AD 1995 nr 130

Parter:

SEKO (Facket för Service och Kommunikation, tidigare Statsanställdas Förbund); Byggförbundet; Skanska Sydöst Aktiebolag

Nr 130

SEKO - Facket för Service och Kommunikation (tidigare Statsanställdas Förbund)

mot

Byggförbundet och Skanska Sydöst Aktiebolag i Växjö.

Mellan Byggförbundet och Statsanställdas förbund träffades den 8 april 1992 kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor för tiden fr.o.m. den 1 april 1992 t.o.m. i första hand den 31 mars 1993. Avtalet, som är av riksavtals natur, benämns Vägavtalet 1992. Den 7 juni 1993 träffade samma parter överenskommelse rörande vägavtalet för tiden fr.o.m. den 1 april 1993 t.o.m. i första hand den 31 mars 1994. Överenskommelsen betecknas 1993 års supplement till Vägavtalet 1992. Statsanställdas förbund benämns numera SEKO - Facket för Service och Kommunikation. Vägavtalet 1992 jämte 1993 års supplement till detta avtal innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 6 RESEERSÄTTNING OCH TRAKTAMENTE

a RESKOSTNADSERSÄTTNING VID DAGLIGA RESOR

Vid dagliga resor mellan arbetstagarens fasta bostad och arbetsplatsen utom arbetstiden utges reskostnadsersättning på ett minsta avstånd från bostaden om 5 km enkel resväg. Rätt till ersättning föreligger upp till traktamentsnivå enligt b 2.

Reskostnadsersättning utges enligt följande:

1. Vid körning med egen bil 1:20 kr/km resväg

2. Vid resa med annat färdmedel än egen bil

Ersättning för styrkta kostnader

upp till ett högsta belopp om 1:20 kr/km resväg

3. Utöver vad i punkt 1 och 2 anges utges 0:30 kr/km resväg

- - - - -

c GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

- - - - -

c 6 Central anläggning (fast tjänsteställe)

Till arbetstagare, vilka anställts så att fast tjänsteställe, t.ex. företagets verkstad eller förråd utgör den naturliga basen, från vilken arbetstagaren beordras till olika företags arbetsplatser, utges icke förmåner enligt denna paragraf.

För ovannämnda arbetstagare, som företar resor direkt mellan fast bostad och arbetsplats, gäller huvudregeln i § 6 a eller b.

- - - - -

Skanska Sydöst AB (bolaget) är medlem i Byggförbundet och därigenom bundet av vägavtalet. Bolaget, som är ett dotterbolag till Skanska Aktiebolag, bedriver byggverksamhet i sydöstra Sverige inom Kronobergs, Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Östergötlands och Gotlands län. Väg- och anläggningsentreprenader utförs inom en särskild avdelning kallad Skanska Väg och Anläggning Sydöst. Denna avdelning är i sin tur indelad i ett antal arbetschefsområden. Ett av dessa arbetschefsområden, benämnt Fasta anläggningar och asfaltsarbeten, har till uppgift att sköta ett antal anläggningar som skall betjäna de vägbyggen som bolaget utför inom sitt driftsområde. I arbetschefsområdet ingår bl.a. följande anläggningar:

Forserum: Anläggningen består av ett asfaltsverk. Den är belägen 2 mil öster om Jönköping och togs i bruk år 1956.

Elleholm: Anläggningen består av ett asfaltsverk och en kross. Den är belägen vid Mörrum och togs i bruk år 1964. Fram till år 1992 var både asfaltsverket och krossen i bruk. Därefter har bara krossen varit i bruk.

Räppe: Anläggningen består av ett asfaltsverk, en kross och en betongstation. Den ligger i Växjö och togs i bruk år 1964.

Gamleby: Anläggningen består av ett asfaltsverk och en kross och ligger i närheten av Västervik. Den togs i bruk år 1961.

Ludden: Anläggningen består av ett asfaltsverk och en kross och ligger i närheten av Norrköping. Den togs i bruk år 1983.

Arbetstagare vid de uppräknade anläggningarna har under sin anställningstid erhållit reskostnadsersättning med tillämpning av vägavtalets bestämmelser om sådan ersättning.

Den 7 december 1992 meddelade bolaget arbetstagarna att reskostnadsersättning inte skulle utges efter den 31 december samma år. Som skäl härför angav bolaget att man fortsättningsvis avsåg att tillämpa vägavtalets bestämmelser strikt och att man enligt bestämmelsen om centrala anläggningar i § 6 c 6 första stycket i avtalet inte var skyldig att utge reskostnadsersättning. Arbetstagarna har inte erhållit reskostnadsersättning efter angiven tidpunkt.

