1 §  Har befälhavare å fartyg i fall, som i 6 kap. 6 § andra stycket andra meningen sjölagen (1994:1009) avses, fått kännedom om att någon är i nöd å fartyg, luftfartyg eller därifrån härrörande bärgningsredskap eller eljest i sjönöd, är han under förutsättning, som i berörda lagrum sägs, skyldig att ofördröjligen med fartyget skyndsammast begiva sig till olycksplatsen samt lämna all hjälp, som är möjlig och behövlig för den nödställdes räddning.

Vad nu är stadgat äger dock ej tillämpning, där uppenbart är, att befälhavaren ej kan hinna lämna hjälp eller att hans hjälp ej är erforderlig. Förordning (1995:352).

2 §  Räddningsskyldig befälhavare, som med sitt fartyg begiver sig till olycksplatsen, skall såvitt möjligt genast underrätta den nödställde därom.

3 §  Befälhavare å nödställt fartyg bör, där omständigheterna så medgiva, till den eller de räddningsskyldiga befälhavare, som han anser vara bäst i stånd att lämna erforderlig hjälp, rikta särskild anmaning därom. Dessförinnan bör han dock såvitt möjligt hava rådfört sig med nämnda befälhavare.

4 §  Följer befälhavare anmaning, varom i 3 § förmäles, skall han såvitt möjligt därom underrätta befälhavare å andra fartyg.

Varder han ur stånd att vidare följa anmaningen, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

5 §  Har räddningsskyldig befälhavare, till vilken icke riktats sådan särskild anmaning, som i 3 § sägs, mottagit underrättelse, att befälhavare å annat fartyg erhållit sådan anmaning och följer densamma, är han från räddningsskyldighet fri, så länge han ej erhållit underrättelse, som avses i 4 § andra stycket.

6 §  Är den nödställde räddad eller erfordras av annan anledning uppenbarligen icke ytterligare hjälp, skall han eller till olycksplatsen anlänt fartygs befälhavare såvitt möjligt därom underrätta befälhavare å andra fartyg.

Räddningsskyldig befälhavare, som mottagit underrättelse om att hjälp icke vidare erfordras, är från räddningsskyldighet fri.

7 §  Föres skeppsdagbok, skola däri antecknas alla omständigheter, som tjäna till ledning vid bedömandet av befälhavares handlingssätt uti de i 1, 2, 4, 5 och 6 §§ angivna hänseendena.

8 §  Iakttager befälhavare farlig is, farligt vrak, tropisk storm eller annan överhängande fara för sjötrafiken, skall han med de medel, som stå honom till buds, så fort ske kan därom noggrant underrätta dels befälhavare å fartyg, som befinna sig i närheten, dels ock vederbörande myndighet å den plats i land, med vilken han först kommer i förbindelse.

9 §  Meddelande rörande förhållande, som i 8 § avses, bör utsändas i enlighet med de anvisningar, som innehållas i den vid denna kungörelse fogade bilagan.

10 §  Har befälhavare erhållit kunskap om att is, som är farlig för hans fartyg, förekommer i eller i närheten av dess väg, skall han efter mörkrets inbrott gå med måttlig fart eller ändra sin kurs tillräckligt för att med säkerhet undvika det farliga området.

11 §  Redare för fartyg i reguljär fart över norra Atlanten skall hos kommerskollegium anmäla de vägar, som fartyget kommer att följa, ävensom de ändringar, som därutinnan kunna vidtagas.

12 §  Angående ansvar för förseelse mot 1, 2, 4, 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgat i sjölagen.