorna. De sakkunniga synas i likhet med tabellens författare utgå från den uppfattningen, att den sålunda i domsagorna tillämpade principen skulle äga ett visst företräde framför den, som städerna sålunda tillämpat. Förhållandet lärer väl tvärtom vara det motsatta. jämfört med stadsdomstolarnas, åtminstone i de större städerna, fasta och beprövade organisation måste, om saken bedömes utan förutfattade meningar, häradsrätternas nuvarande organisation i själva verket te sig skäligen provisorisk. Medan nämnda stadsdomstolar på grund av de lokala förhållandenas större anpassningsförmåga kunnat följa utvecklingens gång och så småningom ansluta sig därtill utan eftergivande på den grund- läggande principen om domares oavsättlighet, hava statsmakterna i fråga om de statliga underdomstolarna nöjt sig med åtgärder, som knappast kunna betecknas såsom annat än nödfallsutvägar. Under en tid av överflödande tillgång på frivilliga arbetskrafter är det naturligt, att de skadliga verkningarna härav skola vara föga framträdande. Att bygga ett system på dylika tillfälliga förhållanden synes emellertid icke vara riktigt. Det kan emellertid nödtorftigt försvaras, så länge man håller sig endast till lantdomstolarna, där finansiella. hänsyn givetvis framtvinga stor varsamhet, då det gäller att söka få det nuvarande tillståndet avlöst av en mera tillfredsställande ordning. Helt annorlunda ställer sig saken, då fråga blir om ovannämnda stadsdom- stolar. Att på dem överföra de grundsatser, som för närvarande tillämpasi lantdomstolarna — ty det system, de sakkunniga föreslå, innebär i själva verket intet annat än en viss förbättring av dessa grundsatser, men utan frångå- ende av deras tillämpning i princip —— innebär helt enkelt en rasering

av ett väl uppbyggt system och en återgång från ett ernått högre ut- vecklingsstadium till ett lägre. Skall detta bliva det slutliga resultatet av reformsträvandena, så får man hoppas, att det av lagrådet förordade interi- mistiska bibehållandet av den kommunala rättsskipningen i de.större städerna måtte få fortbestå så länge som möjligt.

Det nu sagda innebär givetvis icke något försvar för en överorganisation av dessa domstolar. Där sådan kan påvisas, bör den förvisso bortarbetas oberoende av en eventuell processreform. Men man bör icke endast för likformighetens skull bryta sönder en god organisation och återgå till ett mera ofullgånget utvecklingsstadium.

Vad särskilt angår Stockholms rådhusrätt, pågår såsom ovan nämnts en utredning om möjligheten av förenklingar och besparingar därstädes. Magi- straten har för egen del ansett att frånsett en redan vidtagen indragning av en extra rådman _ någon minskning i antalet arbetskrafter icke under nuvarande förhållanden kan äga rum; och då enligt magistratens ovan ut- talade uppfattning någon nämnvärd arbetsbesparing såsom följd av en ny rättegångsordning icke kan motses, så anser sig magistraten äga fog för att, i stället för någon tänkt övergång till en försämrad organisation, byggd huvudsakligen på extra och ambulerande arbetskrafter, taga det nuvarande antalet arbetskrafter till utgångspunkt för sin undersökning av det sannolika framtida behovet i detta aVSeende.

Vad först angår antalet lagmän, må man icke låta vilseleda sig av det skenbart stora antal dylika, som de sakkunniga föreslagit för Stockholms lagmansrätt. Om man närmare granskar de sakkunnigas förslag till dom— sagoindelning, finner man Stockholm tvärtom vara skäligen missgynnat. jäm- för man exempelvis de sakkunnigas beräkning av antalet lagmän i Stock— holm och Göteborg med antalet av de mål, som de sakkunniga företrädes— vis synas lagt till grund för beräkningen av antalet mera kvalificerade arbets- krafter, nämligen antalet tvistiga civilmål och brottmål enligt strafflagen, finner man enligt beräkning i tabell I dessa mål (polisdomstolen undantagen) i medeltal för åren 1923—1925 utgöra för Stockholm 3,465 och för Göte- borg 1,170. Mot detta antal svarar enligt de sakkunnigas förslag för Stock- holms del 9 lagmän eller således 385 mål på varje lagman, men däremot för Göteborgs del 5 lagmän eller således endast 234 mål på varje lagman. De sakkunniga ha själva haft en känsla av att Stockholm blivit missgynnat i jämförelse med Göteborg och framlägga av detta skäl ett alternativförslag med endast 4 lagmän i Göteborg. Även enligt denna beräkning skulle emellertid endast 292 mål av ovannämnda art komma på varje lagman i Göteborg eller således i allt fall vida mindre än i Stockholm.

Till jämförelse må nämnas att enligt samma beräkningsgrund å var och en av rikets 106 lagmän falla endast 253 mål av ovannämnda art. 1 denna siffra ingå då även de ganska många polisförseelser, som redovisas i kol. 7. Aven

”värm—.-

.,7— "' '-—-'

om man tager i betraktande, att åtskilliga av dessa lagmän enligt de sak- kunnigas förslag skulle åläggas överinseende över inskrivningsväsendet inom sina domsagor, kvarstår dock såsom ett faktum en avsevärd disproportion mellan kvantiteten av svåra mål och antalet lagmän i Stockholm. Resultatet synes icke kunna bliva annat än att i Stockholm till behandling av rådmän skulle få hänvisas ett stort antal svåra mål, som i landet i allmänhet skulle anses påkalla lagmannens egen behandling.

Härmed vare ingalunda sagt, att den lindrigare belastning av lagmännen i den övriga delen av landet, som de sakkunnigas förslag skulle medföra, innebär någon olägenhet. Tvärtom synes det uteslutande vara en fördel att även en högt kvalificerad, företrädesvis med svåra mål belastad domare be- redes tillfälle att däremellan få syssla med enklare saker. Vad magistraten befarar är i stället att arbetsförhållandena för lagmännen i Stockholm skola bliva olidliga, om de verkligen skola effektivt tillämpa reformens syfte och själva åtaga sig de svåraste målen, samt vidare att även med en sådan till- lämpning ett så stort antal svåra mål kommer att återstå å varje rättegångs- avdelning, att lagmannens närmaste man, rådmannen med assessorskompe- tens, måste till gagnet, om än icke till namnet i stor utsträckning tjänstgöra såsom ett slags andre lagman.

För att råda bot på dessa olägenheter, något som magistraten finner ofrån- komligt, synes nödigt att inom var och en av andra till och med åttonde avdelningarna inrätta två lagmanstjänster. Härigenom skulle man nära an- sluta sig till avdelningarnas nuvarande organisation, med ordförandeskapet inom varje avdelning uppdelat å en ordförande och en vice ordförande. An- talet mål av ovannämnda art på varje lagman (216) skulle visserligen härigenom komma att åtskilligt understiga genomsnittet i landet i sin helhet. Att märka är dock, att, såsom redan ovan framhållits, i det för hela landet angivna an- talet mål ing'å även ett stort antal polisförseelser, medan dessa däremot för Stockholms del icke medräknats. Härtill kommer att den genomsnittliga kvaliteten av de tvistiga civilmålen i Stockholm torde ligga åtskilligt över vad som eljest i landet är vanligt.

För fjärde till och med åttonde avdelningarnas del innebär den nu föreslagna organisationen med två lagmän å varje avdelning, att en uppdelning måste ske av de större målen å varje avdelning i två ungefär likvärdiga hälfter. Det kunde då ifrågasättas att på den ene lagmannens lott lägga företrädes- vis civilmål och på den andres företrädesvis brottmål. För magistraten ter det sig dock mera naturligt att utgå från nuvarande system, enligt vilket vardera ordföranden å en dylik avdelning i lika mått tager del i civilmål och brottmål. Liksom nu ordförandena skulle då lagmännen omhänderhava var sin civilrotel och var sin brottmålsrotel.

Lämpligast synes att låta lagmännen ensamma föra ordet i de kollegiala målen, även om bland dessa mål skulle finnas en del, som i och för sig

kunde anförtros åt mindre kvalificerade krafter. Såsom förut anförts anser magistraten en dylik arbetsfördelning, varigenom lagmännen icke komma att syssla enbart med svåra utan även i viss män med medelsvåra mål, vara lämplig. Med den uppdelning, magistraten tänkt sig, torde arbetsbördan för var och en av lagmännen kunna beräknas bliva skälig.

För närvarande hålles å var och en av dessa fyra rotlar en session i veckan. Å alla dessa fyra sessioner tjänstgör den s. k. tredje rådmannen å avdelningen såsom bisittare. Med en reformerad processordning, sådan som även magistra- ten förutsätter, går emellertid den nuvarande enhetligheten i avdelningens arbete i viss grad förlorad. Till åliggandet att vara andre ledamot i de kollegiala sessio- nerna, vilka torde upptaga åtminstone fyra dagar i veckan (se härom vidare nedan), kommer för en dylik ledamot skyldigheten att tjänstgöra såsom en- samdomare i enklare mål, för vilket ändamål kanske en annan av veckans dagar måste avses. Lägges härtill all den tid, som måste åtgå för samar- betet med lagmännen i de svårare mål som skola avgöras av kollegiet, synes det uppenbart, att en bisittare icke är tillfyllest för alla dessa göromål, utan att därför erfordras två personer. Dessa torde lämpligen kunna benämnas rådmän och böra indelas till tjänstgöring hos var sin av de båda lag- männen. Liksom det beträffande lagmännen syntes önskvärt, att åt dem anförtroddes ordförandeskapet i samtliga de mål, som skola avgöras kolle- gialt, så torde det för undvikande av arbetets splittring å alltför många händer vara tillrådligt att å dessa båda rådmän samla ordförandeskapet i alla de mål å avdelningen, som skola handläggas av ensamdomare.

Med dessa befattningshavare är emellertid icke behovet av domarekrafter å avdelningen fyllt. Det torde icke vara möjligt att ålägga de båda råd- männen att båda deltaga i alla kollegiala mål, utan torde, såsom ovan nämnts, vardera rådmannen böra vara bisittare endast åt den ene lagmannen. Det erfordras således i varje kollegial session ytterligare någon ledamoti rätten. För detta ändamål föreslår magistraten å varje sådan avdelning två yngre tjänstemän. Dessa böra emellertid icke heller sättas iden av de sakkunniga föreslagna ställningen såsom "förste notarier" eller någon däremot svarande extra anställning. Deras stadigvarande domaregöromål motivera tillfyllest att åt dem beredes ställning såsom ordinarie domare. Även beträffande dessa assessorer vinnes en redig arbetsfördelning genom att låta dem bi- träda var sin lagman.

Såsom förut nämnts anser magistraten lämpligt, att särskilt å yngste leda- motstjänsterna tillfälle beredes till utbildningstjänstgöring för yngre aspiranter. Genom att, såsom nyss föreslagits, låta varje assessor följa en lagman i alla dennes mål, sålunda både i civil- och brottmål, vinnes en vida mer all- sidig utbildning än om, såsom också vore tänkbart, den ene assessorn avsåges för civilmål och den andre för brottmål. Detsamma är förhållandet med rådmanstjänsterna, å vilka ju också stundom under vikariatsförordnanden en viss utbildningstjänstgöring kan sägas äga rum. För lagmannen torde

det också erbjuda lättnad och fördelar i övrigt vid arbetets ordnande, om han såsom sina bisittare disponerar personer, vilka icke samtidigt äro skyl- diga att ägna sina tjänster åt någon annan ordförande. Att på detta sätt var och en av ifrågavarande avdelningar i realiteten sönderfaller i två helt skilda underavdelningar, synes såväl från dessa som från andra synpunkter icke innebära någon olägenhet utan fastmer en fördel. Denna anordning ansluter sig för övrigt ganska nära till den nuvarande organisationen av ifrågavarande avdelningar. Redan nu kunna dessa sägas bestå envar av två skilda under- avdelningar, för vilka endast tredje rådmannen är gemensam.

Enligt den av magistraten nu skildrade ordningen skulle alltså, under för- utsättning av en reformerad process, var och en av nu ifrågavarande avdel- ningar tilldelas sex personer i domareställning, vilka enligt magistratens förut uttalade principer samtliga skulle vara ordinarie. Detta innebär i allt fall en reduktion av antalet domare å varje avdelning från nuvarande sju till sex. Möjlighet härtill föreligger dock endast under förutsättning, att ensamdomare anlitas ungefär i ovan angiven utsträckning samt att efter den förenkling av protokollsarbetet, som kan följa av den nya processordningen, någon del av protokollsföringen, vilken nu är fördelad på avdelningens samtliga fyra asses- sorer, kan överflyttas från assessorerna till andra befattningshavare. För dessa, som torde böra till antalet vara två å varje avdelning, föreslår magi- straten benämningen amanuenser, vilken nu tillämpas å de äldsta extra tjän- stemännen härstädes. Även dessa amanuenser synas böra tilldelas var sin underavdelning.

Arbetsordningen å en rättegångsavdelning, sammansatt av två lagmän, två rådmän, två assessorer och två amanuenser, har magistraten tänkt sig sålunda.

Vardera lagmannen håller session två dagar i veckan, en dag för civilmål och en dag för brottmål, och i fall av behov ännu en dag för huvudför- handlingar i civilmål. Vardera lagmannen biträdes av ene rådmannen och ene assessorn. De båda rådmännen skola vidare var för sig en gång i vec- kan sitta såsom ordförande i "enmansmål".

Protokollet synes lämpligen kunna föras av vederbörande assessorer vid kollegiets förhandlingar i civila mål. I kollegiets övriga förhandlingar samti rådmännens enmansmål torde protokollet kunna föras av endera av de två amanuenserna.

En tillämpning av nu angivna principer å de övriga avdelningarna giver följande resultat.

Första avdelningen består, såsom de sakkunniga erinrat, av tre särskilda underavdelningar, en för fastighetsärenden, en för familjerättsmål och en för förmynderskapsärenden. Ä fastighetsavdelningen kommer det huvudsakliga arbetet att skötas av de särskilda inskrivningsdomarne såsom ensamdomare.

Ej allt för ofta lärer det inträffa, att något ärende av en av dem hänskjutes till kollegial behandling. Däremot äro de härstädes förekommande rätte- gångarna i regel av svår beskaffenhet, vadan i dessa kollegial behandling torde bli regel. Deras antal är emellertid så ringa, att deras handläggning, bort- sett från enstaka undantagsfall, icke torde behöva upptaga vederbörande leda- möters tid i någon större utsträckning. Ordförandeskapet i dessa mål till- kommer nu borgmästaren och bör i framtiden läggas å förste lagmannen.

De egentliga inskrivningsdomaregöromålen skötas nu av fyra civilassessorer och föreslås av de sakkunniga att övertagas av fyra rådmän. Däremot anse de sakkunniga den nuvarande inskrivningsnotarien kunna ersättas av ett kvinn- ligt biträde. Möjligen hava de sakkunniga här förbisett, att till inskrivnings- notariens arbete bör ej endast att verkställa införingarna i fastighetsböckerna, utan även att på eget ansvar utfärda utdrag ur dessa samt äganderättsbevis. De sakkunniga torde hava fäst sig vid, att å en av inteckningsrotlarna — Brännkyrka och Bromma ett kvinnligt biträde i viss mån tjänstgör såsom inskrivningsnotarie. Å denna rotel fullgör emellertid assessorn själv skyldig- heten att underteckna förekommande bevis enligt och utdrag ur fastighets- böckerna. Skulle nu en motsvarande anordning genomföras även för de övriga rotlarna, måste väl assessorerna därstädes åläggas att övertaga in- skrivningsnotariens göromål i sistnämnda hänseende. Det torde nämligen ej vara tänkbart och har väl ej heller av de sakkunniga avsetts att ålägga ett biträde utan juridisk utbildning att i eget namn utfärda dylika hand- lingar och bära det därmed förenade ansvar, något som synes obilligt jäm- väl med hänsyn till den låga löneställning, som ett dylikt biträde måste an- tagas få jämfört med de juridiskt utbildade tjänstemännen. Skall emellertid en ökning av assessorernas arbetsbörda i nu angiven form äga rum, torde deras antal icke kunna begränsas till det nuvarande, utan torde en ökning till fem visa sig behövlig. Värdet av den ifrågasatta besparingen torde där- för kunna diskuteras, och magistraten vill för sin del föreslå en sådan lös- ning av frågan, att inskrivningsnotarien bibehålles, med rätt att i mån av behov anlita ett kvinnligt biträde till hjälp med införingarna, men med skyl- dighet att övertaga ansvaret för inskrivningsnotariegöromålen även för Bränn- kyrka och Bromma.

Därest överexekutorsgöromålen skola överföras till domstolen, torde för deras skötsel erfordras den personal, som de sakkunniga föreslagit, varjämte dessa göromål, såvitt de angå fast egendom, lämpligen böra läggas å fastig- hetsavdelningen. Magistraten har emellertid för sin del, såsom framgår av magistratens förra utlåtande, ansett en sådan förändring för huvudstadens del opåkallad och finner icke någon anledning att frångå denna ståndpunkt. Skall emellertid domstolen övertaga dessa göromål, torde det vara nödvän— digt att sammanhålla dem hos vissa bestämda tjänstemän ej endast vad angår fastigheter utan även beträffande övriga ärenden. Eljest komma de att ytter- ligare försvåra en lämplig anordning av arbetet å resp. avdelningar. Vinsten

_.w, mm...,”

av deras överflyttning till domstolen, som ju enligt processkommissionen skulle ligga däri att domstolen finge så att säga se huru dess domar te sig omsatta i verkligheten, bleve under sådana förhållanden problematisk.

Förste lagmannen och lagmannen torde böra dela ordförandeskapet å familjerätts- och förmynderskapsavdelningarna sålunda, att den förre ensam behåller förmynderskapsfrågorna, medan av lagmansmålen å familjerättsav- delningen ungefär en tredjedel faller på förste lagmannen och två tredje- delar på lagmannen. För familjerättsmålen erfordras två assessorer och en amanuens, för förmynderskapsärendena en tjänsteman irådmansgraden, dock att, så länge överförmyndarärendena såsom hittills åligga tjänstemän vid domstolen, för dessa tillika med domstolens förmynderskapsärenden krävas tillhopa två tjänstemän i rådmansgraden samt en tjänsteman, motsvarande den nuvarande assistenten. En amanuens torde dessutom bliva behövlig även å förmynderskapsavdelningen.

För att utfylla rätten i de fall, då den skall bestå av tre ledamöter, er- fordras å familjerättsavdelningen en rådman. Å förmynderskapsavdelningen kan, så länge i och för överförmyndarärendena två tjänstemän i rådmans- graden måste finnas därstädes, bisittarskapet liksom nu fördelas mellan dem. Likaså kan å fastighetsavdelningen den kollegiala domstolen sammansättas av förste lagmannen och två inskrivningsrådmän. Skulle denna anordning visa sig mindre lämplig, erfordras även för förmynderskaps- och fastighets- avdelningen en särskild rådman för utfyllande av rätten i de fall, där kolle- gial domstol skall bildas. Den eller de särskilda rådmännen å första avdel- ningen komma dessutom att sköta de ensamdomareärenden, som å första av- delningen förekomma utom fastighets- och förmynderskapsärendena.

A andra avdelningen torde anställande av två lagmän vara ofrånkomligt. Av dessa skulle den ene vara ordförande i sjömålen, där den andre skulle tjänstgöra såsom bisittare. Denna anordning är väl motiverad av sjömålens ofta synnerligen invecklade beskaffenhet. lkonkursmålen böra lagmännen taga del till hälften var, detta även i konkursbrottmålen, vilka nu handhavas endast av en ordförande. Den yngre lagmannen bör föra ordeti de'tullmål och andra dylika mål, som icke kunna avgöras av ensamdomare.

Såsom konkursdomare böra tjänstgöra två rådmän. Dessa kunna jämväl handhava de tullmål m. m., som tillhöra ensamdomare. Därjämte böra de deltaga i kollegiet var och en i sin andel av målen. Däremot torde an- talet assessorer kunna minskas från tre till två, under förutsättning att tre amanuenser indelas å avdelningen.

Även tredje avdelningen är med hänsyn till den ofta svårartade beskaffen- heten av dess mål i behov av två lagmän. Vidare erfordras två rådmän och två assessorer, varjämte två amanuenser böra finnas.

Underrätter— na utom Stockholm samt över- rätterna.

Avlönings- förhållan- dena.

Beträffande polisdomstolen har magistraten redan ovan framhållit betydel- sen av att handläggningen av dess mål betros åt ordförande med betydande auktoritet och insikter. Lägre ställning än rådmans kan här ej ifrågasättas. Med hänsyn till storleken av den arbetsbörda, som, enligt vad för magistraten är känt, redan nu åvilar polisdomstolen, torde två sådana rådmän vara väl behövliga. För protokollsföringen torde två amanuenser erfordras. Även här kan det inträffa, att något mål visar sig vara av den beskaffenhet, att dess hänskjutande till kollegium är påkallat. Att för sådant ändamål an- ordna något särskilt kollegium torde dock ej vara behövligt, utan torde målet då kunna hänskjutas till en av de allmänna rättegångsavdelningarna, där emellertid då en av de för polisdomstolsmålen anställda rådmännen bör ingå såsom ledamot i stället för en rådman från avdelningen. Även i övrigt kom- mer det, ehuruväl en särskild avdelning för dessa mål i princip är önskvärd, förmodligen icke att efter polisdomstolens införlivande med lagmansrätten bliva nödvändigt att så skarpt, som nu sker, hålla isär polisdomstolens och den allmänna underrättens mål, utan torde vid behov en överflyttning kunna äga rum mellan polisdomstolsavdelning och annan avdelning.

Beträffande antalet ordinarie tjänstemän i övrigt synes intet vara att in- vända mot de sakkunnigas förslag, dock med iakttagande av vad delegerade ovan erinrat i fråga om stärbhusnotariekontoret och arkivet.

Frågan om det antal extra tjänstemän med arvode, som utöver de ovan föreslagna amanuenserna kan komma att erfordras, beror'dock i viss mån av frågan om i vilken utsträckning rådhusrättens nuvarande funktion som utbildningsanstalt kan komma att under en blivande statlig regim bibehållas.

Att i detta sammanhang ingå på någon mera detaljerad granskning av förslaget i fråga om exempelvis de icke rättsbildade biträdenas antal, torde vara än mindre fruktbringande, då omfattningen av deras arbete i än högre grad än beträffande juristerna måste bliva beroende av blivande detaljbe- stämmelser, om vilkas innehåll ännu intet kan sägas.

Huruvida den organisation, som magistraten uppskisserat för Stockholms vidkommande, lämpar sig även för övriga underrätter, är för magistraten svårt att bedöma, särskilt med hänsyn till de domstolar, där kollegialitets- principen icke skulle komma till användning. Beträffande domsagoindelningen i den övriga delen av landet liksom angående hovrätternas antal och för- läggning torde magistraten icke hava anledning göra något uttalande, så mycket mindre som de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden icke äro att betrakta såsom definitiva.

I fråga om avlöningarna till de särskilda befattningshavarne vid de fram- tida underrätterna synas de sakkunniga hava räknat lika knappt som beträf- fande antalet dylika.

m_ ,... ,. ..

lnnan magistraten företager granskning av de sakkunnigas förslag härutinnan, torde följande anmärkningar böra göras beträffande nuvarande löneförhållan- den vid Stockholms rådhusrätt.

Ä sid. 243 hava de sakkunniga angivit beloppen av nuvarande avlönings- förmåner vid rådhusrätten. Härvid är att märka, att de sakkunniga tydligen räknat med ett dyrtidstillägg av 24 %. Sedan någon tid har emellertid dyr- tidstillägget tämligen stadigt hållit sig vid endast '21 %. Med iakttagande av detta procenttal utgöra avlöningsförmånerna:

slutlön utan tillägg med 27 % tillägg för borgmästare kr. 17,100 omkring kr. 20,700 ,, rådman ,, 13,500 ,, ,, 16,350 ,, civilassessor ,, 11,100 ,, ,, 13,450 ,, kriminalassessor ,, 8,640 ,, ,, 10,450

Å andra sidan är att beakta, att dessa avlöningar, som fastställdes vid lönereglering år 1921, därvid kommo att bestämmas till ett lägre belopp än enligt det för stadsfullmäktige framlagda förslaget varit avsett. Enligt detta förslag voro nämligen avlöningarna till rådhusrättens personal, liksom till övriga högre befattningshavare i stadens tjänst, över lag föreslagna en lönegrupp högre. Vid behandlingen i stadsfullmäktige skedde emellertid en allmän nedprutning av alla befattningar i 18 och högre lönegrupper, så att befattningarna i råd- husrätten, vilka voro föreslagna i resp. 30, 27, 24 och 21 lönegrupperna, nedflyttades till resp. 29, 26, 23 och 20 lönegrupperna. Såsom skäl härtill åberopades bl. a. ovissheten om huruvida stadens budget kunde bära de större utgifter, som förslaget i sitt ursprungliga skick skulle hava medfört. Emellertid har Stockholms stads tjänstenämnd i ett den 29 september 1922 avgivet yttrande uttalat sig för en återgång i detta hänseende till 1921 års förslag. Tjänstenämndens berörda yttrande är i hithörande delar av följande lydelse:

"Tjänstenämnden har nämligen icke kunnat undgå att finna berättigandei

den uppfattningen, att den av stadsfullmäktige vidtagna nedflyttningen av , den till väsentliga delar på ett bibehållande av befattningarna vid deras förut- varande vå'rdeså'ttning uppbyggda övre delen av lönestaten — såsom helhet betraktad och sålunda frånsett den meningsskiljaktighet, som eventuellt kan göra sig gällande i fråga om vissa enstaka befattningars placering —— inne- bär en på grund av tillfälliga stämningar och omständigheter tillkommen, icke tillfyllest motiverad ändring av den förut fastslagna och under lång tid hävdvunna relationen mellan vissa befattningar. Den sålunda rubbade rela- tionen framträder än mera genom den standardreglering, som samtidigt i stor utsträckning ägt rum vid befattningar inom underliggande lönegrupper, Den av stadsfullmäktige beslutade åtgärden måste slutligen betecknas såsom löne- tekniskt alldeles oriktig med hänsyn till det syfte, som med densamma torde vara avsett.

Nuvarande förhållanden vid Stock- holms råd- husrätt.

De föreslagna lönesatserna för under- rätterna.

Ehuru tjänstenämnden, såsom av det anförda torde framgå, helst skulle sett, att åtgärder redan i detta sammanhang bleve beslutade i avsikt att undanrödja ovan påtalade olägenheter, har nämnden, under erinran att den av stadsfullmäktige beslutade förändringen till mycket stor del torde ha be- tingats av ekonomiska hänsyn, på grund av de rätt så betydande kostnader, som härav skulle föranledas, ansett sig för närvarande böra avstå från att framlägga något direkt förslag härutinnan.

Emellertid har nämnden icke velat underlåta, att ytterligare understryka angelägenheten av att den här berörda frågan, så snart detta med hänsyn till de ekonomiska förhållandena anses lämpligen kunna ske, bör upptagas till förnyad och slutgiltig behandling."

I enlighet med detta förslag skulle avlöningarna komma att ställa sig sålunda:

slutlön utan tillägg med 27 % tillägg

för borgmästare kr. 18,300 omkring kr. 22,150 ,, rådman ,, 14,700 ,, ,, 17,800 ,, civilassessor ,, 12,000 ,, ,, 14,500 ,, kriminalassessor ,, 9,420 ,, ,, 11,400

Även om de nu anförda förhållandena icke kunna tillmätas någon avgö- rande betydelse vid bedömandet av de löner, som må anses skäliga, torde de dock icke kunna i detta hänseende frånkännas beaktande, särskilt i be- traktande därav att förslaget onekligen står i ganska god överensstämmelse med vad som är bekant om löneförhållandena i vissa andra större och även medelstora städer. Det torde också bottna i ett visst hänsynstagande till de inkomster, som i allmänhet antogos kunna uppnås av häradshövdingarna. Såsom framgår av den översikt över häradshövdingarnas inkomster, som meddelas i de sakkunnigas betänkande å sid. 241, skulle den sålunda före- slagna rådmanslönen (vilken, väl att märka, inkluderar dyrtidstillägg, något som däremot icke. synes vara fallet med de för häradshövdingarna uppgivna inkomsterna, vilka också måste ökas med stämpelprovision) ganska väl över- ensstämma med genomsnittsinkomsten för de sistnämnda.

Vid avvägande av lönesatserna för befattningshavarne i lagmansrätterna och därvid till en början lagmännen hava de sakkunniga, såsom kanske också är naturligt, utgått icke från vad som betalas i löner vid stadsdomstolarna, utan från häradshövdingarnas avlöningar. Efter en motivering, som kraftigt framhäver vikten av att lagmansbefattningarna besättas med personer, i stånd ej endast att vidmakthålla den ansedda ställning, som våra häradsrätter redan förvärvat, utan också att fylla de skärpta krav, som den tilltänkta process- ordningen förväntas komma att ställa på cheferna för våra underrätter, stanna de sakkunniga vid att föreslå en grundlön för lagman (slutlön) av 13,020 kr., eller inberäknat dyrtidstillägg omkring 14,800 kr. Härtill skall emellertid enligt de sakkunnigas förslag komma särskilt lönetillägg "i de domsagor, där så anses skäligt".

. "emmaw—WT "'

Utan vidare torde vara uppenbart, att den föreslagna grundlönen icke innebär någon garanti för en tillfredsställande rekrytering av befattnings- havarna i lagmansgraden, om på dem skola kunna ställas de höga anspråk, som processkommissionen angivit. Men även om anspråken icke kunna sättas så högt, måste dock vissa krav uppställas, som förutsätta en högre avlöning på dessa poster. Underdomstolarna stå ju folket nära och representera i de flesta fall den enda instansen. De måste då ledas av personer, ägnade att genom skicklighet och personliga egenskaper i övrigt väl hävda rättsväsen- dets anseende.

Det är då tydligen på de i utsikt ställda lönetilläggen det kommer att bero, i vad mån å lagmanstjänsterna tillräckliga avlöningar skola komma att bjudas. I fråga om de grunder, efter vilka de sakkunniga tänkt sig dessa löne- tillägg avpassade, finner man emellertid föga upplysning i deras betänkande. Såsom ett maximum har angivits ett belopp av.8,000 kr., avsett för lag- männen i de allra största och mest krävande domsagorna, vilkas avlöning härigenom skulle komma att motsvara justitierådslönen. [ de minsta dom- sagorna skulle lagmännen icke erhålla något lönetillägg, medan i övriga dom- sagor lönetillägget skulle utgå med skiftande belopp efter vissa grunder. Om dessa upplysa de sakkunniga endast, att en mera individuell uppskatt- ning skall ske av arbetsbördan i de olika domsagorna. De sakkunniga synas härvid närmast böjda att förorda ett system, analogt med det som vunnit tillämpning vid den senaste ecklesiastika löneregleringen, nämligen att låta lönetillägget bli beroende på domsagans folkmängd och areal. De sakkun- niga framhålla dock, att en dylik grund ej kan tillämpas i fråga om dom- stolscheferna i de större städerna, utan anse lönetillägget för dem böra ut- mätas med hänsyn tagen bl. a. till avlöningen å andra chefsposter inom justitieförvaltningen.

Den enda grund för bedömande av de tilltänkta lönetilläggens storlek, som i övrigt kan hämtas ur betänkandet, utgöres av det belopp, de sak— kunniga beräknat såsom erforderligt för bestridande av dessa tillägg för hela riket. l detta hänseende hava de sakkunniga såsom tillräckligt angivit ett årligt belopp av 250,000 kr.

Skall det nuvarande systemet för avlönande av häradshövdingarna avlösas av en ny ordning, är det naturligt, att en beskärning av de topplöner, som nu t. o. m. överstiga justitierådslönerna, måste ske, och likaså att vid över- gång från sportelsystem till fasta avlöningar en viss allmän minskning äger rum. Därtill kommer att de sakkunnigas förslag innebär en höjning av pensions- beloppen i jämförelse med de nuvarande häradshövdingepensionerna. Med allt beaktande av dessa synpunkter vill det dock synas — så långt förelig- gande siffror giva någon hållpunkt för beräkningar som skulle det av de sakkunniga angivna sammanlagda beloppet icke förslå ens till att bereda dom- sagocheferna å landet en ställning, som någorlunda motsvarar den nuvarande.

Beträffande de rena stadsdomstolarna hava de sakkunniga som nämnt ställt

i utsikt vissa lönetillägg för domstolscheferna därstädes. Av deras utta- landen å sid. 250 och 251 synes framgå, att de sakkunniga härvid med dom- stolschefer avse endast förste lagmännen i de städer, där sådan skulle finnas, d. v. s. i Stockholm, Göteborg och Malmö, och möjligen även lagmännen i Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Beträffande övriga lagmän i de tre förstnämnda städerna synas de sakkunniga över huvud icke hava tänkt sig någon möjlighet till förhöjning.

Om nu så är, måste man fråga sig, huruvida icke de sakkunniga förbisett innebörden i den indelning på avdelningar, som måste ske vid en stor stads- domstol. Lagmännen å var och en av dessa avdelningar måste ju i avseende å de mål och ärenden, som tillhöra dess handläggning, samt i avseende å arbetets fördelning och övervakandet av tjänstemännens arbete och utbild- ning komma att intaga en ställning, i viss mån analog med den, som till- kommer en domstolschef på landet. För det extra besvär, som åsamkas denne genom hans skyldighet att öva inseende över en del inskrivnings- ärenden och andra smärre angelägenheter, erhåller han ju för övrigt en viss kom- pensation genom att varda bibehållen vid rätt till stämpelprovision. Ty någon motsvarande rätt torde icke vara möjlig att bereda lagmännen å en avdelning av exempelvis Stockholms lagmansrätt. Att en enda befattningshavare vid denna domstol, nämligen den å första avdelningen tjänstgörande förste lagmannen, erhåller en relativ hög avlöning, lärer icke kunna tillförsäkra de övriga avdel- ningarna av domstolen de högt kvalificerade chefstjänstemän, av vilka de tvivelsutan mer än många andra lagmansrätter komme att vara i behov för att behörigt sköta sin rättsvårdande uppgift och tillika hävda den ställning, som bör tillkomma landets största underdomstol.

Med stöd av vad nu anförts måste magistraten för sin del med bestämdhet hävda nödvändigheten av att lagmännen i Stockholm tilldelas tilläggsarvode, lämpligt graderat efter vad som i detta hänseende må varda tillerkänt förste lagmannen härstädes. Liknande synpunkter synas kunna göras gällande be- träffande lagmännen i Göteborg och Malmö.

Avlöningarna till rådmännen hava av de sakkunniga, i överensstämmelse med deras allmänna system, uppdelats i två grader, den ena för rådmän med assessorskompetens och den andra för rådmän med fiskalskompetens. Med magistratens uppfattning om den lämpligaste fördelningen av arbetet inom lagmansrätterna bortfaller tydligen anledningen till en dylik uppdelning. Råd- manstjänsterna, tillsvidare bortsett från dem, som skola motsvara de sak- kunnigas inskrivningsdomare, böra alla hänföras till en och samma kate- gori med i huvudsak enahanda göromål. Då magistraten i motsats till de sakkunniga vill hava samtliga rådmanstjänster uppförda å lagmansrättens ordi- narie stat, finnes för magistraten ej heller anledning att ilikhet med de sak- kunniga tänka sig rådmännens avlöningar konstruerade mera såsom arvoden för tillfällig tjänstgöring.

Huru avlöningen till dessa rådmän skall bestämmas, synes då kunna

avgöras med mera hänsyn till huru avlöningsfrågan för närvarande är löst vid Stockholms rådhusrätt. Att låta dessa rådmanslöner fullt ansluta sig till de nuvarande rådmännens löner kan måhända icke skäligen påfor- dras. Att alltför mycket gå under dessa synes å andra sidan icke heller vara befogat. Deras ställning skulle bliva ganska lik den som nu inne- haves av den s. k. tredje rådmannen å varje rättegångsavdelning, dock med det betydelsefulla tillägg att de nya rådmännen dessutom skulle fungera såsom ensamdomare i vissa mål och ärenden. Men för dessa tredje rådmän utgår nu samma lön som till de rådmän, som tjänstgöra som ordförande. Det må erinras, att till ordförande (resp. vice ordförande) tidi- gare utgått särskilda tilläggsarvoden. Vid 1921 års lönereglering avskaffades emellertid dessa, utan att, såvitt magistraten kunnat finna, frågan gjordes till föremål för tillräckligt övervägande. Skulle sådana arvoden hava bibehållits, synes det emellertid sannolikt, att detta icke skulle hava inverkat på råd- manslönernas ordinarie belopp. lnrättar man nu rådmanstjänster enligt den av delegerade angivna grunden, synes under nu anförda förhållanden lönen å dessa tjänster i varje fall böra åtskilligt överstiga den avlöning, som enligt nu gällande grunder utgår till civilassessor, och jämväl ligga över den, som enligt 1921 års ovannämnda förslag skulle hava tillkommit sådan befattnings— havare.

Särskild uppmärksamhet måste här även ägnas frågan, huruvida någon särskild löneskala bör fastställas för de rådmän, som skulle motsvara de före- slagna inskrivningsdomarne, detta med hänsyn till dessa befattningars till- tänkta karaktär av sluttjänster. Vid Stockholms rådhusrätt rådde iäldre tider en viss åtskillnad mellan stadsnotarietjänsterna å fastighetsavdelningen och å övriga avdelningar. De förra voro i allmänhet sluttjänster, de senare över- gångstjänster. Delvis kunde detta hava sin grund ide högre inkomster, som då oftast voro förenade med tjänster av förstnämnda slag. Men även efter det en tendens till reglering och beskärning av dessa toppinkomster gjort sig gällande, bibehöllos tjänsterna å fastighetsavdelningen vid en viss stan- dard, högre än vad som då ansågs kunna påräknas å vanliga stadsnotarie- eller, såsom de dåmera kallades, assessorstjänster. Vid 1921 års lönereg- lering frångicks denna anordning. Det torde hava ansetts, att den hänsyn, som skäligen borde tagas till nämnda tjänsters karaktär av sluttjänster och möjligen även till det ekonomiska ansvar, som kunde åtfölja dem, motvägdes av den omständigheten, att för de övriga civilassessorstjänsterna krävdes större juridisk skicklighet och formell talang, vadan de sistnämndas tillbaka- sättande i avlöning skulle kunna bli till men för deras besättande med till- räckligt skickligt folk.

Ett nytt uttryck för den äldre principen förekom emellertid vid lönereg- lering för förmyndarkammaren och första avdelningen iförmynderskapsären- den år 1923. Därvid bestämdes nämligen, att för de två civilassessors- tjänsterna å förmyndarekammarens stat skulle, med hänsyn till deras karaktär

av sluttjänster, utgå ett ålderstillägg utöver vad i sådant hänseende vore brukligt å de övriga civilassessorstjänsterna, i följd varav antalet dylika till- lägg där uppgår till fyra i stället för tre.

Skall man nu tillskapa en enda löneklass för alla de föreslagna rådmännen, även de s.k. inskrivningsdomarne, kan det ifrågasättas att dock i fråga om sistnämnda tjänster taga hänsyn till, att de i allmänhet bliva slutpunkter för befordran, genom att sålunda åt dem, som komma att kvarbliva å tjänsterna, bereda en extra förmån. Nödvändigt är dock måhända ej att för detta ända- mål skilja befattningarna åt. Därest antalet ålderstillägg sättes till fyra, av vilka det sista uppnås först efter 12 år, torde man kunna antaga, att de, som överhuvud komma i åtanke till vidare befordran, uppnå denna innan de in- tjänat så lång tjänstetid. Det kommer med andra ord att bliva endast de, som stanna å befattningarna, som någonsin komma i åtnjutande av detta fjärde tillägg. Vid sådant förhållande torde man icke av detta skäl behöva draga sig för att formellt låta samtliga rådmanstjänsterna, alltså även dem, som anses skola bli övergångstjänster, bliva delaktiga av denna förmån. En lämplig avvägning synes kunna ske genom en kombination av nuvarande 24 och 25 grupperna å stadens lönestat sålunda, att till slutlönen i 24 gruppen, 12,000 kronor (utom dyrtidstillägg), lades ett fjärde ålderstillägg (å 600 kr.), varigenom slutlönen komme att motsvara 25 gruppens slutlön, 12,600 kr.

Anmärkas må, att polisdomaren i Stockholm för närvarande avlönas efter 25 lönegruppen, vilket innebär att hans avlöning enligt 1921 års förslag skulle hava utgått efter närmast högre lönegrupp.

Vill man emellertid undvika, att å rådmanstjänst av allmän natur komma att kvarstå personer, som icke lämpa sig för vidare befordran, återstår alltid den möj- ligheten att, för att göra det för dem fördelaktigt att övergå till placering såsom inskrivningsrådman, reservera det fjärde ålderstillägget för sådan befattning.

För assessorerna i den nya organisationen vore det med hänsyn till den starka gradering, som ändock kommer att finnas, kanske lämpligast att icke bibehålla nuvarande uppdelning i två löneklasser, utan sammanföra demi en enda. Lönen för denna borde då lämpligen ligga mellan nuvarande civil- och kriminalassessorslönerna. Med skälig hänsyn tagen till ovan omnämnda år 1921 föreslagna lönesatser skulle en lämplig lön kunna vinnas genom en placering ungefär i den 22 lönegruppen å stadens nuvarande lönestat (slut- lön 10,200 kronor utom dyrtidstillägg).

Att yttra sig om lönerna för befattningarna av expeditions- och kanslinatur är ännu svårare. Beträffande en av dem, nämligen magistratssekreteraren, kan det måhända med fog sägas, att bortfallandet av de med hans tjänst nu förenade magistratsgöromålen motiverar den lönesänkning som de sakkun- nigas förslag innebär. Likaså möter det givetvis svårighet att sätta hans lön högre än hovrättssekreterarens i Svea hovrätt. Emellertid har, såsom de sakkunniga erinra, en högre placering av den sistnämnde varit på tal. Skulle sådan högre placering ifrågakomma, något som förefaller magistraten skäligt,

,- * ":*"-

.. ..

måste även "för den föreslagne lagmansrättssekreteraren i Stockholm en mot- svarande höjning anses motiverad av hans avsedda ställning som chef för ett mycket stort underrättskansli. En placering endast i nivå med inskrivningsråd— männen eller än lägre torde för honom medföra frestelse att, till men för kontinuiteten å tjänsten, vid lägligt tillfälle övergå å sådan tjänst, som helt säkert komme att innebära en betydligt lugnare och mera självständig tillvaro.

Vad angår stärbhusnotarietjänsten synes lämpligheten av de sakkunnigas förslag i väsentlig grad bero på om tjänsten fortfarande såsom nu kommer att vara förenad med rätt till stämpelprovision. Att denna förmån ännu kvarstår å ifrågavarande tjänst, utgör ett avsteg från den grundsats, som i övrigt genomförts i rådhusrätten. Medan nämligen statsmakterna be- träffande häradshövdingarna med skärpa betonat, hurusom stämpelprovisionen är att betrakta som ersättning för ett frivilligt åtaget bestyr, som ej må tagas i beräkning vid avlöningens bestämmande, har genom statens egen försorg möjlighet beretts städerna att indraga denna förmån för sina tjänstemän, och av denna möjlighet har Stockholms stad ej försummat att begagna sig. Stockholms magistrat, som för sin del ej stuckit under stol med sin uppfatt- ning om oklokheten i detta tillvägagångssätt, har emellertid ansett skäl saknas att vidtaga eller föreslå motsvarande åtgärd beträffande den ännu från sta- dens bestämmanderätt undantagna lönestaten för förmyndarkammaren, och detta ej minst med hänsyn till statens eget intresse av att dess rätt till stämpeluppbörd vederbörligen tillvaratages. Magistraten har ej heller i före- varande sammanhang anledning att i detta hänseende intaga en annan stånd- punkt, så mycket mindre som, efter vad ovan påvisats, de sakkunniga själva ansluta sig till den uppfattningen, att stämpelförsäljningen icke är ett med tjänsten i egentlig mening förenat bestyr.

Härtill kommer emellertid, att stärbhusnotarien i själva verket bör bliva ensamdomare i bouppteckningsärenden. Såsom ovan nämnts anser magi- straten nämligen dessa ärenden lämpade att handhavas av ensamdomare. Med hänsyn härtill och särskilt till de härmed följande ofta svåra stämpelbelägg- ningsfrågorna torde denne tjänsteman böra få en ställning motsvarande råd- mans, därvid han emellertid mot skälig minskning i den kontanta lönen bör få behålla stämpelprovisionen.

Beträffande de särskilda anställningsvillkoren är det egentligen endast en fråga, som tilldrager sig större uppmärksamhet, nämligen om domares skyl- dighet att avgå vid viss ålder. De sakkunniga hava nämligen föreslagit, att den nuvarande sjuttioårsåldern skall avlösas av en sextiosjuårsgräns. Den hit- tillsvarande 70-årsåldern har emellertid varit förenad med möjlighet att tvinga en befattningshavare till tidigare avgång i händelse av sjuklighet eller min- skad arbetsförmåga. Om man bibehåller en sådan möjlighet och verkligen begagnar sig därav i händelse av behov, vill det synas, som skulle man icke behöva känna sig tvungen att med tre år nedsätta denna åldersgräns,

Avgångs- ålder.

Relationen mellan avlö- ningarna i över- och underrätter.

samtidigt med att det allmänt erkännes, att medellivslängden ökas och där- med även sannolikheten av en till högre ålder bibehållen vigör. Givetvis bör dock rätten att vid 67 år avgå med full pension kvarstå.

Det må i detta samband anmärkas, att vid Stockholms rådhusrätt sedan gammalt från rätten att kvarstå till 70 år undantagits stadsnotarier resp. assessorer. Detta har berott på den för dem karakteristiska mellanställ- ningen, som kommit dem att utgöra på en gång domare och protokolls- förare. Den sistnämnda delen av deras göromål torde hava ansetts vara av sådan art, att den i allmänhet icke lämpade sig för personer över 67 år. Möjlighet att efter ansökan vinna förlängd tjänstetid finnes dock även för dem. För motsvarande befattningshavare i en ny processorganisation saknar magi- straten anledning att föreslå andra regler än de sålunda nu gällande.

Huruvida den nu föreslagna lönesättningen kan komma till användning inom riket i övrigt, därom vågar magistraten icke uttala sig, lika litet som magistraten ansett nödigt att i detalj granska det för överrätterna föreslagna avlöningssystemet, Beträffande relationen mellan avlöningarna i överrätter och underrätter må emellertid anföras följande.

Förhållandet mellan underdomstolar och överrätter har här i landet sedan gammalt präglats av cirkulation ej endast nedifrån och uppåt utan även upp- ifrån och nedåt. De avlöningsvillkor, som bjudits i hovrätterna och nedre justitierevisionen, hava nämligen icke varit tillräckliga att hindra dugande krafter att lämna överrättstjänstgöringen. För dessa ha ett flertal befattningar i under- rätterna stått till buds, erbjudande bättre inkomster och dessutom en mera självständig ställning. Det har därför nyligen ifrågasatts att genom förbätt- rade avlöningar för hovrättsråden bereda hovrätterna en gynnsammare ställ- ning i konkurrensen om de verkligt dugande arbetskrafterna. De sakkunniga hava i viss mån gått en medelväg genom att visserligen icke åt alla hovrätts- ledamöter men dock åt divisionsordförandena bereda en sådan löneställning, att någon övergång från dessa befattningar till underrätterna icke skulle be- höva befaras.

] likhet med de sakkunniga finner magistraten lämpligt, att chefsbefatt- ningarna även i underrätterna givas en löneställning, överlägsen de hovrätts- ledamöters, som icke tjänstgöra såsom divisionsordförande. Beträffande öv- riga befattningar hava ju de sakkunniga räknat med, att dessas innehavare, frånsett inskrivningsdomarne, icke skulle hava någon varaktig stad inom un- derrätterna. Med det system, magistraten förordat, kommer denna fråga i viss män i annat läge. Det måste då övervägas, huru lönerna för överrätts- ledamöterna skola avvägas i proportion till lönerna för de ordinarie ledamöter i underrätterna, som magistraten tänkt sig.

Avvägningen synes böra ske så, att det icke skall föreligga någon särskild anledning exempelvis för en rådman i underrätt att passera hovrättsrådsgraden

___...—

innan han kan uppnå lagmanstjänst. Många goda underrättsdomare finnas, som väl lämpa sig för ställningen såsom lagmän i underrätt, men mindre väl passa för tjänstgöring i hovrätt, och vice versa. Hovrättstjänstgöring bör därför icke utan vidare kvalificera för befordran till befattningar vid underrätt. Det förhållandet, att lönerna för hovrättsråd eventuellt komma att ligga något över rådmanslönerna, bör därför icke enligt magistratens mening tagas till anled- ning att åt hovrättsrådstjänstgöring tillmäta större värde såsom merit för lag- mansbefordran än åt motsvarande tjänstgöring såsom rådman i underrätt. Det kan rent av ifrågasättas, om icke iallmänhet arbetet vid underrätterna liksom även i hovrätterna vinner mest på att befordringarna i stort sett försiggå inom varje verk för sig. Åtminstone vid en stor underrätt sådan som Stock- holms rådhusrätt erbjuder sig i allmänhet så stort material att välja på, att något tillskott av arbetskrafter utifrån vid tillsättning av de ordinarie tjänst- erna, även om sådant någon gång kan vara nyttigt, dock som regel icke er- fordras för uppehållande av domarekrafter-nas skicklighet på behörig nivå.

l sitt utlåtande över processkommissionens betänkande har magistraten i stort sett anslutit sig till kommissionens förslag till reform av åklagarväsen- det, gående ut därpå, att de mera betydande och svårutredda brottmålen skulle anförtros åt s. k. statsåklagare, vilka skulle vara. rättsbildade, under det att de mindre betydande brottmålen skulle handhavas av icke rättsbil- dade åklagare, s. k. underåklagare, vilka sistnämnda tillika skulle vara polis— tjänstemän. .

De sakkunniga hava nu, med utgångspunkt från vissa statistiska undersök- ningar, framlagt ett mera detaljerat förslag till åklagarväsendets organisation. Riket skulle indelas i sexton statsåklagardistrikt med tillhopa 47 statsåklagare. Stockholm skulle icke utgöra eget distrikt, utan skulle sammanslås med vissa landsområden till "Mälardalens distrikt".

Beträffande stadsfiskalerna hava de sakkunniga, i enlighet med av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv, räknat med, att stadsfiskalerna i samband med processreformen erhålla statsanställning. Mindre städer skulle sammanslås med närbeläget landsfiskalsdistrikt, medan större städer (med över 12,000 invånare) i regel borde bilda självständigt fiskalsdistrikt. lstäder med från och med 12,000 och upp till omkring 20,000 invånare skulle åklagar- göromålen kombineras med stadsfogdetjänst och juridisk utbildning därför krävas av åklagaren.

För Stockholms stad hava de sakkunniga föreslagit en särskild anordning av underåklagarväsendet. Ledarne av de nuvarande s. k. förhörsrotlarna vid kriminalpolisen, vilka för närvarande äro poliskommissarier, skulle få sig ålagt att handhava polisutredningen i de enklare målen ochi dessa jämväl utföra åklagartalan i lagmansrätten. Någon annan juridisk utbildning än ge- nomgången högre poliskurs skulle ej behöva krävas. Sådana underåklagare, å vilka kunde överflyttas titeln stadsfiskal, skulle erfordras till ett antal av 4.

Åklagar-

väsendet.

De mål, som för närvarande handläggas i polisdomstolen, skulle fortfa- rande såsom hittills utredas ej genom kriminalavdelningen utan genom ord- ningspolisen i de olika distrikten. I de av dessa mål, som icke skulle av- göras genom strafföreläggande, skulle uppgiften att uppträda såsom under- åklagare liksom hittills i tur och ordning åligga kommissarierna vid de olika distrikten.

Särskilda anordningar i fråga om underåklagarväsendet föreslå de sak- kunniga jämväl för vissa andra större städer. För Göteborg och Malmö föreslås ett system likartat med det för Stockholm ifrågasatta. lvissa städer skulle chefskapet för polisen ligga hos stadsfiskalen. Även i dessa fall skulle stadsfiskalerna äga juridisk utbildning.

Den ifrågasatta sammanblandningen mellan Stockholms stad och en om- fattande landsbygd synes icke påkallad av några egentliga skäl. Stockholms stad erbjuder i och för sig ett så omfattande arbetsfält, att den av de sak- kunniga såsom önskvärd angivna specialiseringen bland statsåklagarna på olika brottstyper torde kunna vinnas utan en sådan sammankoppling. Att stats- åklagarna för den angränsande landsbygden även lämpligen kunde få sitt kansli i Stockholm, synes icke heller behöva föranleda härtill. Även om kommunikationerna inom området möjliggöra resor inom detsamma utan allt- för lång tidsutdräkt, torde det dock vara en fördel att i möjligaste mån in- skränka reseskyldigheten för de särskilda tjänstemännen, detta med hänsyn både till arbetets effektivitet och till kostnaderna. Detta utesluter icke att i undantagsfall, då särskilda omständigheter göra sådant önskvärt, ett visst samarbete kan etableras mellan de olika distriktens åklagare. Möjligen kan det också vara till fördel att med Stockholms stad sammanföra dess egentliga förortsområde.

Genom en dylik uppdelning av det föreslagna Mälardalens distrikt vinnes i avseende å folkmängden en god anslutning till de sakkunnigas indelnings- förslag i övrigt.

Genom det sagda har magistraten icke uttalat sig angående lämpligheten överhuvud av den föreslagna distriktsindelningen. Frågan därom synes allt- för litet beröra Stockholms stad för att behöva föranleda något yttrande från magistratens sida.

Beträffande underåklagarne i städerna synes man kunna starkt ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna lägre kompetensen för stadsfiskalerna i de största städerna, särskilt Stockholm. Helst om på dessa skall läggas upp- giften att meddela strafföreläggande synes det nödigt att i landets huvud- stad hos dem kräva juridisk utbildning.

Vad angår det föreslagna antalet åklagare i Stockholm tilltror sig magi- straten icke att göra något uttalande. Skäl synes dock finnas för det önske- målet, att antalet om möjligt avpassas så, att distriktskommissarierna icke behöva tagas i anspråk för åklagareverksamhet. I alla händelser torde åt dessa ej böra anförtros uppgiften att meddela strafföreläggande.

m:- -:

fr

[ fråga om landsfiskalerna framhålla de sakkunniga, att det icke varit möj- ligt att i samband med förevarande utredning upptaga spörsmålet om änd- ringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskalsdi- strikten, vilket spörsmål de sakkunniga anse böra lösas i samband med ifråga- satt lönereglering för landsfiskalerna. De sakkunniga framhålla emellertid vikten för statsåklagarna av att de uti orterna ha till sitt förfogande per- soner, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål.

Magistraten vill livligt instämmai de sakkunnigas ovan återgivna uttalanden om vikten av landsfiskalernas frigörande från administrativa bestyr. Vid en blivande reglering av landsfiskalernas ställning torde såväl detta spörsmål som frågan om ökade kompetensfordringar komma under bedömande. Enligt vad som för magistraten uppgivits har nyligen fråga väckts om en klyvning av de nuvarande landsfiskalstjänsterna i två kategorier, av vilka den ena skulle huvudsakligen handhava åklagargöromål och den andra företrädesvis indrivningsväsendet med flera administrativa göromål. För den förstnämnda kategorien skulle då krävas viss juridisk utbildning. Möjligen kan på denna väg vinnas den önskvärda förbättrade kompetensen hos underåklagarne på landet.

Oaktat de sakkunniga liksom processkommissionen utgå ifrån att rätts- väsendet skall förstatligas, hava de sakkunniga icke velat å statsverket över- flytta samtliga därav föranledda kostnader. De sakkunniga föreslå nämligen, att domkretsarna (såväl landsbygd som städer) allt fortfarande skola bära kostnaderna för byggande och underhåll av domstols- och kanslilokaler för underrätterna och därför erforderliga inventarier, för städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, för vaktbetjäning samt för skriv- materialier, telefon, inbindning o. d. Till stöd härför hava de sakkunniga dock icke kunnat anföra några principiella skäl utan åberopa endast praktiska olägenheter, som förmenas skola följa av att staten ikläder sig dessa kostnader. Även de sakkunnigas förslag i detta hänseende synas dock ägnade att medföra praktiska svårigheter och nödvändiggöra bland annat en särskild organisation av specialkommuner för handhavande av ifrågavarande särskilda uppgifter. Oberoende härav synas dock så starka principiella skäl tala för att staten jämte domstolsväsendet övertager samtliga därav föranledda kostnader, att magistraten icke kan förorda de sakkunnigas förslag i denna del.

Ett förstatligande av rättsväsendet även för städerna — vare sig det sker i full omfattning eller på det mera begränsade sätt de sakkunniga föreslagit — medför givetvis ett komplex av invecklade förhållanden vid övergången till den nya ordningen. Vissa spörsmål uppkomma därjämte oberoende härav genom de allmänna omläggningarna av organisation och procedur.

Domstols- lokaler m. m.

Övergång:— förhållande-

na: ordnande.

De sakkunnigas förslag till ordnande av dessa övergångsförhållanden åter- finnas i kap. Vll och Vill. .

1 kap. Vll föreslå de sakkunniga till en början —— i anslutning till pro- cesskommissionens uttalande, att statens övertagande av rättsskipningeni städerna ej synes böra ske, utan att städerna istörre eller mindre grad gott- göra staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådrager sig till städernas förmån —— att de städer, som nu själva bekosta sin rättsskipning, skola lämna staten ett visst vederlag för dess övertagande av rättsskipnings- bördan i dessa städer. Då de sakkunniga emellertid icke finna det skäligt att för all framtid ålägga vissa kommunala samfälligheter att lämna bidrag till statsverket och särskilt icke att sådant bidrag skulle avkrävas vissa kom- muner i större omfattning än andra, stanna de sakkunniga vid att förorda, att under en viss övergångsperiod, beräknad till 20 år, skulle av dessa stä- der betalas en "övergångsersättning", som skulle nedskrivas med en tjugonde- del om året och således från och med ingången av det tjuguförsta året upphöra.

Mot de sakkunnigas försök att motivera detta förslag med den fördel, som domstolsväsendets förstatligande skulle för städerna medföra, synas allvarliga gensagor kunna göras. Anser man med processkommissionen, att domstolsväsendet bör förstatligas, innebär ju detta endast att staten äntligen genomför en anordning, som bort vara vidtagen långt före detta. Den omständigheten, att staten under långa tider undandragit sig bekostande av denna statsangelägenhet, synes icke under några förhållanden kunna föranleda en skyldighet för städerna att dessutom ytterligare gottgöra sta- ten för att den omsider fullgör sin skyldighet idetta hänseende. Mera avseende förtjänar då vad de sakkunniga anfört om vådan av ett plötsligt övervältrande av vissa kostnader från ett samhällsorgan till ett annat. Att man genom särskilda anordningar i form av vissa temporära ersättnings- belopp söker gardera sig mot de menliga följderna av en plötslig om- välvning torde icke sakna motstycke från andra håll. Men även i betrak- tande härav torde mot kravet på övergångsersättning kunna invändas, att städernas egna önskemål synas gå i motsatt riktning mot den föreslagna reformen. Under sådana förhållande måste uttagande av en övergångser- sättning te sig än mera obilligt, ej minst i de städer, som i motsats mot Stockholm tillika kunnat utnyttja underdomstolens ledamöter till handhavande av en mängd kommunala uppgifter, för vilkas skötsel städerna genom reformen tvingas att vidtaga särskilda åtgärder.

Såsom grund för beräkning av övergångsersättningens begynnelsebelopp hava de sakkunniga angivit den kostnad, som staden omedelbart före rättegångs- reformens ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens, inberäknat åklagar- väsendet, och överexekutorsgöromålens handhavande. Från dessa kostnader skulle dock avräknas de utgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skulle allt framgent bestridas av kommunerna. Vad som efter detta avdrag återstår är så-

lunda endast av stadskassan utbetalda avlöningar till domstolsledamöter och åklagare samt till rättsbildade biträden ävensom stadens utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande, dock med avdrag av till stadskassan indragna sportler, ävensom av vad som av dessa kostnader anses belöpa på rent kom- munala arbetsuppgifter (beräknat till omkring 25 %). För Stockholms stad har dock, med hänsyn till härvarande magistrats obetydliga befattning med kommunala angelägenheter, något avdrag av sistnämnda art ej ansetts böra ifrågakomma.

Ej heller de sålunda angivna grunderna för ersättningens beräknande synas kunna godtagas. De städer, som väl sörjt för sitt rättsväsen, skulle härigenom komma att betungas med höga ersättningsbelopp, medan andra städer, som förstått att hålla sina utgifter för rättsväsendet mera i underkant, tack vare denna omständighet skulle slippa undan med ett proportionsvis lägre belopp. Men vidare skulle staten utkräva denna ersättning oavsett om staten eventuellt själv ingalunda aktar nödigt att nedlägga samma omkost- nader för ändamålet. Såsom exempel må nämnas, att för Stockholms stad beräknats en övergångsersättning av något över en million kronor (motsva- rande stadens ovannämnda kostnader med avdrag av till stadskassan indragna sportler), under det att statens kostnader för rättsskipningen och åklagar- väsendet i huvudstaden efter genomförd reform med iakttagande av de sak- kunnigas löneförslag (med samma sportelavdrag) icke skulle komma att uppgå till hälften av denna summa. Även andra orättvisor torde kunna uppkomma såsom en följd av sakkunnigas förslag. Härtill kommer, att i de städer, vilkas magistrater nu i större utsträckning handhava kommunala arbetsuppgifter, det ingalunda är säkert, att deras framtida kostnader för dessa uppgifters hand- havande komma att hålla sig inom angivna 25 % av nuvarande kostnader.

l kap. Vill hava de sakkunniga framlagt detaljerade förslag till reglering av en del formella frågor, som kunna uppkomma vid övergången till en ny organisation, såsom angående befattninghavares skyldighet att vid en rätte- gångsreform underkasta sig förändrad tjänstgöring, angående avlöningsför- måner på indragningsstat eller övergångsstat, pensionering och dylikt.

Beträffande befattningshavarnes rätt att vid övergången till det nya systemet bibehålla förutvarande avlöningsförmåner anser sig magistraten böra fram- hålla, hurusom i de fall, då avlöning utgår dels i form av viss fix lön och dels i form av dyrtidstillägg, såsom i Stockholm, det måste anses skäligt, att ej blott den kontanta lönen utan även nämnda tillägg tages i betrak- tande. Att ett dylikt system valts har ju endast berott på dess förmåga att smidigt anpassa lönerna efter växlande prisnivåer och icke på någon avsikt att eventuellt beröva befattningshavarna den kompensation för prisnivåns steg- ring, som kommit till uttryck i dessa tillägg. Så är i varje fall förhål- landet i Stockholm, där av lönestaten tydligt framgår, att av den sam- manlagda prisförhöjningen från 1914 års nivå en del kompenseras genom

Kommunal- förvalt- ningens fram— tida organi- sation.

Kostnaderna för en rätte- gångsreform.

höjd grundlön (d. v. 5. den del som under alla förhållanden förväntades bliva konstant) och en del genom rörliga tillägg. Att vid en omreglering helt bortse från den sistnämnda delen skulle innebära en tydlig orättvisa. Det sagda synes gälla även för de tjänsteinnehavare, som avlönas delvis med sportler. Då emellertid vid Stockholms rådhusrätt sportelsystemet är av- skaffat, saknar magistraten anledning att närmare ingå på detta spörsmål.

Att i detalj ingå på de sakkunnigas förslagi dessa frågor har magistraten över- huvud icke ansett nödigt, då magistraten i stort sett kan ansluta sig till vad härom anförts i det utlåtande, som avgivits av Föreningen Sveriges stadsdomare. Magistraten vill endast tillägga, att då de sakkunniga angiva såsom sin åsikt, att vakanssättning av tjänster torde böra äga rum för att underlätta över- gången till det nya systemet, detta är en utväg, som då det gäller domare- kårer endast bör anlitas med mycken försiktighet och icke i större utsträck- ning än nöden kräver.

De sakkunniga beröra i detta sammanhang den redan tidigare omförmälda frågan om en eventuell särställning för de större städerna sålunda, att över- gångstiden för dem skulle förlängas i syfte att personaluppsättningen succes- sivt kan anpassas efter den nya organisationens system. I tidigare samman- hang har magistraten omnämnt lagrådets uttalande om möjligheten att i de större städerna låta den kommunala rättsskipningen interimistiskt bestå. Huru detaljerna i händelse av ett sådant tillvägagångssätt skulle ordnas hava de sakkunniga lika litet som lagrådet angivit, och för bedömande härav torde erfordras mera material och klarare riktlinjer än för närvarande föreligga. Under sådana förhållanden har magistraten i förevarande sammanhang måst inskränka sig till det uttalandet, att genom ett försiktigt framgående på de sålunda antydda vägarna beaktansvärda fördelar torde stå att vinna.

I fråga om vad betänkandet innehåller om den framtida organisationen av kommunalförvaltningen i städerna ansluter sig magistraten till det uttalande av borgmästaren, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bissmark, som återgivits såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande (sid.

458—60).

I kap. IX hava de sakkunniga verkställt en beräkning av kostnader- na i anledning av processreformens genomförande med iakttagande av det organisationsförslag, som de sakkunniga framlagt. Av det förut sag— da framgår, att enligt magistratens mening de sakkunniga väsentligt un- derskattat personalbehovet och tillmätt avlöningarna alldeles för lågt. Då dessutom de sakkunniga själva angiva, att ur deras kostnadskalkyl ute- lämnats åtskilliga betydande poster, torde det icke vara nödigt att uttala sig om denna kalkyl i vidare mån än att densamma icke torde ägna sig såsom grundval för några förhoppningar om en besparing såsom följd av en bli- vande processreform. Vill man besluta sig för sådana försämringar av rätts—

värden, som magistraten anser de sakkunnigas förslag innebära, då kunna kan- ske besparingar vara möjliga att uppnå. Vill man åter ernå ett verkligt gott re- sultat, så vore det i sanning egendomligt, om stora besparingar samtidigt skulle bliva frukten av reformen. Detta skulle förutsätta, att det allmänna för när- varande skulle få en synnerligen klen valuta för de omkostnader, som nedläggas på rättsväsendet. Dessbättre torde det emellertid icke vara så illa ställt med vårt nuvarande domstolsväsende. Det allmänna skulle förvisso hava anled- ning att känna sig tillfreds, om de önskade förbättringarna kunna vinnas inom de nuvarande kostnadernas ram. Att dessutom eftersträva besparingar torde vara ett försök, som är dömt att misslyckas och endast är ägnat att förlama strävandena efter den önskade reformen. I själva verket torde denna medföra kostnadsökningar i stället för besparingar. Av anförda skäl anser magistraten icke de sakkunnigas kostnadskalkyler böra få öva någon inverkan på reformfrågans bedömande.

Såsom av det sagda framgår, finner magistraten det nu föreliggande sak- kunnigeförslaget i betydelsefulla hänseenden icke vara tillfredsställande, sär- skilt i vad angår rekryteringen av den blivande domarekåren samt beräk— ningen av arbetskrafterna och avlöningsförhållandena vid underdomstolarna- Magistraten tror sig särskilt hava påvisat, _att de sakkunnigas förslag, såvitt underrätten i Stockholm angår, skulle innebära ett så betänkligt försvagande av densamma, att förslaget icke bör genomföras. Med stöd av det anförda får magistraten sålunda bestämt avstyrka, att vid en blivande processreform de sakkunnigas betänkande lägges till grund för organisationen av underdom- stolen i Stockholm.

Magistratens denna dag i ärendet förda protokoll med tillhörande bilagor bifogas härjämte.

Stockholms rådhus den 8 mars 1929.

På magistratens vägnar:

Carl Lindhagen.

/W/. Hilarion Wistrand.

Slutord.

Utdrag av protokollet, hållet hos Stockholms magistrat den 8 mars 7929.

Närvarande: Borgmästaren Lindhagen samt rådmännen Arthur Hafström, Modigh, Nordlöf, Nauclér, Sebardt, Adolf Hafström, Holmberg, Lind, Alm- quist, Edman, Masreliez, Lundahl, Gestblom, Öberg, Ploman, Cervin, Arnell och Trotzig.

% 26. Från de kommitterade, som magistraten den 5 oktober 1928 utsett för utarbetande av förslag till yttrande över det av Överståthållareämbetet till magistraten överlämnade, av särskilda sakkunniga avgivna betänkande an- gående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, hade till magistraten ingivits en skrivelse jämte därvid fogat förslag till yttrande ävensom särskilda yttranden av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg.

Kommitterades skrivelse jämte tillhörande handlingar skulle såsom Bil. i, ll, lll och lV fogas vid detta protokoll.

l ärendet uppkom överläggning, därunder rådmannen Holmberg yrkade, att magistraten, i anslutning till den i hans särskilda yttrande (Bil. IV) gjorda hemställan, måtte, med ogillande av kommitterades förslag beträffande dom- stolens organisation vid den s. k. förberedande behandlingen, uttala sig för att alla mål, som hänskjutas till behandling inför den kollegiala domstolen, måtte handläggas inför sådan domstol jämväl under den s. k. förberedande be- handlingen.

Rådmannen Almquist yrkade, att magistratens yttrande i denna punkt måtte avfattas i enlighet med vad kommitterades majoritet föreslagit. (Bil. ll.)

Magistratssekreteraren Wistrand föreslog att, i händelse av bifall till råd- mannen Almquists yrkande, i yttrandet måtte i förevarande sammanhang in- föras ett uttalande av innehåll att, om ett mål under förberedelsen överläm- nades till avgörande, men ordföranden funne saken tveksam, eller om eljest under förberedelsen uppstode en tveksam fråga jämväl beträffande process- invändningar, ordföranden borde hava rätt och möjligen även skyldighet att hänskjuta saken till behandling av kollegiets samtliga ledamöter; och förkla- rade rådmannen Almquist, med instämmande av rådmännen Lind och Ploman, att han upptoge detta förslag såsom tillägg till sitt ovan antecknade yrkande.

Rådmannen Sebardt yrkade, att magistraten icke måtte göra något ut- talande i den av rådmannen Holmberg omförmälda frågan och att förty ur magistratens blivande utlåtande måtte uteslutas den del, som behandlade denna fråga.

Sedan överläggningen om denna punkt förklarats avslutad, företogs till en

början till behandling det av rådmannen Sebardt sålunda framställda yr- kandet; och blev detsamma vid framställd proposition av magistraten av- slaget.

Vid härefter anställd votering mellan rådmännen Holmbergs och Almquists yrkanden röstade för rådmannen Holmbergs yrkande rådmännen Trotzig, Arnell, Gestblom, Lundahl, Masreliez, Edman, Holmberg, Sebardt och Nord- löf samt borgmästaren Lindhagen ' och för rådmannen Almquists yrkande rådmännen Cervin, Ploman, Öberg, Almquist, Lind, Adolf Hafström, Nauclér, Modigh och Arthur Hafström; och hade magistraten alltså med tio röster mot nio bifallit rådmannen Holmbergs yrkande.

l övriga delar blev förslaget till yttrande av magistraten enhälligt god— känt att i huvudsak ligga till grund för magistratens yttrande i ärendet med de förändringar, vartill rådmannen Holmbergs av magistraten biträdda ändrings— förslag föranledde.

I enlighet med de sålunda fattade besluten skulle till Överståthållare— ämbetet avlåtas skrivelse av den lydelse registraturet utvisar; och uppdrogs åt kommitterade att å magistratens vägnar justera den avgående skrivelsen.

Borgmästaren Lindhagen åberopade det av honom vid kommitterades för- slag fogade särskilda yttrandet (Bil. III).

Rådmännen Sebardt, Holmberg, Edman, Masreliez, Öberg och Trotzig förklarade sig i väsentliga delar instämma i vad borgmästaren Lindhagen i berörda yttrande anfört, rådmannen Öberg dock med undantag av de däri gjorda uttalandena om domstolens sammansättning vid den förberedande be- handlingen.

lfrotOkollet i ärendet förklarades genast justerat.

Ar och dag som ovan.

På magistratens vägnar:

HV. Hilarion Wistrand.

400 Bilaga [.

Till Stockholms magistrat och samfällda rådhusrätt.

Genom skrivelse den 28 september 1928 har Kungl. Svea Hovrätt anmodat Stockholms rådhusrätt att senast den 12 november 1928 avgiva utlåtande över det av särskilda inom Kungl. justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekono- miska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Samtidigt har Överståthållarämbetet genom skrivelse den 1 oktober 1928 anmodat Stockholms magistrat att före den 1 december 1928 till ämbetet in— komma med yttrande över nämnda betänkande.

Sedermera hava emellertid såväl magistraten som rådhusrätten medgivits anstånd till den 9 mars 1929 med avgivande av de infordrade utlåtandena.

Undertecknade, som av magistraten och rådhusrätten utsetts till kommitte- rade med uppdrag att inkomma med förslag till utlåtande i ämnet, få till fullgörande av nämnda uppdrag härmed överlämna ett förslag till yttrande, avsett att kunna åberopas såsom svar å såväl Kungl. Hovrättens som Över- ståthållareämbetets ovannämnda remisser.

Rådmannen Almquist, som jämväl utsetts till kommitterad, har deltagit i kommitterades första överläggningar och därvid i allt väsentligt anslutit sig till huvudgrunderna i kommitterades förslag. På grund av sjukdom har han emellertid icke varit i tillfälle att deltaga i det slutliga utformandet av för- slaget.

Av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg avgivna särskilda yttranden bifogas.

Stockholms rådhus den 4 mars 1929.

Carl Lindhagen. Vic. Holmberg. Frans Aug. Lind. Edw. Ploman. Wf. Hilarion lVistrand.

Transsumt.

Förslag

till Stockholms magistrats och samfällda rådhusrätts utlåtande över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta processreformen.

Vill man av vad som nu anförts om möjligheterna till arbetsbesparing Förenklad hämta ledning för bedömande av det behövliga antalet arbetskrafter i do- Smeansätf' .. . ., . _. _ . , ning av dom- marestallnmg, maste man emellertid forst taga ståndpunkt till fragan om det stolen ,- ,,,-”a antal domare, som i varje mål skola tjänstgöra i rätten. fa”- Såsom magistraten förut uttalat bör domstolen i de större städerna i prin- cip utgöras av ett juristkollegium med tre ledamöter. Vid beräkning av arbetskrafterna i en tremansdomstol möta emellertid två särskilda spörsmål, beträffande vilka ovannämnda principståndpunkt icke i

och för sig lämnar något svar.

Det första av dessa spörsmål är, huruvida icke även i en domstol, samman- Enklare måls satt av tre juridiskt bildade ledamöter, vissa enklare mål och ärenden kunna aVS'O'ande av

.. .. . .. enmans- overlamnas tlll avgoraude av ensamdomare. domare.

Det andra av nu förevarande spörsmål sammanhänger med frågan om Domstolens rättegångens av processkommissionen föreslagna uppdelning i en förbere- få:?må'fääå'n dande behandling och en huvudförhandling. Skall, därest en sådan upp- förberedande delning sker, den förberedande behandlingen äga rum inför rätten i dess hel- behandlingen' het eller inför ordföranden ensam?

I sitt utlåtande över processkommissionens förslag vände sig magistraten visserligen emot kommissionens enligt magistratens mening överdrivna tro på den föreslagna uppdelningen såsom ett medel till rättegångens påskyndande. Detta önskemål kunde enligt magistratens åsikt vinnas med andra medel. Magistraten medgav dock, att för ett bättre ordnande av processmaterialet i lagen införda utförligare bestämmelser rörande processens gång vore önsk- värda, samt framhöll i detta sammanhang, att en förberedande behandling, ej olik den, som av kommissionen föreslagits, ej syntes oförenlig med grun- derna för vårt nuvarande processväsen.

De sakkunniga räkna med att i princip samma domare skall föra ordet vid förberedelsen och vid huvudförhandlingen. Att så bör vara finner även magistraten uppenbart. Lagrådets yttrande innehåller icke heller något, som talar emot att dess uppfattning i frågan varit densamma som de sakkunnigas.

Om sålunda en rättegång vid huvudförhandlingen skall ledas av en do- mare såsom ordförande med två jurister såsom bisittare, uppstår frågan, om samma anordning skall anlitas även under den förberedande behandlingen eller om denna skall avspelas endast inför ordföranden.

Lagrådets ståndpunkt i denna fråga har visserligen icke framlagts inågot uttryckligt uttalande, men av vissa yttranden i lagrådets utlåtande (se sid. 14 och 28) framgår tydligt, att lagrådet avser, att förberedelsen skall äga rum inför ordföranden ensam.

Hur man än utformar en dylik förberedande behandling, synes det vara klart, att densamma, för att komma till sin rätt och det därmed avsedda syftet vinnas, måste äga rum under mera enkla och tvångsfria former. Man måste, såsom lagrådet (sid. 14) yttrar, fasthålla den förberedande behandlin— gens karaktär av en förberedelse till den verkliga handläggningen. För- handlingsledaren bör sålunda äga full frihet att anordna skriftväxlingsför— farande mellan parterna eller hålla muntligt förhör med dem samt i övrigt från parterna införskaffa för målets utredning nödiga upplysningar på det sätt, som i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter synes honom lämpligt. Hans uppgift på detta stadium bör företrädesvis vara att bringa processmaterialet i det skick, att den egentliga rättegången kan taga sin början. Möjligheten till en dylik ordning torde väsentligt ökas, om man, i enlighet med vad magistraten ovan föreslagit, redan iförväg frånskilt vissa mål från kollegiets behandling och hänvisat dem till ensamdomare. Den stora massan av mål och ärenden, som enligt processkommissionens förslag skulle avgöras under den förberedande behandlingen, har härigenom redan avskilts, och en följd därav är att något avgörande under den förberedande behandlingen endast i undantagsfall bör kunna ifrågakomma. Från personalbesparings- synpunkt synes därför ock frågans betydelse bliva ringa. Den ledande syn- punkten är, att åt förberedelsen skall beredas största möjliga ändamåls- enlighet och effektivitet.

Med nu antydda uppfattning av förberedelsens karaktär synes bäst över-

ensstämma, att åt ordföranden ensam uppdrages att omhänderhava förbere- delsen. Magistraten utgår därför ock i det följande från en så beskaffad anordning.

Magistraten vill emellertid i detta sammanhang betona, hurusom man, så- som lagrådet (sid. 14) yttrar, måste vara noga på sin vakt mot att låta ut— vecklingen leda därhän, att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen, så att "domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren formalitet nedsjunkna slutakten". Det måste emellertid förutsättas, att en reformerad processordning skall be- reda medel att förebygga ett sådant snedvridande av dess karaktär och syfte.

SÄRSKILT YTTRANDE

av borgmästaren Lindhagen.

De ledande Det särskilda yttrande, med vilket jag tillät mig komplettera Stockholms 52:55, magistrats utlåtande den 29 april 1927 över processkommissionens betän- kande, har icke blivit jävat genom särskilda sakkunnigas betänkande angå- ende ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen. Erinringarna hava tvärtom enligt min uppfattning ytterligare befästs genom nämnda betänkande. Detta senare hade emellertid till sin främsta uppgift att söka om möjligt giva några konturer över det nya förslagets förmodade kostnader, vilka måste spela en stor roll för dess godtagande av statsmakterna. Den faran ligger då nära till hands, att man sökt se optimistiskt på den ekonomiska sidan av saken och därigenom om än omedvetet varit predestinerad för att utan vägledning av erfarenheter nedpressa kostnaden till det yttersta. Magistratens kommitterade ha redan erinrat om osannolikheten av betänkandets ekonomiska resultat. De sakkunniges utlåtande har ganska omisskännlig karaktär av en beredning i den så kallade Geddesyxans tecken utan tillräcklig hänsyn till själva saken. På denna väg hava sakkunnige till och med kommit fram till en besparing i rättegångsväsendets nuvarande budget. Rättegångsreformen avser emellertid att uppnå betydande förbättringar. I vår tid bruka sällan effektiva och vär- defulla omdaningar låta sig genomföras utan motsvarande ökning i kostna- derna. Redan detta är en anledning att ställa sig spörjande inför sakkunni- ? ges kalkyler.

Det är vidare anmärkningsvärt, att sakkunnige för att komma till sitt re- sultat i mångt och mycket nödgats uppgiva ledande principer samt i åt- skilliga delar förbisett viktiga konsekvenser.

Processkommissionens förslag var byggt på ett erkännansvärt bemödande att inrikta sitt förslag efter följdriktiga grundsatser. Förslaget ville således bland annat borttaga de historiska skillnaderna i organisationen av landsbyg- dens och städernas underrätter. För detta ändamål föreslogs följdriktigt, att även städernas rättsskipning skulle handhavas av enmansdomare i alla mål. Dessa domare skulle liksom hitintills på landsbygden stödjas av ett lekman- naelement, som skulle tjäna som ett kontrollorgan mot allt för stor enveten- het hds domaren samt tillika skänka domstolen ett större förtroende hos all- mänheten. Från denna föresats gjorde kommissionen ett för systemet farligt och av förhållandena föga påkallat undantag. [ rena stadsdomstolar skulle nämligen ensamdomaren döma i alla civilmål utan att vid sin sida hava något lekmannaelement.

För att emellertid berika ensamdomaresystemet, där det redan funnits och

även där det skulle införas på bekostnad av det för rättssäkerheten tryggare kollegialsystemet, så förordade kommissionen efter utländska förebilder rätte- gångens koncentrering i en huvudförhandling. Då skulle allting på en gång tilldraga sig och därigenom givas liv och färg i möjligaste mån åt det före- liggande rättsfallet. Detta var således också en begriplig följdriktighet.

Emellertid kunde man ej nöja sig med, att en sådan huvudförhandling ut- spelades endast vid underrätten. Hovrätterna voro till för att i andra instans kunna döma bättre än underrätterna. De fingo följaktligen ej berövas möj- ligheterna till ett avgörande vid en huvudförhandling, som i lika mån som den vid underrätten avspeglade de levande faktorerna i rättsfallet. Många svårigheter möta ett sådant upprepande av huvudförhandlingen. Det måste betecknas som en nödfallsutväg och utgör, såsom nedan närmare belyses, en särdeles svag punkt uti det framlagda systemet.

Kommissionen insåg dock, att ett tredje upprepande av förhandlingarna inför högsta domstolen av praktiska hänsyn icke skulle låta sig genomföras. Men högsta instansen skulle då i strid mot systemets principer komma att bygga på ett bristfälligare underlag än underrätten och hovrätten. Detta kunde ej försvaras och därför löstes konflikten sålunda, att högsta domstolen endast ägde att bedöma rättsfrågan på grundvalen av det vid de lägre dom- stolarna framlagda bevisningsmaterialet. Något nytt bedömande av detta ma- terial eller ny bevisning fick ej förekomma i högsta instans. Denna torftig— het över den högsta instansens befogenhet var således också en nödfallsåt- gärd i följd av systemet. Det levande innehållet i de olika rättsfallen liggeri överväldigande grad på bevisprövningen. Den allmänna meningen kommer aldrig att med förståelse och uppräckta händer mottaga ett sådant system. Det måste uppbyggas på resignation inför svårigheterna.

En annan konsekvens av systemet är införandet av advokattvång. Kom- missionen föreskriver det därför vid förhandlingarna i hovrätten och högsta domstolen men vågar ej fastslå detsamma, där systemet mest behöver det, nämligen vid underrätterna och deras huvudförhandling. l realiteten kunna få parter undvika advokathjälp även vid underrätten enligt det nya systemet. Detta borde således få stå klart för allmänheten, men i förslaget invaggas den i illusionen av ett medgivande till talans förande utan anlitande av legi- timerad advokat.

Vid bedömandet av detta system och dess ekonomiska konsekvenser är av vikt erinra sig, att här icke är fråga om någon 5. k. demokratisk reform. Det framlagda förslaget är ett uttryck för den högre juridikens inställning för tillfället. Det är enligt mitt förmenande mer ett efterliknande av utländska experiment än ett krav, framsprunget ur den svenska rättsskipningens tillstånd och menig mans behov av förbättringar. Det kommer icke i någon mån att göra de rättssökandes börda lättare utan snarare att öka den. Man skall icke heller föreställa sig, att själva domsluten komma att bliva rättvisare än till- förne. Någon skillnad lärer det nya systemet ej kunna framtrolla, hälst det,

vid sidan av vissa fördelar, måste för dessas skull offra åtskilligt i det nu- varande systemet, som är ägnat att trygga rättssäkerheten.

Ett bevis för att arbetet med rättegångsreformen mer uppburits av juridiskt teoretiserande än av medkänsla med den rättssökande allmänheten är bevis- ningslagens oavbrutna olycksöd-e. Från år 1893 begärde regeringen uppre- pade gånger riksdagens medverkan till en ny bevisningslag. År 1894 hem- ställde riksdagen också därom, men avslog därefter en tid regeringsproposi- tioner i ämnet på grund av skiljaktigheter mellan kamrarna i en detaljfråga, som icke berörde bevisningslagen i sig själv. Därefter tröttnade regeringen, men slutligen år 1915 hemställde riksdagen enhälligt att, utan sammankoppling med den nämnda detaljfrågan, få sig förelagd en reform i det för rättsskip- ningen så viktiga ärendet. Sedan vilade regeringen å sin sida på riksdags- skrivelsen i ett långt antal år, utan att hänvisa den ens till processkommis- sionen. Slutligen år 1922 blev ärendet avskrivet från vidare behandling uti regeringen.

Under denna långa tid har det svenska folket således utan någon rimlig anledning fått undvara möjligheterna till rättvisare domar i brist på tillräckliga utvägar för bevisnings åstadkommande.

Då jag år 1928 återupptog i riksdagen mitt initiativ senast från år 1915, lyckades det insamla instämmanden i motionen från nästan alla jurister och särskilt domare inom första kammaren. Sedan gammalt råder nämligen en enhällig uppfattning bland domare och advokater om lagens behövlighet. Man hade då väntat, att nu omsider skulle denna sak behjärtas. Det dröjer nämligen ännu länge, innan en eventuell rättegångsordning kan bliva avfattad i paragrafer och beslutad av statsmakterna. Under detta mångåriga dröjsmål skulle omsider, trodde mången, en ny bevisningslag få komma med sina väl- gärningar till rättsskipningen under åtminstone denna väntetid.

Hur stor blev icke då överraskningen, att lagutskottet utan antecknad me- ningsskiljaktighet avstyrkte initiativet och att riksdagen utan debatt lät därvid bero. Vid ärendets avgörande låg motionären sjuk, annars hade det blivit både diskussion och votering åtminstone i första kammaren. Emellertid lärer nämnda episod icke få tolkas som en obenägenhet för en provisorisk bevis- ningslag. Åtskilliga önskade, såsom det säges, allenast någon betänketid.

En besjälad nitälskan för en demokratisk rättegångsreform samt dess hu- vuduppgift en lättillgänglig och rättvis lagskipning undanhåller icke de rätts- sökande på detta sätt ett av de viktigaste medlen för ändamålets vinnande. Vad processkommissionen i detta avseende föreslagit är ingenting annat än vad i huvudsak tidigare förordats. Ett partiellt genomförande av en bevis- ningslag i awaktan på den vittutseende reformen, i vilken den med lätthet sedan kan inarbetas, hade verkligen varit på sin plats. Ännu är det ej försent.

Processkommissionen har trots sin berömliga konsekvens dock genom en del avvikelser räckt ett finger åt varjehanda ansatser att ytterligare uppriva kommissionens ledande grundsatser. Därav hava även olika vederbörande begagnat sig i sina avgivna yttranden, vartill även sakens omtvistliga beskaf- fenhet måste föranleda. Denna kritik har kommit i synnerhet från domsto- larna, som föranletts därtill icke blott av konservatism utan även av en rik erfarenhet och begripliga bekymmer.

Den enda korporation, som tämligen oförbehållsamt gått in för förslaget, är advokatsamfundet. Förbundet har emellertid, förklarligt ur dess synpunkt, icke kunnat förlika sig med, att endast rättsfrågan skulle få dragas under högsta domstolens bedömande. Därmed har samfundet isjälva verket riktat ett dråpslag mot processkommissionens system. Om i högsta instans även bevisprövning eller bedömande av målet i hela dess vidd skall få äga rum på grundvalen av de skriftliga dokumenten utan en för tredje gången upp- repad omedelbar huvudförhandling, så kan väl ifrågasättas, huruvida ej ena- handa ordning bör kunna såsom hitintills utan någon avsevärd risk få före- komma även i andra instans. Att samfundet såsom det ock förklarar är in- tresserat av förslagets konsekvens advokattvånget, detta utvidgat även till underrätterna, kan man förstå. Att samfundets ställningstagande ej får allt för mycket överskattas såsom auktoritativt belyses av de tryckta förhandling- arna vid samfundets senaste årsmöte. Därvid riktades nämligen erinringar emot att samfundets överläggningar angående processreformen icke, såsom eljest plågar ske, av styrelsen befordrats till trycket och att därigenom skilj- aktigheter inom samfundet icke kommit till vare sig allmänhetens eller veder- börandes kännedom. Replikväxlingen är ganska pikant och icke minst sty- relsens ordförandes argumentering för styrelsens åtgärd.

Lagrådet har sökt intaga en förmedlande ställning, men därigenom enligt min uppfattning verkat ganska upplösande på den konsekventa byggnadeni processkommissionens förslag. Rådets utlåtande är byggt på kompromisser och saknar i olikhet med kommissionens system ryggrad och sammanhang. Det är ganska lösligt, fyllt av omtvistliga nivellerande och dogmatiska utlägg- ningar om vad som är och vad som till äventyrs gissningsvis skall kunna in- träffa. Lagrådet ifrågasätter till och med att den kommunala rättsvårdnaden skulle för en del städer under någon tid framåt bibehållas. Magistratens kom- mitterade ha emellertid i mer än ett fall förespått stor betydelse av rådets inlägg och detta kanske icke utan fog. En auktoritativ myndighets utlåtande blir oftast ett nödankare för de många, som 'ej behärska ämnet, och detta oavsett att utlåtandet endast är uttryck för några personers privata meningar, vilka i och för sig ej behöva vara betydelsefullare än de flesta andras.

Vad slutligen angår sakkunniges ekonomiska och organisatoriska utredningar och därav föranledda förslag, så innefatta dessa också upplösning av process- kommissionens målmedvetenhet. Till vad magistratens kommitterade därom ytt- rat, ansluter jag mig i allt väsentligt. Emellertid anser jag i likhet med rådman

En demokra- tisk rätte- gångsreform.

Holmberg, att de mål som skola behandlas kollegialt ur flera synpunkter lämpligen böra handläggas på detta sätt alltifrån den tid, då de hänskjutas till kollegial behandling enligt författning eller särskilt beslut. Detta hindrar ej, att ordföranden kan i början tillåtas att småsyssla något med målet. Å andra sidan medgiver även kommitterades majoritet, att kollegial handlägg— ning kan erfordras vid flera sammanträden. Dessutom nödgas jag upplysa, att jag i magistraten alltid ansett hinder ej böra resas för antagande av extra ordinarie tjänsteman, därför att denne uppnått trettio år och sålunda ej kan räkna på pensionsrätt. Rätt till arbete och utbildning synes ej böra förväg- ras av en sådan anledning, med vilken ju den som söker inträde i verket själv får räkna, innan han tager detta steg. 1 övrigt hänvisar jag till mitt särskilda yttrande till magistratens utlåtande över processkommissionens be- tänkande och ber därtill få tillägga följande.

Det är svårt att anvisa, hur en till andan i verklig mening demokratisk rättegångsreform skall genomföras. Om en sådan reform är det som sagt nu icke fråga, men spörsmålet synes mig icke böra få saknas alldeles idis- kussionen. Det enda vi veta, är att även här idealet ej kan nås, men män- niskorna böra dock till sist kunna samlas om en ordning, som icke blott till formen utan även till innehållet, vilket är det viktigaste, i någon mån påmin- ner om det högsta goda.

En demokratisk rättegångsordning bör giva var man hans rätt, utgöra ett skydd för den svage och syfta till skapandet av försonlighet mellan de tvist- ande. Processordningen får sålunda icke heller vara till endast för de mera bemedlade utan för alla. Den måste ock ledas av domare, som äro besjä- lade av nitälskan att efter förmåga döma såsom domareeden uttrycker det efter både "Guds och Sveriges lag".

För en sådan ordning är det uppenbart, att största vikt ligger på det dom- stolsväsende, som dömer i första hand. Inför detta träder det levande livet fram sådant det är. Där härskar det omedelbarhet, där avgöras alla tvister, där böra domaren och hans hjälpmedel vara de mest fulländade. Under- rätterna äro för de menige i regel icke blott den första utan även den sista instansen. ju bättre domslut, som där fällas, dess mindre behöver an- litas prövning av högre rätt, en prövning, vilken nu liksom kanske i ännu högre grad enligt processkommissionens förslag blir ett privilegium för de mera bemedlade. Omkostnaderna och omgångarna för de upprepade huvudför- handlingarna i hovrätterna, förslaget att i civila mål, där "tvisteföremålets värde överstiger 1500 kronor", hovrätterna skola få anlitas såsom första instans, advo- kattvånget med privilegium för de stora advokatfirmorna och de skickligaste advokaterna, allt detta och åtskilligt annat tala ett tydligt språk. Någon de- mokratisk rättegångsreform blir det visserligen icke.

Det bästa rättssystemet är således det, där någon högre instans med dess ofta formellare granskning blir överflödig eller åtminstone kan väsentligen in-

. _-—|_— :S: nm.-z

...-e .." .., __.Lw__

skränkas. Därav följer, att den första instansens jurisdiktioner ej böra göras för stora. Den nuvarande indelningen synes därföre med de modifikationer, som följa av sammanslagning mellan stad och kringliggande landsbygd, kunna i det väsentliga bibehållas. Traditionen är också en ingalunda oviktig kulturfaktor. Genom alltför stora domsagor försvagas uppenbarligen domstolens kännedom om de personliga förhållandena, vilken kännedom med rätta tillskrives bety- delse. Framför allt ökas därigenom svårigheterna för de rättssökande att på ett överkomligt sätt hänskjuta sin tvist till domstolen. Det är ett svårt för- biseende att i det offentliga livet kalkylera allenast med de omedelbara kost- naderna för en institutions upprättande. Den stora allmänhetens omkostnader för att anlita densamma bli sällan eller aldrig föremål för något hänsynsta- gande. Till omkostnaderna för de föreslagna större domsagorna måste där- för läggas en uträkning om de ökade utgifter, som vållas för parters, advo- katers, vittnens, sakkunniges med fleras inställelse. Därtill kommer vansklig- heten för mången att kunna anslå så lång tid, som erfordras för de längre resorna. Även ur denna synpunkt blir den tilltänkta reformen säkerligen en permanent dyrbar affär för den rättssökande allmänheten.

Med det moderna livets komplikationer blir tyvärr alltmer ogörligt för den stora allmänheten att finna sig tillrätta utan anlitande av advokathjälp. Där- igenom utestängas det stora flertalet medborgare från rättsvård iföljd av de höga omkostnaderna. Offentlig rättshjälp kan knappast anordnas överallt och den nedlägger väl sällan samma intresse för klienten, som den efter advokat- taxa betalda advokaten. En demokratisk rättegångsreform bör därför i sitt program upptaga rättshjälp för obemedlade samt utbildning av assistenter, som betrakta denna uppgift såsom en kallelse. Svårigheter kvarstå emellertid i att förekomma ett ohemult processande på allmän bekostnad samt medelklas- sens faktiska uteslutande från rättshjälp, därför att den väl har små tillgångar, som dock äro omistliga för nödiga behov och ej lämna överskott till advokat- arvode. Den nya rättegångsreformen går här en motsatt väg, den inför som sagt advokattvång och sysslar otillräckligt med dess ekonomiska skuggsidor.

En demokratisk rättegångsreform kräver vidare vidgade möjligheter till be- visnings åstadkommande och sanningens läggande i dagen. Såsom ovan re- dan erinrats, har denna angelägenhet föga intresserat vederbörande såsom ett aktuellt krav, vilket bort redan för länge sedan genom en förberedande lag- stiftning åstadkommas.

Med ovannämnda uppfattning om underrätternas dominerande betydelse för en folklig rättegångsreform följer också, att domstolens sammansättning måste på ett framstående sätt trygga rättssäkerheten. Det är väl ostridigt, att det kollegiala systemet äger företräde i detta avseende framför ensamdomaresy- stemet. Uppenbarligen av den anledningen har aldrig ifrågasatts annat än att överrätterna och högsta domstolen måste vara byggda på kollegialsystemet.

En demokratisk rättegångsreform med tyngdpunkten på rättsskipningen i första instans måste således som sagt vinnlägga sig om, att organisationen

Färslag till nya grunder för domstols-

organisatio-

nen.

bygges på ett rättsbildat kollegium såsom redan skett i de större städernas domstolar. I tidigare förslag till rättegångsreform var man av enahanda an- ledning benägen att organisera landsbygdens domstolar på samma sätt. För min del finner jag det vid en genomgripande rättegångsreform ej vara försvarligt att ställa sig på en annan ståndpunkt och än mindre naturligtvis att gå ytter- ligare baklänges genom att avskaffa kollegialiteten även ide större städerna.

Rättsskipningen i varje jurisdiktion synes mig böra handhavas av ett rätts- bildat kollegium på tre personer. Var och en av dessa tjänstgör som ensam- domare i enklare ansökningsärenden och andra bagatellmål. Dessa kunna således komma till prövning och avgörande vid täta sammanträden, i den mån de inkomma, det vill säga till och med dagligen eller åtminstone ett par gånger i veckan. Alla mål åter, vare sig de anhängiggjorts ansökningsvis eller efter stämning, hänskjutas gemenligen till kollegiet, så snart ärendet för- anleder tvist mellan parter. Mål, som handlägges av ensamdomare, bör i regel ock hänskjutas till kollegiet, då denne domare anser en ansökning böra avslås eller eljest finner ärendet vara av tvivelaktig beskaffenhet. Ett sådant system innebär den största tryggheten för den rättssökande allmänheten. Det bör följaktligen vinna tillämpning över hela landet och ej blott såsom nu vid vissa domstolar i första instans.

Kollegiet bör bestå av en lagman som ordförande och två bisittare. Bisit- tarne måste i regel hämtas från de lägre rangskalorna, vilket icke innebär någon mindervärdighet i deras begåvning för uppdraget. De böra givetvis fylla de formella fordringarna på domarekompetens över huvud taget, men inget hinder bör resas av den anledningen, att de tillhöra yngre åldersklasser. ldetta av- seende åberopar jag min ovannämnda tidigare framställning, i vad den avser domareutbildningen. Där har gjorts åtskillig erinran mot den moderna tids- strömningen att utestänga den yngre generationen med dess många företrä- den, som äldre ordinarie ofta sakna.

En sådan välbehövlig ordning kan införas även vid domsagorna på landet. Man kan antingen göra dem alla så pass stora, att tillgång finnes å kansliet till två biträden med domarekompetens. En annan utväg är att med väsent- ligt bibehållande av de nuvarande jurisdiktionerna vid rättegångsdagarna för kollegiala mål låta i mindre domsagor tillkalla efter vederbörligt förordnande tredje man från angränsande domsaga eller någon annan jurisdiktion. En sådan omflyttning är både gagnelig för domareutbildningen och i varje fall vida naturligare än den ökade förflyttningen av parter, advokater, vittnen och sakkunniga m. fl. i de olika målen genom den föreslagna betydande utvidg- ningen av de särskilda jurisdiktionernas domvärjo.

Det kollegiala systemet förutsätter också, att alla medlemmarne få tillfälle att sätta sig in i ärendet. Det kollegiala system, som förordats av lagrådet för större städer, synes sätta bisittarne i en sådan ställning, att de rätteligen borde i konsekvens med övriga ifrågasatta gradbeteckningar kallas "nämnde-

. manar-'"— '-

man med rättsbildad domarekompetens". Processkommissionen, som bygger på endomarsystemet i alla mål, undviker en sådan ofullgången organisation. Till denna organisation av rättsbildade kan sedan anknytas ett lekmanna- element. Det kan också uteslutas. Härom hänvisas till den närmare skildring av lekmannaelementet, som återfinnes i mitt förenämnda särskilda yttrande. Skall ett lekmannaelement införas, bör det ske överallt och tämligen likformigt. Att även här införa varjehanda olikformigheter är ej betingat av några grund- läggande skiljaktigheter i behov eller värdigt en rättegångsreform, som vill vara omdanande. l varje fall bör ett lekmannaelement utan rättsbildning ej tillåtas döma effektivt i rättsfrågor och rimligen ej heller under domareansvar. En sådan ordning synes nämligen vara för rättssäkerheten särdeles äventyrlig. Insikten om den första instansens övervägande betydelse ien demokratisk rättegångsreform föranleder vidare, att befordringssystemet bör icke blott gå nedifrån och uppåt utan även särskilt vid lagmansutnämningar uppifrån och nedåt. Detta system praktiseras ju i viss mån redan vid utnämning av dom- havande på landet. Det bör ytterligare utvecklas och utsträckas över hela riket. De yppersta domarekrafterna böra sättas som ledande framför allt i den stora allmänhetens domstolar. Därav följer också, att avlöningen för lag- männen under inga förhållanden bör understiga avlöningen till ordföranden på en hovrättsavdelning. Helst bör den, såsom nu är fallet mångenstädes, närma sig avlöningen för en ledamot i högsta domstolen. Processkommissionen har föga sysslat med frågan om domarens utbildning, som väl är en grundval i domstolsorganisationen, i varje fall för en folklig rättegångsreform. ] mitt tidigare utlåtande tillät jag mig utveckla några syn- punkter på denna försummade angelägenhet. De ekonomisakkunnige ha upp- tagit frågan om domareutbildningen och därvid kommit till ett resultat, som med fog blivit av magistratens kommitterade kritiserat. Sakkunnige hava såsom det förefaller velat militärisera domarekåren och påklistra dem vissa kompe— tensetiketter, inrättade efter hovrätternas nomenklatur. På programmet står en riklig förflyttning från den ena garnisonsorten till den andra och detta även in i de mognare åldrarna. Det är visserligen även för domaren av be- tydelse att vinna erfarenheter från olika verksamhetsområden särskilt i yngre år. Den medfödda fallenheten är dock huvudsaken, och en sådan kan icke skapas genom dylika förflyttningar. En domarekår bör väl omgärdas med något visst lugn över tillvaron och möjligheter att bilda familj. Detta mot- verkas av det kringflackande, som de sakkunnige anse vara huvudsaken i domareutbildningen. Betänkandet innehåller icke heller någon ekonomisk kalkyl, huru mindre bemedlade domarekrafter skola erhålla tillräckliga till- gångar för att kunna uppehålla sig enligt kommando på de olika orterna. Även här lurar således i viss mån en företrädesrätt för mera bemedlade. Det behöver knappast tilläggas, att de sakkunnige med sin syn på saken icke ägnat någon uppmärksamhet lika litet som processkommissionen åt- domareutbildningens allvarligaste sida, nämligen fostrande i karaktärsdaning

och skapande av ett sinnelag eller med andra ord den sociala etik, varpå domarereglerna giva ett enstaka och undanskymt exempel. Även denna an— gelägenhet berördes närmare i förenämnda särskilda yttrande. Någon gång bör det väl -—— och detta redan vid universiteten begynnas med att i all synnerhet vid domarnas utbildning bibringa dem någon vägledning även i den statskonst, som menade "att äga makt utan ädelmod och mildhet, är något, som jag aldrig kan fördraga att se".

Skapas 'den nya rättegångsreformen på folkliga grundvalar genom att tyngd- punkten i rättsskipningen förlägges till underrätterna, bör överrätternas orga— nisation väcka mindre bekymmer. I stället för det, så vitt jag förstår, bak- vända systemet att vidga underrätternas jurisdiktionsområden och förminska hovrätternas genom inrättandet av flera hovrätter, kan det nuvarande natur- ligare systemet bibehållas. Man kommer även i övrigt ifrån den besvärliga konstruktionen att, säkerligen utan några framstående resultat, söka förläna även hovrätterna karaktär av domstolar i första instans med de många be- svärligheter, omkostnader och omöjligheter i många fall, som därav måste bliva en följd. Förmodligen kan man dock icke ännu avskaffa hovrätterna och behålla en enda enhetligt organiserad överinstans trots att hovrätternas rätts- skipning, vilket system man än väljer, knappast kan i genomsnitt bli avsevärt mera framstående än underrätternas.

Visst är däremot, att, såsom advokatsamfundet ansett, högsta domstolens uppgift blir förtorkad, om den ej får syssla också med bevisprövningen, vil- ket för folket är det icke minst viktiga. Då omedelbarhet med huvudför- handling som sagt ej kan där rimligen äga rum, bör den 'också kunna und- varas i hovrätterna. Deras huvudstyrka ligger ju i den större kollegialiteten. Presidenten vid Göta hovrätt, Staöl von Holstein, yttrade en gång paradoxalt, att antalet medlemmar i ett kollegium bör tilltagas så stort, att åtminstone någon medlem av detsamma kan antagas på ett framstående sätt förstå sin sak. I hovrätternas kollegier befinna sig ock många goda huvuden, som äro på språng till de högsta befattningarna. Vad angår hovrätternas fasta be- sättning, så har det visserligen nyligen sagts, att enligt de ekonomisakkunni- gas förslag skulle den komma att bestå endast av "kasserade domare". Men det förhåller sig ju så, att inom de ämbetsmannakategorier, som ej vilja, kunna eller tillåtas göra karriär, befinna sig ofta de bästa karaktärerna, vilket för rättsskipningen likaså är en omistlig egenskap.

Givetvis måste medgivas, att det kan vara nyttigt för en hovrätt att få ett intryck av parternas personligheter samt Vittnenas uppsyn och bekännelser. Men i det stora hela betyder nog detta icke så mycket för avgörandet i hovrätten. Domsluten komma säkerligen att fortfarande utfalla ungefär som hittills. De små vinningar, som kunna ernås genom konstlade bemödanden att göra även hovrätterna till en första instans, motsvara säkerligen icke de stora omgångarna och kostnaderna i ett sådant system både ur organisatio- nens och de enskildes synpunkt.

wrt-a-rrqr; ' ' '.

.uv ,_ ie'w—

413 Bilaga IV.

SÄRSKILT YTTRANDE

av rådmannen Holmberg.

] det utlåtande, som Stockholms magistrat 1927 avgav över processkom- missionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, uttalade magistraten den övertygelsen, att ett kollegium av tre jurister utgjorde en bättre typ av underdomstol än en sådan med endast en jurist, och förklarade sig hysa den uppfattningen, att för de städer, som redan besatt sina dom- stolar med endast juridiskt bildade ledamöter, en övergång till enmansdomare- systemet skulle innebära en avgjord försämring av organisationen. På samma gång framhöll emellertid magistraten, att ett hävdande av tremannakollegia- liteten såsom huvudprincip icke uteslöte, att undantag gjordes för de grupper av mål och ärenden, som huvudsakligen krävde rutin, och i vilka kollegiali- tetens fördelar sålunda icke gjorde sig nämnvärt gällande. Magistraten tillade, att avskilde man dessa mål och ärenden och överlämnade dem till behand- ling av endast en av domstolens ledamöter, det torde visa sig, att en tremans- domstol i övriga fall icke behövde avsevärt stegra kostnaderna. Av dessa uttalanden synes mig framgå, att magistratens ståndpunkt var den, att, sedan enklare mål och ärenden avskilts, övriga mål och ärenden skulle handläggas inför kollegial domstol.

Man kunde väntat, att de kommitterade skulle hava föreslagit magistraten att kvarstå på denna ståndpunkt. I stället har de kommitterades majoritet fram- kommit med ett förslag, som i betydande utsträckning inskränker området för domarekollegiets verksamhet. Till enmansdomare vill nämligen de kom- mitterades majoritet överlämna icke allenast de enklare målen och ärendena utan även den s. k. förberedande behandlingen av samtliga övriga mål. 1 vad mån detta förslag föranledes av en hos de kommitterades majoritet vikande tro på den kollegiala domstolsformens överlägsenhet över enmansdomstolen undandrager sig mitt bedömande. Men uppenbart synes mig vara, att för- slaget bottnar i en felsyn på den s. k. förberedande behandlingen av målen, sådan som processkommissionen tänkt sig denna förberedande behandling.

I verkligheten har processkommissionen tänkt sig ett långt vidsträcktare område för vad som kallas den förberedande behandlingen än vad de kom- mitterades majoritet synes hava föreställt sig. Processkommissionens för- slag avser att, därest i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens före- mål, svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig behandling eller i ingiven skrift medgåve käromålet, dom skulle i saken genast meddelas. Därjämte finge vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling målen upptagas till avgörande om antingen bägge parterna voro ense där- om och de till sammanträdet medtagit all den bevisning, de ville före-

bringa, eller rätten funne uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan icke kunde lagligen medföra bifall därtill. l detta sammanhang är att märka, att kommissionen medgivit undantag från den allmänna regeln, att bevisningen skulle upptagas vid huvudförhandlingen. Om det kunde antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skulle vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen, eller om vittnets inställelse vid denna skulle medföra kostnader och besvär, som voro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen, finge vittnet höras utom huvudförhandlingen antingen vid den rätt, där målet vore anhängigt, eller vid annan rätt. Enahanda bestämmelse skulle i huvudsak gälla för munt- ligt förhör med sakkunnig. Det är all anledning att antaga att under sådana förhållanden ofta nog skulle föreligga det av kommissionen förutsatta fall, att parterna till sammanträde för den förberedande behandlingen medtagit all den bevisning, de ville förebringa, och enades om att överlämna målet till avgörande utan någon huvudförhandling. I stort sett torde den förberedande behandlingen bliva tämligen likartad med den nuvarande rättegången, fastän i ett mindre antal mål huvudförhandling tillkomme. Om magistraten icke vill frånträda sin förut uttalade uppfattning rörande den kollegiala domstolens värde, synes mig därför magistraten sakna anledning att uttala sig för den s. k. förberedande behandlingens hänvisande till enmansdomare.

I sin strävan att inskränka området för den kollegiala domstolens verksam- het har de kommitterades majoritet haft den tillfredsställelsen att finna ett stöd i lagrådets 1928 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande. Lagrådet har uppenbarligen misstänkt, att förhållandet skulle bliva, vad jag nyss angivit, nämligen att den förberedande behandlingen bleve tämligen lik- artad med den nuvarande rättegången. inför denna oroande framtidsutsikt skriver lagrådet: "All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår, vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda där- hän att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen".

Det må vara tillåtet att betvivla, att lagrådets utlåtande är det avgörande ordet i föreliggande fråga. Huru noga man än med lagrådet kunde vilja för- söka att vara på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän, att hand- läggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen, så kommer ofelbart utvecklingen att gå därhän, så länge ännu här i landet saknas den ofrånkomliga förutsättningen för en huvudförhandling av den art, processkommissionen avser. Denna förutsättning är ett advokatstånd, som förmår att vid huvudförhandlingen uppbära rollerna. Så länge denna förut- sättning saknas, synes det mig i hög grad önskvärt, att så få mål som möj- ligt hänskjutas till huvudförhandling. Från denna synpunkt sett bör ju själv- fallet den förberedande behandlingen företagas inför den kollegiala domstolen.

Lika otillfredsställande som den förberedande behandlingens överlämnande åt enmansdomare vore med hänsyn till de mål, som komme att avgöras un-

der den förberedande behandlingen, lika otillfredsställande vore det, att vid huvudförhandlingen hava en kollegial domstol, i vilken två ledamöter icke närvarit vid målens förberedande behandling. Fullt inne i målet vore i sådan händelse allenast en av de tre domarne, under det att de båda övriga i vissa avseenden vore hänvisade till information av den förstnämnde. De båda do- mare, som icke närvarit vid den förberedande behandlingen, skulle härigenom nedsjunka till ett slags nämnd.

Av skäl, som jag nu andragit, tillåter jag mig hemställa, att magistraten med ogillande av de delegerades förslag beträffande domstolens organisation vid den s. k. förberedande behandlingen måtte uttala sig för att alla mål, som hänskjutas till behandling inför den kollegiala domstolen, handläggas in- för sådan domstol jämväl under den s. k. förberedande behandlingen.

Rådhusrättm i Södertälje har förklarat sig i allt väsentligt biträda det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet med följande tillägg:

Vad särskilt beträffar Södertälje stads placering i den tillämnade nya dom— kretsindelningen, har i första hand föreslagits, att staden jämte Oknebo härad skulle med vissa delar av Södermanlands län förenas till en domsaga, benämnd Öknebo domsaga, med domarekansli och tingsställe i Södertälje. Då rådhusrätten anser det uppenbart olämpligt, att delar av olika län sammanläggas till en dom- krets, kan rådhusrätten icke förorda en dylik anordning under annan förutsätt- ning, än att hithörande delar av Stockholms län överföras till Södermanlands län. Det andra föreslagna alternativet —— innebärande Södertälje stads förening med Södertörns domsaga med bitingsställe i Södertälje —— måste anses för staden vara så ofördelaktigt i jämförelse med nuvarande förhållanden, att rådhus- rätten anser staden icke böra godvilligt ingå därpå.

Beträffande särskilt de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna ifråga om ordnandet av övergångsförhållandena i anledning av processreformen vill rådhusrätten framhålla, att en sådan avveckling av redan utnämnda stads- domares ställning icke kan anses överensstämma med det skydd, som lagligen förvärvade rättigheter böra åtnjuta.

I detta hänseende får rådhusrätten åberopa följande bestämmelse i % 7 av den för rådhusrätten och magistraten i Södertälje av Kungl. Maj:t den 9 november 1917 fastställda arbetsordning:

»Stadens i denna arbetsordning omförmälda tjänstemän äro underkastade den vidsträck- tare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som framdeles kan varda bestämd.

Ledamot eller tjänsteman vid rådhusrätten eller magistraten, som hädanefter utnämnes, är skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistra- terna övergå till annan, jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan, jäm- ställd eller högre administrativ befattning i Södertälje, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat.

Vid övergång till annan tjänst må dock minskning icke ske i de avlöningsförmåner, som äro tjänsteinnehavaren tillförsäkrade, och skall, då fråga är om förflyttning till annan ort, ersättning för flyttningskostnaden utgå.»

En lönereglering enligt de sakkunnigas förslag, vilken i vissa fall skulle kunna leda.. tllll avsevärda lönenedsättningar, synes rådhusrätten sålunda ej vara förenllg med de principer, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut om fastställelse av berörda stadgande i den för rådhusrätten gällande arbets- ordning.

Rådhusrätten i Sigtuna har uttalat sin anslutning till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet med tillägg bl.a., att förslaget om stä- dernas ersättningsplikt mot statsverket innebure en upprörande orättvisa mot de mindre städer, som med synnerligen stora uppoffringar genomfört ny löne- reglering för magistratens och rådhusrättens tjänstemän. Dessa städer skulle tvingas att till staten utgiva ersättning i förhållande till de reglerade lönerna, under det att de städer, som icke nyreglerat lönerna, skulle slippa billigare un- dan. Rådhusrätten förutsatte, att vid statens övertagande av rättsväsendet alla löner och förpliktelser, som staden iklätt sig för detsamma, övertoges av sta— ten samt att städer, som förlorade egen jurisdiktion, genom nämndemän bleve representerade i lagmansrätten. Städerna syntes kunna göra anspråk på er- sättning från statsverket för de uppgifter av statlig art, som komme att läggas på en blivande kommunal organisation. I städerna borde efter processrefor- mens. genomförande anordnas en central styrelse enligt de riktlinjer, som upp- draåuts av dåvarande borgmästaren Bissmark i ett vid betänkandet fogat ytt- ran e.

28—291185

Rådhusrätten i Uppsala instämmer i huvudsak i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet med följande tillägg:

Vad särskilt angår den av de sakkunniga föreslagna domsago— och tings- lagsindelningen i Uppsala län måste rådhusrätten såsom sin bestämda åsikt uttala, att densamma icke låter sig genomföra. Förslaget att sammanföra Uppsala stad med Uppsala läns norra domsaga och den mellan dessa båda underdomstolars domvärjo liggande Gamla Uppsala socken till en domsaga med cirka 84 000 invånare, har uppenbarligen uppgjorts utan kännedom om de lokala förhållandena och ortsbefolkningens berättigade intressen. Ännu vid årsskiftet 1925—1926 funnos inom Uppsala län 5 underdomstolar, nämligen häradsrätterna i Uppsala läns norra, Uppsala läns mellersta och Uppsala läns södra domsaga samt rådhusrätterna i Uppsala och Enköping. De sakkunniga föreslå nu att inskränka dessa domstolars antal till allenast två, nämligen en för Uppsala och Orbyhus domsaga och en för Tiunda domsaga, till vilken sistnämnda domsaga även Enköpings stad blivit hänförd. Denna organisation synes rådhusrätten uppenbart för snäv. Och med den erfaren- het, rådhusrättens medlemmar äga från tjänstgöring vid såväl skilda härads— rätter som härvarande rådhusrätt, tror rådhusrätten sig våga påstå, att arbets— bördan i dessa båda domsagor var för sig blir så stor, att lagmannen helt för- lorar överblicken över och ledningen av arbetet vid domstolen.

Av den rättsstatistik för åren 1923#1925, varpå de sakkunniga byggt sitt domsagoförslag, framgår, att antalet av såväl civilmål som brottmål i den före— slagna Uppsala och Örbyhus domsaga skulle bliva bland de största, som före- kommer i någon domsaga i riket, och vida större än i någon av domsagorna i Stockholms län. Av samma statistik framgår även, att Uppsala stad, med hänsyn till där förekommande civila mål och brottmål, väl skulle försvara sin plats såsom egen domsaga.

I detta sammanhang vill rådhusrätten framhålla vanskligheten av att på rättsstatistiken för några få år grunda en domstolsorganisation, avsedd att bli— va bestående för en längre framtid. Under de av de sakkunniga angivna åren 1923—1925 var antalet vid underdomstolarna avdömda mål, särskilt civila mål, i förhållande till andra tidsperioder relativt ringa. Vad Uppsala rådhus- rätt beträffar, anges i det av de sakkunniga upprättade statistiska samman- draget medeltalet av avgjorda icke tvistiga civilmål till 219 och medeltalet av avgjorda tvistiga civilmål till 83. Hade i stället statistiken för år 1921 och 1922 lagts till grund, hade motsvarande siffror blivit 392 och 104. Medeltalet av slutligt avgjorda brottmål enligt strafflagen anges i de sakkunnigas statis- tiska sammandrag för åren 1923—1925 till 91; medeltalet avgjorda brottmål enligt specialförfattningar m. m. utgjorde 554. Hade statistiken för åren 1913 och 1914 lagts till grund, hade motsvarande siffror blivit 152 och 586; med tillämpning av de statistiska uppgifterna för åren 1915 och 1916 hade samma siffror blivit 118 och 608. Antalet brottmål har för övrigt under de senaste åren visat en stadig tendens att öka i såväl antal som omfång.

För närvarande tjänstgöra i Uppsala rådhusrätt en borgmästare, tre råd- män och en stadsnotarie samt vid häradsrätten i Uppsala läns norra domsaga en häradshövding och två notarier. Den av de sakkunniga föreslagna arbets- kraften i Uppsala och Örbyhus domsaga, nämligen en lagman, en rådman- inskrivningsdomare, en rådman med fiskalskompetens samt tre notarier, de fyra sistnämnda yngre icke ordinarie tjänstemän, anser rådhusrätten alldeles för liten. Möjligen skulle den kunna komma att visa sig tillräcklig något en- staka år, då frekvensen av mål och ärenden vid domstolen av olika medver— kande omständigheter tillfälligtvis bleve ovanligt ringa; men för normala är och än mer för år, då antalet mål och ärenden svällde ut över det normala, vore den föreslagna arbetskraften otillräcklig. I detta sammanhang vill råd-

_ —-m_4

husrätten såsom särskilt anmärkningsvärt framhålla de sakkunnigas utta- lande, att de till inskrivningsdomarebefattningen hörande göromålen näppe- ligen komme att bliva av den omfattning, att de kunde bereda befattnings- havaren full sysselsättning. Med det högst betydande antal lagfarts-, inteck- nings- och övriga ärenden, berörande såväl stad som land, vilka enligt vad rättsstatistiken utvisar, komme att handläggas av denne befattningshavare, skulle han, enligt rådhusrättens mening, snarare komma att digna under den honom åvilande arbetsbördan.

Såsom sammanfattning av sitt yttrande i vad det rör de sakkunnigas för- slag till organisation av domstolarna i Uppsala län vill rådhusrätten uttala, att det föreslagna antalet domstolar är för litet och att den föreslagna arbets- kraften vid domstolarna är otillräcklig.

I varje fall får rådhusrätten hemställa, att, såsom i ett av de sakkunniga omnämnt alternativt förslag angivits, Uppsala stad bibehålles såsom egen domkrets, så mycket mer som efter de yttranden, som från skilda håll avgi- vits över processkommissionens förslag, domstolarna i med Uppsala jämför- liga städer torde komma att bibehållas såsom kollegiala och det vid sådant förhållande icke torde vara lämpligt att med Uppsala stad till en domsaga sammanlägga ens någon del av kringliggande landsbygd.

Rådhusrätten i Torshälla: Rådhusrätten vill först och främst uttala sina betänkligheter mot försla- get att med slopande av de nuvarande underrätternas jurisdiktionsområden skapa domsagor med betydligt större domkretsar.

Den lokal- och personkännedom, som en domare i de nuvarande underrätter- na besitter, skulle i de föreslagna större domsagorna tydligen nästan helt och hållet omöjliggöras. Försvinnandet av nämnda person- och lokalkännedom torde icke vara till gagn för rättskipningen.

För allmänlheten skulle de större domsagorna på grund av det ökade av- ståndet till tingsställe och kansli i många fall medföra olägenheter och ökade kostnader.

De sakkunniga hava, vad Torshälla beträffar, föreslagit, att staden skulle tillsammans Inled Eskilstuna, Strängnäs och Mariefreds städer och den nuva- rande Llfgedll'lgets domsaga utgöra en domsaga med tingsställe och kansli i Eskilstuna. För stadens invånare, som nu äro vana vid rådhusrätt och kansli inom staden, skulle detta givetvis medföra vissa olägenheter, men med hän- syn t111_detlkorta avståndet mellan Torshälla och Eskilstuna samt de goda kommunlkatmncrna mellan de båda städerna torde dessa olägenheter icke få tillmätas någon avgörande betydelse.

De sakkunniga hava föreslagit, att städerna i och med att staten övertoge rättskipningen skulle till staten utbetala en viss övergångsersättning.

Det berättigade häri synes tvivelaktigt. Städerna hava för sin del icke ut- talat någon önskan, att staten skall övertaga rättskipningen. Vad speciellt Torshälla beträffar har staden genom sitt beslutande organ, då frågan om stadens läggande under landsrätt år 1924 var aktuell, tvärtom enhälligt utta- latsrg mot ett sådant förslag. Därest ur statens intresse en stad mot sin egen Vilja berövas sin urgamla jurisdiktion, synes det vara oberättigat att av sta- den utkräva ersättning för mistandet av något, som staden anser vara en förmån.

_Beträffande de sakkunnigas sätt att beräkna övergångsersättningen synes erinringar kunna göras. Därest en stad som Torshälla nödgats ikläda sig öka- de ekonomiska förpliktelser för att få behålla sin jurisdiktion, vilket skett 1 samband med ovannämnda förslag om stadens läggande under landsrätt, sy- nes det icke billigt, att dessa ekonomiska förpliktelser läggas till grund för

beräknandet av den övergångsersättning, som staden skulle utgiva i samband med mistandet av den egna jurisdiktionen.

De sakkunnigas beräkning att 25 % av kostnaderna för rådhusrätt och ma- gistrat skall anses motsvara kostnaderna för fullgörandet av magistratens kommunala arbetsuppgifter synes godtycklig. Förhållandena i de olika stä— derna torde vara .så olika, att generella beräkningar icke äro möjliga, varför särskild uppgörelse måste ske med var stad för sig.

De av de sakkunniga beräknade totalkostnaderna för staten för genomfö- randet av den nya rättegångsordningen synes i många avseenden väl optimis- tiska, men även om dessa kalkyler skulle hålla streck, får icke förbises, att för städerna jämväl skulle uppstå kostnader, nämligen för de nuvarande ma- gistratsgöromålens behöriga handhavande.

Något verkligt förslag till lösande av sistnämnda fråga har icke framlagts, och på grund härav torde det icke vara möjligt att för närvarande i sin hel- het kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna process- reformens genomförande.

Med hänsyn till vad rådstuvurätten nu anfört anser rådstuvurätten, att be— tänkandet icke kan läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende.

Rådhusrätten i Linköping: Rådhusrätten vill förutskicka, dels att rådhusrätten anser sig sakna anled- ning att yttra sig om andra kapitel i de sakkunnigas utlåtande än 1, 2 och 4 kapitlen och av dessa kapitel endast vad som direkt eller indirekt rör organisa— tionen av lagmansrätterna, dels oclc att, enär de sakkunnigas yttrande uti nästan allt, utom den s. k. befordringsgången på domarebanan och vad därmed sam- manhänger, hänför sig till processkommissionens förslag, och enär vidare detta förslag, enligt vad med tämligen stor säkerhet kan påstås, i vissa vik- tiga hänseenden, t. ex. beträffande systemet med enmansdomstolar i de större städerna och protokollsföringen, under remissbehandlingen av hovrätterna och lagrådet fått sådana grundskott, att detsamma icke utan betydande ändringar kan läggas till grund för den blivande rättegångsreformen, det kan synas tämligen ändamålslöst att på den med kungl. hovrättens remiss avsedda granskningen av de sakkunnigas utlåtande nedlägga avsevärd möda.

Beträffande 1 kap. i de sakkunnigas yttrande, vilket handlar om domare- utbildningen och befordringsgången på domarebanan, tillåter sig rådhusrät- ten att hänvisa till ett utav Föreningen Sveriges stadsdomare avgivet, tryckt utlåtande rörande de sakkunnigas yttrande, vilket utlåtande helt säkert fin- nes för kungl. hovrätten tillgängligt. (Härvid vill dock rådhusrätten reser- vera sig mot föreningens på sid. 6 uttalade mening, att den unge juristens domareegenskaper prövades bättre vid underrätt än vid hovrätterna.)

Emellertid vill rådhusrätten särskilt framhålla, att, ehuru det naturligt- vis är synnerligen viktigt, att domareutbildningen blir god, det naturligtvis är ännu viktigare att rättssäkerheten tillgodoses, och att man följaktligen vid kollision mellan de båda intressena måste i främsta rummet tänka på rätts- säkerheten, men att det förefaller rådhusrätten, som om de sakkunniga gyn- nat domareutbildningen på bekostnad av rättssäkerheten. Rådhusrätten tän- ker härvid på den stora mängd av rådmän med s. k. fiskalskompetens och 110- tarier, som enligt de sakkunnigas plan skulle självständigt och efter alla muntlighetens och omedelbarhetens gyllene regler utöva domareverksamhet i lagmansrätterna. Särskilt vill rådhusrätten peka på, att enligt rådhusrät— tens mening den förberedande prövning i fråga om duglighet och lämplighet för domarekallet, som de unga domareaspiranterna skulle undergå genom att under ett år tjänstgöra i hovrättskansli och utföra åklagaretalan i enklare

brottmål, måste bliva minst sagt otillräcklig och alls icke utgöra någon ga- ranti för att de i sin nya värdighet av hovrättsfiskaler skulle duga till lag- männens närmaste män och vid förfall för lagmännen till dessas vikarier.

Synnerligen anmärkningsvärt finner rådhusrätten också, att domareaspi- ranterna enligt de sakkunnigas förslag i allmänhet skulle i nära hela nio år vänta på slutligt besked på huruvida de dugde till lagmän. En så lång vänte- tid måste enligt rådhusrättens mening verka i hög grad avskräckande på unga män med möjlighet att på annat sätt försörja sig att söka sig in på do- marebanan. Svårigheten att få de synnerligen krävande lagmanstjänsterna besatta med lämpliga personer blir nog svår ändå utan dylika osäkerhets- moment. .

Vidare vill rådhusrätten trycka på, att en oundviklig konsekvens av de sak— kunnigas föreslagna befordringsgång blir, att de näst lagmanstjänsterna vik- tigaste befattningarna vid underrätterna skulle komma att förvaltas av e. o. tjänstemän, något som visserligen åstadkommer, att de sakkunniga kunnat pressa ned kostnaderna för den nya domstolsorganisationen högst betydligt, men som i övrigt, enligt vad hittills allmänt ansetts, måste bliva otillfredsstäl— lande.

Angående 2 kap. i de sakkunnigas utlåtande vill rådhusrätten anmärka, att de sakkunniga själva (se sid. 52) erinrat om, att vid arbetskrafternas beräk- ning helt naturligt icke alla för frågans bedömande betydelsefulla omständig- heter kunnat vinna beaktande, och att, sedan tillfälle beretts vederbörande att ge de lokala önskemålen i sådant hänseende tillkänna, ett säkrare underlag än nu funnits tillgängligt torde vinnas för en beräkning av de behövliga arbets— krafterna.

Rådhusrätten tager fasta på detta yttrande och vill för sin del uttala såsom sin bestämda åsikt, att de sakkunnigas beräkningar i fråga om behovet av arbetskrafter vid underrätterna äro i hög grad sangviniska.

I varje fall har rådhusrätten, som i detta hänseende väl får anses tämligen sakkunnig, den övertygelsen, att de arbetskrafter, som enligt de sakkunnigas plan skulle ombesörja rättskipningen i den tilltänkta stora, kanske alltför stora, Linköpings och Bankekinds domsaga eller en lagman, en inskrivnings- domare, SOm icke skulle deltaga i den dömande verksamheten, en rådman med endast fiskalskompetens och 4 notarier, äro i hög grad otillräckliga.

1 i:Tåga om de utav de sakkunniga i 4 kap. föreslagna lönerna till be- fattningshavarna i underrätterna är rådhusrätten visserligen fullt ense med de sakkunniga, då dessa (sid. 245) yttra, att det vore givet, att staten ej borde undandraga sig att bära de finansiella bördor, som vore oundgängliga för förvärvande av en högt kvalificerad domarekår, och att det förvisso vore kortsynt att av överdrivna omsorger om de statsfinansiella konsekvenserna slå in på en lönepolitik, som kunde äventyra den goda rekrytering av domarekåren, som hittills kunnat ske, och därigenom motverka själva syftet med rättegångs- reformen, men rådhusrätten är livligt övertygad om, att de löner, som de sak- kunniga anse böra utgå till befattningshavarna vid underrätterna, äro otill- räckliga, och rådhusrätten är benägen påstå, att de sakkunniga vid utarbetan- det av sitt förslag till lönestat icke hållit i minnet den av dem själva uppställ- da, riktiga principen. Och rådhusrätten vägar till och med påstå, att de sakkunnigas yttrande allt emellanåt gör intryck av att det intresse för den stora processreformens framgång, som de sakkunniga uppenbarligen hysa, spelat dem det sprattet, att de omedvetet i fråga om antalet erforderliga un- derrättsdomare, deras kompetens och storleken av de erforderliga lönerna till dessa hållit sig under vad de själva med en mera kritisk blick på processkom— missionens förslag skulle ansett lämpligt och skäligt.

I detta sammanhang torde det vara tillåtet att åberopa ett uttalande av Fin— lands högsta domstol i dess utlåtande rörande ett i Finland i dessa dagar framlagt förslag till rättegångreform. Uttalandet återfinnes i Svensk jurist— tidning för år 1929, sid. 180 sista stycket.

Rådhusrätten i Norrköping: I förut avgivet yttrande över processkommissionens förslag har rådhusrät- ten såsom sin mening uttalat, att vid underrätternas organisation den kollegiala formen vore att föredraga framför enmansdomstol då fråga är om viktigare mål. Vare sig underdomstolen göres kollegial eller den organiseras såsom processkommissionen föreslagit, synes det rådhusrätten angeläget att, för vin- nande av stadga i domstolens verksamhet, kontinuitet i arbetet och förtrogen— het med personliga och lokala förhållanden inom jurisdiktionen, ledamotskap av underrätt i möjligaste mån förenas med ordinarie anställning. Processkom— missionens förslag, som principiellt vill inskränka vikariatsystemet, förutsät- ter också såsom regel ordinarie anställning. Däremot inskränker de sakkunni- gas förslag de ordinarie tjänsternas antal. Sålunda skulle enligt detta förslag med bortseende från de större stadsdomstolarna —— vid övriga underdom- stolar, ehuru deras jurisdiktionsområden väsentligt utökas, ej finnas anställda flera än en eller två ordinarie domare i varje domsaga, under det att de tjänst- görande icke ordinarie i de flesta domsagorna skulle bliva mer än dubbelt så många till antalet. De flesta tjänsterna vid underdomstolarna skulle enligt samma förslag göras till genomgångsplatser och innehavas i regel endast under kortare perioder av »aspiranter», ambulerande mellan underrätt och hovrätt i en omväxling, som kan befaras bliva för såväl dem själva som för domstolarna mindre fördelaktig.

Vad Norrköping beträffar, där nu finnas anställda vid rådhusrätten och poliskammaren tio ordinarie och en extra tjänsteman, hava de sakkunniga an- sett antalet ordinarie kunna nedbringas till två, därav en lagman och en in— skrivningsrådman, och skulle i övrigt den blivande lagmansrätten besättas med fyra befattningshavare i domareställning, därav två rådmän Och två notarier med begränsad domarekompetens, varjämte till domstolens förfogande skulle ställas tre notarier, tydligen utan sådan kompetens. Endast rådmännen skulle komma att besitta sådan kompetens, som kan jämföras med de nuvarande rådmännens och assessorernas, och av de fem notarierna skulle endast två äga den utbildning, som vid de nuvarande häradsrätterna kunnat förvärvas av den s. k. förste notarien. Domstolen skulle med denna besättning alltså bliva ej blott kvantitativt utan även kvalitativt sämre rustad än den är med sin nu— varande organisation. För så vitt de sakkunniga grundat sitt förslag'på de i betänkandet anförda statistiska uppgifter, vill rådhusrätten anmärka, att se- naste arbetsårets statistik visar någon ökning i arbetet, en ökning som gjort sig kännbar särskilt å rådhusrättens andra avdelning och hos överexekutor.

Med hänsyn till såväl omfattningen av inskrivningsärendena som ock där- till att arbetet med gravationsbevis icke lämpligen bör läggas på en tillfällig arbetskraft synes det rådhusrätten erforderligt att vid sidan av inskrivnings- rådmannen finnes en ordinarie tjänsteman för ombesörjande av sistnämnda ar- bete och en del av arbetet med småprotokollsärendena. Rådhusrätten anser vidare, att då överexekutor utgör en instans, jämförlig med domstol, överexe— kutorsgöromålen odelade böra tillhöra en ordinarie tjänsteman. Att såsom de sakkunniga föreslagit uppdela dessa göromål på flera händer finner rådhus- rätten icke vara lämpligt.

Det är anledning att antaga, att antalet viktigare mål kommer att visa sig för stort för att medhinnas av lagmannen ensam, allra helst som denne ju även skall hava ledningen av domstolsarbetet i dess helhet och tydligen komme att i

övervakning och ledning av aspiranternas utbildning få en krävande uppgift. Antalet nämnda mål vid denna domstol kan nämligen beräknas ligga i när- heten av det maximum som av processkommissionen angivits för lagmannens arbetsbörda. En uppdelning av dessa mål bör fördenskull ske mellan lagman- nen och den rådman, som enligt förslaget skulle äga assessors kompetens. Un- der sådana förhållanden torde även denna tjänst, till vilken kunde läggas även uppgiften att vara konkursdomare, böra förses med ordinarie innehavare.

De tre ordinarie tjänster, som sålunda skulle finnas utöver de två av de sak- kunniga föreslagna, synas rådhusrätten vara så ansvarsfulla, att av deras in- nehavare bör krävas assessors kompetens, vilket dock ej bör utgöra hinder för meddelande av förordnande åt aspirant med fiskalskompetens att under korta- re tid uppehålla dylik tjänst.

De fyra notarier, som återstå utav de sakkunnigas fem notarier, komma helt visst att behövas för arbetei domareställning, protokollsföring, expedition m. m., och hör av dem krävas den utbildning, som förutsättes hos de sakkunni— gas assessorsaspiranter och andra aspiranter av lägre grad. Tillfälle bör även här liksom vid andra domstolar beredas för nyexaminerade jurister att vinna utbildning.

Då rådhusrätten i fråga om antalet erforderliga arbetskrafter med juridisk utbildning kommit till samma resultat som de sakkunniga, har detta icke sin grund däri, att de av processkommissionen föreslagna ändringarna i process- ordningen visats möjliggöra en sådan begränsning. Huru dessa ändringar där- utinnan komma att verka, synes nämligen tills vidare oberäkneligt. Rådhus- rätten har blott, liksom de sakkunniga, utgått ifrån ett antagande, att det före— slagna antalet komme att bliva tillräckligt. Däremot har rådhusrätten med sin kännedom om den nuvarande arbetsbördan, uppgifternas betydelse och ansvar och de förhållanden, under vilka en domstol i en stad av Norrköpings storlek och struktur har att utöva sin verksamhet, icke haft anledning att antaga, att en processordning, som åsyftar en högre grad av säkerhet i rättskipningen än den, som med nuvarande anordningar kan vinnas, kan bliva väl betjänad med en domstolsförfattning uppbyggd på extraordinariesystemet.

Med den sammansättning av underdomstolen som rådhusrätten för Norrkö- pings vidkommande ifrågasatt, torde det vara möjligt att bibehålla domstolens kollegiala form i avseende å de större målen. Det synes vara en allmän me- ning bland domare, att denna form bättre än enmansdomstolen är ägnad att tillgodose intresset av säkerhet i rättskipningen och att densamma jämväl är mera värdefull ur domareutbildningens synpunkt. Underdomstolen torde emellertid i enklare mål med fördel kunna organiseras såsom enmansdomstol. Då det gäller en så djupt ingripande fråga som ändring av domstolsorgani- sationen, torde det dock vara skäl att framgå försiktigt. Det synes ock vara lättare att ombilda lantdomstolarna i enlighet med processkommissionens eller de sakkunnigas förslag än att genomföra en ombildning i fråga om stadsdom- stolarna. Vad dessa beträffar torde behovet av ombildning hava gjort sig gällande huvudsakligen i fråga om de mindre rådstuvurätterna, och härvid kan det vara tillräckligt att reformera varje domstol för sig vid lämplig tid- punkt. I fråga om de större stadsdomstolarna synes i alla händelser en över- gångstid erfordras, varunder en utredning och uppgörelse mellan staten och städerna angående deras inbördes ekonomiska förhållanden kan komma till stånd och magistraternas administrativa och kommunala uppgifter frånskiljas.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga om domareutbildningen finner rådhus- rätten anledning anmärka, att utbildningstiden blivit över hövan sönderstyckad och att den åtminstone för vinnande av befordran till vissa underordnade tjän- ster gjorts för lång. Från domstolarnas liksom från aspiranternas synpunkt torde det vara angeläget att aspiranten efter en grundlig skola vid underrätt

finge tillfälle att under en längre sammanhängande tid fullfölja sin utbildning vid hovrätt och därunder i följd uppnå de kompetensgrader, som av de sak- kunniga betecknas fiskal och assessorsaspirant. Denna utbildning borde ej tarva längre tid än omkring sju år.

Till förbättrande av åklagareväsendet föreslå de sakkunniga tillsättande av statsåklagare till ett antal av 47 , indelade på 16 statsåklagaredistrikt ; och skul- le statsåklagaren ombesörja undersökning och utföra talan i svårare brottmål, under det att åt den nuvarande åklagarekåren i städerna och distrikten skulle lämnas det övriga arbetet, omfattande jämväl strafförelägganden. Rådhus- rätten har förut uttalat sina betänkligheter mot denna nyhet i vårt rättsväsen- de. Och då underåklagarnas utbildning Och kompetens icke kommer att ökas genom föreliggande förslag,'ställer sig rådhusrätten fortfarande tveksam i fråga om lämpligheten att anförtro underåklagare dylik befogenhet. Det synes ock rådhusrätten vara anledning att befara, att antalet statsåklagare beräknats för lågt. I alla händelser torde övervägande skäl tala för att distrikten upp- delas, så att i regel varje statsåklagare får sitt distrikt. Då Norrköping är den största staden och har den största domstolen i länet samt staden är cen— trum för den föreslagna Bråbodomsagan, tillika med Norrköping omfattande mera än en tredjedel av folkmängden i det åklagarcdistrikt, vars kansli de sakkunniga tänka sig förlagt till Linköping, och då vidare de till statsåkla- garens behandling hörande mål, som vid rådhusrätten handläggas, i regel torde vara mera krävande än sådana mål vid andra domstolar i distriktet, finner råd- husrätten det vara av behovet påkallat att en statsåklagare här finnes anställd.

Med avseende å betänkandet i övrigt ansluter sig rådhusrätten till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna underdåniga yttrande. Vad råd- husrätten föreslagit beträffande organisationen av den blivande stadsdomsto— len, enligt vilket förslag därvid skulle anställas fem ordinarie domare, ger emellertid rådhusrätten anledning att framhålla, att vid bestämmande av lö- nerna för de tre rådmansbefattningar, som jämte inskrivningsrådmannens tjänst skulle bliva ordinarie, hänsyn bör tagas därtill, att de måhända komma att bliva sluttjänster.

Rådhnsrätten i Skänninge: Även om ur konstitutionell synpunkt hinder icke skulle möta för att i all— män lag ålägga städerna att till staten under tjugu år utbetala >>övergångs- ersättning» såsom de sakkunniga föreslagit, synes det rådhusrätten som om ett sådant förslag icke stode i god överensstämmelse med vad rättvisa och billighet kräver. Därest något vederlag överhuvud taget skall gäldas, torde ett sådant icke kunna åläggas städerna annat än efter förhandlingar och över- enskommelser med var särskild stad.

Beträffande befattningshavares inträde på övergångsstat bör, enligt de sak- kunnigas förmenande, detta för befattningshavaren vara förenat med tjänst— göringsskyldighet, varvid det bör åligga honom att handlägga eller deltaga i handläggningen av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, notarius pub— licusbestyren däri inbegripna, eller vid en framtida lagstiftning rörande kom- munala magistrater kunna bliva dem ålagda. Med i 1920 års kungörelse om- nämnd »annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden» förmena de sakkunniga »närmast hava avsetts tjänsten såsom kommunalborgmästare, respektive kommunalrådman» och framhålla ytterligare att även före nämnda kungörelse utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av magi- strat, är skyldig att på övergångsstat syssla enbart med dylik handläggning av kommunala arbetsuppgifter, vadan >>praktiskt taget samtliga rådhusrätte— ledamöter, de i Stockholm undantagna, äro skyldiga att stå till förfogande för ifrågavarande arbetsuppgifter».

?

Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt ifrågasättas. De, som äro innehavare av domaretjänster, torde icke kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Regeringsformeus klara föreskrift, att de, som bekläda domareämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas, kan icke upphävas genom av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade bestäm— melser.

Då de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke kunna anses utgöra grundval för bedömandet av de utgifter, den ifrågasatta processreformen kan medföra för det allmänna och staten, synes betänkalndet icke böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende.

Rådhusrätten i Eksjö: Rådstuvurätten har icke kunnat finna, att i betänkandet framlagts tillräck- ligt bärande skäl för att städerna skulle i samband med borttagandet av deras egen jurisdiktion bestrida en del av de med statsverkets övertagande av denna förknippade kostnaderna. Den egna jurisdiktionen måste för städerna innebära vissa fördelar, särskilt beträffande den snabba expedieringen av till småproto- kollen hörande ärenden, och då städerna ingalunda begärt den ifrågasatta om- läggningen, synes det föga billigt att till förlusten av vissa förmåner jämväl skall läggas ekonomiska pålagor. Det synes rådstuvurätten som om i sam- band med den föreslagna processreformen bort bland de organisatoriska för- hållandena hava till prövning upptagits statsverkets övertagande av kostna- derna för städernas polisväsen; den huvudsakliga grunden till att städerna själva hava fått bekosta detta torde hava varit den inkomst de haft från sprit— varuomsättningen, men nu är icke blott denna ställd på avskrivning utan även den kommunalskatt, som de för denna försäljning bildade bolagen hittills er- lagt, från och med detta år betydligt kringskuren. Det kan icke vara med billigheten överensstämmande, att städerna skola, samtidigt som de helt få be- kosta Sitt eget polisväsen, även bidraga till kostnaderna för polisorganisatio- nen på landsbygden,

Det kan ä-Ven framhållas, att det hittills av städerna ansetts som en prestige- sak att_hava egen jurisdiktion, vilket torde framgå därav, att även av våra allra minsta städer endast ett par hava frivilligt avstått därifrån. Rådstuvu- rätten f1nner sig icke kunna tillstyrka det framlagda betänkandet.

mIi'c'idlmsrc'itten i Västervik:

I ett den 16 innevarande februari avgivet yttrande har Föreningen Sveriges stadsdomare framfört viss kritik mot betänkandet och såsom slutomdöme ut- talat att föreningen anser att betänkandet icke bör läggas till grund för ord- nandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsrefor- men och för bedömandet av kostnaderna för densamma.

Rådhusrätten finner sig i stort sett kunna instämma i den kritik och det omdöme som nämnda förening sålunda uttalat.

Härjämte vill rådhusrätten särskilt betona och framställa följande: De sakkunniga hava vid utredandet av de ekonomiska förhållandena för genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen i många avseenden kom- m1t med egna från processkommissionens avvikande förslag rörande de rent organisatoriska principerna för själva rättegångsreformen.

_ Redan i betänkandets första och andra kapitel, som avhandla domareutbild- ningen och befordringsgången på domarebanan samt behovet av arbetskrafter v1d domstolarna, förefinnes dessa principiella olikheter.

Processkommissionen har i sitt betänkande utgått därifrån att domsagornas

antal inom riket skulle avsevärt minskas; och detta trots att kommissionen sam- tidigt föreslår, att en hel del städer skulle berövas sin egen jurisdiktion och läggas till närgränsande domsagor. Domsagorna skulle sålunda jämlikt pro— cesskommissionens förslag, såväl till omfånget som till invånareantalet, bliva betydligt större än de nuvarande.

De sakkunniga gå än längre i sitt betänkande och föreslå en än ytterligare begränsning i domkretsarnas antal, med ty åtföljande ökning av de särskilda domkretsarnas omfång och invånareantal.

Det synes rådhusrätten, som den väg processkommissionen och än mera dc sakkunniga härvid anvisat, i såsom det vill synas det eljest lovvärda syftet att förbilliga de ekonomiska konsekvenserna av processreformen, vore farlig att beträda. Domarna inom domkretsar så stora, som dem de sakkunniga föreslå, komma säkerligen icke att kunna förvärva sig den personliga kännedomen om domkretsen, dess fastigheter och befolkning, som Våra nuvarande häradshöv- dingar besitta. Likaledes torde allmänhetens, på personliga band grundade förtroende för domarna, förslappas. Det synes rådhusrätten som om såväl processkommissionen som framför allt de sakkunniga för mycket underskattat vikten därav att domkretsen och lagmännen skola hava personlig kännedom om och därpå grundat förtroende för varandra.

Med hänsyn till den föreslagna organisationen inom själva lagmanskanslien får man detta intryck förstärkt. Det föreslås förutom en hel del andra tjänste— män, som skola arbeta å kansliet, att tre särskilda ledamöter inom de nya lag— mansrätterna skola få självständig samtidig domverksamhet inom domkretsen. Det skall vara lagmannen förunnat att efter målens beskaffenhet avgöra om han eller den eller den av rådmännen skola behandla målet i fråga. Det sy— nes rådhusrätten vara fara värt att med den gestaltning, som såväl process- kommissionen som de sakkunniga föreslå för lagmanskansliet, detsamma kom— mer att bliva ett från domkretsens flertal avskilt, svåranträffbart, byråkratiskt ämbetsverk.

Rådhusrätten anser det därför vara av stor vikt, att man vid reformens ge- nomförande går in för en linje, som avsevärt förminskar de föreslagna domkret- sarnas omfång.

Om emellertid de sakkunnigas förslag rörande domkretsindelningen accep— teras, och sålunda de självständiga domarnas antal inom varje domkrets bliva flera och tjänstemännens antal på kansliet utökas, synes det rådhusrätten att kommissionens förslag, att såväl rådmännen som sekreterarna beredas ordinarie ställning, vore att föredraga framför det av de sakkunniga förordade, extra- ordinariesystemet; detta såväl med hänsyn till regeln om domarnas oavsättlig- het och till det större förtroende en ordinarie ämbetsman och hans ämbetsåt— gärd kommer att tillmätas som ock till tjänstemännens berättigade krav att ej alltför länge behöva gå i ovisshet huruvida de fortfarande skola få verka på den bana de valt.

Rörande den ifrågasatta avlösningen och förstatligande av den kommunala. jurisdiktionen vill rådhusrätten för sin del ansluta sig till dem, som anse något trängande behov ur rättskipningens synpunkt ej föreligga, för att man nu skall gå in för en lagstiftning, som tvångsvis förlägger så gott som alla lan- dets städer under lagmansrätt. Det synes rådhusrätten såsom om övergången till ett sådant system, som sammanförandet av stad och land till gemensam jurisdiktion, om nu sådant sammanförande verkligen är nyttigt och nödvändigt, borde ske så småningom och med större försiktighet. Det synes rådhusrätten också som om just på detta område, d. v. s. frågan om stads och lands sam— manförande till gemensam jurisdiktion samt de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna härav, den företagna utredningen brister såväl till omfång som grundlighet.

Vad beträffar de sakkunnigas utredning rörande omorganisation av åklagare- väsendet vill rådhusrätten framhålla, att det synes rådhusrätten som om i sammanhang med frågans lösande förslag borde hava framlagts om ändring till höjande av underåklagarnas kvalifikationer; detta i all synnerhet som det, enligt de sakkunnigas förslag, är meningen att i städerna på underåklagaren överlåta stadsfogdarnas nuvarande tjänsteåligganden.

En punkt i de sakkunnigas betänkande, som från städernas sida torde kom- ma att möta opposition, är den omständigheten, att de sakkunniga, trots det att de erkänna att efter den s. k. »övergångstidens» slut,. staten bör övertaga kostnaden för städernas rättskipning, icke våga taga steget fullt ut och före- slå, att jämväl de kostnader, som äro att hänföra till skyldigheten att till- handahålla domstolslokaler med tillhörande inventarier, städning, uppvärm- ning, belysning, skrivmaterial, telefon 111. ni., skola av statsverket bekostas. Rådhusrätten för sin del ansluter sig till denna opposition.

De sakkunniga hava i vad det rör domsagolokaler anfört att vad beträffar Tjusts domsaga —— i vilken Västerviks stad anses böra ingå och bliva kansli- ort och tingsställe —— nytt tingsställe i Västervik bör uppföras. Om det verkligen anses nödvändigt att redan vid processreformens genomförande ome- delbart tvångsvis beröva staden dess jurisdiktion, en åsikt som rådhusrätten på sätt förut i detta yttrande berörts icke delar, torde med all säkerhet Västerviks stad vara den naturliga och bästa kansliorten för den ifrågasatta lagsagan. De sakkunnigas påstående att rådhuset härstädes icke skulle bliva lämpligt såsom lokal för lagmansrätten torde hava fog för sig.

Ovan har rådhusrätten uttryckt såsom sin åsikt att de sakkunnigas utred- ning om ordnandet av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och stå- derna i anledning av processreformen skulle brista. Denna fråga hava de sak- kunniga behandlat i kap. VII i utredningen.

Rådhusrätten vill rörande detta kapitel först hava anfört att den helt an- sluter sig till dem, som förfäkta, att skola städerna tvångsvis berövas sin egen jurisdiktion och rättskipningen därstädes helt övertagas av staten, skall också städernas skyldighet att direkt bidraga till kostnaden för rättskipningen helt bortfalla.

Rörande detta anföra de sakkunniga försiktigtvis i sitt förslag att »väl kun- de man ur teoretisk synpunkt möjligen hävda, att då rättskipningen är en statens uppgift, därav skulle följa, att staten också borde ensam ha att bära kostnaderna därför», men de sakkunniga komma i allt fall till det resultatet, att frågans avgörande ytterst skulle bero därpå, om det kan befinnas skäligt och lämpligt, att staten, när den övertaga" rättskipningsbördan i städerna, un— derlåter att härför kräva ett vederlag från städernas sida.

Sedan de sakkunniga därefter kategoriskt konstaterat att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses såsom en fördel att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna domstolsbyggnaden, blir de sakkun- nigas resultat att, ehuru det ur formell synpunkt vore fullt försvarligt att för obegränsad tid framåt uttaga årlig ersättning av städerna, det dock är lämp- ligt och skäligt att sluta därmed sedan 20 år förflutit efter processreformens genomförande.

Rådhusrätten vill häremot framhålla, att det visst icke är säkert, att det ur rättsvårdens synpunkt skulle vara en förmån för Västerviks stad, att sta- den berövades sin egen jurisdiktion och sammanslogs med närgränsande dom- saga. Enligt förslaget skulle ju den domstol, staden efter processreformens ge— nomförande skulle få, i vissa fall bliva en enmansdomstol utan nämnd. Nu avdömas dock alla rättstvisterna av en kollegial domstol, sammansatt av 3 rättsbildade jurister samt en i praktiska livet erfaren illitterat rådman. Det torde nog kunna ifrågasättas huruvida de sakkunnigas förslag rörande organi-

sationen av den domstol. som skull sättas i stället för rådhusrätten, i städer av Västerviks storlek ur rättsväsenssynpunkt innebär någon förbättring i jämfö- relse med nuvarande förhållanden. .

Det synes rådhusrätten uppenbart att det verkliga skälet till de sakkunni- gas förslag, att städerna skola betala övergångsersättning, varit den, att eljest hade kostnaderna för prooessreformens genomförande blivit för höga. Men detta kan väl icke vara ett, fullgott skäl för att en del av en lagsagas invå— nare (befolkningen i de till lagsagnn lagda städerna) skall betala mer än lag— sagans övriga invånare, för att komma i åtnjutande av precis samma för— maner.

Skulle emellertid lagstiftarna av statsfinansiella skäl acceptera de sakkun- nigas förslag att städerna skola utgiva ersättning, synes det rådhusrätten som om tiden under vilken ersättning bör utgivas borde kunna, på sätt stadsfullmäktige här i staden föreslagit, nedsättas till 10 år, varvid den föresla/agua övergångsersättningens begynnelsebelopp varje år hade minskats med 1 10.

Även mot beräkningsgrunden för bestämmandet av övergångsersättningens »första belopp», d. v. 5. det belopp. som första året enligt förslaget skall av städerna utgivas till staten, kunna befogade anmärkningar göras. De sakkun- niga anse sig hava konstaterat att rådhusrättens och magistratens tjänstemän använda 25 % av sin arbetstid för magistratsärenden och hava därefter, då sta- ten icke skall övertaga magistratens uppgifter, till grund för beräkningen av denna övergångsersättnings beynnelsebelopp lagt 75 % av dessa tjänstemäns löner. Det kan med rätta. synes det magistraten, ifrågasättas, om relationen 25 % av arbetstiden för magistratsärenden och 75 % för rättskipningen är riktig, men oavsett detta torde säkerligen Svenska stadsförbundet hava riktigt i sitt påstående, att själva grunden för övergångsersättningens beräknande, om det nu verkligen går att lagligen utkräva sådan, är felaktig. Utslagsgivande tor- de väl vara svaret på frågan: »Vilka kostnader få respektive stad vidkännas för magistratsgöromålens fullgörande sedan de nuvarande magistraterna upp- hört att fungera?» Det iir dessa kostnader, synes det, samt de merkostnader i övrigt, som för kommunalförvaltningen kunna uppstå, som böra vid beräknan- det av övergångsersättningen avdrages från de nuvarande kostnaderna för ma- gistrat och rådhusrätt. Hela frågan om ordnandet av de ekonomiska mellan- havandena mellan staten och städerna synes för övrigt vara så intimt förenad med frågan om magistratsförvaltningens organisation efter rättegångsreformens genömförande, vilken sistnämnda fråga ju för närvarande är beroende på sär- skild utredning inom socialdepartementet, att båda frågorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang. '

I kap. VIII i de sakkunnigas yttrande upptages bland annat frågan om sta— tens och städernas Skyldigheter mot rådhusrätternas och magistraternas tjän- stemän efter processrefonnens genomförande.

De sakkunniga synas därvid utgå ifrån att stadsdomare, som beredas an- ställning i de framtida lagmansrätterna, skola vara tvungna finna sig däri att deras inkomster av den nya tjänsten kan bli mindre än inkomster av den gamla; och detta trots att kungl. kungörelsen av den 31 december 1920 föreskriver, att tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat ej skall vara pliktig att vid pro- cessreformens genomförande vid övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner. De sakkunniga omfatta nämligen den åsikten att sportelinkomsterna icke äro att hänföra till avlöningsförmåner. Rådhusrätten förmenar att de sakkunnigas åsikt härutinnan är felaktig. Fri- villigt torde ej heller städernas tjänstemän, som härav beröras, acceptera de sakkunnigas åsikt.

I konsekvens med de sakkunnigas uppfattning om sportlernas karaktär hava

också de sakkunniga utgått därifrån, att de rådhusrättens och magistratens tjänstemän, som icke beredas tillfälle inträda i de framtida lagmansrätterna, utan sättas på övergångsstat, skola vara pliktiga vidkännas inskränkningar i den inkomst som de från sin tjänst åtnjuta. Sportlerna skola ju som nämnts enligt de sakkunnigas åsikt icke inräknas i avlöningsförmånerna. De sakkun- niga anse emellertid, att enär städerna av ålder ansetts pliktiga förse bl. &. tjänstemännen vid rådhusrättema med skälig lön, rådhusrätternas förutvaran— de tjänstemän skulle vara berättigade komma i åtnjutande av ej blott ersätt- ning motsvarande de fasta löneförmånerna utan i förekommande fall därut— över ett fyllnadsbelopp så bestämt, att den sammanlagda ersättningen kan an— ses motsvara skälig lön. Med stöd härav hava de sakkunniga föreslagit vissa normallöner, som skola utgå till de tjänstemän, som placeras å övergångsstat. För borgmästaren i Västervik skulle normallönen bliva 10,020 kr., för förste rådmannen 8,100 kr.

' De fasta lönerna för borgmästaren och förste rådmannen härstädes äro emel- lertid förutom dyrtidstillägg och ålderstillägg för vardera 6 000 kronor. Borg- mästarens sportelinkomster av tjänsten utgjorde 1928 7 400 kronor.

Den föreslagna normallönen, vilken enligt de sakkunniga skulle anses ut- göra skälig lön, blir sålunda betydligt mindre än de berörda tjänstemännens verkliga inkomster från tjänsten. Liknande torde förhållandet vara i samtliga städer av Västerviks storlek.

; Anledningen är givetvis den att de sakkunniga upprättat sina normallöner under beaktande av de minimifordringar som inom justitiedepartementet under de senare åren tillämpats vid prövning i och för fastställelse av Kungl. Maj:t av städernas förslag till avlöningsstater.

' Magistraten och rådhusrätten förmena att normallönen är för lågt beräknad. De tjänstemän, som tvångsvis överföras på övergångsstat, borde icke behöva räkna med minskning i sina inkomster.

Med anledning därav att, såsom ovan nämnts, inom socialdepartementet till- kallats särskilda sakkunniga för utredandet av spörsmålet om magistratsför- valtmngens organisation vid rättegångsrefonnens genomförande har rådhus- rätten 1 detta Yttrande icke ingått på denna fråga.