SEKO har som följd av bolagets åtgärd att inte längre betala ut reskostnadsersättning väckt talan mot arbetsgivarparterna med yrkande att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att utge sådan ersättning till

a. I.A. med 15 903 kr,

b. B.K. med 12 600 kr,

c. K.R. med 20 982 kr,

d. N-G.N. med 14 094 kr,

e. A.G. med 30 672 kr,

f. K-I.Å. med 9 405 kr,

g. S.A. med 9 490 kr 50 öre,

h. G.G. med 19 020 kr,

i. B.A. med 34 563 kr,

j. X.X. med 40 278 kr,

k. G.A. med 22 275 kr,

l. B.O. med 19 596 kr,

m. K.M. med 12 375 kr,

n. Å.T. med 15 390 kr,

o. R.K. med 17 220 kr, samt

p. V.E. med 975 kr,

jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1995 till dess betalning sker.

SEKO har vidare yrkat att arbetstagarna skall förbehållas rätten att framdeles framställa krav på ersättning avseende tid efter den som omfattas av yrkandet i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEKO:s yrkande men vitsordat beloppen samt ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande.

SEKO

Kollektivavtal brukar indelas i två kategorier, minimilöneavtal och normallöneavtal. I ett minimilöneavtal är arbetstagarna garanterade vissa minimiförmåner avseende löner och andra ersättningar och det är möjligt för en arbetsgivare att avtala om högre ersättning till arbetstagarna. Med ett normallöneavtal menas att avtalsparterna kommit överens om vilka belopp som skall utgå i lön eller annan ersättning och att det normalt inte skall utges några ersättningar därutöver. Ett normallöneavtal innebär således att avtalsparterna förutsatt att vissa ersättningsnivåer skall tillämpas. Det finns dock inget som hindrar att överenskommelser träffas som utgör avsteg från dessa nivåer.

Vidare bör uppmärksammas att ett minimilöneavtal mycket väl kan innehålla bestämmelser som är av normerande karaktär. Som exempel på sådana avtal kan nämnas träindustriavtalet och verkstadsavtalet. Av bestämmelserna i § 1 i träindustriavtalet framgår att avtalet är ett minimilöneavtal genom att det i paragrafen anges att varje arbetstagare är tillförsäkrad en viss lägsta lön. I § 6 i avtalet finns bestämmelser om övertidsarbete. I dessa bestämmelser har parterna uttryckligen angett vissa ersättningsnivåer. Bestämmelserna är alltså normerande. Detta innebär dock inte att de lokala parterna är hindrade från att träffa avtal om högre ersättningsnivåer. Även verkstadsavtalet, som i högre grad än träindustriavtalet har karaktären av minimilöneavtal, innehåller normerande ersättningsbestämmelser. Sålunda finns exempelvis i § 7 i verkstadsavtalet bestämmelser om ersättning för arbete på obekväm tid och för övertidsarbete. Bestämmelserna innehåller uttryckligen fastställda ersättningsnivåer och är alltså normerande.

Utöver minimilöneavtalen och normallöneavtalen finns det ett tredje slag av kollektivavtal, som kan betecknas som "hårda normallöneavtal". I detta ligger att de ersättningsnivåer som kollektivavtalsparterna lagt fast i avtalet inte får frångås genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare. Träffas sådana överenskommelser, är de ogiltiga. Det mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet gällande byggnadsavtalet är ett exempel på ett hårt normallöneavtal.

Det förhållandet att lokala parters överenskommelser om avvikelse från ersättningsbestämmelser i gällande kollektivavtal kan vara ogiltiga beror, som framgår av det anförda, inte på om avtalet är att anse som ett minimilöneavtal eller ett normallöneavtal. Det avgörande är i stället om kollektivavtalsparterna förutsatt att det skall vara möjligt att träffa uppgörelser som innebär en avvikelse från avtalets ersättningsbestämmelser eller ej. I ett hårt normallöneavtal, såsom byggnadsavtalet, föreligger en gemensam partsavsikt innebärande att sådana uppgörelser inte får träffas direkt mellan arbetsgivaren och de enskilda arbetstagarna.

De arbetstagare som målet gäller har sina dagliga arbetsuppgifter förlagda till någon av bolagets fasta anläggningar. Dessa är av sådant slag som i vägavtalet kallas central anläggning eller fast tjänsteställe. Anläggningarna betjänar inte bara bolaget utan även andra företag som är verksamma inom den aktuella sektorn av byggbranschen. Arbetstagarna är maskinister eller maskinoperatörer och deras arbetsuppgifter kräver hög kompetens. Anläggningarna är belägna så att arbetstagarna i avsaknad av allmänna kommunikationer är tvungna att resa med bil för att komma till arbetsplatsen. Eftersom arbetstagarna varit anställda på ett fast tjänsteställe i vägavtalets mening, har de enligt bestämmelserna i avtalet inte varit berättigade till reskostnadsersättning. För att underlätta för arbetstagarna har bolaget emellertid träffat enskilda överenskommelser med dem av innebörd att de skulle erhålla reskostnadsersättning i enlighet med vägavtalets ersättningsnivåer. Ersättningen betalades ut till dess bolaget meddelade att man ansåg att överenskommelserna stred mot vägavtalets bestämmelser och därför var ogiltiga.

