Den första delen

Legaldefinitioner 2

Punkt 26 C-247/11

Bolagen i Alstomkoncernen har gjort gällande fem grunder för ogiltigförklaring till stöd för sitt överklagande, av vilka vissa av dessa har flera delar. Grunderna avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, genom att tribunalen slagit fast, dels att kommissionen i tillräcklig mån har motiverat sin slutsats att Alstom, Areva T&D SA och Areva T&D AG var solidariskt ansvariga, vilket grundade sig på det förhållandet att Alstom inte hade brutit presumtionen att detta bolag hade utövat ett avgörande inflytande på sina dotterbolag, trots att kommissionen inte hade tagit ställning till den bevisning som Alstom åberopat för att bryta denna presumtion (den första delen), dels att kommissionen inte behövde motivera konstaterandet att två bolag som inte utgjorde en ekonomisk enhet vid tidpunkten för antagandet av ett beslut kunde åläggas böter med solidariskt betalningsansvar (den andra delen), tribunalens motiveringsskyldighet genom att den ersatt kommissionens resonemang med sitt eget resonemang genom att i efterhand, till det omtvistade beslutet, foga skäl som inte fanns i beslutet (de tre första delarna), och inte tillräckligt prövat frågan vad gäller klagandens argument att två bolag som inte utgjorde en ekonomisk enhet vid den tidpunkt då kommissionen antog sitt beslut inte kan åläggas böter med solidariskt betalningsansvar (den fjärde delen), artikel 101 FEUF och principerna om en rättvis rättegång och oskuldspresumtion som de anges i artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilka säkerställs i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950, genom att tribunalen, när den tillämpade principen om utövande av ett avgörande inflytande, använde sig av en definition av ett moderbolags utövande av ett sådant inflytande över sitt dotterbolag som saknade samband med ett faktiskt beteende på den aktuella marknaden, och följaktligen gav denna presumtion karaktären av en presumtion som inte kan motbevisas, och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med fastställandet av det avgörande inflytande som Areva T&D Holding faktiskt utövade på Areva T&D SA och Areva T&D AG under perioden den 9 januari 2004–11 maj 2004, solidaritetsbegreppet, genom att tribunalen slog fast att detta begrepp avgör den andel av betalningen som respektive bolag som ålagts böter med solidariskt betalningsansvar ska bidra med, och åsidosatt rättssäkerhetsprincipen, principen om att straff ska vara individuella och artikel 13 FEU när den godtog kommissionens delegering av befogenheten att fastställa ansvaret för vart och ett av de bötfällda företagen, skyldigheten att besvara de grunder som åberopats genom att tribunalen missuppfattat innehållet i den grund som avser ett åsidosättande av rätten till effektivt rättsmedel och ett rättsligt skydd, och tribunalen således inte besvarade den åberopade grunden utan en annan grund som inte hade åberopats.

Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-376/20

Genom sin första grund för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen, genom att i punkt 118 i den överklagade domen förklara att kommissionen var skyldig att lägga fram tillräckliga bevis för att med ”stor sannolikhet” påvisa att det föreligger ett påtagligt hinder för en effektiv konkurrens, gjorde en felaktig rättstillämpning genom att tillämpa ett beviskrav som är striktare än det som fastställts i domstolens praxis i fråga av kontroll av koncentrationer. Genom sin andra grund för överklagandet har kommissionen hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning, dels genom att likställa de villkor som måste uppfyllas för att förklara att den berörda koncentrationen kunde få icke-samordnade effekter med de villkor som måste vara uppfyllda för att påvisa förekomst av en dominerande ställning (den första delen), dels genom att alltför restriktivt tolka artikel 2.3 i förordning nr 139/2004 (den andra delen).