Steg 2

Legaldefinitioner 3

Punkt 113 C-555/22

För det första anges i section 371BB i kapitel 2, efter det att det i punkt 1 har angetts vilka steg som ska följas för att i enlighet med kapitel 3 fastställa huruvida och, i så fall, vilka av kapitlen 4–8 i avsnitt 9 A i TIOPA som är tillämpliga på ett CFC‑bolags vinst (steg 1) och i vilken utsträckning denna vinst omfattas av något av dessa kapitel (steg 2), i punkt 2 att punkt 1 i denna artikel är tillämplig ”med förbehåll för” bland annat kapitel 9.

Punkt 39 Förslag till avgörande i mål C-383/23

Till skillnad från artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen (se punkt 34 i detta förslag till avgörande) nämns inte företagets omsättning i artikel 83.2 i förordningen, eller i artikel 83.1 eller 83.3 för den delen. Unionslagstiftaren valde följaktligen att inte inbegripa ”omsättning” som en specifik omständighet för fastställande av den faktiska sanktionsavgiften. För att säkerställa att varje överträdelse bedöms på grundval av alla relevanta enskilda omständigheter räknas i artikel 83.2 i stället andra faktorer upp som kännetecknar beteendet hos en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde som anklagas för en överträdelse av dataskyddsförordningen. Jag anser att det av det föregående går att sluta sig till att unionslagstiftaren avsåg att göra åtskillnad mellan de omständigheter som ska utgöra underlag för fastställande av den maximala sanktionsavgiften (steg 1) och förteckningen över krav som är bindande för tillsynsmyndigheten när den fastställer den faktiska sanktionsavgiften (steg 2).

Punkt 39 Förslag till avgörande i mål C-576/20

Denna prövning i två steg beskrevs först i domen i målet Elsen, som avsåg en period för vård av barn som fullgjorts i Frankrike medan den förälder som ansvarade för denna vård, fram till barnets födsel och även efter mammaledighet, arbetade som gränsarbetare i Tyskland, där hon omfattades av en obligatorisk försäkring. I det målet ansåg domstolen att tysk sociallagstiftning var tillämplig på Ursula Elsens situation, eftersom det fanns ett ”nära samband” mellan den tid då hon hade ägnat tid åt vård av sina barn i Frankrike och de försäkringsperioder som hon hade fullgjort i Tyskland, på grund av yrkesverksamhet i den medlemsstaten (steg 1). Därefter prövade den huruvida denna lagstiftning var förenlig med unionsrätten (och mer specifikt med relevanta fördragsbestämmelser), eftersom den innehöll ett villkor som i själva verket gjorde rätten till ålderspension beroende av villkoret att vården av barnen hade ägt rum i Tyskland eller kunde anses ha ägt rum i Tyskland (steg 2).