Det anförda visar att bolaget har uppfattat vägavtalet som ett hårt normallöneavtal. SEKO bestrider emellertid att avtalet är av denna karaktär. Enligt SEKO:s mening är det möjligt att träffa enskilda överenskommelser som innebär att reskostnadsersättning skall utgå till arbetstagare som är anställda på fast tjänsteställe. SEKO gör därför gällande att det inte har varit möjligt att bringa de avtalade förmånerna att upphöra på det sätt som bolaget har gjort.

Vilka skäl har då SEKO för sin uppfattning att vägavtalet inte är ett hårt normallöneavtal? Detta vill SEKO utveckla på följande sätt.

Arbetsgivarparterna har anfört att vägavtalet bygger på byggnadsavtalet och att vägavtalet därför skall betraktas på samma sätt som detta avtal. Arbetsgivarparterna har i sammanhanget hänvisat till två avgöranden av arbetsdomstolen, AD 1989 nr 108 och 112. Av dessa avgöranden framgår onekligen att byggnadsavtalet är att betrakta som ett hårt normallöneavtal. Uppenbarligen är emellertid vägavtalet av annat slag.

En jämförelse mellan byggnadsavtalet och vägavtalet ur den nu aktuella synvinkeln utfaller enligt följande.

Byggnadsavtalet förutsätter att flertalet arbetstagare utför sitt arbete på ackord. Av avtalets ackordsbestämmelser framgår att de lokala parterna skall träffa överenskommelser om ackordens storlek och att det är möjligt att avtala om överkompensation. Vid fördelningen av ackordspremierna skall vissa i avtalet bestämda fördelningstal användas. Vidare framgår av § 10 g i byggnadsavtalet att överenskommelser som träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare är ogiltiga om de inte godkänts av organisationerna. Avtalets uppbyggnad innebär alltså att avtalsparterna har förutsatt att det inte skall förekomma några enskilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är bestämmelsen i § 10 g som framför allt konstituerar att byggnadsavtalet är ett hårt normallöneavtal.

Vägavtalets bestämmelser är visserligen i princip identiska med byggnadsavtalets bestämmelser. Det finns dock vissa skillnader mellan avtalen som har betydelse för bestämmandet av vägavtalets karaktär. Bl.a. saknas i vägavtalet någon motsvarighet till byggavtalets riktprislistor. En annan väsentlig olikhet mellan de båda avtalen är att arbetstagare som tillhör vägavtalet erhåller timlön och alltså inte arbetar på ackord såsom de flesta arbetstagare som tillhör byggnadsavtalet gör. Nämnda förhållande innebär att vägavtalet bör betraktas som ett timlöneavtal och därmed som ett minimilöneavtal. Vidare kan konstateras att i vägavtalet saknas någon motsvarighet till § 10 g i byggnadsavtalet, dvs. den bestämmelse som enligt vad nyss anförts gör byggavtalet till ett "hårt normallöneavtal".

SEKO anser med hänsyn till det anförda att vägavtalet är att betrakta som ett minimilöneavtal och i varje fall inte ett hårt normallöneavtal. Härav följer att det är möjligt att träffa enskilda uppgörelser som utgör avsteg från kollektivavtalets bestämmelser.

Till detta kommer att man på det lokala planet har tillämpat vägavtalet så att de lokala parterna träffat ett stort antal uppgörelser som innebär att arbetstagare som arbetar på fasta anläggningar erhåller reskostnadsersättningar. Av totalt ca 250 arbetstagare, som arbetade på fasta anläggningar den 1 januari 1994, berördes ca 235 arbetstagare av överenskommelser som innebar att reskostnadsersättningar skulle utgå. Detta innebär att vid årsskiftet 1993/94 hade lokala överenskommelser träffats för ett övervägande antal arbetstagare. Det anförda visar att det fanns en omfattande lokal praxis som innebar att arbetstagare som arbetar på de centrala anläggningarna skulle erhålla reskostnadsersättningar. Denna lokala praxis tillämpas alltjämt. Med hänsyn till den betydande omfattningen av överenskommelser kan det enligt SEKO:s uppfattning inte varit okänt för Byggförbundet att det finns en lokal praxis med den innebörd SEKO påstår.

