Likvärdighetsprincipen

Legaldefinitioner 18

Artikel 2.35 (Euratom) 2025/974 Genomförandet av Euratoms kärnämneskontroll

likvärdighetsprincipen: att ett särskilt kontrollåtagande för en kvantitet kärnämne får överföras till en annan mängd kärnämne, med förbehåll för likvärdighetskriterier.

Punkt 34 C-332/15

Domstolen har vad beträffar tillämpningen av omvänd betalningsskyldighet redan funnit att en preklusionsfrist, som innebär att en beskattningsbar person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att före fristens utgång göra avdrag för ingående mervärdesskatt förlorar sin avdragsrätt, inte kan anses vara oförenlig med det system som inrättas genom mervärdesskattedirektivet, i den mån fristen dels tillämpas på samma sätt både på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på unionsrätten (likvärdighetsprincipen), dels inte innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva avdragsrätten (effektivitetsprincipen) (se dom av den 8 maj 2008, Ecotrade, C‑95/07 och C‑96/07, EU:C:2008:267, punkt 46 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 12 juli 2012, EMS-Bulgaria Transport, C‑284/11, EU:C:2012:458, punkt 49).

Punkt 50 C-400/23

Av detta följer att unionsrätten ger medlemsstaterna ett handlingsutrymme när det gäller hur deras processrätt ska utformas. Processuella regler som införts av den nationella lagstiftaren får dock inte vara mindre förmånliga i fråga om enskildas utövande av de rättigheter som följer av unionsrätten än i fråga om utövandet av rättigheter som följer av nationell rätt (likvärdighetsprincipen). Reglerna får inte heller vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

Punkt 41 C-425/16

Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan vilka syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5, dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 12, och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 36).

Punkt 52 C-429/23

EU-domstolen har slagit fast att en preklusionsfrist som innebär att en beskattningsbar person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att före fristens utgång göra avdrag för ingående mervärdesskatt förlorar sin avdragsrätt inte kan anses vara oförenlig med bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet, i den mån fristen dels tillämpas på samma sätt på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på unionsrätten (likvärdighetsprincipen), dels inte innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utnyttja avdragsrätten (effektivitetsprincipen) (domen X, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

Punkt 33 C-54/16

Den första frågan ska därför besvaras med att artikel 13 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att den form och den frist som den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling ska iaktta för att göra gällande en invändning med stöd av den artikeln mot en talan om återvinning av den handlingen enligt bestämmelserna i lex fori concursus, liksom frågan huruvida den behöriga domstolen kan tillämpa den artikeln på eget initiativ, i förekommande fall efter utgången av den för den berörda parten föreskrivna fristen, omfattas av processrätten i den medlemsstat i vilken målet har anhängiggjorts. Dessa processrättsliga regler får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen). De får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen), vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Punkt 35 C-562/17

Då frågan om införandet av en preklusionsfrist gentemot den beskattningsbara person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att korrigera felaktiga eller ofullständiga fakturor för att utöva rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt inte regleras av trettonde direktivet, måste den regleras av nationell rätt, förutsatt att detta förfarande dels tillämpas på samma sätt både på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på unionsrätten (likvärdighetsprincipen), dels inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva nämnda rätt (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 8 maj 2008, Ecotrade, C‑95/07 et C‑96/07, EU:C:2008:267, punkt 46, och dom av den 26 april 2018, Zabrus Siret, C‑81/17, EU:C:2018:283, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

Punkt 69 C-63/08

Av vad som anförts följer att den första och den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande: Artiklarna 10 och 12 i direktiv 92/85 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs ett särskilt rättsmedel avseende förbudet i artikel 10 mot uppsägning av arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, och att det föreskrivs särskilda processuella regler för att använda detta rättsmedel, under förutsättning att de processuella reglerna inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), och att de inte gör det i praktiken omöjligt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). En preskriptionsfrist på två veckor, såsom den i artikel L.337-1. första punkten fjärde stycket i Code du travail, förefaller inte uppfylla detta krav. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva denna fråga.

Punkt 42 C-680/23

En preklusionsfrist som innebär att en beskattningsbar person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att före fristens utgång begära återbetalning av mervärdesskatt förlorar sin rätt till denna återbetalning, kan inte anses vara oförenlig med bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet, i den mån fristen dels tillämpas på samma sätt både på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på unionsrätten (likvärdighetsprincipen), dels inte innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utnyttja rätten till återbetaling (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 12 september 2024, NARE-BG, C‑429/23, EU:C:2024:742, punkt 52).

