1 §  Denna förordning är meddelad med stöd av

• 1 § lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om 6–9 §§ och 10 § 1–6,
• 2 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om 12 §,
• 5 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om 10 § 7,
• 7 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om 16–22 §§, och
• 8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.

2 §  I denna förordning avses med apparat en färdig anordning eller en kombination av färdiga anordningar som tillhandahålls som en funktionell enhet och är avsedd för en användare, om anordningen eller kombinationen kan alstra elektromagnetiska störningar eller om dess funktion kan påverkas av elektromagnetiska störningar.

Med apparat likställs i denna förordning

1. en komponent eller en sammansatt inbyggnadsdel som tillhandahålls för att monteras in i en apparat av en användare och som kan alstra elektromagnetiska störningar eller vars funktion kan påverkas av sådana störningar, och
2. en installation som är avsedd att flyttas och användas på olika platser och består av en kombination av apparater och andra anordningar.

3 §  I denna förordning avses med

fast installation: en särskild kombination av olika apparater och andra anordningar som är monterade på en i förhand bestämd plats och avsedda för permanent användning på den platsen, och

utrustning: en apparat eller en fast installation.

4 §  I denna förordning avses med elektromagnetisk störning ett elektromagnetiskt fenomen i form av ett brus, en oönskad signal, en förändring i själva överföringsmediet eller något annat som kan försämra funktionen hos en utrustning.

5 §  I denna förordning avses med ekonomisk aktör en fysisk eller juridisk person som

1. tillverkar eller låter konstruera eller tillverka en apparat och saluför apparaten, i eget namn eller under eget varumärke (tillverkare),
2. är etablerad inom Europeiska unionen och som enligt fullmakt från tillverkaren har rätt att i tillverkarens ställe utföra särskilda uppgifter (tillverkarens representant),
3. är etablerad inom Europeiska unionen och släpper ut en apparat från ett tredjeland på unionsmarknaden (importör), eller
4. tillhandahåller en apparat på marknaden och inte är apparatens tillverkare eller importör (distributör).

6 §  Utrustning ska med hänsyn till tillämpbar teknik vara konstruerad och tillverkad så att den

1. inte alstrar en elektromagnetisk störning som överskrider en nivå som tillåter radio- eller teleutrustning eller annan utrustning att fungera som avsett, och
2. har en sådan tålighet att den elektromagnetiska störning som kan förväntas vid avsedd användning inte medför att utrustningens funktion försämras i en oacceptabel utsträckning.

En fast installation ska dessutom installeras enligt god branschpraxis och i enlighet med information om hur de ingående komponenterna är avsedda att användas för att uppfylla skyddskraven.

7 §  Utrustning får släppas ut på marknaden eller tas i bruk endast om den

1. när den är korrekt installerad och underhållen samt används för avsedda ändamål, uppfyller skyddskraven enligt 6 §, och
2. uppfyller de krav i övrigt på utrustningen som följer av denna förordning eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen.

8 §  Utrustning får bara användas så att den fungerar tillfredsställande i sin elektromagnetiska omgivning och inte orsakar oacceptabla elektromagnetiska störningar för annan utrustning.

9 §  Utrustning som är konstruerad och tillverkad samt installerad på föreskrivet sätt får inte ändras av användaren så att den inte längre uppfyller kraven på elektromagnetisk kompatibilitet.

10 §  Elsäkerhetsverket får meddela

1. närmare föreskrifter om skyddskraven enligt 6 §,
2. föreskrifter om undantag från kraven enligt 6–9 §§,
3. föreskrifter om dokumentation av god branschpraxis vid installation av fasta installationer,
4. föreskrifter om kontroll och märkning av utrustning i fråga om dess elektromagnetiska kompatibilitet,
5. föreskrifter om information som ska följa med utrustning och som avser uppgifter
   1. av betydelse för utrustningens elektromagnetiska kompatibilitet, och
   2. om tillverkaren av utrustningen eller den som fört in utrustningen till ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. föreskrifter om skyldighet att bedriva skadeförebyggande arbete och vidta åtgärder när det finns anledning att anta att utrustning inte överensstämmer med de krav som följer av föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, och
7. föreskrifter om ersättning för kostnader i samband med kontroll av utrustning.

11 §  Elsäkerhetsverket får i det enskilda fallet i fråga om utrustning som inte tillhandahålls på marknaden men som är avsedd att användas och som kan alstra elektromagnetiska störningar, eller vars funktion kan påverkas av sådana störningar, ge dispens från skyddskraven i 6 § och från det som sägs i 8 §, om det inte medför oacceptabla elektromagnetiska störningar för annan utrustning.

12 §  Elsäkerhetsverket utövar tillsynen över att denna förordning och föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen följs. I fråga om användning av utrustning hos Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets radioanstalt och Totalförsvarets forskningsinstitut utövas dock tillsynen av Försvarets materielverk.

13 §  Elsäkerhetsverket är marknadskontrollmyndighet när det gäller apparater enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Elsäkerhetsverket ska vid marknadskontrollen utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 20–22, 23.2, 24.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008.

14 §  Elsäkerhetsverket ska underrätta Europeiska kommissionen och andra medlemsstater om

1. en apparat som inte uppfyller gällande krav, om Elsäkerhetsverket anser att den bristande överensstämmelsen inte bara gäller i Sverige, och i underrättelsen informera om den bristande överensstämmelsen, utvärderingsresultat, fattade beslut och eventuella synpunkter från den som beslut har riktats mot, och
2. de åtgärder som Elsäkerhetsverket har vidtagit med anledning av information som en annan medlemsstat har lämnat på ett motsvararande sätt som i 1.

15 §  Elsäkerhetsverket ska

1. när det är befogat, för Sveriges räkning invända mot ett beslut som en marknadskontrollmyndighet i en annan medlemsstat har fattat om en apparat och skyndsamt informera Europeiska kommissionen, andra medlemsstater och regeringen om invändningen och skälen för den, och
2. delta i samråd mellan kommissionen och andra medlemsstater när Europeiska kommissionen har utvärderat sådana beslut och invändningar som avses i 1 eller som följer av invändningar från en annan medlemsstat.

16 §  En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om aktören eller någon som handlar på aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot denna förordning eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna förordning.

17 §  Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst femtusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av den ekonomiska aktörens årsomsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen under det närmast föregående räkenskapsåret. Om överträdelsen har skett under aktörens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning av annan anledning saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Om en ansökan om att ta ut sanktionsavgift avser flera aktörer, ska en särskild avgift bestämmas för var och en av dem.

18 §  När en sanktionsavgift bestäms ska det tas särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

19 §  En sanktionsavgift ska inte tas ut

1. för en överträdelse av ett beslut om förbud som har förenats med vite eller för att ett föreläggande som har förenats med vite inte har följts,
2. om överträdelsen är ringa, eller
3. om ansökan har delgetts den som anspråket riktas mot senare än fem år efter det att överträdelsen upphörde.

20 §  Avgiften behöver inte tas ut, om det finns synnerliga skäl för det.

21 §  En sanktionsavgift ska betalas inom trettio dagar efter det att beslutet att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Avgiften ska betalas till Kammarkollegiet och tillfaller staten.

22 §  Skyldigheten att betala en sanktionsavgift upphör om beslutet att ta ut avgiften inte har kunnat verkställas inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.