SEKO gör sammanfattningsvis gällande följande. Med hänsyn till vägavtalets konstruktion och dess ordalydelse samt till dess tillämpning är vägavtalet att betrakta som ett minimilöneavtal. Även om vägavtalet skulle vara att betrakta som ett normallöneavtal är det dock inte av karaktären hårt normallöneavtal. Följaktligen är det tillåtet att träffa enskilda avtal som innebär att reskostnadsersättning skall utgå. En utbredd lokal praxis föreligger som bekräftar att vägavtalet har denna innebörd. Byggförbundet har känt till denna praxis.

Arbetsgivarparterna

De i målet berörda arbetstagarna har samtliga varit anställda vid fasta anläggningar som utgjort den naturliga basen för deras arbete. Enligt bestämmelser i vägavtalet har arbetstagarna inte rätt till reskostnadsersättning. Trots detta har bolaget och arbetstagarna träffat överenskommelser att reskostnadsersättning skall utgå. Eftersom vägavtalets bestämmelser i denna del har normativ karaktär, är överenskommelserna ogiltiga. Denna uppfattning grundar arbetsgivarparterna på följande omständigheter.

Inom förevarande sektor av byggbranschen regleras anställningsförhållandena bl.a. av byggnadsavtalet, anläggningsavtalet och vägavtalet. Byggnadsavtalet såsom det ledande avtalet behandlas alltid först vid avtalsförhandlingarna. Detta får till följd att anläggnings- och vägavtalen anpassas till byggnadsavtalet. Vägavtalets bestämmelser har som följd härav kommit att bli i det närmaste identiska med byggnadsavtalets.

Ersättningar för resekostnader och traktamenten har förekommit sedan 1960-talet. Till en början var sådana ersättningar inte obligatoriska utan bestämdes genom överenskommelser mellan de lokala parterna. Om de lokala parterna träffade avtal om ersättningar, var avtalen av normativ karaktär. De bestämmelser som fanns avseende fasta anläggningar hade ungefär samma utformning som dagens bestämmelser. Det utgick alltså ingen reskostnadsersättning till arbetstagare som arbetade på fasta anläggningar. Skälet till detta var att man ville uppnå en överensstämmelse med de regler som gällde för den fasta industrin och som innebar att rese- och traktamentsförmåner inte skulle utgå till den som arbetade på verkstaden eller som hade att inställa sig där.

Den 1 januari 1975 infördes regler om obligatoriska reskostnadsbidrag i de tre aktuella kollektivavtalen. Reglerna var av normativ karaktär. Detta berodde bl.a. på att man ville att bestämmelserna skulle vara konkurrensneutrala. I själva verket hade någon annan utformning inte accepterats av arbetsgivarsidan. Det bestämdes vid införandet av de nya reglerna att arbetstagare som var anställda vid fasta anläggningar inte skulle erhålla några reskostnadsersättningar eller traktamenten.

De nu beskrivna ersättningsreglerna tillämpades till år 1991. Skälet till att reglerna då ändrades var att nya skatteregler infördes. Bl.a. skulle reskostnadsersättningar och traktamenten beskattas i högre grad än som skett tidigare. För att undvika att de anställda skulle drabbas av kvarskatt och arbetsgivarna påföras olika avgifter anpassade kollektivavtalsparterna avtalsbestämmelserna till de nya skattereglerna. Bl.a. ändrades bestämmelsen i § 6 c 6 vägavtalet.

Eftersom vägavtalet i stor utsträckning bygger på byggnadsavtalet, är vägavtalets bestämmelser avseende reskostnadsersättning av samma karaktär som byggnadsavtalets. De av motparten angivna avgörandena från arbetsdomstolen klargör att byggnadsavtalets bestämmelser om reskostnadsersättning är av normativ karaktär.

Det vitsordas att vägavtalet innehåller bestämmelser som innebär att avtalet i vissa delar kan betecknas som ett avtal av minimilönekaraktär. Detta saknar dock betydelse i målet eftersom tvisten endast rör frågan om reskostnadsersättning. Även konstruktionen av träindustriavtalet och verkstadsavtalet saknar betydelse för bedömningen av förevarande tvist.

Det bör framhållas att anläggningsavtalet innehåller en motsvarande bestämmelse till § 6 c 6 i vägavtalet innebärande att reskostnadsersättningar inte utgår till arbetstagare som arbetar vid fasta anläggningar.

Vidare bör maskinföraravtalet uppmärksammas. Detta avtal innehöll tidigare en regel som utgjorde en motsvarighet till § 6 c 6 i vägavtalet. I en tvist som avsåg maskin- och truckförare i Björkdalsgruvan och rörde tillämpningen av maskinföraravtalets traktamentsbestämmelser fastslog avtalsparterna - SEKO och Maskinentreprenörerna - att traktamenten inte skulle utgå eftersom arbetstagarna arbetade på centrala anläggningar. Den 1 januari 1994 ändrades resekostnadsbidrags- och traktamentsbestämmelserna i maskinföraravtalet så att de lokala parterna gavs en möjlighet att träffa överenskommelser avseende dessa ersättningar. Detta förhållande visar att parterna genom avtalet ville förändra det tidigare systemet.