4 Rådhusrätteni Vimmerby;

Uti avgivet yttrande utav stadsfullmäktige i Vimmerby stad har förklarats, »att stadsfuumäktige alltjämt intet hellre önska än att bevara den egna juris- diktionen för V_1mmerby stad», ävensom att »stadsfullmäktige icke kunna annat än med allvarllga bekymmer emotse den förebådade förändringen i fråga) om dömstolsväsendet». Vidare hava stadsfullmäktige ansett, att, enär enligt för- slaget hela domstolsväsendet samt handhavandet av de av överexekutor och allmänna åklagaren ankommande åligganden helt skola övertagas av staten, alla för 1frågavarande ändamål erforderliga kostnader jämväl böra vidkännas av staten. I denna slutsats instämmer rådhusrätten. I varje fall synes det lämplrgt, att ersättningsfrågan mellan staten och staden bleve föremål för sär- skild uppgörelse, vilket med lätthet bör kunna ske, alldenstund Kungl. Maj:t v1d återbesättande av borgmästarebefattningen i Vimmerby genom nådigt brev den 30 Januari 1_922 givit bland annat föreskrift därom, att löneinkomsterna för borgmästaren ej må bestämmas lägre än efter 5,000 kronors grundlön jämte ett belopp motsvarande genomsnittliga årsinkomsten av sportlerna de sista 5 aren före_desammas indragande, vartill komma fastställda ålderstillägg. Sam- ma prmcrp bör rättvisligen följas jämväl beträffande rådmännen, vars löner utgöra respektlve 900, 600 och 600 kronor per år samt sportelinkomster % utav prov1smnerna å bouppteckningar, arvskiften och auktioner.

Beträffande den föreslagna domkretsindelningen hava stadsfullmäktige ut-

talat sig för en lagsaga omfattande Vimmerby stad, Tunaläns härad, Aspelands härad utom socknarna Mörlunda och Tveta, Sevede härad samt socknarna Locknevi och Blackstad. I detta hänseende får jämväl rådhusrätten uttala den meningen, att grundstommen i en blivande lagsaga bör utgöras av Vimmer- by stad samt Sevede och Tunaläns domsaga. Som skäl för en sådan indelning tala stadens läge med ett vitt utgrenat, i gott skick varande vägnät samt goda kommunikationer ävensom Vimmerby stads nyrestaurerade, med utmärkta lo— kaler försedda rådhus. Härutinnan har rådhusrätten uti ett den 29 april '1927 avgivet yttrande framhållit, att domstolarnas tillgänglighet för allmänheten är ett önskemål, som bör tillgodoses i en god rättegångsordning. En viktig be- tingelse härför är jämväl domarna-s förtrogenhet med orten och dess förhål- landen.

Förutom de här ovan anförda synpunkterna, vilka närmast beröra Vimmerby stads jurisdiktion, får rådhusrätten vördsamt uttala önskvärdheten utav att det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna underdåniga yttrandet måtte vinna beaktande.

Rådhusrätten i Karlskrona har anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet, varjämte rådhusrätten åberopat ett av stads— ombudsmannen i Karlskrona Hugo Eneroth för drätselkammaren därstädes ut- arbetat yttrande, varav här följande sammandrag må meddelas:

Vad beträffar ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av rättegångsreformen, så vill jag till en början fram— hålla, att processkommissionen för sin del uttalat, att rättskipningens ordnande och bekostande enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd vore en statens uppgift och icke en kommunal angelägenhet. Nu framhålles emellertid av de sakkunniga, att kommissionen med det nämnda ut- talandet icke synes hava haft för avsikt att taga ställning till frågan, huru- vida staten ensam eller jämväl städerna i sista hand skola bära utgifterna för rättskipningen i städerna, utan endast torde hava avsett att klarlägga, att av- löningen till den vid domstolarna anställda personalen och vissa andra kostna- der för rättegångsväsendet framdeles borde utanordnas omedelbart ur stats- kassan. Med utgångspunkt härifrån och under framhållande, att man visser- ligen ur rent teoretisk synpunkt möjligen kunde hävda, att, då rättskipningen vore en statens uppgift, därav skulle följa, att staten också borde ensam gälde; kostnaden därför, men att man vid frågans lösning borde utgå från det faktiskt rådande förhållandet, att de städer, som äro i besittning av egen jurisdiktion, till avsevärd del själva bära kostnaden för rättskipningen, hava de sakkunniga ansett det allenast kunna bliva fråga om, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten »— när den övertager rättskipningsbördan i dessa städer underlåter att härför kräva vederlag av dessa städer. De sakkunniga hava därför för sin del, efter vad det vill synas, ej minst av statsfinansiella hänsyn, kommit till det resultat, att städerna övergångsvis under viss tidsperiod böra lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet efter rättegångs- reformens genomförande.

Den ställning, som de sakkunniga sålunda intagit, kan ej sägas vara särdeles logisk, och borde slutsatsen rätteligen ej kunna bliva. mer än en, nämligen den, att, då rättegångsväsendets handhavande ostridigt måste anses vara en statens uppgift, staten ock bör ensam bära alla därmed förenade kostnader. Att sta— ten ej skulle hava råd därtill kan väl ej med fog påstås, och kan det, så vitt jag förstår, från allmän folkhushållningssynpunkt vara i stort sett likgiltigt, om utgifterna för rättegångsväsendet bekostas av statsverket eller städerna. Orättvisan i de sakkunnigas förslag framträder särskilt, om man betänker, att

l !

! I ! )

de städer, som nu ej hava egen jurisdiktion, fortfarande som hittills skulle få rättskipningen verkställd utan någon som helst bidragsskyldighet, medan däre- mot magistratsstäderna skulle i sådant avseende mer eller mindre betungas. Skall nu en reform på området ske, så bör steget tagas fullt ut och staten från början övertaga samtliga kostnader för den nya organisationen. Även om man i själva principfrågan hyser en sådan mening som den nu an- förda, torde det dock vara nödigt att i en del avseenden i detalj undersöka in- nebörden av de sakkunnigas förslag.

Den övergångsersättning, som, enligt vad omförmälts, tänkts skola utgå från städerna med egen jurisdiktion såsom bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet, skulle enligt de sakkunnigas förslag betalas under en tid av 20 år men därunder successivt nedskrivas med en tjugondel varje år. Efter 20 år skulle städerna i fråga alltså vara fria från vidare kostnader för ända- målet. Begynnelsebeloppet av övergångsersättningen skulle för varje stad be- stämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, inkl. stadskassans utgifter för avlöning av rättsbildade biträden samt för kansli- och skrivgöromåls utförande. Då enligt förslaget. statsverket skulle övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer med en befolk- ning understigande 20000 invånare även för stadsfogde, hava vederbörande städers utgifter för avlöningen av dessa befattningshavare inräknats i över- gångsersättningen.

Vid bestämmande av övergångsersättningen hava de sakkunniga däremot ej tagit hänsyn till de utgifter, som för närvarande åligga städerna vad angår till- handahållande av erforderliga domstolslokaler, anskaffande av inventarier till dessa, lokalernas städning, renhållning, uppvärmning oeh belysning, kostna- derna för vaktbetjäning m. m., och vill jag här nedan närmare återkomma till detta spörsmål.

I de städer, där såsom i Karlskrona träffats den anordningen, att rådhus- rättstjänstemännens sportler indragits till stadskassan mot det, att de erhållit högre kontant lön än som eljest skulle hava till dem utgått, skall, enligt de sakkunnlgas förslag, från stadens kostnader för rådhusrätten och magistraten avdragas beloppet av de indragna sportlerna, men anse de sakkunniga däremot, att boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, som även på sina håll indragits till stadskassan (så är fallet i Karlskrona), vid beräkningen bör lämnas utan- för, enär upphörandet av sagda provision i de städer, där dylik provision fort- farande utgår, torde kunna förväntas få sin lösning oberoende av rättegångs- reformen. Avdrag skulle vidare äga rum för de s. k. källarfrihetsmedlen (i Karlskrona benämnda tull- och källarfrihetsavgifter), vilka utgå i direkt bi— drag tlll städernas rättegångsväsen, men föreslagits skola indragas till stats- verket. Beloppet av dessa medel utgör för Karlskrona 432 kronor 34 öre pr ar.

Det härefter återstående kostnadsbeloppet skulle enligt de sakkunnigas för— slag minskas med ett belopp motsvarande värdet av det arbete, som rådhus- rättsledamöterna, vilka i de flesta fall tillika äro ledamöter av magistraten, nedlägga å kommunala arbetsuppgifter. Detta värde hava de sakkunniga an- sett kunna beräknas till i genomsnitt 25 % av vederbörande rådhusrätters to- tala lönekostnader. Aven i fråga om utgifterna för avlöning av rättsbildade biträden samt utförande av kansli- och skrivgöromålen bör enligt de sakkunniga avdrag ske med samma procentsats.

Beträffande den övergångsersättning, som Karlskrona; stad skulle erlägga, hava de sakkunniga verkställt följande preliminära beräkning:

* T "WEW? #4” | 5 J'Ä'DDEWTT'f—Tul | .. . Icke ord. : Avdrag för in- .. . Overgångs- » i diii? befattn: ' dragna sportler Åter- 315131 Loner till ersättningens ? . havare & i 1 m. und. av bo- ståen- _ ' ' ' ' begynnelse- Stad. 122???" I skrivhjälp,l numma uppteckn. &: de be- loip p ?? belopp ! 1926 medeltal ' arvskiftes— lopp k 1 6 if ; El;— (: kol. 7 ; g | 1925—26 1 ! provision 0- 9 ”* + kol. 8) 1 . l i l 1 | Karlskrona 59 900 | 15900 i 75 800 45000 [30 800 23100i 8400 ' 31500 i

Jag anser mig i fråga om övergångsersättningen böra till en början betona, att, när de sakkunniga för de kommunala arbetsuppgifterna generellt vilja av- draga 25 %, ett dylikt förslag måste anses vara tämligen löst grundat.

Förhållandena å det ifrågavarande området äro, såsom framhållits i en av kommunala centralbyrån till drätselkammaren överlämnad promemoria, inom de olika stadssamhällena vitt skilda, och kan det väl ej gärna vara rättvist att, såsom de sakkunniga vilja, härvidlag behandla alla städerna lika. Dessutom torde det, såsom i promemorian påpekats, ej för bestämmandet av den event. lättnad i städernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma genom statens övertagande av jurisdiktionen, spela någon roll, huru arbetsbördan fördelar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Frå- geställningen bör enligt promemorian i stället bliva en annan, nämligen den: vilka årliga kostnader får vederbörande stad vidkännas för magistratsgöromå- lens behöriga handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkom- ma i samband därmed? Skillnaden mellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för magistrat och rådhusrätt samt, å andra sidan, nämnda blivande kostnader utmärka, säges det i promemorian, den minskning i uttaxeringsbe- hovet, som skulle uppkomma och som event. skulle kunna tänkas konstituera ett —— visserligen på andra grunder obefogat ersättningsanspråk från sta— tens sida.

Då, såsom nämnts, beträffande den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen efter rättegångsreformens genomförande hittills ej ens föreligger något verkligt förslag, är det uppenbart, i huru hög grad svä— vande spörsmålet om avdrag för kommunala arbetsuppgifter såväl som beträf- fande övergångsersättningen över huvud taget för närvarande måste te sig.

En förnyad undersökning i ämnet lär därför få anses vara synnerligen väl— behövlig.

Enligt vad framgår av ovanstående hava de sakkunniga för Karlskrona stads 'del beräknat övergångsersättningens begynnelsebelopp till 31 500 kronor. Hu- ru de sakkunniga kommit till denna siffra är ej fullt klart, då de sakkunniga ej lämnat någon specifikation å de olika, i tabellen ingående siffrorna. Det nämn- da beloppet synes emellertid, för den händelse man skall utgå från de princi- per, som de sakkunniga ansett böra vara normerande, vara alldeles för lågt be- räknat. De sakkunniga torde nämligen hava i det i kol. 5 uppförda avdrags- beloppet medräknat ej blott boupptecknings— och arvskiftesprovisionen, vilken i 1926 års budget är beräknad till 15 000 kronor, utan även friskillingarna för fastighetsköp, i samma budget upptagna till 20 000 kronor. Att friskillingar- na ej böra medtagas vid en avveckling av statens och städernas mellanhavan- den har framhållits av numera generaldirektören Torsten N othin i hans år 1921 framlagda utredning rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, därvid av generaldirektören Nothin uttalats, att fri- skillingarna i stort sett härleda sig från kommunmedlemmarna själva och där- för närmast äro att jämföra med särskilda kommunala skatter. Riktigheten av

denna uppfattning synes obestridlig, och skulle friskillingarna medtagas i den ifrågavarande tabellen,- finge detta väl alnses innebära inkomsttitelns indrag- ning till statsverket, en åtgärd, varmed staden tydligen ej alls kan åtnöjas, enär i så fall inkomsten av friskillingarna efter de 20 årens förlopp skulle hava helt försvunnit.

Bortses alltså från friskillingarna satmt boupptecknings- och arvskiftesprovi- sionen, reduceras beloppet i kol. 5 av tabellen till 10 000 kronor, och övergångs- ersättningens begynnelsebelopp i kol. 9 kommer att ökas från 31 500 till 57 750 kronor, vilken ökning dock tydligen i stor utsträckning kompenseras av friskillingarnas bibehållande för stadens räkning.

Huruvida vid beräkningarna något avdrag för boupptecknings- och arvskif— tesprovisionen bör ske eller ej torde kunna diskuteras. Generaldirektören Nothin vill — om jag rätt förstått hans uttalanden jämställa denna avgift med friskillingarna samt vill därför bortse från densamma vid en alhnän av- veckling av städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Det synes mig emellertid böra närmare undersökas, huruvida så verk- ligen bör ske, då boupptecknings- och arvskiftesprovisionen ostridigt torde vara anslagen till gäldande av kostnaderna för vederbörande magistrats avlö— ning och därför väl svårligen kan ställas utanför vid överflyttning å statsver- ket av utgifterna för rättsväsendet.

Medtages i kol. 5 av tabellen även boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, utgör avdragsbeloppet 25 000 kronor, varvid övergångsersättningens begynnel- åebelopp i kol. 9 minskas till 46 500 kronor, allt räknat efter förhållandena r 1926.

Från övergångsersättningen måste skiljas de övergångskostnader, som bliva en följd av reformen, d. v. 5. de kostnader, som uppkomma därav, att en del tjänstemän vid de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna icke kunna fin- na placering i den nya domstolsorganisationen.

För dessa kostnader skulle, enligt de sakkunnigas förslag, statsverket i sista hand svara, så vitt de kunna anses belöpa på arbetsuppgifterna inom rättskip- nmgen eller Såsom överexekutor, men skulle vederbörande kommun däremot _SJäIV betala Vad som belöper å de kommunala arbetsuppgifterna, d. v. s. även l-dettaa fall Skall ske reduktion med 25 % av kostnadsbeloppet. För att möj- hggöra att befattningshavama i fråga alltjämt skulle kunna anlitas för de kommunala arbetsuppgifter, som nu åvila magistraterna eller framdeles kun- na bliva ålagda, en kommunal magistrat, hava de sakkunniga ansett nödigt, att befatmlpgShaVarna alltjämt skulle kvarstå i vederbörande kommuns tjänst, var- med enhgt de sakkunniga jämväl skulle följa den fördelen, att någon rubbning icke vållades i de pensionsförmåner, som kunde vara befattningshavaren till- försäkrade av kommunen.

Mot denna anordning synes först och främst kunna, liksom i fråga om över- gångsersättningen, invändas, att frågan om det berättigade i ett generellt av- drag med 25 % för de kommunala arbetsuppgifterna ej kan anses så utredd, att därpå bör kunna grundas en förpliktelse i det ifrågavarande avseendet för komh munerna, och vad angår pensioneringen av de å övergångsstat överförda be- fattningshavarna, så förefaller det obilligt, att kommunerna, såsom de sakkun- niga torde mena, skulle utan vidare dragas med hela kostnaden därför.

Jag bifogar en tablå1 över de årliga avlöningar och pensionsbelopp, som leda- möterna av magistraten och rådhusrätten i Karlskrona samt där anställda sknvbiträden och stadsfiskalen härstädes enligt de fastställda löne- och pen- sronsstatema äro tillförsäkrade, och framgår av denna tablå, att Karlskrona stads årliga utgifter till pensionsfonden för de nämnda befattningshavarna ut-

' Här utesluten. 29—2911 85

göra 4 567 kronor 50 öre. Om alla befattningshavarna komma å övergångs- stat, vilket antagande dock ej har någon sannolikhet för sig, skulle staden allt- så årligen, intilldess de resp. befattningshavarna uppnått pensionsåldern, få utgiva sagda belopp för deras pensionering, vilket måste anses så mycket mindre rättvist som det ej på förhand kan bedömas, huruvida och i vad mån samhället kan få tillfälle att draga nytta av deras arbetskraft. Frågan om pensionskostnadema för befattningshavarna å övergångsstat bör därför enligt mitt förmenande ytterligare utredas under iakttagande, att statsverket med skäligt belopp deltager i dessa kostnader såväl vad angår befattningshavarnas egen pension som beträffande familjepensioneringen.

I fråga om äldre stadsdomare hava de sakkunniga förutsatt, att vissa av dem sannolikt skulle föredraga att åtnöjas med pension av statsmedel (till lägre belopp) framför en något högre övergångsavlöning, förbunden med tjänstgö— ringsskyldighet, och skulle dylika befattningshavare enligt förslaget berätti- gas uppbära pension från allmänna indragningsstaten. Om jag rätt förstått de sakkunniga, skulle pensioneringen för sådant fall helt bestridas av staten.

Något förslag om, huru det generellt sett bör i pensionsavseende ordnas för de stadsdomare, vilka övergå i statstjänst och såsom här tillhöra en kommunal pensionskassa, hava' de sakkunniga ej framlagt, utan är av dem avsett, att

örsmålet därom skall överlämnas till Kungl. Maj:ts framtida omprövning. " ven i detta stycke är utredningen alltså ofullständig samt bör kompletteras före rättegångsreformens genomförande, så att städerna ej härvidlag komma att drabbas av några obehagliga efterräkningar.

Vad beträffar det ovan omförmälda spörsmålet om tillhandahållande åt un- derdomstolarna av domstolslokaler med erforderliga inventarier samt gäldande av kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning, renhållning, vaktbetjä— ning, skrivmaterialier, telefon, inbindningar m. m., så hava de sakkunniga gjort gällande, att kostnaderna för allt detta borde bestridas av tingslagen utan nå- gon ersättning i någon form från statsverket.

Det synes mig, att Karlskrona såväl som övriga städer böra bestrida, att tingshusbyggnadsskyldigheten ålägges tingslagen (inkl. städerna). Visserli- gen skulle, såsom de sakkunniga anfört, en överflyttning å statsverket av nämn- da skyldighet kunna föranleda till invecklade uppgörelser med de nuvarande tingshusbyggnadsskyldiga, men kan detta förhållande givetvis ej utgöra något bärande skäl för att staten, vars förpliktelse att bära alla kostnader för rätte- gångsväsendet såsom antytts numera allmänt äri princip erkänd, ej skall över- taga även tingshusbyggnaldsskyldigheten med vad därtill hör, och kan så vitt jag förstår ej heller tillmätas någon betydelse åt den omständigheten, att det möjligtvis —— men dock långt ifrån säkert _ kan bliva något dyrare för staten" än för tingslagen att administrera domstolsfastigheterna. Att såsom de sak- kunniga ifrågasatt för ändamålet skapa ett nytt centralt organ förefaller i varje fall onödigt. ,

Vad angår Karlskrona och Medelsta domsaga, så hava de sakkunniga ansett, att rådhuset i Karlskrona; bör kunna tagas i anspråk för kansli- och tingsloka- ler för domsagan. För bitingsställena i Ronneby och Lyckeby skulle nytt— jas de där befintliga, Medelstas, resp. Östra härads domsaga tillhöriga tingshus.

Huruvida de åt rådhusrätten och magistraten här för närvarande upplåtna lokaler kunna vara tillräckliga för den nya domsagan torde vara tvivelaktigt. Redan sessionssalen synes bliva väl liten för sitt ändamål, och lokalerna i öv- rigt äro uppenbarligen otillräckliga. Skall stadens rådhus för ändamålet be— gagnas, lår det alltså bliva nödigt att utöka rådhusrättens och magistratens lokaler, vilket å andra sidan ej kan ske utan att inkräkta å de för skilda kom- munala förvaltningsändamål nu nyttjade utrymmena. För en event. ny kom—

munal magistrat torde de av poliskammaren nu disponerade rummen å nedre botten av rådhuset sannolikt bliva tillräckliga.

Jag har ansett mig böra framhålla detta, då det ej kan anses uteslutet, att staden, om de sakkunnigas förslag rörande domstolslokalerna vinner bifall. kan i fråga om dessa komma att få vidkännas utgifter, vilka kunna bliva nog så kännbara. Visserligen torde väl det andra tingslaget, som skulle ingå i dom- sagan, komma att till staden få betala Viss hyresavgift för sin andel i nyttjan- det av domstols- och kanslilokalerna, men den engångsutgift, som sannolikt skulle bliva erforderlig, komme av allt att döma att falla på' Karlskrona stad ensam.

Ett spörsmål, som jämväl torde böra skärskådas, är de sakkunnigas förslag, att såsom kompensation för statens övertagande av rättskipningen skulle till statskassan indragas en del av den till vissa stapelstäder nu utgående tolags- ersättning.

Sedan äldre tolagsprivilegier med reduktionen indragits, tillades stapelstä— derna i gemen rätt att uppbära tolag genom kungl. brevet den 21 sept. 1715, och har denna rätt för Karlskrona stads del bekräftats genom en kungl. reso- lution av den 21 februari 1717. Av sagda resolution framgår, att den Karls- krona tilldelade tolagen var avsedd att användas till avlöning av »Magistrat och betiente» som ock »förnämligast» till förfärdigande och vidmakthållande av »nödige allmänne byggningar, hus och broar».

J ämlikt riksdagens beslut är 1857 hava städerna i stället för tolagen tiller- känts ersättning enligt vissa grunder.

Aven för övriga städer är tolagen, enligt de sakkunnigas åsikt, anslagen till beredande av skälig avlöning åt städernas rådhusrätter och magistrater, och utmynnar de sakkunnigas förslag —— efter det att de sakkunniga konstaterat, att enighet torde kunna sägas råda därom, att en reduktion av tolagsersättnin- gen skäligen kan äga rum, ifall statsverket övertager kostnaden för rättskip- ningen 1 städerna —— uti en plan för partiell reglering av tolagsfrågan, gående ut därpå, att tolagsersättningen skulle reduceras med en tredjedel av genom- snittsbeloppet för åren 1922—26, dock ej i vidare mån, än att den ersättning, som vederbörande stad tillerkänts vid 1857 års reglering, i alla händelser skulle kvarstå, varjämte ej skulle tagas i beräkning avdragsbelopp, som un- derstiga 2 000 kronor.

Enligt vad framgår av en utav de sakkunniga uppgjord tabell har Karls— krona stads tolagsersättning för de nämnda åren i medeltal uppgått till 37 629 kronor, varav till statsverket skulle indragas en tredjedel eller 12 500 kronor. Staden skulle alltså få behålla 25 000 kronor obeskurna, d. v. 5. ett belopp, som med '12_ 300 överstiger den staden enligt 1857 års reglering tillerkända tolags- ersättnmgen, 12 700 kronor. Ehuru det ej kommit till något bestämt uttryck i de sakkunnigas förslag, synes det emellertid vara meningen, att, om omsättnin— gen av in- och utgående varor minskas, även det kvarstående tolagsersättnings- beloppet skulle kunna nedgå.

Det till staten indragna beloppet av tolagsersättningen skulle enligt de sak- kunniga avdragas från den ovan omförmälda övergångsersättningen, d. v. s.- denna senare skulle, såsom de sakkunniga uttrycka, det, så långt den räcker innefatta jämväl tolagsavdraget.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har på sin tid i anledning av den Nothmska utredningen uttalat, att tolagsersättningen bör göras till föremål för nedskrivning endast i den mån staten själv övertager ombesörjandet av motsva- rande förvaltnmgsuppgifter eller eljest bekostar desamma.

I denna tankegång böra väl städerna allmänt kunna instämma, och kan det därför, så Vitt jag förstår, ej anses obefogat att i samband med rättegångsre- formen upptaga frågan om tolagsersättningens reducering till omprövning.

Man torde dock kunna tvista beträffande de av de sakkunniga anförda grun- derna för nedskrivningen, och lära dessa, såsom antytts i den förenämnda pro- memorian från kommunala centralbyrån, därför böra bliva föremål för förnyat övervägande, därvid bör tagas hänsyn till samtliga de särskilda ändamål, för vilka tolagen tillerkänts städerna.

Med biträde av drätselkamreraren har jag verkställt vissa undersökningar (se bilagda uppgifter1 rörande hamnens inkomster och utgifter under åren 1917 ——27 samt i fråga om stadens utgifter för tullhus och varuskjul åren 1918— 27) i syfte att söka precisera alla de utgifter, staden brukat hava för de för- valtningsområden, som skulle tillgodoses med tolagen, men då gränserna för dessa måste sägas vara rätt så svävande, hava) de nämnda undersökningarna ej lett till något definitivt resultat, vadan staden för närvarande torde böra in- skränka sig till förberörda, allmänna påpekande i ämnet.

Då, såsom av det föregående framgår, det på den mellan staten och städerna i anledning av rättegångsreformen erforderliga ekonomiska uppgörelsen i ej oväsentlig mån inverkande spörsmålet om, huru de magistraten nu åliggande uppgifter och kommunalförvaltningen i övrigt skola ordnas efter reformens ge— nomförande, ännu ej är nöjaktigt utrett samt ej heller de andra frågor av eko- nomisk art, vilka för städernas del sammanhänga med reformen, kunna i allo anses vara i det utredda skick, att de nu kunna från städernas sida bliva före- mål för slutligt bedömande, tillåter jag mig föreslå, det drätselkammaren måtte hemställa:

att stadsfullmäktige, under instämmande i mina beträffande såväl under- .domstolarnas organisation som övriga anförda spörsmål här ovan gjorda utta- landen, ville påyrka, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag måtte underka- stas ytterligare utredning och komplettering samt att det måtte beredas staden tillfälle att, sedan så skett, taga ärendet i förnyat övervägande.

Rådhusrätten i Sölvesborg åberopar en av rådmannen i Örebro Gustaf Tisell »i ärendet utarbetad längre anmärkningsskrift» samt anför vidare:

Härutöver inskränker sig rådstuvurätten till att allenast påpeka ett Sölves- borgsorten vidkommande förhållande, som belyser ofullständigheten och ohåll- barheten av de sakkunnigas ekonomiska beräkningar. För cirka åtta år sedan läto Listers härads tingshusbyggnadsskyldiga i Sölvesborg uppföra ett nytt tingshus, som med tillhörande inventarier drogo en kostnad av i runt tal nära." 400 000 kronor. Tingsställe med kanslilokaler för den av de sakkunniga före- slagna Bräknedomsagan, i vilken Listers härad och Sölvesborgs stad skulle ingå, är föreslaget att förläggas till Karlshamn. Rådhuset i Karlshamn skulle bliva tingshus samt även inrymma kanslilokalerna. I Sölvesborg, där bitings- ställe skulle finnas, borde _— fortfarande enligt de sakkunniga _ lämpligen för nämnda ändamål kunna användas det Listers domsaga tillhöriga tings- huset. Givetvis kan mycket väl nämnda tingshus användas för biting, men de sakkunniga haVa därvid underlåtit att framhålla ett annat förhållande, som med all rätt bort hava sin plats i det kapitel av betänkandet, som handlar om' kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. Kan det månne icke anses såsom ett oerhört slöseri med allmänna medel att en byggnad, vars uppförande dragit en kostnad av angiven storlek, allenast skulle användas så- som lokal för hållande av sådana ting, som föreslagits? Kanslilokalerna, den "stora tingssalen och domarebostaden uthyrande i en liten stad av en stor bostadslägenhet kan vara en vansklig sak —— komma således att bliva så gott som outnyttjade. Fullt utnyttjat kommer ej heller det jämförelsevis tidsenliga och rymliga rådhuseti Sölvesborg att bliva vid en indragning av stadens egen

' Här utesluten.

jurisdiktion, och detta även om det inrättas, något som enligt magistratens förmenande är nödvändigt, en särskild institution, som övertoge magistratens" nuvarande göromål. Ovanstående förhållande må allenast vara ett ytterligare om än ringa belägg för rådmannen Tisells påstående, »att de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de ut— gifter, processreformen kan medföra för det allmänna och staten, utan fast- mera i första hand synas vara förestavade av önskan att genom låga och ofull— ständiga siffror beträffande personal och löner m. m. underlätta genomförandet av en dyrbar rättegångsreform».

Med kännedom om att förhållandena äro likartade i ovannämnda avseendet i tingshusfrågan — år ett flertal andra platser, med hänvisning till Tisells skrift och med utgångspunkt från huru lagstiftningen i vårt land å senare tid bedrivits på minst tvenne andra. områden, nämligen enligt principen lagstift- ning först, verklig ekonomisk beräkning sedan, torde det ej vara överdrivet att påstå, att ett hastigt och tvärt omstöpande av vårt rättegångsväsende i den av de sakkunniga föreslagna riktningen skulle bliva ett för såväl staten som kommunerna bland annat synnerligen dyrbart experiment.

Rådhusrätten i Kristianstad åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdo- mare avgivna yttrande i ärendet samt anför ytterligare:

Enligt förslaget skulle staden Kristianstad samt Gärds och Villands hära— der sammanslutas till en domsaga, benämnd Villands domsaga, med kansli och tingsställe här i staden. Den beräknade folkmängdssiffran i domsagan skulle utgöra c:a 63000 personer. En granskning av arbetsredogörelsema för stadsdomstolarna i å ena sidan Kristianstad å andra sidan städerna Lund och Landskrona giver otvetydbart vid handen, att arbetsbördan inom rådhus- rätten i Kristianstad är nära nog jämförlig med den i Lunds rådshusrätt och vida överträffar den i Landskrona rådhusrätt. Då dessa städer föreslagits skola bilda egna tingslag inom respektive d'omskretsar, men samma förmån icke föreslagits ifråga om Kristianstad, vill rådhusrätten, under erinran om att invånarnumerären icke bör vara den allena utslagsgivande faktorn för detta spörsmåls avgörande, påyrka, att därest den ifrågasatta rättegångsreformen varder genomförd, staden Kristianstad må inom den tilltänkta nya domsagan bilda eget tingslag samt domsagan såsom följd härav benämnas Kristianstads och Villands domsaga.

Vidare vill rådhusrätten framhålla, att rådhusrätten håller före, att stadens rådhus är alldeles otillräckligt för tillgodoseendet av den nya domstolens be- hov av utrymmen. Redan nu är rådhusrätten trångbodd, rum till åklagare, advokater, parter och vittnen förefinnas ej, och utrymmen för sådant ändamål stå ej att skaffa inom det nuvarande rådhuset. För åtskilliga kommunala myndigheter, däribland kronouppbördskassören, finnas icke rum å rådhuset, utan måste tjänstelokaler åt dem förhyras annorstädes i staden. Förläggandet till staden av en domstol med den omfattning, förslaget ställer i utsikt, torde därför med nödvändighet komma att påfordra byggande av nytt rådhus eller ock avsevärd ombyggnad av det nuvarande, därest sådant, med hänsyn till an— gränsande fastigheter, låter sig göra.

Rörande organisationen av de nya domstolarna, tillåter sig rådhusrätten framhålla, att enligt allmän uppfattning den domstolsorganisation, vilken före- finnes inom rikets överrätter samt inom rådhusrätterna i de större och medel- stora städerna ett juristkollegium på tre eller flera personer —— visat sig vara den typ, som innebär de bästa garantierna för en allsidig, objektiv pröv- ning av föreliggande rättsfrågor. Rådhusrätten håller därför före, att jämväl efter en omorganisation av de allmänna underrätterna, stadsdomstolarna i de

Domareutbild- ningen och befordrings- gången på domarebanan.

större och medelstora städerna böra bibehållas såsom kollegiala domstolar med åtminstone tre juridiskt utbildade ledamöter för handläggning och prövning av förekommande rättsfrågor. De mindre städernas rådhusrätter, organiserade såsom enmansdomstolar, torde däremot enligt rådhusrättens åsikt ej kunna anses såsom någon lämplig domstolstyp. Alla skäl tala för dylika städers inkluderande i angränsande lantdomstols jurisdiktion. I sammanhang härmed vill rådhusrätten dock framhålla, att befordringsgrunderna och sättet för ut- nämning till stadsdomaretjänst böra underkastas ändring, så att garantier er- hållas för en fullgod rekrytering av dessa domstolar. Huruvida härvidlag hov- rättstjänstgöriug med nödvändighet borde fordras såsom merit, vill rådhus- rätten icke uttala sig om. Viktigare torde vara, att utnämnandet till tjänsterna lades i Kungl. Maj:ts hand. Den ordning härutinnan, som föreslagits av hov- rättsrådet V. Petrén uti dennes särskilda yttrande inom Svea hovrätt vid dess behandling av ärendet, torde vara värd beaktande. Förslag till besättande av befattningar hos stadsdomstolarna borde sålunda upprättas, beträffande borg- mästareämbete av hovrätt och beträffande rådmanstjänst av rådhusrätten i staden, i bådadera fallen med rätt för stadsfullmäktige att yttra sig över för— slaget och giva förord åt någon av de därå uppförda.

Rådhusrätten tillåter sig vidare framhålla, att det torde vara tvivel under— kastat, huruvida ledamöterna av städernas domstolar vid en framtida rätte- gångsreform kunna tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefatt- ningar. Regeringsformens föreskrifter om domares oavsättlighet torde med fog kunna åberopas såsom stöd för påståendet, att dylik förflyttning ej må kunna ske emot vederbörandes bestridande.

Slutligen vill rådhusrätten erinra, att de sakkunnigas kostnadsberäkningar äro så vaga, att av desamma icke kunna dragas hållfasta slutledningar om den totala kostnaden för reformens genomförande. Alla skäl tala för det anta- gandet att kostnaderna komma att i avsevärd mån överstiga de approximativa siffror, vartill kommitterade vid ett hastigt överslag kommit. Rådhusrätten vill därför hemställa, att den tilltänkta omdaningen av domstolarna ej må komma till utförande innan en allsidig, sakkunnig och på noggrann prövning i varje särskilt fall verkställd utredning klarlagt de kostnader och övriga på- följder, vilka med reformens genomförande komma att drabba vederbörande.

Rådhusrätten i Malmö: I fråga om domareutbildningen har processkommissionen framhållit, att denna utbildning för närvarande vilar på systemet, att i mycket vidsträckt om- fattning låta domareämbetet så i underrätterna som i hovrätterna handhavas av vikarier, men att i den av processkommissionen föreslagna domstolsorganisa- tionen ingår såsom en av de viktigaste förutsättningarna att detta vikariat- system så vitt möjligt upphör. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till domareutbildning bygger emellertid icke på de grundtankar, som kommissio- nen i korthet angiver i sitt betänkande, utan det anknytes i stället till den ord- ning, som domsagostadgan föreskriver. Om syftemålet med domsagostadgan säga de sakkunniga, att det varit icke enbart att inskränka vikariatsystemet, utan man hade därjämte velat framtvinga en cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och häradsrätt. Det har, framhålla de sakkunniga vidare, av flera skäl funnits lämpligt, att domareutbildningen i sitt senare stadium för- lägges till hovrätterna, då. genom hovrättstjänstgöringen domareaspiranten sättes i tillfälle att förvärva mångsidigare erfarenhet och djupare insikt i be— dömandet av juridiska spörsmål, än som är möjligt vid tjänstgöring enbart i underrätt. I stället för att, såsom processkommissionen velat göra, begränsa vikariatsystemet, hava de sakkunniga valt att gå i motsatt riktning och ut- vidga detsamma. Förslaget innebär, att de nyutexaminerade juristerna skola

3.

efter ett halvt års prövotid erhålla statsanställning vid underrätterna såsom extra tjänstemän, vilka efter ytterligare ett och ett halvt års tjänstetid få en i viss mån begränsad befogenhet att deltaga i den dömande verksamheten. En kvantitativt mycket stor del av underdomstolarnas verksamhet, även vad dö- mandet angår, har lagts på deras axlar. Efter tre och ett halvt till fyra års verksamhet vid underrätt skall domareaspiranten begiva sig till hovrätten och därpå växelvis tjänstgöra i hovrätt och underrätt samt först efter fem års dylik tjänstgöring erhålla besked, huruvida han godkännes för domarebanan eller icke. Detta besked erhåller domareaspiranten således först 8l/z eller 9 år efter det han först började tjänstgöra vid underrätt. Den första befattningen av ordinarie natur skall vara assessorsbefattning vid hovrätt, vilken torde kunna vinnas tidigast 11 år efter inträdet på domarebanan. Därefter skall befordringsvägen gå över hovrättsråds- och revisionssekreterarebefattning till lagmansbefattning såsom sluttjänst, vilken tänkes uppnådd vid omkring 45 års ålder.

Mot de sakkunnigas förslag härutinnan anmärkes följande. Ett oeftergivligt krav vid planläggning av domareutbildning är, att den anordnas så, att icke domstolens rättskipningsuppgift därav lider intrång eller skada. Hänsyn till juristutbildningen får icke sättas i främsta rummet. Un- derdomstolarnas arbetsuppgifter äro av alltför viktig beskaffenhet för att dessa domstolar kunna få göras till försöksfält för unga jurister, som äro ute för att förvärva praktisk utbildning. De sakkunniga kunna icke sägas hava tagit tillbörlig hänsyn till detta krav. I sin strävan att bereda de nyutexami- nerade juristerna tillfälle till förvärvande av praktisk erfarenhet vid domsto- larna, Vare sig nu dessa tänka ägna sig åt domarebanan eller åt andra områden för juridiskt utbildade arbetskrafter, hava de sakkunniga inom underrätterna berett åt dem ett stort antal extra befattningar och åt dem överlämnat ett be- tydande område av den dömande verksamheten. Att dessa unga jurister icke kunna vara kompetenta till fullgörande av den dömande verksamhet, som skulle överlämnas åt dem, torde av vad erfarenheten givit vid handen och vad processlsomnnissionen även framhållit vara ställt utom tvivel.

För lenavnde av utbildning för domarekallet är det icke nog att domareaspi- ranten far Dröva sina krafter på självständiga arbetsuppgifter eller arbeta på eget ansvar. Viktigare är, att den unge juristen får arbeta under handledning av äldrfé, erfarna domare, får del utav deras erfarenhet och att han får sina egna mlSSta och fel rättade, ävensom att han får lära sig domsagoarbetet från grunden._ )e sakkunniga hava icke tillräckligt beaktat vare sig behovet av handledning åt de unga juristerna eller att de till en början få grundligt lära sig de enklare arbetsuppgifterna. Sålunda säga de sakkunniga (sid. 50) att det torde vara lämpligt att i vidsträcktare omfattning än nu mångenstädes skedde låta skrivbiträdena taga befattning med inskrivningsväsendet, med fö- rande av rotlar och förteckningar m. m., medan den juridiskt utbildade perso- nalens befattning med dessa uppgifter borde inriktas mera på en kontrolleran- de och övervakande verksamhet. De sakkunniga synas sålunda förmena, att de unga juristerna så gott som omedelbart efter ankomsten till domsagan äro i stånd att så Väl behärska inskrivningsväsendet att de skola vara i stånd att kontrolleraiskrivbiträdenas arbete. —Att de sakkunniga härutinnan grundligt miäsgagit Slg behöver knappast påpekas för personer med erfarenhet på om- ra e .

Redan efter ett års vistelse i domsagan skola aspiranterna få icke obetydliga självständiga arbetsuppgifter, och efter ytterligare ett år skola de vara mogna att självständigt handlägga och avdöma bl. a. sådana mål, som nu förekomma i polisdomstol. Det är kanske möjligt för lagmannen i en mindre domsaga att

åtminstone tidvis följa och övervaka aspirantens dömande verksamhet, men i en större domsaga torde det knappast vara möjligt. Tyngd under arbetet med de svåraste målen, som lagmannen kommer att bliva, har man ej rätt att för- vänta, att han jämväl skall medhinna att ägna någon nämnvärd tid åt hand- ledningen av notarierna eller övervaka deras dömande verksamhet. Det är ett känt förhållande, att det för en erfaren domare ofta är förenat med mera möda att rätta en nybörjares arbete än att själv göra det hela. Att notariernas dömande verksamhet under sådana förhållanden kommer att bliva otillfreds- ställande är givet. De sakkunniga anse själva, att domareaspiranten efter av- slutandet av den första utbildningsperioden i underrätt icke äger mognad att i hovrätt handha åklagareuppgift annat än i enklare brottmål. Det år domare- aspiranten därefter skall tillbringa i hovrätt med tjänstgöring vid hovrättens protokoll och med utförande av åklagaretalan i enklare brottmål kan icke i nämnvärd mån varken utveckla hans domareegenskaper eller giva honom er- farenhet i handläggning och avdömande av mål. Då han därefter återvänder till underrätt såsom rådman med fiskalskompetens, skall han självständigt hand_ lägga och avdöma de mål, som bliva honom tilldelade. Han skall således icke stå under lagmannens handledning. Det kommer helt och hållet an på honom själv att söka förvärva och utveckla de rätta domareegenskaperna. Den därpå följande tvååriga vistelsen i hovrätt med sysselsättning under det första året 'såsom åklagare i brottmål och det andra såsom assessorsaspirant vid en hov- rättsdivision kan väl bliva lärorik, men dess ändamål är i första hand en pröv- ning av domareaspiranten, och den får utan tvivel största betydelsen såsom så- dan, eftersom godkännandet för domarebanan skall följa på denna tjänstgöring. Ur prövningssynpunkt är den emellertid behäftad med det felet, att aspiranten knappast kan få tillfälle att ådagalägga sin förmåga att leda huvudförhand-

g. Ehuru de sakkunniga med bortseende från de krav, som böra ställas på rätt- skipningen i dess helhet vid underrätterna, förvandla det stora flertalet befatt- ningar vid underrätterna till utbildningsplatser för domareaspiranter, hava de likväl icke behörigen tillgodosett domareutbildningen.

Att domareutbildningen och i samband därmed juristutbildningen är ett vik- tigt samhällsintresse har från många håll och med rätta starkt betonats. Blir juristernas utbildning bristfällig eller alltför ensidig, så återverkar detta på alla de områden i samhället, där juridiskt utbildad arbetskraft tages i anspråk, och samhället självt blir i längden lidande därpå.

De sakkunniga hava på flera ställen i betänkandet givit uttryck åt den upp; fattningen, att arbete i hovrätten ur utbildningssynpunkt vore vida betydelse— fullare för domareaspiranten än arbete i underrätt och att domareaspiranten under sin vistelse i hovrätten borde tillägna sig där rådande synpunkter på hur underrättsarbetet bör bedrivas.

Denna uppfattning är dock icke ovedersäglig. Det torde tvärtom med fullt. fog kunna göras gällande, att den unge juristens domareegenskaper utvecklas och prövas bäst vid underrätten, där han ständigt är i kontakt med parterna och får syssla med varjehanda domaregöromål. Förmågan att leda förhör och hu- vudförhandling samt konsten att bedöma människor inhämtas säkerligen bäst vid arbetet i underrätt, under förutsättning att aspiranten icke lämnas åt sig själv utan står under erforderlig tillsyn och ledning.

Det torde också kunna ifrågasättas, om just den nya hovrätten blir bäst. skickad att avgöra, huruvida domareaspiranten lämpar sig för domarebanan eller icke. Enligt de sakkunnigas förslag skall hovrätten bestå av relativt unga domare utan någon större erfarenhet från underrättsarbetet. I varje. fall komma dessa att stå avsevärt efter lagmannen i fråga om domareerfarenhet. Det torde ur rekryteringssynpunkt vara oklokt att fordra, att en domare-

aspirant skall gå på prov i nio år, innan han får slutligt besked, huruvida han godkännes för befordran på domarebanan. Att vid 32 eller 33 års ålder få meddelande om, att man icke godkännes för befordran, är ett hårt slag, och det är icke så lätt att vid den åldern orientera sig för annan levnadsbana. Mången begåvad ung jurist kan härigenom avhållas från att giva sig in på domarebanan. En var vet, att understundom personligt färgade synpunkter kunna läggas på lämplighetsfrågan — beroende på den mänskliga ofullkom- lighet, som överallt är förbanden — och det måste därför på många verka av- skräckande att nödgas gå i ovisshet under så lång tid. Med en ändamålsenligt ordnad utbildning och prövning bör det åtskilligt tidigare kunna vara utrönt, om aspiranten passar eller icke.

I fråga om befordringsgången på domarebanan har processkommissionen föreslagit, att den första ordinarie tjänsten vid underrätterna skulle vara se- kreterarebefattning vid lagmansrätt och att nästa steg skulle vara ordinarie råd- manstjänst, till vilken befordran kunde beräknas ske jämförelsevis snabbt. Möjlighet skulle dock finnas, att sekreterare, som i domareämbete ådagalagt framstående duglighet, kunde befordras direkt till hovrättsråd. Lagmans-, vice lagmans— och hovrättsrådsämbetena skulle i regel besättas ur de skickligaste rådmännens krets. För att utses till ordförande å avdelning i hovrätt skulle krävas särskilda förutsättningar. Vidare har processkommissionen framhål— lit, att frågan om lagmans förflyttning till domareplats i hovrätt eller hovrätts- domares till lagmansämbete bleve beroende på de inbördes löneförhållandena och givetvis också på personliga bevekelsegrunder, som knappast låta sig på förhand beräkna. Revisionssekreterarnas antal bleve ringa och dessa tjänsters betydelse ur befordringssynpunkt underordnad, varjämte deras karaktär kom- me i allmänhet att utesluta, att de såsom nu komme att rekryteras från kretsen av överrättsdomare. Den mest iögonfallande olikheten mot nu rådande för- hållanden, som de föreslagna grunderna skulle innebära, vore att befordringar- na i vida större utsträckning än nu skulle äga rum från underrätterna till överrätterna.

Icke heller i detta avseende hava de sakkunniga följt processkommissionens riktlinJel' utan, åberopande lämnade direktiv, kommit med nya förslag.

Mot processkommissionen anmärka de sakkunniga, att den blivande över- rättsjur1s_ten komme att få tillbringa sina bästa år på en med hänsyn till ar- betsuppgifterna underordnad tjänst i lagmansrätt; att den utbildning som kunde beredas domareaspiranten under tjänstgöringen i hovrätt säkerligen icke kunde tillföra aspiranten den fördjupade insikt i juridiska spörsmål och det mognade omdöme, han för sin framtida verksamhet såsom lagman eller hov- rättsråd hade av nöden. Så tillägga de sakkunniga: »Att den efterföljande rådmanstjänstgöringen icke kan i utbildningshänseende ersätta hovrättsarbe- tet, lär knappast kunna bestridas.» Eftersom rådmanstjänsterna skulle bliva de enda verkliga utbildningsplatserna i domareställning, som vid lagmansrät- terna komme att stå den uppväxande juristgenerationen till buds, så ligger det, förmena de sakkunniga, synnerlig vikt uppå att icke dessa utbildningsmöjlig- heter bli, till förfång för de nya juristgenerationerna, reserverade till förmån för en grupp jurister, som icke behöva någon vidare utbildning, alldenstund icke befordran till högre domaretjänst i frågakommer. Garantier böra därför skapas, för att de rådmansbefattningar, som äro avsedda att bli övergångs- tjänster, också verkligen bibehålla denna karaktär.

Såsom av det anförda synes, draga de sakkunniga icke i betänkande att för- klara domarearbetet i underrätt äga ringa värde för förvärvande av domare- skicklighet och domareerfarenhet, till och med i vad gäller dömandet i under- rätt. Sin ringaktning för underrättsdomarens uppgifter lägga de också i da- gen därigenom, att de vilja göra det stora flertalet av domarebefattningarna

i underrätterna till utbildningsplatser, som för korta tidsperioder skulle be- sättas med domareaspiranter, och därtill förklara att det är av synnerlig vikt att befattningarna reserveras såsom utbildningsplatser. Det torde knappast vara tänkbart, att Sveriges folk vill godtaga de sakkunnigas uppfattning här- utinnan. Att rådhusrätten för sin del anser den vara oriktig är självklart.

Den utav de sakkunniga föreslagna ordningen för befordran på domare- banan innebär ett fastslående av det nu tillämpade systemet inom den statliga domarekåren med början inom hovrätt och befordran först till revisionssekre- terare och slutligen till lagman. För närvarande gäller dock den inskränk- ning, att somliga hovrättsråd föredraga att kvarstanna i hovrätten till pen- sionsåldern.

Med denna befordringsordning har hittills följt, att hovrättsrådsbefattnin- garna i stor utsträckning icke uppehållits av de ordinarie innehavarna, enär dessa dels erhållit förordnande såsom revisionssekreterare, dels ock erhållit kommittéuppdrag eller använts i administrationen. Såsom vikarier hava an- litats unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring inställt sig i hovrätten och efter prövning i fiskalstjänstgöring ansetts lämpliga för adjunktion.

Processkommissionen har också framhållit, att hovrätterna lida av den stora omfattning, vari de ordinarie domaretjänsterna i hovrätterna uppehållas av icke ordinarie domare.

Lika olämpligt som det är, att unga och oerfarna vikarier få taga hand om rättskipningen i häradsrätterna, lika olämpligt är det att samma unga jurister kort tid därefter få taga plats vid hovrättens dombord och där döma såsom sista instans i ett stort antal mål. Deras teoretiska kunskaper må vara goda och de må vara samvetsgranna i sitt arbete, men de kunna icke äga den mognad i om- dömet och den erfarenhet, som bör krävas av en överrättsdomare.

Den numera så gott som allhärskande ordningen att överrättsdomare vid en ålder av mellan 40 och 50 år gå från överrätts- till underdomarebefattning har utan tvivel sin grund i de rådande avlöningsförhållandena. Det kan näppeligen från början hava varit de lagstiftande makternas mening, att befordringsgån- gen normalt skulle vara sådan. Häradshövdingens sportler hava från början varit avsedda att täcka omkostnaderna för biträden, kansli och dylikt, och det överskott, de lämnat, var ursprungligen helt visst ganska ringa. Den ekono- miska utvecklingen i landet har emellertid medfört en stark uppdelning av fa— stigheterna i mindre enheter, varmed följt en kraftig ökning av lagfarts- och inteckningsärendena, vilka betyda mest för sportlerna. Den starka tillström- ningen till juristbanan har möjliggjort erhållande av biträden, som antingen gått utan avlöning eller ock betalat för att erhålla anställningen. Sedermera då de juridiskt bildade biträdena fordrade avlöning, har staten påtagit sig av- lönandet. De sålunda ändrade förhållandena hava givit häradshövdingsäm- betena en stark övervikt i lönehänseende över hovrättsråds- och revisionssekre- terarebefattningarna, och detta har i sin tur föranlett revisionssekreterarna att söka de i lönehänseende främsta domsagorna.

Det torde väl icke vara en riktig befordringsgång att en jurist utan att äga någon nämnvärd erfarenhet som underrättsdomare vid relativt unga år blir över- rättsdomare och därefter på äldre dagar underrättsdomare. Denna för vårt land säregna befordringsväg har visserligen hittills icke lett till några svåra olägen- heter, om man bortser från det därav föranledda vikariesystemet inom hovrät— terna, men man kan hava anledning antaga, att förhållandena skulle hava varit bättre, om befordringarna lett från underrätt till överrätt. Den nuvarande hov- rättsproceduren har icke ofrånkomligen krävt omfattande dömareerfarenhet från underrätt, men den föreslagna nya rättegångsordningen med ett strängt muntligt förfarande och fri bevisprövning kommer att ställa nya, svåruppfyllda krav på överrättsdomarens erfarenhet och människokännedom.

! i i

Kravet på att till hovrättsdomare förordnas framstående underrättsdomare måste starkt framhållas. Följaktligen måste hovrättsrådstjänsterna beräknas bliva sluttjänster. Jämväl för underrätterna är det av stor betydelse, att den nuvarande befordringsgången ändras. Det kan icke vara till fördel för en underdomstol att få till chef en domare, som under mera än ett tiotal av de närmaste åren dessförinnan sysslat med domareuppgifter av helt annan art och därför måste vara i viss mån obekant med underrättsarbetet, uti vilket han följ- aktligen först efter hand kan vinna den önskvärda skickligheten.

Ännu en synpunkt på denna fråga kan förtjäna att framhävas. Det är givet, att domareaspiranten måste anspänna alla sina krafter till det yttersta under aspirantåren, och förhållandet torde bliva enahanda intill dess han vinner be- fordran till hovrättsråd. Sedan inträffar snart tjänstgöringen i justitierevisio- nen, vilken också torde få betecknas såsom mycket ansträngande. Befordran till lagman kommer därpå antagligen att ske mellan 45 och 50 års ålder, och därmed är sluttjänsten uppnådd. Är det icke ett berättigat krav, att efter så många års påfrestande arbete domaren erhåller någon lättnad i arbetsbördan? Det är väl nära nog nödvändigt att så sker, för att hans krafter icke skola bry- tas. På detta sätt har saken hittills säkerligen i många fall uppfattats av dom— sagoinnehavare, och här är utan tvivel att finna en av anledningarna till, att tyngdpunkten av arbetet vid många häradsrätter glidit över på notarierna.

Det är vidare ofrånkomligt, att ålder och ofta inträdande sjuklighet efter hand nedsätta arbetsförmågan.

Nu bygger emellertid det nya förslaget i ytterligt hög grad på lagmannens arbetsförmåga. I domsagor, som äro betydligt större än de nuvarande, skall lagmannen vara den ende verkligt kvalificerade domaren, vilken skall så att säga bära upp det hela. Då såväl processkommissionen som de sakkunniga tala om, att rättskipningen vid underrätt skall förbättras och göras säkrare än vad nu är fallet, bygges uteslutande på denne lagman. De övriga föreslagna domarefunktionärerna fylla för övrigt endast oansenliga anspråk på erfarenhet och skicklighet. Processkommissionen säger, att lagmannen skall handhava alla viktigare mål och verkställa arbetsfördelningen inom domstolen, och de sakkunniga säga, att han därjämte skall handleda och utbilda unga jurister. Processkommisswnen har utformat ett rättegångsförfarande, vars handhavande ställer utomordentligt stora anspråk på domarens såväl skicklighet och erfaren— het som krafter. Detta vitsordas både av processkommissionen själv och av lagrådet och kan för övrigt bekräftas av varje erfaren domare. Det ”måste så— ledes stå klart för en var, att lagmansbefattningen blir en synnerligen tung och arbetsfylld syssla, och att den, om den skall fylla sin uppgift, icke lämnar till— fälle till någon arbetslättnad efter föregående ansträngande tjänstgöring eller ineldgiver någon kraftnendsättning till följd av innehavarens ålder eller sjuk— ig et.

Om man begär för mycket av lagmannen, blir naturligtvis följden den, att han icke förmår fullgöra hela den tänkta arbetsuppgiften, utan han måste av- lasta en del av arbetsbördan på sina medhjälpare, och då är faran för att tyngd- punkten av rättskipningen åter skall glida över i otillräckligt kvalificerade händer större än nu. .Men, om så sker, är reformen icke blott förfelad, utan rättskåpningen i vårt land har råkat i ett tillstånd mycket sämre än det nu- varan e.

De sakkunnigas förslag till befordringsordning för domarebanan måste på grund av de anförda skällen bestämt avstyrkas.

De sakkunnigas beräkning av arbetskrafter vilar för underdomstolarnas

Behovet av

vidkommande på den förutsättning, att domsagorna skola göras betydligt 323353?

större än vad nu är fallet, och att inom varje domsaga skola vara anställda flera domare, mellan vilka arbetet skall fördelas; efter kvalitativa grunder.

Den domarekår, som skall bära upp underdOmstolarnas arbetsbörda, skall bestå av 106 lagmän, 61 rådmän för inskrivningsärenden, 33 rådmän med assessorskompetens, 52 rådmän med fiskalskompetens, 13 lagmansrättssekre- terare, aktuarier m. m. och 350 notarier, alltså tillsammans 615 befattnings— havare med juridisk utbildning. Rådmännen för inskrivningsärenden skola icke anses kompetenta att deltaga i den dömande verksamheten utan vara hän- visade att syssla allenast med inskrivningsväsendet, men i gengäld skola de erhålla ordinarie anställning vid domsagorna, vilken förmån i övrigt endast skall förunnas lagmännen. De rådmän, som skola ägna sig åt dömande verk- samhet, ävensom notarierna skola endast under kortare tidsperioder vara bundna till domsagan genom förordnanden.

Den domarekår, som skall ersättas på detta sätt, består enligt de sakkun— nigas uppgifter av 120 häradshövdingar, 87 borgmästare, 16 biträdande do- mare, 215 rådmän och assessorer m. fl., 15 magistratssekreterare, aktuarier m. fl. samt 293 notarier eller tillsammans 746, vilka samtliga äga juridisk utbildning. I det uppgivna antalet notarier torde hava inräknats sådana unga jurister, som knutits till vissa rådhusrätter för att såsom' vikarier stå till förfogande vid förefallande behov, men som icke hava någon egen tjänst. Dessa borde följaktligen icke hava medräknats. Vidare har medräknats förste och andra notarierna i domsagorna, vilkas antal uppgivits till 225.

Tager man i betraktande den minskning av arbetsbördan magistratsgöro- målens borttagande kommer att innebära, så är måhända minskningen av be- fattningshavarnas antal enligt de sakkunnigas förslag icke så avsevärd, men ur kvalitetssynpunkt är minskningen så mycket större. De ordinarie domar- nas antal har minskats från 422 till 167, medan återstående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tillfälliga tjänstemän utan ordinarie ställ- ning i domsagorna. Av dessa skulle 52 utgöras av domareaspiranter, medan ett antal av 350 icke ens kunna givas denna benämning.

Den starka begränsningen av antalet domare i ordinarie ställning har skett för att utrymme skall kunna beredas för domareaspiranter och andra unga jurister.

Man kan knappast heller avvisa misstanken, att det skett för att de sak— kunniga skulle kunna för allmänheten framlägga en kostnadsberäkning utvi- sande en åtskilligt lägre kostnad för rättsväsendet än den nu utgående.

Frågan om arbetskrafter vid domstolarna sammanhänger mycket nära med frågan om rikets indelning i domsagor. Processkommissionen har rörande densamma framhållit, hurusom den nuvarande indelningen för landsbygdens vidkommande vilade på den grundtanken, att i varje domsaga arbetet skulle kunna med skrivhjälp och annat liknande biträde fullgöras av häradshöv- dingen, men att förhållandena numera i de flesta fall ändrats så, att arbets- mängden vida överstege en mans arbetsförmåga. Med utgångspunkt där- efter från de åtgärder, statsmakterna vidtagit för att bringa ordning och reda i anställnings- och avlöningsförhållandena för häradshövdingarnas juridiska biträden, vill kommissionen i dessa åtgärder se en lämplig utväg att förstärka arbetskrafterna i domsagorna och att fördela arbetsuppgifterna där efter kva- litet, och kommissionen anser sig därför böra förorda ett fortsättande på den sålunda inslagna vägen. Härav skulle bliva en följd, att man skulle bygga upp stora domsagor och därinom anställa flera domare samt mellan dem för- dela jämväl den dömande verksamheten efter den större eller mindre grad av domareskicklighet, som krävdes för dess fullgörande. Kommrssronen säger sig befara, att man eljest icke skulle kunna påräkna tillräckligt kvalificerade krafter för de svåraste uppgifterna. Det måste sägas, att kommrssronens ut-

gångspunkt för förordande av stora lagsagor är mycket svag. Då man säger, att det vid häradsrätterna för närvarande råder en arbetsfördelning med hänsyn till arbetets kvalitet, är detta blott ett talesätt. Vad angår för— delningen av den dömande verksamheten mellan häradshövdingen och förste notarien är det i regel en arbetsfördelning mellan en kompetent domare och en otillräckligt kompetent. Anordningen torde vara att anse som en tillfällig nödfallsutväg ur ett starkt påtalat missförhållande.

Kommissionen framhåller vidare, att mot kommissionens uppfattning har invänts, att med den av kommissionen förordade ordningen skulle förspillas fördelen av en domare, som intoge en viss patriarkalisk ställning gentemot domsagans inbyggare och därigenom åtnjöte befolkningens delvis på personliga band grundade förtroende. Denna invändning bemöter kommissionen sålun— då, att denna typ av underdomare i regel trivdes bäst i en domsaga med över- vägande fast jordbrukarbefolkning, men att den i något större städer och i industriområden hade en vida sämre jordmån. Den förutsatte också stabila och föga sammansatta samhälls— och levnadsförhållanden. Vare sig man ville beklaga det eller icke, fortsätter kommissionen, måste man därför säkerligen räkna med, att en organisation av underrätterna numera icke gärna kunde grundas på ett bevarande av den gammaldags patriarkaliske underdomaren.

Den syn på saken, kommissionen sålunda givit uttryck åt, är emellertid icke riktig. Den patriarkaliske underdomaren både kan och bör bevaras i vårt svenska samhälle, naturligtvis i moderniserad form. Då man använder uttrycket »patriarkalisk domare», kan därmed numera icke förstås annat, än att domaren känner till folkets i domsagan förhållanden och själv är känd av folket och därtill känd för att vara en god och rättrådig domare. Den domare, som under någon längre tid fått verka på samma plats och som all— varligt strävar efter att tillägna sig de domareegenskaper, som våra gamla domareregler uppställa, han blir också av inbyggarna i samhället, även om det hör till de större, känd som en human och rättrådig domare, och han vin- ner efter hand både aktning och förtroende. Domaren behöver också själv för att kunna, rätt utöva sin verksamhet känna till ortens förhållanden i olika hänseenden Ovch känna befolkningens seder och bruk samt allmänna läggning. Om sedan beitolkningen utgöres av människor med det ena eller det andra yr— ket, betyder iföga. Även en rätt stark omflyttning betyder icke mycket. Den nyinflyttade får snart erfara det rykte, domaren åtnjuter. Det kräves emel- lertid, att domsagan icke göres för vidsträckt, och att domaren får i största möjliga utsträckning stadigvarande verka i domsagan. Endast under dessa förutsättningar kan den gamla satsen, att en god domare är bättre än en god lag, bliva verklighet. Det är inte nog, att lagmannen stannar kvar, Allmän- heten kommer måhända mest i kontakt med de yngre domarna. Den enkle allmogemannen dristar sig ofta nog icke att vända sig direkt till domstols— chefen. Förutom det att den domare, som endast skall vistas en kortare tid i en domsaga, icke kan vinna noggrann kännedom om förhållandena där, får man också betänka, att denne domare icke kan gå till sin arbetsuppgift med samma varma intresse som den, vilken vet, att detta skall bliva hans arbets— fält under någon längre tid.

Det kan heller icke vara klokt att giva sig in på en uppdelning av målen efter det mått av skicklighet, som skulle krävas för deras avgörande. För det första är en sådan uppdelning mycket svår, för att icke säga omöjlig att göra med ledning av stämningen i målet, och för det andra kommer en sådan åtgärd lätt att väcka missnöje hos den rättssökande allmänheten. Varje part anser nog som regel, att hans rättssak kräver största mått utav domareskick— lighet, och han vill hava den avgjord av en fullgod domare. Från hans syn- punkt sett är denna hans uppfattning riktig. Saken kan vara av stor vikt

för honom själv, och han får betala den fastställda rättegångsavgiften ; varför skulle han då icke även hava rätt att kräva, att den behandlas av en verklig domare i stället för av en domarekandidat. Även den, som' råkar bliva sva- rande i ett s. k. polismål, bör hava rätt att kräva, att saken bedömes av en erfaren och skicklig domare. Han kommer till domstolen av tvång och bör därför kunna begära att icke bliva av samhället behandlad såsom försöks- objekt. Denna rättskipning får icke behandlas på sådant sätt, att folket mister aktningen för densamma.

Vid stadsdomstolarna har man icke försökt att dela upp målen efter den grad av domareskicklighet, som kräves för deras avgörande, i vidare mån, än att man i vissa städer inrättat en enmansdomstol för behandling av vissa brott- mål, men det har aldrig ifrågasatts annat, än att även för dessa mål skulle er— fordras en skicklig domare.

För domarens del torde en uppdelning av målen på sätt kommittén tänkt sig icke heller vara lycklig.

Ingen domare kan i längden stå ut med att hava sin arbetsdag helt och hål- let upptagen med handläggandet och avdömandet av uteslutande svåra mål. Behandlingen av sådana mål är mycket tröttande. Det är nästan nödvändigt för domaren att dessemellan få syssla med lättare göromål, för att han skall kunna hålla ut.

Nu hava de sakkunniga av rikets 120 domsagor och 87 städer med egen jurisdiktion bildat endast 93 domsagor, alltså en minskning med mera än hälften. Av dessa domsagor skola 7 utgöras av städer. De övriga städerna hava, som” de sakkunniga uttrycka sig, införlivats med resp. domsagor. Hit- tills har man varit van vid att landsbygdsområden på grund av stadsbebyg- gelsens utveckling införlivats med stad, men nu vill man gå i motsatt ordning. Detta är något mera än blott och bart ett talesätt. Åtskilliga av de föreslag- na domsagorna komma att omsluta mera än en stad, och det blir följaktligen åtskilliga städer, som' varken få domarekansli eller tingsställe inom sitt om— råde. Allmänheten har många ärenden till kansliet i olika angelägenheter, och det betyder uppoffring av både tid och penningar att skola företaga en resa för att komma dit. Allt kan inte uträttas genom kommissionär. Sär- skilt med hän-syn'till den stora gruppen av smärre brottmål är det för allmän- heten en svår olägenhet att hava tingsstället. långt borta. Många mål avse ansvar för förseelser emot särskilda stadgor och specialförfattningar. Man får icke gå ut ifrån, att alla handlingar, som polismyndighet och åklagare rikta sig mot, böra föranleda straff och att svaranden därför bör underkasta sig exempelvis ett strafföreläggande enligt det föreslagna systemet. Nu anser svaranden, att åtalet är obefogat, och han vill försvara sig. För det ändamål måste han instämma eller taga med sig till tinget de vittnen, med vilka han vill bevisa åtalets bristande befogenhet. Enligt nu tillämpade regler för rätte- gångskostnad i brottmål, däri talan föres av allmän åklagare, får svaran- den själv bära sina kostnader, även om han blir frikänd, så snart åklagaren haft minsta fog för åtalets anställande. Det kommer därför ofta att för- hålla sig så, att det ekonomiskt ställer sig långt gynnsammare för en svaran- de att erkänna förseelsen och bliva dömd till böter än att försvara sig och bliva frikänd. Bor svaranden då avlägset från tingsstället, ökas hans kostnader, och polismyndigheten får därigenom ett övertag, som lätt kan leda till miss- bruk. Redanfnu äger ett missförhållande rum på detta område, men man bör akta sig för att förvärra detsamma, ty därur kan växa fram ovilja mot och förakt för vårt rättsväsende.

Särskilt i fråga om städerna gäller ju, att samhällslivet är starkt kon- centrerat och att det därför behöver regleras långt mera detaljerat än på landsbygden. Friktionen mellan samhällsmedlemmarna blir också där större

än på landsbygden. Den urgamla tanken på särskilt avpassad förvaltning och rättskipning för dessa enheter har därför alltjämt ett levande innehåll, som icke i onödan bör kastas bort, på sätt kommittén vill göra.

Stora domsagoenheter betyda ökad tidsspillan och ökade utgifter för dem, som skola på något sätt anlita rättskipningen. Det låter sig knappast göra att räkna ut det samlade värdet på dessa uppoffringar, men en var måste förstå att beloppet kan bliva betydande. Dessa kostnader komma även att drabba statsverket, bl. a. i form' av ökade utgifter för vittnesersättningar i de fall, dessa skola gäldas av allmänna medel.

Processkommissionen har uttalat som sin uppfattning, att man borde fram- gå med stor varsamhet, när det gällde jämkningar i den nuvarande domkrets- indelningen, och att huvudregeln för den nya domstolsorganisationen borde vara, att varje domsaga skulle utgöra endast en domkrets. Kommissionen synes dock icke hava menat vidare allvarligt med dessa uttalanden, ty strax efteråt förklarar den, att antalet domkretsar skulle kunna nedbringas till om- kring 100 från det nuvarande antalet 207. De sakkunniga hava gått ännu ett stycke längre ned.

Såväl processkommissionen som de sakkunniga måste emellertid anses hava gått alldeles för långt i sin iver att bilda stora domsagor. Hade det skett i' syfte att bereda arbetsfält för en kollegial domstol, kunde denna strävan synts förståelig, men då så icke är förhållandet, utan man i stället vill indela så- väl arbete som domare i kvalitetsklasser upp till ett antal av fyra, något som måste till sina verkningar bliva olyckligt, så kan man icke tveka att avstyrka ett sådant ödeläggande av de nuvarande domsagorna som föreslagits, helst som många skäl tala för bibehållande av smärre domkretsar.

Kommitténs beräkning av arbetskrafter vilar dels på en siffermässig beräk- ning av arbetet i underdomstolarna under åren 1923—-1925 och dels på det antagandet att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig- arbetsbesparing. Mot tillförlitligheten av beräk- ningsgrunden må till en början anmärkas, att mångenstädes i vårt land, om icke över det hela, ungefär samtidigt med inträdandet av depressionen efter uppsvmget under krigsåren och den närmaste tiden därefter inträtt en bety- dande nedgång av antalet civila mål, så att dessas antal numera icke obetyd- ligt understiger det antal, som förekom under åren närmast före kriget. Or- sakerna härtill kunna måhända vara flera, men det torde kunna anses säkert, att de sammanhänga med den ännu rådande depressionen inom affärsvärlden med _domnande företagaranda och bristande betalningsförmåga. Det lönar sig ej att processa omf sin rätt, ty man får ändå icke ut något, så. resonera utan tvivel många och det med rätta. Det är åtminstone troligt, att målens antal kommer att ånyo stiga i och med inträdet av bättre förhållanden på nä- ringarnas område. Av denna anledning är en på grundval av arbetsmängden under åren 1923—1925 gjord beräkning av för den nya organisationen be- hövliga arbetskrafter knappast tillförlitlig.

Att det nya rättegångssystemet skulle medföra väsentlig arbetsbesparing är väl så till vida riktigt, som det givetvis blir en mindre total arbetsmängd, när domstolen jämväl för städernas vidkommande skall utgöras av endast en juristdomare. Därtill kommer att enligt kommissionens förslag protokollsfö- ringen högst väsentligt skall inskränkas. Däremot kan det knappast antagas, att själva rättegångsproceduren skall kräva mindre arbete än vad med nu gäl- lande ordning är fallet. En ny arbetsuppgift kommer enligt processkom- missionens förslag att åvila domstolen, nämligen att kalla parter och vittnen till domstolsförhandlingarna, och den uppgiften kommer givetvis att bliva ganska tidsödande.

Det låter sig naturligtvis icke göra att med anspråk på tillförlitlighet be-

räkna behovet av de arbetskrafter, som' komma att erfordras för ett gott full- görande av rättskipningen enligt den ifrågasatta nya rättegångsordningen, framför allt vad gäller första instans, eftersom det skall bliva omläggningar på nästan alla punkter.

Det är ju givet, att någon minskning av antalet befattningshavare skall kunna äga rum på grund av magistratsgöromålens skiljande från domstols- uppgifterna i de 5. k. magistratsstäderna och likaså att minskning även kan ske med hänsyn till upphörande av de kollegiala domstolarna i dessa städer, men att räkna med minskat behov av annan anledning är knappast rådligt.

Enligt de personalberäkningar, de sakkunniga gjort, har skett en minsk- ning av antalet juridiskt utbildade befattningshavare vid underdomstolarna med cirka 17,5 procent. Ser man endast till antalet, är denna minskning rela- tivt obetydlig. Men om man skärskådar beskaffenheten av den föreslagna do- marekåren och de tänkta anställningsformerna för densamma, får man anled— ning till starka betänkligheter.

Det torde vara allmänt erkänt, att det är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarekår, som kan hävda landets lagar gentemot allt slags våld och förtryck, från vilket håll det än kommer. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid, att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställning å den plats han bekläder. Oavsättlighetskravet har hittills hävdats starkt i fråga om' domaretjänster. De skäl, som tidigare föranlett detta krav, gälla ännu med oförminskad styrka. Det är icke blott gentemot regeringsmakten domaren bör hava trygghet, utan även gentemot överordnade i tjänsten, inflytelserika parter, press och alla makter i samhället av olika slag. En domare, som ej har självständig befattning, utan allenast på grund av kortvariga förordnanden uppehåller en tjänst, har ofta svårt att fritt och obundet av alla obehöriga hänsyn intaga den ståndpunkt, hans övertygelse bjuder honom. Vilken ömtålig ställning skulle icke domstolens icke ordinarie domare intaga i förhållande till lagmannen.

Att den icke ordinarie domarepersonalen skulle vinna något domareanseen- de bleve helt visst ej regel. De skulle av systemet vara stämplade såsom andra, tredje och fjärde klassens domare. Då de rättssökande i allmänhet finge antagas vilja hava sina mål handlagda av lagmännen såsom den skick— ligaste, kunde lätt därmed följa, att de övriga domarna bleve föremål för ovilja och misstro. De sakkunniga framdraga själva denna synpunkt i fråga om en tänkt klassificering av domsagorna. Den bör emellertid vara ännu mera berät— tigad, då det gäller en grupp domare inom samma domsaga. '_

Den fria bevisprövningen är en mycket grannlaga angelägenhet att hand- hava. Det torde efter införandet av detta institut vara angelägnare än förut att sörja för god avlöning åt domarna. '

Att i domsagorna arbeta med en stor kår av domare, som endast under korta tider skola vara knutna till domsagan och därefter ersättas av nya, så att en ständig växling av domstolens domarepersonal äger rum, måste även ur många andra synpunkter anses förkastligt.

Vidare kommer härtill att av domsagornas domarepersonal det knappast än någon mera än lagmannen, som är tillräckligt kompetent för sin uppgift.

Den ojämförligt största gruppen av befattningshavare utgöres av förste och andre notarier. Att dessa icke besitta sådan kompetens, att dem bör bere- das plats inom domarekåren vid våra underrätter, kunde man hava anledning tro redan vara fastslaget under den långa utredning, processreformen fått genomgå. .

Sålunda har processkommissionen framhållit det vid häradsrätterna till- lämpade vikariesystemet såsom en av den nuvarande rättegångsordningens be-

tänkligaste svagheter. De unga vikarierna kunde naturligtvis icke vara vux- na sin uppgift, varför deras handhavande av rättskipningen understundom bleve mindre tillfredsställande. I varje fall uppbures icke dessa vikariers rättskipning av allmänhetens fulla förtroende. Det får alltså anses fastsla- get, att dessa unga jurister icke äro vuxna den uppgift, de hittills haft i rätt- skipningen vid häradsrätterna, och att ifrågavarande reform påkallats bl. a. för att råda bot på det missförhållande, som insmugit sig i vårt domstols- väsen genom deras deltagande i dömandet. Det torde emellertid även böra erinras om de nya svåra uppgifter, som vänta underrättsdomaren på grund av den föreslagna förändringen i rättegångsordningen.

Den nuvarande rättegångsordningen vid underrätt tillåter domaren att efter hand tränga in i målets olika detaljer, och han har tillfälle att före varje nytt rättegångstillfälle undersöka, på vilka punkter ny utredning behöver ske. Han har således jämförelsevis lätt för att behärska handläggningen, och, sedan målet överlämnats till avgörande, har han god tid på sig att ytter- ligare studera innehållet av utredningen och de lagbud, som kunna ifrågakom— ma för tillämpning. Enligt det ifrågasatta nya systemet med en mera sche— matisk förberedelse och en till ett enda tillfälle sammanträngd huvudförhand- ling kommer handläggningen vid huvudförhandlingen att bliva oändligt myc- ket svårare för domaren. Allt utom parternas påståenden och medgivanden är honom obekant. Han vet måhända vilka personer parterna komma att åbe— ropa såsom vittnen, men han vet intet om vad dessa hava att förmäla. Den utförliga utveckling av sin talan, som parterna först då få lov att göra, kan ställa sakförhållandet i en helt annan dager, än man hade anledning att tro på grund av deras förut framställda yrkanden och medgivanden. Vittnenas uppgifter kunnavara helt annorlunda beskaffade, än han kunnat tro på grund av partens uppgift om vad genom' dem skulle styrkas. Intet är vanligare än att det brister i överensstämmelse mellan vad parten uppgiver att ett vittne vet och vittnets egen berättelse. Att mitt under denna handläggning hålla tankeskärpan så klar, att man genast märker, att utredningen brister på någon viss punkt,, eller att det brister i överensstämmelse mellan vad parten sagt rörande någon omständighet vid den förberedande förhandlingen och vad han vid huvudförhandlingen uppgiver, är mycket svårt. Det är ingalunda så, att parter och vittnen i regel veta att av sig själva berätta allt rörande saken, som är av betydelse, utan mycket av vikt för målet kommer fram först genom frågor fran domarens sida. Det kräves alltså en stark träning hos domaren, för att han ögonblickligen skall kunna flyta in i sakförhållandet och parters och v1ttnens tankegång och överblicka alla sakförhållandets detaljer. Han måste även föra anteckningar för att till avgörandet kunna bevara i minnet vad de olika personerna uppgivit.

Sedan kommer avgörandet, vilket som regel skall träffas omedelbart efter handläggningen-s slut. Domen skall innehålla i sammandrag allt som före- kommit i målet och Vad som blivit styrkt genom den förebragta bevisningen och så slutligen domstolens utlåtande. Allt detta skall omedelbart sättas på P&PPGI'E'G OCh uppläsas. Det bör vara oklanderligt såväl till form som innehåll. J ämväl detta arbete kräver icke blott skicklighet utan jämväl långvarig öv- ning, ty det får gå Snabbt undan. Väl synes kommittén hava tänkt sig att sammanfattningen av målet skall vara gjord i förväg, eftersom notarierna skola göra förslag i detta avseende, men sådan ordning i förening med fri be- ViSPTÖVDiDg kan snart bringa vårt rättsväsende i vanrykte för partiskhet och kanske än värre saker.

Den fria bevisprövningen kommer ävenledes att ställa stora krav på do- maren. F ör att fri bevisprövning icke skall vara farlig för rättskipningens säkerhet, kräves det domare med förmåga att kunna utforska vad de hörda 30—291186

personerna verkligen hava reda på, med andra ord, han måste vara en verkligt framstående förhörsledare. Vidare måste han äga förmåga att något så. när se vad de olika människorna gå för, för att kunna rätt värdesätta deras utta- landen. Borttagandet av vittnesjäven kommer att öppna portarna på vid gavel för icke blott sanna utan även falska uppgifter. Att sovra ut de sanna är en mycket svår och ömtålig uppgift. Den fria bevisprövningen är icke ett osvikligt medel att få veta vad som är sant, den är tvärtom att likna vid ett änsiclrument, vars handhavande kräver särskild begåvning och mycken skick- ig et.

Att den nya rättegångsordningen ställer mycket stora krav på domaren vitsordas av processkommissionen.

Lagrådet säger om de krav, som' den ifrågasatta nya rättegångsordningen ställer på dess handhavande, följande: »För att kunna på ett tillfredsställan- de sätt motsvara dessa fordringar kräves det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper utan även en genom riklig övning och omfattande erfaren- het utbildad färdighet och slutligen tillfälle att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften.»

Att unga jurister med endast två års erfarenhet från domstolsarbete skulle kunna vara skickade att deltaga i den dömande verksamheten uti en på ovan angivet sätt beskaffad rättegångsordning kan icke antagas.

De sakkunniga hava heller icke i detta avseende följt processkommissionens intentioner.

Ej heller de s. k. fiskalsrådmännen kunna anses besitta erforderlig erfa- renhet för det arbete, som skulle åvila dem. Även om det sagts, att lagman— nen själv skall omhänderhava alla viktigare mål, så kan det icke undvikas, att många sådana komma på rådmannens lott, ty dels blir det först under hand— läggningen klart, hur svårt målet är, och dels kan den lagmannen åvilande ar- betsbördan nödvändiggöra att viktiga mål tilldelas rådmannen. Dessutom kan rådmannen komma att uti ganska stor utsträckning vikariera för lag- mannen.

De föreslagna underdomstolarna skola, såsom förut nämnts, bestå av flera domare, som skola arbeta självständigt och oberoende av varandra. Domsto- len kan sägas bestå av lika många avdelningar, som den omfattar domare. Lagmannen eller förste lagmannen skall verkställa fördelning av målen, och därefter vidtager de särskilda domstolsavdelningarnas verksamhet med målens behandling och avdömande. Då lagmannen har sin anpart av mål att hand- lägga, kan man ej gärna tänka sig, att han skall kunna följa och taga del av behandlingen av övriga mål. Med kontrollen över huru de unga domarna fullgöra sina uppgifter kan det således ej bliva mycket bevänt. Att dessa kunna behöva råd och upplysningar alltsom oftast är naturligt, men det finns icke någon, som de hava rätt att vända sig till för detta ändamål. Var och en är upptagen av sina göromål och behöver icke känna ansvar för de övriga.

Processkommissionen har framhållit hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet. Att detta icke kan ske med den utav de sakkunniga föreslagna domarekåren, torde stå klart för alla, även icke jurister. Den nya domarekåren kan icke tillnär- melsevis mäta sig med den nuvarande. I stället för att inskränka de oerfarna unga juristernas verksamhet hava de sakkunniga utvidgat den, i det att de hava fört den fram över våra nuvarande rådhusrätters jurisdiktionsområde och förvandlat de nuvarande ordinarie domarebefattningarna vid rådhusrät- terna ävensom åtskilliga häradsthövdingebefattningar till tillfälliga befatt- ningar för gradpasserare utan ordinarie anställning. _ _

För den händelse systemet med domstolar, bestående av endast en jurist- domare i underrätt, skall införas överallt i vårt land, måste det krävas, att

alla de domare, som skola handhava dömande verksamhet i dessa domstolar, äro väl kvalificerade. Talet om bagatellmål bör tystna. Den som anlitar do- maren för slitande av en rättstvist eller som drages 'inför domstol av en sam- hällets representant, anser utan tvivel icke saken ifråga vara en bagatell, och då är det domaren ovärdigt att betrakta och behandla den såsom sådan.

Den utav processkommissionen uttalade farhågan, att det icke skulle kunna erhållas tillräckligt antal skickliga domare, om något större antal sådana skulle anställas, torde sakna berättigande.

Den gestaltning, de sakkunniga vilja giva åt hovrätternas organisation, präg- las i främsta rummet av deras uppfattning angående frågorna om domareut- bildningen och befordringsgången. De framhålla gång efter annan såsom syn- nerligen betydelsefull hovrättens uppgift att vara utbildningsanstalt för do- mareaspiranter. För vinnande av utbildningssyftet föreslå de inrättande av 25 assessors- och 15 assessorsaspirantbefattningar för de fall, att hovrätternas antal skulle bliva sju och resp. 27 och 14 för den händelse antalet skulle bliva fem. Innehavarna av dessa skola förutom tjänstgöringen såsom fjärde leda— mot å divisionerna hava till uppgift att vikariera för hovrättsråden och vid mera tillfällig arbetsanhopning förstärka divisionerna.

De sakkunniga hava förutsatt, att hovrättsrådsbefattningarna icke skola vara sluttjänster, utan liksom för närvarande delvis vore fallet övergångstjänster till lagmanssyssla via revisionssekreterarebefattningen. De sakkunniga hava förmodligen räknat med det undantag härifrån, att divisionsordförandena skola stanna kvar på sina poster. Antalet hovrättsråd har fixerats till 73 vid ett hovrättsantal av 7, och det har antagits, att utnämningen till hovrättsråd skall äga rum vid omkring 38 års ålder. Revisionssekreterarnas antal har före- slagits till 23. Det har vidare beräknats, att lagmansutnämningen skall er— hållas vid omkring 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för lagman blir 67 år, kan man således räkna med en genomsnittlig avgång av fem om året. Revisionssekreterarnas tjänstgöring i justitierevisionen skulle alltså 1 genomsnitt bliva av 4 till 5 års varaktighet, och hovrättsråden skulle följ- aktligen vid 40 a 41 års ålder förflyttas till justitierevisionen. Tjänstetiden såsom hovrättsråd skulle vid sådant förhållande endast bliva 2 till 3 år. Här har nu icke tagits hänsyn till ledighet för tjänstgöring på annat håll än vid domstolarna. Gör man det, blir resultatet ytterligare föryngring av hovrätten och Vidsträcktare användning av assessorerna. De tjänstförrättande hovrätts- domarnas _ålder, bortsett från divisionsordförandena, kommer följaktligen att bliva 35 till 41 år. En stark omsättning kommer även att äga rum.

Alla torde väl vara ense om, att hovrätternas uppgift inom vårt rättsväsen är synnerligen betydelsefull. Hovrätten måste av olika anledningar i verklig- heten åtmmstone bliva sista instans för ett stort antal mål. Det är följakt— lrgenonödvändigt, att dess rättskipning står på höjdpunkten av vad som kan uppnas. Den kommer givetvis ocksåxatt få ett avgörande inflytande på do- marerekrytenngen och i övrigt vara tongivande för rättskipningen inom sitt omrade. Är det emellertid tänkbart, att en såtbcskaffad hovrätt, som den av de sakkunniga föreslagna, kan motsvara rimliga anspråk eller bära upp hit- t1llsvarande traditioner? Svaret kan omöjligen bliva annat än nej.

_ För hovrätt liksom för underrätt gäller, att domarna böra med så få om- byten SOm möjhgt tjänstgöra i samma domstol. Skickligheten ökas icke, såsom den sakkunniga synas hålla före, genom att domaren får försöka sig på så manga skilda uppgifter som möjligt och flyttas hit och dit, utan den befordras 1 ställetgenom att domaren får tillfälle att fördjupa sig i det viktigaste och växa 111 1 förhållandena på en plats.

"De sakkunniga beröra också det av processkommissionen påtalade missför- hallandet, att domaretjänsterna i hovrätten i stor omfattning uppehållas av

unga tillförordnade vikarier, och de hålla liksom processkommissionen före, att 'det blir en bjudande nödvändighet, att på ett effektivt sätt råda bot på detta missförhållande, och de framhålla tillika, att detta blir så mycket angelägnare som det domföra antalet ledamöter bleve minskat i förhållande till vad nu gällde. De komma emellertid till det egendomliga resultatet, att problemet är helt fristående från precessreformen och en eventuell omläggning av hov— rättsorganisationen. Med hänsyn till de sakkunnigas ståndpunkt till frågan om befordringsväsendet och hovrättens stora uppgift såsom utbildningsanstalt för jurister kan man finna denna uppfattning förklarlig. Men rättskipningens krav blir icke därmed tillgodosett.

Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens förnämsta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kom- missionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagaretjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter, såsom en av de främsta anledningarna till åklagareväsendets svaghet och att en av de viktigaste upp- gifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare fram- håller kommissionen, att det ej vore tänkbart, att med ett åklagareväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, kommissionen förordade. Det krävdes för att denna ord- ning skulle kunna verka tillfredsställande en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarekår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punk- terna uppfyller kommissionens krav.

För statsåklagarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt. De synas själva hava haft en känsla av, att distrikten bleve väl stora, så att åklagarna komme att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet, men de värja sig mot denna av dem tänkta invändning med att förhållandet bleve enahanda, även om distriktet begränsades till länet. Därmed hava de emellertid ingalunda brutit udden av anmärknin- gen, utan fastmera erkänt dess riktighet. För att åklagaren i en ackusatorisk rättegångsordning med en till ett enda rättegångstillfälle inskränkt domstols- förhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagaretalan, er- fordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sakkänne- dom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens utredning blir mycket svårare än vad som är fallet nu, då utredningen styckevis kan få framläggas och luckori bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves det helt säkert, att statsåklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sakkunniga säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsent- lig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brott- mål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom 'de sakkunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utred- ningsarbetet. Ju större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir deltagandet i utredningarna. ' _ De sakkunniga hava även framhållit, att landsfogdeinstitutionen icke fått den betydelse för rikets åklagareväsen, som vid dess tillkomst förväntades. .Så förhåller det sig helt visst också. Det har gått såsom åtskilliga sakkunniga myndigheter före landsfogdeinstitutionens inrättande förutsade, att landsfog- darna icke förmådde fylla alla de uppgifter, som lagts på deras axlar, och

följden har blivit, att de måst skjuta undan sådana göromål, som kunna upp- sk 'utas.

får det månne inte fara för att statsåklagarna, om 'de känna sin arbetsbörda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utredningsarbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verk- samhet? Om de göra det, blir åklagareverksamheten lidande därpå. J u mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet och desto mindre intresse få de för sakens utgång. Ju äldre statsåklagaren blir, desto mera motbjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvär- liga resor i det stora distriktet.

Det skulle helt visst kunna dragas fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt.

De sakkunniga hava föreslagit, att statsåklagarna skola rekryteras ur hov- rätternas assessorskår. Här som så ofta annars skymtar det fram, att de sak- kunniga anse s.k. hovrättsutbildning besitta en trollmakt, som onödiggör spe— cialutbildning på de skilda områden, varom fråga kan vara. Man tycker eljest, att statsåklagaren skulle hava behov av utbildning och erfarenhet från krimi— nalpolisens verksamhetsområde för att kunna leda och giva anvisningar för polismännens arbete vid brottmålsutredningama och att han skulle behöva haxia tillägnat sig den skicklige advokatens färdighet i att plädera inför dom- sto en.

Det måste anses ofrånkomligt, att statsåklagarens utbildning lägges så, att han kan förvärva skicklighet beträffande såväl utredningsarbetet som förandet av talan inför rätta. Åklagaren skall icke betrakta sig såsom varande i doma- rens ställe, dä han går till sitt utredningsarbete, ty domaresynpunkterna bliva ändå i sinom tid lagda på saken. Domaren skall granska och pröva ett mate- rial, som av andra lägges framför honom, medan åklagaren skall uppsamla materialet och ordna det till en beviskedja. Det säger sig självt, att de person— liga egenskaper, som krävas för de båda uppgifterna, icke äro desamma. Att båda hava användning för rättsutbildning är självfallet, att den blivande stats- åklagaren ävem kan hava god nytta av någon erfarenhet från domstolsarbete är också riktigt, men därefter böra domarens och statsåklagarens utbildnings- vägar skiljas at,

Underåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare, och det är den, som _kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall ocksa blträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänder- har, och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela undersökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utredning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare handhava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underåklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagareväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras om vilken grannlaga upp- gift handhavandet av strafföreläggandena blir. Systemet kan giva upphov till mycket schackrande mellan parten och åklagaren om bötesbeloppet. Det kan också fresta åklagaren till att använda orimligt hårda bötessatser eller motsat- sen, beroende på hans personliga inställning till parten. Såsom i annat sam- manhang framhållits kan det ofta ställa sig så för svarandeparten, att detär ekonomiskt fördelaktigare för denne att underkasta sig ett strafföreläggande, fastän åtalet är obefogat, än att försvara sig. Detta blir förhållandet i ännu högre grad, om han allenast finner bötessatsen för hög.

Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål personer mest få göra bekantskap med vårt rättegångsväsen och att de, som fått göra.

Löneflirmåner för befatt- ningshavare inom dom— stols— och åklagareorga- nisaäonema.

det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På sina håll har det givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgor och förordningar och skapa vantrev- nad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga personliga kvalifikationer.

Emellertid hava de sakkunniga vad angår hela landsbygden samt städer med upp till 12 000 invånare ävensom städer med över 20 000 invånare i vad angår mål, som kunna handläggas vid polisdomstol, icke föreslagit någon ändring till höjande av åklagarnas kvalifikationer, och därmed kan också anses fastslaget, att de icke bliva tillräckligt kvalificerade.

I fråga om belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens krav. Såsom kommissionen framhållit kan det anses naturligt och riktigt, att en sammanknytning av åklagare- och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Under den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagareverksamhet samt exeku- torskapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20 000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distrikts- fiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sin tid blev, vilken låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på gång har det visat sig, att arbete, som överlämnats åt underordnade, lätt blir slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas om distriktsfiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet.

De sakkunniga kunna alltså icke ens anses hava gjort försök att lösa frågan om underåklagarnas frigörande från främmande göromål.

Det torde vara tvivel underkastat om den utav de sakkunniga föreslagna or- ganisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande.

Enligt den av de sakkunniga uppgjorda tablån över de nuvarande kostnader- na för underrättema skulle löneutgiftema för befattningshavare vid underrät- terna för närvarande utgöra omkring 7 537 600 kronor, därvid emellertid med- tagits endast 75 % av städernas, med undantag av Stockholm, utgifter i dylikt avseende. Lönerna enligt den av de sakkunniga föreslagna organisations- och avlöningsplanen skulle däremot uppgå till endast 5 780 400 kronor. Således skulle icke blott det belopp av i runt tal 1 000 000 kronor, som de sakkunniga anse kunna genom omorganisationen besparas, utan ytterligare 757 200 kronor vinnas dels genom avsevärda lönesänkningar även för lagmännen och dels ge- nom utnyttjande av domareaspiranterna uti befattningar som hittills varit or- dinarie och därtill väl avlönade. De sakkunniga hava uttalat såsom sin upp- fattning att, om staten ej bleve i tillfälle att för domaresysslornas bestridande förvärva personer, som motsvara högt ställda anspråk, så hade processreformen till god del förfelat sitt syfte, och att det icke vore nog att det sörjdes för leda- motsbefattningarna i högsta domstolen och ehefsposterna vid rikets hovrätter, utan att det för en god rättsvård över huvud vore av ej mindre betydenhet, att de, som hade att lägga hand vid rättskipningen i de framtida lagmansrätterna, bleve väl lämpade för sin uppgift. Det vore givet att staten ej borde undan- draga sig att bära de finansiella bördor, som vore oundgängliga för förvär- vande av en högt kvalificerad domarekår. Uti vad de sakkunniga sålunda

anfört kan rådhusrätten till fullo instämma. Men dessa vackra grundsatser stå mycket illa i samklang med de sakkunnigas förslag. Talandet om att staten ej får undandraga sig att bära de finansiella bördor, som vore ound- gängliga för erhållande av en högt kvalificerad domarekår, i samma ögonblick, som man föreslår reduceringar med 13], miljon å underrätternas lönekonto samt lägger största delen av rättskipningen i händerna på domareaspiranter, för- tjänar enbart ogillande. De sakkunniga synas vilja giva sig sken att hava föreslagit en synnerligen förmånlig löneställning åt lagmännen, ehuru den föreslagna lönen avsevärt understiger vad som nu utgår åt flertalet häradshöv— dingar, och de säga att denna förmånliga löneställning kan vinnas allenast om för rådmanstjänstemas bestridande utnyttjas yngre domare, som inneha befatt— ningen endast övergångsvis, och på vilka man icke behöver offra onödigt höga löneutgifter. Då man läser sådana uttalanden av de sakkunniga, kan man lätt komma att tro, att kravet på rättegångsreformen hade sin grund däri, att vårt rättegångsväsen vore alldeles för dyrt för våra förhållanden, men sådana klagomål hava icke försports.

De lönebelopp, som föreslagits åt det stora flertalet befattningshavare vid underrätterna, nämligen förste och andre notarierna, om resp. 2 700 kronor och '2 100 kronor, kunna förvisso icke sägas vara onödigt höga. Första notarierna skola träda i stället för ordinarie domare och bära upp ansvarsfulla domare- uppgifter. För så maktpåliggande uppgifter kan icke en avlöning av 2 700 kronor anses tillräcklig.

Det måste bestämt sägas ifrån, att med en sådan underdomarekår och sådana löner som de sakkunniga föreslagit icke kan erhållas en god rättskipning.

"Åstadkommandet av nödiga lokaler för underdomstolarna har hittills ålegat vederbörande stad, då det gällt rådhusrätt, och vederbörande härad, då det gällt häradsrätt, det förra av helt naturliga skäl, det senare med utgångspunkt från stadgandet i 26 kap. 4 % Byggningabalken. Redan nya lagberedningen förordade emellertid att berörda skyldighet skulle övertagas av staten. Som skäl härför anfördes att den enda ur rättskipningens synpunkt fullt tillfreds- ställa-nde grundsatsen vore att staten ensam bekostade de för rättsväsendet er- forderliga anordningar, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hän- föra. _Där1genom vunnes en rättvis fördelning av kostnadsfrågan på alla skatt- skyldiga samhällsmedlemmar, ett skäl som föga förlorat i styrka, därför att tlngShquyggnadsskyldigheten numera utgöres efter samma grunder som kom— munalskatt och icke, som då det framfördes, efter gårdatalet.

=De sakkunnigas förslag till domsagoindelning lämnar föga kvar av den nu bestående ordningen, varmed kommer att följa nybyggnad av tingshus i ett stort antal fall, om- och tillbyggnad i en mängd andra fall och i flertalet återstående fall besvärliga ekonomiska regleringar de olika områdena emellan. Då nu med styrka hävdas den principen att det är en statens angelägenhet att handhava rättskipningen, så följer därav också att det är statens angelägen- het att sörja för nödiga lokaler. Det låter sig icke säga att intresset av dom- stolslokalerna är kommunalt betonat och att därför kommunerna böra hand- hava denna angelägenhet. Staten lär icke komma att avstå från rätten att bestämma över såväl storlek som inredning och dispositionen av byggnaderna. Att besväret med byggnaderna skulle läggas på en primärkommun torde väl huvudsakligen härleda sig av bekvämlighetsskäl. De sakkunnigas påstående, att _det framtida underhållet av lokalerna skulle bliva dyrare, om staten skulle" sörja för detsamma, hava de sakkunniga icke på något sätt motiverat. Sanno- hkt skulle förhållandet bliva det motsatta. Nog blir underhållet dyrare, om 'de

Domstols— lokaler in. in.

Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av process- reformen.

statliga myndigheterna endast hava att framställa krav, som primärkommunen nödgas foga sig efter, än om samma myndigheter skola utverka anslag från staten för dess fyllande.

Förslaget att lägga anskaffande och underhållande av domstolslokaler på de särskilda domsagorna torde därför böra avvisas.

Vad beträffar behovet av domstolslokaler, så kommer den föreslagna nya rättegångsordningen att skapa behov av större antal sessionssalar än som nu förefinnas i härvarande rådhus. Här finnas för närvarande endast två ses- sionsrum inom rådhuset. Polisdomstolen har därjämte sessions- och expeditions— rum utom rådhuset uti förhyrda lokaler. Den nya rättegångsordningen kom- mer att föra med sig, att mycket av det arbete, som nu utföres å expeditions- rummen mellan sessionerna, i stället måste utföras å sessionsrummet i samband med sessionerna. Det torde icke vara rådligt att räkna med mindre än ett sessionsrum till två domstolsavdelningar. Då domstolsavdelningarnas antal efter de sakkunnigas förslag skulle bliva 10, behövas alltså 5 sessionsrum. Då emellertid mål mot häktade personer väl fortfarande skulle äga rum å central- fängelset, torde behovet kunna begränsas till 4. Att skaffa ytterligare 2 ses- sionsrum inom de lokaler, rådhusrätten nu förfogar över, låter sig icke göra. Rådhusets andra våning upptages av en stadens festvåning, omfattande bl. a. de 5. k. Landstings- och Knutssalarna.

Det kan givetvis starkt ifrågasättas om det kan vara lämpligt att inreda detta utrymme till domstolslokaler. Om så icke sker, måste man tänka sig en nybyggnad för domstolens behov.

Kravet på att primärkommunen skall sörja för inventarier till kansliet, upp- värmning, belysning, städning och telefon till detsamma samt bekosta skriv- materialier, inbindning, diarieböcker och dylikt är i princip nytt. Allt detta har lagenligt hittills icke ålegat primärkommunen. Att häradshövdingarna hittills ofta förmlått de tingshusbyggnadsskyldiga att bevilja dem förmåner i olika hänseenden kan icke åberopas som skäl för att överflytta dessa kost- nader från staten till primärkommunerna.

Då det är statens organ, som skola bestämma storleken av de förefintliga behoven och som skola kontrollera domarnas utövning av deras verksamhet, och primärkommunen således icke gärna kan bliva tillagd någon prövnings- eller granskningsrätt, kan det heller icke vara rimligt att lägga betalningsskyldig- heten på kommunen.

De sakkunniga erinra till en början om processkommissionens uttalande att statens övertagande av rättskipningen i städerna ej syntes böra ske utan att städerna i större eller mindre grad gottgjorde staten för den ekonomiska upp- offring, den därigenom ådroge sig till städernas förmån. Till denna upp- fattning ansluta sig de sakkunniga under förmälan, att de icke kunnat finna något bärande skäl för att staten skulle vid den nya rättegångsordningens ikraftträdande utan vidare övertaga rättskipningskostnaden i städerna. De säga sig väl icke hava funnit någon teoretisk princip, som kunde bliva avgö- rande för ståndpunktstagandet, men de finna det icke lämpligt, att staten un- derlåter att kräva vederlag. De skäl, vilka de sakkunniga framhålla till stöd för sin lämplighetsståndpunkt, kunna emellertid under förhandenvarande för- hållanden icke tillmätas någon betydelse. Ur rättsvårdens synpunkt hava stä— derna förvisso icke haft någon olägenhet av att de själva fått ordna sitt rätts- väsen och utse sina domare, utan detta har i stället på mångahanda sätt varit en förmån för städerna. Den domstolstyp, städerna hava, är obestridligen över— lägsen landsbygdens, och vad domareskicklighet angår torde stadsdomarna i stort sett icke stå efter den statliga underdomarekåren. Icke ens för de mindre

städernas domstolar torde hinder hava mött att erhålla kvalificerade domare. De sakkunniga framhålla även i detta sammanhang, att olägenheterna av kommu- nala domarval numera skulle vara allmänt erkända, men detta yttrande beror förmodligen på förbiseende, ty processkommissionen föreslår ju, att ett mycket stort antal domare skola utses genom kommunval, nämligen alla lekmannado- marna.

Det torde däremot givas goda skäl för en motsatt uppfattning. Städerna hava icke begärt att bliva befriade från att själva sörja för avlö-' ningen till sina nuvarande rådhusrätter eller framställt klagomål över den vid dem utövade rättskipningen. Deras domstolar hava skapats på grundval av gällande lags bestämmelser, och organisationsplanerna äro godkända av Konun- gen. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Detta hindrar naturligtvis icke, att statsmakterna kunna besluta införandet av en ny annorlunda beskaffad ordning och därvid borttaga städernas särställning. Nu gällande ordning har helt visst varit avsedd att utgöra en förmån för stä- derna med motsvarande förpliktelse. Den utgör alltjämt en förmån, även om de sakkunniga hava en annan uppfattning. Tages förmånen bort, kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktelsen ens delvis stå kvar.

Anse statsmakterna, att rättsväsendets handhavande numera är en statsange— lägenhet av sådan vikt, att städerna icke längre kunna få hava någon befatt- ning därmed, så blir därav även en konsekvens, att det är statens sak att sörja för utgifterna. Den principen är också godkänd beträffande landsbygden. En- ligt föreliggande förslag komma städerna icke att på något sätt bliva bättre ställda än landsbygden med avseende på domstolar, och det förefinnes därför icke något skäl för att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära.

Det bör således icke kunna vara tal om annat, än att staten bör övertaga stä- dernas samtliga förpliktelser i och för rättskipningen, däri givetvis även stä- dernas förpliktelser mot sina nuvarande domare böra inbegripas, i samma stund den tager hand om städernas domstolsväsen.

Då det gällde införandet av tobaksmonopolet, rådde ingen tvekan om prin- cipen, att: staten skulle utgiva ersättning åt dem, som därigenom komme att lida intrång eller skada i sin näring eller sitt yrke. Det är svårt att förstå, varför städerna skulle vara sämre ställda än enskilda medborgare i ungefär likartade situationer.

Att staten skulle, såsom de sakkunniga vilja göra gällande, kunna i lagstift- ningsväg förplikta städerna att utgiva ifrågavarande ersättning utan städernas medgivande torde man hava rätt att betvivla. De sakkunnigas förslag i detta hänseende tager knappast sikte på annat än att hitta en för staten enkel utväg att lösa det ersättningsproblem, som processkommissionen och sakkunniga anse lämpligt att framföra till förmån för statskassan. Att genom ett så summa- riskt förfarande nå fram till någon rättvisa i behandlingen av städerna är gi— vetvis omöjligt, så växlande som förhållandena äro i de olika städerna. Det är därför ändamålslöst att ingå på någon detaljgranskning av förslagets sär- skilda punkter. De sakkunnigas egen belåtenhet med uppslaget, vilket enligt deras uppfattning på ett mjukt och smidigt sätt låter städerna successivt be- frias från sina bördor för rättskipningen, kan icke delas av rådhusrätten. De sakkunniga hava icke byggt på något instämmande från städernas sida, ty de förklara i detta sammanhang, att något medgivande från de olika städernas sida till vad sålunda föreslagits icke lär erfordras. Förslaget är alltså av- sett att vara ett diktat till städerna. Som sådant synes det böra mötas med en protest.

De sakkunniga giva sig vidare in på frågan, i vilken omfattning städerna, i samband med befrielse från skyldigheten att bekosta sitt rättsväsen, böra mista

Vissa frågor rörande över gångsför— hållandenas ordnande.

de särskilda förmåner och rättigheter som av ålder tillkommit vissa av dem, av vilka förmåner den viktigaste vore rätten till tolagsersättning. Efter att hava refererat vissa av andra personer verkställda utredningar angående tolagen och därvid jämväl funnit tillfälle att uttala sin förvåning över att uti den upp- räkning av tolagsförpliktelserna, som funnes i 1715 års kungl. brev, något ut- tryckligt omnämnande ej skett av städernas skyldighet att avlöna magistra- ten, finna de sakkunniga det ådagalagt, att tolagen beviljats städerna bl. a. för "att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater. De sakkunniga konstatera vidare, att enighet synes råda därom att en reduktion av tolagsersättningen skäligen kan äga rum, ifall statsverket övertar kostnaderna för rättskipningen i städerna, och till den upp- fattningen förkunna de sakkunniga sin anslutning. De sakkunniga hava fun- nit det ligga utanför ramen för sitt utredningsarbete att närmare ingå på frå- gan om tolagsavlösningen i dess helhet, men en plan för partiell reglering av tolagsfrågan hava de strax klar. Städernas nuvarande kostnader för rättskip- ningen, beräknade på visst av de sakkunniga föreslaget sätt, skola avdragas å den utgående tolagsersättningen, dock att avdraget skall begränsas till 1/3 av tolagsersättningen.

De sakkunnigas uppfattning om tolagsersättningsfrågan kan knappast sägas vara grundad på något djupare inträngande i densamma. De sakkunniga se alldeles bort ifrån formuleringen av de kungl. brev, genom vilka tolag upp- låtits åt städerna. Det kan väl dock icke vara betydelselöst vad som skrivits. Säkerligen kunde Kungl. Maj :t även på den tiden giva ett klart uttryck åt sina. tankar och avsikter. Att placera utgifterna för rättskipningen främst i raden av de ändamål, för vilka tolagsersättningen får användas, då rättskipningen icke ens uttryckligen omnämnts utan får läggas in uti det sista allmänna ut- trycket, är väl knappast riktigt. Hur städerna i sina utgifts- och inkomst- stater delat upp tolagsmedlen, har för städerna och staten merendels saknat praktisk betydelse. De sakkunnigas förslag, löst framkastat som det är, kan icke rätt gärna tagas till utgångspunkt för någon lösning av frågan. Alla städer torde icke kunna behandlas lika i denna fråga, utan, skall rättvisa vederfaras varje stad, måste helt visst frågan lösas för varje stad särskilt.

För häradshövdingarnas vidkommande vilja de sakkunniga fastslå, att någon rättslig förpliktelse för statsverket att hålla dessa skadeslösa för dem från- gångna sportelinkomster icke skulle förefinnas, ehuru staten förklarat att häradshövding vid övergång till ny tjänst icke skulle vara pliktig vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner.

Eftersom de sakkunniga därefter vilja tillämpa samma grundsats, när det sedan gäller stadsdomarna, torde det vara nödigt att upptaga denna fråga till granskning.

Det må vara riktigt, att domstolssportlerna ursprungligen voro i huvudsak avsedda till bestridande av domsagornas förvaltningskostnader och avlönande av erforderliga biträden. Denna grundsats har dock icke i fortsättningen uppe- hållits. Domarnas kontanta avlöning har icke reglerats efter hand som pen- ningvärdet sjunkit, utan man har låtit den stegrade sportelinkomsten kompen- sera jämväl det minskade penningvärdet. Annu tydligare har man erkänt sportelinkomstens egenskap av lön den gång, då statsmakterna beslöto att övertaga avlönandet av de biträden med juridisk utbildning, häradshövdingar- na hade behov av. 'Från det förhållandet att det är statsmakterna som be- stämma sportelsatserna, och således även kunna besluta upphörande av sportler- na, kan ur logisk synpunkt icke dragas någon slutsats, som leder till att sport— lerna icke äro att anse som tillförsäkrad lön. Aven över lönen hava ju stats-

makterna rådighet. En sak är att ändra en enstaka sportelsats eller säga, att den skall försvinna, men att borttaga alla sportler är en helt annan sak. Det senare innebär en fullständig omläggning av lönesystemet. Att i sådant sam— manhang säga, att de behållna sportelinkomsterna icke utgöra en tillförsäkrad löneförmån, är ett ridande på ord och ett bortseende från innebörden i det nu- varande lönesystemet, som det bör vara staten ovärdigt att inlåta sig på.

Vad stadsdomarna angår är sportelinkomstens egenskap av löneförmån ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingarna. För många stadsdomare gäller, att lönen huvudsakligen utgöres av sportler. Det är här mera sällan fråga om, att tjänsteinnehavaren skall med dem bestrida administrationskost- nader för tjänsten, utan äro de avsedda att utgöra lön.

De sakkunniga tycka själva, att det resultat, vartill deras tankegång leder, är obillig, och de föreslå därför, att det skall göras upp en övergångsstat, som skulle temporärt kompensera förlusten av sportelinkomsterna, en utväg, som synes förestavad av deras önskan att jämna vägen för processreformen. .

De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i över— ensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd.

) Det torde icke vara ur vägen att erinra om, huru statsmakterna handlade [ vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av * de böter, som utdömdes i enlighet med densamma. Den gången beslöto stats- makterna, att såsom ersättning för de förluster, som till följd av nya straff— lagens innehåll, att däri stadgade böter borde tillfalla kronan, kunde drabba personer, menigheter eller allmänna inrättningar, finge av inflytande bötes- medel, från och med det år strafflagen trädde i verksamhet, tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad' de efter medelberäkning för de senaste ,— fem åren dittills årligen uppburit. l Beträffande stadsdomarnas skyldighet att övergå till annan befattning för- i mena de sakkunniga, att de nuvarande stadsdomarna skulle vara skyldiga att mottaga befattnlngvar, avsedda för handläggning av arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten,_ eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala ma- gistrater kunde bliva dessa ålagda. Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt 1_f1”åg_*=asättas. De, som äro innehavare av domaretjänster, torde icke kunna mot sm Vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domare- befattningar. Regfu'imgsformens klara föreskrift, att de, som bekläda domare- ämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster be- fordras eller förflyttas, kan icke upphävas genom av Kungl. Maj:t i admini- strativ ordning utfärdade bestämmelser.

De sakkunniga säga, att de vid kostnadskalkylens uppgörande tagit sikte Kostnaderna '|' på att 1 första hand vinna en överblick över det allmännas, såväl statens som i anlednms av

kommunernas, kostnader nu och framdeles för rättskipningen. åmesåäågi De göra emellertid genast inskränkningar i kalkylens omfattning. fömnde_ Till en början meddelas, att de lämnat de framtida lokalkostnaderna helt åsido. De hava emellertid föreslagit uppförande av 6 nya tingshus och där- jämte frågasatt huruvida icke ytterligare 14 dylika behövde nyuppföras. Vidare framhålla de, att för ytterligare ett antal nu befintliga tingshus behövas om- eller tillbyggnader. På de flesta ställen blir det fråga om lösningsplikt för de nya domsagobildningarna. Det torde vidare kunna starkt ifrågasättas, om icke ny- eller tillbyggnader skola bliva erforderliga i långt flera fall, än de sakkunniga beräknat, ty de synas icke hava tillräckligt beaktat det större behov

av sessionslokaler, som de större domsagornas starka uppdelning i domstols- avdelningar med skilda sessioner för med sig. Även för hovrätternas vidkom- mande torde ökat lokalutrymme bliva oavvisligt. Den ifrågasatta nya rätte- gångsordningen i hovrätt kommer att föra med sig avsevärd tidsutdräkt för behandlingen av flertalet mål. Den därav föranledda ökningen av antalet di— visioner kräver motsvarande ökning av sessionssalarnas antal. Härtill komma nybyggnader för de hovrätter, som skola nyskapas. Ej heller lokalkostnaderna för åklagarväsendet hava medräknats.

Att alla dessa lokalkostnader komma att belöpa sig till betydande belopp lär väl icke av någon kunna betvivlas.

De sakkunniga hava vidare lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskostnader. De vidgå emellertid, att för denna kost— nadsgrupp är att emotse en framtida ökning, bl. a. beroende på den förstoring, domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas, att denna kostnadsök- ning icke blir obetydlig, eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemet kommer jämväl att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats, att vikarier skola utskickas från hovrätt till lagmansrätterna för korta perioder samt dessa vikarier då givetvis böra ha gottgörelse för fördyrade levnadskostnader i form av dagtraktamente. Re- sorna för hovrättssessioner ute i bygderna torde också komma att medföra av- sevärda kostnader.

Att beräkna den kostnadsökning, som uppstår på grund av ovan relaterade förhållanden, är naturligtvis ytterst vanskligt, men det torde däremot kunna fastslås, att den icke blir oväsentlig.

Kostnaderna för lekmannadomarna hava icke heller medräknats. Det har emellertid förutsatts, att dessa domare skola erhålla ersättning, och under an— nan förutsättning torde de heller icke kunna erhållas. Denna ersättning torde icke rätt gärna kunna tänkas satt till lägre belopp än 25 kronor om dagen, eftersom domstolssessionerna oftast komma att äga rum utom lekmannado- mamas hemort. Därtill kommer så resekostnaderna, som givetvis också skola gottgöras. De sakkunnigas förslag upptager 371 personer för handhavande av dömande verksamhet. Räknar man med att envar av dessa skall hava session en dag i veckan under 43 veckor om året, erhåller man ett sessionsantal av 15 953. Om vid envar av dessa sessioner tjänstgöra 5 lekmannadomare, erhålles ett antal tjänstgöringsdagar per år av 79 765. Efter en ersättning av 25 kronor per dag blir årskostnaden 1 994 125 kronor. Processkommissionen har emel- lertid ifrågasatt, att en suppleant för de fem lekmännen skall inkallas att när- vara, för den händelse någon av lekmannadomarna blir sjuk under sessionens gång. En sådan åtgärd torde utan tvivel vara välbetänkt, under förutsättning att den av kommissionen föreslagna rättegångsordningen godtages. Kost— naden ökas då mled 398 125 kronor. Härtill komma kostnaderna för lekmanna- domare i hovrätterna samt resekostnaderna. De ovan angivna beloppen skola emellertid reduceras något med hänsyn till att i vissa städer civila mål skola handläggas av en juristdomare ensam.

Om dessa kostnader säga de sakkunniga, att frågan om ersättning till nämnds- ledamöter icke synes stå i sådant samband med processreformen, att nämndens ersättningsrätt bör uppfattas såsom en utgiftsökning i anledning av reformen. Detta påstående är emellertid endast delvis riktigt, ty det är uppenbart, att antalet sessionsdagar kommer att ökas högst avsevärt genom reformen, bl. a. därigenom att mycket av det arbete, som nu utföres mellan sessionerna, efter den nya ordningen skall försiggå under sessionen, varförutom nämndens an- vändning utvidgats. Genom förstoringen av domsagorna komma resekostna— derna för nämndsledamöterna också att ökas. På många ställen i vårt land torde

nämndemännen få använda särskilda dagar för resorna till och från tingsstället.

En betydlig ökning av de vittnesersättningar, som komma att påvila stats- verket, är jämväl att emotse i anledning av reformen, dels på grund av vitt— nenas skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av Vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vittnes- plikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten utan att reglering sker av Vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg, att den mycket ofta icke ens kompenserar vittnets direkta utgifter. Den misstänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen torde också komma att medföra en visst icke obetydlig kostnadsökning för statsverket.

Den uppgjorda kalkylen har i verkligheten begränsats till att avse endast avlöningen till personalen vid domstolar och åklagarväsendet. För hela det övriga kostnadskomplexet saknar man all överblick över de blivande kost- naderna, men av vad man vet torde likväl framgå, att där komma att möta be- tydande utgifter för det allmänna. Den av de sakkunniga så starkt framhävda besparingen på lönekontot av omkring 1 000000 kronor, vilken uteslutande hänför sig till underrätterna, har måst köpas genom att lägga största delen av rättskipningen i underrätterna i händerna på unga oerfarna jurister, på till- fälligt anställda lärosvenner, som få åtnöjas med lärlingslön, och en synner- ligen ringa sådan i förhållande till de ansvarsfulla domareuppgifterna.

Processkommissionen har om den domarekår, kommissionen ville sätta till handhavande av den dömande verksamheten, yttrat följande: En oeftergivlig förutsättning för att ett tillfredsställande resultat skall vinnas av den här före— slagna reformen av vårt rättegångsväsen är således, att domarebefattningarna besättas med de bästa krafter, som äro att tillgå. Såsom rättesnöre bör därvid gälla, att domarnas löner avvägas så, att framstående jurister vilja ägna sig åt domarekallet. Det är då att beakta, att staten på detta område har att tävla med de ekonomiskt lockande banor, som advokat eller affärsjurist, vilka stå öppna för den dugande juristen. Visserligen är det icke möjligt för staten att erbjuda löner, som mäta sig med de inkomster, vilka framstående advokater och aifärsJurister uppnå. Och detta är ej heller nödvändigt, då den större trygghet för framtiden, som anställningen i statens tjänst erbjuder, till stor del uppväger de större inkomsterna i privat verksamhet. Men skillnaden bör ej få bhva så betydlig, att de bästa juristerna allmänt föredraga den enskilda verksamheten.

Uti detta processkommissionens uttalande vill rådhusrätten helt instämma. De sakkgnlriiga hava emellertid följt synpunkter och riktlinjer, som föra åt motsatt å .

Med åberopande av vad sålunda anförts får rådhusrätten som sin mening uttala, att de sakkunnigas betänkande och förslag icke äro ägnade att ligga t1ll grind för lagstiftning i ämnet.

Råämsrätten i Lund: Då processkommissionen den 15 december 1926 avgav sitt principbetänkan- de, sarnades vid detsamma kostnadsberäkningar och plan för landets indel- ning idomkretsar. Denna brist försvårade, för att inte säga omöjliggjorde ett ställnhgstagande till vissa aV/kommissionens projekt. Bristen har nu delvis avhjälpts genom förevarande betänkande av den 29 augusti 1928. Dock är

därvid att märka, att, enligt lämnade direktiv, dels några kostnadsfrågor, visserligen av mindre betydenhet, lämnats öppna och dels frågan om dom- kretsindelningen icke upptagits till granskning. I sistnämnda del har ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag till indelning lagts till grund för beräkningarna. Å andra sidan upptager betänkandet förutom undersök- ningar av ekonomisk art åtskilliga organisatoriska spörsmål, och i dessa delar framlägga de sakkunniga vissa förslag, som innebära betydelsefulla avvikel- ser från den ståndpunkt processkommissionen intagit.

På grund av betänkandets omfattning och mångfalden av där framkomna uppslag ser sig rådhusrätten nödsakad att vid sin granskning av betänkan- det huvudsakligen hålla sig endast till vissa spörsmål av dels mera allmän och dels huvudsakligen lokal natur.

Vad då först städernas domstolsväsen i allmänhet angår, väckte ju på sin tid processkommissionens förslag om statens övertagande av rättskipningen i städerna betänkligheter bland annat ur den synpunkten, att en uppgörelse mellan städerna och staten om kostnaderna skulle stöta på betydande svårig- heter. Sålunda förutsatte lagrådet vid sin granskning av processkommissio- nens förslag möjligheten av att bibehålla den kommunala rättskipningen i städer med så pass stort invånarantal, att de vid landets indelning i dom- kretsar befunnes åtminstone böra utgöra egna tingslag. Denna anordning avsåg dock icke ett bibehållande av sambruket i magistratsstäderna mellan rättskipning och administration. Aven i. nu förevarande betänkande förut- sättes ett upphävande av denna gemensamhet. en åtgärd som måste anses vara synnerligen önskvärd.

De sakkunniga hava nu i förevarande betänkande framlagt betydelsefulla förslag i fråga om det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna, varvid förslaget om den s. k. övergångsersättningen torde få anses intaga en framträdande plats. Den skänker åt båda de i frågan intresserade parterna, staten och städerna, förmånen av att den ekonomiska bördan överflyttas i små etapper och att ingendera parten blir varken vid överflyttningen eller för framtiden särskilt betungad. Därest den kommunala rättskipningen i ma- gistratsstäderna kommer att upphöra, synes det emellertid kunna ifrågasät- tas, om icke särskilda anordningar där böra träffas för de tjänstemän, som bliva övertaliga, en fråga vartill rådhusrätten senare återkommer.

Det från vissa håll framförda kravet på att städerna rättvisligen borde omedelbart vid den nya rättegångsordningens ikraftträdande befrias från alla utgifter för rättskipningen, förutsätter väl närmast, att varje stad, som har egen jurisdiktion, skulle utan motsvarande skyldighet i detta hänseende vara i besittning av en rättighet, som den kunde efter eget skön avhända sig när som helst, och därigenom å staten överflytta kostnaden för domstolsväsendet i staden. Häremot kan invändas, att i de flesta fall kostnaden för den egna jurisdiktionen ursprungligen torde hava motsvarats av vissa förmåner, av vilka staden kommit i åtnjutande under den uttryckliga eller tysta förutsättningen, att staden ombesörjt en del statliga uppgifter inom sitt eget område. Detta förhållande kan föranleda till det antagandet, att de nuvarande magistratsstä— derna äro pliktiga och icke endast berättigade att bekosta sin rättskipning. Slutsatsen vinner visst stöd bland annat därav att lagen den 13 juni 1924 om stads läggande under landsrätt som i sin 1 % stadgar befogenhet för Konun- gen att på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna om rådhusrättens upphörande —- i 3 % föreskriver, att vid förordnande om rådhusrätts upphörande tillika skola meddelas erfor-

derliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten.

Vad därefter angår de sammanlagda kostnaderna i anledning av processre- formens genomförande, framgår det av kap. IX i de sakkunnigas utlåtande och av det å sid. 336 och 337 gjorda sammandraget av det allmännas kostnader för rättskipning och åklagareväsen, att de nuvarande kostnaderna skulle ge- nom reformen kunna nedbringas med 1 000 000 kronor årligen, varvid emeller- tid minskningen skulle för domstolarnas del uppgå till icke mindre än nära 2 000 000 kronor och, om man räknar endast med underdomstolarna, till nära 2 400 000 kronor. Detta måste verka överraskande och synes redan i och för sig giva det intrycket, att de sakkunniga farit synnerligen hårt fram i fråga om domstolarnas budget. Detta intryck bestyrkes i mycket hög grad, när man går till detaljerna, som i många avseenden tydligen utgå från önskemål om' en ganska utsträckt nivellering av lönerna ”inom rättskipningen, om en tämligen nära överensstämmelse mellan nämnda löner och löneförhållandena inom administrationen samt om en stark begränsning av arbetskrafterna. En realisation av dessa önskemål måste innebära synnerlig risk för, att den nya rättegångsordningen kommer att starta under mindre lyckliga förhållanden. Det torde få för ett gott resultat av reformen anses nödvändigt, att tillräckliga arbetskrafter finnas tillgängliga och att de äro väl avlönade. Även om lönen skulle något överstiga lönenivån inom administrationen, sker icke därigenom någon avvikelse från vad som i alla tider gällt och alltjämt gäller åtminstone för underrätternas del. I en tid, då det allmänna nedlägger avsevärda och un- dan för undan stegrade kostnader för sociala ändamål, synes det egendomligt, att årskostnaderna på ett område, vars samhälleliga betydelse är så framträ- dande som förhållandet måste anses vara med rättskipningen, skulle kunna nedbringas med belopp i sjusiffriga tal.

En _synnerligen viktig fråga, däruti de sakkunniga avvika från process- kommissronen, är den ställning, rådmännen för den dömande verksamheten skola mtaga- De betänkligheter, som de sakkunniga anfört mot nämnda råd- mäns anställande på ordinarie stat, kunna icke alldeles bestridas, men det måste väcka än större betänkligheter att i den vidsträckta omfattning de sak- kunniga tänkt Sig överlämna domstolsarbetet åt extra ordinarie arbetskrafter. Det synes OOkSå. tämligen tydligt framgå, att anordningen föreslagits icke för tillgodoseende av rättskipningens behov, utan av ekonomiska skäl. Därest denna anordning måste bli en följd av det åsyftade arbetsfördelningssystemet, frågar man sig, om icke det nuvarande systemet i fråga om organisationen innebär större garantier för en god rättskipn'ing.

I fråga om domareutbildningen överhuvud taget och vad därmed har samband är det några punkter, som särskilt falla i ögonen. Först och främst medför målens och ärendenas uppdelning på, i regel, lagmannen, rådmannen och in- skrlvningsdomaren, att även mellan de i domsagan tjänstgörande domareaspi- ranterna måste verkställas en uppdelning. Härigenom” sker utbildningen i etapper. och därom är i och för sig intet att säga; det måste den även göra enligt hittills praktiserad ordning, möjligtvis med undantag för de allra minsta domsagorna. Men den stora skillnaden är, att då domareaspiranten under nuvarande förhållanden kommer fram till tingssittningen, måste han hålla allt vad han förut inhämtat aktuellt för sig, medan enligt det nya systemet, varje utbildningsfas blir ett avslutat helt för sig. Det kan i varje fall ifrågasättas, om icke den nuvarande ordningen är att föredraga såsom medförande större gagn för såväl domareaspiranten själv som för det allmänna.

Vidare måste det visserligen vara förmånligt med någon växling i tjänst- göring mellan underrätt och hovrätt, men det förefaller, som om man härutin— nan gått till överdrifter i det nu föreliggande betänkandet. Enligt detta skulle den regelrätta ordningen bli: 3 1/2 a 4 år i lagmansrätt, 1 åri hovrätt, 2 år i lagmansrätt, 2 år i hovrätt, 2 år i lagmansrätt och därefteri hovrätt, möjligen delvis med förordnande som revisionssekreterare eller revisionsfiskal, tills befordran till sluttjänst uppnås. Det kan kanske sägas, att i många fall äro enligt nuvarande ordning förflyttningarna faktiskt lika många, men en- ligt betänkandet är det avsett, att de nyss angivna förflyttningarna skulle bli ett minimum, som alltså måste passeras, och sannolikheten talar för att förflytt— ningarna kunna bli långt flera. Det måste verka särdeles nedslående för do- mareaspiranten att först efter så många flyttningar fram och tillbaka kunna påräkna en varaktig stad. Möjligen kan också ifrågasättas, om icke aspiran— tens fallenhet för tjänstgöring i domstol av ena eller andra slaget bör tiller- kännas betydelse vid avgörandet av frågan om växling mellan underrätt och hovrätt, och om icke utnämning till lagman skulle kunna äga rum efter huvud- sakligen enbart underrättstjänstgöring.

Slutligen bör det i detta sammanhang framhållas, att den föreslagna ord- ningen för domareutbildningen och det föreslagna begagnandet för dylik ut- bildning av de för den dömande verksamheten avsedda rådmanstjänsterna måste verka därhän, att det underkända vikariatsystemet i underrätterna på landet långt ifrån att upphöra snarare kommer att blomstra upp.

Efter dessa allmänna anmärkningar angående organisationen måste rådhus- rätten i denna del begränsa sig till ett vidrörande av de föreslagna anordnin- garna inom den domsaga, dit Lunds stad skulle hänföras. Inom rådhusrätten härstädes äro anställda fem tjänstemän, av vilka ungefär en kan räknas bort för magistratsgöromål. Enligt de sakkunnigas redogörelse å sid. 96 i betän— kandet borde magistratsgöromålen taga något mera arbetskraft i ansPråk, men därvid måste beaktas, att bland de magistratsgöromål, varmed civilrådrnannen för närvarande sysslar, ingår upprättande av bouppteckningar och att, om han ej haft detta åliggande, hans arbete med inregistreringen av bouppteckningar, alltså ett domstolsgöromål, måste taga hans arbetskraft åtskilligt mera i an— språk än vad nu är förhållandet. Rådhusrätten räknar därför med, att av rådshusrättens fem tjänstemän de fyra äro tagna i anspråk för domstols- och överexekutorsverksamheten. I Torna och Bara domsaga finnas förutom hä— radshövdingen 1 förste och 1 andra notarie. I den föreslagna nya domsagan, där alltså för närvarande arbeta 7 juridiskt utbildade arbetskrafter, räkna de sakkunniga med endast 6 dylika krafter. En sådan personalminskning måste givetvis väcka betänkligheter, och vid jämförelse med åtskilliga dom- sagor, ej minst inom Skåne, där i den framtida organisationen föreslagits 7 juridiskt utbildade befattningshavare, synes även samma antal vara motive- rat i den blivande Lunda-domsagan. Och till yttermera visso hava i en del domsagor med 7 jurister föreslagits, att rådmannen skulle ha assessorskom- petens, 1nedan i Lunda-domsagan räknas endast med fiskalskompetens.

Det är emellertid icke endast jämförelsen med andra domsagor som föran- leder rådhusrätten till den meningen, att, med utgångspunkt från de av de sakkunniga föreslagna grunderna för domstolsväsendets organisation, i Lun- da-domsagan böra anställas 7 jurister, därav 1 rådman med assessorskompe- tens. I betänkandet har meddelats en redogörelse för de olika domsagorna av antalet mål, handlagda vid 1, vid 2 och vid flera rättegångstillfällen, var- vid de sakkunniga förmena, att målens mera eller mindre krävande art kan delvis bedömas efter antalet rättegångstillfällen. I fråga om denna uppdel— ning bör dock beaktas, att dess betydelse för den slutsats, som därav dragits,

är olika i olika domsagor, beroende på den omfattning i vilken uppskovssys— temet tillämpas. Enligt upplysning å sid. 96 i betänkandet har under år 1926 i Lunda-domsagan avdömts 328 tvistiga civilmål och strafflagsmål, där- av 143 handlagda vid mera än 1 rättegångstillfälle. samt omkring 700 brott- mål enligt specialförfattningar m. ni., av vilka enligt beräkningen å sid. 52 ungefär 70 kunna antagas vara handlagda vid mer än ett rättegångstillfälle. Det kan säkerligen förmodas, att då domsagan innesluter ett av rikets starkast trafikerade vägnät, många av de sistnämnda 70 målen gällt tillämpning av motorfordonsförordningen och varit av tämligen komplicerad art. I dom— sagan kan alltså arbetsbördan beträffande målen beräknas sålunda: 213 tvis- tiga vid mer än ett rättegångstillfälle handlagda civilmål, strafflagsmål och brottmål enligt specialförfattningar, 185 tvistiga civilmål och strafflagsmål samt omkring 630 brottmål enligt specialförfattningar, de båda sistnämnda antalen handlagda vid endast ett rättegångstillfälle. Å sid. 48 i betänkandet förmäla de sakkunniga, att processkommissionen torde preliminärt ha räknat med att lagman skulle bli i tillfälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål årligen, men anmärka samtidigt, att denna siffra torde möjligen få anses väl hög och att för lagmannens del torde försiktigtvis icke böra räknas med så hög siffra. Beräknas i Lunda—domsagan lagmannen årligen medhinna ej fullt 130 av de svåraste målen, återstår i alla fall så pass många mål, som äro av tämligen svår beskaffenhet, att av rådmannen måste krävas assessors- kompetens, och då ändock åtskilliga mål torde återstå, sedan rådmannens mål frånräknats, samt härtill kommer, att de på inskrivningsdomaren belöpande lagfarts- och inteckningsärendena uppgå till nära 4 400, oberäknat alla övriga småprotokollsärenden och överexekutorsgöromål, torde böra räknas med 4 notarier.

Under inga förhållanden kan det komma ifråga, att för rådmannen fiskals- kompetens skulle kunna anses tillfyllest. Rådmannens erfarenhet skulle för dylikt fall vara begränsad till, utom tjänstgöring i lagmansrätt, 1 års prov- tjänstgöring i hovrätt med åliggande att under senare delen av nämnda år på prov utföra åklagaretalan i ett antal mindre brottmål. En dylik erfaren- het verkar icke särdeles respektgivande, och skola mål av tämligen svårartad natur —— vilket måste bli förhållandet i den föreslagna Lunda-domsagan re- dan på grund av målens mängd och säkerligen i de flesta domsagor på grund av svårigheten att på förhand verkställa en fullt riktig fördelning hand— läggas Ooh avgöras av rådman, som har sådan ringa utbildning, och som till på köpet är anställd endast för kort tid, är det fara värt, att det hittills prak- tiserade s. k. vikariatsystemet i underrätterna på landet befinnes vara lika gott som det nya systemet och att i varje fall för magistratsstädernas del det nya systemet innebär en försämring. Däremot böra rådmännen med as- sessorskompetens genom den utbildning, som är för dem avsedd, hava samlat erfarenhet, som får anses tillfredsställande.

Vad de sakkunniga anföra i kap. VIII angående vissa frågor rörande över- gångsförhållandenas ordnande måste i skilda avseenden väcka betänkligheter hos stadsdomarna, varvid rådhusrätten emellertid -— på grund av den för rådhusrätten och magistraten gällande lönestaten och de villkor densamma upptager —— icke har anledning att framställa mera än några erinringar. Så— lunda finner rådhusrätten det angeläget poängtera, att de domare, vilka äro skyldiga att övergå till den nya domstolsorganisationen, vare sig de nu upp- bära lön av staten eller av stad, icke böra utan tvingande skäl förflyttas från den ort, där de äro bosatta. En dylik förflyttning kan verka synnerligen orättvis och vara till stor skada för tjänstemannen, som mången gång efter 31—291185

flerårig vistelse å nämnda ort kan vara bunden därstädes i många avseenden. Domstolstjänstemännen böra anses äga befogade anspråk på synnerligen långt gående hänsyn vid prövning av frågor om förflyttning. Och detta borde kom- ma till tydligt uttryck i ena eller andra formen, genom lagstadgande eller på annat sätt.

I övrigt synes detta önskemål kunna åtminstone delvis tillgodoses därige- nom att de föreslagna rådmanstjänsterna besättas med de nuvarande rådhus- rättstjänstemännen, i den mån sådana finnas att tillgå utan förflyttning, och att därest nämnda rådmanstjänster bliva tagna i anspråk för domareutbild- ningen på sätt i betänkandet föreslagits, detta sker först sedan den nuvaran- de rådhusrättspersonalen avvecklats.

De sakkunniga förutsätta —— sid. 319 och 321 —— att vakanssättning av ledigblivna häradshövding- och stadsdomaretjänster under ett antal år före den ifrågasatta reformens ikraftträdande kommer att ske i syfte att under- lätta reformens genomförande. Blir detta fallet, torde rättvisa och billighet kräva, att bestämmelserna därom erhålla sådan avfattning, att utan hinder av desamma lägre ordinarie befattningshavare kunna vinna befordran till högre tjänst. Det bör i dylika fall sålunda bliva den lägre i stället för den högre tjänsten, som vakanssättes.

Nederst på sid. 324 och överst på sid. 327 i betänkandet uttalas, att vissa förmåner icke böra utgå, därest befattningshavaren tillträder den nya tjänsten efter ansökan. Detta synes vara en begränsning, som ej har fog för sig. Det kan även för det allmänna vara fördelaktigt att erhålla kännedom om, vilka befattningshavare på äldre tjänster önska förflyttning och varthän de önska komma. Det synes därför orimligt, att ett tillkännagivande av sådan önskan skulle medföra någon ofördelaktig påföljd.

Det lär väl knappast överensstämma varken med rättvisa och billighet eller med vanliga rättsregler att för stadsdomarnas del, på sätt å sid. 324 föreslås, tillämpa anordningar, motsvarande dem, som på sin tid träffades för landssekreterare och landskamrerare. Stadsdomarna äro dock anställda på de villkor, som upptagas i vederbörande lönestat, och i de fall då sportler före- komma, har säkerligen antagits, att de skulle uppgå till ett visst uppskattat belopp, och detta antagande har gjorts icke endast av stadens beslutande myn- digheter utan jämväl av Kungl. Maj:t vid lönestatens fastställande. Det synes då orimligt, att de fastställda lönevillkoren skulle nu kunna ensidigt ändras därhän, att ersättningen för sportler begränsas till ett belopp av högst 5 400 kronor, som dessutom avskrives under loppet av 9 år. I övrigt torde i stycket nederst å sid. 324 föreligga en ej åsyftad oegentlighet så till vi da som den där omtalade differensen, vilken skulle utgå som personligt med en nionde- del årligen minskat lönetillägg, jämväl kan inbegripa förutvarande fasta lö— neförmåner och någon avskrivning av mot dem svarande belopp givetvis icke under några förhållanden kan ifrågakomma.

Vid bestämmandet av de löneförmåner, som tillkomma befattningshavarna i härvarande rådhusrätt, har stämpelprovisionen inverkat, ehuru den (då icke ansågs som sportel. Sålunda hava två rådmän på grund av för dem beräknad inkomst av stämpelprovision erhållit 1 000 kronor mindre om året än den åter- stående rådmannen. Härtill bör rättvisligen hänsyn tagas, då det gäller att bestämma, vilka löneförmåner rådmännen äro tillförsäkrade och vilka de efter omorganisationen äga utfå, såsom säges i stycket överst på sid. 325.

Vad angår frågan om tillgodoseende av underdomstolarnas lokalbehmv hava de sakkunniga avvisat tanken på att låta staten övertaga tingshusbyggnads— skyldigheten och stannat för att å tingslagen bibehålla denna skylldighet. Till stöd härför hava de sakkunniga å sid. 274 anfört, dels att de erfon'derhga

uppgörelserna mellan staten och de nuvarande tingshusbyggnadsskyldiga bleve av synnerligen invecklad beskaffenhet, dels att underhållet av domstolsloka- lerna bleve dyrare, om det skulle övertagas av ett centralt ämbetsverk, och dels att statens kostnader komme att stegras ytterligare av den anledningen att en så omfattande förvaltningsuppgift krävde anställande av nya arbets- krafter. Vad sålunda anförts verkar icke övertygande. I följd av den före- slagna genomgående om'regleringen av domsagorna bli över hela landet upp- görelser om tingshusen och rådhusen i alla fall nödvändiga, dels mellan tingslag inbördes och dels mellan tingslag och städer, och vid dylikt förhållande synes det skäl de sakkunniga först åberopat mot statens övertagande av tingshus- byggnadsskyldigheten icke böra få inverka å bedömande av denna fråga. De båda andra skälen kunna möjligen vara av någon betydelse, såvitt angår över- gångstiden, intill dess de nya tingshusen blivit färdiga och tagits i bruk, men därefter torde tingshusförvaltningen icke komma att belasta staten i tillnär- melsevis den omfattning de sakkunniga befara. För övrigt synas de sakkunniga bortse ifrån att staten äger även lokala förvaltningsorgan, som kunna taga be- fattning med ifrågavarande uppgifter, kanske utan större utgifter för staten än vad eljest kommer att åligga tingslagen.

Vidare hava de sakkunniga som stöd för sin mening härutinnan anfört, att därest de sakkunnigas förslag i denna fråga vinner bifall, därav vållas den minsta rubbningen i de bestående förhållandena. Det är en given sak, att en överflyttning av tingshusbyggnadsskyldigheten på staten svårligen låter sig göra med bibehållande av nuvarande tingslagsindelning, men förhållandet är ju nu det, att staten avser att genomdriva en omfattande omstöpning av rikets judiciella indelning och att i sammanhang därmed övertaga rättskipningen i städerna. Det synes i denna situation vara ägnat väcka synnerliga betänk- ligheter, om de lokala samfälligheterna skulle sörja för de betydande bygg— nadsutgifter, som bliva en följd av dessa genomgripande omgestaltningar inom' rättegångsväsendet. Däremot förefaller det naturligt, att dessa utgifter, som föranledas av en statens önskan att genomföra en rättegångsreform, också bäras av staten. Många tingslag sitta säkerligen med goda tingshus, som skulle kunna användas lång tid framåt, och detsamma är förhållandet med rådhusen i många magistratsstäder, men genom domsagoregleringarna måste både tingshusen och rådhusen ersättas med nybyggnad. Lunda-domsagan utgör ett exempel på det förhållandet, att den nuvarande domsagan har ett tingshus och staden ett rådhus, vilka båda kunnat vara i bruk ett par, tre decennier framåt, men intet av dem kan lämpligen komma till användning för den nya domsagan. Skulle de härav föranledda kostnaderna åläggas tings- laget, måste de anses som en av rättegångsreformen föranledd, eljest icke ifrå— gasatt utgift, och vid dylikt förhållande måste det betvivlas, att de sakkunni— gas utlåtande i sista stycket å sid. 299 är riktigt, där det bl. a. säges, att staden icke under något av de år, under vilka avvecklingen genom övergångs- ersättning pågår, får vidkännas en större ekonomisk uppoffring än den har att räkna med under nuvarande förhållanden. Jämväl med hänsyn till vad nu anförts torde det vara rimligast, att staten övertager tingshusbyggnads- skyldigheten, och därmed böra följa alla omkostnader även för inventarier och för domsagornas drift. Ur principiell synpunkt är detta också det riktigaste.

En sak, som knappast omnämnts i de sakkunnigas betänkande, men som i detta sammanhang må vidröras, är skyldigheten att hålla rannsakningshäkte. Hur frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten än löses, synes det lämpligt, att staten i varje fall övertager härbärgerandet av rannsakningsfångar och kosthållet åt dem. Denna angelägenhet synes kunna ordnas genom rannsak- ningsfångarnas införande till särskild avdelning inom redan befintliga fång— vårdsanstalter på sätt redan i många fall sker efter avtal mellan vederböran—

de tingslag eller stad, å ena, samt staten, å andra sidan. Det måste anses som en uppenbar fördel, om de många små härads- och stadshäktena kunde upphöra, och 1 varje fall bör uppförandet av nya dylika häkten undvikas.

Rådhusrätten ?! Landskrona: Härmed får rådhusrätten i Landskrona avgiva underdånigt yttrande över särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rätte- gångsreformen.

Rådhusrätten kan i huvudsak ansluta sig till ett av Föreningen Sveriges stadsdomare i frågan avgivet betänkande, vid vars tillkomst rådhusrätten i viss del medverkat. Det slutomdöme, vartill föreningen kommit, kan på intet sätt anses vara för strängt. De sakkunniga hava vid det närmare utformandet av processkommissionens riktlinjer för en processreform nära nog på varje punkt misslyckats och vid sina försök att nedbringa kost-naderna för reformens ge- nomförande gjort våld på både rättvisa och billighet.

Det naturliga och riktiga önskemålet att en blivande domare redan på ett jämförelsevis tidigt stadium skall underkastas prövning vid skilda domstolar har föranlett dessa sakkunniga att konstruera ett rotationssystem, som skulle göra extra ordinarie systemet till en formlig institution, beröva alla yngre do- mare upp till 40 års åldern känsla utav självständighet, försvaga deras ekonomi och försvåra för dem bildandet av eget hem. Efter alla dessa mödor skulle såsom slutlig lön erbjudas dem en befattning med en lön understigande vad de flesta häradshövdingar och ett flertal borgmästare och rådmän för när- varande tillgodonjuta. Det synes rådhusrätten uppenbart, att en tillämpning av de sakkunnigas förslag, även om de beräknade befordringstiderna verkli- - gen skulle kunna hållas, vilket givetvis icke bleve fallet, komme att i hög grad desorganisera vårt rättsväsen och bereda dem, som ägnade sig åt domarebanan, bittra missräkningar.

I fråga om lagmansrätternas organisation måste med all kraft framhållas nödvändigheten utav att lagmannen dels får en verklig chefsställning, dels befrias från det direkta handhavandet av inskrivningsgöromålen. Detta senare är ovillkorligen nödvändigt, om han skall ,kunna bevara fullt juridiskt intresse för rättskipningen och, då större och m'era påfrestande mål förekomma »— sådant kan hända i vilken domsaga som helst -— ägna hela sin tid åt målens utredning. I varje domsaga måste därför finnas en inskrivningsdomare, som på samma gång kan representera kontinuiteten beträffande sak- och person- kännedomen inom domsagan. Det synes självklart att i dennes åligganden även bör ingå utfärdandet av gravationsbevis. Att lägga denna börda på övergångstjänsterna, vilkas innehavare ofta torde stå fullkomligt främmande för domsagans kamerala förhållanden, kan icke vara riktigt. Detta hindrar naturligtvis ej att de yngre tjänstemännen vid sjukdomsfall och semester få tillfälle att vikariera för inskrivningsdomaren och därigenom liksom genom kanslitjänstgöringen förskaffa sig erfarenhet på detta område.

Det synes ganska lämpligt att med inskrivningsdomarens göromål förena uppdraget att vara överexekutor. Såsom sådan bör han också hava tillsyn över utmätningsmännen.

Om, såsom det är att hoppas, den kollegiala 'domstolstypen bibehålles för tvistemål i stadstingslagen, bör inskrivningsdomaren kunna vara en av bisit- tama. Det är varken lämpligt eller önskligt att alltför mycket specialisera in- skrivningsdomarens verksamhet och i hans person skapa ett slags mindervär- dig domaretyp utan några som helst befordringsutsikter. Man kan mycket väl tänka sig ett sådant fall, som nu icke så sällan inträffar inom rådhusrätter— na, eller att för domarevärvet fullt kvalificerade personer av familjehänsyn,

lokalpatriotism o. s. v. välja en befattning med ringa eller inga befordrings- utsikter i stället för att fortsätta i karriären.

Inom varje domsaga bör vidare finnas en rådman, närmast inriktad på den dömande verksamheten, upptagande av vittnesmål, handläggning av konkurs- och bagatellmål, tillsyn av förmynderskap m. 111. Det torde höra i viss ut- sträckning tillkomma lagmannen att fördela göromålen mellan honom, inskriv- ningsrådmannen och övriga tjänstemän.

På domsagans storlek och göromålens mängd må det sedan ankomma att vid domsagan fästa ett eller flera biträden eller eventuellt inrätta en sekre- teraretjänst.

Vad särskilt angår den blivande Landskrona och Rönnebergs domsaga synas skäl icke föreligga att från domsagan överföra Onsjö härad. I stället torde en del av Färs härad eller Torna tingslag lämpligen kunna tilläggas Eslövs och Frosta tingslag. Under inga förhållanden torde personalbehovet inom domsagan sättas lägre än till en lagman, två rådmän och en sekreterare.

Beträffande skyldigheten för nuvarande befattningshavare vid städernas magistrater och rådhusrätter att efter processreformens ikraftträdande övergå till annan befattning även i det fall, då kungl. kungörelsen den 31 december 1920 icke är på dem tillämplig, företräda de sakkunniga en uppfattning, som man knappast skulle tänkt sig vara möjlig. De sakkunniga förklara nämligen sid. 326 att »emellertid lärer skyldighet att syssla enbart med handläggning av magistratens kommunala arbetsuppgifter böra anses påvila jämväl så- dan före nämnda kungörelses utfärdande utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika. varit ledamot av stadens magistrat». I enlighet härmed vill det synas, som vore det de sakkunnigas mening att nuvarande borgmästare och rådmän utan vidare skulle kunna överflyttas till att vara kommunalborgmästare, re- spektive kommunalrådmän.

Mot riktigheten av denna åsikt måste inläggas en bestämd gensaga. Redan den omständigheten, att statsmakten genom särskild kungörelse gjort förbehåll i angiven riktning beträffande de magistratstjänstemän, som efter 1920 er- hållit sin utnämning, innebär ett erkännande, att sådan skyldighet icke före- ligger, i varje fall icke beträffande de magistratsledamöter som tillika äro medlemmar av rådhusrätten och således domare. Det må vara att de vid sidan av sitt domareämbete även utöva vissa administrativa göromål. Domareäm- betet är dock huvudsaken och den verkliga livsuppgiften, som genom större ansvar och grundlagsskyddad självständighet höjer ämbetet över en vanlig administrativ befattning i kommunens tjänst.

Alldeles påfallande är detta, om man jämför det nuvarande borgmästareäm- betet med en kommunalborgmästares befattning. Att jämnställa dessa vore uppenbart orimligt. Under nuvarande förhållanden är borgmästaren ordförande 1 rådhusrätten och i magistraten, vilken senare betecknas som stadens styrelse. 'Alla av stadsfullmäktige tillsatta styrelser och nämnder stå under magistra- tens överinseende. Borgmästaren kan från dem på magistratens vägnar in- fordra vrlka upplysningar, han önskar, och göra de erinringar, vartill fog före- finnas. Inom stadsfullmäktige har han fri yttranderätt, och stadsfullmäktiges beslut må icke verkställas förr än desamma granskats och godkänts av magi— straten. Lön och tjänstgöringsförhållanden äro reglerade genom, lönestat och arbetsordning, som' fastställts av Kungl. Maj:t, och borgmästaren har givits en ställning,_som gör honom fullständigt oberoende av de kommunala myndig- heterna_och partiförhållandena inom stadsfullmäktige. _

Men jämför härmed en kommunalborgmästares ställning enligt gällande för- fattmng. Någon som helst befogenhet att kontrollera och övervaka de kom- lnunala myndigheternas arbete tillkommer honom icke. Däremot är han skyl— dig rätta sig efter ett av Kungl. Maj:t på förslag av stadsfullmäktige upp-

rättat reglemente, enligt vilket, efter vad erfarenheten visat, kommunalborg- mästaren brukar åläggas att vara stadens ombudsman samt stadsfullmäktiges och andra nämnders och styrelsers sekreterare.

Det synes uppenbart, att icke ens en borgmästare, utnämnd efter det att 1920 års kungörelse trätt i kraft, kan vara skyldig att övergå till ett dylikt kom- munalborgmästareämbete, som omöjligt kan anses vara jämställt med eller högre än ett äldre borgmästareämbete. Skall sådan skyldighet åläggas honom, måste givetvis den kommunala borgmästarebefattningen inrättas på helt annat sätt och i nära överensstämmelse med borgmästareämbetena enligt den äldre organisationen. Ännu tydligare är det att en borgmästare och domare, som tillträtt tjänsten före 1921. icke mot sin vilja kan berövas sin ställning som domare och överflyttas till en rent administrativ befattning, reglerad av ett nytt reglemente och med nödvändighet stämplad som en annan och lägre be- fattning än den han förut innehaft.

Vad nu är sagt i fråga om borgmästarna har i stort sett tillämpning även på rådmännen. Ej heller dessa kunna, om de utnämnts före 1921, utan vidare, såsom de sakkunniga vilja göra troligt, skiljas från sitt domareämbete och tvångsvis tilldelas rent administrativa befattningar i stadens tjänst. Vida rimligare vore att överföra dem såsom rådmän i lagmansrätterna, vartill ett stort antal torde vara synnerligen lämpliga och, under förutsättning att löne- föhållandena ordnas på förmånligt sätt, även kunna antagas vara villiga. Så- väl i detta fall som då fråga är om de nuvarande magistratsledamöternas över- förande till rent kommunala tjänster måste den i och för sig lovvärda avsikten att undvika skapandet av sysslolösa tjänstemän på indragningsstat förverkli- gas genom överenskommelser och jämkningar i varje särskilt fall. Tvångsvis och i strid mot stadgandet i 36 % regeringsformen lär syftet däremot i ett rättssamhälle som vårt icke kunna förverkligas.

Hur uppenbart detta än må vara, måste det likväl livligt beklagas, att de sakkunniga på så lösliga grunder som skett ansett sig kunna intaga en stånd- punkt, som lätt kan tänkas föranleda de kommunala myndigheterna i städerna att med stöd av de sakkunnigas uttalanden vägra att fullgöra sina förplik- telser gent emot de stadsdomare, som beröras av en blivande processreform. I lika män kan så bliva fallet, när man kommer in på frågan, hur sådana tjänste- mäns löneförhållanden rättvisligen böra ordnas. De sakkunniga hava nämligen även på den punkten advocerat sig fram till ståndpunkter, som i fråga om inkonsekvens och frånvaron av varje rättsligt underlag torde vara tämligen enastående.

Rådhusrätten kan i denna del hänvisa till vad stadsdomareföreningen därom anfört, vartill icke är mycket att tillägga. Det må vara riktigt att staten icke garanterat städerna någon viss, med domareverksamhetens utövande förenad sportelinkomst såsom hjälp till stadsdomarnas avlönande, och staten har givet- vis rätt att utan städernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Men städerna själva hava däremot otvivelaktigt vid sina löneavtal med rådhusrät- tens och magistratens ledamöter och tjänstemän beräknat lönerna till visst be- lopp, och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befattningar under förut- sättning, att de dem sålunda tillförsäkrade löneförmånerna komme att oav- kortade utgå. Städernas förpliktelser att upprätthålla den fastställda löne- standarden är därför tydlig och klar, och någon principiell skillnad kan därvid icke göras mellan den del av lönen, som utgår kontant, och den, som erhålles genom sportler. När för att taga ett exempel enligt den, för Landskrona fast- ställda lönestaten förste rådmannens kontanta lön är 1 800 kronor, men sport- lerna, av vilka under vissa förhållanden en del skall avstås till borgmästaren och andre rådmannen, äro beräknade till minst 9000 kronor, under det att andre rådmannen, som förutsättes skola avancera till förste rådman, har en

kontant lön av 4000 kronor och en beräknad sportelinkomst av 5 000 kronor, kan det väl icke rimligen ifrågasättas att, som de sakkunniga gjort, vid en överflyttning på indragnings- eller övergångsstat behandla förste rådmannen sämre än hans yngre kollega andre rådmannen.

De sakkunniga hava själva funnit, att konsekvenserna av den ståndpunkt, de intagit, skulle leda till alltför uppenbara orimligheter och därför modifierat sina. yrkanden med följande slutledning:

den städerna av ålder åliggande skyldigheten att avlöna sin rådhusrätt inne- bär att lämna tjänstemännen skälig lön;

den gottgörelse, som staten lämnar tjänstemän i motsvarande ställning måste anses vara skälig;

vederbörande stad kan således, lika litet som staten gent emot häradshövdin- garna, vara pliktig att utge något fyllnadsbelopp, som helt eller delvis mot- svarar frångångna sportler,

men då för häradshövding, som övergår till lagmanstjänst, föreslagits en personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5400 kronor, bör samma förmån också tillerkännas förutvarande stadsdomare, för så vitt han icke tillträder den nya tjänsten efter ansökan (vilket han förmodligen i så. fall aktar sig för); dock skall detta lönetillägg, liksom när vissa landstatstjänstemäns sportler in- drogos, successivt avskrivas med en niondedel om året.

Som synes är det rena godtycket, som här regerar. Det skall därför från början och med största bestämdhet sägas ifrån, att dessa förslag under inga förhållanden kunna godtagas. I anslutning till yttranden av Göta hovrätt och professor Herlitz kommer rådhusrättens ledamöter att såsom villkor för sina tjänsters frånträdande fordra ersättning icke blott för tillförsäkrade kon- tanta löner utan även för övriga med tjänsten förenade inkomster och, om så blir nödvändigt, underställa dessa anspråk rättslig prövning.

Rådhusrätten i Hälsingborg åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdo- mare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande:

Den föreslagna organisationen för lagmansrätten för Hälsingborgs stad sy— nes rådhusrätten alltför snävt tilltagen. En jämförelse exempelvis med för- slaget, i vad det avser lagmansrätten för Norrköpings stad, giver vid handen, att, oaktat statistiken utvisar ett väsentligt lägre antal mål och ärenden av alla slag vid rådhusrätten i Norrköping än vid härvarande rådhusrätt, samma organlsation föreslagits för lagmansrätterna i de båda städerna, därvid dock inskrivningsdomaren i Norrköping ej föreslagits skola taga befattning med någon del av överexekutorsärendena.

D_ärest den blivande domstolen för Hälsingborgs stad skulle komma att or- gamseras såsom enmansdomstol och icke i någon form som kollegial domstol, torde man för den rent dömande verksamhet, som nu utföres av rådhusrättens båda avdelningar, icke kunna nöja sig med mindre än en lagman och en råd- man, varvid givetvis förutsättes, att deras tid icke upptages av några andra ämbetsgöromål. 'Det är att märka, att de skola ej blott handlägga utan även avgöra och författa utslag i alla dessa mål med tillhörande studier av preju- dikat och litteratur, och i Hälsingborg förekomma många mål av invecklad be— skaffenhet. Som biträde åt en var av lagmannen och rådmannen vid förbere— dande förhandlingar, förande av protokoll, expeditionsarbeten m. m. torde er— fordras en notarie med åtminstone begränsad domarekompetens.

För utförande av det arbete, som. nu handhaves av polisdomstolen, överexe— kutor och konkursdomaren, samt för inskrivningsväsendet torde sammanlagt minst två personer bliva erforderliga, och oavsett om de kallas rådmän, asses— sorer eller notarier, torde därtill krävas personer med full domarekompetens. Som h.]älp med protokollsföring och en del expeditionsarbeten lära dessa bägge

personer tillsammans behöva hjälp av en notarie, likaledes med åtminstone be- gränsad domarekompetens. Framhållas må ock, att därest protokollsföringen kommer att bliva mera omfattande än som i föreliggande förslag förutsättes, ännu en notarie med begränsad domarekompetens torde erfordras.

Vidare må beaktas, att med stadens raskt fortgående utveckling arbetsbör- dan givetvis bliver i ej ringa grad ökad.

Vid en reform skulle alltså enligt rådhusrättens beräkning erfordras minst fyra jurister med full domarekompetens samt tre eller eventuellt fyra med be- gränsad domarekompetens. Knappare bör man icke räkna behovet med tanke på att de gjorda beräkningarna skola stå sig.

Huruvida det föreslagna antalet skrivbiträden (6) skall kunna anses till- räckligt, beror givetvis på protokollsföringens utförlighet.

Att, såsom de sakkunniga, ens kunna förutsätta möjligheten av att indraga polismästarebefattningen och uppdraga chefskapet för polispersonalen åt stads- fiskalen, anser rådhusrätten, med hänsyn till stadens storlek och egenskap av gränsstad, uteslutet, i sammanhang varmed må framhållas nödvändigheten av att fortfarande såsom hittills vid poliskammaren finnes anställd en polisnota- rie med huvudsaklig uppgift att biträda polismästaren och tjänstgöra som vi- karie för denne. -

Slutligen anser rådhusrätten på grund av vunna erfarenheter det icke vara tillrådligt, att, såsom föreslås. åklagareuppvaktningen i sådana mål, som nu handläggas av poliskammare eller polisdomstol, skall kunna fullgöras av någon kommissarie vid polisen.

Rådhusrätten i Y stad: På de av Föreningen Sveriges stadsdomare och den inom Svenska stadsför- bundets styrelse tillsatta beredning anförda skäl finna vi betänkandet icke böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättsväsende.

Enligt de sakkunnigas förslag, som innefattar ett komplement till process- kommissionens betänkande, skulle Ystads stad, i vars rådhusrätt för närva- rande sitta 3 lagfarna ledamöter, nämligen borgmästaren samt en civil- och en brottmålsrådman, förenas med Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads dom— saga samt Färs domsaga till en gemensam domkrets, benämnd Ljunits (Herre- stads) domsaga med kansli och tingsställe i Ystad samt bitingsställe i Sjöbo. För denna domsaga med en folkmängd av ungefär 70 000 personer beräknas de juridiskt utbildade arbetskrafterna till en lagman, en inskrivningsrådman, en rådman med fiskalskompetens (ungefär två års hovrättstjänstgöring) Och tre notarier.