Punkt 50 C-69/08

Mot bakgrund av samtliga ovannämnda överväganden ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Då en arbetstagare begär att en garantifond ska betala utestående lönefordringar, utgör direktiv 80/987 inte hinder för att tillämpa en preskriptionsfrist på ett år (likvärdighetsprincipen). Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva om den utformats på ett sådant sätt att det inte i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

Punkt 36 C-93/12

Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, REG 1976, s. 1989, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261, av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck, REG 1995, s. I-4599, punkt 12, och av den 15 januari 2013 i mål C-416/10, Križan m.fl., punkt 85).

Punkt 46 C-95/07

Domstolen konstaterar även att en preklusionsfrist, som innebär att en skattskyldig person som inte är tillräckligt omsorgsfull och som har underlåtit att före fristens utgång göra avdrag för ingående mervärdesskatt förlorar sin avdragsrätt, inte kan anses vara oförenlig med bestämmelserna i sjätte direktivet, i den mån fristen dels tillämpas på samma sätt både på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på gemenskapsrätten (likvärdighetsprincipen), dels inte innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utnyttja avdragsrätten (effektivitetsprincipen) (se dom av den 27 februari 2003 i mål C-327/00, Santex, REG 2003, s. I-1877, punkt 55, och av den 11 oktober 2007 i mål C-241/06, Lämmerzahl, REG 2007, s. I-8415, punkt 52).

Punkt 41 Förslag till avgörande i mål C-317/08

Domstolen har i fast rättspraxis understrukit att de förfaranden som syftar till att säkerställa att enskildas rättigheter enligt gemenskapsrätten genomförs inte får vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande situationer av intern art (likvärdighetsprincipen). De får inte heller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

Punkt 26 Förslag till avgörande i mål C-472/99

Gemenskapsrätten tillåter emellertid inte att medlemsstaterna fritt beslutar om fördelningen av rättegångskostnader i ett förhandsavgörande enligt artikel 234 EG. Enligt fast rättspraxis är det vid avsaknad av en gemenskapsbestämmelse en angelägenhet för varje medlemsstats interna rättsordning att anta processrättsliga regler som syftar till att säkerställa skyddet av rättigheter som enskilda har på grund av gemenskapsrättens direkta effekt. Den nationella lagstiftaren är i dessa fall inte desto mindre skyldig att iaktta två allmänna gemenskapsrättsliga principer som syftar till att i den nationella rättsordningen ge enskilda det instrument varmed de kan utöva de rättigheter som tillkommer dem enligt gemenskapsrätten. Den första rättsprincipen föreskriver att en talan på grund av en kränkning av gemenskapsrätten inte skall behandlas på ett mindre förmånligt sätt än en talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen). Den andra rättsprincipen föreskriver att de nationella reglerna inte i praktiken får göra det omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). Enligt min mening kan denna rättspraxis tillämpas även på de regler i nationell rätt som avser en talan beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna.

Punkt 112 Förslag till avgörande i mål C-501/12

I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området ankommer det enligt domstolens fasta praxis på varje medlemsstats interna rättsordning att, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt skydd. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

Punkt 3 Förslag till avgörande i mål C-518/14

Jag kommer i detta avseende förklara varför jag anser att medlemsstaterna har rätt att införa påföljder för underlåtenhet att uppge obligatoriska uppgifter, förutsatt att de iakttar proportionalitetsprincipen och bestämmelser som begränsar möjligheten att rätta en felaktig eller ofullständig faktura i tiden om de tillämpas på samma sätt både på de rättigheter av liknande slag inom skatteområdet som grundas på nationell rätt och på de rättigheter som grundas på unionsrätten (likvärdighetsprincipen), och inte innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva avdragsrätten (effektivitetsprincipen).

Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-660/21

I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området ankommer det enligt domstolens fasta praxis på varje medlemsstats interna rättsordning att, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). Dessa krav på likvärdighet och effektivitet uttrycker medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa ett domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, inbegripet rätten till försvar.

Punkt 83 Förslag till avgörande i mål C-72/12

Detta innebär emellertid ingalunda att det finns detaljerade unionsrättsliga bestämmelser i artikel 10a i MKB-direktivet beträffande omfattningen av den rätt till prövning som gäller. Medlemsstaterna har tvärtom i kraft av sin processuella autonomi enligt domstolens praxis i princip ett utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 10a i MKB-direktivet (och den implementerade artikel 9.2 i Århuskonventionen). De kan i detta avseende själva reglera det förfarande genom vilket tillgången till rättslig prövning regleras. Det finns emellertid två begränsningar för medlemsstaterna: Bestämmelserna får inte vara mindre förmånliga än de bestämmelser som avser liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen), och det får inte bli omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning (effektivitetsprincipen).