Arbetsgivarparterna vitsordar SEKO:s påståenden att det hos Skanska fanns ett antal enskilda överenskommelser som innebar att den övervägande majoriteten av arbetstagare som var anställda på fasta anläggningar före den 1 januari 1994 erhöll reskostnadsersättningar för dagliga resor. Det bestrids dock att Byggförbundet har känt till dessa förhållanden. Arbetsgivarparterna gör gällande att i de fall överenskommelser träffats som strider mot normativa bestämmelser i kollektivavtal Byggförbundet har hävdat att dessa är ogiltiga.

Arbetsgivarparterna gör även gällande att det tidigare rått samstämmighet mellan Byggförbundet och SEKO om att reskostnadsersättningar inte skall utgå. Detta följer av det förhållandet att SEKO bl.a. har accepterat det informationsmaterial som Byggförbundet utarbetat för information till sina medlemmar. Detta material innehåller uppgifter om att reskostnadsbidrag inte skall utgå till anställda vid fasta anläggningar.

Det vitsordas att det inte finns någon bestämmelse i vägavtalet som motsvarar bestämmelsen i § 10 g byggnadsavtalet. Arbetsgivarparterna gör dock gällande att avsaknaden av en sådan bestämmelse saknar betydelse eftersom den endast återger vad som föreskrivs i 27 § medbestämmandelagen.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande följande.

Vägavtalet innehåller vissa bestämmelser av minimilönekaraktär. Bestämmelserna om reskostnads- och traktamentsersättningar är dock normativa. Detta innebär att det inte är tillåtet att genom enskilda överenskommelser göra avsteg från bestämmelserna. Görs ändå sådana avsteg, är överenskommelserna ogiltiga. De avtal som SEKO har hänvisat till är alltså ogiltiga. Det bestrids att Byggförbundet har känt till att det träffats några enskilda överenskommelser. Om Byggförbundet känt till dessa överenskommelser, hade förbundet omedelbart påpekat att dessa var ogiltiga.

Domskäl

Tvisten

De arbetstagare som tvisten gäller arbetar vid vad som i vägavtalet betecknas som fasta tjänsteställen. Det är ostridigt i målet att förhållandena är sådana för arbetstagarna att de enligt § 6 c 6 första stycket vägavtalet inte har rätt till reskostnadsersättning vid dagliga resor från bostaden till det fasta tjänstestället.

Mellan bolaget och var och en av arbetstagarna har emellertid gällt enskilda överenskommelser av innebörd att arbetstagarna med avvikelse från den nyssnämnda avtalsregeln erhållit reskostnadsersättning enligt § 6 a vägavtalet för de dagliga resorna till det fasta tjänstestället.

Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1993 upphörde bolaget med att utge reskostnadsersättning för dagliga resor under hänvisning till § 6 c 6 första stycket vägavtalet.

Enligt SEKO:s uppfattning är bolaget skyldigt att fortsätta att utge reskostnadsersättning enligt de enskilda överenskommelserna. Denna inställning grundar SEKO på följande omständigheter. Enligt vägavtalet är det tillåtet att träffa enskilda överenskommelser om utgivande av reskostnadsersättning. I första hand följer detta av att vägavtalet är ett minimilöneavtal. I andra hand, om avtalet skulle vara att betrakta som ett normallöneavtal, har SEKO gjort gällande att avtalet inte är vad SEKO har betecknat som ett "hårt normallöneavtal" utan ett normallöneavtal som innebär att det är möjligt att träffa enskilda överenskommelser. Det föreligger en utbredd lokal praxis som bekräftar att vägavtalet har denna innebörd. Byggförbundet har känt till denna praxis.

Arbetsgivarparternas inställning är att bestämmelsen i § 6 c 6 första stycket vägavtalet är av normativ karaktär och att de enskilda överenskommelserna därför är ogiltiga i enlighet med 27 § medbestämmandelagen. Arbetsgivarsidan har tillfogat att Byggförbundet inte har känt till och godkänt de aktuella enskilda överenskommelserna.

Som framgår av det anförda gäller den huvudsakliga tvistefrågan i målet huruvida det är möjligt att med giltig verkan träffa enskilda överenskommelser som utgör en avvikelse från vägavtalets reskostnadsbestämmelser. En särskild fråga i målet är betydelsen av den lokala praxis som förelegat.