För vår del tveka vi icke att bestämt uttala, att en domsaga, reglerad efter sålunda angivna grunder, särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt skulle inne- bära en avsevärd försämring i den nuvarande domkretsindelningen med fem i ordinarie och 4 extra ordinarie domarekrafter.

I likhet med rikets samtliga hovrätter i deras kritik över processkommissio- nens betänkande hålla vi före, att förslaget såväl beträffande ifrågavarande domsaga som lantdomkretsindelningen i övrigt i regel beräknat domsagorna allt för stora. Betydande olägenheter skapas härigenom. Den intima per- sonliga kontakt, som rått mellan häradshövdingen och domsagans befolkning, måste förblekna, icke minst genom de 5. k. inskrivningsärendenas överläm- nande åt en särskild rådman. Nämndens reala betydelse kommer att minskas, då orts- och personalkännedomen givetvis är begränsad. Förslaget innebär i själva verket tillskapandet av ett nytt ämbetsverk inom varje domsaga. Sam- tidigt lägger emellertid detsamma på den ifrågasatte lagmannen en arbets- börda, som i hög grad försvårar möjligheterna för "denne att reglera arbetet inom domsagan och att som hittills leda de unga domarebiträdenas utbildning.

I ett fall sådant som förevarande, då en medelstor stad avsetts skola ingå i domsagan, måste givetvis vederbörande, för att icke en försämring i fråga om snabbheten i målens handläggning skulle äga rum, hava beräknat, att ting för huvudförhandling normalt skall hållas en gång varje vecka. Med den kän- nedom, vi tro oss äga om målens omfattning och beskaffenhet i den föreslag- na domsagan, vidden av den för lagmannen påräknade arbetsbördan och till- börlig hänsyn till nämnden, lär det med fog kunna ifrågasättas, om ting, som här avses, må i en domsaga av den omfattning, varom nu är fråga, kunna hållas så ofta, som processkommissionen tänkt sig. Det bör ock i detta sam- manhang erinras, att kommissionen utgår ifrån, att de ordinarie domarna vid lagmansrätt böra åtnjuta ferier vissa tider på året, såsom nu är fallet i fråga om hovrätterna. Utom kortare tider vid jul och påsk anser kommissionen varje sådan domare böra under sommarmånaderna hava semester viss tid, exempelvis sex veckor, under vilken tid allenast mål av synnerligen brådskande natur, ävensom inskrivningsärenden må handläggas. Detta innebär givetvis för sta— dens vidkommande avsevärda olägenheter i synnerhet- beträffande mål och ärenden, som ej äga företrädesnatur i jämförelse med den nuvarande domstols- organisationen. Härtill kommer att, såsom processkommissionen framhållit, inrättandet av bitingsställe i en domkrets måste i större eller mindre grad min- ska tätheten av sammanträdena å huvudtingsstället. Som ovan förmäles, av- ser de sakkunnigas förslag bitingsställe i Sjöbo.

De sakkunniga hava icke dragit i betänkande att i likhet med processkom- missionen hänföra Ystad till den grupp av medelstora städer, som ansetts böra förenas med kringliggande domsaga, dock synes redan den kritik, som vid betänkandets avlämnande härutinnan förekommit, hava bort göra de sakkun- niga tveksamma i avseende härå. Svea hovrätt framhåller sålunda, att det måste te sig som en avgjord försämring i domstolsorganisationen, att i sam- hällen, där domstolarna sedan länge varit sammansatta av tre lagfarna leda— möter, övergå till ett system med rena enmansdomstolar. Göta hovrätt beto- nar ock, att ett ersättande av rådhusrätter, med minst tre juridiskt utbildade medlemmar, med domstolar med endast en lagfaren ledamot skulle medföra en försämring, samt anför i detta sammanhang »att rättssäkerheten blir större med en kollegialt sammansatt domstol torde vara otvivelaktigt ”och bestyrkes av tillgänglig statistik». Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker med ännu större skärpa denna synpunkt. Redan i städer med en folkmängd av 10 000—12 000 invånare torde, säger denna hovrätt, icke finnas tillräckliga förutsättningar för att giva domstolen samma organisation som i lantdomkret- sarna. Förhållandena i en stad av denna storlek äro i många avseenden så olika dem på landsbygden, att en sammanslagning med angränsande lands— bygd icke skulle synas naturlig. Ett avskaffande av det i dessa städer före- kommande juristkollegiet och dess ersättande med en domstol med endast en lagfaren domare skulle icke blott strida mot den tradition, som utbildat sig i dessa städer, utan även innebära ett försvagande av domstolsorganisationen, som synes betänkligt, icke minst med hänsyn därtill, att vid sagda domstolar förekomma i stor omfattning tvistemål, vilkas avgörande beror på lösningen av svåra juridiska spörsmål. Denna hovrätt ifrågasätter till och med, att frågan om en reform av rättegångsväsendet i övrigt bör avgöras först innan man in- går på reglering av detta spörsmål för de större och medelstora städernas vid- kommande.

Lagrådet synes jämväl i viss mån luta åt en liknande uppfattning, då det- samma anser sig kunna ifrågasätta att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsstäl- lande, provisorium tillsvidare låta sammanslagningen mellan land och stad gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom

lagsaga. Gränsen har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånarantal av 10000 å 16000 personer. I de städer, som falla. ovanom denna gräns, kunde den kommunala rättskipningen interimistiskt bestå. Det är att märka, hurusom lagrådet i samband härmed anser sig böra i_ princip fastslå, att lagrådet är av den meningen, att för de rena stadsjurisdiktionskret- sama den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden lämpligaste ej blott som övergångsform utan även för framtiden.

Justitiekanslersämbetet framhåller ock, att processkommissionens förslag innefattar en försämring av rättskipningen i de städer, där domstolen för när— varande består av tre lagfarna, mycket väl kvalificerade domare.

Professorn Ernst Kallenberg, med vilken juridiska fakulteten i Lund instämt, håller före, att kommissionens förslag att låta samtliga mål i första instans upptagas av domstolar, besatta med en enda fackdomare, är långt ifrån ägnat att undanröja farhågorna för att rättskipningens säkerhet komme att i hög grad äventyras. Han framhåller i detta sammanhang, att en sådan organisa- tion innebär, att en domare, som i allo motsvarar den nuvarande häradshöv- dingen, skall ensam på grundvalen av muntlig förhandling omedelbart efter förhandlingens avslutande avdöma ej blott de svårare brottmålen utan. vad vida vanskligare är, de största och mest invecklade tvistemålen, något som enligt hans Övertygelse överstiger varje ensam domares krafter. Kallenberg gör vidare gällande, att det varit den omständigheten, att inrättandet av kolle- giala underrätter skulle högst anse'nligt öka kostnaderna för en på denna grundsats byggd processreform, som föranlett, att det i och för sig fullt be- rättigade kravet på sådana underrätter måst uppgivas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar synes ock vara av den uppfattningen, att processkommissionen inrymt allt för många städer i omgivande lantdom- kretsar. Föreningen uttalar sålunda, att några vägande skäl torde knappast kunna anföras, för att vid inordnandet av städerna i kringliggande lantdom- stolar gå fullt så långt som processkommissionen gjort.

Vad angår arbetsfördelningen inom lagmansrätterna, utgå de sakkunniga i likhet med processkommissionen därifrån, att särskilda arbetsordningar böra fastställas för lagmansrätterna. Medan kommissionen emellertid i regel synes hava tänkt sig, att vid sidan av lagmannen, som skulle omhänderhava viktiga- re tvistemål och brottmål, borde i domsaga finnas 2 ordinarie domare, av vilka den ene ombestyrde de smärre tviste- och brottmålen samt den andre inskriv— ningsärenden, ävensom de å överexekutor beroende angelägenheter, hava de sakkunniga gått ännu längre i försvagandet av domstolsorganisationen inom nu avsedda domsaga, där för närvarande i tre skilda domkretsar fem beprö- vade ordinarie domare tillgodose rättsvården. De föreslå sålunda för domsa- gan i fråga vid sidan av lagmannen allenast en ordinarie domare för inskriv- ningsärenden, under det att de mindre viktiga civil- och brottmålen skulle under en tid av i regel 2 år omhänderhavas av en e. o. tjänsteman, s. k. rådman med fiskalskompetens, vilken ock synes de sakkunniga böra handlägga över- exekutors ärenden av mera rent judiciell natur. ,

Den omprövning, på grund varav de sakkunniga kommit till "denna stånd- punkt, lär med fog lämna rum för allvarliga erinringar. Det statistiska material, varå de sakkunnigas beräkningar byggts, avser allenast några år och är dessutom i åtskilliga hänseenden synnerligen bristfälligt, exempelvis beträffande överexekutors ärenden, i fråga varom de sakkunniga endast synas hava tagit hänsyn till antalet exekutiva auktioner. Härtill kommer, att ar- betsbördan i domsagorna beräknats på grundvalen av processkommissionens betänkande, ehuruväl den däremot riktade kritiken bort göra det klart för de sakkunniga, att ett flertal av kommissionens förslag aldrig kunna tänkas för- verkligade. De sakkunniga hava i sin strävan att nedbringa kostnaderna för

processreformen icke beaktat, att de genom sitt organisationsförslag skapat nya utvecklingslinjer för det extra ordinariesystem vid häradsrätterna, vare- mot man genom processkommissionens tillsättande velat reagera.

.V ad särskilt denne s. k. rådman med fiskalskompetens vidkommer, lär det vara uppenbart för en var med svenskt underrättsväsende någorlunda förtro- gen, att den omständigheten, att en ung jurist förklarats kompetent som hov- rättsfiskal, ickei och för sig gör honom lämpad att fungera som underdomare i de ofta grannlaga och ömtåliga mål, varom här är fråga, och i avseende å vilka person— och ortskännedomen samt icke minst den mångerfarna domare- auktoriteten spela en synnerligen betydande roll. De ständiga ombyten i do— maresysslan, som de sakkunnigas förslag i denna del innebär, måste obestrid- ligen bidraga till undergrävande av det berättigade förtroende och anseende, våra häradsrätter hittills åtnjutit.

Vid bedömande av frågan om lämpligheten att överlämna här avsedda mål och ärenden till en icke ordinarie befattningshavare synes ock omfattningen av dennes arbete, i den mån detsamma—på grundvalen av det av de sakkunniga åberopade mycket magra statistiska materialet låter sig överskåda, böra till- mätas synnerligt avseende. De sakkunniga uppgiva, att enligt statistiken un- der åren 1923—1925 i den av dem beräknade Ljunits (Herrestads) domsaga handlagts i medeltal 344 tvistiga civil— och strafflagsmål. De förmena (sid. 48), att processkommissionens uppfattning, att lagmannen under ett arbetsår skulle kunna för sin del handlägga och avdöma omkring 130 dylika mål, torde få anses väl_hög. Härav borde givetvis kunna dragas den slutsatsen, att i me- deltal väsentligen mera än hälften av tvistiga civil- och strafflagsmål vore av- sedda att handläggas av sålunda tillförordnad domare. Vi utgå härvid från den åsikten, att med hänsyn till den kritik, varför institutet strafföreläggan- de utsatts, detsamma, åtminstone i föreslaget skick, ej kan komma att uppta- gas i svensk processlagstiftning och följaktligen ej inverka begränsande å den nyss beräknade arbetsbördan.

Processkommissionen utgår därifrån, att överexekutors mål och ärenden böra utövas _av en av de lagfarna domarna i lagmansrätt, och framhåller, att det ofta torde finnas lämpligt att överlämna bestyret såsom överexekutor till den do- mare, som handhar inskrivningsärenden.

_Mot dgn utökning av underrätternas kompetensområde, som processkommi- s1onen salunda föreslagit, lär till en början med fog kunna erinras, att kom— missronen, att döma av dess betänkande, ej ingått i närmare undersökning av betlngelserna för den sålunda ifrågasatta rubbningen i av ålder bestående handläggning av hit hörande mål och ärenden, ej heller rörande verkningarna av vad som därvid föreslagits. Med hänsyn till den kritik, som av de över be- tänkandet hörda myndigheterna presterats, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa ej anförtros åt lagmansrätterna.

Beträffande överexekutorsärendena i övrigt synas de sakkunniga hava tänkt sig en fördelning av dessa mellan de olika domarna i lagmansrätten ungefär- ligen sålunda, att rådmannen för inskrivningsärenden borde handlägga de över- exekutorsärenden, som avse förhållanden, vilka hava att göra med inskriv- nlllg'sväsendet —— framför allt de exekutiva auktionerna å fast egendom och vad därmed sammanhänger —, att lagsökningsärenden ävensom handräckningsären- den rörande fordrans utfående och andra därmed jämförliga ärenden av judi- ciell natur lämpligen torde omhänderhavas av förste notarien i domsagan, som har att behandla de icke tvistiga civilmålens avdömande, medan de betydelse— fulla frågorna om meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud, handräckriing för återställande av rubbat besittningsförhållande, för arrenda— tors eller hyresgästs vräkning, ävensom yrkanden om verkställighet av skilje-

dom och därmed sammanhängande rättsfrågor syntes böra ankomma å den ex— tra ordinarie befattningshavare (rådman), som avsetts för den dömande verk- samheten.

Av de riktlinjer, som de sakkunniga angivit för överexekutorsärendenas prövning, torde uppenbarligen framgå, att de sakkunnigas utkast i nu ifråga— varande avseende innebär en betydande försämring i jämförelse med K. B:s och vederbörande magistraters förhanden varande omprövning av hithörande angelägenheter, särskilt genom den splittring och uppdelning av här föreva— rande mål oeh ärenden, som karakteriserar utkastet. Enligt vår uppfattning kan den ifrågasatta överflyttningen av nu avsedda angelägenheter till lag— mansrätten icke lämpligen ske annorledes än i sammanhang med en allmän omreglering av exekutionsväsendet. Då någon sådan ej i förslaget utstakats, synes oss den föreslagna överflyttningen icke för närvarande kunna med fram- gång förverkligas.

Det förefaller oss med vår ingående erfarenhet på detta område, som om de sakkunniga vid ärendenas uppdelning ej beaktat det inbördes sammanhang, vari en hel del av dessa stå till varandra. Att exempelvis låta ett lagsöknings- ärende, som innefattar yrkande om fastställelse till betalning av ränta ur viss egendom, behandlas av förste notarien vid lagmansrätten, men överlämna frå- gan om den exekutiva försäljning, som utgör en fullföljd av samma ansökning, till en annan extra ordinarie befattningshavare (rådman), lär näppeligen kunna anses av förhållandena betingat. Att överlåta prövningen av en mång- fald viktiga säkerhetsåtgärder, såsom kvarstad, skingringsförbud och dylikt till en ensam extra ordinarie befattningshavare (rådman), medan dylika åt- gärder förut handlagts av vederbörande länsstyrelse eller magistrat med tre lagfarna ledamöter, måste otvivelaktigt innebära ett försvagande av organisa- tionen i fråga härom. Vi anse oss böra understryka, att det i här avsedda fall esomoftast är fråga om verkligt invecklade juridiska spörsmål, ävensom bety- delsefulla ekonomiska intressen. Härtill kommer, att hithörande framställ- ningar icke sällan kräva en synnerligen skyndsam omprövning. Förevarande framställningar erfordra efter vårt förmenande framför allt en arbiträr pröv- ning enligt erfarenhetsgrunder. Vid deras bedömande synes oss erforderligt mognat praktiskt juridiskt omdöme 1 förening med ingående kännedom om de ekonomiska intressen, varom är fråga. Ett överlämnande av prövningen av denna grupp av överexekutorsärenden till en extra ordinarie befattningshava- re, som för 2" ar avses skola fungera som s.k. rådman, innebär enligt vår me- niiig ur de synpunkter, som hittills varit bärande inom svensk rättskipning, en försvagning, som av varje på detta område erfaren och ansvarsmedveten äm- betsmyndighet måste bestämt avstyrkas.

Vad angår betänkandet i övrigt lär allenast frågan om åklagareorganisa— tionen vara av beskaffenhet att påkräva yttrande av rådhusrätten och överexe- kutor. Det föreliggande utkastet i denna del skulle enligt vår uppfattning vara ägnat att grunda en ingående kritik från rådhusrättens sida. Då emel- lertid, att döma av tidningsmeddelanden, frågan om organisationen av åkla- garemyndigheten redan är föremål för ny utredning av häradshövdingen Schly— ter, anser sig rådhusrätten sakna anledning att ingå på granskning av före- varande förslag, som sålunda redan får anses utdömt av processreformens egna tillskyndare.

Rådhusrätten i Trällcborg:

Kap. I.

De sakkunniga hava enligt rådhusrättens mening låtit hänsynen till domare- utbildningen och befordringsgången på domarebanan få en alltför domme-

rand—e plats inom den ifrågasatta nya domstolsorganisationen. Det är visser- ligen av betydlig vikt för rättskipningens riktiga handhavande att dessa frågor tillerkännas tillbörligt beaktande, men de böra ej, såsom fallet är i de sak- kunnigas förslag, utgöra de huvudsakliga utgångspunkterna för bestämmande av domstolarnas rekrytering. Domstolarna böra dock i främsta rummet vara icke utbildningsanstalter för domareaspiranter utan institutioner för rättskip- ningens vårdande.

Landsbygdens rättskipning har under de senaste århundradena lidit av att i avsevärd utsträckning ställas till förfogande för dylika aspiranters övning. De sakkunniga vilja nu ytterligare befästa detta för vårt land säregna system. På grund av den likartade behandlingen i organisatoriskt hänseende av stad och land skulle även städerna, vilka hittills varit förskonade från systemets tillämpning, nödgas att pröva dess kännbara olägenheter.

De sakkunnigas förslag torde endast skenbart bereda en skälig garanti för att de viktigaste av de vid underrätterna för utbildningssyftet reserverade tjänsterna eller rådmansbefattningarna komma att bestridas av tillräckligt kva- lificerade innehavare. Visserligen skulle rekryteringen ske medelst hovrätts- fiskaler och hovrättsassessorer, men till följd av formerna för hovrättsarbetet enligt den ifrågasatta rättegångsordningen komme säkerligen icke de förra av dessa tjänstemän eller hovrättsfiskalerna att underkastas den utmärkta skol— ning och tillförlitliga prövning av deras lämplighet för domarevärv, som för närvarande är fallet, och vad hovrättsassessorerna beträffar, så synes för ifrå— gavarande ändamål endast avses nyutnämnda assessorer med föga adjunktion.

Förutom den i jämförelse med de nuvarande stadsdomarna bristande kom- petensen hos innehavarna av de föreslagna rådmanstjänsterna vid underrätterna må framhållas att den omständigheten, att rättsväsendet i vidsträckt omfatt- ning Iskulle komma att omhänderhavas av extra ordinarie domarepersonal, utgör för städernas del en betydande nackdel även ur andra synpunkter. Städerna äro vana vid förmånen att äga en fast domarekår med en tryggad anställning, i sin tjänsteutövning fri och oberoende av ovidkommande sidoinflytelser. I följd av de fasta band, varmed stadsdomarna äro knutna vid orten, ha de det starkaste intresse av att söka befordra samhällets framåtskridande och komma fördenskull gemenligen att ägna ett förtjänstfullt arbete åt dess allmänna an- gelägenheter.

Vid angivna förhållanden synes underrätterna icke höra i den av de sak— kunniga föreslagna utsträckningen göras till passageplatser för gradpasserare inom domarekarriären. I stället böra de ifrågavarande tjänsterna göras till or- dinarie. Då lagmännen säkerligen torde i minst lika hög grad som: de nuva- rande häradshövdingarna bliva nödgade att taga ledigt från sin tjänst, komme rådmännen att såsom vikarier taga icke ringa befattning med mera kvalifice- rade mål. Med hänsyn till den skicklighet, rådmännen härigenom så små- ningom kunde förvärva sig, torde rekryteringen till de högre domaretjänsterna kunna ske jämväl ur deras krets, i den mån så bleve erforderligt.

Aven de huvudsakligen för expeditionsarbete avsedda notariesysslorna böra vara ordinarie. De sakkunnigas åtgärd att jämväl i detta hänseende basera arbetet på de yngsta juristårgångarnas utbildningsbehov anser rådhusrätten vara otillfredsställande. Det bör vara statens uppgift att sörja för att organen för rättskipningens utövning bliva fullt funktionsdugliga genom att bereda varaktig anställning åt tränade arbetskrafter. Inom administrationen, t. ex. vid länsstyrelserna, tillämpas ett dylikt system utan att medföra olägenheter för rekryteringen. Det må även betvivlas, att, sedan tillströmningen till ju— ristyrket åter blir normal, en expeditionstjänstgöring under tre och ett halvt till fyra år utan vidare värde för juristutbildningen och med knapphändig lön kan utöva någon lockelse å de unga juristerna. I varje fall innebär det ifråga—

satta systemet en starik misshushållning med ifrågavarande alumners arbets- kraft under deras för inriktningen av levnadsbana värdefullaste år.

Kap. II.

De sakkunnigas beräkning av behovet av arbetskraften vid den föreslagna lagmansrätten i Skytts domsaga är, enligt rådhusrättens mening, i likhet med .vad som synes vara fallet jämväl i fråga om de övriga domstolarna, synnerligen otillförlitlig. De sakkunniga utgå huvudsakligen från den förutsättningen, att det nya rättegångsförfarandet skulle medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Denna utgångspunkt torde ingalunda vara hållbar. Skulle å ena sidan en del förenklingar i arbetet kunna genomföras, så komine å andra sidan vissa sidor av förfarandet att föranleda en betydligt ökad sysselsättning. Särskilt gäller detta om målens förberedande till avgörande. Detta arbete måste föregå huvudförhandlingen. Domaren torde vid utformandet av riktlinjerna för ut- slaget bliva nödsakad att inställa sig å olika alternativ, då det kan vara syn- nerligen ovisst, huru utredningen vid huvudförhandlingen blir beskaffad. En dylik av sakläget betingad metod torde nödvändiggöra en tidsödande omsorg, såframt man vill bibehålla rådande standard med avseende å rättskipningens säkerhet.

Enligt rådhusrättens mening torde det vara ogörligt att på förhand angiva det erforderliga antalet arbetskrafter. Behovet härav lär icke kunna be- stämmas förrän den avsedda rättegångsordningen tillämpats under en längre följd av år. Under denna tid komme man även att få erfarenhet av, huruvida lagmansrättens organisation som enmansdomstol vore vuxen de uppgifter, som påläggas densamma av det nya förfarandet. Intill dess visshet i dessa hän- seenden vunnits, bör för Trälleborgs del organisationen av dess egen jurisdik- tion fortbestå.

Kap. IV.

De föreslagna löneförmånerna för befattningshavarna vid lagmansrätterna och hovrätterna äro i allmänhet orimligt lågt tilltagna. De sakkunniga säga, att de avsett att åstadkomma en koncentration av löneskalan uppåt. Då emeller- tid lönerna för de högsta ämbetena ingalunda äro för stora, kan man i stället med större skäl tala om en avknappning av löneskalan nedåt. Ett dylikt system med otillräckliga löner för genomgångstjänsterna var väl naturligt enligt en äldre tids åskådning men måste anses oförenlig med en modern, demokratisk uppfattning.

Då det kan antagas, att advokatyrket efter genomförandet av rättegångs- reformen blir mera inbringande än för närvarande, torde det vara av särskild vikt för säkerställande av en god rekrytering till domarebanan, att dess hit- tillsvarande lönenivå åtminstone ej undergår en sänkning. Dessutom må fram— hållas, att, såsom arbetskvantiteterna beräknats i de sakkunnigas betänkande, vederbörande befattningshavare ej torde få möjlighet att, såsom nu ofta sker (för övrigt till stort gagn för därav berörda områden av det ekonomiska och publika livet), ägna någon tid åt extra uppdrag och följaktligen komma att gå miste om därur härflytande inkomster. I följd härav skulle de judiciella be- fattningarna realiter bliva mindre ekonomiskt fördelaktiga än tjänster av mot- svarande ställning inom administrationen.

Kap. VI.

Vidkommande frågan om domstolslokaler för den föreslagna Skytts dom- saga komma följande omständigheter i betraktande: Skytts härad har sitt handelscentrum i Trälleborg. Motsvarande förhållande gäller för Oxie härads

nw-

del om Malmö. Enligt Statistiska centralbyråns år 1928 utgivna statistik utgjorde invånareantalen i Oxie härad 27 898, i Skytts härad 14 174 och i Trälleborg 12 712. I förevarande sammanhang bör dock från Oxie härad frånräknas Fosie socken, som synes inom den närmaste tiden komma att in— korporeras med Malmö stad. Då Fosie sockens befolkningssiffra är 6 504, bleve Oxie härads återstående folkmängd 21 394. Denna siffra understiger väsent- ligt Skytts härads och Trälleborgs sammanlagda invånareantal om 26 886. Re— dan av detta skäl synes domsagans tingsställe böra förläggas till Trälleborg.

Vidare har emellertid häradshövdingen K. Schlyter (vid Tabell 1, sid. 365 not. 1) föreslagit, att för utjämning av arbetsbördan mellan Skytts och Ljunits domsagor västra delen av Vemmenhögs härad överflyttas till Skytts domsaga. Rådhusrätten instämmer till fullo i detta förslag. De socknar av Vemmenhögs härad som därvid böra ifrågakomma äro Simlinge, Södra Åby, Lilla Isie, Östra Torp, Äspö, Hemmesdynge, Östra Klagstorp, Källstorp och Lilla Bedinge. Dessa socknar tillhöra nämligen Trälleborgs handelsområde, varför jämväl ur denna synpunkt en överflyttning till Skytts domsaga är motiverad. Då sock- namas sammanlagda invånareantal är 5936, komme en dylik tillökning av domsagan att utgöra ännu ett skäl för utseende av Trälleborg till tingsställe.

Vad Trälleborg själv beträffar har staden under de sista årtiondena under- gått en ansenlig befolkningstillväxt, beroende på en kraftig utveckling av dess näringsliv. År 1908 var dess folkmängd, efter då verkställd inkorporering, endast 8 834. Vid senaste årsskiftet åter utgjorde invänareantalet 13 003. Till- växtintensiteten är alltjämt oförminskad. År 1928 medförde sålunda en ökning av nära 300 personer, vilken siffra måste anses vara betydande i förhållande till stadens storlek. Detta stadens framåtskridande torde komma att till staden ytterligare förskjuta tyngdpunkten inom den ifrågasatta domsagan.

Trälleborg, som skulle bliva det största samhället inom domsagan, bleve lämpligare än Malmö såsom säte för domstolen även med hänsyn därtill, att dess befattningshavare här i staden komme att träda i livligare beröring med olika kretsar av domsagans befolkning och få en bättre ortskännedom. Ur denna synpunkt är ett utseende av Malmö fullständigt förkastligt, då domare- personalen vid en bosättning i nämnda stad säkerligen skulle övervägande ägna sitt sociala intresse åt nämnda stads förhållanden.

*Det må vidare framhållas att processkommissionens uttalanden i fråga om domstolskompetensen ej låta förmoda annat, än att vid domsagans lagmans- rätt skulle komma att handläggas sjöförklaringar angående fartyg, som ef- ter timade olyckshändelser anlöpa Trälleborgs hamn. Därvid bliva ofta för— hör med hela besättningen å fartyget nödiga. Det är givet, att det skulle betyda en avsevärd tidsförlust och kostnad, om besättningen för förklaringen skulle nödgas resa till Malmö. Dessutom skulle icke heller anmälan till sjö— förklarings avgivande kunna ske så snabbt, därest den skulle göras i Malmö, och fartyget även härigenom förorsakas ett dyrbart uppehåll.

Därjämte torde man våga påstå, att på överexekutor ankommande mål och ärenden, härledande sig från sjöfartsförhållanden, t. ex. kvarstad å fartyg, som, för att syftet därmed skall vinnas, ofta kräver ett ögonblickligt ingri- pande, skulle vinna en snabbare och för parterna mera läglig handläggning, därest lagmansrätten vore förlagd i Trälleborg.

KAP. VII.

De sakkunnigas argumentering för förslaget, att städerna böra åläggas er- sättningsplikt till staden, för att denna övertager deras jurisdiktion, förefal- ler rådhusrätten icke vara hållbar.

Till en början göres det uttalandet (sid. 290), att vad som bör hänföras till statsuppgifter eller kommunala uppgifter vore av beskaffenhet att bliva be-

roende på »prövning, huruvida statliga eller kommunala organ i det speciella fallet äro bäst ägnade att handhava en viss samhällelig funktion». Härav finner de sakkunniga följa, att det >>icke av det förhållande, att en viss sam— hällsuppgift, t. ex. rättskipningens uppehållande, ansetts böra inordnas bland statsuppgifterna, kan dragas någon bindande slutsats till, att också kostna- den härför med nödvändighet måste stanna å statsverket».

Detta påstående torde tarva en närmare granskning. Det är visserligen icke exempellöst, att staten lämnar bidrag till kostnaderna för en kommunal uppgift. Uppgiftens fullgörande har i så fall i större eller mindre mån an- setts utgöra ett statligt intresse, men dess omhänderhavande har av lämplig- hetsskäl anförtrotts åt ett kommunalt organ. Härav torde man dock inga— lunda kunna sluta, att omvänt en kommun kan förpliktas utgiva kostnadsbi— drag till en av staten själv utövad uppgift. Har uppgiften av staten tiller- känts dylik vikt, är det uppenbarligen icke ändamålsenligt, att kommunen skulle svara för kostnaderna. Påläggandet av en dylik förpliktelse å kom- munerna skulle också otvivelaktigt strida mot grunderna för fördelningen mellan statens och kommunernas beskattningsmakt. Enligt dessa grunder skola de av riksdagen för statsutgifternas bestridande beviljade skatterna läggas omedelbart å de enskilda medborgarna och ej å kommunerna för se— nare uttaxering å dess medlemmar.

De sakkunniga förutsätta däremot det vara ostridigt »att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter för att i allmän lag ålägga städerna en förpliktelse av ifrågavarande slag». Till stöd härför åberopas (sid. 292 not. 1) första lagutskottets utlåtande 1923 nr 21, sid. 4 i anledning av det då framlagda förslaget till nu gällande brandstadga. Å anförda sida i utlåtandet behand- las frågan om formen för den avsedda brandlagstiftningen. Med föranledande av en sakkunnig berednings yttrande av innehåll bl. a., att »i lagen borde fast— slås —— —— — det allmänna åliggandet för kommunerna att upprätthålla ett brandväsen, som tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand, statens högsta inseende över fullgörandet av detta åliggande _ — huru staten skulle anordna det fackliga inseendet över brandväsendet samt huru kostnaden därför skulle bestridas», förklarade sig utskottet principiellt an- sluta sig till den uppfattningen, att >>föreskrifter, åsyftande att med intrån i den kommunala självbestämmanderätten pålägga kommunerna förplikte - ser, torde böra givas i form av allmän lag».

Det torde dock vara uppenbart oriktigt att förläna så stor räckvidd åt nämnda uttalanden som de sakkunniga gjort. I utlåtandet är det endast frå- ga om att tilldela kommunerna en del nya förvaltningsuppgifter. Utlåtandets innebörd är, att brandväsendet är en i stort sett kommunal angelägenhet, vil- ken skall ombesörjas av huvudsakligen kommunala organ, men att statsmak— terna äga att bestämma uppgiftens omfattning. Därtill äro naturligen stats- makterna befogade, även om de föreskrivna åtgärderna skulle medföra kost— nader för kommunerna, däri jämväl inbegripet bidrag till statliga inspek- tionsmyndigheter.

En helt annan sak föreligger däremot beträffande spörsmålet om städernas ersättningsplikt mot staten i anledning av att denna skulle övertaga deras jurisdiktion. Här är det ej tal om att förelägga städerna några nya förvalt- ningsåtgärder, utan tvärtom att låta deras hittillsvarande uppgifter på rätt- skipningens område upphöra. Dessa uppgifter skulle helt överflyttas å sta- ten och handhavas av dess organ. I följd härav kan rättskipningen därefter ej bliva föremål för något som helst kommunalt intresse. Att det oaktat för— plikta städerna att bidraga till statens kostnader för rättskipningen skulle därför innebära en godtycklig och inkonstitutionell särbeskattning av ifråga- varande kommuner.

De sakkunniga göra gällande (sid. 290), att en sträng tillämpning efter er- den av principen, att alla statsuppgifter höra i sista hand bekostas av stats- medel, skulle hindra, att kostnaderna för lokaler åt domstolarna i första in— stans ålades de i domkretsen ingående kommunerna. Jämväl detta uttalande synes bero på ett förbiseende av skillnaden mellan begreppen statsuppgift och kommunal uppgift. Ett åläggande av nyssnämnda slag existerar ju sedan gammalt för landsbygdens del. Hållandet av domstolslokal är där en kom- munal uppgift, vilken, såsom de sakkunniga på ett annat ställe i betänkan- det (sid. 274) anfört, anförtrotts den specialkommun. som de tingshusbygg- nadsskyldiga utgöra. Enligt den kommunala självstyrelseprincipen utövar en särskild representation beslutanderätten i de tingshusbyggnadsskyldige. rö— rande angelägenheterna, och en egen styrelse handhar de löpande uppgifter- na. (I samband med rättegångsreformen skulle enligt de sakkunnigas för- slag (sid. 274) en liknande anordning ske.) Ombesörjandet av tingshusbygg— nadsskyldigheten kan således ingalunda jämföras med det förhållande, som skulle äga rum, därest städerna bleve förpliktade att bidraga till domstols— väsendets avlöningskostnader. Sistnämnda förpliktelser äro ej av beskaffen— het att kunna konstituera en kommunal uppgift, och dess fullgörande kan ej bliva föremål för någon kommunal självstyrelse.

Av vad rådhusrätten nu anfört torde framgå, att staten ej ensidigt kan på— lägga städerna någon ersättningsplikt i anledning av rättegångsreformens ge- nomförande. Ifrågakomna mellanvarande mellan staten och städerna måste i stället anses vara av privaträttslig natur. Vill staten göra något ersättnings- påstående gällande, har den sålunda att antingen söka träffa överenskommel- se med vederbörande stad eller draga saken inför domstol.

De sakkunnigas framställning i fråga om tolagen och tolagsersättningen finner rådhusrätten icke vara övertygande.

Vad angår de syften, som tolagen skolat tillgodose, anser rådhusrätten hu— vudvikten böra läggas å kungl. brevet den 21 september 1715. Detta kungl. brev utgör nämligen vår enda tolagsförfattning av generell räckvidd, och dess bestämmelser om tolagssyftena ha fördenskull tillämpning jämväl å Trälle— borg. Enligt författningen skulle av tolagen »Bryggor, Packhus och andre nödlga Byggningar wid magt hållas, samt andra omkastningar betalas». Or— det »Bryggor» synes, med den betydelse ordet lär hava ägt enligt dåtida språkbruk, avse hamnbyggen och torde sålunda äga motsvarande tillämpning å nutidens hamnanläggningar trots de sakkunnigas påstående (sid. 313) om motsatsen. Det är också givet, att om bidrag medelst tolag kunde anses på- kallat i fråga om dåtidens enklare hamnar, så mycket större fog därtill före— ligger numera, med våra vidlyftiga och dyrbara hamnanordningar. De infly- tande hamnavgifterna täcka icke alltid, såsom de sakkunniga förutsätta, de för hamnrörelsen erforderliga utgifterna. Beträffande innebörden i övrigt av 1715 års brev hava de sakkunniga (sid. 303), i avsikt att visa att sagda författning, trots att uttryckligt besked däri ej gavs, jämväl hade avseende på magistratsledamöternas löneförmåner, åberopat en kungl. resolution den 21 februari 1717 i anledning av ett memorial från borgmästare och råd i Karlskrona. I resolutionen förklaras att av stadens tolagsinkomster skulle »så Wähl dess Magistrat och betiente komma att niuta sin löhn, som ock för- nämligast de nödige allmänne byggningar, hus och broar böra förfärdigas och Wijd mackt hållas». Dessa ordalag torde emellertid jämväl oförtydbart giva vid handen, att anslaget till offentliga byggnader utgjort det primära to- lagssyftet.

Uti ifrågavarande förhållande har 1857 års författning angående tolagser- sättningen ej medfört någon ändring.

Härav torde följa att, för att indragning av någon del av tolagsersättnin- gen skall kunna ske i anledning av att avlöningskostnaderna för magistraten delvis komme att försvinna, en given förutsättning måste vara, att tolagS- ersättningen lämnar överskott efter gäldandet av de övriga därmed förbundna förpliktelserna.

Vad Trälleborg beträffar giva de till kungl. kommerskollegium enligt ve- derbörliga föreskrifter insända uppgifterna om beloppet och användandet av de staden tillflutna tolagsersättningsmedel ej någon ledning i berörda hän- seende. I enlighet med i kungl. skrivelsen den 19 september 1920 (nr 54) stadgat formulär utgöra uppgifterna utdrag av stadens räkenskaper över to- lagsersättningsmedlen, och i dessa räkenskaper ha å utgiftssidan kostnader- na för magistrat och rådhusrätt uppförts såsom första post, medan utgifterna för tullhus och övriga publika byggnader kommit att upptagas såsom sista post. I följd härav har sistnämnda post icke redovisats till högre belopp, än som erfordrats för att utgiftssidans summa skolat motsvara den influtna to- lagsersättningens belopp. I verkligheten åter hava kostnaderna för tullhus och övriga publika byggnader varit väsentligt högre och ofta så avsevärda, att de ej kunnat bestridas med uttaxerade medel, utan upplåning nödvändig- gjorts. Sagda förhållande framgår av följande av drätselkontoret i staden upprättade tablå rörande byggnadskostnader (således exklusive underhålls- kostnader) för tull- och packhus:

Kostnadernas bestridande

>Är By ggnadskostnad Lånemedel Tolagsmedel Gamla tullkammarbyggnaden . . . . 1877 21 573: 83 Ändring o. tillbyggnad ...... 1913 2300:— » > » ------ 1924 25 000= 48 873: 83 21 000: — 27 873: se Gamla tullvisitationshuset ..... 1897 15 000: — Ändring o. tillbyggnad ...... 1913 6899: 62 > » > ------ 1918 8 000= _ 29 899: 62 11 000: _ 18 899: 62 Tullpackhus: äldsta ........ 1897 15 0001—- tillbyggnad ........... 1910 10 900: —- tillbyggnad ........... 1913 26 097: 18 51 997: 18 15 000; _ 36 997; 18 Tullvisiiationspaviljong ...... 1915 3 028: 67 tillbyggnad ........... 1917 373: 45 3 402, 12 3 402: 12 Nya tullkammarbyggnaderna . . . . 1928 282 700: 125 000: — 67 700: — 90 000: — '

Summa 416 872: 75 262 000: —— 154 872: 75 1 Beloppet 90000 kr. har bestritts ur fastighetsfonden.»

Vidkommande hamnrörelsen, vars vidmakthållande, enligt vad ovan sagts, måste anses ingå i tolagsförpliktelserna, har visserligen ej något underskott förekommit därå under de sista tio åren. Ett dylikt förhållande är emeller- tid ingalunda otänkbart i framtiden. Staden har nämligen nyligen ansen- ligt utvidgat hamnen med en efter stadens förhållanden synnerligen bety- dande anläggning. Kostnaderna härför hava belupit sig å 1 773 767 kronor 59 öre. Härav har 1 100 000 kronor bestritts med lånemedel och återstoden med fonderade hamnavgifter. Det är givet, att en stad av Trälleborgs stor- lek icke förrnått inlåta sig på ett sådant omfattande och riskabelt företag, som likväl med hänsyn till hamnens belägenhet torde bliva av det största gagn för hela landets utrikeshandel, om ej staden för lånekapitalets för- räntning kunnat i någon mån förlita sig å tolagsersättningen.

Vid nu angivna förhållanden skulle för åstadkommande av en någorlunda rimlig uppgörelse mellan staten och staden i första hand beräknas utgå ur

tolagsersättningen ej mindre den genomsnittliga årsntgiften för uppförande och underhåll av tullhus och övriga publika byggnader du även ett med avse- ende å hamnens storlek och värde skäligt belopp för täckande av eventuella underskott å hamnrörelsen, varefter den möjliga återstoden av tolagsersätt— ningen skulle komma i åtanke vid ifrågasatt indragning.

Emellertid är det tydligt, att, såsom de sakkunniga också framhålla (sid. 312), en dylik beräkning är mycket svår att verkställa. Sättet för frå-. gans lösning torde icke heller vara fullt juridiskt riktig. Då tolagsersätt- ningen, enligt vad förut nämnts, bör i främsta rummet tillgodose nyssnämn- da syften, lär nämligen ersättningen principiellt böra vara tillgänglig för ändamålet med hela sitt belopp. Någon visshet förefinnes ju ej därom, att icke i framtiden en enligt anförda grunder reducerad tolagsersättning blir otillräcklig för de ifrågavarande syftena.

Nu kanske invändes, att, då staden för närvarande faktiskt får vidkännas kostnader för magistrat och rådhusrätt men delvis komme att befrias därifrån efter rättegångsreformens genomförande, staden realiter finge så mycket mera mede-l för fullgörande av de övriga tolagsförpliktelserna. Med rådhusrättens uppfattning om prioriteten till tolagsersättningen saknar emellertid nämnda förhållande relevans i förevarande sammanhang utan bör i stället bliva före— mål för bedömande vid upptagande av frågan, huruvida staden i anledning av rättegångsreformen hör till staten utgiva ersättning eller icke.

På grund av vad sålunda anförts torde staten böra avstå från den föreslag- na reduktionen av tolagsersättningen.

Kap. VIII.

De sakkunniga intaga den ståndpunkten, att befattningshavare vid rådhus— rätt, som vid den nya domstolsorganisationens ikraftträdande övergår till an- nan befattning inom domstolsväsendet eller ock icke erhåller dylik placering, ej skulle vara berättigad till ersättning för mistade sportler. Med hänsyn till frågans vikt torde denna mening böra göras till föremål för närmare un— dersökning.

I anslutning till gången i de sakkunnigas argumentering blir det därvid nödigt att även beröra motsvarande spörsmål med avseende å häradshövdin- garnas ställning. De sakkunniga anse det vara otvivelaktigt, att häradshöv- dingarnas sportler icke ingå i de dem enligt kungörelsen den 20 juni 1919 »tillförsäkrade avlöningsförmåner». En dylik tolkning finner rådhusrätten vara i hög grad formalistisk. Kungörelsens syfte har endast varit att med- giva en förflyttning av häradshövdingarna till andra tjänster. Däremot har kungörelsen naturligen ej avsett att giva de efter kungörelsen utnämnda hä- radshövdingarna sämre rätt till inkomsterna från tjänsten än de äldre härads- hövdingarna hava. Och en sådan häradshövding lär äga lagligt anspråk på att bibehållas vid ej mindre lönen än även sportlerna. De sistnämnda utgöra den avlöningstillgång, vid vilken häradshövdingen väl fästat det största av- seende, då han sökte tjänsten. Ett personligt lönetillägg, såsom de sakkun- niga föreslagit (sid. 321), utgör ej någon med det förhandenvarande rättsläget överensstämmande kompensation för sportlerna. Den av de sakkunniga (sid. 320) gjorda jämförelsen med bestämmelserna i kungl. brevet den 12 juni 1925 är missvisande, då däri avsedda ämbetsmän ej äro skyldiga att övergå på ny lönestat. Sådan övergång kan endast ske frivilligt, och först då kommer den i kungl. brevet föreskrivna anordningen i tillämpning. Eljest skola nämnda ämbetsmän enligt kungl. kungörelsen den 6 juni 1925, nr 270, 5 36, varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlö- ningsförmåner.

I fråga om tjänstemännen vid rådhusrätterna får givetvis kungörelsen den 31 december 1920 tolkas på enahanda sätt, som ovan gjorts gällande med av- seende å häradshövdingarna. Aven rådhusrätternas befattningshavare måste sålunda anses vara garanterade dem för närvarande tillkommande sportler. I följd härav äro de även berättigade att av vederbörande stad utfå ersättning för mistade sportler. Invändningen (sid. 323) om att sportlerna äro beroende på statens lagstiftning, och att något vållande till de minskade sportlerna följaktligen ej ligger staden till last, är ej av beskaffenhet att inverka å nämnda rätt till ersättning.

Vad Trälleborg angår äro rådhusrättsledamöternas sportler i huvudsak in— dragna till stadskassan. Staden har sålunda fått på sig överflyttad ifråga- varande befattningshavares rätt till sportler. Aven om befattningshavarna själva ägt hålla sig endast till staden med krav på ersättning för mistade sportler och ej varit befogade att rikta sitt anspråk mot staten, kan nämnda omständighet, som i så fall skulle ha sin grund i att befattningshavarna stå i rättsförhållande allenast till staden, uppenbarligen ej föranleda till, att icke heller staden skulle få göra dylikt ersättningskrav gällande mot staten. De sakkunnigas motsatta slutsats (sid. 325) torde icke kunna godtagaS. De av staten bestämda sportlerna, i vad de avse staden, äro nämligen att betrakta såsom av staten tillerkända bidrag till stadens rättsskipning, i följd varav itaten måste anses vara skyldig att hålla staden skadeslös för sportlernas upp— örande.

Rådhusrätten vill slutligen framhålla, att då de sakkunnigas utrednings- resultat i avgörande punkter är byggt på förutsättningar, som enligt rådshus- rättens mening ej äro hållbara, synes detsamma icke böra läggas till grund för statsmakternas bedömande av frågan. För statsmakterna torde det varal av vikt att erhålla en mera allsidig och ingående undersökning av ämnet. En dylik undersökning skulle emellertid säkerligen komma att ådagalägga, att ett genomförande av rättegångsreformen i den omfattning, som ifrågasatts, skulle föranleda väsentligt högre kostnader än de sakkunnigas utredning giver vid handen.

Den största posten i de ökade utgifterna för staten i anledning av rätte- gångsreformen torde statens övertagande av städernas jurisdiktion utgöra. Med hänsyn härtill synes det böra tagas i övervägande, huruvida icke en rätte- gångsreform skulle kunna genomföras utan någon överflyttning å staten av städernas rättskipningsuppgifter.

Det torde ej finnas hinder för att samtidigt tillse om vissa ändringar i gällande föreskrifter angående rådhusrätternas organisation och ordningen för deras tjänstemäns tillsättning bliva av behovet påkallade i anledning av rättegångsreformens genomförande.

Rådhusrätten i Skanör med Falsterbo hemställer, att processkommissionens och de sakkunnigas förslag till ny domstolsorganisation icke måtte föranleda till någon åtgärd, enär nuvarande förhållanden med egen jurisdiktion och med stadsfiskal, som samtidigt är kronouppbördsman och utmätningsman, vore fördelaktigare för staden och dess invånare än av processkommissionen och de sakkunniga föreslagna förhållanden.

Rådhusrätten i Laholm: Enligt betänkandet skulle Halland i judiciellt avseende indelas i två dom- sagor, därav Halmstad och Tönnersjö domsaga skulle omfatta nuvarande Hal- lands läns södra domsaga samt städerna Halmstad och Laholm. Folkmäng- den i den nybildade domsagan skulle komma att uppgå till över 71 000 perso—

ner, och den sålunda förstorade domsagan skulle _ enligt betänkandet —— skö- tas av, förutom en lagman, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman och 3 notarier. Rådstuvurätten hyser den bestämda uppfattningen, att den föreslagna per— sonalen icke på långt när kommer att vara tillräcklig för domsagans ordent— liga skötsel.

I åklagarehänseende skulle nuvarande Hallands läns södra domsaga jämte städerna Halmstad och Laholm tillhöra Malmö distrikt, som vidare skulle om- fatta hele Malmöhus län, de nuvarande båda Åsbodomsagorna i Kristianstads län samt Ängelholms stad. Svårigheten att sköta ett så omfattande distrikt torde ligga i öppen dag. Krav komma helt säkert att framställas på befatt— ningshavarens närvaro på skilda platser vid samma tid. Hur än en sådan in- tressekonflikt kommer att lösas, torde resultatet icke bliva tillfredsställande. Det antages även för givet, att statsåklagare i allmänhet skola rekryteras ur gruppen av hovrättsutbildade jurister. Det verkar, som om de sakkunniga hyst den uppfattningen, att, om blott en person genomgått hovrättsutbildning, han skulle äga förmåga att sköta vilken tjänst som helst. Därest man vill giva åklagaren en utbildning, varigenom han verkligen beredes för sitt kall, torde andra vägar böra sökas.

De i betänkandet föreslagna lönerna till befattningshavarna inom den nya domstolsorganisationen synas alltför ringa i förhållande till de kvalifikatio- ner, som uppställts för tjänsteinnehavarna. Särskilt fördömlig synes rådstu- vurätten den principen vara, att de yngre befattningshavarna i avlöningshän- seende under många år ställas så lågt, att det med skäl måste befaras, att alle- nast personer med förmögenhet våga ägna sig åt domarebanan.

Processkommissionen har omfattat principen, att rättsvården är en statens angelägenhet, och i följd därav ansett, att staten bör svara för kostnaderna för densamma. De sakkunniga, som utarbetat nu ifrågavarande betänkande, hava emellertid känt sig tveksamma inför perspektivet av en så väldig ökning i statens redan nu stora utgifter. De hava därför föreslagit, att hållande av domstolslokaler skall åligga domsagans invånare som en kommunal tunga. Genom den föreslagna omändringen av domsagans storlek skulle Laholms stad få vidkännas utgift för inlösen av del i tingshuset i Halmstad eller ock få deltaga i kostnaderna för uppförande av nytt sådant. I framtiden skulle stadens invånare få vidkännas beskattning för andel till underhåll av tings- huset, anskaffning av inventarier, skrivmaterial o. (1. Då det i Halmstad nu befintliga tingshuset icke på långt när inrymmer de lokaler, som erfordras för den utvidgade domsagans behov, måste nytt tingshus byggas eller det gamla undergå en dyrbar utvidgning. De sakkunnigas uppgift om tingshu— sets i Halmstad användbarhet inom den nya domsagan torde bero på en full- ständig okunnighet om byggnadens utrymmen. Därest staten anser sig i prin- cip tvingad till att övertaga utgifterna för rättsvården i landet, böra samt- liga kostnader, sålunda även de, som uppkomma för domstolslokaler och deras fullständiga inredning, utgöras av staten.

Vad öde, som är avsett att beskäras Höks härads moderna tingshus i La- holm, avslöja de sakkunniga ej. , De sakkunniga framhålla, att statens övertagande av rättskipningen i stä- derna ej synes böra ske utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring, den därigenom ådrager sig till städer- nas förmån. Det torde nog vara riktigt, att den nu ifrågasatta reformen kom- mer att medföra en synnerligen stor ekonomisk uppoffring för staten. Om städerna därigenom skulle beredas motsvarande ekonomisk lättnad, är där- emot synnerligen tvivelaktigt. Oeh att städerna icke hysa någon åstundan att bliva begåvade med de föreslagna omändringarna torde vara visst. Vid sådana förhållanden kan det varken vara rätt eller rimligt, att städerna åläg-

gas någon ersättningsskyldighet till staten. För Laholms stads vidkomman- de skulle en ersättning till staden från staten vara mera påkallad, enär dom— stolens tillgänglighet för allmänheten genom reformen avsevärt försvåras.

Rådstuvurätten har i yttrande den 27 april 1927 på anförda skäl avstyrkt att processkommissionens betänkande lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet. Den nu ifrågavarande utredningen är av sådan art, att den måste än ytterligare skärpa förut mot reformen hysta betänkligheter. De sakkunniga synas med alltför lätt hand ha farit över de ekonomiska konsekvenserna av ny- daningen för att komma till ett önskat och snabbt slut i saken.

Med anledning av vad sålunda i ärendet anförts, får rådstuvurätten bestämt avstyrka, att nu ifrågavarande betänkande lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Rådhusrätten i Falkenberg: Sällan har ett lagförslag mötts av en så samlad kritik som processkommis- sionens förslag till rättegångsreform.

Under större delen av förra århundradet ansträngde sig landets främsta rättslärde att söka bättra de brister, som onekligen vidlådde vår gamla rätte- gångsordning. I allmänhet arbetade de på det beståendes grund, funne denna i huvudsak lämplig och bemödade sig om att i den gamla byggnaden inpassa, vad som bättre lämpade sig för den nyare tidens krav.

Bland dessa rättslärde intar justitierådet Christian Naumann ett framstå- ende rum.

I sina >>betraktelser rörande de nödigaste reformer i vår svenska civil- och kriminallagstiftning» (Naumanns tidskrift år 1870), där han rätt drastiskt skildrar den ensamme domarens vedermödor, framställer han följande tre sat- ser, vilka enligt hans åsikt böra ligga till grund för reformen.

Första satsen: att ingen domstol, den må hava att handlägga s. k. ringare eller större mål, får bestå av färre lagfarne ledamöter än tre, som övervara samtliga förhandlingarna, övervaka riktigheten av protokollet, vilket inför vederbörande justeras, samt fälla domen.

Andra satsen: att, utan hänsyn till någon skillnad emellan stads- och lant— domstolar, hela riket indelas i ett visst antal domsagor, var och en med ett enda tingsställe, och att detta sistnämnda förlägges i stad eller (där ej så- dant lämpligen kan verkställas) i köping eller större by inom distriktet.

Tredje satsen: att underrätt skulle hållas var måndag klockan 10 f. 111. eller, när helgdag å måndag inträffade, nästa söckendag därefter; varförutom rätten skulle dessemellan träda tillsamman så ofta det tarvades och ordfö- randen därom tillsade.

Med sin frisinnade, vidsynta blick på förhållandena synes Naumann ha träffat just de ömma punkterna i rättegångsordningen: enmansdomare och den långsamma rättskipningen vid häradsrätterna. Han föreslog därför i de sammanslagna underrätterna i huvudsak samma system, som tillämpades vidkrådstuvurätterna, nämligen kollegiala domstolar och sammanträden varje vec a.

Vad sålunda den berömde Naumann föreslagit och vad andra stormän inom rättens område under förra århundradet framlagt som resultat av sitt tanke- arbete, kunde väl synas beaktansvärt. Men svensken är svag för det utländ- ska, och processkommissionens ledamöter föredrogo att gå över ån efter vat— ten och att i Köpenhamn och på andra ställen i utlandet söka den visdom de med större framgång kunnat finna här hemma. . Resultatet har blivit processkommissionens förslag, som, trots all mördan— de kritik, för vilket det från i frågan hörda myndigheter varit utsatt, ansetts värt att ligga till grund för det betänkande, varom yttrande nu blivit begärt.

Det miste medgivas, att de sakkunnigas ställning varit svår. De ha ej som processkommissionen kunna importera utländskt lånegods utan måst upptimra sin byggnad av svenskt material.

Kritiken torde även denna gång bliva ganska enig i att utdöma betänkan— det och särskilt de sakkunnigas beräkningar över de utgifter processreformen kan medföra för det allmänna och för staten.

Med intresse följer man däri den unge juristens bana från det han börjar sin tjänStgöring på ett lagmansrättskansli och efter omkring 20 års provtjänst- göring, (m han lyckligen undgått de tusentals faror, som lurat på hans väg, äntligen vid 45 års ålder hinner det hägrande målet som lagman med den imponerande lönen av 13 020 kronor om året och med skyldighet att fullgöra prestationer, som enligt vad kungl. hovrätten anmärkt komme att överstiga mänsklig förmåga.

I övrigt åberopar rådstuvurätten och instämmer i det av Föreningen Sveri- ges stadsdomare i ärendet avgivna yttrande, enligt vilket betänkandet icke bör läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättsväsende.

Rådhusrätten i Varberg: Av lätt insedda skäl har det icke varit möjligt för magistraten att yttra sig över de sakkunnigas utredningar och förslag i alla detaljer, utan vill magistraten inskränka sig till att i korthet angiva de huvudanmärkningar, till vilka betänkandet synes böra giva anledning. _ De sakkunnigas förslag till den normala befordringsgången för de blivande domarna och i samband därmed till domareutbildningen synes vara en försäm- ring. i det dels det större antalet domare såväl i underrätter som i hovrätten skulle ställas på extraordinarie stat, med i allmänhet för lågt beräknad avlö- ning, att denna tjänstgöring som extra ordinarie i under- och överrätter upp till 40 a 45 års åldern, måste skapa en ur många synpunkter allt annat än gagnelig osäkerhetskänsla för vederbörande; dels den föreslagna växlingen av sådana extra ordinarie befattningshavare icke kan bliva till förmån för dom- stolarnas arbete, och dels de sakkunniga tillerkänt överrättstjänstgöringen väl stor betydelse för bedömande av domareaspiranternas lämplighet. I själva verket är det väl så, att en god bisittare i en kollegial överdomstol ej alltid är en god underrättsdomare och tvärtom.

I fråga- Oln kap. II uti betänkandet anser magistraten, att de sakkunnigas förslag till lagmansrättsindelning upptager för stora domsagor, och måste magistraten bestämt göra gällande, att den föreslagna Himle domsaga bliver för stor, samt att endast ett domarekansli för det område, som skulle ingå uti domsagan måste anses olämpligt. Ehuru det ej torde betyda så mycket, vill magistraten påpeka, att betänkandets uppgifter om arbetsfördelningen inom Varbergs rådhusrätt är felaktig, i det enligt såväl rådhusrättens förutvarande somfdess nya arbetsordning endast borgmästaren och en rådman hava protokoll att öra,.

Mot de sakkunniga-s uti betänkandets kap. III framställda förslag om rikets indelning uti .stadsåklagaredistrikt anser magistraten kunna anmärkas, att de blivande statsåklagarna icke skulle bliva i tillfälle att i önskvärd omfattning personligen deltaga uti förekommande utredningsarbeten, vilka säkerligen komma att få utföras av polismännen eller underåklagarna.

De sakkunnigas förslag om statsåklagarnas rekrytering synes ej välbetänkt, då det viktigaste för en statsåklagare är att besitta skicklighet i första hand uti utredningsarbete och uti förande av talan inför rätta. Skicklighet hämt- mnan förvärvas ej genom tjänstgöring uti överdomstol. .

Uti kap. IV av betänkandet föreslagna löneförmåner synas genomgående väl låga. En avlöning av 3 900 kronor för hovrättsfiskal efter fem års tjänst-

göring efter avlagd examen ligger nog i underkant, och den föreslagna lönen för lagman synes alltför låg, om hänsyn tages till de synnerligen stora ford- ringar, som' måste ställas å innehavare av denna tjänst.

I fråga om lokaler för de nya underdomstolarna föreslå ju de sakkun- niga, att skyldighet att bygga och underhålla dessa lokaler skall påvila tings- lagen. Det är förklarligt, att de sakkunniga ej velat gå med på statsverkets övertagande av denna skyldighet, som väl dock principiellt varit det rätta. Av nu föreliggande utredning kan ej alls beräknas, vilka kostnader ny- och ombyggnad av domstolslokaler kommer att medföra för tingslagen, men små bliva ej kostnaderna. De sakkunniga hava ej räknat med nybyggnad av tings— hus för Himle domsaga, men skall domsagans kansli förläggas till Varberg och annat kan väl ej ifrågasättas, måste, då stadens rådhus tydligen kommer att behövas för stadens egen räkning även efter reformens genomförande, en med nybyggnad fullt genomförlig om- och tillbyggnad av Himle härads nu- varande tingshus företagas.

Det torde väl i första handtillkomma respektive städers stadsfullmäktige att närmare granska vad de sakkunniga uti kap. VII föreslagit i fråga om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och respektive stä- der i anledning av processreformen, men vill magistraten emellertid för sin del framhålla, att ett avgörande härutinnan tydligen först kräver, att man vet vilka årliga kostnader respektive städer få vidkännas i framtiden för magi- stratgöromålens handhavande, samt att hitintills föreliggande utredning icke synes giva stöd för någon rätt för staten att i samband med rättegångsrefor- mens genomförande påfordra indragning till statsverket av någon del utav stä- dernas tolagsersättning.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag till ordnande av vissa över- gångsförhållanden måste magistraten bestämt bestrida riktigheten och behö- righeten av den förda bevisföringen för att, vid befattningshavares övergång till annan ny befattning i lagmansrätt eller till övergångsstat, vederlag för förutvarande avlöning i form av sportler icke skulle behöva lämnas. Förslaget m'åste leda till uppenbara orättvisor och orimligheter. Skulle de sakkunniga mena, att en till övergångsstat förd stadsdomare skulle utan ersättning för förlorade sportler ändock vara skyldig att deltaga uti de arbetsuppgifter, som genom en blivande lagstiftning kunde komma att åligga den kommunala magi- straten, bleve orättvisan ändå uppenbarare.

Sista kapitlet uti betänkandet handlar om kostnaderna i anledning av pro- cessreformens genomförande. Men detta är tydligen något som ännu ej kan med någon säkerhet bedömas. Ej ens statens kostnader kunna beräknas vad angår rese- och traktamentsersättningar till befattningshavare och nämnde- män; vad komma magistratsgöromålens upprätthållande att kosta staten eller städerna? Härvid kan man ej för närvarande göra några som helst beräknin- gar. Tingslagens lokal- och expeditionsomkostnader kunna ej heller beräknas ens approximativt.

Och så till sist, vilka ökade kostnader för de enskilda parterna kommer re- formen att medföra med praktiskt taget advokattvång vid lagmansrätterna och ökade kostnader uti hovrätterna. Detta är säkerligen en sida av saken, som kräver utredning.

Rådhusrätten i Göteborg: Vad först angår domareutbildningen och befordringsgången på domareba- nan, är det ett för vårt land säreget förhållande, att ordinarie domare i första instans icke i någon större utsträckning erhålla förflyttning från en domstol till en annan. I detta avseende innebär de sakkunnigas förslag en genomgri- pande förändring, i det att enligt detta endast lagmännen och inskrivnings— domare skulle i regel permanent kvarstanna vid sina befattningar, men övriga underrättsdomare komme att utgöra en synnerligen rörlig kår.

Den unge juristens tjänstgöring efter avlagd examen skulle otvivelaktigt, sådan den enligt de sakkunnigas förslag ter sig, tillföra honom en god utbild— ning för domarekallet, dock icke enligt rådhusrättens mening den bästa möj- liga. Då utbytet av tjänstgöring som ensamdomare säkerligen ej är likvärdigt med det av tjänstgöring i en kollegial domstol, vill rådhusrätten här ånyo framhålla sin tidigare uttalade åsikt, att icke allenast för rättskipningen utan även för domareutbildningen den kollegiala domstolsformen är den för underdomstolarna bästa.

Sedd från aspiranternas egen synpunkt måste anordningen med de ständiga förflyttningarna från en ort till en annan och därav följande kostnader och besvär te sig mindre tilltalande, ett förhållande, åt vilket måste skänkas syn- nerligt beaktande, då det skulle vara olyckligt, om domarebanan icke komme att anses tillräckligt lockande för dugande jurister.

Men alldeles frånsett vad nu anförts kan det ifrågasättas, huruvida rätt- skipningen är betjänt med en sådan rörlighet hos domarekåren, som' av sak- kunnigas förslag skulle följa. Visserligen måste verksamhetens begränsan- de till en enda domkrets innebära risk för en viss ensidighet, en risk, som är desto större ju mindre domkretsen är. Men å andra sidan är det en obestrid- lig styrka för en domare att under längre tid hava tjänstgjort inom samma 'domkrets, att hava blivit väl förtrogen med de rättsförhållanden, som äro för 'domkretsen säregna, att hava lärt i grunden känna den allmänhet, som med honom träder i förbindelse.

Då _nu underdomstolarnas blivande jurisdiktionsområden komme att vara betydligt större än nu är fallet samt lagmännen följaktligen komme att i viss mån sakna den intima kontakt med sina domsagor, som häradshövdingarna och städernas nuvarande domare hava med sina jurisdiktionsområden, vore det önskvärt, om de domare, som ställdes vid lagmännens sida, ägde en åt- minstone något så när god kännedom om domsagorna. Önskemålet har nog icke varit främmande för de sakkunniga, som på sidan 22 i betänkandet ytt- rat, att det måhända ej sällan skulle bliva möjligt för fiskalen att erhålla rådmansförordnande i den domsaga, där han tidigare tjänstgjort såsom notarie. Någon grundad förhoppning om att utvecklingen skulle gå i denna riktning, är man dock knappast berättigad att hysa. Vid meddelande av förordnande att upprätthålla rådmansbefattning torde hovrätten icke kunna undgå att i första hand taga hänsyn till, att äldre fiskaler erhålla förordnande framför yngre, och först i fall av ungefär jämnt vägande meriter torde den, som tidi- gare tjänstgjort i en domsaga, kunna komma att påräkna företräde till vidare förordnande inom densamma. Man lär därför nödgas göra sig förtrogen med tanken, att de till rådmän förordnade komme att börja sin tjänstgöring i veder- börande domsaga utan någOn närmare bekantskap med densamma.

Men måste man utgå från att såsom regel en domareaspirant komme att i olika domsagor fullgöra sin obligatoriska tjänstgöringsskyldighet, är det all- deles nödvändigt, att tjänstgöringarna å rådmansbefattning icke komma att omfatta så korta perioder, som de sakkunniga föreslagit, eller två år vardera.

Fasthåller man vid dessa korta perioder, skulle domareaspiranten knappt hin- na att bliva förtrogen med domsagan, förrän det vore tid för honom att lämna densamma. Man får väl i stället uppställa såsom ett önskemål, att _— i stället för den av de sakkunniga föreslagna anordning, att domareaspiranterna under de närmaste 11 åren efter avlagd examen skulle tjänstgöra under tre perioder i underrätt och under två perioder i hovrätt »— aspiranterna skulle under dessa elva år tjänstgöra i två perioder, vardera å omkring fyra år, i underrätt och under den mellanliggande tiden i hovrätt. Att i samband med en sådan änd— ring skillnaden mellan rådmansbefattningar, vilka skulle upprätthållas av fiskaler, och sådana, vilka skulle upprätthållas av assessorer, komme att för— svinna, är självklart. Men detta är väl icke alltför mycket att beklaga. Vid rådmanstjänsternas uppdelning i nämnda två kategorier måste mången gång en viss godtycklighet göra sig gällande, och man kan icke frigöra sig från farhågan, att i framtiden stundom rådmanstjänster, avsedda för fiskaler, kom- me att upprätthållas av assessorer och tvärtom, allt beroende på den mer eller mindre rikliga tillströmningen av jurister till domarebanan.

Mot de korta tjänstgöringsperioderna vid underrätterna kan göras ytter- ligare en invändning, och denna gäller, vare sig domareaspiranten kommer att i samma domsaga fullgöra sina underrättstjänstgöringar eller ej. Om näm- ligen underrättstjänstgöringen skall fullgöras i så korta perioder, som sak- kunniga föreslagit, ligger det en fara däri, att domareaspiranten efter slutad notarietjänstgöring i underrätten komme att betrakta hovrätten såsom sitt egentliga verksamhetsområde och underrättstjänstgöringen såsom ett mera tillfälligt avbrott däri och således anse underrättstjänstgöringen såsom något för hans befordran mindre väsentligt än hovrättstjänstgöringen. Då därtill kommer, att hovrättstjänstgöringen i motsats till underrättstjänstgöringen full— göres under ögonen på den myndighet, som har att bestämma över hans fram- tid, kan han bliva frestad att åt underrättstjänstgöringen ägna ett mera sekun— därt intresse.

Med en sådan ändring beträffande tjänstgöringsperioderna å rådmanstjän- sterna, som nu föreslagits, torde väl domstolsorganisationen å landsbygden och i de mindre städerna i allmänhet bliva lika stark som nu är fallet och i vissa fall starkare.

Vidkommande åter de större och särskilt de största städerna ställer sig sa— ken annorlunda. Dessas jurisdiktionsområden äro så stora, arten av förekom- mande mål så växlande, att en därstädes tjänstgörande domare så småningom blir i tillfälle att taga kännedom om de allra flesta slag av mål, som kunna förekomma i stad. Det tillfälle till tankeutbyte ledamöterna emellan, som en stor domstol erbjuder, har även sin givna betydelse. Nu ha utnämningarna till ordinarie domarebefattningar i de större städerna i allmänhet plägat vin- nas vid en jämförelsevis mogen ålder. Så hava exempelvis de vid Göteborgs rådhusrätt för närvarande tjänstgörande ordinarie domstolsledamöterna blivit utnämnda till ordinarie domaretjänst vid en ålder av i medeltal nära 38 år. Rådhusrätterna i de större städerna torde också i stort sett väl fylla sin upp- gift. Det torde jämväl vara av behovet påkallat, att dessa domstolar stå på en hög nivå, ty såsom Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande om processkommissionens förslag uttalat, är det huvudsakligen inom de större och medelstora städerna, som de tvistemål förekomma, vilka erbjuda de mest svårlösta juridiska spörsmålen.

Processkommissionen kan givetvis icke hava haft för avsikt att försvaga underrätterna, men då de sakkunniga ersätta flertalet av domare i städerna med ett antal jurister, vilkas juridiska erfarenhet efter avlagd examen in- skränker sig till ett ringa antal år (för notarier med begränsad domarekom- petens till ett par år, för domare med fiskalskompetens till fem år och för

1:23!!!- Wv: . _

., ä—a—gb '»

_..— mna—_l. ”__

domare med assessorskompetens till nio år), ligger det i öppen dag att, även om man hyser aldrig så stor respekt för den kvalificerade utbildning, som en föregående hovrättstjänstgöring kan förläna, man måste förutse, att arbets- resultatet av dessa unga domare, vilka skulle tillbringa några år vid en dom- stol för att därpå åter försvinna därifrån, icke kan tåla jämförelse med det arbete, vilket utföres av de större städernas nuvarande domare.

Det kräves således, att åt domstolarna i de större städerna gives ökad styr- ka genom en organisation, varigenom högre kompetensfordringar än de sak- kunniga föreslagit ställas på de domare, som skola tjänstgöra vid lagmännens sida.

Den kritik, som sålunda ägnats den ifrågasatta domstolsorganisationen i de större städerna, gäller i all synnerhet om organisationen blir i full överens- stämmelse med de sakkunnigas förslag, men den gäller även om perioderna för rådmanstjänstgöring förlängas och den gäller likaledes även för den hän- delse kollegialiteten i domstolarna bibehålles.

Mot tanken på en speciell organisation av domstolarna i de större städerna kommer väl den invändningen att resas, att detta skulle stå i strid mot den lik- formighet i underdomstolarnas organisation, som man velat genomföra. Men häremot kan med lika vägande skäl genmälas, att domstolarna i städerna och på landet aldrig varit på enahanda sätt organiserade, och att i allt fall kravet på rättskipningens behöriga omhänderhavande måste gå framför kravet att få alla underdomstolar så att säga stöpta i samma form. Hur lösningen skall vin— nas, får väl bero på en förnyad utredning.

Beträffande befordringsgången på domarebanan har processkommissionen tänkt sig att den skulle äga rum från underrätt till hovrätt, varemot de sakkun— niga föreslå, att befordran skall gå genom hovrättsråds— eller revisionssekrete- rarebefattning till sluttjänster såsom divisionsordförande i hovrätt eller lag- man. Skola underrätterna uteslutande bestå av enmansdomstolar med sådan fördelning av målen, att lagmannen kommer att handlägga alla mål av bety- delse, blir ju icke tillfälle för rådmännen att förvärva någon nämnvärd erfa- renhet. Vid sådant förhållande kan man förutsätta, att till lagmän endast komme att utnämnas överrättsdomare och att i stor utsträckning domareaspi— ranter därför så snart de fullgjort nödvändig tjänstgöring i underdomstol skulle söka sig till hovrätterna. Resultatet härav skulle, vad Göteborg beträffar, bliva, att den dömande verksamheten komme att bestridas av 5 lagmän jämte domareaspiranter i ålder under c:a 35 år. Man torde icke behöva göra någon särskild utläggning för att det skall stå klart för en var, hur underlägsen denna organisation måste bliva den nuvarande, där i varje måls avgörande deltaga två rådmän och en assessor i ålder över 35 år.

Om däremot kollegiala underdomstolar, såsom man har anledning antaga, komma att bibehållas, ställer sig saken helt anorlunda. Vid dessa borde in— rättas ordinarie rådmansbefattningar, till vilka befordran skulle vinnas efter viss tids fullgjord tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt. Dessa rådmän borde, efter ytterligare vunnen erfarenhet inom underrättsarbetet, givetvis erhålla för- ordnande såsom lagmän i samma eller andra lagsagor. Såväl härigenom som genom sin tjänstgöring såsom rådmän i kollegiala domstolar bereddes dem tillfälle meritera sig till lagmansämbete; och då utnämning till lagman liksom till andra befattningar skall ske efter förtjänst och skicklighet, borde de i lik- het med hovrättsråd och revisionssekreterare kunna vinna befordran till lag- män. Såsom stadsdomareföreningen i sitt yttrande framhållit, skulle detta vara av stor betydelse för rådmännens arbetslust och intresse. Det torde ej heller med skäl kunna påstås, att dessa kollegiala domstolar skulle bliva un— derlägsna dem, vilka till ordförande hava en lagman, som härtill befordrats direkt från hovrättsråds- eller revisionssekreterareämbete.

Behovet av arbetskrafter vid dom- stolarna.

_ Avlöningen till nämnda rådmän bör avvägas med hänsyn till den ställning, de sålunda komma att intaga. I sammanhang härmed vill rådhusrätten fram-. hålla önskvärdheten av att endast ledamöter av kollegiala domstolar erhålla titeln rådmän.

Beträffande behovet av arbetskrafter vid domstolarna är det givetvis omöjligt att generellt angiva, huruvida de sakkunnigas kalkyl är i detalj riktig eller ej. Uppenbart är, att bland annat de administrativa göromålens skiljande från domstolarna, den förenklade protokollsföringen och införande av enmansdom- stolar skulle vara omständigheter, som tenderade till att medgiva en sänkning av de juridiskt bildade domarnas antal. Men å andra sidan skulle ett ökat an- Välndande av lekmän vid domstolarna givetvis verka nedtyngande på dessas ar etc.

I fråga om olämpligheten att låta domaregöromål i så stor utsträckning, som de sakkunniga föreslagit, handhavas av extra ordinarie tjänstemän hän- visas till vad som anförts under kapitel I, varjämte rådhusrätten i övrigt in- stämmer i vad stadsdomareföreningen anfört.

Domare böra om möjligt på ett tidigare stadium, än de sakkunniga föresla- git, erhålla ordinarie anställning, men å andra sidan måste man instämma med de sakkunniga om olämpligheten i att, på sätt processkommissionen föreslagit, utnämna domareaspiranterna till ordinarie tjänstemän; innan någon betryggan- de prövning av deras kompetens har kunnat äga rum.

På vad sätt en lämplig medelväg mellan dessa från varandra vitt skilda stånd- punkter skall kunna ernås, är givetvis icke lätt att säga.

Beträffande behovet av arbetskrafter vid Göteborgs rådhusrätt hänvisas till bilagda utredning av justitieborgmästaren Bernhard Lindberg."a De sakkun- niga hava emellertid i en not å sida 64 anmärkt, att enär aktuarien vid Stock- holms rådhusrätt till sin hjälp har ett kvinnligt biträde, biträdesfrågan vid härvarande rådhusrätt torde kunna ordnas på liknande sätt, varför någon ama- nuens med juridisk utbildning icke beräknats för aktuarien. Med anledning härav vill rådhusrätten anmärka, att amanuensen har, utom annat, enahanda göromål som aktuarien i Stockholm,; och det torde icke ifrågasättas, att dessa skulle bestridas av ett kvinnligt biträde. . Om underdomstolarna skola organiseras, på sätt de sakkunniga föreslagit, d. v. s. såsom enmansdomstolar med domare av olika kompetens, synes det icke kunna undgås, att målen uppdelas efter det mått av skicklighet, som kan krävas för deras handläggning och avgörande. Att det mången gång är svårt att redan från början avgöra, huruvida ett mål bliver mer eller mindre besvärligt för domaren, är givetvis sant, och att misstag stundom komme att ske, är uppen- bart. Men i de flesta fall har nog en erfaren domare rätt bra på känn, huru målet kommer att gestalta sig. Mot förslaget i denna del kan dock den an- märkningen göras, att genom arbetsordningar eller på annat sätt bör skapas garanti för en någorlunda jämn fördelning av arbetsbördan emellan domstols- ledamöterna. Att inom en domstol den ena domaren skulle utan någon möj— lighet till korrektiv äga att fördela arbetet mellan sig och övriga domare, skulle allt för mycket inbjuda till godtycke.

Rådhusrätten anser sig icke böra här yttra sig om den av stadsdomareför- eningen å sid. 15 i dess utlåtande upptagna frågan om! fördelning av göromå- len mellan ledamöterna i lagmansrätten.

1 Se nedan sid. 494.

Det kan givetvis icke bliva tal om, att varje stad, huru liten den än är, skulle äga rätt att motsätta sig en reformering av sitt rättsväsende, blott den ville själv påtaga sig kostnader för detsamma. Rättsväsendet är dock icke varje enskilt samhälles privatsak. Men om icke en blivande reform av domstolarna skulle ske på grundval av kollegialitetens bibehållande i de större städerna, eller om väl kollegialitetsprincipen skulle bliva gällande men ändock vissa platser i domstolarna besättas med jurister av så ringa erfarenhet som de sak- kunniga föreslagit, så borde de städer, vilka äro av den storlek, att domstols- göromålen giva tillräcklig sysselsättning för en kollegial domstol, äga rätt att, om de så önska, för framtiden såsom hittills själva ordna sitt rättsväsende. "Dock böra ökade garantier ställas för en god rekrytering på det sätt, att dels för befordran inom sådan stadsdomstol uppställes kravet på att hava fullgjort åtminstone ett eller annat års väl vitsordad tjänstgöring i hovrätt, dels utnäm- nandet av ledamöter lägges i Kungl. Maj:ts hand, dels, och icke minst, att så goda löner utfästas, att en dylik domstol droge till sig verkligt dugande kraf- ter. Det skall dock uttryckligen betonas, att det nu skisserade förslaget in- nebär en nödfallsåtgärd, som icke bör tillgripas med mindre en tillfredsställan- de lösning av de största städernas domstolsfråga icke kan på annat och bättre sätt vinnas. .

% övrigt hänvisas beträffande detta kapitel till vad stadsdomareföreningen an ört.

Beträffande kapitel III angående behovet av arbetskrafter inom åklagare- organisationen och kapitel IV angående löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationerna åberopas i huvudsak stadsdomare- föreningens yttrande.

Beträffande detta kapitel åberopas vad stadsdomareföreningen anfört i sitt utlåtande.

Vidkommande Göteborg har rådhusrätten sedan 40 år tillbaka tid efter annan påtalat lokalernas olämplighet inom rådhuskomplexet; och sådana olägenheter finnas fortfarande. För magistraten och rådhusrättens fem avdelningar fin- nas'endast tre sessionsrum, vilket förhållande redan nu vållar stora svårigheter och naturligtvis gör rådhuset fullkomligt otillfredsställande för en lagmans- rätt med den organisation sakkunniga föreslagit. Emellertid har ett förslag upprättats till om— och tillbyggnad av rådhuset, därvid sex sessionssalar kom- me att erhållas. Kostnaden härför har beräknats till 1 137 000 kronor.

Vad angår de sakkunnigas förslag att även efter genomförandet av process- reformen skulle från städerna utgå en gottgörelse, benämnd övergångsersätt— ning, som skulle under en 20-årsperiod successivt nedsättas för att efter perio- dens slut upphöra, anser rådhusrätten en sådan ersättning icke vara principiellt riktig. Om man nämligen omfattar åsikten, att för framtiden städernas rätt- skipning likaväl som landsbygdens bör omhänderhavas av staten, finnes ingen anledning att, låt vara temporärt, betunga städerna med en utgift, från vilken landsbygden är befriad. Detta vad angår städer, som icke njuta ersättning av tolagsmedel. Beträffande äter de städer, som åtnjuta sådan ersättning, kan man väl icke förneka rimligheten av att dessa städer vid genomförande av pro- cessreformen böra avstå från denna ersättning, för så vitt och i den mån den-

Domstols— lokaler m. m.

Ordnande av de ekono— miska. fdr— hållandena. mellan staten och städerna

i anledning av process- reformen.

Vissa frågor rörande över- gångsför— hållandenas ordnande.

Kostnaderna i anledning av process—

reformens genomförande.

sammla verkligen kan anses belöpa på kostnaderna för rättsväsendet. Emeller- tid har Svenska stadsförbundet gjort gällande, att tolagen varit avsedd att användas, i första hand, såsom bidrag till täckande av stapelstädernas utgifter för packhus och tullhus samt övriga till utrikeshandelns ooh sjöfartens gagn inrättade anstalter. Ar denna åsikt riktig, bör vid en uppgörelse rörande to- lagsersättningen tagas i beräkning samtliga berörda utgifter och sålunda även de underskott, som uppkomma på hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar, och torde för sådant ändamål vara nödigt, att beträffande de städer, som äro berättigade till tolagsersättning, verkställes en närmare un- dersökning i frågan, om och i vad mån tolagsersättningen motsvaras av ut- gifter för dels packhus och tullhus, dels ock täckande av underskott å hamn- rörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar. Därest en under- sökning härom skulle giva vid handen, att de av de sakkunniga föreslagna grun- derna för avräkning å tolagsersättning skulle leda till obilliga konsekvenser, böra icke dessa beräkningsgrunder schablonmässigt tillämpas, utan särskilda uppgörelser med vederbörande städer äga rum.

I övrigt åberopas beträffande detta kapitel stadsdomareföreningens yttrande.

Stadsdomareföreningen har uttalat, att det icke är i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelse att, på sätt som. skett, föreskriva skyldighet för stadsdomare att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämnställd eller högre administrativ befattning i stad. Detta uttalande är givetvis förtjänt av det största beaktande. Å andra sidan kan ifrågasättas, i vad mån en domare, som å sitt ämbete mottager fullmakt, vari intagits föreskrift av nu nämnda innehåll, kan anses hava förbundit sig att för sin del underkasta sig sådan föreskrift. Rättsfrågan lär i varje fall icke vara klar, och då åtskilliga av rådhusrättens ledamöter själva kunna komma i partsställning till staten eller kommunen angående sina skyldigheter på grund av ifrågavarande föreskrift eller angående de löneförmåner, till vilka de vid en förflyttning kunna vara berättigade, finner rådhusrätten sig icke nu böra göra uttalande angående de rättsfrågor, som i detta kapitel behandlas.

På grunder, som förekomma i stadsdomareföreningens yttrande, vilket i den- na del åberopas, torde man få utgå från, att ifrågavarande kostnader bliva betydligt högre än de sakkunniga beräknat.

Då rådhusrätten, såsom av ovanstående framgår, i väsentliga delar tager av— stånd från de sakkunnigas utlåtande, kan rådhusrätten icke tillstyrka, att ut- låtandet lägges till grund för ordnandet av de ekonomiska och organisatoriska förhållandena vid processreformens genomförande.

Beträffande ärendets behandling hos rådhusrätten hänvisas till bilagda ut- drag av samfällda rådhusrättens protokoll för den 22 februari 1929. (Bil. C.)

Bilaga I till Göteborgs rådhusrätts yttrande.

Till kommittén för processreformens ekonomiska förberedande. _ Sedan jag genom herr jur. d:r Sigfrid Matz fått mottaga ett inom kommit- tén upprättat förslag dels till redogörelse för Göteborgs rådhusrätts nuvaran-

de organisation, dels till uttalande rörande behovet av arbetskrafter i en till- tänkt lagmansrätt för Göteborgs stad, med anhållan att jag ville delgiva kom- mittén min uppfattning i frågan, har jag i skrivelse till d:r Matz gjort erin— ringar beträffande förslaget samt anhållit om upplysningar i vissa avseenden. Med anledning härav har jag med brev av den 10 dennes fått från d:r Matz mottaga korrektur å ett i vissa avseenden ändrat förslag; och får jag, efter att hava samrått med ledamöter i rådhusrätten, beträffande sistnämnda förslag i vad det rör behovet av arbetskrafter i en tilltänkt lagmansrätt anföra föl- jande.

F örsta avdelningen. Till följd av den betydande ökningen av lagfarts- och inteckningsärenden kommer att för inskrivningsväsendets handhavande er- fordras 3 inskrivningsdomare och en registrator.

För den dömande verksamheten å avdelningen har beräknats förste lagman- nen och 1 rådman. För närvarande är vice ordföranden å avdelningen kon- kursdomare, och det synes lämpligt, att konkursdomarens göromål fortfarande handhaves av någon ledamot å denna avdelning liksom ock att överexekutors- göromålen dit överflyttas. För handläggning av konkursdomare- och överexe— kutorsgöromålen skulle därför erfordras ytterligare en rådman. Att såsom ifrågasatts lägga överexekutorsgöromålen i vad de angå fast egendom å in- skrivningsdomarna, vilka icke eljest skulle komma att handhava liknande göro- mål, vore säkerligen icke till fördel för arbetet.

Andra avdelningen. Från och med den 1 januari innevarande år hava ar- betskrafterna å avdelningen minskats från 3 rådmän, 3 assessorer och 2 a 3 notarier såsom s. k. undersittare till 2 rådmän, 2 assessorer och 2 notarier. Visserligen har samtidigt någon minskning skett i antalet å avdelningen lotta- de vanliga civilmål, men ledamöternas å avdelningen arbetsbörda har dock blivit väl stor. Med stöd av denna erfarenhet och med hänsyn till att sjörätts- målen, vilka i allmänhet röra betydande värden, hava benägenhet att svälla ut i omfång, måste man komma till den uppfattningen att de föreslagna ar- betskrafterna bliva otillräckliga. För avdelningen bör beräknas minst 1 lag— man, 2 rådmän, 1 notarie med domarebefogenhet och ytterligare 2 notarier.

Tredje och fjärde avdelningarna. Aven arbetskrafterna å dessa avdelningar äro väl knappt tilltagna. Emellertid har i det senaste förslaget upptagits ut- över de för samtliga avdelningar angivna arbetskrafter 1 rådman, som ej skulle vara fast indelad på någon bestämd avdelning. Under förutsättning att den- ne rådman icke behöver tagas i anspråk för någon annan än 3:dje eller 4:de avdelningen och att det blir en rådman med större erfarenhet, torde ytterligare krafter icke behöva beräknas för dessa avdelningar.

Femte avdelningen—. Göromålen å denna avdelning komma att omfatta nu- varande göromålen vid femte avdelningen och vid polisdomstolen. Till lag- mannens handläggning bör hänskjutas de svårare målen med gränsen dragen tämligen högt upp. Av domare med rådmanskompetens böra handläggas dels övriga mål, som nu tillhöra femte avdelningen, med undantag av vissa brott- mål enligt specialförfattningar, såsom rusdrycksförsäljningsmål, mått- och vikt- mål m. fl., dels automobilmål, som nu handläggas vid polisdomstolen och be- träffande skadestånd vid andra avdelningar av rådhusrätten men skulle komma atti sin helhet tillfalla femte avdelningen. De nu angivna målen skulle utgöra en alltför stor arbetsbörda för en rådman, synnerligast som i s. k. enskilda brottmål förberedande handläggning skulle förekomma. På avdelningen er— fordras därför 2 rådmän.

De ovan undantagna målen enligt specialförfattningar och polisdomstols- målen böra handläggas av notarien med domarekompetens, som för att kunna fylla sin uppgift bör få på ett mera permanent sätt tjänstgöra på sin befatt- ning. Protokollsföringen a avdelningen beräknas lämna full sysselsättning åt

4 notarier. Arbetskrafterna å avdelningen skulle alltså komma att utgöra 1 lagman, 2 rådmän, 1 notarie med och 4 utan domarekompetens.

I fråga om det senast mottagna förslaget vill jag därjämte framhålla, att i slutet av andra stycket å sid. 61 anmärkts, att en registrator tjänstgör å inteck- ningskontoret, samt att å början av sid. 62 står, att vid rådhusrätten och ma— gistraten även äro anställda förutom 1 stadsaktuaric, som till sitt biträde har 1 amanuens, 1 registrator och 1 stärbhusnotarie. Härav skulle man kunna få den uppfattningen att det funnes mer än 1 registrator. Orden >>förutom» och »I registrator» å sid. 62 synas därför böra utgå.

Amanuensbefattningen har icke upptagits i sammanställningen utan blott anmärkts i en not såsom för närvarande befintlig. Den är emellertid erforder- lig även för framtiden och bör upptagas i sammanställningen. Befordran till amanuens erhålles i regel först efter 5 a 6 års tjänstgöring vid domstolen.

Slutligen vill jag framhålla, att de kompetensfordringar, som uppställas för de olika befattningarna, synas vara alltför ringa. Enligt vad d:r Matz meddelat har man tänkt sig, att rådman med assessorskompetens skulle vara »en något äldre domare» om c:a 32 a 33 år. Därefter skulle komma rådman med fiskalskompetens, notarie med och notarie utan domarekompetens. Till jämförelse vill jag nämna, att endast en av de 8 avlönade extra notarierna är under 32 år och att den, som senast blev utnämnd till ordinarie befattning, vid sin utnämning till ordinarie var över 36 år gammal. Skall arbetet kvalitativt kunna hållas på ungefär samma nivå som för närvarande, är det enligt mitt förmenande oundgängligen nödvändigt, att domare hava vida större erfarenhet än kommittén tänkt sig, och detta är så mycket nödvändigare som redan över- gången från kollegial- till enmansdomstol innebär en viss försvagning av dom- stolen samt ledande av huvudförhandling ställer större krav på domaren. För närvarande torde rådmännens erfarenhet vara ungefär jämnställd med' hovrätts- rådens.

Visserligen har jag icke erhållit fullständiga upplysningar angående det ifrågasatta utbildningsprogrammet, men att döma av vad jag inhämtat och på grund av den erfarenhet jag har rörande arbetet i en större stadsdomstol synes det mig även i andra avseenden mindre lyckligt i vad det gäller utbildning till stadsdomare.

Göteborg den 15 augusti 1928.

Bernh. Lindberg.

Bil. II till Göteborgs rådhusrätts yttrande.-

Utdrag av protokollet, hållet hos samfällda rådhus— rätten i. Göteborg den 22 februari 1929.

_ Närvarande: herr justitieborgmästaren Lindberg; herrar rådmännen Dalén, 'Ahlberg, Björkman, Wadström, Hamberg, Wall-inder, Falck och Nyborg samt t. f. rådmännen Hammar och Gedda.

Vid protokollet undertecknad, Holmquist, magistratssekreterare.

5 10. Uti det under % 47 i protokollet för den 7 december 1928 senast an- tecknade ärendet angående Kungl. Göta hovrätts begäran om yttrande över ett den 29 augusti 1928 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomfö- rande av den ifrågasatta rättegångsreformen hade från den i ärendet tillsatta beredningen, bestående av justitieborgmästaren Lindberg, rådmännen Falck

och N yborg samt assessorn Bäärnhielm, numera inkommit förslag tlll rådhus- rättens yttrande i ärendet. _ . . __ _.

Efter föredragning härav och sedan v1ssa omarbetnmgar uti forslaget har— vid blivit vidtagna, beslutade rådhusrätten att såsom srtt yttrande till Kungl. Göta hcvrätt antaga ifrågavarande omarbetade förslag till yttrande; och skulle i enliglet härmed skrivelse avlåtas till Kungl. Göta hovratt enligt registra- ure . . . t Rådmannen BJÖRKMAN hänförde sig dessutom till följande särskilda ytt- rande: . ., ._

»Uti det i rådhusrättens yttrande åberopade underdånigauutlatande av_For- eningen Sveriges stadsdomare har föreningen uttalat Slg' for att utbildningen för och befordringsgången på domarebanan uppdelasc efter tva linjer och yttrar i sådant avseende bland annat: 'Det är ett känt förhallande, att manga domare utmärkt väl lämpa sig till underrätts- men ej till överrattsdomare och tvartom. Härtill lika litet som till vederbörandes önskan att ägna s1g at den _ena eller andra av dessa domarebanor har vid uppgörandet av plan för utbildnilngs- och befordringsgång hänsyn tagits. Det synes böra uppställas som ett onskemal att den domareaspirant, som visat lust och fallenhet för verksamhet som under— rättsdomare, i regel får fullgöra sin huvudsakliga tjänstgörlng v1d underdom- stol ocl att hans tjänstgöring vid överdomstol koncentreras helst till en period om 2 a 3 år sedan han hunnit den mognad, att han nästan omedelbart eller åt- minstore efter mycket kort tid kan anses kompetent att mottaga förordnande som ledamot i hovrätt. Den äter, som ämnar gå fram som ledamot av hovrätt, bör efter att hava fullgjort den första tingssittningen få sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till överdomstol, men med ett liknande avbrott för domare- tjänstgåring i underdomstol.'

Därjämte anmärker föreningen på den nuvarande befordringsfrågan, enligt vilken ofta överrättsdomare på äldre dagar befordras till underrättsdomare, samt påkallar ändring i detta förhållande.

Den mening som föreningen sålunda uttalat kan jag ej dela. Det förhållan— det att högt kvalificerade överrättsdomare befordrats till häradshövdingar har säkerligen i hög grad bidragit att förbättra rättskipningen vid underdomsto- arna.

En annan sak är att från den av sakkunniga i deras betänkande skisserade befordringsgången till lagman vissa avsteg böra vara möjliga.

I dezta sammanhang vill jag hänvisa till vad i rådhusrättens yttrande an— förts angående behovet av en starkare organisation av domstolarna i de större städerra än sakkunniga föreslagit. För detta syfte torde bliva erforderligt att i dessa städer utöver inskrivningsrådmännen anställa ytterligare ett antal råd- män med dömande befogenhet på ordinarie stat. För att till dessa rådmansbe- fattningar locka sökande med tillräcklig kompetens och för att innehavarna av befattningarna skola finna med sin fördel förenligt att någon längre tid kvar— stannai desamma böra avlöningarna för dem sättas jämförelsevis högt. Då. dessa rådmän under kollegialt samarbete med andra högt kvalificerade domare och i kontakt med den större stadens mångskiftande förhållanden böra förvärva stor dcmareerfarenhet, får räknas med att även dessa i sinom tid vinna beford- ran till lagmän. Skulle möjligheten härav uteslutas, skulle detta verka till sänkniig av kvaliteten hos dessa rådmän.»

Rådnannen FALCK anförde: »Föreningen Sveriges stadsdomare har i sitt här bifogade underdåniga ytt- rande Sver sakkunnigas betänkande framställt såsom önskemål, att domare- aspiraiternas utbildning skulle ske efter olika linjer, allt eftersom de hade för awikt definitivt ägna sig åt tjänst vid överrätt eller underrätt, ävensom att befordringsgången bleve en annan än sakkunniga tänkt sig.

Med hänsyn till denna frågas betydelse vill jag uttryckligen hava uttalat min anslutning till den av de sakkunniga hävdade principen, att utbildning och befordran i regel böra följa samma linje, till dess utnämning sker till divi- sionschef i hovrätt eller lagman.

I övrigt instämmer jag med pluraliteten.» Rådmannen NYBORG, med vilken t. f. rådmannen GEDDA förenade sig, ytt- rade:

»Jag vill i likhet med rådmannen Falck uttala min anslutning till den av de sakkunniga hävdade principen, att domarnas utbildning och befordran i re— gel böra följa samma linje, till dess utnämning sker till divisionschef i hovrätt eller lagman, dock med den jämkning beträffande domarna i de största stä- derna, som kan bliva. en följd av att domstolarna i dessa städer hava mera krävande uppgifter än övriga underrätter och fördenskull behöva en starkare organisation än dessa.

I övrigt är jag av samma mening som pluraliteten.»

Rådhusrätten i Lysekil: Rådhusrätten ansluter sig i alla delar till det yttrande, som i ärendet avgi- vits av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Vidkommande vad i betänkandet föreslås med avseende å ersättningen till de befattningshavare vid rådhusrätt, som vid den ifrågasatta reformens ge- nomförande skola avgå från sina befattningar, göres, vad Lysekils stad be- träffar, gällande att denna ersättning icke må fastställas lägre än till den verkliga inkomst, inklusive sportler, som stadens borgmästare och rådman nu åtnjuta.

Ersättningen bör utgå under befattningshavamas livstid, med undantag för borgmästaren, -- som bör vara skyldig att vid uppnådda 70 år åtnöjas med pension i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, vilken pen— sion bör utgå av statsmedel, enär staden icke åtagit sig någon' pensionering av borgmästaren.

Uti betänkandet ifrågasättes, att städerna Lysekil och Strömstad skola till— sammans med Norrvikens domsaga och huvudparten av Sunnervikens domsaga bilda en domkrets om över 70000 invånare, som skall skötas av två ordinarie domare och fyra notarier. För närvarande äro inom samma domkrets anställ- da fyra ordinarie domare (två häradshövdingar och två borgmästare) samt fyra eller fem notarier. Man kan nog utgå ifrån att de två föreslagna do- marna skola kunna utan större olägenhet övertaga såväl de nuvarande'två häradshövdingarnas arbetsbörda som även borgmästarnas befattning med så- dana mål och ärenden, som äro av beskaffenhet att kunna handläggas såväl vid häradsrätt som rådhusrätt. Men det kvarstår då likväl en stor grupp mål och ärenden, som äro förbehållna rådhusrätterna, såsom civila och kriminella sjörättsmål, tullmål, mål angående olovlig varu- och spritinförsel samt sjöför- klaringar och sjöförhör, vilken grupp, sammanlagt för de två städerna, är ganska betydande och medför avsevärt arbete åt rådhusrätterna. Om härtill lägges överexekutors mål och ärenden, som föreslagits skola överflyttas till lagmansrätterna, i en domkrets på över 70000 inv., så måste man säga att alla dessa arbetsuppgifter icke skola kunna fullgöras av två domare och fyra notarier.

Beträffande de föreslagna tingsställena, får rådhusrätten instämma uti de sakkunnigas förslag att huvudtingsstället och domsagokansliet förlägges till Lysekil, som är den största orten i domkretsen och den plats, där domarna och kanslipersonalen mer än annorstädes komma i kontakt med några av domkret— sens mera betydande näringar, sjöfarten, fisket och stenhuggerirörelsen. Att använda rådhusrättens i Lysekil nuvarande lokaler till domstolslokal och

kansli är dock icke görligt, enär domsalen även disponeras _av stadsfullmäk— tige soma sessionssal samt kanslilokalen är för liten. Därjämte är arkivet otillräckligt. Nödiga lokaler kunna väl dock beredas genom nybyggnad.

Rådhusrätten får till slut som sin åsikt framhålla det betänkliga uti att, så— som man synes hava avsett, i ett slag genomföra en ny domkretsindelning för hela riket. Svårigheten att därvid på en gång träffa det rätta ligger 1 öppen dag, och kostnaderna bli helt visst avsevärda såväl för staten som domkret- sarna. .Orn emellertid en ändring av domkretsindelningen anses böra komma till stånd, bör den genomföras successivt i den mån det kan ske utan alltför stora olägenheter och kostnader.

Rådhusrätten i Uddevalla: Rådhusrätten instämmer i huvudsak med stadsdomareföreningens yttrande Domarentbild- därutinnan, att den tid, som för domareaspiranten skulle åtgå, innan han till?? och kunde få fast anställning, skulle bliva allt för lång. Onekligen komma en Siiri-gång;.- mängd mindre bemedlade, begåvade och kunniga jurister att lämna ur sikte domarebanan. domarebanan, för att i stället ägna sig åt det betydligt mera lönande advokat- yrket. Givetvis komme advokatyrket icke att lida härpå, vilket åter bleve fallet med domarekåren.

Rådhusrätten håller före, att om den unge domareaspiranten, såsom förut skett, finge under sin första tjänstgöring vid underrätt tjänstgöra såsom ord- förande vid sex allmänna tingssammanträden, han därigenom skulle förvärva sådan erfarenhet i fråga om domaregöromålen, att hovrätten, sedan han in— satts i de tekniska göromålen därstädes, utan tvivel skulle vid den föredrag- ning, som därefter kunde anförtros honom, inom en tid av exempelvis ett år kunna bedöma hans lämplighet eller olämplighet för fortsatt domareverksam- het.

Godkännes han, och detta bör ske efter de synpunkter hovrätten lägger på saken, bör han iden mån, förhållandena det medgiva, beredas en tryggad fast anställning. Överhopning av aspiranter kan givetvis icke undgås såväl på denna som på andra levnadsbanor, men det synes icke vara ur vägen att man, i likhet med vad som sker i andra större verk, tidvis bestämmer antalet av de krafter, som anses v'åra erforderliga för något eller några år framåt.

Den tankegång rörande sättet för befordringsväsendet inom domarekåren med lagmansbefattningen som sluttjänst, som stadsdomareföreningen låtit komma till synes i sitt yttrande, torde icke vara riktig.

Till en början framhåller föreningen såsom en självklar sak, att det icke kan vara en riktig befordringsväg att en ung jurist vid relativt unga år blir överrättsdomareoch på äldre dagar underrättsdomare. Så självklar är väl icke saken. Enligt rådhusrättens förmenande måste det vara av en synner- ligen stor betydelse, att hovrätten tillföres ungt folk, som tillåtes att med sina inlägg och sitt votum medverka till en överrättsdom. Självfallet böra

e unga icke intaga någon majoritetsställning, men det lär icke kunna be- stridas, att de unga mången gång besitta större kunskaper om nya lagar och dessas innebörd än de äldre ledamöterna. Så är livets naturliga gång.

Då vidare stadsdomareföreningen uttalar betänkligheter mot att en person, som under 10 a 15 år tjänstgjort som överdomare, därefter skulle inträda som lagman vid underdomstol, enär han skulle vara i viss mån obekant med förhållandena vid underdomstolen, så synes föreningen hava gjort sig skyl- dlg till förbiseende av att lagmannens huvudsakliga åliggande skulle vara att handlägga och avgöra de större målen (de smärre målen och inskrivnings- ärenden skulle enligt processkommissionens förslag självständigt handhavas .av andra domare) och att en till lagman utnämnd överdomare i överdomstolen fullgjort samma åligganden som vid underdomstolen, enär enligt process- kommissionens förslag muntligt förfarande skulle råda vid båda domstolarna.

Behovet av arbetskrafter vid dom- stolarna.

Domstols- lokaler 111. m.

Under åberopande av de skäl rådhusrätten i sitt över processkommissionens förslag avgivna yttrande anfört, anser rådhusrätten att kollegiala underdom- stolar icke böra bibehållas. Med denna uppfattning torde rådhusrätten sakna anledning att närmare ingå på de beräkningsgrunder stadsdomareföreningen använt, då det gällt att bedöma behovet av erforderliga arbetskrafter efter genomförandet av den ifrågasatta domstolsreformen. Rådhusrätten tillåter sig emellertid påpeka, att då stadsdomareföreningen synes anse det nuvaran- de antalet domare erforderligt även sedan processreformen tillkommit, detta antagande är felaktigt. Städer med exempelvis 5 000 invånare kunna icke lämna full sysselsättning i domarevärv åt en person, och även i stadsdomstolar med förutom borgmästaren ytterligare en lagfaren ledamot lär en avsevärd del av göromålen för de båda lagfarna ledamöterna vara att betrakta som ned- lagda å det administrativa området. Skiljas domare- och magistratsgöromålen åt, torde det vara antagligt, att antalet domare kan avsevärt minskas. Det lär, icke kunna förnekas, att en stor del av de smärre stadsdomstolarna för närvarande äro överorganiserade.

Stadsdomareföreningen, som icke ansett sig böra släppa tanken på kollegiala stadsdomstolar, vilka som hittills skulle bekostas av städerna, har emellertid icke kunnat undgå att finna det olämpligt att stadsdomarebefattningarna fort- farande skulle tillsättas enligt nu gällande bestämmelser, samt instämt uti ett av hovrättsrådet Viktor Petrén framställt förslag, gående ut därpå att förslag till besättande av borgmästarebefattning skulle uppsättas av hovrätten och till rådmansbefattning av rådhusrätten, varefter stadsfullmäktige allenast hade att lämna sitt förord åt någon av de på förslaget uppförda. Hovrättsrådet Petréns förslag verkar vid första påseendet synnerligen tilltalande. Han sy- nes emellertid hava förbisett, att det kommunala inflytandet vid nämnda be- fattningars tillsättande skulle bliva så minimalt, att det med allra största sannolikhet vore att förutse, att en del städer komme att anse sina nu ägande rättigheter så kringskurna, att de icke funne de kvarstående förmånerna mot— svara dem åliggande kostnader för domstolens avlönande, utan hellre överläte åt staten att helt övertaga bekostandet av rättskipningen.

Det å sid. 15 i stadsdomareföreningens utlåtande upptagna resonemang rö- rande lämpligheten av målens uppdelning mellan oåika domare kan rådhusrät- ten icke biträda. Att låta den mest kvalificerade domaren syssla med göro- mål av ringa betydelse måste betraktas som opraktiskt och vara att anse som ett föga lyckligt tillvaratagande av arbetskraften. Föreningens tal om nöd- vändigheten för en domare att emellan större mål få syssla med några mindre viktiga, är nog icke fullt genomtänkt.

I fråga om tillräckligheten av de utav de sakkunniga föreslagna ledamöterna i hovrätterna saknar rådhusrätten den kännedom, som erfordras för yttrande härutinnan.

Det lär icke kunna förnekas att, principiellt sett, staten har skyldighet att övertaga bekostandet av tingshus- och kanslilokaler. Denna skyldighet framträder så mycket starkare vid en på lagstiftningens väg företagen så ge- nomgripande ändring som den nu föreslagna, då domkretsama komma att i de flesta fall helt omläggas. Särskilt framstår detta för en del av landsbygden och de städer, som få sin domstolslokal förlagd till annan ort. I någon mån annorlunda torde det ställa sig med sådana städer, vilka få behålla sina dom- stolslokaler. För dessa avlyftes faktiskt en börda genom statens övertagande av utgifterna rörande avlöning av domarebefattningarna, vilket torde berät- tiga staten att i någon mån kräva kompensation härför. Men, frånsett det teo- retiskt rätta uti att staten själv bekostar domstolslokalerna, torde man utan tvekan kunna säga, att den kommunala skyldigheten att bygga och under-

hålla dylika lokaler är en nödvändig förutsättning för processreformens ge- nomförande. Rådhusrätten anser sig därför böra i huvudsak biträda, vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

I motsats till vad stadsdomareföreningen yttrat i denna fråga, anser råd- Ordnandet av husrätten att det av de sakkunniga härutinnan framställda förslag bör kunna de ekonomiska av städerna godkännas. Förslaget innebär enligt rådhusrättens förmenande förhållandena ett någorlunda rättvist avvägande mellan städernas nuvarande skyldigheter gångfäågäån och den lättnad, som skulle tillkomma dem genom processreformens genom- ' förande. Att åstadkomma absolut rättvisa i nämnda förhållanden lär vara omöjligt. Att det finnes något av godtycke i de sakkunnigas förslag kan visserligen icke bestridas, men rådhusrätten förmodar, att det skulle bliva hart när omöjligt annat än att på lagstiftningsväg efter vissa bestämda linjer ordna en så invecklad sak som den förevarande. Berättigade krav kunna ställas på städerna att under en viss övergångstid bidraga till avvecklingen av en för dem ganska tyngande börda, och de städer, som förut varit i tillfälle att kunna övergå till landsrätt, men som av någon oförklarlig anledning avböjt detta, böra utan vidare få stå sitt kast, även om de »under senare år iklätt sig för- hållandevis betydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen».

Huruvida den s. k. tolagsersättningen är av sådan art att densamma rätte— ligen bör tagas i beräkningen vid ordnandet av de ekonomiska förhållandena vid rättskipningens övertagande såsom statlig, tilltror rådhusrätten sig icke att bedöma.11

_ Rådhusrätten i Strömstad framhåller önskvärdheten av att kansliet för den ifrågasatta Vikens domsaga förlägges till Strömstad. Samtliga häraden i Sun- nervikens domsaga med undantag av Stångenäs hade vida bättre förbindelser med Strömstad än med Lysekil, som i sakkunnigförslaget ifrågasatts till kansli- ort. I förstnämnda stad funnes också fullt ändamålsenliga och tillräckliga lo- kaler för kansliet. Skulle den uppfattning, som i betänkandet uttalats om skyl- dighet jämVäl för de befattningshavare i städerna, som utnämnts före 1920, att efter reformens genomförande taga befattning med de arbetsuppgifter, som nu åvilade magistraten, vinna beaktande, borde städerna vara skyldiga att giva dessa sina befattningshavare full ersättning för mistade sportelinkomster. Denna fråga vore av särskild betydelse för Strömstad, då magistraten nu, hade att upprätta bouppteckningar och arvskiften. I varje fall syntes befattningsha- varna berättigade till skälig lön, beräknad efter medeltalet av de senaste 10 årens inkomster av tjänsten, såvida icke befattningshavarna erhölle statspension,

, Rådhusrätten i Vänersborg:

Innan rådstuvurätten närmare ingår på de av de sakkunniga behandlade ämnena, vill rådstuvurätten erinra därom, att rådstuvurätten uti tidigare av- givet yttrande över processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning för sin del avstyrkt samma förslag. Rådstuvurätten är alltjämt av den uppfattningen att en sådan genomgripande förändring av vårt rätte- gångsväsen, som av processkommissionen föreslagits, ingalunda skulle med- föra de fördelar ifråga om rättskipningens säkerhet, dess snabbhet och billig— het, som åsyftats. Med] den anordning av domstolsväsendet, som de sakkunni-

1 Beträffande behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen, löneförmånerna till domare och åklagare samt övergångsförhällandenas ordnande instämmer rådhusrätten i stadsdomarföreningens ytt- rande. I fråga om kostnaderna för reformens genomförande framhåller rådhusrätten omöjligheten att f. n. ens tillnärmelsevis kunna överskåda dem.

ga föreslagit, torde rent av kunna ifrågasättas, huruvida icke rättskipningen i första instans uti berörda tre avseenden komme att bliva både osäkrare, lång- sammare och dyrare än vad nu är förhållandet. Några fördelar för den rätts— sökande allmänheten av den föreslagna nya lagmansrättsinstitutionen, sådan densamma av de sakkunniga uppbyggts, kan rådstuvurätten icke utleta, och rådstuvurätten håller före att denna allmänhet varken i städerna eller på lands- bygden skulle finna sig betjänta med förändringen. Frånsett den utvidgning av hovrätternas antal och arbetskrafter, som föreslagits och som torde vara nödvändig för att tillgodose berättigade krav på rättskipningens snabbhet, vidhåller rådstuvurätten sin uppfattning att mera påtagliga brister i vårt rättegångsväsen böra avhjälpas genom partiella reformer, men under bibehål- lande av den nuvarande domstolsförfattningen och tillvägagångssättet vid rättskipningen. Enligt rådstuvurättens mening är den gamla åtskillnaden mellan stad och land alltjämt tillfinnandes i sådan grad, att olika domstols- organisationer för stad och land äro väl motiverade. För städer av Väners- borgs storlek anser rådstuvurätten den nuvarande kombinationen av rådstuvu- rätt och magistrat synnerligen fördelaktig ur såväl kommunalförvaltningens som allmänhetens synpunkt.

I fråga om domareutbildningen och befordringsgången å domarebanan hål- ler rådstuvurätten före, att de sakkunnigas förslag innebär en avgjord för- sämring gentemot processkommissionens utkast i samma avseende. Det kan för rättsväsendet icke vara lämpligt att i sådan omfattning, som nu föreslås, bygga på extra ordinarie och relativt dåligt avlönade befattningshavare. Det ständiga ombytet å rådmanstjänsterna skulle säkerligen icke heller förläna rättsväsendet det förtroende, som våra nuvarande underdomstolar likväl ät- njuta. Denna ideliga cirkulation torde dessutom i många avseenden vara till ren nackdel för domstolens arbete. Den långa tid, som enligt förslaget skulle föregå befordringen till ordinarie tjänst, synes väl erbjuda ett tillräckligt och mer än tillräckligt prövande av domareaspiranten men knappast någon så vär— defull utbildning, som de sakkunniga förmena. Den långa prövotiden med åt- följande dåliga lönevillkor samt den ovissa utsikten att efter 8 år 9 års tjänst— göring kunna befinnas mindre lämplig för banan torde med säkerhet komma att avskräcka de unga juristerna från domarebanan eller, i fall där så icke sker, föranleda till att vederbörande nödgas skuldsätta sig i en omfattning, som måste bliva till rättsväsendets nackdel, helst om han redan för sina studier nödgats ikläda sig större eller mindre skulder. Den gamla principen om ordi- narie, oavsättliga och väl avlönade domare synes däremot vara den riktiga.

Den organisation av underrätterna, som kommit till, synes i betänkandets kapitel om behovet av arbetskrafter är icke heller av beskaffenhet att verka ändamålsenlig och tillfredsställande. Rådstuvurätten anser, att de sakkunniga räknat med alltför litet antal juridiskt utbildade befattningshavare, och håller före, att den föreslagna organisationen icke skulle räcka till i praktiken. Skulle den läggas till grund för en ombildning av underrätterna, finge allmän— heten säkerligen erfara, att ombildningen ingalunda främjat rättskipningens snabbhet. Alldeles särskilt anmärkningsvärt är den stora minskningen av antalet ordinarie befattningshavare. I stället för nuvarande 422 ordinarie domare skulle vid underdomstolarna finnas allenast 167 ordinarie befattnings— havare. Av underdomstolarnas personal skulle däremot icke mindre än 448 utgöras av extra ordinarie tjänstemän. Lägger man härtill, att de 5. k. råd- männen skulle innehava sina förordnanden endast under två år i sänder, torde med skäl kunna ifrågasättas, om icke rättskipningen skulle avsevärt försäm- ras. därest de sakkunnigas förslag vunne beaktande.

Jämväl ifråga om de sakkunnigas förslag till ordnande av åklagarorgani- sationen torde allvarliga erinringar vara befogade. Organisationen synes icke

erbjuda någon större fasthet eller enhetlighet än den nuvarande. Föreningen mellan polis-, åklagare- och exekutorsuppgifterna i städer med under 20 000 invånare torde icke vara till gagn. Den utbildning, som skisserats för stats— åklagarna och som alldeles lämnar åsido kriminalpolisens verksamhetsområde, skulle säkerligen icke göra statsåklagaren till den verkligt kvalificerade åklagare, som väl meningen är.

De av sakkunniga föreslagna löneförmånerna för befattningshavarna vid lagmansrätten anser rådstuvurätten, som redan antytts, otillfredsställande så— väl vad angår lagmännen som övriga befattningshavare. På lagmannen ställa de sakkunniga nära nog övermänskliga anspråk ifråga om skicklighet och arbetsförmåga, men den avlöning, de bestå honom, uppgår knappast till vad borgmästaretjänsten i en småstad f. n. skänker sin innehavare.

Rådstuvurätten anser varje skäl saknas för den av de sakkunniga föreslagna anordningen att tingslagen skola själva sörja för domstolslokaler och kansli åt sin lagmansrätt. ,Lika väl som staten får anordna och underhålla lokaler åt. sina övriga ämbetsverk, bör den ock göra detta beträffande de nya helt statliga underdomstolarna. Samma gäller ifråga om inventarier, uppvärm- ning, belysning, städning, skrivmaterialier, inbindning m. m., vilket allt de sakkunniga skjutit över på tingslagen.

Av enahanda skäl kan rådstuvurätten icke heller godtaga det förslag till ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, som de sakkunniga föreslagit. Skall staten övertaga rättskipningen i städerna, så bör staten också utan ersättning från städerna bekosta densamma. De sakkunni— gas förslag framstår alldeles särskilt egendomligt för de städer, som kostat på sig en rådstuvurätt med flera juridiskt utbildade ledamöter. Tillgänglig statistik över ändringsprocenten för avgjorda mål utvisar, att rådstuvurätter av denna typ äro de underdomstolar, som döma bäst och säkrast här i landet. Men även de städer med allenast en lagfaren ledamot av rådstuvurätten, som själva önska behålla sin rådstuvurätt och alltjämt äro villiga att bekosta den- samma för att därigenom varda bibehållna vid de förmåner, som genom råd— stuvurätten tillförsäkras stadens invånare, mäste givetvis bestämt protestera emot att samtidigt berövas denna förmån och åläggas en avsevärd ersättnings- skyldighet till staten för tålandet av denna förlust. Rådstuvurätten finner de sakkunnigas förslag i detta avseende godtyckligt och stridande mot vad rättvisa och billighet i detta fall kan fordra.

Samma omdöme tillåter sig rådstuvurätten uttala i fråga om de sakkunnigas förslag under kapitlet »Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ord— nande». Sportlerna hava numera helt och hållet karaktär av löneförmån, och anledning saknas därför att behandla dem på annat sätt än själva lönen. Man jämföre borgmästaren i stad, där sportlerna indragits till stadskassan och lönen i samband därmed avsevärt höjts, med borgmästaren i en stad, där sådan indragning av sportlerna ej skett och lönen utgör endast ett ganska ringa be— lopp. .Vad Vänersborgs. stad beträffar uppgå borgmästarens sportler efter avdrag av utgifter för skrivbiträden m. m. till ungefär samma belopp som » själva lönen. Liknande torde förhållandet vara i de flesta småstäder, och på sina ställen finnas rådmanstjänster, för vilka avlöningen till 75 % eller kanske mera utgår i form av sportler. Då Kungl. Maj:t i kungl. kungörelsen den 31 december 1920 föreskrivit skyldighet för ledamot eller tjänsteman vid rådstuvurätt eller magistrat, som därefter utnämndes, att i samband med all- män omorganisation av underrätterna övergå till jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till jämnställd eller högre administrativ befattning i sta— den, men samtidigt tillförsäkrat befattningshavaren att i anledning av sådan övergång ej behöva vidkännas minskning i sina löneförmåner, så måste enligt rådstuvurättens mening befattningshavaren därigenom vara tillförsäkrad att

för framtiden få åtnjuta den inkomst, som tjänsten skänkt honom i form av lön eller andra fastställda förmåner. Däremot är rådstuvurätten ytterst tvek— sam, huruvida Kungl. Maj :t i administrativ väg ägt att, såsom genom nämnda kungörelse skett, föreskriva skyldighet för en stadsdomare att övergå till administrativ befattning. Regeringsformen tillförsäkrar likväl innehavare av domaretjänster att icke utan medelst rannsakning och dom kunna av Konungen avsättas eller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller för- flyttas.

De sakkunnigas utläggningar under rubriken »Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande» äro enligt rådstuvurättens mening helt miss- visande. I varje fall är förslaget så ofullständigt och outrett, att detsamma icke tarvar någon mera ingående granskning. Anmärkas bör särskilt, att inga beräkningar gjorts för byggande av nya tingshus, ehuru de sakkunniga givet- vis bort räkna med att deras uppfattning angående byggnadsskyldigheten icke komme att av de tingshusbyggnadsskyldiga inom landet godtagas. Likaledes saknas varje utredning angående kostnaderna för rese- och traktamentser— sättningar åt domare, nämndemän och vittnen, avlöning åt erforderliga nya. arbetskrafter vid länsstyrelserna m. m. Mindre anmärkningsvärt är emeller— tid att de sakkunniga icke med ett ord beröra de säkerligen avsevärt ökade kostnader för den rättssökande allmänheten, som bliva en given följd av dom- sagornas förstorande samt advokattvånget och det muntliga rättegångsförfa- randet i hovrätterna.

De sakkunniga ingå icke närmare på frågan om städernas kommunala för- valtningsorganisation efter rättegångsreformens genomförande men hava lik— väl till sitt betänkande fogat en promemoria angående handhavandet av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter reformens genomförande. I denna utskiftas med storartad lättvindighet magistratens uppgifter på diverse olika organ, stundom länsstyrelsen, stundom drätselkammaren. stundom stads- fiskalen, stundom »polismyndigheten» samt stundom »lämplig komlnunal myndighet». Promemorian avser att Visa att ur statens synpunkt något behov icke föreligger att de statliga magistratsärendena bibehållas hos ett gemensamt organ av den nuvarande magistratens karaktär samt att staten förty icke har anledning att efter rättegångsreformen medverka till bibehållandet av någon magistrat eller magistratsliknande organisation. Ganska allvarliga erinringar häremot hava emellertid framställts uti särskilda, betänkandet bifogade ytt- randen av numera statsrådet Bissmark och landssekreteraren Beckius. Då denna fråga numera är föremål för närmare utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, torde här näppeligen vara platsen att mera ingående upptaga den- samma, men vill rådstuvurätten likväl redan nu anföra, att rådstuvurätten för sin del anser den av de sakkunniga framlagda promemorian icke vara förtjänt av något beaktande vid den blivande lösningen av frågan om handhavandet av de iåuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomfö- ran c.

Vad slutligen angår Vänersborgs stad och dess inrangering i den ifrågasatta reformen, avviker de sakkunnigas förslag på en mycket betydelsefull punkt från stadsinvånarnas intresse. De sakkunniga »ifrågasätta» nämligen att tings- stället för den nybildade Väne domsaga, vari Vänersborg skulle ingå, lämp- ligast borde förläggas till Trollhättan. Härigenom skulle invånarna i Vä- nersborg berövas förmånen att i alla ärenden angående lagfarter, inteckningar och gravationsbevis hava vederbörande myndighet tillgänglig inom staden. För närvarande kan i brådskande fall gravationsbevis erhållas samma dag, det be- gäres, och en inteckning, som beviljas vid rådstuvurättens sammanträde på. måndagen, kan utlämnas till sökanden redan påföljande dag. Ett genomfö- rande av de sakkunnigas förslag skulle med säkerhet i dessa avseenden vara

till förfång för den rättssökande allmänheten i Vänersborg. Avser man att låta Väne domsaga komma att omfatta även Sundals härad, vilket synes rik- tigt, måste Vänersborg vara den mest centrala platsen för domsagans tingsställe och tillika den för domstolens befattningshavare och deras familjer lämpligaste latsen. 1) På grund av vad sålunda anförts får rådstuvurätten för sin del vördsamt av- styrka att betänkandet lägges till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsen.

Rådhusrätten i Alingsås: I sitt yttrande över prooesskommissionens förslag till ny rättegångsreform uttalade sig rådhusrätten på sin tid i avstyrkande riktning, enär förslaget en- ligt rådhusrättens mening vore alldeles för långt gående och onödigt genom- gripande och dessutom icke tagit tillräckligt sikte på åstadkommandet av en god domareutbildning.

De sakkunniga, vars uppgift endast varit att utreda de ekonomiska och orga— nisatoriska förhållanden, som skulle möjliggöra den alltså föreslagna rätte- gångsreformens genomförande, hava emellertid icke enbart hållit sig till denna uppgift, utan, då de funnit att reformens genomförande efter processkommis- sionens förslag skulle ställa sig för dyrbart, varigenom dess realiserande skulle äventyras, i de viktigaste punkterna kommit med nya, från processkommissio- nens helt avvikande förslag. Såvitt rådhusrätten kan finna, hava de sakkun— niga alltså härvidlag överskridit sin befogenhet.

Därom vore icke så mycket att säga, om de sakkunniga kommit med väl- behövliga förbättringar, men nu är det tvärtom. Att här påvisa alla de skäl, som visa huru olyckligt de sakkunniga löst frågan om de nya lagmansrätter- nas organisation och personaluppsättning samt domareutbildningen, skulle föra för långt, och torde mera auktoritativa myndigheter komma att säga sitt vä— gande ord i den saken. Några allmänna synpunkter vill rådhusrätten emel- lertid här nedan framhålla.

Då processkommissionen bland bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen- de bland mycket annat påpekat, att vikariatsystemet där tagit alltför stor om- fattning och detta vore stridande mot principen om domares oavsättlighet, samt föreslagit, att lagmansrätterna skulle bestå av åtminstone tre ordinarie leda- möter i domareställning, så måste det förvåna, hur litet de sakkunniga beak- tat detta viktiga spörsmål, då de med inskränkning i det föreslagna antalet ordinarie ledamöter föreslagit ett mycket starkt utnyttjande av extra ordinarie arbetskrafter. Ska'll reformen innebära en förbättring i den nuvarande rätt- skipningen, vilket väl är meningen —— även om man vågar sätta i tvivelsmål att detta blir fallet —— så vinnes den åtminstone icke på det sätt, de sakkunniga föreslagit. Det kan ej hjälpas, att man genast får den tanken, att kostnads- frågan här fått vara den avgörande för de sakkunniga och icke frågan, huru en verkligt god rättskipning, som är överlägsen den nuvarande, skall erhål- las. De sakkunniga hava ställt alltför höga krav på lagmannens arbetsför- måga, vilka icke kunna uppfyllas, och viktiga delar av rättskipningen kom- ma att åter glida över i otillräckligt kvalificerade händer och handhavas av personer, som icke hava det ansvar, varmed en ordinarie domare utför sitt ar- bete. Och därtill kommer den ständiga växlingen av personalen vid lagmans- rätterna, som lätt skapar misstroende hos allmänheten. förutom att arbetet blir sämre utfört och lagmannens uppgift att utöva nödig tillsyn dårå blir i hög grad tyngande. Det i förhållande till de ordinarie domarna stora antal notarier i extra ordinarie ställning, som enligt de sakkunnigas förslag skola

Lagmans- rätternas or- ganisation.

Övergångser- sättningar.

tjänstgöra i den nya organisationen, mängden av deras olika arbetsuppgifter, det oupphörliga platsombytet samt ovissheten om, huruvida de efter en alltför lång prövotid skola befinnas lämpliga att fortsätta på domarebanan, allt detta kan icke bidraga till en god domareutbildning, ty därtill kräves ovillkorligen mera koncentration i arbetet.

De sakkunniga hava föreslagit att i de domsagor, där icke särskild inskriv- ningsdomare, vilket är fallet i flertalet domsagor, kommer att anställas, skola bl. a. inskrivningsärendena anförtros åt där tjänstgörande unga notarier. _Då nu de nuvarande domsagornas områden skola betydligt utökas och därtill stä- derna däri ingå, i åtskilliga domsagor flera sådana, komma dessa inskrivnings- ärenden att få en omfattning, så att ensamt dessa komma att kräva flera per- soners arbete och upptaga det mesta av deras tid. Utom det att tillräckligt antal arbetskrafter härför komma att saknas, kunna de aldrig med den nya ordningen få den sorgfälliga behandling, de ovillkorligen kräva. Och vad stä— derna beträffar blir det icke minst i detta hänseende en avsevärd försämring. Städernas fastighetsförhållanden äro ännu så olikartade och på sina ställen även rätt så invecklade, även om fastighetsregisters införande möjligen med tiden kan i någon mån medföra en ändring till det bättre, att det kräves mång- årig erfarenhet och framför allt en ingående lokalkännedom för att kunna fullt sätta sig in däri och sköta dessa viktiga ärenden, så att ej fel göras och det hela kommer i olag. Den minsta uraktlåtenhet eller försummelse kan lätt för- orsaka detta. De notarier, som nu skola sköta dessa, hava vanligen icke den minsta kännedom om städernas fastighetsförhållanden och ännu mindre någon lokalkännedom, och när de möjligen börja erhålla någon sådan, då skola de för— flyttas till annan verksamhet för att oupphörligen avlösas av andra. Hur är det tänkbart att särskilt städernas inskrivningsärenden skola kunna skötas till- fredsställande med en sådan ordning? Och hur kommer allmänhetens krav på att inom rimlig tid få sina ärenden expedierade att tillgodoses. Vid härvaran— de rådhusrätt handläggas och expedieras lagfarts- och inteckningsärenden så snabbt, att sökandena erhålla sina expeditioner i allmänhet efter några få da- gar och i nästan varje fall inom en vecka efter föredragningen, så vida ej' några särskilda hinder möta. Gravations- och andra bevis erhållas samma dag som beställningen eller senast påföljande dag. Redan nu är väntetiden vid häradsrätterna avsevärt längre, och hur skall det då icke bli vid de nya lag— mansrätterna med den personal, de sakkunnniga där tänkt sig. Allt detta i förening med de långa avstånd, som en del städer få till sina domsagokanslier, gör, att dessa städer betäcka sig för en organisation, som icke har att bjuda på någon som helst fördel, utan i stället idel nackdelar, icke minst i nu nämn— da hänseende. Och trots vad både processkommissionen och sakkunniga söka påvisa, har rådhusrätten ej heller lyckats bliva övertygad om att reformen, allra minst efter de sakkunnigas recept, kommer att för städerna medföra en snabbare rättskipning i övrigt.

För att nu städerna skola förlora den förmånen, som de av ålder haft att själva handhava sin rättskipning — en förmån som de också alltjämt sätta värde på och som från deras synpunkt icke givit anledning till något missnöje -— och för att få denna rättskipning i hög grad försämrad, skola de till på köpet enligt de sakkunnigas förslag åläggas årligen betala dryga ersättningar till staten med 75 % av deras kostnader för rättskipningens och överexekutors- göromålens handhavande vid den tid, som närmast föregår reformens ikraft- trädande, medan 25 % därav ansetts belöpa på de nuvarande magistraternas kommunala arbetsuppgifter. Denna beräkningsgrund hava de sakkunniga kommit till genom erhållna svar i till vissa myndigheter eller befattningsha-

vare utsända frågeformulär. Värdet av en sådan procentuell uppskattning tor- de emellertid vara ganska ringa, då dylika uppgifter icke kunnat baseras på någon exakt beräkning, utan avgivits mera »på måfå». Så har åtminstone varit fallet beträffande svaret härifrån. Rådhusrätten kan därför icke god- känna denna fördelningsgrund såsom giltig, så mycket mindre som magistrats- tjänstemännens kommunala arbetsuppgifter ställa sig helt olika i olika stä- der. Men oavsett detta, är rättskipningen en statsangelägenhet, som ju måste erkännas som riktigt, och skall all rättskipning övertagas av staten, bör det även falla av sig självt att staten ikläder sig hela kostnaden för densamma utan undantag. Det finnes intet giltigt skäl för att låta landsbygden och en del städer, nämligen de som redan nu sakna egen jurisdiktion, gå fria från alla kostnader för sin rättskipning, medan alla andra städer skola vidkännas stora utgifter därför till staten, och detta för att få det sämre ställt än förut. Det är visserligen sant, att dessa senare befrias från utgifter till avlöning av sina domare, men dessa utgifter återkomma i annan form, då det alltjämt även efter reformens genomförande kommer att behövas tjänstemän och kommunala organ för handhavandet av en del förvaltningsbestyr, sedan de nuvarande magi— straterna upphört att fungera. Och att dessa skulle vilja sköta dessa utan av- löning, kan icke förutsättas, än mindre, då de sakkunniga tänkt sig att en del av de nuvarande magistraternas göromål skall överflyttas just på sådana kom— munala organ och öka arbetet därmed. Skall vederlag emellertid utgå från städernas sida, vilket rådhusrätten anser strida mot rättvisa och billighet, så bör beräkningen av dessa ske efter helt andra grunder än de sakkunniga före— slagit. En jämförelse bör göras mellan de utgifter, som städerna genom refor- mens genomförande befrias ifrån, å ena sidan, och de utgifter, å andra sidan, som de även därefter få vidkännas för magistratsgöromålens behöriga hand— havande, och den skillnad, som härvid uppkommer, skulle ju möjligen kunna bliva ett underlag för fastställande av städernas ersättningsskyldighet, vilken emellertid på förut anförda grunder måste underkännas. Att såsom de sak- kunniga tänkt sig begagna lagstiftningsvägen för att fastställa dessa veder— lag, synes vara en alltför brutal utväg och bör icke anses värdigt staten. Den enda framkomliga och mest sympatiska vägen bör väl vara att i sådant hän- seende träffa uppgörelse med varje stad.

Kostnaderna härför föreslå de sakkunniga skola bestridas av de nya tings— lagen, däri även inbegripet de städer, som komma att ingå i dessa. Till kost- naden för dessa lokaler hänföras även utgifter för inventariers anskaffande, vaktmästare, skrivmaterialier, telefon, inbindning m. rn.

Då rådhusrätten här förut gjort gällande att staten, om den anser städernas rättskipning vara av statslig natur och sålunda böra av staten övertagas, också bör taga konsekvenserna härav och ikläda sig alla kostnader härför, måste rådhusrätten som sin bestämda mening uttala, att i dessa kostnader även bör ingå tillhandahållandet av lämpliga lokaler för rättskipningens handhavande. Sedan städerna blivit av med den förmån, som för dem varit av nästan ovär- . derlig betydelse, finnes intet rimligt skäl att de skola lämna bidrag till be- rörda kostnader. Är uppgiften en statens angelägenhet, så äro också kostna- derna statens och intet bärande skäl finnes för att sedermera dela upp dessa. Det är ju för resten orimligt att de städer, vilkas rådhus icke komma att tagas i anspråk som domstolslokaler för de nya domsagorna, skulle bliva skyldiga att utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, medan de förutvarande dom- stolslokalerna i rådhusen komme att i flera fall stå. oanvända. Och icke nog härmed. Flera städer hava åtagit sig stora utgifter för oni- och tillbyggnader eller ändringar av sina rådhus och därför nödgats upptaga lån, som ännu icke

Domstols- lokaler.

Over-gängs- löner till befattnings— havare.

slutamorterats. Dessa städer få alltså fortfarande vidkännas amorteringar och räntor å dessa, och därtill skola deras förut till nära bristningsgränsen betun- gade budgeter ytterligare belastas med hyresutgifter för nya domstolslokaler. Vad Alingsås beträffar har efter påtryckning av statsmakterna staden nöd- gats vidtaga åtgärder för anskaffande av mera tillfredsställande arkivlokaler för förvaring av rådhusrättens domböcker och protokoll, och kommer för så- dant ändamål och för erhållande av rymligare och bättre expeditionslokaler för borgmästaren och lagfarne rådmannen rådhuset under detta år att tillbyg- gas för en kostnad av omkring 35 000 kronor. Detta är en åtgärd, som icke längre kan uppskjutas. Denna tillbyggnad skulle efter reformens genomfö- rande bliva obehövlig, medan staden allt fortfarande skulle få dragas med amortering och förräntning av kostnadsbeloppet och därjämte utbetala hyres— ersättning för användning av Kullings härads tingshus. En sådan sakernas ordning kunna omöjligen städerna finna sig i.

Beträffande denna fråga vill rådhusrätten redan från början säga ifrån att de sakkunniga vid denna frågas bedömande haft bra liten tanke för befatt- ningshavarnas rättmätiga krav på hänsynsfull och rättvis behandling, då re- formen är ämnad att en gång genomföras. Aven här synes det huvudsakligen gällt att söka nedbringa kostnaden för det allmänna så mycket som möjligt för att icke förslaget skulle bliva alltför skrämmande i kostnadshänseende och befattningshavarnas rätt offraspå detta altare.

' De sakkunniga söka visa att sportlerna icke ingå i de häradshövdingarna i denna deras egenskap tillförsäkrade avlöningsförmåner och att de därför kun- na när som helst av staten indragas, och med utgångspunkt därifrån komma de utan vidare till den slutsatsen att befattningshavarna vid städernas rådhus- rätter och magistrater icke heller kunna med någOn laglig rätt göra anspråk på ersättning för mistade sportler. Man kan icke annat än förvåna sig över att de sakkunniga här alldeles förbisett den skillnad som föreligger i fråga om karaktären av häradshövdingarnas och stadsdomarnas sportler. Hur man skall betrakta de förras sportler som avlöningsförmån eller bidrag till förvalt- ningskostnader, därom må ju tvistas _ för rådhusrätten synes det emellertid huvudsakligen vara ett ordrytteri, om det skall anses som det ena eller det andra —, men i fråga om stadsdomarna kan det icke gärna bliva tal om annat än att sportlerna utgöra en ren avlöningsförmån.

I generaldirektör Nothins år 1922 på chefens för finansdepartementet upp- drag verkställda utredning om städernas särskilda skyldigheter och rättig— heter i förhållande till staten förekommer följande uttalande (sid. 45): »Stä- dernas domare avlönas av vederbörande stad, ej av staten. Staden får således vidkännas en helt annan kostnad än landsbygden för sin rättskipning. Indi- rekt bidrager dock staten till kostnaden därigenom, att en del av det belopp, vilket. vid underrätt å landet skall erläggas i stämpelavgift för utfärdade expeditioner, utgår till stadsdomstolarna i form av expeditionslösen —— —— —— _— —— Detta innebär, att staten med motsvarande" skillnadsbelopp bidrager till stadsdomarnas avlöning. _____ Att nämnare beräkna. till huru stor del avlöningen till städernas domare på nu angivet sätt bestrides utav stats- verket, torde ej låta sig göra utan ingående undersökningar.» Han säger också senare att. »även om frågan, huruvida städerna vid en avveckling av städer- nas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten kunna mot kronan göra gällande någon juridisk rätt i anledning av upphörande eller minskning av sportelinkomst för deras magistratsledamöter, torde böra besvaras nekande, synes det emellertid som om staten av billighetsskäl icke borde skjuta frågan från sig utan närmare undersökning». Detta alltså om städernas rätt att mot

staten göra gällande krav på ersättning för indragna sportler. Här säges allt- så tydligen ifrån att staten bidrager till stadsdomarnas avlöning genom att en del av staten tillkommande stämpelavgift för expeditioner i stället i städerna utgår i form av expeditionslösen som får uppbäras av deras domare. Och just härigenom hava städerna befriats från att till sina befattningshavare utgiva de löner, som eljest skolat dem tillkomma, och alltså genom statens bidrag er— hållit en betydligt förbilligad rättskipning. Som exempel må nämnas att un— dertecknad, borgmästare, under de 10 första åren av sin tjänstgöring av sta- den åtnjöt en kontant lön av endast 2 700 kronor, ett belopp alltså, som inga— lunda kunde anses motsvara den lön, som rätteligen borde tillkomma mig, men som utfylldes av de sportler, som äro förenade med tjänsten och som staten alltså får bestå.

Det kan väl således näppeligen bortresoneras att de till stadsdomarna utgå- ende sportlerna måste få namn av avlöningsförmån, och därifrån måste man alltså även utgå, då det gäller frågan om övergångsersättningarna och veder- börande befattningshavares krav på att vid reformens ikraftträdande icke be- rövas en inkomst, som varit förenad med den tjänst, de innehaft och som stats- makterna utan deras förskyllan indraga. På rättslivets område gäller ju alltid regeln, att den som oskyldigt lider en oförrätt, även av ekonomisk natur, skall hållas skadeslös, men trots här är fråga om genomförandet av en rätts- reform, så tycks den regeln för tillfället hava suspenderats.

De sakkunniga göra i fråga om övergångslönerna skillnad emellan de be- fattningshavare, som komma att placeras i de nya lagmansrätterna, och dem, som icke erhålla sådan placering. I fråga om de förra föreslå de sakkunniga i de fall att en sådan befattningshavare före utnämningen till tjänst vid lagmansrätt er— håller lägre avlöning än den inkomst han haft av sin förutvarande tjänst, däri inberäknat sportler, en personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5400 kronor, som staten ändå anses skyldig betala, men som skall avskrivas med en nionde— del om året. Detta belopp synes icke grunda sig på några som helst beräk— ningar av de nuvarande befattningshavarnas inkomster, utan har godtyckligt föreslagits i anslutning till den lönereglering, som företagits beträffande lands- sekreterare och landskamrerare. De löner, som staten betalar dessa, ställa sig dock något annorlunda än de, som i allmänhet utgå till städernas ifrågava- rande befattningshavare, åtminstone i en del mindre städer, och särskilt äro de bättre ställda i pensionshänseende.

Vad åter angår de befattningshavare vid rådhusrätterna som icke utnämnas till befattning i den nya organisationen, hava de sakkunniga föreslagit att även till dem skall utgå ett fyllnadsbelopp genom fastställande av vissa normal- löner, som skola motsvara skälig lön å den förutvarande tjänsten, oberoende i övrigt av den inkomst av tjänsten, befattningshavaren i verkligheten haft. Har denna varit större, tages ingen annan hänsyn härtill än att det säges att hinder ej möter för de städer, som så önska, att anslå högre avlöning än den som normalt ansedda övergångsavlöningen. Dessa normallöner skola utbetalas av staden, men ersättning därför erhålles av staten efter samma grunder, som gälla beträffande den övergångsersättning, som städerna skola erlägga till staten. Om befattningshavarna genom denna drakoniska åtgärd och dessa schablonmässigt utmätta normallöner berövas tusentals kronor av en inkomst, som de aldrig kunnat drömma om att den kunde tagas ifrån dem, då de genom kunglig fullmakt förordnades till sina befattningar, därtill tages ej minsta hänsyn, lika litet som till regeringsformens uttryckliga stadgande att »de som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke, utan medelst rann- sakning och dom, från sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas». De sakkunniga förutsätta nämligen att de städernas befattningshavare, som

Åklagareorga- nisationen.

icke placeras i den nya organisationen, skola efter reformens genomförande och de nuvarande magistraternas upphörande kvarstå i kommunens tjänst och för de fastslagna normallönerna fullgöra rent kommunala åligganden, d. v. s. tjänstgöra som några slags stadsombud'smän. Att detta kan stå i överensstäm— melse med nyss citerade grundlagsbud, torde bliva svårt att visa.

Alltså, de sakkunniga hävda att någon laglig rätt till ersättning för mistade sportelinkomster icke förefinnes för ifrågavarande befattningshavare. Och dock har ju staten själv tidigare tillämpat en motsatt princip, t. ex. vid infö— randet av nya strafflagen, då befattningshavare, som genom nya bötesbestäm- melser gingo förlustiga andel i böter, fingo ersättning för denna förlust. En liknande ersättning är även de 5. k. källarfrihetsmedlen. Vad som förut således ansetts billigt och rättvist har nu enligt de sakkunnigas mening upphört att vara det.

I de städer, där sportlerna indragits till stadskassan och befattningshavarna i stället erhållit fast lön, beräknad att täcka även den genomsnittliga nettobe- hållningen av de sportler, som förut varit förenade med tjänsten, hava befatt— ningshavarna dock kommit i en betydligt gynnsammare ställning. Dessa hava de sakkunniga icke kunnat komma åt, och därför förklaras de berättigade att vid reformens genomförande bibehållas vid minst samma avlöning som förut, vare sig de erhålla placering i den nya organisationen eller komma på över- gångsstat. Vad slags rättvisa ligger nu häri? Därför att en stad icke kom- mit sig för att besluta en dylik indragning av sportler, skall detta inverka så att befattningshavare i domareställning genom införandet av en ny domstols- organisation skola bliva i hög grad ekonomiskt lidande.

Rådhusrätten finner det hela orimligt och gör bestämt gällande att stä- dernas befattningshavare, som av reformen beröras, äro lagligen berättigade till full ersättning för mistade sportelinkomster, och att i varje fall rättvisa och billighet kräver att dessa befattningshavare genom reformens genomfö- rande icke lida minskning i sina inkomster av den tjänst, de ofrivilligt få lämna.

Kommer man till den slutsatsen att staten ensam bör bestrida kostnaderna för rättskipningen, så bjuder konsekvensen att staten även övertager pensione— ringen av alla befattningshavare, som av reformen beröras, således även av dem, som komma på övergångsstat, så att enhetliga grunder komma att till- lämpas för alla i likartad ställning.

I fråga härom anser rådhusrätten de föreslagna statsåklagaredistrikten en- ligt de sakkunnigas förslag bliva alltför stora för att dessa statsåklagare skola kunna på. ett mera personligt sätt taga befattning med åklagaregöromålen inom sina distrikt, då de långa avstånden och besvärliga och tidsödande resor helt säkert skall förhindra detta. Följden blir nog den att underåklagama få det mesta arbetet på sin lott. Skola dessa därtill sköta stadsfogdebefattningen i stora städer, såsom förutsättes, blir dessa underåklagares arbetsbörda för stor, varpå icke blott åklagareväsendet utan även städernas indrivningsväsende kom— mer att lida.

Såsom ett allmänt omdöme om de sakkunnigas förslag skulle rådhusrätten vilja säga, att det synes som om klokheten bjudit att då det gäller en sak av så genomgripande natur som ett upprivande från grunden av ett rättskipnings- system, som tillämpats sedan uråldriga tider, utan att det kunnat påvisas att det varit behäftat med några större brister, åtminstone icke vad organisationen beträffar, de sakkunniga borde hava framgått med större försiktighet vid ut— formandet av sitt förslag. Skulle detta vinna godkännande, kan man med stor sannolikhet förutsäga att ett bakslag kommer med felslagna beräkningar

och ouppfyllda förväntningar. Och vad är då vunnet med hela denna vitt- omfattande reform? Helt visst skulle rättskipningen även vad städerna be- träffar kunna helt förvandlas till en statsangelägenhet och icke förty en mera tillfredsställande ordning vinnas vid besättandet av domareplatserna i städerna än genom att följa processkommissionen och de sakkunniga i deras förslag.

På grund av vad sålunda anförts får rådhusrätten som sin bestämda me- ning uttala, att de sakkunnigas betänkande icke synes vara av den beskaffen— het att det bör läggas till grund för ordnandet av de ekonomiska och organisa- toriska förhållandena vid genomförandet av den nu föreslagna rättegångsre- formen.

Rådhusrätten i Borås åberopar ett av statsfullmäktige avgivet utlåtande, varjämte rådhusrätten i fråga om' de delar av betänkandet, över vilka stads- fullmäktige ej uttalat sig, anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stads- domare avgivna yttrandet.

Stadsfullmäktiges ifrågavarande utlåtande är av följande lydelse: Det synes sannolikt, att Borås stad vid tidpunkten för processreformens ge- nomförande nått den storlek, vid vilken enligt de i betänkandet framförda synpunkterna en stad bör utgöra självständig domsaga. Den 31 december 1920, från och med vilket år Torpa socken inkorporerats med staden, upp- gick folkmängden däri till 28 223 personer. Den 1 januari 1928 hade invånar- antalet stigit till 34 541. De mellanliggande åren utvisa en stadig ökning för varje år. Under samma tidsperiod hade de två i ifråga om folkmängd närmast större städerna Gävle och Örebro ökat invånarantalet, den förra från 37 746 till 39 400 och den senare från 36 022 till 36 919. Då Borås dessutom beträffande arealen är den tredje staden i riket, synes det riktigast att Borås stad bildar självständig domsaga. För staden synes en sådan anordning kom— ma att medföra åtskilliga fördelar, av vilka några skola närmare beröras här nedan. Sedan gammalt har den s. k. Sjuhäradsbygden —— innefattande Ås, Vedens, Bollebygds, Gäsene, Marks, Kinds och Redvägs härader samt stä- derna Borås och Ulricehamn — haft gemensamma intressen. Det synes därför önskvärt, att någon del av denna bygd icke i judiciellt hänseende förenas med andra områden. Om Borås stad bildar egen domsaga, skulle av den övriga Sjuhäradsbygden lämpligen kunna göras två domsagor. I varje fall bör vid domsagoindelningen tillses, att den eller de domsagor, som bildas av de när- mast omkring Borås liggande häradena, få sina kanslilokaler förlagda till Borås. Det i betänkandet förordade förslaget att låta Ås härad, som gränsar omedelbart intill Borås och varav en kommun ingår i samma pastorat som staden, utgöra del av en domsaga, vars kansli förlägges till Ulricehamn, synes särskilt otillfredsställande. Det bör vidare påpekas, att särskilt i Marks härad ligga åtskilliga i kraftig utveckling stadda industriorter.

Då enligt rådande samhällsuppfattning rättskipningens ordnande och be- kostande är en statens uppgift, kan ifrågasättas, huruvida kommunerna skola, på sätt i betänkandet föreslagits, sörja för underrätternas lokalbehov. I varje fall bör kommunernas tingshusbyggnadsskyldighet begränsas att omfatta alle- nast byggande och underhåll av erforderliga lokaler. Särskilt synes det obil- ligt och ägnat att medföra besvärligheter om, såsom i betänkandet föreslagits, kommunerna skulle åläggas skyldighet att tillhandahålla statens tjänstemän skrivmaterialier.

Vad nu sagts gäller i än högre grad stads skyldighet att bestrida lokal-, biträdes— och expenskostnader för underåklagare.

Det synes stadsfullmäktige obilligt, om Borås stad, som i sitt rådhus för- fogar över lämpliga tings- och kanslilokaler, skulle nödgas inlösa sig i eller betala hyresersättning för det i staden befintliga, för avsett ändamål be-

tydligt otidsenligare tingshuset. Berörda olägenhet skulle bortfalla, därest Borås komme att utgöra självständig domsaga.

Stadsfullmäktige finna det otillfredsställande, att städer, som äro av den storlek, att stadsfiskals- och stadsfogdegöromålen därstädes böra uppehållas av två särskilda befattningshavare, skola bestrida kostnader för uppgifter, som i andra städer bekostas av staten. Stadsfullmäktige vilja därför föreslå, att i samband med processreformens genomförande jämväl stadsfogden i stä— der, där dylika befattningshavare fortfarande skola finnas, beredes statsan- ställning.

Stadsfullmäktige godkänna i princip förslaget om skyldighet för stad att utgiva viss övergångsersättning. Emellertid synes siffran 25 såsom angi- vande procenttalet för den del av göromålen för magistraterna-rådhusrätterna, som äro hänförliga till kommunala uppgifter, vara godtyckligt vald. Först när fullständigt förslag föreligger rörande kommunalförvaltningens ordnande efter processreformen, kan med någorlunda säkerhet avgöras, huru stor del av kostnaderna för den nuvarande magistraten, som kommer att motsvara ut- gifterna för den centrala stadsstyrelse, som är ämnad att ersätta magistraten. Berörda del bör givetvis icke medräknas i den övergångsersättning, som sta- den har att erlägga till staten. De merkostnader, som möjligen uppstå genom utskiftning av magistratens uppgifter på andra samhällsorgan, bör helt drabba statsverket såsom) ansvarig för reformens genomförande.

Vidkommande övergångskostnaderna böra dessa i sin helhet betalas av sta- ten. Då staten beslutar indragning av vissa befattningar, torde det också åligga statsverket att betala avlöning till de på övergångsstat överförda be- fattningshavarna, och detta även om befattningshavaren förut handhaft vissa kommunala arbetsuppgifter.

Då enligt betänkandet den i och för sig tilltalande anordningen att för- länga övergångstiden icke synes kunna tillämpas på andra stadsdomstolar än sådana, som skola utgöra egna lagmansrätter, är det även ur sådan synpunkt av betydelse för Borås stad, om staden får bilda självständig domsaga.

Stadsfullmäktige utgå ifrån att dem' beredas tillfälle att avgiva yttrande över det förslag till kommunalförvaltningens ordnande, som givetvis måste föreligga, innan processreformen kan bliva föremål för statsmakternas slut- liga prövning. Det svävande utkast, som lämnats i den vid betänkandet fogade promemorian, synes icke ägnat att utgöra grundval för ett definitivt ställningstagande till detta problem;. De betänkligheter, som uttalats av bland andra nuvarande statsrådet Bissmark, äro emellertid enligt stadsfull- mäktiges uppfattning välbefogade, och stadsfullmäktige anse sig i huvudsak kunna instämma i de synpunkter som framhållits i berörda uttalande.

Rådhusrätten i Ulricehamn: De nya domsagorna böra icke göras alltför stora. Det är ägnat att av- lägsna befolkningen från domaren och byråkratisera domstolsväsendet. Det passar alldeles särskilt inte vår lantbefolkning, som säkerligen helst vill hålla fast vid de gamla, så att säga, patriarkaliska förhållandena. Redan kommis- sionens domsagor voro i regel för stora, och ännu mera är detta förhållandet med de större av de domsagor, som de sakkunniga, i syfte att nedbringa kost- naderna, vilja bilda.

Bland de olika alternativ, som framkommit i fråga om' domsagoindelningen i Södra Alvsborgs län, synes det alternativ vara avgjort lämpligast, som sammanför Ulricehamns stad samt Kinds, Redvägs och AS härader till en domsaga. Folkmängden blir c:a 53000 invånare. Om domsagofördelningen i stort sett sker enligt Schlyterska förslaget, så synes detta vara en god me- delsiffra. Sedan länge har domhavanden i Kind och Redväg haft sitt kansli

i Ulricehamn, dit också kommunikationerna leda med den största bekväm- lighet. Det är endast Svenljunga och Sexdrega pastorat, Länghems och Dan- nike socknar samt'några socknar i Ås, som hava något bekvämare väg till Borås. Detta uppväges dock mångfaldigt därav att hela Redväg och huvud- delen av Kind ligger bättre till för Ulricehamn som kansliort. Vad angår Ås härad, så ligger också dess större del i kommunikationsavseende något bättre till för Ulricehamn. Att Ås härads förbindelser med Ulricehamn äro livliga, torde framgå därav, att häradet genomkorsas av en starkt trafikerad bussförbindelse från Herrljunga till Ulricehamn. Någon motsvarande för- bindelse till Borås finnes icke.

Staden Ulricehamn har under de senaste 20 åren fått sin folkmängd ungefär fördubblad och företer alltjämt en jämförelsevis stor livaktighet. Då staden ligger särdeles väl till för huvuddelarna av den blivande domsagan, bör också staden bli säte för ortens domstol.

Marks, Vedens och Bollebygds härad, som av ålder höra samman, böra bilda en domsaga. På grund därav att Marks härad går särskilt starkt och hastigt framåt, skall denna domsaga, även utan Borås, mycket snart få en folk- mängd, som uppnår medeltalet av övriga lantdomsagor.

Borås stad måste göras till egen domsaga. Det är uppenbart, att innan den nya domstolsorganisationen kan träda i tillämpning, så har Borås uppnått folkmängdssiffran 36 000.

Det lär från visst håll ha föreslagits ett sammanförande av Mark med Kind, men då dessa härad, ehuru belägna intill varandra, av ålder väsentligen haft sina kommunikationer inriktade åt olika håll, och då häradena, histo— riskt sett, haft föga med varandra att skaffa samt, märkligt nog, hysa en mycket olikartad befolkning, så skulle ett sammanförande av dessa härad icke vara lämpligt.

Gäsene härad kan, vill det synas, med fog, såsom blivit föreslaget, föras till Kullingsdomsagan. Enligt den sedan länge gällande valkretsindelningen för val till riksdagens andra kammare är Gäsene hänfört till norra länsdelen, och stora delar av häradet hava sina förbindelser inriktade på Alingsås.

De sakkunniga hava räknat med för liten personal till lagmansrätterna i allmänhet. Den omständigheten att i_varje domsaga inkluderas en eller ett par städer med deras olikartade förhållanden kommer att öka arbetet i högre grad än man synes tro. Den belastning, som följer med överexekutorsgöromå- len, är också större än som kan antagas, om man bara ser till antalet mål, och har sannolikt underskattats. Bland dessa mål förekommer dock ej sällan ett och annat sådant, som är utomordentligt besvärligt. Man har exempel på att en enda verkligt invecklad exekutiv auktion kunnat sysselsätta hela juristper- sonalen på ett landskansli i ett par veckor. Och dock finnes inom en sådan institution som länsstyrelsen alltid en eller flera tjänstemän, som på grund av mångårigt och träget sysslande med överexekutorsmål uppnått synnerligen stor rutin på området. Då en överexekutors område utgör länets hela lands- bygd, är det givetvis tillfälle att vinna större erfarenhet, än då jurisdiktions- området endast kommer att omfatta en femtedel av ett län, såsom fallet skulle bli t. ex. i Alvsborgs län, där domsagorna föreslås till fem. Overexelkutors— målen i städerna äro i regel av enklare art. Både beträffande stad och land gäller att arbetsbördan blir utomordentligt ojämn.

Särskilt blir det klent med den erforderliga rutinen i överexekutorsmål i de 'domsagor, där enligt de sakkunnigas förslag rådmännen icke skola vara fast anställda _ mer än en tredjedel av antalet domsagor. Det bör emellertid framhållas, att överexekutorsmålen på grund av de stora värden, det ofta rör sig om, och vikten av att in i minsta detalj iakttaga ganska svårtillämpliga former, icke väl lämpa sig för att handläggas på egen hand av unga jurister,

som ej äro särskilt skolade på området i fråga. Ilyagnrannen har att ägna sig åt de stora tviste— och brottmålen, och har säkerligen i regel inte tid att ägna uppmärksamhet åt de mål, som; skola falla på rådmännens del,

De sakkunnigas organisationsförslag, i den mån detsamma upptager e. o. tjänstemän i stället för ordinarie, måste i och för sig anses oantagligt. Fram- förallt domaretjänsterna måste vara på ordinarie stat. Framförallt domarna böra i sin verksamhet känna sig helt oberoende av både politiska strömkant- ringar och andra förhållanden, som skulle kunna vara ägnade att påverka dem. Då man med fog klagat över att extraordinariesystemet vid underrät- terna tidigare florerat överhövan, bör man akta sig för att nu fastslå detsam- ma såsom varande i sin ordning. De sakkunnigas i och för sig lovvärda iver att göra processreformen ur ekonomisk synpunkt smaklig, har här liksom i flera andra avseenden förmått dem att vara alltför okritiska mot de egna idé- erna.

De av de sakkunniga föreslagna lönerna äro alltigenom ynkligt lågt till- tagna. Man måste taga hänsyn till att det helt visst kommer att fordras, att domarna icke åtaga sig något som helst uppdrag utanför tjänsten och att de helt och hållet ägna sig åt densamma. Det kan sålunda inte bli tal om några extra förtjänster.

Anspråken på domarnas förmåga måste på grund av den nya processens na- tur ställas högre än nu. En mindre skarpsinnig domare, som har att leda en muntlig process mellan skickligt och energiskt pläderande advokater, kommer att göra en slät figur. Det domslut, som han i ett mera invecklat civilmål avkunnar omedelbart efter en dags tröttande vittnesförhör, blir nog ej så vär- defullt. Endast de allra yppersta komma att väl gå i land med vad som kom- mer att krävas av domaren under den nya ordningen.

Men härav följer, att det är ännu angelägnare än nu att domaretjänsterna må kunna i konkurrens med särskilt avdokatväsendet draga till sig de allra bästa krafterna. Att advokaterna komma att i hög grad ekonomiskt profitera av rättegångsreformen, är tydligt. Advokatsamfundet har ju också enhälligt förordat densamma. I samma mån som advokaternas standard kommer att stiga, måste domarelönerna bli högre för att hålla domarekvaliteten i tillbörlig niva.

Statsåklagareväsendet, sådant det organiserats av processkommissionen, verkar tungrott och föga tilltalande, och de sakkunniga ha genom att förstora statsåklagaredistrikten ytterligare byråkratiserat även åklagareväsendet.

Då statsåklagaredistrikten gjorts alltför stora, kommer en dyrbar tid att sättas bort på resor. Om en statsåklagare icke kan efter avslutad förrättning nå stationsorten, utan måste ligga borta, kunna resekostnaderna snart bli av- sevärda. För övrigt ligger det en stor olägenhet i de stora distrikten däri, att statsåklagaren icke kan få den önskvärda varken lokal- eller personkännedomen. Personkännedomen är ännu mera viktig än lokalkännedomen. Bättre än det av de sakkunniga upprättade förslaget är att göra statsåklagaredistrikten till enmansdistrikt. Då statsåklagaren vid resa som regel kan före nattens in- brott vara tillbaka på stationsorten, så är olägenheten av att vid hans borto- varo endast ett biträde kan träffas å hans byrå, ganska ringa. Med nutida möjligheter till telefonförbindelses ernående skall i trängande fall statsåkla- garen som regel även under en resa lätt nog kunna träffas. Med hänsyn till statsåklagarens intima samarbete med underåklagarna och polisen är det önsk- värt, att en statsåklagares verksamhetsområde anordnas så, att detsamma så- vitt möjligt faller inom ett och samma län. För Älvsborgs län erfordras två statsåklagare, den ene med säte i Vänersborg, den andre med säte i Borås. Ur kostnadssynpunkt blir säkerligen en sådan anordning icke dyrbarare än den .distriktsindelning, som de sakkunniga föreslagit.

Varje statsåklagare bör erhålla nödigt antal biträden — som regel torde det räcka med två lämpligen landsfiskalsaspiranter, varav åtminstone den ene bör vara så pass mogen, att han kan tjänstgöra som underåklagare, och den andre tjänstgör såsom skrivbiträde. Utsikterna för dessa biträden att kunna få sin utkomst även på andra banor än som landsfiskal, t. ex. inom polisverket, å advokatbyrå m. m., synas vara stora, varför biträdesbefattningarna helt så- kert komma att bliva eftersökta, även om avlöningen icke blir särdeles hög.

