Reskostnadsersättning

Beskrivning saknas!

Rättsfall2

AD 1995 nr 130: Ett kollektivavtals - vägavtalet - bestämmelser om reskostnadsersättning innehåller en regel om att rätt till sådan ersättning inte föreligger vid arbetstagares dagliga resor från bostaden till fast tjänsteställe. Vid ett företag har emellertid i stor omfattning med avvikelse från kollektivavtalsregeln träffats överenskommelser mellan arbetsgivaren och enskilda arbetstagare om reskostnadsersättning. Arbetsgivaren upphörde vid en senare tidpunkt med att utge ersättning under hänvisning till kollektivavtalsregeln. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om överenskommelserna varit ogiltiga i enlighet med 27 § medbestämmandelagen såsom en otillåten avvikelse från kollektivavtalet. - Vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente är likalydande med motsvarande bestämmelser i byggnadsavtalet. Dessa senare bestämmelser har normerande verkan. Vilken betydelse har detta förhållande för tolkningen av vägavtalet? I målet berörs också frågan om betydelsen av lokal praxis.
AD 2018 nr 55: En byggnadsarbetare har som facklig förtroendeman på heltid haft en kontorsplats hos arbetsgivaren. Han har med hänvisning till detta, som facklig förtroendeman inte fått behålla den reskostnadsersättning för resor mellan bostaden och arbetsplatsen, som han tidigare fått i enlighet med byggavtalet. Tvisten har huvudsakligen rört om arbetsgivaren därigenom brutit mot löneskyddet i 4 § förtroendemannalagen och därutöver brutit mot underrättelse- och varselskyldigheten i 5 § förtroendemannalagen.