Bevisningen

I målet har på SEKO:s begäran vittnesförhör hållits med den avtalsansvarige för vägavtalet vid SEKO K-G.M., den tidigare avtalsansvarige för vägavtalet vid SEKO R.J., ombudsmannen vid SEKO O.J. och lokalombudsmannen vid SEKO:s avdelning 5111 T.E.. På arbetsgivarparternas begäran har förhör hållits med den tidigare förhandlingschefen i Byggförbundet H.S., direktörerna vid Byggförbundet B.M. och J.E., personalchefen vid SIAB Å.B., direktören och förhandlingschefen vid Maskinentreprenörernas Arbetsgivareförbund C.F. samt T.B., tidigare verksam i Sveabund. Vidare har på båda parters begäran förhör hållits med avtalssekreteraren vid Svenska Byggnadsarbetareförbundet L-E.F., ombudsmannen vid Svenska Industritjänstemannaförbundet Y.Y. x) och f.d. förbundsombudsmannen vid Statsanställdas Förbund I.E.. I målet har även åberopats viss skriftlig bevisning.

Allmänt om kollektivavtals normerande verkan

Enligt 27 § medbestämmandelagen kan arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte med giltig verkan träffa en överenskommelse som strider mot avtalet. Ogiltigheten inträder omedelbart och innebär att ena parten i överenskommelsen är oförhindrad att i stället tillämpa kollektivavtalet i förhållande till andra parten. Om emellertid en avvikelse från kollektivavtalet är tillåten enligt avtalet, inträder givetvis ingen ogitighetsverkan (se härom prop. 1975/76:105 bil. 1 sid. 375). Detsamma gäller om kollektivavtalsparterna i efterhand har godkänt avvikelsen. Huruvida en avvikelse från kollektivavtalet är tillåten eller ej, utgör en fråga om tolkning av avtalet.

I målet har parterna uppehållit sig vid frågan om vägavtalet utgör ett minimilöneavtal eller ett normallöneavtal. Man kan emellertid ställa sig tveksam till om i detta fall den ena eller den andra rubriceringen av avtalet är ägnad att ge någon lösning på frågan huruvida en avvikelse är tillåten från den omtvistade avtalsbestämmelsen i § 6 c 6 första stycket. Det avgörande är hur bestämmelsen skall tolkas.

Är bestämmelsen i § 6 c 6 första stycket i vägavtalet normerande?

Vad kan utläsas av bestämmelsens ordalydelse?

Av den aktuella bestämmelsens ordalydelse framgår inte att en avvikelse från bestämmelsen är tillåten. Det anges exempelvis inte att arbetsgivare och arbetstagare får avtala om att reskostnadsersättning skall utges eller att bestämmelsen gäller endast om arbetsgivare och arbetstagare ej avtalat om annat. Om man utgår bara från själva ordalydelsen, framstår bestämmelsen därför som normerande. Med detta uttryckssätt menar domstolen att en avvikelse från bestämmelsen är ogiltig med tillämpning av 27 § medbestämmandelagen.

Betydelsen i tolkningshänseende av det samband som föreligger mellan vägavtalet och byggnadsavtalet

Parterna i målet har lämnat en i alla väsentliga hänseenden samstämmig redovisning beträffande det samband som föreligger mellan vägavtalet och byggnadsavtalet. Vad som anförts låter sig sammanfattas i följande punkter.

1. Kollektivavtalsförhandlingar avseende byggnadsavtalet, anläggningsavtalet och vägavtalet sker i ett sammanhang.

2. Byggnadsavtalet såsom det ledande avtalet inom förevarande sektor av byggbranschen behandlas alltid först vid avtalsförhandlingarna.

3. Byggnadsavtalets och vägavtalets bestämmelser är i stort sett identiska. Bestämmelserna om reseersättning och traktamente är - med undantag som saknar betydelse för tvisten - likalydande.

4. Byggnadsavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente är av normerande karaktär.

I anslutning till det anförda har SEKO anfört följande. Byggnadsavtalet är visserligen det ledande kollektivavtalet av de tre aktuella avtalen och behandlas alltid först vid avtalsförhandlingarna. Vidare är byggnadsavtalet och vägavtalet i stort sett identiska. Det finns dock sådana skillnader mellan avtalen som medför att vägavtalet är av annan karaktär än byggnadsavtalet. Till stöd för detta har SEKO pekat på att de flesta arbetstagare som berörs av vägavtalet arbetar mot timlön och att timlönerna i avtalet är minimilöner. Vägavtalet är alltså ett minimilöneavtal eller i varje fall inte ett "hårt normallöneavtal". Byggnadsavtalet däremot är ett hårt normallöneavtal som inte tillåter överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om högre lön än som föreskrivs i avtalet. Vidare saknar vägavtalet någon motsvarighet till § 10 g i byggnadsavtalet, en bestämmelse som innebär att överenskommelser som står i strid med avtalet är ogiltiga. Till detta kommer att det funnits en omfattande lokal praxis som inneburit att överenskommelser träffats om avvikelser från vägavtalets reskostnadsbestämmelser.