Emellertid bör även en annan väg att ordna åklagareorganisationen över- vagas.

Om mlan jämför åklagareväsendet före och efter landsstatsreformen (krono- fogdetjänsternas indragning m. m.), så skall man näppeligen komma till det resultatet, att detsamma med nu gällande ordning fungerar bättre än förr. Landsfogdens ingripande väcker visserligen mera uppmärksamhet och föran- leder en mängd tidningsskriveri, men resultatet blir knappast bättre än vad de gamla länsmännen förmådde åstadkomma. I fråga om den rent juridiska upp- läggningen av ett svårare brottmål, däri givetvis landsfogden är överlägsen, hade dessa en mycket god hjälp att tillgå i kronofogden. Det är också egent- ligen endast på berörda punkt, som landsfiskalerna eller underåklagarna skulle— behöva stöd och hjälp. Förundersökningen och själva utförandet av talan in- för domstolen sker säkerligen i stort sett av dem själva lika bra som av en landsfogde eller en statsåklagare. Det är inför dom'stolen, t. ex. under på- gående vittnesförhör, framförallt viktigt att den fungerande åklagaren har intim kännedom in i minsta detalj om de fakta, som komma på tal. Då be- höves orts— och personkännedom, och det är en stor fördel, om åklagaren per- sonligen utfört förundersökningsarbetet. I regel eller åtminstone mycket ofta blir det nog inte statsåklagaren själv utan underåklagaren i vederbörande distrikt, som kommer att göra förundersökningen, och han skall säkerligen reda upp även åtalet ganska bra ensam, i synnerhet om han haft tillgång till nödig hjälp vid lösandet av i straffrättsligt avseende svårare spörsmål, där sådana förekomma. Statsåklagareinstitutionen borde slopas. Den blir före- nad med stora, kostnader och kommer icke att bli till motsvarande nytta.

Det-erkännas allmänt att landsfiskalerna äro för dåligt avlönade, och det anses Ju vara en tidsfråga, då en reglering av lönen uppåt måste ske. Genom en ganska ringa löneförhöjning skall man vinna bättre rekrytering. Dessutom kan man vänta att så småningom sedan nu utbildningen å polisväsendets område blivit bättre ordnad än förr _ få landsfiskaler, som äro bättre kvali- ficerade såsom polismän och åklagare. Dessa skola säkerligen kunna sköta åklagareuppgifterna utan begränsning till de enklare målen på ett fullt till- fredsställande sätt, i synnerhet om de hava tillfälle att på ej alltför långt av- stånd konsultera en erfaren jurist, då svårare spörsmål möta. I den mån de gamla fjärdingsmännen alltmera ersättas med utbildade polismän, skall åkla- garnas verksamhet underlättas.

Borde man inte tänka på att i stället för inrättande av statsåklagare åter— införa kronofogdarna, visserligen inte i en så talrik kår som förr, men dock så många att till varje stad med undantag av de allra minsta kunde förläggas en kronofogde. Utom sin uppgift att vara närmaste tillsynsmyndighet över landsfiskalerna skulle kronofogdarna kunna övertaga dels en hel del av des- sas göromål, som lämpa sig för centralisering, och dels en stor del av magistra- ternas funktioner i städerna. Endast i de allra minsta och mest stagnerande gtägefna skulle då statsmakten behöva representeras av endast en distrikts- 1s a .

Att i de något större städerna slopa magistraterna och inordna staden i den omkringliggande landsbygdens landsfiskalsdistrikt blir alldeles avgjort icke tillfredsställande. I staden pulserar dock livet och rörelsen på ett helt annat

sätt än på landet. Länsstyrelserna behöva för övrigt., vill det synas, både i stad och på land en mera bärkraftig och auktoritativ kontakt med särskilt stadssamhällena än de kunna erhålla genom lands- eller distriktsfiskalerna. Detta skulle de kunna vinna, om man i sammanhang med magistratsinstitutio- nens slopande återinförde kronofogdeinstitutionen i modifierad form och gjor- de kronofogdarna till lands- och distriktsfiskalernas närmaste överordnade.

De sakkunniga föreslå, att Ulricehamn skall inordnas under landsfiskalen i Redvägs distrikt. Ingen som helst utredning om vad detta innebär föreligger, men det kan med bestämdhet påstås, att landsfiskalen därmed finge sitt arbete mer än fördubblat. Att stadsfiskalstjänsten medför mera åklagare- och po- lisgöromål än landsfiskalstjänsten är ganska säkert, och alldeles visst är att stadsfogdegöromålen äro vida mera krävande än landsfogdens motsvarande göromål. Antalet och beskaffenheten av dylika göromål stå vida mindre i relation till invånarantalet än till befolkningens rörlighet och natur av jord- bruksidkande eller industribefolkning.

Vad beträffar den av de sakkunniga förordade »övergångsersättningen», så skulle det innebära en stor orättvisa att avkräva städerna en dylik ersätt— 'ning i sammanhang med att man mot deras vilja berövar dem deras egen juris- diktion. Denna fråntages dern, icke därför att de på något sätt mindre väl vårdat sig om rättskipningen, utan uteslutande i syfte att ernå likformighet i rättsväsendets organisation i land och stad.

Det kan påvisas en mängd fall, där städerna under senare tider i ekonomiska frågor ställts i sämre läge än landsbygden, men att städ-erna skulle särskilt straffbeskattas i sammanhang med att man fråntager dem något som de själva betrakta såsom en förmån, är att gå nästan väl långt.

Beträffande de sakkunnigas P. M. rörande utskiftningen av magistraternas arbetsuppgifter, så må medgivas, att en sådan utskiftning är möjlig. Men en annan fråga är om anordningen kommer att fungera tillfredsställande. En mängd uppgifter läggas på >>lämpligt kommunalt organ», d. v. s. drätselkam- maren eller annan nämnd, framgången ur partipolitiska val med årligen väx- lande sammansättning. Man har väl knappast rätt att vänta att hos en sådan institution finna samma känsla av ansvar vid fattande av beslut och avgivande av utlåtanden, som gjort sig gällande hos magistraterna, vilka bestått av per- soner, valda på livstid och vana vid objektivitet.

Att de nuvarande tjänstemännen i rådstuvurätterna —— även litterata råd- män, vilka de sakkunniga ej alls omnämna —— i den mån de äro tillsatta utan villkor, äga rätt att även efter processreformens genomförande bliva bibehåll- na vid sina nuvarande löneinkomster, sportlerna däri inräknade, torde utan vidare vara klart. De sakkunniga stödja sin motsatta mening på en advoka- tyr av den art, att den näppeligen kräver bemötande. I förhållande till tjäns— temännen torde det vara staden, som är ersättningspliktig. Men att staten ej kan underlåta att till fullo ersätta staden, är väl självfallet.

I de städer, där, såsom i Ulricehamn är fallet, pensionsfrågan icke är ord- nad, torde tjänstemännen, vilka sålunda icke äro pliktiga att avgå vid någon viss ålder, äga att åtnjuta lön på övergångsstat under sin hela livstid.

Slutligen må uttalas den uppfattningen, att övergången till en ny process- ordning i verkligheten kommer att bli högst betydligt mycket dyrare än de sakkunniga föreställt sig. Det är emellertid nu långt mindre angeläget än förr att påskynda reformens genomförande. Rättegångsväsendets största svaghet har varit långsamheten. Men dels hava rättegångstillfällena genom övergång från den gamla till den nya tingsordningen, genom domsagoregle- ringar och annorledes i hög grad ökats, och dels torde domarna numera i vida högra grad än tidigare i sin processledning vaka över att ingen part blir lidan— de genom ett onödigt förhalande från motparts sida. Sannolikt är detta en av

anledningarna till att skiljemannaförfarande nu kommer i tillämpning i mindre omfattning än förr. Om man bestämde sig för en viss domsagofördelning och genomförde den så småningom, i den mån ledigheter inträdde, med bibehållan- de i övrigt av nu gällande former för processen, så skulle säkerligen 15 a 20 år härefter de flesta nya domsagorna vara färdigbildade. Det ginge då säker- ligen lätt och billigt att reglera även de återstående, och den nya processord- ningen kunde med en gång genomföras. Att under nyss nämnda tid de gamla rättegångsformerna komme till användning, kan knappast betecknas såsom en olägenhet.

Städerna kunna gott förläggas under landsrätt även mot sin vilja, i den mån det är nödvändigt för genomförande av beslutad domsagoreglering, men det bör icke ske under de högst orättfärdiga villkor, som de sakkunniga föreslagit.

Rådhusrätten. i Hjo. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor i den föreslagna organisationen bliva 615.

De ordinarie domarnas antal har minskats från 422 till 167, medan åter- stående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tjänstemän utan ordinarie ställning i domsagorna.

Enligt de sakkunnigas betänkande vilar deras beräkning av antalet behöv— liga arbetskrafter dels på en siffermässig beräkning av arbetet i underdom- stolarna under en tidsperiod eller 1923—1925 och dels på det antagandet, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing.

Man bedömer ej arbetsbördan —— vare sig den nuvarande eller den blivande endast efter några nakna statistiska siffror för några av de senare åren; för den, som utövat och utövar praktisk domareverksamhet, står det klart att på ett så enkelt sätt löser man ej en så svårlöst fråga; endast en på erfarenhet under en längre följd av år byggd uppfattning kan härutinnan utgöra ett visst stöd; nedgång och uppgång av antalet mål och ärenden följa osvikligt samt periodvis och beroende av ett flertal omständigheter på varandra, och den om- ständigheten, att mål och ärenden under ett mindre antal år företett nedgång, får naturligtvis ej läggas till grund för en beräkning av ifrågavarande slag.

Såsom ovan nämnts grunda vidare de sakkunniga sin beräkning av antalet behövliga arbetskrafter i den nya organisationen på det antagandet, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden komme att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Såsom exempel härå anföres: rent muntlig förhandlingsmetod v1d huvudförhandlin—genl, införande av institutet strafföreläggande, ändrad domsagoindelning i riktning mot stora domsagor och enmansdomstolar i stå- derna beträffande civilmål. Emellertid förhåller det sig så, att de hörda myn- digheterna emot de sakkunnigas sålunda gjorda förutsättningar riktat en syn— neällgen allvarlig och i stort sett enhällig kritik, varom här ej behöver vidare or as.

De sakkunniga beräkna vidare i fråga om' brottmålens handläggning en betydande lättnad i underrätternas arbetsbördor; sålunda skulle ett avsevärt antal mål kunna förväntas bliva avgjorda medelst institutet strafföreläggande, Vllket emellertid blivit av rikets hovrätter avstyrkt.

Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större dom— sagor hava, som ovan. nämnts, synnerligen allvarliga anmärkningar framställts emot processkommissionens förslag, och dessa anmärkningar gälla helt natur- ligt i ännu högre grad de sakkunnigas förslag, som." än ytterligare minskar an- talet domsagor.

I avseende å städernas föreslagna enmansdomstolar i tvistemål, som så gott som enhälligt utdömts av de hörda myndigheterna, torde det vara tillräckligt att åberopa lagrådets yttrande, enligt vilket för de rena stadsjurisdiktionskret— sama den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, vore den för våra för- hållanden lämpligaste, ej blott såsom övergångsform utan även för framtiden, vadan även, om ekonomiska hänsyn kunde vålla vissa betänkligheter mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt kvalificerade bisittare, detta bleve nödvändigt i de rena stadsdomkretsarna, såvitt mera krä- vande tvistemål anginge.

De sakkunniga hava slutligen med all säkerhet väsentligt underskattat den avsevärda arbetsbelastning, som kan väntas uppkomma till följd av överexe- kutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna.

Det torde vara allmänt erkänt, att det är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarkår, som kan hävda landets lagar gent emot allt slags våld och förtryck, från vilket håll det än kommer. I politiskt upprörda tider är det av vikt att hava domstolar, som stå trygga och fasta, och mot vilka den politiska lidelsens vågor brytas till skum. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid, att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställningå den plats han: bekläder. Oavsättlighetskravet har hittills hävdats starkt 1 fråga om domaretjänster. De skäl, som tidigare föranlett detta krav, gälla ännu med oförminskad styrka. Det är icke blott gentemot regerings- makten, domaren bör hava trygghet, utan även gentemot överordnade i tjänsten, inflytelserika parter, press och alla makter i samhället av olika slag. En domare, som ej har självständig befattning, utan allenast på grund av kort— variga förordnanden uppehåller en tjänst, har ofta svårt att fritt och obundet äv alla obehöriga hänsyn intaga den ståndpunkt, hans övertygelse bjuder

onom.

Atti domsagorna arbeta med en stor kår av domare, som endast under korta tider skola vara knutna till domsagan och därefter ersättas av nya, så att en ständig växling av domstolens domarepersonal äger rum, måste även ur många andra synpunkter anses förkastligt.

Vidare kommer härtill, att av domsagornas domarpersonal det, enligt för- slaget? knappast är mera än lagmannen, som är tillräckligt kompetent för sin uppgi t.

Den ojämförligt största gruppen av befattningshavare utgöres av förste och andre notarier. Att dessa icke besitta sådan kompetens, att dem bör beredas plats inom domarkåren vid våra underrätter enligt processkommissionens eller de sakkunnigas intentioner kunde man hava anledning tro redan vara fast- slaget nnder den långa utredning, processreformen fått genomgå.

Den fria bevisprövningen kommer ävenledes att ställa stora krav på doma- ren. För att fri bevisprövning icke skall vara farlig för rättskipningens säker- het, kräves det domare med förmåga att kunna utforska, vad de hörda perso- nerna verkligen hava reda på, med andra ord, han måste vara en verkligt fram- stående förhörsledare. Vidare måste han äga förmåga att något så när se, vad de olika människorna gå för, för att kunna rätt värdesätta deras uttalanden. Borttagandet av vittnesjäven kommer att öppna portarna på vid gavel för icke blott sanna utan även falska uppgifter.

Att unga jurister med endast två års erfarenhet från domstolsarbete skulle kunna vara skickade att på egen hand utöva den dömande verksamheten uti en på ovan angivet sätt beskaffad rättegångsordning, kan icke ens ifrågasättas.

De föreslagna undeidomstolarna skola, såsom förut nämnts, bestå av flera domare, som skola arbeta självständigt och oberoende av varandra. Domstolen kan sägas bestå av lika många avdelningar, som den omfattar domare.

Processkommissionen har framhållit, hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet; att detta icke kan ske med den utav de sakkunniga föreslagna domarekåren, torde stå klart för alla även icke jurister.

Några ord om den ifrågasatta avlösningen och förstatligandet av den kom- munala stadsjurisdiktionen. Av de hörda myndigheterna och facksammanslut— ningarna hava stadsdomareföreningen och med den ett flertal av landets råd- husrätter ansett, att något trängande behov ur rättskipningens synpunkt ej visats att nu genom lagstiftning tvångsvis förlägga i kommissionens betänkan- de avsedda städer under landsrätt. Föreningen anför i sitt på sin tid avgivna yttrande, att föreningen anser städernas självbeståmningsrätt med avseende å rättskipningens ordnande därstädes icke böra än ytterligare inskränkas, något som emellertid utgör en förutsättning för att den av processkommissionen före- slagna organisationen av underrätterna skall komma till stånd. Därest det skulle befinnas, att rättskipningen jämväl i städerna bör omhändertagas av staten, ville stadsdomareföreningen framhålla nödvändigheten av att härvid förfares med största försiktighet och hänsyn, så att städernas intressen i möj- ligaste mån förbliva okränkta. Övergången till ett system, innebärande sam- manförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner, torde ej böra ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningarna därför i den ena eller den andra orten inträda. En sådan lagstiftning bör följaktligen, på sätt bl. a. nya lagberedningen efter utförlig motivering framhåller, i fråga om förstatligandet av städernas rättegångsväsen och förening i lämpliga fall av land och stad i gemensamma jurisdiktioner, inskränkas till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från städernas sida och i möjligaste mån upp- muntra därtill genom att göra den förmånlig för alla parter.

Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens förnäm— sta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belast- ning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kommissionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagaretjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter, såsom en av de främsta anledningarna till åklagareväsendets svaghet, och, att en av de viktigaste upp- gifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare fram- håller kommissionen, att det ej vore tänkbart att med ett åklagareväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusatoriska brottmålsförfarandet, kommissionen förordade. Det krävdes, för att denna ordning skulle kunna verka tillfredsställande, en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarekår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio, i regel en i vart län. Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har processkommissionen icke uttalat sig. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punkterna uppfyller kommissionens krav.

För statsåklragarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt, vilka skulle bildas genom sammanförande av de blivande domsagorna till ur åklagaresynpunkt lämpliga distrikt, varvid till någon av de större städerna inom distriktet skulle förläggas ett statsåklagarckansli, där minst två statsåklagare skulle vara verksamma. För att åklagaren i en acku- satonsk rättegångsordning med en till ett enda rättegångstillfälle inskränkt domstolsförhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagare- talan, erfordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sak- kännedom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens utredning

blir mycket svårare än vad är fallet nu, då utredningen styckevis kan få fram— läggas och luckor i bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves det helt säkert, att stats- åklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sak— kunniga säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom de sak- kunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utrednings- arbetet. J u större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir delta- gandet i utredningarna.

Är det månne inte fara för att statsåklagarna, om de känna sin arbetsbörda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utredningsarbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verk- samhet? Om de göra det, blir åklagareverksamheten lidande därpå. Ju mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet, och desto mindre intresse få de för sakens utgång. Ju äldre statsåklagaren blir, desto mera mot_ bjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvärliga resor i det stora distriktet.

Det skulle helt visst kunna drages fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt.

Underåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare, och det är den, som kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall också biträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänderhar, och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela under- sökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utred- ning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare hand- hava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underåklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagareväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras, om vilken grannlaga upp- gift handhavandet av strafföreläggandena blir.

Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål, personer mest få göra beskantskap med vårt rättegångsväsen, och att de, som fått göra det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På sina håll har det givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgar och förordningar och skapa vantrevnad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga- personliga kvalifikationer.

I fråga om belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens krav. Såsom kommissionen framhållit, kan det anses naturligt OCh riktigt, att en sammanknytning av åklagare- och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Un— der den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagareverksamhet samt exeku- torskapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20 000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distrikts- fiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sm t1d, vilken _låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på. gång har det Visat sig, att arbete, som överlämnas åt underordnade, lätt blir

slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas, om distriktsfiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet.

Det torde var en ren smaksak, om man säger, att den utav de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande.

De sakkunniga förmena till en början, att det för städernas del ur rättsvår- dens synpunkt måste anses såsom en fördel, att domstolsväsendet även i städer- na infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. Detta är ingalunda riktigt. Städerna hava ej framfört några önskemål i detta hänseende, utan hava vid olika tillfällen, när fråga därom varit på tal, ställt sig fullkomligt avvisande och hava ej gjort gällande, att några olägenheter varit förenade med den kommunala rättskipningen eller med deras rätt att utse sina domare; stä- dernas kollegiala domstolstyp är ostridigt vida överlägsen den domstolsform, som kommissionen och de sakkunniga erbjuda; städernas domarepersonal undan- bedja sig säkerligen med högst få undantag den synnerligen tvivelaktiga för- månen att inordnas i den allmänna befordringsgången till domaretjänst, som skisserats av de sakkunniga, vilkas ordande om, att olägenheterna av de kom- munala domarevalen numera torde vara allmänt erkända, står i betänklig mot- sats till kommissionens varmt förordade förslag, att ett mycket stort antal do- mare skola utses genom kommunalval med tillämpning av det proportionella valsystemet, nämligen alla lekmannadomare. Önskemålet om snabbhet i rätt- skipningen medelst det nya förfarandet torde ock hava blivit över hövan till- godosett. Städernas domstolar havajämväl skapats på grundval av gällande lagbestämmelser, och organisationsplanerna äro godkända av Kungl. Maj:t. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Tages för- månen bort, kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktelserna ens delvis stå kvar. Det är ej heller med rättvisa och billighet överensstämmande, att städerna fortfarande skola bekosta anordningar, för vilka på landsbygden och i magistratslösa städer utgifterna bekostas av statsverket. Besluta stats- makterna, att rättskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på landsbygden och i nuvarande magistratslösa städer, ensam sörja för utgifterna. Något verk- ligt skäl att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunniga anförts; och likaledes lär det åligga statsmakterna att helt övertaga städernas förpliktelser mot sina nu- varande domare.

Övergångsersättningens begynnelsebelopp beräknas för varje stad till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgörom-ålens handhavande, in- klusive utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande, men icke utgifter för inventarier, städning, renhållning, uppvärmning, skrivmaterialier m. m., som enligt förslaget för framtiden skola av domkretsarna gäldas. Från det sålunda beräknade kostnadsbeloppet avdrages beloppet av eventuellt till stadskassan indragna sportler och källarfrihetsmedel, varefter från det sålunda uppkomna nettobeloppet avdragits 25 % motsvarande, enligt sakkunnigas mening, den del av vederbörande rådhusrätter-s totala lönekostnad, som anses belöpa på respek- tive magistraters kommunala arbetsuppgifter.

_ De kalkyler i detta hänseende, som framdeles må kunna göras, bliva givet- v1s beroende av, bl. a., den framtida organisationen av magistrats- och kommu- nalförvaltningen vid genomförandet av rättegångsreformen. Otänkbart torde vara, att den av de sakkunniga framlagda, såsom bilaga till betänkandet foga- de promemorian kan läggas till grund för en dylik organisation.

Som bekant har inom socialdepartementet nyligen tillkallats särskilda sak-

kunniga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. '

Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtycklighe— ten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t. ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis bety- dande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock skulle bliva betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska upp— offringar, som gjorts endasti akt och mening att bevara den egna jurisdiktionen.

Angående övergångsbestämmelsernas ordnande kunna allvarliga anmärknin— gar framställas mot vad de sakkunniga föreslagit. Aven om, på sätt de sak- kunniga antagit, staten icke kan bli ersättningsskyldig för indragna sportler till städernas tjänstemän, föreligger saken på helt annat sätt beträffande do- maretjänsterna i stad, beträffande vilka sportelinkomsternas egenskap av löne- förmån är ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingebefattningar- na. Såsom bekant har staten genom att bereda magistratens och rådhusrättens befattningshavare sportelinkomst av sitt arbete i avsevärd grad lindrat den tunga, som av ålder påvilar städerna i form av skyldigheten att avlöna nämnda tjänstemän. Genom särskilda arbetsordningar och lönestater hava förhållan- dena därefter ordnats individuellt inom varje stad för sig och efter skilda prin— ciper. I några städer erhålla tjänstemännen en kontant lön i ett för allt, och sportelinkomsten redovisas till stadens kassa. I andra fall uppbär varje befatt- ningshavare de sportler, som äro förenade med de göromål, som blivit honom anförtrodde, under det att de kontanta lönerna verka reglerande och så utmätts, att en rättvis löneskala uppkommer. Slutligen inträffar det även att till före- kommande av de i sistnämnda fall lätt uppkom-mande ojämnheterna i lönein- komsterna det föreskrivits, att en delning av sportelinkomsten skall ske utan hinder av göromålens fördelning. Någon viss bestämd såsom skälig betecknad löneskala har icke tillämpats för rådhusrättens och magistratens ledamöter. Olikheterna inom städerna äro också ganska betydande.

Då de sakkunniga nu skola fatta ståndpunkt till, hur löneförhållandena skola ordnas för de i följd av processreformen indragna tjänsterna, göra de en be- stämd skillnad mellan de fall, då förhållandena ordnats så, att sportlerna in- dragits till stadskassan och städerna tillerkänt befattningshavarna en fast av- löning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna, och de fall, då avlöningen utgår delvis kontant och delvis i form av sportler. I förra fallet hava de sakkunniga icke kunnat undgå att tillämpa kungl. kungö- relsen av 1920, däri otvetydigt stadgas att tjänsteinnehavare, varom här är frå— ga, icke skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner. De föreslå därför, att be- fattningshavaren i detta fall, vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på övergångsstat, bibehålles vid minst samma avlöning som förut. Helt annor- lunda bör enligt de sakkunnigas förmenande de tjänstemän behandlas, som fått sin lön utmätt dels kontant, dels i form av en beräknad sportelinkomst. I detta fall anse de sakkunniga det icke kunna var tal om att beräkna befatt- ningshavarnas lönestandard utöver en av de sakkunniga fullkomligt godtyck— ligt satt gräns. Staten har visserligen icke garanterat städerna någon viss sportelinkomst såsom hjälp till avlöningar och har givetvis rätt att utan stä— dernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Städerna själva hava där- emot otvivelaktigt vid sina löneavtal med magistratstjänstemännen beräknat löneförmånerna, inklusive sportlerna, till visst belopp, och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befattningar under förutsättning, att de dem sålunda till— försäkrade löneförmånerna komme att oavkortade utgå. Städernas förpliktel-

ser att upprätthålla sålunda fastslagen lönestandard är fullt klar, och någon skillnad kan i detta hänseende icke göras mellan den del av lönen, som utgår kontant, och den del, som erhålles genom sportler. En motsatt tolkning leder till uppenbara orimligheter.

De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i över- ensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd.

Till sist torde böra erinras, att de, som äro innehavare av domaretjänster, icke torde mot sin vilja kunna genom i administrativ väg utfärdad kungörelse tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Ännu stad- gar % 36 av regeringsformen, att »de som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke, utan medelst rannsakning och dom, från sina innehavda sysslor av konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjän- ster befordras eller flyttas». Även om denna föreskrift icke funnits, skulle det icke kunna hava varit riktigt att på sätt, som de sakkunniga förordat, göra stadsdomarna till offer för reformen. Grundlagens föreskrift har emellertid ett syfte, som icke får negligeras, nämligen att bereda domaren skydd för ad— ministrativt godtycke, men inamovibiliteten är icke blott ett privilegium för domaren utan en garanti för de rättssökande, det är ej enbart av intresse för do- marens värdighet eller av intresse för hans lugn, som han anses böra få åtnjuta denna förmån; det är, för att han i sitt oberoende skall finna mod att motstå frestelser och hotelser, varifrån de än komma, och att döma alla skyldiga, huru högt de än stå; det är den rättssökande allmänheten, som är den verklige in- tressenten i fråga om domarens inamovibilitet. Det är ej endast ämbetsman- nen, som för sina privata intressen beröres av utgången, den har också en'vi— dare räckvidd, den gäller lagrespekten.

På sätt redan processkommissionen framhållit, äro kostnaderna för rättskip- ningen. principiellt av två slag, sådana mera konstanta, som avse upprätthållan- det av rättskipningsorganen, och sådana, som hänföra sig till varje rättegång. De förra bäras regelmässigt av det allmänna och de senare av parterna. Vad kostnaderna för det allmänna angår, sammanfalla dessa varken för närvaran- de eller enligt processkommissionens och de sakkunnigas förslag med statens. För närvarande bäras dessa kostnader ej blott av staten utan även av städer- na och tingslagen liksom ock av allmänheten, som genom sportelsystemet bi— drager till domarnas avlönande och till förvaltningskostnaderna. Även process- kommissionen och de sakkunniga bygga på i viss grad motsvarande uppdel— ning av kostnaderna på staten, kommunerna och allmänheten.

Kostnaderna för uppvärmning, belysning och städning av domstolslokalerna samt för vaktbetjäning, vilka kostnader enligt förslaget undantagslöst skola åläggas de tingshusbyggnadsskyldiga, hava ej medtagits i kostnadskalkylen; detsamma gäller kostnaden för skrivmaterialier, som av de sakkunniga beräk- nats till 160 000 kronor för hela riket. I tingshusbyggnadsskyldigheten skall enllgt förslaget hädanefter ingå, utom, som ovan nämnts, hållande av kansli- lokal åt domaren, jämväl anskaffande till densamma av inventarier, uppvärm— ning, belysning, städning och rikstelefon eller ock ersättning för berörda kost- naders bestridande. Nya kostnader för tingslagen bliva även utgifter för in- bindning av fastighetsböcker och protokollsband ävensom för anskaffning av dlarier och jämförliga böcker, som ej av statsverket tillhandahållas. Samtliga dessa delvis betydande kostnader ingå icke i de sakkunnigas kostnadskalkyl, v11ket även är fallet med expenskostnaderna för de nya hovrätterna och för de 47 nya statsåklagarekanslierna.

De sakkunniga hava vidare på grund av osäkerheten vid deras beräknande lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskost-

nader. De vidgå emellertid, att för denna kostnadsgrupp är att emotse en fram- tida ökning, bl. a. på grund av den förstoring domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas, att denna kostnad icke blir obetydlig, eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemet kommer även att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats att såsom vikarier hovrättsfiskaler och assessorer skola utsändas till lagmansrätterna, vilka vikarier på grund av fördyrade levnadskostnader vid kortare förordnan— den böra hava rese- och traktamentsersättningar samt vid förordnande på minst ett år flyttningsersättning.

En betydlig ökning av de vittnesersättningar, som komma att påvila stats- verket, är jämväl att emotse i anledning av reformen, bl. a. dels på grund av vittnens skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av Vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål, och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vitt- nesplikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten, utan att reglering sker av Vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg, att den mycket ofta icke ens täcker vittnets direkta utgifter. Den miss- tänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen och sedan under rättegången torde också komma att medföra en visst icke obetydlig kostnadsökning för statsverket. Aven kostnaderna för fri rättegång torde kom- ma att visa en väsentlig ökning, ty på sätt här nedan anföres lär eljest rätt- visan för den fattige eller mindre bemedlade i regel bliva oåtkomlig.

Atskiljandet av rättskipning och förvaltning i städerna kommer att för det allmänna medföra en ny utgift för handhavandet av de administrativa uppgif- ter, som nu, vid sidan av domaregöromålen, åligga magistraterna, en utgift för vilken rum ej heller funnits i de sakkunnigas kostnadskalkyl.

Av det sagda torde klart och tydligt framgå, att de sakkunnigas kalkyl är synnerligen ofullständig och otillförlitlig.

En synpunkt, som av de sakkunniga likaledes lämnats helt åt sidan, är frå- gan om rättegångsreformens inflytande på enskildas kostnader i anledning av rättskipningen. Vid jämförelse med vårt nuvarande, synnerligen billiga rätte- gångsförfarande torde en granskning härutinnan giva vid handen, att den före— slagna reformen för de rättssökande bliver en synnerligen dyrbar reform. De rättegångsavgifter, som, fastställda i administrativ väg, skola ersätta hittills utgående lösen och stämpelavgifter och därvid antagligen komma att fastställas i förhållande till tvisteföremålets värde, komma säkerligen, i syfte att minska alla med reformen förenade mer eller mindre oförutsedda kostnadsökningar, att avsevärt förhöjas utöver de nu utgående. Förfarandet i första instans kom— mer att i hög grad göra rättegången dyrare för parterna. Härvid inverka bl. a. följande omständigheter: parts personliga inställelse vid rätten kommer att påkallas i vida större utsträckning än för närvarande. De stora domsagor- na med därav föranledda långa avstånd till tingsstället öka avsevärt resekost— naderna såväl för parter som vittnen. Införandet av en sådan muntlig process med ett strängt formbundet förfarande, som processkommissionen föreslagit, kommer att i stor utsträckning göra illusorisk den rätt för part att själv föra talan inför domstol, som processkommissionen själv förordat. I känslan av egen oförmåga att utföra en på dylikt sätt anordnad rättegång komma parter— na att nödgas anförtro sin sak åt yrkestränade advokater. Ett faktiskt advokat- tvång vid underrätterna blir följden. En dylik konsekvens av en rättegångs- reform med därav följande ökning av kostnaderna för domstolarnas anli- fanåe överensstämmer säkerligen icke med den allmänna uppfattningen i vårt an .

Vad härovan anförts angående huvuddragen av de föreslagna omändringar- na, företrädesvis i vad de avse organisationen av rättegångsväsendet vid under-

domstolarna och särskilt vid underdomstolarna i städerna, torde kunna samman- fattas sålunda, att, då en ombildning av organisationen i enlighet med de i be- tänkandet angivna grunder skulle avsevärt försämra och äventyra rättssäker- heten, då de sakkunnigas beräkningar av behovet utav arbetskrafter vid domsto- larna liksom av avlöningsförhållanden vid desamma måste frånkännas vitsord. då de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, processreformen kan medföra för det allmänna och för staten, och, då slutligen den föreslagna ombildningen även avsevärt skulle åsamka de rättssökande ökade kostnader och besvär, betänkandet icke bör läg- gas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende.

Rådhusrätten i Falköping ansluter sig till det av_Föreningen Sveriges stads- domare avgivna utlåtandet samt anför därutöver följande:

Beträffande domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan in- nebär förslaget en väsentlig försämring såväl beträffande befordringsgången som i avseende å domareutbildningen i jämförelse med processkommissionens betänkande. Det största antalet av våra domare 1 såväl underrätter som hov— rätter ställas på extra ordinarie stat med en i flertalet fall oskäligt lågt be- räknad avlöning under en praktisk utbildningstid av minst nio år med gallring vid olika tillfällen och även på mycket sent stadium och få sedan tjänstgöra fyra år fem år, innan de nå den i betänkandet avsedda sluttjänsten. Frågan om domareutbildningen och befordringsgången befinner sig i allt för outrett skick för att redan nu kunna upptagas till definitivt avgörande.

De sakkunnigas förslag att sätta det stora flertalet under- och överrätts- domare på extra ordinarie stat torde böra bestämt avvisas; det strider, som pro- cesskommissionen anfört, mot den viktiga principen om domares oavsättlighet, och den av de sakkunniga föreslagna ständiga växlingen av personalen vid un— derrätterna måste inverka synnerligen ofördelaktigt på arbetets utförande.

Vidkommande behovet av arbetskrafter vid domstolarna synes den av de sak- kunniga föreslagna minskningen av befattningshavare med juridisk utbildning och än mer minskningen av de ordinarie befattningshavarna synnerligen be- tänklig. Enligt den nuvarande organisationen utgör antalet befattningshavare med juridisk utbildning sjuhundrafyrtiosex, därav fyrahundratjugutvå ordina- rie. Enligt den av de sakkunniga föreslagna organisationen skulle antalet be- fattningshavare med juridisk utbildning minskas till sexhundrafemton, därav endast etthundrasextiosju ordinarie. Att de sakkunniga haft tillräckliga skäl för den föreslagna minskningen torde på goda grunder kunna betvivlas. Det är svårt att avvisa den misstanken, att till förslaget medverkat de sakkunnigas önskan att framlägga en kostnadsberäkning, utvisande en åtskilligt lägre kost- nad än den nu utgående.

Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större domsagor hava synnerligen allvarliga anmärkningar framställts emot processkommissio— nens förslag, och dessa anmärkningar gälla helt naturligt i ännu högre grad de sakkunnigas förslag, som än ytterligare minskar antalet domsagor, och i avseende å de i städerna föreslagna enmansdomstolarna i tvistemål hava dessa så gott som enhälligt utdömts av de hörda myndigheterna.

Vidkommande åklagareorganisationen synas de av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten uppenbarligen för stora och torde det i övrigt vara tvivel underkastat, hurvida den av de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig är den nuvarande.

De föreslagna löneförmånerna för befattningshavare inom domstols- och åkla- gareorganisationen synas rådstuvurätten synnerligen otillfredsställande vid- kommande såväl högi'e som lägre befattningshavare.

Beträffande domstolslokaler m. m. anför nya lagberedningen, att den enda ur rättskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. De sakkunniga vilja emellertid icke godkänna denna lösning, utan anse att tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten, och an- föra såsom skäl härför, dels svårigheten att med städerna träffa uppgörelse, dels att det framtida underhållet av domstolslokalerna i så fall skulle bliva dyrare, skäl, vilka synas föga bärande. Rådstuvurätten vill särskilt framhålla obilligheten av att de städer, vilkas rådhus icke bleve tagna i anspråk såsom domstolslokaler, finge utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, samtidigt som de förutvarande domstolslokalerna i rådhusen komme att, åtminstone del- vis, stå outnyttjade.

De sakkunniga framställa den frågan, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten i samband med övertagande av rättskipningsbördan kräver ett vederlag från städernas sida samt besvarar denna fråga jakande, men på skäl, som ingalunda äro övertygande.

Besluta statsmakterna att rättskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på landsbygden och i nuvarande magistratslösa städer ensam sörja för utgif- terna. Något verkligt skäl att belasta städerna med utgifter, som lands- bygden aldrig behövt bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunniga anförts, och likaledes lär det åligga statsmakterna att helt övertaga städer- nas förpliktelser mot sina nuvarande domare.

Huvudskälet för de sakkunnigas ståndpunkt i frågan torde emellertid hava varit den, att utan ersättning från städerna ginge det ej att få processreformen genomförd, »statsfinansiella hänsyn göra det ej välbetänkt», att i ett slag be- lasta statens budget med kostnaderna för den kommunala jurisdiktionens av- lösande. Den övergångsersättning, som städerna sålunda skulle under en period av tjugu år till staten erlägga, synes sålunda obillig, varjämte det sätt, varpå ersättningen beräknas, synes i hög grad godtyckligt.

Vad slutligen angår frågan om ersättning till de befattningshavare, som genom den nya rättegångsreformen skulle bliva ekonomiskt lidande, äro de sakkunnigas förslag synnerligen otillfredsställande såväl beträffande de be- fattningshavare som inträda i de framtida lagmansrätterna, men vilkas avlö- ningar därvid nedgå, som de befattningshavare, som icke utnämnas till befatt- ning i den nya organisationen.

Särskilt beträffande de sistnämnda synes de sakkunnigas förslag uppenbar- ligen strida mot både rättvisa och billighet. Det torde i sammanhang härmed kunna erinras om, huru annorlunda statsmakterna handlade vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av de böter, som ut- dömdes i enlighet med densamma.

Då sålunda en ombildning av organisationen i enlighet med de i betänkandet angivna grunder skulle avsevärt försämra och äventyra rättssäkerheten, då de sakkunnigas beräkningar av behovet utav arbetskrafter vid domstolarna liksom av avlöningsförhållanden vid desamma måste frånkännas vitsord, då de sak- kunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, processreformen kan medföra för det allmänna och för staten, utan fastmera i första hand synes vara förestavade av önskan att för allmän— heten kunna framlägga en kostnadsberäkning, som skulle underlätta genom- förande av den ifrågasatta processreformen, och då slutligen den ifrågasatta ombildningen även avsevärt skulle åsamka de rättssökande ökade kostnader och besvär, finner rådstuvurätten betänkandet icke böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende.

Rådhusrätten i Kristinehamn: De sakkunnigas förslag innebära vissa förändringar uti processkommissio- nens förslag till ny rättegångsreform. Enligt de sakkunniga skall arbetskraf- terna vid de blivande lagmansrätterna huvudsakligen bestå av tjänstemän som för sin utbildning äro hänvisade att några år deltaga i arbetet vid lagmans- rätten. Om än en sådan anordning kan äga vissa fördelar för själva domare- utbildningen, är den påtagligt till nackdel för arbetet i lagmansrätten. I syfte att nedbringa kostnaderna föreslå de sakkunniga beträffande inskrivningsvä- sendet ett aktsystem i stället för nuvarande utskrift av protokoll, och åberopa härvid bland annat lagberedningens uttalande om omläggning av fastighets— bokföringen därhän, att inskrivningen i fastighetsboken erhölle vitsord. För dem, som syssla med inskrivningsväsendet, framstår förslaget såsom för tidigt väckt. Det synes ej heller vara lämpligt, att åklagareväsendet vid underdom— stolarna sammanföras med befattningarna som utmätningsmän. Då åklagaren jämväl skall handhava polisväsendet, torde hans arbetskraft härigenom vara i huvudsak utnyttjad, och då dessa båda befattningar utgöra huvuddelen av hans verksamhet, böra de icke sammankopplas med en befattning, som, om den ock delvis kan skötas genom biträden, likväl stundom är tidsödande och maktpåliggande. De sakkunniga hava icke beräknat att en organisation i över- ensstämmelse med deras förslag stundom medför svårigheter därigenom att vissa åklagare fått sin utbildning hos storstädernas polisväsende och därför sakna den kompetens, som enligt gällande bestämmelser utgör behörighet för erhållande av stadsfogdebefattning och ej heller tagit hänsyn till den kostnad, som uppkom- mer genom anställandet av erforderligt antal biträden å stadsfogdekontoret.

Beträffande uppgörelsen mellan staten och de städer, vars jurisdiktion är avsedd att upphöra, torde det i många fall ställa sig så, att staden för delta- gande uti de väsentliga ombyggnader uti tinghus, som bliva en följd av överta- gande av flera domstolars arkiv med mera, för utförande av nödvändiga sekrete- raresysslor samt för avlöning åt den magistrat, som är avsedd att äga bestånd, måste vidkännas större utgifter än dem, som nu utgå till magistratsledamöterna och för sekreterarebefattningarna. För städernas egna tjänstemän och särskilt de äldre av dem innebär genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen väsentliga svårigheter. Väl har Kungl. Maj:t föreskrivit, att de tjänstemän, som efter en viss tidpunkt, utnämnas eller övergå på ny lönestat, skola vara skyldiga att övergå till annan jämställd eller högre tjänst med bibehållande av tillförsäkrade avlöningsförmåner. Enligt de sakkunniga avses med jämställd tjänst befattningen som kommunalborgmästare eller kommunalrådman. Så- som dessa befattningar för närvarande äro anordnade, kunna de Väl knappast anses såsom jämställd tjänst, i, allt fall synes det vara med billighet och rätt- visa överensstämmande att genomförandet av den ifrågasatta rättegångsrefor- men sker med varsamhet och med iakttagande av de förmåner i ekonomiskt avseende, som de nuvarande befattningarna i verkligheten lämna, och icke av ett inom departementet uppgjort schema, grundat allenast på städernas in- vånareantal.

För bedömande av den ifrågasatta rättegångsreformens ekonomiska konse- kvenser erfordras icke blott en kostnadsberäkning av vissa spörsmål, såsom fallet är med de sakkunnigas förslag, utan av samtliga förändringar beträf— fande organisationen av uti reformen berörda dömande och förvaltande myn- digheter. Den ifrågasatta rättegångsreformen är emellertid icke endast en orgarisationsfråga, vars kostnader genom fördelning på stat, kommun och tingsag relativt lätt kunna bäras, utan även en påtaglig verklighet för parten i form av rättegångsavgift, faktiskt advokattvång med mera. Innan en full- ständig utredning och kostnadsberäkning jämväl i nämnda hänseenden ägt rum, kan man ej överblicka, huruvida reformen är till menige mans bästa.

Rådhusrätten får alltså hemställa, att de sakkunnigas beräkningar måtte omarbetas och fullständigas, innan desamma kunna läggas till grund för ord- nande av de ekonomiska förhållandena vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Rådhusrätten i Filipstad åberopar ett av stadsfullmäktiges beredningsutskott avgivet, så lydande yttrande:

»Enligt de sakkunnigas förslag skall stadens egen jurisdiktion bringas att upphöra, förstatligas. I den domsaga, Filipstad är avsedd att tillhöra, komma att ingå tvenne städer, nämligen utom Filipstad även Kristinehamn. Då det kan befaras, att domarekansliet kommer att förläggas till den större staden, betyder detta, att stad-en mister det domarekansli, som av ålder funnits här i staden. Givet är, att detta betyder en avsevärd tillbakagång för staden i många avseenden och att detta i och för sig kommer att innebära för stadens invånare åtskilliga nackdelar och även direkt ökade kostnader. Allmänheten har många ärenden till kansliet i olika angelägenheter, och det betyder uppoffring av både tid och pengar att företaga en resa och att komma till Kristinehamn. Allt kan icke uträttas genom kommissionärer.

Att staden i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle under en tid av 20 är få till statsverket utgiva >>en övergångsersättning» såsom bidrag till stats» verkets kostnader för domstolsväsendet, finner staden på intet sätt skäligt. De sakkunniga hava heller icke presterat något annat skäl för en dylik ersättning än rent statsfinansiella synpunkter. Då något önskemål från stadens sida att avhända sig sin egen jurisdiktion icke framkommit, finner staden det icke skä- ligt att behöva utgiva ersättning för befrielse från något, som den icke själv finner önskvärt. Under alla förhållanden finner staden beräkningsgrunden för ovannämnda »övergångsersättning» icke riktig. Skillnaden mellan stadens nuvarande löneutgifter för magistraten och första årets övergångsersättning utgör allenast c:a 2 600 kronor. Det kan på goda grunder betvivlas, att sta- dens kostnader för den kommunala magistrat, som är avsedd att komma i stället för den nuvarande, komma att hålla sig inom ramen för nyssnämnda summa. Därom är emellertid svårt att avgiva ett bestämt omdöme, då någon fullständig utredning över stadens blivande kostnader icke synes föreligga.

Till de blivande direkta stadsutgifterna böra även läggas de ovannämnda ökade utgifterna, som komma att drabba stadens enskilda invånare genom en bortflyttning av stadens domarekansli _ kostnader, som icke på något sätt låta sig beräknas.

Mot att staten övertager åklagaremyndigheten samt det föreliggande för- slaget, att staden skall bilda eget fiskalsdistrikt, har staden intet att invända, liksom ej heller mot att, liksom hittills, stadsfogdesysslan förenas med fiskals- tjänsten.

På grund av det ovan sagda förklarar stadsfullmäktige, att staden icke anser sig kunna utgiva någon ersättning till staten för de av genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen staden åsamkade vä- sentliga olägenheterna och uppoffringarna —— i varje fall icke enligt de grun— der, som de sakkunniga föreslagit,

att stadsfullmäktige, enär förslag och utredning saknas, icke f. n. kunna taga någon som helst ställning till frågan rörande organisationen och kostna— derna för ordnande av nuvarande magistratens kommunala arbetsuppgifter samt för den till statstjänst eller på övergångsstat förda personalens pensionering.»

_Rådhusrätten i Örebro åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare av— givna yttrandet, ävensom de erinringar mot i betänkandet framförda utrednin- gar och förslag, som blivit framtställda av stadsfullmäktige i Örebro, Vilka

erinringar författats av en delegation, bestående av medlemmar av stadsfull— mäktige och magistraten.1 Härutöver anför rådhusrätten följande:

För närvarande utgöras arbetskrafterna vid rådhusrätten i Örebro av borg- mästare, tre rådmän, en assessor, en stadsnotarie och sju skrivbiträden. Enligt betänkandet skulle personalen vid den tilltänkta lagmansrätten i Örebro ut— göras av en lagman, en rådman för inskrivningsärenden (tillkommen först efter särskilda erinringar från rådhusrätten), en rådman med assessorskompetens och en notarie med begränsad domarekompetens samt en notarie utan domare- kompetens, allt med undantag för lagmannen och inskrivningsrådmannen extra ordinarie passage— och utbildningstjänster. Härtill skulle komma fyra skriv- biträden. Den sålunda föreslagna personalen torde bliva alldeles otillräcklig ej blott beträffande antalet utan även i rent kvalitativt hänseende. Den sjun- kande siffran å avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål, vilken angives i betänkandet, är säkerligen tillfällig, och i allt fall är det att märka, att målen blivit alltmera svårutredda och omfattande under de sista åren, en omständig— het, som! i synnerligen avsevärd mån kompenserar en lägre siffra. Men att man måste räkna med en stegring jämväl av antalet mål är uppenbart, då man betänker att det ekonomiska livet icke ännu på långt när kommit åter i sina normala gängor, och att dess nuvarande läge måste avsevärt inverka på mål- frekvensen. Om man räknar med förhållandena under förkrigsåren, vilka man med hänsyn till vår ekonomi kan ange såsom åren 1913—1915, visa dessa år ett medeltal av: för avdömda tvistiga civilmål siffran 162 och för avgjorda strafflagsmål siffran 117. Och Örebro stad hade under dessa år från 30000 till 33 000 invånare. Nu är antalet cirka 37 000, och en ifrågasatt inkorpore- ring komme att öka antalet med cirka 5 000 personer. Erinras må ock att vid rådhusrätten förekomma till betydande antal mål angående förseelser, härrö- rande från trafik med motorfordon, vilka mål ej redovisas i kvartalsstatisti- ken i fall, då målsägaren ej för talan, exempelvis därför att hans skada ersatts av försäkringsbolag, men vilka mål ofta medföra en synnerligen omfattande handläggning. Slutligen är i fråga om domarebefattningarna att märka, att, ge— nom inrättande år 1920, i samband med omorganisationen utav rätten och magi- straten, av en poliskammare, en stor del magistratsgöromål avlyftats från rät- tens ledamöter och överflyttats till poliskammaren, vadan indragande av magi- straten icke i Örebro komme att medföra en minskning i rättsledamöternas ar- betsbörda, som för andra städer må kunna åberopas.

Med anteckning att överexekutorsärenden överflyttas från magistraten till lagmansrätten, måste anmärkas, att arbetet i den blivande domsagan ökas, bland annat, genom införande av häktningsdomfareinstitutet samt, ej minst må- hända, genom förberedelsen till huvudförhandlingen i tvistemål. Även med de lättnader, som genom nya rättegångsordningen må kunna vinnas, bliver det omöjligt att handhava arbetet i och vid den blivande lagmansrätten med den personal, främst den domarepersonal, som föreslagits, utan att allmänhetens berättigade intressen åsidosättas och rättssäkerheten äventyras.

Antalet domare i den blivande örebrodomsagan bör för ett ordentligt hand- havande av rättsväsendet ur domare- och allmän synpunkt, enligt rådhusrät- tens mening, icke understiga fyra: en lagman och tre rådmän, av vilka en sär- skild inskrivningsrådman. Att för rådmännen i allmänhet stadga lägre kompe- tens och göra dessa befattningar till extra ordinarie passagetjänster synes råd- husrätten ganska riskabelt. Den erfarenhet som denna kompetens garanterar är allt för ringa för att trygga rättssäkerheten, i synnerhet som en rådman, vid förfall eller ledighet för lagmannen, i de flesta fall måste inträda i lag-

132Uttalandet ifråga är tryckt i Örebro stadsfullmäktiges protokoll och handlingar 1929, serie A nr .

mannens ställe, och meningen med en domstolsreform väl är att förbättra, men ej att försämra rättskipningens kvalitet.

Beträffande tjänstemän och skrivbiträden bör ju, såsom det föreslagits, fin- nas först och främst en notarie, vilken väl skall motsvara processkommissio- nens >>sekreterare>>. Den kompetens som föreslagits för denne är otillräcklig. Han blir antagligen chef för domsagokansliet med alla dess skiftande göro- mål och bör redan innan han anställes hava förskaffat sig en vidsträcktare erfarenhet och full domarekompetens. Han skall ju även vikariera för råd- man.

Den lättnad, som man förväntar av borttagande av protokollsföringen i må- len, har blivit betydligt överdriven. I alla mål av någon vidare omfattning måste, såsom man också numera i utlandet erkänner och redan tillämpar, föras protokoll över vittnesförhör m. m. I själva verket måste man, även med hän- syn till antagligen ofta förekommande vittnesförhör före huvudförhandlingen samt vid annan domstol, säkerligen medräkna en ganska allmän protokolls- föring i både civila och strafflagsmål. Och vad beträffar inskrivningsväsen- det kvarstår ännu och, man må hoppas, skall kvarstå, protokollsföring, till be- varande av vårt inskrivningsväsendes erkända trygghet.

I detta sammanhang får rådhusrätten anmärka, att rådhusrätten redan nu genom införande av s. k. processreform utan lagändring sökt och även lyckats reducera rättegångstillfällenas och därmed även protokollsutskrifternas antal, ävensom medelst arbetsbesparande metoder nedbragt omfattningen av det rent mekaniska arbetet, allt dock utan att någon minskning i antalet skrivbiträden ens kunnat ifrågakomma.

Det kan alltså med synnerligt fog ifrågasättas huruvida sekreteraren med det arbete, som kommer att åligga honom i fråga om protokollsföring och bi— träde vid förberedelsen m. m., kan fullgöra vad på honom ankommer. Försik- tigheten torde bjuda att vid domstolen anställa ännu en notarie, även den med full dma—rekmnpetens. Vid' ledighet för sekreteraren skulle främst denna notarie sköta hans tjänst.

Enligt vad sålunda anförts skulle den blivande domsagans personal böra bestå av en lagman, tre rådmän, en sekreterare, en notarie, alla med full domarekompe- tens, samt sju skrivbiträden jämte extra notarier.

Att den föreslagna organisationen i lönehänseende är med avseende å såväl rättssäkerhet, domarekårens självständighet och oberoende som i andra hän- seenden vida underlägsen den städerna själva funnit sig böra bekosta samt i alla avseenden av beskaffenhet att icke 'kunna godtagas, har redan av stads- domareföreningen med skärpa framhållits.

Rådhusrätten vill bestämt avråda från att vid beräkningen av kostnaderna och innan vidare erfarenhet vunnits eller ens säker grund lagts för den nya rättegångsordningen, utgå från en personalanställning och en avlöningsplan, som med full säkerhet kan antagas icke vara tillräcklig. Om processreformen är för vårt rättsväsende av avgörande betydelse, bör den genomföras, även om den kräver dyra kostnader, men de, vilka skola därom besluta, måste tillhanda- hållas sådana kostnadsuppgifter att de erhålla fullständig och klar överblick över de utgifter, som processreformen kan föranleda, utan att därvid försök göres att framkonstruera kostnader, som sedermera visa sig alldeles otill- räckliga.

Beträffande i betänkandet upptagna frågor angående ordnandet av vissa övergångsförhållanden inskränker sig rådhusrätten till att ytterligare under- stryka det fullständigt godtyckliga och på ett uppenbart mot både rättvisa och billighet stridande sätt, varpå de sakkunniga föreslagit avveckling av dessa grannlaga förhållanden. Särskilt vill rådhusrätten understryka stadsdomare- föreningens uttalande att de, som äro innehavare av domaretjänster icke mot

sin vilja och mot regeringsformens föreskrifter torde kunna tvingas att övergå till befattningar, som icke äro domarebefattningar.

Då de sakkunnigas utredning sålunda i åtskilliga avseenden, bland annat i fråga om magistratsförvaltningens organisation efter ett genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, är anmärkningsvärt bristfällig, då de sakkun- nigas kalkyler icke lämna tillförlitligt stöd för bedömande av processrefor- mens ekonomiska konsekvenser vare sig för staten eller kommunerna, och då de sakkunnigas organisationsförslag skulle i flera av dess väsentliga delar komma att avsevärt försämra och byråkratisera rättsvården i vårt land, finner rådhusrätten sig icke kunna tillstyrka att betänkandet lägges till grund för något statsmakternas beslut i ärendet.

Rådhusrätten i Askersund: Rådhusrätten vill till en början uttala, att, då någon som helst erfarenhet om verkningarna av införandet av ett nytt rättegångsskick icke genom prak- tiska försök vunnits, även med ledning av det rikhaltiga statistiska material, som av de sakkunniga sammanförts, allt bedömande av de blivande domsto- larnas arbetsbörda måste till väsentlig del sväva i luften. Rådhusrätten vill därför ifrågasätta, huruvida icke den minskning av arbetskraften vid domsto- larna, vilken nästan regelmässigt vidtagits, icke kan ske utan äventyrande av rättskipningen. Rådhusrätten anser det för sin del troligt, att det ifråga— satta nya rättegångsskicket kommer att för den samvetsgranna domaren i första instansen medföra minst lika mycket arbete som det nuvarande. Då det icke ens ifrågasatts annat än att arbetsbördan vid våra domstolar är mer än till- räcklig, måste säkerligen rättskipningen redan på denna grund bliva lidande av den ifrågasatta organisationen.

Det befordringssystem och de avlöningsförmåner, som enligt betänkandet er- bjudas de i lagskipningen anställda tjänstemännen äro i allra högsta grad ägna- de att försvåra rekryteringen av domarekåren, då ju de ekonomiska utsikterna äro minst sagt usla och ingalunda motsvarande vad som erfordras i kunskaps- mått, ansvar och arbete. Att, vidare såsom i betänkandet föreslagits, avlöna lagmän högre än hovrättsråden anser rådhusrätten föga tilltalande; man måste fordra de högsta kvalifikationer hos överdomstolens tjänstemän, men att då avlöna dessa sämre än underdomarna är verkligen icke ägnat att skapa ett dy- likt förhållande. Däremot torde ju skillnaden i lön ej behöva vara allt för av- sevärd, tyi många fall torde väl befordringen till ena eller andra posten kunna bliva beroende av lämplighetsskäl, utan att därför skickligheten är mindre hos den ene eller den andre. Rådhusrätten finner det vidare synnerligen betänk- ligt att ordna domareutbildningen såsom i betänkandet föreslagits, och anser rådhusrätten att vådorna av vikariatsförordnanden icke torde kunna elimine- ras bort på annat sätt än genom övergång till kollegiala domstolar, där möj- lighet för den unge juristen gives att i samråd med äldre pröva sina krafter.

Beträffande det speciella ordnandet av den domsaga, Närkes domsaga, vari staden skulle ingå, kan rådhusrätten ej underlåta att framhålla att domsagan synes vara allt för stor såväl till folkmängd som areal och att i följe härav den rättssökande allmänheten säkerligen bliver lidande. Det torde dessutom bestämt kunna sägas att förflyttandet av norra vettersbygdens tingsställe till en så avlägsen plats som Hallsberg är ett våld emot urgammal tradition och ortsbefolkningens enhälliga vilja. Askersunds stad utgör obestridligen cent- rum för södra delen av Närke och närmaste del av Västergötland, Tiveds soc- ken, och äro kommunikationerna på staden genom ett flertal busslinjer samt järnväg för ortsbefolkningens del väl tillgodosedda.

Rådhusrätten anser, att den ifrågasatta indragningen av en domsaga i länet icke är lämplig, utan att Örebro län uppdelas i fyra domsagor med bibehållande

i huvudsak av de nuvarande öster och väster Närkes domsagorna, av vilka den senare bör hava kansli och tingsställe i Askersund eller Hallsberg, i allt fall tingsställe i staden.

Skulle emellertid den ifrågasatta Närkes domsaga bibehållas, måste bestämt fasthållas vid att tingsställe kvarbliver i Askersund.

Det torde härvid kunna framhållas, att i stadens rådhus utan större kostnad för tingslaget lokal kan erhållas.

Däremot synes tin sställe i Hallsberg vara av mindre behov, enär kommu- nikationerna mellan årebro och socknarna i mellersta och norra Närke i regel äro goda, delvis mycket väl tillgoodsedda.

Beträffande slutligen de av de sakkunniga berörda frågorna rörande ord- nandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, vill råd- husrätten såsom sin åsikt framhålla att staten i princip bör stå för alla kostna- der för rättsväsendet inom landet och att förty det synes rådhusrätten, att stå- derna icke i den utsträckning som föreslagits böra betungas med övergångs— ersättningar, även om ock något därav av billighetsskäl bör övertagas av dem.

Rådhusrätten i Västerås: Vid avgivande av sitt underdåniga yttrande över processkommissionens be- tänkande angående rättegångsväsendets ombildning har rådhusrätten, med av- vikande från stadsdomareföreningens då avgivna yttrande, anfört, att, om ock en inskränkning därigenom skulle ske uti städernas s. k. privilegier, tillräck- ligt bärande skäl förelåge ur rättskipningens intresse för genomförande av en enhetlig organisation av samtliga underrätter i riket samt att med dessa synpunkter på den föreliggande frågan processkommissionens förslag lämpli- gen kunde läggas till grund för en blivande organisation av underrätterna.

Såsom villkor för ernående av en god organisation av domstolsväsendet fram- hölls, att en blivande domare under sin utbildningstid skulle erhålla tillfälle till allsidig och rik erfarenhet, att endast de bästa krafter, som stå till buds, skulle vinna befordran till domare samt att domarekåren bleve i alla avseenden fullt oberoende och självständig. Detsamma gäller med lika fog för åväga- bringande av ett från rättskipningens och allmänhetens intressen väl ordnat åklagareväsende.

Utgående från dessa synpunkter anser sig rådhusrätten kunna i huvudsak instämma uti det yttrande i nu föreliggande fråga, som av Föreningen Sveriges stadsdomare den 16 nästlidne februari avgivits, i vad detsamma berör frå- gorna om:

domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan (kap. I); IIbehovet av arbetskrafter vid domstolarna och domstolsorganisationen (kap.

behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen (kap. III); samt löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisa- tionen (kap. IV).

Utöver vad stadsdomareföreningen härutinnan anfört anser sig rådhusrät- ten böra göra följande erinringar. '

Beträffande domareutbildningen synas de sakkunniga uteslutande hava byggt på de bestämmelser, som nu gälla för rekryteringen av den s. k. lant- domarebanan, och icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt de omständigheter, under vilka rekryteringen av den s. k. stadsdomarebanan sker. Skola de två kårerna, lantdomare och stadsdomare, nu sammansmälta och framför allt om kollegialiteten skall bibehållas för städernas donlare, bör tjänstgöring i de nu- varande större och de blivande stadsdomkretsarna tillerkännas större betydelse än vad de sakkunniga nu synas vilja tillerkänna densamma. Rådmanstjän- sternas innehavare böra knytas fastare vid den blivande organisationen än de'

sakkunniga föreslagit. Frågan om rekrytering till hovrättstjänster synes icke tillfredsställande löst. Enligt de sakkunniga skulle befordran till hovrättsråd kunna förväntas äga rum vid omkring 38 års ålder. Från dessa befattningar bör befordran till »sluttjänst» (lagman) kunna ske vid cirka 45 års ålder. Med hänsyn till att muntlig process anordnas såväl vid lagmansrätten som vid hovrätterna synes som om' den erfarenhet, som härutinnan väl får sägas i högre grad förefinnas vid underdomstolarna, jämväl borde utnyttjas i mellan- instansen. Av så mycket större vikt blir detta som enligt processkommissio- nens förslag hovrätt —— förutom att den i vissa mål alltid är slutlig instans _ skulle bliva den slutliga instansen för prövning av sakfrågan, under det att högsta domstolen endast skulle pröva rättsfrågan. Den huvudsakligaste delen av domareutbildningen bör förläggas till underdomstolarna, och såväl hovrättsråds- tjänsterna som lagmanstjänsterna böra anordnas så att de bliva sluttjänster.

Beträffande åklagareorganisationen anser sig rådhusrätten, med de synpunk- ter rörande domstolsreformen som härförut anförts, böra erinra, att ett ordnan- de av åklagareorganisationen sammanhänger med ordnande av rikets polisvä- sen. Polisväsendet bör så vitt möjligt frigöras från beroende av kommunerna beträffande avlöning och organisationsfrågor. De nu gällande polisförfattnin- garna synas därför i sammanhang med den av den blivande processreformen föranledda omorganisationen av åklagareväsendet böra omarbetas.

Den av de sakkunniga föreslagna åtgärden att i vissa fall sammanslå åkla- garetjänst med stadsfogdetjänst synes jämväl av samma skäl icke vara lämp- lig. Vad Västerås stad beträffar hava dessa tjänster sedan lång tid icke varit förenade. Båda tjänsterna giva sina resp. innehavare full sysselsättning och böra jämväl på denna grund icke förena-s.

Beträffande domstolsorganisationen i vad densamma särskilt rör Västerås stad har enligt den av f. d. statsrådet Schlyter utarbetade promemoria för domstolsorganisationens ordnande för hela riket föreslagits, att Västerås stad jämte Norrbo och Siende tingslag skulle utgöra en domsaga. Den arbetsök- ning, som för domstolen skulle uppkomma genom att dessa tingslag förenades med Västerås stad till en domkrets, blir visserligen icke avsevärd, men utgör detta så mycket mindre något skäl för sammanslagningen, som detta förhål- lande tvärtom bör kunna åberopas såsom skäl för bibehållande av den förut- varande organisationen, hel-st som arbetsbördan för en domstol bestående av ensam-t staden helt säkert kommer att lämna domstolen tillräckliga arbetsupp- gifter. De sakkunniga hava också ifrågasatt, att till de 7 städer, som enligt det Schlyterska förslaget skulle utgöra egna domsagor, skulle komma ytter- ligare sex städer, bland dessa Västerås. Något förslag för denna utökade orga- nisation hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga uti det avgivna betänkandet.

Enligt betänkandet (sid. 379) har lämnats en sammanställning av antal mål och ärenden vid rådhusrätten för åren 1923—1925. ,

Rådhusrätten får härmed lämna följande summariskt uppgjorda tablå över mål och ärenden för åren 1926—1928.

,, C i v i l m ä 1 Ar icke tvistiga

1) r o t 1: m ä 1 enligt enl. spe- lagfarts intecknings tvistiga strafflagen cialförfatt- &. r e n d e 11 m. m. ningar

1926 ....... 349 65 114 591 309 943 1927 ....... 371 45 104 641 431 1 142 1928 ....... 244 80 97 509 395 1 539

Härtill ”kommer överexekutorsärenden, vilka jämväl skola handläggas av lagmannen eller särskild ledamot av lagmansrätten. Lagsökningsärendenas an- tal v1d magistraten härstädes framgår av följande uppställning:

År 1923 ....... 306 st. År 1924 ...... . . . 287 st. » 1925 ....... 243 » . 1926 ........ 216 » » 1927 ....... 185 » och » 1928 ........ 148 »

Att bedöma arbetsbördan vid en domstol enbart efter statistiska siffror ger ej alltid ett rättvist resultat. Målens beskaffenhet växlar högst väsentligt, lik- som deras antal växlar olika är. Med den kännedom rådhusrättens ledamöter hava, anser sig rådhusrätten därför böra framhålla lämpligheten av att Västerås stad fortfarande ensam utgör en lagsaga. En särskild undersökning, verkställd å platsen efter granskning av föreliggande domböcker och andra handlingar av en av de sakkunniga, juris doktor S. Matz, har också, enligt vad rådhusrätten har anledning antaga, kommit till sam—Ina resultat.

Beträffande behov av arbetskrafter är rådhusrätten förvissad om att, vare sig staden ensam bildar en domkrets eller en del av kringliggande landsbygd tillägges, en inskrivningsdomare med hänsyn till det stora antalet fastighets- ärenden erfordras samt att för den rent dömande verksamheten erfordras för- utom lagmannen en rådman jämte 2 eller ?) notarier samt erforderligt antal skrivbiträden. Beträffande antal skrivbiträden innehåller de sakkunnigas be- tänkande icke några närmare anvisningar.1 Det förtjänar i detta sammanhang erinras, att för närvarande finnas anställda ä borgmästareexpeditionen 2, å civilrådmansexpeditionen 1 och tidvis 2, samt å brottmålsrådmansexpeditionen 1 skrivbiträde, varjämte 3:e rådmannen har gemensamt skrivbiträd'e med stadsnotarien. Den senare svarar för expedierandet av magistratsärendena, un- der det att tredje rådmannen bland annat sköter överexekutorsärendena. Även om förenkling skulle ske i protokollsföringen vid den nya reformens genom- förande, synes antalet skrivbiträden icke kunna minskas med flera än ett, högst två stycken.

Såsom domstolslokal för den nya domkretsen hava de sakkunniga föresla- git nuvarande tingshuset vid Kristinagatan. Denna lokal för domistolen synes dock mindre lämplig. Lokalerna torde visa sig otillräckliga, därest det ej är meningen att för kanslibehov jämväl finge använda-s nuvarande bostadsvånin- gen för domaren, men erfordras i så fall omfattande ändringsarbeten. Bättre passande är i så fall nuvarande rådhuset. Dess läge i staden är bättre än tings- husets läge. Staden behöver icke heller lösa in sig i annat tingslags byggnad. De nuvarande domstolslokalerna i rådhuset böra dock utvidgas, men bör detta gå jämförelsevis lätt för sig, om, såsom väl med tiden kommer att ske, staden för sina kommunala behov bygger särskild byggnad och domstolen då kan på- räkna jämväl de lokaler inom rådhuset, som nu disponeras för rent kommunala behov. Vissa omändringsarbeten behöva visserligen även beträffande rådhuset företagas, mlen synas dessa kunna ske till billigare pris än ombyggnad av tingshuset och i varje fall icke böra förorsaka så stora kostnader som åsamkas staden dels genom inlösen av tingshuset, dels ock genom ombyggnad av det- samma, Skulle Västerås stad ensamt utgöra en domkrets, torde väl frågan om användandet av tingshuset vid Kristinagatan helt och hållet böra förfalla.

Beträffande ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen bör frågan om reglerandet av desam- ma, lika-som frågan om? det lämpligaste ordnandet av domstolslokaler bliva föremål för särskilda underhandlingar emellan staten och vederbörande kom- munala myndigheter. Västerås stadsfullmäktige hava anhållit om anstånd med avgivande av sitt yttrande rörande de ekonomiska verkningarna av en blivande processreform. Rådhusrätten är därför icke i tillfälle att taga ståndpunkt i frågan i vidare mån än att rådhusrätten anser att, skall en processreform ge- nomföras i enlighet med processkommissionens förslag, bör också statsverket

* Uppgift & beräknat antal skrivbiträden finnes i tabellen å sid. 138 i betänkandet.

åtaga sig samtliga därmed förenade kostnader —- således även kostnader för de blivande domstolarnas s. k. expenskostnader —— samt för de kostnader, som äro förenade med övergången från den gamla till den nya ordningen — således för gottgörelse till de ämbets- och tjänstemän vid de gamla domstolarna, vilka icke vinna anställning vid den nya organisationen och vilka icke kunna beredas motsvarande anställning i statens eller kommunens tjänst —— antingen detta beror på att de icke äro skyldiga och villiga därtill eller detta icke av andra skäl kan ske. Dessa ämbets- och tjänstemän synas i varje fall berättigade att — därest de ej godvilligt medge detta —— erhålla ersättning, om de ej kunna be- redas ny anställning, eller, vid övergång å annan statens eller kommunens tjänst, avlöningsförmåner, motsvarande de av dem dittills enligt den gamla ordningen åtnjutna, och detta vare sig avlöningen utgår i endast kontant lön eller i kon- tant lön och sportler.

'Det förevarande sakkunnige-betänkandet synes icke tillbörligen hava tagit hänsyn härtill.

Skall den föreslagna processreformen genomföras _ något som rådhusrät- ten enligt tidigare avgivet yttrande i huvudsak förklarat sig icke hava något att erinra emot —— miåste densamma för statsverket medföra kostnader utöver vaddde sakkunniga nu beräknat, därest densamma skall bliva av bestående var e.

Rådhusrätten finner därför —— i likhet med vad stadsdomareföreningen i sitt yttrande anfört — de sakkunnigas nu förevarande betänkande icke böra läg- gas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den bli- vande rättegångsreformens genomförande och för bedömande av kostnaderna för densamma, utan böra dessa frågor, innan rättegångsreformen genomföres, bliva föremlål för förnyad utredning, därvid de synpunkter, som uti de av olika myndigheter över betänkandet avgivna yttranden framhållits, bliva föremål för bedömande och omprövning.

Rådhusrätten i Sala: Till en början vill rådhusrätten framhålla, att rådhusrätten i princip vidhål— ler den ståndpunkt till processkommissionens förslag, åt vilken ståndpunkt råd— husrätten givit uttryck genom att i huvudsak instämma uti det av Föreningen Sveriges stadsdomare över berörda förslag på sin tid avgivna yttrandet. Råd- husrätten har nödgats inskränka sitt yttrande till att omfatta endast vissa de— lar av betänkandet, men följer därav icke, att rådhusrätten ansett sig kunna an— sluta sig till övriga delar av förslaget. Rådhusrätten, vilkens ordförande del- tagit uti avgivandet av det utav Föreningen Sveriges stads-domare till Kungl. Maj:t ingivna yttrandet i ärendet, instämmer i huvudsak uti detta yttrande och vill för egen del tillägga följande.

Vad till en början angår frågan om organisationen av de blivande underdom— stolarna, hava de sakkunniga i väsentlig grad avvikit från den organisation, som av processkommissionen föreslagits. Under det att processkommissionen utgått ifrån, att vid de blivande underdomstolarna skulle i regel förutom en eller flera sekreterare finnas anställda tre ordinarie befattningshavare, nämli— gen en lagman och två rådmän, av vilka lagmannen skulle handlägga viktigare mål samt rådmännen, den ene handlägga mindre viktiga mål och den andre hu- vudsakligast inskrivnings- och överexekutorsärenden, hava de sakkunniga före- slagit, att endast lagmannen och den rådman för inskrivningsärenden, som skulle finnas i flertalet domsagor, skulle beredas fast anställning. I övrigt skall domareverksamheten utövas av e. o. tjänstemän eller hovrättsassessorer under olika tidsperioder. Enligt de sakkunnigas förslag skulle antalet ordi- narie befattningshavare i domsagorna komma att utgöras av 106 lagmän samt 146 rådmän och 13 lagmanssekreterare, aktuarier m. fl., av vilka sistnämnda

befattningshavare endast en del skulle bliva fast anställda ordinarie befatt- ningshavare, under det att de övriga skulle tjänstgöra därstädes endast under vissa perioder. Med hänsyn till antalet av nuvarande vid våra underdomstolar anställda ordinarie befattningshavare måste man, även med hänsyn till kommu- nalt-administrativa uppgifter, vilka icke skulle tillkomma befattningshavare i de nya domsagorna, på allvar ifrågasätta, om det kan vara möjligt att åstad- komma en så kraftig reducering i antalet befattningshavare som här skett. De sakkunniga hava anfört, att det nya rättegångssystemet kommer att föra med sig en icke oväsentlig arbetsbesparing. Med hänsyn till den starka och i. stort sett enhälliga kritik, som de över processkommissionens förslag hörda myndig- heterna avgivit, lär det vara uppenbart, att processkommissionen—s förslag icke utan en grundlig omarbetning kan läggas till grund för en ny rättegångsord— ning i vårt land. Vid sådant förhållande synes man knappast hava rätt att grunda en beräkning av väsentlig minskning utav underdomstolarnas befatt— ningshavare med juridisk kompetens på antagandet att exempelvis ett rent muntligt förfarande och institutet strafföreläggande skulle vinna tillämpning. Men även om detta skulle bliva fallet, lär man ej få räkna med någon avse- värd minskning i behovet av dylika befattningshavare. Det torde därför vara klokt att räkna med att antalet befattningshavare med juridisk kompetens kom- mer att bliva avsevärt större än vad de sakkunniga beräknat.

Vidkommande d'e avlöningsförmåner, som föreslagits åt befattningshavarna vid underdomstolarna, synas dessa vara väl lågt beräknade. Särskilt gäller detta lönerna för rådmännen, vilka befattningshavare därjämte böra beredas en fastare anställning, än vad de sakkunniga föreslagit. Det kan icke vara rik- tigt att söka pressa ned lönenivån för rådmännen för att därigenom kunna be- reda lagmännen så mycket större avlöningsförmåner. De blivande rådmännens arbetsuppgifter äro så maktpåliggande och ansvarsfyllda, att deras avlönings— förmåner måste bestämmas med behörig hänsyn härtill.

Vad angår kostnaderna för tillhandahållande av domstolslokaler med tillhö- rande inventarier, städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, vaktbetjäning, skrivmaterialier, telefon, inbindning o. dyl., skulle samtliga dessa utgifter enligt de sakkunnigas förslag bestridas av tingslagen. En följd av det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig frågan om lokaler för de blivande underdomstolarna löst, skulle bliva, att de städer, vilkas rådhus icke komme att tagas i anspråk för domstolslokaler och detta torde bliva förhål- landet beträffande härvarande rådhus — skulle komma att få vidkännas kost- nader, vilka måste anses såsom onödiga, för domstolslokaler, samtidigt som de förutvarande domstolslokalerna komme att, åtminstone delvis, stå obegagnade. Enligt förslaget skulle Sala stad jämte Västmanlands östra domsaga samt Nor- bergs och Vagnsbro härad bilda en domkrets (Salbergs domsaga) med tingshus i Sala och bitingsställe i Norbergs by. Det nuvarande tingshuset för östra domsagan i Heby torde, därest förhållandena bliva oförändrade, för sitt ända- mål vara tillräckligt för lång tid framåt.- Rådhuset i Sala tillgodoser på ett. fullt tillfredsställande sätt rådhusrättens behov av sessionssal, expeditionslo- kaler och arkivutrymmen. För Norbergstrakten-s del föreligger intet som helst behov av någon förändring uti ifrågavarande hänseende. En omreglering av domstolsväsendet i enlighet med föreliggande förslag skulle således föra med sig uppförandet av en ny, dyrbar domstolsbyggnad här i staden. Kostnaden härför skulle helt drabba det blivande tingslaget, som härigenom skulle bliva försatt i en särskild ställning i förhållande till länets två övriga föreslagna domsagor, vilka med hänsyn till förefintligheten av jämväl för den föreslagna nya domstolsindelningen tillräckliga domstolslokaler med tillhörande expedi- tions- och arkivlokaler icke skulle behöva deltaga i kostnaden för nybyggnader. I händelse att staten helt och hållet övertager rättskipningen och jämväl be-

slutar genomförandet av en ny domstolsorganisation, som icke påkallats av den befolkning, som är bofast inom de av den förändrade organisationen berörda områden, synes det vara en given följd härav, att staten även helt övertager kostnaderna för byggande och underhåll av för ändamålet nödiga lokaler.

Enligt förslaget skall domstolsväsendet i sin helhet övertagas av staten. Mo- tivet härför synes hava varit, att det ansetts vara statens uppgift att handhava ifrågavarande angelägenheter. En given följd härav lär emellertid bliva, att staten också får vidkännas samtliga till domstolsväsendet hörande kostnader. Vad som anförts till stöd för en motsatt uppfattning eller att det ur skälighets— och lämplighetssynpunkt ansetts lämpligt att kräva ett ekonomiskt vederlag för statens övertagande av de uppgifter uti ifrågavarande hänseende, som nu bestridas av städerna, förefaller icke övertygande. I händelse att något veder- lag skall utkrävas av städerna för genomförandet av en förändring av dom- stolsväsendet, som icke av städerna påkallats eller ens från städernas sida an— setts önskvärd, synes man böra utgå ifrån den årliga kostnad, som en stad får vidkännas för magistratsgöromålens handhavande, sedan de nuvarande magi- straterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltnin- gen i övrigt, som kunna uppstå i samband därmed. Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utgör den minskning i uttaxeringsbe- hovet, som skulle uppkomma och som eventuellt skulle kunna tänkas konstituera ett —— visserligen av andra grunder obefogat ersättningsanspråk från sta- tens sida. Innan något förslag föreligger till ordnandet av den framtida orga— nisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genomförandet av en blivande rättegångsreform, torde det vara omöjligt att närmare ingå på detta för städernas ekonomi och kommunalförvaltning synnerligen viktiga spörsmål. I samband härmed bör framhållas, att det torde få anses uteslutet, att den av de sakkunniga framlagda såsom bilaga IV till betänkandet fogade promemo— rian kan läggas till grund för en dylik! organisation.

De av de sakkunniga beräknade övergångsersättningarna kunna även ur andra synpunkter icke godtagas av de härav berörda städerna. I syfte att få behålla den egna jurisdiktionen hava exempelvis en hel del städer iklätt sig ekonomiska uppoffringar, understundom till ganska stora belopp, till avlöning åt sma borgmästare och andra befattningshavare vid rådhusrätterna. I hän— delse att någon övergångsersättning eller annan gottgörelse skall ifrågakomma från städernas sida, vilket rådhusrätten anser icke böra bliva förhållandet, må- ste behörig hänsyn tagas till dylika åtaganden från städerna. För Salas vid— kommande har exempelvis under år 1920, då borgmästarebefattningen senast tillsattes, bestämts, att borgmästaren utöver förut utgående löneförmåner skulle erhålla ett särskilt lönetillägg å 5 000 kronor. Ett motsvarande beslut fattades samma år beträffande förste rådmanstjänsten, som besattes med sin nuvarande innehavare i början av år 1921 och för vilken befattningshavare bestämdes ett lönetillägg å 2 000 kronor.

Vad vidare angår de nuvarande befattningshavarnas ställning, torde städer— nas förpliktelser gentemot dessa omfatta icke endast nu från städerna utgående kontanta avlöningsförmåner utan jämväl full ersättning för mistade sportel— inkomster. Vid ett statens eventuella övertagande av den stadskommunala rätt- skipningen synes staten vara skyldig att övertaga städernas förpliktelser här- utinnan, i händelse att förutvarande befattningshavare icke vinner anställning i den nya domstolsorganisationen.

Rådhusrätten i Köping har förklarat sig i stort sett biträda de anmärkningar, som av rådmannen i Örebro G. Tisell framförts i en skrift »Några anmärk- ningar v1d särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa eko-

nomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen».

Rådhusrätten i Falun åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare av- givna yttrandet samt anför därutöver följande:

Den i betänkandet ifrågasatta tvångsöverflyttningen av vissa ledamöter av de nuvarande rådstuvurätterna till tjänster inom den nya domstolsorganisatio— nen, vilka betraktas såsom likvärdiga med deras nuvarande tjänster, måste i många fall leda till synnerligt förfång för vederbörande tjänsteman och i flera fall bliva rent av obillig. Många av de nuvarande ledamöterna av städernas domstolar hava vid sidan av sin tjänst i domstolen andra tjänster och uppdrag — i kanske flertalet fall hos stadens egna olika förvaltningsorgan och insti- tutioner —, vilka tjänster och uppdrag skänka dem en avsevärd del av deras inkomster. Många gånger torde städerna hava avpassat dessa tjänstemäns lö— ner just med hänsyn till deras möjligheter att erhålla fyllnad i lönen genom tjänster hos stadens olika förvaltningsorgan. Arbetet med den egentliga rätt- skipningen torde ofta lämna tid övrig för annat arbete i stadens tjänst. Helt naturligt har det varit fördelaktigt för städerna att utnyttja vederbörandes ar- betskraft helt och hållet för stadens räkning och sålunda såväl för arbetet i rådstuvurätten och magistraten som i stadens förvaltande organ. De tjänste— män, varom här är fråga, skulle genom tvångsöverflyttning till lagmans- eller i flertalet fall —— rådmanstjänster vid de nya domstolarna i många fall nöd— gas lämna den ort, där de hittills haft sin verksamhet. Genom dylik förflytt- ning skulle givetvis dessa tjänstemäns inkomster lida avsevärd minskning. Så bleve säkerligen även förhållandet —- om än i något mindre grad _— i de fall då tvångsöverflyttningen gällde befattning vid domstol i samma stad, där tjänstemannen hittills haft sin verksamhet.

Måhända viktigare än dessa ekonomiska synpunkter torde dock vara den syn- punkten, att dessa tjänstemän genom tvångsöverflyttningen skulle få en verk— samhet av nästan helt och hållet annan art än den, åt vilken de ämnat ägna sig. De av städernas rådstuvurättsledamöter, som skulle placeras såsom inskriv- ningsdomare, komme ju att tvingas till sysslande med inskrivningsväsendet på landsbygden, för vilket de i flertalet fall äro ganska främmande —- ja ibland helt och hållet främmande. Under alla förhållanden hava de icke, då de själva valt sin livsverksamhet vid stadens domstol, tänkt, att denna någonsin skulle förvandlas till en enformig och arbetslusten förkvävand'e inskrivningstjänst, omfattande ett verksamhetsområde, vars omfång i flertalet fall tillmätts så, att det icke kan behärskas av en ensam tjänsteman. Då innehavaren av en dy- lik tjänst endast till namnet skulle bliva domare och i Verkligheten helt uteslu- tas från all befattning med egentliga domaregöromål, synes för övrigt samma skäl kunna anföras mot en tvångsöverflyttning till sådan tjänst som i stads- domareföreningens yttrande åberopats i fråga om rådstuvurättsledamots skyl- dighet att mot sin vilja övertaga rent administrativ tjänst i stad.

De nya befattningarna komma givetvis alltid att kräva tjänstemännens hela arbetskraft. Även i de fall, då vederbörande tvångsöverflyttade tjänsteman icke nödgas byta vistelseort, nödgas han därför under alla förhållanden upp- höra med all kommunal verksamhet. Ofta har just lusten för dylik verksamhet varit bestämmande, då han sökt sin verksamhet vid en stadsdomstol. Tvångs- överflyttning till annan tjänst torde sålunda nästan undantagslöst bliva av hänsynslöst ingripande betydelse för tjänstemännen vid städernas domstolar.

Rådstuvurätten finner därför att, därest den föreslagna omorganisationen skulle komma till stånd och medföra överflyttningar av ifrågavarande slag, dessa överflyttningar ej måtte, åtminstone icke utan tvingande skäl, ske mot den tjänstemans vilja, som skulle utsättas för sådan överflyttning, Och i varje

fall aldrig vidtagas utan största möjliga hänsyn till de önskemål, tjänsteman- nen därvid kan hava att framställa.

Rådhusrätten i Gävle: Beträffande domareutbildningen innebär de sakkunnigas förslag, att domare— aspiranterna under flera, kortare perioder, med en varaktighet av i regel två år, skola tjänstgöra omväxlande i underrätt och i hovrätt. En dylik splittring av tjänstgöringen kan icke vara till fördel för rättskipningen. Helt naturligt är det önskvärt, att aspiranterna erhålla utbildning såväl vid underrätt som i hov— rätt, men utbildningsperioderna böra vara av längre varaktighet. Först efter ett eller annat års tjänstgöring vid en domstol kan det nämligen förväntas, att erforderlig lokal— och personkännedom förvärvats, och först därefter kan veder— börande aspirant anses fullt behärska arbetet och i utbildningshänseende draga verklig nytta av sin tjänstgöring.

Enligt rådstuvurättens förmenande böra kollegiala underdomstolar bibehål- las i de städer, som komma att bilda egen domsaga. De sakkunnigas förslag att nedbringa det nuvarande antalet ordinarie befattningshavare vid underrät- terna med mer än hälften och att i stället låta en väsentlig del av rättskipningen överlämnas till extra arbetskrafter kan icke vara lämpligt. Samtliga domare- befattningar böra i regel besättas med ordinarie innehavare.

De sakkunniga hava vid sin prövning av behovet av arbetskrafter vid de sär- skilda domstolarna endast tagit hänsyn till arbetsbördan vid domstolarna un- der åren 1923—1926. Härvid hava de sakkunniga påvisat, att mångenstädes en viss nedgång i de avdömda målens antal kunnat konstateras, särskilt under år 1926. Detta må väl vara riktigt, men å andra sidan måste beaktas, att för— hållandena kunna utveckla sig så, att en ökning av målens antal snart åter in- träder. En erinran om den starka ökning av såväl civilmål som brottmål, som %gåe rum under krisåren 1917—1922, torde i detta sammanhang vara till y est.

Vad angår avlöningsförhållandena finner rådstuvurätten de sakkunnigas för— slag icke vara tillfredsställande. En god rekrytering av domarekåren torde icke kunna påräknas, därest de löner, som de sakkunniga föreslagit, skulle bli- va fastställda.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av det yttrande, som i ärendet avgivits av Föreningen Sveriges stadsdomare, får rådstuvurätten, som finner sig i huvudsak kunna ansluta sig till vad i berörda yttrande anförts, såsom sin mening uttala, att det av de sakkunniga utarbetade förslaget icke bör läggas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid genom- förandet av den ifrågasatta processreformen.

Rådhusrätten i Söderhamn: Rådstuvurätten vidhåller sin förut uttalade uppfattning, att den ifrågasatta processreformen är för vårt land olämplig. Den avser att från grunden riva upp i stort sett vår nuvarande rättegångsordning, som har århundradens hävd för sig. Det nya man vill sätta i stället är utländskt lånegods, som illa eller alls icke överensstämmer med de principer, varpå vårt råttegångsväsen grun- dar sig. En dylik nydaning av så djupt i samhällslivet ingripande art är ett vågstycke, för vars genomförande en var borde tveka att påtaga sig ansvaret, då det är uppenbart, att det icke ligger i mänsklig förmåga att överblicka alla därav följande konsekvenser.

Den föreslagna reformen är ju avsedd för den rättssökande allmänhetens bästa, men från dennas sida har aldrig anspråk framställts på annat än par- tiell förbättring av vårt nuvarande rättegångsväsen, som alltjämt åtnjuter stad- gat förtroende inom alla samhällslager. Genom ständigt upprepande har vis—

serligen inom vissa juristkretsar uppkommit, bland annat, den vanföreställnin- gen, att rättskipningen vid underrätterna är onödigt långsam i vårt land, be— roende huvudsakligen därpå, att under ett måls handläggning uppskov bevil— jas alltför ofta utan att skäliganledning därtill förefinnes. Men rådstuvurät- ten vågar påstå, att denna föreställning saknar fog och att en opartisk under- sökning skall giva vid handen, att meddelade uppskov, så gott som undantags— löst, varit erforderliga för målets behöriga utredning.

Varje underdomare och advokat vet för övrigt av egen erfarenhet, att bevis- föring å ena sidan ofta tvingar till ny och vid målets början alls icke förut— sedd bevisföring å andra sidan, vilket icke kan ske utan att skäligt anstånd för dess uppspårande och framförande lämnas, till förmån uppenbarligen för själva rättssaken. Men enligt den ifrågasatta processreformen skulle ett dy- likt uppskov ej kunna erhållas, enär — om beräknad tidsbesparing skall upp- nås — all bevisföring skall äga rum vid huvudförhandlingen och ajournering av denna icke torde kunna medgivas i annat fall än att den nya bevisningens beskaffenhet och betydelse för målet kan för domstolen uppvisas. Detta är ett bland de många fall, då vår nuvarande rättegångsordning bättre än den ifrågasatta visar sig passa för de säregna och på skilda orter så olika för- hållandena inom vårt land.

Vid rådstuvurätten liksom även, enligt vad känt är, vid ett flertal andra underdomstolar, har under många år förfarits sålunda, att parternas anföran- den och upptagna vittnesmål genast dikterats till protokollet och från detta återgivits för parter och vittnen, så att de varit i stånd att kontrollera och där så behövts beriktiga vad som nedskrivits. Med detta tillvägagångssätt erhål- les enligt rådstuvurättens förmenande ett bättre underlag för en blivande dom än genom den föreslagna muntliga huvudförhandlingen, vid vilken ju något egentligt protokoll ej skall föras. Betydelsen av ett tillförlitligt protokoll framtiräder särskilt, i fall ett avhört vittne sedermera blir ställt under åtal för mene .

Sveriges advokatsamfund har ju uttalat sig för processreformen, vilket är naturligt, då densamma inför så gott som advokattvång i alla mål, särskilt vid hovrätterna. Men ehuru tillfälle till muntlig plädering även nu förefin- nes och väl särskilt borde utnyttjas av advokatståndets medlemmar, händer det dock sällan, att någon mera framstående och ansvarskännande advokat urakt- låter att skriftligen motivera sin huvudmans talan, till gagn helt säkert ej blott för huvudmannen utan även för domstolen. Visar icke detta, att den så myc— ket förordade, utsträckta muntligheten i praktiskt avseende är olämplig?

En annan av processkommissionen likaledes varmt förordad nyhet, nämligen ökning av lekmannainflytandet i dom-stolarna, synes vara minst lika omtvist- bar. Nyttan av lekmäns deltagande i domstolsavgöranden ifrågasättes ej blott i vårt land utan även på allvar mångenstädes å kontinenten, där den förut be— traktats som ett axiom. Med denna ganska dyrbara reforms genomförande bor- de det därför kunna få anstå tills vidare.

Såsom förut framhållits, är vår nuvarande processordning förträffligt läm- pad efter våra förhållanden, som äro mycket olika exempelvis i norra och södra delarna av Vårt land. Därför böra vi bevara denna processordning och låta den utgöra den säkra och fasta grundvalen för de efter tidsläget varsamt anpassade omändringar, som kunna anses erforderliga.

Efter dessa allmänna anmärkningar rörande den föreslagna rättegångsre- formen och dess innebörd får rådstuvurätten beträffande de i förevarande be- tänkande avsedda ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid reformens genomförande erinra följande:

1) Ala domsaga, som Söderhamns stad skall tillhöra, kommer att ha en folk- mängd av mera än 75 000 personer och blir sålunda, vad folkmängden angår,

mf... .—.—- _'_5—. ,

en av de största i riket samt liksom flera andra av de nya domsagorna betyd- ligt större än de nuvarande. Då lagmannen enligt processkommissionens för— slag skall handlägga och avdöma alla viktigare mål samt dessutom handleda och utbilda de yngre juristerna, ävensom till-se, att övriga befattningshavare vid domstolen fullgöra sina åligganden, komma, särskilt inom de större dom— sagorna, utomordentligt stora krav att ställas på lagmannens duglighet och krafter. Och om det därvid skulle inträffa, att arbetsbördan bleve för tung, komme givetvis en del av densamma att överflyttas på medhjälparna, vilka med det rekryteringssätt, som förordas av de sakkunniga dels av sparsamhets— skäl och dels av hänsyn till de yngre juristernas vederbörliga utbildning, icke äro på långt när lika högt kvalificerade som sin chef. Detta är så mycket betänkligare som den med processreformen åsyftade förbättringen av rättskip— ningen ej kan ernås annat än med mycket högt kvalificerade domare. Konse- kvensen härav blir uppenbarligen, att en domsaga ej bör göras större än att den utan svårighet kan skötas av lagmannen på det sätt processkommissionen angivit. Detta skulle emellertid i sin ordning medföra större antal lagmän och annan domstolspersonal än vad de sakkunniga beräknat.

2) Men oavsett vad som anmärkts under mom. 1, förefaller det dock omöj- ligt att kunna nedbringa antalet ordinarie domstolsbefattningar så betydligt som de sakkunniga gjort. Det ser nästan ut som om de sakkunniga fastställt ett visst belopp, inom vilket kostnaderna för processreformens genomförande måste hålla sig, och sedan lämpat organisationen därefter, utan att bry sig om huru pass bra den komme att fungera. Härav skulle också kunna förklaras de låga löner, som av de sakkunniga föreslås för de blivande domstolstjänste— männen, särskilt lagmännen och divisionsordförandena i hovrätterna, i jäm— förelse med de löneinkomster, som nu åtnjutas av borgmästare och en del råd— män i de större städerna, ävensom av många lantdomare. För rådstuvurätten synes det uppenbart, att även den ivrigaste anhängare av processreformen måste, om hans kostnadsberäkning skall fotas på fast grund, medgiva, att re- formens genomförande kommer att kosta ej blott avsevärt mera än vad de sak- kunniga antagit utan också åtskilligt mera än vad vår nuvarande domstolsorga- nisation kostar staten, kommunerna och den rättssökande allmänheten gemen- samt.

3) Ett av såväl processkommissionen som de sakkunniga ofta framhållet önskemål har varit att höja kompetensen hos åklagarna. N ödvändigheten här- av kan anses redan nu föreligga men skulle framträda ännu kraftigare efter genomförandet av processreformen, som ställer mycket stora krav på dessa tjänstemän. Men detta önskemål har icke tillgodosetts åtminstone beträffande underåklagarna, ehuru dessa enligt den nya rättegångsordningen väl fortfa— rande finge i huvudsak verkställa all polisutredning samt dessutom antagligen föra åklagaretalan i alla brottmål utom de grövsta, ävensom i de flesta fall handhava och tillämpa det nya institutet »strafföreläggande», som förutsätter stor urskillnings— och omdömesförmåga hos vederbörande tjänstemän.

Den av de sakkunniga beträffande vissa medelstora städer, exempelvis Sö- derhamn, föreslagna åtgärden att sammanslå stadsfiskals- och underexekutors- tjänsterna torde ej kunna anses lycklig. Med den tendens, som underexeku— torsärendena ha att svälla ut mer och mer för varje år, kan det nämligen be- faras, att, liksom i fråga om landsfiskalerna, dessa ärenden komma att i alltför stor utsträckning taga stadsfiskalernas tid och intresse i anspråk, så att de varken _få tillfälle eller lust att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt åklagare- och pohsgöromålen, som dock från rättsvårdande synpunkt måste anses som de Viktigaste.

4_) I det av stadsfullmäktige härstädes till länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivna yttrande anföres bland annat: »Om staten anser sig böra övertaga

rättskipningen i de städer, som nu hava egen jurisdiktion, böra dessa städer ej förpliktas att till staten utgiva någon ersättning därför, i varje fall ej till så stort belopp, som i betänkandet föreslås. Aven efter processreformens genom- förande få städerna kostnader för upphållande av de nuvarande magistrater- nas arbetsuppgifter. Under övergångstiden bli städerna betungade med pen- sionering av befattningshavare, som ej kunna beredas anställning i det nya systemet.» Rådstuvurätten instämmer häri och vill blott ytterligare tillägga att magistratens nuvarande arbetsuppgifter, vilka till stor del äro av statlig natur och alla av rätt så viktig beskaffenhet, hittills utförts utan att veterligen någon som helst anledning till anmärkning förekommit och att det knappast är antagligt, att förhållandet blir enahanda efter den av de sakkunniga före— slagna fördelningen av uppgifterna på olika myndigheter; att förutom den övergångsersättning städerna skola under viss tid betala, utgörande för Sö- derhamn under begynnelseåret 29 500 kronor, städerna utan tvivel äro lagli— gen skyldiga att ersätta sina ifrågavarande av staten övertagna tjänstemän un— der deras livstid, vad dessa förlora i mistade sportler, uppgående vad vår stad angår till ganska avsevärda belopp; samt att städerna slutligen måste deltaga i kostnaderna för tingshus, skrivmaterialier m. m., ehuru dessa kostnader följd- enligt borde bestridas av statsverket såsom ensamt svarande för rättskipnin- gens upprätthållande.

5) Liksom stadsfullmäktige härstädes i deras förut omförmälda yttrande anser rådstuvurätten, att stadens rådhus är alltför mycket upptaget av stadens förvaltningsorgan för att nödiga domstolslokaler inom detsamma skola kunna beredas för Ala domsaga.

6) Den av de sakkunniga föreslagna ekonomiska uppgörelsen mellan staten och städerna är utan tvivel för de senare synnerligen ogynnsam, och dess ge- nomförande tvångsvis kommer helt säkert att bland städernas invånare väcka misstämning mot den ifrågasatta processreformen under lång tid framåt, vil- ket ju är i alla avseenden olämpligt. På grund härav och då det även av, pro- cesskommissionen erkännes, att rättskipningen inom städer med minst två lag- farna ledamöter i sina rådhusrätter är fullt tillfredsställande, tillåter rådstuvu- rätten sig förorda, att, även om processreformen i princip godkännes, dessa städer tills vidare få bibehålla sin nuvarande domstolsorganisation och förstat— ligandet av deras rättegångsväsen i allmänhet får ske genom frivillig anslut- ning, vartill statsmakterna böra uppmuntra genom erbjudande av för städerna förmånliga villkor.

Med åberopande av vad sålunda anförts, finner rådstuvurätten sig icke kunna tillstyrka, att det ifrågavarande betänkandet lägges till grund för den före— slagna ombildningen av vårt rättegångsväsen, liksom ej heller för bedömandet av kostnaderna därför.

Rådhusrätten i Sundsvall har anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet.

Följande särskilda yttrande har avgivits av rådmannen M. BRINCK: De anmärkningar som stadsdomareföreningen uti underdånigt yttrande av den 16 februari 1929 över särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnan- de av vissa'ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen framställt beträffande de sakkunnigas för- slag angående domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan äro väl grundade. Utbildningsgången bör ordnas med hänsyn till de av stads- domareföreningen å sidan 10 och 11 framställda önskemålen.

De ändringar de sakkunniga gjort i processkommissionens förslag beträf- fande befattningarna vid underrätterna innebära en påtaglig försämring, i det

att organisationen i allt för hög grad gjorts beroende av extra ordinarie be- fattningshavare.

Den dömande verksamheten bör i så stor utsträckning som möjligt utövas av ordinarie befattningshavare. Detta krav måste särskilt uppehållas i fråga om enmansdomstolar och domstolar, där endast ordföranden är lagfaren.

De rådmansbefattningar som processkommissionen föreslagit skola finnas vid underrätterna böra därför tillsättas på ordinarie stat. Skulle den kolle- giala domstolsorganisationen bibehållas i stadsdomsagorna, kan jag icke finna att det skulle medföra någon olägenhet att låta denna domstol bestå av lag- mannen med en rådman samt sekreterare eller notarier såsom bisittare. De in- vändningar som å sidan 21 i yttrandet framförts mot en på sådant sätt organi- serad domstol måste åtminstone anses överdrivna. Kontinuiteten i domstolen blir tillräckligt tillgodosedd, då ju även rådmannen bör vara ordinarie befatt- ningshavare. Tjänstgöringen såsom tredje ledamot i en dylik kollegial dom- stol bör kunna bliva värdefull för domareutbildningen.

Beträffande domkretsarnas storlek böra de grundsatser tillämpas som ut- talats av processkommissionen.

Vad uti stadsdomareföreningens yttrande anmärkts angående faran av att domsagornas storlek ökas, synes icke vara av avgörande betydelse. Icke ovä- sentliga fördelar kunna nämligen vinnas genom domsagornas utvidgning.

Då. domkretsarna göras tillräckligt stora, böra alla arbetskrafter kunna fullt utnyttjas, och en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa grun— der kan ske. En väsentlig förenkling av inskrivningsärendenas expediering kan genomföras, och inskrivningsväsendet kan uppdragas åt en särskild be- fattningshavare, varigenom en avsevärd arbetsbesparing torde kunna vinnas.

Vid en sådan av processkommissionen föreslagen ordning bör lagmannen helt kunna ägna sig åt de viktigare målen.

De sakkunnigas förslag att låta Sundsvalls stad och Medelpads östra dom— saga med undantag av Indals tingslag bilda en domsaga synes vara lämpligt. Expeditionslokalerna i den föreslagna tingshusbyggnaden torde emellertid erbjårda för litet utrymme, varför en utökning av dessa lokaler blir nöd— van ig.

Jag instämmer uti vad stadsdomareföreningen anfört uti kap. III om beho- vet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen, i kap. IV om löneförmåner för befattningshavare inom domstols— och åklagareorganisationen samt i kap. VI om domstolslokaler m. m.

Vidkommande frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen kan jag icke finna annat än att det måste anses skäligt och lämpligt att, därest staten övertager den av ålder städerna åliggande förpliktelsen att bekosta rättskipningen, ett veder- lag bör utgå från städernas sida.

Jämväl måste det anses såsom ett berättigat krav från statens sida, att då städernas utgifter för rättsväsendet bortfalla, de tolagsberättigade städerna skola. vidkännas minskning i tolagsförmånen. '

De sakkunniga hava åtminstone anvisat en framkomlig väg för en ekono- misk uppgörelse med anledning av den kommunala domstolsorganisationens upphörande.

Det torde icke finnas någon utsikt att hithörande frågor någonsin skola kun- na lösas genom underhandlingar med de särskilda städerna. De sakkunnigas uttalande å sidan 292 i betänkandet att ur konstitutionell synpunkt hinder icke möter att genom allmän lag reglera städernas ersättningsskyldighet lär icke kunna jävas.

Jag instämmer i de anmärkningar stadsdomareföreningen uti kap. VIII framfört angående vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande.

Dcmkretsar- nas storlek.

Av vad stadsdomareföreningen framhållit synes det väl vara antagligt att någon besparing för det allmänna knappast kan vara att påräkna genom rätte- gångsreformens genomförande.

Men även om ökade kostnader för det allmänna skulle uppkomma, bör dock detta förhållande, såsom anförts av Föreningen Sveriges häradshövdingar, icke utgöra hinder för en reform, om den ur andra synpunkter befinnes önskvärd.

En sådan, av nutida uppfattning om rättskipningen såsom en statens pri— mära uppgift, påkallad reform är bl. a. att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen.

De sakkunnigas betänkande torde i vad det avser organisationen av rätte- gångsväsendet vid underdomstolarna i huvudsak kunna läggas till grund för en ombildning av rättegångsväsendet. Organisationsplanen bör dock såsom ovan anmärkts omarbetas till större överensstämmelse med processkommis- sionens förslag.

Att de sakkunnigas ekonomiska beräkningar icke kunnat bliva fullt uttöm- mande är förklarligt. I denna del bör betänkandet omarbetas med iakttagande av de anmärkningar som framställts uti kap. IX i stadsdomareföreningens ytt- rande samt med aktgivande på den utredning som igångsatts rörande ma- gistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande.

Rådhusrätten i Östersund åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande:

Rådhusrätten vill till en början särskilt framhålla olämpligheten utav att, såsom de sakkunniga föreslagit, det av processkommissionen med sådan skärpa utdömda vikariatsystemet vid domstolarna på landet skall icke blott bibehållas utan även utvidgas sam-t införas jämväl vid domstolarna i städerna, vilka dom— stolar hitintills varit helt och hållet förskonade från ett dylikt för en dom— stolsorganisation så förkastligt system. Processkommissionen har framhållit, hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet. Att detta icke nås med den utav de sakkun- niga tilltänkta domarekåren torde stå klart för alla. I stället för att inskränka de oerfarna unga juristernas verksamhet hava de sakkunniga utvidgat den. De hava fört den fram över våra nuvarande rådhusrätters jurisdiktionsområden och förvandlat de nuvarande ordinarie domarebefattningarna vid rådhusrätterna till tillfälliga befattningar för gradpasserare utan ordinarie anställning.

Beträffande domkretsarna och deras storlek har rådhusrätten i sitt yttran- de av den 26 april 1927 rörande processkommissionens förslag sökt med styrka framhålla nödvändigheten utav att behovet av rättsvården i en stad och icke invånareantalet bör vara avgörande för om en stad skall bilda egen domkrets eller icke. De sakkunniga hava icke tagit hänsyn till de särskilda förhållan— den, som äro rådande å olika orter, då de skisserat domsagoindelningen. Råd— husrätten vill därför framhålla en del synpunkter, som böra vara av särskild vikt för bedömandet av frågan om Östersund-s stads anspråk på att bibehål- las såsom egen domkrets.

Uppenbart torde vara, att för städernas del den föreslagna domstolsorgani- sationen innebär en försämring av rättsvården. Den föreslagna processord- ningen medför större kostnader för parterna, säkerheten minskas genom de kollegiala juristdomstolarnas borttagande och ersättande med enmansdomsto- lar, någon nämnvärd förkortning av rättegången torde, åtminstone för de stä- der, som icke bilda egen domsaga, näppeligen vara att förvänta, och antalet rättegångstillfällen för sådana städer kommer att avsevärt minskas. Väl för- mena de sakkunniga att genom den organisation av lagmansrätterna som pro-

cesskommissionen föreslagit, önskemålet om snabbhet i rättskipningen kom- me att fullt ut tillgodOSes, men de med förhållandena mera införsatta domarna i städerna hysa en däremot helt avvikande mening och anse att vad städerna angår snabbheten i rättskipningen ingalunda gynnas genom att städerna i den utsträckning som ifrågasatts införlivas med lagsagorna i landsbygden. Man kan under sådana förhållanden icke undgå att spörja, huruvida det är välbetänkt eller nödvändigt att i uniformitetens intresse nedbryta den erkänt goda domstolsorganisationen i de större och medelstora städerna, dit process- kommissionen räknar städer med minst tre lagfarna ledamöter i rätten. Pekar icke även på rättsvårdens såsom på det samhälleliga livets övriga områden utvecklingen i stället hän på en av denna utveckling betingad differentiering och specialisering. Det inrättas flerstädes ungdomsdomstolar, domstolar för äktenskapstvister, för vissa slag av brottmål m. m. Skillnaden mellan land och stad är, trots den mångom'skrivna utvecklingen av kommunikationsväsen- det och vad därmed sammanhänger, så djupgående till samhällenas struktur och den ekonomiska samfärdselns takt och art, att åtminstone för de större och medelstora städernas vidkommande en utjämning på rättsvården-s område mellan land och stad med uppoffrande av städemas domstolsorganisationer måste anses synnerligen betänklig och stridande mot en av det samhälleliga fortskridandet självt anvisad utvecklingsriktning.

I detta sammanhang bör hållas i minnet relationen mellan vid lands— och stadsdomstolarna handlagda mål. Sålunda utgjorde under år 1926

Antalet Antalet civila mål kriminella mål

vid samtliga häradsrätter .............. 29 694 26 794 vid samtliga rådhusrätter .............. 36 668 48 034.

Det torde vara strävandet efter nivellering mellan land och stad samt eko— nomiska hänsyn, som föranlett processkommissionen att föreslå enmansdom- stolar även för städerna. Vid lagmansrätterna skall enligt processkommissio- nens förslag emellertid finnas anställt ett betydande antal juridiskt skolade ar- betskrafter. Att icke utnyttja dessa såsom meddomare, oaktat de förtjänster som de kollegiala domstolarna jämväl enligt processkommissionens mening medföra, måste anses innebära ett stort slöseri med dessa arbetskrafter.

Om” man trots vad sålunda framhållits finner nödigt indraga städernas nu- varande domstolar, böra i allt fall städerna i långt större utsträckning, än vad processkommissionen och de sakkunniga föreslagit, bilda egna domsagor.

Vid indelningen av domkretsarna i riket utgå de sakkunniga från städernas invånareantal. De sju största städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norr- köping, Gävle, Hälsingborg och Örebro skola bilda egna domsagor. Städer med ett invånareantal under 36 000 skola ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområde, men städer med ett invå— nareantal ej understigande omkring 17 000 skulle bilda egna tingslag. Dessa städer äro Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping, Västerås, Karlskrona, Lund, Karlstad, Kalmar, Landskrona, Halmstad och Sundsvall.

Enligt rådhusrättens mening hade hänsyn härvid bort tagas till behovet av rättsvården i de skilda städerna och icke enbart till invånareantalet. Resul- tatet av de sakkunnigas ståndpunktsta ande blir ju uppenbart orimlligt. Gävle stad skall bilda egen domsaga, medan stersunds stad med större arbetsbörda vid rådhusrätten icke skall bilda ens eget tingslag. Visserligen framhålla de sakkunniga att arbetsmängden vid rådhusrätten i Östersund är anmärknings- värt stor i förhållande till stadens folkmängd, men den till synes självklara konsekvensen härav hava de sakkunniga icke dragit. Rådhusrätten hyser av angivna skäl den uppfattningen att den av de sakkunniga föreslagna indelnin—

36—291185

gen i domkretsar icke kan finnas tjänlig att läggas till grund för en framtida omorganisation av rättegångsväsendet. Vid beräkningen av kostnaderna för en dylik reform bör därför hänsyn tagas till möjligheten av en betydande ökning av antalet domsagor.

Vad särskilt rådhusrätten i Östersund beträffar anser sig rådhusrätten böra till upplysning om här rådande mycket säregna förhållanden i avseende å ar- betets omfattning anföra följande.

Av en här bilagd tabell1 angivande antalet tvistiga civilmål i samtliga stä- der med 20 000—50 000 invånare samt Sundsvall (16 958 inv.) och Östersund (14 552 inv.) under åren 1918—1926 framgår, att invånareantalet icke är en användbar grund för indelningen i domsagor och tingslag, detta även om hän- syn tages allenast till s. k. tvistiga civilmål, vilka ju anses särskilt ägnade att belysa domstolarnas arbetsbörda. Härutöver är dock att märka, att även de tvistiga växelmålen i mycket stor omfattning utvecklas till rena tvistemål. De tvistiga växelmålen under ifrågavarande tidsperiod utgjorde vid härva- rande rådhusrätt 824, medan sammanlagda antalet dylika mål vid rådhus- rätterna uti de i tabellen angivna städerna Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås, Jönköping, Uppsala, Karlskrona, Linköping, Lund och Sundsvall utgjorde allenast 710. Arbetsmängden vid härvarande rådhusrätt har givetvis, såsom stadsfullmäktige i Östersund uti sitt yttrande angivit, sin förnämsta förklaring däruti, att sta-den såsom länets enda stad är centrum för den livliga köpenskapen inom länet. Härtill kommer, att även övre Ångermanland och ' inre delar av Västerbottens län kommit att utgöra ett uppland för köpenska-

Äklagareorga- nisationen.

pen här i staden. Vidare handläggas vid härvarande rådhusrätt —— förutom tull-, post- m'. fl. specialmål jämväl växelmål från nämnda delar av Västernorr- lands och Västerbottens län. Arbetsbördan vid en domstol avtecknar sig helt na- turligt i domstolskostnaderna, vilka för härvarande rådhusrätt äro jämförliga med, om än något lägre än genomsnittliga kostnaden för stadsdomstolar med närmast jämförbara arbetsmängd. Det är nu emellertid ett obestridligt för- hållande att arbetsbördan vid rådhusrätten i Östersund Väsentligt överstiger arbetsmängden i alla de städer, som skulle bilda egna tingslag, och rådhusrät- ten instämmer till fullo i stadsfullmäktiges uttalande därom, att då den arbets- mängd, som åvilar rådhusrätten i Gävle, ansetts vara av den omfattning, att staden bör bilda egen domsaga, böra jämväl övriga städer med' motsvarande eller större arbetsbörda för rådhusrätternas del bilda egna domsagor. Detta sy- nes också rådhusrätten ofrånkomligt, försåvitt vid en omorganisation, som avser rättskipningens främjande, dess faktiska underlag, behovet av rätts— vård, skall anses förtjänt att beaktas. De städer, som härvid närmast böra komma i fråga, äro Sundsvall och Östersund.

Det måste anses vara en utveckling i orätt riktning att låta en stad av Öster— sunds storlek och dess betydelse för länet läggas under landsrätt i rättsligt avseende. Den rätta ordningen vore väl i stället att, såsom hittills plägat gö- ras, införliva landsbygd som fått stadsliknande bebyggelse med staden; och då nu staten skall bekosta rättskipningen såväl i staden som på landet, så har man svårt att finna anledningen till att de medelstora städerna, dit ju Öster- sund måste räknas, ej skola få fortleva såsom egna jurisdiktionsområden med egen domstol utan i stället begåvas med en domstolstyp som är för dessa städer sedan urgammalt främmande.

De sakkunnigas förslag rörande åklagareväsendets organisation synes svä- vande och oklart.

Distriktsindelningen kan icke anses uppgjord med hänsyn till de å de sär- skilda orterna rådande förhållandena. Detta kan nog vara förklarligt, enär de

' Se sid 547.

Tablå. över de vid rådhusrätter i städer med 20 OOO—50000 invånare samt i Sundsvall (16 958 inv.) och Ostersund (14 552 inv.) under åren 1918—1926 handlagda s. k. tvistiga civilmål.

Gävle Orebro . Borås .

Uppsala

Lund .

Eskilstuna

J ön köpin g Västerås . Linköping Karlskrona

Sundsvall | Ostersund

Antal

1918 1919 1920 1921 1922

1923 1924 1925 1926 1918,_261918._26 Summa Medeltal

Invå— nar- Tvistiga antal civilmål

Tvistiga Tvistiga civilmål civilmål Tvistiga civilmål Tvistiga civilmål Tvistiga Tvistiga Tvistiga Tvistiga Tvistiga Tvistiga civilmål civilmål civilmål civilmål civilmål civilmål

1926

var el- mål växel— mål växel- mål vriga

växel- mål växel- mål vnga 0!

E E'; växel- o:

växel- mål vriga väx el- mål vriga växel- mål riga växel- mål vriga

39 266 36 246 32 316 30 467 30 036 29 933 29 215 29 110 27 716 24 041 16 958 14 552

CD 00 mao—n

v—l

N LO oo

ah—wamwmm N CD

QNQ IQQHXONQD

18 117 14 58 105 98 19 150

99 153 119

omedelbart medgivna eller tredskovis avdömda växelmål.

153

62 Gå in 1 12 195 25 16 73 17 8 18 9

Q'! (0 bo!

;: 93 12 120

CC

10 # han!”

22 162 15

147 100

Gävle . Sundsvall Ostersund

Stockholm Göteborg . Malmö . . Norrköping

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

536

] 068 1 113 206 197 263 222

76 123 150 147 227 263 357 686

Östersund . .

Samtliga övriga ovannämnda—ll städer . .

1692 1585 470 355 396 341 317 143 280 265 728 726 1461 1618

1 201 286 330 128 160 484 520 1 242 314 316 100 161 337 551 1 110 371 245 111 132 306 866 1 186 281 320 1 10 122 320 794

Tvistiga växelmål 1918—1926.

Q' =D v-i HF—lml

IO & nougat—sta) maa—a_n»-

v—l

O". G? 'D

CO 0 v-c

N bo

H 19 LG

sol.— v—1 % v—l

(D "! v—I V W ' F- O _q 05 H LO 5! H

'? CD v—Q v—4 usr—goes LOD wwr—mea o) CO 1». CD en oo |»

oc b— 10 ('N # CO IQ &COHNNNNQNNQEB LG 19 C? '— C: hähmww (N CO

(N d') _1 G= oo CN H

95 82

1 År 1918 har valts till begynnelseår, enär Odcnslunds municipalsamlhälle fr. o. m. nämnda år inkorporerades med Ostersnnd. Den senast utkomna rättsstatistiken avser åren 1925—1926. Rättsstatistiken för åren 1919—20 har icke ut- givits från trycket, utan hava uppgifterna för dessa år lämnats av statistiska centralbyrån.

.......824 .......710

Domstolsloka- ler m. m.

Ordnandet av

förhållandena mellan staten och städerna.

sakkunniga icke synas ha inriktat sitt arbete på en prövning av dessa förhål— landen utan endast så att säga skisserat upp en indelning av åklagaredistrikten.

Vad städerna angår innebär de sakkunnigas förslag i flera avseenden en för- sämring av nu rådande förhållanden.

Allmänt anses ju den nu 5. landsbygden förefintliga föreningen av polis— och åklagareverksamheten samt exekutorskapet högst olämpligt. Något tvivel borde ej råda om att det lämpligaste är att hålla dessa verksamheter åtskilda, på sätt de större och medelstora städerna haft det ordnat. De sakkunniga kom- ma nu med det överraskande förslaget att den för landsbygdens del utdömda anordningen skall tillämpas i städerna. Sålunda skall enligt deras förslag i städer med upp till 20 000 invånare stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna sam- manslås. För närvarande lär ett förslag av häradshövding Schlyter m. fl. före- ligga om upphörande av sambandet mellan åklagare- och exekutionsverksam— heten på landsbygden. Det kan ej vara förenat med någon fördel att nu till- lämpa i städerna en på landsbygden redan utdömd organisation. Exekutions- verksamheten inom en stad är så intimt förenad med staden egna intressen, att det lämpligaste borde vara att, såsom det är ordnat bl. &. här i Östersund, stadsfogdetjänsten förenades med en ren kommunaltjänst, t. ex. stadsombuds- mannatjänsten. Att förena en åklagarebefattning med en stadsfogdesyssla i en medelstor stad vore enligt rådhusrättens förmenande högst olämpligt.

Den sorgliga erfarenheten i fråga om de 3. k. reformerna inom landssta- ten, därvid kronofogdeinstitutionen slopades och landsfogdetjänsterna skapa- des, borde mana till större försiktighet vid genomförandet av ändringar i åkla- gare- och polisväsendet.

Uti sin utredning angående underdomstolarnas lokaler hava de sakkunniga utgått från att kansli— och tingslokaler ”kunna förläggas i stadens rådhus. Huruvida samtliga de av rådhusrätten och magistraten nu disponerade loka- lerna kunna ställas till förfogande för nämnda ändamål, blir emellertid bero- ende av den framtida organisationen av magistratsförvaltningen. Det torde nämligen få anses för visst, att en del av ifrågavarande lokalutrymmen kom— mer att tagas i anspråk av den blivande magistratsförvaltningen. Rådhusrätten instämmer till alla delar i vad stadsfullmäktige i staden här- de ekonomis” utinnan anförtl, men vill rådhusrätten särskilt framhålla, att vid beräknandet

av stadens kostnader för rådhusrätten bör från kostnaderna avdragas icke blott, på sätt stadsfullmäkige påyrkat, de växelprotestmedel, som inlevereras till stadskassan, iuemot 10 000 kronor för år, utan jämväl avkastningen av den för rådhusrättens avlöning avsedda fond, som bildas av nämnda. medel, för närvarande uppgående till omkring 158 000 kronor. Denna avkastning av fon- den uppgick under är 1928 till 7 871 kronor. Härigenom kommer stadens över- gångsersättning, därest sådan skulle ifrågakomma, att minskas med ytterligare omkring 40 000 kronor eller att sålunda minskas med tillhopa något mer än 100000 kronor. Härjämte vill rådhusrätten vidare framhålla, att en över- gångsersättning bör så. mycket mindre utkrävas av städerna, som det egna om- besörjandet av rättskipningen för magistratsstädernas del ansetts utgöra en förmån för dessa städer, vilken förmån de nu skulle mista, då en ändring av domstolsorganisationen ansetts utgöra ett statsintresse.

I likhet med stadsfullmäktige i staden anser rådhusrätten, att staten ensam bör vidkännas de kostnader, som kunna uppstå för de befattningshavare, som icke kunna beredas anställning vid de föreslagna nya domstolarna.

Rådhusrätten hemställer, att betänkandet icke måtte läggas till grund för

* Stadsfullmäktige hava framhållit bl. a. att övergångsersättning ej borde utkrävas, enär rättskip- ningen vore en statens angelägenhet. I varje fall borde övergångsersättningens begynnelsebelopp ej sättas högre än vad som av statens kostnader för rättsskipningen inom vederb. domsaga skulle belöpa på. städerna med hänsyn till vederh. stads folkmängd i förhållande till hela domsagans invånarantal.

ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsre- formens genomförande och för bedömandet av kostnaderna för densamma.

Rådhusrätten i Umeå har i huvudsak instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet samt tillägger, att det av lagrådet framlagda uppslaget till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstolsorga- nisationens genomförande i städer ned till 10 000 invånare syntes böra tagas i övervägande även för städer med folkmängd under den sålunda av lagrådet an- givna lägsta storleksgränsen. I så fall skulle spörsmålen om »övergångsstat» för förutvarande befattningshavare och om »övergångsersättning.» vinna lös- ning på ett sätt, som tillgodosåge städernas intressen, varjämte befattningsha- varna under avvecklingstiden bibehölles vid de avlöningsförmåner, vartill de kunde finnas berättigade. Då de särskilda städernas juridiska förpliktelser gentemot befattningshavama med all sannolikhet —— i motsats till vad de sak— kunniga förmenat —— torde omfatta full ersättning för mistade sportelinkom- ster, syntes de för »övergängsstaten» föreslagna »normallönerna» för Umeå icke täcka dessa förpliktelser utan betydligt underskrida desamma.

Det syntes otänkbart, att den av de sakkunniga framlagda promemorian om magistratsförvaltningens ordnande kunde läggas till grund för den framtida organisationen.

Rådhus-rätten i Skellefteå ansluter sig till det av Föreningen Sveriges stads- domare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande:

I den nuvarande Västerbottens norra domsaga finnas för närvarande anställ- da häradshövding, biträdande domare samt tre notarier (icke blott två såsom i betänkandet angives). Såvitt rådstuvurätten har sig bekant, äro samtliga dessa fullt upptagna av domsagoarbetet, varav högst en femtedel kan, beräknas för Malå och Norsjö tingslags häradsrätt samt återstoden för Skellefteå tings- lags häradsrätt. Enligt d'en av de sakkunniga föreslagna organisationen av den ifrågasatta Skelleftedomsagan, som skall bestå av Skellefteå stad, Skellef- teå tingslag, Burträsk tingslag samt Nysätra och Lövångers socknar, utgöres den lagfarna arbetskraften fortfarande av fem jurister. Sannolikt hava de sak- kunniga därvid utgått från det antagandet, att arbetsbördan inom den nya dom- sagan skulle bliva av ungefär jämförlig omfattning med den nuvarande domsa- gans. Måhända skulle detta också. bliva fallet, därest förslaget om muntlig- heten i processen, åklagares strafföreläggande samt inskrivningsärendens be- handling genom enbart införande i fastighetsböckerna vunne statsmakternas bifall._ Med tanke på de sällsynt tungt vägande skäl, som anförts mot process- kommissionens förslag i dessa delar, synes emellertid ett genomförande därav knappast vara att räkna med. I verkligheten får man således vid bedömandet av den väntade arbetsbördan i den nya domsagan taga i betraktande arbetsbör— dan i de nuvarande domkretsarna eller delar av sådana, som skola bilda den nya domsagan. Vore det så att man — såsom de sakkunniga gjort — finge beräkna arbetsbördan efter några kalla statistiska siffror, skulle arbetsbördan exem» pelv1s inom rådstuvurätten i Skellefteå vara lätt avfärdad. Men i verklighe- ten _förhåller det sig tvärtom. Arbetsbördan inom rådstuvurätten har sålunda vuxrt kraftigt under årens lopp, icke minst beroende på att vid rådstuvurätten handlagts ett flertal så. kallade A-mål. Domboken för år 1927 kom att om- fatta icke mindre än 53 maskinskrivna terner (med beräknat antal av 42 rader å_ varje av 12 sidor) och var sålunda av ungefär samma storlek som Skellefteå tingslags häradsrätts dombok för sagda år. En jämförelse mellan de statistiska siffrorna för de bägge nu nämnda domkretsarna under nyssnämnda är bör sä— kerhgen vara ett bevis för sanningen av det påståendet, att det icke är målens antal utan deras beskaffenhet, SOm är bestämmande för arbetsbördan. Därest

nu staden lades till domsagan, skulle arbetsbördan i denna, jämförd med den nuvarande, med all sannolikhet inom kort mer än fördubblas, varvid icke bör förbises att inskrivningsdomaren enligt de sakkunnigas förslag jämväl skall handlägga överexekutorsgöromåleninom hela domsagan. Erfarenheten av sist- nämnda slag av göromål säger emellertid att handläggningen av dessa säker- ligen kommer att taga i anspråk en icke oväsentlig del av hans arbetstid. Men det finnes ännu en omständighet, som icke må förglömmas i detta sammanhang, och detta är utvecklingen, som inom denna del av Norrland går framåt med stormsteg. Detta torde icke minst vara fallet med Skellefteå stad, sedan kom- munikationerna numera undan för undan förbättrats, handel och industri orga— niserats och rationaliserats, Skellefteå stad tillhöriga, stora kraftverk utbyggts samt de nya upptäckta, rika malmfyndigheterna i orten börjat bearbetas, skeppning av produkterna därifrån ledas över staden och ett stort smältverk anlagts inom staden. Stadens folkmängd, som den 1 januari 1917 utgjorde icke fullt 2 300 invånare, var den 1 januari 1929 icke mindre än 4 300 invånare, alltså nästan fördubblad på en tioårsperiod. Vid tanken på denna utveckling, som dock ännu endast befinner sig i sitt första skede, och då domstolsorganisa— tionen bör vara så inrättad, att arbetsbördan snabbt kan avverkas även under perioder av stegring i densamma och att domaren desslikes må hava rådrum i sitt betydelsefulla kall att allt noga betänka och överväga, torde det lätt nog inses, att de sakkunnigas beräkning av behovet av arbetskrafter inom dom- sagan ur ekonomisk synpunkt är mer än optimistisk, samtidigt som den blottar en betänklig okunnighet om härvarande förhållanden, en anmärkning, som för övrigt och i icke mindre grad drabbar de sakkunnigas förslag att staden i åklagarehänseende skall förläggas under Skellefteå södra landsfiskalsdistrikt. Rörande sistnämnda fråga har emellertid magistraten i Skellefteå tidigare av- givit yttrande till länsstyrelsen i Västerbottens län, varför densamma icke skall här upptagas till behandling.

Under åberopande av vad rådstuvurätten här ovan anfört, får rådstuvurätten för sin del vördsamt instämma i det slut, vartill stadsdomareföreningen kom- mit.

Rådhusrätten i Luleå har förklarat sig i huvudsak hava granskat i betän- kandet framställt förslag rörande ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, åstadkommande av nödiga lokaler för underdom- stolarna, befattningshavarna vid de rådhusrätter, som ej komma att bilda egen lagsaga samt slutligen. kostnaden i anledning av processreformens genomfö- rande. Rådhusrätten anför härom:

Vad då först beträffar frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållan- dena mellan staten och städerna ha de sakkunniga funnit skäligt och lämp— ligt, att staten i samband med övertagande av rättskipningsvården kräver ett vederlag från städernas sida. Rådhusrätten kan ej gilla denna de sakkun- nigas uppfattning. Skall staten helt ombestyra rättskipningen även i städerna, bör staten även likasom å landsbygden bekosta därmed förenade utgifter. Av enahanda skäl bör ock staten påtaga sig bestridande av kostnaderna för och underhållet utav för ändamålet erforderliga lokaler. Beträffande de kom— munalt anställda befattningshavarna vid statens rådhusrätter synes vad de sakkunniga härom yttrat ej kunna helt godtagas. Utan att därom kunna av- giva självständigt förslag, anser sig dock rådhusrätten böra uttala den fordran, att dylik befattningshavare, vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på övergångsstat, bör bibehållas vid minst samma avlöning som förut, även- som att innehavare av domaretjänst i stad ej bör kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för genomförandet av processreformen,

finner rådhusrätten vid närmare granskning av de sakkunnigas beräkningar i denna del, att desamma icke lämna en fullständig överblick över alla de utgifter reformen kan medföra för det allmänna. I alla händelser håller rådhusrätten bestämt före att de beräknade kostnaderna härför äro alltför snävt tilltagna.

Rådhusrätten i Piteå biträder ett av borgmästaren D. MARKSTRÖM avgivet yttrande, vari denne ansluter sig till ett av rådmannen G. Tisell avgivet, tryckt yttrande över betänkandet med följande tillägg:

De av såväl processkommissionen som de sakkunniga ifrågasatta vittom- fattande reformerna hava, så vitt jag kunnat finna, icke framkommit såsom önskemål från den stora allmänhetens sida. Om än vår processordning i vissa detaljer kan behöva en modernisering och reformering, så synes det dock var- ken nödvändigt eller lämpligt att riva upp den nationellt uppbyggda grunden och organisationen, ty det kommer då kanske att visa sig samma olyckliga följder därav som vid! 1925 års försvarsreform, där man också betänkligt rub— bade på organisationen med känt resultat.

Man kan sålunda hava rätt att ställa sig tvivlande, att den föreslagna or- ganisationen skall hålla måttet och komma att fungera tillfredsställande, i varje fall åtminstone icke bättre än den, som nu skall slopas.

I detta hänseende bör särskilt erinras om det betänkliga i de sakkunnigas förslag att i vidsträckt omfattning anlita lågt avlönad extra ordinarie arbets- kraft för domstolsverksamheten, varigenom principen om domares oavsättlighet ställes på avskrivning.

Vad Piteå stad angår, så ligger det ju närmast till hands, om den före— slagna organisationen kommer att genomföras, att staden förenas med Piteå domsaga. I vad mån de föreslagna arbetskrafterna inom domsagan efter en sådan förening komma att bliva tillräckliga, undandrager sig mitt bedömande.

Beträffande spörsmålet om kommunalförvaltningens framtida ordnande i städerna, därest sambandet mellan judiciell och administrativ organisation, så- som föreslaget är, brytes, ansluter jag mig obetingat till den reservation, som borgmästaren Bissmark avgivit härom.

Vidkommande frågan om stadsfiskalernas ställning, som ju är nära för— bunden med spörsmålet om kommunalförvaltningens organisation, så bör det vara en given sak, om processreformen genomföres, att stadsfiskalerna erhålla statsanställning, och därvid synes det mig med hänsyn till närliggande stora landsfiskaldistrikt, att Piteå stad bör bilda eget distrikt och stadsfiskalssysslan förenas med en stadsfogdebefattning.

Borgmästare Markström framlägger slutligen följande synpunkter för en partiell reformering av rättegångsväsendet:

1) En ny bevisningslag bör tillskapas med därav föranledda nödiga änd- ringar i förfarandet.

2) Den nuvarande domstolsorganisationen bör i huvudsak bibehållas med rätt för småstäderna i varje särskilt fall att efter beslut av de kommunala myndigheterna få läggas under landsrätt. Vissa normalbestämmelser böra må— hända utfärdas angående grunderna härför. I varje särskilt fall hava små— städer, som besluta avstå från den egna jurisdiktionen, att med staten träffa den ekonomiska uppgörelse, som härav må föranledas.

3) Alla domarebefattningar —— lekmännen undantagna _ böra tillsättas efter

1flörtjänst och skicklighet och städernas valrätt i detta avseende sålunda upp- ora.

STATSKONTORET.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 24 september 1928 anbefallt statskontoret att avgiva utlåtande över ett av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska för- hållanden vid genomförande av ifrågasatt rättegångsreform, får statskontoret i underdånighet anföra följande.

Spörsmålet om vidtagandet av erforderliga förändringar i det nuvarande rät- tegångsförfarandet är av synnerligen invecklad och vidlyftig beskaffenhet, och ett genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen skulle medföra orga— nisationsändringar även inom områden, som icke hava direkt samband med rät— tegångsväsendet. Statskontoret, som icke haft att yttra sig rörande sättet för ordnandet av rättegångsväsendet efter förändrade grunder, den s. k. process- reformen, vill till en början framhålla, att ämbetsverket givetvis icke kunnat ingå på bedömande i vad mån de av denna reform föranledda förändringarna kunna anses påkallade eller nödvändiga samt att ämbetsverket följaktligen, i likhet med de sakkunniga, utgått från den förutsättningen, att reformen ge- nomföres i enlighet med de direktiv, som av chefen för justitiedepartementet un- der hand lämnats de sakkunniga, och vilka direktiv sedermera legat till grund för de av dem gjorda ekonomiska beräkningarna. För sin del har statskonto- ret ansett sig allenast böra närmare ingå på frågorna om arbetskrafterna hos domstolarna samt personalens avlönings- och pensionsförhållanden, ävensom vissa organisatoriska förändringar inom den statliga och kommunala förvalt- nmgen.

Vad då först beträffar behovet av arbetskrafter vid domstolarna, vill stats- kontoret framhälla, att den härutinnan av de sakkunniga gjorda beräkningen måste anses i väsentlig grad grundläggande för samtliga ekonomiska kalkyler. Statskontoret har icke kunnat undgå att finna, att en viss osäkerhet vidlåder dessa beräkningar och att följaktligen några bestämda slutsatser icke torde kunna dragas av det resultat i ekonomiskt hänseende, vartill de sakkunniga kommit. Detta är i och för sig ingalunda anmärkningsvärt, då givetvis bestäm— da hållpunkter för närvarande saknas för ett fullt exakt angivande av behovet . av arbetskrafter efter en nyorganisation av rättegångsväsendet, vilken innebär genomgripande förändringar i processförfarandet. Vid de föreslagna lagmans- rätterna måste även den ingalunda lättlösta frågan om domsagoindelningen öva Visst inflytande på behovet av arbetskrafter. Vad hovrätterna beträffar kom- mer särskilt den omständigheten, att målens prövning i högsta domstolen skall begränsas till Själva rättsfrågan, att medföra ett betydligt ökat arbete med ut- slagens avfattande. De av de sakkunniga för hovrätternas del gjorda beräk- mngarna rörande antalet under varje sessionsdag handlagda mål måste även anses osäkra, då någon erfarenhet icke föreligger för Vårt lands vidkommande beträffande den muntliga förhandlingen vid Överdomstol. Vid beräkningen av personalbehovet mom hovrätterna hava de sakkunniga utgått från att det

nuvarande vikariatssystemet skulle i möjligaste mån inskränkas. För vinnande av detta mål hava de sakkunniga föreslagit anlitandet av olika utvägar. Så- lunda har bland annat ifrågasatts inrättandet inom departementen av särskilda befattningar, avsedda för innehavare av långvariga lagstiftningsuppdrag och förordnandetjänster. Statskontoret delar de sakkunnigas uppfattning, att åt- gärder böra vidtagas för att inskränka vikariatssystemet vid hovrätterna. Dock har ämbetsverket icke ansett sig kunna ingå på frågan om det lämpligaste sät- tet för att vinna detta mål. Uppmärksammas må emellertid, att den ovan an- givna utvägen skulle innebära, att de personer, som anlitades för ifrågavarande arbeten, skulle komma att erhålla sammanlagt lägre ersättning än vad som för närvarande är fallet, då de, förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner, äga uppbära visst kommittéarvode.

Vad åklagareväsendet angår, innebär processkommissionens och de sakkunni— gas förslag synnerligen genomgripande förändringar i förhållande till nuva- rande organisation. Statskontoret är icke övertygat om lämpligheten av att, såsom förslaget innebär, helt avskilja åklagarna vid lagmansrätterna, stats- åklagarna, från befattning med polisväsendet. Fastmera synes den nuvarande organisationen, enligt vilken landsfogden är såväl åklagare som polischef inom länet, medföra vissa avgjorda fördelar framför de sakkunnigas organisations- förslag beträffande statsåklagama. Att för dessas verksamhet genomföra en särskild distriktsindelning samt inom varje distrikt anställa minst två stats- åklagare torde knappast kunna anses lämpligt eller vara av faktiska omständig- heter påkallat. Anordningen torde kunna betraktas såsom en överorganisation. Vidare må erinras, att göromålen beträffande polisväsendet inom länen enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas av någon tjänsteman hos länsstyrel- sen. Förutom att detta innebär en ökad arbetsbelastning för länsstyrelsernas personal, måste det anses vara en svaghet i sakkunnigförslaget, att någon fast organisation icke erhålles för den synnerligen viktiga befattningen med utövan— det av chefskapet över länets polisväsende. Jämväl för vinnande av en lämp- lig arbetsfördelning torde starka skäl kunna anföras för att närmare samman- binda åklagareorganisationen med polisväsendet. Ej heller torde med de ar— betsuppgifter, som skulle tillkomma statsåklagarna, dessa erhålla nöjaktigt arbetsbiträde av distrlktsfiskalsaspiranter, som endast skulle hava att under begränsad tid fullgöra viss provtjänstgöring för vinnande av distriktsfiskals— kompetens. Inom länsstyrelserna torde det för övrigt vara betydligt lättare att 1 fall av behov lämna erforderligt arbetsbiträde åt åklagarna, ett förhållande, som 1 5111 mån talar för att icke lösrycka åklagareorganisationen från länssty— relserna och inrätta en ny fristående organisation. I detta sammanhang torde förtjäna uppmärksammas att, för den händelse en till länsstyrelserna anknuten statsåklagare- och polisorganisation erhåller tillfredsställande rekrytering, den- samma, 1 synnerhet om den befrias från vissa kontrolluppgifter, bör kunna i högre grad än den nuvarande landsfogdeinstitutionen fylla sin funktion som åklagaremyndighet.

oVad därefter beträffar frågan om underåklagarna vill statskontoret fram- halla, att det knappast kan anses vara lämpligt att såsom utövare av vissa stat- liga funktioner inom flertalet städer anställa en befattningshavare, som alle- nast 1nnehar distriktsfiskalskompetens. Tillräckliga skäl torde över huvud taget knappast föreligga för den ifrågasatta förändringen i lands- och stads- flskalernas ställning och den i anslutning härtill föreslagna distriktsindelnin- gen, 1 all synnerhet om därmed skulle följa, att distriktsfiskalerna komme att ersatta den statliga representation inom staden, som magistraten och borgmästa- ren for närvarande utgöra. Ur allmän synpunkt kan ifrågasättas lämpligheten av att, sasom förslaget innebär, inom städerna i spetsen för den kommunalt an- ställda och avlönade poliskåren sätta en statens tjänsteman. Säkerligen skulle

Arbetskrafter inom åklagar- organisa- tionen.

med en sådan organisation icke kunna undvikas, att slitningar uppkomme, och det torde heller icke vara uteslutet, att de högst avlönade kommunala polismän- nen i lönehänseende kunna komma att bliva bättre ställda än sin chef, distrikts- fiskalen. I de fall, då stadsfogdegöromålen dessutom skulle åläggas distrikts- fiskalen, torde särskilda svårigheter uppstå vid handhavandet av uppbörds- och indrivningsväsendet inom städerna. Över huvud taget synes den av de sakkun- niga upptagna tanken att åstadkomma överensstämmelse i arbetsuppgifter mel- lan de nuvarande lands- och stadsfiskalerna knappast kunna i praktiken genom- föras på ett tillfredsställande sätt.

Statskontoret vill över huvud taget ifrågasätta, om det kan anses nödvändigt och lämpligt att vidtaga så avsevärda förändringar i den nuvarande åklagare- organisationen vid underrätterna, som här föreslagits, för att vinna de av pro— cesskommissionen avsedda förbättringarna i rättegångsväsendet. Det synes statskontoret böra övervägas, om icke, särskilt i betraktande av de olägenheter, som de sakkunnigas förslag otvivelaktigt skulle föranleda, det skulle kunna anses tillräckligt att, med bibehållande efter vissa förändringar av landsfogde- institutionen och landsfogdens ställning såsom polischef inom länet, i erforder- lig utsträckning förstärka de arbetskrafter, som tarvas för åklagareväsendet vid lagmansrätterna.

Vad särskilt beträffar landsfogdarnas ovan berörda uppgift att verkställa kontroll över landsfiskalernas medelsförvaltning, torde emellertid en ändring vara motiverad. Redan nu har för övrigt denna uppgift i stor utsträckning överflyttats på andra. Härvid synes väl den. av de sakkunniga ifrågasatta an- ordningen att för detta ändamål anställa fyra ordinarie revisorer i riksräken- skapsverket böra komma under omprövning. En annan utväg torde vara att låta den person, som handhar överinseendet över länsstyrelsens uppbördsväsen- de och som följaktligen närmast har att taga befattning med landsfiskalernas indrivning av utskylder, få uppdraget att verkställa ifrågavarande inventerin— gar. I kostnadshänseende torde sistnämnda anordning genom minskade rese- kostnader ställa sig billigare för statsverket. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen har emellertid den fördelen, att de personer, som inom riksräken- skapsverket skulle hava att fullgöra detta uppdrag, komma att småningom för- värva en för utövandet av kontrollen synnerligen värdefull erfarenhet.

Den föreslagna åklagareorganisationen i vad avser hovrätterna och högsta domstolen föranleder icke till någon erinran från statskontorets sida.

De sakkunniga hava tänkt sig, att åklagareorganisationen skulle inordnas un— der det allmänna avlöningsreglementet, vilket jämväl skulle bliva tillämpligt å kansli- och vaktmästarpersonalen vid över- och underrätterna. Däremot hava de sakkunniga ansett lämpligt, att för befattningshavare tillhörande själva domare- karriären utarbetas ett särskilt avlöningsreglemente med en speciell löneplan. Då under de senaste åren särskilda avlöningsreglementen fastställts för stora grup- per befattningshavare, såsom provinsialläkarstaten, lots- och fyrstaten m. fl., sy- nes i och för sig numera intet vara att erinra mot fullföljande av detta tillväga- gångssätt, men statskontoret vill i allt fall betona, att ett fortgående på denna väg givetvis småningom kommer att äventyra den enhetlighet i fråga om avlö— ningsförhållandena för statens befattningshavare, som ansetts vara ett av de Viktigaste skälen för genomförande av den nya avlöningsreformen för civilför- valtningen.

I fråga om avlöningsbeloppen till de olika befattningshavarna har statskon— toret 1 stort sett intet att erinra mot de sakkunnigas förslag. Emellertid torde böra framhållas, att vissa av de sakkunniga ifrågasatta förhöjningar i avlö- ningen till särskilda befattningshavare inom domstolskarriären otvivelaktigt komma att medföra krav på ökad ersättning från vissa andra befattningsha— varegrupper. Betänkligheter synas även möta mot att tillerkänna vissa lagmän

en sammanlagd inkomst i tjänsten, som uppgår till samma belopp som den för justitieråd fastställda avlöningen. Den omständigheten att pensionen för lag- män skulle bliva lägre än den, som tillkommer justitieråd, synes icke vara ägnad att helt avvisa dessa betänkligheter. Statskontoret vill även framhålla, att det knappast kan anses lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, för vissa be— fattningar tillämpa tvåårsintervaller för uppflyttning i högre löneklass.

De sakkunnigas förslag beträffande sänkning av avgångsåldern för domare från nuvarande 70 till 67 år, vid vilken ålder skulle inträda ovillkorlig skyldig- het att avgå från tjänsten, synes icke överensstämma med den tendens i motsatt riktning, som vid senaste pensionsregleringar i åtskilliga fall gjort sig gällande. Huruvida förslaget härutinnan måste betraktas som en nödvändig följd av de krav, som det muntliga rättegångssättet i alla instanser ansetts böra ställa på domarens andliga och fysiska vitalitet, och om icke de nu gällande pensions- villkoren kunna anses vara tillfyllest, undandrager sig visserligen statskonto- rets bedömande. Men det må erinras, att pensionsbestämmelserna härigenom skulle bliva strängare för domare än för andra högre befattningshavare inom civilförvaltningen. I övrigt föranleder de sakkunnigas förslag till ordnandet av pensionsförhållandena för befattningshavare inom domstols- och åklagareorga- nisationerna icke till något uttalande från statskontorets sida.

Pensions- förhållanden.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna partiella regleringen av tolags- Ordnandet av frågan vill statskontoret för sin del framhålla, att de rättsgrunder, på vilka de Vissa ekono— sakkunniga byggt sitt förslag, icke synas vara helt obestridliga, men att det enligt ämbetsverkets mening i varje fall måste anses önskvärt att på överens— kommelsens väg hithörande spörsmål ordnas, så att, i samma mån som staten övertager förpliktelsernai fråga om bestridandet av kostnaderna för rättegångs- förfarandet inom städerna, dessa avstå från vissa till dem nu utgående ersätt— ningar.

Beträffande kommunalförvaltningens organisation har, såsom ovan nämnts, ganska genomgripande förändringar föreslagits. Det vill förefalla statskonto- ret, som om ordnandet av dessa angelägenheter icke får ses endast ur synpunk- ten av statens ekonomiska intressen, utan måste anses såsom en mera allmän angelägenhet, Det är önskvärt, att rättegångsreformen icke medför sådana ändringar 1 den kommunala förvaltningsorganisationen, att svårigheter i admi- nistrativt hänseende beredas städerna. Statskontoret har icke kunnat undgå att härvrd taga intryck av de betänkligheter härutinnan, som framförts i det sär— skilda yttrande, som finnes intaget i de sakkunnigas utlåtande, sid 458—460.

N agon anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag till ordnandet av övergången till den föreslagna organisationen synes från statskontorets sid-a icke förefinnas.

. Som, en sammanfattning av vad statskontoret ovan anfört, vill ämbetsverket framhålla, att det för vinnande av det med rättegångsreformen avsedda ända- malet icke synes nödigt att vidtaga alltför genomgripande förändringar i fråga om domstolsorganisationen och därmed sammanhängande grenar av förvalt- ningen inom kommunerna, och att det synes böra övervägas, om man icke åt— minstone till _en början kan, utan åsidosättande av rättegångsreformens huvud— andamal, _anlita de partiella reformernas väg. Är emellertid denna utväg icke framkomlig, varom statskontoret icke tilltror sig att göra något bestämt utta— lande, torde vid den mera omfattande nyorganisation, som i sådant fall kan komma till stand, det av de sakkunniga utarbetade förslaget till ordnandet av avlonings- och pensionsförhållandena kunna i huvudsak tjäna till grundval.

(I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören Södermark samt statskommissarierna friherre Leijonhufvud, Thorstenson, Nissen, Spil- hammar och Tottie.) !

miska för— hållanden mellan staten och städerna.

Övergånga- anordningar.

RIKSRÄKENSKAPSVERKET.

Genom remiss den 24 septemper 1928 har riksräkenskapsverket anbefallts att, i vad anginge dess ämbetsområde, avgiva utlåtande rörande ett av sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande avgivet betänkande angående ordnande av Vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomföran- det av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande. Från riksräkenskapsverket torde yttrande förväntas endast i fråga om de delar av betänkandet, som hänföra sig till de sakkunnigas förslag rörande dels den inom hovrätterna nu verkställda granskningen av den av underrätterna i småprotokollsärenden verkställda stämpelbeläggningen, dels indragningen av landsfogdebefattningarna.

Beträffande förstnämnda fråga framhålla de sakkunniga, att processkommis- sionen torde hava förutsatt, att ifrågavarande granskningsarbete efter process- reformens genomförande icke skulle åligga advokatfiskal och hovrättsfiskaler. Däremot har kommissionen ej yttrat sig om, genom vilken myndighet ifråga- varande arbete framdeles borde besörjas. Härtill foga de sakkunniga följande uttalande.

»En överflyttning på administrativ myndighet —— närmast skulle väl härvid riksräkenskapsverket komma i betraktande —- av detta granskningsarbete skulle emellertid förutsätta inrättande därstädes av ett ej oväsentligt antal befattnin— gar med juridisk utbildning såsom kompetens, en anordning, som ur kostnads— synpunkt icke torde vara tillrådlig. Arbetet synes fortfarande lämpligen böra utföras vid hovrätterna under ledning och överinseende av advokatfiskalen och med biträde dels av en eller annan av hovrättsfiskalerna, dels och framför allt av icke rättsbildade biträden.»

Med instämmande i de av de sakkunniga framförda synpunkterna får- riks— räkenskapsverket avstyrka varje överflyttning av ifrågavarande gransknings- arbete till administrativ myndighet.

Riksräkenskapsverket övergår härefter till frågan om landsfogdebefattnin- gamas indragning.

Processkommissionens förslag till reformering av åklagarväsendet innebar, att den uppgift såsom överåklagare, vilken nu tillkommer landsfogden, skulle överflyttas till en helt ny typ befattningshavare, de s. k. statsåklagarna. Där- med har uppstått frågan, huruvida de uppgifter, som återstode för landsfogdar- na, kunde anses tillräckliga för att motivera ett bibehållande av denna befatt- ning, med de kompetenskrav och den karaktär densamma nu har.

I denna fråga hava i yttranden över processkommissionens betänkande skilda meningar gjorts gällande. Från några länsstyrelser har sålunda framhållits, att landsfogdarna även framdeles erfordrades för handhavande av polislednin- gen och övervakande av landsfiskalerna, medan från andra länsstyrelser gjorts gällande, att ett bibehållande av landsfogdama vid sidan av statsåklagarna vore att beteckna såsom överorganisation.

Efter att hava erinrat om att vad som huvudsakligen kvarstode av de egent— liga landsfogdeuppgiftema, sedan befattningen med åklagareväsendet avlyfts, vore dels chefskapet för länets polispersonal, dels kontrollen över de under läns- styrelsen sorterande redogörarna, uttala de sakkunniga, att den på landsfogden ankommande handläggningen av polisärenden ej syntes vara så omfattande el— ler av så krävande art, att därför skulle behövas en befattningshavare i en lands- fogdes ställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde i stället dessa upp- gifter kunna läggas å någon tjänsteman i länsstyrelsen.

Landsfogdens befattning med den ekonomiska kontrollen närmast över lands— fiskalerna och vissa andra redogörare hava de sakkunniga med hänsyn till ar- betsbördan däremot tillmätt större betydelse. Efter att hava framhållit, att landsfogdarnas hithörande verksamhet i viss mån vore parallell med den kon- troll, som utövades genom riksräkenskapsverket, påpeka de sakkunniga, att in— venteringsförrättningarnas effektivitet till stor del torde vara beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekmska om- rådet. Att hos samtliga länsstyrelser anställa tjänstemän med de_härför er— forderliga kvalifikationerna syntes enligt de sakkunnigas uppfattnlng näppe— ligen kunna komma i fråga. För de sakkunniga syntes det under sådana om- ständigheter lämpligare, att denna del av medelskontrollen överflyttades på riksräkenskapsverket. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga före- slagit en utökning av antalet av de hos riksräkenskapsverket anställda mvente- ringsförrättarna samt uttalat, att anställandet i verket av fyra ordinarie revr- sorer i sådant avseende borde vara tillfyllest.

Innan riksräkenskapsverket övergår till att angiva sina egna synpunkter rö- rande det framtida ordnandet av kontrollen över de under länsstyrelsen sorte- rande redogörama, vill riksräkenskapsverket,erinra, att riksdagens år 1928 för- samlade revisorer i sin berättelse angående statsverket under % 24 till behand- ling upptagit frågan om kontrollen å landsfiskalernas och deras exekutionsbr- trädens medelsförvaltning. Revisorerna hava härvid framhålllt det vara en angelägenhet av högsta vikt, att statsmakterna snarast möjligt v1dtoge_ åtgärder i riktning mot skärpt kontroll rörande ifrågavarande medelsförvaltning, samt förordat, att en ingående utredning av hithörande spörsmål utan dröjsmål kom- me till stånd.

I sitt yttrande i anledning av revisorernas nu ifrågavarande uttalande har riksräkenskapsverket anslutit sig till det av revisorerna framförda kravet på skärpning av kontrollen över landsfiskalernas och övriga, länsstyrelsen under- ordnade redogörares medelsförvaltning samt tillstyrkt en utredning i ämnet. Med hänsyn till den föreliggande organisationsfrågans mycket nära sammanhang med den lönereglering för fögderiförvaltningens personal, som hänskjutits till 1928 års lönekommitté, har riksräkenskapsverket därvid ifrågasatt, att utred- ningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen förstärkt.

Av övriga yttranden i anledning av riksdagens revisorers förutberörda an- märkning förtjänar i detta sammanhang särskilt länsstyrelsens i Värmlands län att närmare uppmärksammas. Efter en ingående redogörelse för de brister, som vidlåda den nuvarande anordningen av länsstyrelsernas respektive lands— fogdarnas kontroll över landsfiskalers med fleras redovisningar, har länsstyrel- sen framlagt ett förslag till lösning av nu ifrågavarande spörsmål, vilket för— slag i huvudsak innehåller följande. För kontroll av länsstyrelserna under- ordnade redogörares redovisning av allmänna medel skulle hos länsstyrelserna anställas en revisor, benämnd länsrevisor, i länsbokhållares tjänstegrad. Be- fattningen skulle tillsättas tillsvidare för ett eller flera län gemensamt. Läns- revisorn skulle åligga i huvudsak all kontroll över den upphörd av krono- eller andra allmänna utskylder och medel, som skola i tjänsten handhavas av lands— fiskaler, exekutionsbetjänte och fjärdingsmän. Samtidigt skulle den nuvarande

skyldigheten att utöva kontroll över medelsförvaltningen avlyftas från lands— fogdarna. Till innehavare av befattningarna som länsrevisorer borde enligt förslaget förordnas personer, som vunnit särskild förtrogenhet med revision och vad därtill hör.

När riksräkenskapsverket nu har att taga ställning till det av de sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande framlagda förslaget om lands- fogdebefattningarnas indragning och överflyttning på riksräkenskapsverket av den landsfogdarna åliggande kontrollen över de under länsstyrelserna sorte- rande redogörarnas medelsförvaltning, får riksräkenskapsverket till en början, i enlighet med sin tidigare intagna ståndpunkt, med styrka hävda, att nu ifrå— gavarande kontroll, för att bliva verkligen effektiv, måste handhavas av perso- nal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av sin verksam- het förlagd till kontrollområdet.

'Genom det av de sakkunniga framlagda förslaget att indraga landsfogde- befattningarna samt till riksräkenskapsverket överflytta kontrollen över läns- styrelserna underlydande redogörares medelsförvaltning uppfylles riksräken— skapsverkets krav på fackmässig kontroll. Huruvida det av de sakkunniga för kontrollarbeten angivna antalet nya arbetskrafter, fyra ordinarie revisorer, kan bliva tillfyllest för uppgiftens nöjaktiga skötsel, torde, innan närmare er- farenhet härom vunnits, vara svårt att avgöra. Avser man med den föreslagna anordningen endast att upprätthålla nuvarande effektivitet i kontrollarbetet, torde det måhända vara möjligt att med den av de sakkunniga föreslagna ut- ökningen av riksräkenskapsverkets arbetskrafter nå det åsyftade resultatet. Härvid förutsättes emellertid, att vid den nya anordningens genomförande an- talet inventeringar skall kunna minskas, utan att kontrollens effektivitet även- tyras. De mera fackmässiga inventeringar, som kunna förväntas av de med revisionsarbete förtrogna tjänstemännen inom riksräkenskapsverket, torde »— även om inventeringarnas antal begränsas —— kunna så anordnas, att ur kon"- trollsynpunkt likvärdiga resultat uppnås som genom det nuvarande systemet med tätare inventeringar, verkställda av befattningshavare utan specialutbildning på revisionsområdet.

I överensstämmelse med riksdagens revisorers i det föregående återgivna upp- fattning anser emellertid riksräkenskapsverket, att nuvarande ordning för kontrollen över medelsförvaltningen ur effektivitetssynpunkt icke är betryg- gande och att särskilda åtgärder erfordras för avlägsnande av de bristfällig- heter, som nu äro för handen. Skulle kontrollen ordnas i huvudsaklig överens- stämmelse med det av de sakkunniga framlagda förslaget, måste också enligt riksräkenskapsverkets mening för vinnande av en något så när tillfredsställande effektivitet den föreslagna utökningen av riksräkenskapsverkets arbetskrafter göras väsentligt större än som av de sakkunniga förutsatts.

Emellertid vill riksräkenskapsverket ifrågasätta, om överhuvud taget den av de sakkunniga föreslagna överflyttningen av landsfogdarnas kontrollupp- gifter på riksräkenskapsverket innebure den rationellaste lösningen av nu före- liggande spörsmål. Den föreslagna anordningen skulle visserligen medföra, att kontrollen över medelsförvaltningen komme att handhavas av befattningsha— vare med specialutbildning på revisionsområdet, men den förtrogenhet med de lo- kala förhållandena och den personalkännedom i fråga om redogörarna, som stått landsfogdarna till buds, skulle näppeligen kunna förvärvas av de föreslagna nya kontrolltjänstemännen, även om dessa lokalt förlades till ort utom huvudstaden.

Vill man ernå en fullt fackmässig kontroll och samtidigt tillgodose kravet på lokal- och personalkännedom hos kontrollens handhavare, synes böra tagas un- der närmare övervägande det av länsstyrelsen i Värmlands län framförda för- slaget att inom de olika länsstyrelserna anställa särskilda länsrevisorer med åliggande att utöva kontrollen över de länsstyrelserna underordnade redogö-

rarnas medelsförvaltning. Anställandet inom länsstyrelserna av särskilda länsrevisorer skulle sannolikt kunna medföra, att riksräkenskapsverkets nuva- rande befattning med kontrollen å debiterings- och uppbördsredovisningen kunde i huvudsak upphöra.

Förutsättningen för att kontrollen över ifrågavarande medelsförvaltning skall kunna utan alltför stora kostnader ordnas på nu antytt sätt torde vara, att icke blott landsfogdarnas nuvarande kontrolluppgifter utan även länsstyrelser- nas omedelbara befattning med skatteuppbörden och kontrollen därå samman- föras och i sin helhet tilldelas de ifrågasatta nya befattningshavarna vid läns- styrelserna.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört och verkets utta- lande med anledning av riksdagens revisorers ovanberörda anmärkning får riks- räkenskapsverket såsom sin mening framhålla, att, innan förslag förelägges riksdagen om genomförande av processreformen, frågan om ordnandet av kon- trollen å landsfiskalernas medelsförvaltning och därmed sammanhängande spörs- mål bör göras till föremål för särskild utredning.

(I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören Stridsberg, byråchefen Vide och t. f. byråchefen Runemark.)

KOMMERSKOLLEGIUM.

Genom remiss den 24 september 1928 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt kom— merskollegium att i vad angår dess ämbetsområde avgiva utlåtande över av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande angående ordnande av vissa eko- nomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifråga- satta rättegångsreformen (Statens offentliga utredningar 1928 nr 20). Till åtlydnad härav får kollegium i underdånighet anföra följande.

Bland de ämnen, som i sakkunnigbetänkandet upptagits till behandling, sy- nes det allenast vara de i betänkandets sjunde kapitel avhandlade frågorna an— gående ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, vilka i någon mån kunna anses beröra kol- legii egentliga verksamhetsområde. Kollegium har därför ej ansett sig böra ingå på ett bedömande av frågorna om ändamålsenligheten över huvud av den föreslagna ändrade organisationen av domstols- och åklagareväsendet. Ej hel- ler har kollegium funnit sig böra fatta ståndpunkt. till de organisatoriska förändringar inom den statliga och kommunala förvaltningen i övrigt, som en- ligt betänkandet skulle bliva en följd av rättegångsreformens genomförande.