Arbetsgivarparterna har anfört följande. Vägavtalet bygger i stor utsträckning på byggnadsavtalet såsom det ledande kollektivavtalet och det avtal som behandlas först vid de samordnade kollektivavtalsförhandlingarna. Härav följer att vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente måste antas vara av samma karaktär som byggnadsavtalets motsvarande bestämmelser. Eftersom dessa senare bestämmelser är normerande, har vägavtalets bestämmelser också normerande karaktär. Arbetsgivarparterna har ifrågasatt vilken betydelse kollektivavtalens löneformer har för bedömningen av reskostnadsbestämmelsernas karaktär. Det är riktigt att det fanns en omfattande sådan lokal praxis som SEKO har angivit. Byggförbundet har dock inte känt till denna praxis.

Arbetsdomstolen bedömer vad som nu har anförts på följande sätt.

I sin argumentation har SEKO lagt stor vikt vid synpunkten att vägavtalet enligt SEKO:s mening skall betraktas som ett minimilöneavtal med hänsyn till att flertalet arbetstagare avlönas med timlön och avtalets timlöner är minimilöner. SEKO anser att man härav kan dra slutsatsen att vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente också är minimiregler som tillåter enskilda överenskommelser om bättre förmåner.

Till detta vill domstolen framhålla att det inte kan antas föreligga någon generell kollektivavtalsrättslig tolkningsprincip enligt vilken varje ersättningsbestämmelse i ett kollektivavtal skulle tillåta avvikelser av det skälet att själva lönebestämmelserna är av minimilönekaraktär. Det avgörande måste vara hur den enskilda ersättningsbestämmelsen skall tolkas.

Domstolen anser att den omständigheten att timlönereglerna i vägavtalet har karaktären av minimiregler inte i och för sig ger någon direkt ledning för hur man skall uppfatta avtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente i det aktuella hänseendet.

SEKO har vidare pekat på att byggnadsavtalet i § 10 g innehåller en bestämmelse om att överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot avtalet är ogiltiga men att vägavtalet saknar en sådan bestämmelse.

Arbetsdomstolen, som konstaterar att § 10 g i byggnadsavtalet inte innehåller mera än vad som följer av den för båda avtalsområdena gällande 27 § i medbestämmandelagen, kan inte finna att enbart det förhållandet att vägavtalet saknar en motsvarighet till § 10 g ger någon ledning för tolkningen av den aktuella avtalsbestämmelsen. Däremot blir givetvis av betydelse, om det kan påvisas att det förelegat någon särskild avsikt hos vägavtalets parter bakom det förhållandet att avtalet inte innehåller någon motsvarighet till byggnadsavtalets bestämmelse.

Hur skall man då se på det av arbetsgivarsidan anförda argumentet att vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente är av samma karaktär som byggnadsavtalets motsvarande bestämmelser och alltså i likhet med dessa normerande?

Som domstolen ser det måste tillmätas avsevärd betydelse att vägavtalet i sin helhet nära ansluter till byggnadsavtalet och att bestämmelserna om reseersättning och traktamente är likalydande. Det är en allmänt erkänd tolkningsprincip beträffande kollektivavtal att om en bestämmelse i ett avtal hämtats från ett annat avtal bestämmelsen har samma innebörd som i det avtalet, försåvitt det inte styrks att parterna avsett något annat.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att sambandet mellan vägavtalet och byggnadsavtalet talar för att vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente och därmed den omtvistade bestämmelsen har normerande karaktär i likhet med byggnadsavtalets motsvarande bestämmelser, om det inte kan påvisas att vägavtalets parter avsett något annat.

Har kollektivavtalsparterna avsett att enskilda överenskommelser om reskostnadsersättning skall kunna träffas eller har de menat att § 6 c 6 i vägavtalet skall vara normerande?

Vid huvudförhandlingen i målet har förhör ägt rum inte bara med personer som deltagit vid kollektivavtalsförhandlingar avseende vägavtalet utan även med personer som förhandlat avseende andra kollektivavtal inom denna sektor av byggbranschen bl.a. byggnadsavtalet. Vad som har framkommit genom förhören låter sig sammanfattas enligt följande. I stort kan sägas att arbetsgivarrepresentanter framfört uppfattningen att vägavtalets bestämmelser om reseersättning och traktamente är normerande i likhet med motsvarande bestämmelser i byggnadsavtalet. Arbetstagarrepresentanter har uttalat att vägavtalet är ett minimilöneavtal och att i enlighet härmed bestämmelserna om reseersättning och traktamente har den innebörden att överenskommelser kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare om bättre ersättningsförmåner än som anges i avtalet. Några upplysningar av innebörd att frågan om bestämmelsernas karaktär i det omtvistade hänseendet skulle ha berörts mellan parterna under avtalsförhandlingar har inte lämnats.