I sin framställning av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städer— na med hänsyn till domstolsorganisationen utgå de sakkunniga från den faktiskt rådande situationen, att de städer, som äro i besittning av egen jurisdiktion, till avsevärd del själva bära kostnaden för sitt domstolsväsen utan närmare un- dersökning av de historiska betingelserna för uppkomsten av detta förhål- lande. De anse sig kunna fastslå, att en rent teoretisk princip ej kan bliva av- görande för frågan om den rätta fördelningen av domstolskostnaderna mellan staten och vederbörande städer. Det spörsmål, som uppställes, är i stället huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten —— när den överta- ger rättsskipningsbördan i ifrågavarande städer underlåter att härför kräva ett vederlag från dessa städers sida. Det resonemang de sakkunniga härvid föra leder fram till den slutsatsen, att städerna med egen jurisdiktion lämp- ligen böra åläggas att övergångsvis under en viss tidsperiod lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Den tid, under vilken Övergångs- ersättningen skulle utgå, har föreslagits till tjugu år. Övergångsersättnin- gen, vilkens begynnelsebelopp ansetts böra bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, med avdrag (utom för Stockholm) av 25 % — motsvarande genomsnittskostnaden för de magistra- terna tillkommande kommunala arbetsuppgifterna —— skulle under angivna tid nedskrivas med en tjugondedel om året. Från och med ingången av det tjuguförsta året efter rättegångsreformens ikraftträdande skulle något bidrag icke längre utgivas.

Mot den sålunda föreslagna anordningen har kollegium i princip ingen er- inran att framställa, då den under skäligt hänsynstagande till såväl statens

som städernas intressen synes på ett mjukt sätt förmedla övergången till det tillstånd, då, som följd av att städernas inflytande på ordnandet av deras dom— stolsväsen bortfallit, jämväl deras däremot svarande plikt att även bekosta det- samma bringats att upphöra. Kollegium har dock icke ansett det tillkomma sig att ingå på närmare bedömande av detaljerna i den framlagda planen för övergångsersättningens ordnande samt den föreslagna avgränsningen av de kostnader, som i samband med rättegångsreformen skulle överflyttas från stä— derna till staten.

Emellertid har de sakkunnigas förslag i denna del sammanknutits med ett annat spörsmål, vilket torde vara det, varöver kollegii yttrande i detta sam— manhang egentligen påkallats. Det gäller här en ifrågasatt reglering av de åtskilliga städer tillerkända särskilda ekonomiska förmåner och rättigheter, vilka ansetts stå i visst samband med skyldigheten för städerna att bekosta sitt rättegångsväsen.

Av de städernas rättigheter, som här åsyftas, ha de sakkunniga ägnat upp— märksamhet åt dels de 5. k. källarfrihetsmedlen, dels tolagsersättningen.

Beträffande de förra (källarfrihetsmedlen), vilka utgå dels till Stockholm med varierande belopp, svarande mot tulluppbörden för till staden införda vi- ner, dels till åtskilliga andra städer med fixa belopp, föreslå de sakkunniga, att de utan vidare indragas i samband med att rättsskipningen i städerna över- tages av statsverket. Beträffande tolagsersättningen, vilken tillkommer fler- talet av stapelstäderna (tillsammans 38 st.), går förslaget ut på en partiell indragning på sådant sätt, att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926 (i vissa fall mera) skulle kvarstå obeskuret för vederbörande stads räkning. I bägge fallen motivera de sakkunniga den föreslagna indragningen därmed, att de ifrågavarande rättigheterna skulle hava givits vederbörande städer bl. a. såsom bidrag till magistratens underhåll. Då nu genom rätte- gångsreformen kostnaden för rättsskipningen i städerna komme att övertagas av staten, vore det skäligt, att en reduktion vidtoges av ifrågavarande till stä- derna numera i form av statsbidrag utgående ersättningar. I den mån en dylik reduktion komme till stånd, bleve för de därav berörda städerna ej fråga om allenast en övergångsersättning till staten utan om ett definitivt och för all framtid gällande överförande till statskassan av vissa mot, nämnda indrag— ning svarande inkomstbelopp.

Vid bedömandet av nu nämnda spörsmål torde man till en början böra fatta ståndpunkt till huruvida de ifrågavarande rättigheterna och särskilt den vik- tigare av dem, nämligen tolagsersättningen, verkligen äga sådant nära sam- band med städer-nas ekonomiska ansvar för sitt rättegångsväsen, att överhuvud anledning kan anses vara för handen att ifrågasätta en indragning till stats- kassan av dessa medel, helt eller delvis, i samband med den tilltänkta rätte- gångsreformen.

De utredningar rörande tolagsinstitutets uppkomst och innebörd, som nu— mera föreligga, dels i skatteregleringskommitténs betänkande med bilagor, dels bl. a. i undersökningar av numera generaldirektören T. Nothin (Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, 1922). profes- sorn N. Herlitz (Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas dom— stolsväsen, Statens offentliga utredningar 1923 nr 6, ävensom avhandlingen Tolag och tullhusbyggnad i Statsvetenskaplig tidskrift 1922) samt docenten H. Sundberg (Den svenska stapelstadsrätten, 1927), synas hava ådagalagt, att det åtminstone med viss rätt kan göras gällande, att, som de sakkunniga yttra (srd. 309), »tolagen beviljats städerna bl. a. för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater».

Dock måste härvid betonas, att i de mångahanda privilegiebrev, resolutio- ner etc., varigenom tolagsrätten för de särskilda städerna grundlagts, något 37—291185

stöd näppeligen kan hämtas för att tolagsmedlen skulle hava direkt anknu- tits till ifrågavarande ändamål som en däremot svarande skyldighet. I all- mänhet är ändamålsbestämningen i tolagsurkunderna synnerligen allmänt an- given. Riktigast torde vara, att med professor Herlitz (Utredning angående vissa spörsmål rörande städerna-s domstolsväsen, sid. 71) beteckna tolagen helt generellt såsom ett understöd givet åt städerna för bestridande utan när- mare specifikation av dem åvilande uppgifter.

Med avseende dårå, att verkligen i åtskilliga fall magistratens underhåll ut— tryckligen angivits såsom innefattat i de med tolagsförläningarna avsedda än- damål, må vidare framhållas, att magistraten i äldre tid _ som ock påvisas i den till sakkunnigbetänkandet fogade P. M. (bilaga IV) —- utgjorde. den egentliga stadsstyrelsen och sålunda ingalunda kan identifieras med den nu- varande magistraten och rådhusrätten, vars rent kommunala funktioner små- ningom inskränkts till ett minimum eller, såsom i Stockholm, praktiskt taget helt försvunnit. Tolagsmedlen utgjorde en bland åtskilliga andra av de på statlig auktorisation vilande uppbördstitlar, vilka ingingo bland städernas s. k. enskilda inkomster och vilka stodo till magistraternas disposition för an— vändning till kommunala behov av varjehanda slag, däribland jämväl rätts- skipningen.

Man har i senare tid velat på tolagen eller den i dess ställe genom 1857 års reglering trädda s. k. tolagsersättningen lägga den synpunkten, att den— samma borde över huvud betraktas som ett statens bidrag till städerna för de- ras handhavande av vissa förvaltningsuppgifter, vilka kunna betraktas såsom varande av övervägande statlig beskaffenhet. En dylik uppfattning har sär- skilt hävdats i fråga om den stapelstäderna åvilande tullhusbyggnadsskyldig- heten, vilken ock med tiden kommit att erkännas som en verklig tolagsför- pliktelse. Historiskt sett är nämnda betraktelsesätt eljest helt visst ohållbart, enär det förutsätter ett åskiljande av statliga och kommunala uppgifter, som torde varit tämligen främmande för den tid, från vilken tolagsinstitutet här- stammar. Men detta synes icke hindra, att, till följd av en på hithörande. om- råde inträffad förskjutning i åskådningssättet, det kan vara berättigat att vid frånvaro av särskilda föreskrifter rörande tolagsmedlens användning hävda ett visst allmänt samband mellan de uppgifter av enligt nutida uppfattning statlig natur, som numera faktiskt åvila de tolagsberättigade städerna, och den till dem utgående tolagsersättningen, samt att en eventuell avveckling av den- na kommunala rättighet må kunna ske på sådant sätt, att staten övertager ansvaret för förvaltningsuppgifter, vilka för närvarande bekostas av vederbö- rande kommuner.

Ett liknande betraktelsesätt torde kunna tillämpas jämväl ifråga om källar- frihetsmedlen.

Beträffande rättsgrunden för den nuvarande tolagsersättningen liksom för andra till städerna ännu utgående statsbidrag ha, som de sakkunniga påvisa, olika uppfattningar gjorts gällande, särskilt med hänsyn till dessa rättighe— ters privilegienatur. Kollegium har i ett utlåtande den 9 juni 1912 i avse— ende på tolagsmedlen uttalat, att frågan huruvida rätten till tolag eller er- sättning därför vore att anse såsom ett privilegium, Vilket ej finge utan städer- nas medgivande upphöra eller ens rubbas, vore i sak avgjord därigenom, att statsmakterna år 1857 faktiskt ensidigt beslutat om tolagens upphörande och om grunderna för den i stället beviljade tolagsersättningens utgående. Då emellertid statsmakterna vid nyssnämnda avgörande i själva verket vederbör- ligen till fullo beaktat städernas rätt och intresse i avseende å tolagen samt däivid tillgodosett dem i huvudsakligen samma mån som — efter allt att döma — torde blivit fallet, därest frågan ansetts vara av privilegienatur, kunde det år 1857 iakttagna förfaringssättet ingalunda anses verka i någon mån som för—

ringande av städernas rätt eller prejudicerande till deras nackdel. Fastmer ansåg kollegium de omständigheter, under vilka 1857 års reglering ägde rum, och huvudgrunderna för densamma i sig innebära det mest eftertryckliga be— kräftande och hävdande av städernas rätt i förevarande hänseende.

En annan åsikt rörande tolagsersättningens rättsliga natur, vilken särskilt utvecklats av docenten Sundberg i hans förenämnda arbete och av de sakkun- niga refereras (sid. 309), är att tolagsrättens verkliga karaktär av ståndsprivi- legium lämnats orubbad genom 1857 års tolagsreglering, i det att denna reform allenast inneburit en finansiell förenklingsåtgärd. Då emellertid enligt denna uppfattning privilegiet endast finge anses omfatta rätten till ifrågavarande in- komsttitel men icke beräkningsgrunden och beloppens storlek, synes det så- lunda hävdade privilegieskyddet vara reellt sett tämligen betydelselöst.

Vilken ståndpunkt man än intager i själva rättsfrågan, så synes det dock fullt klart, att av skälighetshänsyn någon indragning eller reducering av to- lagsersättningen icke bör ifrågakomma utan att därvid åt städerna beredes full kompensation. I sitt ovan åberopade utlåtande av den 8 juni 1912 har kollegium hävdat, att vid en eventuell reglering vederlag borde givas även för en som följd av stigande införsel motsedd ökning i tolagsinkomsten såsom mot- vikt mot städernas efter hand stigande utgifter. I den mån en avveckling av tolagsersättningen sker i den formen, att kostnaden för vissa förvaltningsupp- gifter, på sätt de sakkunnige föreslagit, avlyftes från städerna, torde denna fordran kunna anses bliva reellt tillgodosedd.

För ett allsidigt bedömande av den föreliggande frågan har kollegium ansett det vara av betydelse att vinna en översikt av huru tolagsmedlen under senare år använts i de städer, som åtnjuta rätt till tolagsersättning. Kollegium har därför med ledning av de redogörelser, vilka dessa städer i anledning av kungl. brevet den 26 januari 1872 hava att årligen till kollegium insända, utarbetat en tabellarisk sammanställning, vilken här bilägges, utvisande för varje sär- skild stad den under åren 1923—1927 uppburna tolagsinkomsten samt dennas användning för olika ändamål, i den mån räkenskapsföringen medgivit en så- dan uppdelning. ,

Av tabellen framgår, att i åtskilliga städer ganska betydande belopp av tolagsmedlen, i ett par fall hela beloppet, direkt anslagits till magistratens och rådhusrättens avlöning. I vissa fall omfatta de under nämnda rubrik redovi— sade posterna även avlöning till andra tjänstemän. För tull- och packhusbygg- nader och deras underhåll, beträffande vilka ändamål tolagsmedlen alltsedan förra hälften av 1700-talet (för Stockholms vidkommande redan tidigare) an- setts böra speciellt tagas i anspråk, ha i flertalet tolagsstäder större eller mindre belopp utgått. Eljest ha medel utanordnats till en mängd skilda ändamål. Sär- skilt stora belopp ha sålunda på sina ställen gått till polisväsen, till fattigvård samt till hamnväsendet. På ett och annat håll (särskilt Luleå) har fondering av tolagsmedlen skett. För Stockholms samt delvis för vissa andra städers vidkommande är tolagsmedlens användning fastställd i särskilda kungl. brev. I några städer ha medlen använts för amortering och förräntning av stadens lån, i andra ha de ingått helt eller delvis i stadens allmänna kassa, varför nå- gon fördelning därav på vissa ändamål i dessa fall ej kunnat ske. .

Överhuvud företer den lämnade redovisningen en mycket brokig växling i avseende på tolagsmedlens disposition. Någon allmän strävan att med dessa medel i främsta rummet bestrida kostnaderna för mera statligt betonade för- valtningsuppgifter kan näppeligen spåras, utom såvitt angår kostnad för tull— husbyggnad. I det yttrande, som Svenska stadsförbundet på sin tid avgav över den Nothinska utredningen (av de sakkunniga delvis återgivet å sid. 308), har förbundet uttalat, att de uppburna tolagsmedlen i det övervägande antalet fall åtginge enbart för sistnämnda ändamål. Denna uppgift visar sig vara på-

tagligen felaktig. Lika oriktigt är det av förbundet i fortsättningen gjorda ut— talandet, att de underskott, som i de större hamnstäderna allmänt uppkomme på hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar, icke tillnärmel— sevis motsvarats av överskotten å tolagsmedlen (utöver utgifterna för tullokaler). Detta framgår med all tydlighet av en i en här likaledes bilagd tabell meddelad sammanställning, utvisande i femårssummor de tolagsberättigade städernas hamninkomster samt deras utgifter för hamnändamål. Sistnämnda uppgifter grunda sig på de promemorior, som inom kollegium utarbetats i samband med den vanliga granskningen av hamntaxorna. De avse på den grund något olika perioder och kunna, då de — av vederbörande städer lämnade _ räkenskaps— utdrag, som legat till grund för promemoriorna, ofta varit ganska summariska samt uppställda efter sinsemellan olika grunder, ej göra anspråk på någon större exakthet. De medgiva dock en allmän överblick av läget, tillräcklig för att stödja här ovan gjorda påstående.

Den omständigheten, att tolagsmedlen (med vissa undantag) i så liten om— fattning som visat sig vara fallet använts för hamnändamål, synes närmast motsäga den uppfattning av tolagsfrågan, som Svenska stadsförbundet för- fäktat, då det velat göra gällande, att ifrågavarande inkomster vore i främsta rummet att betrakta som ett välbehövligt stöd åt hamnstäderna i och för de uppgifteri samfärdselns tjänst, som åvila desamma.

Trots att Svenska stadsförbundet i sitt yttrande sålunda uppenbarligen ut- gått från en ofullständig kännedom om nuvarande förhållanden beträffande tolagsmedlens disposition, synes det dock -— i betraktande av det historiska faktum, att tolagsrätten kommit allenast stapelstäder till del —— svårt att för- neka, att det ligger något berättigat i förbundets yrkande, att vid en reglering av tolagsersättningen speciell hänsyn bör tagas till de förpliktelser, som äro lagda på just dessa städer ej blott i deras egenskap av tullplatser utan—även av centra för landets utrikes handel och sjöfart. Detta leder emellertid fram till den slutsatsen, att en rationell avveckling av tolagsersättningen knappt torde kunna ske på annat sätt än att denna fråga upptages till lösning i hela sin vidd ungefär efter de linjer, som på sin tid uppdrogos av skattereglerings- kommittén. Vid en partiell reglering, på sätt de sakkunniga föreslagit, varvid tolagsfrågan förbindes med en i ett så pass lösligt samband därmed stående fråga, som den om en omorganisation av domstolsväsendet, kan knappast und- gås, att lösningen får en stark prägel av godtycklighet, då verkliga hållpunkter saknas för en rättvis avvägning av rättigheter och skyldigheter.

Kollegium vill därför helst förorda, att rättegångsreformen och tolagsav- vecklingen, vilken senare fråga otvivelaktigt jämväl tränger till en lösning, upptagas till avgörande var för sig, då ett hopkopplande av dessa invecklade spörsmål måste leda till att onödigtvis komplicera dem bägge.

Skulle det emellertid befinnas, att av ett eller annat skäl rättegångsreformens som önskvärt befunna genomförande i någon högre grad underlättades genom en samtidigt därmed skeende partiell indragning av tolagsersättningen, får kollegium förklara, att kollegium ej anser sig böra principiellt motsätta sig en sådan.

Beträffande den av de sakkunniga framlagda planen för en sådan partiell tolagsindragning vill kollegium dock framställa vissa erinringar.

Redogörelsen för hur den föreslagna reduktionen av tolagsersättningsbelop- pen skulle beräknas finner kollegium ej äga önskvärd tydlighet. Uttrycket, att tolagsersättningen icke för någon stad skulle reduceras i större omfattning än att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926 komme att kvarstå obeskuret för stadens del, skulle möjligen kunna tolkas så som om me- ningen vore, att ersättningens totalbelopp skulle fixeras vid genomsnlttet f_ör nyssnämnda år, vilket komme att innebära, att städerna avskures från en till

följd av handelsrörelsens tillväxt framdeles uppkommande ökning av ersätt- ningsbeloppen. Kollegium har under hand från en av de sakkunniga inhämtat, att meningen med förslaget vore, att den åt städerna behållna delen av tolags- ersättningen icke skulle tillåtas nedgå under två tredjedelar av det nyssnämnda genomsnittsbeloppet men väl kunna stiga därutöver, i mån som ersättningsbe- loppet med tillämpning av nu gällande beräkningsgrunder efter avdrag av det för staden fastställda övergångsersättningsbeloppet komme att höjas. Denna för städerna gynnsammare beräkningsgrund, till vilken kollegium för sin del ansluter sig, torde vid ett eventuellt beslut i ärendet böra komma till klart ut- tryck.

Vidare vill kollegium erinra om, att för några städer, företrädesvis Stock— holm och Göteborg, finnas särskilda föreskrifter rörande dispositionen av vissa delar av tolagsersättningen, vilka torde böra beaktas vid en förestående tolags— reduktion.

Vad slutligen angår källarfrihetsmedlen synes frågan om indragning därav vara att betrakta något annorlunda än då fråga är om tolagsmedlen. Källar- frihetsmedlen i sin nuvarande form utgöra egentligen ersättning för städerna fordom medgiven frihet från skyldighet att utgöra införseltull för vissa' kvan- titeter vin till sina stadskällare. Ifrågavarande förmån hade sålunda från början till syfte att understödja den av städerna själva bedrivna källarrörelsen, ehuru den sedermera liksom tolagsersättningen kommit att anses såsom ett statens bidrag till bl. a. magistraternas underhåll. Som i den Nothinska utred- ningen (sid. 191) påvisas, har genom en senare tids rusdryckslagstiftning hela grunden för källarfrihetsersättningen fallit undan. Då vidare den förmån det här ursprungligen gällt icke är något annat än en viss lättnad i skattskyldig- het, för' vilken något privilegieskydd näppeligen kan åberopas, synes intet vara att invända mot att, på sätt de sakkunnige föreslagit, källarfrihetsmedlen i samband med rättegångsreformen indrages, utan att särskilt vederlag därför beräknas. Beloppen äro numera (med undantag för Stockholm) obetydliga. De äro i statsliggaren för budgetåret 1928—1929 upptagna till 24,564: 07 kr. för Stockholm och 7,762: 10 kr. för övriga städer.

(I handläggningen av ärendet hava deltagit t. f. generaldirektören Sohl- man och t. f. kommerserådet Ämark.)

Till städerna utbetalda tolagsersättningsmedel samt dessas användning åren 1923—1927.

Bilaga I.

Inkomst av tolags- medel

År

Balans från föreg. år

U 1; g i f t e r Tull- o. Lgaälååfat Polis- Hamn- Diverse Allmänna packhus husrätt väsen väsen utgifter

i

Balans ! till ? följandeår?

Stockholm 1923 (V.—"I. 23) 1 427 185 1924 (1/7 253—"h 24) 2 866 617 1925- (1/1 24—"/& 25) 2 766 727 1926 (1/7 25—30/1 26) 2 623 331 1927 ('I. 726—376 27) 2 777 409 Summa 12 461 269 Södertälje 1923. . . . 36 905 1924. . . . 72 720 1925. . . . 95 323 1926. . . . 96 455 1927. . . . 109 165 Summa 410568 Nyköping 1923. . . . 6 346 1924. . . . 20 668 1925. . . . 18 616 1926. . . . 12 815 1927. . . . 12 228 Summa 70 673 Linköping 1923. . . . 30 064 1924. . . . 33 818 1925. . . . 31218 1926. . . . 31 969 1927. . . . 29 541 Summa 156 610 Norrköping 1923. . . . 128 688 1924. . . . 280 180 1925. . . . 253 179 1926. . . . 222 754 1927. . . . 233 312

Summa 1 118 113

Enligt K. brevet 9/5 1926 skola tolagsmedlen fördelas mellan stadens särskilda förvaltningar, så att stadskassan erhåller ”"/150, inkvarteringskommissionen ”lm, börs-, bro- och hamnbyggnadsdirektionen ao/um samt allmänna barn- huset 7/150. Numera gottgöres drätselnämnden "**/"0, varav utgå mindre bidrag till tull- och packhus samt till garnisons- regementena. Större delen användes för stadsförvaltningen i allmänhet. Av Allmänna barnhusets andel går 1]. till fat- tigvårdsnämnden och 1/, till Danviks hospital. l * +

4 323 26 741 1 812 32 006 744 30 474 441, 31 528 559, 28 982 7 879 148 731 2 000 21 000, 84 668, 6 667 68 000; 137 513 6 000 65 000; 117 179 6 000 60 000; 96 754 7 000 64 0001 98 312 27 667 | 278 0001 534 4465

36 905 72 720 95 323 95 171 98 850

398 969

.l ]

! l

| | i l l l l l l 1

I

21 000' J68 000 . 65 000 ]60 000»

64 0001 278 000,

U 1: g i i t e r År Inkomst Balans Balans av tolags- __från Tull- o. Magistrat Polis- Hamn- . Allmänna .. _till medel föreg. år packh us fuel—lill); väsen väsen Diverse utgifter följande år Söderköping 1923 . . . . — 80 —- 80 1924. . . . 17 80 325 ' —- 388 1925 . . . . — — 389 379 768 1926. . . . 404 —- 768 78 —— 442 1927 . . . . —— 442 132 574 Summa 421 994 1 J ö'nköping 1923. . . . 20 108 792 784 11 929 8 187 1924. . . . 24 766 8 187 8 423 7 583 16 947 1925. . . . 21 323 16 947 870 ' 33 885 3 515 1926. . . . 23 783 3 515 2 511 19 564 5 223 1927 . . . . 26 188 5 223 650 25 896 4 865 Summa 116 168 13 238 98 858 3 Kalmar 1923 . . . . 64 491 64 491 1924. . . . 89 556 3 500 39 250 46 806 1925 . . . . 89 844 ' 29 844 60 000 1926 . . . . 58 364 22 000 36 364 1927. . . . 59 689 24 870 34 819 Summa 361 944 3 500 180 455 177 989 Oskarshamn l 1923. . . . 10 595 10 595 1924. . .. 14 112 14 112 1925. . .. 9 015 9015 1926. . .. 10 600 10 600 5 1927. . .. 15 109 15 109 Summa. 59 431 59 431 ? Västervik 1923. . . . 5 992 4 387 750 855 ' 1924. . . . 16 012 855 5 523 8 949 2 395 1925. . . . 11 385 2 395 4 236 12 981 3 437 1926. . . . 14 161 —— 3 437 4 453 ' 6 271 1927 . . . . 14 517 6 271 4 934 i 15 854 & Summa 62 067 23 533 22 680 ' Visby 1923. . . . 1 666 744 747 175 1924. . . . 3 048 2 165 735 148 1 1925. . . . 2 667 5 1 783 5 750 7 134 * 1926. . . . 3 178 12 195 761 1222 1927. . . . 3 644 2 730 747 167 Summa 14 203

U t g i f t e r Å Inkomst Balans Balans r av tolags- från Tull o Magistrat Polis Hamn Allm" till .. ' . o - - . anna. .. . medel foreg. år packhus lindriga-t väsen väsen Diverse utgifter foljande år 1 ; Karlskrona 5 1 1928. . . . 31 016 1 31 016 i 1924. . .. 55 172 * J55 172 * 1925. . . . 34 519 1 34 519 ' 1926. . . . 28 131 ! 128 131 2 1927. . . . 32 291 1 32 291 Summa 181 129 1 181 129 Karlshamn f 1923. . . . 16 865 ; 806 16 058 1924. . .. 27 600 ! ' 1 319 J26 281 1925. . .. 27 711 ' ” 1 325 ” 26386 1926. . . . 25 198 1 204 123 994 1927. . . . 22 460 1 073 21 387 Summa 119 834 5 727 114 107 Sölvesborg 1923. . . . 2 597 l 2 597 1924. . .. 4050 4050 1925. . . . 1 716 1 716 1926.... 2486 2486 1927 . . .. 2 794 2 794 Summa 13 643 13 643 Kristianstad 1923. . . . 72 012 69 465 2 547 1924. . . . 87 849 185 320 J2 529 1925. . . . 75 920 " 73 376 " 2 544 1926. . . . 50 425 147 965 2 460 1927. . . . 89 768 87 793 1 975 Summa 375 974 363 919 12 055 Simrishamn 1 1923. . .. 1 124 1 124 1 1924. . . . 1 023 1 023 1925. . . . 1 089 1 089 1926. . . . 793 793 1927 . . . . 859 859 Summa. 4 888 4 888 ! Malmö 1923. . . . 328 841 297 008 31 833 1924. . . . 801 039 386 988 372 575 J41 476 1925. . . . 749 203 137 767 ,, 564 459 " 46 977 1926. . . . 662 272 114 251 530 447 117 574 1927. . . . 668 194 103 634 548 396 16 164 Summa 3 209 549 1 039 648 2 015 877 154 024

|

Utgifter

Å Inkomst Balans 1 Balans . r av tolags- "fråm Tull- o Magistrat Poli &_ Hamn- _ ll] änna __ _ till medel foreg. ar packhus ling-ätit väsen väsen Diverse utgifter följandeår Landskrona 1923 " 14 235 2 049 6 093 6 093 1924. . . . 106 354 1 380 52 487 52 487 1925 . . . . 108 318 1 538 53 390 " 53 390 1926. . . . 30 108 1 757 14 175 14 176 1927 . . . .M 3 114 397 114 396 Summa 488 816 7 832 240 542 240 542 Hälsingborg | 1923. . . . 117 784 46 052 71 732 1924. . . . 272 198 17 604 254 594 1925. . . . 258 281 37 035 221 246 1926. . . . 229 707 25 704 204 003 1927 . . . . 246 718 43 554 203 164 Summa 1 124 688 169 949 954 739 Ystad 1923. . . . 11 108 11 108 1924. . 23 927 23 927 1925 . . 23 527 23 527 1926. . 13 812 13 812 1927 . . . . 13 945 13 945 Summa. 86 319 86 319 Trälleborg 1923. . . . 158 187 777 64 391 45 562 47 457 1924 . . . . 168 322 54 748 64 089I 49 449 36 1925 . . . . 154 284 366 63 483 51 123 " 39 312 1926. . . . 220 436 5 378 68 7711 50 476 195 811 1927 . . . . 191 838 20 727 84 686' 47 601 38 824 Summa 893 067 81 996 345 420 244 211 221 440 Halmstad 1923. . . . 50 995 50 995 1924. . . . 122 458 122 458 1925. . . . 122 091 " 122 091 1926. . . . 93 120 93 120 1927 . . . . 91 867 91 867 Summa 480 531 480 531 Falkenberg 1923. . . . 25 276 1924. . . . 30 063 1925. . . . 23 400 " " 1926. . . . 14 360 1927. . . . 18 883 Summa 111 982

Inkomst av tolags- medel

Balans

från föreg. år

Tull- o. packhus

Magistrat o. råd— husratt

Polis- vasen

Hamn- väsen

Diverse

Allmänna utgifter

följande år

Varberg 1923. . . . 14 943 1924. . . . 26 069 1925. . . . 27 897 1926. . . . 25 325 1927 . . . . 30 680

Summa 124 914

14 943 26 069 27 897 25 325 30 680

Göteborg. 1 ! 1923. . . 869 922 67 502 80 0801 160 159 123 819 438 362 1924. . . 1 553 194 98 634 244 6841 489 367 86 992 633 517 1925. . . 1 421 253 83 737 188 827 377 653 155 319 " 615 717 1926. . . 1 229 052 151 805 149 474 298 949 142 125 486 699 1927 . . . 1 468 045 240 813 160 272 320 545 122 905 623 510 Summa 6 541 466 642 491 823 337 1 646 673 631 160 2 797 805 Marstrand 1923 . . . . 607 205 402 1 1924. . . . 755 180 575 1 1925. . . . 353 229 124 1 1926. . . . 300 176 124 1 1927 . . . . 631 210 421 1 Summa 2 646 1 000 1 646 1 Uddevalla 1923. . . . 4 481 3 998 , 483 1924. . .. 8 437 3 170 5 267 1925. . . . 9 865 4 598 1 5 267 1926. . . . 9 280 3 774 1 5 506 1927. . . . 10 185 3 476 1 6 709 Summa 42 248 19 016 23 232 1 Strömstad 1 1923. . .. 1 344 1 344 " 1924. . .. 1 648 1 648 1 1925. . .. 1 595 1 595 1 1926. . .. 1 308 1 308 1 1927. . .. 1 285 1 285 1 Summa 7 180 7 180 1 Karlstad 1 1923. . . . 93 588 93 5881 1924. . .. 75 283 75 2831 1925. . . . 47 203 47 203 1926. . . . 48 904 48 904 1927 . . . . 64 069 64 069

Summa 329 047

329 047

124 914

Inkomst av tolags- medel

Utgifter

Balans från Magistrat . . .. Tull- o. Pohs- Hamn- . Allmänna foreg. år packhus Eng—321111 väsen väsen Diverse utgifter

Ba1ans

till följande år

63 950 59 940 93 25 527 25 603 22 124

Gävle 1923. . . . 92 534 3 599 54 275 33 362 1 1 298 1924. . . . 215 865 5 237 55 740 153 170 1 718 1925. . .. 198 565 5 493 55 760 135 535 » 1 777 1926. . . . 176 442 4 763 55 680 114 132 1 867 1 1927. . . . 176 090 12 882 60 960 100 905 | 1 343 Summa 859 496 31 974 282 415 537 104 1 8 003 1 1 1 ] Söderhamn . . 1923. . .. 7 375 3 641 3 734 ; 1924. . .. 14 436 3 762 10 674 » 1925. . .. 12 324 3 725 1 8 599 j 1926. . .. 11 581 3 680 7 901 , 1927. . .. 12 906 4 155 8 751 1 Summa. 58 622 18 963 39 659 1 1 1 Hudiksvall * 1923. . .. 5 374 1 705 3 669 1924. . . . 11 581 1 297 10 284 1 1925. . .. 14 090 1 281 12 809 1 1926. . . . 12 896 1 357 11 539 1927. . .. 12 337 1 770 10 567 1 1 Summa 56 278 7 410 48 868 1 1 | 1 1 Härnösand 1 1923. . . . 68 378 f 4 428 1 1 1924. . . . 61 640 . 1 700 1 , 1925. . .. 27 539 : 2 012 1 1926. . . . 28 996 ; 3 393 1 1927. . .. 26 917 1 4 793 1 Summa. 213 470 1 16 326 1 1 ; Sundsvall 1 , 1923. . . . 99 726 ; 5 751 18 623 75 352 1 1924. . .. 93 517 3 837 17 884 71 796 1925. . .. 98 492 1 7 734 18 404 1 == 72 354 1926. . . . 85 167 7 911 18 521 » 58 735 1927. . . . 89 821 1 4 290 18 806 66 725 1 Summa. 466 723 1 29 523 92 238 344 962 > 1 1 Umeå 1 1923. . .. 4 955 1 4 913 42 1924. . . . 9 708 1 5 975 . 536 338 1925. . .. 10 690 2 859 6 220 = 31 1926. . .. 11 689 7 298 5 220 941 1927. . . . 16 759 12 826 10 276 1 087 1 Summa 53 800 32 604 536 2 439

197 144

2 859 7 298

..1

112 826 18 222

U t g i f t e r 1 Å Inkomst Balans Balans r av tolags- fran Magistrat . .. till .. Tull- o. Polis- Hamn- . Allmanna .. . . medel foreg.å.r packhus fuel-låtit vasen vasen Diverse utgifter följandear1 | 1 1 Luleå 1 1923. . .. 26 444 59 448 4 126 81 7661 1924. . . . 27 031 81 766 4 333 104 4641 1925. . . . 26 069 104 464 5 035 125 4981 1926. . . . 23 105 125 498 27 804 10 000 110 7991 1927 . . .. 29 906 110 799 11 880 10 000 118 825: Summa 132 555 53 178 20 000 * Piteå 1923. . .. 1 366 1 366 1924. . . . 1 846 1 846 1925. . .. 2 148 2 148 1926. . .. 2 514 2 514 1927. . .. 4 286 4 286 1 Summa 12 160 12 160 1 . | Haparanda 1 ! 1923. . .. 6 888 2 211 2 500 2 177 1 1924. . .. 10 258 2 002 2 500 5 756 1 1925. . . . 8 713 3 037 1 000 25 4 676 1 1926. . . . 9 400 2 167 2 500 4 733 1927 . . . . 9 165 2 008 2 500 4 6571 1 Summa 44 424 11 425 11 000 21 999 .

1 Bidrag till tull- och hamnväsen utan angiven fördelning. ” Bidrag till kronouppbörds- o. exekutionsverk. ' Till inköp av lastautomobiler, motorvalt och motorväghyvel, rep. av varmbadhus, väganlägg- ningar m. m. ' Innefattar även lönebidrag till vissa andra stadens tjänstemän. " Bidrag till hyra för lokaler åt tull och sjömanshus. " Servisersättning till personal vid Gotlands artillerikår o. tygverkstäder. ' Bidrag till underhåll av fångar och fängelse. 3 Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning. ' Bidrag till fattigvården. ” Bidrag till ränta 0. amortering å. stadens obligationslån. " Bidrag till magistraten o. stadsbetjaningens avlöning. " Servismedel. " Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning. 1 " Bidrag till fattigvården. " Avser tiden 1/1———”/, 1923. " Bidrag till fattigvården. " Bidrag till uppförande och underhåll av läroverkshus och andra publika byggnader. Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning samt övriga »publike tarvor». 1 9 Bidrag till tull- och hamnväsen utan angiven fördelning. 1 " Bidrag till handelsinstitutet, fattigvården, diverse offentliga byggnader, krono- och exekutions- verken m. m. Användningen är delvis fastställd genom särskilda kungl. brev. " Bidrag till fångvården. " Bidrag till stadens allmänna utgifter. Bidrag till fattigvården. " 1924—1927 ars överskott, tillhopa kr. 18 222, har fonderats. Bidrag till avlöning av stadsfiskal, stadsstyrelseordförande, nämndemän m. m.

uu-

Bilaga II.

De tolagsberättigade städernas hamninkomster och utgifter för hamn- ändamal ävensom uppburna tolagsmedel.1

Hamn- Utgifter Tolags— År inkomster för hamn- ersättning A n rn ä. r k 11 i n g a r kr. ändamål kr. kr. 1 Stockholm (tull- 1923—27 21 800 000 41 964 000 12 025 125 Bl. utgifterna inga ny- 1 hamnen) anläggningar (huvud- '1 sakligast Hammar- ' byleden) med kr. .1 26 689 000. i Södertälje ...... 1921—25 253 000 543 000 223 417 Bl. utgifterna inga ny- 1 byggnader med till- 1 hope 89 000 kr. Till 1 avbet. av hamnens 1 skulder hava även 1 ' använts särskilt an- ; visade, bland utg. ej 1 upptagna medel. 1, Nyköping ...... 1923—27 153 000 359 000 70 673 ' Linköping ...... 1923—27 213 000 227 000 156 610 ; Norrköping ..... 1923—27 5 042 000 4 085 000 1 118 113 . Söderköping . . . . 1923—27 4 000 4 000 404 ; . Jönköping ...... 1923—27 223 000 193 000 116 168 ' Kalmar ........ 1922—26 1 701 000 1 246 000 345 818 Bl. utgifterna ingå ny- byggnadsarbeten med kr. 184 000, men äro 1 ej upptagna ränta 0. 1 amort. å. hamnens 1 skulder, vilka sist- nämnda vid 1926 års utgång uppgingo till kr. 1 839 000. Oskarshamn. . . . 1922—26 947 000 872 000 50 545 ' 1 Västervik ....... 1922—26 674 000 1 045 000 58 175 Bl. utgifterna ingå. ny- 1 1 anläggningar med kr. 1 1 453 000. 1 Visby .......... 1922—26 1 041 000 1 692 000 13 067 Utöver har upptagna , ink. har staden at- 1 njutit statsbidrag ä. 1 kr. 705 000; bl. utg. 1 ingå. nyanläggn. med kr. 926 000. 1 Karlskrona ..... 1922—26 645 000 620 000 188 143 1 Karlshamn ..... 1922—26 1 529 000 1 454 000 118 880 Bl. utg. ingå reserv. . medel kr. 195 000. 1 Sölvesborg ...... 1922—26 469 000 461 000 11 878 Kristianstad. . . . 1921—25 1 336 000 1 067 000 315 209 1 Simrishamn ..... 1921—26 258 000 288 000 5 533

1 Uppgifterna rörande hamninkomster och hamnutgifter grunda sig på, de inom Kommerskollegium i samband med hamntaxegranskningen uppgjorda promemoriorna. På. grund av ofullständigheter och olikformigheter i en del av de räkenskapsutdrag, som legat till grund för promemoriorna, få, de med— delade siffrorna betraktas som blott ungefärliga. Uppgifterna angående tolagsersättningen äro hämtade dels ur den i sakkunnigbetänkandet & sid. 310 meddelade tablån, dels ur primäruppgifterna till den kommunala finansstatistiken.

Malmö (tullh am- nen)

Landskrona .....

Hälsingborg . . . .

Trälleborg. . . . Halmstad ......

Falkenberg ..... Varberg ........ Göteborg ....... Marstrand ...... Uddevalla ...... Strömstad ......

Karlstad ....... Gävle ..........

Söderhamn ..... Hudiksvall ..... Härnösand .....

Piteå. .......... Haparanda .....

Hamn- Utgifter Tolags- År inkomster för hamn- ersättning A 11 m ö. r k n i n g a r kr. ändamål kr. kr.

1921—26 12 342 000 16 601 000 3 652 917

1921—26 2 604 000 3 219 000 427 452 1921—26 5 630 000 5 799 000 1 214 206 Utöver här redovisade utg. ha avsevärda kostnader nedlagts på nyanläggn. 1921—26 1 071 000 735 000 102 284 1921—26 2 056 000 1 549 000 1 044 538 1921—26 1 869 000 2 425 000 509 170 Bl. utg. ingå nyanläggn. o. nyanskaffn. med kr. 539 000. 1921—25 413 000 662 000 115 585 1 1921—25 491 000 489 000 98 765 1 1920—24 23 543 000 27 327 000 6 657 428 1 1920—24 62 000 81 000 2 427 ' 1920—24 445 000 536 000 36 981 1 1920—24 162 000 172 000 7 075 Bl. utg. ingå. nyanlägg- ningar med kr. 26 000. 1920—24 849 000 1 314 000 440 163 1923—27 4 688 000 8 068 000 859 496 Bl. utg. inga nyanläggn. o. nyanskaffn. med kr. 2 640 000. 1923—27 1 414 000 1 531 000 58 622 1923—27 539 000 478 000 56 278 1919—23 535 000 513 000 212 064 1919—23 1 406 000 1 653 000 204 293 1919—23 378 000 379 000 26 231 1919—24 1 612 000 2 333 000 74 810 Bl. utg. ingå. nyan- läggn. o. nyanskaff- ning med minst kr. 163 000. 1919—23 291 000 198 000 896 1919—23 34 000 50 000 43 321 ,

ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGENS LÖNENÄMND.

Genom remiss den 24 september 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Allmänna civilförvaltningens lönenämnd att avgiva utlåtande över ett av särskilda. sak— kunniga inom justitiedepartementet utarbetat betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den iffrlågaäatta rättegångsreformen. Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra

0 3811 e.

Det torde icke ankomma på lönenämnden att i detta ärende yttra sig röran- de de omfattande spörsmål av rent organisatorisk natur, som i det föreliggan- de betänkandet upptagits till behandling och föranlett förslag från de sakkun- nigas sida. Nämnden har sålunda ansett sig icke böra. ingå på. något bedöman— de av de sakkunnigas förslag i vad det avser domstols- och åklagarväsendets inre organisation, personaluppsättningen eller den lokala indelningen efter pro- cessreformens genomförande. Ej heller har nämnden ingått på någon prövning av de utav de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningarna. Den granskning, nämnden ägnat de sakkunnigas betänkande, har i huvudsak begränsats till att avse de löneförmåner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma dom- stols- och åklagarväsendets befattningshavare inom den nya organisationen, ävensom de frågor i övrigt av löneteknisk art, som i betänkandet behandlats. Vid denna. granskning har nämnden utgått från den förutsättningen, att de sak- kunnigas i betänkandet framlagda plan för domstols- och åklagarväsendets framtida organisation samt för domarutbildningen och befordringsgången å do- marbanan i huvudsak kommer till genomförande.

Inledningsvis anser sig lönenämnden böra framhålla, att det synts nämnden erbjuda betydande svårigheter att i det läge, vari frågan om en reform av ri— kets rättegångsväsende ännu befinner sig, kunna bilda sig någon mera bestämd uppfattning om skäligheten och lämpligheten av de löner, som av de sakkunniga föreslagits. Den genomgripande omdaning av hela den nuvarande rättsorga- nisationen, som nu ifrågasättes, skulle för det stora flertalet där anställda be- fattningshavare medföra så. djupgående förändringar i deras nuvarande tjänste- verksamhet, att det synes vanskligt att på förhand bilda sig en fullt klar före— ställning om arten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som efter refor- mens genomförande skulle tillkomma dem. Härtill kommer ook, att i den före- slagna nya organisationen inrymts vissa grupper av befattningshavare, som sakna direkt motsvarighet inom den nuvarande organisationen och vilkas äm— betsbefattning ännu icke är helt avgränsad eller i detalj utformad. När nu lönenämnden ingår på granskning av förslaget i ovan angivna hänseenden, vill nämnden samtidigt hava uttalat, att det icke synes uteslutet, att vid ärendets fortsatta beredning ifrågavarande förslag i sagda avseenden även i av nämnden ej särskilt berörda delar kan på en eller annan punkt behöva bliva föremål för ytterligare överväganden.

Det grundläggande spörsmålet vid bestämmande av lönerna till befattnings- havarna inom den nya rättsorganisationen är, huruvida ifrågavarande tjänste- innehavare böra inordnas under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet eller huruvida för deras vidkommande ett särskilt av- löningsreglemente bör utarbetas. I detta hänseende hava de sakkunniga före- slagit, att kanslipersonal och vaktbetjäning inom överrätterna ävensom de icke rättsbildade biträdena vid underrätterna och vid åklagarväsendet borde inord- nas under nämnda reglemente, medan däremot de sakkunniga ansett lämpligast, att för de till domar- och åklagarkarriären hörande befattningshavarna ett sär— skilt avlöningsreglemente utformas med en för dessa avpassad, speciell löne- plan. I enlighet härmed hava de sakkunniga utarbetat förslag till dylik löne— plan, å vilken upptagits såväl ordinarie som ock vissa icke-ordinarie befattnings- havare.

Lönenämnden måste för sin del starkt ifrågasätta lämpligheten eller ens be- hövligheten av att för domstols- och åklagarförvaltningen utfärda ett särskilt avlöningsreglemente med därtill hörande löneplan. Nämnden tillåter sig med avseende härå erinra, hurusom det nya, ursprungligen för kommunikationsver- ken utarbetade avlöningssystemet föranletts av ett allmänt önskemål från stats- makternas sida att, oavsett de skilda förvaltningsområdena, åstadkomma största möjliga enhetlighet i statens lönesystem. En följd av detta lönesystems utsträckande till den övriga civila statsförvaltningen har ock blivit, att numera samma avlöningsreglemente är gällande för flertalet centrala ämbetsverk med därunder lydande lokalförvaltningar. Det lär icke kunna bestridas, att an- ordningen med ett särskilt avlöningsreglemente för domstols- och åklagarvä- sendet med därtill hörande särskild löneskala skulle motverka den strävan efter enhetlighet, som gjort sig gällande inom statens lönepolitik under senare år, och i viss mån undandraga tjänsterna inom domstols- och åklagarväsendet en jämförande värdesättning i lönehänseende i förhållande till befattningar inom den administrativa statsförvaltningen. Det må erinras, att vid sagda lönereg- lering överrätternas befattningshavare inordnades under avlöningsreglementet för allmänna eivilförvaltningen, en anordning vari sedermera. annan förändring icke inträtt än att justitieråd och regeringsråd, vilka från början hänfördes till den i sagda reglemente intagna löneplanens högsta lönegrad, vid den för dem från och med den 1 juli 1926 genomförda löneförhöjningen undantogos från ifrågavarande reglementes tillämpning.

.För angivande av de avlöningsbelopp, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma de olika befattningshavargrupperna inom den nya domstols- och åklagarorganisationen, synes ej heller något direkt behov av en särskild löneplan föreligga. De för ordinarie befattningshavare avsedda lönegraderna i de sakkunnigas förslag till löneplan, betecknad D, äga i allmänhet sin direkta motsvarighet å den löneplan, som är intagen i 9 % av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Sålunda äro de lönebelopp, som upp- tagits i de å löneplanen D med nummer 6—9 betecknade lönegraderna, desam- ma som återfinnas inom respektive B 28, B 30, A 1 och A 4 av löneplanen för allmänna civilförvaltningen. Beträffande domstolsväsendets icke-ordinarie be- fattningshavare synas avlöningarna efter den ifrågasatta reformens genomfö- rande kunna utan olägenhet fastställas att under utbildnings— och prövotiden utgå i form av arvode, oberoende av löneplan.

Visserligen har det, såsom de sakkunniga framhållit, även efter det nya löne— reglementets genomförande befunnits lämpligt att för vissa grupper av befatt— ningshavare inom den civila statsförvaltningen ordna avlöningsförhållandena genom speciella avlöningsreglementen, såsom exempelvis skett beträffande pro— fessorer vid universiteten och Karolinska institutet, för provinsialläkare m. fl.

i | + ! i

i :

Nämnden tillåter sig emellertid erinra, hurusom en av Kungl. Maj :t tillsatt kommitté, 1928 års lönekommitté, för närvarande är sysselsatt, bland annat, med utredning rörande en allmän revision av gällande avlöningsreglementen. Enligt vad lönenämnden erfarit, har kommittén påbörjat en undersökning rö- rande möjligheten att under ett och samma avlöningsreglemente inordna samt- liga den nyreglerade civila statsförvaltningens befattningshavare, således även de grupper, för vilka specialreglementen nu gälla. Därest en dylik utväg vi- sar sig framkomlig, skulle detta givetvis utgöra en ytterligare anledning att icke godtaga de sakkunnigas nu framlagda förslag om särskilt avlöningsregle— mente för befattningshavare vid domstols— och åklagarväsendet. I det föl— jande har ock nämnden utgått från att avlöningarna för sistnämnda befattnings- havare anknytas till de för den allmänna civilförvaltningens personal gällande lönebestämmelserna.

Lönenämnden övergår härefter till att yttra sig rörande de för de särskilda befattningarna föreslagna lönebeloppen.

I fråga om hovrätternas presidenter, vilka för närvarande äro placerade i lönegraden A 3 enligt den civila löneplanen, hava de sakkunniga ansett betänk- ligheter icke böra möta att i lönehänseende jämställa presidenterna i de större hovrätterna med justitieråden. I enlighet härmed hava de sakkunniga, som grundat sina i betänkandet framlagda kalkyler rörande kostnaderna för rätts- skipning och åklagarväsen efter den ifrågasatta rättegångsreformens genom- förande på det av processkommissionen angivna alternativet med 7 hovrätter, fyra större för mellersta och södra Sverige och tre mindre för Norrland, i nämn- da kalkyler räknat med justitierådslön för presidenterna i de fyra förstnämnda och med lön i lönegraden D 9, motsvarande lönegraden A 4 i den civila löne- planen, för presidenterna i de tre sistnämnda hovrätterna.

Med avseende å hovrättspresidenternas avlöningsförmåner tillåter sig löne- nämnden erinra, hurusom nämnden den 18 december 1926 yttrat sig i denna fråga i anledning av Kungl. Maj:ts då föreliggande remiss av det utav sär- skilda sakkunniga den 30 oktober 1926 avgivna betänkandet angående ändrin— gar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. (Nothin- ska betänkandet). I berörda betänkande, vilket vad presidenternas och jämväl hovrättsrådens löneförhållanden angår innefattade förslag om dessa befatt- ningshavares undantagande från det civila avlöningsreglementets tillämpning och inplacering å en särskild löneplan, föreslogo nämnda sakkunniga på anför- da skäl, att lönen för presidenten i Svea hovrätt måtte bestämmas till 21 000 kronor samt att presidenterna vid de två övriga hovrätterna måtte bibehållas vid sin nuvarande löneställning. I sitt över betänkandet avgivna utlåtande utta- lade lönenämnden, att enligt nämndens mening tillräcklig anledning icke före— låge att beträffande presidenten i Svea hovrätt tillämpa en annan löneskala än som skulle gälla i fråga om presidenterna i de båda övriga hovrätterna. Aven presidenten i Svea hovrätt borde sålunda enligt nämndens mening kunna inord- nas i den för de övriga presidenterna avsedda löneplanen. Beträffande de löne- belopp, som härvid kunde anses skäliga, hyste lönenämnden den uppfattningen, att presidenternas löner borde tillmätas något högre än vad som motsvarade den lönegrad A 3 enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921, vari dessa befatt- ningshavare för närvarande vore placerade. Lönenämnden ansåge för sin del, att i fråga om hovrättspresidenterna skäligen borde tillämpas en lönegrad, vars belopp å olika ortsgrupper motsvarade lönegraden A 4 enligt nyssberörda av- löningsreglemente, eller sålunda samma lönegrad, 'i vilken justitieråd och rege— ringsråd före den 1 juli 1926 voro placerade.

I nämnda sammanhang anförde emellertid lönenämnden, att för det fall, att —— såsom sedan längre tid tillbaka vanligen skett i fråga om Svea hovrätt — 38—291185

ett justitieråd utnämndes till hovrättspresident, det borde så ordnas, att veder- börande vid dylik övergång icke lede annan minskning i sin tidigare avlöning såsom justitieråd än som kunde följa av eventuell förflyttning till lägre dyr- ort än Stockholm. I sådant hänseende syntes böra föreskrivas, att därest medlem av högsta domstolen utnämndes till hovrättspresident, den utnämnde skulle äga att, utöver den för hovrättspresidentbefattningen enligt löneplanen utgående lönen, upphöra ett lönetillägg av 3 000 kronor för år räknat. Härigenom skulle i nu avsedda fall den sammanlagda avlöningen med gällande dyrortsgruppering för presidenten i Svea hovrätt komma att utgöra 21 000 kronor, eller samma belopp, som justitieråd från och med den 1 juli 1926 uppbure i lön, under det att den sammanlagda avlöningen till presidenterna i de båda övriga hovrät- terna, vilka vore förlagda till orter, tillhörande lägre dyrortsgrupper, skulle utgöra respektive 20 100 kronor och 20 400 kronor.

Då nämnden nu har att yttra sig rörande de avlöningsförmåner, som böra tillkomma presidenterna inom en i enlighet med de sakkunnigas förslag anord- nad hovrättsorganisation, föreligga visserligen i viss mån andra förutsättnin- gar för denna frågas bedömande än då nämnden avgav sitt ovannämnda utlå- tande den 18 december 1926. Å ena sidan skulle visserligen en omläggning av rättsförfarandet inom hovrätterna komma till stånd sålunda, att den nuva- rande huvudsakligen skriftliga proceduren skulle ersättas med en muntlig och omedelbar förhandlingsform, varvid presidenterna i samtliga hovrätter med un- dantag av presidenten _i Svea hovrätt skulle inträda såsom ordförande å divi- sion. A andra sidan åsyftas en betydande utökning av antalet hovrätter med därav i allmänhet följande minskning i hovrätts jurisdiktionsområde. Om det också i det läge, vari frågan om en blivande processreform ännu befinner sig, svårligen lär kunna till fullo bedömas, i vad mån dessa, i olika riktningar verkande faktorer kunna medföra förändring i hovrättspresidenternas arbets— börda och ansvar, kan dock lönenämnden icke finna tillräckliga motiv förelig- ga för att bereda presidenterna i de föreslagna fyra större hovrätterna en högre löneställning än presidenterna i övriga hovrätter, utan finner sig nämnden böra vidhålla det förslag till löneförmåner för hovrättspresidenterna, som av nämn- den framfördes i förenämnda utlåtande den 18 december 1926. Enligt nämn- dens mening bör alltså befattningen hovrättspresident hänföras till lönegra- den A 4 av den civila löneplanen, dock med ett särskilt lönetillägg till presi- gent i hovrätt, vilken före sin utnämning varit innehavare av justitierådsäm- ete.

Vad härefter angår frågan om justitiekanslerns lönegradsplacering, måste visserligen nämnden hysa viss tvekan inför de sakkunnigas förslag om nämnda befattnings uppflyttning från nuvarande lönegrad A 3 till en löneställning, mot- svarande lönegrad A4. Med hänsyn emellertid till den ställning, som skulle tillkomma justitiekanslern såsom högste chef för rikets åklagarväsende, har nämnden i förevarande sammanhang icke ansett sig böra framställa någon er— inran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

Enligt förslaget skulle lagman i lönehänseende jämställas med överdirektör av lägre grad och i enlighet härmed åtnjuta grundlön enligt en lönegrad D 8, motsvarande lönegrad A 1 av den civila löneplanen. Till lagman i de mera arbetstyngda domsagorna skulle därjämte utgå ett särskilt tillägg, vilket i de allra största och mest krävande domsagorna beräknats till ett maximibelopp av 8,000 kronor och i de övriga skulle utgå med lägre, förslagsvis efter domsagans folkmängd och areal skiftande belopp. Samma grundlön, som sålunda ifråga- satts för lagman, skulle ock tillkomma förste lagman, d. v. s. domstolschef i lag- mansrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Förste lagman skulle emel—

lertid erhålla en mot hans chefsställning svarande högre avlöning i form av ett särskilt lönetillägg.

Med hänsyn till de stora krav, som måste ställas på lagmännen såsom domare och ledare av domsagoarbetet, vill nämnden biträda förslaget, att lagmansbe- fattningen hänföres till lönegrad A 1. Beträffande det föreslagna lönetillägget till grundlönen äro i betänkandet icke utarbetade några närmare regler för dess gradering med hänsyn till arbetsbördan inom de skilda domsagorna, varför nämnden anser sig icke kunna göra något uttalande rörande detsamma. Där- emot måste nämnden ställa sig bestämt avvisande mot de sakkunnigastanke, att lönen till lagman alltid skulle, oberoende av stationeringsorten, utgå efter den dyraste ortsgruppen eller efter G-ort. Såsom av de sakkunnigas betänkande framgår, är förslaget i denna del förestavat av en önskan att söka underlätta rekryteringsmöjligheterna för landsbygdsdomsagorna. En sådan föreskrift skulle emellertid innebära ett icke önskvärt avsteg från den betydelsefulla prin— cip i det nya lönesystemet, enligt vilken lönen avpassas efter levnadskostnads- förhållandena på olika orter. Ett borteliminerande av ortsgrupperingen med avseende å lagmännens löneförmåner skulle med all sannolikhet medföra konse— kvenser inom andra områden av statsförvaltningen, då det ovan angivna motivet, nämligen hänsynen till rekryteringssvårigheterna å landsorten, givetvis äger sin giltighet även i fråga om befattningar utom domstolskarriären.

Av de sakkunnigas betänkande framgår ej, huruvida det är avsett, att förste lagmanstjänsten i lagmansrätterna i de tre största städerna skulle upptagas å ordinarie stat eller huruvida någon av lagmännen i nämnda lagmansrätter skulle förordnas, för kortare eller längre tid, att fungera såsom förste lagman och chef för lagmansrätten. Därest emellertid det förra alternativet avses, synes ett rationellare ordnande av förste lagmännens lönefråga vara, att befattnin— gen i fråga, i stället för att förbindas med ett särskilt lönetillägg, inordnas i en högre lönegrad än den för lagman avsedda, varjämte skulle utgå ett löne- tillägg svarande mot det allmänna tillägget för övriga lagmän inom domsagan.

Med lagmän hava i de sakkunnigas betänkande principiellt likställts divisions- ordförandena i hovrätt. Enligt de sakkunnigas mening borde med hänsyn till det ifrågasatta nya rättegångsförfarandet i hovrätterna på divisionsordföran- dena ställas minst samma kvalitativa krav som på lagmännen. De sakkunniga hava följaktligen ansett, att grundlönen även för divisionsordförandena bör utgå enligt lönegrad D 8, motsvarande lönegrad A 1 av den civila löneplanen, dock med ortsgrupperingens bibehållande, varjämte de ansett, att till grund- lönen bör komma. ett särskilt avlöningstillägg, förslagsvis beräknat till 2,000 kronor. Härigenom skulle divisionsordförandena nå en löneställning, motsva- rande lönegraden A 2 eller samma lönegrad, vari överdirektörer av högre grad äro inplacerade.

De sakkunniga hava sålunda, i likhet med vad som föreslogs jämväl i det Nothinska betänkandet, avsett, att befattningen såsom divisionsordförande i hovrätt skulle uppföras å staten såsom en särskild ordinarie tjänst. Genom den högre tjänste- och löneställningen för divisionsordförande skulle också för— verkligas en annan av de sakkunniga uttalad mening. Enligt denna borde näm— ligen befattningen i fråga inom den nya hovrättsorganisationen intaga ställ- ning av sluttjänst i förhållande till övriga ordinarie ledamotsbefattningar å di- vision. Hovrättsrådstjänsterna åter borde fortfarande, såsom redan för när- varande i viss utsträckning är fallet, även för framtiden vara övergångstjänster och därför —— i motsats till vad som förordats i det Nothinska förslaget —— icke beredas högre löneställning än den, som nu är för dem gällande (lönegrad B 30).

Redan förut har lönenämnden uttalat sin tvekan rörande lämpligheten av en organisation med fasta ordinarie divisionsordförandetjänster. I sitt förenämn-

då utlåtande den 18 december 1926 över det Nothinska betänkandet anförde lö- nenämnden härutinnan följande:

>>Lönenämnden vill 1 detta sammanhang framhålla, att nämnden ställer sig tveksam till frågan, huruvida det kan anses lämpligt att för divisionsordfö- randena inrätta fasta ordinarie tjänster med högre lön än som skulle utgå vid de övriga hovrättsrådsbefattningarna. För den händelse emellertid ordförande- tjänsterna, på sätt de sakkunniga föreslagit, ombildas till högre ordinarie tjän- ster, anser sig lönenämnden, särskilt med hänsyn till de utvidgade och ansvars- fulla arbetsuppgifter, som efter omorganisationens genomförande skulle till- komma dessa tjänsters innehavare, böra kraftigt understryka de sakkunnigas uttalande därom, att ifrågavarande ordförandetjänster, med frångående av anciennitetsprincipen, för framtiden böra besättas med de för uppdraget mest kvalificerade, utan hänsyn till tjänstålder, samt att även personer, som stå utom hovrättskarriären, måtte kunna ifrågakomma till nämnda befattningar.»

.Vad lönenämnden sålunda uttalat anser sig nämnden nu böra åberopa och vidhålla. Närmast är sålunda nämnden, vad avlöningen angår, böjd för att förorda, att löneförmånerna till hovrättsråd, som tillika förordnas att vara ord— förande i hovrättsdivision, med utgångspunkt från den av de sakkunniga för ordinarie hovrättsråd avsedda ordinarie lönen, fastställas att utgå enligt löne- grad B 30 samt därutöver med ett särskilt tillägg av 3, 000 kronor. Med ett så- dant löneläge skulle divisionsordförandena komma att med slutlön ungefär nå den löneställning, de sakkunniga avsett för dessa befattningshavare. Skulle emellertid befattningen såsom divisionsordförande anses böra ombildas till fast ordinarie tjänst, anser sig lönenämnden böra förorda, att befattningen hänföres till lönegrad A 2

Advokatfiskal i hovrätt, vilken för närvarande tillhör lönegrad B 24, har av de sakkunniga med hänsyn till denne befattningshavares blivande ställning så— som högste chef för åklagarväsendet inom vederbörande hovrätts jurisdiktions- område placerats i samma lönegrad som hovrättsråd eller D 7, motsvarande löne- grad B 30 enligt den civila löneplanen.

I anledning härav tillåter sig lönenämnden erinra om vad nämnden yttrat i fråga om hovrätternas advokatfiskaler dels i meranämnda utlåtande den 18 de- cember 1926, dels ock tidigare i en den 9 november 1923 till Kungl. Maj:t ingiven framställning angående uppflyttning i högre lönegrad av vissa tjänster, som till- hört förutvarande andra normalgraden. I sistnämnda skrivelse framhöll löne- nämnden, att därest i enlighet med den uppfattning rörande extra inkomster i tjänsten, som under senaste tid kommit till uttryck bland annat genom indrag- ning av anmärkningsprovision för befattningshavare inom andra verk, även ad- vokatfiskalernas anmärkningsarvode skulle bortfalla, det syntes lönenämnden, att med den tjänsteställning, advokatfiskalerna intoge, en uppflyttning i löne- grad av dessa befattningar måste anses befogad. Emellertid syntes härvid en gradering av advokatfiskalstjänsterna inbördes böra iakttagas. Advokatfiskals— tjänsten i Svea hovrätt finge nämligen anses avsevärt mera krävande än mot- svarande tjänster vid de bägge övriga hovrätterna. Under förutsättning av så- dan ändring i hithörande författningar, att anmärkningsarvode på grund av granskning av erlagda stämpelavgifter icke vidare komme att utgå, ansåge löne- nämnden advokatfiskalstjänsten i Svea hovrätt böra hänföras till 17:e (nuva— rande 27:e) lönegraden och motsvarande tjänster vid de bägge övriga hovrät- terna till 16:e (nuvarande 26:e) lönegraden.

Under erinran om sitt sålunda gjorda uttalande anförde nämnden vidare i utlåtandet den 18 december 1926, att, såvitt lönenämnden hade sig bekant, det för det dåvarande icke förelåge till prövning något förslag eller någon fram- ställning rörande indragning av advokatfiskalernas anmärkningsarvode på

grund av granskning av erlagda stämpelavgifter. Under sådana förhållanden syntes, i enlighet med vad i det då föreliggande betänkandet ock föreslagits", advokatfiskalerna böra bibehållas i sin hittillsvarande lönegradsplacering. .

I betraktande av att advokatfiskalernas göromål efter rättegångsreformens genomförande komma att bliva av annan art och betydligt mera maktpåliggan— de än de nuvarande, torde en uppflyttning i lönegrad av dessa tjänster få anses sakligt motiverad. Emellertid föreligger ej heller nu —— i varje fall icke i det föreliggande betänkandet _ något förslag om indragning av det advokatfiskal tillkommande anmärkningsarvodet för granskning av erlagda stämpelavgifter, vilken granskning att döma av de sakkunnigas yttrande å sid. 165 i betänkandet alltjämt skulle ske under advokatfiskalens ledning och överinseende. Att in- placera advokatfiskalerna i hovrättsrådens lönegrad med samtidigt bibehållan- de av anmärkningsarvodet, varigenom advokatfiskalernas löneförmåner i tjän- sten i själva verket väsentligt komme att överstiga hovrättsrådens, kan löne- nämnden icke tillstyrka. En förutsättning för att advokatfiskalerna" över- huvud taget skola kunna hänföras till så hög lönegrad som B 30 bör sålunda enligt nämndens bestämda mening vara, att anmärkningsarvodet bortfaller. Hu- ruvida man bör vidhålla kravet på den tidigare av lönenämnden ifrågasatta differentieringen av advokatfiskalernas löneförmåner med hänsyn till arbets- bördan inom olika hovrätter, är med hänsyn till ovissheten om den föreslagna omorganisationens verkningar svårt att bedöma.

I fråga om de ordinarie assessorerna uttala de sakkunniga, att en löne- ställning för dem enligt lönegrad B 25, på sätt i det Nothinska betänkandet föreslagits i fråga om de s. k. tillförordnade assessorerna, syntes väl avvägd. Något inordnande av befattningarna i ortsgrupper borde dock icke förekomma. I anslutning härtill hava de sakkunniga i den av dem föreslagna nya löne- planen upptagit en särskild lönegrad D 5, innefattande 3 löneklasser med löne- belopp av 8 100, 8 700 och 9 300 kronor. Till denna lönegrad skulle enligt för- slaget hänföras icke blott den ordinarie assessorsbefattningen utan även be— fattningarna såsom tillförordnad revisionssekreterare och revisionsfiskal.

Enligt lönenämndens mening böra assessorerna inplaceras i lönegrad B 25 å löneplanen för allmänna civilförvaltningen. Härav följer, att å assessorerna skulle komma att tillämpas den för övriga civila befattningshavare gällande ortsgrupperingen. I det fall sålunda att assessor förordnas att tjänstgöra så- som rådman eller lagmansvikarie i domsaga å lägre ortsgrupp än hovrättens —— en tjänstgöring som enligt de sakkunnigas plan för domarutbildningen skulle utgöra ett led i denna utbildning och förslagsvis räcka två år — synes det icke orimligt, att befattningshavaren får underkasta sig en häremot svarande minsk— ning i löneinkomsterna.

Utöver den ordinarie assessorslönen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, till assessor, som förordnas att såsom revisionssekreterare vara föredragande _i högsta domstolen eller såsom revisionsfiskal därstädes utföra åklagartalan, utgå särskilda lönetillägg. Vad angår det för tillförordnad revisionssekrete- rare föreslagna beloppet, 900 kronor, synes detsamma lönenämnden skäligt. Beträffande åter lönetillägget till tillförordnad revisionsfiskal, föreslagsvis an- givet till 300 kronor, vill lönenämnden ifrågasätta, huruvida något dylikt till- lägg utöver assessorslönen överhuvud taget bör ifrågakomma.

Vidkommande spörsmålet om statsåklagarnas löneförmåner har nämnden icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande lämpligheten och skäligheten av den utav de sakkunniga föreslagna löneställningen. Enligt det föreliggande förslaget skulle statsåklagare komma i åtnjutande av lön, motsvarande lönegrad B 28, utom vad angår statsåklagaren i Visby, vars

löneförmåner skulle motsvara lönegraden B 27. Till förste statsåklagare skul- le utgå ett särskilt arvode av 900 kronor. Vid ärendets fortsatta beredning synes vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke en differentie- ring i lönehänseende de olika statsåklagartjänsterna emellan kan och bör äga rum med hänsyn till de blivande arbetsuppgifternas art och omfattning inom de olika distrikten. Anordningen med särskilt lönetillägg till förste statsåkla- gare förutsätter enligt lönenämndens mening, att förordnande utfärdas å dylik befattning och att sålunda förste statsåklagarbefattningen icke inrättas såsom en fast ordinarie tjänst. Ifrågasättas kan väl också, huruvida icke anledning förefinnes till en gradering av lönetillägget alltefter åklagardistriktets storlek och antalet övriga statsåklagare inom distriktet.

För notarier vid domsagorna samt för assessors- och fiskalsaspiranter även- som för fiskaler vid hovrätt, samtliga avsedda att utgöra icke-ordinarie be- fattningar, hava å de sakkunnigas löneplan upptagits särskilda lönegrader, D 1——D 4, med i allmänhet ett enda lönebelopp inom varje lönegrad, med un— dantag för lönegrad D 3, för vilken två lönebelopp föreslagits.

Därest, på sätt lönenämnden ovan förordat, domar- och åklagarväsendets befattningshavare inordnas på den civila löneplanen och sålunda de sakkun- nigas förslag med särskild löneplan för denna personal förfaller, uppstår fråga, huru nyssnämnda icke-ordinarie befattningshavares avlöningsförhållanden böra ordnas. Vidkommande till en början förste och andre notarie i domsaga synes den nuvarande anordningen med årligt arvode kunna även efter den ifrågasatta rättegångsreformens genomförande komma i tillämpning. Domsagoanställ- ningen är för dessa befattningshavare en läro- och utbildningstid, då de bere- das för sin blivande verksamhet. Arvodet under denna tid lär vid sådant förhållande icke behöva anslutas till avlöningsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen. Mot de sakkunnigas förslag till avlöningsbelopp, 2700 kronor för förste notarie och 2 100 kronor för andre notarie, finner lönenämn— den icke anledning till erinran.

Vad nu sagts i fråga om tjänstgöringen såsom notarie i domsaga gäller ock beträffande den närmast därpå följande tjänstgöringen i hovrätt. Enligt den plan för domarutbildningen ooh befordringsgången på domarbanan, för vilken de sakkunniga i sitt betänkande angivit vissa riktlinjer, skulle för den unge juristen efter arbetet i domsagan följa ett års provtjänstgöring såsom fiskals- aspirant i hovrätt, varunder vederbörande skulle prövas för fortsatt anställ— ning inom hovrätten. Någon förändring i löneförhållandena torde med hän- syn till den alltjämt mindre fasta anställningen och den gallring bland aspi- ranterna, vartill tillfälle nu skulle beredas, icke böra inträda under aspirant- tjänstgöringen, utan anser lönenämnden, att ersättningen jämväl under denna tjänstgöring kan utgå i form av arvode och bestämmas till det av de sakkun- niga föreslagna beloppet av 2 700 kronor.

Har sedermera fiskalsaspiranten blivit godkänd vid fiskalsprovet, torde någ- ra betänkligheter icke kunna hysas mot att vederbörande under den fortsatta tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal beredes extra ordinarie anställning och därvid i likhet med de centrala ämbetsverkens amanuenser berättigas uppbära lön enligt den löneplan, som finnes intagen i 6 % av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningsha- vare vid allmänna civilförvaltningen. Enligt förenämnda plan för beford- ringsgången inom domarkarriären skulle utnämning till hovrättsfiskal ske vid en tidpunkt, då vederbörande redan kan se tillbaka på en sammanlagd tjänste- tid inom domsaga och hovrätt av omkring fem år och då han med avseende å utbildning inom statstjänsten väl kan anses likställd med ämbetsverkens ama-

;

nuenser. Han skulle ock nu kunna påräkna fortsatt anställning samt kontinu- erlig lön under sin verksamhet såsom befattningshavare vid vederbörande hov- rätt. Sakligt sett synas sålunda goda skäl kunna anföras för beredande åt ifrågavarande befattningshavare av de förmåner, som extra ordinarie anställ- ningen innebär. Onekligen skulle härigenom också vissa lönetekniska fördelar vara att vinna, exempelvis vid bestämmande av vikariatsersättning under för- ordnande å högre tjänst. Någon nämnvärd fördyring av organisationen på grund av det civila löneklassystemets tillämpning å ifrågavarande befatt- ningshavare behöver icke befaras genom den anordning, nämnden nu ifråga- sätter, då tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal är avsedd att vara relativt kort tid och det därför är att förutse, att löneklassystemet inom vederbörande löne- grad allenast undantagsvis skulle i hela sin utsträckning komma i tillämpning.

På grund av det anförda anser sig lönenämnden för sin del böra för- orda, att å hovrättsfiskal tillämpas de lönebestämmelser, som innefattas i 1 avd. 2 kap. av kungörelsen den 26 juni 1925. I anslutning till de av de sakkunniga för ifrågavarande befattning föreslagna lönebeloppen torde härvid hovrättsfiskal lämpligen böra hänföras till 16:e lönegraden av den i 6 % av nyssnämnda kungörelse upptagna löneplanen eller den lönegrad, till vilken and— re amanuens vid de centrala ämbetsverken högst må hänföras.

Ett liknande sätt för ordnande av avlöningsfrågan torde få anses befogat jämväl under det närmast därpå följande stadiet i hovrättstjänstemannens ut— bildning, d. v. s. under den tid, då han såsom assessorsaspirant skulle hava att tjänstgöra å hovrättsdivision. De sakkunniga hava ansett, att lönen under nämnda tid borde utgå med ett belopp av 6 000 kronor. I betraktande av att sagda belopp närmast motsvarar lön å G-ort enligt 20:e löneklassen av den i 9 % av avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen intagna löne- planen vill lönenämnden för sin del förorda, att befattningen assessorsaspi— rant skall anses tillhöra lönegraden B 21 av nämnda löneplan samt att beträf- fande ifrågavarande befattning skola i tillämpliga delar gälla de i 33 och 34 %% av förenämnda kungörelse den 26 juni 1925 meddelade avlöningsbestämmelser- na för befattningshavare å extra stat. Med hänsyn till att benämningen aspi— rant numera icke förekommer i de uti sagda kungörelse intagna bestämmelser- na, synes beteckningen assessorsaspirant lämpligen böra utbytas mot benäm- nlngen extra assessor.

Vad slutligen angår de befattningar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, synes det lönenämnden höra i fråga om sekreterarna vid de mindre hovrätterna tagas under ytterligare övervägande, huruvida det kan anses motiverat att för dessa fastställa en så hög lönegrad B 27 ——- som i betänkandet föreslagits. Un- der erinran om att den biträdande sekreteraren vid Svea hovrätt, vilken enligt förslaget skulle intaga ställning såsom kanslichef, av de sakkunniga hänförts tlll lönegraden B 26, anser sig nämnden böra ifrågasätta, huruvida icke nämn- da lönegrad må anses tillfyllest jämväl för de mindre hovrätternas sekreterare.

Aktuarier och arkivarier äro för närvarande placerade i lönegraden B 22, och anse de sakkunniga, att någon ändring i dessa tjänsters löneställning icke bör vidtagas. Ej heller i det Nothinska betänkandet hade härutinnan ifrågasatts

någon förändring.

I sitt utlåtande över sistnämnda betänkande anförde lönenämnden beträf- fande dessa tjänster, att det ville synas nämnden, att, vad Svea hovrätt an— ginge, det borde tagas under omprövning, om ej åtminstone någon av de vid denna hovrätt befintliga tjänsterna av nu ifrågavarande slag efter erforderlig omläggmng av arbetet kunde utbytas mot befattningshavare i lägre löneställ— ning. Lönenämnden har ansett sig böra i förevarande sammanhang erinra om

vad som sålunda från nämndens sida tidigare framhållits. Enligt den speci- fikation av statens kostnader för löner till befattningshavare inom domstols- och åklagarväsendet efter processreformens genomförande, som finnes såsom bilaga fogad vid det nu föreliggande betänkandet (Bil. II), synes det vara avsett, att vid Svea och Göta hovrätt det nuvarande antalet tjänster av ifrå- gavarande slag skulle bliva oförändrat, att vid hovrätten över Skåne och Ble- kinge skulle nyinrättas en dylik tjänst samt att en sådan befattning även skulle finnas vid den fjärde av de större hovrätterna. Lönenämnden föranledes härav till det uttalandet, att det vid omorganisationsärendets fortsatta beredning bör tagas under förnyat övervägande, i vad mån en överflyttning på personal utan juridisk utbildning av de göromål, som tillkomma innehavare av nu ifråga- varande befattningar, kan äga rum i ändamål att möjliggöra indragning av en eller annan av dessa tjänster och på så sätt förbilliga organisationen.

Genom inordnande av domstols- och åklagarväsendets befattningshavare un- der allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente skulle givetvis de i detta reglemente meddelade allmänna bestämmelserna rörande villkoren för avlö- nings åtnjutande komma att äga tillämpning å dem. Emellertid hava de sak— kunniga i betänkandet berört vissa av dessa föreskrifter, vilka vid ett dylikt ordnande av ifrågavarande befattningshavares löneförhållanden kunna lämna rum för olika tillämpningsförfarande. Hit hör exempelvis tillämpningen av reglerna för tillgodoräknande av föregående tjänstgöringstid vid befordran till högre tjänst. De sakkunniga hava angivit vissa riktlinjer för dylikt tillgodo- räknande. Lönenämnden anser sig dock icke i det läge, vari frågan om rätte— gångsreformen och vad därmed äger sammanhang för närvarande befinner sig, kunna ingå i något bedömande av denna och andra dylika tillämpningsspörs- ma .

Beträffande den av de sakkunniga ifrågasatta sänkningen av domarnas pen— sionsålder vill nämnden erinra, hurusom frågan om en omarbetning av nu gäl- lande civila pensionslag stått på dagordningen alltsedan den tidpunkt, då det nya civila avlöningsreglementet trädde i kraft. De omfattande pensionerings- spörsmål, som här möta, äga emellertid ett nära samband med den nu igång- satta revisionen av gällande avlöningsförfattningar. Det av de sakkunniga upptagna detaljspörsmålet om domarnas pensionsålder bör enligt nämndens me— ning ses i samband med de bestämmelser rörande pensionsålder, skyldighet att från tjänsten avgå m.m., som i en blivande civil tjänstepensionslag kunna komma att fastställas för den civila statsförvaltningens' befattningshavare i allmänhet, och i nämnda sammanhang göras till föremål för övervägande.

Vidkommande slutligen löneförmåner till övriga i de sakkunnigas betän— kande omhandlade, i detta utlåtande icke särskilt nämnda befattningshavar- grupper, har lönenämnden icke funnit skäl att i detta sammanhang göra någ- ra särskilda uttalanden.

(I handläggning av ärendet hava deltagit lönenämndens ordförande Strids- berg samt ledamöterna Elliot, Almgren, Köersner, N. A. Nilsson och P. Nils- son samt suppleanten Nerby.)

KUNGL. MAJ :TS BEFALLNINGSHAVANDE.

Överståthållareämbetet (t. f. Överståthållaren H. GRAFSTRÖM): Den ifrågasatta rättegångsreformen berör Överståthållareämbetet i tre sär- skilda avseenden, nämligen i.dess egenskap av överexekutor, i fråga om polis- domstolen samt beträffande Ambetets befattning med åklagareväsendet.

De ärenden, vilkas avgörande tillkommer överexekutor, tränga ofta till ett snabbt avgörande. Överståthållareämbetet har icke kunnat finna annat än att målen hos ifrågavarande myndigheter handläggas väl. Enligt Överståt- hållareämbetets förmenande synas överexekutorsgöromålen böra få stanna hos de myndigheter, som nu handlägga dem.

Skulle emellertid förslaget om överexekutorsgöromålens överflyttning till de omorganiserade underdomstolarna komma till stånd, bör noga efterses, att ärendena kunna beredas ett snabbt avgörande.

Att av de sakkunniga föreslagna befattningshavare, till vilkas handlägg- ning överexekutorsgöromålen skulle överflyttas, få anses därtill vara fullt kva- lificerade torde vara ställt utom tvivel.

Huruvida någon besparing i statsverkets kostnader för överexekutorsgöro— målens ombesörjande skall kunna uppstå genom den föreslagna omorganisatio— nen, synes Överståthållareämbetet synnerligen osannolikt.

I vad den föreslagna rättegångsreformen berör polisdomstolen i Stockholm samt åklagaremyndigheten får Överståthållareämbetet såsom eget utlåtande åbe- ropa, vad polisdomaren samt tredje polisintendenten i Stockholm uti bilagda till Överståthållareämbetet ingivna promemorior anfört. _ Överståthållareämbetet hemställer, att ny utredning i de avseenden, som Overståthållareämbetet här ovan berört, vidtages, innan de sakkunnigas be- tänkande lägges till grund för lagstiftning.

Den i Överståthållareämbetets utlåtande åberopade promemorian av tredje polisintendenten E. HALLGREN är av följande lydelse:

Såväl i processkommissionens förslag som i betänkandet angående ordnan- de av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen beröres endast i stora drag den syn— nerligen viktiga frågan om förhållandet mellan åklagaremyndigheten och polis-— myndigheten. Processkommissionen reglerar detta på följande sätt:

I allmänhet bör det ankomma på polismyndigheten att i första hand upp- taga förberedande undersökning i anledning av ett begånget brott. Dock bör det stå statsåklagaren fritt att själv påbörja undersökning eller att anbefalla polismyndigheten att företaga sådan eller ock att själv övertaga det omedel- bara utförandet av undersökning, som polismyndighet påbörjat, eller att giva polismyndigheten närmare föreskrifter om dess utförande. I fråga om brott, som kan åtalas endast av statsåklagare, skall polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till stats- åklagaren. Beträffande sådana brott, som underåklagare äger åtala och där

anhållande och häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra an- mälan till statsåklagaren. Underåklagarna, av vilka icke skall fordras ju- ridisk examen, skola, jämte utövande av sin åklagareverksamhet, vara syssel- satta inom polisväsendet.

En närmare granskning av den ställning, som processkommissionen tiller- känner polismyndigheten och statsåklagaren inbördes, giver till en början vid handen, att statsåklagaren skall intaga en i förhållande till polismyndigheten fristående ställning, men med rätt och plikt att, när han finner skäl, ingripa i spaningarna. Underåklagarna däremot synas skola intaga' någon slags dub- belställning. Processkommissionen engagerar redan vid. de första spanings- åtgärd'ernas vidtagande två i förhållande till varandra fristående myndigheter, statsåklagaren och polismyndigheten. Båda dessa kunna börja spaningarna var på sitt håll, och, om polismyndigheten igångsatt spaningar efter sin upp- fattning, kan statsåklagaren avbryta dessa och förordna om spaning efter andra linjer. En på sådant sätt anordnad spaningsverksamhet kan aldrig giva ett gott resultat. För vinnande därav kräves enhetlig, sakkunnig led- ning redan från de första spaningsåtgärdernas vidtagande. Olika myndig- heters ingripande i spaningar efter brottslingar måste däremot medföra oreda och virrvarr till föga båtnad för en lycklig utgång av spaningsarbetet. Det torde därför icke kunna undgås att ålägga en enda myndighet ledningen av och därmed också ansvaret för spaningsverksamheten, vare sig denna myndig— het skall vara polismyndigheten eller åklagaren.

Mönstret till den anordning processkommissionen förordar i fråga om polis- myndighetens och statsåklagarens spaningsverksamhet torde vara hämtat från vissa håll i Tyskland. Meningarna där om anordningen i fråga synas emel- lertid å polismannahåll vara tämligen samstämmande i det avseendet, att an— ordningen anses mindre lycklig. Belysande härför torde vara ett samtal, undertecknad haft med en polischef i en stad i Tyskland, där anordningen tillämpas. På min fråga om icke svårigheter uppstått i spaningsarbetet, då två olika myndigheter skulle leda detsamma, svarade mig den åsyftade polis— chefen, att anordningen i praktiken kunnat genomföras av den anledningen, att statsåklagarna i regel vore unga och oerfarna och därför alltid inhämtade och följde polischefens anvisningar. En polischef å annan ort, där förevarande anordning icke tillämpas, förklarade för mig, att anordningen vore dömd att falla, att den vore otänkbar i en större stad, och att dess allvarligaste olägenhet vore dualismen i spaningsverksamhetens ledande.

Någon utredning i fråga om polispersonalens subordinationsförhållande gent- emot statsåklagaren lämnas icke i processkommissionens betänkande. Därest personalen skall subordinera både under polismyndigheten och under stats- åklagaren, måste för personalen uppstå olidliga förhållanden. En sådan an- ordning torde vara i det praktiska livet ogenomförbar. Subordinerar perso- nalen uteslutande under polismyndigheten, måste många gånger koll1s1on upp- stå mellan denna och statsåklagaren. Exempelvis må nämnas allenast det fall, att polismyndigheten för viss spaning kommenderar särskilt lämphg per- sonal och statsåklagaren för någon sin utredning samtidigt har behov av just samma personal. Huru skola sådana intressekonflikter lösas? Här upprullar sig ett komplex av olösta frågor, som alla bottna i förut påtalade duahsm 1 spaningsledningen. _ ., "

De ekonomisakkunniga behandla icke detta spörsmål 1 annan man, än att de dels betona vikten av att kriminalpolismän till erforderligt antal ställas till åklagaremyndighetens förfogande, dels —— med förslag om b1behallan_de av polismästareinstitutionen i Stockholm, Göteborg och Malmö _— uttala sig for att i Stockholm och Göteborg särskild »administrativ chef» för kriminal- polisen bör bibehållas, samt dels föreslå, att underåklagarna 1 Stockholm, Gote—

. 587 borg och Malmö icke skola innehava »administrativ chefsställning» i förhål- lande till polispersonalen. Av dessa uttryck synes framgå, att de sakkunniga tänkt sig någon slags uppdelning av chefskapet, men de antyda icke, huru denna skall anordnas. Någon i verkliga livet användbar tudelning av chef— skapet torde emellertid näppeligen kunna genomföras, allra minst därest pro- cesskommissionens förslag om dubbla spaningsmyndigheter skall bibehållas.

Det torde vara obestridligt, att för den allmänna säkerheten i samhället en väl organiserad och ledd spaningsverksamhet, som kan omedelbart efter ett brotts inträffande träda i funktion i och för erhållande av ett snabbt re— sultat, är obetingat nödvändig. Det synes därför vara ofrånkomligt, att den delen av statens straffprocessuella verksamhet, som omfattar de första spa— ningsåtgärderna, varder på ett tillfredsställande sätt organiserad, samt att klara, tydliga och ändamålsenliga föreskrifter varda lämnade om polismyn- dighetens och åklagarmyndighetens inbördes ställning. Såsom av det före— gående torde framgå, synas de föreliggande förslagen i sist nämnda avseende icke vara tillfyllest.

De sakkunniga synas hava beräknat antalet statsåklagare för Stockholms stad till 4. Därest på statsåklagaren skall läggas icke blott talans utförande i underrätten utan därjämte såväl ledningen och övervakningen av spanings— och utredningsverksamheten med allt vad därmed hör samman som ock skyl- dighet att i alla mål, där han är uteslutande åtalsberättigad, städse själv hålla förhör med den misstänkte, är det föreslagna antalet otillräckligt. Ett bibehållande av detta antal måste medföra antingen ett utdragande av tiden före domstolsförhandlingen i högst betänklig grad och en föga ändamålsenlig tidsspillan i spaningsverksamheten, eller ock att statsåklagaren av omständig- hetemas makt tvingas att låta hela spaningsverksamheten gå sig ur händer— na till polismyndigheten. Ett bibehållande i Stockholm av den ställning till förundersökningen, som processkommissionen givit statsåklagaren, är därför, enligt mitt förmenande, icke möjlig utan ökning av statsåklagarnas antal.

Beträffande underåklagarna har processkommissionen föreslagit, att dessa skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna och att det bestå- ende sambandet mellan polis- och åklagareväsen skulle bibehållas. De ekonomi- sakkunniga vilja ordna underåklagareorganisationen i de tre största städerna på ett särskilt sätt. Vad Stockholm beträffar anse de, att organisationen bör anknytas till kriminalavdelningens anordning med förhörsrotlar. De ut- forma sitt förslag närmare så, att förhörsrotlarnas ledare, vilka för närvarande äro poliskommissarier, skulle åläggas utreda de enklare målen och i dessa jäm— väl utföra åklagaretalan i lagmansrätten. De skulle benämnas stadsfiskaler, vara statsavlönade, men _— såsom redan i det föregående antytts — i mot- sats till stadsfiskalerna i de smärre och medelstora städerna icke innehava någon »administrativ chefsställning» i förhållande till polispersonalen.

Även vid detta förslag vidlåder förut påtalade bristande utredning i fråga om förhållandet mellan polismyndigheten och åklagareväsendet. Stadsfiskaler- nas ställning såväl gentemot den »administrativa chefen» vid kriminalavdel- ningen som gentemot polispersonalen finnes icke på något sätt reglerad. De— ras verksamhet utöver åklagaretalans utförande —— angives allenast så, att de skola handha polisutredningen i vissa mål, men de sakkunniga utforma icke närmare vad de åsyfta därmed. För så vitt de sakkunniga mena, att även stadsfiskalerna skola inträda i spaningsverksamheten redan innan miss— tankarna riktats mot viss person, torde såsom förut framhållits —— sagda verksamhet, vari skulle engageras polismyndighet, statsåklagare och stads- fiskaler, bliva organiserad på ett i det praktiska livet knappast genomför- bart sätt och i varje fall till största men för ett lyckligt resultat av spanmgs- verksamheten. Mena de sakkunniga däremot, att stadsfiskalernas verksam-

het skall inträda först då misstankarna riktat sig mot en viss inkalla-d eller tvångsvis för stadsfiskal inställd person, inträder den stora olägenheten, att stadsfiskalen i fråga om tillgång till den spanande personal, som vidtagit de första åtgärderna i saken och följaktligen är bäst insatt däri och bäst läm- pad att fortsätta utredningen, är beroende av polismyndigheten, som måhända anser nödvändigt att för annat ändamål disponera samma personal. Följden därav måste då bli, att stadsfiskalen med annan till hans hjälp avdelad, i saken oorienterad personal skall göra utredningen, en anordning, som givetvis kan genomföras, men som måste medföra samma tudelning av förfarandet, som av processkommissionen å sid. 61 i andra delen av dess betänkande på tal om undersökningsdomare anses medföra betydande olägenheter. Det synes undertecknad därför uppenbart, att i fråga om stadsfiskalernas i Stockholm ställning såväl till polismyndigheten som till polispersonalen och i fråga om deras arbetsuppgifter utredningen måste i avsevärd grad fullständigas, så att full klarhet om den lämpligaste organisationen vinnes.

I fråga om antalet stadsfiskaler föreslå de sakkunniga fyra. Redan nu äro förhörsrotlarnas vid kriminalavdelningen kommissarier fullt upptagna med rotlarnas arbeten. Väl föreslår processkommissionen att utredningen av stats- åklagaremålen skall övervakas av statsåklagaren. Men med det fåtal stats- åklagare som föreslås för Stockholm, kan övervakningen icke bliva sådan, att den befriar rotelkommissarien från handläggning jämväl av statsåklagare- målen. Rotelkommissariens befattning med dessa kommer att bliva av un— gefär samma omfattning som nu. Ett sammankopplande av rotelkommissarie- befattning och stadsfiskalstjänst synes mig därför ogenomförbart.

På grund av det anförda får jag vördsamt hemställa, att Överståthållare- ämbetet måtte framhålla nödvändigheten av att i ovan anmärkta avseenden ny utredning företages innan föreliggande förslag lägges till grund för lag- stiftning.

I den promemoria av polisdomaren E. WILLERS, som åberopas i Överståt- hållareämbetets utlåtande, göres följande sammanfattning av vad i promemo- rian anförts:

För handläggning av de nu på polisdomstolen ankommande mål, vilka kun- na väntas bli överflyttade till lagmansrätten, fordras för det första en högre kvalificerad domare än den av sakkunniga föreslagne notarien med begränsad domarekompetens. Om målen, såsom hittills varit fallet och allt fortfarande synes lämpligt, i regeln protokolleras endast genom memorial, behöver denne domare ej flera än tvenne rättsbildade biträden — av notariegrad och ej flera än två ordinarie och ett extra skrivbiträde, men under annan förutsätt- ning behövs inom vardera av dessa befattningsgrupper en betydlig personal- förstärkning. _

Domaren behöver vidare till sin hjälp dels, om han skall bibehållas v1d sina bestyr med förvandlingar och vad därmed sammanhänger, en kanslist, dels ock en kontorsskrivare, en vaktmästare och ersättare för de konstaplar, som nu utgöra vaktbetjäning under domstolssessionerna.

Distriktskommissarierna kunna fortfarande användas såsom åklagare, men strafförelägganden böra lämnas icke av dem utan av befattningshavare hos polismästaren eller befattningshavare hos poliskammaren, eller båda delarna, befattningshavare, vilka ock — vid sidan av kansligöromål —— skulle ha att bestrida polismästarens och poliskammarens funktioner att besluta om åtal skall äga rum eller ej; hädanefter på eget ansvar i stället för som nu (1 fler— talet fall) på polismästarens; kanslitjänstemän med åklagarekompetens.

I de s. k. stadsfiskalsmålen bör fortfarande finnas rättsbildad åklagare, och han skall själv äga förelägga straff.

589 Länsstyrelsen i Stockholms län (landshövding N. EDEN): När länsstyrelsen den 13 maj 1927 på anmodan avgav yttrande till Svea hovrätt över processkommissionens betänkande, framhölls inledningsvis, att kommissionens djupgående och omfattande huvudförslag beträffande domstols- författningen och rättegångsförfarandet, såsom fallande utanför länsstyrelsens ämbetsuppgifter och omedelbara erfarenhet, icke kunde upptagas till gransk— ning, att yttrandet måste begränsas till de särskilda delar av betänkandet, vil- ka direkt berörde eller återverkade på den administrativa ordningen inom lä— nen, samt att när dessa spörsmål upptoges till behandling ifrån de förutsätt- ningar, som voro givna genom huvudförslagen om processreformen, detta icke innebure något ställningstagande till sagda huvudförslag. Länsstyrelsen anser sig böra upprepa denna reservation även i fråga om behandlingen av nu före- varande betänkande angående ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till den huvud— fråga, som ligger bakom sistnämnda betänkande, nämligen huruvida och i vad mån processkommissionens förslag äro ägnade att läggas till grund för själva rättegångssystemets reformering, vill länsstyrelsen givetvis icke heller nu taga ställning i och med det att länsstyrelsen utlåter sig om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av den föreslagna processreformen, som i det nya betänkandet blivit undersökta. Till denna reservation bör också fogas en annan. Såsom titeln anger, avser betänkandet ej att utgöra en fullständig utredning av de ekonomiska och organisatoriska spörsmål, som äro förenade med ett ge- nomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. De huvudfrågor, som i betänkandet behandlas, angå rättsskipningens gestaltning, de ekonomiska för- hållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande samt beräkning av vissa kostnader för processreformens genomförande. Däremot hava de sakkunniga på grund av dem meddelade direktiv icke verkställt utredning angående de organisatoriska förändringar på det administrativa området, som föranle- das av processreformen. De sakkunniga hava endast å sidorna 269 och 270 i betänkandet antytt åtskilliga av dessa administrativa organisationsfrågor samt påpekat, att flera av desamma utgjorde invecklade spörsmål, som tarva- de en ingående särskild utredning. Länsstyrelsen finner påtagligt, att detta uttalande av de sakkunniga har synnerligt fog för sig. Bland de problem, som i nu berörda hänseende kvarstå helt outredda, äro flera av synnerlig vikt och omfattning, såsom de administrativa påföljderna av magistratsinstitutio- nens slopande, reformens återverkningar å polisväsendet m. m. Den omstän- digheten, att de sakkunnigas uppdrag icke omfattat dessa administrativa spörs- mål, utgör självfallet för deras del fullgiltig förklaring till att desamma läm— nats å sido. Men på så sätt har den föreliggande utredningen av den ifråga— satta processreformens ekonomiska och organisatoriska konsekvenser endast blivit partiell. Det är efter länsstyrelsens mening oundgängligt, att densam- ma kompletteras på de viktiga punkter, som nu förbigåtts, för att ett slutligt omdöme om sagda följdverkningar skall kunna givas. Även i de delar, där de sakkunniga framlagt förslag, visar det sig flerstädes, att dessa förslag icke kunna med säkerhet bedömas utan dylikt utfyllande av luckorna i utrednin- gen. Länsstyrelsen nödgas på grund härav uttala den meningen att betänkan- det sådant det föreligger i flera avseenden icke ger tillräckliga hållpunkter för en definitiv granskning. I vad betänkandet angår domareutbildningen och befordringsgången på do— marebanan, behovet av arbetskrafter vid domstolarna saint löneförmåner för befattningshavare inom domstolsorganisationen, avhandlar detsamma till största delen frågor, vilka falla utom länsstyrelsens verksamhetsområde och som läns-

styrelsen därför saknar anledning upptaga till skärskådande. Endast tvenne punkter äro av den art, att de här böra beröras. Detta gäller i första hand den föreslagna domsagodelningen.

Förslaget förutsätter för Stockholms läns vidkommande ganska omfattan- de förändringar i sagda indelning. Sålunda föreslås sammanslagning av nu- varande Norra och Mellersta Roslags domsagor till en, Norra Roslags domsaga, i vilken Norrtälje stad skall ingå, och vidare av Sollentuna och Färentuna samt Stockholms läns västra domsagor till Sollentuna domsaga inbegripande Sig- tuna stad. Vaxholms stad skulle hänföras till Södra Roslags domsaga och Södertälje stad till Södertörns domsaga. Alternativt har ifrågasatts, att Värmdö skeppslag skulle överflyttas från Södra Roslags domsaga till Söder- törns domsaga och i samband därmed Öknebo härad utbrytas från sistnämnda domsaga för att förenas med en domsaga i Södermanlands län. Med detta se- nare alternativ har sakkunnigförslaget dock icke räknat. Den strävan mot större domsagor, som sålunda framträder i förslaget, har på sina håll framma- nat betänkligheter. Farhågor hava framkommit, att den rättssökande allmän— heten i vissa landsändar skulle få det alltför obekvämt till följd av domsagor- nas utökning, och särskilt hava av förslaget berörda städer, som nu hava egen jurisdiktion eller som utgöra huvudtingsställen, betecknat förslaget såsom en försämring av deras ställning. I viss mån torde dessa farhågor kunna vara be- rättigade,_ även om de måhända icke böra tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till principerna för reformen. I varje fall ligger det uppenbarligen stor vikt uppå, att eventuella olägenheter minskas i möjligaste mån. Sålunda bör förutsättas, att täta sammanträden hållas jämväl å bitingsställena, fram- förallt å sådana, som tidigare haft egen jurisdiktion eller som varit huvud- tingsställen. Mot alternativförslaget om! Öknebo härads sammanslagning med domsaga i Södermanlands län vill länsstyrelsen uttala en bestämd gensaga. De sakkunnigas egna tvivelsmål om lämpligheten att till en domsaga förena områden från olika län kunna utan tvekan sägas vara så välgrundade, att detta alternativförslag bör definitivt avföras.

Den andra domstolsväsendet berörande fråga, som är av beSkaffenhet att föranleda ett uttalande från länsstyrelsens sida, gäller den inverkan å arbets- fördelningen vid lagmansrätterna och å behovet av arbetskrafter därstädes, som den tillämnade överflyttningen av överexekutorsgöromälen kan medföra. Länsstyrelsen, som i särskilt yttrande till Svea hovrätt den 8 mars 1929 fram— hållit vissa synpunkter rörande denna fråga, tillåter sig att här åberopa, vad i nyssnämnda yttrande därom anförts. _ _

En väsentlig del av betänkandet avhandlar åklagareväsendets organlsation. I den del det angår åklagareorganisationen vid hovrätt och vid högsta domsto— len, torde något uttalande från länsstyrelsens sida icke vara avsett. Däremot beröres länsstyrelsen givetvis i hög grad av förslaget om åklagarorganisatio— nen vid lagmansrätt.

Länsstyrelsen vill i anledning av detsamma till en början erinra om att det nuvarande åklagareväsendet vid rikets underdomstolar blivit å sakkunnigt håll ganska enstämmigt betecknat såsom otillfredsställande samt i behov av en re- formering enligt tidsenliga principer. Såsom särskilda brister hos detsamma har bland annat framhållits den rådande sammanblandningen mellan pohs- och åklagareväsendet samt den otillräckliga utbildning och det mångsyssleri, som utmärkte en stor del av åklagarekåren. Dessa anmärkningar äro enligt läns— styrelsens mening befogade, och länsstyrelsen ansluter sig till dem, som anse en reform å detta område erforderlig. Såvitt länsstyrelsen kan finna, avser de sakkunnigas förslag införandet av en åklagareorganisation, byggd på _moder— na principer, som flerstädes utomlands vunnit tillämpning och _v1sat Sig leda till ett gynnsamt resultat. Densamma tager också sikte på avhjälpande av de

ovannämnda nuvarande bristerna. Visserligen komme dessa att kvarstå i viss grad beträffande underåklagarekåren, vars tjänsteregleringsfråga icke kan slut- giltigt avgöras annat än i samband med den omfattande frågan angående lands- fiskalstjänsternas omreglering, men icke desto mindre torde de sakkunnigas förslag angående åklagareväsendet i stort sett böra kännetecknas såsom ett steg i rätt riktning.

Vissa punkter giva dock anledning till erinringar. Först och främlst måste det anses vara av största vikt, att tillräckligt antal statsåklagaretjänster inrät- tas för varje distrikt. Att på förhand exakt beräkna det erforderliga antalet sådana tjänster låter sig knappast göra, och de sakkunnigas siffror härvidlag torde böra betraktas såsom synnerligen approximativa. Man måste ihågkom— ma, att förslaget till arbetsfördelning mellan statsåklagarna och underåklagar- na innebär, att å statsåklagarna läggas nästan alla brottmål, som icke hava karaktären av bagatellmål. Vad detta skulle komma att medföra i arbets- tunga genom resor i vidsträckta distrikt, låter sig svårligen bedömas. I alla händelser synes det vara av betydelse, att distrikten icke genom för stor om- , fattning göras alltför svårarbetade. Det må ifrågasättas, huruvida icke detta ':' skulle bliva fallet med Mälardalens stora distrikt. ' Vidare måste anses tvivelaktigt, huruvida det skulle vara lämpligt att i den '_ utsträckning sakkunnigförslaget avser införliva mindre städer med kringlig— , gande eller närbelägna landsfiskalsdistrikt. I en del fall skulle måhända så kunna ske. Men i andra torde vara att befara, att åtskilliga av de landsfiskals- tjänster, som beröras av detta förslag, därigenom skulle, särskilt beträffande uppbörds- och redovisningsgöromålen, få sin arbetsbörda så starkt ökad, att svårighet uppkomme för tjänstens behöriga bestridande. Det kan på goda grunder antagas, att en sådan svårighet i första hand komme att gå ut över , polis— och åklagaregöromålen.

Länsstyrelsen har iakttagit, att de sakkunniga icke berört frågan om' kompetensfordringarna för statsåklagarna i vidare mån, än att de för dem föru1satt samma kunskapsprov, som erfordras för domareämbe- tets utövande. Med hänsyn till den befogenhet att ingripa i polisutredningen i brottmål, då densamma fortskridit till visst stadium, som förslaget avser att tillerkänna statsåklagarna, torde det ligga nära till hands att för innehav av statsåklagaretjtnst förutsätta jämväl ett viss mått av utbildning på kriminal— polisväsendets )mråde. De sakkunniga synas emellertid icke hava avsett att uppställa en sålan fordran, ty vad de anfört i fråga om förordnande av biträ- dande och vikarierande statsåklagare tyder på att de räknat med, att stats- åklagarekårens rekrytering skulle ske huvudsakligen bland hovrättsfiskalerna, vilka väl endast i något rent undantagsfall hava att uppvisa polisutbildning. Enligt länsstyielsens mening hava de sakkunniga alltför ensidigt tagit sikte på statsåklagarnas juridiska kompetens för utredningsresultatens bedömande, men icke tillräckligt beaktat frågan om' deras förmåga att på ett sakkunnigt sätt kunna ingfipa i själva utredningsarbetet.

Det nu påpekade förhållandet torde i viss mån sammanhänga därmed, att sakkunnigförslaget överhuvud taget icke egentligen ingått på frågan om polisväsendets gestaltning i samband med reformen. Endast i en punkt från— gås denna återlållsamhet —— och i den punkten måste länsstyrelsen anmäla den mest bestämda gensaga. Förslaget giver uttryck åt en förmodan, att indrag- ning av landsfngdetjänsterna skall visa sig lämplig, i det att de sakkunniga , förklara sig' bara kommit till den uppfattningen, att ett bibehållande av lands- fogdetjänste-rnavid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisa- tion. Enlig't länsstyrelsens mening är denna uppfattning fullständigt felak- tig. Redam iivannämnda yttrande den 13 maj 1927 till Svea hovrätt har framhållits, at landsfogdebefattningen icke kan umbäras såsom organ för

länsstyrelsens ledning av de lokala polismyndigheterna. Det komme säker— ligen att för polisväsendet medföra ödesdigra verkningar, om den ledande och sammanhållande kraft, som landsfogden-polischefen i länet nu utgör, skulle försvinna. Denna kraft har i Stockholms län visat sig vara av synnerlig be- tydelse. Den behöves alltjämt för övervakande av länets lokala polisper- sonal, och detta även vad angår dess åklagarefunktioner. Att landsfogdebe- fattningen i sistnämnda hänseende skulle göras överflödig av statsåklagare- tjänsterna, vilka äro ämnade att bliva helt fristående från polisväsendet och för vilka icke någon polismannautbildning ifrågasatts, synes otänkbart. Lands- fogdetjänsternas bortfallande skulle i verkligheten innebära ingenting mindre, än att tyngdpunkten av utredningsarbetet i brottmål förlades till underåkla- garekåren, sedan denna berövats det sakkunniga stöd i sagda verksamhet, som den nuvarande organisationen tillfört densamma. Aven om man räknar med, att statsåklagarnas övervakning i brottmålsutredningama i någon män skulle kunna ersätta sagda förlust, kvarstår dock såsom ett faktum, att underåklagar- na skulle vara hänvisade uteslutande till sitt eget omdöme och sin egen förmåga under den första men merendels så synnerligen viktiga del av brottmålsutred- ningen, som omfattar tiden till dess misstankarna rikta sig åt bestämt håll. Ett sådant system kan icke vara lämpligt. Man måste betänka, att det här gäller i främsta rumlmet landsbygden med dess ofta otillräckligt skolade polis- personal, som har —— och förutsatts komma att behålla —— omfattande, från polis- och åklagareverksamheten vitt skilda tjänsteåligganden och på vilken det torde vara vanskligt att ställa alltför stora förväntningar i nu förevarande hänseende. Exempel, som tid efter annan kommit till synes och tilldragit sig allmän uppmärksamhet, torde giva ovederläggliga bevis för att polisorganisa- tionen icke tål vid en sådan försvagning, som landsfogdetjänsternas indragning skulle medföra. De sakkunniga hava låtit sitt ovannämnda uttalande åtföljas av ett tillkännagivande, att icke alla på frågan inverkande förhållanden kun- nat komma under deras bedömande. Länsstyrelsen vågar uttala den förmo- dan, att därest så skett, en indragning av landsfogdetjänsterna icke skulle kun- nat ifrågasättas.

Vad statsåklagarnas avlöningsvillkor beträffar, är det givetvis av vikt, att dessa bestämmas så, att befattningshavarnes självständiga ställning icke be- höver äventyras. Enligt den löneplan. som förslaget upptager, skulle stats— åklagarna ställas i paritet med befattningshavarna i den civila allmänna löne- planens lönegrad B 28. Någon anledning till erinran mot detta förslag synes ej förefinnas.

I kapitlet om Domstolslokaler m. m. avhandlas till en början frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten. Därvid erinras, att Nya lagberedningen för- ordat tingshusbyggnadsskyldighetens övertagande av staten under motive- ring, att den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grund- satsen vore, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga an- ordningarna. De sakkunniga hava emellertid förklarat, att de, även om beak- tansvärda skäl kunde åberopas för att staten skulle sörja för tillgodoseendet av underdomstolarnas lokalbehov, icke kunde förorda en sådan åtgärd. Såsom motiv härför åberopas dels svårigheten att åstadkomma erforderliga uppgörel- ser med de olika tingshusbyggnadsskyldiga samt med de städer, vilkas rådhus eventuellt skulle tagas i anspråk för rättskipningsändamål, dels den fördyring av underhållet, som skulle uppkomma genom administrationens förläggan'de till ett centralt organ, och dels slutligen de krav på anställande av nya arbets- krafter, som vore att förvänta, därest en så omfattande förvaltningsuppgift, som den ifrågavarande skulle överflyttas å en statsmWndighet. Enligt läns- styrelsens uppfattning kan Nya lagberedningens ståndpunkt i denna fråga ur principiella synpunkter svårligen jävas. Å andra sidan vill länsstyrelsen icke

bestrida, att svårigheter —— och måhända ganska stora kunna möta för ett statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Men det må väl ifrå- gasättas huruvida de sakkunnigas rent avvisande hållning är grundad på till- räckligt ingående utredning. Länsstyrelsen kan ej undgå det intrycket, att ett ytterligare och mera allsidigt övervägande bör föregå ett ståndpunktsta— gande i denna ömtåliga fråga, som av vederbörande menigheter (tingshusbygg- nadsskyldiga och städer) framhållits såsom ett för dem synnerligen betydel- sefullt momlent i rättegångsreformens konsekvenser. Därest det av statsfinan— siella skäl, vilka i väsentlig grad synas hava inverkat å de sakkunnigas ställ- ning i denna sak, skulle befinnas omöjligt med inlösen av de erforderliga tings— husen, kunde möjligen tänkas, att staten övertoge det framtida underhållet av dessa tingshus i den mån desamma kostnadsfritt överlåtes å statsverket. Vad de sakkunniga i denna del anfört om fördyrade administrationskostnader sy- nes icke utgöra något avgörande skäl mot en sådan utväg.

De sakkunniga hava vidare föreslagit förpliktelse för de tingshusbyggnads- skyldiga att tillhandahålla inventarier i tingshusen samt att bekosta domsa- gans skrivmaterialier ävensom utgifterna för såväl inbindning av dess fastig- hetsböcker och protokollsband som för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, vilka ej tillhandahållas av statsverket. Däremot skulle staten tillhan- dahålla erforderligt antal exemplar av den sedvanliga lageditionen ävensom åt varje lagmansrätt eller avdelning av lagmansrätt ett exemplar av löpande årgång av de prejudikatsamlingar, som för domstolarna anses erforderliga. Länsstyrelsen anser, att samtliga dessa kostnader böra bestridas av statsver- ket. Det synes varken skäligt eller lämpligt att i dessa hänseenden ålägga tingslagen skyldigheter, vilka, enligt vad de sakkunniga själva upplyst, fler- städes sakna motsvarighet i det nu bestående systemet och alltså skulle få ka- raktären av nya onera.

Frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen är givetvis av synnerligen svårlöst art. De sakkunniga hava, enligt vad det vill synas av huvudsakligen stats- ekonomliska skäl, föreslagit skyldighet för de städer, som hava egen jurisdik- tion, att under 20 års tid till staten utgiva en på visst sätt beräknad övergångs- ersättning. Att ett sådant förslag framkallat protester från de av detsamma berörda städerna, är icke ägnat att förvåna, och det måste medgivas, att för- slaget ur åtskilliga synpunkter framstår såsom mindre tilltalande. Om läns- styrelsen dock icke kan frånkänna detsamma ett visst berättigande, synes en sådan mening emellertid icke kunna grundas direkt.på statsfinansiella hän- syn eller på den fördel,L sorn- processreformen anses komma att innebära för dessa städer ur rättsskipningssynpunkt, utan på en uppfattning om skälig- heten av, att de städer, som skulle vinna en betydande utgiftsminskning genom en för riket i dess helhet gagnelig reform, även böra lämna ett motsvarande till viss övergångstid begränsat bidrag, då ett sådant synes påkallat för att reformen överhuvud taget skall förefalla genomförbar. I varje fall återstår frågan, huruvida den föreslagna övergångstiden är skälig och den preliminära beräkningen av övergångsersättningens begynnelsebelopp riktig. Länsstyrelsen anser för sin del, att övergångstiden satts alltför lång, samt att beräkningen av ersättningen, såsom svenska stadsförbundet i sitt i frågan avgivna yttrande framhållit, är lagd efter en felaktig princip. Det kan näppeligen vara riktigt att vid förevarande beräkning bortse från magistratsstädernas blivande kost- nad för den nya organisation, vilken torde bliva erforderlig, därest magistratsin— stitutionen skulle upphöra. Denna fråga är, såsom tidigare framhållits, ännu icke utredd, men en sådan utredning måste utgöra förutsättning för-en nöjak- tig avvägning rörande eventuell övergångsersättning. En förnyad utredning ur nu angivna synpunkt bör enligt länsstyrelsens åsikt även inbegripa frågan

om tolagsersättningen, vars ifrågasatta partiella reduktion uppenbarligen ut- gör ett rättsproblem, som icke blivit tillräckligt penetrerat.

Vad betänkandet innehåller rörande övergångsförhållandenas ordnande för- anleder icke till något särskilt påpekande från länsstyrelsens sida.

Vad angår de sakkunnigas kostnadsberäkningar, kan länsstyrelsen givet— vis icke inlåta sig på någon prövning, eftersom sagda beräkningar, på sätt här ovan anförts, enligt länsstyrelsens mening icke äro grundade på tillräckligt allsidiga utredningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län (landssekreterare J. EKELUND och landskam- rerare R. BRING), som ansett sig böra inskränka sin granskning av betänkan— det till de frågor, som närmare angå länsstyrelsens ämbetsförvaltning, anför följande:

Det torde icke kunna bestridas, att åklagareväsendet för närvarande är be— häftat med brister, som säkerligen skulle under den ifrågasatta ändrade rätte- gångsordningen göra sig i ännu högre grad kännbara än hittills. Åtgärder för ändring i organisationen eller åtminstone för höjande av åklagarnas kompetens äro också otvivelaktigt behövliga. Huruvida nu föreslagna reformer äro ägna- de att på ett tillfredsställande sätt avhjälpa bristerna, är däremot mera tvivel- aktigt.

Vad till en början statsåklagarebefattningarna beträffar, är, enligt länssty- relsens mening, den föreslagna distriktsindelningen icke lämplig. Uppsala län skulle indelas på två statsåklagaredistrikt, det ena, med en folkmängd av icke mindre än 1 061 321 invånare, omfattande, jämte del av Uppsala län, bland annat Stockholms stad, det andra, med en folkmängd av 271 330 invånare, omfattande delar av Uppsala och Gävleborgs län. I det förra distriktet skulle finnas 10, i det senare 2 statsåklagare.

Dessa distrikt, i all synnerhet det förstnämnda, måste enligt länstyrelsens bestämda mening, anses alldeles för stort tilltagna. En nödvändig förutsätt- ning för att statsåklagaren skall kunna väl fylla sin uppgift är att han äger kännedom om de lokala förhållandena inom sitt distrikt, något som givetvis icke är möjligt annat än i distrikt av någorlunda begränsad omfattning. De sakkunniga hava visserligen icke alldeles förbisett denna synpunkt, men lämnat densamma utan avseende, under påstående att, även om distrikten begränsades till länen, desamma skulle bliva allt för stora, för att en mera ingående person- och lokalkännedom skulle kunna av åklagaren förvärvas. Detta påstående är emellertid endast delvis riktigt. Sant kan vara, att även i ett mindre di- strikt statsåklagaren skulle endast tillfälligtvis kunna besitta en rent indivi- duell person- och lokalkännedom. Men vad riktigare är — i ett distrikt av exempelvis ett mindre läns omfattning skulle han otvivelaktigt i regel kunna, liksom de nuvarande landsfogdarna, förvärva såväl en betydande förtrogenhet med befolkningens levnadsvillkor och vanor, allmänna lynnesart och uppfatt— ning som personliga förbindelser i olika orter med i ortens förhållanden insatta omdömesgilla personer, allt av en betydelse vid utredning och bedömande av omständigheterna i brottmål, som svårligen torde kunna överskattas. Att mot- svarande personliga förutsättningar för åklagareuppgiften skulle, exempelvis beträffande de olika, till »Mälard'alens distrikt» hörande områdena å lands- bygden i olika län, kunna förvärvas av de tio, i Stockholm bosatta och säker- ligen av arbetet i huvudstaden väsentlig-ast upptagna statsåklagarna, det låter sig för visso icke tänkas. Och de andrahandsuppgifter i nu åsyftade hänseen— den, som, enligt de sakkunniga, »tydligen i regel» måste tillföras statsåklagaren »genom hans medarbetare i orterna, närmast landsfiskalerna», lära knappast under några förhållanden kunna för statsåklagaren ersätta egna iakttagelser och eget omdöme.

Till den nu "angivna olägenheten av stora distrikt kommer ej blott, såsom de sakkunniga antytt, att ökade kostnader för befattningshavarnas resor uppstå, utan ock att, ju längre de resor äro, som statsåklagaren har att företaga, desto större blir faran för att han icke skall kunna i alla fall, då sådant är önskvärt och erforderligt, själv infinna sig å ort och ställe för undersökning och förhör utan nödgas överlåta detta åt underordnade och mindre kvalificerade befatt- ningshavare.

Vid fastställande av statsåklagaredistriktens omfattning får slutligen icke förbises ortsbefolkningens befogade och hittills tillgodosedda intresse därav, att överåklagaren i domsagan kan träffas å en icke allt för avlägsen central ort —i regel länets residensstad som av befolkningen i andra angelägenheter vanligen besökes.

De av de sakkunniga till stöd för deras indelningsförslag framhållna önske- målen om jämn fördelning av arbetsbördan och om samarbete mellan olika åklagare torde utan oöverstigliga svårigheter kunna på annat sätt uppfyllas och synas i varje fall icke böra tillmätas avgörande betydelse vid gestaltningen av åklagaredistrikten.

Länsstyrelsen får alltså för sin del bestämt förorda, att denna distriktsin— delning verkställes i betydligt närmare anslutning till nu rådande förhållanden än vad som enligt det framlagda förslaget skulle ske.

Beträffande statsåklagarens biträden får länsstyrelsen gentemot de sakkun- nigas uttalande om landsfiskalsaspiranternas lämplighet för biträdesbefatt- ningarna invända, att åtminstone för närvarande en landsfiskalsaspirant, vilken ännu icke fullgjort den för hans utbildning stadgade tjänstgöring, i allmänhet icke äger den erfarenhet och det omdöme, som synes böra fordras av ett biträde å statsåklagares kansli, och således icke kan anses lämpa sig för befattnin- gen annat än möjligen under den förutsättning, att jämväl annat, mera kom- petent biträde finnes där anställt. Innan frågan om de nuvarande landsfiska- lernas göromål och ställning efter genomförd rättegångsreform blivit närmare utredd, lär för övrigt vara ovisst, huru landsfiskalsaspiranternas framtida ut- bildning kommer att gestaltas.

Vad underåklagarebefattningarna angår, utgå de sakkunniga från process- kommissionens förslag, att underåklagarna skola motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna.

I fråga om landsfiskalerna saknas emellertid fortfarande utredning, huru deras nuvarande göromål skola vid rättegångsreformens genomförande förde- las. Så mycket synes allenast vara klart, att underåklagarna äro avsedda att tillika vara Döllsmän och, eventuellt, även utmätningsmän men böra befrias från åtminstone största delen av de nuvarande landsfiskalernas omfattande, rent administrativa uppgifter. Innan en grundlig och fullständig utredning ägt rum, finner länsstyrelsen det icke möjligt att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga, men tillåter sig dock att göra följande erinringar.

Redan under nuvarande förhållanden saknas icke fog för det understundom hörda påståendet, att landsfiskalerna icke alltid äro i besittning av de kvali— fikationer, som erfordras för att tillfredsställande fylla åklagareuppgifterna. Efter genomförande av processreformen med dess ökade krav på åklagarna måste det framstå såsom än mera angeläget än hittills, att de erhålla en för denna uppgift särskilt lämpad utbildning av mera speciellt slag, än den som nu meddelas landsfiskalsaspiranterna och som är anordnad med hänsyn till landsfiskalernas nuvarande, mycket skiftande verksamhet.. Särskild utredning jämväl av denna fråga torde böra äga rum.

Även om den blivande underåklagaren skulle kunna befrias från huvudpar- ten av landsfiskalens nuvarande administrativa bestyr, måste det, såsom läns- styrelsen redan i sitt yttrande över processkommissionens förslag antytt, be-

faras, att svårigheter skulle uppstå för underåklagaren-landsfiskalen att vid sidan av åklagareuppgifterna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de honom såsom polisman och utmätningsman tillkommande åliggandena, detta desto mera som han i dessa tre egenskaper skulle komma att lyda under tre olika överord- nade myndigheter.

Innan närmare klarhet vunnits om omfattningen och beskaffenheten av un- deråklagaren-landsfiskalens blivande göromål och i samband därmed om de kompetensfordringar, som böra ställas på honom, lär icke ens tillnärmelsevis kunna bedömas, vare sig huru avlöningarna böra avvägas eller huru distrikts- indelningen lämpligen bör ske. På grund härav och då det måste tagas för givet, att, huru än de nuvarande landsfiskalsgöromålen fördelas, det icke kan bliva möjligt att utan betydande kostnader, om vilka utredning ännu saknas, få landsfiskalernas mångfaldiga administrativa göromål utförda, saknas tydli- gen för närvarande grunder för bedömandet av processreformens ekonomiska konsekvenser i nu ifrågavarande hänseenden.

I fråga om underåklagarna kan länsstyrelsen slutligen icke underlåta att anmärka, att den föreslagna titeln, »distriktsfiskal» är sällsynt litet välklin- gande och till och med rätt besvärlig att uttala. Titeln saknar icke all bety- delse, åtminstone ej när den, såsom här, skall bäras av en tjänsteman, med vil- ken den stora allmänheten kommer att stå i nära beröring.

De sakkunniga uttala, att verkställd utredning »närmast synes bestyrka rik- tigheten av den uppfattning», att ett bibehållande av landsfogdetjänsterwa vid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisation.

Under förutsättning att landsfogdarna skulle, sedan de skilts från över- åklagaregöromålen, få allenast sina övriga nuvarande uppgifter sig anförtrod— da, måste den sålunda av de sakkunniga uttalade uppfattningen sannolikt be- tecknas såsom riktig.

'Icke desto mindre kan länsstyrelsen icke förorda en indragning .av lands- fogdetjänsterna, och detta på huvudsakligen följande skäl.

Enligt länsstyrelsens, redan tidigare uttalade, bestämda mening är en sär- skild chef, under länsstyrelsen, för polispersonalen i länet oundgängligen er- forderlig. Polisväsendet på landsbygden står ju nämligen inför en länge ön- skad, högst nödvändig omorganisation. Det torde icke vara svårt att inse, att det för denna organisations genomförande och framtida effektiva utnyttjande är av den största vikt, att länsstyrelsen vid ledande och övervakande av polis— väsendet liksom vid handläggning av alla detsamma angående, hos länsstyrel- sen anhängiga ärenden äger tillgång till en polisutbildad tjänsteman i auktori- tativ ställning, som är särskilt skickad för och kan ägna sin arbetskraft vä- sentligen åt polisärendena. Uppenbarligen vore det särdeles olämpligt, om ifrågavarande uppgifter måste, såsom de sakkunniga synas vilja föreslå, .an- förtros åt olika, för ändamålet icke utbildade och av andra görOmål huvud- sakligen upptagna tjänstemän.

Andamålsenligheten av de av de sakkunniga ifrågasatta anordningarna för utförande av landsfogdarnas nuvarande uppgifter i fråga om kontrollen över landsfiskalerna jämte granskning av dagböckerna i utsökningsmål samt beträf- fande utförande av kronans talan i rättegångar torde även kunna starkt ifråga- sättas.

Vad särskilt kontrollen över landsfiskalema angår, får ej den fördel förbi- ses, som är förbunden därmed, att, såsom nu, kontrollen i olika avseenden är förenad i landsfogdens hand, och som består däri, att denne lär noga känna varje landsfiskal och dennes sätt att i olika avseenden fullgöra sina åliggan- den. En i riksräkenskapsverket för hela riket verkställd granskning synes med nödvändighet komma att bliva av rent räkenskapsteknisk art och icke, såsom vid landsfogdens inventeringar kan ske, komma att omfatta jämväl

granskning av diarier, koncept, postböcker och arkivhandlingar m. in., allt av betydelse för ett behörigt övervakande av landsfiskalens tjänsteförvaltning; En? dylik granskning torde i alla händelser fortfarande bliva erforderlig och böra verkställas av en tjänsteman med auktoritet, helst av samma förrättningsman inom hela länet.

Enligt landsfogdeinstruktionen kan landsfogden förordnas att. bereda, före—- draga och till expedition befordra visst hos länsstyrelsen anhängigt ärende.

Denna möjlighet torde redan nu understundom användas av länsstyrelserna, åtminstone i de smärre länen. Om nu landsfogdarna efter inrättande av stats- åklagaretjänsterna skulle i allmänhet icke bliva fullt upptagna av sina återh stående, nuvarande göromål, synes det ligga nära till hands att, i analogi med vad redan någon gång sker, hans lediga tid och krafter finge" tagas i anspråk” för arbete å länsstyrelsen. En sådan anordning vore desto lämpligare som läns- styrelserna, vilkas arbetsbörda är stadd i ständig och kraftig ökning, redan! mångenstädes torde —— såsom fallet är här i länet — vara och, till följd sär- skilt av väntade nya uppgifter, komma att i allt högre grad bliva i behov av ökade kvalificerade arbetskrafter. Där biträde i avsevärd utsträckning skulle kunna av landsfogden erhållas för länsstyrelsens löpande göromål, skulle gi- vetvis eljest nödig ökning av anslag till nya befattningshavare hos länsstyrel- sen" kunna undvaras eller minskas.

Aven i andra avseenden än i fråga om landsfiskals- och landsfogdetjänster- na kommer processreformen att nödvändiggöra arga-nisatoriska förändringar in- ' nom administrationen. En ingående utredning härom är, såsom ock de sakkun- niga förutsätta, oundgängligen nödvändig.

Vad särskilt länsstyrelserna angår, måste de sakkunnigas uttalade mening, atti frågans nuvarande outredda skick icke bör i den ekonomiskakalkylen- för processreformen räknas med någon besparing i organisationskostnaderna för länsstyrelserna, anses synnerligen befogad. Såsom redan ovan antytts, torde l tvärtom dessa kostnader, efter en reform enligt nu föreliggande förslag, med all ' sannolikhet komma att icke oväsentligt ökas.

I fråga om magistraterna kan länsstyrelsen i huvudsak instämma i det av borgmästaren Bissmark m. fl. avgivna, vid de sakkunnigas betänkande fogade ' yttrandet. Särskilt vill härvid länsstyrelsen betona, att det måste vara även ett statens intresse, av vikt i synnerhet för länsstyrelsernas ämbetsförvaltning, , att i städerna finnes ett verkligt, med de nuvarande magistraterna jämförligt, ! centralt förvaltningsorgan, som i besittning av nödig kompetens och auktoritet, *, liksom av en närmare lokal- och personalkännedom, kan utföra eller förmedla. ' de mångskiftande åtgärder av statligt administrativ beskaffenhet, som inom staden komma i fråga. Utan uppenbar olägenhet lär man icke i detta avsende kunna allenast »bygga på medverkan och intresse från kommunalt intresserade personers sida>> eller anlita olika för andra uppgifter huvudsakligen avsedda och lämpade tjänstemän.

Uttryckligen måste länsstyrelsen även framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela' de sakkunnigas uppfattning därom, att landskommunernas nuvarande för-- valtningsorganisation skulle uppmuntra till betydande förenkling. av stads—. kommunernas förvaltningsformer. Kommunalförvaltningen torde tvärtom å, landsbygden vara i större behov av omdaning än i städerna. I landskommu— nernas förvaltning lär det särskilt få, i motsats till vad de sakkunniga synas förmena, anses såsom en påtaglig brist, att mera auktoritativa kontrollorgan saknas. Såsom ett exempel kan förtjäna påpekas, att vederbörande i en lands— kommun kan såsom icke så alldeles sällan torde hava skett _ underlåta att underställa länsstyrelsen fattat beslut om arvoden åt kommunala förtroende- män och sålunda undandraga sig sådan prövning av beslutet, som är lagligen föreskriven. Länsstyrelsen lär icke, även om saken kommer till dess känne-

dom, kunna framtvinga underställning, och enskilda kommunmedlemmar torde i regel sakna tillräckliga insikter och företagsamhet för att ernå rättelse.

Rätt tvivelaktigt synes slutligen, om den besparing, som de sakkunniga vänta _av förslaget om magistraternas avskaffande, skulle bliva synnerligen stor. Aven bortsett från de ökade utgifter, som en mindre tillfredsställande förvaltningsorganisation alltid kan befaras indirekt medföra, måste nämligen antagas, att magistratsgöromålen icke kunna bliva utan kostnad utförda, även om en väsentlig del anförtros åt olika kommunala styrelser och nämnder. Den ökade arbetsbördan för dessa kommer säkerligen att föranleda ej blott ökat behov av avlönade, kompetenta sekreterare och andra biträden än även avsevärt ökade anspråk på arvoden åt de redan nu ofta strängt anlitade kommunala förtroendemännen. Och sådana anspråk torde i längden svårligen kunna av- ;;isgs, om man önskar att för uppgifterna fullt lämpade krafter skola stå till

n 5.

I det föregående har länsstyrelsen berört frågor i det remitterade betänkan— det, som äga närmare samband med länsstyrelsens ämbetsförvaltning. Betän- kandet, som i övrigt synts icke böra föranleda någon ingående granskning från länsstyrelsens sida, har emellertid givit anledning till följande ytterligare er- inringar.

Rättmätigheten av förslaget om skyldighet för städerna att till staten ut— giva ersättning för dess övertagande av utgifterna för rättsskipningen torde kunna starkt ifrågasättas. I varje fall synes dylik ersättning icke böra utgå efter allmänna, mer eller mindre godtyckliga normer, utan böra fastställas i form av särskilda överenskommelser med' varje stad för sig.

I fråga om domsagoindelningen delar länsstyrelsen den av stadsfullmäktige i Uppsala uttalade meningen, att Uppsala stad med dess 30 000 invånare helst borde få utgöra egen domsaga. I den händelse principiella hinder anses möta häremot, synes stadens behjärtansvärda önskemål böra kunna åtminstone så till vida vinna beaktande, att med statens övertagande av rättsskipningen i staden finge tillsvidare anstå.

Behovet av nya föreskrifter om tingshusbyggnadsskyldigheten vitsordas av länsstyrelsen, som därvid vill i fråga om omfattningen av denna skyldighet in- stämma i det av stadsfullmäktige i Uppsala gjorda uttalandet.

De i betänkandet framlagda ekonomiska beräkningarna äro i här ovan an- tydda, liksom i åtskilliga andra mycket väsentliga delar ofullständiga och, i vad angår medtagna utgiftsposter, verkställda efter ofta osäkra eller särdeles omtvistliga beräkningsgrunder. Ett någorlunda säkert omdöme om proocssre- formens ekonomiska konsekvenser kan alltså icke bildas på grundvalen av dessa beräkningar.

Härtill kommer, vad de i betänkandet ingående förslagen av organisatorisk beskaffenhet angår, att betänkandet, även om det ses allenast från de begrän— sade synpunkter, som länsstyrelsen vid sin granskning anlagt, synes ytter- ligare befästa den redan genom processkommissionens tidigare förslag väckta övertygelsen, att en processreform i enlighet med nu föreliggande förslag skul- le komma att i stor utsträckning nedbryta urgamla, efter landets säregna för- hållanden och folkets särskilda tänkesätt och vanor uppbyggda organisations- former och institutioner ej blott på rättsväsendets utan ock på förvaltningens områden utan att skapa trygghet för att vad som genom reformen kunde vin— nas skulle överväga eller ens uppväga vad som ginge förlorat. _

Länsstyrelsen måste alltså för sin del bestämt avstyrka, att det remitterade betänkandet lägges till grund för det fortsatta arbete med en rättegångsreform, som torde böra. äga rum men verkställas med varsamhet och i närmare anslut- ning till bestående förhållanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län (landshövding G. SEDERHOLM): Vad först angår domstolarnas anställningsförhållanden avviker de sakkunni— gas betänkande i högst väsentlig mån från vad processkommissionen härutin- nan föreslagit i det av kommissionen år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Medan processkommissionen starkt framhål- lit, att en av den nuvarande rättegångsordningens betänkligaste svagheter lig- ger i det särskilt vid häradsrätterna tillämpade vikariatsystemet, och uttalat såsom sin mening, att domstolarna även på landsbygden borde förses med ett antal ordinarie domare, tillräckligt stort för hela arbetsbördan utom vid fall av semester eller sjukdom eller annat dylikt förfall för ordinarie domare, hava de sakkunniga i stor utsträckning fasthållit vid vikariatsystemet. Härtill tor- de de hava föranletts såväl av statsfinansiella skäl som av angelägenheten att domareaspiranterna genom cirkulation mellan överrätt och underrätt samt tjänst- göring å olika orter vinna större mångsidighet och ökad erfarenhet. Vad de sakkunniga härutinnan anfört torde dock ej innefatta tillräckligt bärande skäl för ett bibehållande av det till synes av en allmän opinion utdömda extraordi- narie- eller vikariatsystemet.

Beträffande domsagoindelningen enligt den framtida organisationen före— ligger ett av numera hovrättspresidenten K. Schlyter upprättat förberedande utkast, till vilket processkommissionen icke torde hava tagit slutlig ståndpunkt men som legat till grund för de sakkunnigas beräkning av arbetskrafterna i domsagorna och den härpå grundade kostnadskalkylen. I nämnda utkast före- ligga för Södermanlands län två alternativ.

Enligt alternativ I skulle länet fördelas på fyra domsagor, nämligen:

1. Jönåkers domsaga, omfattande städerna Nyköping och Trosa samt Jön— åkräs, Rönö och Hölebo tingslag med Nyköping såsom kansliort och tings— stä e;

2. Öknebo domsaga, omfattande dels staden Södertälje och Öknebo härad i Stockholms län och dels städerna Strängnäs och Mariefred ävensom Daga tingslag samt Åkers och Selebo tingslag i Södermanlands län, med Södertälje såsom kansliort och tingsställe samt Strängnäs såsom bitingsställe;

3. Oppunda domsaga, omfattande Oppunda och Villåttinge nuvarande dom- saga, med Katrineholm såsom kansliort och tingsställe samt Malmköping så- som bitingsställe; och

4. Eskilstuna och Rekarne domsaga med Eskilstuna såsom kansliort och tingsställe samt innefattande två tingslag, nämligen a) Eskilstuna tingslag, omfattande staden Eskilstuna, och b) Rekarne tingslag, omfattande staden Torshälla samt Väster- och Österrekarne tingslag. Enligt alternativ II däremot skulle länet fördelas på tre domsagor, nämligen:

1. Jönåkers domsaga, omfattande städerna Nyköping och Trosa samt Jön- åkers, Rönö och Hölebo tingslag ävensom Daga tingslag, med Nyköping så- som kansliort och tingsställe samt Gnesta såsom bitingsställe;

' 2. Oppunda domsaga = alternativ I; och

3. Eskilstuna och Rekarne domsaga med Eskilstuna såsom kansliort och tingsställe samt innefattande två tingslag, nämligen a) Eskilstuna tingslag, omfattande staden Eskilstuna, och b) Rekarne tingslag med Strängnäs såsom bitingsställe och omfattande städerna Torshälla, Strängnäs och Mariefred samt Väster. och Österrekarne tingslag ävensom Åkers och Selebo tingslag. _ Alternativ I innebär således i motsats till alternativ II, att en domsaga, 1 utkastet benämnd Öknebo domsaga, skulle vara fördelad på två län. Inom hela riket skulle enligt samma utkast icke i något annat fall inträffa, att domsago- gräns komme att bryta länsgräns. De sakkunniga hava av administrativa skäl _ bl. a. med hänsyn till landsfiskalernas ställning samt handläggningen av frågor, som sammanhänga med tingshusbyggnadsskyldigheten m. m. —— funmt

önskvärt, att en dom-saga icke utgöres av delar från skilda län, och hava där- för grundat sin kostnadsberäkning på ovannämnda alternativ II. Länsstyrel— sen ansluter sig helt till de sakkunnigas sålunda uttalade mening och håller följaktligen före, att alternativ I alldeles icke bör läggas till grund för bli- vande domsagoindelning, så vitt angår Södermanlands län. -

De sakkunnigas förslag till bestämmande av de grunder, efter vilka magi- stratsstäderna skola utgiva ersättning för statens övertagande och bekostande av rättsskipningen även inom stad förefaller ju nog praktiskt, och genom förslagets antagande helt eller i huvudsak skulle vidlyftiga och tidsödande un- dersökningar och förhandlingar kunna undgås. Men det gäller här ekonomiska frågor av för städerna så viktig innebörd och så stor räckvidd, att det synes nära nog ogörligt att utan fara för svåra missgrepp och orättvisor gå fram annorledes än från fall till fall, ehuru givetvis efter samma ledande princip.

I fråga om åklagareväsendet hava de sakkunniga i väsentlig mån avvikit från processkommissionens förslag. Processkommissionen utgår ifrån att i allmän- het varje län skulle utgöra ett statsåklagaredistrikt och att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio. De sakkunniga åter vilja indela riket i 16 åklagaredistrikt med sammanlagt 47 statsåklagare.

Anledningen till att de sakkunniga ej följt processkommissionens förslag i denna del angives vara de stora ojämnheter i statsåklagarnas arbetsbelast- ning, som genomförandet av kommissionens förslag skulle föra med sig, en olägenhet, som åtminstone delvis skulle bortfalla, genom två eller flera stats- åklagares sammanförande till ett statsåklagarekansli med därav följande stör- re kontinuitet i arbetet.

Mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen hava de själva riktat den invändningen, att till följd av åklagaredistriktens storlek statsåklagarna kom- me att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet. Enligt länsstyrelsens mening har denna invändning vida större betydelse än de sakkunniga velat tillmäta densamma. Och det torde vara av största vikt för statsåklagaren att äga noggrann kännedom icke endast om distriktets olika orter och deras befolkning utan även om sina medhjälpare: underåklagarna och ortspolisen, ty utan sådan kännedom är han urståndsatt att rätt bedöma, när han själv bör vara på ort och ställe för att redan från början leda undersök- ningen eller i vilka fall den förberedande undersökningen utan olägenhet må kunna anförtros åt någon statsåklagaren underordnad funktionär. _

Vad nu närmast angår Södermanlands län hava de sakkunniga föreslagrt, att detta skulle ingå i ett statsåklagaredistrikt med tio statsåklagare och kansliort i Stockholm samt omfattande Stockholms stad och län, Söderman- lands län och delar av Uppsala och Västmanlands län. Med erkännande att vissa fördelar skulle stå att vinna med en sådan anordning, synas dock de star— kaste skälen tala för tillämpning av processkommissionens förslag härutinnan.

Genom antagande av processkommissionens nyssnämnda förslag skulle även vinnas, att statsåklagarna, vilka måhända riktigare borde benämnas överåklay gare, icke skulle med nödvändighet behöva helt undandragas den befattning med polisväsendet, vilken för närvarande ankommer på landsfogdarna. Genom sitt vid utövande av åklagarekallet nödvändiggjorda samarbete med' polismyn- digheterna inom olika delar av statsåklagaredistriktet skulle statsåklagarna utan tvivel förvärva sig en kännedom angående polisväsendet, vilken för läns- styrelserna såsom högsta polismyndighet skulle vara av största värde och var- till länsstyrelserna måste äga tillgång, såvida ej annan mellanhand inrättas mellan länsstyrelserna och lantpolisen. Något större inkräktande på statsåkla— garens huvuduppgift, åklagarekallet, skulle knappast kunna befaras såsom en följd härav, men medel till säkrare bedömande av polisväsendets läge och behov skulle härigenom kunna vinnas utan nämnvärd merkostnad för det allmänna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (landshövding E., TROLLE): Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle årskostnaden för det allmänna, efter processreformens genomförande, uppgå till 10 946 300 kronor mot 11 994 400 enligt nu gällande ordning. I sistnämnda summa ingå städernas utgifter för avlöning av domstolspersonalen. Därest hänsyn endast tages till statens egna utgifter för rättegångsväsendet, äro siffrorna 8329 200 kronor nu samt 10 946 300 kronor efter reformens genomförande. Resultatet blir allt- så, att det allmänna skulle göra en ekonomisk vinst genom processreformen, statens och kommunernas sammanlagda utgifter för rättegångsväsendet skulle nämligen minskas med omkring 1 000000 kronor. Tillförlitligheten i de nu gjorda beräkningarna torde emellertid med fog kunna dragas i tvivelsmål. För- eningen Sveriges stadsdomare har i ett över betänkandet avgivet utlåtande ägnat dessa beräkningar en skarp, men, såvitt K. B. kunnat finna, ganska berättigad kritik. Det lär icke kunna förnekas, att de sakkunniga i sina beräkningar icke tagit tillbörlig hänsyn till faktorer, som äro ägnade att i mycket väsent- lig mån fördyra processreformens genomförande. K. B. hänvisar i detta avse- ende till det av nämnda förening meddelade utlåtandet. Därjämte skulle K. B. för egen del vilja fästa uppmärksamheten på några detaljer, visserligen av mera underordnad betydelse. De sakkunniga hava med avseende å underåkla— garna beräknat 25 nya åklagaredistrikt samt beträffande kostnaderna för de nya åklagarnas avlöningar utgått från nu gällande landsfiskalslöner. Frågan om lönereglering för landsfiskalerna står emellertid på dagordningen, den har av statsfinansiella skäl hittills icke kunnat lösas, men det torde dock innebära en alltför pessimistisk syn på saken, om man antager, att landsfiskalerna skola få vänta på sin lönereglering till och med' efter den, sannolikt ganska avlägsna, tidpunkt, då processreformen kan tänkas vara genomförd. Vidare an- märkes, att några kostnader icke beräknats för utförande av de göromål, vilka landsfiskalerna, efter övertagande av befattningarna såsom underåklagare en- ligt rättegångsreformen, anses icke kunna medhinna. Ävenledes anser sig K. B. höra i likhet med stadsdomareföreningen med skärpa framhålla, att, då det gäller bedömandet av processreformen, hänsyn bör tagas icke endast till statens och kommunernas utgifter för ändamålet utan även till de ökade kostnader reformen förorsakar den rättssökande allmänheten. Att dessa icke bliva ovä- sentliga, är enligt K. B:s uppfattning tämligen säkert, detta särskilt med hän- syn till nödvändigheten för allmänheten att i vida större utsträckning än nu för utförande av rättegångar anlita advokater eller andra personer med kun- skap om det invecklade förfarande, som en rättegång i enlighet med processre- formens principer kommer att innebära. Såsom ett totalomdöme i fråga om de sakkunnigas beräkningar lär därför kunna fastslås, att dessa beräkningar icke giva en tillförlitlig och fullständig bild av processreformens ekonomiska verkningar.

Därest nu denna reform verkligen kunde åstadkomma ett ur alla synpunkter gott rättegångsväsen eller åtminstone beteckna ett avgjort framsteg i jämförelse med nu rådande förhållanden, så synes, då enligt de' sakkunnigas utredning de ekonomiska verkningarna av reformen i allt fall icke bliva katastrofala, refor- mens genomförande enbart av ekonomiska skäl icke böra avstyrkas. K. B. har i sitt den 19 april 1927 avgivna yttrande över processkommissionens förslag bland annat anfört, att K. B. icke vore övertygad, att för genomförande av önskvärda förbättringar i vårt nuvarande rättegångsväsen en så. fullständig omgestaltning av hithörande förhållanden vore nödvändig som den av kommis- sionen föreslagna. Innehållet i en del av andra myndigheter avgivna» utlåtan- den över kommissionens förslag har än ytterligare hos länsstyrelsen försvagat tron på den ifrågasatta reformens välsignelsebringande verkningar, och är K. B. mest benägen för den uppfattningen, att vi med avseende på vårt rätte-

gångsväsen mycket väl kunna fortgå på de partiella reformernas väg, men be— hålla vår gamla, på nationell grund vilande domstolsorganisation och vårt rättegångsförfarande i huvudsak orubbade.

Den fråga i betänkandet, som närmast berör K. B:s ämbetsverksamhet, el- ler möjligheten av besparingar i form av personalindragning genom överexeku- torsgöromålens överflyttning från länsstyrelserna till de allmänna domstolarna, har av de sakkunniga behandlats mycket kortfattat. De sakkunniga hava där- vid kommit till det resultatet, att några besparingar av nu nämnd anledning icke kunna med säkerhet påräknas, Härutinnan instämmer K. B. med de sak- kunniga. För sin närmare uppfattning med avseende härå har K. B. redogjort i skrivelse till Göta hovrätt av den 24 nästlidne januari, och tillåter sig K. B. åberopa innehållet i denna skrivelse, vilken jämte bilaga härmed i avskrift överlämnas. K. B. vill dock tillägga, att, för den händelse, på sätt av de sakkunniga ifrågasatts, de nuvarande magistraterna skola avskaffas och en del av deras göromål överflyttas på länsstyrelserna, den ökning i göromålen, som av denna anledning uppkommer för länsstyrelserna och som eljest genom processreformen tillskyndas länsstyrelserna, sannolikt varder större än att den- samma kompenseras genom avlyftandet av överexekutorsgöromålen. För övrigt instämmer K. B. i det av landssekreteraren Mauritz Beckius å sidan 457 i betän- kandet gjorda uttalandet med avseende på processreformens verkningar på den omorganisation av länsstyrelserna, som av anledningar, vilka i detta samman- hang icke kunna närmare utvecklas, knappast torde böra länge undanskjutas.

De sakkunniga hava jämte sina beräkningar i fråga om de ekonomiska verk— ningarna av processreformen även i vissa hänseenden framställt nya förslag med avseende å det närmare innehållet i denna reform. K. B. går nu att i stör- sta korthet angiva sin ståndpunkt till dessa förslag, i den mån de kunna av K. B. bedömas.

I kapitlet I av sitt betänkande hava de sakkunniga ingående behandlat frå- gan om domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. De sak- kunnigas förslag härutinnan torde komma att från mera sakkunnigt håll skär- skådas. K. B. kan dock icke underlåta framhålla sina betänkligheter mot förslaget att i anställningshänseende försätta på extra stat en mycket avsevärd del av vår domarekår. Det reageras med rätta mot det florerande extraordinarie- systemet, och därför torde de sakkunnigas förslag härutinnan få anses såsom ett steg bakåt. Förslaget befordrar icke självständigheten hos vår domarekår, och dess genomförande torde knappast vara nödvändigt för erhållandet av en god juristutbildning. För övrigt torde denna utbildning näppeligen befordras av de sakkunnigas förslag i fråga om den oupphörliga förflyttningen av de unga juristerna mellan tjänstgöring i över- och underrätt.

Andra kapitlet av de sakkunnigas förslag rörande behovet av arbetskrafter vid domstolarna föranleder intet annat yttrande från länsstyrelsens sida än att de ifrågasatta domsagorna inom Östergötlands län synas bliva för stora för ett gott handhavande av rättegångsväsendet och att tillräckliga skäl för överflyttning av Ydre härad till domsaga med kansliort inom Jönköpings län knappast torde vara förbanden.

I fråga om åklagareväsendet (av de sakkunniga behandlati kap. III) måste K. B. inskränka sig till att nämna några ord rörande åklagareorganisationen vid lagmansrätterna. Processkommissionens förslag utgick såsom regel från lä— nen såsom statsåklagaredistrikt och en åklagare i varje distrikt. De sakkun- niga hava ansett sig böra föreslå distrikt oberoende av länsgränserna så- lunda skulle Östergötlands län jämte norra delen av Kalmar län utgöra ett distrikt —— samt med minst två åklagare i varje distrikt. Enligt länsstyrel- sens uppfattning är processkommissionens förslag att föredraga. Alltför stora distrikt bliva för åklagarna svårhanterliga och föranleda ökade resekostnader

och tidsspillan för såväl åklagarna som allmänheten. De sakkunnigas huvudskäl för anställande av mera än en åklagare för varje distrikt, nämligen att en åklagare alltid skulle kunna vara för allmänheten tillgänglig å kansliexpe- ditionen, förefaller K. B. föga bärande. Det lär nämligen beträffande de föreslagna stora distrikten mycket ofta inträffa, att samtliga statsåklagarna i ett distrikt samtidigt äro upptagna av tjänsteresor. Detta är emellertid ett förhållande, som allmänheten måste räkna med vid sina besök hos statsåkla- garen, en resa till kansliorten torde icke böra företagas, innan vederbörande förvissat sig om att åklagaren kan träffas å den för resan tilltänkta dagen. Våra nuvarande åklagare å landsbygden, nämligen landsfogden och landsfiska- lerna, måste givetvis för tjänsteresor ofta vistas utom stationsorten, men nå- gon väsentlig olägenhet för allmänheten härav har K. B. icke försport. — I detta sammanhang anser sig K. B. böra fästa uppmärksamheten därå, att en- ligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev den 31 december 1919 rörande stads- rättigheter för Mjölby stad särskild lönestat skall upprättas för en stadsfiskal i staden. Sakernas nuvarande ordning med landsfiskalen i Vifolka distrikt såsom stadsfiskal i Mjölby utgör endast ett provisorium, något som de sakkun- niga icke synes hava uppmärksammat.

Kapitel IV_ i de sakkunnigas förslag, rörande avlöningsförmåner för befatt— ningshavare vid domstols- och åklagareorganisationerna, föranleder intet an- nat yttrande från länsstyrelsens sida än att K. B. hänvisar till vad ovan an- förts i fråga om olämpligheten att anställa en stor del av domstolspersonalen såsom extra befattnings-havare. Sedan K. B. tagit del av de synpunkter, Sve- riges landsfogdeförening anlagt på frågan om de blivande statsåklagarnas löneförmåner, torde K. B. eventuellt få anledning återkomma härtill.

De sakkunnigas uttalanden i kapitel V (rörande organisatoriska förändrin— gar inom administrationen i anledning av processreformen) äro av K. B. i detta utlåtande tidigare behandlade.

Till innehållet i kapitel VI, rörande domstolslokaler m. m., återkommer K. B. i viss mån i samband med sitt yttrande över de sakkunnigas i kapitel VII framställda förslag.

I kapitel VII av betänkandet behandla de sakkunniga den mycket svår— lösta och grannlaga frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mel- lan staten och städerna i anledning av processreformen. De sakkunnigas för— slag i denna del hava rönt bestämt motstånd från så gott som alla stadsmyn- digheterna i länet, och detta, efter vad det vill synas, med ganska stort fog. Om man nämligen utgår från den av de sakkunniga uppenbarligen gillade grundsatsen, att rättsväsendet är en statens och icke kommunernas angelägen— het, synes det mindre konsekvent att städerna, vilka under sekel burit en tunga, som rätteligen bort belasta statsverket, skola belönas härför genom att, även efter det statsverket inträtt i sina skyldigheter och övertagit städernas rättsväsen, under en ganska lång övergångstid få bidraga till kostnaderna för detta rättsväsen. Ett visst fog för städernas hittillsvarande skyldighet att själva bekosta sitt rättsväsen har dock legat i den omständigheten, att stä- derna i allmänhet åtnjutit förmånen av egen jurisdiktion. När nu denna, av städerna själva såsom regel högt uppskattade förmån för rikets flesta städer skulle försvinna genom processreformen, torde rättvisa och billighet fordra, att åtminstone i fråga om dessa städer statsverket bestrider hela kostnaden för rättsväsendet. Från nu nämnda synpunkter torde ock frågan om bekostandet av domstolslokaler böra ses. Även detta torde vara en statens och icke kom—- munernas sak. En rent praktisk fördel vinnes även genom statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten med vad därmed står i samband. Därige— nom undvikes nämligen, åtminstone i viss mån, de ytterst tilltrasslade likvi- dationsförfaranden för inlösen av tingshus, som måste uppkomma vid genom-

förandet av tingslagens omreglering enligt de sakkunnigas förslag. Från de- nu omhandlade frågorna måste strängt skiljas de sakkunnigas förslag om ned- sättning av den städerna tillkommande tolagsersättningen vid statsverkets övertagande av rättsväsendet. Detta förslag lär icke kunna helt avvisas, men torde innan frågans avgörande för varje tolagsberättigad stad särskilt böra utredas, om och i vad' mån denna ersättning avsett att utgöra gottgörelse för stadens utgifter för rättsväsendet.

K. B. saknar anledning att närmare ingå på de i kapitel VIII av betänkan-- det berörda frågor, rörande vissa övergångsförhållandens ordnande, och vill med avseende härå endast såsom sin åsikt uttala, att tjänstemän, som försät— tas på övergångsstat eller förflyttas till tjänster med sämre avlöningsförmå— ner än deras hittills varande befattningar, böra erhålla full kompensation för vad i avlöningshänseende frångår dem. Även om de gentemot stat eller kom- mun möjligen icke kunna åberopa någon verklig juridisk rättighet härtill, ford- rar billigheten, att tjänstemännens anspråk härutinnan tillgodoses.

Kapitel IX i de sakkunnigas betänkande har av K. B. ovan behandlats. De sakkunniga hava slutligen i en särskild promemoria behandlat frågan om avskaffande av de nuvarande magistraterna efter processreformens genom- förande. K. B. finner det för sin del uppenbart, att, därest magistraternas le- damöter befrias från sin nuvarande dömande verksamhet, magistraternas åter- stående ämbetsuppgifter icke bliva så omfattande, att magistraternas bibe- hållande utan reduktion av ledamöternas antal kan vara motiverat. Det vill synas, som om i de flesta städer en juridiskt bildad tjänsteman, gärna med' bibehållen titel borgmästare, skulle med biträde av någon kanslipersonal kun- na utföra de göromål, som nu ankomma på magistraten såsom administrativ och kommunal myndighet. K.. B., som i sin verksamhet haft mycken nytta av magistraterna, kan emellertid på intet Vis förorda det i promemorian fram- ställda förslaget om helt avskaffande av dessa myndigheter. Särskilt för polischefsbefattningen i städerna torde det allt framdeles erfordras en person med juridisk utbildning och större pondus än den, som i regel kan förväntas hos stads- och distriktsfiskalen, för vilken juridisk examen icke föreslagits bland kompetensvillkoren.

Länsstyrelsen i Jönköpings län (landshövding C. MALMROTH): Sedan processkommissionen avgivit betänkande angående rättegångsväsen- dets ombildning, har K. B. den 27 april 1927 däröver avgivit infordrat utlå- tande. Då K. B. därvid redan uttalat sig angående huvudgrunderna för den ifrågasatta rättegångsreformen, saknar K. B. anledning att nu vidare ingå på denna del av ämnet. K. B. inskränker sig därför till att i detta hänseende åberopa vad i nämnda utlåtande anförts.

Med processkommissionens förslag som utgångspunkt och i överensstäm- melse med Vissa av statsrådet och chefen för justitiedepartementet givna direk- tiv har i det nu föreliggande sakkunnigebetänkandet framställts förslag till ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genom- förandet av den utav processkommissionen föreslagna rättegångsreformen. Vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit faller emellertid till väsentliga de- lar utanför området för K. B:s ämbetsverksamhet. Med hänsyn härtill _anser sig K. B. böra begränsa sitt yttrande till att avse dels vissa allmänna princip— frågor, dels sådana frågor, som hava direkt samband med' K. B. åhggande ämbetsuppgifter.

Domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan.

En av de mest befogade anmärkningarna mot den nuvarande domstolsorga— nisationen synes K. B. vara det starkt florerande Vikariatsystemet 1 saval un-

..,—wa

derrätter som hovrätter. Åtskilliga åtgärder i syfte att begränsa detta sys- tem hava också under de senare åren vidtagits. Uti sitt betänkande har också processkommissionen utgått från, att det normala arbetet inom lagmansrätter- na skulle till allra största delen utföras av ordinarie arbetskrafter. Vid varje lagmansrätt skulle sålunda i regel finnas anställda tre ordinarie befatt- ningshavare i domareställning, nämligen en lagman och två rådmän. Lag- mannen skulle handlägga de viktigare målen, den ene rådmannen smärre tviste- och brottmål och den andre rådmannen företrädesvis 'inskrivningsgöromål och överexekutorsärenden. Dessutom skulle såsom ordinarie befattningshavare vid lagmansrätt anställas en eller två sekreterare.

Den av processkommissionen sålunda föreslagna organisationen, vilken står i god överensstämmelse med principen om domarnas oavsättlighet och tager behörig hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i domstolarnas sammansätt- ning, har emellertid i det nu föreliggande sakkunnigebetänkandet frångåtts. De sakkunniga föreslå sålunda, att endast lagmannen samt rådmannen för in- skrivningsärenden skulle bliva ordinarie befattningshavare i domsagan. I övrigt skulle domareverksamheten vid lagmansrätten utövas av dels e. o. tjänste- män, som växelvis tjänstgöra vid olika lagmansrätter och i hovrätt, dels ett mindre antal hovrättsassessorer, som likaledes skulle utgå på tillfälliga för- ordnanden i lagmansrätterna. Innebörden av de sakkunnigas förslag i före- varande hänseende framgår därav, att medan antalet fast anställda oavsättliga domare vid de nuvarande underrätterna överstiger 400, skulle enligt förslaget domareverksamheten vid landets samtliga underrätter utövas av allenast 106 ordinarie lagmän och 61 ordinarie rådmän, men i övrigt ombesörjas av tillhopa 33 gradpasserande hovrättsassessorer samt ett mycket stort antal e. o. tjänste— man.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna anordningen har i främsta rummet motiverats av hänsyn till domareaspiranternas utbildning. Men även om vissa svårigheter föreligga att med den av processkommissionen föreslagna organi- sationen på. ett tillfredsställande sätt ordna domareutbildningen, så varken kan eller bör denna synpunkt få leda till ett så stort avsteg, som här föresla- gits, från den för rättskipningen fundamentala principen om domareverksam— hetens utövande i största möjliga utsträckning av befattningshavare i ordina- rie ämbetsställning. De sakkunnigas förslag synes K. B. så långt ifrån vara en reform i rätt riktning, att detsamma fastmera måste betecknas som ett fastlåsande av ett oefterrättlighetssystem, som man på alla andra områden av statens verksamhet i möjligaste mån söker komma bort ifrån. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att K. B. icke kan giva de sakkunnigas för- slag i nu förevarande hänseende sin anslutning.

Behovet av arbetskrafter vid dmnstolarna.

Vad de sakkunniga i detta kapitel anfört och föreslagit torde icke påkalla K. Bgs yttrande i vidare mån än som betingas av den föreslagna domsago- orgamsationen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle antalet dömsagor bliva 93, därav 7 rena stadsdomsagor och 86 blandade lant- och stadsdomsagor. Då domsagornas antal för närvarande utgör 120, innebär alltså de sakkunnigas förslag en av- sevärd förstoring av de nya domsagorna 1 jämförelse med de nuvarande. Även om ett bidragande skäl till denna utökning av domsagornas storlek varit att därigenom underlätta genomförandet av en kvalitativ fördelning av en dom— sagas arbetsbörda på de 1 densamma anställda domarekrafterna, så torde dock huvudmotivet till den föreslagna anordningen vara att söka i en strävan att nedbringa statens kostnader för den nya reformen. .

För sin del måste K. B. ställa sig i hög grad betänksam mot vad sålunda föreslagits. Genom den föreslagna utvidgningen av domsagorna ökas givetvis svårigheterna för lagmän och rådmän att förskaffa sig den ingående person- och lokalkännedom, som måste anses vara av synnerligen stor betydelse för deras verksamhet. Det personliga. band, som för närvarande till stor fromma för rätt— skipningen består mellan domaren och folket, kan alltså befaras komma att allt mer och mer försvagas eller helt lossas. Vidare torde mången gång svårig- heter komma att möta för erhållande av en allsidig representation i nämnden för olika trakter av domsagan. Vad slutligen den ekonomiska sidan av saken angår, så är det visserligen riktigt, att statens kostnader genom den föreslag- na domsagoindelningen komma att minskas, men å andra sidan komtma kost- naderna för den rättssökande allmänheten att icke oväsentligt ökas genom stegrade resekostnader, ökade vittnesersättningar o. s. v. Som ett led i strä- vandena att förbilliga processen torde anordnandet av stora domsagor i varje fall icke kunna betraktas.

Skulle emellertid den av de sakkunniga förutsatta minskningen av antalet domsagor —— trots nyss angivna betänkligheter däremot ändock genomföras, har K. B. i stort sett intet att erinra mot den föreslagna domsagoindelningen inom Jönköpings län. Detta skulle alltså uppdelas på följande fyra dom- sagor, nämligen:

1:o) Jönköpings och Tveta domsaga, innefattande samma område som nu- varande Tveta, Vista och Mo domsaga med undantag av Nässjö stad och landskommun samt därjämte städerna Jönköping och Gränna.

2zo) Vedbo domsaga, innefattande samma område som nuvarande Norra och Södra Vedbo domsaga samt dessutom staden Eksjö.

3zo) Njudungs dom'saga, omfattande samma område som nuvarande Västra och Östra härads domsagor samt därjämte Nässjö stad och landskommun, samt - 4zo) Västbo domsaga, omfattande samma område som nuvarande Östbo och Västbo domsaga.

Vid uppgörandet av sitt förslag till domsagoindelning hava de sakkunniga utgått från att länsgränsema icke skulle brytas. Skulle emellertid denna princip, mot vilken K. B. icke har något att i och för sig erinra, icke komma att upprätthållas, synes det lämpligt, att Ydre tingslag i Östergötlands län förenas med Vedbo domsaga. För befolkningen i nämnda tingslag utgör näm- ligen Tranås den naturliga centralplatsen.

De sakkunnigas förslag till ändrad benämning å Östbo och Västbo domsaga finner K. B. sig icke kunna tillstyrka. Någon anledning att låta det ena häradets namn kvarstå men utesluta det andra häradets föreligger uppenbar- ligen icke och är endast ägnat att väcka misstämning bland befolkningen. Då å andra sidan dubbelnamn synes böra undvikas, vill K. B. såsom lämpligt namn föreslå Finnvedens domsaga. Domsagan kommer nämligen att till hu— vudsaklig del omfatta den bygd, som i äldre tider benämndes Finnveden. Lika- som de gamla bygdenamnen Värend och Njudungen upptagits såsom benäm— ningar å domsagor, så synes det K. B. lämpligt att nu återupptaga jämväl det med dessa namn jämställda gamla namnet Finnveden.

I sammanhang härmed torde kunna ifrågasättas, huruvida icke Jönköpings och Tveta domsaga lämpligen bör benämnas endast Jönköpings domsaga.

Behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen.

Enligt processkommissionens förslag skulle en genomgripande omdaning äga rum av vårt nuvarande åklagareväsende. Den ledande tråden 1 den av kommissionen föreslagna organisationen är, att denna skulle grupperas paral- lellt med domstolsinstanserna. Sålunda skulle justitiekanslern, biträdd av ett

visst antal kanslersråd, bliva åklagare-i högsta domstolen. Vid hovrätterna skulle advokatfiskalerna med biträde av ett visst antal hovrättsfiskaler hand- hava åklagaregöromålen. Slutligen skulle vid lagmansrätterna finnas två olika grupper åklagare, den ena med högre kvalifikationer för de svårare brott- målen —— statsåklagare —, den andra med lägre kvalifikationer för de mindre betydande brottmålen —— underåklagare (lands- och stadsfiskaler). Justitie- kanslern skulle vara högste chef för hela rikets åklagarekår, och advokatfiska- lerna skulle under honom hava ledningen ej endast för de underordnade åkla- garna vid hovrätten utan även för åklagarna vid underrätterna inom hovrätts- området. Länsstyrelsernas befattning med åklagareväsendet skulle helt upp- höra och de nuvarande landsfogdebefattningarna indragas.

Med processkommissionens förslag som utgångspunkt har nu de sakkunniga framlagt förslag till bland annat rikets indelning i statsåklagaredistrikt. En- ligt detta skulle finnas 16 distrikt med tillhopa 47 statsåklagare. Jönköpings län skulle tillsammans med Skaraborgs län bilda Jönköpings distrikt med minst 2 statsåklagare. Vad underåklagarna beträffar skulle dessa motsvara de nu- varande lands- och stadsfiskalerna. En omreglering av distrikten skulle dock ske på det sättet, att de mindre städerna förenades med närliggande lands— fiskalsdistrikt. Städer med över 12,000 invånare skulle i regel bilda sär- skilda distrikt. Underåklagaren skulle likasom nu är fallet jämväl vara un- derexekutor utom i städer med över 20,000 invånare. I dessa städer skulle exekutionsärendena handhavas av en särskild stadsfogde. Underåklagaren skulle benämnas distriktsfiskal utom i sistnämnda städer, där han skulle kallas stadsfiskal.

Att en omorganisation av vårt åklagareväsende är av behovet påkallad, torde vara obestridligt. Det synes också lämipligt, att denna omorganisation äger rum i samband med genomförandet av rättegångsreformen. Vad den föreslag- na nya organisationen beträffar, synes densamma vara uppgjord efter godtag- bara principer och i stort sett icke giva anledning till någon erinran.

I ett avseende kan K. B. dock icke tillstyrka de sakkunnigas förslag. K. B. avser härvid den dubbelställning, som distriktsfiskalerna alltjämt skulle in— taga, i det de skulle handlägga icke endast åklagare- och polisärenden utan jämväl exekutionsgöromål. De sakkunnigas förslag härutinnan giver K. B. anledning att något närmare ingå på frågan rörande exekutionsärendenas handläggning enligt det föreliggande förslaget.

Enligt processkommissionens förslag skulle samtliga de med befattningen såsom överexekutor förenade göromålen överflyttas från länsstyrelserna till lagmansrätterna. Uti sitt den 27 april 1927 över processkommissionens för- slag avgivna utlåtande framhöll K. B. beträffande den sålunda föreslagna överflyttningen, att densamma med hänsyn till länsstyrelsernas stora och allt mer och mer tilltagande arbetsbörda visserligen vore i och för sig önskvärd, men däremot knappast motiverad av något verkligt reformbehov. Såvitt K. B. hade sig bekant, hade bland den rättssökande allmänheten icke framkommit några anmärkningar mot det sätt, varpå länsstyrelserna fyllde sina funktioner 1 förevarande hänseende. Gentemot det av kommissionen främst åberopade skälet för överflyttningen av berörda ärenden, eller att desamma på grund av att de ofta vore bemängda med juridiska tvistepunkter icke lämpade sig för handläggning av administrativ myndighet, syntes endast behöva framhållas den omständigheten, att länsstyrelserna årligen avdömde ett stort antal 5. k. eko- nomimål, i vilka förekomme jämväl rent juridiska spörsmål av vida mer svår- löst beskaffenhet än nyssberörda tvistefrågor. De rent praktiska fördelar av olika slag, vilka skulle vinnas med en dylik överflyttning, syntes ock hava av processkommissionen ej oväsentligt överdrivits. Vidare borde framhållas, att den avsevärda minskning i nuvarande kostnader för länsstyrelserna, som pro-

—ce'sskom1missionen beräknat skola bliva en följd av överflyttningen, sannolikt komme att visa sig illusorisk.

Under vidhållande av sin sålunda redan tidigare uttalade uppfattning får K. B. för sin del avstyrka den föreslagna överflyttningen av överexekutors- ärendena till lagmansrätterna såsom icke varande av något verkligt reform- behov påkallad. Därest emellertid, såsom i det föreliggande betänkandet för- utsättes, en sådan överflyttning ändock kommer till stånd, har K. B. icke något att erinra mot vad i betänkandet föreslås rörande ifrågavarande ärendens för- delning på befattningshavarna inom lagmansrätterna. Särskilt torde böra framhållas angelägenheten av, att den grupp av överexekutorsärenden, sorn' avhandlas i 8 kapitlet utsökningslagen, nämligen meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsför- hållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande, på sätt de sakkunniga föreslagit, kommer att handläggas av befattningshavare, som har dömande verksamhet till huvuduppgift.

Enligt processkommissionens förslag skulle i samband med överexekutors- ärendenas överflyttning till lagmansrätterna dessa senare jämväl övertaga för- manskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa. Med hänsyn till de starka betänkligheter, som yppats rörande lämplig- heten av att lägga denna för den egentliga domareverksamheten främmande kon- troll på domstolarna, har i det nu föreliggande betänkandet processkommis- sionens förenämnda förslag frångåtts. Utan att taga någon bestämd stånd— punkt till huru kontrollen bör ordnas, synas de sakkunniga dock utgå från att denna allt fortfarande skulle utövas genom länsstyrelserna.

Den länsstyrelsen såsom överexekutor för närvarande åvilande gransknin- gen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål har i detta län pålagts landsfogden i egenskap av tjänsteman inom länsstyrelsen. Därest nu, såsom i det föreliggande betänkandet förutsättes, landsfogdebefattningen i samband med omorganisationen av åklagareväsendet indrages —— en åtgärd, mot vilken någon befogad anmärkning ej torde kunna göras måste alltså ifrågavaran- de granskning, därest den fortfarande skall utövas genom länsstyrelserna, verkställas av annan tjänsteman i länsstyrelsen, närmast länsassessorn, even- tuellt länsnotarien. Med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan, som genom överexekutorsärendens överflyttning till lagmansrätterna skulle vinnas, torde mot den sålunda ifrågasatta anordningen icke vara något att erinra. Emel— lertid anser sig K. B. böra framhålla, att det arbete, som därigenom kommer att påläggas nyssnämnda befattningshavare, blir större än det som: nu åvilar landsfogden. Den ifrågasatta anordningen förutsätter nämligen, att till läns- styrelsen flyttas jämväl överexekutorskontrollen i de båda nuvarande magistrats- städerna Jönköping och Eksjö.

Vad underexekutorsärendena beträffar, handläggas dessa för närvarande å landet och i fögderistad, där ej särskild utmätningsman finnes, av landsfiskal och i magistratsstad av stadsfogde. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i samband med omorganisationen av åklagareväsendet en sådan omläggning äga rum av underåklagaredistrikten (landsfiskalsdistrikten), att dessa komme att omfatta dels rena lantdistrikt, dels blandade stads- och lantdistrikt, dels rena stadsdistrikt. För varje distrikt skulle, såsom förut nämnts, finnas en distrikts- fiskal, vilken skulle fungera icke endast såsom underåklagare utan jämväl som underexekutor. I städer med 20 000 invånare och därutöver skulle dock fördunderexekutorsärendenas handläggning finnas anställda särskilda stads-

og ar. ..

De sakkunnigas förslag utgör en så att säga utbyggnad av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen. Likasom fallet för närvarande är med landsfiska- lerna, skulle de blivande distriktsfiskalerna handhava såväl polis- och åklagare-

ärenden som exekutionsärenden (utmätningsväsendet, skatte- och bötesindriv- ningen). De sakkunniga hava icke ingått på någon undersökning angående den nuvarande landsfiskalsinstitutionens lämplighet i vidare mån, än att de fram- hållit vikten av, att statsåklagarna ute i orterna ha till sitt förfogande perso- ner, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål.

Med avseende å den nuvarande landsfiskalsinstitutionen tillkomimen ge- nom 1917 års landsstatsreform, varigenom kronofogdetjänsterna indrogos —— vill K. B. såsom sin mening uttala, att densamma är ur organisatorisk syn- punkt synnerligen otillfredsställande. De göromål, vilka påvila landsfiskaler- na, äro så omfattande och av så mångskiftande natur, att det är förenat med stora svårigheter för vederbörande att på ett fullt nöjaktigt sätt fullgöra de- samma. I stort sett utgöras landsfiskalernas arbetsuppgifter av dels polis- och åklagareärenden, dels exekutionsärenden (indrivning och redovisning). Det ligger i sakens natur, att för handläggning av dessa till sin art och be- skaffenhet vitt skilda båda grupper av ärenden kräves helt olika förutsätt— ningar. En för polis- och åklagareväsendet intresserad landsfiskal kan vara föga lämpad att handhava exekutionsväsendet och vice versa. Erfarenheten från de 10 är, den nuvarande organisationen ägt bestånd, giver också vid han- den, att det endast undantagsvis är möjligt för en landsfiskal att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sina förenämnda båda huvuduppgifter. Den om- fattning indrivnings- och redovisningsväsendet tagit, lämnar allt mindre och mindre tid övrig åt handläggningen av polis— och åklagareärendena. Enligt K. B:s bestämda uppfattning äro förhållandena numera sådana, att en ändring snarast möjligt bör komma till stånd. De åtgärder till lättande av landsfiska- lernas arbetsbörda, som föreslagits av 1924 års landsstatslönesakkunniga, äro icke av den beskaffenhet, att de kunna anses tillräckliga. Frågan måste lösas efter helt andra linjer.

Den enligt K. B:s uppfattning mest rationella linjen synes vara, att en upp- delning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter sker sålunda, att polis- och åklagareärendena uppdragas åt en tjänsteman och exekutions-, indrivnings- och redovisningsårendena åt en annan. På detta sättet skulle var och en få ett rationellt begränsat verksamhetsområde, och till de olika befattningarna kunde utses personer, som: hade särskild fallenhet och intresse för vederbörande upp— gifter och som kunde helt och odelat ägna sig åt desamma. Mot den sålunda föreslagna anordningen skulle måhända kunna göras den invändningen, att den- samma skulle innebära ett återinförande av den gamla kronofogdeinstitutionen. j Så är emellertid ingalunda fallet. Kronofogdarna utgjorde en mellaninstans . mellan länsstyrelsen och länsmännen; de voro dessa senares överordnade och ! förmän. De nya exekutions- och uppbördsmännen skulle icke intaga en sådan

ställning utan bliva med landsfiskalerna sidoordnade myndigheter, direkt ly- dande under länsstyrelserna. En annan invändning, som skulle kunna göras Ä mot den ifrågasatta anordningen, vore, att den komme att medföra ökade kost- ; nader för statsverket. Icke heller detta behöver bliva fallet. Förutsättningen 3 för en dylik reform är givetvis en fullständig omreglering av de nuvarande

landsfiskalsdistrikten. Därvid bör ett så stort antal landsfiskalsbefattningar , kunna indragas, att de uppkomna besparingarna böra kunna räcka till att i , stort sett täcka kostnaderna för de nya exekutions- och uppbördsmannabefatt- ningarna.

Med hänsyn till vad K. B. nu anfört rörande nödvändigheten av en omorga- nisation av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen kan K. B. för sin del icke tillstyrka bifall till den av de sakkunniga föreslagna distriktsfiskalsinstitu- tionen.

Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisa- tionerna.

Vad de sakkunniga i detta kapitel anfört och föreslagit giver såsom till största delen fallande utom området för K. B:s verksamhet -— icke anledning till annat uttalande, än att den av de sakkunniga beräknade avlöningen för de nya distriktsfiskalsbefattningar, som vid underåklagarekårens statsanställning beräknas bliva erforderliga i blandade stads- och lantdistrikt, synes för låg. I kostnadskalkylen har nämligen räknats med den nuvarande landsfiskalsav- löningen, vilken ju väsentligt understiger vad som vid en inom kort föreståen- de lönereglering kan komma att utgå. Då de sakkunniga förutsätta en icke oväsentlig ökning av de mot lands- och stadsfiskalerna svarande distrikts— fiskalerna hade hänsyn härtill bort tagas i de sakkunnigas kostnadskalkyl.

Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av process- reformen.

De sakkunniga hava framhållit, att genomförandet av rättegångsreformen komme att kräva vissa ingripande organisatoriska omgestaltningar inom den statliga administrationen. Särskilt vore detta förhållandet med avseende å länsstyrelserna. Genom överexekutorsgöromålens överflyttning från länssty- relserna till lagmansrätterna komme sålunda säkerligen en del arbetskrafter att frigöras inom länsstyrelserna. Å andra sidan torde beaktas, att i viss mån ökat arbete komme att förorsakas dessa genom processreformen (utbetalning av löner till tjänstemännen i lagmansrätterna, utbetalande av ersättning för vissa expenskostnader, kontrollen över underxekutorerna, eventuell överflytt- ning till länsstyrelserna av vissa magistraterna för närvarande påvilande ar- betsuppgifter, vissa på landsfogdarna nu ankommande arbetsuppgifter ifråga om polisväsendet). Då föreliggande spörsmål emellertid tarvade särskild ut- redning, hade de sakkunniga icke ansett sig nu böra räkna med någon bespa- ring genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna. _

Givet är, att den nya processreformens genomförande enligt de sakkunnlgas förslag kommer att påverka länsstyrelsernas organisation. Att denna påver— kan skulle gå i den riktningen, att en minskning av länsstyrelsernas arbets- krafter skulle kunna vidtagas, torde emellertid icke vara att förvänta. Den lättnad i arbetsbördan, som skulle inträda genom överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna, torde nämligen till fullo uppvägas genom" de nya arbetsuppgifter, som särskilt för det fallet att den av de sakkunniga skisserade omorganisationen av den kommunala förvaltningen komme till stånd skulle påläggas länsstyrelserna. Den alltjämt år från år pågående ökningen av länsstyrelsernas göromål har dessutom medfört, att dessas arbets- krafter redan nu äro i knappaste laget. K. B. måste därför såsom! sin bestäm- da mening uttala, att man icke bör invagga sig i några illusioner om bespa- ringar i länsstyrelsernas organisation såsom en följd av den föreslagna pro- cessreformens genomförande.

Domstolslokaler m. m.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det framdeles såsom hittills åligga statsverket att bekosta erforderliga arbetslokaler åt överrätterna och vederbö- rande tingslag att tillhandahålla lokaler åt lagmansrätterna. I tingshusbygg- nadsskyldigheten skulle jämväl ingå skyldighet att antingen tillhandahålla lagmannen fria kanslilokaler jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning, ävensom telefon, eller också till honom utgiva ersättning för berörda kostnaders bestridande.

Då rättsväsendets upprätthållande är att betrakta såsom en statens huvud- uppgift, synes ur principiell synpunkt det riktiga vara, att staten också be- strider alla de därmed förenade kostnaderna, således även kostnaderna för an- skaffande av lokaler och inventarier m. m. åt icke endast överrätterna utan jämväl åt underrätterna. Med hänsyn till att tingshusbyggnadsskyldigheten av ålder här i landet ålegat vederbörande tingslag och då, såsom de sakkunniga an- fört, ett överflyttand'e av densamma å staten skulle icke endast medföra en hel del praktiska svårigheter utan jämväl med all sannolikhet föranleda ökade kostnader, anser sig K. B. emellertid icke böra avstyrka de sakkunnigas i förevarande hänseende framställda förslag. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke de tingslag, vilka genom den nya domsagoindelningen komma att icke vidare finna användning för sina tingshus, höra av staten hållas skades- lösa för de förluster, som därigenom kunna komma att dem åsamkas.

Såsom förut nämnts, skulle enligt de sakkunnigas förslag inom Jönköpings län finnas fyra domsagor. Av dessa skulle Jönköpings och Tveta domsaga hava kansli och tingsställe i Jönköping Vedbo domsaga kansli och tingsställe i Eksjö samt bitingsställe i Tranås, Njudungs domsaga kansli och tingsställe i Nässjö samt bitingsställe i Vetlanda, eventuellt kansli och tingsställe i Säv- sjö samt bitingsställe i Nässjö, samt Västbo eller som K. B. anser den böra benämnas Finnvedens domsaga kansli och tingsställe i Värnamo.

Vad sålunda föreslagits giver K. B. icke anledning till någon erinran såvitt avser J önköpings-, Vedbo- och Västbodomsagorna.

Vidkommande åter Njudungs domsaga kunna givetvis delade meningar råda om vilketdera av de sakkunnigas alternativ som är att förorda. Till förmån för Nässjö såsom huvudtingsställe talar dels den omständigheten att staden är den förnämsta affärsplatsen inom domsagan, dels de goda järnvägsförbin- delser, varöver staden förfogar. Å andra sidan är emellertid att märka, att Nässjö är beläget i en utkant av domsagan. För det stora flertalet av den rättssökande allmänheten kommer därför Nässjö såsom huvudtingsställe att medföra större kostnader (resor för parter, vittnen o. s. v.) än om en mera centralt belägen plats inom domsagan —- exempelvis Sävsjö eller Vetlanda _— Väljes. Mot Nässjö talar även, att staden för närvarande icke har något tingshus. Visserligen har från stadens sida gjorts gällande, att stadsfullmäk- tlges sessionssal skulle kunna för ändamålet användas, men en dylik anordning kan uppenbarligen endat godtagas som ett provisorium. Förr eller senare måste ett särskilt tingshus med alla därtill hörande lokaler uppföras, vilket kommer att medföra rätt så avsevärda kostnader. Det företräde Nässjö ge— nom sina goda järnvägskommunikationer har framför Sävsjö och Vetlanda torde med hänsyn till den utveckling, som busstrafiken numera tagit, icke kunna tillmätas någon i och för sig avgörande betydelse.

Väger man mot varandra de olika skäl, som kunna andragas för eller mot Nässjö såsom huvudtingsställe, vill det förefalla som om skälen mot vore de övervägande. Innan frågan gjorts till föremål för en mera ingående och all- sidig utredning, anser sig emellertid K. B. ieke kunna till densamma intaga någon bestämd ståndpunkt.

Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen.

Enligt processkommissionens förslag skulle den städerna för närvarande till— kommande egna jurisdiktionen upphöra samt domstolsväsendet därstädes lika— som ock handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande, åliggandena helt övertagas av staten. Utgående härifrån hava de sakkunniga nu framlagt förslag till ekonomisk uppgörelse mellan statsverket och städer-

na i anledning av rättegångsreformen. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär i stort sett, att städerna skulle under en tidrymd av 20 år till staten betala en viss övergångsersättning, vars begynnelsebelopp skulle beräknas på grundval av stadens kostnader för rättskipningen, i den mån den övertages av statsverket. Övergångsersättningens belopp skulle minskas med en tjugon— del varje år. Efter 20-årsperiodens utgång vore således staden fri från Vidare kostnader för ändamålet. Emot övergångsersättningens upphörande skulle statsverket övertaga dels alla kostnader för rättskipningen framdeles i staden, dels ock övergångskostnaderna, i den mån de belöpte på rättskipnings- och överexekutorsgöromålen.

Om man utgår från att rättskipningens ordnande och upprätthållande är en staten åliggande uppgift, så torde härav följa, att staten jämväl bör ensam vidkännas alla därmed förenade kostnader. Någon anledning att, såsom de sakkunniga föreslå, pålägga städerna skyldighet att till statsverket utbetala särskild övergångsersättning torde med nyss nämnda utgångspunkt följakt- ligen icke förefinnas. Den omständigheten att städerna av ålder bekostat sin egen rättskipning kan, enligt K. B:s uppfattning, icke med fog åberopas så- som skäl för, att, då städerna nu förlora den förmån, den egna jurisdiktionen anses innebära, de därtill skola lämna ersättning till statsverket för samma för- måns upphörande.

Skulle emellertid av skäl, som de sakkunniga anfört, det ändock befinnas ofrånkomligt, att övergångsersättning av städerna utgives, så synes i varje fall den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden knappast vara god- tagbar. Att såsom 'de sakkunniga gjort beräkna kostnaderna för vederbörande magistraters kommunala arbetsuppgifter till 25 % av vederbörande rådhusrät- ters totala lönekostnad torde vara ett alldeles för schablonmässigt tillväga- gångssätt. Förhållandena härutinnan ställa sig nämligen synnerligen olika i olika städer. Att på detta sätt skära alla städer över en kam, kan näppeligen vara med rättvisa och billighet överensstämmande. Enligt K. B:s upp- fattning torde för övrigt frågan om städernas ersättningsskyldighet icke kunna rättvist bedömas, förr än spörsmålet angående kommunalförvalt- ningens ordnande i magistratsstäderna efter rättegångsreformens genomföran- de blivit nöjaktigt utredd. Det synes nämligen K. B. som om utgångspunkten för övergångsersättningens bestämmande bör vara icke städernas nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat utan skillnaden mellan, å ena sidan, nyssnämnda kostnader samt, å andra sidan, stadens framtida kostnader för magistratsgöromålens behöriga ombesörjande.

Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande.

Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar uppgå det allmännas nu- varande kostnader för rättskipningen till i runt tal 12 miljoner kronor. Mot- svarande kostnader skulle, sedan den nya organisationen blivit fullt genomförd, belöpa sig till i avrundet belopp 11 miljoner kronor. En besparing på cirka 1 miljon kronor skulle således ur det allmännas synpunkt uppstå vid genom-- förandet av de sakkunnigas förslag. _

Såsom de sakkunniga själva framhållit, är emellertid den sålunda uppgjor- da kostnadskalkylen ingalunda fullständig. Hänsyn har sålunda icke tagits till en hel del förhållanden, vilka komma att medföra ökade kostnader. I sam- ma mån som dessa uppgå till mera avsevärda belopp, i samma mån minskas givetvis värdet av de sakkunnigas beräkningar. Det synes därför vara skäl att något närmare påvisa, vilka kostnader som av de sakkunniga förts så att säga inom linjen. _

Vad då först engångskostnaderna beträffar, hava de sakkunniga sålunda lämnat helt åsido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Att dessa

komma att uppgå till avsevärda belopp framgår därav, att enligt de sakkunni- gas förslag skulle för 6 domsagor erfordras nya tingshusbyggnader och för ytterligare 14 domsagor ifrågasättas lika många nya tingshusbyggnader. Vi- dare kommer att krävas om- eller tillbyggnader för ett ytterligare antal redan befintliga tingshus. Slutligen hava icke heller beräknats kostnaderna för an- skaffande av lokaler för fyra nya hovrätter, för justitiekanslersämbetet, för åklagareväsendet vid hovrätterna (en personal om 68 personer) och högsta dom- stolen, för de 47 statsåklagarna och dessas biträden samt för de till ett 60-tal uppgående distrikts— och stadsfiskalerna.

Går man till de årliga kostnaderna, så finner man även här högst betydande utgiftsposter lämnade åsido. Sålunda hava kostnaderna för värme, belysning och städning av underrättslokalerna samt för vaktbetjäning icke medtagits. Vidare hava i kostnadskalkylen icke medtagits utgifterna för skrivmaterialier, vilka av de sakkunniga beräknats till 160 000 kronor för hela riket, ej heller expenskostnaderna för de nya hovrätterna och för de 47 statsåklagarnas kans- lier. Än vidare hava lämnats åsido rese- och traktamentskostnader. Här har man givetvis att emotse en avsevärd ökning dels på grund av den försto- ring, som domsagorna skulle undergå, dels till följd av utbetalning av rese- och traktamentsersättningar till hovrättsfiskaler och assessorer, som komma att för kortare tid förordnas såsom vikarier för lagman eller såsom rådman, dels ock på grund av förekommande hovrättssessioner utanför vederbörande hovrätts stationeringsort. Hänsyn har icke heller tagits till att ersättning en- ligt prooesskommissionens förslag skulle tillkomma lagmansrättsnämndens leda- möter för deras inställelse jämväl vid lagtima tingssammanträdena. Visserligen är redan nu ifrågasatt att tillerkänna nämndemännen ersättning för dessa in- ställelser, men att märka är, att dessa kostnader komma att enligt den nya or- ganisationen bliva väsentligt större än enligt den nuvarande. Vid bedömandet av de framtida kostnaderna måste nämligen hänsyn tagas dels därtill, att dom- sagorna komma att bliva större och i följd därav jämväl resekostnaderna, dels till kostnaden för dagtraktamenten såväl till nämndemän från nuvarande stä- der med egen jurisdiktion, vilka icke skulle bilda egna tingslag, som till nämn- demän, vilka inkallas till huvudförhandling i vissa brottmål vid lagmansrätt i stad, som skulle utgöra eget tingslag, dels ock till den rese- och traktaments- ersättning, som skulle utgå till nämndeman i hovrätt vid huvudförhandling i svårare brottmål. Slutligen har icke heller hänsyn tagits till de ökade kost- nader, som komma att uppstå, dels till följd av ersättning åt vittnen för in- ställelse under förberedande undersökning samt för inställelse vid huvudför- handling i hovrätt i grövre brottmål, dels på grund' av arvoden till handels- kunniga bisittare i hovrätt.

Det ovan anförda torde vara tillräckligt för att påvisa, huru ofullständig den av de sakkunniga uppgjorda kostnadskalkylen är. Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att densamma icke kan anses vara ägnad att läg- gas till grund för bedömandet av huru processreformen kommer att ställa sig i ekonomiskt hänseende. Så mycket torde i varje fall få anses säkert, att nå- gon besparing för det allmänna kommer processreformen icke att medföra. Tvärtom torde man med till visshet gränsande sannolikhet få räkna med av- sevärt ökade utgifter. .

I detta sammanhang anser sig K. B. böra framhålla, att de sakkunniga i sitt betänkande icke lämnat någon som helst utredning i fråga om den föreslagna rättegångsreformens inflytande på vederbörande parters kostnader i anledning av processen. På en god processordning plågar ju uppställas den fordran, att den skall vara snabb, säker och billig. Även om man får antaga, att den nya rättegångsordningen kommer att fylla de båda förstnämnda kraven, så kan man dock med visshet säga, att detta icke kommer att bliva fallet med avseende

å det sistnämnda, och detta alldeles särskilt, om man jämför med förhållandena för närvarande. För såvitt K. B. kan bedöma, kommer den föreslagna refor- men att för de rättssökande ställa sig synnerligen dyrbar. Denna omständig- het torde vara av så stor betydelse, att den icke bör lämnas obeaktad vid be- dömandet av förslagets ekonomiska konsekvenser.

Vid de sakkunnigas betänkande finnes såsom bilaga fogad en »P. M. an- gående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter pro- cessreformens genomförande» ävensom ett av vissa tillkallade personer däröver avgivet yttrande.

Då vad i nämnda P. M. anföres icke har karaktären av ett utav de sakkun- niga framställt förslag utan endast innefattar en utredning angående de olika möjligheter, som stå till buds att efter processreformens genomförande ordna de arbetsuppgifter, som för närvarande åligga magistraterna, saknar K. B. anledning att nu närmare ingå på detta spörsmål, och detta så mycket mera som frågan rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magi- stratsstädema efter genomförande av en processreform är föremål för utred— ning genom särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län (t. f. landshövdingen M. MUNCK AF ROSEN- scnöLD): - l * :aw'itmiål

På anmodan av Eders Kungl. Maj:ts Och Rikets Göta Hovrätt avgav läns- styrelsen den 28 april 1927 yttrande över processkommissionens betänkande an- gående rättegångsväsendets ombildning, av vilket yttrande avskrift här bifogas.

Såsom i detta länsstyrelsens yttrande närmare angives uttalade länsstyrel- sen vissa betänkligheter med avseende på processkommissionens förslag sär- skilt med hänsyn därtill att förslaget icke antydde, huru skulle förfaras med de åligganden, som nu påvila magistraterna. De antydningar, som i dylikt hänseende nu lämnats av de sakkunniga, synas ej heller hava fört denna fråga fram till en slutlig lösning. Länsstyrelsen, som vidare i sitt yttrande bekla- gade den brist på utredning beträffande den ifrågasatta reformens ekonomiska konsekvenser, kommissionens förslag företedde, kan ej känna sig övertygad om att den utredning, som i detta hänseende åvägabragts av de sakkunniga är fullt uttömmande, utan synes det tvärtom länsstyrelsen som om de sakkunnigas ut- redning härutinnan är i vissa hänseenden ofullständig och i andra hänseenden mindre exakt. Vidare anser sig länsstyrelsen i detta sammanhang böra än yt- terligare uttala sina farhågor för att det nya rättegångssystemet gjorts alltför omstörtande och att svårigheter måhända torde möta att systemet kan fungera på sätt av de sakkunniga föreslagits. De krav, som skulle ställas på lagman- nen i de enligt förslaget angivna stora domsagorna, synas länsstyrelsen så stora, att det skulle kunna ifrågasättas, huruvida lagmännen fram till pensionsåldern kunna tänkas hava den vitalitet och andliga spänstighet, som måste erfordras för att kunna på ett tillfredsställande sätt utföra det lagmannen enligt det nya förslaget tilldelade arbetet. Skulle trots uttalade betänkligheter beträffande storleken av de föreslagna domsagorna de sakkunnigas förslag i detta hänseen- de anses böra genomföras, har länsstyrelsen intet att erinra rörande den före- slagna domsagoindelningen för Kronobergs län, varjämte länsstyrelsen biträ- der de sakkunnigas förordande av Alvesta som tingsställe för den föreslagna nya Västra Värends domsaga. I detta sammanhang anser sig länsstyrelsen böra upplysa, att alltsedan den 1 januari 1926 Konga härads tingsställe är förlagt till Växjö stad.

Vidare synes enligt länsstyrelsens förmenande den i förslaget genomförda anordningen att städernas nuvarande kollegiala domstolar utbytts mot en-

mansdomstolar vara en försämring, likasom ej heller den av de sakkunniga i stor utsträckning bibehållna anordningen med extra ordinarie rådmän vid lag- mansrätterna kan anses såsom en förbättring.

Vad så angår de frågor, vilka närmast beröra länsstyrelsernas verksamhet eller spörsmålen om överflyttning av överexekutorsgöromälen från länsstyrel- serna till lagmansrätterna, samt om åklagareväsendets organisation, får läns- styrelsen härmed anföra. Beträffande förstnämnda frågan har länsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande på anförda skäl ansett sig icke kunna biträda pro- cesskommissionens förslag i detta hänseende; och hava, sedan länsstyrelsen av- gav sitt yttrande, inga omständigheter förekommit, som kunna föranleda läns- styrelsen till ändring av den sålunda uttalade ståndpunkten. Av de sakkunniga ställes visserligen i utsikt, att genom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna samt omläggning av arbetsfördelningen inom länsstyrel- serna skulle vinnas den fördelen, att en del arbetskrafter, som kunde utnyttjas i lagmansrätterna, bleve frigjorda. Med de ständigt ökade arbetsuppgifter, som påvila länsstyrelserna, är det icke tänkbart, att några arbetskrafter skulle genom överexekutorsgöromålens överflytttande bliva disponibla, i all synner- het om land'sfogdetjänsterna i deras nuvarande form skulle indragas. Den ar- betskraft, som, därest förslaget om överexekutorsgöromålens överflyttning vin- ner bifall, skulle bliva tillgänglig, behöves mycket väl för utförande av de administrativa göromål, som utöver åklagareverksamheten åligga landsfogden. Någon på denna grund för lagmansrätterna disponibel personal torde således enligt länsstyrelsens förmenande icke kunna påräknas, särskilt icke om kon- trollen över underexekutorerna skall fortfarande bibehållas hos länsstyrelserna och än mera utökas genom överflyttning dit av kontrollen över stadsfogdarna.

Beträffande vidare åklagareväsendet har länsstyrelsen i sitt ovanberörda ytt- rande uttalat önskvärdheten av att länsstyrelserna måtte befrias från all be- fattning med åklagareväsendet, att åklagarnas kvalifikationer måtte väsent- ligt höjas samt att åklagarna måtte sammanföras i en med hänsyn till åklagare- verksamhetens behov anpassad särskild organisation. Enligt det nu förelig- gande förslaget har visserligen länsstyrelserna befriats från befattningen med åklagareväsendet men den organisation, som föreslagits för åklagareväsendet, synes länsstyrelsen icke tillfredsställande. Såsom länsstyrelsen tidigare fram- hållit äro åklagarna i allmänhet i sådan grad upptagna av andra med deras tjänst förenade göromål, att deras åligganden som åklagare väsentligen måste bliva åsidosatt. Något förslag till avhjälpande av detta missförhållande har, om man bortser från de s. k. statsåklagarna, icke framkommit från de sakkun- niga. Däremot har från annat håll under den senaste tiden framkommit ett utkast till uppdelande av 'de nuvarande landsfiskalstjänsterna i två olika be- fattningar, en för åklagare- och polisgöromål och en för utmätnings- och in- drivningsärenden m. 111. Detta uppslag synes länsstyrelsen var förtjänt av en mera genomgående utredning. Förslaget vilar på kravet av betydligt skärpta kompetensfordringar för åklagarna, och det skulle måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke så stora fordringar kunde sättas på dessa åklagare, att åt dem kunde anförtros åklagaretalan i alla brottmål och således de s. k. statsåklagarna åtminstone för landsbygden bli obehövliga. Länsstyrelsen an- ser sig böra tillstyrka en utredning i nu angivet hänseende, varvid även torde böra tagas i övervägande, huruvida icke det av landsfogdeföreningen frambur- na förslaget, att den åklagare, som fört talan i lagmansrätt, även skulle få ut- föra samma talan i hovrätten, må vara förtjänt av beaktande.

Länsstyrelsen i Kalmar län (landshövding J. FALK): Ehuru de sakkunnigas uppdrag, såsom betänkandets titel angiver, avsett att närmare utreda de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna av ett

eventuellt genomförande av en rättegångsreform i enlighet med det av process- kommissionen framlagda förslag, hava de sakkunniga i sagda betänkande i flera avseenden gjort avvikelser från den organisationsplan och de principer, som av kommissionen hävdats. Då länsstyrelsen förut haft tillfälle att yttra sig om de sistnämnda, tillåter sig länsstyrelsen att i det följande jämväl beröra ifrågavarande olikheter, i den mån de särskilt hava intresse för länsstyrelsens vidkommande. I sitt utlåtande har länsstyrelsen följt den av de sakkunniga uppställda kapitelind'elningen.

Kap. I och II. Domareatbildningen och befordmingsgången på domarebanan samt behovet av arbetskrafter vid domstolarna.

Att frågan om utbildningen av våra från universiteten utexaminerade jurister och den i samband härmed stående frågan om organisationen av domstolarna är av synnerlig vikt ej blott för domstolsväsendet utan även för administratio- nen i landet, vars tjänstemän merendels rekryteras från domareaspiranterna, torde vara uppenbart, liksom ock att det nuvarande systemet ej är tillfredsstäl- lande. Gentemot detta system innebär processkommissionens förslag den obe- stridliga fördelen, att befattningshavare med ordinarie anställning i långt stör- re utsträckning än för närvarande skulle anställas i underrätterna samt att befordringarna i vida större omfattning än nu skulle äga rum från underrät- terna till överrätterna, medan å andra sidan tendensen att avskaffa extraordi- nariesystemet leder till att möjligheterna för de unga juristerna att erhålla d'omareuppdrag och på eget ansvar utöva domareverksamhet, som för dessas utbildning är av så stor betydelse, avsevärt minskas. De sakkunniga hava emellertid härvidlag framlagt ett alldeles nytt förslag med detaljerade före— skrifter rörande befordringsgången, varigenom det största antalet av våra do- mare skulle ställas på extra ordinarie stat under en praktisk utbildningstid av minst 9 år med gallring vid olika tillfällen och även på ett mycket sent sta— dium. Vidare har i betänkandet särskild vikt lagts vid utbildningen i hov- rätt, medan tjänstgöring i underrätt med därav följande möjligheter till all- sidigare erfarenhet och mera personlig kontakt med rättssökandena satts i bakgrunden, vilket ej kan anses lyckligt. Länsstyrelsen anser för den skull, att processkommissionens förslag är att föredraga, varvid länsstyrelsen emel- lertid vill betona, att kompetenta domareaspiranter, så långt möjligt är, redan vid unga år böra anförtros självständig domareverksamhet.

Jämväl rörande den i kap. II av betänkandet avhandlade frågan om behovet av arbetskrafter vid domstolarna och dessas organisation hava de sakkunniga intagit en annan ställning än kommissionen. Ehuru denna företagit en kraftig beskärning av domkretsarnas antal, så att dessa kunna beräknas komma att omfatta en minst dubbel så stor befolkning som de nuvarande domsagorna, ha- va de sakkunniga ytterligare minskat dessas antal. Enligt det av sakkunniga åberopade utkast till rikets indelning i domsagor skulle domsagornas antal uppgå till 86 med' ett invånarantal upp till 80000 och däröver, utom de sju största städerna, som föreslagits skola utgöra egna domsagor. För Kalmar läns vidkommande skulle, utom Ölandsdomsagan, som lämnats oförändrad, på fastlandet bildas endast tre domsagor, med vilka städerna Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby skulle förena-s. Länsstyrelsen har redan i sitt över processkommissionens betänkande avgivna utlåtande givit uttryck åt den me— ningen, att en så genomgripande omorganisation av domstolsväsendet ej bör företagas, utan att missförhållandena i den nuvarande, i den allmänna menin- gen fast rotade organisationen klart ådagalagts, något som ej vore förhållandet. Länsstyrelsen saknar så mycket mindre anledning att frångå sin förut uttalade uppfattning, som genom det föreliggande betänkandet domsagorna sålunda än

ytterligare förstorats, varigenom å ena sidan den personliga kontakten mellan domare och allmänheten komme att minskas och å andra sidan kostnaderna för processförfarandet att ökas. Enligt vad länsstyrelsen erfarit, hava också ve- derbörande häradsrätter och tingshusbyggnadsskyldiga i länet, som av Göta hovrätt avfordrats yttranden i ärendet, tämligen allmänt motsatt sig den före- slagna omorganisationen, och jämväl städerna lära ej vara villiga att avstå från den egna jurisdiktionen för att sammanslås med lantdomsagoma.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra, att systemet med enmansdom- stolar ej torde passa för våra städer, som av ålder vant sig vid ett kollegialt domstolsväsen. Förslaget innebär sålunda en avgjord försämring i fråga om rättskipningen i dessa samhällen.

Beträffande behovet av arbetskrafter i de nya underdomstolarna synas de beräkningar, varpå de sakkunniga byggt sina förslag härutinnan, ej tillfreds- ställande. Den nya rättegångsordningen, den utvidgade muntliga förhandlin— gen, friare bevisprövningen m. m. ställa givetvis stora krav på domaren, var- för det måste anses synnerligen oklokt att, på sätt föreslagits, minska de ordi- narie domarnas antal från 422 till 167, medan återstående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tillfälliga tjänstemän. Av de ordinarie do- marna kunna dessutom de s. k. inskrivningsrådmännen, som mest skola syssla med inskrivnings- och exekutionsväsendet, ej vara kompetenta att deltaga i den dömande verksamheten, vadan denna mestadels då den ordinarie domaren, lagmannen, givetvis i de föreslagna stora domsagorna ej själv kan hinna med handläggningen av alla dylika ärenden —— kommer att handhavas av e. o. be- fattningshavare. Av dessa och andra skäl torde det av de sakkunniga angiv- na behovet av arbetskrafter vid domstolarna och på grundvalen härav gjorda kostnadsberäkningar ej hålla streck.

På frågan om behovet av arbetskrafter vid hovrätterna och högsta domsto— len saknar länsstyrelsen anledning att närmare ingå, men vill endast under- stryka vad ovan yttrats, att tendensen att särskilt göra hovrätterna till utbild- ningsanstalter för unga jurister ej synes lycklig.

Kap. III . Behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen. Att åklagareväsendet i landet är i behov av reformering samt att de princi- per, varpå processkommissionen byggt sitt förslag härutinnan, i huvudsak böra kunna godkännas har länsstyrelsen i sitt förut åberopade utlåtande vitsordat. Den närmare utformning av sagda förslag, som av de sakkunniga presterats, torde emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke utgöra en tillfredsstäl— lande lösning av den viktiga frågan. De sakkunniga hava föreslagit en upp- delning av åklagarna vid underrätterna i två grupper, nämligen överåklagare (statsåklagare) och underåklagare (lands— och stadsfiskaler). Gränsen mel- lan deras åtalsskyldighet skulle i huvudsak uppdragas sålunda, att statsåkla- garna skulle åtala alla brott, varå kunde följa svårare straff än sex månaders fängelse, samt underåklagarna övriga brott. Ehuru den sålunda ifrågasatta arbetsfördelningen innefattar en högst väsentlig utökning av den åtalsskyldig- het, som åligger de nuvarande överåklagarna, landsfogdarna, hava emellertid de sakkunniga föreslagit att indela riket i endast 16 statsåklagaredistrikt med 1 regel två statsåklagare i varje distrikt, varvid ock är att märka att stats- åklagarna även skulle fungera inom de 5. k. magistratsstäderna. Det synes länsstyrelsen uppenbart, att dessa distrikt bleve alldeles för stora för att stats- åklagarna skulle kunna på tillfredsställande sätt sköta sina uppgifter, särskilt som de sakkunniga räknat med, att statsåklagarna till väsentlig del komme att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka de hava att utföra åtal. Härtill kommer, att samma anmärkning, som riktats mot de

föreslagna lagmännen, jämväl gäller statsåklagarna, nämligen att de komme att sakna den nödvändiga kännedomen om lokal- och personförhållanden i di- striktet. Sålunda skulle för Kalmar läns vidkommande ingen av statsåklagar- na placeras inom länet, ity att norra delen av detsamma skulle läggas till Lin— köpings distrikt, som dessutom skulle omfatta hela Östergötlands län, med pla- cering av statsåklagaren i Linköping, och södra delen av Kalmar län till Växjö distrikt, avsett att innefatta jämväl Kronobergs län, med säte för statsåklaga— ren i Växjö. Mot en sådan anordning måste länsstyrelsen för sin del ställa sig bestämt avvisande, då länsstyrelsen håller före,_ att nödig hänsyn härvidlag bör tagas till den nu gällande länsindelningen. Även om anmärkningar kunna riktas mot den nuvarande landsfogdeinstitutionen, måste dock erkännas, att landsfogden genom sina ständiga tjänsteresor i länet vinner stor förtrogenhet med de särskilda orterna och deras befolkning och särskilt god personlig kän- nedom om de medhjälpare han vid sina utredningar har att anlita, nämligen landsfiskaler, poliskommissarier och andra underordnade polismän. Åtmin- stone för landsbygdens vidkommande torde det därjämte vara lämpligast, att en och samma överåklagare handhaver och följer brottmål vid samma lagmans- rätt.

Då av betänkandet synes framgå, att statsåklagarna skulle rekryteras med jurister från hovrätterna, vill länsstyrelsen häremot anmärka, att en dylik be- fattningshavare visserligen bör hava god rättsutbildning, vilken emellertid i detta fall bättre kan förvärvas vid underrätterna, men därjämte med nödvän— dighet även praktik från kriminalpolisens verksamhetsområde för att behörigen kunna handhava och leda polisundersökningar.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att med inrättande av statsåklagare de nu- varande landsfogdarna skulle försvinna och innehavarna av dessa tjänster i viss utsträckning komma att överföras till förstnämnda befattningar. En så.— dan anordning kan dock ej tillstyrkas, därest icke dis-triktsindelningen, på sätt ovan anmärkts, sker enligt helt andra grunder samt att statsåklagaren bibe- hålles vid den befattning med polisväsendet i distriktet, som nu tillkommer landsfogden, detta på grund av det naturliga sambandet mellan åklagare och polisväsendet.

I fråga om underåklagarna föreslås i betänkandet, att dessa liksom nu skulle utgöras av lands- och stadsfiskaler, och synes någon annan ändring i deras verksamhet ej_ vara avsedd, än som betingas av inskränkningen i deras åtals- befogenhet. Aven med hänsyn härtill skola dessa befattningshavare dock fort- farande anförtros så ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, att en höjning av underåklagarnas kvalifikationer synes nödvändig, på vilken fråga de sak- kunniga emellertid ej ingått, vilket torde få betecknas som en brist.

Kap. IV och V. Löneförmå'ner. för befattningshavarna och organisatoriska förändringar i administrationen.

På frågan om löneförmånerna saknar länsstyrelsen anledning att ingå och rörande de organisatoriska förändringarna i administrationen i anledning av processreformen har länsstyrelsen såsom överexekutor haft tillfälle att avgiva särskilt yttrande till Göta hovrätt.

Kap. VI och följande. Domstolslokaler ooh ordnande av .de ekonomiska för- hållandena mellan staten och städerna m. m.

De sakkunniga hava tänkt sig att skyldigheten att bygga och underhålla domstolarnas lokaler fortfarande skulle åvila tingslagen samt att de städer, vilkas rådhus ej bleve tagna i anspråk såsom sådana lokaler, skulle åläggas

att utgiva hyresersättning för de nya tingshusen. Principiellt sett synes det riktigast, att staten bekostar alla. för rättsväsendet erforderliga anordningar och sålunda även tingslokaler och deras möblering, uppvärmning m. 111. Här— till kommer, att praktiska svårigheter säkerligen lära komma att uppstå be- träffande fördelningen av kostnaderna för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande, då en domkrets kommer att bestå av flera härad, samt ofta även städer, med därav följande inverkande ekonomiska uppgörelser mellan de olika intressenterna.

Vad beträffar ordnandet av det ekonomiska förhållandet mellan staten och städerna i anledning av processreformen hava de sakkunniga tänkt sig, att stä- der med' egen jurisdiktion skulle åläggas att lämna staten bidrag till kostnader- na för domstolsväsendets övertagande i form av en viss övergångsersättning, avsedd att nedskrivas med 1/'zo för varje år. Att städerna protesterat mot att åläggas utgiva en dylik ersättning finner länsstyrelsen för sin del förklarligt i betraktande av att städerna, såsom ovan anmärkts, komma att berövas den egna jurisdiktionen och att de ansett skäl ej föreligga att belastas med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära. De beräkningar, som i fråga om nämnda ersättning av de sakkunniga verkställts, kunna i varje fall ej anses tillförlit- liga, alldenstund städernas domstolsorganisation bliver beroende av, huru den nuvarande magistrats— och kommunalförvaltningen skall slutgiltigt ordnas.

Då sist omförmälda spörsmål är föremål för särskild utredning och de sak- kunniga härutinnan sålunda ej framlagt något definitivt förslag, saknar läns- styrelsen anledning att för närvarande närmare ingå på denna synnerligen vik- tiga och säkerligen svårlösta fråga, men vill endast anmärka, att länsstyrelsen finner de av herrar Beckius och Bissmark i den vid betänkandet fogade bil. V härvidlag framförda synpunkter värda beaktande.

På grund av vad härovan anförts anser länsstyrelsen för sin del, att de i det föreliggande betänkandet angivna riktlinjerna ej böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av landets rättegångsväsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län (landshövding A. E. RODHE): Vid avgivande av sådant utlåtande har K. B. ansett sig närmast böra ingå på de delar av betänkandet, som direkt angå länsstyrelsernas och dem under- lydande befattningshavares verksamhetsområden, och vill K. B. för övrigt yttra sig endast beträffande vissa spörsmål om underdomstolarnas organisation och lönefrågorna. K. B. får sålunda i underdånighet anföra följande:

Lagmansrätterna.

Processkommissionen har i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit be- tydelsen av en arbetsfördelning inom underrätterna efter kvalitativa grunder. Den mest tillfredsställande arbetsfördelningen skulle enligt kommissionens me- ning vinnas med en domstol, vid vilken arbetet vore så omfattande, att det kunde efter nyss angivna grunder fördelas i tre grupper, var och en med full arbetsbörda. En modifiering av denna princip borde emellertid ske, om en domJ- saga vid sådan arbetsfördelning skulle få en för stor eller eljest olämplig om- fattning. I så fall skulle arbetet fördelas på allenast två grupper eller, om så bleve nödvändigt, odelat läggas på en domare. Processkommissionen antog att vid en tillämpning av ovannämnda delningsgrunder hela riket, inklusive städerna, skulle kunna uppdelas på omkring 100 domsagor. De sakkunniga hava emellertid kommit till en ännu lägre siffra eller 93 domsagor. Ehuru K. B. anser en fördelning av domstolsarbetet efter kvalitativa grunder synner- ligen lämplig, särskilt därutinnan, att inskrivningsärendena bleve skilda från den dömande verksam'heten, ställer sig K. B. tveksam till det resultat, vartill

de sakkunniga kommit. De mycket stora domsagor, som av dessa föreslagits, torde visserligen i allmänhet möjliggöra en vidsträckt tillämpning av de av processkommissionen angivna grunderna för en lämplig arbetsfördelning och därigenom avhjälpa en stor del av de brister, som vidlåda den nuvarande orga- nisationen, men det synes kunna befaras, att de i stället komma att medföra svåra olägenheter av annan art. K. B. avser härvid 1 främsta rummet de svå— righeter för befolkningen, som orsakas av de stora avstånden i de blivande domsagorna. Även för domstolen själv torde emellertid ett alltför stort om- råde mledföra vissa olägenheter, bland annat därigenom att vinnandet av nödig lokalkännedom försvåras och kontakten med allmänheten försämras.

Ehuru anledning icke finnes till erinran mot de sakkunnigas förslag i vad angår Gotlands län, har K. B. icke ansett sig böra underlåta att framföra dessa mera allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag till domsagoindelning.

Enligt det föreliggande förslaget skall Gotlands län genom sammanslagning av Gotlands norra och södra domagor samlt Visby stad utgöra en domsaga, Gotlands domsaga, med tingsställe i Visby. Såsom framhållits finner K. B. icke något att erinra mot förslaget i denna del. Tvärtom torde en dylik sam- manslagning vara nödvändig, om överhuvud en arbetsfördelning efter kvalita- tiva grunder skall kunna ske i detta fall. Någon olägenhet ur befolkningens synpunkt av en dylik sammanslagning lär ej heller kunna befaras, enär båda domsagornas kanslier redan nu äro förlagda till Visby, som] såväl genom sin egenskap av länets enda stad som genom sin storlek och sitt läge samt kommu- nikationsledernas sträckning är länets naturliga huvudort.

Öoerexelcutorsgöromälens överflyttande på lagmansrätterna.

Även om den ifrågasatta överflyttningen icke torde stå i så nära samman- hang med rättegångsreformen i övrigt, att den kan anses utgöra en naturlig och nödvändig följd av densamma, äro dessa ärenden i allmänhet av den art att de, enligt K. B:s mening, med fördel kunna påläggas inskrivningsdomaren eller i vissa fall lagmannen i den föreslagna lagmansrätten. Detta gäller sär— skilt de exekutiva auktionerna, med avseende å vilka starka praktiska skäl, främst önskvärdheten av lätt tillgång till fastighets- och inteckningsböckerna, tala för en sådan överföring. Härigenom torde vinnas såväl ökad säkerhet vid bedömandet av de ofta synnerligen invecklade förhållanden och spörsmål, vilka kunna förekomma i samband med dessa ärenden, som större snabbhet 1 ären- denas behandling. För en överflyttning talar jämväl fördelen av att samma myndighet, som förrättar auktionen, verkställer de av densamma föranledda anteckningar i inteckningsböckerna.

Av övriga till överexekutors verksamhet hörande ärenden anser K. B. lag- sökningsmälen mera ägnade för behandling av domstol än av en administrativ myndighet. Detsamma torde få anses gälla beträffande en del handräcknings- ärenden enligt utsökningslagen, såsom kvarstad och skingringsförbud, åter- ställande av rubbat besittningsförhållande samt frågor om avhysning av arren- dator eller hyresgäst. Någon olägenhet av dessa ärendens handläggning hos länsstyrelserna lär visserligen ej hava försports. Att de kunna innehålla ett tvistigt monrent, torde ej heller böra tillmätas någon större betydelse, enär K. B. i sin övriga äm'betsverksamhet ofta har att pröva ärenden, som innefatta tvistefrågor emellan parter. De äro emellertid mera av judiciell än administra- tiv natur och synas därför ur rent principiell synpunkt böra hänföras till dom- stols verksamhet snarare än till ett förvaltningsorgans.

Beträffande en del av de till överexekutors handläggning hörande ärendena framträda de av K. B. nu anförda skälen för en överflyttning mindre starkt, såsom beträffande ärenden enligt lagen om' handräckning för fordran. Någon

anledning att undantaga dessa vid överflyttningen torde å andra sidan icke föreligga. .

Däremot synas ärenden angående fastställande av förbud för underhålls— skyldiga att avflytta från riket, vilka nu ankomma på överexekutors pröv— ning, mera lämpa sig för behandling i administrativ väg såsom nära samman- hängande med de sociala förhållanden, med vilka K. B. jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna har att taga befattning.

Förmansskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa böra enligt de sakkunnigas mening, i motsats till processkommis- sionens förslag, ej åläggas befattningshavare vid lagmansrätt. I stället synas de sakkunniga utgå från att dessa befogenheter skulle såsom hittills åvila läns- styrelserna. K. B. är i denna fråga av samma mening som de sakkunniga. Dessa bestyr ligga fjärran från en domares uppgifter, och det torde för övrigt icke kunna anses lämpligt, att underexekutorerna i disciplinärt hänseende lyda under annan myndighet än den, som' tillsatt dem.

Beträffande kontrollen över under-exekutorerna vill K. B. i övrigt endast framhålla, att den granskning av landsfiskalernas utsökningsdagböcker, som åligger K. B. i egenskap av överexekutor, i Gotlands län hittills utförts av tjänsteman å landskansliet.

Om en överflyttning av överexekutorsärendena kommer till stånd, eventuellt med den av K. B. härovan föreslagna begränsningen, synas en del andra upp— gifter av liknande art jämväl böra överföras till domstol. Sådana ärenden äro fördelning av expropriationsersättning (lagen om expropriation den 12 maj 1917, % 57), av nedsatta medel enligt vattenlagen (9 kap. 69 5), av brandför- säkringsersättning (lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till be- talning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, % 2), av ersättning enligt lagen om ströängars indragande till kronan den 22 juni 1921 (& 60) samt av löseskilling för lägenhet, som inlösts enligt ensittarlagen den 18 juni 1925 (% 14). Beträffande nu uppräknade ärenden är föreskrivet, att stadgandena för fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätnings- vis såld fast egendom skola äga tillämpning.

En överflyttning till domstolarna av överexekutorsgöromålen är givetvis i och för sig ägnad att i någon mån bereda länsstyrelserna lättnad i deras ar- betsuppgifter. Inom Gotlands län torde emellertid dessa ärenden på grund av en jämnare förmögenhetsfördelning utgöra en proportionsvis mindre del av ar- betsuppgifterna än vad fallet är inom andra län. Länets jämförelsevis ringa invånareantal bidrager givetvis även till att hålla antalet utsökningsärenden vid en låg siffra. Någon besparing av arbetskraft torde den föreslagna över- flyttningen därför ej kunna medföra här i länet.

Åklagareorganisationen vid lagmansrätt.

Det ackusatoriska processförfarandet i brottmål, vilket av processkommis— sionen föreslås till införande, kommer helt visst att ställa betydligt större krav på åklagarna än vad fallet är med det nu förekommande, inkvisitoriska för- farandet. Ett genomförande av kommissionens förslag i denna del torde ovill- korligen böra, såsom kommissionen jämväl föreslagit, föranleda en omorgani- sation av åklagareväsendet, så mycket hellre som den nuvarande organisationen icke ens med det nu tillämpade processförfarandet kan anses tillfredsställande.

De viktigaste principerna, som de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag till lösning av detta organisationsproblem följt, äro följande: samtliga åklaga- res sammanförande i en gemensam organisation under en enhetlig ledning, (justitiekanslerns), K. B:s skiljande från befattningen med åklagareväsendet, landsfogdarnas ersättande såsom överåklagare med en eller flera statsåklagare

samt de senares fullständiga skiljande från befattningen med polisväsendet. Mot dessa principer har K. B. icke något att erinra.

Förslaget till statsåklagareorganisation omfattar 47 statsåklagare, fördela- de på 16 statsåklagaredistrikt. Varje distrikt skulle sålunda erhålla en be- tydande omfattning, i regel mera än ett län. Det är tydligt, att så stora distrikt icke medgiva möjlighet för befattningshavarna att förvärva lokal- och person- kännedom i någon större utsträckning. Detta torde emellertid ej heller vara av nöden, under förutsättning att kravet härpå bliver på tillfredsställande sätt tillgodosett i fråga om underåklagarna.

Beträffande underåklagaredistrikten föreslå de sakkunniga en sådan änd- ring av nuvarande organisation att mindre städer sammanläggas med kringlig- gande landsbygd. Härigenom skulle uppkomma dels rena stadsdistrikt, dels blandade stads- och lantdistrikt, dels rena lantdistrikt. Beträffande under- åklagarna, benämnda distriktsfiskaler, skulle sambandet mellan polis- och åklagareverksamheten bibehållas. I städer med upptill 20 000 invånare skulle distriktsfiskalen jämväl ombesörja stadsfogdegöromålen. I de blandade stads- och lantdistrikten samt i de rena lantdistrikten skulle distriktsfiskalen även vara underexekutor. På frågan, huruvida och i vilken omfattning distrikts- fiskalerna jämväl skulle ägna sig åt de nuvarande landsfiskalernas övriga upp- gifter ingå de sakkunniga icke. Då emellertid, såsom ovan nämnts, den bety- dande omfattningen av den föreslagna statsåklagareorganisationens överåkla- garedistrikt bör förutsätta, att nödig lokal- och personkännedom finnes hos underåklagarna, anser K. B. det nödvändigt, att underåklagaredistriktens stor- lek fixeras eller åtminstone bestämda grunder för en indelning av riket i un- deråklagaredistrikt fastställas, innan den föreslagna överåklagareorganisatio- nen godkännes.

Det kan väl ur vissa synpunkter vara önskvärt att underåklagarna ägna sig enbart åt åklagare- och polisverksamheten. Följden av en sådan anordning skulle emellertid bliva, att. distrikten även för dessa åklagare måste göras så stora, att den nödiga lokal- och personkännedomen äventyrades. Den ingåen- de kännedom, som de nuvarande landsfiskalerna i allmänhet äga om sina di- strikt, utgör en av de värdefullaste tillgångarna för den nuvarande organisa- tionen, och denna tillgång bör tillvaratagas. Då emellertid distrikten för till- godoseende av detta krav måste givas en mindre omfattning än vad eljest skulle bliva fallet, torde det för beredande av full sysselsättning åt distrikts- fiskalerna bliva nödvändigt att åt dem överlämna även andra uppgifter än dem, som sammanhänga med åklagare- och polisverksamheten. Någon större olägenhet torde detta ej behöva medföra, därest området för underåklagarnas åtalsrätt, på sätt de sakkunniga föreslagit, begränsas till brott, varå kan följa fängelse i högst sex månader, samt landsfiskalernas (distriktsfiskalernas) biträdesfråga löses på ett tillfredsställande sätt.

I likhet med processkommissionen anser K. B. det nödvändigt att befria underåklagarna från en del av de nuvarande landsfiskalernas arbetsbördo'r. De organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna härav låta sig emellertid gj örlferblicka, vilket försvårar ett bestämt ställningstagande till de sakkunnigas

ors ag.

Med det nu anförda har K. B. velat betona nödvändigheten av att, för ett riktigt bedömande av den föreslagna överåklagareorganisationens lämplighet, klara riktlinjer'beträffande underåklagarnas arbetsuppgifter och omfattnin- gen av deras verksamhetsområden finnas uppdragna.

I detta avseende hava de sakkunniga icke avgivit något förslag utan förkla- rat sig anse dessa frågor böra bliva föremål för en särskild utredning. Av de allmänna synpunkter, som framföras på sidorna 221 och 222 i betän- kandet, vill det emellertid synas, som om' den av K. B. här ovan framlagda

uppfattningen angående underåklagaredistriktens storlek delades av de sak— kunniga.

Gotlands län skulle enligt de sakkunnigas förslag utgöra ett statsåklagare- distrikt. Häremot är under ovan angivna förutsättning från K. B:s sida icke något att erinra. Då överåklagareverksarnheten icke beräknas kunna bereda statsåklagaren i detta distrikt full sysselsättning, föreslå de sakkunniga, att med statsåklagaretjänsten förenas befattningen såsom underåklagare i Visby, en anordning, som synes K. B. lämplig. K. B. vill dessutom ifrågasätta, huruvida icke för Gotlands län ett avsteg från principen om överåklagare- och polisverksamhetens skiljande från varandra kunde vara motiverat. Det obe- tydliga arbete, som är förenat med polischefsbefattningen i detta län, torde nämligen icke bliva hinderligt för åklagarebefattningens behöriga utövande.

I samband med förslaget om överåklagareväsendets ordnande hava de sak- kunniga upptagit frågan om

Landsfogdebefattningarnas indragning.

Såsom K. B. redan i sitt yttrande över processkommissionens förslag anfört, synas de uppgifter, som återstå för dessa befattningshavare efter avskiljandet av åklagareverksamheten, icke motivera befattningarnas bibehållande.

I fråga om polischefssysslan har K. B. redan yttrat sig. Kontrollen över utmätningsmännen har, såsom ovan anförts, i detta län icke åvilat landsfogden och torde väl i de län, där så nu är fallet, kunna övertagas av befattningshavare vid länsstyrelsen.

De sakkunniga hava vid behandling av frågan om landsfogdetjänstema läm- nat redogörelse för den arbetsbörda, som påvilar landsfogdarna på grund av dessas befattning med den ekonomiska kontrollen över landsfiskalerna och vissa andra redogörare. Det har därvid framhållits, att inventeringsförrätt- ningamas effektivitet till stor del vore beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området, och har det i anledning därav ansetts lämpligt att på riksräkenskapsverket helt överflytta denna del av medelskontrollen. K. B. är av den uppfattningen att, då det här är fråga om en relativt enkel bokföring, allt för stort avseende icke behöver fästas vid inventerlngsförrättarens insikter i bokföringsteknik. Den befogenhet att i sär- skilda fall verkställa inventeringar i orterna, som redan nu tillkommer riksräken- skapsverket, är utan tvivel ett synnerligen värdefullt led i kontrollen över redo- görare. Att emlellertid, med åsidosättande av lokala organ, lägga hela inven- teringsväsendet i riksräkenskapsverkets hand synes K. B. icke lämpligt. Ett övertagande av inventeringarna skulle med all säkerhet medföra krav på vä- sentlig ökning av verkets personal, och avsevärda utgifter skulle uppstå genom rese- och traktamentskostnaderna. Det ligger jämväl i sakens natur, att det under alla förhållanden komme att bliva förenat med synnerligen stora svårig- heter att genom riksräkenskapsverket effektivt uppehålla kontrollen. Olägen— heten av inventeringsväsendets baserande på central inspektion framstår bland annat dängenom, att vid förläggande av samtliga inspektioner inom visst län eller länsdel till samma resa de redogörare, vilka icke finge första besöket, bleve 1 förväg varskodda, något som endast kunde undvikas genom att upp- repade kostsamma resor finge företagas till samma håll. De sakkunniga ingå roke närmare på frågan huru en dylik kontroll från riksräkenskapsverkets sida skulle organrseras, men det synes uppenbart att densamma icke utan stora kost- nader skulle kunna göras effektiv. Emellertid lär svårighet icke få anses föreligga för länsstyrelserna att genom sina egna tjänstemän handhava jäm- väl denna del av kontrollen, varvid man kan tillgodogöra sig länsstyrelsernas närmar; tkontakt med de lokala förhållandena och länets uppbördsväsende i a man e .

På anförda grunder anser sig K. B. icke kunna förorda de sakkunnigas för- slag i fråga om ordnande av medelskontrollen.

Löne'förmåner åt befattningshavare inom domstols— och åklagareorganisatio- nerna.

De sakkunnigas förslag härutinnan synes i allmänhet Väl avvägt, och har K. B. endast funnit anledning till erinran i följande avseenden.

Vad angår lagmansbefattningarna torde på dessa ansvarsfulla ämbetens in- nehavare böra ställas mycket stora krav i fråga om såväl juridisk insikt, er- farenhet och omdöme som framstående personliga egenskaper i övrigt. Det torde därför vara nödvändigt att göra dessa ämbeten så lockande, att personer med de bästa kvalifikationer kunna förvärvas för desamma. Det kan eljest befaras, att den enskilda förvärvsverksamhetens större möjligheter till en god utkomst komma att verka ödesdigert för rekryteringen av dessa befattningar. Likaledes är det av vikt, att lagmännen göras oberoende av bissysslor samt att deras självständighet och motståndskraft mot sidoinflytelser stärkas genom en fullt tillräcklig inkomst av ämbetet.

De sakkunnigas förslag att avlöning till lagman skulle utgå med 13 020 i kronor om året jämte dyrtidstillägg är enligt K. B:s mening otillfredsställan- i de och torde innebära en avgjord försämring i förhållande till de flesta nu— varande häradshövdingars tjänsteinkomster. Lagmans lön bör enligt K. B:s åsikt ligga snarare över än under den m'edelinkomst, som de nuvarande dom- sagorna beräknas giva. _ I fråga om statsåklagaretjänsten i Gotlands län föreslå de sakkunniga, att densamma skulle i lönehänseende hänföras till en lägre klass än övriga stats- i åklagaretjänster, samt motivera detta med att denne befattningshavare jämväl ' skulle vara underåklagare i Visby. Den omständigheten, att en befattnings- | havare tilldelas flera uppgifter än en annan av samma kategori, synes K. B. föga ägnad såsom motiv för att i lönehänseende placera den förre sämre än den senare. Då ifrågavarande befattningshavare torde komma att erhålla full sys- selsättning, anser K. B., att han bör placeras i samma löneklass som övriga statsåklagare. Särskilt torde detta få anses befogat om, såsom K. B. ifråga- satt, med' förevarande statsåklagarebefattning förenas sysslan såsom läns- polischef.

Domstolslokaler m:. m.

Beträffande kostnaderna för erforderliga arbetslokaler för underrätterna ställa sig de sakkunniga på den ståndpunkten, att det bör såsom hittills åligga i tingslagen att bygga och underhålla dylika lokaler. De av de sakkunniga härför åberopade skälen synas icke hållbara. Då det mot en överflyttning å. l statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten anföres, att därvid skulle krä- | vas uppgörelser mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldiga, ävensom * åtskilliga städer, vilka uppgörelser antagas mången gång skulle bliva av syn- * nerligen invecklad beskaffenhet, må framhållas, att ett dylikt skäl mot en överflyttning förefaller mycket litet bärande, särskilt som dylika uppgörelser på ett flertal ställen i alla fall måste äga rum mellan de nuvarande tingslagen och städer, vilkas rådhus skulle tagas i anspråk för de nya domsagorna, och det väl svårligen kan tänkas, att dessa uppgörelser skulle bliva av mera in- vecklad beskaffenhet därför, att staten bleve den ena parten. Vad som i rea- liteten ligger bakom de sakkunnigas ställningstagande härutinnan, är, såsom framgår av betänkandet, uppenbarligen den ökning i kostnaderna för staten, som ett övertagande av byggnads- och underhållsskyldigheten skulle medföra. * De principiella skälen för att staten bör sörja för tillgodoseende icke blott av

överrätternas utan även av underrätternas lokalbehov synas emellertid så starka, att kostnadsfrågan icke härvid får vara avgörande. Den judiciella verksamheten bör vara en statsangelägenhet — de sakkunniga fastslå jämväl detta och, såsoml Nya lagberedningen framhållit, måste därför den enda ur rättSskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vara den, att staten bekostar de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, således även domstolslokaler. _

> En följd av de sakkunnigas ställning beträffande byggnadsskyldigheten är, att inventarier jämväl anses böra bekostas av tingslaget, och då gränsen mellan ' inventarier och skrivmaterial anses svävande, bör, framhålla de sakkunniga, !

tingslaget lämpligen svara jämväl för skrivmaterial, särskilt som det skulle bereda svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna statens övertagande av dessa kostnaders bestridande. Det sista skälet synes något förvånande, då denna fråga ju låtit sig ordnas vid alla statens verk landet runt. Det låter sig | också svårligen göra att finna någon konsekvens i de sakkunnigas förslag där- -, om, att t. ex. tingslaget bör bekosta inbindning av fastighetsböcker och diarier ' men staten betala erforderligt antal exemplar av lagböcker och prejudikat- samlingar. Det synes riktigast, att statsverket bestrider samtliga hithörande kostnader.

Vad kansli- och tingslokaler för den föreslagna Gotlands domsaga angår, vill K. B. understryka vad magistraten i Visby framhållit därom, att Visby stads rådhus säkerligen icke skulle kunna inrymma tillräckliga lokaler för den blivande lagmansrätten och att det alltså bleve nödvändigt att bygga nytt tingshus. Om icke byggnadsskyldigheten överflyttades å staten, skulle alltså domsagan och icke minst Visby stad åsamkas en betydande utgift. Då i vissa andra domsagor någon nybyggnad av tingshus icke är påkallad, kommla tyd- ligen kostnaderna att drabba mycket olika på olika håll. På grund härav synes det icke mer än rimligt att, även om tingslagen skola svara för erforderliga byggnader, staten dock lämnade ett avsevärt bidrag till fullgörande av denna skyldighet i de domsagor, där nybyggnad av tingshus måste äga rum på grund av den nya domsago- och tingslagsindelningen.

Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av process- reformen.

Någon besparing av arbetskraft kommer genomförandet av de sakkunnigas förslag icke att medföra för länsstyrelsernas vidkommande. Visserligen bliva dessa befriade från överexekutorsgöromålen, men detta torde, såsom ovan fram- hållits, ej bliva av så stor betydelse ur arbetsbesparingssynpunkt. Den obe- 3 tydliga vinst, som därigenom kan uppstå, kommer att mera än kompenseras av * det tillskott av arbetsuppgifter, som landsfogdebefattningarnas indragning och

magistratsuppgifternas uppdelning enligt de sakkunnigas förslag mot vil- ket K. B. icke har något att erinra —— kommer att medföra för länsstyrelserna. Det synes antagligt, att den utökning av länsstyrelsernas arbete, som härav bleve följden, måste förorsaka organisatoriska förändringar även för dessa samt ökat behov av arbetskrafter.

t Länsstyrelsenii Blekinge län (landshövding S. HAGSTRÖMER):

) Inledande anmärkningar.

Då länsstyrelsen i sitt till hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 mars 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande angående rätte- gångsväsendets ombildning dels på anförda skäl påyrkade, att kommissionens principbetänkande måtte först undergå en grundlig omarbetning, innan det 41—201185

förelades riksdagen, dels efterlyste en noggrann utredning om de direkta och indirekta ökade kostnader, som en processreform skulle komma att medföra, var länsstyrelsens tanke på sätt också framgick av dess yttrande givet- vis den, att omarbetningen skulle ske först och att den ekonomiska utredningen sedan skulle, åtminstone alternativt, ansluta sig till det sålunda omarbetade förslaget. Så har emellertid icke skett. Trots den synnerligen kraftiga kri- tik, för vilken processkommissionens förslag blivit utsatt från de mest sak- kunniga och vederhäftiga håll, hava de personer, åt vilka den ekonomiska ut- redningen anförtrotts, genom de dem givna direktiven bundits vid att för sina ekonomiska beräkningar lägga till grund processkommissionens ursprungliga förslag i så gott som oförändrat skick. Att det resultat, vartill dessa ekonomi- sakkunniga kommit, vid sådana förhållanden måste förlora i såväl intresse som praktisk betydelse faller av sig självt. Vad som nu föreligger, är en utred- ning rörande de ekonomiska konsekvenserna av ett reformförslag, om vilket man med ganska stor visshet kan säga, att det icke utan synnerligen genom- gripande förändringar kommer att upphöjas till lag. Länsstyrelsen beklagar även, att bland de sakkunniga, som verkställt utredningen, icke givits några platser åt företrädare för de institutioner förslaget närmast berör. Utredningen hade säkerligen vunnit i värde, om —— i motsats till vad nu varit förhållandet —i densamma fått deltaga i tjänst varande representanter för hovrätterna samt häradshövdinge- och stad'sdomarekårerna.

Angående de sakkunnigas utredning och de resultat, vari denna utmynnat, tillåter länsstyrelsen sig i underdånighet anföra följande.

Domstolarnas organisation och domareutbildningen.

Beträffande domstolarnas och särskilt då underdomstolarnas organisation —— i vilken synnerligen viktiga fråga åt de sakkunniga, ehuru knappast därtill särskilt kompetenta, lämnats en viss frihet hava de sakkunniga framlagt ett förslag, som måste betraktas som en stor försämring av processkommissionens utkast. Det är med verklig beklämning man läser de sakkunnigas betänkande i denna del, där de på det mest lättvindiga sätt förfoga över och förspilla vär- den, vilka vi här i Sverige varit vana att betrakta som oersättliga tillgångar för vårt rättsväsen, ägnade att skänka detta den stadga och den stabilitet, som måste anses som grundförutsättningar för att det skall kunna väl fylla sin uppgift. Länsstyrelsen tänker härvid bl. a. på den oerhörda utvidgning av extra- ordinariesystemet på domstolsväsendets område, som skulle bli en följd av ett genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag. Mot detta extra- ordinariesystem, 1 den utsträckning det redan nu har, har processkommissionen med rätta vänt sig och som följd därav 1 sitt betänkande framlagt beaktans- värda förslag till dess avhjälpande. Men de sakkunniga gå i motsatt riktning. Enligt deras förslag, i vilket antalet befattningshavare vid underdomstolarna skulle minskas från nuvarande 746 till 615, skulle endast 167 mot nuvarande 422 bliva domare i fast ordinarie ställning. Processkommissionens organisa— , tionsutkast tyckes ha gått ut på att i varje domsaga skulle i regel finnas an- ställda tre ordinarie domare, av vilka den främste skulle kallas lagman och få åt sig anförtrod-da de Viktigare domareuppgifterna, samt de två andra benäm- nas rådmän samt få till uppgift att handhava inskrivnings- och andra ansök- ningsårenden samt mindre viktiga mål. _Dessutom skulle i varje domsaga va- ia anställd minst en sekreterare, likaså 1 ordinarie ställning. Alltså i regel minst 4 ordinarie tjänstemän i varje domsaga. De sakkunniga reducera dessa ordinarie tjänstemäns antal till 1 ett flertal domsagor 2 men i en hel del alle- nast en, och detta oaktat att de samtidigt minska domsagornas antal genom att i vissa fall föreslå dessas jurisdiktionsområden ännu större än enligt process-

& !

kommissionens förslag. Och i sin strävan att sätta extra-ordinarieväsendet i system hava de sakkunniga icke nöjt sig med underdomstolarna. Enligt deras förslag skulle å varje division i hovrätterna alldeles frånsett förordnanden vid vakans- och tjänstledighet för ordinarie hovrättsråd —— städse sitta en extra ordinarie ledamot.

Frågar man sig nu, varför de sakkunniga i denna oerhörda utsträckning off- rat åt extra-ordinariesystemet, så torde väl en av anledningarna _ ehuru denna ej direkt utsäges av de sakkunniga —— vara att söka i en önskan att i största möjliga mån nedbringa kostnaderna för processreformens genomförande. Hål- ler man sig åter till de sakkunnigas egen motivering, så torde svaret bliva, att det skett för att för den blivande ordinarie domaren möjliggöra den enligt de sakkunnigas mening bästa tänkbara utbildningen för hans yrke, och här- med är länsstyrelsen inne på den andra stora svagheten i det av de sakkunniga utarbetade organisationsförslaget.

Ingen vill givetvis förneka värdet av en god och allsidig utbildning för den blivande domaren, och ingen torde väl heller numera underskatta betydelsen för en dylik utbildning därav, att en viss växelverkan äger rum mellan under- och överrätter. Men i sitt förslag i denna del hava de sakkunniga enligt läns— styrelsens mening i hög grad' gått till en för det hela synnerligen skadlig över- drift. Som sluttjänster i den ordinarie domarekarriären härvid bortses från inskrivningsrådmännen vid lagmansrätterna, hovrättspresidenterna och justitie- råden —— hava de sakkunniga tänkt sig allenast ordförandeposterna å hovrät- ternas divisioner samt lagmanstjänsterna, sammanlagt 116 tjänster. Till en dylik sluttjänst hava de sakkunniga optimistiskt nog beräknat — på vad sätt undandrager sig varje bedömande —— att en aspirant på platsen i regel skulle hinna vid 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för domare skulle bibehållas vid 70 år, skulle detta betyda en omsättning å dessa sluttjän- ster av i medeltal endast 4 a 5 om året. Vägen för att en gång kunna. komma med bland dessa utvalda —— vilken av de sakkunniga beräknats alltid skola le- da över hovrättsrådstjänst som även den en övergångsplats _ skulle enligt de sakkunniga få ungefär följande utseende. Först notarietjänst vid lagmansrätt under 31/2 ä 4 år utan _ såsom de sakkunniga tänkt sig organisationen — möj- lighet av mera självständigt och krävande arbete i någon större utsträckning. Därefter tjänstgöring omkring ett år i hovrättens kansli, under första tiden med rent kansliarbete och därefter såsom prov som t. f. åklagare i hovrätten i mindre mål (t. f. fiskal). Under denna hovrättstid skulle en första gallring ske bland domsagoaspiranterna. Efter denna korta tjänstgöring i hovrätten skulle den domareaspirant, som godkänts vid provtjänstgöringen, visserligen formellt fä- stas vid hovrätten såsom av justitiekanslern förordnad hovrättsfiskal, men i verkligheten skulle han nu åter ut till tjänstgöring vid lagmansrätt, nu som t. f. rådman under en om möjligt sammhängande tid av 2 år. Efter dessa 2 år kallas aspiranten åter in till tjänstgöring i hovrätten under likaledes 2 år, under vilken tid han beräknas komma att ett år tjänstgöra som fiskal (åkla- gare) ooh ett år prövas som adjungerad ledamot (>>fjärde man» å hovrätts- division). Efter denna provtjänstgöring kommer den andra stora gallringen, och den, som bestått provet, utnämnes eller konstitueras till assessor. Den nye assessorn tillförsäkras dock ej härigenom någon mera stadigvarande och fast tjänstgöring, ty nu, säga de sakkunniga, »torde för befattningshavaren närmast komma i fråga» att åter skickas ut till tjänstgöring vid lagsmans- rätt såsom förordnad rådman eller vikarie för lagman. Sedan han gjort detta >>förslagsvis» i 2 år — han torde nu efter sin omkring 11 år långa prak- tiska utbildning vara minst 34—35 år gammal skall han åter in i hov- rätten som »fjärde man» å hovrättsdivision, där dylik befattning ej innehaves av assessorsaspirant, eller som vikarie på hovrättsrådstjänst vid förfall för

dess innehavare. Efter en tid kan han möjligen också vänta förordnande att såsom revisionssekreterare föredraga mål i högsta domstolen. Den, som där- efter ej kastar sig över på åklagarebanan och för att utbilda sig därtill ta- ger emot förordnande att i egenskap av revisionsfiskal utföra åklagaretalan vid högsta domstolen, skall sedan enligt de sakkunnigas beräkningar kunna vänta sin hovrättsrådsutnämning vid omkring 38 års ålder eller således 3 ä 4 år efter sitt sista inkallande till tjänstgöring vid hovrätten. Och så tillägga de sakkunniga: »Från dessa befattningar bör befordran till sluttjänst» _ di— visionsordförandepost i hovrätt och lagmanstjänst — »kunna ske vid cirka 45 års ålder.» (Huru detta med det antal hovrättsrådstjänster, varmed de sakkunniga räkna, och den ringa omsättningen å nyssnämnda så kallade slut- tjänster skall bli möjligt, förefaller inom parentes sagt ofattbart.)

När man läser detta av de sakkunniga uppskisserade program för utbild- ningen, så förstår man, varför extra-ordinariesystemet av dem blivit så varmt omhuldat. Varje ny ordinarie plats å domarebanan, å vilken innehavaren möjli- gen skulle kunna misstänkas vilja hålla sig kvar, exempelvis av hälsoskäl eller av annan mera personlig anledning, skulle vara ägnad att rubba de av de sak- kunniga uppdragna cirklarna för utbildningens bedrivande. Det måste, såsom de sakkunniga se saken, såväl vid lagmansrätterna som vid hovrätterna finnas till- räckligt många platser, mellan vilka aspiranterna skola kunna skjutsas utan hinder av besvärliga ordinarie innehavare. Men man frågar sig också: Kan detta oscillerande från den ena kortvariga tjänstgöringen till den andra vid skilda domstolar verkligen vara ägnat att skänka aspiranten den gedigna ut- bildning, som' är avsedd? Och framför allt kan detta system- med ständigt växlande extra ordinarie tjänstemän vara till gagn för själva rätt- skipningen, skänka denna den stabilitet och den säkerhet, som måste anses som nödvändiga förutsättningar för att den skall kunna väl fylla sin upp— gift? Båda dessa frågor måste enligt länsstyrelsens mening besvaras bestämt nekande. Kortvarigheten av de första tjänstgöringarna vid de olika dom— stolarna i förening med det sätt, varpå arbetet skulle komma att ordnas sär- skilt vid und'erdomstolarna, gör, att aspiranten aldrig kan under dessa tider sättas till något mera ansvarsfullt och alltså för hans utbildning mera givande arbete. Han tages bort från sin tjänstgöring just då han börjat komma någor— lunda in i arbetet och sålunda skulle kunna bli till verklig nytta. Man måste också ställa sig undrande över, huru dessa kortvariga tjänstgöring-ar i olika befattningar skola kunna bilda tillräckligt underlag för verkställande från de överordnades sida av en rättvis gallring bland aspiranterna, helst som enligt de sakkunnigas system av dessa överordnade i hovrätterna endast ett fåtal själva skulle komma att under någon längre tid kvarbliva i samma befatt- n1ng.

De sakkunniga hava vid uppbyggandet av sitt befordringssystem tydligen letts av den. i och för sig mycket lovvärda tanken att söka skapa garantier för att de synnerligen viktiga lagmanstjänsterna komme att besättas med al- lenast högt kvalificerade krafter. Men det synes med skäl kunna sättas i tvr- velsmål, om det av de sakkunniga föreslagna befordringssystemet är ägnat att leda till detta mål. Första villkoret för dettas vinnande får väl anses vara det, att domarebanan i olika avseenden göres sådan, att den kan i tillräckligt antal locka dugliga aspiranter, mellan vilka sedan ett strängt urval kan ske. Men det av de sakkunniga framlagda förslaget är, synes det, mera ägnat att avskräcka än att draga till sig hugade spekulanter. En ung jurist torde, huru lockande domareämbetet än i och för sig må förefalla honom, tänka s1g för mer än en gång, innan han på allvar slår in på en bana, som under en lång utbildningstid kastar honom från den ena tjänstgöringen till den andra, som utsätter honom för risken att —— och detta även på ett ganska sent sta—

dium —— bli »utgallrad», utan att han då kan falla tillbaka på annat än ett synnerligen litet fåtal lägre befattningar i ordinarie ställning, och som slut- ligen i regel varken i slutavlöning, ifall han verkligen någonsin når målet, eller under utbildningstiden skänker honom skälig avlöning. Ett hovrätts- råds lön skulle enligt förslaget sättas så lågt som till 9 a 11 000 kronor —— tydligen för att innehavaren icke skall lockas att stanna å denna plats, som även den, på sätt förut nämnts, av de sakkunniga anses böra bli en övergångs- post och av de relativt fåtaliga sluttjänsterna skulle en divisionsordförande- tjänst i hovrätt avlönas med endast omkring 15000 kronor samt lagmans- tjänsterna, allt efter domsagornas storlek, från lägst omkring 13 000 kronor. Att en del av dessa lagmanstjänster skulle kunna genom tillerkännande åt inne— havarna av s. k. lönetillägg bli väsentligt bättre avlönade ända upp till —— dock säkerligen endast för ett ytterst ringa fåtal 21 000 kronor, torde, med särskild" hänsyn till vad vederbörande fått underkasta sig för att nå denna tjänst, icke vara av beskaffenhet att förringa det nyss fällda allmänna omdömet om dessa slutavlöningars otillräcklighet. '

Enligt länsstyrelsens mening är de sakkunnigas farhåga för att, ifall ett större antal lägre domarebefattningar göras till ordinarie, tillräckligt många utbildningsplatser icke skola finnas tillgängliga, i hög grad överdriven. All- deles frånsett vakanser och ledighet på grund av sjukdom etc., så torde man kunna utgå ifrån att, huru processkommissionen och de sakkunniga än teore- tisera om motsatsen, i framtiden liksom hittills många jurister i såväl lag- mansdomsagorna som i hovrätterna skola komma att användas i lagstiftnings— värv och till andra allmänna uppdrag. De vikariat å ordinarie domaretjänster, som vid en utökning av dessas antal av nyss angivna anledningar komme att uppstå, torde i fortsättningen som hittills komma att mer än väl förslå till domareaspiranternas utbildning och prövande, även om denna utbildning och dessa prov i så fall icke komma att bli fullt så schematiskt lagda för var och en av dem som enligt 'det av de sakkunniga uppbyggda, om' ett »läggspel» påminnande, utbildningssystemet.

En huvudanmärkning emot processkommissionens förslag till domstolsorga- nisation, som länsstyrelsen framförde i sitt över detta förslag avgivna ytt- rande, var den, att lagmansdomsagomas domkretsar i regel gjorts alltför stora. Denna anmärkning gäller i än högre grad de sakkunnigas förslag, enligt vilket, såsom redan påpekats, domsagornas antal skulle än mer ned- bringas därigenom att vissa av dem skulle ytterligare förstoras. En annan huvudanmärkning mot domstolsorganisationen, som länsstyrelsen framförde i sitt nyssnämnda yttrande, gällde det sätt, varpå enligt förslaget rättsskip- ningen skulle ordnas i. våra största och medelstora städer, där de nuvarande kollegiala domstolarna skulle ersättas med en-juristdomstolar. Även denna huvudanmärkning kvarstår, då ju de sakkunniga utgått från kommissionens förslag i denna del. Med avseende å motiveringen till dessa anmärkningar tillåter sig länsstyrelsen hänvisa till sitt nämnda utlåtande. Här må endast erinras om att enligt det förslag, som länsstyrelsen framlade i detta utlåtande, domstolen i en lagmansdomsaga, som bestod endast av en stad, så ock domstolen i en stad, som inginge som ett särskilt tingslag i en lagmans'domsaga, skulle få en sammansättning, som nära anslöte sig till den nuvarande ordningen i de flesta av våra städer. Den skulle alltså bli som nu kollegial, bestående av lag- mannen och tvenne andra i domsagan anställda jurister.

Efter dessa mera allmänt hållna betraktelser övergår länsstyrelsen till en granskning av de sakkunnigas förslag till ordnandet av domstolarna i första instans i Blekinge län.

Enligt detta förslag skulle länet — städer som landsbygd indelas i al- lenast två domsagor. Den ena och största domsagan skulle bli Karlskrona

och M edelsta domsaga, omfattande Karlskrona och Ronneby städer samt Östra och Medelsta härader med sammanlagt nära 89 000 invånare. Denna domsaga, vars kansli och huvudtingsställe skulle förläggas till Karlskrona, skulle om- fatta 2 tingslag, nämligen Karlskrona tingslag, bestående av Karlskrona stad", samt Medelsta tingslag, bestående av domsagan i övrigt, det sistnämnda med bitingsställen i Ronneby och Lyckeby. Den andra och mindre domsagan skulle bli Bräkne domsaga, omfattande Karlshamns och Sölvesborgs städer samt Bräkne och Listers härader med ett sammanlagt invånarantal av omkring 58 500. Denna domsaga, som skulle bilda endast ett tingslag, skulle ha sitt kansli och ordinarie tingsställe i Karlshamn samt bitingsställe i Sölvesborg. I den nya Karlskrona och Medelsta domsaga skulle enligt de sakkunnigas förslag finnas allenast 2 i domsagan fast anställda ordinarie tjänstemän (lag- mannen och 1 inskrivningsdomare) mot nu 8 ordinarie domare samt enligt processkommissionens förslag 6 ordinarie tjänstemän. I den nya Bräkne dom- saga skulle enligt de sakkunnigas förslag finnas endast 1 ordinarie tjänste- man (lagmannen) mot nu 5 ordinarie domare och enligt processkommissionens utkast 4 ordinarie tjänstemän. Således enligt de sakkunnigas förslag i hela länet, städer som landsbygd, endast 3, säger tre, fast anställda ordinarie tjänstemän. I övrigt skulle enligt sakkunnigeförslaget Karlskronadomsagan skötas av 5 —— låt vara av dem 1 med assessorskompetens — och Bräknedom— sagan av 4 extra ordinarie tjänstemän, ditbeordrade i utbildningssyfte på mer eller mindre tillfällig tjänstgöring, eller ungefär lika stort antal extra ordi- narie tjänstemän, som för närvarande jämte alla de ordinarie —— äro an- ställda vid länets domstolar.

Att åt en domsaga giva den storlek som den 'de sakkunniga tillämnat den nya Karlskronadomsagan med ett invånarantal av omkring 90 000 måste be- traktas som i hög grad olämpligt. Det skulle, på sätt länsstyrelsen i sitt förut- nämnda tidigare yttrande utvecklat, äventyra stora värden ej minst den folklighet och den intima kontakt mellan domare och domsagobor — som för närvarande äro kännetecknande för vår domstolsorganisation. Det synes länsstyrelsen också fullkomligt ofattbart, huru rättskipningen i länet skall med den av de sakkunniga föreslagna ordningen kunna upprätthållas på ett till- fredsställande sätt. De sakkunniga hava säkerligen, såsom också med skärpa framhållits från domarehåll, i hög grad underskattat arbetskvantiteten enligt den föreslagna nya organisationen med förberedande förhandling, muntlig huvudförhandling, domars uppsättande i deras föreslagna nya, synnerligen tids— krävande form etc.

I anslutning till vad länsstyrelsen i sitt tidigare yttrande över processkom: missionens betänkande i den delen anfört —— bl. a. därom att domsagorna ej böra göras större, än som erfordras dels för göromålens rationella uppdelning allt efter deras art mellan olika ordinarie tjänstemän, dels ock för bibehål- lande i stadsdomsagor och stadstingslag av den kollegiala typen av jurist- domstolar —— skall länsstyrelsen tillåta sig att söka skissera upp, huru rätts- skipningen lämpligen skulle kunna vid en blivande rättegångsreform ordnas i länet, därvid det dock, med hänsyn till ovissheten om rättegångsordningens slutliga gestaltning, givetvis ej kan bliva tal om' något definitivt ställnings- tagande till dessa organisationsfrågor.

Länet indelas i 3 domsagor, vilka för korthetens skull här nedan benämnas allenast Karlskronadomsagan, Ronnebydomsagan och Karlshamnsdom- sagan. 1) Karlkronadomsagan omfattar Karlskrona stad och Östra härad med till- hopal omkring 53 000 invånare. Den delas i 2 tingslag: ett stadstingslag, om- fattande Karlskrona Stad, eventuellt med tillägg av närmast liggande mera tätt- bebyggda delar av Östra härad, och ett landstingslag, bestående av återstående

delar av Östra härad. Kansli och tingsställe för båda tingslagen i Karlskrona. Något bitingsställe i Lyckeby eller annorstädes ej erforderligt.

Ordinarie befattningshavare: 1 lagman och 2 rådmän, därav 1 »domareråd- man» och 1 »inskrivningsrådman». Exra ordinarie befattningshavare: en extra rådman och erforderligt antal notarier. Ingen nämnd skulle biträda i stadens lagmansrätt men väl, såsom nu, i häradets lagmansrätt.

Lagmannen skulle vara chef för och leda arbetet inom domsagan samt sitta som ordförande i såväl stadens lagmansrätt som i häradets lagmansrätt, dock endast vid behandlingen av viktigare mål. »Domarerådmannen» skulle bl. a. dels —— eventuellt, såsom fallet nu är med polismästaren i Karlskrona vid handläggningen av s. k. polismål, med ett par lekmän som bisittare _ av- döma mindre viktiga mål inom stadens tingslag, dels sitta som ordförande i häradets lagmansrätt vid dess behandling av dylika smärre mål, dels ock vara bisittare i stadens lagmansrätt vid dess behandling under lagmannens ordförandeskap av de viktigare målen. »Inskrivningsrådmannen» skulle bl. a. ensam och på eget ansvar handlägga inskrivningsärenden och andra dylika ärenden (utfärdande av gravationsbevis m. m.) i såväl stadens som häradets tingslag. Extra rådmannen skulle bl. a. sitta som andre bisittare i stadens lagsmansrätt.

2) Ronnebydomsagan omfattar Ronneby stad, Medelsta härad samt östli- gaste delen av Bräkne härad, exempelvis Bräkne-Hoby, Öljehults och Åryds socknar, och får alltså ett sammanlagt invånarantal av omkring 45 000.

Här kan man tänka sig 2 alternativ. Antingen bildar domsagan endast ett tingslag med' lagmansrätt enligt landsdomstolstyp, eller också delas domsagan i 2 tingslag, nämligen ett stadstingslag, omfattande Ronneby stad med kring- liggande mera tättbebyggda delar (bl. a. Kallinge samhälle), och ett lands- tingslag, bestående av domsagan i övrigt. I båda alternativen förläggas kansli och tingsställe till Ronneby. Intet bitingsställe erforderligt.

Ordinarie befattningshavare: 1 lagman och 1 rådman. Extra ordinarie be- fattningshavare: en extra rådman och erforderligt antal notarier. Fördel- ningen av arbetet skulle under förutsättning av alternativet med 2 tings- lag bli likartad med den i Karlskronadomsagan med de ändringar dock, som motiveras därav att allenast en ordinarie rådman finnes. Denne ordi- narie rådman skulle alltså bl. a. dels vara inskrivningsdomare på eget ansvar, dels ock jämte extra rådmannen vara bisittare i stadstingslagets lagmansrätt, varjämte en viss förändrad arbetsfördelning mellan dessa rådmän även i övrigt torde bli erforderlig.

3) Karlshamnsdomsagan omfattar Karlshamns och Sölvesborgs städer, den del av Bräkne härad, som ej tillförts Ronnebydomsagan, samt hela Listers härad, alltså omkring 50 000 invånare. Den delas i två tingslag: ett stads- tingslag, omfattande Karlshamns stad, eventuellt med tillägg av närmast lig- gande mera tättbebyggda delar av landsbygden, och ett landstingslag, bestå- ende av återstående delar av domsagan. Kansli och huvudtingsställe i Karls- hamn; bitingsställe i Sölvesborg. Befattningshavare och arbetsfördelning som enligt alternativ 2 i Ronnebyd'omsagan.

Skulle Ronneby- och Karlshamnsd'omsagorna vid närmare undersökning be- finnas bli för små för den sålunda ifrågasatta organisationen med arbetskrafter något, som länsstyrelsen dock knappast håller för troligt, åtminstone om processordningen ordnas så, som processkommissionen föreslagit och de sak- kunniga utgått ifrån så kan man alternativt tänka sig två andra utvägar. Antingen kan, på sätt länsstyrelsen redan i sitt tidigare yttrande alternativt ifrågasatte, Karlskrona stad med närmaste omnejd (bl. a. Långö, Hästö och Lyckeby) bilda en stadsdomsaga för sig med arbetskrafter ungefär som i de föreslagna Ronneby- och Karlshamnsdomsagorna samt länet i övrigt upp-

delas i tvenne ungefär lika stora domsagor. Eller också kan —— ehuru vissa betänkligheter givetvis äro att anföra däremot en del av länet, exempel- vis Listers härad naturligtvis som självständigt tingslag —— sammanföras med del av angränsande län till en domsaga samt Blekinge län i övrigt uppdelas på tvenne ungefär lika stora domsagor.

Vad därefter angår den praktiska domareutbildningen vid en sådan dom— stolsorganisation som den nu ifrågasatta, så skulle den kunna ordnas på un- gefär följande sätt.

Först 3 a 4 års anställning som notarie i domsaga med tjänstgöring till en början som andre och förste notarierna nu samt sedan under senare delen av utbildningstiden där med tillfälliga förordnanden som extra rådman i dom- sagan, vilken sistnämnda mer självständiga tjänstgöring, ej minst i den del den består i att i samarbete med äldre domare och under dessas kontroll vara bisittare i kollegial stadsdomstol, torde vara särskilt betydelsefull i utbild- ningshänseende. Därefter ungefär 4 års tjänstgöring vid hovrätt med under senare delen av denna tid prövning även som adjungerad ledamot. De, som med godkännande genomgå detta prov och alltså få anses lämpliga för att gå vidare å domarebanan, konstitueras ungefär som de sakkunniga tänkt sig till assessorer. Dylika assessorer skulle sedan icke såsom enligt de sak- kunnigas förslag behöva tvingas in i en och samma schematiskt uppställda fåra, vilken över hovrättsrådstjänst såsom nödvändigt trappsteg så småningom skulle leda till lagmanstjänst, utan en domareaspirant å detta stadium skulle liksom nu kunna välja emellan att för att nå detta mål gå antingen i huvud- sak domsagovägen eller i huvudsak hovrättsvägen. Det är ju ett känt för- hållande, att av ett flertal domare, ehuru alla dugliga sådana, somliga lämpa sig bättre för och därför också känna sig mera dragna till underdomare- kallet, under det att andra hava en läggning, som gör dem mera skickade för hovrättsarbetet. Denna skillnad i den individuella fallenheten bör ej all- deles lämnas åsido utan tvärtom utnyttjas till rättskipningens fromma. Väljer en assessor domsagovägen, blir han först extra rådman och sedan så små- ningom ordinarie rådman. Väljer han hovrättsvägen, blir han efter några års tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt så småningom hovrättsråd. Som förutsättning för att en ordinarie rådman (»domarerädman») sedan skulle kun- na söka lagmanstjänst bör föreskrivas, att han såsom mera mogen jurist in- kallas till ytterligare tjänstgöring som adjungerad ledamot, exempelvis under minst 2 år. Vare sig vederbörande går lantdomare- eller hovrättsvägen, kan han meritera sig ytterligare genom revisionssekreteraretjänstgöring.

Länsstyrelsen har så pass utförligt som skett sysselsatt sig med' domstols- organisationen och den därmed sammanhängande domareutbildningen, enär dessa frågors lösning givetvis är av grundläggande betydelse för bedömande av processreformens ekonomiska verkningar. Klart torde vara, att de änd— ringar i förhållande till de sakkunnigas förslag i domstolsorganisationen och vad därmed har samband, till vilka länsstyrelsen i det föregående fram— fört förslag och vilkas genomförande länsstyrelsen anser vara en nödvändig förutsättning för att rättsväsendet skall kunna fungera tillfredsställande bl. a. ökat antal domsagor och där anställda befattningshavare, väsentlig ök- ning i de ordinarie domarnas antal samt avsevärd höjning av avlöningsför- månema, särskilt för flertalet lagmän och hovrättsråd äro ägnade att med- föra en ingalunda obetydlig ökning i kostnaden. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt. Ett domstolsväsende, uppbyggt efter de av de sakkunniga an- givna linjerna med ett, man kan nästan säga hänsynslöst utnyttjande av extra- ordinarie-systemet, kommer förr eller senare att leda till en rättsvårdens ur- artning. Det kan möjligen gå an, så länge det för närvarande rådande _över— flödet på jurister finnes. Men antag, att förändrade konjunkturer härutinnan

inträda, och man skall säkerligen få, bevittna, huru en domstolsorganisation enligt de sakkunnigas förslag skall inom kort helt falla samman i saknad av den ryggrad, som allenast tillräckligt antal ordinarie och väl avlönade domare- platser kunna skänka. Erfarenheten härutinnan från krigstiden tycker man skulle verka avskräckande. Å andra sidan skulle en domstolsorganisation, så- dan som länsstyrelsen uppskisserat densamma, ju i högre grad än enligt pro- cesskommissionens och de sakkunnigas utkast ansluta sig till nu rådande för- hållanden på förevarande område och alltså vara ägnad att i förhållande till dessa senare utkast minska kostnaden i vissa avseenden, icke minst när det gäller sådana utgifter, som äga samband med själva övergången till den nya rättegångsordningen.

Ä klagareorganisatz'onen.

De sakkunniga hava framlagt ett detaljerat förslag till åklagareväsendets ordnande vid en allmän processreforms genomförande. Att nu ingå på en mera omfattande granskning av det sålunda framställda förslaget torde knap— past vara erforderligt från den synpunkt, som nu närmast är i fråga de ekonomiska verkningarna av processreformen — då spörsmålet huru åklagare- väsendet skall ordnas i detalj givetvis spelar en jämförelsevis underordnad roll i ekonomiskt hänseende. Länsstyrelsen tillåter sig dock att även mot de sak- kunnigas förslag i denna del framställa en del erinringar.

De av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten synas alltför stora —— det skulle ju bli endast 16 statsåklagaredistrikt i hela landet. Att en dylik organisation, frånsett andra nackdelar, måste medföra en väsentlig ök- ning i resekostnaderna, en post, som, när det gäller nu ifrågavarande befatt- ningshavare, ingalunda är den i ekonomiskt avseende minst betydelsefulla, torde ligga i sakens natur.

De sakkunniga tyckas hava tänkt sig, att statsåklagarna skola komma att i regel rekryteras ur hovrättsassessorernas led', väl i så fall med för domare- kallet mindre lämpliga assessorer. Denna tanke synes bottna å ena sidan i ett överskattande av hovrättsutbildningens betydelse för åklagarekallet men å andra sidan också i ett underskattande av dessa åklagarebefattningars vikt. Statsåklagaretjänsten kräver givetvis en viss domstolsutbildning, men vad det framför allt kommer an på, när det gäller att erhålla skickliga innehavare av dessa tjänster, det torde väl dock vara en ingående kännedom om och erfarenhet i kriminalpolisens arbete.

En bristi de sakkunnigas förslag förefaller också vara den stora utsträck- ning, i vilken de sakkunniga bibehållit en kombination mellan åklagare-, polis- och exekutivgöromålen hos en och samma befattningshavare. Att hoppas är, att en blivande ytterligare utredning i denna del måtte utmynna i en orga- nisation, i vilken dessa olika grenar av verksamhet bliva mera skilda åt. Att såväl åklagare— och polisväsendet som exekutionsväsendet skulle komma att genom ett sådant särskiljande vinna i effektivitet torde ligga i öppen dag.

Beträffande slutligen löneförmånerna så synes det länsstyrelsen, som om särskilt de beräknade lönerna för de föreslagna distrikts- och stadsfiskalerna med domareutbildning satts alltför låga.

I fråga om de sakkunnigas kapitel om

Domstolslokaler m. m.

vill länsstyrelsen inskränka sig till ett par anmärkningar. Dels förefaller det, som om de sakkunniga underskattat de kostnader, som den nya organisa- tionen skulle komma att medföra för statsverket, när det gäller en uppgörelse med tingslagen och städerna i fråga om kansli- och tingshusbyggnader,i vilket avseende länsstyrelsen endast vill peka på det fall, att ett tingshus,

för vilket de tingshusbyggnadsskyldiga fortfarande häfta i skuld, blir utan användning i rättsväsendets tjänst efter den nya organisationens genomförande. Dels vill länsstyrelsen såsom sin åsikt framföra, att de sakkunniga ej anfört tillräckliga skäl för sitt förslag att ej statsverket här liksom när det gäller de flesta andra statens befattningshavare utan tingslaget skall bestrida sådana utgifter som för skrivmaterialier, anskaffning av diarier, inbindning av fastighetsböcker och protokoll m. m. dylikt.

De ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna.

Det kapitel, i vilket de sakkunniga närmare utvecklat, huru de tänkt sig ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i an- ledning av processreformens genomförande, är enligt länsstyrelsens mening ett av dem, där de sakkunniga för .sina förslag presterat den svagaste motive- ringen. De sakkunnigas hela principresonernang, vilket enligt deras mening leder till att städerna skulle —— på grund därav att de genom reformen skulle befrias från åläggandet att själva ensamma bestrida sitt rättegångsväsende samt genom samma reform få ett'i vissa hänseenden förbättrat domstols- väsen åtminstone övergångsvis förpliktas att till statsverket utgiva viss ersättning, är enligt länsstyrelsens mening ologiskt och även i övrigt ohåll— bart. Man må betänka, att den städerna sedan gammalt tillerkända rätten att själva tillsätta eller i allt fall utöva ett starkt inflytande på tillsättandet av sina domare ej blott historiskt utan även faktiskt varit och är att betrakta som ett privilegium, samt att den städerna ålagda skyldigheten att själva bekosta sitt rättsväsen närmast är att anse såsom en kompensation för detta privileginms ånjutande. Om samma privilegium nu berövas städerna och dom- stolsväsendet göres enhetligt för såväl stad som land på det sätt, att det blir förstatligat även i städerna, så torde väl det enda följdriktiga vara, att denna enhetlighet utsträckes till att gälla även sättet för kostnadernas be- stridande och att alltså dessa, då fråga är om städernas domstolsväsen, läg- gas! på statsverket i samma utsträckning som när det gäller landsbygden. Det av de sakkunniga framlagda förslaget om en viss bidragsskyldighet, vilken skulle åligga städerna under en period av 20 år, har tydligen framförts efter förebild av vad som plägar föreskrivas vid större förändringar i rikets ad— ministrativa indelning, såsom då med stad inkorporeras mera avsevärd del av en närbelägen landskommun. Men den synpunkt, som i dylika fall före- stavat åläggandet av en sådan, successivt årligen minskad bidragsskyldighet angelägenheten att söka göra övergången för den genom inkorporeringen finansiellt sett försvagade kommunen så mjuk som möjligt —— den hänsynen kan givetvis icke, på sätt de sakkunniga dock synas vilja göra, åberopas, när det gäller den svenska staten. Detta de sakkunnigas uppslag är icke blott ologiskt grundat utan även olyckligt, enär det. är ägnat att undanskymma blicålåen för de verkliga kostnader, som processreformen i längden kommer att me ora. Allra minst känner sig länsstyrelsen övertygad av den bevisföring, som de sakkunniga framlagt för sitt förslag om den till vissa städer utgående tolags- ersättningens delvisa indragning i samband med processreformens genom- förande. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen att hänvisa till den kri- tik, som presterats mot detta förslag från håll, som måste anses vara på om- rådet särskilt sakkunniga. På denna punkt tarvas tydligen en ytterligare 1n- gående utredning, innan en definitiv ståndpunkt kan intagas.

Önerexekntorsgöromålen.

Processkommissionen föreslår och de sakkunniga utgå ifrån att överexeku- torsgöromålen skulle efter den nya ordningen överflyttas från länsstyrelserna

och magistraterna till de nya lagmansrätterna. Med avseende å detta förslag vill länsstyrelsen hänvisa till vad länsstyrelsen i denna del yttrat i sitt förut- nämnda utlåtande till hovrätten (sid. 14—15). Här må, i nära anslutning till vad överexekutor i Karlskrona hemställt, endast ånyo framhållas, att det torde vara att föredraga att åtminstone handläggning av ärenden av så spe- ciell art som hållandet av exekutiva auktioner och förrättandet av de ofta synnerligen inkrånglad'e köpeskillingslikviderna måtte koncentreras hos läns— styrelserna, varigenom vunnes större enhetlighet vid och förtrogenhet med dessa ärendens handläggning.

Ö'vergångsförhållandena.

Att på detta stadium närmare ingå på det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig övergångsförhållandenas ordnande vid processreformens genomförande, tor- de knappast kunna komma i fråga. Här må vara nog att endast framhålla, att de sakkunnigas förslag till nuvarande ordinarie befattningshavares avlönande under övergångstiden icke synes vara ägnat att tillfredsställa dessa befatt- ningshavares berättigade anspråk. Särskilt förefaller det, som om de sak- kunniga i alltför liten utsträckning beaktat, hurusom, när fråga är om våra domare, sportelersättningen är —— om också ej formellt så dock reellt i avsevärd del att betrakta som en verklig avlöningsförmån och ej blott som en gottgörelse för vissa med tjänstens utövande förenade utgifter.

Utelämnade kostnader.

I fall sålunda, redan på grund av vad ovan anförts, de sakkunnigas utred— ning angående vissa med processreformen förenade kostnader måste anses vara otillfredsställande samt dess resultat därför ohållbart, så måste detta omdöme framträda som än mer motiverat, om man betänker, att de sakkunnigas ut— redning delvis på grund av de dem lämnade direktiven ej alls är att betrakta som allsidig, utan att i densamma saknas åtskilliga betydande poster.

I sådant avseende må till en början framhållas, att varje tillförlitlig utred- ning ännu saknas om vilka olägenheter och kostnader för det allmänna komme att bliva förknippade med den förändring av kommunalförvaltningen i fler- talet städer, vilken skulle bli en följd av det särskiljande av magistratens ad- ministrativa uppgifter från domstolsgöromålen, som processreformen skulle innebära. Frågan om vilka administrativa förändringar ett dylikt särskil- jande kommer att medföra har ju överlämnats till en särskild, ännu ej av- slutad sakkunnigutredning. Helt och hållet hava dock de sakkunniga ej förbi- gått detta viktiga spörsmål, men det ytliga sätt, varpå de behandlat det- samma, och de slutsatser, vilka de dock ansett sig kunna draga för frågans bedömande ur ekonomisk synpunkt, måste enligt länsstyrelsens mening giva anledning till en den starkaste gensaga. I detta sammanhang tillåter sig läns- styrelsen ansluta sig till det yttrande, som nuvarande justitieministern i polemik mot en till sakkunnigeutlåtandet som bilaga fogad p. m., i vilken göres gällande, att magistraternas nuvarande åligganden skulle kunna utan olägenhet utskiftas på andra myndigheter fällt därom, att det för varje, icke alltför liten stad måste betraktas som en stor fördel att hava ett centralt organ, som representerar enheten i förvaltningen.

Betydande nya kostnader, som de sakkunniga ej medtagit i sina ekonomiska kalkyler, äro även följande: lokalkostnader för nya överrätter, statsåklagare samt åklagare vid hovrätt och högsta domstolen; den ostridigt mycket stora ökning i rese- och traktamentsersättning, som blir en följd av den nya rätte- gångsordningen med dess större domsagor, fordran på parts personliga instäl-

lelse i väsentligt ökad utsträckning, vittnens hörande ånyo i hovrätt, nämnde— mansinstitutionens omläggning och utvidgning o. s. v.; den likaledes ostri- diga ökning i statens kostnader för rättegångsbiträde åt häktad och för fri rättegång, som föranledes av rättegångens fördyrande överhuvudtaget vid en ny rättegångsordning, m. in. Som skäl till att dessa merkostnader uteslutits hava de sakkunniga i huvudsak åberopat allenast svårigheten att bedöma de- ras storlek. Detta de sakkunnigas motiv — i och för sig anmärkningsvärt förefaller så mycket egendomligare, som de sakkunniga ju ej eljest dragit sig för att i sin utredning ingå på synnerligen svårlösta och ömtåliga frågor, ej minst då dessa enligt de sakkunnigas mening ansetts kunna lösas i en för processreformens genomförande ekonomiskt fördelaktig riktning (såsom i fråga om tolagsersättningen). Det synes hava varit på sin plats, att de sakkunniga åtminstone gjort ett försök att approximativt uppskatta dessa merkostnader, utan vilkas medtagande det slutresultat, vartill de kommit, måste anses skevt och otillförlitligt.

Det antyddes nyss, att rättegången skulle komma att fördyras överhuvud- taget vid den ifrågasatta processordningens tillämpning. Detta föranleder länsstyrelsen att med styrka framhålla, huru nödvändigt det för rättegångs- reformens bedömande ur ekonomisk synpunkt är, att en undersökning kom- mer till stånd för utrönande även av, i vilken utsträckning den föreslagna processreformen kommer att fördyra den enskildes kostnader för att vid dom- stol söka sin rätt. Denna synpunkt —— den blivande rättegångsreformens in— verkan å den rättssökande allmänhetens egna rättegångskostnader —— är en- ligt länsstyrelsens mening av helt enkelt avgörande vikt för bedömande av en rättegångsordnings ändamålsenlighet eller icke. En rättegångsordning mä i och för sig vara huru god som helst, den blir dock till föga gagn, om den för dem, som vilja söka sin rätt, ställer sig så dyrbar att anlita, att den r'— frånsett dem, som äro så fattiga, att staten beviljar dem fri rättegång i praktiken endast kan stå de förmögna till buds. Artt det enligt det nya systemet *kommer att bliva oerhört mycket kostsammare än för närvarande att processa i hovrätt och högsta domstolen, torde vara uppenbart och har även av processkommissionen medgivits. Men även processen i första instans torde, om rättegångsväsendet ordnas på det sätt kommissionen tänkt sig, kom- ma att ställa sig högst betydligt dyrbarare än nu. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen åberopa ett uttalande av en framstående dansk jurist, nu- mera medlem av Danmarks högsta domstol. Då det för några år sedan var fråga om att en del svenska jurister skulle företaga en resa tlll_ Danmark för att studera det där införda nya rättegångsväsendet, uppbyggt 1 stort sett efter samma grunder som de, 5. vilka processkommissionens förslag v11ar, _ut- talade han en förhoppning om att denna studieresa skulle lända till varning för svenskarna på. den grund, att den' nya danska processordningen visat s1g hava i oerhört hög grad fördyrat möjligheten för den enskilde att v1d dom- stol söka sin rätt. Och dock äro förutsättningarna för att hälla kostnaderna nere bra mycket större i Danmark med dess mera täta befolkning än 1 vårt mycket mera glest befolkade land.

S lutord.

På grund av vad ovan anförts får länsstyrelsen som sin åsikt uttala, att det resultat, vartill de sakkunniga kommit, måste, med hänsyn till de brister och den ofullständighet, varmed deras utredning är behäftad, betecknas som 1 hög grad missvisande, och får länsstyrelsen därför, under åberopande av de syn- punkter som i det föregående framhållits, för sin del i underdånighet hem- stä a,

att först processkommissionens förslag till rättegångsreform blir föremål för en grundlig omarbetning med anledning av den skarpa kritik, som från myndigheter och andra bl. a. lagrådet riktats mot detsamma;

att därefter åt nya sakkunniga, bland vilka insättas även representanter för de institutioner och kårer, vilka processreformen närmast kommer att beröra, uppdrages att verkställa en ny undersökning, avsedd att utreda de ekonomiska konsekvenserna i alla avseenden _ således även för den enskilde, som vill söka sin rätt av ett genomförande av det sålunda omarbetade förslaget;

att detta omarbetade förslag till rättegångsreform samt den verkställda för- nyade ekonomiska utredningen sedermera samtidigt utsändas på ny remiss till vederbörande myndigheter och sammanslutningar; samt

att förslaget först därefter och sedan detsamma undergått den ytterligare överarbetning, som kan komma att föranledas av de sålunda infordrade för— nyade yttrandena, underställes riksdagen för en preliminär prövning från dess sida av förslagets huvudgrunder.

Länsstyrelsen i Kristianstads län (landssekreteraren J. FISCHER och t.f. landskamreraren R. LUNDBERG):

Då länsstyrelsens yttrande torde hava påkallats huvudsakligen i de delar av betänkandet, som beröra länsstyrelsens verksamhetsområde, har länsstyrelsen ansett sig böra inskränka sig till frågorna om överexekutorsgöromålens över— flyttande på domstolarna, den nya åklagareorganisationen, stadsförvaltningens omorganisering och ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen.

I förstnämnda hänseende har länsstyrelsen i yttrande till hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 april 1917 över processkommissionens betänkan- de angående rättegångsväsendets ombildning förklarat sig icke hava något att erinra mot överflyttande på underdomstolarna av vissa av överexekutors gö- romål, såsom ärenden angående lagsökning för gäld och handräckning för fordran samt kvarstad, skingringsförbud och reseförbud, men uttalat, att andra uppgifter däremot vore av sådan natur att de borde bibehållas hos länsstyrel- serna, såsom exempelvis verkställighet av domar och utslag, besvär över ut- mätningar och andra handräckningsförrättningar, exekutiva fastighetsauk- tioner och tvångsförvaltning, fördelning av medel enligt expropriationslagen, vattenlagen och ensittarlagen med mera.

Vad de sakkunniga nu anfört beträffande ifrågavarande uppgifter är icke av beskaffenhet att föranleda annat yttrande av länsstyrelsen, än att vad Kristian- stads län beträffar något frigörande av arbetskrafter hos länsstyrelsen icke torde kunna påräknas. Arbetet med överexekutorsgöromålen är här fördelat på flera befattningshavare, av vilka ingen sysslar uteslutande med sådana göromål. I förhållande till länsstyrelsens alla övriga uppgifter äro överexe— kutorsgöromålen icke av den omfattning, att ett överflyttande av desamma kan göra någon arbetskraft överflödig. Icke heller genom omläggning av arbetsfördelningen kan något avsevärt resultat i sådant syfte vinnas. De sär- skilda åtgärderna vid ärendenas handläggning, diariering, beredning, före- dragning och expediering kunna nämligen icke lämpligen sammanföras på färre händer än som nu är förhållandet. För övrigt lära länsstyrelserna, såsom de sakkunniga jämväl framihållit, få övertaga en del nya göromål, vilka sanno- likt torde komma att uppväga det arbete, länsstyrelsen eventuellt kan bliva befriad ifrån.

Beträffande åklagareorganisationen och behovet av arbetskrafter inom den- samma delar länsstyrelsen i flera avseenden den uppfattning, som kommit till uttryck i Föreningen Sveriges landsfogdars till Eders Kungl. Maj:t avgivna underdåniga yttrande. Sålunda anser länsstyrelsen gränsen mellan statsåkla-

garnas och underåklagarnas verksamhetsområden lämpligare böra bestämmas på sätt landsfogdeföreningen föreslagit, eller så att statsåklagarna skola föra talan ifråga om brott, som kunna förskylla straffarbete eller strängare straff, häri även inbegripna tjuvnadsbrotten, för vilka häktning ofta förekommer. Beivran av övriga brott skulle tillkomma underåklagarna. På skäl som när- mare angivits i landsfogdeföreningens yttrande borde vidare enligt länssty- relsens mening polisundersökningen i brottmål, vari talan skall föras av stats- åklagaren, redan från början ombesörjas av denne. Ehuru bedömandet så långt i förväg av storleken av statsåklagarens arbetsbörda givetvis är förenat med svårigheter och torde bliva osäkert, håller emellertid länsstyrelsen före, att det föreslagna antalet statsåklagare skall visa sig tillräckligt. Länssty- relsen är dock icke övertygad om lämpligheten av stora åklagaredistrikt med i regel två statsåklagare. Huvudsyftet med de sakkunnigas förslag har väl varit att härigenom åstadkomma en jämnare arbetsfördelning mellan statsåkla- garna. Åtskilliga olägenheter torde emellertid bliva förknippade med de större distrikten. Landsfogdeföreningen har bland annat framlhållit olägenheterna av den mindre lokal- och personkännedomen vid större distrikt i förhållande till mindre enmansdistrikt. Det torde icke heller vara uteslutet, att slitningar ifråga om arbetets fördelning mellan statsåklagarna i distriktet i saknad av högre ledning kan göra sig gällande. Slutligen finner länsstyrelsen i likhet med landsfogdeföreningen, att den föreslagna utbildningen av statsåklagarna är alltför ensidigt juridisk, och att en längre tids praktisk verksamhet i polis- tjänstgöring ovillkorligen bör ingå i utbildningen.

I fråga om de nya underåklagarnas benämning anser länsstyrelsen den före- slagna benämningen »distriktsfiskaler» mindre uttrycksfull och såsom tilltals- ord för tung samt fördenskull mindre lämplig.

Då de nuvarande landsfogdarna genom inrättande av den nya statsåklagare- institutionen skulle komma att befrias från den viktigaste och mest omfattan- de uppgiften, måste givetvis uppstå frågan, om de uppgifter, som återstå, kunna anses tillräckliga för att motivera ett bibehållande av landsfogdebefatt- ningama med de kompetenskrav och den karaktär de nu hava. Deras viktigaste uppgift efter avbördandet av åklagareverksamheten torde vara chefskapet för polisväsendet på landsbygden och i fögderistäderna. I detta avseende skulle de givetvis fortfarande hava en betydelsefull uppgift att fylla. Då emeller- tid landsfogdens övriga åligganden synas kunna utan större olägenhet över- flyttas på andra befattningshavare, anser länsstyrelsen det knappast kunna påyrkas, att landsfogdarna efter genomförandet av den föreslagna rättegångs- reformen skola bibehållas.

Något förslag i fråga om den kommunala förvaltningens ordnande efter in- dragning av de nuvarande magistraterna föreligger icke. Det är följaktligen omöjligt att bilda sig en föreställning, huru förhållandena för städernas del komma att framdeles gestalta sig och vilka kostnader städerna kunna komma att få vidkännas för detta ändamål. Länsstyrelsen återkommer här nedan till denna sak i samband med frågan om städernas eventuella ersättningsskyldig- het till statsverket och vill nu endast framhålla, att länsstyrelsen delar den av borgmästare Bissmark samt kommunalborgmästarna Norman och Sterne ut- talade mJeningen beträffande möjligheten av förvaltningens ordnande på sätt som föreslagits i den såsom bilaga IV intagna promemorian.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla,” att överflyttandet av po- lischefskapet i städerna från magistraten (viss ledamot av magistraten) till stadsfiskalen respektive hans efterträdare i åklagarebefattningen enligt läns- styrelsens mening innebär en påtaglig försämring.

De sakkunniga hava föreslagit, att städerna i vederlag för statens överta- gande av kostnaderna för rättskipningen i städerna skulle till statsverket er—

% &

lägga en på visst sätt bestämd ersättning. Denna ersättningsskyldighet har bestritts av stadsfullmäktige i de städer, vilka skulle komma att drabbas där- av. Fullt bärande skäl för en dylik skyldighets åläggande anser länsstyrel- sen visserligen icke föreligga. Någon påtaglig förbättring av rättskipningen i städerna, med undantag för de minsta städerna, torde den nya ordningen knappt innebära. Ej heller är den ifrågasatta ändringen grundad på några från städernas sida uttalade önskemål. Det oaktat finner länsstyrelsen ett visst fog förefinnas för att de städer, som skulle befrias från dem åliggande skyldighet att bekosta sin jurisdiktion, förpliktas att under viss kortare tid till statsverket utgiva ersättning för den ekonomiska förmån de sålunda komma i åtnjutande av. Den föreslagna övergångstiden av tjugu år är också en- ligt länsstyrelsens mening lämplig. I vad mån den av de sakkunniga föreslag- na ersättningen kan vara lämpligt avvägd, därom saknar länsstyrelsen möjlig- het att uttala sig. Särskilt har det visat sig omöjligt att bedöma skäligheten av det föreslagna procentuella avdraget för vad som av lönekostnaderna anses be— löpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Dessa kostnaders belopp blir givet- vis helt beroende på vilken organisation som kommer att träda i stället för de nuvarande magistraterna. Och därom vet man för närvarande intet. Det är sålunda nödvändigt, att utredningen rörande dessa förhållanden slutföres, innan något avgörande av ersättningsskyldigheten träffas, på det att icke den eventualiteten må inträda, att städernas kostnader efter reformen bliva större än förut.

Beträffande tolagsersättningen torde någon invändning knappast kunna gö- ras mot indragningen av densamma i den mån den är avsedd att utgöra bidrag till magistratens respektive rådhusrättens avlöning. Av den utav de sakkunniga verkställda utredningen framgår emellertid, att tolagen tillerkänts städerna jämväl till underhåll av bryggor, packhus och andra byggnader. Innan be- slut fattas om indragning av någon del av den numera utgående tolagsersätt- ningen, synes fördenskull en utredning i varje fall böra föregå, huruvida nå- g0n_Viss del av tolagsersättningen och i sådant fall huru stor del därav som i VMJe stad anslagits till avlöning åt mlagistraten. Stadsfullmäktige i Kristian- stad —— den enda stad inom länet som beröres av förslaget ifråga —— hava ock— så framhållit dessa synpunkter. Länsstyrelsen anser sig alltså böra instämma i stadsfullmäktiges yrkande, att frågan om tolagsindragningen göres till före- mål för särskild förhandling mellan staden och staten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (landshövding F. RAmzn) :

Aklagareorganisation vid lagmansrätt.

Åklagarna vid lagmansrätt skulle enligt organisationsplanen utgöras av dels statsåklagare och dels underåklagare. De förra skulle besitta kompetens jämförlig mxed domarnas, under det att för de övriga uppställas samma kom- petensfordringar som för landsfiskaler med det undantag att underåklagaren i sådana städer, där hans befattning skulle förenas med stadsfogdetjänst, skulle vara jurist. Landet skulle indelas i statsåklagaredistrikt. Av dem skulle ett omfatta hela Malmöhus län, de båda Åsbodomsagorna i Kristianstads län jämte Angelholm samt Hallands södra domsaga jämte Halmstad och Laholm, och skulle antalet statsåklagare i detta distrikt utgöra fem, samtliga bosatta i Malmö, där ett statsåklagarekansli skulle inrättas. I fråga om underåklagare inom nämnda statsåklagaredistrikt räkna de sakkunniga med att städerna La- holm och Skanör med Falsterbo skola förenas med närliggande landsfiskals- distrikt men att stadsfiskaler skulle finnas i övriga städer, i följd varav under- åklagarna skulle utgöras av 36 landsfiskaler och 8 stadsfiskaler, förutsatt att ingen annan reglering av landsfiskalsdistrikten verkställdes.

I brottmål, däri åtal föres av åklagare, skulle förberedelsen eller den under- sökning, som föregår bevismaterialets framläggande inför domstolen, förläg- gas till åklagarens verksamhetsområde. I allmänhet skulle det dock i första hand åligga polismyndigheten att verkställa den förberedande undersöknin- gen, och skulle i fråga om brott som] endast kunde åtalas av statsåklagare po- lismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmä— lan om saken till statsåklagaren, som i så fall hade att vaka över att under— sökningen behörigen utfördes samt i den mån sådant behövdes lämna polis- myndigheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga undersökningen med rätt att påkalla biträde av polismyndigheten.

Det är givetvis svårt att bedöma huruvida antalet statsåklagare är riktigt avvägt eller ej. Om] emellertid det av de sakkunniga uppställda målet skall vinnas, nämligen att statsåklagarna skola till väsentlig del personligen leda och övervaka undersökningarna i de brottmål, i vilka de skola utföra talan, förefaller det som om det för Malmö distrikt föreslagna antal vore knappt tilltaget. Enligt länsstyrelsens förmenande ligger det vikt uppå att stats- åklagaren i största möjliga omfattning är med om och helst leder den förbe— redande undersökningen. Endast därigenom kan han erhålla en levande bild av det varom är fråga och lära känna den tilltalades psyke; endast då kan han sammanhålla hela materialet och vara beredd att inför domstolen lämna er- forderliga upplysningar bland annat om det för ett brotts utredande icke ovik— tiga momentet om den tilltalades förhållande vid den förberedande undersök- ningen. Vid huvudförhandlingen skall ju i allmänhet protokollet rörande den förberedande undersökningen ej läsas upp i vidare mån än som kan vara på- kallat därav att de, som förhöras, vid huvudförhandlingen lämna andra upp- gifter än förut, men för att åklagaren skall kunna i detta avseende ingripa, när så erfordras, måste han vara inne i målet på ett sätt som!, åtminstone när fråga är om en större brottmålsaffär, svårligen kan uppnås annorlunda än genom ett personligt deltagande i den tidigare undersökningen. Den i flera större städer införda anordningen att strängt skilja mellan åklagareverksam- het och polisverksamhet, vilken haft till följd att åklagaren icke i allmänhet tager någon som helst del i den förberedande undersökningen, har visat sig vara förenad med allvarliga nackdelar, och när det gäller att lägga om rätte- gångsförfarandet, torde skäl vara att söka förebygga att samma system kom- mer att fortsätta. Därför är det av vikt att statsåklagarnas antal blir till- räckligt stort. Något förslag till ökning av det tilltänkta antalet tilltror sig länsstyrelsen dock ej att göra, då endast erfarenheten vid den ifrågasatta ord- ningens tillämpning kan därutinnan giva ett riktigt utslag; men länsstyrelsen har icke velat underlåta att framhålla, hurusom det möjligen kan visa sig att i betänkandet kalkylerats med för låg siffra i fråga om kostnaden för stats- åklagareinstitutionen.

En nära samverkan mellan åklagare och polismyndigheten innebär enligt länsstyrelsens förmenande väsentliga fördelar. Med avseende därå kan ock ifrågasättas huruvida förslaget att stadsfiskals- och stadsfogdebefattningar- na i städer mled upptill 20000 invåndare böra kombineras är lämpligt. Bättre synes vara att kombinera stadsfiskals- och poliskommissariebefattningar med varandra. Så är fallet redan nu i åtskilliga städer, vartill kommer att i be- tänkandet. förutsättes att poliskommissarie i större städer skulle bliva under- åklagare.

Länsstyrelsen har sig bekant att särskilda sakkunniga framställt förslag om ändring av landsfiskalsbefattningarna så, att en del av landsfiskalerna finge uteslutande åklagare- och polisuppgifter samt de övriga handhade övriga göro- mål som nu ankomtma på landsfiskalerna. Av samma skäl som länsstyrelsen anser stadsfiskals- och poliskommissariebefattningar i medelstora städer böra

förenas finner länsstyrelsen nämnda förslag om reglering av landsfiskals- tjänsterna vara lämpligt. Efter indragning av kronofogdarna har landsfiska- lernas polisverksamhet lidit intrång till följd därav att så många andra göro- mål i samband därmed pålagts dem', och därför torde en sådan reglering av landsfiskalstjänsterna som här ifrågasatts vara en fördel för myndigheter som hava ansvaret för polisverksamhetens behöriga bedrivande på landsbygden.

Med den ifrågasatta förändringen av åklagareväsendet skulle landsfogdens befattning därmed upphöra. De sakkunniga, som undersökt frågan huruvida det med hänsyn till övriga göromål som åligga landsfogden kunde anses på- kallat att bibehålla denne tjänsteman, har därvid kommit till det resultat att ett sådant bibehållande f-inge betraktas såsom överorganisation. Länsstyrel- sen kan för sin del icke annat än dela denna uppfattning. Däremot vill läns- styrelsen ifrågasätta lämpligheten av de sakkunnigas förslag beträffande överflyttning å andra tjänstemän av vissa av landsfogdens göromål. Så hava de sakkunniga föreslagit att inventeringarna hos landsfiskaler skulle ske ge- nom riksräkenskapsverkets tjänstemän, och har detta förslag motiverats med att inventeringsförrättningarnas effektivitet till stor del vore beroende av in— venteringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området. Hade det gällt att granska en invecklad bokföring, kunde måhända den före— slagna anordningen vara påkallad, men så är icke fallet. Räkenskaperna be- stå egentligen av en kassajournal, och för att få reda på begärda handräck— ningar för utbekommande av medel får man gå till de olika diarier som lands— fiskalen har att föra. Någon bokföringsteknik i vanlig mening blir det icke fråga om vid undersökning av en landsfiskals medelsförvaltning. De kvali- fikationer en inventeringsförrättare behöver äro först och främst noggrann kännedom om vilka göromål som åligga landsfiskalen och således vilka me- del som kunna gå genom hans händer samt allmän förfarenhet i fråga om medelsförvaltningen. Vidare är det av vikt att han äger förtrogenhet med de lokala förhållandena, vilken kan medföra en skärpning av uppmärksam- heten där så behöves. Enligt länsstyrelsens förmenande torde bland läns- styrelsens tjänstemän kunna tagas inventeringsförrättare som besitta dessa kvalifikationer, och anser länsstyrelsen följaktligen det vara onödigt och olämpligt att överlämna uppgiften att ombesörja inventeringar till riksräken— skapsverket och dess tjänstemän.

De sakkunniga, som anslutit sig till processkommissionens förslag att över- flytta överexekutorsgöromålen till domarna, hava föreslagit att kontrollen på underexekutorerna för både landsbygd och städer skulle handhavas av läns- styrelserna. En sådan anordning synes länsstyrelsen vara oegentlig. Om do— maren skall vara överexekutor, synes det vara helt naturligt att han följer underexekutorernas verksamhet genom en fortgående granskning av deras dag- böcker med tillhörande handlingar. Det mot kontrollens förläggande hos do- m'arna anförda skälet att densamma vore främmande för den egentliga do- mareverksamheten kan ej anses bärande. Därest domarnas verksamhet ut- sträckas att även avse utsökningsväsendet och således exekutionen, kan väl ej med fog sägas att ett övervakanade av exekutionens handhavande av under- ordnade organ är främmande för domareverksamheten.

Slutligen får länsstyrelsen i fråga om de sakkunnigas i samband med frågan om landsfogdetjänsternas indragning gjorda påpekande att, där polisstyrka från flera orter samimandrages, chefskapet över densamma kan anförtros -åt någon lämplig befattningshavare inom länsstyrelsen, framhålla att blivande bestämmelser i ämnet torde böra giva länsstyrelsen befogenhet att uppdraga sådant chefskap även åt annan än befattningshavare i länsstyrelsen. Därvid tänker länsstyrelsen särskilt på att, om ovan angivna differentiering av lands- fiskalerna äger rum, sådan landsfiskal som beklädes med åklagare— och polis-

myndighet kan befinnas lämplig att handhava ett sådant chefskap av tillfällig natur.

Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av process- reformen.

De sakkunniga hava räknat med att överexekutorsgöromålens överflyttande från länsstyrelserna till domarna skall kunna från de förra lösgöra arbets- krafter, vilka kunna under övergångstiden utnyttjas i lagmansrätterna, t. ex. på inskrivningsdomaretjänst. Länsstyrelsen har i sitt ovan åberopade till Kungl. hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna utlåtande i överexekutors- frågan angivit de arbetskrafter som här tagas i anspråk för överexekutors- göromålen. Därav framgår att göromålen äro av den omfattning att, därest de handlades av en juridiskt bildad tjänsteman i länsstyrelsen, denne kunde antagas bliva fullt sysselsatt därav. Emellertid är det föga troligt att någon juridisk befattning vid länsstyrelsen skulle kunna indragas, då reformen skulle medföra en ökning av länsstyrelsens arbete på andra områden. De sak- kunniga hava själva påpekat vissa nya göromål som skulle ankomma på läns- styrelsen och hava med avseende därå icke räknat med att någon besparing i organisationskostnaderna skulle kunna vinnas genom indragning av befatt— ningar hos länsstyrelserna.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen tillkännagiva sin mening om den i betänkandet intagna P. M. angående handhavandet av de nuvarande magistra- ternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande samt i sådant av- seende uttala att länsstyrelsen icke finner något i huvudsak vara att erinra mot de däri framförda förslag. Länsstyrelsen finner således för sin del att de statliga och kommunalt-administrativa funktioner som nu tillkomma ma- gistraterna kunna utan olägenheter utskiftas på länsstyrelsen, den lokala polis- myndigheten och lämpliga kommunala organ. Å andra sidan vill länsstyrelsen icke bestrida att beredning av en del här förekommande ärenden, i vilka ve- derbörande magistrat plägat verkställa utredningar och avgiva yttranden, kan komma att efter magistraternas indragning behöva omläggas och medföra ökat arbete för länsstyrelsen, men torde denna omständighet icke vara av av- görande betydelse i fråga om magistratsinstitutionens bibehållande eller ej. Någon sådan betydelse har säkerligen ej heller det förhållandet, att en ökning av länsstyrelsens personal blir ofrånkomlig, därest i enlighet med ifrågavaran- de P. M. en mängd nya uppgifter skola läggas på länsstyrelserna.

Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anled— ning av processreformen.

Genom processreformen skulle städernas särskilda jurisdiktion upphöra och deras domstolsväsen infogas i den allmänna statliga organisationen. Det kan då synas naturligt att rättskipningskostnaden i städerna i och med reformen bestredes av staten. Denna uppfattning hava emellertid icke de sakkunniga, vilka förmena att det är skäligt och lämpligt att staten _ när den övertager rättskipningen i magistatsstäderna kräver vederlag under en övergångstid från dessa städers sida. De hava i huvudsak därvid framhållit, att det ur rättsvårdens synpunkt vore en fördel för städerna att tillhöra den statliga domstolsorganisationen, att den tidigare fördelen för städerna att hava snab- bare rättskipning skulle erhållas även genom den tilltänkta processreformen, att särskilt för de mindre städerna nu understundom förefintliga svårigheter att rekrytera sina domstolar med kvalificerad personal komme att bortfalla. samt att ett plötsligt övervältrande av kostnader från ett samhällsorgan till ett annat näppeligen torde vara förenligt med en varsam finanspolitik. En-

ligt länsstyrelsens förmenande äro dessa skäl icke bärande. Mot dem kunna framhållas rättfärdighetssynpunkter, som åtminstone för länsstyrelsen äro avgörande.

Städernas rättsväsende m'åste nämligen för närvarande anses förhållandevis dyrare än landsbygdens. I någon mån belysande härvidlag är att för den händelse de sakkunnigas kalkyler tagas till utgångspunkt — sådana utgifter för underrätterna, vilka komma på skattsedlarna, nu utgöra i medeltal för invånarna i städerna c:a 2 kronor 34 öre och för invånarna å landsbygden c:a 34 öre per invånare; därvid bör bemärkas att vid uträkning av siffran för invånarna i städerna tagits i betraktande att dessa betala kostnaden för rätts— väsendet å landsbygden i samma mån som landsbygdens invånare. Skillnaden mellan dessa siffror är så stor att den omöjligt kan förklaras därav att stä- derna förete ett mera koncentrerat samfundsliv med därav följande större be- hov att taga domstolarna i anspråk. Ej heller kan i samma syfte med fram- gång åberopas att i städer som åtnjuta tolagsersättning kompensation erhålles för den dyrare rättskipningen. Redan nu får således bördan för rättsväsendet anses vara ojämnt fördelad mellan land och stad, men än mera bleve så för- hållandet, om städerna skulle lämna ersättning åt staten efter processreformens genomförande, ty denna skulle hava till följd att rättsväsendet på landsbygden bleve dyrare än nu och följaktligen skulle tynga skattedragarna i städerna mera än förut. Enligt länsstyrelsens mening kräva således rättvisa och billig- het att någon ersättningsskyldighet i förevarande avseende icke pålägges stä- derna.

Länsstyrelsen i Hallands län (landshövding A. MÖRNER): I utlåtande den 27 april 1927 över processkommissionens betänkande an- gående rättegångsväsendets ombildning uttalade länsstyrelsen såsom sin åsikt, att, om än vissa förslag syntes förtjänta att förverkligas, betänkandet i sin helhet icke vore ägnat att läggas till grund för en rättegångsreform. Rik— tigheten av denna åsikt har genom den utförligare utredning i vissa delar av frågan, som lämnats i de sakkunnigas nu ifrågavarande betänkande, blivit ytterligare ådagalagd. Samtliga magistrater och stadsfullmäktige hava också i de härmed överlämnade yttrandena kraftigt avstyrkt förslaget. Länssty- relsen kan för sin del instämma i nästan allt som i dessa yttranden anföres och jämväl i det yttrande av Föreningen Sveriges stadsdomare, som åberopas av magistraten i Halmstad. Vid sådant förhållande anser länsstyrelsen sig kunna för egen del inskränka sig till följande uttalanden.

Beträffande domareutbildningen föreslås ett synnerligen invecklat system med ideligen upprepat flyttande mellan underrätt och hovrätt. Det allmänt ut- dömda extraordinariesystemet legaliseras, utvecklas och organiseras. De unga juristerna berövas möjligheten att skaffa sig stadigt hemvist och bilda familj. Aven genom de föreslagna låga avlöningsförmånerna under extraordinarie- tiden är sörjt för att hinder i detta avseende skall förefinnas. Domarebanan bleve antagligen ej i stånd att locka begåvade jurister, utan dessa skulle tro- ligen ännu mer än nu föredraga advokatyrket. Allmänheten skulle i sista hand bliva den, som finge vidkännas olägenheterna av en sannolik sänkning av domarekårens nivå.

Vad beträffar behovet av arbetskrafter vid underdomstolarna, beror detta givetvis av domstolarnas organisation och domkretsarnas storlek. Länsstyrel- sen finner för sin del de påstådda fördelarna av mycket stora domsagor så problematiska, att de ingalunda böra föranleda en så stark koncentration, som föreslagits. Det har till och med ifrågasatts, att i stället för nuvarande 120 domsagor och 87 städer med rådstuvurätt, tillhopa 207 domkretsar, skulle träda allenast 86 domsagor, innefattande både stad och landsbygd, jämte de

7 största städerna, tillhopa 93 domkretsar. Även om vissa domsagor för när- varande onekligen äro alltför små och även om vissa mindre städer lämpligen kunna läggas under landsrätt, är det dock nödvändigt att i detta avseende gå fram med särdeles stor varsamhet, i synnerhet gentemot städerna, vilka i regel icke vilja mista den kollegiala och ofta av verkligt framstående jurister bestående stadsdomstol, som de själva för närvarande bekosta.

Vad särskilt förhållandena i Halland beträffar, innefattar förslaget, att länet med alla dess städer skulle fördelas på allenast två domsagor med respek- tive c:a 72 000 och 78 000 invånare. Detta förslag kan länsstyrelsen under inga förhållanden tillstyrka. Staden Halmstad med mer än 23 000 invånare bör givetvis fortfara att utgöra egen domkrets. Stadens införlivande med en gan- ska stor lantdomsaga skulle ur flera synpunkter innebära en avgjord försäm- ring. Åven städerna Varberg och Falkenberg torde icke böra mot sin egen önskan berövas sin egen domstol. Beträffande Laholm var frågan om stadens förläggande under landsrätt under omprövning för några år sedan, men be- fanns icke böra genomföras. I fråga om Kungsbacka torde frågan, som före— var redan på 1870-talet, ånyo komma upp inom ej alltför avlägsen framtid. Vad länets domsagor beträffar, synes icke någon ändring vara önskvärd eller lämpligen kunna ske i fråga om den södra domsagan med 48 000 invånare och två tingsställen, i Halmstad och Laholm. Även den mellersta domsagan, med nära 39 000 invånare och två tingsställen, i Falkenberg och Varberg, sy- nes vara av lämplig storlek. Den norra domsagan med allenast ej fullt 24 000 invånare torde däremot vara i minsta laget. Emellertid bör beaktas dels att möjligen staden Kungsbacka blir lagd under landsrätt och dels att denna dom- saga är i förhållande till sin storlek ganska arbetskrävande. För övrigt synas svårigheter möta att åstadkomma en lämpligare domsagoindelning. Då den mellersta domsagan icke kan fördelas på den södra och den norra, utan att den södra bleve alldeles för stor, lär, därest man nödvändigtvis vill minska antalet domsagor, knappast annan möjlighet föreligga än att sammanslå den mellersta och den norra domsagan. Denna nya domsaga skulle dock enligt länsstyrelsens åsikt bliva för stor med ett invånarantal av mer än 62 000, och tingsställena kunde ej gärna bli färre än tre. Även om man för åstadkom- mande av lämplig domsagoreglering icke droge sig för att sammanföra om- råden från skilda län, synes icke bättre möjligheter erbjuda sig. Länsstyrelsen får alltså på frågans närvarande ståndpunkt avstyrka varje ändring i dom- kretsarnas indelning inom länet. _

Ehuru något yttrande från länsstyrelsen knappast torde vara behövligt rö- rande förslaget beträffande hovrätterna, vill länsstyrelsen ej underlåta att ut- tala, att förslaget om sju hovrätter synes särdeles olyckligt och ägnat att förminska dessa överdomstolars anseende och ställning i rättslivet. Jämteden länge omdiskuterade nya hovrätten över Norrland torde icke mer än möjllgen en ny hovrätt i Göteborg böra komma till stånd. _

Såsom länsstyrelsen i sitt förut omförmälda utlåtande över processkommis— sionens betänkande uttalade, anser länsstyrelsen en förbättring av vårt åkla- gareväsen vara särdeles angelägen och att den bör företagas oberoende av den ifrågasatta rättegångsreformen samt i varje fall före densamma, enär den kan sägas utgöra en förutsättning för denna. Det är emellertid påtagligt, att, ifall åklagareväsendets reformering lösryckes från rättegångsreformen, redan detta för med sig, att den icke kan i alla avseenden ordnas på det sätt, pro- cesskommissionen och de sakkunniga tänkt sig. Desto större anlednmg före- finnes till att göra frågan till föremål för särskild utredning, som en så vä: sentlig del av förslaget som statens övertagande av åklagareväsendet 1 städerna måhända bortfaller i samband med' frånträdandet av planen på statens övertagande av själva rättskipningen därstädes. Länsstyrelsen an-

ser, att sistnämnda fråga först bör principiellt avgöras och därefter utredning beträffande åklagareväsendet i dess helhet igångsättas. Läns- styrelsen vill emellertid redan nu uttala, att den föreslagna anord- ningen med allenast 16 mycket stora statsåklagaredistrikt med två eller flera statsåklagare i varje distrikt icke synes lämplig. De sakkunniga hava själva påvisat vissa allvarliga invändningar, som självmant göra sig gällan- de mot en dylik anordning, och de hava enligt länsstyrelsens åsikt icke kun- nat gendriva dem. Förslaget att t. ex. Hallands län skulle fördelas på två statsåklagaredistrikt, lydande under olika hovrätter, ehuru länet i sin helhet skulle tillhöra Göteborgs hovrättsområde, synes orealiserbart. Länsstyrelsen anser vida lämpligare att bibehålla och utveckla den nuvarande, vid länssty— relsen knutna landsfogdeinstitutionen och låta landsfogdarnas distrikt liksom nu sammanfalla med länen. Om så behövdes, kunde ju två landsfogdar an- ställas i de största länen. För landsfogdetjänst bör givetvis, liksom nu, krä- vas, jämte domarekompetens, erforderlig utbildning vid kriminalpolisen, vilket underligt nog ej synes vara förutsatt i fråga om statsåklagarna. Då länssty- relsen alltså avser en förestående utredning angående åklagareväsendets refor- mering böra snarast anordnas med utgångspunkt från att den nuvarande dom- stolsorganisationen i huvudsak bibehålles och att landsfogdeinstitutionen ut- vecklas, anser länsstyrelsen det överflödigt att vidare ingå på bedömande av vad det remitterade betänkandet innehåller i fråga om underåklagarna i stå.- derna och på landsbygden, enär förslaget i dessa delar är byggt på förutsätt- ningar, som icke längre skulle inträffa.

Beträffande överexekutorsgöromålen har länsstyrelsen i sitt merberörda ut— låtande den 27 april 1927 uttalat och närmare motiverat sin anslutning till förslaget att länsstyrelsernas och magistraternas nuvarande uppgift såsom överexekutor överflyttas på underdomstolarna, men ifrågasatt, huruvida icke en dylik reform borde äga rum även utan samband med en sådan omorganisa— tion av landets domstolar, som processkommissionens förslag innebure. Till fullständigande av sitt nämnda utlåtande vill länsstyrelsen nu uttala, att en dylik överflyttning synes särskilt lämplig beträffande exekutiva auktioner å fast egendom och vad därmed sammanhänger. Mot de förslag beträffande överexekutorsärendenas handläggning, som i nu förevarande betänkande fram- läggas å sid. 45, har länsstyrelsen, under förutsättning att domstolsorganisa- tionen mot förmodan _ blir i huvudsak sådan som i betänkandet antages, i stort sett intet att erinra, om än systemet att anförtro dessa ärendens hand- läggning åt olika befattningshavare i skilda domsagor och jämväl att fördela olika slag av överexekutorsärenden på skilda tjänstemän synes onödigt bro- lagt. Därest däremot, såsom länsstyrelsen för sin del i ovanberörda betänkande förordat, underrätterna icke utsättas för en så genomgripande omreglering som processkommissionen ifrågasatt, lär ändock möjlighet finnas att till des- sa domstolar överflytta överexekutorsärendena i nu avsedd omfattning, varvid emellertid sättet och organen för deras handläggning böra göras till föremål för särskild undersökning.

I likhet med betänkandet anser länsstyrelsen, att förmanskapet över under- exekutorerna och kontrollen över dessa icke bör från länsstyrelserna överflyt— tas till domstolarna. I stället bör i sammanhang med reformen i Övrigt över— exekutorskontrollen över utmätningsmännen i de nuvarande magistratsstäder- na överflyttas på länsstyrelserna.

I full överensstämmelse med förslaget i not 8 sid. 256 anser länsstyrelsen att provrsronen vid exekutiva försäljningar bör indragas till statsverket samt att, därest auktionen utsatts att äga rum på annan plats än kansliortcn, befatt- nrngshavaren bör äga uppbära resekostnads— och traktamentsersättning enligt sedvanliga grunder, men icke mera.

Även om länsstyrelserna befrias från överexekutorsgöromålen i nu tillstyrkt omfattning, lär det icke vara möjligt att räkna med att sådan minskning i arbetsmängden skall uppstå, att någon inskränkning i arbetskrafterna kan ske. Åtminstone kan sådan inskränkning icke tänkas i Hallands län. Under senare år har antalet ärenden på landskansliet, särskilt beträffande automobil— ärenden, ärenden rörande ensittarlagen, byggnadsbestämmelser för samhällen m. m., ökats i sådan grad, att under i övrigt oförändrade förhållanden en ök— ning av personalen torde inom kort visa sig nödvändig. Desto mindre vore en inskränkning möjlig, därest, såsom betänkandet ifrågasätter, vissa nya upp- gifter skulle i samband med processreformen och särskilt till följd av över— exekutorsväsendets omreglering åläggas länsstyrelserna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen avstyrka det remitterade förslaget.

Länsstyrelsen i Göteborgs" och Bohus län (landshövding 0. VON SYDow): I sitt över processkommissionens betänkande avgivna utlåtande har K,. B. uttalat tvekan, huruvida förhållandena påkalla en så utomordentligt genom— gripande ombildning av vårt på uråldrig tradition vilande och i stort sett av folkets förtroende omfattade rättegångsväsende, som processkommissionens be- tänkande innebär, eller om man icke på annan väg skulle kunna råda bot mot de brister som vidlåda det nuvarande systemet framför allt med hänsyn till dess långsamhet.

Denna tvekan har långt ifrån undanröjts genom de sakkunnigas förslag. som innebär väsentliga enligt K. B:s mening mindre lyckliga avvikelser från processkommissionens allmänna riktlinjer i fråga om underdomstolarnas orga- nisation om överdomstolarnas organisation lär K. B. icke hava att yttra s1g.

Enligt processkommissionens förslag skulle vid varje lagmansrätt i regel fin- nas anställda tre ordinarie befattningshavare i domareställning, en lagman och två rådmän, varjämte vikariatsystemet skulle i görligaste mån avskaffas. Detta förslag har av de sakkunniga i väsentlig mån frångåtts. Förutom lag— mannen skulle domarna utgöras dels av domareaspiranter, som efter notarie— tjänstgöring i underrätt blivit prövade i hovrätten och där befunnits lämpade för vidare befordran, eller hovrättsfiskaler, som skulle hava skyldighet att låta sin hovrättstjänstgöring avbrytas av förordnande att uppehålla rådmansbefatt- ning, dels ook av hovrättsassessorer, tillsatta medelst fullmakt eller konstitu— torial, för vilka skulle stadgas skyldighet att i begränsad omfattning tjänst- göra i lagmansrätt såsom vikarie för lagman eller såsom rådman. Samtidigt ha de sakkunniga, till synes inkonsekvent nog, ifrågasatt, att rådmännen skulle få sig ålagda kvalitativt sett mera krävande arbetsuppgifter än som process- kommissionen för dem avsett. Den dömande myndigheten skulle sålunda i stor omfattning, betydligt större än för närvarande, utövas, i stället för, såsom pro— cesskommissionen tänkt sig, av ordinarie befattningshavare, av unga extra ordinarie tjänstemän eller förflyttningsskyldighet underkastade hovrättsasses— sorer.

En sådan anordning måste enligt K. 315 mening ingiva allvarliga betänk— ligheter. .

Det nuvarande vikariatsystemet, mot vilket med fog rests anmärkningar. Skulle, ytterligare utvecklat, för framtiden lagfästas och vid domstolarna fast anställda domare i stor utsträckning ersättas av ambulerande.

Den i vår grundlag inskrivna grundsatsen om domares oavsättlighet skulle sålunda i väsentlig grad göras illusorisk, och den styrka för rättsordningen, som ligger i en självständig, av sidoinflytelser oberoende domarekår, för- minskas.

Det bör också påpekas, att den förtrogenhet med personer och ortsförhållan- den, som utan tvivel är av stor betydelse för rätt utövande av domarens viktiga värv, och som utgör förutsättning för åstadkommande av en på förtroende från befolkningens sida grundad auktoritet, svårligen skulle kunna förvärvas av de ständigt växlande rådmännen.

Det kan ej heller vara lämpligt att åt unga, jämförelsevis oerfarna domare- aspiranter i så stor utsträckning som de sakkunniga tänkt sig anförtro led- ningen av rättegångar enligt den nya ordningen, som ställer helt andra och större krav på domaren än den nuvarande processen.

K. B. anser sig därför böra avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Andra utvägar för en lämplig utbildning av de blivande domarna synas böra utfinnas.

I detta sammanhang torde K. B. få något yttra sig om den föreslagna avlö- ningen till lagmän. De sakkunniga hava i sin motivering liksom processkom- missionen starkt understrukit betydelsen av att avlöningen till lagmännen kom- mer att utgå med så stort belopp, att till dessa platser kunna förvärvas de bästa krafter, som finnas att tillgå. Det är också uppenbart, att genomförande av rättegångsreformen väsentligt skärper fordringarna på domarens personliga kvalifikationer. Det vill då synas K. B. mindre välbetänkt att, såsom skett i de sakkunnigas förslag, lagmännen skulle normalt förses med en avlöning som betydligt understiger de inkomster det stora flertalet av nuvarande häradshöv- dingar åtnjuter av sin tjänst. Visserligen skulle de lagmän, som erhålla det högsta tillägget, komma upp i en avlöning av 21 000 kronor, ett belopp som får anses fullt tillfredsställande, men många lagmän skulle få stanna vid' något över 13000 kronor. Enligt K. B:s mening bör man såsom grundlön räkna med ett icke obetydligt högre belopp.

I fråga om domsagoindelningen framställde processkommissionen icke något detaljförslag. Kommissionen synes emellertid ha räknat med omkring 100 domsagor, städerna däri inbegripna.

Vid den av de sakkunniga verkställda beräkningen av arbetskrafterna i dom— sagorna och gjorda kostnadskalkyler har nu lagts till grund ett utkast till domsagoindelning som innebär, att antalet domsagor skulle nedbringas till 93. I Göteborgs och Bohus län skulle domsagornas antal, oberäknat lagmansrätten i Göteborg, begränsas till 3.

K. B. anser sig icke för närvarande kunna avgiva något bestämt utlåtande angående lämpligheten i detalj av denna indelning, över vilket häradsrätter och ortsbefolkning icke haft tillfälle att yttra sig. K. B. kan emellertid icke undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot anordnande av domkretsar med så betydande folkmängd och av så stor utsträckning som fallet skulle bli enligt detta förslag.

De av de sakkunniga omnämnda anmärkningar, som rikets hovrätter i sina utlåtanden över processkommissionens betänkande framställt mot utvidgningen av domsagorna, hava sålunda enligt K. B:s mening starka skäl för sig. Sär- skilt synes vara värt synnerligt beaktande vad Svea hovrätt anfört därom att en allsidig representation i nämnden av olika trakter inom domkretsen icke med de stora domsagorna stode att uppnå och att de personliga banden mellan lantdomarepersonalen och befolkningen genom en sådan utveckling komme att lossas. K. B. vill också peka på de ökade kostnader, som genom de större av- stånden till domsagornas kanslilokaler och tingsställen skulle uppkomma för befolkningen liksom på de försvårade möjligheterna för den rättssökande all— mänheten att vid personliga besök hos domaren ordna sådana angelägenheter gom, inskrivningsärenden och dylikt.

Lagmän— nens av— löning.

Domsaga- m delningen.

avseende å åklagareväsendet vid underdomstolarna ansluta sig de sakkun- Åklagareor—

niga i princip till processkommissionen. ganisatio- mm vid lag- mansrätt.

Beträffande denna fråga har K. B. yttrat sig i utlåtande över processkom- missionens betänkande och därvid föreslagit en anordning, som mera ansluter sig till den nuvarande landsfogdeinstitutionen, K. B. tillåter sig åberopa vad därvid anförts.

Med avvikelse från vad processkommissionen torde tänkt sig hava de sak- kunniga framlagt förslag om ett relativt ringa antal sexton —— statsåklagare- 1 distrikt, vilka i allmänhet skulle komma att skära över länsgränserna. I varje * distrikt skulle som regel finnas anställda minst två statsåklagare. Mot denna anordning, som bestämt strider mot vad K. B. ifrågasatt, ställer sig K. B. synnerligen tveksam. De sakkunniga synas hava underskattat betydelsen av att statsåklagarna i så stora distrikt komma att i stor utsträckning sakna kännedom om de lokala förhållandena och ej heller få tillfälle att personligen lära närmare känna underåklagarna och deras duglighet. K. B. vill sålunda hemställa att denna fråga underkastas förnyad prövning.

Förslaget att stadsfiskalerna i samband med processreformens genomförande erhålla statsanställning vill K. B. tillstyrka, liksom förslaget att de minsta städerna införlivas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. Däremot finner K. B. den ifrågasatta anordningen att åklagaregöromålen i vissa städer skulle förenas med uppgiften såsom stadsfogde knappast vara lämplig.