Arbetsdomstolen drar den slutsatsen av vad som förekommit i målet att det inte kunnat klarläggas att avtalsparterna haft någon gemensam avsikt att vägavtalets reseersättnings- och traktamentsbestämmelser skulle ha en innebörd som avviker från byggnadsavtalets motsvarande bestämmelser.

Betydelsen av den lokala praxis som förelegat

Det är ostridigt mellan parterna att det hos Skanska har förekommit en mycket omfattande lokal praxis innebärande att enskilda överenskommelser träffats av innebörd att arbetstagare erhållit reskostnadsersättning vid dagliga resor från bostaden till det fasta tjänstestället.

SEKO:s inställning är att Byggförbundet med hänsyn till den lokala tillämpningens stora omfattning inte kan ha undgått att känna till denna och att förbundet får anses ha godkänt tillämpningen i och med att förbundet inte ingripit mot denna.

Arbetsgivarparterna har anfört att Byggförbundet inte har känt till den lokala praxis som har utvecklats inom Skanska-koncernen och att förbundet skulle ha ingripit om kännedom vunnits.

Arbetsdomstolen vill framhålla följande. Ett godkännande i efterhand från kollektivavtalsparters sida av en avvikelse från avtalet får givetvis till följd att avvikelsen inte drabbas av ogiltighet enligt 27 § medbestämmandelagen utan blir gällande. Om det i ett visst fall kan påvisas att avtalspart har känt till en lokal praxis som utgör en avvikelse från kollektivavtalet men inte ingripit mot denna, får partens underlåtenhet i allmänhet uppfattas som ett godkännande av avvikelsen som kan medföra att ogiltighet inte inträder. I det föreliggande fallet måste arbetsdomstolen emellertid konstatera att det inte har styrkts i målet att Byggförbundet har haft kännedom om den lokala praxis som förelegat. Denna praxis blir därmed utan betydelse för utgången i målet.

Slutsats

Ordalydelsen hos § 6 c 6 i vägavtalet talar för att bestämmelsen är av normerande karaktär. I samma riktning talar vad som framkommit om sambandet med byggnadsavtalet.

Någon gemensam partsavsikt hos kollektivavtalsparterna av innebörd att det skulle vara tillåtet för arbetsgivare och arbetstagare att träffa enskilda överenskommelser om reskostnadsersättning har inte kunnat påvisas.

Det har inte styrkts i målet att Byggförbundet har haft kännedom om den lokala praxis som förelegat.

Domstolens slutsats blir att bestämmelsen i § 6 c 6 i vägavtalet för anses vara normerande.

Utgången i sak

Arbetsdomstolen finner att de enskilda överenskommelserna mellan bolaget och var och en av de berörda arbetstagarna utgör otillåtna avvikelser mot § 6 c 6 i vägavtalet och att överenskommelserna därför är ogiltiga med tillämpning av 27 § medbestämmandelagen. SEKO:s talan kan följaktligen inte bifallas.

Rättegångskostnaderna

Vid den angivna utgången skall SEKO ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.

G.H. har uppgett att Byggförbundet inte avser att debitera bolaget några kostnader för den juridiska hjälp AB Entreprenadkonsult genom honom lämnat bolaget i målet. Denna hjälp ingår utan särskild kostnad som en service åt bolaget såsom medlem i Byggförbundet. Arbetsdomstolen har uppfattat ersättningsyrkandet på det sättet att endast Byggförbundet fordrat ersättning för rättegångskostnader. Den fordrade ersättningen uppgår till sammanlagt 130 500 kr, varav 125 000 kr utgör ombudsarvode, inklusive 25 000 kr mervärdesskatt, och 5 500 kr för utlägg. I målet har inhämtats uppgift om att Byggförbundet är registrerat som redovisningsskyldigt för mervärdesskatt.

SEKO har bestritt att utge ersättning för mervärdesskatt men i övrigt vitsordat yrkad ersättning.

Med hänsyn till att de utlägg som Byggförbundet har haft för mervärdesskatt inte utgör en slutlig kostnad för förbundet är dessa utlägg inte ersättningsgilla enligt rättegångsbalkens kostnadsregler (se t.ex. AD 1992 nr 56). Byggförbundet kan därför inte tillerkännas ersättning för den del av de uppgivna kostnaderna för ombudsarvode som avser mervärdesskatt.