MedelB- Hur än statsåklagareinstitutionen ordnas, torde landsfogdetjänsterna i sin kamrem” nuvarande form komma att upphöra. Frånsett åklagareverksamheten och be-

fattningen med polisväsendet år landsfogdens viktigaste göromål kontrollen över landsfiskalers och övriga kronouppbördsmäns medelsförvaltning. I sitt förutnämnda utlåtande hade K. B. föreslagit, att denna kontroll skulle upp- dragas åt annan vid länsstyrelsen knuten tjänsteman. De sakkunniga hava emellertid ifrågasatt, att hela denna kontroll skulle överflyttas på riksräken- skapsverket. K. B. finner icke ett sådant system lämpligt. Den regelbundna kontrollen bör såsom hittills utövas av tjänsteman hos länsstyrelsen, under vars förmanskap den kontrollerade i förevarande avseende lyder och å vars lands- kontor den fortlöpande kontrollen av indrivningsverksamheten utövas.

.ztvlöaing De löneförmåner, som föreslagits för statsåklagarna, äro enligt K. B:s för- tf]? ”338” menande icke tillfredsställande. Med hänsyn till de krav som måste uppställas laga” på dessa tjänstemäns kvalifikationer, bör avlöningen, om man till befattnin-

garna skall kunna locka verkligt dugande personer, icke sättas lägre än enligt 29:e lönegraden i avlöningsreglementets avd. B. 4

För det stora flertalet underåklagare hava de sakkunniga i kostnadskalkylen räknat med den nuvarande landsfiskalsavlöningen.

K. B. föreställer sig, att detta berott endast därpå, att frågan om landsfiska- lernas avlöning för närvarande är föremål för särskild utredning. På sätt K. B. vid olika tillfällen haft anledning att inför Eders Kungl. Maj:t starkt understryka är emellertid denna avlöning redan för närvarande fullkomligt otillräcklig och i behov av väsentlig förbättring.

Organisqj Beträffande de organisatoriska ändringar i länsstyrelserna, som kunna för- ”(%% foi" anledas av rättegångsreformens genomförande, har K. B. yttrat sig i ett över inom 23%, betänkandet i denna del till Göta hovrätt den 8 februari 1929 avgivet utlå-

nistm— tande. tionen. DomstolS— Enligt de sakkunnigas förslag skulle skyldigheten att bestrida kostnaderna lokal” m- m' för lokaler för underdomstolarna såsom hittills vila på kommunala organisatio- ner, vilka' därjämte borde tillförbindas att, såsom för närvarande i allmänhet plågar ske, tillhandahålla kanslilokaler med nödiga inventarier, uppvärmning m. m. Mot förslaget ha i de avgivna yttrandena rests bestämda invändningar under förmenande att denna skyldighet borde övertagas av staten.

Att denna senare anordning principiellt sett vore riktig och ur många syn-

______-._____..._.,___

punkter kunde erbjuda fördelar kan icke förnekas. Ett frångående av det nu rådande förhållandet lär dock knappast vara tillrådligt, då därigenom rät- tegångsreformens genomförande _ om det nu finnes böra ske skulle av ekonomiska skäl i hög grad försvåras. Emellertid skulle förslaget uppenbar- ligen komma att förorsaka väsentligt ökad tunga för tingshusbyggnadskom- munerna, i det enligt kalkylen 20 nya tingshus skulle behöva uppföras och be- tydande om- och tillbyggnader av redan befintliga domstolslokaler nödvändig- göras. Enligt K. B:s mening kan det ej vara skäligt att lägga hela denna nya börda på kommunerna, av vilka flertalet måhända icke önska någon vä- sentlig förändring i nuvarande ordning. Det synes därför rimligt, att staten åtminstone lämnar ett bidrag till de ökade kostnader, som sålunda uppstå för tingslagen. Hur stort ett sådant bidrag bör bestämmas lär böra bliva be- roende på vidare utredning.

Beträffande förhållandena inom detta län torde få påpekas, att såsom ma- gistraten i Göteborg anfört, domstolslokalerna därstädes redan med hänsyn till nuvarande behov kräva en dyrbar om- och tillbyggnad. Då kanslilokalerna i nuvarande Inlands domsaga förlagts till Kungälv, där även under en ny ord— ning bitingsställe skulle bliva behövligt, synes angeläget, att tingshusbyggnad där snarast uppföres, så att olägenheterna med nu rådande provisorium undan— röjas. De av rådhusrätten i Lysekil förhyrda lokalerna torde knappast bliva lämpliga för tings- och kanslilokal.

De sakkunniga hava jämväl föreslagit, att tingslaget skulle bekosta skriv- materialier samt inbindningen av fastighetsböcker och protokollsband ävensom anskaffning av diarier och jämförliga böcker. Tillräckliga skäl för en sådan anordning torde icke föreligga. Dessa kostnader synas böra bäras av staten. Saken lär lämpligen kunna ordnas genom att ett expensanslag ställes till lag— mannens förfogande.

Då rättskipningen är en statens uppgift, borde därav principiellt sett följa Ordnande av att staten ensam skulle draga kostnaden härför. Staten har icke heller tidi- ekgnozmska gare gjort anspråk på ersättning, då stad lagts under landsrätt. Skall emel- dorhallan' lertid en rättegångsreform i den omfattning som processkommissionen före- slagit kunna genomföras, lär det av statsfinansiella skäl bliva nödvändigt, att staten icke på en gång belastas med hela den merkostnad, som blir en följd av att städernas domstolsväsen övertages av staten. Med hänsyn till det fak- tiska förhållandet, att städer med egen jurisdiktion för närvarande i huvudsak själva bära kostnaderna för rättskipningen, kan ej heller vara oskäligt, att de under en övergångstid bidraga till dessa kostnader. Mot själva den tanke, som ligger till grund för de sakkunnigas förslag om en övergångsersättning från dessa städers sida, anser sig K. B. därför icke böra göra någon erinran. Huruvida grunderna för denna övergångsersättning äro på lämpligt sätt ut— formade torde däremot vara tvivelaktigt. Övergångsersättningens begynnelse- belopp har av de sakkunniga beräknats till stadens kostnad för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, minskad med 25 procent som an— tagits motsvara utgifterna för magistratens kommunala arbetsuppgifter. Där- jämte har avdragits kostnaden för stadsfiskal och i städer under 20 000 invå- nare för stadsfogde, då dessa kostnader enligt förslaget skulle bestridas av statsverket. Det vill förefalla, som om beräkningen av kostnaderna för de egentliga magistratsuppgifterna icke vore byggd på några säkrare grunder. I vissa fall torde beräkningen sannolikt vara för hög, i det stora flertalet för låg. Riktigare torde vara att, såsom svenska stadsförbundets styrelse i sitt utlå- tande ifrågasatt, söka utröna skillnaden mellan å ena sidan stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat och, å den andra, dess blivande utgifter för magistratsgöromålens handhavande. En sådan kalkyl lär knappast kun- na ske, innan utredning föreligger om den framtida organisationen av

en mellan staten och städerna.

magistrats- och kommunalförvaltningen sedan rättegångsreformen genom— förts.

Såsom kompensation för statsverkets övertagande av kostnaderna för rätt- skipningen i städerna ha de sakkunniga föreslagit indragning av de jämförelse— vis obetydliga källarfrihetsmedlen och en reduktion av den till vissa städer utgående tolagsersättningen. De sakkunniga hava därvid utgått från den för- utsättning att tolagsersättningen motsvaras av förpliktelser icke blott, bland annat, att bygga och underhålla tullhus utan även att bestrida kostnaden för rättskipningen. Huruvida denna förutsättning är riktig, anser sig K. B. icke kunna på det föreliggande materialet bedöma. Det har nämligen gjorts gällande. att då i gamla urkunder såsom ändamål med tolagens beviljande angivits att den skulle tjäna stadens magistrat till underhåll, därmed icke avsetts domstols- väsendet utan magistraten såsom stadsstyrelse och att för vissa städer tolagens utgående icke ens bundits vid någon skyldighet att avlöna magistraten. Det synes angeläget, att ytterligare utredning i detta invecklade spörsmål verk- ställes. Därest den av de sakkunniga antagna förutsättningen må befinnas hållbar, blir i varje fall svårt att avgiva något yttrande, huruvida den före- slagna reduktionen kan anses rätteligen avvägd, utan att för de särskilda stä- derna åstadkommes en beräkning angående stadens kostnader för fullgörande järnväl av de övriga förpliktelser som pålagts i sammanhang med tolagens be- vi jande.

Kmnmmml- Hur de administrativa och kommunala uppgifter, som nu påvila magistraten, förvaltnim skulle efter en reforms genomförande komma att handhavas, därom hade pro— 96713 ?rgam— cesskommissionen icke yttrat sig. De sakkunniga åter hava i någon mån be-

s" wn' rört frågan närmast med hänsyn till dess samband med spörsmålet om ord—

nandet av det ekonomiska mellanhavandet mellan statsverket och städerna. Saken gäller enligt de sakkunnigas mening huruvida det ur statens synpunkt är oundgängligt, att de arbetsuppgifter av övervägande statlig natur som för närvarande påvila magistraten handhavas av ett organ till sammansättning och karaktär likartat denna. Är så fallet, anse de sakkunniga, att städerna ha skäligt anspråk på att förhållandet tages i betraktande vid den eko- nomiska uppgörelsen. Vid betänkandet har fogats en promemoria angåen- de handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter pro-

cessreformens genomförande. Enligt denna skulle den löpande legalitets- kontrollen över stadsfullmäktiges beslut liksom magistratens kontroll över för- valtningen hos skilda kommunala nämnder och styrelser upphöra och magistra- tens övriga arbetsuppgifter utskiftas på andra samhällsorgan, länsstyrelse, stadsfiskal och kommunala myndigheter.

De sakkunniga hava visserligen icke tagit slutlig ställning till frågan men synas dock hysa den uppfattning att en ordning sådan som angivits i prome- morian lämpligen skulle kunna genomföras. I varje fall förmena de, att det ur statens synpunkt icke kan anses behövligt, att de nuvarande magistrats- uppgifterna sammanhållas inom ett organ.

K. B. är emellertid av helt annan åsikt. Visserligen torde betingelser i vårt land saknas för att, såsom i det av numera statsrådet Bissmark i hans över promemorian avgivna yttrande ifrågasatts, med bibehållande av magistraten och dess hittillsvarande uppgifter utveckla densamma till en verklig stadssty— relse i analogi med den motsvarande organisation som finnes i andra länder.

Drätselkammare, här och var stadsfullmäktiges beredningsutskott, torde i allmänhet bättre lämpa sig för att bliva c'entralpunkten i den rent kommunala förvaltningen. Detta betyder emellertid icke, att det ur statens synpunkt skulle vara obehövligt, att vid sidan av de kommunala myndigheterna finnes ett organ av den typ magistraten representerar, som har till uppgift att hand- hava den legala kontrollen och verka för enhet och stadga i förvaltningen.

Icke minst med den utveckling partisystemet tagit inom stadsfullmäktige och kommunala styrelser lär det vara av vikt att äga en självständig, av de kom- munala myndigheterna oberoende, under ämbetsmannaansvar handlande juri- diskt bildad tjänsteman, som vakar över att lag och författning iakttages och gent emot staten svarar för den formella ordningen inom stadsförvaltningen. Betydelsen av magistratens kontroll kan ej mätas efter antalet fall, där verk- ställighet vägras av stadsfullmäktiges beslut. Redan tillvaron av en sådan kontrollmyndighet torde hindra tillkomsten av olagliga beslut. Icke blott for- mellt utan även rent sakligt torde för övrigt en sådan tjänsteman både under stadsfullmäktiges överläggning och genom underhandspåpekanden vara till gagn för kommunalförvaltningen. Han kommer ofta nog att bliva av betydelse för kontinuiteten inom förvaltningen; hos honom samlas en fond av erfarenhet som kommer stadsrepresentationen med dess växlande sammansättning tillgodo.

Den gagnande indirekta kontrollen sträcker sig för övrigt åtskilligt utöver den samlade magistratens över stadsfullmäktigebesluten. Såsom statsrådet Bissmark i sitt yttrande över promemorian påpekat, har magistratens represen— tant i byggnadsnämnden en maktpåliggande uppgift i att verka för likformig och författningsenlig behandling av ärendena. Denna uppgift är så mycket viktigare som stadens och den enskildes intressen i dylika ärenden stundom kunna stå emot varandra. En liknande uppgift har magistratens ledamot i hälsovårdsnämnden. Då det gäller att bedöma betydelsen av magistratens representation i dessa nämnder, bör också tagas i betraktande den i förhål— lande till de valda ledamöterna större ansvarighet som åvilar magistatsleda- moten på grund av hans tjänsteställning.

K. B. tillåter sig också påpeka, hur betydelsefullt det är att äga en med de lokala förhållandena fullt förtrogen, men av den kommunala representatio- nen oberoende tjänsteman, vilken har att såsom en statsmaktens företrädare på anmodan av Eders Kungl. Maj:t eller ämbetsmyndigheter verkställa ut— redningar och avgiva yttranden i ärenden, som beröra staden.

K. B. ställer sig tveksam i fråga om lämpligheten att, såsom i promemorian föreslagits, från magistraten eller någon dess ledamot till stadsfiskal över- flytta ledningen av polispersonalen och en del av den disciplinära bestraff- ningsrätten samt tillämpning av vissa ordningsstadganden. Staden har icke något inflytande på tillsättning av stadsfiskalen, som icke heller i sitt egent- hga värv har något samarbete med de kommunala myndigheterna, och dessa omständigheter äro utan tvivel av viss betydelse, när det gäller handläggning av dylika frågor. Det förefaller K. B., som om en ledamot av magistraten i allmänhet skulle hava större auktoritet och större förutsättningar för ifråga- varande uppd'rag än en stadsfiskal.

Att åtskilliga av övriga av magistratens nuvarande åligganden skulle kun— na överflyttas på länsstyrelserna skall icke förnekas. Men utan tvivel kom— me detta att åtminstone i vissa län nödvändiggöra ökning av arbetskrafterna hos länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda redan nu är i hög grad tyngande.

Såsom en sammanfattning får K. B. anföra, att enligt dess mening det även efter processreformens genomförande ur statens synpunkt blir icke blott lämp- ligt utan även nödigt att ett organ med huvudsakligen de uppgifter som på- vila de nuvarande magistraterna finnes. Och då det torde tillkomma stä- derna att bestrida kostnaderna härför, lär hänsyn härtill böra tagas vid upp- görandet av det ekonomiska mellanhavandet med statsverket.

Om de av de sakkunniga berörda frågorna angående övergångsförhållande- Yissafrågor nas ordnande har K. B. icke anledning att för närvarande närmare yttra sig. "römrde Det vill emellertid förefalla som om dessa ömtåliga, både för det allmänna och Å?$åå£åå;_ de enskilda synnerligen betydelsefulla frågor icke genom de sakkunnigas för- 51,18 ,,,-dnm]- slag erhållit en lösning som kan anses tillfredsställande. de.

Kostnaderna K. B. anser sig icke kunna ingå i detaljgranskning av de sakkunnigas kost— ianledniny nadskalkyl. I det föregående har emellertid K. B. påpekat bland annat, att de gång;? föreslagna avlöningarna till vissa befattningshavare understiga vad som kan genom ö,.m,_ anses lämpligt och skäligt, samt att domsagornas antal bör ökas utöver det e. föreslagna antalet. Såsom de sakkunniga själva anfört, hava också betydan-

de kostnadsökningar för det allmänna icke medtagits i kalkylen. Det synes K. B. uppenbart, att genomförande av processreformen, långt ifrån att med- föra besparing, skulle komma att orsaka ökad ekonomisk tunga både för stat. kommun och de rättssökande parterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län (landshövding A. VON SNEIDERN): Länsstyrelsen har den 30 april 1927 avgivit infordrat yttrande över huvud- grunderna i processkommissionens den 15 december 1926 framlagda betän- kande angående rättegångsväsendets ombildning. Slutorden i detta länssty- relsens yttrande lydde sålunda: »att godtaga processkommissionens förslag, om det också blott är fråga om dess huvudgrunder, innan en grundlig utred- ning om de ekonomiska konsekvenserna föreligger, vore ett steg i det ovissa, som helt enkelt är otänkbart». Processkommissionen hade nämligen icke före- bragt någon utredning, om vilka kostnader den föreslagna reformens genom- förande skulle medföra, och häremot riktades den sista av de anmärkningar mot förslaget, vartill länsstyrelsen funnit anledning. Detsamma påpekades från ett flertal andra håll, och det sakkunnigeförslag, som nu är föremål för yttrande, avser tydligen att fylla den ifrågavarande bristen. Vad länsstyrelsen sålunda nu har att yttra sig om är, huruvida de sakkunnigas kostnadsberäk- ningar kunna anses tillförlitliga. Men vid dessa beräkningar hava de sakkun— niga måst gå närmare in på vissa därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål och i sådant avseende utforma mer eller mindre detaljerade förslag, till vilka länsstyrelsen jämväl har att taga ställning; och i anslutning till de sakkunnigas egen disposition av betänkandets innehåll torde dessa senare frå- gor böra först upptagas till behandling, därvid dock icke lär kunna undgås, att kostnadsfrågan i viss mån jämväl beröres.

Första kapitlet i de sakkunnigas betänkande behandlar domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. I det förslag, som här framlägges och som vidare utvecklas i andra kapitlets allmänna bestämmelser angående dom- stolsorganisationen och arbetsfördelningen inom domstolarna, följa de sakkun- niga helt andra linjer än processkommissionen. Särskilt i ögonenfallande är, dels att de sakkunniga brutit med den av kommissionen med styrka hävdade principen, att domareverksamheten bör i största möjliga utsträckning utövas av ordinarie befattningshavare, dels att befordringsgången i anmärkningsvärt hög grad karakteriseras av förflyttningar från en tjänstgöring till en annan, varigenom det lugna arbetet vid domstolarna äventyras, dels att befordran från överrätt till sluttjänst vid underrätt gjorts till så gott som undantagslös regel, dels ock att domareaspiranternas egen ställning högst väsentligt försämrats i de sakkunnigas förslag, som låter dem i minst nio år gå i ovisshet, om de överhuvud kunna få anställning på domarebanan, samt därefter i ytterligare åtskilliga år vänta på att få komma i så pass trygga förhållanden att de, därest de icke äro ekonomiskt välsituerade, kunna tänka på att bilda familj. Förutom dessa erinringar hava jämväl andra i hög grad beaktansvärda synpunkter å frågorna om domareutbildningen och befordringsgången framlagts i ett av För- eningen Sveriges stadsdomare över sakkunnigebetänkandet avgivet underdå- nigt utlåtande, som av magistraten i Borås åberopats och bilagts dess yttran- de i ärendet, och får länsstyrelsen även för egen del hänvisa härtill. Att länsstyrelsen skulle närmare ingå på dessa frågor, torde icke erfordras, då dess direkta intresse härvidlag icke torde sträcka sig längre än till att domare-

utbildningen i dess förberedande stadium något så när motsvarar, vad som hittills ansetts erforderligt för att vinna anställning som juridiskt bildad tjän- steman å landskansli. Att länsstyrelsen ställer sig avvisande mot att domare- syssloma skulle i den utsträckning, som föreslagits, anförtros åt extra ordi- narie befattningshavare, torde emellertid böra särskilt understrykas, enär därav framgår, att länsstyrelsen icke kan godtaga en kostnadsberäkning, grundande sig på ett dylikt system.

Det är anmärkningsvärt, att, när de sakkunniga ansett sig kunna avvika från processkommissionens riktlinjer i ovan omförmälta avseenden, de där- emot icke funnit anledning framlägga något förslag, ens alternativt, till en annan avvikelse, som dock legat mycket närmare till hands, nämligen i fråga om bibehållande av den kollegiala formen för de större och medelstora städer- nas domstolar. Härvidlag hade de dock kunnat stödja sig på ett enhälligt ut— talande om kollegialitetens företräden av så vederhäftiga auktoriteter som landets hovrätter och lagrådet. Länsstyrelsen, som obetingat ansluter sig till denna hovrätternas och lagrådets mening, kan icke värja sig från misstanken, att de sakkunnigas underlåtenhet i här berörda avseende berott på en önskan att undvika- allt, som kunde verka därhän, att processreformens genomförande komme att framstå som ekonomiskt ofördelaktigt.

Samma synpunkt har tydligen varit ledande, då de sakkunniga gått längre än processkommis-sionen synes hava avsett i fråga om domkretsarnas försto- rand'e. Väl hava de sakkunniga enligt erhållet direktiv verkställt en beräkning rörande den kostnad, som skulle följa med genomförande av en lagmansrätts- organisation med ett större antal domsagor, än nuvarande presidenten Karl Schlyter i uppgjort förberedande utkast föreslagit, men denna beräkning får i betänkandet en mycket undanskjuten ställning och kan väl för övrigt knappast göra skäl för de sakkunnigas omdöme, att den utgått från bibehållande i avse- värd omfattning av de nuvarande domsagorna, då den i alla fall nedbringat antalet domsagor, inklusive stadsdomsagorna, till 116 från nuvarande 120 dom— sagor och 87 städer med rådstuvurätt.

För sin del anser länsstyrelsen, att domsagorna icke få göras större än att domaren alltjämt kan komma i samma nära beröring med befolkningen som hittills, så att han blir väl förtrogen med dess seder, bruk och allmänna kynne, och å andra sidan befolkningen personligen lär känna och lär sig värdera sin domare. Detta önskemål finner länsstyrelsen till och med' vara av den betydelse, att därest de stora domsagorna skulle vara ett nödvändigt villkor för process— reformens genomförande, länsstyrelsens redan av andra skäl mycket förklar- liga oro för reformens följder, skulle än mera ökas.

Länsstyrelsens uppfattning är alltså, att domsagorna böra bliva avsevärt mindre och alltså flera än de sakkunniga i betänkandets kapitel II i huvud- saklig anslutning till det Schlyterska förslaget ifrågasatt. Länsstyrelsen torde dock hava att, med frånseende av denna sin ståndpunkt, ägna det framlagda förslaget en närmare granskning, så vitt angår Älvsborgs län. I sådant av- seende anmärkes till en början beträffande Kinds domsaga, att, såsom från Ulricehamn påpekats, alternativet med kansli och tingsställe i Borås icke bör ifrågakomma. Vid'are ifrågasättes lämpligheten att med domsagan förena Ås — härad, som nu utgör ett tingslag med Vedens och Bollebygds härad. Detta odelade tingslag skulle då hellre kunna tillsammans med Marks härad bilda en domsaga. Förutsättningen härför vore emellertid, att Borås stad, såsom därifrån påyrkats, finge utgöra egen domsaga. Något annat bör ej heller lämpligen ifrågakomma, då denna stad', som den 1 januari 1928 hade ett in- vånarantal av 34 541 personer och på de senaste tio åren ökat med i medeltal 1 000 personer om året, redan om något år kan antagas nå det invånarantal, 36 000 personer, som enligt förslagets riktlinjer skulle fordras för att få bilda

egen domsaga. Då Sundals härad för närvarande tillhopa med Nordals härad bildar ett tingslag samt med hänsyn å ena sidan till den nära samhörigheten mellan befolkningarna i dessa två härad och å andra sidan olikheterna i folk- karaktär på ömse sidor om landskapsgränsen, måste länsstyrelsen ställa sig bestämt avvisande till förslaget att föra Sundals härad till Väne domsaga, ehuru den oskäligt stora Dals domsaga därigenom skulle erhålla en välbehöv— lig minskning. Det i annat sammanhang framkomna förslaget att av sparsam- hetsskäl låta Trollhättan, där användbart tingshus funnes, i stället för Vä- nersborg bliva kansliort och huvudtingsställe för Väne domsaga kan länssty— relsen icke tillstyrka.

Av ovanstående framgår, att arbetskrafterna i länets domsagor och därmed kostnaderna beräknats för lågt av de sakkunniga; och då sannolikt liknande erinringar komma att göras från andra län, torde detta omdöme få allmängil- tighet. Det får ock dess större betydelse, i den mån kravet på mindre domsa- gor vunnit anslutning. Att länsstyrelsen hävdar denna ståndpunkt, har redan framhållits, och här torde vara platsen att närmare angiva, hur länets indel- ning i domsagor i detta fall skulle te sig, nämligen sålunda, att den nuvarande indelningen bibehölles med' allenast den jämkningen, att nuvarande rådstuvu- rättsstäder med undantag av Borås inginge i domsagorna, därvid en möjlighet vore att förena Vänersborg med Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga. Invånareantalet skulle då bliva i Kinds domsaga 42 652, i staden Borås 34 541, i nuvarande Borås domsaga 33 202, i Marks domsaga 34 870, i Kullings dom- saga 48 325, i Väne domsaga 40 712, i Södra Dals domsaga med Vänersborg 41 887 och i Norra Dals domsaga 35 672, sålunda ett invånareantal i varje fall liggande emellan 30 000 och 50 000.

Utgångspunkten vid dessa länsstyrelsens beräkningar har varit, att princi- pen om enhetlig domstolsorganisation för stad och land skulle vidhållas och strängt genomföras. Såsom redan framhållits, finner emellertid länsstyrelsen detta olämpligt med' hänsyn till de kollegiala domstolarnas avgjorda överläg— senhet över enmansdomstolarna; och det är jämväl länsstyrelsens övertygelse, att det icke är enda framkomliga Vägen för att garantera en god rekrytering av stadsdomarekåren. Ikläder sig staten kostnaderna, torde den ock kunna för- behålla sig utnämningsrätten av de lagfarna stadsdomarna, och även om stä- derna skulle förbehållas ett visst medinflytande, vilket kan vara önskvärt, i den mån rådstuvurätterna skulle få behålla jämväl magistratsfunktioner _ varom mera nedan —— kan detta säkerligen så begränsas, att någon fara icke behöver vara därmed förenad. I här förevarande avseende hänvisar länsstyrelsen till hovrättsrådet Victor Petréns å sid. 13 i stadsdomareföreningens yttrande in— tagna utlåtande.

Innan länsstyrelsen lämnar kapitlet om behovet av arbetskrafter vid domsto- larna, torde böra sägas ännu några ord om arbetsfördelningen inom lagmans- rätterna. Såsom anmärkts, har arbetet där, och även själva domareverksamhe- ten, i allt för stor utsträckning anförtrotts åt extra ordinarie befattningshavare, något som torde göra det nya systemet minst lika betänkligt som det vikariats- system, man velat få bort. Förutom lagmännen skulle endast de s. k. inskriv- ningsdomarna vara ordinarie, men åt denna befattning hava de sakkunnlga gett en karaktär av mindervärdighet, som gör att tilliten till dem blir kanske till och med mindre än till deras extra ordinarie kamrater. Detta bör dock icke få lämnas oemotsagt, ty inskrivningsväsendet är av den genomgnpande betydelse, att kontrollen av och ansvaret för detsamma endast bör anförtros åt en prima kraft. Detsamma gäller om möjligti än högre grad om de överexe- kutorsgöromål, nämligen de exekutiva auktionerna, som skulle läggas på 1n— skrivningsdomaren. Dessa kräva nämligen ej blott som inskrivningsgöromålen den största noggrannhet utan även det mest mångsidiga vetande inom civ11-

rättens område och därtill förmågan att snabbt fatta beslut även i de kinkigaste frågor.. Detta sistnämnda krav på domaren ställa också i hög grad ärendena enligt 8 kapitlet i utsökningslagen, vilka enligt de sakkunniga skola anför- tros åt en rådman för den dömande verksamheten eller, där sådan icke finnes, åt lagmannen eller efter hans beprövande åt en förste notarie. Även lagsök— ningsmålen äro synnerligen ofta av svår och invecklad beskaffenhet, ehuru nog kanske flertalet äro jämförelsevis enkla. Handräckningsärenden enligt lagen den 26 april 1907 äro ovedersägligen enkla. Emellertid har länsstyrelsen fått den uppfattningen, att de sakkunniga icke haft klart för sig, vilken tung och ansvarsfull arbetsbörda, som i och med överexekutorsgöromålen skulle vältras över på domstolarna. Länsstyrelsen, som härvidlag sitter inne med erfarenhet, anser sig böra uttala såsom ett önskemål, att ansvaret för överexekutorsgöro— målen, därest de nu skola överflyttas, får i betydligt större utsträckning och i flera fall, än de sakkunniga föreslagit, bäras av lagmannen sålunda ännu ett skäl för smärre domsagor.

Slutligen anser sig länsstyrelsen i detta sammanhang böra göra den anmärk— ningen, att bland ärenden, som enligt noten å sid. 45 i betänkandet böra åt- följa de exekutiva auktionerna vid överflyttandet, bort nämnas ej blott fördel- ning av expropriationsersättningar och brandförsäkringsmedel utan även för- delningar av medel, deponerade enligt vattenlagen och ensittarlagen.

Beträffande frågan om överrätternas organisation lär länsstyrelsen ej be- höva yttra sig i vidare mån, än att densamma förklarar sig icke hava något att erinra mot att länet förlägges under en i Göteborg stationerad hovrätt.

De sakkunniga övergå i betänkandets kapitel III till att söka utreda beho- vet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen. Även här möter en nyhet. I stället för att, som processkommissionen tänkt sig, knyta statsåklagarna vid länen med i regeln en i varje, indela de sakkunniga riket i 16 statsåklagare- distrikt, därvid oberoende av länsgränsema områdena bestämts med hänsyn till lämpliga kommunikationer från de städer, som valts till distriktens huvudor- ter. Inom varje distrikt skulle minst 2 statsåklagare vara verksamma, så att alltid en kunde beräknas vara till hands, om något begånget brott påfordrade skyndsamt ingripande. Älvsborgs län skulle enligt detta förslag delas på två statsåklagaredistrikt, därvid Dalsland skulle sammanföras med Värmlands län till ett distrikt med stationsort i Karlstad samt länets västgötadel jämte Göte- borgs och Bohus län samt norra delen av Hallands län bilda ett distrikt med Göteborg som stationsort. I Karlstadsdistriktet skulle finnas 2 statsåklagare och i det stora Göteborgsdistriktet 6.

Mot detta förslag om stora statsåklagaredistrikt med flera åklagare i varje tala flera skäl, först och främst de långa och tidsödande resorna, vidare svå- righeten att ordna arbetsfördelningen och omöjligheten att vinna önskvärd per- sonalkännedom, ytterligare ökad ju flera statsåklagarna inom distriktet vore, då man ju aldrig kunde veta, var man kunde få ett mål, och följaktligen måste söka lära känna befolkningen i hela det stora distriktet, samt slutligen på. grund av att samma statsåklagaredistrikt kan omfatta delar av flera län —— nödvändigheten att helt avkoppla länsstyrelserna från åklagarefunktionen, en reform, som länsstyrelsen icke kan gilla.

Enligt länsstyrelsens mening skulle saken bättre ordnas genom att länsgrän— serna fortfarande respekterades och statsåklagarna — av vilka två skulle be- hövas i detta län med stationsort den ene i Vänersborg och den andre i Borås liksom den nuvarande landsfogden finge subordinera under länsstyrelsen, som, om statsåklagare vore upptagen av visst brottmål, då ett nytt brott påkallade ingripande, kunde på begäran förordna annan statsåklagare, därest så funnes lämpligt, eller någon kompetent jurist i länsstyrelsen eller en duglig underåkla- gare att sköta det nya målet.

Förslaget att statsåklagarna skola rekryteras ur hovrätternas assessorskår, kan länsstyrelsen icke gilla. Befattningen bör icke nås på denna väg; den bör icke vara ett av målen för domarebanan eller kanske ett av trappstegen i denna karriär. Den utbildning, som erfordras för statsåklagaretjänst, är juri- disk examen, berättigande till domareverksamhet, någon domaretjänstgöring, utbildning som kriminalpolis samt tjänstgöring i landsstaten, alltså just vad som kräves av de nuvarande landsfogdarna. I sitt utlåtande av den 30 april 1927 har ock länsstyrelsen vitsordat, att enligt erfarenheten här i länet, lands— fogdarna torde vara väl skickade att övertaga statsåklagarevärvet.

En annan fråga är —— därest nu en boskillnad anses böra komma till stånd mellan landsfogdens åklagarefunktioner och övriga verksamhet ——- huruvida 'denna övriga verksamhet kan läggas på andra skuldror.

Vad då först beträffar chefskapet över polispersonalen, inbegripet skyldig- heten att föra befälet över från flera orter sammandragen polisstyrka, så kan länsstyrelsen icke finna annat än att härför behöver stå till förfogande en per- son med den särskilda utbildning och de kvalifikationer, som fordras för lands- fogdetjänst. Det kan näppeligen anses lämpligt att anförtro detta åt någon annan av länsstyrelsens befattningshavare, vilka alla hava sina särskilda ar- betsområden och med undantag av till äventyrs å landsfogdetjänst aspirerande yngre tjänsteman stå helt främmande för polisgöromål. Att lägga uppdraget å polischefen i länets residensstad är ett hugskott, varpå man ej gärna kan reflektera. . _

Förslaget att till riksräkenskapsverket helt överflytta den landsfogden ålig- gande inspektionen i förening med inventering hos landsfiskal kan icke till- styrkas. Riksräkenskapsverkets tjänstemän sakna för sådan inspektions verk— ställande erforderlig kännedom om de mångskiftande ärenden, som tillhöra en landsfiskals tjänsteverksamhet och icke röra medelsförvaltningen. Det är vi- dare nödvändigt, att länsstyrelsen icke berövas möjligheten att beträffande landsfiskal, som befinnes eller misstänkes brista i fullgörandet av sina ålig- ganden, omedelbart förordna om inspektion. Under det senaste året har i lä- net inträffat flera fall, då sådan omedelbar undersökning varit av nöden. Det är dessutom länsstyrelsens bestämda, på erfarenhet grundade uppfattning, att det är nödvändigt, att efter kronofogdetjänstemas indragning äga tillgång till en juridiskt skolad och i landsstatens skilda arbetsuppgifter erfaren tjänsteman för att omedelbart under länsstyrelsen öva uppsikt över landsfiskalernas tjän- steverksamhet, och detta icke blott i rent kontrollerande syfte utan även såsom rådgivare, så länge nuvarande låga kompetensfordringar för landsfiskalstjänst- bibehållas. Skulle en eller annan nytillträdande landsfogde icke behärska me— delsförvaltningsväsendet eller skulle landsfogde för visst fall, då medelsinven- teringen är särskilt vidlyftig, önska biträde vid densamma, bör länsstyrelsen äga befogenhet att förordna biträdande inventeringsförrättare. Givetvis ifråga- sättes icke någon rubbning i riksräkenskapsverkets hittillsvarande befogenhet att oberoende av landsfogden verkställa inventering hos landsfiskal. Det sy- nes dock lämpligt, att vid sådan inventering samarbete mellan riksräkenskaps- verket och länsstyrelsen komme till stånd i större utsträckning än hittills varit fa let.

Såsom en synnerligen stor svaghet i organisationen måste betecknas det för- hållandet att landsfiskal skulle komma att sortera under eller kontrolleras av icke mindre än fyra »institutioner»: länsstyrelsen, lagmanskansliet, statsåkla- garen och riksräkenskapsverket. »Delad kontroll är halv kontroll» och »delat ansvar för kontroll är halvt ansvar». _ _

Av det nyss sagda framgår, att länsstyrelsen förutsätter överflyttning till lagmansrätterna av granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsöknings- mål samtidigt med övriga överexekutorsgöromål. Skulle så ej ske, vore bibe—

hållandet av landsfogden än nödvändigare, i detta fall såsom en särskilt ut- bildad expert på här ifrågavarande område, enär länsstyrelsetjänstemännen i allmänhet icke kunna förutsättas hava någon tränad erfarenhet i hithörande frågor, sedan överexekutorsgöromålen ej längre där handläggas.

I sitt yttrande av den 30 april 1927 har länsstyrelsen bland annat uttalat, att den funne det enda naturliga och rätta vara, att, i den mån det låter sig göra, åklagare- och polismyndigheterna finge bilda en enhetlig organisation. Länsstyrelsen vidhåller denna sin ståndpunkt, men länsstyrelsen hyser ej hel— ler någon betänklighet mot att låta statsåklagarna bibehålla jämväl landsfog- darnas övriga funktioner, vilket tvärtom skulle ha det goda med sig, att veder- börande vid uppdykandet av ett svårare brottmål kunde ha tillfälle att skjuta andra mindre brådskande göromål åt sidan. En förutsättning för påläggandet av denna stora arbetsbörda torde emellertid vara, att vissa landsfogdegöromål vid behov kunde anförtros åt lämplig länsstyrelsetjänsteman i form av s. k. paräellledighet för landsfogden och denne sålunda kunde istundonr ganska stor utsträckning erhålla biträde i sin verksamhet.

I enlighet med sin nyss angivna ståndpunkt kan länsstyrelsen icke hava någ- ra principiella betänkligheter mot de sakkunnigas förslag, att underåklagarna i regel tillika skulle handhava polis— och stadsfogdegöromål. Förslaget avser ju »att skapa överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan lands- och stadsfiskal», vilket skulle få sitt uttryck i titelförändringen till distriktsfiskal. Väl talas om vissa lindringar i landsfiskalernas arbetsbörda, men något förslag härutin- nan föreligger icke, varöver länsstyrelsen kan yttra sig.

Ej heller beträffande antalet distriktsfiskaler göres något uttalande. Den- na fråga liksom den om distriktens omreglerande hänvisas till framtida sär- skild utredning. Endast några uttalanden om lämpligheten att i vissa fall in- förliva städer med kringliggande landsfiskalsdistrikt förekomma, därav ett berörande Alvsborgs län, nämligen förslaget att lägga Ulricehamns stad till Redvägs landsfiskalsdistrikt. Påståendet om den ringa arbetsbördan i nämn- da landsfiskalsdistrikt —— tidigare delat i två torde emellertid få tagas med en viss reservation. Förslagets lämplighet betvivlas ock av vederbörande i Ulricehamn.

Frågan om kompetensvillkoreu för underåklagarebefattning tas ej heller upp av de sakkunniga annat än i förbigående och beträffande vissa större eller medelstora städer.

I förbigående kan länsstyrelsen här tillägga den detaljanmärkningen, att, när staten skall gottgöra arbetet med' stadsfogdegöromålen i städer intill 20000 invånare, det icke torde föreligga anledning, varför icke även stads— fogde i större stad skulle avlönas av staten.

En annan fråga är, huruvida det över huvud måste anses ovillkorligen nöd- vändigt att statsavlöna underåklagarna i stad. Det kunde väl eljest ligga nära till hands att låta denna kostnad likaväl som den för polisväsendet alltjämt drabba städer med rådstuvurätt. En sådan anordning skulle ju möjligen vara ägnad att tjäna som ytterligare garanti för att —— vid ett framgående på över— enskommelsernas väg de mycket små städerna icke skulle i onödan göra svårigheter mot att låta lägga sig under landsrätt.

I avseende å kapitel IV om löneförmåner för befattningshavare inom dom- stols— och åklagareorganisationerna torde länsstyrelsen kunna inskränka sig till att konstatera, att lönerna i allmänhet beräknats för lågt och att denna an- märkning alldeles särskilt drabbar systemet med en massa tjänster å extra or- dinarie stat.

Länsstyrelsen övergår härefter till betänkandets kapitel V, som anger sig skola behandla »Organisatoriska förändringar inom administrationen i anled- ning av processreformen». Någon utredning härutinnan har dock icke före-

43——291185

bragts, utan förklara sig de sakkunniga anse, att dessa spörsmål i sinom tid få hänskjutas till särskilda sakkunniga. I kapitlet uttalas emellertid en för- modan, att genom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna en del arbetskrafter komma att frigöras inom länsstyrelserna. Enligt på be- gäran av statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 31 augusti 1927 , härstädes verkställd beräkning skulle visserligen dessa göromål taga i anspråk » ungefär 13/4 litterat och 11/2 illitterat arbetskraft, men dels kan denna endast »på känn» och, som det nu förefaller, under intryck från en uppsjöperiod för utsökningsärendena verkställda beräkning icke tillerkännas större värde, dels är förhållandet, såsom de sakkunniga själva påpekat, att arbetet med överexe- kutorsgöromålen är splittrat på ett flertal befattningshavare, som endast del- vis syssla härmed, och dels utgjordes de ifrågavarande arbetskrafterna till mer än hälften av extra. Någon överflyttning av befattningshavare från länssty- relserna till lagmansrätterna lär på grund härav näppeligen kunna komma i fråga, och ej heller indragande av någon ordinarie tjänst i länsstyrelse, då dessa redan äro för få i förhållande till de extra. J a, ej ens indragande av någon extra befattning anser länsstyrelsen möjlig, enär erfarenheten pekar hän på att den så att säga normala ökningen i länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att snabbt motväga den ifrågasatta minskningen, så att endast ett för- dröjande av arbetskrafternas ökande kan bli följden. De sakkunniga påpeka själva den ökning i arbetsbördan, som skulle bli en följd, därest vissa av de gamla magistratsuppgifterna skulle få lov att överflyttas på länsstyrelserna. Länsstyrelsen skriver sålunda villigt under de sakkunnigas uttalande, att man i frågans nuvarande outredda skick icke bör i den ekonomiska kalkylen för processreformen räkna med att någon besparing i organisationskostnaderna skulle kunna vinnas genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna.

Beträffande frågorna om reform av underåklagareväsendet och om landsfog- darnas vara eller icke vara hänvisas i detta kapitel till att de tidigare berörts, och i avseende å den kommunala organisationen i de hittillsvarande magistrats- städerna säges endast, att den kommer i ett annat sammanhang att närmare belysas. Länsstyrelsen gör enahanda hänvisningar.

Kapitel VI behandlar domstolslokaler m. m. Länsstyrelsens ståndpunkt i denna fråga är att väl, såsom de sakkunniga föreslagit, den nuvarande tings- husbyggnadsskyldigheten, i den omfattning densamma genom praxis erhållit, kan bibehållas och, därest processreformen genomföres, utsträckas även till städerna, men att däremot förslaget att ytterligare utvidga denna skyldighets innebörd icke kan godtagas. Särskilt måste de sakkunniga anses gå alldeles för långt, då de föreslå att tingslagen skulle bekosta jämväl skrivmaterialier. Vidare anser länsstyrelsen, att staten icke kan undgå att träda emellan för att lindra den oskäliga tunga, som till följd av reformens genomförande skulle drabba vissa tingslag och städer för ny- eller ombyggnad av tingshus eller för amortering av skuld för uppförande av domstolsbyggnad, som bleve i större eller mindre utsträckning obegagnad. Denna statens ersättningsskyldighet lär endast kunna fastställas efter utredning och underhandling i varje sär- skilt fall; men att det icke kan stanna vid obetydliga belopp, torde vara otvivel- aktigt. Även här hava alltså de sakkunniga beräknat kostnaderna för refor- mens genomförande för lågt.

Mot förslaget i kapitel VII om ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, att magistratsstä- derna skulle till staten betala en särskild övergångsersättning, protesteras liv- ligt i yttrandena från sådana städer här i länet. J ämväl länsstyrelsen för sm del finner detta krav oberättigat, icke minst därför att städerna själva icke an- ge sigdhava något att vinna genom reformen och ingalunda påkallat dess genom- oran e.

Även mot sättet för övergångsersättningens beräknande framställas enligt länsstyrelsens mening berättigade anmärkningar; och anhåller länsstyrelsen att i detta avseende få hänvisa till vad Svenska stadsförbundet anfört å sidor- na 8 och 9 i sitt här närslutna utlåtande.

Även beträffande frågan om partiell indragning av städernas tolagsersätt— ningar har länsstyrelsen samma åsikt som Svenska stadsförbundet. Tolagen kunna ej anses hava avsett att bereda skälig avlöning åt städernas rådstuvu- rätter och magistrater. Hade så varit förhållandet, borde ju motsvarande för- män hava tillerkänts uppstäderna. Historiskt kan möjligen påvisas, att i nå- got enstaka fall som skäl för förmånens beviljande åberopats av varutillförseln föranledd ökning i magistratens och rådstuvurättens göromål, men där förmå- nen i någon ringa mån härav betingats, kan detta tydligen icke tillmätas sådan betydelse, att det förtjänar beaktande, då det gäller att avgöra, vilka; skyldig- heter som motsvara tolagsförmånen. Enligt länsstyrelsens mening kan sålunda icke beräknas, att statens kostnader för processreformens genomförande skola lindras genom att i sammanhang härmed 1 800 000 kronor indragna tolagser- sättningsmedel tillfalla statskassan.

I kapitel VII upptaga de sakkunniga vidare frågan om kommunalförvalt-' ningens organisation. Härvid hänvisas till en vid betänkandet såsom bilaga fogad promemoria »angående handhavande av de nuvarande magistraternas ar- betsuppgifter efter processreformens genomförande». Denna promemoria be- tecknas dock av de sakkunniga själva såsom allenast en undersökning angående magistratens arbetsuppgifter, avsedd att utröna, huruvida det ur statens syn- punkt måste anses oundgängligt, att magistrats statligt administrativa arbets- uppgifter hand'havas av ett organ, till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten. De sakkunniga framhålla vidare, att de icke haft att taga under övervägande formen för kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande, enär denna fråga redan lagts i andra händer, samt att de fördenskull icke hade anledning att taga ställning till spörsmålet, huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärt, att såsom i promemorian närmare angåves —— magistratens hittillsvarande arbetsuppgif- ter av statlig eller halvstatlig natur utskiftades på andra samhällsorgan, eller om det måste anses förmånligare, att efter processreformen ett kommunalt or— gan av ungefär samma typ som stadsstyrelsen i fögderistäderna finge övertaga — förutom de kommunala arbetsuppgifterna även den statliga funktion, som nu fylldes av magistraten.

Den omförmälta promemorian har sålunda icke av de sakkunniga framlagts såsom något deras förslag; och länsstyrelsen har då icke anledning att under- kasta densamma någon i detalj gående granskning. Det torde vara tillräckligt att konstatera, att den förebragta utredningen icke kunnat övertyga länsstyrel- sen, att bibehållandet av de administrativa funktionerna hos en magistratslik- nande myndighet icke skulle vara ett statens intresse. För att blott taga några få exempel, så har i promemorian oberättigat bagatelliserats den garanti för att stadsfullmäktige ställa sig laga former till efterrättelse, som ligger i blotta förhandenvaron av ett kontrollorgan, varjämte man totalt förbisett den garanti mot att olagliga beslut fattas, som ligger i borgmästarens eller annan magi- stratsledamots rätt att närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden och del- taga i diskussionen. Det är allt annat än ett id'ealtillstånd, som skildras, då promemorians författare framhåller förhållandet på landsbygden såsom bevis på obehövligheten av magistraten som kontrollorgan. Att huru olagliga be- slut som helst kunna fattas och gå i verkställighet utan annan regulator än besvärsrätten, är sannerligen intet eftersträvansvärt; och för övrigt är det otvivelaktigt ett statsintresse, ,att besvärsmålen icke i onödan ökas. Dess- utom bör särskilt framhållas betydelsen av att magistraten har representant

i byggnads— och hälsovårdsnämnderna; och vidare kan, för att nu beröra så— dant som ligger länsstyrelsen nära, påpekas, att länsstyrelserna redan nu äro alltför betungade av röstsammanräkningar, att ökning av deras arbete med automobilärenden äl allt annat än önksvärd, att överhuvud taget överflytt— ning till länsstyrelserna av funktioner, för vilkas utövande främst fordras lokal— och personalkännedom, är olämplig samt att länsstyrelserna ideligen i sin verksamhet erfara behovet att för inhämtande av upplysningar och ytt— randen i varje stad hava att tillgå en myndighet med magistratens allmänna kompetens och förmåga att överblicka förhållandena, och det en myndighet som i sin tur kan infordra yttranden från andra.

Beträffande allmänhetens och kommunernas intresse att få behålla en myn— dighet av magistratens struktur hänvisas till det särskilda yttrande, som av- givits av numera statsrådet Bissmark.

Genom att åberopa statsrådet Bissmarks yttrande har emellertid länsstyrel— sen icke avsett att framhäva hans tanke att ytterligare utöka magistratens verksamhet, därest därmed avsetts att tilldela densamma kommunala funktio— ner, som ligga närmare drätselkammarens arbetsområde. »Ett starkt rent kommunalt inslag» i magistraten förefaller ej heller länsstyrelsen vara något särskilt eftersträvansvärt, då nog hävdandet av de formella synpunkterna alltjämt bör vara magistratens huvuduppgift som sådan. Tvärtom känner sig länsstyrelsen frestad att i detta sammanhang uppställa frågan, om ej möj- lighet finnes att få bibehålla en magistrat med helt eller delvis samma leda- möter som i stadens domstol.

Enligt länsstyrelsens uppfattning, sådan den ock kom till synes i utlåtan- det av den 30 april 1927, var det värdefullaste, som kunde vinnas genom processreformen förutom den fria bevisprövningen att domare ej vidare skulle få utses genom val, det vill säga lagfarna domare, ty nämnden skulle ju alltjämt väljas. I samma utlåtande gjorde länsstyrelsen också gällande, att, ehuru på senare tid nog förekommit, att politiska och andra ovidkom— mande synpunkter fått spela in vid domareval, faran härav kanske dock i viss mån överdrivits, då erfarenheten glädjande nog icke kan anses hava givit vid handen, att till exempel bundenheten vid visst politiskt parti sedermera fått inverka i vederbörandes domareverksamhet. Principiellt är ju emellertid av- gjort att- föredraga, att utnämnandet lägges i Kungl. Maj:ts hand utan bandet av genom val tillkommet förslag; men om förslagen uppgöras av högre d'ö- mande myndighet och det kommunala inflytandet begränsas till yttrande och förord, lär faran kunna neutraliseras, i den mån behövligt är. Då denna fråga här ovan berördes, var det med hänsyn till önskvärdheten att få be- hålla de kollegiala stadsdomstolarna, och det av länsstyrelsen åberopade ytt- randet av hovrättsrådet Petrén avsåg egentligen att konstatera, att betänklig- heter icke behövde möta mot ett uppskjutande, i avbidan på godvillig över- enskommelse, av reformens genomförande i städerna. Nu gäller det att se saken från en annan synpunkt, nämligen med det önskemålet i sikte att de- finitivt få behålla sambandet mellan rådstuvurätt och magistrat; och kan läns— styrelsen icke finna annat än att hovrättsrådet Petréns resonemang även i detta fall är tillämpligt. Den av honom skisserade ordningen för det kommunala inflytandet kan emellertid tänkas varierat på olika sätt. Ett måste dock här tillkomma, nämligen kravet, att vederbörande länsstyrelse får göra sig hörd före utnämningen.

I vilken utsträckning kan" det då anses önskvärt, att det ifrågasatta för- faringssättet vinner tillämpning? Länsstyrelsen skulle härpå vilja svara, att det bör vara i alla större och medelstora städer ned till sådana med ett m— vånareantal, då en juristdomare kan anses få full sysselsättning av de dö- mande och administrativa funktionerna. Att länsstyrelsen går så långt ned,

sav.— _

beror på uppfattningen, att det ej behöver vålla större betänkligheter att låta illitterata rådmän än nämndemän tillsättas genom val. Att den lagfarna do— maren kan bli överröstad av de icke lagfarna torde ej behöva förekomma oftare här än i de av processkommissionen föreslagna domstolarna med lek- mannainslag. Gränsen då stad bör hava egen rådstuvurätt eller ligga under landsrätt torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t _ gärna i det individuella fallet och efter vederbörliga underhandlingar.

De »vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande», som behandlas i betänkandets kapitel VIII, torde länsstyrelsen icke behöva gå närmare in på. Länsstyrelsen anser sig allenast böra ge till känna, att länsstyrelsen icke är övertygad om lämpligheten av att helt övergiva sportlerna såsom norm för högre eller lägre avlöning efter en befattnings större eller mindre besvärlig- het, att länsstyrelsen lutar åt uppfattningen, att staten måste tillerkänna full kompensation även för mistade sportler och det oberoende av om de eval— verats i fast lön och indragits till staden eller icke åt de städernas befatt- ningshavare, som ingå i den nya organisationen eller komma på indragnings— stat, samt jämväl utan undantag bör garantera deras pension, samt att läns- styrelsen ingalunda är övertygad, att stadsdomare på övergångsstat kan åläg- gas tjänstgöringsskyldighet som kommunalborgmästare, kommunalrådman el- ler ordförande eller ledamot i stadsstyrelse. Resultatet blir sålunda även här, att de sakkunniga räknat med förmånligare siffror för processreformens genom— förande än som vederbort.

Då länsstyrelsen härefter övergår till betänkandets sammanfattande slut— kapitel om »kostnaderna i anledning av processreformens genomförande» skulle länsstyrelsen egentligen kunna blott hänvisa till vad redan sagts i fråga om kostnadsberäkningarna samt upprepa sitt här nyss fällda omdöme. Härtill torde dock böra fogas ett framhållande av, hurusom de sakkunniga själva vid— gå, att de lämnat vissa kostnader för det allmänna helt åsido, nämligen fram- tida lokalkostnader för underrätterna, kostnader för belysning, värme, städ— ning av underrättslokalerna samt för vaktbetjäning ävensom kostnaden för skrivmaterialier. Expenskostnaderna för överrätterna ha ej heller tagits i be- räkning vid kostnadskalkylen. Detsamma gäller den säkerligen synnerligen dryga posten: lokalkostnader för överrätter, statsåklagare samt åklagare vid hovrätt och högsta domstolen. Ej heller den väsentliga ökningen i rese- och traktamentskostnader har medtagits, varken i avseende å domare, åklagare eller vittnen. Denna lista är emellertid icke fullständig. Där borde bland annat tillkomma andra administrativa och kommunala myndigheters ökade kostnader på grund av till dem överflyttade göromål.

Vad sålunda och tidigare anförts, anser sig länsstyrelsen kunna samman- fatta i omdömet, att de sakkunnigas kostnadsberäkning icke är tillförlitlig, utan oförtjänt gynnsam för processreformens genomförande, som enligt läns- styrelsens övertygelse kommer att kosta det allmänna och staten åtskilliga miljoner kronor mera än betänkandet vill göra troligt. Kommer så härtill, att reformen blir synnerligen dyrbar även för den rättssökande allmänheten, så tvekar icke länsstyrelsen att, vidhållande samma ståndpunkt som i utlåtan— det av den 30 april 1927, förklara sig anse, att processkommissionens förslag och det nu föreliggande betänkandet icke böra läggas till grund för lagstift- ningen, vilken i stället bör framgå på de partiella reformernas väg.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län (landshövding A. EKMAN): Vad först angår den ifrågasatta indelningen av länet i 5 domsagor, är från länsstyrelsens sida ej något att erinra däremot.

I sitt den 30 april 1927 avgivna yttrande över processkommissionens betän— kande angående rättegångsväsendets ombildning har länsstyrelsen åberopat

vissa skäl, som enligt länsstyrelsens mening tala mot ett överflyttande på sätt processkommissionen avsett till domstolarna 1 första instans av länsstyrelser- nas nuvarande befattning med överexekutorsgöromålen. Utöver sålunda av länsstyrelsen redan anförda skäl anser sig länsstyrelsen här böra framhålla, att vad de sakkunniga föreslagit i fråga om handhavandet av överexekutors- göromålen innebär en väsentlig försämring av processkommissionens förslag i hithörande del, i ty att de befattningshavare (rådmän och förste notarier), åt vilka enligt sakkunnigas tilltänkta arbetsfördelning inom lagmansrätterna nyssberörda göromål i stor utsträckning skulle komma att anförtros, av de sakkunniga avses att ställas på extra ordinarie stat, under det motsvarande befattningshavare av processkommissionen föreslagits att göras till ordinarie. Det må med fog ifrågasättas, huruvida den erfarenhet, som kräves för hand— läggning av ifrågavarande speciella göromål och särskilt ärendena angående exekutiv försäljning av fast egendom, kan förväntas vara tillfinnandes hos dessa extra tjänstemän, vilka allenast under en kortare tid skulle bliva bundna vid underdomstolarna. Ett annat spörsmål, som i detta sammanhang synes berättigat, är om den med processreformen åsyftade snabbare rättskipningen vid, bland annat, underdomstolarna 1 verkligheten skall kunna ernås, därest man samtidigt som antalet befattningshavare med juridisk utbildning 1 dom— sagorna avsevärt minskas utökar nämnda domstolars arbetsbörda genom till— förandet av nya grupper göromål. Slutligen må erinras, att bland överexe- kutorsgöromålen ingår jämväl åtskilligt bestyr med emottagande, nedsättande och utbetalning av penningar, såsom köpeskillingsmedel för exekutivt försåld fastighet, medel, som avses i lagen om gälds betalning genom penningars ned— sättande 1 allmäht förvar, 111. fl., ett sysslande, som alltför litet sammanhänger med domstolarnas uppgifter för att böra åt dem uppdragas.

Enligt processkommissionens förslag skall ledningen av polisutredningen 1 brottmål handhavas av underåklagarna, de nuvarande lands- och stadsfiska- lerna, under kontroll och tillsyn av statsåklagarna, vilka dessutom i svårare fall själva skola leda undersökningen. En betydelsefull uppgift 1 detta hän— seende ankommer alltså på statsåklagarna. De föreslagna statsåklagaredi- strikten, 16 till antalet för hela riket, äro emellertid enligt länsstyrelsens me- ning alltför stora för att statsåklagarna skola kunna på tillfredsställande sätt fylla en sådan uppgift. Vidare ingår icke i den av de sakkunniga föreslagna utbildningen för blivande statsåklagare någon polistjänstgöring, utan hela de- ras föregående verksamhet kommer att inriktas på domaregöromål eller ut- förande av åtal vid hovrätt. Även om de visa sig väl skickade för dessa värv, kunna de uppenbarligen icke utan vidare förutsättas vara dugande polismän. I likhet med vad som för närvarande gäller 1 fråga om landsfogdarna, synes viss tids kriminalpolistjänstgöring böra uppställas som kompetenskrav för stats— åklagarna, om dessa skola kunna förutsättas på ett tillfredsställande sätt hand— hava sin uppgift. Även bortsett från vad sålunda anförts i fråga om stats— åklagarnas bristande polisutbildning, kan den av de sakkunniga föreslagna utbildningsgången icke anses ägnad att fostra en god åklagarekår, Då stats- åklagarna föreslagits att rekryteras ur hovrättsjuristernas led, kommer beho— vet av särskild åklagareutbildning icke att bliva behörigen tillgodosett. En— dast en mycket kort del av utbildningstiden, därunder aspiranten dessutom har att utföra annat arbete vid hovrätten och mottaga förordnanden som rådman, kommer att ägnas åt åklagareverksamhet. Den av de sakkunniga förutsatta tjänstgöringen som revisionsfiskal kan tydligen endast komma att stå ett ringa fåtal till buds och torde för övrigt icke vara av någon nämnvärd nytta 1 ifråga- varande hänseende, då högsta domstolen endast får att pröva rättsfrågan. Otvi- velaktigt är tjänstgöring som domare av stor betydelse för en åklagare, men den sistnämnde har även att fylla uppgifter, som kräva helt annan utbild—

?

ning, än vid domstol står att erhålla. Efter en förberedande domstolstjänst- göring bör sålunda enligt länsstyrelsens förmenande den blivande åklagarens utbildning vara inriktad på hans framtida verksamhet. Det må för övrigt starkt betvivlas, att ens någon, som godkänts för befordran på domarebanan och utnämnts till assessor, skall visa sig villig att lämna denna bana med dess stora befordringsmöjligheter för att övergå till en tjänst, av vilken han har föga erfarenhet, däri lönen endast obetydligt överstiger den till assessor före- slagna och som åtminstone i de flesta fall blir sluttjänst.

En av länsstyrelsen tidigare påpekad svaghet i den ifrågasatta åklagare- organisationen måste anses ligga däri, att ett åtal skall utföras av olika per- soner i underrätt och hovrätt. Då hela rättegången skall på nytt upprullas i hovrätten och protokollsföringen vid underrätten avsevärt inskränkas, måste det vara av synnerlig vikt, att den åklagare, som från början handhaft utred- ningen och följt handläggningen vid underrätten, även utför åtalet i hovrät- ten. Processkommissionen framhöll såsom ett skäl för att statsåklagaren bor- de ingripa på ett tidigt stadium av undersökningen, att denne i sådant fall vore vida bättre rustad att fatta beslut i åtalsfrågan och utföra åtalet, än om han stode alldeles främmande för saken, när beslut om åtal skulle fattas. Samma skäl talar uppenbarligen och i än högre grad mot en anordning, enligt vilken efter handläggning vid underrätten ett mål skall omhändertagas av en annan åklagare, som för sin kännedom om den föregående utredningen till stor del blir hänvisad till informationer från statsåklagaren. De av länsstyrel- serna uttalade betänkligheterna i berörda hänseende vinna i styrka, om, så- som de sakkunniga föreslagit, åklagareuppgiften i hovrätterna i stor utsträck- ning skall anförtros unga, oprövade aspiranter. Det är uppenbart, att dessa aspiranter i betydande omfattning komma att utföra åtal i mål, vari talan vid lagmansrätten utförts av statsåklagare, och det måste redan i och för sig anses synnerligt betänkligt, att åklagaremakten är svagare representerad vid överrätt än vid underrätt.

Frågan om den blivande underåklagareorganisationen på landet har varit föremål för en mycket knapphändig behandling av de sakkunniga, vilka emel- lertid i likhet med processkommissionen icke ifrågasatt några mera betydan- de förändringar beträffande landsfiskalernas kompetens och arbetsuppgifter. Såväl polis— och åklagaregöromålen som befattningen med exekutionsväsen- det har förutsatts fortfarande skola åvila landsfiskalerna. Olägenheterna av att så helt artskilda arbetsuppgifter anförtros samma befattningshavare skulle således alltjämt kvarstå. Erforderlig lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda torde ej heller kunna förväntas, även om landsfiskalerna befrias från ett och annat på dem för närvarande ankommande bestyr. Enligt länsstyrelsens åsikt torde de brister, som vidlåda landsfiskalsinstitutionen i förevarande hänseen— de, icke stå att avhjälpa med mindre underåklagarna skiljas från befattningen med exekutionsväsendet och kompetenskraven för dem därjämte avsevärt skär- pas. Det må ifrågasättas, om icke den lämpligaste lösningen av hela frågan om åklagareväsendets ordnande vid underdomstolarna skulle vara, att för varje underdomstol anställdes en polis- och åklagareutbildad jurist, som skulle hava att jämte polisgöromålen taga befattning med alla inom domsagan förekom— mande på allmän åklagares beivran ankommande brottmål.

Till frågan om landsfogdetjänsternas och magistraternas bibehållande efter processreformens genomförande hava de sakkunniga ansett sig icke behöva taga definitiv ståndpunkt. Emellertid framgår av deras uttalanden tämligen klart, att de anse något behov av ett sådant bibehållande icke föreligga. Vad angår landsfogdetjänsterna delar länsstyrelsen de sakkunnigas mening. Om, såsom ifrågasatts, landsfogdarnas egentliga åligganden komma att överlåtas på andra befattningshavare, synes någon anledning att bibehålla dessa tjänster

icke förefinnas. Däremot lära de viktiga uppgifter, som ankomma på ma- gistraten i dess egenskap av stads administrativa centralmyndighet, nödvän- diggöra bibehållandet av denna institution även sedan befattningen med rätt- skipningen övertagits av staten. Ett överförande på länsstyrelserna av den större och viktigare delen av magistraternas åligganden, såsom ifrågasatts i en särskild vid de sakkunnigas betänkande fogad P. M., torde vara otänkbart utan en genomgripande ändring av länsstyrelsernas organisation. Därest, så— som synes antagligt, ledningen av magistraten efter ett genomförande av rätte- gångsreformen alltjämt bör anförtros åt person med juridisk utbildning, lär någon besparing för städerna icke kunna påräknas av reformen. Det torde då icke kunna anses skäligt, att städerna även sedan deras befattning med rättskipningen, i allmänhet mot deras vilja, fråntagits dem skola förpliktas att bidraga till kostnaderna härför. Beträffande frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av process- reformen ansluter sig länsstyrelsen i övrigt i allt väsentligt till vad Föreningen Sveriges stadsdomare uti sitt den 16 februari 1929 avgivna yttrande över före- varande betänkande härutinnan anfört.

De sakkunniga hava beräknat, att det allmännas årliga kostnader för rätt— skipning och åklagareväsen efter reformens genomförande skulle bliva cirka 1 000 000 kronor mindre än för närvarande. Statens kostnader i sådant hän— seende hava beräknats till ungeför 2 600000 kronor mera årligen, än som nu utgår. Det är därvid emellertid att bemärka, att vissa betydande kost- nadsökningar för det allmänna ej medtagits i de sakkunnigas kalkyler. Dessa kostnader äro såväl engångskostnader som årligen återkommande kostnader. Bland engångskostnaderna hava de sakkunniga helt lämnat å sido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Enligt de sakkunnigas eget förslag er- fordras sålunda, förutom om- och tillbyggnader, minst ett tjugutal nya tings- husbyggnader, varjämte i åtskilliga städer erfordras nya lokaler för kom- munalförvaltningen, sedan domstolarna tagit i okvald besittning de förutva- rande, för förvaltningen och domstolarna gemensamma lokalerna. Lokal- kostnader för fyra nya hovrätter, för justitiekanslersämbetet och åklagarna hava ej heller tagits i beräkning. Då någon minskning av antalet befatt— ningshavare vid underdomstolarna icke, i allt fall icke i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, torde låta sig genomföra samt de föreslagna löne- beloppen åt befattningshavarna i de flesta fall synas vara för snävt tilltagna, lär en väsentlig ökning av lönekostnaderna bliva ofrånkomlig. Vid beräknin- ningen av det allmännas kostnader efter rättegångsreformen bör även beaktas den av reformen föranledda ökningen i städernas kostnader för administra- tionen, vilken ökning särskilt i jämförelse med de sakkunnigas uppskattning av de nuvarande kostnaderna för magistratsgöromålen måste bliva betydande. Beträffande kostnaderna för åklagareväsendet, som de sakkunniga beräknat komma att förete en årlig ökning för det allmänna å cirka 900,00() kronor och för staten å cirka 1 600 000 kronor, må framhållas, att i beräkningen icke med- tagits de ej oväsentliga utgifter, som föranledas av nödvändigheten att befria underåklagarna från en mängd dem nu åliggande bestyr. Vidare måste, så- som förut antytts, lönen till statsåklagarna avsevärt höjas, därest någon re- krytering av denna kår på sätt de sakkunniga förutsatt skall kunna påräknas, Slutligen torde länsstyrelsernas genom reformen ökade arbete, särskilt om landsfogdetjänsterna varda indragna, sannolikt komma att kräva ökad perso- nalkostnad. Årligen återkommande kostnader, som torde komma att visa stark ökning, äro exempelvis rese- och traktamentsersättningar till domare och nämn- demän, ävensom statens kostnader för fri rättegång. De sakkunnigas kost— nadsberäkningar äro fördenskull enligt länsstyrelsens mening alltför ofullstän-A

diga och missvisande för att kunna läggas till grund för ett bedömande av rättegångsreformens verkningar ur kostnadssynpunkt.

Länsstyrelsen i Värmlands län (landshövding A. UNGER): I sitt den 30 april 1927 till Kungl. Svea Hovrätt avgivna yttrande över pro- cesskommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har K. B. uttalat bland annat följande: »Vid sin granskning av föreliggande be- tänkande har K. B. funnit detsamma upptaga förslag, vilkas genomförande skulle medföra en så genomgripande omläggning av vårt nuvarande rätte- gångsväsende, att K. B. för sin del icke anser sig kunna förorda desamma. Förslagen innebära nämligen enligt K. B:s mening i sina principer ett allt- för litet hänsynstagande till de värden, som vårt rättegångsväsende, sådant det på nationell grund historiskt utvecklat sig, äger, och ett alltför starkt skattan- de åt uppfattningen, att vittgående reformer på förevarande område äro av oundgängligt behov påkallade. Endast i vissa hänseenden torde de avkom- missionen givna uppslag vara förtjänta av beaktande. I allt fall bör man —— håller K. B. före vid vidtagande av reformer i fråga om våra domstolars or- ganisation och rättegångsförfarandet framgå med den största varsamhet för att icke äventyra vad därutinnan under den hittillsvarande utvecklingen vun- nits och befunnits värdefullt.»

Med denna sin uppfattning beträffande principerna för den ifrågasatta rätte- gångsreformen och då i nu föreliggande betänkande framställda förslag angå.- ende domstolsorganisationen och vad därmed äger samband grundar sig på denna reforms genomförande, finner sig K. B. icke böra närmare ingå på nämn- da förslag. K. B. vill dock härvid framhålla, att berörda förslag enligt K. B:s mening så till vida innebära en försämring av vad processkommissionens be- tänkande därutinnan innehåller, att de sakkunniga förordat, att befattningar- na vid underrätterna i större omfattning än vad av processkommissionen förut- satts skulle bestridas av icke-ordinarie tjänstemän, något som —— håller K. B. före —— måste vara ägnat att betänkligt försvaga dessa domstolars självstän- diga ställning.

K. B. övergår härefter att yttra sig över vad betänkandet upptager i fråga om ändringar i vissa K. B. nu påvilade uppgifter.

Vad sålunda angår förslaget om överflyttande till lagmansrätterna av K. B. nu åliggande överexekutorsgöromål, finner sig K. B., främst ur synpunkten att K. B:s alltmera ökade arbetsbörda därmed skulle i någon mån lättas, kun- na förorda detta förslag. Därest sådan överflyttning kommer att äga rum, torde emellertid böra till lagmansrätterna överföras även ärenden angående fördelning av löseskillingar för enligt den s. k. ensittarlagen inlösta jordområ- den, vilka ärenden icke särskilt berörts av de sakkunniga.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot processkommissionens förslag, att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa skulle överlämnas åt lagmansrätterna, hava de sakkun- niga i sitt betänkande frångått nämnda förslag, utan att dock taga bestämd ståndpunkt till, huru detta förmanskap borde anordnas. K. B. håller för sin del före, att nämnda förmanskap bör bibehållas hos K. B. Från tiden för landsfogdeinstitutionens inrättande har landsfogden härstädes utöver den eko- nomiska kontrollen över underexekutorerna även verkställt den K. B. tillkom- mande granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål. Därest landsfogdetjänsterna indragas, såsom de sakkunniga närmast synes hava tänkt sig och till vilken fråga K. B. återkommer här nedan, måste dessa befattnings- havares uppgifter i angivna hänseenden fullgöras av andra tjänstemän hos K. B., därvid även granskningen av dagböckerna för underexekutorerna i de

tre städer inom länet, varcst för närvarande finnas magistrater, skulle över- föras till K. B.

I sammanhang härmed anser sig K. B. böra upptaga frågan om den före- slagna organisationen för handläggningen av de ärenden, som nu tillhöra un- derexekutorerna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid omorganisationen av åklagareväsendet sådan omläggning av underåklagaredistrikten äga rum, att dessa komma att omfatta dels enbart lantdistrikt eller enbart stadsdistrikt, dels ock blandade stads- och lantdistrikt, därvid avsåges, att för varje sådant distrikt skulle finnas en distriktsfiskal, som _— frånsett städer med omkring 20 000 invånare och därutöver, varest skulle anställas stadsfiskaler och, för underexekutorsärendens handläggning, särskilda stadsfogdar hade att tjänstgöra både som underåklagare och underexekutor. De blivande distrikts- fiskalerna skulle, i likhet med nuvarande landsfiskaler, handhava såväl polis- och åklagareärenden som exekutionsärenden (utmätningsväsendet samt skatte- och bötesindrivningen). Att sålunda till samma befattningshavare överlämna fullgörandet av nämnda olikartade ärenden har emellertid, enligt vad erfaren- heten givit vid handen, visat sig vara mycket ofördelaktigt. På grund av den omfattning, indrivningsväsendet erhållit, hava landsfiskalerna fått allt mindre tid övrig för handläggningen av polis- och åklagareärenden, i följd varav dessa senare ärenden måst tillbakasättas. En uppdelning av landsfiskalernas nuva- rande arbetsuppgifter, så att polis- och åklagareärenden, å ena, samt exeku- tionsärenden, å andra sidan, komme att anförtros skilda befattningshavare, måste därför vara i hög grad önskvärd. Enligt vad K. B. inhämtat, är spörs- målet om sådan uppdelning föremål för särskild utredning. I frågans nuva- rande läge får K. B. fördenskull inskränka sig till att avstyrka de sakkunni- gas förslag i förevarande hänseende.

K. B. vill därjämte, såsom av K. B. anförts i ovan åberopade utlåtande den 30 april 1927, framhålla att, då distriktsfiskalerna, vilka såsom polismän skulle vara underställda K. B., jämväl skulle tjänstgöra som underåklagare och i sådan egenskap stå under förmanskap av vederbörande statsåklagare och justitiekanslern, nämnda dubbelställning är ägnad att medföra vissa olägen- heter, varför en utredning synes erforderlig rörande de betingelser, varunder så lämpligen må kunna ske.

K. B. återkommer nu till den förut berörda frågan om landsfogdetjänster- nas indragning. Såsom antytts i de sakkunnigas betänkande, torde bibehål- landet av nämnda tjänster vid sidan av statsåklagarna böra betecknas såsom överorganisation ; och synas desamma därför vid ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta nya organisationen av åklagarväsendet böra indragas. Aven om landsfogdetjänsterna icke kommit att fullt motsvara vad därmed avsetts, hava de dock tillfört K. B. en arbetskraft av betydelse. Särskilt har K. B. funnit landsfogdens verksamhet vara till väsentligt gagn i hans egenskap av förman under K. B. för landsfiskalerna och desamma underställd polisperso- nal vid övervakandet av dessa befattningshavare och såsom biträde vid utred- ningar rörande nämnda personal berörande frågor. En indragning av lands- fogdetjänsterna skulle, liksom överexekutorsgöromålens överflyttande till lag- mansrätterna och Vissa andra ifrågasatta organisatoriska förändringar i sam- band med rättegångsreformens genomförande, komma att medföra omläggnin- gar i K. B:s ämbetsverksamhet, vilka givetvis inverka på K. B:s arbetsbörda och behov av arbetskrafter. De sakkunniga hava ansett, att en särskild ut- redning i förevarande avseende bör äga rum. K. B. finner en sådan utredning vara synnerligen behövlig.

Det synes uppenbart, att den sålunda föreslagna utredningen ävensom eljest av de sakkunniga ifrågasatta undersökningar kunna i väsentlig mån rubba de förutsättningar, varpå de sakkunnigas beräkningar av kostnaderna för rätte-

gångsreformen äro grundade. Sålunda torde bland annat utredningen om de ändringar i kommunallagarna, som kunna föranledas därav, att de kommu- nala förvaltningsuppgifterna efter rättegångsreformens genomförande skulle bliva avlyftade från stadsdomstolarnas ledamöter, vara av betydelse för be- dömande av frågan om ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan sta— ten och städerna i anledning av rättegångsreformen. Av ovan omförmälda yttranden från städerna här i länet framgår, att dessa samhällen icke vilja obetingat godkänna de sakkunnigas förslag i detta avseende. K. B. finner sig icke böra närmare ingå på vad från städernas sida i förevarande hänseende gjorts gällande, men anser dock påtagligt, att vad sålunda mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag från städerna anförts icke bör lämnas obeaktat.

I följd härav och då jämväl i andra hänseenden de ekonomiska verkningarna av rättegångsreformens genomförande icke synas fullt utredda, lära de sak- kunnigas beräkningar av kostnaderna för reformen icke kunna betraktas så- som i allo hållbara. Det torde vara sannolikt, att nämnda kostnader skola visa sig icke oväsentligt överstiga vad de sakkunniga upptagit. Härvid bör ej hel- ler bortses från, att de enskildas kostnader vid anlitandet av det nya rätte- gångsförfarandet antagligen komma att avsevärt ökas, då, även om advokat— tvång i egentlig mening ej stadgats, de stora krav på formkunnighet och för- måga att inför domstol föra talan, som enligt nämnda rättegångsförfarande ställas på parterna, för dessa nödvändiggöra påkallandet av rättsbildat biträde i större utsträckning än hittills.

Länsstyrelsen i Örebro län (landssekreterare A. NISSER och t. f. landskam— rerare M. HELJESTRAND):

Beträffande åklagareväsendet hava de sakkunniga bibehållit processkom- miissionens förslag angående särskilda rättsbildade statsåklagare för utföran- de av åtal rörande grövre brott, medan övriga åtal skulle handhavas av under- åklagare, för vilka icke skulle behövas juridisk utbildning. Statsåklagarna, som i olikhet med landsfogdarna skulle vara fristående gent emot länsstyrel- serna, skulle vara av sin tjänst helt sysselsatta, varemot det beträffande un- deråklagarna förutsatts, att de vid sidan av åklagareverksamheten skulle kun- na fullgöra polisgöromål och även andra uppgifter, dock ej i den omfattning, att åklagareverksamheten bleve eftersatt. Såsom underåklagare avsågos de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, men kommissionen inlät sig icke när— mare på frågan vare sig om deras antal och distrikt eller omfattningen och be- skaffenheten av deras verksamhet i övrigt.

De sakkunniga hava beträffande statsåklagarna i huvudsak icke förutsatt annan ändring i kommissionens förslag, än att dessa skulle anställas distrikts- vis med gemensamt statsåklagarekansli, där _— med undantag av Gotlands distrikt —— minst två statsåklagare skulle vara verksamma.

I fråga om underåklagarna hava de sakkunniga -— i sammanhang med för— slag om statsanställning för åklagarna i städerna —— ifrågasatt en organisa- tion, enligt vilken smärre städer skulle i åklagarehänseende sammanföras med omgivande landsbygd och distrikten sålunda utgöras av dels enbart landsbygds- distrikt, dels blandade landsbygds- och stadsdistrikt och dels slutligen enbart stadsdistrikt. I varje sådant skulle anställas en distriktsfiskal, vilken, förutom åklagareuppgiften, skulle handhava polis- och exekutionsgöromålen, dock att i större städer dessa senare skulle besörjas av härför anställda stadsfogdar.

Den sålunda ifrågasatta organisationen innefattar alltså ett bibehållande och i viss mån utvidgning av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen. Denna, som erhållit sin utformning i sammanhang med kronofogdetjänsternas indrag- ning med utgången av år 1917, har emellertid, såsom känt, visat sig behäftad med åtskilliga besvärande brister. I sådant hänseende har särskilt anmärkts,

att landsfiskalernas åligganden med avseende å exekutions- och indrivnings- väsendet, vilka åligganden i så gott som alla distrikt kräva ett betydande och oavlåtligt arbete, om icke tjänsten skall eftersättas, icke medge demi tillräck- lig tid och möjlighet att i vederbörlig mån ägna sig åt polis- och åklagaregö- romålen. I följd härav hava under senaste tid förslag väckts, dels att såvitt möjligt begränsa det landsfiskalerna åliggande arbetet med indrivningsgöro- målen, men dels även att skapa en helt ny organisation, innefattande en upp- delning på särskilda tjänster av, å ena sidan, indrivnings- och exekutions- ärendena och, å den andra, åklagare- och polisgöromålen.

I sammanhang härm'ed hava jämväl ifrågasatts väsentligt ökade kompetens- fordringar för innehavarna av de nya åklagare- och polisbefattningarna, i det att för tillträde till dessa skulle erfordras avlagd student- och kansliexamen. K. B., som i nu förevarande sammanhang icke har anledning eller möjlighet att taga ställning till detta förslag, anser sig emellertid redan nu kunna uttala, att detsamma synes väl förtjänt av närmare undersökning och övervägande.

Vid sådant förhållande synes ock all anledning föreligga därtill, att vid åklagareväsendets utformning och anpassning i förhållande till processrefor- men hänsyn tages till detta förslag, som måhända kan visa sig innefatta möj- lighet till en lösning av frågan efter åtminstone delvis andra linjer, än som av såväl processkommissionen som de sakkunniga ifrågasatts.

I detta sammanhang finner K. B. sig icke kunna underlåta att något beröra jämväl spörsmålet om landsfogdarnas bibehållande, därest deras nuvarande befattning med åklagareväsendet kommer att upphöra. Att under sådana förhållanden landsfogdarnas arbetsbörda kommer att avsevärt minskas, är givetvis obestridligt. Men det måste å andra sidan med styrka framhållas, att K. B. såsom högsta polismyndighet måste hava till sitt förfogande en per- son, som kan inom. länet fullgöra befattningen såsom polischef, likasom att även med hänsyn till länsstyrelsernas behov av kvalificerade arbetskrafter en indragning av landsfogdetjänsterna är ägnad att väcka starka betänkligheter. Härvid kommer det givetvis icke an på tjänstens benämning, likasom de där- med i övrigt förenade göromålen givetvis både kunna och höra till beskaffenhet och omfattning ändras.

I detta hänseende får K. B. framhålla, hurusom de nya uppgifter, som oav- låtligt påläggas länsstyrelserna, inom en mycket snar framtid, åtminstone inom de större länen, måste framtvinga arbetets uppdelning å flera befattningsha- vare. I särskild grad blir detta fallet, därest vid processreformens genom- förande i samband med magistraternas indragning ett flertal av dessas nu- varande arbetsuppgifter överflyttas å länsstyrelserna, samtidigt som dessa därigenom berövas den lättnad beträffande handläggningen av kommunala mål- och ärenden, som magistraternas yttranden och utredningar för dem inneburit. Under sådana förhållanden torde anledning föreligga till övervägande, huru- vida icke landsfogden eller motsvarande tjänsteman, jämte det han vid behov tjänstgör såsom polischef, närmare anknytes till länsstyrelsen och där själv— ständigt bereder och föredrager bland annat ärenden angående polisväsendet och vad därmed har samband.

Beträffande slutligen frågan om överexekutorsärendenas överflyttning från. länsstyrelserna till de nya lagmansrätterna, lär väl, på sätt K. B. i sitt den 30 april 1927 avgivna underdåniga yttrande över processkommissionens för— slag anfört, principiellt icke något vara att häremot erinra. Att därigenom en icke obetydlig lättnad skulle vinnas för länsstyrelserna är ock ovedersägligt, men denna lättnad kommer, såvitt nu kan bedömas, ingalunda att utjämna den ökning i göromålen, som genom processreformen i övrigt skulle för länssty- relserna medföras.

Att, bortsett härifrån, den avsedda överflyttningen av överexekutorsärende—

na skulle vara betingad av något på erfarenhet grundat praktiskt behov, torde emellertid icke med fog kunna göras gällande. Då de sakkunniga nu —— med frångående av processkommissionens förslag härutinnan -—— ansett, att för- manskapet över underexekutorerna och kontrollen över dessa icke skulle till- komma lagmansrätterna utan såvitt av förslaget framgår fortfarande bibehållas hos länsstyrelserna, lär ur båda nyssnämnda synpunkter alla skäl tala för att dessa bibehållas såsom besvärsinstans i nu avsedda mål och jäm- väl i övrigt fullgöra ställningen såsom överexekutorer. Under förutsättning att de sakkunnigas förslag i nyss angivna delar kommer till genomförande, får K. B. sålunda avstyrka förslaget. om överflyttning av ifrågavarande ären- den till lagmansrättema.

, Härutöver får K. B. framhålla, att en prövning av förslaget ur administra- tiv synpunkt försvåras därav, att de sakkunniga icke haft att ingå på spörs— målet om ordnandet av den kommunala förvaltningen i städerna i händelse av de nuvarande magistraternas indragning, vilket spörsmål endast berörts i en vid betänkandet fogad promemoria. Av samma anledning lämnar förslaget heller icke möjlighet att bedöma, huru den avsedda reformen komme att in- verka på länsstyrelserna och dem åliggande arbetsuppgifter. Utredning i dessa spörsmål måste uppenbarligen föreligga, innan ett genomförande av förslaget även med eljest erforderliga ändringar kan ifrågasättas.

K. B., som torde sakna anledning att, utöver vad i förberörda utlåtande skett, i detalj ingå på förslagets övriga delar, finner sig emellertid slutligen böra framhålla, att den av de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningen säkerligen kommer att visa sig avsevärt för låg. De för de särskilda befatt- ningshavarna föreslagna lönerna torde sålunda kräva en genomgående höj- ning, varjämte kostnaden för ämbetslokaler samt för rese- och traktamentser- sättningar -—- vilket__allt icke upptagits i kalkylen —— komzmer att stiga till be- tydande belopp. Aven härutinnan lär sålunda en närmare utredning vara erforderlig innan en slutlig värdesättning av förslaget kan äga rum.

Länsstyrelsen i Västmanlands län (landssekreterare A. NORBERG och lands- kamrerare C. JOHANSSON):

Anbefalld avgiva underdånigt utlåtande över betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, avgivet av särskilt tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928, får befallningshavanden med överlämnande av infordrade yttranden i saken från stadsfullmäktige och magistrater i länets städer i ären- det i underdånighet anföra följande, varvid betänkandets kapitelindelning följts.

Beträffande kapitel I.

Med som det vill synas all rätt har länge påtalats den vidsträckta använd— ningen i våra underdomstolar å landet av icke ordinarie personal.

Systemet har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter.

Det all erkänsla värda arbete, som utförts av de unga juristerna, skulle san- nolikt ej förmått framkalla det i stort sett lyckliga utfallet av detsamma, om icke de ordinarie domhavandena bistått med råd och dåd, vartill de kunnat finna tid, så länge och i mån som domsagorna ej varit alltför omfattande, och vilket för övrigt fallit sig naturligt nog, då den ordinarie häradshövdingen känt sig hava det moraliska ansvaret för allt arbete inom domsagan.

Man skulle vänta, att vid en omändring av vårt rättsväsende det skulle i möjligaste grad rådas bot på det påtalade, mindre tillfredsställande syste- met.

Det är emellertid så långt ifrån, att så ägt rum i nu föreliggande förslag, att genom detsamma det i minst lika stor utsträckning som hittills uppehållna extraordinariesystemet i och genom uniformeringen av underdomstolarna i stad och på landsbygd införts även inom stadsdomkretsarna. Och tack vare dels de pressande arbetsbördor, som utmätts åt lagmännen i de föreslagna nya stora domkretsarna, dels avkopplandet från domstolschefen av vissa grupper av mål och ärenden, kunna lagmännen icke få tid och tillfälle att ägna sig åt övervak- ning av det arbete, som utföres av de i lagsagan tjänstgörande yngre jurister- na, om de, åtminstone vad rådmännen beträffar, näppeligen ens känna sig be- fogade (i vart fall icke förpliktade) härtill.

Det synes alltså befallningshavanden, som om den grannlaga frågan om be- fordringsgången på domarebanan borde göras till föremål för ytterligare ut- redning och övervägande.

Beträffande kapitel II .

De betänkligheter, vilka från många håll, bland annat från samtliga hov- rätter, uttalats mot domkretsar av den storlek, som föreslagits av dåvarande häradshövdingen Schlyter, delas av befallningshavanden.

För ett arbete av den myckenhet och art, som tillmätts åt lagmännen i dessa domsagor, skulle säkerligen även få utfästas avlöningsförmåner av en storlek, som näppeligen läte sig inpassas i gällande lönesystem ; ej heller torde det kunna förmodas, att en sådan arbetsprestation annat än i undantagsfall kan uttagas av en åldrande man.

Befallningshavanden vill alltså obetingat förorda mindre domkretsar. Mot det försvagande av rättsvården i de större städerna, som förslaget otvi— velaktigt innebär genom införande av enmansdomstolar i domkretsar, där rät- ten tidigare haft tre lagfarna ledamöter, uttalade sig befallningshavanden re- dan i sitt över processkommissionens förslag avgivna utlåtande.

Befallningshavanden vill nu ytterligare understryka sin sålunda tillkänna— givna ståndpunkt samt hävda den uppfattningen, att i varje fall kostnadsfrå- gandicke bör få spela in vid den slutliga utformningen av organisationen i den- na el.

Beträffande kapitel III.

De sakkunnigas förslag till närmare utformning av organisationen av de 5. k. statsåklagarebefattningarna synes befallningshavanden väl avvägt.

För att de blivande statsåklagarna icke skola gå sämre rustade till sina värv än deras föregångare landsfogdarna lär emellertid böra göras till villkor för erhållande av rum å förslag till besättande av statsåklagaretjänst att under viss tid hava deltagit i arbetet vid polisväsendet i större stad och följt brott- målsförhandlingarna vid underrätten i sådan stad.

Att inom distrikten regelmässigt anställa minst två statsåklagare med gemensamt kansli är otvivelaktigt välbetänkt.

Det föreslagna antalet skrivbiträdesbefattningar för statsåklagareexpeditio— nerna förefaller emellertid väl lågt. Till fördelning å de stora och medelstora distrikten skulle stå till buds endast fyra biträden sedan varje expedition fått sitt biträde. Försiktigheten synes bjuda att räkna med åtminstone 25 dylika biträdesbefattningar.

Förslaget att i samband med processreformens genomförande bereda statsan- ställning åt stadsfiskalerna vill befallningshavanden understödja.

Att uppehålla den på detta område bestående skiljaktigheten mellan stad och landsbygd efter det städernas domstolsväsende förstatligats synes så myc-

ket mindre lämpligt som den gamla tanken på att redan inom den nuvarande ordningens ram statsanställa stadsåklagarna enligt befallningshavandens för- menande har goda skäl för sig.

Ehuru befallningshavanden här nedan på därvid anförda skäl uttalat sig för önskvärdheten, vad beträffar landsfiskalsdistrikten, av utbrytande från göro- målen av arbetet med indrivning och redovisning av medel, vill befallningsha- vanden icke göra någon invändning emot de sakkunnigas förslag att i städer av den storlek, att arbetsbelastningen sådant medgåve, på en hand förena stads- fiskals- och stadsfogdebefattningarna.

Då arbetsområdet här icke kan regleras, kan ju ingen befogad anmärkning göras mot att ersätta två befattningar, vilka icke var för sig lämna sina inne- havare full sysselsättning och väl till följd härav äro svagt avlönade, med en befattning, för vilken till följd av göromålens mängd kan fastställas en för befattningshavaren mera tillfredsställande avlöning, som dock i många fall icke lär behöva uppgå till sammanlagda beloppet av de avlöningsförmåner, som utgått till de två befattningshavarna.

Vad beträffar de av de sakkunniga berörda frågor om lättnader i landsfiska- lernas arbetsbörda samt eventuell omreglering av fiskalsdistrikten framhålla de sakkunniga omöjligheten av att i samband med förevarande utredning lösa desamma.

Gent emot vad som förslagsvis gång efter annan framförts beträffande för- enklingar av landsfiskalernas redovisningsväsende vill befallningshavanden dock erinra om, att skäl ej heller saknas för införande av ytterligare specifi- kation i kontrollsyfte av dessa redovisningar; och tillåter sig befallningsha- vanden att i detta avseende hänvisa till sitt härvid i bestyrkt transumt fogade yttrande över riksdagens revisorers år 1928 berättelse över verkställd gransk- ning i vad berättelsen rörde vissa förslag till förhindrande för framtiden av förskingringar av landsfiskaler.

De sakkunniga uttala, att det vad beträffar sådana fiskalsdistrikt, som skulle komma att bestå av såväl stad som landsbygd, syntes vara ur admini- strativ synpunkt lämpligast, att distriktsfiskalen inom stadsområdet av di- striktet finge övertaga icke allenast stadsfiskals- utan även stadsfogdegöro- målen, detta för att han icke skulle inom stadsområdet erhålla mindre vid- sträckt befogenhet, än han hade inom sitt förutvarande landsfiskalsdistrikt.

Med den för detsamma givna motiveringen finner befallningshavanden detta förslag vara fullt i sin ordning.

Befallningshavanden vill dock fästa uppmärksamheten på, att den före- slagna anordningen att belasta jämväl fiskaler inom flertalet stadsdistrikt med administrativa göromål verkar i motsatt riktning mot den av de sakkun- niga i annat sammanhang betonade angelägenheten av att vid omreglering av landsfiskalsdistrikten vunne beaktande de av processkommissionen framhållna synpunkter på frågan, gående ut på, att det i många distrikt syntes bliva nöd- vändigt att åvägabringa betydande lättnader i arbetsbördan samt att ett even- tuellt påläggande av nya arbetsuppgifter ej borde få ske i sådan omfattning, _ att åklagareverksamheten härigenom bleve eftersatt.

Det är överhuvud iögonenfallande, hurusom olika sakkunnige- eller andra utredningar om åstadkommande av större effektivitet beträffande olika slag av arbetsuppgifter, som för närvarande åvila landsfiskalerna, komma till mot varandra stridande resultat beroende på, vilken gren av landsfiskalsgöromå- len__utredningen har att syssla med.

Ar det fråga om att söka åstadkomma ett förstärkt polis- och åklagareväsen, vill man gärna finna möjligt att utvinna tid åt landsfiskalerna genom förenk- lingar och inskränkningar beträffande dessas befattning med medelsredovis- ningar, och tränga å andra sidan frågorna om inrättande av ett effektivare in-

drivningsväsende och om åtgärder för bättre kontroll å redovisningen till en lösning, frågas nog vid framställande av förslag ej allt för mycket efter, huru- vida polisverksamheten medgiver inrymmande av mera tid åt kontorsarbete.

Vid detta förhållande och då dessutom erfarenheten visar, att intresse för såväl polisåklagareverksamhet som arbete med medelsredovisning långt ifrån alltid i önskvärd grad äro förenade på en hand, har befallningshavanden haft för avsikt att framföra tanken på lämpligheten av att utbryta medelsredovis- ningen från landsfiskalsgöromålen och lägga densamma på särskilda, därtill speciellt skickade befattningshavare.

Enligt i pressen synlig uppgift har nu förslag i denna riktning framställts av särskilda sakkunniga. -

De sakkunniga hava ingående dryftat frågan, huruvida det efter inrättande av statsåklagareinstitutionen kunde synas nödvändigt att bibehålla lands- fogdebefattningarna.

-Frågan om landsfogdetjänsternas vara eller icke vara torde väl komma att lösas först efter därom verkställd särskild utredning.

Därest förslaget att uppdraga åt riksräkenskapsverket att verkställa inven- tering bifalles —— detta förslag är enligt befallningshavandens mening värt undersökning, ehuru befallningshavanden redan nu vill hava uttalat, att den enligt befallningshavandens mening nödiga kontakten mellan befallningsha- vanden och underredogörarna därigenom förloras —— kommer denna invente- ring enligt sakens natur endast att beröra landfiskalernas medelsförvaltning och vad som direkt sammanhänger därmed. Då det icke torde vara avsett att eftergiva den kontroll å landsfiskalernas förvaltning av tjänsten i övrigt, när- mast då såsom åklagare och polismän, som härutöver åsyftats med den lands- fogdarna åliggande skyldighet att minst en gång varje år verkställa under- sökning, huru landsfiskalerna förvalta tjänsten, vill befallningshavanden ifrå- gasätta, huruvida icke denna del av kontrollen borde uppdragas åt stats- åklagarna.

Dessa, vilka skola hava den närmaste uppsikten över —— och ledningen av —— underåklagarens åklagareverksamhet, synas böra åläggas att periodvis, exempelvis minst en gång vart tredje år, verkställa och till överordnad åkla- gare, vare sig nu justitiekanslern eller advokatfiskalen i vederbörande hov- rätt,1avgiva rapport om undersökning, huru landsfiskal förvaltar sin åklagare- syss a.

På grund av det nära sambandet med landsfiskalernas polis- och åklagare- verksamhet och då ej heller rimligen mer än två olika slag av inspektioner böra anordnas beträffande landsfiskalerna, synas statsåklagarna, ehuru icke landsfiskalernas chefer i dessas egenskap av polismän, böra utrustas med be- fogenhet att vid samma tillfällen kontrollera landsfiskalernas polisverksam- het samt åläggas att inrapportera resultatet av dessa sina undersökningar till vederbörande länsstyrelse.

Beträffande kapitel IV. Tillskapas domsagor av den storlek, som processkommissionen eller de sak- kunniga föreslagit, lär den för lagmännen föreslagna avlöningen snarast böra betecknas såsom väl låg, ehuru genom densamma tillskapas en ny, talrik grupp befattningshavare med löneplacering i chefsgrad.

Vunne däremot den av befallningshavanden härovan uttalade uppfattning om lämpligheten av att låta storleken av domkretsarna lämpas mera efter den nuvarande ordningen beaktande, skulle en placering av de nya underrättsord- förandena i lönegraden B 30 —— givetvis med därtill kommande lämpligt av— vägd lönefyllnad och sportelersättning _ möjligen kunna anses skälig.

Beträffande kapitel V. I likhet med de sakkunniga finner befallningshavanden, att frågan om de organisatoriska förändringar inom den statliga administrationen, som må bliva en följd av processreformens genomförande, i sinom tid bör hänskjutas till utredning genom särskilda sakkunniga.

Att de sakkunniga icke å frågans nuvarande ståndpunkt ansett sig böra räkna med någon besparing genom indragning i detta sammanhang av befatt— ningar inom länsstyrelserna finner emellertid befallningshavanden så mycket naturligare, som ju förslagen i olika avseenden innebära även ökning av läns- styrelsernas arbetsbörda.

Beträffande kapitel VI.

Ur statsverkets synpunkt lär intet vara att erinra mot de härunder fram- förda förslagen.

Beträffande kapitel VII. De sakkunnigas förslag att lagstiftningsvis ålägga städer, som hava egen jurisdiktion, ersättningsplikt till statsverket vid dettas övertagande av kost- naden för avlöning av domstolspersonalen i städerna mötes av ett bestämt motstånd från städernas sida.

Det är givet, att finansierandet för statsverket av den nya organisationen ställer sig väsentligt lättare, om staten går in för att tillägga sig en sådan ersättning, varom här är fråga.

Befallningshavanden kan emellertid icke frigöra sig från en känsla av att de skäl, som framförts mot detta förslag, äro rätt så starka, medan däremot de sakkunniga genom att såsom huvudskäl för utkrävande av ersättning fram- föra de statsfinansiella synpunkterna mer eller mindre oförtäckt medgivit, att rättsskälen trutit.

Skall ersättning utkrävas, lär sådan endast böra ifrågakomma i den form, de sakkunniga föreslagit, alltså utgående under kortare tid med årliga ned- skrivningar.

Ehuru avvägandet av den del av avlöningskostnaderna, som kan anses be- löpa å magistratsgöromålen och följaktligen bör undantagas från ersättningen, spelar en förhållandevis mindre roll, synes det dock befallningshavanden att detsamma lämpligen bör ske beträffande varje särskild stad för sig och på grundval av ingående utredning från staden i saken.

Gent emot de sakkunnigas uttalande om, att det icke kunde anses vara ur statens synpunkt. behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna samman- hölles efter processreformens genomförande, vadan följaktligen kostnaderna för de sedermera eventuellt bibehållna magistraterna borde i sin helhet drabba städerna såsom en rent kommunal angelägenhet, vill befallningshavanden un- derstryka, vad landssekreteraren Beckius i sitt i saken avgivna yttrande fram- hållit därom, att magistraterna för närvarande lämna länsstyrelserna en icke oväsentlig hjälp bland annat genom från desamma infordrade utredningar och yttranden i större kommunala ärenden, varigenom länsstyrelsernas handlägg- ning av samma ärenden underlättades, samt att det icke vore givet, att den sakkunskap, som magistraterna härutinnan besitta, komme att förefinnas hos de kommunala myndigheter, som eventuellt i magistraternas ställe skulle verk- ställa utredningar och avgiva yttranden i sådana ärenden.

Beträffande kapitel VIII. Mot de i detta kapitel av de sakkunniga framlagda förslag i vad de avse häradshövdingarna, har befallningshavanden icke funnit anledning till erinran.

Vad åter beträffar stadsdomstolarnas befattningshavare synes det icke ute- slutet, att städerna i större utsträckning, än förslaget förutsätter, kunna, tack vare de anställningsvillkor, som må hava varit befattningshavarna erbjudna, komma att kännas skyldiga att hålla dessa skadeslösa för frångångna spor- telinkomster.

Beträffande kapitel IX.

De av de sakkunniga icke beräknade utan endast omnämnda kostnader, som ett genomförande av den föreslagna nya organisationen skulle medföra, såsom lokalkostnader, ökade ersättningar till nämndemän och vittnen och kostnader för hållande av hovrättssessioner utom vederbörande stationeringsort, komma uppenbarligen att uppgå till högst betydande belopp.

I förhållande till de sakkunnigas kostnadskalkyl komma även merkostnader att uppstå, om domkretsarna göras mindre, befattningshavarna i större ut- sträckning givas ordinarie anställning och kollegial sammansättning av dom- stolarna bibehålles i stora och medelstora städer.

Det slut, vartill de sakkunniga siffermässigt komma i detta kapitel, torde därför kunna sägas giva ett mycket ofullständigt svar på frågan om beloppet av den kostnad, som kan förväntas uppkomma 1 anledning av processreformens genomförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län (landssekreterare J . Fahlroth och lands- kamrerare L. Fernqvist):

Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till åstadkommande av en fullgod domareutbildning, synes vara ägnat att tillgodose de fordringar, som i sådant avseende kunna uppställas.

Emellertid nås detta resultat genom att domareverksamhetens utövande i mycket avsevärd omfattning anförtros åt e. o. tjänstemän, ett förhållande som knappast kan vara till fördel för rättskipningen. De sakkunnigas förslag i denna del avviker också från processkommissionens riktlinjer.

De sakkunniga hava föreslagit en minskning i det av processkommissionen förordade antalet domsagor. Enligt länsstyrelsens mening kommer till följd av domsagornas storlek arbetet för den föreslagna domsagopersonalen snart visa sig vara alltför betungande, nödvändiggörande antingen en delning av domsa- gor eller ökning av personalen.

En avgjord nackdel enligt länsstyrelsens förmenande hos förslagets stora domsagor och statsåklagaredistrikt ligger däri, att kontakten mellan dom— sagopersonal och de rättssökande till följd av de långa avstånden från domare- kanslien försvåras och möjligheten för nämnda personal och statsåklagarna att erhålla önskvärd och tillräcklig kännedom om befolknings- och ortsförhållanden förringas.

I fråga om de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna för dom- sagopersonalen synas desamma, med hänsyn till det utomordentligt viktiga sam- hällsarbete, som därmed skall lönas, alltför knappt tilltagna, och det kan med skäl ifrågasättas, huruvida avlöningarna, med tanke på konkurrensen från affärslivet och advokatverksamheten om de bästa juridiska krafterna, äro så avvägda att en god domarerekrytering kan påräknas.

Städerna, som icke önskat eller påyrkat att bliva befriade från att omhän- derhava och bekosta den egna jurisdiktionen, hava enligt förslaget av stats— finansiella skäl ålagts utgiva vissa vederlag för statens övertagande av rätt- skipningen.

Detta synes länsstyrelsen av principiella skäl oriktigt. På grund av det anförda. och då de sakkunniga i förslaget icke medtagit åtskilliga avsevärda, med rättegångsreformen förknippade kostnader, finner länsstyrelsen, att den

av de sakkunniga beräknade kostnaden icke i befintligt skick kan läggas till grund vid rättegångsreformens genomförande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (t. f. landshövdingen O. RYDIN): Uti ett den 9 maj 1927 till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt avgivet yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har länsstyrelsen, bland annat, anfört, att länsstyrelsen funnit sig icke kunna biträda processkommissionens krav på muntlighet i den omfatt- ning betänkandet angåve, att ifråga om lekmannainflytandet inom rättsväsen- det icke iakttagits tillbörlig varsamlhet och hänsyn till väl beprövad tradition, att processkommissionens förslag till inskränkning av det lagfarna elementet beträffande stadsdomstolarna knappast kunde anses ägnat att befordra rätts- säkerheten utan måste betraktas som en försämring, att det kunde befaras, att det av processkommissionen beräknade antalet av statsåklagare till några och trettio skulle visa sig otillräckligt, att kostnaderna för reformens genomföran- de sannolikt skulle komma att ställa sig betydligt större än för den nuvarande organisationen, att större uppmärksamhet bort ägnats åt juristutbildningen än som skett, samt att på grund härav och i övrigt anförda skäl länsstyrelsen funnit processkommissionens betänkande icke utan en genomgående omarbet- ning böra läggas till grund för reformarbetets fortsatta bedrivande. .

I enlighet med erhållet direktiv hava de sakkunniga i sitt betänkande be- handlat vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av processkommissionens förslag, men icke ingått på något bedömande av sam- ma förslags huvudgrunder för rättegångsväsendets ombildande, och förty ej heller bemött eller tagit hänsyn till framställda anmärkningar emot rätte- gångens gestaltande såsom muntlig, emot det förstärkta lekmannainflytan- det inom! rättsväsendet eller mot inskränkandet av det lagfarna elementet inom stadsdomstolarna.

De sakkunniga hava först ägnat sin uppmärksamhet åt frågan om domare— utbildningen och dess samband med domstolsorganisationen samt i sådant av- seende uppgjort ett förslag, som, med avvikande från processkommissionens riktlinjer, i stor omfattning bygger på domareverksamhetens utövande genom e. o. tjänstemän, i det exempelvis inom domsagorna blott lagmannen och råd- mannen för handhavande av allenast inskrivningsärenden och exekutiva auk- tioner skulle erhålla fast anställning.

Otvivelaktigt torde den av de sakkunniga förordade anordningen vara äg- nad att väl tillgodose juristutbildningen, men tvekan kan råda, huruvida ett så vidsträckt utnyttjande av extra ordinarie arbetskraft kan vara till fördel för rättskipningen särskilt med hänsyn till den härav vållade svårigheten för de dömande att vinna den kännedom om och förtrogenhet med ortsförhållan— den, som måste anses vara önskvärd.

Denna svårighet blir så mycket större som genom domsagornas föreslagna förstoring kontakten mellan lantdomarepersonalen och de rättssökande på grund av det ökade avståndet till domarekansliet för en stor del av befolkningen försvåras.

Ur denna synpunkt kan också ifrågasättas lämpligheten av de sakkunnigas förslag att till kostnadernas nedbringande sänka domsagornas antal från det hundratal, varmed processkommissionen räknat, till 93.

Vad särskilt detta län beträffar hava lantdom'sagornas antal enligt betän- kandet föreslagits sänkt från nuvarande sex till fyra genom de båda Gästrike- domsagornas sammanslående till en samt Sydöstra Hälsinglands domsagas uppdelande så, att Ala tingslag skulle förenas med Bollnäs domsaga till en domsaga benämnd Ala domsaga, till Vilken även Söderhamns stad skulle läg- gas, samt Enångers tingslag sammanföras med Norra Hälsinglands domsaga

till en domsaga benämnd Sunnhede domsaga, omfattande jämväl Hudiksvalls stad. Gävle stad skulle bilda egen domsaga, varigenom sålunda hela antalet dom- sagor i länet skulle bliva fem. Av dessa skulle Gästriklands domsaga få en folkmängd av över 73 000 personer och Ala domsaga något mera än 75 000 personer.

Aven om ett strängt genomförande av den av processkommissionen förordade muntliga förhandlingsordningen samt arbetsbördans fördelning på domare- personalen efter kvalitativa grunder komme att medföra avsevärd arbetslätt— nad inom domsagorna, torde dock kunna starkt ifrågasättas, om den för dylika stora ddomsagor avsed—da personalen skall räcka till för arbetets behöriga ut- föran e.

De av de sakkunniga föreslagna avlöningarna för domsagopersonalen torde i allmänhet få anses så avvägda, att de icke komma att äventyra en god rekry- tering. Beträffande lagmännen inom stadsdomsagorna kan dock ifrågasättas, huruvida ej dessas avlöningar komma att ligga allt för mycket under nuvaran- de borgmästares löneinkomster inom berörda städer för att locka fullt kompe- tenta sökande.

Ifråga om åklagareväsendets organisation vid lagmansrätterna hava de sak- kunniga frångått processkommissionens förslag med i allmänhet en statsåkla- gare inom varje län genom att öka antalet statsåklagare till 47 men minska antalet åklagaredistrikt till 16, med sålunda flera åklagare, minst två med undantag för Gotlands distrikt, inom varje distrikt allt till en jämnare för- delning av statsåklagamas arbetsbelastning. Länsstyrelsen anser sig icke kunna göra något uttalande om, huru en sådan organisation skall fungera, men finner det icke uteslutet, att antalet statsåklagare skall visa sig för lågt. Till- lika torde kunna befaras, att de stora åklagaredistrikten komma att verka hindrande för åklagarna att vinna önskvärd personlig kännedom om befolk- ningen och de lokala förhållandena.

Beträffande förslagets distriktsåklagare får länsstyrelsen åberopa sitt ytt- rande den 13 nästlidne mars till Kungl. Svea hovrätt.1

Av statsfinansiella skäl biträder länsstyrelsen de sakkunnigas mening, att kostnaderna för anskaffande och underhåll av lokaler för underdomstolarna med erforderliga kanslilokaler samt inventarier skola bestridas av tingslagen.

Av i huvudsak enahanda skäl hava de sakkunniga föreslagit, att vid statens övertagande av rättskipningskostnaden i städerna dessa skulle utgiva en på visst sätt bestämld övergångsersättning att utgå under 20 år och successivt nedskrivas med 1/20 om året. Även om skäl kunna anföras för en sådan er- sättning, ehuru från städernas sida aldrig påyrkats att bliva fritagna från att själva omhänderhava och bekosta sin jurisdiktion, torde dock de sakkun- nigas sätt att beräkna denna ersättnings begynnelsebelopp så, att från varje stads, med undantag av Stockholm, nuvarande nettokostnader för rättskip- ning och överexekutorsgöromålen avdrages 25 %, såsom belöpande på befatt- ningshavarnas kommunala arbetsuppgifter, icke kunna godtagas såsom rätt- vist. Skall staten hava något vederlag för sitt övertagande av jurisdiktionen inom städerna, bör detta vederlag rättvisligen beräknas efter den ekonomiska vinst varje stad för sig kan anses härigenom göra, vilken givetvis kan i hög grad variera för de skilda städerna, beroende på de merkostnader, som, sedan

' I berörda yttrande anförde K. B. i förevarande fråga följande: I fråga om underexekutorsärendenas handläggning tordekunna starkt ifrågasättas lämpligheten av att i så stor utsträckning, som av de sakkunniga föreslås, sammanföra underåklagare- och underexe- kutorstjänster. De sakkunniga framhålla ju vikten för statsåklagarna av att till sitt förfogande hava personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål. Med hänsyn till nnderexekutorsärendenas benägenhet att ökas år efter år torde därför en kombination av sagda tjänster i exempelvis städer med upp till omkring 20,000 invånare knappast vara försvarligt.

i i | l l

de nuvarande magistraterna upphört att fungera, kunna uppkomma för kom- munalförvaltningen. Sådan beräkning kräver givetvis en undersökning för varje stad, och det låter sig ej göra att såsom de sakkunniga gjort skära alla stä- derna över en kam.

Såsom kompensation för statens övertagande av rättskipningen hava de sakkunniga vidare föreslagit indragning till stadskassan av en viss del av de vissa städer tillkommande tolagsersättningarna samt motiverat denna indrag— ning med, att tolagsersättningen tilldelats stapelstäderna bland annat för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater. Emellertid torde ej kunna förnekas, att under tidernas lopp berörda ersättning i allmänhet kommit att betraktas såsom hörande mera sam- man med hamnväsendet än med rättskipningen och att den i många fall ej räckt till för bestridande av kostnaderna för pack- och tullhus samt andra hamnutgifter. Under sådana förhållanden torde, även om den av de sakkuni- niga åberopade förbindelsen mellan städernas domstolsväsende och tolagsin- komsten principiellt skulle kunna motivera en indragning av någon del av to- lagsersättningen, en sådan indragning böra grundas på en utredning för varje stad om dess kostnader för de olika tolagsändamålen.

Enligt den av de sakkunniga uppgjorda beräkningen angående kostnaderna för det allmänna för den föreslagna rättegångsreformens genomförande skulle dessa med i runt tal 1 000 000 kronor understiga nuvarande kostnader för rätt- skipning och åklagareväsen. Emellertid hava de sakkunniga vid dessa beräk- ningar utelämnat ett icke ringa antal avsevärda poster, såsom bland annat ökade rese- och traktamentsersättningar till de nya underdomstolarnas leda— möter, kostnader för nya domstolslokaler m. ml. åt lagmansrätter och hovrätter samt för tjänstelokaler åt statsåklagare. Härjämte torde, därest länsstyrel- sens ovan angivna förmodan, att de beräknade domsagorna äro för stora och sålunda böra uppdelas samt att statsåklagarnas antal skulle behöva ökas, visar sig riktig, detta medföra ytterligare kostnader. På grund härav synes det läns— styrelsen sannolikt, att den nya rättegångsreformen skall visa sig bliva ej obe- tydligt dyrare för det allmänna än den nuvarande.

Med anledning härav och då statens övertagande av den stadskommunala rättskipningen i icke ringa mån bidrager till kostnaderna för rättegångsrefor- men, synes lagrådets förslag att låta den kommunala rättskipningen interi- mistiskt fortbestå i städer ned till 10 000 invånare böra tagas under övervä- gande, helst därigenom de svårbehandlade frågorna om övergångsstat för förutvarande befattningshavare samt om övergångsersättningar för sådana städer därigenom skulle i många fall vinna en enkel och friktionsfri lösning. Därjämte vunnes även tid för att grundligare bedöma verkningarna av den utav processkommissionen föreslagna inskränkningen av det lagfarna elemen- tet beträffande stadsdomstolarna.

På grund av vad sålunda anförts får länsstyrelsen hemställa, att de sak- kunnigas förslag icke måtte i befintligt skick läggas till grund för en rätte- gångsreform.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län (landshövding K. STENSTRÖM): Ett genomförande av det förevarande förslaget till rättegångsreform kom- mer att beröra länsstyrelserna i ett flertal hänseenden och särskilt i den rikt- ningen, att deras arbetsuppgifter ökas. Inför detta förhållande må till en början framhållas, att senare tiders lagstiftning, utveckling av administra- tionen och andra omständigheter medfört en högst väsentlig stegring av läns— styrelsens arbete, ett förhållande som kommit till synes bland annat däri att antalet till länsstyrelsen inkomna ärenden av beskaffenhet att böra, enligt länsstyrelsens sedan länge följda praxis, [särskilt diarieföras nu är vid pass

2112 gång så stort som för 14 år sedan. Fortsätter en dylik ökning av denna "och säkerligen flera länsstyrelsers arbetsbörda, lärer det icke kunna undgås, att ett flertal länsstyrelser måste tillföras en ej ringa förstärkning av deras arbetskrafter.

Uppenbart är nu, att rättegångsreformens genomförande skulle påskynda den tidpunkt, då en dylik förstärkning bleve nödvändig. Visserligen skulle länsstyrelsens arbetsbörda lättas på en och annan punkt, exempelvis genom den avsedda och enligt länsstyrelsens mening åtminstone teoretiskt och under vissa förutsättningar riktiga åtgärden att överflytta de länsstyrelsen såsom överexekutor tillhörande ärendena till domstol. Men å andra sidan skulle den- na lättnad komma att mer än uppvägas av den mängd olika angelägenheter, vilkas handhavande komme att överflyttas till länsstyrelserna. I sistberörda hänseende är att uppmärksamma den överflyttning, som skulle föranledas av den föreslagna genomgripande förändringen av den kommunala organisationen inom de nuvarande magistratsstäderna, särskilt såsom följd' av magistratens försvinnande. Vid en granskning av vad i betänkandet föreslås i fråga om utskiftning av de ärenden, som nu tillhöra magistratens åtgärd, på andra stat- liga eller kommunala organ, har länsstyrelsen emellertid i huvudsak ej funnit anledning till invändning av väsentligare vikt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövding S. LINNER): Vad först angår domareutbildningen anser sig K. B. böra något beröra frå- gan härom, enär densamma synes hava betydelse långt utanför själva dom- stolsorganisationen. Det torde vara ett ganska säreget drag hos den svenska juristutbildningen att den i så stor omfattning inneslutit tjänstgöring såsom underdomare, »tingssittning», även om den tjänstgörande redan från början har för avsikt att framdeles söka anställning i administrationen, hos affärs- världen eller ägna sig åt enskild juridisk verksamhet. Aven numera sedan tingssittning i följd av åtskilliga omständigheter blivit mera svåråtkomlig och behovet att nå fram till inkomster säkerligen gör sig starkare gällande för den unge juristen än förr, håller man med seghet fast vid denna plägsed. Det förefaller också K. B., som om denna medfört stora fördelar. Ingenting kan vara mera ägnat att göra den kunskap, som den unge juristen teoretiskt inlärt vid universiteten, levande än att låta honom se rättsreglernas tillämp- ning i det praktiska livet och slutligen under strängt ansvar själv tillämpa dem. Den noggrannhet och objektivitet, som han härunder förvärvar, äro myc- ket värdefulla egenskaper, på vilket område än hans senare verksamhet kom- mer att bliva förlagd. För den svenska administrationen torde bortfallandet av denna utbildning innebära en väsentlig förlust, som det är svårt att få er- satt. Frågan synes därför, framför allt för de svenska ämbetsmännens ut- bildning, men även långt därutanför, äga sådan betydelse, att den icke bör för- bises, då domstolsorganisationen skall slutligen prövas. Den har icke heller varit utan uppmärksamhet i den tidigare behandlingen.

Vad härefter beträffar organisationen av underrätterna inom Jämtlands län möter först frågan om de exekutiva målens förläggning.

De sakkunniga hava i likhet med processkommissionen förordat, att de exekutiva målen skola överflyttas från nuvarande överexekutor till domsto- larna. I sitt förut avgivna utlåtande har K. B. framhållit bland annat, att processkommissionen väsentligt underskattat den arbetsbörda, som genom detta förslag skulle komma att läggas på de nya underdomstolarna. Detta gäller även beträffande de sakkunniga. Så synas de sakkunniga anse, att de exekutiva auktionerna äro jämförelsevis enkla förrättningar, vilka utan större svårighet kunna skötas av inskrivningsdomaren, även om dennes kompetens förutsättes vara av lägre grad. Detta strider bestämt mot K. B:s erfarenhet.

i !

K. B. får beträffande de exekutiva målen hänvisa till bifogade tre tablåer. Av dessa framgår bland annat, att de exekutiva auktionerna och särskilt gäller detta, då fastigheterna, såsom ofta förekommer, äro belastade med gemen- samma inteckningar äro mycket tidsödande. En enda sådan auktion med dess många borgenärsförteckningar och invecklade system av olika utrop kan kräva en förberedelse av en vecka eller mera även för en tränad arbetskraft, och det oaktat kunna själva auktionsförrättningarna erbjuda kinkiga situatio- ner. Det kan därför icke tillrådas att låta dessa ärenden handläggas av en inskrivningsdomare med den typ, som de sakkunniga tänka sig skola stanna på en dylik befattning. Ej heller torde det vara lämpligt att överlämna lag- sökningsmålens avgörande till en notarie. Däremot kan det ifrågasättas, om ej de sakkunniga i viss mån överskattat målen enligt 8 kap. Utsökningslagen. Men i varje fall är det ganska säkert, att de exekutiva målen i sin helhet måste komma att medföra just för lagmannen en väsentligt större ökning av arbetet än man antagit i utredningen. I och för sig synes en sådan arbetsökning icke önskvärd, framför allt under den osäkra och svåra övergångsperioden. Det har tillika vitsordats av Svea Hovrätt, att nu rådande ordning icke föranlett någon anmärkning. Under sådana förhållanden förefaller det K. B., som om icke för närvarande någon ändring beträffande de exekutiva målens förlägg- ning borde göras.

Om dessa mål i någon omfattning skola överflyttas från nuvarande överexe- kutorer till domstolarna, men, såsom även de sakkunniga anmärkt, övervak- ningen över underexekutorerna måste kvarstå hos länsstyrelserna, torde grän- sen för vederbörandes kompetensområde behöva tydligt klargöras genom sär- skilda bestämmelser. ,

Vad härefter angår frågan om Östersunds stads jurisdiktion erinras, att K. B. i utlåtandet den 29 april 1927 har avstyrkt processkommissionens för- slag, att även i städer av sådan storlek, att de kunna behållas såsom särskild domkrets, skulle införas enmansdomstolar och nämnd, samt i stället förordat bibehållandet av nuvarande kollegiala domstolar utan lekmannainslag. Samma ståndpunkt har jämväl intagits av Svea Hovrätt samt en ledamot i lagrådet. Denna principiella uppfattning leder till, att Östersunds stad bör bibehållas såsom egen domkrets med kollegial domstol. Uppfattningen vinner också starkt stöd genom de av de sakkunniga samt numera av rådstuvurätten och magistraten i Östersund gjorda undersökningarna angående arbetsmaterialet vid rådstuvurätten härstädes. Det visar sig nämligen, att där handlägges ett såväl i förhållande till invånareantalet som absolut taget mycket stort antal tvistiga civilmål, särskilt affärstvister, vilka synas giva en dom-stol tillräck- ligt arbete och jämväl kräva täta domstolssammanträden. I sistnämnda avse- ende torde ett motsatt förhållande råda i de angränsande domsagorna. Om de sakkunnigas förslag att sammanslå Östersunds stad med angränsande lands— bygd till ett tingslag skulle genomföras, torde därför följden bliva, att ett stort antal sammanträden med nämnd måste hållas för de till staden hörande målens skull till avsevärd tunga för såväl lagmannens som nämndens arbete.

Enligt K. B:s uppfattning bör därför Östersunds stad bibehålla egen juris- diktion med kollegialt sammansatt domstol (rådstuvurätt). En sådan organi- sation utesluter ju icke, att staten, i den mån de ekonomiska förhållandena det medgiva, bekostar domareorganisationen, vars befattningshavare under sådan förutsättning också böra tillsättas av statlig myndighet.

Utredningen angående den organisaton, som eventuellt skall övertaga den nuvarande magistratens uppgifter, är ännu ofullbordad. Så mycket synes dock sannolikt, att i en stad av Östersunds storlek för ärenden, som röra t. ex. nä- ringslagstiftning, nykterhetslagstiftning, motorförordning, ordningsstadga, byggnadsstadga m. ni., det blir nödvändigt att antingen inrätta en kommunal

organisation, ungefär likvärdig med magistraten, eller överflytta en betydan— de mängd ärenden till K. B., vilket uppenbarligen kommer att föranleda ök- ning av den kvalificerade arbetskraften hos sistnämnda myndighet.

Om, på sätt här föreslagits, Östersunds stad kommer att bibehållas med egen jurisdiktion, kan tvekan uppstå, huruvida nuvarande norra, östra och västra domsagorna böra bibehållas eller sammanslagning äga rum i anslutning till de sakkunnigas förslag. Två synpunkter böra härvid framhållas, dels de svårig— heter, som sannolikt komma att uppstå vid rekrytering och bibehållande i full arbetsdrift av domare med inskrivningsgöromålen till uteslutande sysselsätt— ning, och dels att de stora avstånden inom provinsen framtvinga flera tings- ställen. Oaktat kommunikationernas förbättring torde det nämligen, för att icke kostnaderna för parternas och Vittnenas inställelser skola springa upp allt för högt, bliva nödvändigt att hava kvar tingsställen i Ragunda, Mörsil och Strömsund. Men en organisation med flera sådana tingsställen synes icke kunna undgå att förrycka arbetet med förberedelserna av tvistemålen, hand— läggningen och avgörandet av svårare mål och ledningen av hela arbetet på domsagans kansli.

En sammanställning av det mest betydelsefulla arbetsmaterialet i de tre nu— varande domsagorna för åren 1923—1925 visar följande siffror i medeltal: brottmål enl.

tvistiga lagfarter och

civilmål Stränga inteckningar

Ragunda tingslag ................. 64 6 619 Revsunds, Bruntlo och Näs tingslag ......... 41 17 691 Östra domsagan 105 23 1 310

Sunne, Ovikens och Hallens tingslag ........ 34 7 898 Undersåkers och Offerdals tingslag ......... 41 13 782 Västra domsagan 75 20 1 680

Lits och Rödöns tingslag ............. 67 19 1 120 Hammerdals tingslag ............... 91 24 930 Norra domsagan 158 43 2 050

För att med ledning av dessa från de sakkunniga hämtade statistiska upp— gifter kunna beräkna arbetskrafterna i de särskilda domsagorna skulle dock fordras en bestämdare upplysning om den tillämnade inre organisationen av arbetet hos de blivande lagmansrätterna, såsom angående arbetsfördelningen mellan lagmannen och övriga juridiska arbetskrafter i avseende å rättegångs- målen och om vem som skall handhava förberedelsen i de svårare tvistemålen, om vilken protokollsföring som kommer att äga rum och huruvida protokollet skall föras på lagmannens ansvar m. m. Därjämte utgår K. B. från att det är ovisst, huruvida de exekutiva målen för närvarande skola överflyttas till dom- stolarna. Ett säkert uttalande angående den lämpligaste organisationen kan därför svårligen avgivas på detta stadium. Med all den reservation, som följer härav, tillåter sig K. B. framhålla följande.

I norra domsagan torde knappast, även om dit överföres Undersåkers och Offerdals tingslag och således domsagan erhåller den av de sakkunniga förut— satta omfattningen, inskrivningsärendena bereda full sysselsättning åt en inskrivningsdomare. Att skaffa denne arbetsfyllnad genom att till honom överlämna de exekutiva målen anser K. B. på ovan anförda grunder icke lämpligt.

Detsamma gäller om en domsaga bestående av Ragunda, Revsunds, Brunflo och Näs samt Sunne, Ovikens och Hallens tingslag eller den av de sakkunniga föreslagna södra domsagan, minskad med Östersunds stad.

Om således den föreslagne inskrivningsdomaren i norra domsagan frånräk- nas, är det emellertid tvivelaktigt, om' densamma redan med nuvarande omfatt- ning och således utan tillägg av Undersåkers och Offerdals tingslag kan skötas med en rådman med assessors kompetens jämte notarier eller om icke snarare två rådmän med sådan kompetens komma att erfordras. Skulle överflyttning av de exekutiva målen äga rum, blir säkerligen det senare nödvändigt. Okas domsagan med Undersåkers och Offerdals tingslag och således också med ett nytt tingsställe, torde det, även om två rådmän anställas i domsagan, bliva mycket svårt för lagmannen att utöva den dömande och ledande verksamhet, som antagligen är åsyftad från hans sida.

Om nuvarande östra domsagan erhåller tillskott av Sunne, Ovikens och Hal- lens tingslag, är det troligt, att den sålunda uppkommande domsagan kräver en rådman med assessorskompetens jämte notariekrafter.

I norra domsagan synes således en lämplig arbetsfördelning försvåras, i nu- varande östra domsagan underlättas genom utvidgningen.

Skulle däremot nuvarande östra och västra domsagorna bibehållas oföränd- rade, torde sannolikt i östra, men icke i västra domsagan fordras en rådman med assessorskompetens.

Om till dessa överväganden lägges den synpunkten att man icke bör omdana de nuvarande dom-sagorna med deras intima förbindelser mellan domare och befolkning, därest ej bestämda fördelar stå att vinna för rättsskipningen, lutar K. B. åt den uppfattningen, att nuvarande norra. östra och västra domsagorna böra bibehållas oförändrade, åtminstone tills vidare och i avvaktan på någon erfarenhet av den eventuella processreformen.

Vad Härjedalens domsaga beträffar hava de sakkunniga föreslagit, att den skulle bibehållas oförändrad. K. B. vill understryka, att det är nödvändigt, att så sker. En sammanslagning vare sig med någon av Jämtlands domsagor eller med utomlänsdomsaga skulle på grund av de långa avstånden medföra kostnader, som icke stå i förhållande till den rättssökande befolkningens eko- nomiska bärkraft, och därjämte betunga arbetet i den sålunda ökade domsagan mer än målens antal utvisar.

Vad härefter angår åklagareorganisationen är det enligt K. B:s uppfattning nödvändigt, för att denna skall bliva effektiv, att åklagaren icke minst i de_ grövre brottmålen själv deltager i eller, om hans tid ej medgiver detta, åt- minstone utövar en i detalj gående ledning av den förberedande undersöknin- gen. De nuvarande bristerna framträda särskilt i två avseenden. Det nära nog vetenskapligt utvecklade upptagandet och tydandet av indiciebevisningen be- härskas i regel icke av undersökningsförrättaren, varför det allt fortfarande lätt kan inträffa att oersättliga bevismedel gå förlorade eller förvanskas. _Vid undersökning angående särskilt vissa förmögenhetsbrott fordras juridiska in- Sikter jämte kännedom om affärsmetoder och affärsteknik, som i regel icke stå polismannen eller nuvarande åklagare till buds. Den förberedande under- sökningen efter processreformen skall ju kunna klarlägga bevisningen så full— ständigt, att domstolens behandling av målet icke behöver uppskjutas för kom- plettering av bevisningen, men då kräves helt visst en skolad ledning av under- sökningen. Och om åklagaren skall behärska utredningen, så att han omedel- bart kan utveckla sin talan för domstolen och precisera sina yrkanden i svå— rare mål, torde ingenting vara mera nyttigt än att han själv från början del— tager i undersökningen. Eljest blir han och i många fall även domstolen allt för beroende av kriminalpolisens rapporter.

En_ god åklagareorganisation förutsätter därför enligt K. B:s uppfattning en_intim samverkan mellan statsåklagare och kriminalpolis samt att tillräcklig knmlnalpolis står till åklagarens förfogande.

Men därjämte bör det självfallet eftersträvas, att åklagarepersonalen å ena

sidan är tillräcklig, men å andra sidan också fullt sysselsatt. I sistnämnda avseende måste tydligen den ringa brottsfrekvensen och de stora avstånden vålla svårigheter.

Det inom processkommissionen upprättade förslaget kan icke anses hava övervunnit dessa svårigheter. Sannolikt skulle denna organisation, såsom de sakkunniga framhålla, komma att förete avsevärda ojämnheter mellan arbets- krafter och utredningsbehov, ojämnheter, som skulle ytterligare stegras, om utvecklingen ginge i den av processkommissionen sannolikt avsedda riktnin- gen, att icke statsåklagarna skulle deltaga i polisutredningen.

De sakkunniga däremot synas i principfrågan angående statsåklagarnas ställning till polisutredningen intaga samma ståndpunkt, som K. B. här ovan förordat. De hava också konsekvent inriktat sitt organisationsförslag på en utjämning av arbetskrafterna i förhållande till behovet, i den mån avstånd och kommunikationer det medgiva, och det kan enligt K. B:s förmenande icke be- stridas, att deras förslag i dessa avseenden är väsentligt överlägset det inom processkommissionen utarbetade förslaget.

Emellertid förefaller det, som om de sakkunniga i sin strävan att avpassa arbetskrafterna efter behovet gjort distrikten väl stora. De olägenheter, som följa härav, torde vara större än de sakkunniga i sitt betänkande velat medgiva. Ett kansli på tio statsåklagare kommer helt säkert att övergå till ett ämbets- verk, där en eller flera arbeta vid skrivbordet och blott de återstående ute på fältet. Samarbetet med och kännedomen om en underklagarekår på sjuttiofem personer vinnes icke utan mycket stora vanskligheter. För de olika detektivkå- rernas subordination under statsåklagarna och inbördes samarbete är icke sörjt. Härför torde krävas vissa förändringar i nuvarande polisorganisation. Det förefaller också sannolikt, att åklagareorganisationen efter detta system med tiden kommer att framkalla anspråk på helt förstatligande av kriminalpolisen. En sådan klyvning av polisorganisationen medför emellertid olägenheter i åt- skilliga avseenden, varom antydan lämnats i 1922 års polisutredning sid. 180, samt kommer dessutom uppenbarligen att förorsaka statsverket ökadle kost— nader, vilka till äventyrs bättre kunna erfordras i andra delar av den rätts- vårdande organisationen.

V are sig distriktsindelningen behålles i stort sett efter de sakkunnigas sche- ma eller en uppdelning av åtminstone ett par av de av dem föreslagna distrik- ten äger rum, är det, såsom de sakkunniga också betona, svårt att beräkna per- sonalbehovet. Enligt K. B:s uppfattning bör man därför, för att vara på den säkra sidan, icke från början tillsätta hela statsåklagarekåren med ordinarie be- fattningshavare, utan uppföra en del av dem såsom extra ordinarie, till dess några års erfarenhet givit en säkrare ledning än förhandsbcräkningarna kunna lämna. Dessutom torde det bliva nödvändigt att införa en vidsträckt skyldig— het för befattningshavarna att underkasta sig förflyttning.

Huruvida de av de sakkunniga föreslagna distrikten komma att medföra sär- skilda svårigheter beträffande avpassningen efter sammanträdena i de olika domsagorna, kan icke av K. B. bedömas med den nu föreliggande utredningen.

Hos underordnade åklagare och polispersonal med huvudsakligen andra upp- gifter än spaning efter brott kunna olika meningar angående den ena eller an- dra uppgiftens företräden och till och med pliktkollisioner uppstå, vilka höra i möjligaste mån lösas i instruktionerna. I konkreta, tvivelaktiga fall torde av- görandet böra överlämnas åt K. B.

Vad Jämtlands statsåklagaredistrikt angår synes dit böra överflyttas nu- varande Ångermanlands västra domsaga, eventuellt hela den föreslagna Åda- lens domsaga. Det närmaste, sydligare åklagaredistriktet torde, såsom de sak- kunniga föreslagit, med hänsyn till. brottsfrekvensen, böra få sitt kansli för- lagt till Sundsvall, men kommunikationerna därifrån till nordvästra delen av

Ångermanland äro såväl på järnväg som landsvägsledes väsentligt sämre än från Östersund. Genom en sådan överföring skulle också åt J ämtlandsdistrik- tet givas en lämpligare avrundning.

Varje förslag till indelning i statsåklagaredistrikt torde oundvikligt vidlå- das av organisatoriska svårigheter på grund av den låga kriminaliteten och de stora avstånden i vissa landsdelar. De sakkunniga hava sökt lösningen efter en linje. Ett annat alternativ kan tänkas på det sättet, att man hos ett organ förenar statsåklagarens och polisledningens uppgifter. Ur rent processuell synpunkt torde de sakkunnigas förslag hava företräde, ur allmänt administra— tiv synpunkt det nyssnämnda alternativet. Därigenom kan anslutning i huvud- sak till länsindelningen åstadkommas. Polisorganisationen med dess samman- hängande och i varandra gående uppgifter kan lättare utvecklas till båtnad även för straffprocessen. Befälsförhållandena bliva enkla och klara. En verk- lig personal- och lokalkännedom kan förvärvas av en befattningshavare med distrikt, ungefär motsvarande ett län, och en sådan kännedom innebär en vä- sentlig styrka, som ej till fullo kan ersättas genom underordnades kunnighet.

I samband med inrättandet av statsåklagareorganisationen hava de sakkun- nige föreslagit landsfogdebefattningarnas avskaffande. Såsom framgår av K. B:s utlåtande den 29 april 1927, hyser K. B. samma uppfattning. Lands- fogdarnas huvuduppgift för närvarande måste anses vara polisundersökningar och åtal vid grövre brott. Bortfalla dessa, kan icke vad som återstår, invente- ringsförrättningar, sammanträden med allmänheten, vissa utredningar m. m., motivera befattningens bibehållande. Vad särskilt angår den betydelsefulla kontrollen över landsfiskalerna har K. B. i ett nyligen till riksräkenskapsver- ket avgivet utlåtande förordat, att särskilda inventeringar instruktionsmässigt skulle hållas av sådana befattningshavare vid länsstyrelsen, som speciellt syssla med medelsförvaltningen och framför allt med landsfiskalernas räkenskaper.

Beträffande landsfiskalsbefattningarna hava de sakkunniga icke framställt något förslag. Däremot lära i andra sammanhang ändringar i organisationen vara föremål för utredning. Yttrande av K. B. i denna del torde därför icke för närvarande böra avgivas.

Vad Stadsfiskalerna angår ansluter sig K. B. till önskemålet att dessa be- fattningar, där de bibehållas, bliva förstatligade. Om en statlig befattning sasom landsfiskal inrättas i Östersund och domareutbildning uppställes såsom kompetenskrav för denne, såsom de sakkunniga föreslagit, torde stadsfiskalen kunna förpliktas att tjänstgöra jämväl utom stadsdistriktet. En avsevärd lätt- nad för statsåklagarna i Jämtlands distrikt kan härigenom beredas. En sådan anordning synes ligga så mycket närmare till hands, som denne stadsfiskal skulle komma att bliva chef för kriminalpoliskåren inom statsåklagaredistrik— tet. För härvarande förhållanden torde en sådan kombination passa bättre än den av de sakkunniga ifrågasatta föreningen mellan stadsfiskals- och stadsfog- debefattningarna. För övrigt synes det tvivelaktigt, om stadsfogdegöromålen 1 och för srg påkalla fordran på domareutbildning.

Beträffande länsstyrelsernas organisation har K. B. i det föregående av- styrkt, att för närvarande någon överflyttning av överexekutorsgöromålen till domstolarna _skulle äga rum. Beträffande övriga ärenden kommer det, om ma- gistraten 1 Östersund bortfaller utan att ersättas av någon därmed likvärdig kommunal organ1sation, säkerligen att bliva nödvändigt, att överflytta. ett fler- tal ärendegrupper till landskansliet. Viss ökning av landskontorets arbete tor- de också, föranledas av processreformen, såsom de sakkunniga påpekat. Där- jamte maste ett avsevärt antal inventeringsförrättningar, vilka nu ombesörjas av landsfogden, verkställas av landskontorets tjänstemän. Att överlämna kon- trollen över de underordnade redogörarna helt och hållet till riksräkenskaps- verket, sasom de sakkunniga synas avse, är icke tillrådligt.

Resultatet blir således, att ökning av arbetskrafterna såväl på kansli som kontor måste beräknas. Skulle överexekutorsgöromålen flyttas till domstolar- na, kan med den arbetsfördelning, som hittills här praktiserats, icke någon be- stäm-d arbetskraft förflyttas till domstolen, men det är sannolikt, att minsknin- gen genom överexekutorsmålens bortfallande och ökningen i följd av de andra, nyss berörda ändringarna ungefär komma att uppväga varandra.

I fråga om domstolslokalerna är det uppenbart, att om Östersunds rådstuvu— rätt kommer att bibehållas, plats i rådhuset icke kan beredas för kansli och tingslokaler för någon av lantdomsagorna. Skulle åter rådstuvurätten försvin- na, torde det vara ovisst, huruvida icke rådhusbyggnaden kommer att tagas i anspråk för kommunala ändamål.

Under alla förhållanden föreligger behov att uppföra ett tingshus i Öster— sund. .

För innehavaren av nuvarande landsfogdebefattning har i det förslag till länsresidensets ombyggnad, som för närvarande är under behandling i riksda- gen, beräknats erforderligt utrymme. Detta torde dock icke vara tillräckligt såsom lokal för statsåklagareorganisationen i J ämtlandsdistriktet. Denna or— ganliåation skall ju också enligt de sakkunnigas förslag förlora sambandet med K

Beträffande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna får K. B. hänvisa till de bifogade yttrandena av rådstuvurätten1 och magistraten samt stadsfullmäktige. Därjämte vill K. B. för egen del framhålla, att det knappast synes möjligt att på rättvist sätt avväga de ekonomiska förpliktel- serna, så länge man icke känner stadsstyrelsens blivande organisation och kost— nader. Det förefaller ganska sannolikt, att den blivande domstolen jämte stads- styrelsen i jämförelse med nuvarande rådstuvurätt och magistrat komma att innebära en dubbelorganisation med ökad sammanlagd kostnad, och det före- faller då icke skäligt att grunda beräkningen av övergångsersättningen på en schematisk uppdelning av nuvarande utgifter och nuvarande arbetsfördelning, utan att taga hänsyn till den belastning, som den blivande anordningen kom— mer att medföra för stadskommunen.

Vad de sakkunnigas sammanfattande kostnadsberäkningar angår synes det tvivelaktigt, om de blivande utgifterna för stadsstyrelserna komma att täckas av sportelinkomster, såsom de sakkunniga antagit. Troligen böra därutöver särskilda övergångskostnader till icke obetydliga belopp tagas i betraktande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (landshövding N. RINGSTRAND): Uti skrivelse den 28 april 1927 till Eders Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt innefattande yttranden över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har K. B. uttalat sina betänkligheter mot en omgestaltning av vårt rättegångsväsende i den omfattning, som detta betän- kande innebär, samt närmare utvecklat denna sin uppfattning beträffande om- råden, som beröras av länsstyrelsens ämbetsutövning.

Nu ifrågavarande på processkommissionens betänkande byggda förslag gi- ver även det anledning till vissa erinringar.

Enligt de framkomna förslagen skulle åklagareväsendet vid lagmansrätterna ordnas så, att den nuvarande tudelningen av åklagareorganisationen skulle bibehållas och åklagarna således utgöras av en grupp med högre kvalifika— tioner för de svårare brottmålen, statsåklagare, och en grupp lägre kvalifi— cerade för de mindre betydande brottmålen, underåklagare. Statsåklagarna skulle uteslutande ägna sig åt åklagareverksamheten men därjämte hava led- ning av samt uppsikt över underåklagarna inom sina tjänstgöringsområden. För att tillräcklig sysselsättning skulle beredas underåklagarna skulle dessa

1 Rådhusrättens yttrande tryckt ovan sid 544.

| i |

685 även utöva polisverksamhet inom sina distrikt. Länsstyrelsernas befattning med åklagareväsendet skulle upphöra.

De nu länsstyrelserna påvilande göromålen som överexekutorer skulle över- flyttas på lagmansrätterna och utmätningsmännens göromål skulle övertagas av underexekutorerna. Härmed skulle även förmanskapet över dessa sist— nämnda och den därmed förenade kontrollen över dem övergå på lagmans- rätterna.

Någon uppmärksamhet har dock ej ägnats frågan om, vilka tjänstemän vid den sålunda föreslagna uppdelningen av landsfiskalernas verksamhet skulle övertaga dessas administrativa arbetsuppgifter, en grupp göromål av stor om- fattning. Då det väl ej kommer att sättas i fråga någon mer betydande ut- ökning av denna tjänstemannakår, lär denna fråga ej kunna ordnas på annat sätt än att distrikten för tjänstemännen i denna ställning göras ungefär tre gånger större än nuvarande landsfiskalsdistrikt eller ock att distrikten ej givas fullt så stor omfattning utan istället de administrativa göromålen åläg- gas underexekutorerna. Det förstnämnda sättet synes, åtminstone med hänsyn tilliden omfattning landsfiskalsdistrikten i detta lån äga, synnerligen oprak- tis t.

För utförande av göromålen inom de tre sammanslagna tjänsteområdena, som nu kunna verkställas av samma tjänsteman under samma resa, måste vid en sådan ordning tre särskilda personer företaga resa, som mången gång med— för dryga kostnader. Detta kan åtminstone till någon del undvikas genom den sistnämnda anordningen. Den sammanslagning av göromålen, som i detta fall förutsättes, är dock olämplig ur den synpunkten, att underexekutorerna, som skulle ställas under lagmansrätternas förmanskap och kontroll, i sin egen- skap av administrativa tjänstemän skulle komma att stå under länsstyrelsernas lydnad och således komma under två särskilda myndigheters förmanskap.

Aven underåklagarna, som skulle stå under uppsikt av statsåklagarna, skulle till följd av sin verksamhet som polismän komma under förmanskap av skilda myndigheter. Genom en dylik anordning komme helt visst att uppstå åt— skilhga Slitningar. Ingenting nämnes rörande tillsättningen av dessa tjänste- män. Då två olika myndigheter skola utöva förmanskapet över dem, kunna de knappast tillsättas av allenast den ena, och gemensam handläggning av skilda myndigheter i fråga om tillsättande av tjänstemän är givetvis en an- ordning, som' måste anses synnerligen förkastlig. För de tjänstemän, som skola stå under förmanskap av två skilda myndigheter, kunna mången gång uppstå stora svårigheter i deras tjänsteutövning, som komme att inverka men- ligt på deras tjänst i allmänhet.

Enligt sin instruktion är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet. I så- dan egenskap tillkommer det länsstyrelsen att ha ansvar för ledningen av polis- väsendet i länet och övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes be- hörigen upprätthålles och att i händelse något däremot stridande förekommer erforderliga åtgärder vidtagas. Någon ändring häri synes icke hava ifråga- satts. För fullgörande av denna sin skyldighet efter rättegångsreformens genomförande skulle länsstyrelsen hava att tillgå underexekutorerna i deras egenskap av polismän. För att kunna giva eftertryck åt? de åtgärder, som kunna erfordras för ordningens upprätthållande, finnes ej att tillgå annat medel än att ställa den, som förbrutit sig, under åtal. Det ligger således vikt på, att länsstyrelsen äger rätt att se till, att åtal i sådana fall äger rum. Denna rätt skulle emellertid genom rättegångsreformen berövas länsstyrelsen, enär i stället för landsfogden, som lyder under länsstyrelsen, skulle komma stats— åklagare, som skulle vara fullt fristående gentemot länsstyrelsen och något organisatoriskt samband i övrigt mellan länsstyrelse och åklagareväsendet ej längre skulle förekomma.

I det nu angivna betänkandet förekommer endast i ringa omfattning någon närmare utveckling av den blivande organisationen av exekutionsväsendet. Enligt processkommissionen skulle underåklagaren vid sidan av sin åklagare- verksamhet kunna tagas i anspråk främst för polisverksamhet och möjligen även för andra uppgifter, dock ej i sådan omfattning, att åklagareverksam- heten bleve eftersatt. Enligt nu ifrågavarande betänkande skulle emellertid underåklagaren —— distriktsfiskalen —— i städer med upp till 20000 invånare även vara underexekutor. Städer med mindre än 12000 invånare skulle i fråga om åklagareverksamheten förenas med lämplig del av angränsande landsbygd till ett fiskalsdistrikt. Distriktsfiskalen i dessa distrikt skulle så— ledes bliva förutom underåklagare i hela distriktet även underexekutor i en del av sitt distrikt. K. B. kan ej finna annat än att på en dylik organisa- tion kan tillämpas de sakkunnigas uttalande å sidan 214 därom, att enhet— ligheten i förvaltningsorganisationen bleve betänkligt rubbad, om distrikts- fiskalen skulle ha en väsentligt olika tjänsteställning och arbetsuppgift inom skilda delar av sitt distrikt.

Städer med 12 000 upp till 20 000 invånare skulle utgöra eget distrikt, där distriktsfiskalen skulle vara såväl underåklagare som underexekutor. K. B. är för sin del icke övertygad om att en dylik sammanslagning av tjänster låter sig genomföra i alla städer av denna storlek.

Den tillsyn över utmätningsmännen, som för närvarande utövas av läns- styrelsen, skulle komma att övergå till lagmansrätten i och med det att för- manskapet över underexekutorerna förlades till denna. Den kontroll, som ut— övas över de under länsstyrelsen sorterande utmätningsmännen och redogörarna genom landsfogden i överensstämmelse med bestämmelserna i landsfogde- instruktionen och kungörelsen om medelsförvaltningen i länen, föreslås av de sakkunniga skola överflyttas på riksräkenskapsverket, som enligt dess in- struktion redan äger låta verkställa inventering av kassor, värdehandlingar m. m. hos de myndigheter, vilkas räkenskaper granskas inom verket, ävensom hos dem underlydande redogörare, således bland andra landsfiskalerna. Detta förslag kan K. B. icke biträda. Då länsstyrelsens befattning med uppbörds- verket fortfarande skall bestå, kan det icke vara rimligt att ställa länsstyrel— sen helt utanför möjligheten att övervaka, huru indrivningen av böter och rest— förda utskylder bedrives. Redan den omständigheten att länsstyrelsen från- tages förmanskapet över de tjänstemän, som hava att ombesörja skatte- och bötesindrivningen, kommer uppenbarligen att på ett för staten menligt sätt inverka på denna, och det synes lika uppenbart, att den omständigheten att länsstyrelsen också berövas möjligheten att kunna granska, huru indrivningen verkställes, kommer att ytterligare försämra resultatet.

Beträffande en detalj i de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag får K. B. i underdånighet erinra, att för det föreslagna Umeå statsåklagaredistrikt, som skulle omfatta hela Västerbottens län med dess städer samt av Västernorr- lands län Själevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag och staden Örn— sköldsvik, säkerligen komme att, med hänsyn till ett sådant distrikts synner- ligen stora utsträckning och jämförelsevis dåliga kommunikationsförhållanden, erfordras tre statsåklagare.

Med stöd av det anförda vill K. B. i underdånighet framhålla nödvändig- heten av, att vid en blivande rättegångsreform den administrativa organisa- tionen icke blir lidande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (landshövding A. GÄRDE):

De betänkligheter av principiell innebörd, åt vilka länsstyrelsen gav uttryck i sitt den 15 maj 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens betän- kande, hava icke kunnat hävas genom den nu föreliggande utredningen, som

fastmera synes länsstyrelsen giva ytterligare stöd för den åsikten, att en re- form efter kommissionens riktlinjer skulle betyda en alltför vittgående, av verkligt behov icke påkallad omläggning av vårt rättegångsväsende, med till- spillogivande av mycket av värde i våra bestående institutioner utan garantier för motsvarande fördelar. Att reformen genom sina konsekvenser skulle kom- ma att medföra avsevärda och .svårreglerbara rubbningar i den statliga och kommunala förvaltningsapparaten har också genom den förevarande utred- ningen kommit att framstå i klarare dager.

Redan i sitt berörda utlåtande av den 15 maj 1927 fann länsstyrelsen an- ledning framhålla, hurusom den åsyftade förstoringen av domkretsarna i första instans komme att —— jämte av omständigheterna framkallat faktiskt advokat- tvång -— göra rättvisan mera svårtillgänglig för menige man. Ehuru sak— kunnigeförslaget med dess ytterligare förstorade domsagor i detta hänseende givetvis är ägnat att väcka än starkare betänkligheter, måste dock medgivas, att för detta läns vidkommande ifrågavarande förslag, bortsett från stads— domstolarnas indragning, icke synes innebära någon mera avsevärd förändring i bestående förhållanden.

Vad angår lagmansrätternas sammansättning torde den av de sakkunniga förordade uppdelningen av rådmanstjänsterna i två grupper: sluttjänster (in- skrivningsdomare) och övergångstjänster (rådmän för den dömande verksam- heten) få betecknas som ett lyckligt grepp. På sätt i sakkunnigebetänkandet påpekas, lärer det i själva verket redan av lönetekniska skäl vara ofrånkom- ligt med en dylik bestämd differentiering. Däremot måste det synnerligen utpräglade -— väl till avsevärd del av kostnadshänsyn motiverade extra- ordinariesystemet vid underrätterna vara ägnat att framkalla allvarliga be- tänkligheter. Såsom en svaghet i organisationen framträder också överexe- kutorsinstitutionens planerade söndersmulande. En anordning, varigenom handläggningen av överexekutorsärendena förlägges till lagmansrätten eller rättare till olika befattningshavare inom lagmansrätten — samtidigt som den allmänna kontrollen och förmanskapet över utmätningsmännen bibehålles hos länsstyrelsen, lärer i praktiken visa sig föga ändamålsenlig.

Angående överrättsorganisationen inskränker sig länsstyrelsen till att fram- hålla, att Luleå eller Boden med hänsyn till läge och kommunikationer måste vara att föredraga framför Umeå såsom säte för en blivande hovrätt för Norr- bottens och Västerbottens län.

De sakkunnigas inställning till åklagareproblemet betecknar ur länsstyrel- sens synpunkt så till vida ett framsteg i förhållande till principbetänkandet, att de sakkunniga synas hava en något klarare blick för betydelsen därav, att statsåklagaren personligen leder och övervakar den förberedande under- sökningen i brottmål. De sakkunniga hava dock icke dragit ut den logiska konsekvensen i organisatoriskt hänseende av det erkända intima sambandet mellan åklagare— och polisväsende, i det de lika litet som processkommissio- nen låtit statsåklagaren erhålla den befattning med polisväsendet, som för när- varande tillkommer landsfogden. Och gentemot projektet med' de över hövan förstorade statsåklagaredistrikten, inom vilka i regel skulle tjänstgöra flera väsentligen samordnade statsåklagare, uppresa sig betänkligheter i allmänt- organisatoriskt och ekonomiskt hänseende av synnerlig styrka. Syftet med anordningen — vinnande av önskvärd utjämning i statsåklagarnas arbetsbörda — synes, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande landsfogdedistrikts- indelningen, på ett vida naturligare och billigare sätt kunna vinnas genom in— förande av ett system med rörliga, juridiskt bildade statsåklagareassistenter till begränsat antal. För en dylik lösning synas även tala viktiga rekryterings- hänsyn, varförutom systemet osökt erbjuder tillfälle att jämväl å åklagare- området tillämpa den av processreformens anhängare så ivrigt förfäktade prin—

Eipen om målens uppdelning efter kvalitativa grunder å olika befattnings- avare.

På sätt i huvudsak framgår av det ovan sagda böra enligt länsstyrelsens uppfattning de blivande statsåklagarna _ utom möjligen i visa» större städer —— i likhet med de nuvarande landsfogdarna även vara >>länspolismästare». Titeln landsfogde synes då även lämpligen böra bibehållas.

Landsfogdens bestyr med kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redogörarna torde böra överlämnas till tjänsteman inom landskontoret (läns- bokhållare) och icke till riksräkenskapsverket. I motsats till de sakkunniga håller nämligen länsstyrelsen före, att personal med för inventeringsarbetet erforderliga kvalifikationer i bokföringstekniskt hänseende finnas att tillgå inom länsstyrelserna. Bokföringssakkunnig befattningshavare inom läns- styrelse torde, med den personliga kännedom om redogöraren han i de flesta fall äger, i allmänhet vara lämpligare som inventeringsförrättare än riks— räkenskapsverkets revisor. Och jämväl frånsett det mindre ändamålsenliga och osystematiska i att de länsstyrelsen underordnade tjänstemännen i före- varande viktiga avseende skulle stå under uppsikt av annan än sin egentliga chefsmyndighet, lär en anordning med centralt organiserad omedelbar medels- kontroll av denna art framstå såsom något synnerligen otympligt.

Vidkommande därefter frågan om underåklagareorganisationen måste kon- stateras, att för det betydelsefulla spörsmålet, i vad mån dessa åklagare böra och kunna avlastas några av dem nu åvilande administrativa bestyr, icke i betänkandet anvisats någon lösning. Med hänsyn till de viktiga funktioner av skiftande art, som för närvarande tillkomma landsfiskalerna, är det av stor vikt att deras blivande uppgifter såsom underåklagare bliva fullt klar- lagda. Huruvida i verkligheten statsåklagaretjänsterna, sådana de föreslagits av kommissionen och de sakkunniga, komme att medföra någon lättnad i lands- fiskalernas arbetsbörda förefaller tvivelaktigt. Just på denna punkt berör rättegångsreformen administrativt—organisatoriska spörsmål av stor betydelse, ochden mera ingående utredning synes därför här vara oundgängligen nöd— van ig.

Då hittills icke framlagts något förslag till lösning av den viktiga frågan om ordnande av magistratsförvaltningen i de hittillsvarande magistratsstäder- na, är uppenbarligen för närvarande icke möjligt att överblicka rättegångs- reformens konsekvenser i administrativt hänseende för dessa städers vidkom- mande. I det outredda skick, vari ärendet i denna del sålunda ännu befinner sig, vill länsstyrelsen för sin del endast framhålla, hurusom stor sannolikhet synes tala. för att den å området pågående specialutredningen skall giva till resultat, att, även om vissa av magistratens nuvarande åligganden skulle kom- ma att överflyttas å andra organ, det åtminstone för alla någorlunda bety- dande städer komme att förefinnas behov av ett magistratliknande organ för handhavande av åtskilliga såväl statliga och statligt-kommunala som rent kom— munala uppgifter.

Vad slutligen angår de ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av de sakkunnigas förslag torde det ligga i öppen dag, att de uppgjorda kostnads— beräkningarna äro alltför ofullständiga och hållna alltför mycket i underkant, för att desamma skulle kunna läggas till grund för ett blivande förslag. Sär- skilt framhålles i detta sammanhang, hurusom lagmansämbetena m. fl. do- marebefattningar i lönehänseende ställts på en nivå, som med hänsyn till den utomordentliga vikten av en fullgod domarerekrytering torde vara alltför låg. — Vad särskilt beträffar spörsmålet om utkrävande av ersättning från respek- tive städer för statens övertagande av deras kostnader för rättskipning m. in., har länsstyrelsen för sin del funnit den av stadsintressets representanter i äm— net levererade kritiken i mycket träffande. Väl håller länsstyrelsen i likhet

med de sakkunniga före, att vederlag överhuvud under en övergångstid bör utgå. Av alla de olika synpunkter, som kunna anläggas å denna fråga, lär nämligen till slut den vara den tyngst vägande, att ett plötsligt övervältrande av kostnader utav denna storleksklass från staten å kommunerna eller vice versa icke är förenligt med en rationell finanspolitik. Men vid beräknandet av ersättningens belopp synas de sakkunniga hava förfarit alltför schablon- mässigt, och förslaget i denna del torde näppeligen erbjuda en rättvis och för städerna acceptabel lösning av frågan. Länsstyrelsen vill ock hava såsom sin åsikt framhållit, att det knappast kan anses tillbörligt att, på sätt föreslagits, låta ordnandet av städernas ekonomiska mellanhavande med statsverket till väsentlig del bliva beroende av svaret på.” frågan, huruvida det ur enbart stat- lig synpunkt är oundgängligen erforderligt, att de nuvarande magistraternas mera utpräglat statliga arbetsuppgifter handhavas av ett ämbetsmässigt or— ganiserat kommunalt organ eller icke. —— Huru det än må förhålla sig med det omstridda spörsmålet, om mellan städernas domstolsväsende och tolaginkomsten verkligen förefinnes ett sådant samband, att en partiell indragning av denna inkomst i enlighet med föreliggande förslag är motiverad, torde dock det av städerna resta kravet på förnyad, grundlig utredning rörande beloppen av de fordrade vederlagen äga den sakliga styrka, att detsamma icke kan avvisas.

45—291 185

STYRELSEN FÖR SVERIGES ADVOKATSAMFUND.

Med förvåning har styrelsen funnit, att enligt de sakkunnigas uppfattning en genomgripande reform av rättegångsordningen med därav betingad om— bildning och förbättring av domstolsorganisationen och åklagareväsendet bör kunna genomföras utan att det allmänna behöver underkasta sig någon ökning av kostnaderna för rättsväsendets upprätthållande, ja, rent av med någon be- sparing i nuvarande utgifter. Vid närmare granskning av betänkandet har denna förvåning bytts i oro. Den oväntat gynnsamma ekonomiska kalkylen har nämligen möjliggjorts därigenom, att de sakkunniga eftersatt enligt styrel— sens uppfattning viktiga organisatoriska önskemål och nöjt sig med en löne— skala, som i stora delar är oskäligt låg och dessutom mindre väl avvägd med hänsyn till den ställning olika domaretjänster lämpligen böra intaga till var- andra. Rättegångsreformens huvuduppgift är att reformera själva processen »— att förenkla, koncentrera och effektivera förfarandet. Denna huvudsyn- punkt får icke skjutas i bakgrunden vid överväganden av organisations- och lönespörsmålen, men tyvärr har styrelsen icke kunnat värja sig för intrycket, att de sakkunniga vid dessa sina överväganden stundom tappat bort de grund— läggande processuella reformtankarna. Deras betänkande kan under sådana förhållanden icke giva önskvärd ledning för bedömandet av de. nödiga kost- naderna för genomförandet av en effektiv rättegångsreform i den anda, som präglar processkommissionens betänkande.

En synnerligen viktig förutsättning för rättegångsreformens lyckliga ut— förande i livet ligger enligt styrelsens uppfattning i processkommissionens förslag att sammanföra underrätterna till ett begränsat antal relativt stora domstolar, inom vilka en verklig arbetsfördelning kan äga rum. En rätte- gångsordning byggd på muntlighet och omedelbarhet ställer på rättens ord- förande vida större anspråk än vår nuvarande process. Skola lagmännen kunna tillfredsställande fylla sitt värv, måste de äga minst lika goda juri— diska insikter och lika säkert juridiskt omdöme som de bättre bland våra häradshövdingar, och deras juridiska prestationsförmåga måste kunna fungera vida snabbare än nuvarande förhållanden i regel fordra. Härtill komma starkt ökade krav på själva handläggningsförmågan. För att ur den kon- centrerade, muntliga förhandlingsformen kunna utvinna de stora värden, som motivera dess införande, fordras hos rättens ordförande en vid och djup all- mänmänsklig erfarenhet, stor sinnesnärvaro och god psykologisk takt. Styrel- sen tvivlar ingalunda på, att den svenska domarekåren skall visa sig inne- hålla ett tillräckligt antal fullt lämpliga ämnen till lagmän, men är fast över— tygad om, att dessa för att kunna fylla måttet måste beredas tillfälle att kon— centrera sitt intresse och sin arbetskraft på domaruppgiften. Redan under nu— varande förhållanden torde det vara till ett visst men för den dömande verk- samheten, att häradshövdingarna äro belastade med en dryg börda av annat

I | i i

mångskiftande, till största delen rutinmässigt arbete, som kräver ett oavlåtligt aktpågivande och ofta lär taga mer än halva deras arbetstid i anspråk. Detta slöseri med högt kvalificerad arbetskraft skulle te sig än mindre ändamåls- enligt efter genomförandet av processreformen, ja, antagligen bliva till verklig skada för rättskipningen. Även mycket goda krafter kräva, för att kunna ut- veckla hela sin inneboende förmåga, att insättas på en huvuduppgift _ och den måste för lagmännens del vara deras dömande verksamhet. Denna måste tillföras ett rikt, skiftande och i möjligaste mån kvalificerat material. Med hänsyn härtill är det för rättskipningen av vikt att domkretsarna göras stora och i så många fall som möjligt sammansättas av land och stad.

Det lärer icke behöva befaras, att det arbete, som avlastas från lagmännen, på grund därav kommer att i någon mån försummas. Säkerligen kan det på för staten gynnsamma ekonomiska villkor på ett fullt tillfredsställande sätt utföras av juridiskt mindre högt kvalificerade krafter. Svea hovrätt har ut— talat tvivel om möjligheten att finna tillräckligt många lämpliga jurister, som skulle vara villiga att huvudsakligen syssla med ifrågavarande juridiskt mindre intressanta arbete,. Styrelsen tror icke, att denna uppfattning är psy- kologiskt motiverad. Den torde vara ett utslag av synpunkter, vilka helt natur- ligt behärska den klass av jurister, som av håg och delvis mycket lång vana äro speciellt inriktade på den dömande verksamheten. I så fall förebådar den, huru detta arbete skulle komma att te sig för de blivande lagmännen. För många andra jurister torde helt andra synpunkter göra sig gällande. I varje fall visar icke erfarenheten från landets större rådhusrätter, att det erbjuder någon svårighet att finna villiga och lämpliga krafter för inskrivningsären- denas skötande. Enligt styrelsens erfarenhet förhåller det sig tvärtom så, att denna del av rådhusrättens arbete icke sällan är den bäst ordnade.

Ehuru så gott som alla, vilka yttrat sig om processkommissionens betän- kande, synas hava klart för sig, vilka stora krav den nya rättegångsordningen ställer på lagmännen och även dela styrelsens uppfattning, att processrefor— mens utfall i praktiken till mycket väsentlig del hänger på, att lagmännen komma att fylla dessa anspråk, är det många, som rygga tillbaka för skapandet av nödiga organisatoriska förutsättningar. Från olika håll pläderar man med mer eller mindre styrka för att i möjligaste mån behålla den nuvarande domsagoindelningen och i stort sett även de nuvarande arbetsformerna, så att lagmännen liksom häradshövdingarna skulle bliva mångsysslande ämbetsmän utan möjlighet att koncentrera sig på sin huvuduppgift. Denna ståndpunkt stöder sig på uppfattningen, att stora domkretsar och en genomförd arbets— fördelning skulle rubba den på personlig beröring med domsagans befolkning vilande förtroendeställning, som häradshövdingarna av gammalt intagit, och väsentligt försvåra tillgodogörandet av det värde, som ligger i nämndens sam— arbete med domaren. Styrelsen håller före, att denna uppfattning vilar på ett känslobetonat, traditionellt föreställningssätt, som i huvudsak är att hänföra till en förgången eller i varje fall snabbt försvinnande tid. Huru härmed än förhåller sig, måste man emellertid besinna, att en modern, effektiv rättegångs- ordning icke kan vinnas utan offer av vissa i och för sig beaktansvärda tradi- tionella värden. Det gäller att från rättskipningens synpunkt jämföra vad man förlorar och vad man vinner. Styrelsen är övertygad, att anhängarna av små domsagor och ofullständigt genomförd arbetsfördelning underskatta vin- sterna och mycket överskatta förlusterna. Angående det nu behandlade vik- tiga spörsmålet tillåter sig styrelsen att till komplettering av ovan framförda synpunkter hänvisa till ett auktoritativt uttalande av häradshövding Olive- crona, som återfinnes i sjätte häftet av Sv. J nristtidning för 1928.

Med ovan utvecklade uppfattning måste styrelsen beklaga, att de sakkun- niga visat sig starkt luta åt det nuvarande systemet. Bland annat framhäva

de såsom sin uppfattning, att inskrivningsdomare böra tillsättas i så få dom- sagor som möjligt. Med häradshövdingeföreningen finner styrelsen tvärtom, att sådana domare böra tillsättas i så många domsagor som möjligt. Lag- männens befriande från inskrivnings- och andra 5. k. småprotokollsärenden torde vara det viktigaste ledet i den önskvärda arbetsfördelningen. Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över processkommissionens betänkande framhållit, att de små målens avskiljande till ett bagatellförfarande i och för sig är av stor vikt för den övriga rättskipningens lugna och jämna gång, för ernående av en i de flesta små mål särskilt viktig snabbhet samt icke minst för parternas ekonomi. Denna ståndpunkt vidhålles. På grund av nu åter framhävda synpunkter och med hänsyn jämväl till domareutbildningen torde även inrättandet av en huvudsakligen för de mindre målen avsedd rådmans- tjänst vara av avsevärd betydelse.

Angående inskrivningsdomarnas befogenhet vill styrelsen hava framhållit följande. Man har tämligen allmänt utgått ifrån, att överexekutorsärendena, därest de, som önskvärt vore, förläggas till domstol, borde hänvisas till in- skrivningsdomaren. Att så sker i avsevärd utsträckning synes också vara na- turligt. Men det är likafullt av vikt, att även andra former för avgörande av dylika ärenden upprätthållas. Svenska domstolar visa i allmänhet stor obe— nägenhet att under handläggningen av ett mål bevilja kvarstad eller andra exekutiva åtgärder. På sina håll synes till och med råda tvekan, huruvida domstolarna hava befogenhet härutinnan. Denna svårighet att snabbt erhålla behövliga exekutiva beslut leder icke sällan till allvarliga rättsförluster. Där- est överexekutorsärendena förläggas till domstol, torde det visserligen falla av sig självt, att lagmansrätten under behandlingen av ett mål bör omedelbart till prövning upptaga ett däri framställt yrkande på någon exekutiv åtgärd, men med hänsyn till nu rådande mycket osäkra praxis har styrelsen emellertid velat påpeka, att det bör tydligt klargöras, att sådan prövning ankommer på den i målet dömande lagmansrätten eller på lagmannen, om yrkandet är av beskaffenhet att kunna avgöras under den förberedande behandlingen, men icke på inskrivningsdomaren.

Även i andra situationer kan det bliva av vikt, att lagmannen själv träffar de exekutiva avgörandena. Exekutiva ärenden, som ofta äro av största eko- nomiska eller personliga betydelse för sökanden, innefatta stundom svåra juri- diska frågor, som måste snabbt besvaras. I andra fall kräva de visserligen icke någon större juridisk insikt, men förutsätta ett säkert omdöme angående ekonomiska och psykologiska förhållanden samt redobogenhet att taga an- svar. På så sätt kvalificerade exekutiva ärenden lämpa sig alls icke för rutin- mässigt avgörande.

Även de sakkunniga framhålla starkt betydelsen av att kunna förvärva bä- sta tänkbara krafter till lagmanstjänsterna och understryka, att staten måste finna sig i härför behövliga ekonomiska uppoffringar. Vid beräknandet av dessa synas emellertid de sakkunniga hava gått fram med en förvånande opti- mism. De föreslå för lagmännen en grundlön av cirka 13 000 kronor och anse, att behövliga lönetillskott inom större och mera arbetsamma domsagor skola kunna inrymmas i ett anslag på 250 000 _kronor. Styrelsen kan icke tänka sig, att denna löneberäkning är hållbar. Även i små domsagor måste en lag- manslön å 13 000 kronor anses otillräcklig, och inom flertalet domsagor krävas betydligt större belopp. Styrelsen anser sig icke närmare böra ingå på löne- spörsmålet, men vill dock som sin uppfattning hava framhållit, att det synes orimligt att avspisa någon lagman med lägre lön än 15000 kronor. Rätt- skipningens säkerhet lärer ock kräva, att man för ett mycket stort antal lag- manstjänster räknar med en kraftig förskjutning från denna minimilön upp mot det föreslagna maximum av 21 000 kronor.

% l i ? | 1 i

l | | &

I detta sammanhang må även påpekas, att den föreslagna lönen för inskriv- ningsdomare synes väl knappt tilltagen. Deras ämbeten äro avsedda att bliva sluttjänster, och det förefaller under sådana förhållanden icke rimligt att i löneavseende närmast jämställa dem med assessorsbefattningarna, vilka de sakkunniga tänkt sig skola vara övergångstjänster, som komma att passeras vid en ålder mellan 30 och 40 år.

I sitt förslag till organisation av arbetet inom domstolarna i första och andra instans synas de sakkunniga icke tillräckligt hava beaktat betydelsen av, att den dömande verksamheten i största möjliga utsträckning utövas av ordinarie befattningshavare. I samband därmed står, att deras förslag i oväntat hög grad bygger på unga, ambulerande krafter. De sakkunniga synas härvid hava tagit för stor hänsyn till ekonomiska synpunkter. Emellertid har styrelsen fått intrycket, att deras ståndpunkttagande främst beror på, att de ej kunnat frigöra sig från det nuvarande systemet och därmed sammanhängande tra- ditionella former för domareutbildningen. Att i möjligaste mån bevara dessa har tydligen för de sakkunniga varit ett så grundläggande önskemål, att deras förslag till domstolarnas organisation och arbetsformer i väsentlig mån be- stämts därav. Styrelsen erinrar häremot, att domstolarnas organisation och verksamhet måste planläggas i första hand med hänsyn till rättskipningens krav. Den i och för sig mycket viktiga domareutbildningen måste därefter rättas. Huru den bör gestaltas, är svårt att närmare bestämma, innan den nya rättegångsordningen blivit fastställd och utförd i livet. Man lärer dock med visshet kunna utgå från, att en rättegångsordning av helt ny typ kom— mer att kräva en viss förskjutning även av domareutbildningen, främst på grund av den starkt ökade betydelsen av domarnas förmåga att handlägga målen. Det hade därför varit värdefullt, om de sakkunniga mera ingående un- dersökt det tilltänkta nya systemets principiella krav på domareutbildningen och de möjligheter systemet torde innebära att tillfredsställa dessa krav. San- nolikt hade en sådan undersökning icke behövt resultera i den pessimism sty- relsen trott sig kunna iakttaga hos de sakkunniga. Bland annat synas dessa hava förbisett, att följandet av rättegångsförhandlingar enligt ett modernt pro- cessystem 1 och för sig är av vida större intresse och mer fostrande än notarie- tjänstgöringen vid nutida ting. En modern rättegång erbjuder helt andra och rikare möjligheter till såväl juridiska som psykologiska iakttagelser. Då rättskipningens säkerhet oundgängligen kräver en mycket väsentlig inskränk— ning i det nuvarande extra- ordinariesystemet och därmed i möjligheten till självutbildning genom domareverksamhet på eget ansvar, lärer det också komma att åvila de blivande lagmännen skyldighet att vida effektivare än nu ofta sker positivt verka för de unga juristernas uppfostran genom att verkligen taga dem med 1 sitt eget arbete. Även under dylika omständigheter kvarstår dock som ett viktigt önskemål —— såväl från utbildnings- som rekryterings— synpunkt att på ett något högre stadium bereda de unga juristerna tillfälle att under ansvar deltaga i den dömande verksamheten, även om det blott i ringa utsträckning kan få ske i egenskap av rättens ordförande. Vikarie— tjänstgöringen på olika platser lärer komma att erbjuda ganska rikliga till- fällen härtill. Dock torde behovet härigenom icke bliva fyllt. Ett gott uppslag att utan fara för rättskipningen öka de ungas möjligheter till själv— ständig verksamhet synes ligga i förslaget att organisera hovrätterna med fyramansdivisioner och reservera den fjärde platsen för unga krafter. Er- farenheten torde rent av visa, att ett dylikt samarbete mellan äldre och yngre jurister icke sällan är till positiv fördel för rättskipningen. Komma stads- domstolarna fortfarande att organiseras som juristkollegier på tre man, bör väl också lämpligen en av bisittarplatserna reserveras för unga, ännu under ut- bildning varande jurister.

I sitt förslag till organisation av hovrätternas arbete utgå de sakkunniga från att av hela den dömande personalen endast presidenterna och divisionsord— förandena skulle innehava sluttjänster. Redan denna utgångspunkt synes be- tänklig. Så mycket beklagligare är det då, att icke ens den hävdats vid löne— skalans upprättande. För divisionsordförandena föreslås samma fasta lön, cirka 13 000 kronor, som för lagmännen, vartill skulle komma ett lönetillägg å 2 000 kronor. Ordförandena skulle alltså i löneavseende bliva sämre ställda än flertalet lagmän och få ett direkt ekonomiskt intresse att söka de bättre lag— manstjänsterna, medan endast de sämst avlönade lagmännen finge anledning att söka befattningarna som divionsordförande i hovrätterna. En sådan löneskala måste medföra att det ambulatoriska systemet komme att omfatta även dessa mycket viktiga tjänster med verkan, att de bästa krafterna icke skulle kunna bindas till dem. I denna inställning av divisionsordförandetjänsterna synes ligga ett allvarligt fel, som måste grunda sig på ett underskattande av hov— rätternas stora betydelse för rättskipningen och ett förbiseende av att de enligt den nya rättegångsordningen skulle få att tillämpa en processform av väsentligen samma typ som underrätterna. Då hovrätternas verksamhet kom— mer att innefatta en fullständig omprövning av dit överklagade mål, måste det ligga både i parternas och statens intresse, att denna omprövning företages av en domstol, som är högre kvalificerad än underrätterna i gemen samt i och för sig så stark, att överklaganden till Högsta domstolen i möjligaste mån inskränkas. Skulle Högsta domstolen göras till revisionsinstans, blir det av så mycket större betydelse att hålla hovrätterna uppe på en verkligt hög nivå. Kollegialiteten i och för sig innebär icke tillräcklig garanti härför. Därutöver kräves ovillkorligen särskilt med hänsyn till de nya arbetsformerna — att såsom rättens ordförande med visshet kan påräknas en i alla avseenden erfaren och högt kvalificerad domare. Till säkerställande av detta krav lärer fordras att divisionsordförandena i löneavseende jämställas med de bäst avlönade lag— mannen.

Det är emellertid icke nog att tillförsäkra sig verkligt erfarna och skick— liga divisionsordförande. Den ordinarie ordföranden kan ju icke hinna med att föra ordet vid divisionens alla sessioner, utan en vice ordförande måste ganska ofta fungera. Då en arbetsfördelning dem emellan efter målens be- skaffenhet — även om den i praktiken läte genomföra sig —— knappast torde vara lämplig, framstår som ett viktigt krav, att vid varje division även hava tillgång till en fullt lämplig vice ordförande. Det är icke tillräckligt, att denne är en skicklig jurist, han måste även hava ålderns och erfarenhetens auktoritet. För dessa viktiga befattningar önskvärda personer torde icke kunna förvärvas för de tilltänkta lönerna, som med endast 900 kronor skulle iöverstiga de i och för sig mycket låga löner varierande mellan 9 540 och 10 980 kronor som avsetts för hovrättsråden. Hovrättsdivisionernas vice ordförande skulle alltså i löneavseende bliva väsentligt sämre ställda än även de lägst avlönade lagmännen, vilket måste betecknas som olämpligt med hän— syn till rekryteringen samt i och för sig orimligt med hänsyn till deras myc— ket krävande arbetsuppgifter.

Att de sakkunniga kommit att föreslå en så ogynnsam ställning för dessa befattningshavare lärer bero på, att de vilja hava hovrättsrådsämbetena betrak- tade som övergångstjänster och därvid förbisett, att icke alla dessa ämbeten äro likartade. Även om man bereder vice ordförandena en väsentlig löneför— bättring, synes emellertid uppfattningen, att de övriga hovrättsrådsämbetena böra inrättas som övergångstjänster, vara diskutabel åtminstone i den utform— ning de sakkunniga givit tanken. En i och för sig önskvärd cirkulation mellan över- och underrätter bör icke ordnas så, att rörelsen —— vad de högre ämbets- männen beträffar tvingas att så gott som uteslutande gå i riktning upp—

ifrån och nedåt. På så sätt torde man icke medverka till, att de rätta männen i största möjliga utsträckning komma på de rätta platserna. Det finnes skick— liga domare av mycket olika typer. Rent personliga egenskaper göra den ene synnerligen lämpad till ordförande vid muntliga förhandlingar, medan en annan kan göra sig bäst gällande som bisittare i en högt kvalificerad domstol. Det är i hög grad önskvärt, att det naturliga urvalet icke alltför kraftigt häm- mas av löneskalan. Redan från denna synpunkt synes det därför klokt att tillerkänna alla hovrättsråd en betydligt högre lön än de sakkunniga föreslagit. Den tilltänkta lönen synes även i och för sig vara oskäligt låg. Det borde i varje fall ej ifrågakomma att sätta hovrättsrådslönerna lägre än de lägsta lagmanslönerna.

De sakkunniga anse, att hovrättsrådens löner måste sättas i viss relation till lönerna i den s. k. rådsgraden inom lönereglementet för administrativa tjänstemän. Styrelsen kan icke finna, att några bärande skäl anförts eller kunna anföras för en dylik sammankoppling av lönerna för olika tjänste- mannagrupper med fullkomligt artskilda verksamhetsområden. Det enda rim- liga synes vara att ställa hovrättsrådens löner i visst förhållande till andra domarelöner. Denna de sakkunnigas olyckliga utgångspunkt vid be- stämmandet av hovrättsrådslönerna synes rent av hava medfört ett omotiverat tillbakasättande av så gott som hela domarepersonalen vid hovrätterna, vilket i framtiden torde kunna leda till mycket menliga påföljder. Att detta miss— förhållande redan nu existerar bör icke få åberopas som skäl för dess bibehål- lande. Missförhållandet står för närvarande i samband med att hovrätterna faktiskt utgöra uppfostringsanstalter för alla möjliga högre juridiska be— fattningshavare, vilket i sin tur intimt sammanhänger med extra-ordinarie- systemet. Sedan detta genom en ny rättegångsordning kraftigt beskurits, lära hovrätterna i framtiden varken kunna eller höra i tillnärmelsevis samma ut— sträckning som nu användas till kraftkälla för administrationen. Under så- dana förhållanden kräver icke blott rättvisan utan även statsnyttan, att hov- rätternas dömande personal även i löneavseende insättes på densamma till- kommande plats inom domarekåren.

Slutligen vill styrelsen som sin uppfattning hava framhållit, att justitie— rådslöner å 21 000 kronor icke äro tillräckliga med hänsyn till ämbetets utom- ordentliga vikt. Även för presidenterna i de större hovrätterna måste en sådan lön anses väl knappt tilltagen.

Processreformens lyckliga utförande i livet kräver icke blott goda domare. Av mycket stor vikt är även, att man skaffar sig kvalificerade och välorgani- serade advokat- och åklagarekårer samt tilldelar dem de platser i rättssyste- met, som deras naturliga arbetsuppgifter fordra. Härutinnan har man under förberedelserna till processreformen gjort sig skyldig till svåra underlåten- hetssynder. Vad den betänkligt försummade advokatfrågan angår, är här icke platsen för ytterligare påpekanden. Däremot anser sig styrelsen böra fram- föra en bestämd gensaga mot den redan av processkommissionen föreslagna organisation av åklagareväsendet, som går igen i de sakkunnigas betänkande. För underrätternas del laborerar man fortfarande med en kår på flera hundra icke rättsbildade underåklagare, som dessutom synas skola belastas med vissa administrativa uppdrag och lämnas frihet att såsom nu driva en dilettantisk advokatverksamhet. Över underåklagarna skulle ställas ett måttligt antal rättsbildade statsåklagare för utförande av åtal i mera svårartade mål. Detta system måste betecknas som förkastligt. Underåklagarna bliva förvisso icke kompetenta för sin uppgift och komma i praktiken icke att stå tillräckligt fria vare sig mot domstolarna eller allmänheten. Det enda rimliga. synes vara, att åklagareverksamheten vid lagmansrätterna helt uppdrages åt ett tillräck- ligt antal rättsbildade statsåklagare, som befrias från alla andra tjänsteålig-

ganden och förbjudas att driva advokatverksamhet. För de enklaste fallen torde de kunna hava biträden till sin hjälp. Styrelsen har icke förutsättnin- gar att på ett ens närmelsevis tillförlitligt sätt beräkna kostnaderna för en sådan organisation. Med kännedom om, huru ringa del av sin arbetstid de nuvarande underåklagarna tillsätta å rena åklagaregöromål, synes det emeller- tid ingalunda givet, att den önskade organisationen måste bliva dyrare än den av processkommissionen föreslagna. I varje fall lärer man icke behöva räkna med någon avskräckande kostnadsökning. De summor, som komma i fråga, kunna helt visst betecknas såsom högst nödiga och nyttiga utgifter.

Styrelsen kan icke heller finna den för hovrätterna föreslagna åklagareorga- nisationen tillfredsställande. Främst måste däremot riktas den principiella an- märkningen, att åklagarna icke ställas i en fullt fri och självständig ställning gentemot domstolarna. Huvudåklagare skulle visserligen vara en advokatfiskal i ordinarie tjänsteställning och sorterande under justitiekanslern. Hans lön synes emellertid skola uppföras på vederbörande hovrätts stat, och det framgår ej av de sakkunnigas yttrande, huruvida hovrätten skulle hava något att göra med hans tillsättande. Även om man utgår från, att advokatfiskalerna 1 alla avseenden bliva helt oberoende av hovrätterna, kvarstår dock det betänkliga förhållandet, att en avsevärd del av åtalen förutsättas skola utföras av fiskaler eller fiskalsaspiranter, d. v. s. av helt unga tjänstemän, som för sin framtida , fortkomst äro i hög grad beroende av den hovrätt, vari de tjänstgöra. Detta ' är principiellt oriktigt och kan även i praktiken leda till missförhållanden. Man kan icke under alla förhållanden hos så unga och beroende tjänstemän

!

I

påräkna den självständighet 1 omdöme och den fasthet i karaktären, att de skulle våga utföra dern anförtrodda åtal utan att taga hänsyn till vederbö- rande hovrättsdivisions förmodade eller till äventyrs kända uppfattning om vissa juridiska spörsmål. Det stöd och den ledning de kunna erhålla av ad— vokatfiskalen bör man icke bygga alltför mycket på.

Man lärer icke heller kunna förvänta, att dessa unga tjänstemän skola bliva tillräckligt kompetenta åklagare. Härutinnan erinras därom, att åtalen en- ligt en ny rättegångsordning icke skola utföras genom tjänstememorial, base- rade på skriftligt material, utan måste utföras muntligt, ofta efter en mer eller mindre ingående personlig utredning. Ett sådant arbete förutsätter en betydande mognad och självständighet i omdömet ävensom tid och ekonomisk möjlighet att företaga resor för sammanträffanden med parter och vittnen och för bedrivande av annat utredningsarbete. Det lärer alltså icke lämpa sig för I unga fiskaler och fiskalsaspiranter. Styrelsens erfarenhet säger också, att unga jurister med ungefär den domareutbildning, som skulle vara tillfinnan- des hos dessa åklagare, i regel icke äro mogna att självständigt föra talan ens i enklare processer, ehuru deras juridiska insikter och även deras juridiska omdöme ofta kunna vara goda och fullt användbara under kraftig ledning.

I varje fall lider det nog intet tvivel, att dessa åklagare måste bliva vida mindre kompetenta än tränade statsåklagare. Redan från denna synpunkt vore det en stor fördel, om åklagareväsendet kunde så organiseras, att stats— åklagarna ägde utföra sina åtal även i hovrätten. Men härtill kommer att en i hovrätten nytillträdande, aldrig så kompetent, åklagare befinner sig i en vida ogynnsammare ställning än den, som från början varit med 1 målet och sett detsamma utveckla sig under hans egen medverkan. En nytillträdande åklagare torde i regel icke genom protokollen och kompletterande samtal med före- trädaren kunna sätta sig lika bra in i målet som denne gjort genom åtalets utfö- rande vid underrätten. Härtill kommer slutligen, att åtalets uppdelande på olika personer ju måste medföra ett avsevärt dubbelarbete, som drager onödiga kostnader. Med hänsyn härtill torde det icke vara omöjligt att för rimliga kostnader skaffa en så talrik statsåklagarekår, att den kan övertaga åtalens

utförande även inför hovrätterna, vilket från rättskipningens synpunkt vore i hög grad önskvärt.

Därest av styrelsen nu framlagda synpunkter vinna beaktande, måste de leda till en icke obetydlig ökning av de kostnader för rättsvårdens upprätt- hållande, som de sakkunniga beräknat. Huruvida de samlade utgifterna be- hövde överstiga nuvarande kostnader, är mera ovisst med hänsyn till de stora belopp, som kunna sparas genom indragande av ett stort antal otjänliga, men ofta dyrbart organiserade rådhusrätter. I varje fall lärer kostnadsökningen icke bliva större än att den med lätthet kan bäras. Processreformen avser ju att på ett ytterst viktigt område av samhällslivet avhjälpa befintliga allvarliga brister, och man måste naturligtvis vara beredd på att göra rimliga ekono- miska uppoffringar för att vinna de eftersträvade, väl behövliga förbättrin- garna.

STYRELSEN FÖR SVENSKA STADSFÖRBUNDET.

Det föreliggande sakkunnigförslaget avser i främsta rummet att närmare utreda de ekonomiska verkningarna av det förslag till rättegångsväsendets om- bildning, som framlagts av processkommissionen i dess den 15 december 1926 avgivna betänkande.

Enligt detta processkommissionens förslag till rättegångsreform skall icke blott på landsbygden utan även i stad domstolsväsendet samt handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande åligganden helt ombe- sörjas av staten.

Processkommissionen har sålunda föreslagit, att de nuvarande underdomsto— larna, härads- och rådhusrätter, skola upphöra och ersättas av s. k. lagmans- rätter. För rättskipningen i lagmansrätterna indelas riket i tingslag, vilka kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad. I regel omfattar varje domsaga ett tingslag. Lagmansrätten består i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast landsbygd, av en lag- faren ordförande och fem nämndemän; men i tingslag, som omfattar endast stad, utgöres lagmansrätten i tvistemål av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt samma regler som i övriga domkret- sar. Därvid förutsättes dock, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna, att mind- re brottmål skola handhavas av lagfaren domare ensam. Processkommissionen utgår från att städer med mindre än 14 å 15 000 invånare skola förenas med kringliggande landsbygd till ett tingslag, medan städer med högre invånare- antal skola bilda egna tingslag. Endast de största städerna komma att bilda egna domsagor. Övriga städer med mera än 14 a 15 000 invånare skulle ut- göra egna tingslag inom domsaga. -.V id vilken storleksgräns stad borde utgöra egen domsaga har processkommissionen ej yttrat sig om, men enligt process— kommissionens approximativa beräkning skulle hela antalet domsagor i riket bliva omkring 100. Vid indelningen till tingslag skall tillses, att domsagorna bliva så stora, att arbetsbördan inom varje domsaga kan, efter kvalitativa grun- der, fördelas på flera domarekrafter. Processkommissionen har ansett, att i regel skola i varje domsaga finnas anställda tre ordinarie domare; den främste kallas lagman och får de viktigare domareuppgifterna; de andra benämnas rådmän och handhava inskrivnings- och andra ansökningsårenden samt mindre '

viktiga mål. Sekreterarebestyren skola enligt kommissionens förslag handha- vas av särskilda sekreterare, likaledes med ordinarie anställning, varjämte i domsagan anställas icke-ordinarie notarier. Då städerna i enlighet med detta processkommissionens förslag till rättegångsreform sålunda skulle berövas den dem nu tillkommande, sedan stadsbildandet beståndande egna jurisdiktionen, följer därav också, att i dessa städer (frånsett Stockholm) det på månghundra- årig tradition vilande samband mellan rättskipning och administration. som består i kombinationen rådhusrätt magistrat, bringas att upphöra, allt in- nebärande i samhällslivet djupt ingripande åtgärder Hur de administrativa

och kommunala uppgifter, som nu handhavas av magistraten, skulle framdeles komma att utövas, därmed har processkommissionen icke ansett sig böra taga någon befattning

Överexekutorsgöromålen överflyttas enligt processkommissionens förslag från länsstyrelserna, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmans— rätten.

Vidare föreslås omorganisation av åklagareväsendet. Åklagarna vid lagmans— rätt, Vilka enligt vad förut angivits bliva statens tjänstemän, utgöras av dels s. k. underåklagare (motsvarande de nuvarande ]ands- och stadsfiskalerna), vilka skola äga endast föra talan om mindre brott samt om första resan stöld, samt dels s. k. statsåklagare, vilka skola vara rättsbildade och inom de stats- åklagaredistrikt, som för ändamålet inrättas i riket, hava att föra talan i öv- riga fall. Antalet statsåklagare i riket har av processkommissionen beräknats till några och trettio, i regel en i vart län.

Den för städerna väsentliga frågan vid bedömandet av ifrågavarande sak— kunnigbetänkande är givetvis den, huruvida det kan bliva för rättsvården och förvaltningen inom städerna tillfredsställande att, på sätt processkommissionen föreslagit, städernas eget domstolsväsen sålunda avskaffas.

Emellertid hava städerna själva icke beretts tillfälle att yttra sig över pro— cesskommissionens förslag härutinnan.

Stadsförbundets styrelse, som på sin tid anmodades avgiva utlåtande över processkommissionens betänkande, vill nu erinra, att styrelsen i ett den 14 juni 1927 i anledning av denna remiss avlämnat yttrande förklarat sig icke vara i tillfälle att för det dåvarande uttala sig över den föreslagna rättegångsrefor— men, då alla ekonomiska beräkningar saknades och det ej heller förelåg något förslag i fråga om magistrats— och kommunalförvaltningens ordnande efter re— formens genomförande. Nu föreligga visserligen av de sakkunniga verkställ- da, beräkningar och förslag rörande vissa ekonomiska och organisatoriska kon— sekvenser, som uppkomma vid jurisdiktionens överflyttande från städerna till staten. Men alltjämt saknas förslag och kostnadsberäkningar i fråga om ma— gistrats- och kommunalförvaltningens ordnande. De sakkunniga hava visser- ligen såsom bilaga till sitt betänkande fogat en promemoria »angående hand— havande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande», men denna promemoria är icke ägnad att utgöra grund för ett slutligt ställningstagande till detta problem. Av de sakkunnigas betänkande synes för övrigt framgå, att promemorians huvudsyfte icke heller varit att söka konstruera en lämplig organisation, utan fastmer att söka ådagalägga, att det icke vore ett statsintresse, att magistratens nuvarande arbetsuppgifter handha- des av ett organ till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten, varav följde, att staten kunde, åtminstone delvis, undandraga sig ekonomiska förpliktelser för magistratsförvaltningen. Emellertid har inom so- cialdepartementet enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande nyligen tillkallats särskilda sakkunniga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistrats- förvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. — Vid så.- dant förhållande kunna ännu icke samtliga de komplex av frågor överblickas, som äro av betydelse för spörsmålet, huruvida processkommissionens domstols— organisation kan bliva tillfredsställande för städerna; och alltjämt äro icke de 1 styrelsens förutnämnda yttrande av den 14 juni 1927 angivna förutsättningar Eipupfyllda, som kunde möjliggöra för styrelsen att taga slutlig ståndpunkt till

ragan.

Likväl finner sig styrelsen böra, innan styrelsen närmare ingår på förelig- gande sakkunnigbetänkande, framlägga på omförmälda väsentliga spörsmål några synpunkter, vilka synas för städernas del äga mer allmängiltig "bety-

delse och ävenledes vara ägnade att i viss mån klargöra och närmare belysa ifrågavarande sakkunnigförslag och dess konsekvenser för städerna.

Knappast någon av samhällets funktioner har sådan utomordentlig betydelse som domstolsväsendet. Under växlande regeringssystem och förvaltningsfor— mer är domstolarnas auktoritet den fasta grund, på vilken samhällslivet byg— ger vidare. Vördnaden för de av domstolarna upprätthållna lagarna liksom till- tron till domstolarnas oväld har hos vårt folk sedan långliga tider haft ett star- kare fäste, än vad förhållandet varit hos många andra folk. Då den nuvarande domstolsorganisationen har djupa historiska rötter och, vad städerna beträffar, så småningom växt fram och anpassat sig efter de olikartade förhållandena inom städer av olika storleksordning och samhällsstruktur, bör en reform av rättegångsordningen såvitt möjligt söka bevara den tillgång, som denna dom— stolsorganisation utgör. De förbättringar, som otvivelaktigt påkallas i följd av det moderna samhällslivets mera komplicerade förhållanden, torde kunna vinnas utan så genomgripande omvandlingar, som processkommissionen ifråga— sätter.

I fråga om den nuvarande domstolsorganisationen i städerna må särskilt be- tonas, att städerna synas i stort sett varit väl tillfredsställda med sitt domstols- väsen. Vid sådant förhållande kan det icke anses välbetänkt att som pro- cesskommissionen förutsatt och de sakkunniga i enlighet därmed föreslagit tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen.

En dylik tvångsåtgärd hava städerna desto större anledning motsätta sig, som processkommissionen i sitt förslag helt frångått den kollegiala domstols— typ, vilken erfarenheten enligt en så gott som enstämmig opinion både hos de rättsbildade och hos allmänheten _— befunnit vara för de svenska städerna i gemen särdeles lämplig och ändamålsenlig, vadan sålunda kommissionens för- slag härutinnan måste för städernas del betecknas som en given försämring mot nuvarande förhållanden.

Då som skäl för den stadskommunala jurisdiktionens upphävande särskilt åberopats, att de kommunala domarevalen kunde vara förenade med vissa olä- genheter, vill styrelsen erinra, att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare och rådmanstjänster finnes av sådan orsak erforderlig, det väl torde låta sig göra att därvid, med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande, skapa garantier för en god rekrytering av stads- domstolarna.

Vad slutligen angår gjorda uttalanden i fråga om önskvärdheten att upphäva de smärre städernas egen jurisdiktion må framhållas. att i den mån ett för- statligande av dessa städers rättegångsväsen genom deras förening med angrän- sande tingslag kan finnas lämplig, bör detta åstadkommas genom att staten icke blott som redan enligt gällande förordningar är fallet öppnar vägen för en frivillig anslutning från städernas sida, utan även effektivt underlättar vä- gens beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer.

Styrelsen övergår härefter till en närmare granskning av de ifrågavarande sakkunnigas, på processkommissionens huvudgrunder för rättegångsväsendets ombildning baserade förslag, vilket dock, på sätt här nedan skall närmare an- givas, i vissa avseenden väsentligt avviker från kommissionens allmänna rikt- linjer och innebär en avsevärd försämring av det av kommissionen planerade rättegångsväsendet.

Vad dmstolsorganisatimzen beträffar vill styrelsen, som i detta utlåtande in- skränkt sig till behandling endast av underdomstolarnas organisation, till en början erinra, att de sakkunniga gått ännu ett steg längre på den av process- kommissmnen beträdda väg, som syftar att åstadkomma betydligt större dom- sagor än de nuvarande. Medan antalet domsagor nu är 122 och processkom-

i | I ?

missionen, enligt vad ovan angivits, räknat med cirka 100 domsagor enligt den nya rättegångsordningen, i vilka skulle jämväl innefattas samtliga städer, re- presenterande cirka en tredjedel av rikets folkmängd, hava de sakkunniga ned— bringat domsagornas antal än ytterligare till 93, därav 21 med 60—70 000 in- vånare, 14 med 70-—80 000 invånare, 7 med 80—90 000 invånare och 1 med 104 000 invånare. I samband med förverkligandet av de av processkommissio- nen liksom av de sakkunniga med iver förfäktade, från utländska processord— ningar hämtade men för våra svenska förhållanden i stort sett främmande idéerna. om »arbetsbördans fördelning efter kvalitativa grunder» leder den av de sakkunniga förordade anordningen obestridligen till domarnas isolering från befolkningen och till byråkratisering av domstolsväsendet. Mot förslag, med- förande en sådan konsekvens, måste styrelsen ställa sig synnerligen betänksam. Vidare må erinras, att avsevärda besvär och kostnader skulle uppkomma för den rättssökande allmänheten i de städer, varest tingsställe icke komme att finnas.

De sakkunniga hava beträffande underdomstolarnas organisation ej inskränkt sig till omförmälda utvidgning av domsagornas storlek utöver den av process- kommissionen tänkta. I avseende å domstolsorganisationen i övrigt hava de sakkunniga framkommit med förslag, som väsentligt avvika från processkom- missionens allmänna riktlinjer. Här ovan har redan erinrats, att processkom— missionen räknat med, att den normala arbetsbelastningen inom lagmansrätter— na till allra största delen skulle bäras av tjänstemän i ordinarie ställning. Den- na av processkommissionen förslagna organisation vilar på den här i landet som en fast grund för rättsordningen ansedda och upprätthållna principen om domarnas oavsättlighet, och den innebär ävenledes garantier för den kontinui— tet i domstolarnas sammansättning, som är en viktig betingelse för domarnas förtrogenhet med orten och dess förhållanden. —— Nu föreslå emellertid de sak- kunniga, med frångående av denna grundsats, att endast lagmannen jämte den rådman för handhavande av allenast inskrivningsärenden och exekutiva auktioner, som enligt de sakkunnigas plan skulle anställas i vissa (61) dom- sagor skall erhålla fast anställning i domsagan. I övrigt skall domare- verksamheten vid lagmansrätterna utövas av dels e. o. tjänstemän, som enligt , en omständlig plan växelvis i flera omgångar tjänstgöra vid olika lagmansrät—

ter och i hovrätten och vilka vid lagmansrätten erhålla tillfälliga förordnanden såsom rådmän, samt dels ett mindre antal (33) hovrättsassessorer, som likale- des sändas på tillfälliga (tvåårs-)förordnanden i lagmansrätterna. Medan an- talet fast anställda, oavsättliga domare vid de nuvarande underrätterna åt- skilligt överstiger 400 för hela riket, skulle den egentliga domareverksamheten v1d landets samtliga underrätter enligt de sakkunnigas förslag utövas av al- lenast 106 oavsättliga domare (lagmän) i fast ställning och av 33 gradpasse— rande hovrättsassessorer, som sändas på tillfälliga förordnanden till lagmans- rätterna, samt i övrigt av ett stort antal e. o. tjänstemän.

Mot detta för hela sakkunnigbetänkandet och dess ekonomiska beräkningar grundläggande förslag måste enligt styrelsens förmenande det allvarligaste motstand resas. Förslaget har av de sakkunniga omständligt motiverats med de fördelar, 'som enligt de sakkunnigas förmenande härigenom skulle erhållas för juristutbildningen. Vid studium av betänkandet i övrigt (se bl. a. sid. 249)— kan _man dock svårligen värja sig för det intrycket, att de sakkunniga härvid- lag 1 främsta rummet strävat efter att framlägga för den nya organisationen en kostnadskalkyl, Vilken kunde te sig relativt förmånlig. Detta syfte skulle ju givetVis 1 hög grad underlättas genom anlitande i vidsträckt omfattning, på satt de sakkunniga föreslagit, av lågt avlönad extra ordinarie arbetskraft för domstolsverksamheten.

De sakkunniga, som i nu omförmälda avseende högst väsentligt ändrat på en av grundvalarna för processkommissionens program, hava å andra sidan icke

vederbörligen beaktat den opposition, som från hörda myndigheter framförts mot processkommissionens förslag att organisera stadsdomstolarna som rena en- mansdomstolar. »De betänkligheter, som från alla håll mött detta förslag, fin- ner lagrådet», säger detsamma i sitt utlåtande, »välgrundade.» Lagrådet är av den meningen, att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden lämpligaste.

I fråga om bestämmande av löner för de högt kvalificerade, utomordentligt krävande lagmansbefattningarna, vilka skola utgöra sluttjänster i den över hovrättsrådstjänsterna gående karriären, hava dessa löner av de sakkunniga beskurits så (grundlön 13,020 ki'. plus visst för domsagor av olika storleksord— ning varierande lönetillägg), att de i allmänhet ligga på en avsevärt lägre nivå än nuvarande löneinkomster för häradshövdingar i större domsagor och flerta— let stadsdomare i de större städerna. Styrelsen vill i detta sammanhang —— utan att närmare ingå på dessa lönespörsmål eller göra något påstående om att de nuvarande löneinkomsterna äro rätt avvägda allenast inskränka sig till att åberopa de sakkunnigas eget uttalande därom, att »det förvisso vore kortsynt att av överdrivna omsorger om de statsfinansiella konsekvenserna slå in på en lönepolitik, som kunde äventyra den goda rekrytering av domarekåren, som hit- tills kunnat ske, och därigenom motverka själva syftet med rättegångsrefor- men».

I fråga om organisationen av åklagareväsendet vid underdomstolarna hava de sakkunniga, vad beträffar statsåklagarna, ökat dessas antal utöver det av processkommissionen beräknade (några och trettio) till 47, men inskränkt anta- let statsåklagaredistrikt, så att dessa för hela riket endast skulle bliva 16. Utan att närmare ingå på eller taga ställning till förslaget om inrättande och organi- serande av denna kår av statsåklagare, än mindre på spörsmålet om åklagare- uppgifternas lämpliga fördelning på över- och underåklagare, vill styrelsen en- dast erinra, att de av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten synas vara alltför stort tilltagna. På grund av distriktens storlek försvåras möjlig- heterna för statsåklagarna att vinna närmare kännedom om de lokala förhållan- dena inom distriktet, och vidare komma flerstädes de långa avstånden att för- svåra personligt ingripande från statsåklagarnas sida i förekommande fall. De nya statsanställda underåklagarna, vilka av de sakkunniga benämnas distrikts- fiskaler (i de 19 största städerna stadsfiskaler), skulle endast i de 28 största städerna hava domareutbildning ; övriga distriktsfiskaler jämställas i avseende å kompetenskrav med de nuvarande landsfiskalerna. De sakkunniga föreslå generellt, att varje fiskalsdistrikt borde omfatta en folkmängd av 13 a 14 000 invånare och att städer med över 12 000 invånare i regel skulle bilda självstän- diga fiskalsdistrikt, varemot städer med under 5000 invånare i regel skulle ingå i angränsande landsfiskalsdistrikt. I städer tillhörande gruppen med mel- lan 5 000 och 12 000 invånare skulle distriktsfiskalen, om så befunnes lämpligt för att utfylla arbetsbördan, kunna tilldelas områden från kringliggande lands- bygd till lämplig omfattning. Med åberopande av att i flera av de mindre stä— derna stadsfiskalen f. n. tillika innehar befattning som t. ex. stadsfogde, krono- uppbördsman eller stadskassör föreslå de sakkunniga, att distriktsfiskalen i städer upp till 20 000 invånare skulle övertaga jämväl stadsfogdebefattningen. Vederbörande stad skulle emellertid tillförbindas att ställa erforderlig biträdes— hjälp till distriktsfiskalens förfogande icke blott ifråga om polisväsendet, var- om polislagen stadgar, utan jämväl ifråga om stadsfogdegöromålen. Vidare skulle staden bekosta expensutgifterna för stadsfiskals- och stadsfogdebesty- ren._ —— Mot den sålunda föreslagna kombinationen vill styrelsen med stöd av hittills vunnen erfarenhet från särskilt förhållanden i landsrättsstäder uttala den uppfattningen, att det för städernas ekonomi synnerligen viktiga indriv— ningsväsendet skulle bliva lidande på denna anordning.

l i | i l ! | | 1

Sedan i det föregående upptagits till behandling åtskilliga huvudsakligen or- ganisatoriska spörsmål, som beröras i sakkunnigbetänkandet, övergår styrelsen till frågan om de ekonomiska konsekvenser, som ett genomförande av process- kommissionens program för en rättegångsreform skulle enligt de sakkunnigas närmare utformade förslag och kostnadsberäkningar medföra för städerna.

Då enligt de sakkunnigas förslag domstolsväsendet ävensom handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande åligganden skall helt övertagas av staten samt utgångspunkten för detta förslag är, att det vore en statens uppgift att ombesörja hithörande angelägenheter, måste slutsatsen härav —— vars riktighet ej heller av de sakkunniga kunnat förnekas — bliva den, att staten bör vidkännas alla för ifrågavarande ändamål erforderliga kostnader. Från denna princip avvika emellertid de sakkunniga i flera, här nedan iiärma- re berörda avseenden.

Såsom skäl för sitt avsteg från grundsatsen anföra de sakkunniga till en bör- jan: »att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses såsom en fördel, att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen». Denna förmenta fördel skulle enligt de sakkunniga bestå däruti, att domarepersonalen vid statsdomstolarna »ej längre kommer att i befordringshänseende stå i en klass för sig, utan att dessa domare komma att inordnas i den allmänna befordringsgången till domaretjänst, varigenom den svårighet att rekrytera de mindre städernas domstolar med kvalificerad per- sonal, som understundom gjort sig gällande, kommer att bortfalla». Under er- inran att någon svårighet att förvärva kvalificerad arbetskraft till stadsdom- stolarna veterligen ej föreligger, utan att det fasthellre visat sig, att dessa be- fattningar även i mindre städer varit synnerligen eftersökta, vill styrelsen framhålla, att på omförmälda av de sakkunniga andragna skäl uppenbarligen icke kan grundas någon bidragsplikt för städerna. De förbättrade befordrings- utsikterna för tjänstemännen synas innebära en fördel för dessa, men icke för städerna. Emellertid framkommer sedermera det motiv för de sakkunnigas ståndpunktstagande, som torde hava varit det verkliga och bestämmande: »Av statsfinansiella skäl förefaller det också knappast välbetänkt att i ett slag be- lasta statens budget med den merkostnad», som rättegångsreformens genomfö- rande orsakar. Innebörden därav torde vara: därest som den av de sakkun- niga godtagna, självfallet rättvisa och riktiga principen bjuder kostnaderna i deras helhet läggas på statsverket, kunna dessa befinnas vara så höga, att rättegångsreformen äventyras, medan däremot, om kostnaderna delvis övervält- ras på kommunerna och sålunda icke helt bliva skönjbara i riksstaten, reformens genomförande underlättas.

I följd härav hava de sakkunniga ansett sig böra kräva visst vederlag av stä- derna för statens övertagande av de utgifter i förevarande avseende, som nu be— stridas av städerna. Styrelsen vill bestämt hävda, att detta krav är ohållbart. Såsom förut erinrats har något önskemål från städernas sida att bliva fritagna från att själva omhänderhava sin jurisdiktion icke framkommit. I stället är det —— enligt de sakkunnigas förslag —— staten, som vill övertaga denna; och Vid sådant förhållande kan det varken vara skäligt eller lämpligt, att staten av städerna kräver vederlag. Dessutom må framhållas en orättvis ojämnhet stä- derna emellan, som skulle komma att föreligga, därest dylikt vederlag skulle utgå; härigenom skulle nämligen de städer, som mot sin vilja fråntagas den egna jurisdiktionen, komma att påläggas betungande utgifter, som icke ifrågakomma för övriga städer, vilka nu sakna eget domstolsväsen.

Under hänvisning till vad sålunda framhållits må här emellertid närmare granskas de sakkunnigas förslag angående grunderna för beräkning av dylikt vederlag, av de sakkunniga benämnt »övergångsersättning».

I de sakkunnigas betänkande föreslås (sid. 292—297), att städer med egen

jurisdiktion måtte åläggas att under en tid av 20 år till statsverket utgiva »över- gångsersättning» såsom bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet, vilket vederlag skulle under den angivna tidsperioden successivt nedskrivas med en tjugondel om året. »Övergångsersättningens» begynnelsebelopp skall för varje stad bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångs— reformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexeku— torsgöromålens handhavande; och under stadens kostnader för nämnda ändamål inbegripas av stadskassan utbetald avlöning till ledamöter av rådhusrätten samt till rättsbildade biträden ävensom stadens utgifter för kansli och skrivgöromåls utförande. Då i vissa städer träffats den anordningen, att rådhusrättstjänste— männens sportler indragits till stadskassan mot att staden berett befattnings- havarna en högre kontant lön, än som eljest hade utgått, skall i ty fall från stadens kostnader för rådhusrätt och magistrat avdragas beloppet av de indrag- na sportlerna. Eftersom rådhusrätternas ledamöter i de flesta fall tillika äro ledamöter av stadens magistrat och i denna egenskap offra en del av sin tid på »kommunala arbetsuppgifter», hava de sakkunniga jämväl föreslagit, att den del av kostnaderna, som anses belöpa på dessa, måtte frånräknas det belopp, som ligger till grund för »övergångsersättningens» bestämmande. Med stöd av från befattningshavarna infordrade uppgifter hava de sakkunniga trott sig finna, att genomsnittligt räknat för hela riket (med undantag av Stockholm, där de bestyr, som i andra städer ankomma på magistraten, i huvudsak omhänderhavas av överståthållarämbetet) ungefär 25 % av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnader kan anses belöpa på »de kommunala arbetsuppgifterna». På grund härav hava de sakkunniga vid beräkning av varje stads (med undantag av Stockholm) nuvarande kostnader för rättskipning och överexekutorsgöro- målen avdragit ett belopp, motsvarande 25 % av de totala nettokostnaderna. Då enligt förslaget statsverket skall övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer under 20 000 invånare därjämte för stadsfogde, hava vederbörande stads utgifter för avlöning av dessa befattningshavare likaledes inräknats i över— gångsersättningen.

om nyss angivits grunda sig de sakkunnigas ovannämnda medeltalsberäk- ningar å ett antal primäruppgifter från befattningshavarna, däri dessa enligt anmodan avgivit svar å frågeformulär, hur stor del, uttryckt i procent av be- fattningshavarnas arbetstid i tjänsten, kunde approximativt räknat anses be— löpa på respektive rättegångsgöromålen, överexekutorsgöromålen och »kommu— nala arbetsuppgifter». Till en början må nu erinras, att värdet av en dylik pro— centuell uppskattning, vilken enligt sakens natur måst avgivas så att säga på känn, måste bliva ganska problematiskt. Vid beräkningen av arbetstiden för »kommunala arbetsuppgifter», som endast avsett sådan i tjänsten, har vidare hänsyn tagits endast till den arbetsbörda, som förorsakas av de rena magistrats— göromålen; men härtill kommer, som bekant, ofta en avsevärd arbetsbörda inom det kommunala arbetsfältet, vilken ledamöterna i rådhusrätt och magistrat måste åtagasig, antingen i följd av lagstadganden eller på grund av de all- männa förpliktelser, som anses följa av tjänsteställningen. Vidare måste rim- ligtv1s beaktas även det förhållandet, att rådhusrätts- och magistratsledamöter- na ofta tagas 1 anspråk även för avlönade, såsom bisysslor innehavda sekrete- rare— och dyhka uppdrag inom den kommunala förvaltningen samt att städernas kostnaderoför dessa förvaltningsuppgifter mångenstädes kunnat förbilligas ge—- nom tillgången på dessa arbetskrafter. Eftersom förhållandena i nu berörda hänseende äro vitt skilda inom de särskilda stadssamhällena, torde det inne- bära uppenbar orättvrsa, att, som de sakkunniga föreslagit, vid »övergångs- ersättningens» bestämmande skära alla städerna över en kam. Därest något ve— derlag överhuvud taget skall utgå, torde sådant icke kunna ifrågakomma annat än efter förhandlingar och överenskommelser med var särskild stad. Då enligt

vad ovan angivits de sakkunniga till grund för »övergångsersättningens» beräk- nande lägga bl. a. den arbetstid, som de nuvarande befattningshavarna använda för magistratsgöromålen, må emellertid vidare erinras, att denna grundval sy- nes vara godtycklig och felkonstruerad. För bestämmandet av den eventuella lättnad i städernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma i följd av att staten övertager jurisdiktionen, spelar det alls ingen roll hur arbetsbördan för— delar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Frågeställningen synes i detta fall böra bliva en annan, nämligen den: Vilka årliga kostnader får respektive stad vidkännas för magistratsgöromålens behö- riga handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkomma i samband därmed? Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utmärker alltså den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som eventuellt skulle kunna tänkas konstituera ett — visserligen av andra grun- der obefogat ersättningsanspråk från statens sida. De kalkyler i detta hän- seende, som framdeles må kunna göras, bliva givetvis beroende av bl. a., den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genom- förande av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtycklig- heten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t. ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis be- tydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest behöva läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock bleve betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska uppoffringar, som gjorts endast i akt och mening att bevara denna jurisdiktion.

IFran principen att staten i och med övertagandet av domstolsväsendet bör Vidkännas alla för ändamålet erforderliga kostnader göra de sakkunniga ytter- mera undantag, nämligen i fråga om uppgiften att bygga och underhålla lo— kaler åt underdomstolarna, varutinnan föreslås, att tingslagen skola bibehållas sasom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten. FöreträdeSVis stödja sig de sakkunniga på den meningen, att svårlösta uppgörel— ser mellan stat och kommun i många fall skulle uppstå, om staten skulle över- taga befintliga tingshus eller rådhus, samt att framtida underhållet av domstols— lokalerna sknlle bliva avsevärt dyrare, om administrationen förlades till ett centralt statligt organ. Styrelsen kan icke finna, att de av de sakkunniga sålun- da" anförda skälen äro av den art, att de kunna anses som utslagsgivande för att alagga städerna denna skyldighet. Det kan väl icke anses rimligt, att eventu— ella uppgörelser med de tingshusbyggnadsskyldige. och städerna —— uppgörelser, som val ändå icke helt kunna undvikas skulle lägga hinder i vägen för statens fullgorande av denna skyldighet. Vidkommande de sakkunnigas sannolikt l'lk'clga papekande, att administrationens förläggande till ett centralt organ skulle fördyra underhållet av domstolslokalerna, må erinras, att det ingalunda borde vara omöjligt för staten att ordna denna fråga på ett ur ekonomisk syn- punkt tillfredsställande sätt. För övrigt vill styrelsen framhålla, att kraven pa lokalerna liksom standarden överhuvud säkerligen bli vida högre, om staten allenast har att fordra utan att behöva betala; och härigenom bleve eventuell Vinst för det allmänna av det kommunala handhavandet säkerligen neutralise- rad. I detta sammanhang må ock erinras, att de sakkunniga ansett lämpligt, att staten bekostade lokaler för statsåklagarna. I varje fall måste beaktas städer— nas krav, att deras av stegrade utgifter för kommunala ändamål allt mer betun- gade budgeter icke ytterligare belastas med utgifter, avseende statliga ändamål. Sasom exempel på de föga tilltalande konsekvenserna av det sätt, varpå de 116—291185

sakkunniga tänkt sig, att frågan om lokaler för de nya domstolarna skulle lösas, må framhållas, att de städer, vilkas rådhus icke bliva tagna i anspråk såsom domstolslokaler, måste utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, samtidigt som de förutvarande domstolslokalerna i rådhusen komma att, åtminstone delvis, stå outnyttjade, förorsakande onödiga kostnader för städerna, av vilka dessutom flera ha att fortfarande vidkännas annuiteter för lån, upptagna till bestridande av kostnader för uppförande eller ombyggnad av rådhus. Vidare må erinras om 1 den ojämnhet i beskattningen såväl för landsbygd som städer —— vilken upp— 4. kommer i följd av att byggnadsskyldigheten inom åtskilliga tingslag, där nya ' dyrbara tingshus enligt de sakkunnigas förslag böra uppföras, bliver väsent— ligt mera betungande än i andra tingslag, som redan äga lokaler, vilka anses tillfredsställande även för den nya organisationen.

Därjämte må anmärkas, att de sakkunniga icke nöjt sig med att föreslå skyl— dighet för kommunerna att deltaga i kostnaderna för uppförande och underhåll av för domstolarna erforderliga arbetslokaler — således nödiga byggnader för domstolarna jämte tillhörande fasta inventarier utan de vilja tillika över— vältra å kommunerna kostnaderna för domstolslokalernas lösa inventarier, städ— ning, renhållning, uppvärmning och belysning ävensom för vaktbetjäning, skrivmaterialier, telefon och dylikt. De av de sakkunniga härför åberopade skälen såsom exempelvis beträffande skrivmaterialierna att gränsen mellan l dessa materialier och övriga inventarier skulle vara synnerligen svävande * verka föga övertygande.

Såsom konmpensation för statens övertagande av rättskipningen föreslå de , sakkunniga indragning till statskassan av så stor del av de vissa stapelstäder ! tillkommande tolagsersättningar, som motsvara respektive stads kostnader för rättskipning och överexekutorsgöromål, dock ej mer än att 2/3 av genomsnitts— beloppet av tolagsersättningen för åren 1922—1926 kvarstår obeskuret för stadens del. Därigenom skulle enligt de sakkunnigas beräkningar årligen i runt tal c:a 1 800 000 kronor tillföras statskassan, medan de tolagsberättigade stä— dernas nuvarande kostnader för rättskipnings- och överexekutorsgöromålen upp- & gå till c:a 2 300000 kronor. Denna indragna del av tolagsersättningen skall ( emellertid under den ovannämnda 20-åriga s. k. övergångstiden gå i avräkning å den av de sakkunniga föreslagna »övergångsersättningen».

I avseende å de sakkunnigas förslag om en beskärning av städernas tolags- ersättningar vill styrelsen i första rummet hänvisa till sitt tidigare yttrande i denna fråga (se sid. 308—309 i sakkunnigbetänkandet). Såsom där berörts utgör stapelstädernas tolagsrätt grunden till deras tullhusbyggnadsskyldighet. Bortfaller eller beskäres den förra, måste förty skäligen även förpliktelsen upp- höra eller begränsas. Vidare äger man icke bortse från det förhållandet, att tola— gen allenast tillkommer stapelstäder och att den utgår av utrikeshandeln, var- igenom inkomsten alltså har en både faktisk och historisk anknytning till stä- dernas hamnväsende, en anknytning, vilken även tydligen framhållits i senare kungl. brev rörande städers rätt till denna inkomst (se t. ex. kungl. brev 27/9 1866 rörande anslag av tullmedel till staden Karlstad). Styrelsen måste följaktligen vidhålla sin tidigare mening, att tolagen bör anses avsedd att användas i första hand såsom bidrag till täckande av stapelstädernas ut— gifter för pack- och tullhus samt övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter samt att fördenskull vid en uppgörelse rörande tolagsersätt— ningen borde tagas i beräkning jämväl de underskott, som uppkomma på hamn— rörelsen och därmed direkt sammanhängande verksamhetsgrenar. Då de sak- kunniga, i polemik (se sid. 313) mot styrelsens omförmälda yttrande, referera detta sålunda, att enligt styrelsens förmenande jämväl städernas utgifter för % hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar borde i föreva— ; rande avseende tagas i beräkning, vill styrelsen allenast erinra, att detta styrel- !

sens påstående, enligt vad ovan angivits, avsett icke alla utgifterna för, utan endast uppkommande underskott å dessa verksamhetsgrenar, vilket underskott eljest måste täckas med uttaxerade medel. När de sakkunniga därefter anse sig böra påpeka, att städerna i sina särskilda hamnavgifter och därmed jämförliga umgälder äga en av tolagsersättningens åtnjutande eller mistning fullkomligt oberoende källa, må här framhållas, att denna de sakkunnigas polemik går helt på sidan av saken.

Av uppgifter, som styrelsen införskaffat från åtskilliga tolagsberättigade städer, framgår, hurusom 1 många av dessa städer tolagsersättningen icke ens uppgår till så stort belopp, som motsvarar stadens utgifter för tull- och pack— hus samt det 1 stadens hamnrörelse uppkomna underskott.

Sålunda har —— för att endast taga ett par exempel —— i en stad under de se- naste 10 åren summan av utgifterna för tull- och packhus samt av underskott å hamnrörelsen överstigit tolagsersättningen med mera än 140 %; i en annan, tillika hårt skattetyngd stad överstiga enbart utgifterna för tull- och packhus högst väsentligt den staden tillkommande tolagsersättningen. Dessa exempel torde vara tillräckliga för att belysa orimligheten av de sakkunnigas ifrågava- rande förslag om s. k. partiell reglering av tolagsersättningen. Anmärknings- värt är, att de sakkunniga vid detta förslags uppgörande icke sökt åstadkomma någon som helst utredning i här berörda fråga om städernas kostnader för de olika tolagsändamålen.

Bortsett från de vägande invändningarna, som enligt styrelsens mening alltså kunna framställas mot de sakkunnigas förslag om partiell indragning av stä- dernas tolagsersättningar, kan mot de sakkunnigas teoretiska motivering av för- slaget riktas den allvarliga anmärkningen, att de sakkunniga lämnat en ofull- ständig och på felaktig tolkning av tolagsurkunderna grundad och sålunda miss- visande redogörelse för de omständigheter, som äga betydelse vid bedömande av spörsmålet om den ifrågasatta åtgärdens berättigande (bl. a. göra de sakkunniga sig skyldiga till en grundlig missuppfattning i fråga om uttrycket »magistrat» i de äldre urkunderna; se härom liksom i övrigt rörande de sakkunnigas behand- ling av tolagsspörsmålet doc. Halvar Sundbergs bilagda1 kritik i Statsveten- skaplig tidskrift). Den förbindelse mellan städernas domstolsväsende och to- lagsinkomsten, på vilken de sakkunniga bygga sitt förslag, föreligger i själva verket icke. En indragning av städernas tolagsersättning i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag är förty historiskt oförsvarlig och innebär en uppenbar kränkning av städernas av ålder bestående och upprepade gånger bekräftade rättigheter.

De sakkunniga förmena, att därest en vid rådhusrätten anställd tjänsteman antingen icke beredes plats 1 lagmansrätten eller ock erhåller sådan plats men med lägre lön än den han förut uppburit, staden icke vore skyldig att gälda ersättning för det dyrtidstillägg, han kan hava åtnjutit, och icke heller för mis- tad sportelinkomst i annat fall än då staden förbundit sig lämna ersättning för förlorade sportler. För dessa fall hava de sakkunniga föreslagit dels faststäl— lande av vissa s. k. normallöner, vilka skulle utgå till sådan befattningshavare, som icke beredes plats i lagmansrätten, samt dels en anordning med personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5 400 kronor, vilken skulle tilldelas befattnings- havare, som vinner lägre avlönad plats i lagmansrätten; sistnämnda lönefyllnad skulle successivt avskrivas med en niondel om året.

Emot de sakkunnigas ifrågavarande förslag må till en början framhållas,

1 Se recension i Statsvetenskaplig tidskrift 1929 h. 1. I skrivelse den 8 mars 1929 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet hava. de sakkunniga utförligt bemött de framställda anmärk- ningarna och bland annat påvisat, att åtskilliga. uttalanden, mot vilka Sundberg gjort erinringar, del— vis ord för ord hämtats nr utredningar i ämnet, verkställda av professor N. Herlitz och general- direktör T Nothin.

att detsamma föranleder ett orättvist missgynnande av de befattningshavare. vilkas löneinkomster till mera avsevärd del utgöras av sportler. Medan befatt- ningshavarna 1 de städer, där sportlerna indragits till stadskassan och befatt— ningshavarna tillerkänts en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna, skola bibehållas vid minst samma avlöning som förut, får i städer, där sådan indragning icke vidtagits, befattningshavare, som med inräknande av sportlerna befinner sig på samma eller högre lönestandard, åtnöja sig med i allmänhet högst väsentligt reducerade löneförmåner vid den nya organisationens ikraftträdande. På samma sätt missgynnas befattnings— havarna i de städer, som ännu tillämpa lönesystem, i vilket dyrtidstilläggen ut- göra en proportionsvis rätt avsevärd del av löneinkomsterna, medan befattnings— havarna i de städer, där dyrtidstilläggen till större eller mindre del avskaffats och ersatts med tillägg till grundlönen, skola sitta i orubbat bo.

Till den avlöning, som de på övergångsstat ställda befattningshavarna er— hålla, skall enligt förslaget staten bidraga med 75 % och staden med 25 %, var- emot den omförmälda lönefyllnaden till befattningshavare i lagmansrätt helt bekostas av staten. I de fall, då befattningshavare på övergångsstat icke kan användas för kommunaladministrativ tjänstgöring hos staden, är det uppenbar— ligen orimligt, att staden ändock skall nödgas bidraga till hans avlöning.

Då det torde vara tveksamt, huruvida icke stadens skyldighet att ersätta ifrå- gavarande till lagmansrätt överflyttade eller på övergångsstat ställda befatt— ningshavare för förlorade avlöningsförmåner kan befinnas vara vidsträcktare än vad de sakkunniga räknat med, böra städerna förbehållas rätt att av stats- verket erhålla gottgörelse jämväl för de förlorade sportler och dyrtidstillägg jämte andra eventuella löneförmåner, som staden vid rättegångsreformens ge- nomförande kan befinnas pliktig utgiva till varje vid rådhusrätten förut an- ställd tjänsteman.

De sakkunniga förutsätta, att städerna själva skola svara för pensioneringen av övergångsstatens befattningshavare. Då förmånen av pension emellertid är att betrakta som en avlöningsförmån samt de sakkunniga, enligt vad nyss nämnts, föreslagit, att staten skall bestrida 75 % av löneförmånerna till över— gångsstatens befattningshavare, är det uppenbarligen inkonsekvent och ej heller skäligt, att städerna skola ensamma bestrida kostnaderna för pensioneringen, i den mån bidrag ej lämnas av befattningshavaren själv.

Slutligen må som anmärkningsvärt framhållas, att de sakkunniga, icke upp- tagit till prövning det uppslag till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstolsorganisationens genomförande, som framförts av lagrådet i dess utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångväsendets ombildning. Lagrådet anför härutinnan: »Skulle av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program (pro- cesskommissionens domstolsorganisation), synes det kunna ifrågasättas att så- som ett, låt vara ej rätt tillfredsställande provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen (i jurisdiktionshänseende av de städer, som enligt den nya organisationsplanen icke ägde tillräckligt invånareantal och livlig rörelse nog för att bilda egna domsagor, med kringliggande landsbygd) gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lag- saga gränsen har, något växlande, föreslagits höra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 000 a 16 000 personer.» I de städer åter, som fölle ovanom denna gräns och alltså befunnes lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde, enligt detta lagrådets uppslag, den kommu— nala rättskipningen interimistiskt fortbestå. På annat ställe i lagrådets. be- tänkande yttras om denna sak: »Vad angår den stadskommunala rättskipnin-

gens övertagande av staten är redan ovan uttalad den meningen, att något avgö— rande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och av de domsa- goregleringar, som därmed stå i samband, icke synes föreligga.» Detta lagrå- dets uppslag till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstols- organisationens genomförande 1 städer ned till 10 000 invånare torde böra tagas i övervägande även för städer med folkmängd under den nyssnämnda av lagrå- det angivna lägsta storleksgränsen. Samtliga här ovan omförmälda, av de sak- kunniga behandlade invecklade spörsmål om »övergångsstat» för förutvarande befattningshavare liksom om »övergångsersättning» skulle i därav berörda stä- der kunna genom uppslagets fullföljande vinna lösning på ett särdeles enkelt och mjukt sätt, som tillgodosåge städernas intressen och tillika sörjde för att befattningshavarna under avvecklingstiden bibehölles vid de avlöningsförmå— ner, vartill de kunde finnas berättigade.

Till sist må erinras, att de sakkunniga vid sina kostnadsberäkningar ute— lämnat åtskilliga betydande poster. Sålunda hava t. ex. icke upptagits några beräkningar i fråga om de helt visst högst avsevärda årliga kostnader, som ge— nom den nya rättegångsordningen skulle åsamkas det allmänna för beredande av såväl rese- som traktamentsersättning till de nya underdomstolarnas ledamöter; ej heller föreligga några kalkyler rörande kostnader för nya domstolslokaler m. m. åt lagmansrätter och hovrätter samt för tjänstelokaler åt statsåklagarna.

Rådhus-rätter, som instämt i det av styrelsen för Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandet.

Rådhusrätterna i nedan angivna städer hava i huvudsak instämt i det av styrelsen för Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandet:

Norrtälje. Trosal. Nyköping. . Vadstena? Eskilstuna. Marstrand.

1 Med tillägg bl. a. att enligt rådhusrättens förmenande särskilt de mindre städerna borde uppgäi större jurisdiktionsområden och i synnerhet de städer, vilkas rådhusrätter bestode av endast en rätts- bildad domare. Ny utredning borde skyndsamt företagas. * Med tillägg, att rådhusrätten anslöte sig till ett uttalande av stadsfullmäktige till förmån för bibehållande av stadens jurisdiktion.

Stats- åklagare.

FÖRENINGEN SVERIGES LANDSFOGDAR.

Sedan Eders Kungl. Maj :t anmodat Föreningen Sveriges landsfogdar att avgiva yttrande över ett av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande angå- ende ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid ge- nomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, får föreningen i underdå- nighet anföra följande.

De sakkunniga hava byggt sitt betänkande på de principer, i fråga om rätte- gångsväsendets ombildning, som framlagts av processkommissionen. Följakt- ligen torde det ej vara avsett att uti det infordrade yttrandet ingå på dessa principer, i vidare mån än som betingas av granskningen av de sakkunnigas förslag.

Föreningen har ej heller ansett sig böra ingå på. betänkandet i annan och vidare mån än i vad detsamma avser åklagareväsendet och därmed samman- hängande frågor av ekonomisk och organisatorisk art.

De sakkunniga hava i sitt betänkande föreslagit en uppdelning av åklagar- na vid underrätterna i två grupper, nämligen överåklagare (statsåklagare) samt underåklagare (lands- och stadsfiskaler). Därvid har tillika föreslagits, att gränsen mellan deras åtalsskyldighet skulle uppdragas sålunda, att stats— åklagarna skulle hava att åtala alla brott, varå kunde följa svårare straff än sex månaders fängelse, medan underåklagarna skulle åtala övriga brott; dock att brott enligt 20 kap. strafflagen skulle åtalas av underåklagarna.

Den sålunda föreslagna arbetsfördelningen emellan över- och underåklagare innefattar en väsentlig utökning av den åtalsskyldighet, som åligger de nuva- rande överåklagarna, landsfogdarna. Det bör därvid tillika bemärkas, att de nya överåklagarna i motsats till landsfogdarna skulle bliva överåklagare även inom de s. k. magistratsstäderna, där stadsfiskalerna förut haft att åtala alla brott, oavsett deras svårhetsgrad.

De sakkunniga hava å sid. 190 i betänkandet uttalat följande: »Det möter givetvis stora svårigheter att ens approximativt beräkna den arbetsbörda, som kan läggas på envar av de olika statsåklagarna.» Föreningen instämmer till fullo i detta uttalande, särskilt med hänsyn till de tämligen oklara linjer, som angivits i fråga om statsåklagarnas befattningstagande med den förberedande polisundersökningen.

De riktlinjer, som processkommissionen i detta avseende uppdragit, angivas i betänkandet (sid. 182) sålunda: »Rörande det närmare förfarandet vid för- beredelsen har processkommissionen föreslagit följande. I allmänhet skall det i första hand åligga polismyndighet att verkställa förberedande undersökning om brott. I fråga om brott, som endast kan åtalas av statsåklagare, skall polis- myndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren. Det åligger i så fall denne att vaka över, att undersökningen behörigen utföres, samt, i den mån sådant behöves, lämna po- lismyndigheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga

| | 1 l

undersökningen. I sistnämnda fall skall statsåklagaren äga påkalla biträde av polismyndighet. På enahanda sätt skall förfaras, om någon är anhållen eller häktad för ringare brott.

Beträffande sådana brott, som underåklagare äger åtala, och där anhållande eller häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra anmälan till statsåklagaren. Statsåklagare skall dock alltid äga att, när anledning därtill förekommer, själv företaga undersökning även angående dylikt brott.»

De sakkunniga hava för egen del härom uttalat bland annat följande (sid. 182—183 :

»Då en kostnadsberäkning av processkommissionens förslag till åklagare- organisationen vid lagmansrätterna nu skall verkställas, gäller det, vad de tilltänkta statsåklagarna beträffar, att i första hand vinna klarhet rörande det erforderliga antalet dylika åklagare. Såsom processkommissionen påpe- kat, sammanhänger detta spörsmål på det närmaste med anordnandet av den förberedande undersökningen i brottmål. Allteftersom statsåklagaren i stör- re eller mindre grad anses böra själv lägga hand vid den förberedande under- sökningen, kommer hans arbetsbörda att ökas eller minskas. Försiktigheten torde bjuda att härvid räkna med, att statsåklagaren till väsentlig del kom- mer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Såsom förut påpekats, innebär ju processkommissio- nens förslag, att ledningen av och kontrollen över förberedelsen i brottmåls- rättegången i avsevärd omfattning flyttas över från domaren till åklagaren.»

Den förberedande undersökningen i brottmål eller, som den nu kallas, po- lisundersökningen, innefattar otvivelaktigt den verkliga grundvalen för hela brottmålsprocessen. Däri ligger i själva verket det mest betydelsefulla ar- betet för målets utredning. Vilket processystem, man än må tillämpa, kom- mer även allt framgent att härvid förbliva. Har denna undersökning utförts med nödig grundlighet och noggrannhet, torde det i regel ej möta några avse- värda svårigheter att utföra åklagaretalan inför domstolen. Föreningen vill därför på det kraftigaste betona nödvändigheten därav, att den, som inför domstolen skall uföra talan, även bör handhava utredningsarbetet. Allenast därigenom kan åklagaren erhålla den fullständiga inblick i målet, som åt- minstone i fråga om grövre brottmål är erforderlig för att han skall kunna behärska målet och alla dess detaljer. Detta bleve så mycket viktigare, om, såsom föreslagits, åklagaren skulle vid ett enda rättegångstillfälle inför dom- stolen utföra och framlägga målet i dess helhet. Processkommissionen har emellertid i fråga om brott, som höra under statsåklagares åtal, gjort det ut- talande, att »polismyndigheten» först »så snart undersökningen riktats mot viss person» skulle göra anmälan därom till statsåklagaren.

En dylik anordning synes föreningen ej vara tillfredsställande. Det kan med fog frågas, vem som skulle leda och bära ansvaret för under- sökningen under det stadium, som infölle emellan brottets förövande och till dess man komme därhän, att undersökningen kunde inriktas mot viss person. Antag t. ex. att det föreligger ett dödande av människa, en brand eller dy- likt, där man visserligen genast kan konstatera, att ett brott föreligger, men där man till en början saknar spår, som peka på viss person såsom gärnings- man. Ett sådant stadium inträder ej sällan och kan vara ganska långvarigt. Detta första stadium av polisundersökningen är merendels det allra vikti- gaste. Vad som därvid göres och låtes blir ofta av avgörande betydelse för hela utredningen. Här tarvas det framför allt, att utredningen omhänder- haves och ledes med skicklighet och omdöme. Vem skulle göra detta? Så- vitt man av ovannämnda uttalande kan bedöma, skulle statsåklagaren ej hava något att göra härmed utan skulle »polismyndigheten» handhava detta arbete. I de stora städerna med deras kvalificerade polisledning kan detta vara lämp-

ligt. att svara för utredningen på detta stadium. Landsfiskalen i orten bleve den, som hade att utföra detta viktiga utredningsarbete. Först när han därvid kommit så långt, att han kunde utpeka någon skäligen misstänkt, skulle statsåklagaren kunna ingripa. Och i de fall, då landsfiskalen ej komme så långt, d. v. 5. då hans utredning ej ledde ens till det resultat, att han funne någon, som kunde misstänkas, finge han ensam stå för vad som gjorts eller icke gjorts för att utreda saken. För dylika understundom, särskilt på lands- bygden förekommande, ouppklarade brott bleve det landsfiskalen, som hade att ansvara. Detta måste anses vara olämpligt och föga överensstämmande med syftet att ernå en förbättring av åklagareväsendet. Ansvaret för och ledningen av polisutredningen i svårare brottmål bör alltifrån början läggas i händerna på personer med högre kompetens än den i allmänhet hos landsfiska- lerna förefintliga.

Föreningen kan följaktligen ej finna annat än att man bör utgå därifrån, att statsåklagaren bör leda och övervaka den förberedande utredningen i dess hel- het av sådana brott, som skulle falla under hans åtalsplikt. Nödig modifika- tion härutinnan synes dock böra göras i fråga om sådana större städer, där särskild kriminalavdelning under kvalificerad ledning finnes.

Med denna utgångspunkt och med den ovan angivna principen att stats— åklagarnas åtalsplikt skulle omfatta alla brott, varå kunde följa mer än sex månaders fängelse, med undantag för tjuvnadsbrotten, måste man räkna med att statsåklagarnas arbetsbörda bleve mycket betydande och väsentligt myc- ket mer omfattande än de nuvarande landsfogdarnas.

De sakkunniga hava även betonat »vikten av att kriminalpolismän till er- forderligt antal ställas till åklagaremyndighetens förfogande». Föreningen vill för sin del understryka detta uttalande samt tillika framhålla, att för landsbygdens vidkommande för detta ändamål komme att krävas en väsent- lig utökning av det antal kriminalpolismän, som för närvarande finnes till förfogande.

Föreningen grundar sina synpunkter i det följande på vad som nu anförts i fråga om statsåklagarnas arbetsuppgifter.

Processkommissionen hade närmast tänkt sig, att statsåklagaredistrikten i regel skulle, liksom landsfogdedistrikten, sammanfalla med länen och att i varje dylikt distrikt skulle finnas en statsåklagare med undantag för de tre största städerna. Med avvikelse härifrån hava de sakkunniga framlagt ett förslag, enligt vilket för hela riket skulle erfordras tillhopa 47 statsåklagare fördelade på 16 statsåklagaredistrikt med i regel minst två statsåklagare i varje distrikt.

Vidkommande därvid till en början frågan om sammanförande av flera statsåklagare inom ett och samma distrikt, så hyser föreningen synnerliga betänkligheter mot denna anordning. Visserligen hava de sakkunniga till stöd för sitt förslag härutinnan anfört vissa ganska vägande skäl och främst den omständigheten, att frekvensen av grövre brottmål kan vara mycket va- rierande med ty åtföljande periodvis uppkommande ökning och minskning av arbetet, och att en utjämning skulle kunna antagas med större distrikt. De sakkunniga synas härvid närmast hava haft för ögonen erfarenheterna av de nuvarande landsfogdarnas verksamhet.

Häremot vill föreningen till en början erinra, att redan den väsentliga ut- vidgning av åtalsplikten, som föreslås för statsåklagarna i jämförelse med landsfogdarna, i och för sig torde komma att medföra, att arbetsbördan bleve jämnare fördelad å olika tider. Men därjämte vill föreningen framhålla vissa fåörhålklanden, som avgjort tala för bibehållande av systemet med enmans- istri t.

? i 1

Det är och kommer alltid att förbliva av stor betydelse, att åklagaren är förtrogen med de lokala förhållandena inom distriktet. Denna kännedom om orten och folket komme med de föreslagna stora distrikten näppeligen att kunna påräknas. I betänkandet har denna uppfattning visserligen tillbaka- visats under framhållande, att de nuvarande landsfogdarna ej kunna äga dy- lik lokalkännedom beträffande sina distrikt eller länen. Men det må dock bemärkas, att en landsfogde, som under stora delar av året vistas på tjänste- resor i länet, vinner en tämligen god kännedom om de särskilda orterna och deras befolkning. Med den utvidgning av polis- och åklagareverksamheten, som i betänkandet föreslagits, skulle givetvis statsåklagarna komma att i högre grad än de nuvarande landsfogdarna få företaga tjänsteresor inom sina di- strikt och därigenom bliva än bättre förtrogna med distrikten. Det är även av synnerlig betydelse för den, som har att ansvara för och leda polisutred- ningar, att han väl känner de medhjälpare, som han i sådant avseende kan anlita ute i de särskilda orterna, såsom landsfiskaler, poliskommissarier, po- lisuppsyningsmän och polismän. Denna för polisutredningen viktiga perso- nalkännedom skulle knappast kunna förväntas hos statsåklagarna, därest de- ras distrikt gjordes så vidsträckta, som i betänkandet föreslagits. Men fram- för allt gäller det, att om statsåklagarna skola hava den befattning med den förberedande undersökningen, som ovan antagits, det ej är möjligt, att stats- åklagaren eller i synnerhet förste statsåklagaren skulle kunna hålla nödig överblick över vad som i brottmålshänseende tilldroge sig inom distriktet samt föranstalta om ingripande i alla de fall, då det erfordrades.

Det kan likaledes befaras, att statsåklagarna med dessa stora distrikt skulle bliva allt för betungade med tjänsteresor. Må vara att resetiden med järnväg ej bleve så lång till de olika platserna; men ofta erfordras resor från järnvägsstationerna för verkställande av undersökning å brottsplatser och hö- rande av personer. I allt fall äro resorna i och för sig tröttsamma och arbets- förstörande.

Med det föreslagna systemet med flera överåklagare i samma distrikt skulle det även regelmässigt inträffa, att vid en och samma lagmansrätt flera olika överåklagare bleve verksamma. Det synes föreningen, som om det vore lämp- ligare, åtminstone för landsbygdens vidkommande, att det vore en och samma överåklagare, som handhade och följde brottmålen vid en och samma lagmans- rätt.

Föreningen anser sig följaktligen ej kunna förorda det i betänkandet före- slagna systemet med stora åklagaredistrikt med flera statsåklagare, utan hål- ler i stället före, att statsåklagaredistrikten böra vara enmansdistrikt. samt att endast en statsåklagare bör tjänstgöra vid varje lagmansrätt, dock med undantag för de största städerna, i fråga om vilka modifikationer härutinnan givetvis erfordras.

Vidkommande därefter gränsen emellan över- och underåklagarnas åtals- befogenhet synes det föreningen som om densamma dragits allt för snävt i fråga om underåklagarna. Därest dessa ej skulle åtala brott, som kunde för- skylla mer än sex månaders fängelse, bleve det endast de 5. k. förseelserna el- ler bagatellmålen, med vilka de finge taga befattning. En så långt driven beskärning av underåklagarnas åtalsbefogenhet kunde befaras minska deras intresse för åtals- och polisverksamheten överhuvud taget, så att de i stället komme att med förkärlek ägna sig åt sina kamerala och administrativa ar- betsuppgifter. En dylik begränsning synes ej heller vara sakligt påkallad. Man bör enligt föreningens mening mycket väl kunna anförtro åt underåkla- garna åtalsrätten för brott, som kunna förskylla fängelsestraff även utöver 6 månader. Det vore en naturligare och sakligt sett mera berättigad gräns mellan över- och underåklagare, att de förra förbehöllos rätten och plikten att

Stats- åklagarnas utbildning.

Stats- åklagarnas biträden.

åtala brott, som kunde förskylla den svåraste straffarten eller straffarbete. Men däremot synes det föreningen, __som om tillräckliga skäl saknades för att därvid undantaga stöldbrotten. Aven dessa synas böra ligga inom över- åklagarens åtalsrayon; och detta så mycket mera, som tvångsmedlet häkt- ning oftast ifrågakommer vid dessa brott. Vilken inverkan en dylik för- skjutning av gränsen mellan över- och underåklagarnas befogenhet skulle medföra med avseende å arbetsbördan, kan visserligen ej annat än efter en närmare undersökning bedömas. Men det synes antagligt, att detta skulle medföra minskning för statsåklagarna och ökning för underåklagarna. De brottskategorier, för vilka straffskalan innefattar fängelse även utöver sex månaåier äro nämligen tämligen avsevärda, ej minst på specialstraffrättens omra e.

Av betänkandet synes det vara avsett, att statsåklagarna skulle rekryteras med jurister från hovrätterna. Det omnämnes ej, huruvida någon specialut- bildning utöver den juridiska skulle erfordras. I detta avseende vill förenin- gen emellertid framhålla, att, om statsåklagarna tillika skola leda den förbe- redande utredningen (polisutredningen), synes det vara oundgängligen nöd- vändigt, att det sörjes för en specialutbildning för dem genom praktik vid- polisväsendet. Den, som avlagt juridisk examen och därefter praktiserat vid domstol, på sätt i betänkandet föreslås, kan visserligen antagas däri- genom hava förvärvat erforderliga kvalifikationer att såsom åklagare inför domstol utföra talan. Men därmed är ej givet, att han är kompetent och lämplig att handhava och leda polisundersökningar. Därtill erfordras även praktik vid polisväsendet, så att han blir förtrogen med dess arbetsmetoder och tekniska möjligheter. För de nuvarande landsfogdarna fordras en dylik utbildning, ehuru alltför kortvarig. Och föreningen vill för sin del fram- hålla nödvändigheten av att denna specialutbildning bibehålles och helst ut- ökas.

Processkommissionen hade tänkt sig, att statsåklagarna skulle hava bi- träde av sekreterare, vilken skulle hava att å statsåklagarens kansli utföra förekommande arbeten med uppsättande av protokoll, stämningar o. (1. Men denne sekreterare skulle ej hava befordringsmöjlighet inorn vare sig den högre eller lägre åklagarekåren.

De sakkunniga hava i stället föreslagit, att statsåklagarna till biträden skulle erhålla landsfiskalsaspiranter, vilka under viss tid, exempelvis två år, skulle inkallas till tjänstgöring å statsåklagarekansli.

Föreningen kan i denna del fullt ansluta sig till de sakkunnigas förslag såsom varande lämpligt. Minst ett sådant biträde torde erfordras för varje statsåklagare.

Men i samband härmed vill föreningen erinra om rekryteringsfrågan. Det vill synas, som om man tänkt sig, att aspiranterna för statsåklagaretjänster ej skulle beredas andra tillfällen att vinna erfarenhet uti statsåklagaregöromå- len än dem, som kunde beredas dem vid semestrar och andra ledigheter för statsåklagaren. Detta bleve ungefär samma system, som nu gäller i fråga om landsfogdeaspiranterna. Men erfarenheten har visat, att aspiranterna däri- genom erhålla alltför ringa möjligheter att förvärva sig erfarenhet och vana vid tjänsten. Det är oundgängligen erforderligt, att det tillskapas något slags assistentbefattningar hos statsåklagarna, å vilka befattningar de, som aspi-

rera på statsåklagarebanan, kunna få tjänstgöra för att därigenom förvärva

sig erfarenhet vid statsåklagarens ämbetsgöromål, så att de vid befordran till statsåklagare vore fullt kompetenta och förtrogna med arbetet.

Föreningen anser ej, att varje statsåklagare skulle vara i behov av en dylik assistent, utan håller före, att dylik befattning skulle erfordras allenast uti de statsåklagaredistrikt, som hade särskilt stor arbetsbörda, exempelvis i ett

tiotal distrikt. Ur denna assistentkår, som givetvis i sin ordning skulle rekry- teras med domstolsutbildade jurister, skulle sedan statsåklagarekåren rekry— teras. Assistenterna borde äga behörighet att i viss omfattning utföra stats- åklagarna åliggande tjänstegöromål.

Ett kvinnligt skrivbiträde torde även erfordras å varje statsåklagarekansli. För landsbygdens vidkommande synes de sakkunnigas förslag om förläg- gande av statsåklagarens kansli till samma byggnad, i vilken lagmansrätten i orten är inrymd, vara lämpligt.

Det finnes obestridligen ett naturligt samband emellan åklagareväsendet och polisväsendet, och därest, såsom förut antagits, statsåklagarna skulle handhava polisutredningen i de mål, som låge under deras åtalsplikt, komme detta samband alltjämt att bestå. Det synes föreningen vid sådant förhål- lande lämpligt, att statsåklagaren bibehålles vid den befattning med polis- väsendet inom distriktet, som för närvarande tillkommer landsfogden. Lands- fogden har närmast under länsstyrelsen ansvar för och ledning av polisväsen- det, varjämte landsfogden skall höras och avgiva yttrande i alla de ärenden rörande polisväsendet, däri länsstyrelsen har beslutanderätt. De blivande statsåklagarna komme givetvis att förvärva en ingående kännedom om polis- väsendet i distriktet, om dess tillstånd och behov ävensom om polispersonalen i distriktet. Föreningen vill därför framhålla önskvärdheten av att stats- åklagarna, var och en inom sitt distrikt, bibehållas vid den befattning med polisväsendet, som nu tillkommer landsfogden. Detta gäller landsbygden. I de större städer, där polismästare finnes, torde statsåklagaren ej behöva be— lastas med dylik befattning med polisväsendet i vidare mån, än i vad det avser kriminalpolisverksamheten. Det egentliga ordningspolisväsendet bör där före— stås och ledas av polismästaren.

Såsom ovan framhållits, är det givetvis vanskligt att skapa sig ett tillför- litligt begrepp om den arbetsbörda, som komme att åvila de blivande stats- åklagarna, och följaktligen även att bedöma vilket antal statsåklagare, som komme att erfordras. Den siffra man i sådant avseende från början antager, måste bliva mycket approximativ, och man får därefter pröva sig fram. Emel- lertid har föreningen med ledning av den erfarenhet, som landsfogdarna vun- nit under sin verksamhet, funnit det antagligt, att det av de sakkunniga före- slagna antalet av 47 vore tillräckligt, men under två bestämda förutsätt- ningar, nämligen dels att tillräckligt antal kvalificerade kriminalpolismän stäl— las till deras förfogande och dels att de ovannämnda assistentbefattningarna inrättas.

Det har i de sakkunnigas betänkande framhållits »att ledningen av och kon- trollen över förberedelsen i brottmålsrättegången i avsevärd omfattning flyttas över från domaren till åklagaren». Det synes föreningen med hänsyn härtill uppenbart, att överåklagarna böra tillerkännas en löneställning, som i det allra närmaste kan jämställas med domarens. Det ligger i sakens natur, att överåklagarens ämbetsåligganden komma att av sin handhavare kräva ej en- dast grundliga juridiska insikter och beprövat omdöme utan även självstän- dighet och kraft. Det är vid sådant förhållande angeläget, att statsåklagarna beredas en god och trygg ekonomisk ställning. Med utgångspunkt härifrån synes en lägre löneställning än som motsvaras av den nuvarande lönegraden B 29 ej kunna anses vara tillfredsställande. Det är även av vikt, att löne- ställningen blir sådan, att verkligt dugande jurister känna sig lockade därav. Sättes lönen lågt blir följden att dylika dugande män på grund därav undvika denna bana för att i stället hålla sig till domarebanan.

Ifråga om underåklagarna föreslås i betänkandet, att dessa skulle utgöras av lands- och stadsfiskaler. Vidkommande landsfiskalerna synes någon an- nan ändring i deras verksamhet ej vara avsedd än som betingas av inskränk-

Lokal— frågan.

Stats- åklagaren och polis— väsendet.

Stats- åklagarnas löneställ- ning.

Under- åklagarna.

Åklagarna i hovrätt.

ningen av deras åtalsbefogenhet. I övrigt skulle de bibehållas vid sina ad— ministrativa och kamerala göromål. Föreningen hyser den principiella upp- fattningen, att det hade varit önskvärt, att underåklagarna liksom statsåkla- garna befriats från sina kamerala och administrativa arbetsuppgifter, så att de blivit helt och uteslutande åklagare och polistjänstemän, och att de kame- rala och administrativa arbetsuppgifterna anbetrotts åt särskilda därmed ute— slutande sysselsatta befattningshavare.

Det är nämligen ej ofta en och samma person är lämplig för båda dessa till sin art alldeles skilda verksamhetsgrenar. Och dessutom ligger det nära till hands att antaga, att landsfikalerna framdeles komme att ägna sitt mesta intresse åt den kamerala-administrativa sidan av tjänsten samt att åklagare- och polistjänsten för dem bleve mera en bisak.

Men föreningen inser även, att flera praktiska svårigheter förefinnas för genomförande av en dylik uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbets— uppgifter. .

Då antalet med åklagare- och polisgöromål uteslutande sysselsatta fiskaler i sådant fall väl knappast kunde beräknas till mer än en tredjedel av det nu- varande antalet landsfiskaler, bleve deras tjänstgöringsdistrikt alltför vid— sträckta för att de skulle kunna fylla de krav, som skäligen kunna ställas på. den lokala ordningsmakten. Vidare läte sig denna uppdelning av kostnads- skäl ej genomföra ifråga om det yttersta ledeti organisationen, nämligen lands- bygdens polis- och fjärdingsmän. Det bleve alltför dyrbart att i varje polis— distrikt på landet hava särskild polisman och särskild uppbördsman. Och-om dessa verksamhetsgrenar liksom hittills skulle vara förenade på samma hand, komme polis- och fjärdingsmannen att lyda under två olika förmän nämligen å ena sidan den fiskal, som omhänderhade åklagare- och polisväsendet, och å andra sidan den administrativa och kamerala fiskalen i distriktet. Detta kom- me ovillkorligen att vålla svårigheter och slitningar, då det gällde påkallande av fjärdingsmannens tjänstebiträde för de olika verksamhetsgrenarna. Av dessa och åtskilliga andra praktiska skäl synes det föreningen ej vara möjligt att för närvarande genomföra en dylik omorganisation.

Emellertid vill föreningen i anslutning härtill framhålla nödvändigheten av, att det tillses, att kompetensen för landsfiskalerna höjes. Den nuvarande ut- bildningen av landsfiskalerna lämnar mycket övrigt att önska. Därest det ej anses lämpligt att föreskriva juridisk examen, t. ex. kansliexamen, så bör ge- nom statens försorg anordnas särskilda praktiska och teoretiska utbildnings- kurser för aspiranterna. Landsfiskalstjänsten innefattar så krävande och an- svarsfulla arbetsuppgifter, att samhället måste tillse, att dessa tjänstemän även äga nödiga kvalifikationer för att på tillfredsställande sätt uppfylla sina tjänsteplikter. En högre utbildning är även ägnad att medföra den mognad och fasthet i karaktären, som i särskild grad kräves för denna tjänst.

Förslaget om särskilda åklagare vid hovrätterna är måhända betingat av förslagets grundprinciper. Men med den procedur, som föreslagits i fråga om processen i underrätten, utan protokollariska anteckningar om vad därvid före- kommit, synes det föreningen som om åklagaren i hovrätten skulle få en täm- ligen svår ställning. Han har ej övervarit förhandlingarna vid underrätten och står följaktligen alldeles främmande för målet, då det skall förehavas i hov- rätten. Svaranden och dennes biträde bleve betydligt bättre ställda, därige- nom att de varit med om ej endast förhandlingarna inför underrätten utan även om den förberedande undersökningen. Det torde därför kunna antagas, att hovrättsåklagaren städse skulle nödgas tillkalla vederbörande statsåklagare, som finge sätta honom in i målet. Vid sådant förhållande kan det ifrågasät- tas, om det ej vore lämpligast, att statsåklagarna finge utföra och bevaka talan även i hovrätten. Med hänsyn till den grundliga juridiska utbildning, som för

deras vidkommande förutsättes, synes knappast kunna förefinnas några all- varliga principiella betänkligheter mot en sådan anordning, ehuruväl det givet- vis komme att medföra en ökad arbetsbörda för dem.

Under förutsättning att de åklagare- och polisgöromål, som nu åvila lands- 1419de Ogde- fogdarna, överföras på statsåklagarna, hava sakkunniga ansett tillräckliga skäl it,/färga?” saknas för bibehållande av de nuvarande landsfogdetjänsterna, vilkas inne- 9 9" havare beräknas i viss utsträckning komma att överflyttas å statsåklagare— befattningarna.

Om befattningen med åklagare- och polisväsendet i den omfattning, som förut angivits, komme att överföras å statsåklagarna, anser även föreningen, att de arbetsuppgifter, vilka därefter återstode för landsfogdarna enligt nu gällande instruktion, ej vore av den omfattning och betydenhet, att landsfogde- tjänsten såsom sådan borde bibehållas.

De tjänstegöromål av administrativ och kameral art, som återstode, borde lämpligen kunna överföras, de rent administrativa å befattningshavare å lands- kansliet och de kamerala å befattningshavare vid landskontoret.

De sakkunnigas i samband härmed framlagda förslag om överflyttande av inventeringarna hos utmätningsmän å tjänstemän vid riksräkenskapsverket an- ser sig föreningen för sin del böra avstyrka. Den enda naturliga överflyttningen av inventeringarna vore givetvis till länsstyrelsernas landskontor. Ä dess upp- bördsavdelningar utövas en fortlöpande kontroll över utmätningsmännens in- drivningsverksamhet. Denna kontroll är visserligen för närvarande inskränkt till kronouppbördsmedlen, men kan givetvis utan större svårighet utvidgas att även omfatta indrivningen av kommunala medel. I varje fall finnes å läns- styrelsernas landskontor att tillgå tjänstemän, vilka på grund av sin verksam— het sitta inne med erfarenhet om och vana vid indrivningsverksamheten i länet och kontrollen däröver. De äga därjämte den personalkännedom, som icke står riksräkenskapsverkets tjänstemän till buds och vilken städse är av synnerlig betydelse för utövandet av dylik kontroll. Hos dem kan även påräknas nödig förfarenhet i fråga om den rent exekutiva verksamheten. I sistnämnda av- seende torde däremot tjänstemän från riksräkenskapsverket äga mindre för- farenhet och insikt.

FÖRENINGEN SVERIGES LANDSFISKALER.

Föreningen Sveriges landsfiskaler, som lämnats tillfälle att yttra sig över kommitterades betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och orga- nisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsre- formen, får härmed i underdånighet avgiva yttrande över detsamma.

Rörande den föreslagna domstolsorganisationen samt de i samband därmed stående ekonomiska förhållanden saknar föreningen anledning att därom yttra sig utan inskränker sig till att granska den föreslagna åklagareorganisationen samt vad med densamma äger samband.

Föreningen tillåter sig härutinnan åberopa, vad densamma i sitt till Eders Kungl. Maj:t ställda underdåniga utlåtande över processkommissionens för- slag anfört, utöver vilket föreningen ej har mycket att tillägga.

Varken processkommissionen eller de sakkunniga hava framkommit med något detaljerat förslag till underåklagareorganisation utan framhållit, att denna borde ordnas i sammanhang med en lönereglering för landsfiskalerna. Kommissionen har emellertid uttryckligen framhållit, att dessas befattning med åklagaregöromålen bör inskränkas till att omfatta endast ringare brott- mål. varemot åklagaretalan i svårare mål bör utföras av särskilda stats- åklagare.

Såsom föreningen förut framhållitfmåste förslaget om statsåklagare, i den form detsamma framkommit, anses synnerligen opraktiskt och olämpligt. Stats- åklagarnas distrikt bliva allt för stora, och de skulle i regel icke medhinna att utföra den kanske viktigaste delen av sitt arbete, nämligen den förberedande undersökningen, vilken alltså finge utföras av de inkompetentförklarade lands- fiskalerna.

Förslaget om statsåklagarnas sorterande under 'advokatfiskalen i hovrätten, hovrättsfiskalernas förordnande till vikarier för statsåklagarna samt därjämte för rådmännen i lagmansrätterna torde vara mindre lyckligt. Advokatfiska- len besitter ej den praktiska utbildning i åklagaregöromål vid första instans, som är nödvändig, för att han skall kunna hava överinseende över statsåkla- glcarna, och hovrättsfiskalerna ej heller för att fylla sin plats som vikarier för resa.

Föreningen finner därför de sakkunnigas förslag rörande statsåklagare vara praktiskt sett omöjligt; en åklagares tjänstgöringsområde får ej vara större, än att han är i tillfälle att noggrant lära känna såväl distriktet som dess be- folkning.

Ett av häradshövdingen numera hovrättspresidenten K. Schlyter framfört förslag om uppdelning av landsfiskalernas nuvarande göromål på två olika tjänster, varav den ena skulle i regel omfatta en domsaga, samt dess inne- havare (lands- eller distriktsfiskal) skulle med biträde av en assistent hand- hava alla åklagaregöromål inom domsagan, har av föreningen å i denna må- nad hållet sammanträde behandlats samt vunnit stor tillslutning. Det är för- eningens uppfattning, att först i och med detta förslag ett steg i rätt riktning

tagits för ernående av en underåklagareorganisation av värde. En rättsbildad åklagare, som redan från början är i tillfälle att taga befattning med utred- ningen av ett brott, och som kan följa proceduren ända fram till domen, måste vara det mål, som man på detta område bör söka få förverkligat.

Efter detta är ej mycket att tillägga om de sakkunnigas förslag utom be- träffande sammanslagningen av städer med mindre än 5 000 invånare med in- tilliggande landsfiskalsdistrikt.

Föreningen har härutinnan ingenting att invända mot de sakkunnigas för- slag.

Då föreningen förut framhållit det betänkliga i att göra advokatfiskalen i hovrätten till förman för underåklagarna, framstår förslaget om upphörande av länsstyrelsens befattning med åklagareväsendet som mindre lämpligt. Se- dan gammalt har länsstyrelsen utfört sin befattning med åklagareväsendet på ett förtjänstfullt sätt, och med den intima beröring med landsfiskalerna, som länsstyrelsen på skilda områden har, torde det få anses mest lämpligt, att den— samma bibehålles vid förmanskapet för underåklagarna.

Förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna till lagmansrätterna anser föreningen icke välbetänkt. Här gäller detsamma, som nyss sagts rörande landsfiskalernas ställning till länsstyrelserna, och de exe- kutiva ärendena torde icke komma att bliva avgjorda med önskvärd snabbhet, om domstolarna skola övertaga desamma.

Visserligen har vårt svenska överexekutorsinstitut ingen direkt motsvarig- het i utländsk rätt, varest underexekutorerna sortera direkt under domstolen, men det är härvid att märka, att underexekutorerna i utlandet icke besitta de kunskaper och den utbildning, som de svenska landsfiskalerna förskaffat sig. Domstolarnas arbetsbörda skulle dessutom ökas i hög grad, och man skulle ofta förgäves söka efter det intresse och den praktiska erfarenhet, som på detta område är till finnandes i länsstyrelserna.

Vare sig införandet av statsåklagareinstitutionen enligt de sakkunnigas för- slag sker eller underåklagarna organiseras enligt Schlyters förslag, måste landsfogdarna bliva överflödiga och höra indragas, något som ej kommer att medföra större kostnader för staten, då ej mindre än två tredjedelar av lands— fogdarna inom sex år falla för åldersgränsen och komma att avgå, samt de senast tillsatta endast äro förordnade tills vidare och alltså kunna placeras på annan tjänst.

De ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas förslag äro ej av det in- åresse för landsfiskalerna, att föreningen finner anledning att yttra sig om

esamma.

FÖRENINGEN SVERIGES STADSFISKALER.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anhåller härmed i underdånighet få avgiva yttrande över det av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betän- kandet angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhål— landen vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, och tillåter sig föreningen därvid begränsa sitt yttrande att avse huvudsakligen den före- slagna omorganisationen av åklagareväsendet.

Föreningen anser sig till en början böra framställa några erinringar mot den kritik av nuvarande åklagareväsendet, som kommit till synes såväl i processkommissionens betänkande som i vissa däröver avgivna yttranden. Det har sålunda gjorts gällande, att vårt åklagareväsen skulle i synnerlig grad vara behäftat med bristfälligheter, vilka särskilt skulle hänföra sig till de nuvarande åklagarnas kompetens. Ehuru föreningen, såsom utgörande en sam- manslutning av åklagare, måhända bör anses i viss mån jävig att härutinnan avgiva ett omdöme, kan föreningen dock icke underlåta att som sin mening uttala, att de framställda anmärkningarna i mångt och mycket äro obefogade, och föreningen håller före, att kritiken mera träffar en redan gången tids åklagare än de nuvarande. Åtminstone vad angår stadsfiskalskåren anser föreningen anmärkningarna vara i stort sett oberättigade. Stadsfiskalstjän- sterna tillsättas nu alltmer och mer med jurister, som anses lämpliga därtill, eller ock med personer, som efter tjänstgöring som t. f. åklagare och erhållen utbildning vid polisväsende i större städer eller eljest befunnits innehava erfor— derlig kompetens därför. Utnämningen sker vidare genom rikets högsta åklagaremyndighet, justitiekanslersämbetet, och däri torde väl ligga tillräck- lig1 %aäanti för att befattningarna bliva besatta med de bästa krafter, som stå ti 11 s.

Såsom en egendomlighet i fråga om den framkomna kritiken av åklagare- väsendet vill föreningen vidare påpeka, att man icke ens gittat leda i tillfyl- lest bevisning att åklagarna äro så undermåliga som det göres gällande. Man har, synes det, fallit för frestelsen att, därför att man hört påståendet uppre- pas ofta och länge, göra. detsamma till ett axiom. Enligt föreningens mening är dock den nuvarande stadsfiskalskåren av ett annat och bättre slag än för några tiotal år tillbaka, och erfarenheten har icke visat annat, än att städer- nas åklagaremyndigheter numera även beträffande de grövsta brottmål i stort sett fungera på ett tillfredsställande sätt. Föreningen är nog förmäten att till och med påstå, att stadsfiskalerna härutinnan icke stå efter de numera i grövre brottmål å landsbygden fungerande åklagarna, landsfogdarna.

I detta samband tillåter sig föreningen att beträffande .de nuvarande åkla- garnas kvalitet åberopa ett auktoritativt yttrande av justitierådet Gustaf Carlson i en uppsats uti Svensk Juristtidning, årg. 1929 häfte 1, däri han bl. a. yttrar, att han »ej kan fullt dela den misstro mot de nuvarande åklagarna och polismyndigheterna, som på åtskilliga håll lär förefinnas» under till-

? | ! i |

'.v— 47—291185

läggande att »uppsättningen _är kanske något ojämn, och därför räcka kraf- terna icke till ens för nu förellggande uppgifter».

Enligt såväl processkommissionens som de sakkunnigas förslag skulle be- träffande nu gällande åklagarebehörighet vidtagas den ändring, att åklagares befogenhet att tala å brott skulle begränsas till viSS instans. Den åklagare, som vid underrätt utfört ett åtal, skulle, i motsats till vad nu är fallet, sakna behörighet att draga saken under hovrätts omprövning eller, om målet full- följts dit av den tilltalade, där vidare utföra sin åklagaretalan. I varje in- stans skulle talan i brottmål utföras allenast av vissa där anställda åklagare, med påföljd att, allteftersom ett brottmål fullföljes genom de olika instanserna, en ny person inträder i målet å åklagaresidan.

För genomförande av denna nya princip har åklagaremyndigheten uppdelats i fyra olika grupper av åklagare, nämligen vid högsta domstolen å kanslersråd eller revisionsfiskaler under ledning av justitiekanslern, vid hovrätterna å advo— katfiskaler med biträde av extra tjänstemän, kallade hovrättsfiskaler, samt vid underrätterna å dels statsåklagare och dels distriktsfiskaler. De två sist- nämnda grupperna, vilka båda skulle tala i brott vid underrätt, hava erhållit olika behörighet i avseende å målens beskaffenhet, i det att distriktsfiskalerna endast skulle äga påtala brott, å vilka ej kan följa högre straff än fängelse i sex månader, medan statsåklagarna skulle omhänderhava de grövre brotten.

Genom den sålunda föreslagna organisationen av åklagareväsendet skulle i verkligheten införas fyra slag av åklagare, under det att domstolsinstanserna endast bliva tre. Enligt föreningens mening innebär förslaget i denna del en överorganisation av åklagareväsendet och kommer att medföra betydande kost- nader för statsverket utan tillräckligt motsvarande fördelar.

Vad angår förbudet för åklagare, som utfört talan vid underrätt, att i högre instans uppträda som åklagare i samma mål, finner föreningen några bärande skäl för förslaget härutinnan icke vara anförda. Föreningen förstår väl att denna anordning föranletts av den ståndpunkt, kommissionen intagit beträf- fande processens muntlighet även i överrätt. Men enligt föreningens mening har kommissionen drivit muntlighetsprinoipen för långt, åtminstone vad angår flertalet av brottmål och särskilt beträffande den stora mängden av mindre sådana. I fråga om dessa senare borde det muntligt-protokollariska syste— met vid underrätterna alltfort vinna tillämpning, såvida man överhuvud anser sig böra slå in på den av kommissionen föreslagna processen.

Det borde väl för envar praktisk och erfaren man stå uppenbart, att den åklagare, som från början satt sig in i ett brottmål, lett förundersökningen och utredningen i målet samt vid underrätten utfört talan och förskaffat sig när- mare kännedom om den tilltalades person och karaktär, är på förhand mera lämpad att utföra åklagaretalan även i överrätt än en där tjänstgörande funk- tionär, som, då han får hand om målet, icke har en aning om detsamma och dess ofta ganska invecklade detaljer samt därför måste ägna onödig tid för att erhålla kännedom om målet, innan han kan uppträda som åklagare däri. I de flesta fall torde denne också bliva tvungen att överlägga med och in- hämta upplysningar av förutvarande åklagaren för att han icke skall »stå sig slätt» v1d målets handläggning inför överrätten och måhända förlora åklaga- rens talan 1 saken. De olika åklagarna måste därför ovillkorligen konferera med varandra för att den nye åklagaren skall kunna bliva insatt i målet, och härav föranledes givetvis åtskilliga kostnader för resor m. m., vilka kostnader komma att drabba statsverket.

_ Aven för den tilltalade skulle förslaget medföra en mängd hittills obehöv- liga kostnader för advokaters anlitande, personlig inställelse inför överrätten etc., Vilket allt han under nuvarande process kan undkomma.

Föreningen finner förty förslaget i denna del vara både opraktiskt, kost- samt och ovärdigt och vill hemställa att åtminstone vad angår brottmålen i all- mänhet samme åklagare bör få utföra åtal i överrätt som i underrätt.

Beträffande den föreslagna anordningen att vid underrätt uppdela åklagare- myndigheten å tvenne grupper av åklagare, statsåklagare och distriktsfiskaler, finner föreningen att även allvarliga erinringar kunna däremot framföras. Den praktiska blicken och erfarenheten har även här fått stå tillbaka för teo- retiska funderingar. Bortsett från att det givetvis för staten medför ökade kostnader att anställa en dubbel uppsättning av åklagare vid underrätterna, måste anmärkas, att det sätt, varpå de sakkunniga i detalj utformat förslaget härutinnan, icke kommer att i praktiken kunna realiseras eller fungera till belåtenhet. Antalet statsåklagare har satts för lågt och statsåklagaredistrikten gjorts för stora, för att dessa åklagare skola medhinna den mängd mål, som kommer att åvila dem. De skola ju vara åklagare i alla mål, där strafflatitu- den går över sex månaders fängelse. Föreningen kan icke finna det annat än otänkbart, att exempelvis uti ett distrikt med 477 000 invånare Och 13 dom- stolar allenast två statsåklagare skola vara i stånd att där samtidigt utföra talan i dessa mål och tillika, såsom föreslagits, leda alla förberedande förhand- lingar och undersökningar. Det är ingalunda så, som de sakkunniga trott, att brottsligheten fördelar sig jämnt på årets olika månader, utan den kan tvärtom vara stor vid vissa och ringa vid andra tillfällen. Då domstolarna själva ut- sätta tid för huvudförhandlingarna, är det ganska möjligt, att inom ett stats— åklagaredistrikt, där 13 domstolar fungera, statsåklagaren får till uppgift att inställa sig samma dag vid flera domstolar eller så nära i följd, att han ej inom det stora distriktet kan förflytta sig hastigt nog från den ena orten till den andra. Det blir då en fysisk omöjlighet för åklagaren att närvara vid flera domstolar samtidigt, med påföljd att uppskov med målen måste företa- gas. Och utan överdrift kan tillika sägas, att dessa statsåklagare med stora distrikt icke i övrigt bliva i stånd att fullgöra dem pålagda skyldigheter.

Det är ju numera en allmänt erkänd sanning, att i grövre brottmål den, som skall utföra talan däri, även bör från början handhava polisundersökningar och leda utredningsarbetet för att inför domstolen kunna behärska målet och dess detaljer. Även denna utredning skall statsåklagaren därför ombesörja. Ar— betsbördan för statsåklagaren kommer härigenom att bliva så stor, att ingen människa kan bliva mäktig bära den. Följden bliver, att utredningsarbetet och förberedande förhandlingar till stor del måste överflyttas till distriktsåklagare. Men därmed är också den princip, varpå processkommissionen uppbyggt sitt förslag i fråga om åklagareväsendet, sönderbruten, och lösningen av problemet måste sökas på annat sätt.

I övrigt kan mot förslaget i vad det åsyftar underåklagares åtalsrätt anmär— kas, att dessas befogenhet begränsats onödigt snävt. De hava anvisats att hu— vudsakligen syssla med bagatellmålen, men detta enformiga arbete kan befa- ras leda till att deras intresse och arbetsglädje småningom släppas. Om en dy- lik kategoriklyvning av åklagaremyndigheten vid underrätt skulle anses påkal- lad, vilket föreningen för sin del ej kan medgiva, borde i varje fall underåkla— garnas åtalsbefogenhet betydligt vidgas, något som för övrigt bliver absolut nlödvändigt, därest antalet statsåklagare sättes så lågt som de sakkunniga före- s agit.

Föreningen kan på grund av det nu anförda icke tillstyrka sakkunnigas för- slag i fråga om åklagareväsendets ordnande. Då även från annat håll grava anmärkningar framställts mot förslaget i denna del och man har befogad an— ledning antaga, att detsamma ej blir lagt till grund för en blivande lagstift— ning, har föreningen i detta samband ansett sig böra uppdraga några riktlinjer, efter vilka åklagareväsendet vid underrätten skulle kunna ordnas.

En och samme åklagare borde icke utföra brottmåls'talan vid flera underrät— ter utan vara knuten till allenast en domsaga, och som regel borde han hava så stort distrikt att han bleve fullt sysselsatt av åklagare- och polisverksamhet. Huruvida vid samma domsaga skulle anställas mer än en åklagare skulle göras beroende av domsagans storlek och till viss mån därav, huruvida i domsagan inginge stad av en viss storlek. Denne åklagare skulle hava att utföra talan i alla brottmål, mindre som större, samt att samtidigt vara chef för polisväsen- det inom det honom tilldelade distriktet. Samtidigt skulle polisväsendet, sär— skilt å landsbygden, förstärkas med fackligt utbildade kriminalpoliser, som bi— trädde åklagaren med spanings- och utredningsarbete.

I detta sammanhang åberopas i fråga om organisation av kriminalpolisväsen- det närlagda yttrande av den 3 maj 1929, bil. »A».

I fråga om de sålunda tilltänkta åklagarnas kompetens skulle denna höjas med syfte särskilt taget till hans blivande verksamhet. Förutom förvärvandet av viss teoretisk utbildning med avlagd examen i erforderliga juridiska ämnen skulle han hava genomgått fullständig polisskola samt viss tid deltagit i prak- tisk verksamhet som kriminalpolis och t. f. åklagare. Med en dylik teoretisk och praktisk utbildning skulle enligt föreningens mening viss åklagare vid under- rätten komma att motsvara alla de fordringar-, som i reformerad process skäligen kunna ställas på dessa. Men föreningen vill dessutom även framhålla, att liksom inom andra yrken gäller det även för åklagarepersonalen att vederbörande hava individuell läggning och speciellt intresse för den verksamhet, han är satt att

y a.

Med ett anordnande av åklagareväsendet på nu nämnt sätt vid underrätterna skulle den föreslagna statsåklagareinstitutionen kunna helt slopas och därige- nom avsevärd besparing vid reformens genomförande göras. Ty såsom av justitierådet Carlson framhållits i förenämnda uppsats fordras, för att stats- åklagarna skola kunna uppfylla processkommissionens krav å dem, så högt kva- lificerade personer härför, att deras löner måste sättas icke mycket lägre än lagmannens.

Föreningen övergår härefter till att granska ifrågavarande förslag särskilt i vad det berör stadsfiskalernas ställning uti den nya rättegångsordningen.

Att stadsfiskalerna böra, på sätt föreslagits, erhålla statsanställning finner föreningen vara fullt berättigat och detta så mycket mera som stadsfiskalerna fullgöra funktioner, som i alla avseenden äro statliga. Föreningen, som tidi— gare hos Kungl. Maj:t gjort framställning i sådan riktning, har alltså intet att erinra däremot, men tillåter sig dock framhålla vikten av att vid dessa tjänsters förvandling till statliga lönerna för stadsfiskalerna bliva enhetligt reglerade och ej för snävt tilltagna.

En fråga av största betydelse för nuvarande stadsfiskaler är den, på vad sätt de komma att bliva inrangerade i det nya åklagaresystemet. De sakkunni- ga, vilka accepterat processkommissionens förslag om åklagarnas fördelning i grupperna statsåklagare och underåklagare samt hänfört stadsfiskalerna till underåklagarnas grupp, hava föreslagit olika bestämmelser rörande åklagare- väsendets ordnande i städerna, beroende på städernas olika storlek. Sålunda har förordats, att de minsta städerna skulle upphöra att vara egna åklagaredi- strikt samt läggas till närmaste landsbygdsdistrikt. De mellanstora städerna åter skulle bibehållas vid rätten att utgöra egna distrikt, i vissa fall med upp- tagande av område från kringliggande landsbygd, men åt åklagarna i dessa stä- der skulle uppdrages att tillika sköta stadsfogdetjänst. Gränserna för dessa städers storlek hava satts vid ett invånareantal av 5 000 som minimum och 20 000 som maximum. Städer därutöver skulle hava egen åklagare, som ute— slutande ägnade sig åt åklagareverksamhet.

Att de allra minsta städerna icke böra bibehållas vid rätten att utgöra egna

åklagaredistrikt, finner föreningen vara fullt riktigt. Huru därvid den övre gränsen för invånareantalet skall drages, kan däremot vara föremål för olika meningar. Vissa städer äro nämligen stadda i rask tillväxt, och det kan därför inträffa, att de snart överskrida den övre gränsen och behov visar sig att göra dem till egna distrikt. Denna omständighet bör därför föranleda till, att man vid avgörande av frågan om de mindre städernas läggande under landsbygds- distrikt tager hänsyn till icke uteslutande stadens folkmängd'ssiffra utan även dess egenskap av stillastående eller framåtgående samhälle eller av central ort med goda kommunikationer och därav föranledd större resandefrekvens. Var— der detta iakttaget, läri denna del föga vara att erinra mot de sakkunnigas för- slag; det skulle endast kunna ifrågasättas, om icke till och med den övre grän- sen för sådant fall kunde höjas till ungefär 6 000.

Alla övriga städer skulle enligt föreningens mening utgöra självständiga åkla- garedistrikt med egen åklagare, dock med den modifikation att till dessa stads- distrikt även borde i lämpliga fall hänföras kringliggande tätare bebyggda landsområden.

Emellertid hava de sakkunniga ansett att i städer med invånareantal mellan 5 000 och 20 000 åklagaren icke skulle få full sysselsättning av sin tjänst, och de hava därför föreslagit, att med åklagaretjänsten skulle här förenas befatt- ningen som stadsfogde. Beträffande detta förslag kan föreningen näppeligen dela de sakkunnigas mening. De hava här tydligen gått fram efter rena sche- matiska linjer och företagit jämförelser mellan förhållandena i stad och på landsbygden, vilka icke hålla streck. De hava exempelvis icke beaktat, att kri- minaliteten är mera koncentrerad till städerna än till landet och att den mänsk- liga sammanlevnaden är mera invecklad och livligare i stad än på land, med påföljd att polis- och åklagaremyndigheterna äro betydligt mera upptagna av sin verksamhet i städerna. En stadsfiskals arbete med polisväsendet är mera omfattande än vad en landsfiskal i sådant avseende har att utföra, och brott och förseelser, som åtalas inom stad, äro proportionellt mycket större än mot- svarande å landsbygden. Föreningen anser det därför i regel omöjligt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadsfiskal skulle i städer med upptill 20 000 invånare även kunna medhinna att utöva stadsfogdegöromålen. Hans verksamhet som polischef och åklagare skulle därigenom lida alltför mycket intrång och kanske få stå efter för de mera expeditionsmässiga stadsfogdegöro- målen, såsom fallet för närvarande påstås vara inom landsfiskalsdistrikten.

Enligt föreningens mening bör, när en stad uppnått en storlek av cirka 8 000 invånare, stadsfiskal vara som regel befriad från alla andra göromål än dem, som äro förknippade med hans åklagare- och polischefsverksamhet. I städer mellan 5 000 och 8 000 invånare torde däremot åt honom lämpligen kunna upp- dragas sysslan som stadsfogde. Vidtages därjämte den förändring i fråga om åklagaredistriktens omfattning, att utanför stad belägna förstadsområden över- föras till stadens åklagaredistrikt, komma stadsfiskalerna otvivelaktigt att bli- va fullt upptagna av sina åklagare- och polischefssysslor.

På sätt ovan framhållits, har föreningen tagit för visst, att processkommis- sionens förslag till inrättande av statsåklagare icke bliver verklighet, utan att i stället åklagareväsendet vid underrätterna ordnas med allenast ett slag av åklagare, knutna vid domstolsområdet. Om organisationen sker i enlighet med sistnämnda tanke, uppstår frågan, huru åklagareväsendet bör i samband där- med ordnas för de städer, som icke komma att utgöra egen lagsaga. Att här- vid de städer, som komma att bilda eget tingslag inom lagsaga —— gränsen har härutinnan av de sakkunniga föreslagits vid 17 000 invånare och av hörda myn— digheter vid 14 000—15 000 böra bilda eget åklagaredistrikt, finner förenin- gen vara så uppenbart, att därom ej vidare behöver yttras. Men även städer av mindre omfattning än nu sagts kunna påtagligen icke sammankopplas med

rena landsbygden i avseende å åklagareväsendet. Härutinnan komma att i stort sett göra sig gällande samma skäl för stads indelning till eget åklagaredistrikt, som ovan anförts. Då det 1 förslaget förutsatts, att åklagare även skall vara polischef och då polisväsendet alltid kommer att vara bäst organiserat i stå- derna, bör den som är polischef 1 stad, i regel alltid vara åklagare. Härvid kommer givetvis mycket att vara beroende av, huru polisväsendet kommer att ordnas för riket i dess helhet och huru indelningen i polisdistrikt därvid kom- mer att ske. Att emellertid städer med en folkmängd av omkring 8000 å 10 000 invånare icke kunna sammankopplas till att gemensamt med domsagans landsbygd bilda ett enda åklagaredistrikt finner föreningen vara uppenbart. Väl torde i dylika fall understundom viss kringliggande landsbygd böra för— enas med stadens åklagaredistrikt, men att på motsatt sätt lägga stad av angi- ven stoirlek till ett landsbygdsdistrikt torde medföra svåra olägenheter i flera avseen en.

Såsom en påtaglig brist i de sakkunnigas organisationsförslag framträder det förhållandet, att de sakkunniga icke framlagt några bestämmelser, huru skall förfaras vid övergången från nuvarande till blivande åklagareorganisationen. Frågan härom har skjutits till ytterligare utredning, men givet är att man här— igenom ej kan fullt överblicka förslagets verkningar i ekonomiskt och andra avseenden. Föreningen vill emellertid redan nu framhålla, att därest stads- fiskalsbefattningar indragas i åtskilliga städer, staten måste bliva skyldig att direkt eller indirekt genom städerna till dessa stadsfiskaler utgiva ersättning för mistade löneinkomster och sportler. Att helt enkelt överflytta dem till po- lischefstjänster lär icke vara grundlagsenligt. I många fall äro visserligen stadsfiskaler samtidigt poliskommissarier, men med polislagens införande och enligt meddelade prejudikat måste dessa båda tjänster i regel anses vara sär- skilda för sig, låt vara med samma innehavare, och i flera städer är särskild lön bestämd för stadsfiskalen såsom poliskommissarie och särskild som stadsfiskal. Vid en eventuell indragning av stadsfiskalstjänst åligger det därför i första hand staden att fortfarande intill pensionsåldems uppnående till stadsfiskalen utgiva å stadsfiskalstjänsten belöpande full lön och därefter eventuellt före- skriven pension, samt i andra hand staten att hålla stad skadeslös för de utgif- ter, som härav föranledas. Dessa med förslagets genomförande förknippade kostnader hava liksom mycket annat icke alls blivit beaktade av de sakkunniga.

Ytterligare må även anmärkas, att statsmakterna torde sakna befogenhet att, därest en vid reformens ikraftträdande utnämnd stadsfiskal icke överföres a in- dragningsstat, överflytta honom till underåklagare med den begränsade åkla- garebefogenhet, som förslaget tilldelat denne. Enligt gällande lag är nämligen stadsfiskal berättigad att tala i alla brott, grövre som ringare, och en begräns— ning därutinnan vore att i Visst avseende fråntaga honom de rättigheter, vartill det utfärdade konstitutorialet berättigar honom. Grundlagsenh'gheten av ett sådant handlingssätt vill föreningen ifrågasätta. I berörda avseenden åberopas bilagda P. M., bil. »B».

I anslutning till vad som berörts i fråga om chefskapet för polisväsendet i stad må framhållas, att föreningen finner sig böra förorda såsom av det re- dan anförda framgår att chefskapet lämpligast borde åvila stadsfiskalen. Mången magistratsledamot eller stadsstyrelseordförande, som är polischef, skulle säkerligen finna det ändamålsenligare, att stadsfiskalen-poliskommis- sarien, som det närmaste chefskapet åvilar, även formellt vore polischef. Den i polisyrket erfarne bör praktiskt taget givetvis hava större förutsättningar för chefskapets utövande än en lekman på området, där härtill kommer, att det ofta ej är tillräckligt att från expeditionslokal utöva såväl det yttre som inre chefskapet för en poliskår. Från något håll har framhållits det egendomliga

i att för polischefen ej stadgats kunskap eller erfarenhet i polisgöromål, vari med rätta fordras viss utbildning av den underordnade polispersonalen.

I övrigt tillåter sig föreningen hänvisa till bilagda särtryck sid. 75—102, 106—118 ur en av stadsfiskal Ruben Stenvik år 1927 utgiven broschyr, betit— lad >>Polis- och Åklagareväsen», som —— enligt författarens egen uppgift med hänsyn till de sakliga synpunkternas inpassning i en delvis för allmänhe— ten avsedd broschyr icke i allo erhållit den högtidliga stilens uttrycksform.

På grund av det ovan anförda får föreningen hemställa, att processkommis- sionen och de sakkunnigas förslag till reformering av rättegångs- och åklagare- väsendet icke måtte läggas till grund för lagstiftning på området.

Samtidigt tillåter sig föreningen å nyo hemställa om beaktande av förenin- geiis 1tidigare avlåtna underdåniga framställning om statsanställning för stads— fis a erna.

Bilaga.

BÖR I FÖRSTA INSTANS FINNAS BÅDE ÖVER- OCH UNDER— ÅKLAGARE?

Av Hovrättspresidenten Jur. Dr K. Schlyter.

Den svenska processkommissionen anser åklagarväsendets förnämsta brister ligga i 1) åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer samt 2) deras belastning med främmande göromål, vartill kommer 3) saknaden av en fast och enhetlig organisation (3. 185). Emellertid äro enligt kommissionen det övervägande flertalet brottmål av ganska enkel beskaffenhet, varför kommis- sionen låter de närmast eftersträvade förbättringarna i åklagarväsendet, näm- ligen 1) rättsbildade åklagare och 2) dessas befriande från främmande arbets- uppgifter, allenast komma det relativt ringa antalet svårare brottmål till godo. Kommissionen föreslår nämligen, att vid underrätterna skola fungera ett (till några cch trettio beräknat) antal rättsbildade statsåklagare, vilka uteslutande skola ägna sig åt åklagaruppgiften och som skola vara pliktiga att utföra åtal i alla mål, där fråga kan bliva om högre straff än sex månaders fängelse (med undantag för vissa tjuvnadsmål). Däremot lämnar kommissionen hela kåren av icke rättsbildade lands— och stadsfiskaler omkring 600 till antalet i orubbat bo med den stora huvudparten av åtalsverksamheten i sina händer. Att kompetenskraven skulle skärpas eller någon mera genomgripande organisato- risk ändring utöver åvägabringandet av enhetlighet mellan land och stad ge- nomföras beträffande åklagarna i småmålen ifrågasättes ej. Dock skulle de stå under förmanskap av statsåklagarna, vilka skulle äga övertaga åklagar- ställläiången även i ringare mål, om målens mera invecklade beskaffenhet det för- an e e.

Den av processkommissionen sålunda föreslagna dualismen i åklagarorga- nisationen i första instans har icke i något avgivet yttrande upptagits till kri— tik. Och endast i tvenne utlåtanden, justitiekanslerns och Sveriges advokat- samfunds, kritiseras förslagets ståndpunkt, att underåklagarna icke skulle vara rättsbildade.2

Trots de gemensamma utgångspunkterna för finsk och svensk straffprocess och domstolsorganisation vågar jag vid det försök, som härefter skall göras att besvara ovan uppställda fråga _ huruvida det i första instans bör finnas både över- och underåklagare icke yttra mig om finska förhållanden, vilka jag icke tillräckligt känner. Även inom Sverige äro förhållandena så olika, att

1 Jfr Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande, Sthm 1928, s. 41. 2 I en artikel i Svensk Juristtidning 1921 utgick även Hassler (s. 270 ff.) från att i en refor- merad domstolsorganisation i första instans borde finnas plats för såväl över- som underåklagare. I alla viktigare saker borde den förberedande undersökningen och åtalets utförande lämnas åt juridiskt bildade tjänstemän. Det gällde därför att upprätta en kär på ett 70-tal juridiskt bildade överåkla- gare. Härmed kunde vi inte vänta, tills processreformen vore färdig, utan borde en dylik åklagar- kär successivt tillskapas för att stå färdig att taga emot de nya'nppgifter en reformerad straffpro— cess skulle lägga på. åklagarna.

en organisation som lämpar sig för södra Sverige därför icke med nödvändighet behöver lämpa s1g för det norra.

I. För den uppställda frågans besvarande bör till en början undersökas, huruvida de nuvarande åklagarnas bristande rättsliga kompetens och överhop- ning med andra göromål innebär någon olägenhet i fråga om de mindre brott- målen. Vore icke så förhållandet, skulle beträffande det stora flertalet tings— sammanträden (där inga grövre brottmål förekomma) icke någon anmärkning vara att framställa mot det svenska åklagarväsendet. Allt vad som sagts om den otillfredsställande förberedelsen i brottmål med därav förorsakade onödiga åtal och vidsträckt uppskovsväsen, det svaga framförandet av åtalet inför rätta I | | | I och domarens därav betingade alltför starka inkvisitoriska verksamhet, den bristande jämvikten mellan en okvalificerad åklagare och en rättslärd för— svarare för den tilltalade etc.1 skulle sakna betydelse för den dagliga straff— rättsskipningen och allenast äga tillämpning på de relativt sällsynta grövre brottmålen! Naturligtvis finns det åtal av den enkla beskaffenhet, att de utan olägenhet skulle kunna utföras av icke rättsbildade åklagare, t. ex. när fråga är om erkända, ringa polisförseelser. Men enligt kommissionens eget förslag skulle de enklaste, erkända brottmålen utmönstras från handläggningen vid tingen, och beträffande de återstående kan det icke anses att den, som har att å statens vägnar besluta om och utföra åtal mot de enskilda medborgarna, är överkvalificerad, om han är rättsbildad. Detta gäller även om mål av juri- diskt sett enkel beskaffenhet. Man må i teorin hylla legalitetsprincipen aldrig så mycket, så äro de tillfällen legio, då en åklagares omdömesgillhet sättes på prov beträffande spörsmålet, huruvida åtal bör anställas eller ej, och detta fram- för allt i fråga om obetydliga polisförseelser. F inge varje sådant fall passera en väl kvalificerad åklagare, innan saken droges inför domstol, skulle åtskilliga åtal, som nu väcka förargelse, ej komma till stånd. Icke sällan förekommer även vid de obetydligaste förseelser rättsligt subtila spörsmål om delaktighet, konkurrens, »kuperade» brottsrekvisit etc., för vilka även en eljest duglig men icke rättsbildad åklagare måste stå främmande. Det är icke staten värdigt att såsom sin representant för åtals utförande framskicka en person, som icke inför rätten kan inlåta sig i diskussion med den tilltalades rättsbildade biträde i dylika frågor. Det är därför svårt att motsäga justitiekanslern, när han i sitt utlå- tande2 förklarar, att man måste räkna med att om i vårt land även efter en pro— cessreform i regel skola användas icke rättsbildade åklagare i lindrigare brott- mål, förhoppningarna på den stora processreformens välsignelser torde bliva besvikna för dessa måls vidkommande. Sveriges advokatsamfund förklarar,3 att samfundet måste på det allvarligaste beklaga, om det skulle visa sig nöd- vändigt att även i ett nytt rättegångsförfarande använda underåklagare utan rättslig bildning.

Här är icke platsen att närmare ingå på frågan om den specialutbildning en blivande åklagare bör vara underkastad i kriminalistik m. m. Måhända kan det befinnas lämpligt att inrätta en särskild akademisk examen för åklagare, något mindre omfattande i de juridiska ämnena än den, som fordras för blivande domare. Emellertid är det ej nog med utbildning. Lika viktigt är att åklaga- ren får uteslutande ägna sig åt åtalsverksamheten och vad därmed äger sam— band, så att han härutinnan vinner verklig rutin, liksom ock att han erhåller en mot tjänstens betydelse svarande avlöning, så att han ej för sin utkomst behöver vid sidan om tjänsten idka annat förvärvsarbete. I detta avseende har advokat-

1 Jfr Hassler ibm s. 272. 2 Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets om— bildning, Sthm 1927, s. 149. 9 Ibm s. 319.

samfundet riktigt framhållit, att om underåklagarna befrias från dem ovidkom- mande sysslor och förbjudas att driva advokatverksamhet, deras antal kan vä- sentligen inskränkas. Går man i stället den i förslaget anvisade vägen och principiellt plockar från underåklagarna alla mål, som kunna antagas erbjuda någon större svårighet, måste detta oundvikligen leda därtill, att deras intresse för åklagarverksamheten dödas och deras huvudintresse knytes till övriga ar- betsuppgifter med resultat att de bli sämre åklagare än de hittills varit —— en ganska beklaglig verkan av en rättegångsreform i fråga om ett kvantitativt så betydande område som det de mindre brottmålen representera.

Den enligt min tanke rätta riktningen för en reform av åklagarväsendet i första instans antyddes, vad landsfiskalerna angår, i ett år 1922 av numera landshövdingen S. Linnér avgivet betänkande,1 i vilket han såsom den bästa framtida anordningen pekade på en uppdelning av den nuvarande landsfiskals- tjänsten i två befattningar, så att landsfiskalerna förvandlades till en kår av & uteslutande åklagar- och polistjänstemän samt vid sidan av dem inrättades sär-

skilda befattningar för utmätning och restindrivning m. m. Att en dylik upp- delning av å ena sidan åklagar- och polisgöromålen, å andra sidan indrivnings- och utsökningsärendena på skilda befattningshavare är i sig rationell bekräftas därav, att i städerna nämnda grupper av göromål allmänt uppdelats på stads- fiskalerna å ena sidan och stadsfogdarna å den andra. Intet kan under sådana förhållanden förefalla naturligare än att även på landet, åtminstone i tätare be— , byggda trakter, motsvarande uppdelning äger rum mellan >>fiskaler» och »fog- ' dar» (kallade exempelvis distriktsfiskaler och distriktsfogdar). Där distrik- i ten omfatta både land och stad, vilket i framtiden måste bli det normala, bör ' med andra ord förebilden till underåklagarnas organisation hämtas från stä— l derna och icke från den nuvarande landsbygden.2 För övrigt har även på lands- | bygden en uppdelning av antydd art på sina håll redan ägt rum, i det att vid i sidan om den ordinarie landsfiskalen i vissa distrikt förordnats en extra lands- | fiskal, varefter göromålen mellan dessa båda —— vilka kunna hava skilda kontor [ så uppdelats, att den ene erhållit »fiskals»-göromålen och den andre >>fogde»- ' göromålen.

I fråga om de blivande åklagardistriktens storlek framstår det ur olika syn- punkter a priori som önskvärt att de kunde sammanfalla med domsagorna. Verk— ställda statistiska beräkningar giva anledning antaga, att fiskalsgöromålen

| utgöra omkring 25 procent av de nuvarande landsfiskalernas arbetsbörda. Om ! i en domsaga för närvarande finnas fyra landsfiskaler, borde alltså efter fiskals— och fogdegöromålens separerande ej erfordras mera än en fiskal men däremot tre fogdar. Växer domsagan i storlek, ökas fogdedistriktens antal, men bör fiskalens ökade arbetsbörda ej leda till en uppdelning i flera fiskalsdistrikt utan blott till en ökning av arbetspersonalen på fiskalskontoret. I mindre dom- sagor skulle de rena åklagargöromålen jämte den därmed med nödvändighet för- bundna kriminalpolisverksamheten ej förslå till utfyllande av fiskalens arbets- tid. Och endast i de större städerna torde de rena polisgöromålen vara så be- tydande, att en särskild polischef vid åklagarens sida kan vara motiverad. Oavsett hur man i princip ställer sig till frågan om önskvärdheten att hålla polis- och åklagarväsendet i sär, torde det därför som regel bliva nödvändigt att förena åklagare och polischef i samma person. Sker detta, torde man för framtiden — bortsett från de säregna förhållandena i mycket glest befolkade trakter, sär—

1 S. Linnér, Utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, Sthm 1922, s. 192. Jfr Betänkande angående ordnande av vissa. ekonomiska och organisatoriska. förhållanden vid ge— nomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, Sthm 1928, s. 214, där man, överraskande nog, gått den rakt motsatta vägen, i det man, i samband med förstatligandet av stadsfiskalstjänsterna, ifrågasatt att dessa skulle övertaga jämväl stadsfogdegöromålen, och detta i städer ända upp till om- kring 20,000 invånare (9. 220).

skilt i nordligaste Sverige, där man måste räkna med en kombination av fogde- och fiskalstjänsterna för erhållande av distrikt av lämpligt omfång —— kunna utgå från att de blivande domsagorna, om dessa såsom avsett är i medeltal er- hålla omkring 60,000 invånare, som regel komma att erbjuda lämplig arbets— börda för en åklagare med erforderlig biträdeshjälp och alltså utgöra lämpliga fiskalsdistrikt.

Huvudinvändningen mot den ifrågasatta anordningen ligger i en farhåga för att distrikten komma att bliva för stora och åklagaren-polischefen därigenom svårtillgänglig för alhnänheten. Naturligtvis är åklagarens lättillgänglighet en fördel. Men detta är något som torde gälla om så gott som alla icke centrala ämbetsmän, och denna fördelaktiga sida av de små tjänstedistrikten måste städse vägas mot de fördelar av andra slag, som äro förenade med en koncentrering av arbetet inom ett större distrikt. Beträffande åklagardistrikt gäller då delvis detsamma som beträffande domsagornas omfattning. I ett större, d. v. s. mera arbetstyngt distrikt erhåller åklagaren genom det större antalet kvalificerade saker större rutin; de enklare göromålen kunna flyttas över på biträden, som därigenom kunna vinna erforderlig utbildning; åklagaren behöver icke för att fylla ut sin tid omhänderhava sådana göromål, som enligt sakens natur böra ankomma på underordnade polismän eller andra tjänstemän; och utsikterna att kunna erhålla en tillfredsställande avlöning för åklagarna och därmed att få dugligt folk ökas, i samma mån som deras antal minskas därigenom att distrik- ten göras så stora som möjligt. Men självfallet förutsätta de stora åklagardi- strikten en rationell organisation av det lokala polisväsendet. Synnerligen önsk- värt vore att sådana för åklagarverksamheten främmande administrativa syss- lor, som enligt lag eller författning ankomma på polismyndighet, i största möjliga utsträckning kunde avlyftas från åklagarna och läggas på polistjänste- män i mindre distrikt.

!

II. Bland bristerna i det nuvarande åklagarväsendet angav processkommis- i sionen såsom nr 3: saknaden av en fast och enhetlig organisation. Denna brist * har avhjälpts genom ett organisationsförslag, innebärande att de allmänna åkla- garna under Kungl. Maj:t såsom högsta myndighet skulle bliva: 1) justitie- kanslern, åklagare vid högsta domstolen och chef för åklagarpersonalen i dess helhet; 2) advokatfiskaler, åklagare vid hovrätterna och överordnade i för- 1 hållande till åklagarna vid vederbörande underrätter ; samt vid underrätterna 3) statsåklagare i större distrikt, omfattande ungefär ett län, och 4) under- åklagare, ett flertal vid varje underrätt, tillika polistjänstemän och underord- nade statsåklagarna. Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med åkla- garväsendet skulle däremot upphöra.

Medan man beträffande domstolarna nöjt sig med tre instanser, har man allt- så beträffande åklagarväsendet ersatt den nuvarande organisationslösheten med en hierarki i fyra etapper. I 1928 års ekonomiska betänkande framträder denna hierarki på följande sätt. Till nuvarande 495 landsfiskaler komma genom statens övertagande av åklagarväsendet även i städerna ytterligare 60 under- åklagare, sza 555. Närmast över dessa komma 47 statsåklagare vid under- rätterna fördelade på 16 distrikt oberoende av gränserna för länen och hov- rättsområdena. Över statsåklagarna i dessa 16 distrikt komma hovrättsåkla- garna i 7 hovrätter, sammanlagt 34 advokatfiskaler och hovrättsfiskaler, samt allra överst justitiekanslern med biträde av 3 revisionsfiskaler.

Att detta måste innebära en överorganisation faller genast i ögonen. Det kan icke vara god organisation att ovanpå ett halvt tusental underåklagare hava 47 överåklagare för första instans i 16 distrikt och därovanpå 34 hovrätts- åklagare i 7 distrikt. Först och främst bliva de 16 åklagardistrikten i första instans alldeles för stora. Antingen skulle åklagaren förvandlas till en —— |

bortsett från tingsresorna stillasittande kontorsman, som icke själv kunde deltaga i målens förberedande utredning utan måste överlämna denna uppgift åt den lokala polisen. Eller också skulle till det ständiga kringresandet för » tingsuppvaktningar på de i medeltal 11 tingsställena i varje distrikt komma ett lika permanent kringresande till distriktets olika ändar för utredningarnas verkställande. I varje fall skulle mycken överflödig kostnad och tidsspillan komma på resornas konto, och stora svårigheter skulle ofta uppstå att samman- jämka åklagarnas disponibla dagar med de många underrätternas tingstider, varav ofrånkomligt skulle följa ur de enskilda målens synpunkt onödiga upp— skov och alltså långsamhet i rättskipningen. Tidsspillan under resorna måste också leda till behov av fler tjänstemän än som annars skulle varit nödvändigt. Det ständiga resandet gör tjänsten onödigt uppslitande och föga tilldragande för dugliga arbetskrafter. Illa lämpar den sig som sluttjänst, men befordran från densamma till annan befattning är som regel varken önskvärd eller sanno— lik. Följden blir att i stället för de högt kvalificerade åklagare man efter- u strävat antagligen sådana åklagaraspiranter som misslyckats i hovrätterna ! komme att hamna som statsåklagare i de 16 förstainstansdistrikten. Minskas ! åter distrikten till närmare överensstämmelse med processkommissionens egna l intentioner, så att i flertalet distrikt blott anställes en statsåklagare,1 inträda | vissa olägenheter av annan art, vilka den ekonomiska kommittén just velat und- | vika genom en förstoring av distrikten,2 utan att dock ovan angivna olägenheter av de stora distrikten i avsevärd mån undanröjas. I betraktande av alla dessa med den föreslagna organisationen förenade olä- genheter frågar man sig, om det verkligen är nödvändigt att mellan under- åklagarna och hovrättsåklagarna inskjuta denna nya kategori av högre under— rättsåklagare. Att man, om de nuvarande underåklagarna lämnas orörda, ovan— på dessa behöver ett antal mera kvalificerade åklagare i första instans för de grövre brottmålen, skall icke bestridas. Men föreligger också ett dylikt behov, om såsom ovan föreslagits åklagargöromålen i varje domsaga koncentreras hos en enda, rättsbildad tjänsteman? Denna fråga synes mig böra besvaras ne- kande. Enligt den förut lämnade framställningen skulle åklagaren i en stor domsaga bliva så kvalificerad, att giltiga skäl torde saknas för att fråntaga honom åtalsrätt i de grövre brottmålen. Underåklagarna bliva icke utan kon- troll därför att icke i samma instans inrättas särskilda förmän för dem. Låter ! man dem sortera direkt under åklagaren i mellaninstansen, blir det dennes sak , att hålla en kontinuerlig uppsikt över det sätt, varpå underåklagarna förvalta ? sina ämbeten. Skulle det inträffa, att en underåklagares arbetsbörda över | hövan stegras genom anhopning av svåra mål, och kan erforderlig lättnad ej | erhållas genom överflyttande på biträden av åtals utförande i de enklare målen, . bör hovrättsåklagaren kunna ingripa och förordna kompetent vikarie att över- : taga åklagaruppgiften i ett eller flera mål. En dylik befogenhet att ingripa i och förordna särskild åklagare bör även eljest ankomma på hovrättsåklagaren * eller eventuellt på riksåklagaren, justitiekanslern. I stället för de 47 statsåklagarna och ett halvt tusental underåklagare med en i kompetens, som efter borttagandet av de mera kvalificerade åklagargöromålen * svårligen skulle kunna hållas uppe ens vid landsfiskalernas nuvarande, skulle man enligt detta program erhålla ett antal rättsbildade åklagare i första instans. motsvarande antalet domsagor, något tillökat med hänsyn till behovet av flera åklagare i de största städerna, sammanlagt säkerligen icke överstigande 120, direkt subordinerande under åklagarna vid hovrätterna.3 Lägges den kostnad

1 Jfr Processkommissionens betänkande I 5. 404. ' Se dess betänkande s. 183 ff. . 3 Det ekonomiska betänkandet har i fråga om hovrätternas antal hållit sig till processkommissm- nens minimisiffra: sju. Bliva mellaninstansens domstolar ej fiera, lär man ej kunna räkna med någon

i stället på underåklagarna, torde utan väsentlig ökning i kommitténs kostnads- beräkningar för åklagarväsendet en väsentligt bättre organisation med idel rätts- bildade underåklagare stå att uppnå.

Härmed skulle svaret på den uppställda frågan vara givet: i första instans bör det allenast finnas en kategori åklagare, alla rättsbildade. Men huru då. förklara att i alla avgivna yttranden icke en röst höjts mot den föreslagna dualismen? _Lagrådet har ett mångtydigt yttrande om att det redan nu kan förutses, att 1 fråga om underåklagarna stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skola möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skiljer sig från de förutsättningar från vilka processkommissionen utgått, och anser det desto angelägnare att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande lands- fogdeprovisoriet, tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare, som, i den ungefärliga omfattning kommissionsförslaget avsåge, övertoge åklagarupp- giften i de grövre brottmålen och som helt finge ägna sig åt denna uppgift.1 Man skymtar bakom detta uttalande den svarta skugga processreformens bli- vande statsutskottsbehandling redan kastar framför sig. Detsamma gäller det i 1928 års ekonomiska betänkande (s. 212) uttalade antagandet, att anledningen till att processkommissionen icke ifrågasatt någon mera genomgripande orga— nisatorisk ändring i fråga om de nuvarande underåklagarna väl närmast torde varit den, att kommissionen icke velat försvåra ett genomförande av process- reformen genom att i detta sammanhang draga in jämväl frågan om under— åklagarkårens reformering. Emellertid är jag själv svaret skyldig, då jag vid åklagarväsendets och straffprocessens behandling inom processkommissionen åren 1920 och 1921 icke heller för min del gjorde någon invändning mot den uppställda arbetshypotesen att i första instans hava både över- och underåkla- gare utan tvärtom anslöt mig till den. Jag skulle vara benägen att härtill antaga en dubbel förklaring. Å ena sidan utvisade alla utländska förebilder en dylik dualism; å andra sidan sammanhängde landsfiskalernas åtalsrätt intimt med den då ännu icke utredda frågan om en polisreform, varmed process— kommissionen ansåg sig icke hava att skaffa.2 (En dylik reform har seder— mera genomförts år 1925.) Dualismen i åklagarväsendet var för övrigt redan faktiskt genomförd genom landsfogdarnas inrättande såsom överåklagare i varje län, låt vara att landsfogdarnas betydelse som åklagare med hänsyn till andra dem ålagda tjänstegöromål i allmänhet varit ringa.

Såsom jag tidigare omtalat,3 utgick arbetet på en processreform i Sverige ursprungligen även beträffande domstolsorganisationen från den (likaledes från utlandet hämtade) arbetshypotesen att i första instans skulle finnas dom- stolar av en högre och en lägre typ. Denna hypotes övergavs så småningom till förmån för de nu av processkommissionen föreslagna stora domsagorna, vilka göra det möjligt att inom samma domstol fördela målen efter deras kva- litet mellan olika härför lämpade arbetskrafter. Emellertid togs icke konse- kvensen av denna ändrade ståndpunkt vid åklagarväsendets organiserande. Även om en dualism 1 åklagarväsendet teoretiskt låter tänka sig oberoende av en motsvarande dualism inom domstolsväsendet, är det naturligtvis överallt

mera genomgripande reform av deras arbetssätt. Kunde deras antal ökas till närmare det dubbla (helst i samband med en namnförändring av hovrätt till lagmansrätt efter finskt mönster), skulle detta bl. a. också ur synpunkten av de vid mellaninstansen knutna överåklagarnas uppsikt över underrätternas åklagare och deras möjlighet att övertaga enstaka större mål innebära en organisato- risk fördel.

1 Lagrådets utlåtande s. 42. 2 Jfr Processkommissionens betänkande I 5. 190. 5 Se Svensk Juristtidning 1927 s. 7.

års beräkning 687,420 kronor plus utgifter för tjänstelokaler och resor m. m.

tillvaron av de högre domstolarna som föranlett tillkomsten av högre åklagare. låt vara att sedan dessa senare, såsom fallet är i Danmark och Norge, fått på sin lott att utföra vissa åtal jämväl vid domstolarna av den lägre typen. Säker- ligen skulle icke heller vid den svenska landsfogdeinstitutionens tillkomst det fallit någon in att inrätta en länsåklagare med uppgift att fungera vid alla de olika häradsrätterna i länet, om icke denne länsåklagare samtidigt kunnat knytas som tjänsteman vid den institution, länsstyrelsen, som redan utgjorde landsfiska— lernas närmaste överordnade myndighet, och om man icke önskat på honom lägga även andra uppgifter, som annars skulle ankommit på länsstyrelsen som sådan. En statsåklagarinstitution, överordnad landsfiskalerna och underord- nad advokatfiskalerna i hovrätten samt utan samband med länsstyrelsen och omfattande ett större eller mindre antal oberoende av läns- och hovrättsgränser sammanförda underrätter, svävar däremot på ett underligt sätt i luften utan fotfäste i domstolsorganisationen.

Att den av mig ovan förordade anordningen att för varje domsaga inrätta en kvalificerad åklagare i några av de största domsagorna skulle erfordras flera åklagare och i flertalet domsagor biträden av högre eller lägre tjänstegrad __ låter sig genomföra i de större städerna och å den mera tätbefolkade landsbygden i södra och mellersta Sverige, torde ej kunna vara föremål för tvekan. Verkliga svårigheter för organisationens genomförande torde först yppa sig i mera glest befolkade landsändar och särskilt i Norrland. Utan en ingående geografisk och statistisk undersökning lär det emellertid ej vara möjligt att fastslå, i vilken utsträckning åklagarna i dessa delar av landet skulle bliva fullt sysselsatta med åklagar- och polisgöromål eller man skulle finna sig nödsakad att göra ett avsteg från principen att åklagarna ej få belastas med för deras åklagarverk- samhet främmande göromål. Skulle man emellertid nödsakas att i de nämnda landsdelarna med åklagartjänsten förena fogdegöromålen, innebär detta natur— ligtvis ingen anledning att underlåta att i alla de delar av landet, där det låter sig göra, hålla åklagar- och fogdetjänsterna åtskils. Ett sammanförande av dessa tjänster på enstaka platser står f. ö. i full analogi med att man icke överallt kan genomföra principen om stora domsagor med ett flertal domare och en uppdelning av egentliga domargöromål och inskrivningsärenden på skilda händer, utan understundom i glest befolkade trakter måste låta samma domare handhava såväl inskrivningsväsendet som den egentliga dömande verksamheten. Däremot lärer man ingenstädes behöva göra undantag från principen att hand- havaren av åklagargöromålen skall vara rättsbildad, varav också torde följa, att man ingenstädes i första instans behöver inrätta högre och lägre åklagare för mål av olika kvalitet.

___—__________________.__________._._____.._._..__._._.

Register över rådhusrätter.

Alingsås s. 505 Arboga s. 352 Askersund s. 531

Borås 5. 511

Eksjö s. 425 Enköping s. 352 Eskilstuna s. 709

Falkenberg s. 486 Falköping s. 525 Falsterbo (se Skanör med Falsterbo) Falun 5. 538 Filipstad s. 528

Gränna s. 352 Gävle s. 539 Göteborg s. 489

Halmstad s. 352 Hedemora s. 352 Hjo s. 517 Hudiksvall s. 352 Hälsingborg s. 471 Härnösand s. 352

Jönköping s. 352

Kalmar s. 352 Karlshamn s. 352 Karlskrona s. 430 Karlstad s. 352 Kristianstad s. 437 Kristinehamn s. 527 Kungsbacka s. 352 Köping s. 537

Laholm .s. 484 Landskrona s. 468 Lidköping 5. 352 Lindesberg s. 352 Linköping 5. 420

Luleå s. 550 Lund s. 461 Lysekil s. 498

Malmö s. 438 Mariefred s. 352 Mariestad s. 352 Marstrand s. 709 Motala s. 352

Nora 5. 352 Norrköping s. 422 Norrtälje s. 709 Nyköping s. 352, 709

Oskarshamn 3. 352 Piteå s. 551

Sala s. 535 Sigtuna s. 417 Simrishamn s. 352 Skanör med Falsterbo s. 484 Skara s. 352 Skellefteå s. 549 Skänninge s. 424 Skövde s. 352 Stockholm s. 353 Strängnäs s. 352 Ström-stad s. 501 Sundsvall s. 542 Säter s. 352 Söderhamn s. 539 Söderköping s. 352 Södertälje s. 417 Sölvesborg s. 436

Torshälla s. 419 Trosa s. 709 Trälleborg s. 476

Uddevalla 8. 499 Ulricehamn s. 512

Umeå 5. 549 Uppsala s. 418

Vadstena s. 709 Varberg s. 487 Vaxholm s. 352 Vimmerby s. 429 Visby s. 352 Vänersborg s. 501 Västervik s. 425

Borgmästaren Lindhagen s. 404 Rådmannen Holmberg s. 413

» Björkman s. 497 » Falck s. 497

Västerås s. 532 Växjö s. 352 Ystad s. 472 Åmål s. 352 Ängelholm 5. 352

Örebro s. 528 Örnsköldsvik 8. 352 Östersund s. 544

Särskilda yttranden.

Rådmannen Nyborg s. 498 t. f. rådmannen Gedda s. 498 Rådmannen Brinck s. 542 Borgmästaren Markström 551.

te nsp- effekt-21 "_"g

a 5,2,t.:lg"édn,i=h=gia*r”"1 9 2 9 _, ,.S'yis ,t ein-nia til-sk! f är tie (: k—ni in”?" " '

' [Siffrorna inom' klammer beteckna n'tredningarnnl nummer i den kronologiska förteckningen.)

'lilrniln lagstiftning. 'Rättskipning. _ Fåingvård. - I : Eöäsåw till.om"orgsnisetion av rättsobducentväsendet m. m.

_ . '; 'Lägberedningens förslag ang. visan internationella rättsför- ' _ hållanden-nl. Förslag till konvention mellan Sverige, Den- '* mark; Finland och Norgevinnehållsnde internationellt pri- vaträttsligt) bestämmelser om äktenskap, adoption och för-, .,mynde'rsknp m. m. [12] 2. Förslag tillkonvention mellan ”Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av _ 'nnderhållsbidrsg m. m. [13] ' ' - .*vLegberednin'gens förslag till revision av ärvdabalken. 3. '_ , Förslag till lagom testamente m. m. [22] * .' Yttranden av häradshövding” och rådhusrätter över process- . kommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets om- .bildn'ing. [26] , .. Eörheredandelntknst till strefdog. _ Falsk förklaring. ' angivelse m. ni. [26] *Yttra'nden i anledning av betänkande ang. ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid ge— " ", nomförande av den ifrågasatte rättegångsreformen. 1. (Hov- -.' rätter, nedre justitierevisionen, justitiekanslern,_ härads- hövdingar,) [30] 2. (Rådhusrätten visso centrala verk, " ' " länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) [81]

Falsk

V' 3; Jåtdtsförfnttning. Allmän statsförvaltning. '. ' 1

'Konnnunalförvaltning.

»

Statens och kommunernas nnansväsen.

' ' Betänkande sng. rationell skatteuppbörd. [17] _ . Förelåg till tillämpningstöreskrifter till tnlltsxeiörordningen. - .[28 ' , | A

. : ; Polltl.

Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot ' lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhälls- -.' skadlig art. [9] ' !

B?.hknndemed förslag till lagstiftning om alkoholistvård. _5 ')B] . '

Socialpolitik.

'Svenskn aktiebolegs balansräkningnr åren 1911—1925. [4] »Betlinknnde'an'g. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24] ' getänkende ang. moderskepsskydd. [28]

Hälso- och sjukvård. '

Berättelse rörande studier i vissa sinnessjnkvårdsfrågor särskilt . arbetsterapi och hjälpverksamhet _— i Danmark, '—Tyskland, Holland och Schweiz. [7] . betänkande med förslag nu sterlliseringslag. [143 , Iörslegvtill lag .vang. bekämpande av smittsamma husdjurs- "sjukdomar (epizootileg) och förordning med närmare före- [skrifter eng. bekämpande mv smittsamma hnsdjnrssjnk— domar (episootiförordning). [18] '

". _— A*lhrriknt-niringsväsen.

East egendom. Jordbruk med binär-ingar.

Redogörelse för de ecklesiastika boställena.

_ 6. Kopparbergs ' län. [6] '

'Utredning beträffande oentralanstaléns för försöksväsendet

på. jordbruksområdet och en blivande högre lantbruks- undervisnings inbördes ställning. [19]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å'visss marker. [27]

Industri.

Handel och sjöfart. *

Kommunlkatlonsviisen.

Betänkande och Iörsleg ang. vissa" ekonomiska rörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om tradken & vägar och gator. [16] Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. [21]

spörsmål be- '

Bank-. kredit- och penningväsen.

'Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska töre- ningnrs rätt att driva. inlåningsrörelse. [15] '

LIlilörslikrlngsviison.

Betänkande och förslag ang. tryggende av hos enskild ar- betsgivare enstlmd personals rätt till utfäst pension. [8]

Kyrkoväsen. Undervisningsvllen. * Andlig odling i övrigt.

Utredning och förslag rörande studienndemtöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstal- ter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna. läroverken m. ii. undervisningen- stslter. [10] * . _ Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. [20],

Försvar-svärtan.

Förenkling 'av organisationen å Hattens stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. in. vid nottuns station i Stockholm. (Supplement till del» 8. lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesekkunniges utredning och förslag i frige om underofficer-emm tjänsteställning. [8]

Hulken—ärenden. Internationell rätt. ' I _

ig—i /.

'rJ'V'

], ].

Stockholm rm. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt &Sönor sansa